Förslag till avgörande av generaladvokat Juliane Kokott föredraget den 13 december 2017
1 Originalspråk: tyska.
2 Se i detta avseende artikel 3.2 FEU och artikel 67.2 FEUF, samt protokoll nr 19 till FEU och FEUF (protokoll om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, EUT C 115, 2008, s. 290) (detta protokoll härstammar från Amsterdamfördraget).
3 Se särskilt med avseende på den sistnämnda aspekten dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 46), dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 39), och dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 38).
4 EGT L 239, 2000, s. 19.
5 EUT L 348, 2008, s. 98.
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (EUT L 77, 2016, s. 1).
7 Genom förordning (EU) 2016/399 upphävdes och ersattes den tidigare gällande versionen av kodexen om Schengengränserna enligt förordning (EG) nr 562/2006 (EUT L 105, 2006, s. 1). Eftersom bestämmelserna som är relevanta i det aktuella fallet dock inte har förändrats till innehållet, så kommer jag nedan endast att hänvisa till de nu gällande lydelserna av kodexen om Schengengränserna.
8 Dessa var Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg och Konungariket Nederländerna.
9 Genom rådets beslut 1999/436/EG av den 20 maj 1999 (EGT L 176, 1999, s. 17) indelas vidare de enskilda bestämmelser som tillsammans utgör Schengenregelverket efter de olika rättsliga grunderna i Europeiska unionens primärrätt. Enligt bilaga A till nämnda beslut omfattas artikel 25 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av tillämpningsområdet för artikel 62.3 och artikel 63.3 FEG (nuvarande artiklarna 77 och 79 FEUF).
10 Se, i detta avseende, avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, undertecknat i Luxemburg den 26 oktober 2004 och i kraft den 1 mars 2008 (EUT L 53, 2008, s. 52) (nedan kallat avtalet om associeringen av Schweiz till Schengen).
11 Klaganden hade bland annat innehaft och sålt åtminstone 850 ecstasy-tabletter, infört sammanlagt 438 gram kokain till Finland i syfte att sälja eller överlåta narkotikan, och hade försökt förvärva åtminstone 30 gram kokain i försäljningssyfte.
12 Domen i första instans meddelades den 5 april 2016.
13 Se, med avseende på Schweiz rättighet att yttra sig i ett förfarande om begäran om förhandsavgörande, artikel 8.2 i avtalet om associeringen av Schweiz till Schengen i förening med artikel 23.4 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
14 Migrationsverket och ombudet för den spanska regeringen har i detta avseende avgett samstämmiga yttranden till domstolen.
15 Se, i detta avseende, dom av den 20 januari 2005, García Blanco ( C‑225/02, EU:C:2005:34), beslut av den 3 mars 2016, Euro Bank ( C‑537/15, EU:C:2016:143), och beslut av den 23 mars 2016, Overseas Financial och Oaktree Finance ( C‑319/15, EU:C:2016:268).
16 Jag utgår i detta avseende från att nämnda fastställelse av en risk för allmän ordning och säkerhet har konstaterats enligt de normer som fastställs i unionsrätten och särskilt att den är grundad på en noggrann prognos i det enskilda fallet som inte bara tar hänsyn till brott som den berörda personen begått i det förflutna, utan att det avgörande kriteriet som slutligen legat till grund för beslutet är huruvida den berörda personen utgör en verklig och aktuell risk för allmän ordning. Se, i detta avseende, dom av den 11 juni 2015, Zh. och O. ( C‑554/13, EU:C:2015:377, särskilt punkterna 50–52 och 54).
17 Artikel 26.2 i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området gränskontroller, om ändring av förordning (EU) nr 515/2014 samt upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, framlagt av kommissionen den 21 december 2016 (COM(2016) 882 final).
18 Se i detta avseende skäl 4 till direktiv 2008/115 liksom dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 39), dom av den 23 april 2015, Zaizoune ( C‑38/14, EU:C:2015:260, punkt 34), och dom av den 26 juli 2017, Ouhrami ( C‑225/16, EU:C:2017:590, punkt 51).
19 Som artikel 26.2 andra meningen i förslaget COM(2016) 882 final (citerad ovan i punkt 17) visar, är det helt möjligt att föreställa sig att samråd ska genomföras i förväg inom ramen för Schengensystemet.
20 Den hänskjutande domstolen talar i detta sammanhang – i anslutning till språkbruket i de relevanta bestämmelserna i nationell lagstiftning – om utvisning. Eftersom ingenting talar emot detta, utgår jag emellertid från att det här inte är fråga om något annat än ett beslut om återvändande i den mening som avses i direktiv 2008/115, och kommer därför också använda mig av terminologin från nämnda direktiv.
21 Se i detta avseende ovan punkterna 43–48 i detta förslag till avgörande.
22 Dom av den 26 juli 2017, Ouhrami ( C‑225/16, EU:C:2017:590, punkterna 45–53, i synnerhet punkterna 45 och 53).
23 Se, i detta avseende, punkt 58 ovan i detta förslag till avgörande.
24 Se med avseende på tredjelandsmedborgares anspråk på ett rättvist och öppet förfarande skäl 6 till direktiv 2008/115 och dom av den 5 juni 2014, Mahdi ( C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 40), och dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 61).
25 Se i detta avseende, återigen, skäl 4 till direktiv 2008/115 liksom dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 39), dom av den 23 april 2015, Zaizoune ( C‑38/14, EU:C:2015:260, punkt 34), och dom av den 26 juli 2017, Ouhrami ( C‑225/16, EU:C:2017:590, punkt 51).
26 Se allmänt om principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna dom av den 22 mars 1983, kommissionen/Frankrike ( 42/82, EU:C:1983:88, punkt 36), dom av den 27 september 1988, Matteucci ( 235/87, EU:C:1988:460, punkt 19), och dom av den 11 juni 1991, Athanasopoulos m.fl. ( C‑251/89, EU:C:1991:242, punkt 57). På senare tid har domstolen även understrukit betydelsen av principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna i samband med området med frihet, säkerhet och rättvisa, och närmare bestämt med avseende på Schengensystemet för det första (dom av den 31 januari 2006, kommissionen/Spanien, C‑503/03, EU:C:2006:74, punkt 56), och med avseende på handläggningen av ansökningar om internationellt skydd för det andra (dom av den 26 juli 2017, Jafari, C‑646/16, EU:C:2017:586, punkt 88 in fine).
27 Se punkt 4.5.1 i Sirenehandboken, publicerad i bilagan till kommissionens genomförandebeslut 2013/115/EU av den 26 februari 2013 (EUT L 71, 2013, s. 1).
28 Det framstår som än mer motiverat att orientera sig efter tidsfristerna i direktiv 2008/115, eftersom det framgår av artikel 21 i detta direktiv att det ersätter vissa bestämmelser i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.
29 Se med avseende på sistnämnda aspekt i synnerhet artikel 12 i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44).
30 Det gäller exempelvis vissa svarsfrister inom ramen för Dublin III-systemet som är relevanta i det anhängiggjorda målet X (förenade målen C‑47/17 och C‑48/17). Se i detta avseende artikel 22.1 och 22.6 samt artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).
31 Kommissionen företräder en ännu strängare uppfattning i artikel 26.2 andra meningen i sitt förslag COM(2016) 882 final (citerad i fotnot 17), i vilken kommissionen anser att en ytterst kort tidsfrist på sju dagar är skälig.
32 Det finns vissa rättsområden där unionslagstiftaren uttryckligen föreskriver att frånvaron av besked från en myndighet ska anses utgöra ett visst beslut, se mitt förslag till avgörande i målet Housieaux ( C‑186/04, EU:C:2005:70, punkt 35).
33 Se i detta avseende artikel 3.6 i direktiv 2008/115, enligt vilken ett inreseförbud i den mening som avses i nämnda direktiv innebär förbud mot inresa på medlemsstaternas territorium. Se dessutom skäl 14 till nämnda direktiv, där det föreskrivs att verkningarna av nationella återvändandeåtgärder bör ges en europeisk dimension genom införande av ett inreseförbud som förbjuder inresa och vistelse på alla medlemsstaters territorium.
34 Se i detta avseende ovan punkt 59 i detta förslag till avgörande.
35 I enlighet med detta föreskrivs i artikel 6.2 andra meningen i direktiv 2008/115 i sådana fall inte heller någon skyldighet att tillåta avresa till medlemsstaten som har utfärdat uppehållstillståndet för den berörda tredjelandsmedborgaren, utan hänvisar endast till regeln i artikel 6.1 enligt vilken tredjelandsmedborgaren ska återvända till sitt ursprungsland.
36 Samrådet enligt artikel 25.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet hade vid tidpunkten då begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen redan pågått i över två år, utan att Konungariket Spanien hade avgett ett slutgiltigt yttrande.
37 Se, i detta avseende, protokoll nr 19 till EU-fördraget och EUF-fördraget.
38 Se, i detta avseende, artikel 34.2 b tredje meningen FEU i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget.
39 Tvärtemot är det vedertaget att bestämmelser i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet vid de nationella domstolarna kan leda till undanträngning av avvikande nationella bestämmelser eller praxis (se, principiellt, dom av den 11 februari 2003, Gözütok och Brügge, C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87, i synnerhet punkt 33 in fine, med avseende på artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet).
40 Här kan det enligt fast rättspraxis även vara fråga om avtal som unionen själv inte är part till. Se i detta avseende, i synnerhet, dom av den 12 december 1972, International Fruit Company m.fl. ( 21/72–24/72, EU:C:1972:115, punkt 18), och dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 62).
41 Dom av den 30 september 1987, Demirel ( 12/86, EU:C:1987:400, punkt 14), och dom av den 21 december 2011, Air Transport Association of America m.fl. ( C‑366/10, EU:C:2011:864, punkterna 54 och 55). Av principiell betydelse är i detta sammanhang även domen av den 5 februari 1963, van Gend & Loos ( 26/62, EU:C:1963:1, s. 25 och 26 i den tyska språkversionen).
42 Dom av den 22 maj 1980, Santillo ( 131/79, EU:C:1980:131, punkt 13). Jämför med domen av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 55), och domen av den 2 augusti 1993, Marshall ( C‑271/91, EU:C:1993:335, punkt 37), liksom förslag till avgörande av generaladvokaten Van Gerven i målet Banks ( C‑128/92, EU:C:1993:860, punkt 27, sista stycket).
43 Dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos ( 26/62, EU:C:1963:1, s. 25 och 26 i den tyska språkversionen), och dom av den 8 april 1976, Defrenne ( 43/75, EU:C:1976:56, punkterna 30–37).
44 Dom av den 26 juli 2017, Mengesteab ( C‑670/16, EU:C:2017:587, i synnerhet punkt 56). Se, i samma avseende, dom av den 25 oktober 2017, Shiri ( C‑201/16, EU:C:2017:805, i synnerhet punkterna 39 och 44).
45 Se, i detta avseende ovan, i synnerhet punkterna 61–80 i detta förslag till avgörande.
46 Även den belgiska regeringen har uttryckt stöd för att tillerkänna artikel 25.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet direkt effekt, såvitt det avser att göra det möjligt för den berörda tredjelandsmedborgaren att få till stånd att en registrering på en spärrlista för nekad inresa i Schengens informationssystem raderas.