Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 11 april 2019

1 Originalspråk: engelska.

2 Utöver förevarande mål finns det flera andra mål anhängiga vid EU-domstolen som avser reformen av det polska domstolsväsendet, däribland en fördragsbrottstalan (C‑192/18) samt beslut att begära förhandsavgörande som ingetts av Polens Högsta domstol (C‑522/18, C‑537/18, C‑585/18, C‑624/18, C‑625/18 och C‑668/18), av Polens Högsta förvaltningsdomstol (C‑824/18) och av polska lägre domstolar (C‑558/18, C‑563/18 och C‑623/18). Det ska noteras att när EU-domstolen i sin dom av den 6 november 2012, kommissionen/Ungern ( C‑286/12, EU:C:2012:687), tog ställning till huruvida åtgärder för att sänka pensionsåldern för domare, åklagare och personer som innehar ämbetet notarius publicus var förenliga med unionsrätten, gjorde den det på grundval av en överträdelse av förbudet mot åldersdiskriminering i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42). Se punkt 80 i detta förslag till avgörande.

3 Kommissionen, Motiverat förslag i enlighet med artikel 7.1 i fördraget om Europeiska unionen angående rättsstatsprincipen i Polen, COM(2017) 835 final, den 20 december 2017.

4 Beslut av domstolens vice ordförande av den 19 oktober 2018, kommissionen/Polen ( C‑619/18 R, ej publicerat, EU:C:2018:852).

5 Domstolens beslut av den 17 december 2018, kommissionen/Polen ( C‑619/18 R, EU:C:2018:1021).

6 Beslut av domstolens ordförande av den 15 november 2018, kommissionen/Polen ( C‑619/18, EU:C:2018:910).

7 Dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses (nedan kallad ASJP) ( C‑64/16, EU:C:2018:117), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586).

8 Kommissionen har särskilt hänvisat till rekommendation CM/Rec(2010)12 från Europarådets ministerkommitté, Domare: oberoende, effektivitet och ansvar, den 17 november 2010 (nedan kallad 2010 års rekommendation), punkt 27.

9 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117).

10 EUT C 202, 2016, s. 312 (nedan kallat protokoll nr 30).

11 Polen har särskilt hänvisat till artikel 180.1 och 180.4 i den polska konstitutionen.

12 Dom av den 21 juli 2011, Fuchs och Köhler ( C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508), och dom av den 6 november 2012, kommissionen/Ungern ( C‑286/12, EU:C:2012:687).

13 Polen har särskilt hänvisat till artiklarna 126, 144.3, punkt 17 och 179 i den polska konstitutionen.

14 Se dom av den 22 februari 2018, kommissionen/Polen ( C‑336/16, EU:C:2018:94, punkt 47).

15 Se dom av den 4 maj 2006, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑508/03, EU:C:2006:287, punkt 73).

16 Se dom av den 14 april 2005, kommissionen/Luxemburg ( C‑519/03, EU:C:2005:234, punkt 19).

17 Se dom av den 10 april 2008, kommissionen/Italien ( C‑442/06, EU:C:2008:216, punkt 42).

18 Se dom av den 18 juli 2007, kommissionen/Tyskland ( C‑503/04, EU:C:2017:432, punkterna 15 och 16).

19 Se artikel 1 tredje stycket FEU; artikel 1.2 FEUF.

20 Se P. Craig och G. De Búrca, EU Law: Text, Cases and Materials, 6:e uppl., OUP, 2015, s. 431.

21 Se, särskilt, artikel 6.1 första stycket FEU.

22 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet kommissionen/Ungern ( C‑235/17, EU:C:2018:971, punkterna 64–127 och särskilt punkterna 66 och 67); A. Łazowski, Decoding a Legal Enigma: the Charter of Fundamental Rights of the European Union and infringement proceedings, ERA Forum, vol. 14, 2013, s. 573 och 577; se även punkterna 52–60 och 65–67 i detta förslag till avgörande.

23 Editorial Comments, Safeguarding EU values in the Member States – Is something finally happening?, Common Market Law Review, vol. 52, 2015, s. 619 och 626–627.

24 Motiverat förslag, not 3, särskilt punkterna 4.1.1 och 4.1.2 samt skälen 172 och 175.

25 Se C. Closa och D. Kochenov (red.), Reinforcing Rule of Law Oversight in the European Union, CUP 2016; A. Jakab och D. Kochenov (red.), The Enforcement of EU Law and Values: Ensuring Member States’ Compliance, OUP, 2017; Liability of Member States for the Violation of Fundamental Values of the European Union, Europarecht Beiheft 1, 2018.

26 Se K. Lenaerts, I. Maselis och K. Gutman, EU Procedural Law (J. T. Nowak red., OUP 2015, s. 159–161; L. Prete, Infringement Proceedings in EU Law, Kluwer 2017, s 29–34.

27 Se C. Hillion, Overseeing the Rule of Law in the EU: Legal Mandate and Means, i Closa och Kochenov, not 25, s. 59 och 71–74; F. Hoffmeister, Enforcing the EU Charter of Fundamental Rights in Member States: How Far are Rome, Budapest and Bucharest from Brussels?, i Armin von Bogdandy och Pál Sonnevend (red.), Constitutional Crisis in the European Constitutional Area, Hart, 2016, s. 195 och 205–206.

28 Se M. Schmidt och P. Bogdanowicz, The Infringement Procedure in the Rule of Law Crisis: How to Make Effective Use of Article 258 TFEU, Common Market Law Review, vol. 55, 2018, s. 1061 och 1069–1073, särskilt s. 1071.

29 Se dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl. ( C‑685/15, EU:C:2017:452, punkterna 54 och 55), och dom av den 13 mars 2018, European Union Copper Task Force/kommissionen ( C‑384/16 P, EU:C:2018:176, punkterna 116 och 117), och dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen ( C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkterna 106 och 107).

30 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 1, 18 och 27 samt domslutet).

31 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 29).

32 Se Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), Förklaring till artikel 47, s. 29 och 30.

33 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 35, 41 och 42).

34 Det har i doktrinen faktiskt gjorts gällande att en medlemsstats åsidosättande av de värden som anges i artikel 2 FEU kan beivras av kommissionen enligt artikel 258 FEUF. Se K. L. Scheppele, Enforcing the Basic Principles of EU Law through Systemic Infringement Actions’, i Closa och Kochenov, not 25, s. 105; M. Waelbroeck och P. Oliver, La crise de l’état de droit dans l’Union europeéenne: que faire?, Cahiers de droit européen, 2017, s. 299.

35 Se M. Bonelli och M. Claes, Judicial serendipity: how Portuguese judges came to the rescue of the Polish judiciary, European Constitutional Law Review, vol. 14, 2018, s. 622; M. Krajewski, Associação Sindical Dos Juízes Portugueses: The Court of Justice and Athena’s Dilemma, European Papers, vol. 3, 2018, s. 395; L. Pech och S. Platon, Judicial independence under threat: The Court of Justice to the rescue in the ASJP case, Common Market Law Review, vol. 55, 2018, s. 1827.

36 Dom av den 6 mars 2018, Achmea ( C‑284/16, EU:C:2018:158, särskilt punkterna 36, 55 och 56).

37 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, särskilt punkterna 48–55).

38 Se R. Barents, Remedies and Procedures before the EU Courts (H. E. Breese red., Kluwer, 2016, s. 112–113. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet ASJP, C‑64/16, EU:C:2017:395, punkt 41).

39 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 32, 37–41).

40 Se, exempelvis, dom av den 20 december 2017, Polkomtel ( C‑277/16, EU:C:2017:989).

41 Man kan anse att det materiella tillämpningsområdet för artikel 19.1 andra stycket FEU inte omfattar prövningen av varje nationell åtgärd, hur marginell den är, som har samband med organisationen av domstolsväsendet, men som snarare till övervägande del avser objektiv oavhängighet och nationella åtgärder som har en generell inverkan på det övergripande system som inrättats av medlemsstaterna för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd och de väsentliga kraven i detta.

42 Dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 119 och 120). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:611, punkterna 167–171), och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Bonda ( C‑489/10, EU:C:2011:845 punkterna 21–23).

43 Se Łazowski, not 22, s. 580 och 581; Prete, not 26, s. 74–75.

44 Se dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund ( C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 49), och dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl. ( C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 55).

45 Se dom av den 13 november 2008, kommissionen/Polen ( C‑227/07, EU:C:2008:620, punkt 67).

46 Se dom av den 29 november 2001, kommissionen/Italien ( C‑202/99, EU:C:2001:646, punkt 21).

47 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 45), och dom av den 7 februari 2019, Escribano Vindel ( C‑49/18, EU:C:2019:106, punkt 66).

48 Förslag till avgörande av generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer i målet De Coster ( C‑17/00, EU:C:2001:366, punkt 93).

49 Europadomstolen, 25 september 2018, Denisov mot Ukraina, ECHR:2018:0925JUD007663911, 61 § och 63 §.

50 På ett liknande sätt är domstolens praxis angående betydelsen av oavhängighet av relevans för tolkningen av artikel 19.1 FEU. Se exempelvis dom av den 19 september 2006, Wilson, C‑506/04, EU:C:2006:587, punkterna 49–53.

51 Jag noterar att sådana riktlinjer utgör så kallad soft law eller icke-bindande regler, och ändå ger de uttryck för en normativ konsensus i fråga om regler och principer som delas av medlemsstaterna (och andra jurisdiktioner) och som utgör en användbar referens för EU-domstolen. Se W. Hoffmann-Riem, The Venice Commission of the Council of Europe – Standards and Impact, European Journal of International Law, vol. 25, 2014, s. 579–597.

52 Se, exempelvis, Europarådet, Europeiska stadgan om regler för domarnas rättsställning, den 8–10 juli 1998, DAJ/DOC (98) 23, punkt 3.4; 2010 års rekommendation, not 8, punkterna 49–52; Magna Carta för domare (Grundläggande principer) från Europarådets rådgivande råd med europeiska domare (nedan kallat CCJE), den 17 november 2010, CCJE (2010)3 Final, punkt 4; Internationella advokatsamfundet, Minimistandarder för domstolarnas oavhängighet, 1982, punkt 20; Förenta nationernas grundläggande principer om domstolarnas oberoende ställning, 1985, punkterna 12 och 18; Internationella domarförbundet, Allmän domarstadga, reviderad 2017, artikel 2–2.

53 Såsom kommissionen har angett ansåg Europarådets Europeiska kommission för demokrati genom lag (Venedigkommissionen) – i sitt yttrande nr 904/2017 av den 11 december 2017 angående förslag till lag om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet, förslag till lag om ändring av lagen om Högsta domstolen, från Republiken Polens president, och lagen om organisation av allmänna domstolar, CDL-AD(2017)031, punkt 48 – att förtidspensionering av de nuvarande domarna undergräver både deras anställningstrygghet och oavhängigheten hos Polens Högsta domstol i allmänhet. Se även exempelvis Rapport om domares och juristers oavhängighet från Förenta nationernas (rådet för mänskliga rättigheter) särskilda rapportör vid hans tjänsteresa till Polen, den 5 april 2018, A/HRC/38/38/Add.1, punkt 55; Yttrande från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)/kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter om vissa bestämmelser i förslaget till lag om Polens Högsta domstol (per den 26 september 2017), den 13 november 2017, JUD-POL/315/2017, punkt 112.

54 Dom av den 27 februari 2018 ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 46–51), och dom av den 7 februari 2019, Escribano Vindel ( C‑49/18, EU:C:2019:106, punkt 67).

55 Se Europaparlamentets studie, The EU framework for enforcing the respect of the rule of law and the Union’s fundamental principles and values, generaldirektoratet för intern policy i unionen, policyavdelning för medborgerliga rättigheter och konstitutionella ärenden, 2019, PE 608.856, s. 25.

56 Dom av den 6 november 2012 ( C‑286/12, EU:C:2012:687, punkterna 54–81).

57 Dom av den 21 juli 2011 ( C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508, särskilt punkt 50).

58 Dom av den 8 april 2014 ( C‑288/12, EU:C:2014:237, punkterna 54, 59 och 60) (min kursivering).

59 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 1995, s. 31), vilket numera har upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1).

60 Dom av den 6 november 2012, C‑286/12, EU:C:2012:687.

61 Dom av den 8 april 2014, C‑288/12, EU:C:2014:237.

62 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, ( EU:C:2018:117, punkterna 40 och 41).

63 Dom av den 27 februari 2018, ASJP ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 44), och dom av den 7 februari 2019, Escribano Vindel ( C‑49/18, EU:C:2019:106, punkt 66).

64 Se dom av den 19 september 2006, Wilson ( C‑506/04, EU:C:2006:587, punkt 53).

65 Det har även konstaterats att de omtvistade åtgärderna strider mot europeiska och internationella normer för domstolarnas oavhängighet. Se exempelvis Europarådets rådgivande råd med europeiska domare (CCJE), rapport om domstolarnas oavhängighet och opartiskhet i Europarådets medlemsstater år 2017, den 7 februari 2018, CCJE-BU (2017)11, punkt 158; Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter, rapport från den särskilda rapportören, not 54, punkt 56.

66 Se D. Kosař, Beyond Judicial Councils: Forms, Rationales and Impact of Judicial Self-Governance in Europé, German Law Journal, vol. 19, 2018, s. 1567 och 1596.