Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 7 november 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

3 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

4 Rådets direktiv av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53).

5 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

6 Se punkt 18 i detta förslag till avgörande.

7 Se, i detta avseende, skäl 21 och artikel 1.3 i förordning nr 44/2001 samt avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som ingicks i Bryssel den 19 oktober 2005 (EGT L 299, 2005, s. 62). Se, även, dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl. ( C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 5).

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

9 Dom av den 19 november 2009 (C‑402/07 och C‑432/07, nedan kallad Sturgeon-domen, EU:C:2009:716), i vilken domstolen tolkade artiklarna 5–7 i förordning nr 261/2004 på så sätt att passagerarna på försenade flygningar kan jämställas med passagerarna på inställda flygningar när det gäller tillämpningen av rätten till kompensation och att de således kan åberopa rätten till kompensation enligt artikel 7 i förordningen om de, till följd av en försenad flygning, drabbas av tidsspillan som uppgår till tre timmar eller mer (punkt 69). Se, även, dom av den 11 juli 2019, České aerolinie ( C‑502/18, EU:C:2019:604, punkt 19).

10 Se, i detta avseende, punkt 10 i detta förslag till avgörande.

11 Den hänskjutande domstolen har närmare angett att dess egen behörighet inte kan grundas på artikel 24 i förordningen, eftersom svaranden delgavs ansökan men inte närvarade vid förhandlingen. För övrigt avser begäran om förhandsavgörande inte artikel 24 i förordningen.

12 Jag vill precisera att den rätt som käranden i det nationella målet har åberopat till följd av en försenad flygning och som grundar sig på artiklarna 6 och 7 i förordning nr 261/2004, såsom de har tolkats av domstolen i Sturgeon-domen (punkt 69), är en schablonmässig och enhetlig rätt till kompensation (se, bland annat, dom av den 10 mars 2016, Flight Refund, C‑94/14, EU:C:2016:148, punkt 45). Vidare har parterna inte bestridit att tillämpningsvillkoren för förordning nr 261/2004 som anges i dess artikel 3 är uppfyllda. Slutligen är det fastslaget att en begäran om kompensation som enbart grundas på förordning nr 261/2004 ska prövas mot bakgrund av förordning nr 44/2001 (se, bland annat, dom av den 10 mars 2016, Flight Refund, C‑94/14, EU:C:2016:148, punkt 46, dom av den 11 april 2019, Ryanair, C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 24, samt mitt förslag till avgörande i målet Guaitoli m.fl., C‑213/18, EU:C:2019:524, punkterna 32 och 35 samt följande punkter).

13 Även om jag – med hänsyn till de svar som jag föreslår på tolkningsfrågorna – kommer att följa den bedömningsordning som den hänskjutande domstolen föredrar, vill jag ändå påpeka att bestämmelserna i förordning nr 44/2001 som avser konsumenttvister utgör lex specialis, och att de således i princip ska prövas i förväg i förhållande till bestämmelser som gäller avtal i allmänhet (se, om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, dom av den 20 januari 2005, Engler, C‑27/02, EU:C:2005:33, punkterna 31 och 32).

14 Om EU-domstolen besvarar fråga 3 nekande, ska den hänskjutande domstolen avvisa det yrkande som käranden i det nationella målet har framställt med hänvisning till att svaranden inte har ställning att uppträda som part i rättegång, och inte till att domstolen saknar behörighet, såsom är fallet beträffande frågorna 1 och 2.

15 I artikel 2.1 i direktivet definieras resepaket som en i förväg ordnad kombination av minst två av följande komponenter som säljs eller bjuds ut till försäljning till ett totalpris, om tjänsten varar längre än ett dygn eller inkluderar övernattning: a) Transport. b) Inkvartering. c) Andra turisttjänster som inte är direkt knutna till transport eller inkvartering och som utgör en väsentlig del av resepaketet.

16 Situationen kan visa sig vara ännu mer komplicerad när en passagerare köper en resa på en webbplats, eftersom dennes faktiska avtalspart kan vara ett annat bolag, det vill säga den verkliga researrangören. Om alla de frågeställningar som här aktualiseras, se, bland annat, Lambertye-Autrand, M.-C. de, Contrats de prestations touristiques et for de protection des consommateurs dans l’espace judiciaire européen – Excursion sur les terres du for de protection du consommateur dans l’espace judiciaire européen en compagnie d’un voyageur de tourisme, Mélanges offerts au professeur Pascale Bloch, Bruylant, Bruxelles, 2015, s. 381–397.

17 Dessa regler utgör specialregler, eftersom de avviker från huvudregeln i artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den medlemsstaten.

18 Om begreppet lufttrafikföretag som utför flygningen, vilket definieras i artikel 2 b i förordning nr 261/2004, se dom av den 4 juli 2018, Wirth m.fl. ( C‑532/17, EU:C:2018:527, punkterna 17–20), samt dom av den 11 juli 2019, České aerolinie ( C‑502/18, EU:C:2019:604, punkt 23).

19 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2009, Falco Privatstiftung och Rabitsch ( C‑533/07, EU:C:2009:257, punkt 40), dom av den 19 december 2013, Corman-Collins ( C‑9/12, EU:C:2013:860, punkt 42), samt dom av den 14 juli 2016, Granarolo ( C‑196/15, EU:C:2016:559, punkt 31).

20 Den hänskjutande domstolen har särskilt hänvisat till domen av den 9 juli 2009, Rehder ( C‑204/08, EU:C:2009:439, punkt 47), där domstolen fann att den domstol som är behörig att pröva en begäran om kompensation som grundar sig på ett avtal med det lufttrafikföretag som utförde flygningen och förordning nr 261/2004, i enlighet med kärandens val, är den domstol i vars domkrets avgångs- eller ankomstorten är belägen, såsom dessa orter överenskommits i avtalet.

21 Dom av den 7 mars 2018 (C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, nedan kallad domen flightright m.fl., EU:C:2018:160). Jag noterar att domen flightright m.fl. meddelades efter beslutet om hänskjutande i det aktuella målet.

22 Samtliga passagerare hade bokat en flygresa bestående av anslutande flygningar hos ett flygbolag som endast utförde en av de två delsträckorna, medan det lufttrafikföretag som utförde flygningen ansvarade för den andra delsträckan (se domen flightright m.fl., punkterna 22–24, 37 och 64).

23 Se domen flightright m.fl. (punkterna 58–65 och där angiven rättspraxis).

24 Förutom domen flightright m.fl., se, beträffande artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012, som motsvarar artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001, dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkterna 38–39 och 48), och dom av den 8 maj 2019, Kerr ( C‑25/18, EU:C:2019:376, punkterna 20 och 23–26), där det bland annat erinras om att det krävs att en förpliktelse fastställs för att den avsedda behörighetsregeln ska kunna tillämpas, eftersom en domstols behörighet som grundar sig på dessa bestämmelser ska avgöras med hänsyn till den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas.

25 Se domen flightright m.fl. (punkterna 66–78 och där angiven rättspraxis). Artikel 5.1 b andra strecksatsen ska tolkas så, att uppfyllelseorten, när det rör sig om en flygresa bestående av anslutande flygningar, är ankomstorten för den andra flygningen när de två flygningarna utförs av två olika lufttrafikföretag och talan om kompensation till följd av den kraftiga förseningen av flygresan bestående av anslutande flygningar enligt förordning nr 261/2004 grundar sig på en händelse som inträffade på den första flygningen som utfördes av det lufttrafikföretag som inte har ingått avtal med de berörda passagerarna.

26 I detta skäl anges att unionslagstiftaren har ansett det lämpligt att principen enligt artikel 2 i förordning nr 44/2001 om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen. Se, även, dom av den 4 september 2014, Nickel & Goeldner Spedition ( C‑157/13, EU:C:2014:2145, punkterna 40 och 41), samt dom av den 4 oktober 2018, Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:805, punkterna 34–36).

27 Kommissionen anser också att de faktiska skillnaderna mellan det aktuella målet och de förenade mål som avgjordes genom domen flightright m.fl. (i den mån klaganden i det nationella målet dels köpte sin biljett via en resebyrå, och inte hos ett flygbolag med vilket denne skulle ha ingått avtal, dels utövade sin rätt till kompensation för en direktflygning, och inte för en flygning med mellanlandning) inte utgör hinder för en sådan överföring.

28 I enlighet med bestämmelserna om lufttrafikföretag som utför flygningen i egenskap av ombud för den berörda passagerarens avtalspart i artikel 2 b in fine och artikel 3.5 andra meningen i denna förordning.

29 Den omständigheten att avtalet med den berörda passageraren avser en kombination av resa och inkvartering är däremot avgörande för frågorna 2 och 3 (se punkt 39 och följande punkter respektive punkt 60 och följande punkter i detta förslag till avgörande).

30 Se även, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i de förenade målen flightright m.fl. ( C‑274/16, C‑447/16 och C‑448/16, EU:C:2017:787, punkterna 52–61).

31 Se dom av den 9 juli 2009, Rehder ( C‑204/08, EU:C:2009:439, punkterna 43–47), domen flightright m.fl. (punkt 68), och dom av den 11 april 2019, Ryanair ( C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 27). Se, även, mitt förslag till avgörande i målet Guaitoli m.fl. ( C‑213/18, EU:C:2019:524, punkt 46).

32 Den tjeckiska regeringen har i slutet av sina skriftliga yttranden föreslagit att fråga 1 ska besvaras så, att artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001 ska tolkas på så sätt att begreppet talan [som] avser avtal, i den mening som avses i denna bestämmelse, omfattar en sådan talan som den nu aktuella i det nationella målet. Den tjeckiska regeringen anger emellertid först att domstols behörighet i det nationella målet kan grundas på artikel 5.1 b andra strecksatsen, vilket innebär att platsen där den berörda tjänsten utförs, det vill säga, enligt domstolens praxis, den ort där flygplanet avgår eller ankommer, ska ges företräde.

33 Se dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 30), dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 23), samt dom av den 23 december 2015, Hobohm ( C‑297/14, EU:C:2015:844, punkterna 23 och 24).

34 I detta senare hänseende förefaller de villkor som anges ovan vara uppfyllda. Enligt uppgifterna i beslutet om hänskjutande handlade Libuše Králová för det första i egenskap av privat slutkonsument. För det andra ingick Libuše Králová ett avtal med en resebyrå som, för det tredje, har sitt säte i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2010, Pammer och Hotel Alpenhof ( C‑585/08 och C‑144/09, EU:C:2010:740, punkterna 35–46).

36 Se även, om motsvarande bestämmelser i avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 1215/2012, dom av den 11 april 2019, Ryanair ( C‑464/18, EU:C:2019:311, punkt 29).

37 I detta avseende noterar jag att det i artikel 6 i förordning nr 44/2001 uttryckligen anges i vilka fall en härledd behörighet kan åberopas mot en svarande, men att inget av dessa fall (det vill säga flera svarande, återgångskrav eller annat liknande, genkäromål eller mål om sakrätt till fast egendom) föreligger i det aktuella målet.

38 I sitt beslut om hänskjutande undrar den nationella domstolen huruvida en skadeståndstalan mot ett lufttrafikföretag ska betraktas som en konsumenttvist till följd av det huvudsakliga avtalsförhållandet mellan käranden (konsumenten) och tjänstepaketföretaget, vilket därmed innebär att konsumenten kan framställa alla eventuella anspråk på grundval av detta förhållande i en enda domstol.

39 Uttrycken används i artiklarna 15.1, 15.2, 16.1, 16.2 respektive 17.3 i förordning nr 44/2001.

40 Se, i detta avseende, punkt 42 i detta förslag till avgörande och där angiven rättspraxis, samt dom av den 14 maj 2009, Ilsinger ( C‑180/06, EU:C:2009:303, punkt 52 och följande punkter).

41 Jag anser att det sista kriteriet också är förenligt med syftet med dessa bestämmelser (se, särskilt, punkt 57 i detta förslag till avgörande).

42 Se punkt 31 i detta förslag till avgörande och där angiven rättspraxis.

43 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 32), och dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 45), min kursivering.

44 Av de skäl som anges i punkt 25 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

45 Huruvida bestämmelserna i avsnitt 4 utgör ett undantag och de slutsatser som kan dras därav, se punkt 56 i detta förslag till avgörande.

46 Dom av den 14 november 2013 (C‑478/12, nedan kallad Maletic‑domen, EU:C:2013:735, punkt 32).

47 I detta mål rörde det sig om en paketresa som hade sålts av en turistbyrå som var etablerad i Tyskland, men som anordnades av ett bolag med säte i Österrike. Efter resan väckte ett par med hemvist i Österrike konsumenttalan med yrkande om att båda företagen skulle förpliktas att solidariskt betala ett visst belopp (se Maletic‑domen, punkterna 11–14). Den hänskjutande domstolen har hänvisat till Nejvyšší souds (Högsta domstolen) prövning i detta mål, och emellertid noterat dels att den aktör som faktiskt skulle tillhandahålla den omtvistade tjänsten inte ansvarade för hela paketresan, utan endast för transporten, dels att käranden i det nationella målet väckte talan enbart mot en av näringsidkarna.

48 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 33).

49 I punkt 29 i Maletic‑domen anges nämligen att [ä]ven om det antas att en enda handling, såsom den genom vilken [de berörda konsumenterna] bokade och betalade sin paketresa på lastminute.coms webbplats, kan delas in i två olika avtalsförhållanden med, å ena sidan, online-resebyrån lastminute.com och, å andra sidan, researrangören TUI, kan sistnämnda avtalsförhållande emellertid inte betecknas som rent inhemskt, eftersom det var oskiljaktigt samhörigt med det förstnämnda avtalsförhållandet, för vilket avtalshandlingen företogs genom den i en annan medlemsstat etablerade resebyrån.

50 I punkterna 30 och 31 i Maletic‑domen anges att de mål som avses i skälen 13 och 15 i förordning nr 44/2001, nämligen att skydda konsumenten, såsom den svagare parten i avtalet, respektive minimera möjligheten för samtidiga förfaranden [för att] se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater … utgör hinder för en lösning enligt vilken [de berörda konsumenterna] kan inleda samtidiga förfaranden, [vid olika domstolar], genom käromål som har samband med varandra, mot de två aktörer som varit delaktiga i bokningen och tillhandahållandet av den [omtvistade] paketresa[n].

51 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkterna 34 och 35), i vilken domstolen har slagit fast att en kärande som i egenskap av konsument förvärvat ett skuldebrev av en näringsidkande tredje part, utan att det har ingåtts något avtal mellan konsumenten och emittenten av nämnda skuldebrev, inte kan åberopa behörighet i enlighet med artikel 15.1 i förordning nr 44/2001 i en talan som väckts mot nämnda emittent.

52 Kommissionen har i detta avseende anfört att dess egen tolkning möjliggör för en konsument, när han eller hon väljer att väcka talan mot såväl resebyrån som andra därtill knutna personer, vid en (enda) domstol lägger fram sina anspråk med hänsyn till samtliga skyldigheter som är förbundna med dem.

53 Om de närmare skälen till skyddet, se, bland annat, dom av den 14 mars 2013, Česká spořitelna ( C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 33), samt dom av den 23 december 2015, Hobohm ( C‑297/14, EU:C:2015:844, punkt 31).

54 I detta hänseende har kommissionen noterat att käranden i det nationella målet, vid den tidpunkt då hon ingick avtalet med resebyrån, inte nödvändigtvis behövde ta reda på om byrån anlitade tredje parter för att fullgöra sina skyldigheter.

55 Se, bland annat, dom av den 23 december 2015, Hobohm ( C‑297/14, EU:C:2015:844, punkt 32), samt dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkterna 27 och 43).

56 Artikel 2.1 ger, som allmän princip, domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist behörighet.

57 Om de bestämmelser som ska tillämpas om talan avser avtal, se punkt 27 och följande punkter i detta förslag till avgörande avseende fråga 1. Jag anser att de jakande svar som kommissionen har föreslagit vad avser både fråga 1 och 2 i detta mål är motstridiga, eftersom svaren tyder på att en sådan talan som den nu aktuella i det nationella målet omfattas av såväl tillämpningsområdet för artikel 5.1 som tillämpningsområdet för avsnitt 4, trots att bestämmelserna i det sistnämnda avsnittet utgör lex specialis i förhållande till artikel 5.1 (se även fotnot 13 i detta förslag till avgörande).

58 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkterna 29–32), samt dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkterna 45 och 46).

59 Den tjeckiska regeringen anser att [d]enna förordning [nr 261/2004] ska tolkas så, att lufttrafikföretaget, vid försening av en flygning som är en del av ett tjänstepaket i enlighet med direktiv [90/314], har ställning att instämmas i ett mål om passagerarens kompensation enligt [denna förordning], förutsatt att flygningen har försenats på grund av lufttrafikföretagets verksamhet (min kursivering).

60 Enligt kommissionen har [e]tt lufttrafikföretag som utför flygningen, såsom svaranden [i det nationella målet], som inte har ingått något avtal med en passagerare, såsom käranden [i det nationella målet], ställning att instämmas i ett mål om kompensation enligt förordning [nr 261/2004] (min kursivering).

61 Med tillämpning av artikel 2 b jämförd med artikel 3.5 i samma förordning.

62 Se punkt 34 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

63 Närmare bestämt, med hänvisning till punkterna 62 och 63 i domen flightright m.fl.

64 Denna frågeställning framgår inte av formuleringen av fråga 3, utan av de skäl i beslutet om hänskjutande som hänför sig till denna fråga, i vilka det hänvisas till direktiv 90/314, och i synnerhet dess artikel 5.1 som föreskriver att den arrangör och/eller återförsäljare som är part i paketreseavtalet är ansvarig för att åtagandena enligt avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, oavsett om dessa ska fullgöras av andra leverantörer av tjänster, såsom det nu aktuella lufttrafikföretaget som utförde flygningen, utan att det ska inverka på arrangörens eller återförsäljarens rätt att kräva ersättning av dessa övriga leverantörer av tjänster.

65 Dom av den 10 juli 2019 (C‑163/18, nedan kallad Aegean Airlines-domen, EU:C:2019:585).

66 I artikel 2.2 i direktiv 90/314 definieras en arrangör av resepaket som en person som inte enbart i enstaka fall anordnar resepaket och som direkt eller genom en återförsäljare säljer eller bjuder ut dem till försäljning.

67 I artikel 8.1 a i förordning nr 261/2004, med rubriken Rätt till återbetalning eller ombokning, föreskrivs att [v]id hänvisning till denna artikel skall passagerare erbjudas att välja mellan [bland annat] återbetalning inom sju dagar, i enlighet med bestämmelserna i artikel 7.3, av hela inköpspriset för biljetten, för den del eller de delar av resan som inte fullföljts och för den del eller de delar som fullföljts, om flygningen inte längre har något syfte med avseende på passagerarens ursprungliga resplan, samt dessutom, i relevanta fall, … en returflygning till den första avgångsorten snarast möjligt. I artikel 8.2 föreskrivs följande: Punkt 1 a skall även gälla passagerare vars flygning ingår i ett paket, med undantag av rätten till återbetalning, om denna rättighet regleras i direktiv 90/314/EEG.

68 Aegean Airlines-domen (punkt 44).

69 Se mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines (C‑163/18, nedan kallat mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines, EU:C:2019:275, punkterna 35–67).

70 Se punkterna 16–18 och fotnot 9 i detta förslag till avgörande.

71 I artikel 3.6 i förordning nr 261/2004, liksom i skäl 16 i denna förordning, tilläggs följande: I sådana fall då en paketresa ställs in av andra orsaker än att flygningen ställs in bör denna förordning inte tillämpas. I det nationella målet handlar det emellertid endast om en kraftig försening av en flygning som ingår i en paketresa, och inte om att en sådan paketresa ställs in.

72 Rätten till återbetalning av inköpspriset för flygbiljetten som tillkommer bland annat passagerare som har drabbats av en försening på minst fem timmar i enlighet med artikel 6.1 iii i förordning nr 261/2004 som hänvisar till artikel 8.1 a i förordningen.

73 I punkt 31 i Aegean Airlines-domen anges följande: Det framgår av denna klara formulering i nämnda artikel 8.2 att det räcker att en rätt till återbetalning följer av direktiv 90/314 för att en passagerare, vars flygning ingår i en paketresa, inte ska kunna begära återbetalning av inköpspriset för sin biljett från det lufttrafikföretag som utför flygningen, med stöd av förordning nr 261/2004.

74 I detta avseende, se punkt 72 i detta förslag till avgörande.

75 I artikel 4.6 första stycket i direktivet föreskrivs följande: Om konsumenten häver [paketrese]avtalet … eller om arrangören ställer in resepaketet före avtalat avresedatum av någon orsak som inte kan tillskrivas konsumenten skall konsumenten ha rätt att: a) antingen delta i ett annat resepaket av motsvarande eller högre kvalitet om arrangören eller återförsäljaren kan erbjuda honom ett sådant. Om det erbjudna paketet är av lägre kvalitet skall arrangören återbetala konsumenten mellanskillnaden, eller b) så snart som möjligt få tillbaka hela det belopp han betalat enligt avtalet.

76 Se Aegean Airlines-domen (punkterna 32–34), i vilken det i detta avseende hänvisas till mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines (punkterna 43, 44 och 64).

77 Om det faktum att förbehållet i artikel 8.2 utgör ett undantag, se, även, mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines (punkterna 50 och 51).

78 I enlighet med Sturgeon-domen (punkt 69).

79 Om konsumenten häver avtalet eller om arrangören ställer in paketresan, har konsumenten, utöver rätten till återbetalning enligt artikel 4.6 första stycket i direktiv 90/314 (som citeras i fotnot 75 i detta förslag till avgörande), rätt till ersättning enligt artikel 4.6 andra stycket. Om en väsentlig del av de avtalade tjänsterna inte tillhandahålls, ska arrangören betala konsumenten mellanskillnaden mellan de avtalade tjänsterna och de som faktiskt tillhandahållits på grund av brister vid fullgörande av avtalet enligt artikel 4.7. I artikel 5.2 tredje och fjärde styckena i direktivet anges att medlemsstaterna får tillåta att ersättningen begränsas till följd av att avtalet inte fullgörs. Se, även, skälen 16–19 i detta direktiv.

80 Om systemet med standardiserad och omedelbar ersättning för skada som införts genom förordning nr 261/2004 se, bland annat, mitt förslag till avgörande i målet Guaitoli m.fl. ( C‑213/18, EU:C:2019:524, punkt 36 och följande punkter samt där angiven rättspraxis), samt dom av den 29 juli 2019, Rusu ( C‑354/18, EU:C:2019:637, punkt 28).

81 Se mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines (punkterna 63 och 64).

82 Om de bestämmelser som uttryckligen behandlar denna fråga, som numera återfinns i direktiv 2015/2302, se punkt 73 i detta förslag till avgörande. Se, även, kommissionens förslag av den 13 mars 2013 om ändring av förordning nr 261/2004 [COM (2013) 130 final], skäl 6 och artikel 3.6 i dess nuvarande lydelse, i vilken det anges att förordning nr 261/2004 också ska tillämpas på passagerare som befordras enligt ett paketreseavtal, men inte påverkar passagerares rättigheter enligt rådets direktiv 90/314. Vidare ska en passagerare ha rätt att lägga fram skadeståndskrav enligt denna förordning och enligt direktivet, men under samma omständigheter inte får ackumulera rättigheter enligt båda rättsakterna, om rättigheterna syftar till att skydda samma intressen eller har samma mål. Slutligen ska denna förordning inte tillämpas i sådana fall då en paketresa ställs in eller försenas av andra orsaker än inställd eller försenad flygning.

83 Se Aegean Airlines-domen (punkt 32), samt mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines (punkterna 40–46 och där angivna rättskällor).

84 I motiveringen till den gemensamma ståndpunkt som antogs av rådet den 18 mars 2003 (EUT C 125 E, 2003, s. 70) och i kommissionens yttrande av den 25 mars 2003 (SEK(2003) 361 slutlig, s. 3) har det betonats att skyldigheten för lufttrafikföretag som utför flygningen att betala kompensation och ge assistans enligt den kommande förordning nr 261/2004 utgjorde en enkel och praktisk lösning, eftersom lufttrafikföretag som utför flygningen oftast är mest lämpade att se till att flygningar utförs enligt tidtabell och befinner sig på flygplatser.

85 Även om det i förevarande fall inte ska tillämpas (se punkt 14 i detta förslag till avgörande).

86 I skäl 36 och artikel 14.5 i direktiv 2015/2302 anges nämligen dels att den rätt till ersättning eller prissänkning som föreskrivs i direktivet inte påverkar resenärers rätt enligt bland annat förordning nr 261/2004, dels att resenärer har rätt att lägga fram anspråk enligt både detta direktiv och förordningen, och slutligen att en ersättning eller prissänkning som medges enligt detta direktiv och en sådan ersättning eller prissänkning som medges enligt förordningen bör dras av från varandra i syfte att undvika överkompensering.

87 Se tillkännagivandet om tolkningsriktlinjer till förordning nr 261/2004 som offentliggjordes den 15 juni 2016 (EUT C 214, 2016, s. 5), i synnerhet avsnitt 2.2.6, med rubriken Förordningens tillämpningsområde i förhållande till paketresedirektivet.

88 I detta avseende, se, utöver mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines (punkt 58 och följande punkter samt där angiven rättspraxis), Aegean Airlines-domen (punkt 38).

89 Om de förmåner som passagerare som omfattas av artikel 7 i förordning nr 261/2004 har rätt till, se, bland annat, dom av den 29 juli 2019, Rusu ( C‑354/18, EU:C:2019:637, punkterna 26–31).

90 Se, bland annat, dom av den 11 juli 2019, České aerolinie ( C‑502/18, EU:C:2019:604, punkt 31). Se, om fördelningen av ansvaret och av de kostnader som uppstår till följd av den kompensation som det lufttrafikföretag som utför flygningen ska betala vid kraftiga förseningar, meddelande från kommissionen av den 19 december 2011, En europeisk vision för passagerare: meddelande om passagerares rättigheter inom alla transportsätt (KOM (2011) 898 slutlig, s. 12, punkt 7.1).

91 Se mitt förslag till avgörande i målet Aegean Airlines (punkt 66).

92 Jag förnekar emellertid inte att det normativa system som följer av en kombination av förordning nr 261/2004 och direktiv 90/314, innan detta förtydligades i direktiv 2015/2302, inte är det lättaste att tillämpa på en passagerare som har ingått ett reseavtal med ett bolag – i förevarande fall resebyrån – men kräver schablonersättning från ett annat bolag, det vill säga det lufttrafikföretag som utförde flygningen (se, även, Lambertye-Autrand, M.-C. de, ovan fotnot 16, s. 397, punkt 29).

93 Se regeringens svar som citeras i fotnot 59 i detta förslag till avgörande.

94 I detta hänseende har den tjeckiska regeringen hänvisat till Sturgeon-domen (punkt 69 in fine), i vilken domstolen slog fast att en flygförsening på minst tre timmar emellertid inte [ger] passagerarna rätt till kompensation, om lufttrafikföretaget kan visa att den kraftiga förseningen beror på extraordinära omständigheter som inte skulle ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits, det vill säga omständigheter som ligger utanför lufttrafikföretagets faktiska kontroll.