Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 21 mars 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Domstolen är behörig att meddela förhandsavgörande, utom i fall där ändamålet för frågan faller utanför det materiella tillämpningsområdet för dess behörighet, såsom det definierats i artikel 267.1 första stycket FEUF, nämligen tolkningen av fördragen och giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer.

3 Dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 16.

4 Dom av den 1 juli 2010, Sbarigia, C‑393/08, EU:C:2010:388, punkterna 19–20. Vidare har domstolen enligt artikel 267 FEUF varken behörighet att fastställa de faktiska omständigheterna eller att tillämpa unionsrätten i ett särskilt fall. Se, exempelvis dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 104, och dom av den 26 april 2012, Invitel, C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 22.

5 Dom av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring, C‑51/17, EU:C:2018:750, punkt 37.

6 De av banken nämnda domarna från Kúria (Högsta domstolen) avgjordes i samtliga fall före tidpunkten för omständigheterna i förevarande mål.

7 Dom av den 26 april 2012, Invitel, C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 34 och där angiven rättspraxis.

8 Beslut av den 14 november 2013, Banco Popular Español och Banco de Valencia, C‑537/12 och C‑116/13, EU:C:2013:759, punkt 63.

9 Ordet kan som har använts här framstår som mer bestämt i detta avseende än ordet vägledande, som använts i sjuttonde skälet eller artikel 3.3 i 1993 års direktiv. Faktum är att detta adjektiv, såsom kommissionen har betonat i motiveringen till Omprövat förslag till rådets direktiv om oskäliga villkor i konsumentavtal (KOM(1993) 11 slutligt), är tvetydigt. Det skulle kunna antyda att listan i bilagan till direktivet inte är komplett eller att den inte har något särskilt bevisvärde.

10 Dom av den 7 maj 2002, kommissionen/Sverige, C‑478/99, EU:C:2002:281, punkt 20.

11 Dom av den 3 juni 2010, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, C‑484/08, EU:C:2010:309, punkt 33.

12 Se dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkterna 68 och 69, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus, C‑421/14, EU:C:2017:60, punkterna 58–60, och dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 56.

13 Se, exempelvis, Tenreiro Mário, The Community Directive on Unfair Terms and National Legal Systems – The Principle of Good Faith and Remedies for Unfair Terms (1995) 3 European Review of Private Law, 2:a upplagan, 273, s. 279.

14 Se, i fråga om engelsk rätt exempelvis, Globe Motors Inc mot TRW Lucas Variety Electric Steering Ltd [2016] EWCA Civ 396, och, i fråga om irländsk rätt, Flynn &. Benray mot Breccia & McAteer [2017] IECA 7, [2017] 1 ILRM 369, Morrissey mot Irish Bank Resolution Corporation [2017] IECA 162.

15 Dom av den 26 april 2012, Invitel, C‑472/10, EU:C:2012:242, punkt 26, och dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 55.

16 Detta överensstämmer också med ordet mål som används i första meningen i bilagan och antyder att det åtminstone i vissa fall är möjligt att betrakta ett visst avtalsvillkor som oskäligt enbart på grund av dess innehåll.

17 Denna slutsats påverkas varken av ordalydelsen i artikel 3.3 i 1993 års direktiv eller ordalydelsen i sjuttonde skälet. Å ena sidan anges inte i artikel 3.3 varför kategorierna med avtalsvillkor som anges i bilagan inte automatiskt bör anses oskäliga. Å andra sidan innebär det faktum att det i det sjuttonde skälet i 1993 års direktiv anges att den bilagda listan på avtalsvillkor bara ska ses som vägledande för direktivet enbart föreskriver ett minimum av harmonisering, inte att det kan uteslutas att unionslagstiftaren ändå ansett att detta minimum av harmonisering skulle innebära en skyldighet för medlemsstaterna att beakta att de kategorier med avtalsvillkor som anges i bilagan ska presumeras skapa en obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter.

18 Dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 68.

19 Dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska, C‑176/17, EU:C:2018:711, punkt 59.

20 Exempelvis kan förhållandet att vissa uttryck upprepas eller att en komplicerad formulering används, även om den är korrekt i grammatiskt och rättsligt hänseende, ibland ge konsumenterna intrycket av att de inte kan invända mot giltigheten av ett visst avtalsvillkor, trots att de juridiskt sett faktiskt har rätt att göra detta. Vidare skulle ett krav på att konsumenten, inför en notarie, ska avge en förklaring med innebörden att han eller hon kände till vart och ett av villkoren i låneavtalet, att denna sedan införs i en notariebestyrkt handling, och att det sedan i lånehandlingarna flera gånger hänvisas till ett notarieförfarande för verkställande, kanske skulle ha som konsekvens, tillsammans med andra moment, att konsumenter avhålls från att utöva sina rättigheter. Detta skulle särskilt kunna vara fallet i medlemsstater där en notariehandling, mot bakgrund av den uppfattning som allmänt råder i medlemsstater (såsom Ungern) där det är vanligt med ett sådant notarieförfarande för verkställande, ses som ett oåterkalleligt åtagande.

21 Se mina inledande synpunkter.

22 Dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation C‑191/15, EU:C:2016:612, punkt 71.

23 Enligt min uppfattning gäller detta krav på att avtalsvillkor ska vara transparenta endast artikel 4.2 i 1993 års direktiv, vari det föreskrivs att bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte ska avse beskrivningen av avtalets huvudföremål i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade. Tvärtom är syftet bakom kravet på begriplighet i artikel 4.2 att, i den mån dessa avtalsvillkor rör avtalets huvudföremål förväntas konsumenter ha samtyckt till avtalet med beaktande av dess mål. Till skillnad från övriga villkor i ett standardavtal som konsumenterna inte läser, är det föga troligt att konsumenten skulle undgå att lägga märke till det huvudsakliga föremålet för avtalet. Om kravet i artikel 4.2 på att avtalsvillkor ska vara begripligt formulerade har samma tillämpningsområde som kravet i artikel 5 i samma direktiv, skulle konsekvenserna av en överträdelse av den inte vara desamma, eftersom det syfte som eftersträvas med dessa två bestämmelser inte är identiska. I det första fallet är syftet att kontrollera huruvida den presumtion jag just erinrat om är riktig (och således huruvida konsumenten faktiskt befann sig i en situation där han eller hon kunde bedöma, på grundval av klara och begripliga kriterier, vilka de ekonomiska konsekvenserna för honom eller henne skulle vara till följd av avtalets huvudföremål), medan syftet bakom artikel 5, enligt vad jag tror, är att fastställa, mot bakgrund av de kriterier som föreskrivs i artikel 3.2, hur ett avtalsvillkor ska tolkas.

24 Se dom av den 26 februari 2015, Matei, C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 73, och dom av den 20 september 2018, Danko och Danková, C‑448/17, EU:C:2018:745, punkt 61.

25 Se, exempelvis, dom av den 9 juli 2015, Bucura, C‑348/14, ej publicerad, EU:C:2015:447, punkt 64.

26 Min kursivering.

27 En skillnad som i alla händelser inte har gjorts i direktivet.

28 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6).

29 Se punkterna 63 och 68.

30 Se, analogt, dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart, C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 48.