Förslag till avgörande av generaladvokat Manuel Campos Sánchez-Bordona föredraget den 17 december 2020

1 Originalspråk: spanska.

2 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

3 Dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37) (nedan kallad domen Kolassa), dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449) (nedan kallad domen Universal) och dom av den 12 september 2018, Löber ( C‑304/17, EU:C:2018:701) (nedan kallad domen Löber).

4 Den nederländska civillagen (nedan kallad BW).

5 Nedan kallad artikel 3:305a BW.

6 Dessa omständigheter är följande: BP riktar sig till investerare i hela världen, däribland nederländska investerare. VEB företräder ett stort antal investerare som till övervägande del är bosatta i Nederländerna och värnar deras intressen. En sådan uppgörelse som BP har träffat med sina aktieägare i Förenta staterna har inte erbjudits de investerare vars intressen företräds av VEB och inga andra liknande förfaranden pågår i Europa. Vissa av de aktieägare som VEB företräder är konsumenter, vilka ges ett särskilt rättsligt skydd i förordning nr 1215/2012.

7 Se, beträffande bestämmelsen om särskild behörighet om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl. ( C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685, punkt 38).

8 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

9 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30) (nedan kallad Brysselkonventionen).

10 Se skäl 34 i förordning nr 1215/2012.

11 Dom av den 10 juni 2004, Kronhofer ( C‑168/02, EU:C:2004:364, punkt 18) (nedan kallad domen Kronhofer).

12 Dom av den 19 september 1995, Marinari ( C‑364/93, EU:C:1995:289, punkt 13) (nedan kallad domen Marinari), och domen Kronhofer, punkt 20.

13 Detta uttryck innefattar enligt den hänskjutande domstolen placeringskonton i Nederländerna och placeringskonto hos en bank eller investmentbolag med etableringsort i Nederländerna.

14 Se fotnot 6 i detta förslag till avgörande.

15 I sitt yttrande har BP ifrågasatt om den skada som återspeglas på placeringskontona kan betecknas som direkt, men den hänskjutande domstolen ställer ingen fråga om detta. Om den frågan skulle tas upp, anser jag att det inte föreligger någon indirekt skada i betydelsen skada som inträffat till följd av en direkt skada, så som generaladvokaten Léger uttryckte det i sitt förslag till avgörande av den 14 januari 2004, Kronhofer ( C‑168/02, EU:C:2004:24, punkt 45), när skadan utgörs av värdeminskningen på vissa aktier som återspeglas på ett placeringskonto. Det finns inte två olika på varandra följande skador, utan bara en enda. Värdeminskningen på aktierna och aktieägarens minskade förmögenhet kan enligt min uppfattning inte skiljas från varandra. I detta hänseende är jag enig med generaladvokaten Léger. Jag vill avslutningsvis påpeka att den nationella domstolen inte använder sig av adjektivet direkt (eller adverbet direkt) för att skilja mellan direkta och indirekta skador, utan för att markera skillnaden i förhållande till de omständigheter som låg till grund för domen Universal, där käranden själv valde ut det konto från vilket medel utbetalades som det senare framställdes krav om (se punkt 4.9.1 i beslutet att begära förhandsavgörande).

16 I doktrinen används detta uttryck (liksom minimum contacts approach och théorie du groupement des points de contact) för att beskriva tillvägagångssättet i domarna Universal, Kolassa och Löber: Gargantini, M., Competent Courts and Applicable Law, i Busch, D., Ferrarini, G., och Franx, J. P., Prospectus Regulation and Prospectus Liability, OUP, 2020, marg. 19.27.

17 Domarna Kolassa och Löber. Det förekom inte i domen Kronhofer, vilken föregick de två ovannämnda domarna. Där var det inte käranden som hade emitterat aktierna utan finansförmedlaren, vilken hade hållit direktkontakt med käranden.

18 Domarna Kolassa, punkt 55 och punkt 3 i domslutet, och Löber, punkterna 16 och 35 samt domslutet. Dessförinnan indirekt i domen Kronhofer, punkt 18. Av dessa domar, vilka handlade om olika typer av konton, framgår inte klart vilket konto – det från vilket medlen betalades ut eller det där värdepappren deponerades – som var den plats där skadan uppkom. Gargantini, M., a.a., margs. 19.21 och 19.24.

19 Domarna Universal, punkt 37, med hänvisning till domen Kolassa, och Löber, punkt 29.

20 I domen Kronhofer fann EU-domstolen att domstolen i den ort där käranden hade hemvist inte var behörig, trots att den erkände att det hade uppkommit en ekonomisk förlust där. I själva verket godtog EU-domstolen den hänskjutande domstolens uppfattning att skadan samtidigt hade haft en inverkan på kärandens samlade förmögenhet. Den fann att den ort där skadan uppkommit och den ort där den händelse inträffat som orsakat skadan var identiska. Den medgav att det fanns andra orter där samma skada visat sig (till exempel det konto som medlen kom från), men den bekräftade inte att domstolen i den ort där käranden hade hemvist och huvuddelen av sin förmögenhet var behörig, och sammanföll med dem. Se punkt 17 och följande punkter samt domslutet.

21 Exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG (EUT L 168, 2017, s. 12).

22 Liksom i vissa fall investerarens identitet. Medlemsstaternas skyldighet att se till att bolag har rätt att få kännedom om detta har fastställts i artikel 3a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG av den 11 juli 2007 om utnyttjande av vissa av aktieägares rättigheter i börsnoterade företag (EUT L 184, 2007, s. 17), efter Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/828 av den 17 maj 2017 om ändring av direktiv 2007/36/EG vad gäller uppmuntrande av aktieägares långsiktiga engagemang (EUT L 132, 2017, s. 1).

23 Se Staedler, A., Der deliktische Erfolgsort als internationaler Gerichtsstand bei reinen Vermögensdelikten, i Festschrift für Reinhold Geimer zum 80. Geburtstag, C.H. Beck, 2017, s. 715–722. Om kontot används som kriterium för att avgöra behörigheten, bör aktieemittenter som vill neutralisera risken för att bli stämda vid oförutsebara domstolar, avstå från att sälja aktier till icke-professionella investerare.

24 Se skäl 16 i förordning nr 1215/2012.

25 Mål C‑343/19, EU:C:2020:253, punkterna 46 och 48 (nedan kallat förslaget till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation).

26 Se föregående fotnot.

27 Jag utesluter till exempel inte att orten för skadan i andra tvister rörande rena förmögenhetsskador helt enkelt kan fastställas genom en helhetsbedömning, utan att det på allvar behöver ifrågasättas huruvida den orten är förutsebar eller huruvida det finns en närhet mellan den och tvisteföremålet, och inte heller huruvida den underlättar en korrekt rättskipning. Detta gjorde jag gällande i mitt förslag till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation (samtidigt som jag påpekade att försiktighet ska iakttas: se punkt 70). Det gäller även tvister rörande kvarstad på bankmedel som förebyggande åtgärd i gränsöverskridande fall, när gäldenären har rätt till skadestånd på grund av att kvarstaden var otillbörlig. Det kan knappast ifrågasättas att domstolen på den plats där kontot som utan skälig grund belades med kvarstad finns är behörig.

28 Före den här aktuella begäran, se den begäran om förhandsavgörande som gav upphov till dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation ( C‑343/19, EU:C:2020:534).

29 Se dom meddelad av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) den 7 januari 2014, nr 11–24.157 (JurisData nr 2014–000040), och av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) den 7 juli 2017 (6Ob18/17s).

30 Jag medger emellertid att det är en lösning som kan kritiseras. Den gynnar inte små investerare som har hemvist i en annan stat (men artikel 7.2 är inte avsedd att skydda dem) och det förekommer att aktierna är noterade på mer än en marknad. Dessutom kan detta anknytningsmoment leda till den ort där svaranden har hemvist, om denne väljer den medlemsstat där han eller hon befinner sig som ursprungsstat, i den mening som avses i direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EUT L 390, 2004, s. 38). Jag medger också att det kan innebära att orten där handlingen företogs och orten där skadan uppkom är en och samma ort. Jag hänvisar här till det som generaladvokat Szpunar angav i sitt förslag till avgörande i målet Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:161, punkt 38): När det är fråga om en förmögenhetsskada, det vill säga en skada som uteslutande består i en minskning av ekonomiska tillgångar tycker jag inte att begreppet Erfolgsort är fullständigt relevant. I vissa fall kan det inte göras någon distinktion mellan begreppen Handlungsort och Erfolgsort. Se även punkt 60 och följande punkter nedan i detta förslag till avgörande.

31 Domen Universal, punkterna 36 och 37, och domen Löber, punkt 31.

32 Om denna betydelse handlar den andra tolkningsfrågan.

33 Punkt 38.

34 Skillnaden mot domen Universal ligger således inte i valet av kontot i fråga, utan i den tidpunkt då detta val görs.

35 Den hänskjutande domstolen medger själv att under sådana förhållanden kan svaranden inte förutse vilken domstol som är behörig: se punkt 4.9.3 i beslutet att begära förhandsavgörande.

36 De återges i fotnot 4 6 i detta förslag till avgörande. Eftersom den hänskjutande domstolen efterfrågar en bedömning av de särskilda omständigheterna anser jag inte att frågan är hypotetisk, vilket BP har gjort gällande i sitt skriftliga svar på domstolens frågor (punkterna 3–6).

37 Förslag till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation, punkt 67.

38 Se föregående fotnot.

39 Se fotnot 6 i detta förslag till avgörande.

40 Den omständigheten att BP-aktieägare som drabbats av värdeminskningen på aktierna har hemvist i Nederländerna kan bli föremål för en annan bedömning när det gäller hanteringen av målet (till exempel vad gäller delgivning, eller om det visar sig nödvändigt att hålla förhör med dem som bevisning). Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida så är fallet, med beaktande av måltypen och föremålet för talan.

41 Jag skulle ha påpekat samma sak även om alla berörda aktieägare hade varit konsumenter. I förevarande mål är det dessutom inte konsumenterna själva som är kärande utan VEB.

42 Vilket domstolen uteslöt i domen Kolassa, då den slog fast att talan inte avsåg avtal och att det avsnittet därför inte var tillämpligt, och inte heller artikel 5.1 i förordning nr 44/2001.

43 Domstolen har slagit fast att artikel 5.3 i förordning nr 44/2001 inte har till syfte att erbjuda den svagare parten ett stärkt skydd: se dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec ( C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 46) (nedan kallad domen Folien Fischer och Fofitec).

44 Naturligtvis är det generellt sett mer sannolikt att en konsument tillhör kategorin otillräckligt informerade investerare som domstolen nämner i domen Kolassa, punkt 56, och i domen Löber, punkt 35, som en faktor som svaranden bör ta hänsyn till. Det var emellertid inte den omständigheten i sig, utan spridningen av prospektet i investerarnas hemviststat, som var en av de avgörande faktorerna för domstolens tolkning.

45 Att information sprids utan inslag som syftar till en geografisk begränsning (som teknik för geografisk blockering eller användning av ett språk som bara talas i ett visst område) kan just bero på att BP har kännedom om detta.

46 I sitt skriftliga svar på domstolens frågor tycks VEB medge att dess argument är svaga i detta hänseende, eftersom VEB anger (punkterna 19 och 21) att spridningen av informationen runt om i världen kan utgöra en tillräcklig anknytning till Nederländerna, åtminstone i kombination med att aktieägaren har hemvist i den staten.

47 Skäl 15 och 16 i förordning nr 1215/2012. Domstolen har betonat att de alternativa behörighetsgrunderna är av objektiv karaktär: se domen Folien Fischer och Fofitec, punkt 45, där domstolen påpekar att syftena med artikel 7.2 – förutsebarhet vid forumval och rättssäkerhet – [inte har något] samband med de respektive rollerna som kärande och svarande eller med skyddet för endera av dessa parter.

48 Dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkterna 20 och 23).

49 Domen Marinari, punkt 13, dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 29), eller domen Universal, punkt 25, och många andra.

50 Domarna Marinari, punkt 13, och Kronhofer, punkt 20.

51 Dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 33).

52 Förslag till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation, punkterna 49 och 50.

53 Dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkt 49). Detta mål rörde en förpliktelse att avstå från ett visst handlande utan geografisk begränsning.

54 Domstolen är generös när den tolkar hemvisten som villkor för att förordningen ska vara tillämplig: se dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka ( C‑327/10, EU:C:2011:745). Om svaranden saknar hemvist i unionen är förordning nr 1215/2012 inte tillämplig, men det är däremot de restbestämmelser som medlemsstaterna föreskriver.

55 Dom av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335) (nedan kallad domen CDC).

56 Dom av den 5 februari 2004, DFDS Torline ( C‑18/02, EU:C:2004:74) (nedan kallad domen DFDS Torline).

57 Domen Folien Fischer och Fofitec.

58 Dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555) (nedan kallad domen Henkel). Den möjligheten har nu, från och med förordning nr 44/2001, förts in i själva förordningen.

59 De frågor som föranledde domarna Henkel och Folien Fischer och Fofitec handlade inte direkt om användbarheten av kriteriet den ort där skadan uppkom vid respektive talan, utan huruvida den skulle betecknas som utomobligatorisk. Se bland annat punkt 42 och följande punkter i domen Henkel och punkterna 39, 48, och 52 i domen Folien Fischer och Fofitec.

60 Domen DFDS Torline, punkterna 25 och 26. I punkt 27 tillade domstolen de typiska argumenten om närhet till tvisten och underlättande av bevisupptagning och slog fast att [d]etta gäller oavsett om tvisten avser ersättning för en redan uppkommen skada eller en talan som syftar till att förhindra att skada uppkommer. Se, för ett liknande resonemang, domen Folien Fischer och Fofitec, punkt 48. Jag anser att när talan avser ett fastställande av att ett handlande är olagligt, är motiveringen som rör underlättande av att bevisa skadan naturligtvis sekundär, men inte obefintlig – till skillnad från vad BP har gjort gällande i sitt yttrande. På samma sätt förhåller det sig med orsakssambandet, i den mån det omvandlas till ett abstrakt test, vilket tycks vara fallet i den nederländska modellen, som gör det möjligt att avgöra om det finns ett nödvändigt samband mellan handlandet och skadan. Förhållandet mellan orsak och verkan i egentlig mening ska fastställas senare, i varje enskild talan. Se Bosters, T., Collective redress and private international law in the EU, T.M.C. Asser Press, 2017, s. 41, och dom av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) av den 27 november 2009, LJN BH2162 (VEB/World Online).

61 Jag anser att om det föreligger ett samband eller en funktionell inriktning mellan olika mål, talar det mot BP:s resonemang i punkterna 14–18 i dess skriftliga svar på domstolens frågor, där BP anser att den ort där skadan uppkommer inte fungerar som kriterium för fastställande av behörighet vid en talan som den som väckts i förevarande mål.

62 För att använda sig av generaladvokaten Jääskinens formulering i hans förslag till avgörande i målet Folien Fischer och Fofitec ( C‑133/11, EU:C:2012:226, punkt 49).

63 Exempelvis dom av den 16 juli 2009, Zuid-Chemie ( C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 27), och domen CDC, punkt 52.

64 Härmed avses allmänna intressen som i princip berör alla medborgare och som erkänns i en författning (lag eller grundlag).

65 Detta avser intressen som är knutna till en speciell samhällsgrupp (till exempel konsumenter), som förenas på grundval av objektiva egenskaper eller vissa rättsliga band och som kan företrädas av en privaträttslig juridisk person eller ett offentligt organ.

66 Beslutet att begära förhandsavgörande innehåller inga argument rörande åsidosättande av andra rättsliga intressen än respektive aktieägares ekonomiska intressen, exempelvis marknadsaktörernas frihet att fatta beslut – vilka ska ha gjort investeringar på grund av (påstått) falsk information – eller förtroendet för själva marknaden.

67 Punkt 2 i domslutet.

68 Dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkterna 57 och 58 samt punkt 3 i domslutet).

69 I själva verket är anknytningsmomentet inte investerarens hemvist, utan platsen för investeringskontot, enligt beslutet att begära förhandsavgörande.

70 Även om den hänskjutande domstolen inte anger det, anser jag att den ändamålsenliga verkan dessutom eventuellt kan gå förlorad i två olika avseenden: enheten som försvarar kollektiva intressen kan tvingas väcka talan i olika forum, beroende på var skadorna finns, om dessa uppkommer i flera medlemsstater, och inom dessa medlemsstater är det möjligt att den även måste väcka talan i flera domkretsar, eftersom artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 fastställer den lokala behörigheten samtidigt som den internationella.

71 Se, analogt, dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461).

72 Mål C‑498/16, EU:C:2017:863, punkterna 119–123.

73 Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 2020, s. 1) behålls systemet för internationell behörighet i förordning nr 1215/2012 oförändrat, vilket redan föreslogs i förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen, och om upphävande av direktiv 2009/22/EG, av den 11 april 2018 (COM(2018) 184 final): se skäl 21 och artikel 2.3.I direktivet föreskrivs, förutom ett automatiskt erkännande av rätten för kvalificerade enheter i en medlemsstat att väcka talan i andra medlemsstater, att samarbete mellan dem ska främjas för att göra det lättare att väcka talan mot överträdelser med gränsöverskridande inslag: se skälen 32 och 71 samt artikel 6.2, 6.3 och artikel 20.4. Där föreskrivs även en skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva mekanismer för att grupptalan om skadestånd ska kunna väckas i en medlemsstat för konsumenter som har hemvist i en annan medlemsstat: se skäl 31 och artikel 6.2.