lagen.
EU-domstolen

Förslag till avgörande av generaladvokat Evgeni Tanchev föredraget den 9 september 2021

CELEX
62020CC0009
Typ
EU-domstolen

Källa

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2010/45/EU av den 13 juli 2010 (EUT L 189, 2010, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).

3 Punkterna 14 och 18 i beslutet om hänskjutande.

4 Punkt 20 näst sista meningen i beslutet om hänskjutande.

5 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28).

6 Artikel 167 i mervärdesskattedirektivet är i stort sett identisk med sin föregångare, artikel 17.1 i sjätte direktivet.

7 Den tyska språkversionen av förklaringen återges i Frye i Rau/Dürrwächter, UStG, § 20 Anm.: 47.1, fotnot 1 (169:e uppdateringen – oktober 2016).

8 C‑319/06, EU:C:2008:350 (nedan kallad Luxemburgdomen).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1).

10 Den hänskjutande domstolen hänvisar specifikt till dom av den 23 februari 1988, kommissionen/Italien ( 429/85, EU:C:1988:83, punkt 9), dom av den 26 februari 1991, Antonissen ( C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 18), dom av den 29 maj 1997, VAG Sverige ( C‑329/95, EU:C:1997:256, punkt 23), och dom av den 3 december 1998, Generics (UK) m.fl. ( C‑368/96, EU:C:1998:583, punkt 26).

11 Rådets direktiv 2010/45/EU av den 13 juli 2010 om ändring av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt vad gäller regler om fakturering (EUT L 189, 2010, s. 1) (nedan kallat faktureringsdirektivet).

12 Återgett i Ben Terra, Kajus: Commentary on European VAT, s. 1595. Se protokollet från det 3027:e mötet i Europeiska unionens råd (ekonomiska och finansiella frågor) i Bryssel den 13 juli 2010.

13 Mål 429/85, EU:C:1988:83, punkt 9. Se även dom av den 16 oktober 2003, Flughafen Hannover-Langenhagen ( C‑363/01, EU:C:2003:548, punkt 51).

14 C‑292/89, EU:C:1991:80, punkterna 17 och 18.

15 Dom av den 8 juni 2000, Epson Europe ( C‑375/98, EU:C:2000:302, punkt 26).

16 Dom av den 10 januari 2006, Skov och Bilka, ( C‑402/03, EU:C:2006:6, punkterna 41 och 42).

17 Dom av den 19 april 2007, Farrell ( C‑356/05, EU:C:2007:229, punkt 31).

18 Dom av den 14 mars 2013, Agrargenossenschaft Neuzelle ( C‑545/11, EU:C:2013:169, punkt 52).

19 Dom av den 15 juni 2006, kommissionen/Finland ( C‑249/05, ej publicerad, EU:C:2006:411, punkterna 51 och 52), dom av den 22 oktober 2009, Swiss Re Germany Holding ( C‑242/08, EU:C:2009:647, punkt 62), och dom av den 17 december 2020, WEG Tevesstraße ( C‑449/19, EU:C:2020:1038, punkt 44).

20 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet kommissionen/Luxemburg ( C‑319/06, EU:C:2007:516, punkt 45).

21 Artikel 3.10 i direktiv 96/71.

22 Dom av den 17 oktober 1996, Denkavit m.fl. ( C‑283/94, C‑291/94 och C‑292/94, EU:C:1996:387, punkt 29).

23 Dom av den 1 oktober 2009, C‑247/08, EU:C:2009:600, punkt 39.

24 Punkt 26 i beslutet om hänskjutande.

25 Inte heller i detta fall skulle förklaringen vara relevant, eftersom den inte uppfyller de kriterier som slogs fast i domen i målet Antonissen och nämndes i punkt 30 i förevarande förslag till avgörande. Ingen hänvisning till förklaringen görs i artikel 17.1 i sjätte direktivet. Förklaringen skulle även ge upphov till en an annan tolkning än den som följer av den faktiska lydelsen av artikel 167 i mervärdesskattedirektivet. Se domen i målet kommissionen/Italien, som jag hänvisat till punkt 29 i förevarande förslag till avgörande.

26 Se, Frye i Rau/Dürrwächter, UStG, § 20 Anm.: 47–47.1 och 49 (169:e uppdateringen – oktober 2016). Se även diskussionen om samma fråga i H. Stadie i Rau/Dürrwächter, UStG, § 15 Anm.: 80–81 (170:e uppdateringen – januari 2017). Som jag påpekat i punkterna 72–76 i förevarande förslag till avgörande delar jag Fryes och Stadies uppfattning att det inte var obligatoriskt att tillämpa artikel 167 i mervärdesskattedirektivet innan artikel 226.7a antogs.

27 Resultatet hade blivit detsamma enligt den tyska språkversionen av mervärdesskattedirektivet (eller för den delen den bulgariska, den danska eller den svenska språkversionen).

28 C‑107/13, EU:C:2014:151

29 C‑660/16 och C‑661/16, EU:C:2018:372.

30 Ibidem, punkterna 37 och 48. Artikel 65 i mervärdesskattedirektivet ska, som ett undantag till artikel 63, tolkas restriktivt och kan inte tillämpas om det vid tidpunkten för förskottsbetalningen är osäkert om leveransen eller tillhandahållandet kommer att äga rum. Ibidem, punkterna 39–41. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Firin, punkterna 37–39 och 42.

31 Rådets beslut av den 30 januari 2007 om bemyndigande för Estland, Slovenien, Sverige och Förenade kungariket att tillämpa en särskild åtgärd som avviker från artikel 167 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 57, 2007, s. 12). Utöver det beslut som den tyska regeringen har tagit upp har rådet antagit flera andra bemyndigande beslut om ordningar baserade på kontantprincipen, däribland besluten 2009/938/EU, 2009/939/EU och 2009/1022/EU, med mer eller mindre liknande verkan.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 1995, Italittica ( C‑144/94, EU:C:1995:355, punkterna 14–21, samt punkt 1 i domslutet). Vid förhandlingen i det målet gjorde den franska regeringen gällande att rådet författat artikel 10.2 tredje stycket i direktivet på ett sådant sätt att vissa medlemsstater – såsom Italien och Frankrike – skulle kunna behålla sin lagstiftning om att skatt på tjänster var utkrävbar vid betalning. Ibidem, punkt 15.

33 Se, exempelvis, H. Stadie i Rau/Dürrwächter, UStG, § 15 Anm.: 80–81 (170:e uppdateringen – januari 2017).