Förslag till avgörande av generaladvokat Paolo Mengozzi föredraget den 31 januari 2018

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 166, 2004, s. 1.

3 EUT L 284, 2009, s. 43.

4 Rådets beslut av den 26 november 2009 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (EUT L 23, 2010, s. 35).

5 Nämligen såväl rådets förordning nr 3 av den 3 december 1958 om social trygghet för migrerande arbetstagare (EGT 1958, 30, s. 561) som rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess uppdaterade lydelse enligt förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1).

6 Se, särskilt, analogt med artikel 5 i förordning nr 1408/71, dom av den 11 juli 1996, Otte ( C‑25/95, EU:C:1996:295, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

7 Se, bland annat, dom av den 27 mars 1985, Hoeckx ( 249/83, EU:C:1985:139, punkterna 12–14), dom av den 16 juli 1992, Hughes ( C‑78/91, EU:C:1992:331, punkt 15), dom av den 7 november 2002, Maaheimo ( C‑333/00, EU:C:2002:641, punkterna 22 och 24), dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 38), dom av den 16 september 2015, kommissionen/Slovakien ( C‑433/13, EU:C:2015:602, punkt 71), och dom av den 21 juni 2017, Martinez Silva ( C‑449/16, EU:C:2017:485, punkt 20).

8 Se, för ett liknande resonemang, inom ramen för förordning nr 3, dom av den 22 juni 1972, Frilli ( 1/72, EU:C:1972:56, punkt 13) och, enligt förordning nr 1408/71, dom av den 28 maj1974, Callemeyn ( 187/73, EU:C:1974:57, punkt 6), dom av den 27 mars 1985, Hoeckx ( 249/83, EU:C:1985:139, punkt 12), och dom av den 27 mars 1985, Scrivner och Cole ( 122/84, EU:C:1985:145, punkt 19).

9 Rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 136, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 124).

10 Se dom av den 21 februari 2006, Hosse ( C‑286/03, EU:C:2006:125, punkt 36), och dom av den 16 september 2015, kommissionen/Slovakien ( C‑433/13, EU:C:2015:602, punkt 45).

11 Allmänt avhåller sig domstolen från att ändra eller utvidga innehållet i en begäran om förhandsavgörande när frågor om tolkningen av unionsrätten avsiktligen inte har hänskjutits till domstolen. Se i detta avseende mitt förslag till avgörande i målet Fonnship och Svenska Transportarbetareförbundet ( C‑83/13, EU:C:2014:201, punkterna 19–24).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 mars 1985, Hoeckx ( 249/83, EU:C:1985:139, punkt 12), dom av den 27 mars 1985, Scrivner och Cole ( 122/84, EU:C:1985:145, punkt 19), dom av den 11 juli 1996, Otte ( C‑25/95, EU:C:1996:295, punkt 22), dom av den 5 mars 1998, Molenaar ( C‑160/96, EU:C:1998:84, punkt 20), och dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 41).

13 Se dom av den 16 juli 1992, Hughes ( C‑78/91, EU:C:1992:331, punkt 17) (min kursivering). Se även dom av den 2 augusti 1993, Acciardi ( C‑66/92, EU:C:1993:341, punkt 15).

14 Se dom av den 16 september 2015, kommissionen/Slovakien ( C‑433/13, EU:C:2015:602, punkterna 78 och 79).

15 Domstolen har definierat risken för vårdbehov i huvudsak som en situation där en person, på grund av begränsad förmåga att klara sig själv, har behov av vård och omsorg av andra personer för att utföra nödvändiga vardagsgöromål, se dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkterna 39 och 40), och dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Tyskland ( C‑562/10, EU:C:2012:442, punkt 44).

16 Se, inom ramen för artikel 4.1 i förordning nr 1408/71, dom av den 5 mars 1998, Molenaar ( C‑160/96, EU:C:1998:84, punkterna 23–25), dom av den 8 mars 2001, Jauch ( C‑215/99, EU:C:2001:139, punkt 28), dom den 8 juli 2004 Gaumain-Cerri och Barth ( C‑502/01 och C‑31/02, EU:C:2004:413, punkt 19), dom av den 21 februari 2006, Hosse ( C‑286/03, EU:C:2006:125, punkterna 38–44), dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkterna 10, 61 och 70), dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkterna 40–45), dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Tyskland ( C‑562/10, EU:C:2012:442, punkt 45) och dom av den 1 februari 2017, Tolley ( C‑430/15, EU:C:2017:74, punkt 46).

17 Se, bland annat, dom av den 5 mars 1998, Molenaar ( C‑160/96, EU:C:1998:84, punkt 24), dom av den 18 oktober 2007, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑299/05, EU:C:2007:608, punkt 61), dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins, ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 45), och dom av den 1 februari 2017, Tolley ( C‑430/15, EU:C:2017:74, punkt 46).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkterna 47 och 48).

19 Min kursivering.

20 Domstolen behöver följaktligen inte pröva det ytterligare argument som kommissionen anfört och som härletts ur domen av den 5 maj 1983, Piscitello ( 139/82, EU:C:1983:126), att den omständigheten att klaganden i målet vid den nationella domstolen har haft rätt att väcka talan i förevarande mål utgör ett indicium på att en sådan förmån som personlig assistans inte utgör socialhjälp utan en social trygghetsförmån som ger denne en ställning som definieras i lag. Det stämmer visserligen att generaladvokaten Mancini i sitt förslag till avgörande i det målet (139/82, ej publicerat, EU:C:1983:67, punkt 5), stödde sig på ytterligare en sådan omständighet. Domstolen nämnde emellertid inte denna i sin dom. Vidare innebär inte utövandet av ett utrymme för skönsmässig bedömning vid beviljandet av en social förmån att myndigheten inte kan bli föremål för domstolsprövning, särskilt på unionsrättens nuvarande stadium. Med hänsyn till kopplingen mellan social trygghet och social förmån blir sistnämnda i allt högre grad en rätt i medlemsstaterna, såsom i Belgien, där det numera finns en fastslagen rätt till social integration; se i detta avseende Paolillo, M., Entre assurance et assistance: L’articulation entre la sécurité sociale et l’aide sociale au sens large, Annales de Droit de Louvain, 2012, nr 4, s. 438.

21 Se, bland annat, dom av den 5 mars 1998, Molenaar ( C‑160/96, EU:C:1998:84, punkt 24), och dom av den 30 juni 2011, da Silva Martins ( C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 45).

22 Se, bland annat, dom av den 5 mars 1998, Molenaar ( C‑160/96, EU:C:1998:84, punkt 23), dom av den 8 juli 2004, Gaumain-Cerri och Barth ( C‑502/01 och C‑31/02, EU:C:2004:413, punkterna 3, 21 och 26), och dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Tyskland ( C‑562/10, EU:C:2012:442, punkterna 40 och 46).

23 Dom av den 1 februari 2017, Tolley ( C‑430/15, EU:C:2017:74, punkt 15).

24 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl. ( C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

25 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

26 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

28 Dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

29 Se, bland annat, de faktiska omständigheter som ligger till grund för domen av den 18 juli 2013, Prinz och Seeberger ( C‑523/11 och C‑585/11, EU:C:2013:524), dom av den 24 oktober 2013, Elrick ( C‑275/12, EU:C:2013:684), och dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118).

30 Det kan i detta avseende förhålla sig på så sätt att klaganden i målet vid den nationella domstolen, som vill studera juridik, inte har något annat alternativ till valet att studera utanför Finland. Det finns nämligen för närvarande enbart tre juridiska fakulteter i denna medlemsstat (Helsingfors, Åbo och Rovaniemi), och för tillträde till dessa studier krävs att ett särskilt svårt antagningsprov har genomgåtts. Med undantag för staden Helsingfors, som befinner sig några kilometer från kommunen Esbo, befinner sig Åbo och Rovaniemi 150 km respektive 830 km från Esbo, det vill säga betydligt längre än från staden Tallinn, som dagligen trafikeras av flera färjeförbindelser från bland annat Helsingfors.

31 Se dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2015, Martens ( C‑359/13, EU:C:2015:118, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

33 Se dom av den 21 juli 2011, Stewart ( C‑503/09, EU:C:2011:500, punkterna 104 och 109).

34 Se dom av den 21 juli 2011, Stewart ( C‑503/09, EU:C:2011:500, punkterna 97–102).

35 Se dom av den 21 juli 2011, Stewart ( C‑503/09, EU:C:2011:500, punkt 103).

36 Jag frågar mig till och med, med beaktande av den omständigheten, som den hänskjutande domstolen har nämnt, om den personliga assistansen kan fortsätta att beviljas om den berörda personen bedriver högre studier i andra finländska kommuner än sin hemkommun, hemkommunens möjlighet till kontroll av användningen av den personliga assistansen inte är lättare i en situation där klaganden i målet vid den nationella domstolen bedriver sina studier i Tallinn, samtidigt som han i slutet av varje vecka återvänder till Esbo, än om han hade antagits vid den juridiska fakulteten i Rovaniemi cirka 900 km från hans hemkommun.