Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 7 april 2022

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 februari 2001 om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (EGT L 75, 2001, s. 29).

3 Se dom av den 30 januari 1974, BRT och Société belge des auteurs, compositeurs et éditeurs ( 127/73, EU:C:1974:6, punkterna 14–16), och dom av den 28 mars 2019, Cogeco Communications ( C‑637/17, EU:C:2019:263, punkt 38).

4 Punkt 2 i bilaga II till direktiv 2001/14 omfattar bantillträdestjänster och tillhandahållande av tjänster avseende bland annat stationer för passagerare, inklusive byggnader och övriga faciliteter.

5 Det framgår av de uppgifter som kommit in i målet att ODEG endast erbjuder destinationer i Tyskland. Detta utgör emellertid inte nödvändigtvis hinder för tillämpning av artikel 102 FEUF. Se, i detta avseende, kommissionens meddelande – Riktlinjer om begreppet påverkan på handeln i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EUT C 101, 2004, s. 81).

6 Den federala nätverksbyråns Beslut om priser på DB Station&Service AG:s stationer, 10.12.2009, ärende nr 705–07–038, s. 22.

7 315 § BGB har rubriken Fastställelse av en parts prestationer. I 315 § punkterna 1 och 3 föreskrivs följande:Om en av de parter som ingår avtalet ska fastställa prestationen ska det vid tveksamhet utgås från att den ska fastställas i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono). … (3) Om prestationen ska fastställas i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono) ska bestämmelsen vara bindande för den andra parten bara om den är skälig. Om prestationen inte är skälig ska den genomföras genom dom …

8 Domen i målet CTL Logistics, punkterna 84 och 86.

9 Federala nätverksbyrån, Beslut nr BK10–19–0011 E av den 11.10.2019.

10 KZR 39/19, DE:BGH:2019:291019UKZR39.19.0.

11 KZR 12/15, DE:BGH:2020:010920UKZR12.15.0.

12 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet CTL Logistics, punkterna 84 och 86, och domen i målet Koleje Mazowieckie, punkterna 53 och 54.

13 Se fotnot 3 ovan.

14 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1).

15 Inom el- och telekommunikationssektorerna föreskrivs i respektive instrument att de nationella regleringsmyndigheterna ska ansvara för att avgöra tvister mellan företag (se artikel 5.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (omarbetning) (EUT L 321, 2018, s. 36) och artikel 59.3 e, 59.5 b och 59.6 c i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125)).

16 Så är fallet med artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska unionen, enligt vilken talan vid behöriga unionsdomstolar endast kan tas upp till prövning om en person dessförinnan har vänt sig till tillsättningsmyndigheten. Se, i detta hänseende, mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Missir Mamachi di Lusignano ( C‑54/20 P, EU:C:2021:1025).

17 Regleringsorganets behörighet regleras i artikel 30 i direktiv 2001/14.

18 Se även det beslut som nämns i fotnot 6 ovan. Regleringsorganet förefaller således själv ha en sådan bild av sin uppgift, eftersom det är ostridigt att regleringsorganet hade anmodat järnvägsföretagen att väcka talan vid allmän domstol för den ekonomiska delen av sina yrkanden.

19 Min kursivering.

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Preskriptionstid) ( C‑219/20, EU:C:2022:89, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

21 Ett sådant parallellt erkännande gör det också möjligt att undvika att domstolsprövningen tvärtom utgör det enda rättsmedlet, trots att detta även kan omfatta olika nackdelar gällande eventuella kostnader och att förfarandet kan bli långvarigt.

22 Se Tridimas, T., Precedent and the Court of Justice, A Jurisprudence of Doubt? i Dickinson J., Eleftheriadis, P. (red.), Philosophical Foundations of EU Law, OUP, Oxford, 2012, s. 307–330; Jacobs, M., Precedents and Case-Based Reasoning in the European Court of Justice, CUP, Cambridge, 2014, s. 127 och följande sidor.

23 Regleringsorganet beslutade att 2005 års avgiftstaxa stred mot kraven i direktivet. DB Station & Service bestred detta beslut och det slutliga domstolsavgörandet har fortfarande inte kommit. Se punkt 8 ovan.

24 Se punkt 13 ovan.

25 Dom av den 19 november 1991, ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428).

26 Dom av den 5 mars 1996, ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79).

27 Domen i målet CTL Logistics, punkt 74. Jag finner emellertid inte detta argument övertygande, eftersom en civilrättslig domstol som prövar frågan om prislojalitet inte kunde ha åsidosatt den princip om fastställande av avgifter som föreskrivs i direktiv 2001/14. Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet CTL Logistics, ( C‑489/15, EU:C:2016:901, punkterna 39–41).

28 Även om det inte ska bortses från att denna befogenhet begränsas av den nationella domstolens skyldighet att tillämpa direktiv 2001/14. Se punkt 71 ovan.

29 Denna lagändring skedde efter ett flertal akademiska och politiska kontroverser i Tyskland. Det framgår av punkt 13 i förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet CTL Logistics ( C‑489/15, EU:C:2016:901), att [d]en interna debatt som denna riktning i rättspraxis har gett upphov till förefaller ha lett till en verklig institutionell konflikt, vilket bland annat framgår av att Bundesrat (federalt råd i Tyskland) tydligt motsätter sig förslaget i lagförslaget om ändring av järnvägslagstiftningen och införlivande av direktiv [2001/14 om att uttryckligen utesluta tillämpningen av 315 § BGB inom ramen för tillämpningen av denna lagstiftning. Slutligen förefaller det (eftersom den tyska regeringen inte deltog i detta förfarande) som om den tyska lagstiftaren har haft för avsikt att förklara att artikel 315 i BGB inte är tillämplig på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet (punkt 14 i nämnda förslag till avgörande).

30 Den nationella domstolen skulle pröva huruvida avgiften var giltig med beaktande av EU-domstolens dom i vilken det konstaterades att den polska staten hade gjort sig skyldig till fördragsbrott vid införlivandet av direktiv 2001/14 (dom av den 30 maj 2013, kommissionen/Polen. C‑512/10, EU:C:2013:338).

31 Domen i målet Koleje Mazowieckie, punkt 52.

32 Se, vad gäller denna argumentation, punkt 64 och följande punkter.

33 Domen i målet CTL Logistics, punkt 95, och domen i målet Koleje Mazowieckie, punkt 51.

34 Se, angående detta, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet CTL Logistics, ( C‑489/15, EU:C:2016:901, punkterna 39–41).

35 Se även, vad gäller beaktandet av sektorsspecifika bestämmelser vid tillämpningen av de allmänna konkurrensreglerna, dom av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen ( C‑280/08 P, EU:C:2010:603, punkt 224), och dom av den 25 mars 2021, Deutsche Telekom/kommissionen ( C‑152/19 P, EU:C:2021:238, punkt 57).

36 Rådets direktiv av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (EGT L 237, 1991, s. 25; svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 45).

37 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 februari 2001 om ändring av rådets direktiv 91/440 (EGT L 75, 2001, s. 1).

38 Min kursivering.

39 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (EUT L 343, 2012, s. 32).

40 Dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen ( C‑295/12 P, EU:C:2014:2062), och dom av den 25 juli 2018, Orange Polska/kommissionen ( C‑123/16 P, EU:C:2018:590).

41 Dom av den 30 april 1986, Asjes m.fl. ( 209/84–213/84, EU:C:1986:188), och dom av den 11 november 2021, Stichting Cartel Compensation och Equilib Netherlands ( C‑819/19, EU:C:2021:904, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

42 Meddelande från kommissionen om tillämpningen av konkurrensreglerna inom postsektorn och om utvärderingen av vissa statliga åtgärder i samband med posttjänster (EGT C 39, 1998, s. 6 och följande sidor).

43 Se Idot, L., Règles de concurrence et régulations sectorielles, i van Damme, J. och van der Mensbrugghe, F., La régulation des services publics en Europe, ASPE Europe, Paris, 2000, s. 377–415.

44 Det kan inte heller anses att en nationell domstols tillämpning av allmänna eller sektoriella konkurrensregler gör intrång på regleringsorganets befogenheter och handlingsutrymme, utan dessa förblir intakta. Dessa regler, betraktade som en helhet, undergräver inte heller organets oberoende, som föreskrivs i artikel 30 i direktiv 2001/14, eftersom dess befogenheter härrör just från en sådan rättslig reglering. Detsamma kan sägas om oberoendet hos infrastrukturförvaltaren, som garanteras i artikel 4 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, kommissionen/Italien, C‑369/11, EU:C:2013:636, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

45 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

46 Min kursivering.

47 Även i den spanska och den tyska versionen används det modala hjälpverbet kunna. I den engelska, den kroatiska och den italienska språkversionen anges att det föreligger en rättighet. Även om de olika språkversioner som jag just hänvisat till på ett eller annat sätt fastställer en möjlighet eller en rättighet, är det på intet sätt fråga om en tvingande eller exklusiv behörighet. De olika språkversionerna ger således stöd för uppfattningen att det regleringsorgan som inrättats genom artikel 30 i direktiv 2001/14 enligt detta direktiv har en fakultativ behörighet att avgöra tvister. En sådan tolkning av regleringsorganets behörighet att avgöra tvister återfinns i direktiv 2012/34, som sedermera har ersatt direktiv 2001/14, eftersom artikel 56.1 i direktiv 2012/34, som motsvarar den tidigare artikel 30 i direktiv 2001/14, har samma lydelse som den föregående bestämmelsen.

48 Se, analogt, artikel 16 i förordning nr 1/2003.

49 Se punkterna 7–11 ovan.

50 Se även de referenser som anges i fotnot 17 ovan.