Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 20 juni 2018

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 Såvitt jag vet möjliggör förevarande mål för domstolen att för andra gången tolka bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar i ett mål i vilket bestämmelser i ZPO om kvarstad kan vara tillämpliga. Se dom av den 10 februari 1994, Mund & Fester ( C‑398/92, EU:C:1994:52).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

5 Dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271).

6 Dom av den 13 oktober 2011, Prism Investments ( C‑139/10, EU:C:2011:653).

7 Dom av den 13 oktober 2011, Prism Investments ( C‑139/10, EU:C:2011:653).

8 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30).

9 Se dom av den 2 juli 1985, Deutsche Genossenschaftsbank ( 148/84, EU:C:1985:280, punkt 19), dom av den 3 oktober 1985, Capelloni och Aquilini ( 119/84, EU:C:1985:388, punkt 16), dom av den 4 februari 1988, Hoffmann ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 27), samt dom av den 29 april 1999, Coursier ( C‑267/97, EU:C:1999:213, punkt 28).

10 Se dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 69), och dom av den 13 oktober 2011, Prism Investments ( C‑139/10, EU:C:2011:653, punkt 40).

11 Se mitt förslag till avgörande i målet Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2017:965, punkt 32). Se även mitt förslag till avgörande i målet Hőszig ( C‑222/15, EU:C:2016:224, punkterna 31 och 47).

12 Det ska i detta avseende konstateras att det inte råder enighet i doktrinen om tillämpningen av nationella bestämmelser som fastställer en tidsfrist för att inge en ansökan om verkställighet av en säkerhetsåtgärd i samband med verkställighet av utländska domar. Vissa författare anser att sådana bestämmelser inte kan tillämpas i detta fall. Se, till exempel, Kropholler, J., von Hein, J., Europäisches Zivilprozessrecht: Kommentar zu EuGVO, Lugano-Übereinkommen, nionde upplagan, ,Verlag Recht und Wirtschaft, C.H. Beck, Frankfurt am Main, 2011, sidorna 615 och 616, punkt 10. Se, e contrario, Schack, H., Internationales Zivilverfahrensrecht mit internationalem Insolvenz- und Schiedsverfahrensrecht, C.H. Beck, München, 2014, punkt 1066.

13 Se, för ett liknande resonemang, vad gäller verkställbarheten av en dom vars verkställighet begärs enligt förordning nr 44/2001, dom av den 13 oktober 2011, Prism Investments ( C‑139/10, EU:C:2011:653, punkterna 37 och 39).

14 När det gäller verkställbarheten av en utländsk dom, se dom av den 29 april 1999, Coursier ( C‑267/97, EU:C:1999:213, punkt 23), och dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkterna 65 och 66). Jag noterar att det i doktrinen även har anförts att tillämpningen av en bestämmelse i spansk lagstiftning som föreskriver en tidsfrist som liknar den som fastställs i 929 § punkt 2 ZPO vid verkställighet av en utländsk dom inte är förenlig med artikel 38 i förordning nr 44/2001, eftersom ett beslut inte kan verkställas i den anmodade medlemsstaten, oberoende av om den domen är verkställbar enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten. Se Steinmetz, A., Anwendbarkeit der Ausschlussfrist in der spanischen ZPO auch auf ausländische Vollstreckungstitel?, Recht der internationalen Wirtschaft, nr 5, 2009, s. 304.

15 Jag anser att ett beslut om kvarstad, såsom det vars verkställighet har begärts i det nationella målet, utgör en säkerhetsåtgärd i den mening som avses i artikel 31 i förordning nr 44/2001. Det rör sig således om en åtgärd som syftar till att bevara en faktisk eller rättslig situation för att kunna slå vakt om rättigheter som det dessutom yrkas att den domstol som har behörighet i sakfrågan ska erkänna. Se dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler ( C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 34).

16 Se, för ett liknande resonemang, Goldstein S., Recent Developments and Problems in the Granting of Preliminary Relief: a Comparative Analysis, Revue hellénique de droit international, 1987–1988, åren 40 och 41, s. 13. Det förefaller som om de villkor på vilka ett beslut om kvarstad kan meddelas skiljer sig åt med hänsyn till bland annat arten och allvaret i det hot som bristen på ett beslut om kvarstad skapar. Se till exempel i tysk rätt, 917 § ZPO, där det anges att ett beslut om kvarstad kan meddelas när det är omöjligt eller avsevärt svårare att verkställa det slutliga beslutet. Sistnämnda villkor har i doktrinen beskrivits som ett betydligt mer specifikt villkor. Se Cuniberti, G., Les mesures conservatoires portant sur des biens situés à l’étranger, LGDJ, Paris, 2000, s. 267. Ett liknande villkor föreskrivs till exempel i polsk lag i 7301 § 2 i Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 (Dz. U. 2014, position 101). Vad gäller den italienska lagstiftningen föreskrivs i artikel 671 i Codice di procedura civile (civilprocesslagen) att ett beslut om kvarstad får meddelas när det finns en risk vad gäller indrivning av en fordran (periculum in mora). Artikel 671 i ovannämnda lag avser således inte uttryckligen sådana fall där avsaknaden av ett beslut om kvarstad skulle kunna medföra svårigheter vid verkställigheten av det slutliga beslutet. Avseende beslut om kvarstad enligt italiensk rätt se även Crisofaro, M., National Report – Italy i Harsági, V., Kengyel, M. (under ledning av), Grenzüberschreitende Vollstreckung in der Europäischen Union, Sellier, Munich, 2011, s. 119. Jag är dock medveten om att hänsyn måste tas till det faktum att de villkor för att utfärda ett beslut om kvarstad som anges i rättsakterna är föremål för utveckling inom rättspraxis vilket kan leda till att skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsordningar ökar eller minskar.

17 Cuniberti, G., Les mesures conservatoires portant sur des biens situés à l’étranger, LGDJ, Paris, 2000, s. 267

18 Cuniberti, G., ovan. s. 255. Vad gäller säkerhetsåtgärder i allmänhet, utan att frågan om de skillnader som finns vad gäller villkoren för utfärdande omnämns, se, för ett liknande resonemang, Hess, B., The Brussels I Regulation: Recent Case Law of the Court of Justice and the Commission’s Proposed Recast, Common Market Law Review 2012, s. 1098.

19 Se, för ett liknande resonemang, Wittmann, J., BGH, 11.05.2017 - V ZB 175/15: Anwendbarkeit der Vollziehungsfrist aus § 929 Abs. 2 ZPO bei Vollstreckung ausländischer Titel nach Maßgabe der EuGVVO, Zeitschrift für Internationales Wirtschaftsrecht 2018, nr 1, s. 42, där tonvikten emellertid läggs vid den omständigheten att den tidsmässiga begränsning som föreskrivs i 929 § punkt 2 ZPO inte grundar sig på verkställighetsförfarandet i sig, utan på det skyndsamma förfarandet som leder till verkställighet.

20 Se, för ett liknande resonemang, avseende Brysselkonventionen, dom av den 4 februari 1988, Hoffmann ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 11). Vad gäller förordning nr 44/2001, se dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 66), dom av den 13 oktober 2011, Prism Investments ( C‑139/10, EU:C:2011:653, punkt 40), och dom av den 15 november 2012, Gothaer Allgemeine Versicherung m.fl. ( C‑456/11, EU:C:2012:719, punkt 34).

21 Se, för ett liknande resonemang, De Miguel Asensio, P.A., Recognition and Enforcement of Judgments in Intellectual Property Litigation: the Clip Principles, i Basedow, J., Kono, T., och Metzger, A. (under ledning av), Intellectual Property in the Global Arena – Jurisdiction, Applicable Law, and the Recognition of Judgments in Europe, Japan and the US, Mohr Siebeck, Tübingen, 2010, s. 251, Requejo Isidro, M., The Enforcement of Monetary Final Judgments Under the Brussels Ibis Regulation (A Critical Assessment, i V. Lazić, Stuij S. (under ledning av), Brussels Ibis Regulation: Changes and Challenges of the Renewed Procedural, Springer, La Haye, 2017, s. 88.

22 Dom av den 26 april 2012, Health Service Executive ( C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkterna 141 och 143).

23 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

24 Se dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 66), och dom av den 13 oktober 2011, Prism Investments ( C‑139/10, EU:C:2011:653, punkt 40). Det bör noteras att denna begränsning vad gäller de rättsverkningar som en utländsk dom medges infördes i domstolens praxis mycket senare än den första begränsningen avseende doktrinen om utvidgning av rättsverkningar, som redan fastställdes i dom av den 4 februari 1988, Hoffmann ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 11). Jag noterar att generaladvokaten Darmon i sitt förslag till avgörande i ovannämnda mål också övervägde att införa denna andra begränsning. Han ansåg att denna begränsning förklarades av nödvändigheten av att göra tolkningarna enhetliga och strävan efter att förhindra att bestämmelser som tillhör grunderna för rättsordningen (ordre public) åberopas alltför ofta. Se generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i målet Hoffmann ( 145/86, ej publicerat, EU:C:1987:358, punkt 20). Dessa överväganden återspeglas emellertid inte i domstolens dom.

25 Se de publikationer som omnämns i fotnot 20.

26 För övrigt kan det visa sig att antagandet av ett andra beslut om kvarstad i ursprungsmedlemsstaten medför att det tidigare beslutet upphävs. I en situation där en borgenär tidigare, på grundval av detta beslut, har utverkat kvarstad i gäldenärens tillgångar som befinner sig i ursprungsmedlemsstaten, kan antagandet av ett andra beslut undanröja verkningarna av detta kvarstadsbeslut.

27 Vad gäller de processrättsliga bestämmelser som reglerar omfattningen av den prövning som görs av kassationsdomstolen, se dom av den 15 november 1983, Duijnstee ( 288/82, EU:C:1983:326, punkterna 13 och 14). När det gäller processrättsliga bestämmelser angående upptagande till sakprövning av ansökningar, se dom av den 15 maj 1990, Hagen ( C‑365/88, EU:C:1990:203, punkterna 21 och 22).

28 Se dom av den 3 oktober 1985, Capelloni och Aquilini ( 119/84, EU:C:1985:388, punkt 21), och dom av den 4 februari 1988, Hoffmann ( 145/86, EU:C:1988:61, punkt 29).

29 Dom av den 28 april 2009, Apostolides ( C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 69).

30 Se dom av den 27 april 2004, Turner ( C‑159/02, EU:C:2004:228, punkterna 29 och 30).

31 Se dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 31).

32 Enligt artikel 31 i förordning nr 44/2001 får interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat, begäras hos domstolarna i den staten, även om domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.

33 Det rör sig under alla omständigheter om en ny begäran som grundar sig på de aktuella omständigheterna som framställs hos de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat. Dessutom kan begäran endast avse de åtgärder som föreskrivs i den medlemsstatens lagstiftning. Borgenären kommer dessutom att vara tvungen att tillämpa det förfarande som föreskrivs i den medlemsstatens lagstiftning. I detta sammanhang bör det noteras att de regler som gäller för nationella brådskande förfaranden, enligt de medlemsstater som är avtalsslutande parter i Brysselkonventionen, kan variera mer än de regler som gäller förfarandet i sakfrågan. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2002, Italian Leather ( C‑80/00, EU:C:2002:342, punkt 42).

34 Se punkterna 33–59 i detta förslag till avgörande.

35 Europaparlamentets och rådets förordning av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107).

36 Se dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2018:138). Se, även, mitt förslag till avgörande i målet Mahnkopf ( C‑558/16, EU:C:2017:965, punkterna 101 och 102). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2017, Kubicka ( C‑218/16, EU:C:2017:755, punkt 56).

37 Det har dessutom i doktrinen anförts att hänvisningen till samma villkor i artikel 41.1 i förordningen inte bara avser den roll som domstolens lag (lex fori) har, utan även fastställer principen om icke-diskriminering av utländska domar. Se, för ett liknande resonemang, Grzegorczyk, P., Wykonywanie w Polsce orzeczeń pochodzących z państw członkowskich Unii Europejskiej objętych reżimem automatycznej wykonalności, i Marciniak, A. (under ledning av), Egzekucja sądowa w świetle przepisów z zakresu międzynarodowego postępowania cywilnego, Currenda, Sopot, 2015, s. 142. En hänvisning till samma villkor återfinns även i artikel 47.2 i förordning nr 2201/2003. I dom av den 1 juli 2010, Povse ( C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400), slog domstolen fast att denna hänvisning ska tolkas restriktivt. Enligt domstolen kan denna hänvisning endast avse formerna för hur verkställighet ska ske. Dessutom kan denna hänvisning aldrig utgöra grund för att angripa den aktuella domen på grund av att omständigheterna har förändrats efter antagandet. Den grund som avses baserades således på samma resonemang som 929 § punkt 2 ZPO, nämligen enligt den hänskjutande domstolen och den tyska regeringen, att hindra verkställighet på grund av en potentiell förändring av omständigheterna.

38 Se, för ett liknande resonemang, Cuniberti, G., Rueda, I., European Commentaries on Private International Law, band I, Brussels Ibis Regulation-Commentary, Magnus, U., och Mankowski, P. (under ledning av), Otto Schmidt, Köln, 2016, s. 846, Hartley, T., Civil Jurisdiction and Judgments in Europe. The Brussels I Regulation, the Lugano Convention, and the Hague Choice of Court Convention, Oxford University Press, Oxford, 2017, s. 302, Kramer, X., Cross-Border Enforcement and the Brussels I-bis Regulation: Towards a New Balance between Mutual Trust and National Control over Fundamental Rights, Netherlands International Law Review, 2013, nr 60(3), s. 360, Nuyts, A., La refonte du règlement Bruxelles I, Revue critique de droit international privé, 2013, nr 1, s. 1 och följande sidor, punkt 15.

39 Kramer, X. ovan. s. 360.

40 Se punkterna 73–77 i detta förslag till avgörande.

41 Se punkterna 33–59 i detta förslag till avgörande.

42 Se punkterna 75–77 i detta förslag till avgörande.