Förslag till avgörande av generaladvokat Michal Bobek föredraget den 29 juli 2019

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

3 EGT C 27, 1998, s. 1.

4 Nedan kallad Brysselkonventionen.

5 Eftersom talan vid den estländska domstolen inleddes före den 10 januari 2015 förblir förordning nr 44/2001 tillämplig i tiden (ratione temporis) i enlighet med artikel 66.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

6 Se skälen 16 och 17 i förordning nr 44/2001. Se även dom av den 14 december 2006, ASML ( C‑283/05, EU:C:2006:787, punkt 23).

7 I vissa språkversioner av förordning nr 44/2001, som den spanska, den franska eller den italienska, är den term som används vid denna andra rättsliga myndighet ansökan om ändring, vilket antyder att det finns en första instans och man följer därmed i funktionellt hänseende förordningens struktur. I andra språkversioner är däremot det begrepp som används överklagande, så som i den engelska (appeal) eller den tjeckiska språkversionen (opravný prostředek), vilket också pekar mot en andra instans, i överensstämmelse i formellt hänseende med att det ofta rör sig om en andrainstansrätt.

8 I enlighet med artikel 45 i förordning nr 44/2001.

9 Jag noterar här att även om exekvatur har utgått i förordning nr 1215/2012 har inte prövningen av grunderna i artiklarna 34 och 35 i förordning nr 44/2001 utgått, så som framgår av artiklarna 45 och 46 i förordning nr 1215/2012.

10 Nedan kallad stadgan. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, A ( C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 51 och där angiven rättspraxis), vilket innebär att förfarandet för ansökan om ändring av beslutet om verkställighetsförklaring enligt artikel 43 i förordning nr 44/2001 ska betecknas som tillämpning av unionsrätten i enlighet med artikel 51 i stadgan (beslut av den 13 juni 2012, GREP, C‑156/12, ej publicerat, EU:C:2012:342, punkt 31).

11 Se dom av den 8 november 2005, Leffler ( C‑443/03, EU:C:2005:665, punkt 49).

12 Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har redan haft tillfälle att ta ställning till frågan huruvida filtreringsmekanismer vid överklaganden i andra och sista instans är förenliga med artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Denna domstol har upprepade gånger funnit att tillgången till rättslig prövning får begränsas under förutsättning att begränsningen inte påverkar själva grundvalen för artikel 6 i nämnda konvention och att den har ett legitimt syfte. Syften i samband med god rättskipning och förhindrande av överbelastning hos de rättsliga myndigheterna har av Europadomstolen ansetts vara legitima (Europadomstolens dom av den 13 juli 1995, Tolstoy Miloslavsky/Förenade kungariket (CE:ECHR:1995:0713JUD001813991, § 61), dom av den 11 oktober 2001, Rodríguez Valín/Spanien (CE:ECHR:2001:1011JUD004779299, § 22) och dom av den 19 december 1997, Brualla Gómez de la Torre/Spanien (CE:ECHR:1997:1219JUD002673795, § 36)).

13 Se i fråga om civilrättsligt samarbete dom av den 8 november 2005, Leffler ( C‑443/03, EU:C:2005:665, punkt 50), och dom av den 9 november 2016, ENEFI ( C‑212/15, EU:C:2016:841, punkt 30).

14 Se dom av den 26 september 2018, Belastingdienst/Toeslagen (suspensiv verkan av överklagandet) ( C‑175/17, EU:C:2018:776, punkt 47), och dom av den 26 september 2018, Staatssecretaris van Veiligheid en justitie (suspensiv verkan av överklagandet) ( C‑180/17, EU:C:2018:775, punkt 43).

15 Vilket inte ska förväxlas med rätt till prövning i flera instanser. Det framgår av domstolens praxis att principen om effektivt domstolsskydd framför allt ger rätt till tillgång till prövning i en domstol men inte rätt till prövning i flera instanser (dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf, C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 69).

16 Se beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen ( C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 53 och Europadomstolens där angivna rättspraxis).

17 Förfarandet med tillstånd till fortsatt handläggning kan därvid jämföras med yrkandet om tillstånd till rättslig prövning i det mål som avgjordes genom domen av den 15 mars 2018, North East Pylon Pressure Campaign och Sheehy ( C‑470/16, EU:C:2018:185).

18 Det tycks för övrigt framgå av kapitel 25a 18 § i rättegångsbalken att tillstånd till fortsatt handläggning meddelas om minst en medlem i en sammansättning av tre domare anser att tillstånd ska beviljas.

19 Se bland annat dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba ( C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 49).

20 Se dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 53).

21 Vikten av att erhålla ett avgörande som innehåller en motivering förstärks ytterligare av att det av artikel 44 i förordning nr 44/2001 jämförd med bilaga IV till samma förordning framgår att medlemsstaterna inte är skyldiga att ange ett rättsmedel mot det beslut som ansökan om ändring enligt artikel 43 i denna förordning har gett upphov till.

22 Se Europadomstolens beslut i fråga om möjligheten att ta upp talan till prövning av den 9 mars 1999, société anonyme Immeuble groupe Kosser/Frankrike (CE:ECHR:1999:0309DEC003874897); av den 28 januari 2003, Burg m.fl./Frankrike (CE:ECHR:2003:0128DEC003476302) och av den 6 september 2005, Glender/Sverige (CE:ECHR:2005:0906DEC002807003).

23 Se punkterna 24–26 i förevarande förslag till avgörande.

24 I artikel 41 i förordning nr 44/2001 anges entydigt att motparten (i) detta skede av förfarandet (inte) skall … ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

25 Se, i samband med Brysselkonventionen, dom av den 21 maj 1980, Denilauler ( 125/79, EU:C:1980:130, punkt 14), dom av den 12 juli 1984, P. ( 178/83, EU:C:1984:272, punkt 11), och dom av den 10 juli 1986, Carron ( 198/85, EU:C:1986:313, punkt 8).

26 Se dom av den 11 maj 2000, Renault ( C‑38/98, EU:C:2000:225, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

27 Se, i fråga om administrativa förfaranden inom ramen för tillämpningen av unionsrätten i medlemsstaterna, dom av den 22 oktober 2013, Sabou ( C‑276/12, EU:C:2013:678, punkt 38 och där angiven rättspraxis), dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 46 och där angiven rättspraxis), samt dom av den 9 november 2017, Ispas ( C‑298/16, EU:C:2017:843, punkt 26). Se, i fråga om administrativa eller rättsliga förfaranden vid myndigheter eller domstolar i unionen, dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA ( C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

28 Se dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl. ( C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 56), och dom av den 17 december 2009, Omprövning M/EMEA ( C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 41). Se, analogt, Europadomstolens ståndpunkt i domen av den 20 juli 2001, Pellegrini/Italien (CE:ECHR:2001:0720JUD003088296, § 44).

29 Vad avser administrativa förfaranden är det för att åsidosättandet av en parts rätt till försvar ska erkännas och medföra ogiltigförklaring av en unionsakt av vikt att denna parts intressen har skadats (se, som exempel på tillämpningen av denna rättspraxis, dom av den 2 oktober 2003, Corus UK/kommissionen ( C‑199/99 P, EU:C:2003:531, punkterna 19–25)). I fråga om talan om kränkning av den kontradiktoriska principen vid unionsdomstolen erinrar jag om att ett överklagande i enlighet med artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol endast kan grundas på oegentligheter vid Europeiska unionens tribunal som kränker klagandens intressen.

30 Både EU-domstolen och Europadomstolen anser att omfattningen av de garantier som är knutna till iakttagandet av kontradiktoriskt förfarande, i sig eller ingående i rätten till försvar, kan variera beroende på framför allt särdragen i det ifrågavarande förfarandet (dom av den 5 november 2014, Mukarubega ( C‑166/13, EU:C:2014:2336, punkt 54)). Se mer övergripande N. Fricero, Le droit à une procédure civile contradictoire dans la jurisprudence de la Cour européenne des droits de l’homme, Revue trimestrielle des droits de l’Homme, Anthemis, Wavre, 2016, ss. 381–393, och i synnerhet ss. 388–390.

31 Enligt kapitel 25a 17 § i rättegångsbalken står tingsrättens avgörande fast om tillstånd till fortsatt handläggning inte meddelas.

32 Man kan här se en analogi med den förenklade handläggningen av överklaganden vid EU‑domstolen. I fall där överklagandet är uppenbart ogrundat kan EU-domstolen med beslut som är motiverat avvisa överklagandet utan att höra parterna. Om däremot ett överklagande är uppenbart välgrundat får domstolen förklara det som sådant först efter att ha hört parterna (se artikel 181 respektive artikel 182 i domstolens rättegångsregler).