Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 21 november 2019

1 Originalspråk: italienska.

2 Europaparlamentets och rådets beslut nr 565/2014/EU av den 15 maj 2014 om en förenklad ordning för personkontroller vid de yttre gränserna på grundval av Bulgariens, Kroatiens, Cyperns och Rumäniens unilaterala erkännande av vissa handlingar såsom likställda med de egna nationella viseringarna för transitering genom dessa länders territorium eller planerade vistelser på deras territorium som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod och om upphävande av beslut 895/2006/EG och 582/2008/EG (EUT L 157, 2014, s. 23).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

4 EUT L 157, 2005, s. 203.

5 Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 2001, s. 1). Med verkan från och med den 17 december 2018 ersattes förordning nr 539/2001 av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 (EUT L 303, 2018, s. 39).

6 Europaparlamentets och rådets beslut nr 895/2006/EG av den 14 juni 2006 om en förenklad ordning för personkontroller vid de yttre gränserna på grundval av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens unilaterala erkännande av vissa handlingar såsom likvärdiga med de egna nationella viseringarna för genomresa via deras territorier (EUT L 167, 2006, s.1).

7 Europaparlamentets och rådets beslut nr 582/2008/EG av den 17 juni 2008 om en förenklad ordning för personkontroller vid de yttre gränserna på grundval av Bulgariens, Cyperns och Rumäniens unilaterala erkännande av vissa handlingar såsom likvärdiga med de egna nationella viseringarna för genomresa via deras territorier (EUT L 161, 2008, s. 30).

8 EUT C 302, 2014, s. 1. Samma datum offentliggjordes motsvarande information angående Cypern, även om nämnda medlemsstat beslutade att inte erkänna viseringar och uppehållstillstånd som anbringats på resehandlingar utfärdade av Azerbajdzjan och Turkiet.

9 Det aktuella uppehållstillståndet omfattas av kategorin under rubriken Uppehållstillstånd, första strecksatsen, Tillfälligt uppehållstillstånd (anställning, besökare, studerande) i nämnda bilaga.

10 Europaparlamentets och rådets förordning av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna (EUT L 105, 2006, s. 1).

11 Se, exempelvis, dom av den 10 mars 2016, Flight Refund ( C‑94/14, EU:C:2016:148, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

12 Se, senast, dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

13 Se, senast, dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. ( C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 30).

14 I sina skriftliga yttranden har käranden i det nationella målet, som har gett sin synpunkt på alla tolkningsfrågor som har ställts av den hänskjutande domstolen, uppenbarligen uttalat sig för att beslut nr 565/2014 ska erkännas ha direkt (horisontell) effekt.

15 Dom av den 6 oktober 1970, Grad ( 9/70, EU:C:1970:78, punkt 5).

16 Dom av den 6 oktober 1970, Grad ( 9/70, EU:C:1970:78, punkt 9). Se, även, dom av den 12 december 1990, Kaefer och Procacci ( C‑100/89 och C‑101/89, EU:C:1990:456, punkt 24), och dom av den 10 november 1992, Hansa Fleisch Ernst Mundt ( C‑156/91, EU:C:1992:423, punkt 13).

17 Dom av den 6 oktober 1970, Grad ( 9/70, EU:C:1970:78, punkt 6).

18 Se, för ett liknande resonemang, punkt 24 i dom av den 12 december 1990, Kaefer och Procacci ( C‑100/89 och C‑101/89, EU:C:1990:456).

19 I punkt 35 i sina skriftliga yttranden använder den tyska regeringen uttrycket subjektiv-öffentlichen Rechten.

20 Se, vad gäller direktivet, dom av den 19 januari 1982, Becker ( 8/81, EU:C:1982:7, punkt 25), dom av den 23 november 1977, Enka ( 38/77, EU:C:1977:190, punkt 18), dom av den 19 september 2000, Linster ( C‑287/98, EU:C:2000:468, punkterna 38–39), dom av den 8 juni 2006, Feuerbestattungsverein Halle ( C‑430/04, EU:C:2006:374, punkt 28), dom av den 17 juli 2008, Flughafen Köln/Bonn ( C‑226/07, EU:C:2008:429, punkt 33), dom av den 17 november 2011, Aladzhov ( C‑434/10, EU:C:2011:750, punkt 32), och dom av den 5 september 2012, Rahman m.fl. ( C‑83/11, EU:C:2012:519, punkt 25).

21 Den enskilde ska dock ha ett intresse, som vederbörande kan göra gällande i domstol, av att den berörda medlemsstaten uppfyller sin skyldighet.

22 Se skälen 9 och 10 samt artikel 1 i beslutet.

23 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 1994, Comitato di coordinamento per la difesa della Cava m.fl. ( C‑236/92, EU:C:1994:60, punkt 9), och dom av den 26 oktober 2006, Pohl-Boskamp ( C‑317/05, EU:C:2006:684, punkt 41).

24 Se artikel 5 i beslut nr 565/2014.

25 Se dom av den 10 november 1992, Hansa Fleisch Ernst Mundt ( C‑156/91, EU:C:1992:423, punkt 20).

26 Så var fallet i bland annat det mål som gav upphov till dom av den 6 oktober 1970, Grad ( 9/70, EU:C:1970:78).

27 Se dom av den 10 november 1992, Hansa Fleisch Ernst Mundt ( C‑156/91, EU:C:1992:423, punkt 19).

28 Se dom av den 12 december 1990, Kaefer och Procacci ( C‑100/89 och C‑101/89, EU:C:1990:456, punkt 27), där skyldigheten i kraft av den åberopade bestämmelsen i beslut nr 86/283 var förenad med villkoret om ömsesidighet.

29 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens förslag av den 21 juni 2013, COM(2013) 441 final, s. 3.

30 Domstolen påpekade i själva verket i dom av den 12 december 1990, Kaefer och Procacci ( C‑100/89 och C‑101/89, EU:C:1990:456, punkt 26), att en bestämmelse är ovillkorlig när den inte ger medlemsstaterna något utrymme för skönsmässig bedömning.

31 Se, exempelvis vad gäller direktiv, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl. ( C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 105), och dom av den 28 juni 2007, JP Morgan Fleming Claverhouse Investment Trust och The Association of Investment Trust Companies ( C‑363/05, EU:C:2007:391, punkterna 59 och 60).

32 Se i fråga om direktiv, exempelvis, dom av den 24 oktober 1996, Kraaijeveld m.fl. ( C‑72/95, EU:C:1996:404, punkterna 59–61), dom av den 19 september 2000, Linster ( C‑287/98, EU:C:2000:468, punkterna 36 och 37, samt förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i mål C‑287/98, EU:C:2000:3, punkt 73 och följande punkter), dom av den 7 mars 1996, Associazione Italiana per il WWF m.fl. ( C‑118/94, EU:C:1996:86, punkterna 17–26), dom av den 15 maj 2014, Almos Agrárkülkereskedelmi ( C‑337/13, EU:C:2014:328, punkt 34), och dom av den 7 september 2004, Waddenvereniging e Vogelbeschermingsvereniging ( C‑127/02, EU:C:2004:482, punkt 66). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Rahman m.fl. ( C‑83/11, EU:C:2012:174, punkt 81). Se, angående beslut, dom av den 10 november 1992, Hansa Fleisch Ernst Mundt ( C‑156/91, EU:C:1992:423, punkt 15).

33 Se, vad gäller direktiv, även, dom av den 17 juli 2008, Flughafen Köln/Bonn ( C‑226/07, EU:C:2008:429, punkterna 33–34), och dom av den 6 oktober 2015, T-Mobile Czech Republic och Vodafone Czech Republic ( C‑508/14, EU:C:2015:657, punkt 53).

34 Se dom av den 18 oktober 2001, Gharehveran ( C‑441/99, EU:C:2001:551, punkterna 39–44).

35 Dom av den 6 oktober 1970, Grad ( 9/70, EU:C:1970:78, punkt 5).

36 Se, för ett liknande resonemang vad gäller direktiv, dom av den 26 februari 1986, Marshall ( 152/84, EU:C:1986:84, punkt 48).

37 Dom av den 10 oktober 2017 ( C‑413/15, EU:C:2017:745).

38 Se, även, dom av den 12 juli 1990, Foster m.fl. ( C‑188/89, EU:C:1990:313, punkt 20).

39 EGT L 239, 2000, s. 1.

40 Rådets direktiv 2001/51/EG av den 28 juni 2001 om komplettering av bestämmelserna i artikel 26 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (EGT L 187, 2001, s. 45).

41 De kontroller som utförs av flygbolag kan vara av tre olika slag: i) identitetskontroller, som ett led i den kommersiella verksamheten, vid incheckningen för att kontrollera identiteten på passagerare med biljett utställd i ett visst namn eller för att bekräfta att en person har rätt till exempelvis rabatt; ii) kontroller av säkerhetsskäl i undantagsfall, till exempel när det finns misstanke om att en passagerare kan utgöra en fara för allmän ordning eller övriga passagerares säkerhet; iii) kontroller för att undgå transportöransvar för personer som saknar resehandlingar; se, i detta hänseende, det svar som den dåvarande kommissionären Vitorino ingav den 5 juli 2001 på en parlamentsfråga om Air Frances systematiska identitetskontroll inför ombordstigning vid flygplatsen Charles de Gaulle, tillgänglig på webbplatsen http://www.europarl.europa.eu/sides/getAllAnswers.do?reference=E-2001–1486&language=SV.

42 Det mål som gav upphov till dom av den 4 september 2014, Air Baltic Corporation ( C‑575/12, EU:C:2014:2155), gällde en sådan administrativ sanktionsavgift som de litauiska myndigheterna hade ålagt Air Baltic. Ett annat mål angående en sanktion som de ungerska myndigheterna har ålagt Ryanair pågår nu vid domstolen (se mål C‑754/18, Ryan Air Designated Activity Company).

43 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s. 1). Begreppet in- och utresekontroller definieras i artikel 2.11 i nämnda kodex som kontroller vid gränsövergångsställen för att säkerställa att personer, deras transportmedel och föremål i deras besittning kan tillåtas att resa in i medlemsstaternas territorium eller att lämna det. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2018, Touring Tours und Travel och Sociedad de Transportes ( C‑412/17, EU:C:2018:1005, punkt 45 och där angiven rättspraxis), där domstolen preciserade att de kontroller av resehandlingar som utförs av transportörernas personal i samband med gränsöverskridande bussresor inte utgör in- och utresekontroller, i den mån de genomförs inne i en medlemsstat, i detta fall den medlemsstat där passagerarna går på bussen när en gränsöverskridande resa påbörjas, och inte vid gränserna eller vid gränspassage.

44 Begreppet gränskontrolltjänsteman definieras i artikel 2.14 i kodexen om Schengengränserna som en offentlig tjänsteman som i enlighet med nationell rätt tjänstgör vid ett gränsövergångsställe eller längs gränsen eller i omedelbar närhet av en sådan gräns och som enligt denna förordning och nationell rätt utför gränskontroll.

45 Dom av den 13 december 2018 ( C‑412/17, EU:C:2018:1005, punkterna 48 och 49).

46 Dom av den 10 oktober 2017 ( C‑413/15, EU:C:2017:745).

47 Se dom av den 4 oktober 2012, Finnair ( C‑22/11, EU:C:2012:604, punkt 29).

48 I synnerhet av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av gemensamma regler om kompensation och assistans till flygpassagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar, vilket lades fram av Europeiska gemenskapernas kommission den 21 december 2001 (KOM(2001) 784 slutlig).

49 Se dom av den 4 oktober 2012, Finnair ( C‑22/11, EU:C:2012:604, punkt 22), och dom av den 4 oktober 2012, Rodríguez Cachafeiro och Martínez-Reboredo Varela-Villamor ( C‑321/11, EU:C:2012:609, punkt 24).

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 69), dom av den 22 december 2008, Wallentin-Hermann ( C‑549/07, EU:C:2008:771, punkt 18), dom av den 4 oktober 2012, Finnair ( C‑22/11, EU:C:2012:604, punkt 23), och dom av den 4 oktober 2012, Rodríguez Cachafeiro och Martínez-Reboredo Varela-Villamor ( C‑321/11, EU:C:2012:609, punkt 25).

51 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens tillkännagivande, Tolkningsriktlinjer till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och till rådets förordning (EG) nr 2027/97 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar vid olyckor, ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 889/2002 (2016/C/3502 (EUT 2016, C 214, s. 5, punkt 3.1.1).

52 Se ändringsförslag 9 som lämnades vid första behandlingen. Som motivering för detta ändringsförslag anförde parlamentet att [f]örordningen bör innehålla en definition av nekad ombordstigning som bland annat beaktar att avsaknaden av eller ogiltiga identitetshandlingar eller andra säkerhetshänsyn utgör giltiga grunder för att neka transport utan att detta skall betraktas som nekad ombordstigning. Se parlamentets ståndpunkt definierad vid första behandlingen den 24 oktober 2002 (EUT C 300E, 2003, s. 557). Jag vill påpeka att kommissionen i sitt ändrade förslag till förordning (EUT 71–E, 2003, s. 188) anslöt sig till parlamentets ändringsförslag och införde en definition av begreppet nekad ombordstigning (att neka en passagerare ombordstigning) i artikel 2 led h b) i förslaget till förordning, dock utan att anta den invändning som framställts av parlamentet.

53 Ordalydelsen i artikel 2 j i gemensam ståndpunkt (EG) nr 27/2003 av den 18 mars 2003 (EUT C 125, 2003, s. 63) var huvudsakligen identisk med den nu gällande.

54 Se dom av den 4 oktober 2012, Finnair ( C‑22/11, EU:C:2012:604, punkt 24), och dom av den 4 oktober 2012, Rodríguez Cachafeiro och Martínez-Reboredo Varela-Villamor ( C‑321/11, EU:C:2012:609, punkt 32 och följande punkter).