Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 6 februari 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 263, 1991, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 18, s. 3) (nedan kallat 1991 års ULT-beslut), och rådets beslut 2001/822/EG av den 27 november 2001 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska gemenskapen (ULT-beslutet) (EGT L 314, 2001, s. 1) (nedan kallat 2001 års ULT–beslut).

3 Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4).

4 Kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1).

5 Rådets förordning av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41), i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1355/96 av den 8 juli 1996 (EGT L 175, 1996, s. 3).

6 Se, exempelvis, dom av den 22 oktober 2014, kommissionen/Nederländerna ( C‑252/13, EU:C:2014:2312, punkterna 33 och 34 och där angiven rättspraxis).

7 Se punkterna 101–106 i det förslaget till avgörande.

8 Se, exempelvis, dom av den 22 juni 1993, kommissionen/Danmark ( C‑243/89, EU:C:1993:257, punkt 30), dom av den 3 mars 2005, kommissionen/Tyskland ( C‑414/03, EU:C:2005:134, punkt 9), dom av den 6 oktober 2009, kommissionen/Sverige ( C‑438/07, EU:C:2009:613, punkt 53), och dom av den 16 januari 2014, kommissionen/Spanien ( C‑67/12, EU:C:2014:5, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

9 Ovan, punkterna 39–43 i detta förslag till avgörande.

10 Mot vilket man naturligtvis kan invända att en sådan skyldighet helt enkelt inte kan förekomma, eftersom det inte existerar några felfria system. Vidare innebär kravet på att säkerställa att ett inrättat system inte ger upphov till misstag och, om detta skulle vara fallet, att medlemsstaten ansvarar för dem i själva verket att man föreslår direkt ansvar för och direkt förvaltning av ULT:er, vilket kommissionen angav att den inte önskade göra gällande (ovan punkterna 41–42 och 55–56 i detta förslag till avgörande).

11 Se, exempelvis, angående Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen ( C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 37). På liknande sätt krävs det för att det ska föreligga en tillräckligt klar överträdelse av en medlemsstat, att medlemsstaten uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Se, exempelvis, dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 105).

12 Dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 56), och dom av den 26 mars 1996, British Telecommunications ( C‑392/93, EU:C:1996:131, punkterna 42–45).

13 Se hänvisningen ovan i punkterna 14–15 i detta förslag.

14 Artikel 4.2 FEU uttrycker unionens skyldighet att respektera …[de] nationella identitet[erna], som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det regionala och lokala självstyret.

15 Se, med avseende på 1991 års ULT-beslut, bilaga II artikel 12.6. Se även artikel 108.1. Se, med avseende på 2001 års ULT-beslut, bilaga III artikel 15.5 och artikel 32.

16 Förslag till rådets beslut om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska unionen (ULT-beslutet) KOM(2012) 362 final.

17 Rådets dokument 16832/13 ADD 1 av den 19 december 2013. Enligt kommissionens uttalande skulle den nya regeln om ekonomiskt ansvar bara utgöra en kodifiering av en förpliktelse som redan existerade enligt fördragen. Danmark, Nederländerna och Förenade kungariket tar bestämt avstånd från denna uppfattning.

18 Konungariket Nederländerna hänvisar i detta avseende till dom av den 13 november 2014, Nencini/parlamentet ( C‑447/13 P, EU:C:2014:2372, punkterna 38, 47 och 48.

19 Rådets förordning av den 25 juni 2002 om budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1).

20 Som hänvisar till dom av den 12 september 2000, kommissionen/Frankrike ( C‑276/97, EU:C:2000:424, punkt 63).

21 Vilket utgör ytterligare ett exempel på den övergripande blandning i förhållande till tillämpliga regler från olika system, som genomsyrar båda dessa mål, och som jag diskuterade utförligt i mitt parallella förslag till avgörande i målet C‑391/17, kommissionen/Förenade kungariket, i synnerhet i punkterna 38–42 och 65–84.

22 Se, exempelvis, dom av den 6 maj 2010, kommissionen/Polen ( C‑311/09, ej publicerad, EU:C:2010:257, punkt 19 och där angiven rättspraxis). Se, avseende denna diskussion, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs Alber i målet kommissionen/Förenade kungariket ( C‑359/97, EU:C:2000:42, punkt 96). Emellertid får den utdragna tid som det administrativa förfarandet pågår inte åsidosätta medlemsstatens rätt till ett försvar. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 1991, kommissionen/Nederländerna ( C‑96/89, EU:C:1991:213, punkt 16), och dom av den 12 september 2000, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑359/97, EU:C:2000:426, punkt 28).

23 Se, exempelvis, dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Nederländerna ( C‑312/04, EU:C:2006:643, punkt 32).

24 Med avseende på unionens ansvar fastställs i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol, exempelvis, en preskriptionstid på fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan. Preskriptionen avbryts om talan väcks vid domstolen eller genom att den skadelidande vänder sig till den relevanta unionsinstitutionen. Med avseende på medlemsstaternas ansvar tillåts tidsfrister som föreskrivs i nationell rätt i fråga om belopp som staten ska betala om de uppfyller principerna om likvärdighet och effektivitet. Se, exempelvis, dom av den 24 mars 2009, Danske Slagterier ( C‑445/06, EU:C:2009:178, punkterna 31–35).

25 Dom av den 15 november 2005, kommissionen/Danmark ( C‑392/02, EU:C:2005:683, punkt 66). Se, även, dom av den 17 juli 2014, kommissionen/Portugal ( C‑335/12, EU:C:2014:2084, punkt 79).