Förslag till avgörande av generaladvokat Giovanni Pitruzzella föredraget den 15 december 2022

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29), nedan kallat direktiv 93/13/EEG.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64), nedan kallat direktiv 2011/83/EU.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 2013, s. 65), nedan kallat direktiv 2013/11/EU.

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013 av den 21 maj 2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (förordningen om tvistlösning online vid konsumenttvister) (EUT L 165, 2013, s. 9), nedan kallad förordning nr 524/2013.

6 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32).

7 Närmare bestämt direktiv 2013/11/EU och förordning nr 524/2013.

8 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32).

9 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 27, 1998, s. 1–33), nedan kallad Brysselkonventionen.

10 G. Cassano, M. Dona, R. Torino, Il diritto dei consumatori (editors), Giuffré, Milano, 2021, s. 14.

11 Caringella, F., Il lungo viaggio verso la tutela del consumatore quale contraente per definizione debole, i Caringella F. och De Marzo, G., I contratti dei consumatori, Torino, 2007, s. 1–51.

12 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 165, 2013, s. 63–79), nedan kallat direktiv 2013/11.

13 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 30), dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 21), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 17).

14 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 30).

15 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet Di Pinto ( C‑361/89, ej publicerat, EU:C:1990:462, punkt 19).

16 Europeiska unionens lagstiftning på det avtalsrättsliga området fokuserar även på syftet att stärka konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Detta bekräftas av att sektorlagstiftningen på området huvudsakligen har antagits med stöd av bestämmelserna om upprättandet av den inre marknaden (nu artikel 114 FEUF). Inom detta område anses konsumenten vara en medelrationell ekonomisk aktör vars intressen ska skyddas inte enbart för, men även genom en väl fungerande inre marknad, vilket utgör syftet med konsumentskyddet i unionsrätten. Se P. MENGOZZI, Il principio personalista nel diritto dell’Unione europea, Padova, 2010, särskilt s. 60–98.

17 Se dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkterna 23 och 24), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 24).

18 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32).

19 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 54). Domstolen antog senare samma synsätt i dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 32), och dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 91).

20 Närmare bestämt direktiv 2013/11/EU och förordning nr 524/2013.

21 Närmare bestämt direktiv 2013/11/EU och förordning nr 524/2013.

22 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 31), dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 22), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

23 Se dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 31), dom av den 15 januari 2015, Šiba ( C‑537/13, EU:C:2015:14, punkt 22), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

24 Se dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro ( C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 36), dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 30), dom av den 9 november 2010, VB Pénzügyi Lízing ( C‑137/08, EU:C:2010:659, punkt 47), dom av den 15 mars 2012, Pereničová och Perenič ( C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 28), dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 40), dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García ( C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 23), och dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

25 Dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 19).

26 Se dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones ( C‑40/08, EU:C:2009:615, punkt 52), beslut av den 16 november 2010, Pohotovosť ( C‑76/10, EU:C:2010:685, punkt 50), och dom av den 21 december 2016, Gutiérrez Naranjo m.fl. ( C‑154/15, C‑307/15 och C‑308/15, EU:C:2016:980, punkt 54).

27 Kommissionens yttrande (punkt 29).

28 Dom av den 30 maj 2013, Asbeek Brusse och de Man Garabito ( C‑488/11, EU:C:2013:341, punkt 44).

29 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1–23), nedan kallad förordning 44/2001.

30 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1–32), nedan kallad förordning nr 1215/12.

31 Dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkterna 43 och 44).

32 Kommissionens yttrande (punkt 23).

33 Dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 43).

34 Se dom av den 21 juni 1978, Bertrand ( 150/77, EU:C:1978:137, punkterna 17 och 18), dom av den 19 januari 1993, Shearson Lehman Hutton ( C‑89/91, EU:C:1993:15, punkterna 14–16), dom av den 3 juli 1997, Benincasa ( C‑269/95, EU:C:1997:337, punkt 13), dom av den 19 februari 2002, Besix ( C‑256/00, EU:C:2002:99, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis), dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkterna 43 och 44), dom av den 25 januari 2018, Schrems ( C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 37), dom av den 14 februari 2019, Milivojević ( C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 21), och dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 23).

35 Tolkningen att den berörda personen inte betraktas som konsument i den mening som avses i artikel 13 första stycket i Brysselkonventionen när varan eller tjänsten används för ett ändamål som i icke försumbar utsträckning är kopplat till den berörda personens yrkesverksamhet stämmer också bäst överens med kraven på rättssäkerhet och på att en blivande svarande skall ha möjlighet att förutse vilken domstol som är behörig. Dessa krav utgör grunden för denna konvention, se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 45).

36 Se, för ett liknande resonemang, även den polska regeringens yttrande (punkt 27, s. 9).

37 Se, för ett liknande resonemang, den polska regeringens yttrande (punkt 30).

38 Den polska regeringens yttrande (punkt 30).

39 Kärandens yttrande, s. 7.

40 Se dom av den 20 januari 2005, Gruber ( C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 46).

41 Se domslutet i dom av den 4 juni 2015, Faber ( C‑497/13, EU:C:2015:357).

42 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:271, punkt 44).

43 Se beslut av den 15 april 2021, MiGame ( C‑594/20, EU:C:2021:309, punkt 28).

44 Under förutsättning att avtalet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2011/83.

45 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2161 av den 27 november 2019 om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, 2005/29/EG och 2011/83/EU vad gäller bättre upprätthållande och modernisering av unionens konsumentskyddsregler (EUT L 328, 2019, s. 7).

46 Kommissionens yttrande (punkt 22).

47 Rådets beslut 10481/11 av den 20 maj 2011, s. 3, och rådets beslut 11218/11 av den 8 juni 2011, s. 5.

48 Europaparlamentet föreslog att definitionen av begreppet konsument skulle ändras på så sätt att det utvidgades till att omfatta en fysisk person som … huvudsakligen handlar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten. Under de följande förhandlingarna godtog Europaparlamentet att behålla definitionen av begreppet konsument och ta bort adverbet huvudsakligen, under förutsättning att man i det skäl som syftade till att klargöra definitionen av begreppet konsument och som ursprungligen byggde på domen i målet Gruber bytte ut ordet marginell mot ordet övervägande. Se förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:271, punkt 42).

49 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens yttrande (punkt 32).

50 Se dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 22).

51 Se dom av den 3 september 2015, Costea ( C‑110/14, EU:C:2015:538, punkt 23).

52 Se, även, den polska regeringens yttrande (punkt 29).

53 Se kommissionens yttrande (punkt 35), enligt vilket [r]elevansen av en persons avsikt inom ramen för ett konkret avtal för att fastställa om denna person kan betraktas som konsument även följer av domstolens resonemang i målet Kamenova, dom av den 4 oktober 2018 ( C‑105/17, EU:C:2018:808, punkt 38).

54 Se dom av den 11 november 2020, DenizBank ( C‑287/19, EU:C:2020:897, punkt 108 och där angiven rättspraxis).