Förslag till avgörande av generaladvokat Gerard Hogan föredraget den 2 mars 2021

1 Originalspråk: engelska.

2 KV är motpart vid den hänskjutande domstolen.

3 Land Oberösterreich är klagande vid den hänskjutande domstolen.

4 Sökandens talan grundar sig på hans rätt till skadestånd enligt 8 § första punkten i Oberösterreichisches Antidiskriminierungsgesetz (Oberösterreichs diskrimineringslag OöADG, (BGBl. Nr 50/2005). Förutom yrkandet avseende att han gått miste om bostadsbidrag har sökanden även yrkat ersättning för den ideella skada han lidit till följd av diskriminering på grund av etniskt ursprung.

5 EUT L 16, 2004, s. 44.

6 EGT L 180, 2000, s. 22.

7 LGBl. nr 6/1993.

8 LGBl. nr 74/2011.

9 LGBl. nr 50/2005.

10 Dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkterna 48–50) och dom av den 6 april 2017, Jyske Finans ( C‑668/15, EU:C:2017:278).

11 Se artikel 52.1 i stadgan.

12 Artikel 11.4 i direktiv 2003/109 tillåter inte medlemsstaterna att göra undantag från likabehandlingsprincipen när det gäller förmåner i fråga om social trygghet enligt nationell lagstiftning. Dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 83).

13 Se dom av den 25 november 2020, VR (Familjeförmåner för stadigvarande bosatta) ( C‑303/19, EU:C:2020:958, punkterna 21–23 och där angiven rättspraxis).

14 I del C i begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att bostadsbidrag som lämnas på de villkor som föreskrivs i oöWFG utgör en social förmån. Det förefaller enligt artikel 23 i oöWFG som om bostadsstödet betalas ut till bland annat förstahandshyresgästen eller ägaren till en bostad.

15 Detta framgår särskilt tydligt genom den hänskjutande domstolens hänvisning till undantaget till artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 i artikel 11.1 4 i samma direktiv. Den sistnämnda bestämmelsen skulle sakna relevans om den förmån som lämnas enligt oöWFG inte utgör socialt bistånd eller socialt skydd i den mening som avses i artikel 11.1 d i direktiv 2003/109. Vidare har svaranden i det nationella målet inte uttryckligen bestritt, i sitt skriftliga yttrande, att den förmån som lämnas enligt oöWFG utgör socialt bistånd eller socialt skydd i den mening som avses i artikel 11.1 d i direktiv 2003/109, utan har snarare gjort gällande att denna förmån inte är en grundläggande förmån enligt detta direktiv. Detta är ytterst en fråga som den hänskjutande domstolen får ta ställning till.

16 Det följer av fast rättspraxis att unionsrätten inte begränsar medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet. I avsaknad av harmonisering på unionsnivå ankommer det följaktligen på varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner, förmånernas storlek och under hur lång tid som de ska utgå. Medlemsstaterna är vid utövandet av denna behörighet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten. Dom av den 25 november 2020, VR (Familjeförmåner för stadigvarande bosatta) ( C‑303/19, EU:C:2020:958, punkt 20 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C 571/10, EU:C:2012:233, punkterna 77 och 78), i vilken domstolen bland annat slog fast att unionslagstiftaren, i avsaknad av en självständig och enhetlig definition i unionsrätten av begreppen social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd har velat respektera de skillnader som förekommer mellan medlemsstaterna när det gäller den närmare definitionen och räckvidden av begreppen i fråga.

17 I punkt 81 i domen av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233), fann domstolen att eftersom både artikel 11.1 d i direktiv 2003/109 och artikel 34.3 i stadgan hänvisar till nationell rätt ankommer det på den nationella domstolen att med beaktande av syftet avseende integration som eftersträvas med detta direktiv, bedöma huruvida en viss förmån tillhör någon av de kategorier som avses i artikel 11.1 d. Enligt artikel 34.3 i stadgan ska unionen, och således medlemsstaterna när de genomför unionsrätten, i syfte att bekämpa social utestängning och fattigdom, erkänna och respektera rätten till socialt stöd och till stöd till boendet som, i enlighet med närmare bestämmelser i unionsrätten samt i nationell lagstiftning och praxis, är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel.

18 Se dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 78).

19 Dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkterna 79 och 80). I skäl 3 till direktiv 2003/109 anges att detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter.

20 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett att det år 2013 föreskrevs i en lag om ändring av oöWFG bland annat att tredjelandsmedborgare skulle uppfylla vissa villkor avseende lägsta inkomst för de senaste fem åren. Detta krav ställdes inte på vare sig österrikiska medborgare eller personer som likställdes med dessa. Den hänskjutande domstolen har inte förklarat syftet med detta ytterligare villkor i förhållande till tredjelandsmedborgare. Vidare har den hänskjutande domstolen inte ställt någon fråga till EU-domstolen om detta, kanske på grund av att detta villkor under alla omständigheter inte förefaller vara uppfyllt av käranden. Frågorna avser endast det ytterligare krav som åläggs tredjelandsmedborgare avseende att inkomma med särskilt styrkande för grundläggande tyskkunskaper.

21 Se punkt 31 i ovan.

22 Se även dom av den 14 mars 2019, Y.Z. m.fl. (Vilseledande eller bedrägeri i samband med familjeåterföring) ( C‑557/17, EU:C:2019:203, punkt 63), i vilken domstolen angav att Det framgår det av skälen 2, 4, 6 och 12 i direktiv 2003/109 att syftet med direktivet är att säkerställa integration av tredjelandsmedborgare som är lagligen och varaktigt bosatta i medlemsstaterna och, för detta ändamål, att närma dessa tredjelandsmedborgares rättigheter till de rättigheter som EU-medborgare åtnjuter, bland annat genom att införa likabehandling med EU-medborgare på en lång rad ekonomiska och sociala områden. Ställning som varaktigt bosatt innebär således att den person som beviljats den har rätt till likabehandling inom de områden som anges i artikel 11 i direktiv 2003/109, på de villkor som anges i denna artikel.

23 Dom av den 24 april 2012, Kamberaj ( C‑571/10, EU:C:2012:233, punkt 91). Min kursivering.

24 Såsom kommissionen har understrukit i sitt yttrande kan olika bostadsförmåner som eftersträvar liknande mål förekomma parallellt i en medlemsstat.

25 Svaranden har i sitt yttrande angett att bostadsbidraget enligt oöWFG i princip är beroende av att det finns tillgångar som överstiger den gräns som är kännetecknande för anställning av mindre omfattning. Som en stödåtgärd är bostadsbidraget huvudsakligen avsett för personer som har svårt att tillgodose sina behov, men som i princip lever på sina inkomster. Det ska i detta hänseende påpekas att käranden i sitt yttrande har angett att han inte har rätt till den förmån som lämnas enligt oöBMSG, eftersom hans inkomster är för höga. Det här utgör faktiska omständigheter som det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

26 Det bostadsbidrag som lämnas enligt oöWFG begränsas till högst 300 euro per månad. Den hänskjutande domstolen har däremot angett att den förmån som lämnas enligt oöBMSG kan uppgå till 921,30 euro per månad för en och samma person.

27 I punkt 32 i domen av den 4 juni 2015, P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369), påpekade domstolen den vikt unionslagstiftaren fäster vid integrationsåtgärder, vilket bland annat framgår av skäl 4 till direktiv 2003/109, enligt vilket varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares integration i medlemsstaterna är en nyckelfaktor för att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilket är ett av unionens grundläggande mål enligt fördraget.

28 För ett tidigt fastslående av denna princip, se dom av den 13 juli 1989, Wachauf ( 5/88, EU:C:1989:321, punkt 17 och där angiven rättspraxis). Se, för ett senare exempel, dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 43).

29 Se dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkterna 26–28). Bestämmelserna i stadgan, enligt artikel 51.1 däri, gäller för medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Enligt punkt 2 i samma artikel innebär denna stadga inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, och medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen. Dom av den 15 november 2011, Dereci m.fl. ( C‑256/11, EU:C:2011:734, punkt 71).

30 Dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 34).

31 Se dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkterna 52–54 och där angiven rättspraxis).

32 Dom av den 17 juli 2014, Tahir ( C‑469/13, EU:C:2014:2094, punkt 39).

33 Se även artikel 3.5 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12), av vilken det följer att medlemsstaterna har möjlighet att anta eller behålla förmånligare bestämmelser än dem som finns i direktiv 2003/86 och dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – en syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkt 43).

34 Se dom av den 19 november 2019, TSN och AKT ( C‑609/17 och C‑610/17, EU:C:2019:981, punkt 50 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – en syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkterna 39–41 och 58–61).

35 Dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – en syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkterna 61 och 67). Se särskilt dom av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117, punkterna 41–44). I sistnämnda mål slog domstolen fast att en medlemsstats möjlighet enligt artikel 7.1 c i direktiv 2003/86 att föreskriva strängare villkor för en person som lämnar in en ansökan om familjeåterförening genom att ålägga dem att lägga fram styrkande för att referenspersonen förfogar över vissa medel ska tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna och, i synnerhet, rätten till respekt för familjelivet, som bland annat stadfästs i stadgan.

36 Se, analogt, dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – en syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkterna 61 och 65–67).

37 Såsom friheten att tillhandahålla tjänster.

38 Dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl. ( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkterna 34–36).

39 Domen av den 30 april 2014, Pfleger m.fl.( C‑390/12, EU:C:2014:281, punkterna 34–36) är viktig eftersom den i huvudsak klargör att vad domstolen slog fast i domen av den 18 juni 1991, ERT ( C‑260/89, EU:C:1991:254, punkt 43) är tillämpligt i förhållande till stadgan sedan stadgans ikraftträdande den 1 december 2009 med ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Se artikel 6.1 FEU. Att en medlemsstat använder sig av undantag som föreskrivs i unionsrätten för att motivera ett hinder för en grundläggande frihet som garanteras i fördraget utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan och en nationell lagstiftning som inskränker de grundläggande friheter som garanteras i fördraget kan endast omfattas av de undantag som föreskrivs i unionsrätten i den mån detta är förenligt med de grundläggande rättigheterna. I punkt 32 i sitt förslag till avgörande i målet Ispas ( C‑298/16, EU:C:2017:650) kom generaladvokaten Bobek fram till att I funktionellt hänseende torde nationella myndigheters handlande falla inom unionsrättens tillämpningsområde åtminstone i tre typsituationer. Vi har först situationen där den nationella myndigheten direkt tillämpar unionsrätten, i de flesta fall en förordning, på ett fall den har att pröva (situationen med direkt tillämpning). I den andra situationen tillämpar den nationella myndigheten en nationell rättskälla genom vilken en unionsrättslig bestämmelse eller skyldighet införlivas eller genomförs… (situationen med indirekt tillämpning). Den tredje situationen är den där den nationella myndigheten ställs inför en nationell bestämmelse genom vilken medlemsstaten har nyttjat en möjlighet att göra undantag eller motiverade inskränkningar i enlighet med en unionsrättslig bestämmelse (undantagssituationen).

40 Se även dom av den 1 mars 2011, Association belge des Consommateurs Test-Achats m.fl. ( C‑236/09, EU:C:2011:100, punkterna 31 och 32) där domstolen slog fast att artikel 5.2 i rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (EUT L 373, s. 37) enligt vilken vissa medlemsstater får besluta att behålla undantag från regeln om könsneutrala premier och ersättningar utan tidsbegränsning motarbetar förverkligandet av målet avseende likabehandling av kvinnor och män, vilket är syftet med direktiv 2004/113, och strider mot artiklarna 21 och 23 i stadgan. På området upphovsrätt, se dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online ( C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 59). I punkt 119 i yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om tillgång till publicerade verk), av den 14 februari 2017 ( EU:C:2017:114), slog domstolen i huvudsak fast att när medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10) när det gäller genomförandet av en möjlighet att föreskriva undantag och inskränkningar för vissa användare följer detta utrymme för skönsmässig bedömningen av unionslagstiftarens beslut att ge medlemsstaterna denna valmöjlighet, inom det harmoniserade regelverk som inrättas genom direktiv 2001/29 och som tillförsäkrar en hög och jämn skyddsnivå för rätten till mångfaldigande, tillgängliggörande för allmänheten och spridning.

41 Oavsett om denna möjlighet eller detta undantag medför fördelar eller nackdelar för enskilda. Jämför domen av den 21 december 2011, N.S. m.fl. ( C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865) med domen av den 4 mars 2010, Chakroun ( C‑578/08, EU:C:2010:117).

42 Se, analogt, dom av den 12 december 2019, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Familjeåterförening – en syster till en flykting) ( C‑519/18, EU:C:2019:1070, punkt 65).

43 Se, i detta hänseende, dom av den 4 juni 2015, P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369, punkt 45).

44 Se även artikel 5.2 i direktiv 2003/109.

45 Se, analogt, dom av den 25 februari 2010, Müller Fleisch ( C‑562/08, EU:C:2010:93, punkt 43).

46 Se, i detta hänseende, dom av den 4 juni 2015, P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369, punkterna 46 och 47). Se, avseende tolkningen av direktiv 2003/86, dom av den 9 juli 2015, K och A ( C‑153/14, EU:C:2015:453, punkt 53) och dom av den 7 november 2018, C och A ( C‑257/17, EU:C:2018:876, punkt 55).

47 Se, i detta hänseende, dom av den 4 juni 2015, P och S ( C‑579/13, EU:C:2015:369, punkt 48). Det ska konstateras att käranden inte har bestritt att förbättringen av integrationen i samhället av icke-österrikiska medborgare är ett legitimt mål och att språkkunskaperna kan bidra till att fullgörandet av detta mål. Käranden anser emellertid att den metod som svaranden valt för att uppnå detta mål, vilken leder till att bostadsstödet i fråga återkallas eller inte beviljas, varken är lämplig eller nödvändig, i synnerhet i kärandens fall, eftersom han varit bosatt i Österrike oavbrutet under mer än fem år och har uppehållstillstånd för längre tid.

48 Domstolen fann att frågan om ställningen som varaktigt bosatt förvärvats före eller efter det att skyldigheten att med framgång avlägga ett integrationsprov ålades i detta hänseende inte var relevant.

49 Svaranden har angett att den aktuella nivån för kravet på språkkunskaper är så låg att den kan uppnås på några veckor, även helt utan tyskkunskaper och utan någon särskild fallenhet för språkinlärning.

50 Svaranden har även angett att det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, finns vissa undantag från kravet på språkkunskaper, exempelvis vid hälsoskäl.

51 Se, analogt, dom av den 7 november 2018, C och A ( C‑257/17, EU:C:2018:876, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

52 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende inte angett vare sig kostnaden för eller tillgängligheten av vad som krävs för att styrka språkkunskaperna.

53 Se, analogt, dom av den 6 juni 2000, Angonese ( C‑281/98, EU:C:2000:296, punkt 44) och dom av den 5 februari 2015, kommissionen/Belgien ( C‑317/14, EU:C:2015:63, punkt 29).

54 I den meningen att de är tillgängliga för de behöriga nationella myndigheterna.

55 Svaranden har enligt min mening helt riktigt påpekat att det styrkande som krävs ska säkerställa en objektiv och enhetlig tillämpning av kravet på språkkunskaper.