Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 28 mars 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 13 juli 2009 (EUT L 243, 2009, s. 1), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1).

3 EUT C 83, 2010, s. 389 (nedan kallad stadgan). Denna rätt grundar sig på artikel 13 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Se Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) (nedan kallade förklaringar avseende stadgan).

4 Skäl 2.

5 Skäl 3, som citerar punkt 1.7.3 i Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen (EUT C 53, 2005, s. 1, nedan kallat Haagprogrammet).

6 EUT L 53, 2008, s. 52 (nedan kallat avtalet EU-Schweiz om associering till Schengen). Handledningen för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar (kommissionens beslut av den 19 mars 2010 K(2010)1620 slutlig, senast ändrad genom kommissionens genomförandebeslut av den 29 april 2014 C(2014) 2727 final, nedan kallad viseringshandledningen), s. 15, förklarar att inom ramen för viseringskodexen och viseringshandledningen avser termen medlemsstat de EU-medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket till fullo och associerade stater, nedan tillsammans kallade Schengenstaterna, och medlemsstaternas territorium avser dessa medlemsstaters territorium.

7 Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 2001, s. 1). Sri Lanka förtecknas i bilaga I till denna förordning som ett tredje land vars medborgare är skyldiga att inneha visering.

8 Se skäl 8 i avtalet.

9 Den gemensamma kommittén inrättas genom artikel 3 i avtalet EU-Schweiz om associering till Schengen och dess uppdrag är att handha alla frågor som avses i artikel 2 i avtalet och se till att alla synpunkter från schweizisk sida tas under övervägande i vederbörlig ordning (artikel 4.1).

10 Avtal mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 13). Se även konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19).

11 Se skäl 3 och artikel 1.1 i viseringskodexen. Schengenregelverket fastställs i rådets beslut 1999/435/EG av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (EGT L 176, 1999, s. 1).

12 Dom av den 10 april 2012, Vo ( C‑83/12 PPU, EU:C:2012:202, punkt 34).

13 Schengenviseringsstatistik för konsulaten – 2017. Denna statistik finns tillgänglig på https://www.schengenvisainfo.com/.

14 Se artikel 56 i viseringskodexen och jämförelsetabellen som jämför viseringskodexen med de tidigare bestämmelserna.

15 Se, för ett liknande resonemang, skäl 18 i viseringskodexen, och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet El Hassani, C‑403/16, EU:C:2017:659, punkt 46. I detta avseende återspeglar viseringskodexen de prioriteringar som fastställs i kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar, KOM(2006) 403 slutlig (nedan kallat kommissionens förslag till införande av en viseringskodex), s. 4: Genom att införliva alla rättsakter som reglerar villkor och förfaranden för utfärdande av visering i en enda viseringskodex, förbättra insynen och klargöra befintliga regler, införa åtgärder som syftar till att förbättra harmoniseringen av förfaranden samt stärka den rättsliga förutsebarheten och rättssäkerheten, kan man garantera en fullt utvecklad gemensam politik med likabehandling av viseringssökande.

16 Se mitt ställningstagande i målet Vo ( C‑83/12 PPU, EU:C:2012:170, punkt 36).

17 Dom av den 26 oktober 2010, Förenade kungariket/rådet ( C‑482/08, EU:C:2010:631, punkt 48).

18 Se, för ett liknande resonemang, mitt ställningstagande i målet Vo ( C‑83/12 PPU, EU:C:2012:170, punkt 42).

19 Se, för ett liknande resonemang, skälen 18 och 22 i viseringskodexen, och förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 42).

20 Se punkt 1.7.3 i Haagprogrammet, skäl 3 i viseringskodexen och kommissionens förslag till införande av en viseringskodex, s. 2.

21 Se de allmänna riktlinjer som anges i Haagprogrammet.

22 Yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191).

23 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Koushkaki ( C‑84/12, EU:C:2013:232, punkt 57).

24 Kommissionen har nyligen betonat att överenskommelser om representation ligger i linje med principen om ömsesidigt förtroende som är grunden för Schengenregelverket. Se den motivering som infogats i kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en [viseringskodex], COM(2018) 252 final (nedan kallat kommissionens förslag till ändring av viseringskodexen), s. 7.

25 Se, exempelvis, dom av den 28 februari 2012, Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne ( C‑41/11, EU:C:2012:103, punkt 36).

26 Även den franska språkversionen av denna bestämmelse är tydlig (les demandeurs qui ont fait l’objet d’une décision de refus de visa peuvent former un recours contre cette décision), liksom den nederländska, som är procedurspråk i förevarande mål (een visum är Aanvragers aan wie geweigerd, kunnen i beroep gaan). Viseringshandledningen, som inte har bindande rättslig verkan, använder samma formulering på s. 83: Sökande som fått avslag på sin viseringsansökan ska ha rätt att överklaga.

27 Dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 24).

28 Dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkterna 25 och 26).

29 Artikel 14.4 i viseringskodexen.

30 Meddelanden till sökanden stadgas i artikel 32.2 i viseringskodexen (avslagsbeslut) och artikel 34.6 (beslut om upphävande eller återkallande av en visering).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017, El Hassani ( C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 31).

32 Dom av den 13 september 2018, Ahmed ( C‑369/17, EU:C:2018:713, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

33 Se även skäl 4 i viseringskodexen.

34 Formuleringen av artikel 8.1, som indikerar att den representerande staten agerar på den [representerade] medlemsstatens vägnar, förefaller vara konsekvent i de språkversioner som jag har undersökt, enligt följande: Een lidstaat kan ermee instemmen een andere lidstaat die op grond van artikel 5 bevoegd is, te vertegenwoordigen voor het onderzoeken van aanvragen voor en de afgifte van visa namens die lidstaat (nederländska), Un État membre peut accepter de représenter un autre État membre compétent au sens de l’article 5 en vue d’examiner les demandes et de délivrer les visas pour le compte de cet autre État membre (franska), Ein Mitgliedstaat kann sich bereit erklären, einen anderen nach Artikel 5 zuständigen Mitgliedstaat bei der im Namen dieses Mitgliedstaats erfolgenden Prüfung von Anträgen und der Erteilung von Visa zu vertreten (tyska), Uno Stato membro può accettare di rappresentare un altro Stato membro che sia competente ai sensi dell’articolo 5 ai fini dell’esame delle domande e del rilascio dei visti per conto di tale Stato (italienska), Um Estado-Membro pode aceitar representar outro Estado-Membro com competência nos termos do artigo 5.o para efeitos de análise de pedidos e de emissão de vistos em nome desse Estado-Membro (portugisiska), Un Estado miembro podrá aceptar representar a otro Estado miembro que sea competente con arreglo al artículo 5 a efectos de examinar las solicitudes y expedir los visados en nombre de ese Estado miembro (spanska).

35 Kommissionens förslag till ändring av viseringskodexen föreslår att nuvarande artikel 8.2 i viseringskodexen utgår för att säkerställa att den representerande medlemsstaten bär hela ansvaret för handläggningen av viseringsansökningar på den representerade medlemsstatens vägnar, vilket kommer att förenkla handläggningen av viseringsansökningar vid representation och ligger i linje med principen om ömsesidigt förtroende som är grunden för Schengenregelverket (s. 7). Detta förslag är ännu inte de lege lata och i förevarande mål har domstolen ombetts tolka viseringskodexen i dess lydelse vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet. Jag noterar emellertid att förslaget fortsatt hänvisar till att de åtgärder som vidtas av den representerande medlemsstaten (som bär hela ansvaret för handläggningen av viseringsansökningar) utförs på den representerade medlemsstatens vägnar (min kursivering).

36 Även lydelsen i bilaga VI tycks vara densamma i alla språkversioner som jag har undersökt, enligt följande: [namens (naam van de vertegenwoordigde lidstaat)] (nederländska), [au nom de (nom de l’État membre représenté)] (franska), [im Namen vom (Namen des vertretenen Mitgliedstaats)] (tyska), [a nome di (nome dello Stato membro rappresentato)] (italienska), [em nome de (nome do Estado- Membro representado)] (portugisiska), [en nombre de (nombre del Estado miembro representado)] (spanska).

37 Skäl 4 i viseringskodexen och artikel 8.6.

38 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2017 (El Hassani, C‑403/16, EU:C:2017:960, punkt 32).

39 Se, analogt, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkt 80).

40 Dom av den 22 december 2010, DEB ( C‑279/09, EU:C:2010:811, punkt 29).

41 Se ovan punkterna 18, 19 och 20.

42 Se ovan punkterna 36 och 37.

43 Se översikt över medlemsstaternas diplomatiska beskickningar och konsulat som ansvarar för handläggningen av viseringsansökningar och representation i enlighet med artikel 8.1 i viseringskodexen. Översikten finns tillgänglig på Europeiska kommissionens webbplats. Dokumentet är daterat den 15 januari 2018.