Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 10 november 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 För en översikt, med ytterligare hänvisningar, se Peters, A. och Handschin, L. (utg.), Conflict of Interest in Global, Public and Corporate Governance, 2012, Cambridge University Press.

3 Resolution 51/59: se princip II däri.

4 Ministerkommitténs rekommendation nr R (2000) 10 till medlemsstaterna om uppförandekoder för offentliganställda; se artikel 8 däri.

5 EUT L 354, 2006, s. 56.

6 Nedan kallad Europakonventionen.

7 Nedan kallad Europadomstolen.

8 Dom av den 18 maj 2021, Asociaţia Forumul Judecătorilor din România m.fl. ( C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 153–165).

9 Se, exempelvis, dom av den 22 mars 2022, bpost ( C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

10 Beträffande betydelsen av denna sista omständighet, se, exempelvis, Europadomstolens avgörande av den 1 februari 2007, Storbråten mot Norge (CE:ECHR:2007:0201DEC001227704).

11 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 28 oktober 1999, Escoubet mot Belgien (CE:ECHR:1999:1028JUD002678095, § 37), och dom av den 17 juni 2021, Miniscalco mot Italien (CE:ECHR:2021:0617JUD005509313, § 64).

12 Se, bland annat, Europadomstolens dom av den 9 oktober 2003, Ezeh och Connors mot Förenade kungariket (CE:ECHR:2003:1009JUD003966598, § 103), dom av den 23 november 2006, Jussila mot Finland (CE:ECHR:2006:1123JUD007305301, § 38), och dom av den 19 februari 2013, Müller-Hartburg mot Österrike (CE:ECHR:2013:0219JUD004719506, §§ 42–49).

13 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 13 februari 2003, Refah Partisi (Välfärdspartiet) m.fl. mot Turkiet (CE:ECHR:2003:0213JUD004134098), och avgörande av den 6 december 2018, Cătăniciu mot Rumänien, (CE:ECHR:2018:1206DEC002271717, §§ 38–41). För fler hänvisningar till Europadomstolens praxis och till beslut från (den nu upplösta) Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, se Guide on Article 6 of the European Convention on Human Rights, som har utarbetats av Europadomstolens kansli, 2022 års version, s. 14 och 15 (tillgänglig på internet).

14 Se, Europadomstolens dom av den 21 oktober 1997, Pierre-Bloch mot Frankrike (CE:ECHR:1997:1021JUD002419494, §§ 53–60), dom av den 6 januari 2011, Paksas mot Litauen (CE:ECHR:2011:0106JUD003493204, §§ 66–68), och dom av den 17 juni 2021, Miniscalco mot Italien (CE:ECHR:2021:0617JUD005509313, §§ 59–73), samt avgörande av den 18 maj 2021, Galan mot Italien (CE:ECHR:2007:0424JUD003818403, §§ 80–97).

15 Se Europadomstolens dom av den 24 april 2007, Matyjek mot Polen (CE:ECHR:2007:0424JUD003818403). Såsom Europadomstolen förklarade i domen i målet Galan mot Italien (se fotnot ovan, § 77), förelåg dock särskilda omständigheter i målet Matyjek, bland annat i) att ett relativt stort antal personer berördes av den tillämpliga lagstiftningen, ii) att påföljden hade ålagts av en domstol bestående av domare vid domstolarnas brottmålsavdelningar, till följd av ett förfarande där bestämmelserna i straffprocesslagen tillämpades och iii) att påföljden var synnerligen sträng (avsättande av personen från hans eller hennes uppdrag inom det allmännas tjänst och ett förbud för honom eller henne att söka ett stort antal tjänster under tio års tid).

16 Se, exempelvis, dom av den 4 oktober 2018, Link Logistik N&N ( C‑384/17, EU:C:2018:810, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

17 Se, bland annat, dom av den 11 februari 2021, K.M. (Ålagda sanktioner mot ett fartygs kapten) ( C‑77/20, EU:C:2021:112, punkt 38), och dom av den 5 mars 2020, OPR-Finance ( C‑679/18, EU:C:2020:167, punkt 26).

18 Se, exempelvis, dom av den 16 juli 2015, Chmielewski ( C‑255/14, EU:C:2015:475, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

19 På samma sätt och med ytterligare hänvisningar till rättspraxis, se förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Chmielewski ( C‑255/14, EU:C:2015:308, punkterna 29 och 30).

20 Se, bland annat, dom av den 12 juli 2001, Louloudakis ( C‑262/99, EU:C:2001:407, punkterna 69–71), och dom av den 9 februari 2012, Urbán ( C‑210/10, EU:C:2012:64, punkterna 29 och 41). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Billerud Karlsborg och Billerud Skärblacka ( C‑203/12, EU:C:2013:320, punkt 42).

21 Se dom av den 16 juli 2015, Chmielewski ( C‑255/14, EU:C:2015:475, punkterna 28 och 29). Se även, analogt, dom av den 17 oktober 2013, Billerud Karlsborg och Billerud Skärblacka ( C‑203/12, EU:C:2013:664, punkt 38).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 februari 2021, K.M. (Ålagda sanktioner mot ett fartygs kapten) ( C‑77/20, EU:C:2021:112, punkt 39).

23 Dom av den 8 mars 2022 (C‑205/20, EU:C:2022:168).

24 Se punkt 29 i domen NE.

25 Det är uppenbart att frågan är synnerligen komplex, och vad förevarande mål beträffar saknas det anledning att gå djupare in på den i det avseendet, vilket skulle kräva en tämligen lång och omfattande diskussion.

26 Se den vägledande domen av den 11 november 1981, Casati ( 203/80, EU:C:1981:261, punkt 27). Se även dom av den 28 april 2011, El Dridi ( C‑61/11 PPU, EU:C:2011:268, punkterna 53–55).

27 Se, exempelvis, dom av den 5 april 1979, Ratti ( 148/78, EU:C:1979:110, punkt 24).

28 Se, bland annat, dom av den 7 juli 1976, Watson och Belmann ( 118/75, EU:C:1976:106, punkterna 18–21), och dom av den 29 februari 1996, Skanavi och Chryssanthakopoulos ( C‑193/94, EU:C:1996:70, punkterna 35–39).

29 Se, särskilt, dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson ( C‑617/10, EU:C:2013:105, punkterna 17–27).

30 Dom av den 21 september 1989, kommissionen/Grekland ( 68/88, EU:C:1989:339, punkterna 23–25). Se även dom av den 13 september 2005, kommissionen/rådet ( C‑176/03, EU:C:2005:542, punkt 31).

31 Dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530).

32 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt) ( C‑205/20, EU:C:2021:759, punkt 37). Nedan kallat förslaget till avgörande i målet NE.

33 Ibidem, punkterna 91–111.

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av avgöranden från en författningsdomstol) ( C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Se även dom av den 21 december 2016, Remondis ( C‑51/15, EU:C:2016:985, punkterna 40 och 41).

35 Se, bland annat, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

36 Se, särskilt, dom av den 14 oktober 2004, Omega ( C‑36/02, EU:C:2004:614, punkt 37) och dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl. ( C‑391/20, EU:C:2022:638, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

37 Se, analogt, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkterna 29–56).

38 Se, särskilt, punkterna 42, 44, 52 och 53 i domen i målet NE.

39 På EU-nivå fastställs den i artikel 49.1 i stadgan. Denna princip innebär att brotten och de påföljder som de leder till tydligt måste definieras i lag. Se, bland annat, dom av den 3 maj 2007, Advocaten voor de Wereld ( C‑303/05, EU:C:2007:261, punkt 50 och där angiven rättspraxis från Europadomstolen). Min kursivering.

40 Dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. ( C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 46 och följande punkter samt där angiven rättspraxis). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet NE, punkt 111.

41 Se Viganò, F., La proporzionalità della pena tra diritto costituzionale italiano e diritto dell’Unione europea: sull’effetto diretto dell’art. 49, paragrafo 3, della Carta alla luce di una recentissima sentenza della Corte di giustizia, 2022, Sistema Penale, tillgänglig på internet.

42 Som till exempel författningsdomstolar, högsta domstolar och/eller högsta förvaltningsdomstolar.

43 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet NE, punkterna 102–104.

44 Se, i detta hänseende, Amalfitano, C. och Cecchetti, L., Sentenza n. 269/2017 della Corte costituzionale e doppia pregiudizialità: l’approccio della Corte di giustizia dell’Unione europea, 2022, Eurojus, s. 206–217.

45 Se, bland annat, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Schaible ( C‑101/12, EU:C:2013:334, punkterna 23–26).

46 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Lidl ( C‑134/15, EU:C:2016:169, punkt 26). För mer information på detta område, se även Ashiagbor, D., Comment to Article 15 of the Charter, i Peers, S., Hervey, T., Kenner, J., Ward, A. (utg.), The EU Charter of Fundamental Rights – A Commentary, Hart Publishing, 2014, s. 425–427.

47 Dokument 2007/C‑303/02, EUT C 303, 2007, s. 17.

48 I förklaringarna hänvisas det till dom av den 14 maj 1974, Nold/kommissionen ( 4/73, EU:C:1974:51, punkterna 12–14), dom av den 13 december 1979, Hauer ( 44/79, EU:C:1979:290), och dom av den 8 oktober 1986, Keller ( 234/85, EU:C:1986:377, punkt 8).

49 Undertecknad i Turin den 18 oktober 1961 och ändrad den 3 maj 1996.

50 Antagen den 9 december 1989 genom en förklaring av samtliga medlemsstater, med undantag för Förenade kungariket (dåvarande medlemsstat).

51 Min kursivering.

52 Jag lånar detta uttryck från FN:s ekonomiska och sociala råds allmänna kommentar nr 18, Rätten till arbete, som antogs den 24 november 2005.

53 Dessa bestämmelser rör Rösträtt och valbarhet till Europaparlamentet respektive Rösträtt och valbarhet i kommunala val. Den sistnämnda är särskilt relevant i förevarande fall.

54 Enligt artikel 2 FEU är demokrati ett av Europeiska unionens grundläggande värden. Bestämmelser om demokratiska principer ges bland annat även i artiklarna 9–12 och artikel 14.3 FEU samt i artikel 223.1 FEUF.

55 Se, dessutom, artiklarna 8 och 12 i akten om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet (EGT L 278, 1976, s. 5), i dess ändrade lydelse, och artikel 6.1 i rådets direktiv 93/109/EG av den 6 december 1993 om fastställande av närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare (EGT L 329, 1993, s. 34), i dess ändrade lydelse.

56 Se, analogt, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne ( C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 40 och följande punkter). Inte heller är en sådan åtgärd vid första påseendet oförenlig med Europakonventionen; se Europadomstolens rättspraxis som det hänvisas till ovan.

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2016, Muladi ( C‑447/15, EU:C:2016:533, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

58 För detta uttryck, med ytterligare hänvisningar, se förslag till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet Polen/parlamentet och rådet ( C‑401/19, EU:C:2021:613, punkterna 98 och 99).

59 Se dom av den 15 maj 1986, Johnston ( 222/84, EU:C:1986:206, punkt 18).

60 Se dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 117 och där angiven rättspraxis).

61 Se, bland annat, dom av den 1 augusti 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Beslut om avslag på framställan om övertagande av ett ensamkommande barn från Egypten) ( C‑19/21, EU:C:2022:605, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

62 Se, senast, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av en författningsdomstols avgöranden) ( C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Se även mitt förslag till avgörande i målet Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Beslut om avslag på framställan om övertagande av ett ensamkommande barn från Egypten) ( C‑19/21, EU:C:2022:279, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis).

63 Se, exempelvis, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl. ( C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 48).

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rätten att väcka talan mot en begäran om upplysningar i skatteärenden) ( C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 66 och där angiven rättspraxis).