Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 22 juni 2022
1 Originalspråk: engelska.
2 Rådets förordning (EU) 2021/92 av den 28 januari 2021| om fastställande för 2021 av fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten (EUT L 31, 2021, s. 31).
3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/472 av den 19 mars 2019 om upprättande av en flerårig plan för bestånd som fiskas i västliga vatten och angränsande vatten och det fiske som nyttjar dessa bestånd, om ändring av förordningarna (EU) 2016/1139 och (EU) 2018/973 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 811/2004, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007 och (EG) nr 1300/2008 (EUT L 83, 2019, s. 1).
4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 av den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1224/2009, och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1380/2013, (EU) 2016/1139, (EU) 2018/973, (EU) 2019/472 och (EU) 2019/1022, samt om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 894/97, (EG) nr 850/98, (EG) nr 2549/2000, (EG) nr 254/2002, (EG) nr 812/2004 och (EG) nr 2187/2005 (EUT L 198, 2019, s.105).
5 I artikel 290.1 FEUF föreskrivs följande: Genom en lagstiftningsakt kan det till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten.
6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 2013, s. 22).
7 Före Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen var nordvästliga vatten fullt ut en del av unionens vatten och innefattade bland annat Keltiska havet, Irländska sjön och vatten väster om Skottland (se bilaga I till rådets beslut av den 19 juli 2004 om inrättande av regionala rådgivande nämnder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EUT L 256, 2004, s. 17); se också kartan som finns på webbplatsen för den rådgivande nämnden för nordvästliga vatten på följande adress: https://www.nwwac.org/_fileupload/Structure%20of%20NWWAC/NWWAC_Area_Map%20incl%20EU%20zone.pdf).
8 EUT L 465, 2021, s. 1.
9 Se rådets förordning (EU) 2022/109 av den 27 januari 2022 om fastställande för 2022 av fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten (EUT L 21, 2022, s. 1).
10 Se artikel 60 i förordning 2022/109.
11 Se artikel 4.1 led 20 i förordning (EU) nr 1380/2013.
12 Se skäl 2 i förordning 2019/1241.
13 Se dom av den 15 maj 2008, Spanien/rådet ( C‑442/04, EU:C:2008:276, punkt 42). Jag konstaterar att skäl 7 i förordning 2019/1241 hänvisar till att uppnå den gemensamma fiskeripolitikens mål att fiska på nivåer som ger maximal hållbar avkastning, minska oönskade fångster och stoppa utkasten samt bidra till uppnåendet av god miljöstatus.
14 I detta avseende konstaterar jag att artikel 7.2 i förordning nr 1380/2013 innehåller en icke uttömmande förteckning över vad tekniska åtgärder kan innefatta. Inte någon av bestämmelserna i denna förordning anger emellertid vilken EU-institution som är ansvarig för antagande av dessa åtgärder.
15 Se skäl 1 i den omtvistade förordningen.
16 Enligt kommissionens förklaringar i skäl 3 i delegerad förordning 2021/2324. De fiskarter som avses med artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen är torsk, vitling och torskfisk.
17 Enligt ordalydelsen i dessa bestämmelser har kommissionen rätt att ändra förteckningen över de arter av fisk och skaldjur som är förbjudna att fånga, behålla ombord, omlasta eller landa (se artikel 10.4 i förordning 2019/1241), rätt att ändra, komplettera, upphäva eller göra undantag från de tekniska åtgärder som utformats för att ta hänsyn till de berörda fiskenas regionala särdrag (det vill säga regionala tekniska åtgärder) (se artikel 15.2 i förordning 2019/1241) och att komplettera tekniska åtgärder avseende fiskeredskap, tilläggsutrustning till fiskeredskap, fiskeverksamhet och fastställandet av minsta referensstorlekar (se artikel 9 i förordning 2019/472).
18 För att vara exakt anser parlamentet att artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen antogs av rådet i strid med artikel 15.2 i förordning 2019/1241 eller alternativt med artikel 9 i förordning 2019/472. Artikel 20 i den omtvistade förordningen skulle stå i strid med artikel 10.4 i förordning 2019/1241.
19 Se artikel 29.6 i förordning 2019/1241.
20 Se artikel 18.3 och 18.6 i förordning 2019/472.
21 Se punkterna 20 och 21 ovan.
22 Se artikel 3 i delegerad förordning 2021/2324.
23 Som jag nämnde i föregående punkt avser artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen det tidsmässiga tillämpningsområdet för artiklarna 15–17 i samma instrument. Om domstolen således skulle finna att ändamålet med talan helt saknar ändamål såtillvida som parlamentet har begärt ogiltigförklaring av dessa tre bestämmelser skulle den också behöva förkasta parlamentets argument avseende artikel 59 andra stycket i denna förordning.
24 Med berättigat intresse menar jag här ett intresse som det som en fysisk eller juridisk person måste visa för att kunna föra talan på grundval av artikel 263 fjärde stycket FEUF.
25 Se, i denna mening, dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
26 Se dom av den 26 mars 1987, kommissionen/rådet ( 45/86, EU:C:1987:163, punkt 3).
27 Se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 17 och där angiven rättspraxis). I detta mål ogiltigförklarade domstolen rådets beslut om fastställande av en ståndpunkt som på Europeiska unionens vägnar skulle intas vid en konferens för parterna till konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) trots att rättsverkningarna av detta beslut redan hade upphört genom att denna ståndpunkt redan hade framförts vid konferensen i fråga.
28 Mot bakgrund av att rådet, som jag framhållit i punkt 22 ovan, den 27 januari 2022 antog förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 kan det inte betvivlas att domstolens prövning i förevarande mål kunde ha direkt betydelse för frågan huruvida denna förordning helt eller delvis också ska ogiltigförklaras (om den skulle angripas vid domstolen) beroende på om den innehåller bestämmelser som är analoga med de angripna bestämmelserna. Om domstolen vidare skulle ogiltigförklara de angripna bestämmelserna skulle den naturliga följden av denna utgång bli att rådet faktiskt skulle vara förhindrat att anta liknande bestämmelser i framtiden.
29 Se dom av den 25 oktober 2001, Tyskland/kommissionen ( C‑276/99, EU:C:2001:576, punkt 32).
30 Se dom av den 11 oktober 2007, kommissionen/Grekland ( C‑237/05, EU:C:2007:592, punkterna 36–39).
31 Artikel 133.1 i rättegångsreglerna anger nämligen att domstolens ordförande får (min kursivering), när målets beskaffenhet så kräver, besluta att det ska avgöras enligt reglerna om skyndsam handläggning.
32 I detta avseende vill jag tillägga att den skyndsamma handläggningen kräver att domstolen utnyttjar sina resurser på ett sådant sätt att detta förfarande, logistiskt sett, endast kan omfatta en handfull mål varje år. I vad mån ändamålet med talan ska anses ha förfallit i ett mål som det förevarande kan inte enligt min uppfattning bero av huruvida denna skyndsamma handläggning beviljas eller inte.
33 Det första stycket i artikel 59 i denna förordning föreskriver att artikel 20 (tillsammans med de flesta av övriga bestämmelser i den omtvistade förordningen som inte utgör del av förevarande mål) ska fortsätta att gälla … fram till dess att förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 träder i kraft.
34 Denna bestämmelse föreskriver att [v]arje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där. Institutionerna ska samarbeta lojalt med varandra.
35 I synnerhet är det parlamentets uppfattning att artiklarna 15–17 och 20 i den omtvistade förordningen ändrar de bestämmelser som anges i bilaga VI, del B, punkt 1, och del C samt bilaga I till förordning 2019/1241. Därigenom strider de mot artikel 10.4 och artikel 15.2 i den sistnämnda förordningen, vilket klarlägger att ändringar av dessa bestämmelser ska göras av kommissionen och inte av rådet.
36 Se artikel 12 i förordning nr 1380/2013 (med rubriken Åtgärder som ska vidtas av kommissionen vid allvarliga hot mot de marina biologiska resurserna).
37 Se artikel 13 i förordning nr 1380/2013 (med rubriken Medlemsstaternas nödåtgärder).
38 Rådets förordning (EU) 2020/123 av den 27 januari 2020 om fastställande för 2020 av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten (EUT L 25, 2020, s. 1).
39 Annars skulle det ha krävts att själva TAC:erna sattes ned (för att kompensera för avsaknaden av sådana tekniska åtgärder).
40 Se artikel 15.2 i förordning 2019/1241 och artikel 9.1 i förordning 2019/472 (se också artikel 18 i förordning nr 1380/2013 och, bland annat, artikel 15.3 i förordning 2019/1241). Det finns emellertid inte ett sådant krav för delegerade akter som antas med tillämpning av artikel 10.4 i denna förordning.
41 Se skäl 2 i delegerad förordning 2021/2324.
42 Se, bland annat, dom av den 15 maj 2008, Spanien/rådet ( C‑442/04, EU:C:2008:276, punkt 49 och där angiven rättspraxis) och dom av den 16 april 2013, Spanien och Italien/rådet ( C‑274/11 och C‑295/11, EU:C:2013:240, punkt 33).
43 Se, i denna mening, dom av den 26 november 2014, parlamentet och kommissionen/rådet ( C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:2400, punkterna 79 och 81).
44 C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:337, punkt 61.
45 Ibidem, punkt 66.
46 Se dom av den 1 december 2015, parlamentet och kommissionen/rådet ( C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:790, punkt 59).
47 Jag konstaterar att parlamentets argument i detta avseende i viss mån är motsägelsefulla. Å ena sidan anför parlamentet tydligt att det inte avser ifrågasätta att rådet skulle ha haft rätt att åberopa artikel 43.3 FEUF för att anta de angripna bestämmelserna om grundförordningarna aldrig hade antagits. Å andra sidan förefaller det inte godta att artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen har ett samband med fastställande … av fiskemöjligheter. Det hävdar faktiskt i huvudsak att om man skulle godta rådets ståndpunkt att artiklarna 15–17 har ett samband med fastställande … av fiskemöjligheter (i den mening som avses i artikel 43.3 FEUF) skulle rådet faktiskt kunna anta alla slag av tekniska åtgärder med tillämpning av den ståndpunkten och frångå standard-förfarandet för antagande av tekniska åtgärder avseende fiske (som först ska bestå i antagandet av en lagstiftningsakt med tillämpning av artikel 43.2 FEUF och sedan antagandet av delegerade akter av kommissionen med tillämpning av denna akt).
48 Som jag förklarade i punkt 26 ovan betyder TAC Total Allowable Catches (totala tillåtna fångstmängder). Det är ostridigt att bestämmandet av TAC:er är ett av de sätt på vilket rådet kan fastställa och fördela fiskemöjligheter i den mening som avse i artikel 43.3 FEUF.
49 I detta mål fann domstolen att ändringarna i fråga således hade påtagligt förändrat det särskilda förfarandet för att fastställa TAC för torskbestånd och för att ersätta den automatiska minskningen av TAC, som ursprungligen föreskrevs i detta avseende (se dom av den 1 december 2015, parlamentet och kommissionen/rådet, C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:790, punkt 73). Domstolen fann att artikel 43.2 FEUF, och inte artikel 43.3 FEUF, var den korrekta rättsliga grunden i det målet.
50 Ibidem., punkterna 79 och 80. En åtgärd som i huvudsak, till skillnad från de angripna bestämmelserna, anger ramen eller utgör en förutsättning för fastställande och fördelning av fiskemöjligheter och som inte enbart är avsedd för att genomföra en bestämmelse som har antagits på högre nivå omfattas vanligtvis av tillämpningsområdet för artikel 43.2 FEUF snarare än artikel 43.3 FEUF (se den förklaring som getts av generaladvokaten Wahl i hans förslag till avgörande i de förenade målen parlamentet och kommissionen/rådet C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:337, punkt 66).
51 Ibidem, punkt 58. Jag delar inte rådets resonemang att akter som beslutats med tillämpning av artikel 43.3 FEUF (såsom den omtvistade förordningen) alltid har företräde framför delegerade akter som antagits av kommissionen enligt lagstiftning som antagit på grundval av artikel 43.2 FEUF. Enligt min uppfattning kan rådet endast använda sina beslutsbefogenheter som härleds från den förstnämnda bestämmelsen om denna användning är förenlig med delegering av befogenhet som ges genom akter som antagits i enlighet med den sistnämnda bestämmelsen, mot bakgrund av att domstolen har klarlagt att det föreligger en hierarki mellan dessa två bestämmelser i EUF-fördraget (se dom av den 26 november 2014, parlamentet och kommissionen/rådet, C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:2400, punkterna 79 och 81).
52 Interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om bättre lagstiftning av den 13 april 2016 (EUT L 123, 2016, s. 1).
53 Med rubriken Gemensam överenskommelse mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om delegerade akter.
54 Se, i detta avseende, dom av den 12 februari 2015, parlamentet/rådet ( C‑48/14, EU:C:2015:91, punkterna 57 och 58).
55 Se, till exempel, dom av den 3 september 2009, parlamentet/rådet ( C‑166/07, EU:C:2009:499, punkterna 74 och 75), dom av den 5 september 2012, parlamentet/rådet ( C‑355/10, EU:C:2012:516, punkterna 89 och 90) och dom av den 6 maj 2014, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑43/12, EU:C:2014:298, punkterna 54–56).
56 Se artikel 2 i delegerad förordning 2021/2324 och artikel 18 i förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022.