Förslag till avgörande av generaladvokat Henrik Saugmandsgaard Øe föredraget den 9 september 2021

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets förordning av den 22 december 2000 (EUT L 12, 2001, s. 1).

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 (EUT L 351, 2012, s. 1).

4 Närmare bestämt rörde det sig vid den aktuella tidpunkten om HRVATSKE ŠUME javno poduzeće za gospodarenje šumama i šumskim zemljištima u Republici Hrvatskoj p.o., Zagreb, i vars ställe bolaget HRVATSKE ŠUME d.o.o., Zagreb, sedermera trädde. Eftersom denna omständighet saknar relevans för förevarande mål, kommer jag för enkelhetens skull att hänvisa till HRVATSKE ŠUME för att utan åtskillnad referera till det ena eller det andra bolaget.

5 Den hänskjutande domstolen har förklarat att enligt kroatiska bestämmelser om verkställighetsförfarandet (se särskilt artikel 58.5 i Ovršni zakon (lagen om verkställighet) (Narodne novine, br. 57/96, 29/99, 42/00, 173/03, 194/03, 151/04, 88/05, 121/05, 67/08, 139/10, 154/11 och 70/12)) när verkställighet av en skuld har ägt rum och när verkställighetsåtgärderna senare förklaras ogiltiga, kan en begäran om återbetalning av felaktigt uppburna tillgångar inges i samma verkställighetsförfarande. En sådan begäran ska emellertid inges senast ett år efter det att förfarandet avslutats. I förevarande fall meddelades emellertid Vrhovni suds (Högsta domstolen) dom sex år efter det att den omtvistade verkställigheten ägde rum. HRVATSKE ŠUME skulle följaktligen väcka en talan om återbetalning som var skild från det ursprungliga verkställighetsförfarandet.

6 Se punkt 9 i detta förslag till avgörande.

7 Det har inte bestritts att den talan som väckts av HRVATSKE ŠUME omfattas av Bryssel I-förordningen. För det första omfattas denna talan av förordningens materiella tillämpningsområde, dels eftersom den hänför sig till en gränsöverskridande tvist, dels på grund av att den (a priori) omfattas av privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i förordningen. Vidare ingår den som väckt nämnda talan i den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde, eftersom behörighetsreglerna i förordningen i princip är tillämpliga när svaranden har hemvist i en medlemsstat (se skäl 8 i nämnda förordning) och BP EUROPA har hemvist i Tyskland (se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande). Slutligen, och såsom redan har förklarats i punkt 9 i detta förslag till avgörande omfattas denna talan av förordningens tidsmässiga tillämpningsområde.

8 Enligt artikel 60.1 i Bryssel I-förordningen ska ett bolag vid tillämpningen av denna förordning anses ha hemvist bland annat i orten för dess stadgeenliga säte.

9 Se, för ett liknande resonemang, artikel 3.1 i Bryssel I-förordningen.

10 Jag kommer i detta förslag till avgörande att hänvisa till mål som rör konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt på varandra följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), Bryssel I-förordningen (som har ersatt denna konvention) och Bryssel Ia-förordningen (som ändrade den första förordningen), utan att göra någon åtskillnad mellan dessa instrument. Enligt domstolens fasta praxis kan nämligen domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen och i Bryssel I-förordningen överföras till bestämmelserna i Bryssel Ia-förordningen (och omvänt) när de är likvärdiga. Detta är bland annat fallet med dels artikel 5.1 och 5.3 i de två första instrumenten, dels med artikel 7.1 och 7.2 i det tredje instrumentet (se särskilt dom av den 24 november 2020, Wikingerhof (C‑59/19, nedan kallad domen i målet Wikingerhof, EU:C:2020:950, punkt 20 och där angiven rättspraxis)).

11 Se dom av den 27 september 1988, Kalfelis (189/87, nedan kallad domen i målet Kalfelis, EU:C:1988:459), dom av den 28 mars 1995, Kleinwort Benson ( C‑346/93, EU:C:1995:85), dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl. ( C‑645/11, EU:C:2013:228), dom av den 20 april 2016, Profit Investment SIM ( C‑366/13, EU:C:2016:282), dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:607), och dom av den 12 oktober 2016, Kostanjevec ( C‑185/15, EU:C:2016:763).

12 Denna fråga hade redan ställts i de mål som avgjordes genom dom av den 28 mars 1995, Kleinwort Benson ( C‑346/93, EU:C:1995:85), och dom av den 28 juli 2016, Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:607). I den första domen förklarade sig domstolen icke desto mindre sakna behörighet, medan den i den andra domen fann att det saknades anledning att besvara den på grund av att den aktuella ansökan inte omfattades av tillämpningsområdet för Bryssel I -förordningen. Generaladvokaten Wahl kommenterade däremot utförligt denna fråga i sitt förslag till avgörande i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkterna 48–75), som jag stöder mig på. Slutligen, utan att ge ett entydigt svar på denna fråga, innehåller domen i målet Kalfelis uppgifter i detta avseende (se punkterna 73 och 74 i detta förslag till avgörande).

13 Se, för en jämförande analys, Von Bar, C. et al. (utgivare), Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR) – Interim Outline Edition; prepared by the Study Group on a European Civil Code and the Research Group on EC Private Law (Acquis Group), Sellier, European Law Publishers, Munich, 2008, vol. IV, bok VII (Unjustified enrichment), s. 3843 och följande sidor, särskilt sidorna 3850–3874. Obehörig vinst finns även i unionens materiella rätt (se, bland annat, dom av den 18 december 2014, Somvao ( C‑599/13, EU:C:2014:2462, punkterna 35 och 36), och dom av den 16 november 2006, Masdar (UK)/kommissionen ( T-333/03, EU:T:2006:348, punkt 94, och där angiven rättspraxis)).

14 Se, för en definition som ligger nära denna, artikel VII.-1:101, punkt 1, i DCFR.

15 Se bland annat förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Masdar (UK)/kommissionen ( C‑47/07 P, EU:C:2008:342, punkt 47). Som den hänskjutande domstolen har påpekat grundar sig obehörig vinst på condictiones (contictio indebti, condictio sine causa etcetera) i romersk rätt (se, särskilt Romani, A.-M., Enrichissement injustifié, Répertoire de droit civil, Dalloz, februari 2018, § 21).

16 Se, särskilt, Von Bar, C. et al., ovan, sidorna 3860–3865.

17 Se dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen ( C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkterna 44 och 47), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkt 61).

18 Vinsten är grundad när den grundar sig på ett avtal, en ensidig handling, en lagstadgad skyldighet, ett rättsligt avgörande etcetera (se särskilt dom av den 16 december 2008, Masdar (Förenade kungariket)/kommissionen ( C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 46)). Talan om återbetalning på grund av obehörig vinst kan i allmänhet endast väckas i andra hand, det vill säga när det inte finns något annat juridiskt sätt för den som har lidit en förlust att erhålla det som han har rätt till (se, särskilt, förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet Masdar (UK)/kommissionen, C‑47/07 P, EU:C:2008:342, punkterna 47 och 48).

19 Se punkterna 12–15 i detta förslag till avgörande.

20 De allmänna principerna i de nationella rättssystemen är också av betydelse (se fotnot 50 i detta förslag till avgörande).

21 Se, särskilt, dom av den 22 mars 1983, Peters Bauunternehmung ( 34/82, EU:C:1983:87, punkterna 9 och 10), domen i målet Kalfelis (punkterna 15 och 16), och domen i målet Wikingerhof (punkt 25).

22 Se, särskilt, domen i målet Kalfelis (punkt 19), dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 16), och domen i målet Wikingerhof (punkt 26).

23 Behörighetsreglerna i Bryssel I-förordningen syftar rent allmänt till att säkerställa rättssäkerheten och att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade i medlemsstaterna. Dessa regler måste därför uppvisa en hög grad av förutsebarhet. En kärande måste enkelt kunna avgöra vid vilka domstolar han eller hon kan väcka talan och svaranden på ett rimligt sätt kunna förutse vid vilken domstol en talan kan komma att väckas gentemot honom eller henne (se skäl 11 i denna förordning samt dom av den 17 juni 2021, Mittelbayerischer Verlag, C‑800/19, EU:C:2021:489, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

24 Se, särskilt, dom av den 6 oktober 1976, Industrie Tessili Italiana Como ( 12/76, EU:C:1976:133, punkt 13), dom av den 20 februari 1997, MSG ( C‑106/95, EU:C:1997:70, punkt 29), och domen i målet Wikingerhof (punkterna 28 och 37).

25 Dom av den 17 juni 1992 ( C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 15).

26 Dom av den 20 januari 2005, Engler ( C‑27/02, EU:C:2005:33, punkterna 50 och 51), dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 39), och dom av den 11 november 2020, Ellmes Property Services ( C‑433/19, EU:C:2020:900, punkt 37).

27 Se mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (C‑59/19, nedan kallat mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof, EU:C:2020:688, punkt 36).

28 Se, särskilt, domen i målet Kalfelis (punkt 18), dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 36), och domen i målet Wikingerhof (punkt 23).

29 Se, särskilt, punkterna 6, 39, 46, 49, 90 och 118.

30 Se domen i målet Wikingerhof (punkt 31).

31 Se mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (punkt 49, samt där angivna referenser). Se, för en tillämpning på senare tid av detta test, dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice ( C‑307/19, EU:C:2021:236, punkterna 88 och 89).

32 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 (EUT L 177, 2008, s. 6).

33 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 (EUT L 199, 2007, s. 40).

34 Se punkterna77 och 78 i detta förslag till avgörande.

35 Se skäl 7 i Rom I och II-förordningen, och mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (punkt 5).

36 EU-domstolen har dessutom införlivat detta begrepp från Rom I-förordningen (se dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 44).

37 Det ska understrykas att varje förpliktelse, inbegripet en avtalsförpliktelse, har sin primära grund i lag. Frågan är emellertid huruvida förpliktelsen, enligt lag, åligger gäldenären på grund av ett avtal eller ett annat frivilligt åtagande från dennes sida, eller oberoende av ett sådant åtagande (se, för ett liknande resonemang domen i målet Wikingerhof (punkterna 33 och 34)). Se, för de olika typer av frivilliga åtaganden som domstolen har erkänt i sin praxis, mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (punkt 37).

38 Se, för ett liknande resonemang, Minois, M., Recherche sur la qualification en droit international privé des obligations, LGDJ, Paris, 2020, s. 263. Jag är väl medveten om att domstolen i sin dom av den 14 maj 2009, Ilsinger ( C‑180/06, EU:C:2009:303, punkt 57), som ett obiter dictum, antydde att yrkanden som ”föregå[r] ett avtal eller [är] av kvasikontraktuell natur, ”systematiskt omfattas av artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen. Enligt min mening rör det sig emellertid om en olycklig formulering. Förutom att det sedan domen av den 17 september 2002, Tacconi ( C‑334/00, EU:C:2002:499), är fastställt att ansvaret före avtals ingående inte omfattas av artikel 5.1 utan av artikel 5.3 i samma förordning (se fotnot 80 i detta förslag till avgörande), omfattas kategorin kvasiavtal, som i vissa nationella rättsordningar omfattar obehörig vinst (se punkt 28 i detta förslag till avgörande), i allmänhet inte av artikel 5.1 av de skäl som jag just anfört.

39 Se dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance et Gjensidige Baltic ( C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkterna 45 och 46). Se även, analogt, dom av den 16 december 2008, Masdar (Förenade kungariket)/kommissionen ( C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 48).

40 Beslutet om hänskjutande innehåller inga uppgifter om eventuella avtalsförhållanden som utgör bakgrunden till det nationella målet. Det framgår för det första att THE BURMAH OIL (Deutschland) var FUTURA:s fordringsägare. Den aktuella fordran hade möjligen sin grund i ett avtal mellan dessa båda bolag. För det andra påstods FUTURA vara fordringsägare till HRVATSKE ŠUME. Det fanns således kanske även ett avtal mellan dessa båda bolag. Däremot fanns det a priori inget avtalsförhållande mellan THE BURMAH OIL (Deutschland) och HRVATSKE ŠUME (se punkt 12 i förevarande förslag till avgörande).

41 Dom av den 20 april 2016 ( C‑366/13, EU:C:2016:282, punkterna 55 och 58).

42 När ett avtal på grundval av vilket prestationer har tillhandahållits ogiltigförklaras, förlorar den vinst som mottagaren av dessa tjänster har gjort sin grund (se dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 55). På liknande sätt saknar en överskjutande betalning från gäldenären i en avtalsförpliktelse grund, eftersom den just går utöver vad som var motiverat enligt lag. I vissa rättsordningar, däribland fransk rätt och ungersk rätt, omfattas emellertid de återbetalningar som följer av att avtalet omintetgörs till följd av särskilda avtalsbestämmelser (se, bland annat, Von Bar, C. et al., ovan, s. 3860).

43 Se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (punkt 99). Det kan också anses att återbetalningsskyldigheten, i detta sammanhang, krävs enligt lag på grund av det avtal som parterna är bundna av, eller antas vara bundna av (se fotnot 37 i detta förslag till avgörande).

44 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Profit Investment SIM ( C‑366/13, EU:C:2015:274, punkterna 69–82), Briggs, A., Civil Jurisdiction and Judgments, Informa Law, Oxon, 2009, 5:e upplagan, sidorna 225–227, Magnus, U., och Mankowski, P., Brussels Ibis Regulation – Commentary, Otto Schmidt, Cologne, 2016, sidorna 174–176, Hartley, T., Civil Jurisdiction and Judgments in Europe – The Brussels I Regulation, the Lugano Convention, and the Hague Choice of Court Convention, Oxford University Press, Oxford, 2017, s. 111, Grušić, U., Unjust enrichment and the Brussels I Regulation, International & Comparative Law Quarterly, 2019, band 68, nr 4, sidorna 837–868, särskilt sidorna 849–861, och Minois, M., ovan, s. 322.

45 Rent allmänt borde kvalificeringen inte vara beroende av den gottgörelse (remedy) som klaganden har begärt (se fotnot 82 i detta förslag till avgörande).

46 Se punkt 36 i detta förslag till avgörande. Jag vill understryka att eftersom den förpliktelse som talan avser, i den mening som avses i artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen, när det gäller sådana återbetalningskrav, enligt min uppfattning är den avtalsförpliktelse som i ansökan anges vara ogiltig, inte ha fullgjorts av svaranden eller ha fullgjorts i överkant av klaganden (se punkt 50 i detta förslag till avgörande), så är behörig domstol domstolen på den ort där förpliktelsen har eller ska fullgöras (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet Kostanjevec, C‑185/15, EU:C:2016:397, punkt 64).

47 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkt 58), och mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (fotnot 66). Se, för annan uppfattning, förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i målet Shearson Lehman Hutton ( C‑89/91, ej publicerad, EU:C:1992:410, punkt 102).

48 Dom av den 30 november 1976 ( 21/76, EU:C:1976:166).

49 Dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkterna 13–15).

50 Dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkt 17). Domstolen har ibland slagit fast att de begrepp som används i Bryssel I-förordningen ska tolkas med hänvisning dels till förordningens syfte och systematik, dels till de allmänna principerna i de nationella rättssystemen som helhet (se särskilt dom av den 25 mars 2021, Obala i lučice, C‑307/19, EU:C:2021:236, punkt 60 och där angiven rättspraxis). De kategorier som förekommer i Bryssel I-förordningen återger nämligen begrepp som grundar sig på civilrätt, handelsrätt och processrätt (avtal, brott etcetera), vars innebörd inte kan utläsas enbart med hänsyn till förordningens syften och systematik. För att ge dessa begrepp en självständig definition har domstolen uttryckligen eller underförstått låtit sig inspireras av bland annat dessa allmänna principer, vilka gör det möjligt att urskilja kärnan för vart och ett av dem. I alla dessa tveksamma fall ska den kvalificering som är mest förenlig med förordningens syften och systematik ha företräde (se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet Verein für Konsumenteninformation, C‑272/18, EU:C:2019:679), punkt 47).

51 Dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkt 16). Se även dom av den 16 juli 2009, Zuid-Chemie ( C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 28), dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 34), och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 41).

52 Se dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkterna 39 och 40).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2002, Tacconi ( C‑334/00, EU:C:2002:499, punkterna 25 och 27), dom av den 1 oktober 2002, Henkel ( C‑167/00, EU:C:2002:555, punkterna 41 och 42), dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkterna 35–38), och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 50), och domen i målet Wikingerhof (punkterna 33, 34 och 36). Idén om rättsstridigt handlande framgår av olika språkversioner av Bryssel I-förordningen (se, särskilt, den italienska språkversionen (in materia di illeciti civili dolosi o colposi) och den nederländska språkversionen (onrechtmatige daad) (min kursivering)). Det kan emellertid inte uteslutas att artikel 5.3 i denna förordning även är tillämplig på de särskilda fallen med strikt ansvar, där det i lagen föreskrivs att viss verksamhet, som för övrigt är lagenlig, medför ansvar, grundat på riskteorin, för den särskilda skada som den orsakar någon annan. Detta särskilda fall är emellertid inte i fråga i förevarande mål.

54 Enligt mina efterforskningar återfinns begreppet kvasidelikt i en viss form i artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen i dess bulgariska, spanska, tjeckiska, tyska, grekiska, engelska, franska, kroatiska, italienska, lettiska, litauiska, ungerska, maltesiska, polska, rumänska och slovenska språkversion. Detta begrepp återfinns inte i den danska, estniska, nederländska, portugisiska, slovakiska, finska och svenska språkversionen av denna förordning.

55 Se artikel 1241 i den franska code civil (civillagen). Denna åtskillnad framgår för övrigt tydligt av den italienska språkversionen av Bryssel I -förordningen (in materia di illeciti civili dolosi o colposi) (min kursivering).

56 Se, särskilt, Dickinson, A., The Rome II Regulation, Oxford University Press, 2008, sidorna 347 och 348, och Magnus, U., och Mankowski, P., ovan, s. 271. Jag anser för övrigt att även fall av strikt ansvar, som uteslutande beror på att en rättsstridig skadebringande handling har konstaterats, oberoende av subjektivt inslag, omfattas av denna bestämmelse.

57 Se mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (punkt 46). I ett omvänt perspektiv har domstolen redan använt begreppet fordran på grund av en skadevållande handling (dom av den 25 oktober 2012, Folien Fischer och Fofitec, C‑133/11, EU:C:2012:664, punkt 43).

58 Se dom av den 30 november 1976, Bier ( 21/76, EU:C:1976:166, punkt 18). Se, för olika exempel, mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof (punkt 48).

59 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Gulmann förslag till avgörande i målet Reichert och Kockler ( C‑261/90, ej publicerat, EU:C:1992:78, REG s. 2169), förslag till avgörande av generaladvokaten Jacob i målet Engler ( C‑27/02, EU:C:2004:414, punkterna 53–57), och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek förslag till avgörande i målet Feniks ( C‑337/17, EU:C:2018:487, punkt 98). Domstolen slog i dom av den 27 oktober 1998, Réunion européenne m.fl. ( C‑51/97, EU:C:1998:509, punkt 24), dom av den 13 mars 2014, Brogsitter ( C‑548/12, EU:C:2014:148, punkt 27), och dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 44), visserligen fast att, även om käromålen i fråga inte anknyter till avtal, ska de anses avse skadestånd utanför avtalsförhållande. Domstolen drog emellertid denna slutsats med motiveringen att dessa käromål under alla omständigheter grundade sig på en rättsstridig handling som kan tillskrivas svaranden och som orsakat klaganden skada, Den enda frågan var huruvida detta ansvar var avtalsrättsligt eller deliktuellt.

60 Se domen i målet Wikingerhof (punkt 26).

61 Se ovan punkt 54.

62 Se, för ett liknande resonemang, House of Lords (Förenade kungariket), dom av den 30 oktober 1997, Kleinwort Benson Ltd mot City of Glasgow District Council [1997] UKHL 43, Magnus, U., och Mankowski, P., ovan, s. 272, Gaudemet-Tallon, H., Compétence et exécution des jugements en Europe, LGDJ, Paris, 4:e upplagan, 2010, s. 219, Grušić, U., ovan, s. 86, och Minois, M., ovan, sidorna 262–265.

63 Se punkt 32 i detta förslag till avgörande.

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen ( C‑47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 49), och förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkt 62).

65 Som återges i punkt 11 i detta förslag till avgörande.

66 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkt 61). Ett sådant resultat skulle strida mot principen om restriktiv tolkning av denna bestämmelse (se punkt 83 i detta förslag till avgörande).

67 Dom av den 21 april 2016 ( C‑572/14, EU:C:2016:286).

68 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2001 (EGT L 167, 2001, s. 10).

69 Det ska erinras om att de medlemsstater som i sin lagstiftning inför ett undantag från den rätt till mångfaldigande som tillkommer rättsinnehavarna när det gäller privatkopiering (det så kallade undantaget för privatkopiering) av deras skyddade verk ska föreskriva att en rimlig kompensation ska betalas ut till rättsinnehavarna. Även om det i princip borde ankomma på de användare som gör dessa kopior att betala denna kompensation, får medlemsstaterna även låta de personer som saluför inspelningsmedier som möjliggör dessa kopior bära denna kompensation (se artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana, C‑572/14, EU:C:2016:286, punkterna 17–26, och där angiven rättspraxis).

70 Se dom av den 21 april 2016, Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:286, punkt 37).

71 Denna dom ingår således bland de särskilda fall som avses i fotnot 53 i detta förslag till avgörande.

72 Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet Austro-Mechana ( C‑572/14, EU:C:2016:90, punkt 93). Omvänt föreligger inte en sådan närhet enligt min mening i förevarande fall (se punkterna 84–89 i förevarande förslag till avgörande).

73 Domen i målet Kalfelis (punkt 19) (min kursivering).

74 Det överensstämmer med den omständigheten att obehörig vinst i medlemsstaternas materiella rätt ingår i en kategori av sitt eget slag (se punkt 29 i förevarande förslag till avgörande).

75 Med hänsyn till den strävan efter en enhetlig tolkning av dessa båda förordningar som unionslagstiftaren har gett uttryck för (se punkt 42 i förevarande förslag till avgörande).

76 I motsats till vissa språkversioner av Bryssel I-förordningen hänvisas det i Rom II-förordningen inte till begreppet kvasidelikt. I skälen 11 och 12 i den sistnämnda förordningen preciseras emellertid att de lagvalsregler som den innehåller bland annat är tillämpliga på skadeståndsgrundande händelser och på strikt ansvar.

77 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, Verein für Konsumenteninformation ( C‑191/15, EU:C:2016:612, punkt 39). Med den skillnaden att Bryssel I -förordningens materiella tillämpningsområde innehåller undantag som inte återfinns i Rom II-förordningen, och tvärtom.

78 Se skäl 29 i Rom II-förordningen.

79 Jag hänvisar återigen till punkt 62 i detta förslag till avgörande. Därför är tillämpningsområdet för Rom II-förordningen enligt min mening mer omfattande än tillämpningsområdet för artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen. Det är riktigt att domstolen i sin dom av den 17 september 2002, Tacconi ( C‑334/00, EU:C:2002:499), slog fast att en talan om ansvar före avtals ingående avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i denna bestämmelse, medan unionslagstiftaren har kategoriserat culpa in contrahendo i artikel 12 i Rom II-förordningen bland annat än en skadeståndsgrundande händelse. Detta medför en viss inkonsekvens. Såsom domstolen har slagit fast följer skyldigheten att ersätta skada som uppkommit till följd av ett obefogat avbrott i avtalsförhandlingarna faktiskt av en skadeståndsgrundande händelse som kan tillskrivas svaranden, nämligen åsidosättande av rättsregler, enligt vilka parterna under sådana avtalsförhandlingar ska handla i enlighet med tro och heder (se punkterna 25 och 27 i nämnda dom).

80 Kommissionens påstående, som återfinns på sidan 8 i motiveringen till förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), som lades fram den 22 juli 2003 (COM (2003) 427 final), att obehörig vinst omfattas av kvasidelikt är enligt min mening således felaktigt. Kvasidelikt hör, i egenskap av skadeståndsgrundande händelser, till kapitel II i Rom II-förordningen, i motsats till obehörig vinst.

81 Det ska understrykas att den avgörande punkten inte är att en sådan talan avser återlämnande av egendom. Som jag har angett i punkt 41 i detta förslag till avgörande beror kvalificeringen av en talan på grunden för den skyldighet som ligger till grund för talan, och inte på den gottgörelse (remedy) som klaganden har krävt. Jag anser således att talan om återbetalning som grundar sig på en skada (se begreppet restitution for wrongdoing i Common law) omfattas av artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen (se, för ett liknande resonemang, Magnus, U., och Mankowski, P., ovan, s. 272). Detsamma gäller i tillämpliga delar inom ramen för Rom II-förordningen (se Dickinson, A., ovan, sidorna 301–307, 496 och 497).

82 Se punkterna 44–52 i förevarande förslag till avgörande.

83 Situationen skiljer sig således avsevärt från den som var aktuell i domen av den 16 december 2008, Masdar (Förenade kungariket)/kommissionen ( C‑47/07 P, EU:C:2008:726), som den tjeckiska regeringen har hänvisat till. I den domen slog domstolen fast att unionsdomstolarna, som enligt artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF är exklusivt behöriga att pröva en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar mot unionen, även är behöriga att pröva en talan som grundar sig på obehörig vinst (se punkt 48 i den domen). En motsatt tolkning skulle emellertid, enligt domstolen, riskera att medföra att rätt till domstolsprövning nekas. Eftersom de nationella domstolarna enligt EUF-fördragets system är behöriga att pröva unionens avtalsrättsliga ansvar och unionsdomstolarna är behöriga att pröva dess utomobligatoriska skadeståndsansvar, skulle en restriktiv tolkning av det andra begreppet potentiellt leda till en negativ behörighetskonflikt, eftersom varken de nationella domstolarna eller unionsdomstolarna skulle vara behöriga att pröva en sådan talan (se punkt 49 i nämnda dom). Däremot återfinns detta problem inte i det system som inrättats genom Bryssel I-förordningen.

84 Se punkt35 i förevarande förslag till avgörande.

85 Denna devis ger uttryck för idén att klaganden ska väcka talan mot svaranden vid domstolen i det land där svaranden har sin hemvist.

86 Se, särskilt, dom av den 17 juni 1992, Handte ( C‑26/91, EU:C:1992:268, punkt 14), dom av den 13 juli 2000, Group Josi ( C‑412/98, EU:C:2000:399, punkt 35), och dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkt 52).

87 Se dom av den 20 mars 1997, Farrell ( C‑295/95, EU:C:1997:168, punkt 19).

88 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacob i målet Engler ( C‑27/02, EU:C:2004:414, punkt 55).

89 Se, särskilt, dom av den 18 juli 2013, ÖFAB ( C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

90 Denna logik om restriktiv tolkning gör sig än mer gällande eftersom den motsatta lösningen i många fall skulle leda till att domstolen på den ort där klaganden har sin hemvist skulle vara behörig, varigenom en forum actoris skulle inrättas, vilket rakt strider mot huvudregeln i Bryssel I-förordningen (se dom av den 19 september 1995, Marinari, C‑364/93, EU:C:1995:289, punkt 13). Kommissionen har nämligen föreslagit att som den ort där skadan inträffade ska anses den ort där vinsten borde ha återbetalats till klaganden – vilket enligt min mening i de flesta fall skulle medföra att den ort där klaganden har sin hemvist skulle fastställas.

91 Se punkt 36 i förevarande förslag till avgörande.

92 Såsom det erinrats om i punkt 31 i detta förslag till avgörande.

93 Se, i detta avseende, Commercial Court, Queen’s Bench Division (Förenade kungariket), dom av den 15 juli 2015, Banque Cantonale de Genève mot Polevent Ltd and others, [2016] 2 W.L.R. 550, § 18, och Dickinson, A., ovan, sidorna 503–508. Parlamentet föreslog för övrigt under lagstiftningsförfarandet som anknytningskriterium: lagen i det land där de händelser som gav upphov till obehörig vinst i huvudsak inträffade …, oberoende av i vilket land den obehöriga vinsten uppstod (min kursivering). (Se Europaparlamentets ståndpunkt fastställd vid första behandlingen den 6 juli 2005 inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr…/2005 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), dokument P6_TC1-COD (2003) 0168)). Unionslagstiftaren antog slutligen emellertid inte detta förslag.

94 Beslutet om hänskjutande innehåller emellertid inte några närmare uppgifter i detta avseende.

95 När det gäller bevisningen för att för klaganden i det nationella målet lidit motsvarande förlust och för att det inte föreligger någon grund, anser jag att den i förevarande fall har sin grund i domen från Vrhovni sud (Högsta domstolen) (se punkt 14 i förevarande förslag till avgörande), som kan erkännas i Tyskland, utan att det krävs något särskilt förfarande i detta avseende (se artikel 33 i Bryssel I-förordningen).

96 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Siemens Aktiengesellschaft Österreich ( C‑102/15, EU:C:2016:225, punkt 69), och House of Lords (Förenade kungariket), Kleinwort Benson Limited v City of Glasgow District Council, yttrande från Lord Goff.

97 Se punkt 81 i förevarande förslag till avgörande.

98 Se artiklarna 38–41 i Bryssel I-förordningen.