Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 1 december 2022

1 Originalspråk: engelska.

2 Rapex står för European Union Rapid Exchange of Information System. Dess kännetecken kommer att redovisas närmare nedan (se punkterna 24–37 i detta förslag till avgörande).

3 Den amerikanska ursprungsbefolkningen brukade använda sig av röksignaler för att förmedla information över långa avstånd. Tre rökpuffar betydde att den som skickade signalen var utsatt för fara.

4 Bundesgesetz, mit dem polizeiliche Bestimmungen betreffend pyrotechnische Gegenstände und Sätze sowie das Böllerschießen erlassen werden (den federala lagen genom vilken ordningsbestämmelser avseende pyrotekniska artiklar och sprängsatser samt skjutning med salutkanoner utfärdas (Pyrotechnikgesetz 2010 –PyroTG 2010)).

5 I sitt skriftliga yttrande gjorde Funke vidare gällande att LPD, som en del av dess skyldighet att fylla i fältet för produktbeskrivning och förpackning, borde ha inkluderat den yttre förpackningen för Peng 1 och Peng 2 rörande produkterna i Rapexunderrättelserna, och att LPD hade bortsett från att den exakta beteckningen för produkten eller produkttypen var tongenerator.

6 Det finns ett lagstiftningsförslag om att ersätta det direktivet. Se även fotnot 18 i detta förslag till avgörande.

7 Den förordningen har till stora delar ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EUT L 169, 2019, s.1). Se även fotnot 19 i detta förslag till avgörande.

8 Se vidare fotnot 20 nedan,

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/29/EU av den 12 juni 2013 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar (EUT L 178, 2013, s. 27).

10 Vid förhandlingen diskuterades det huruvida artikel 18 i direktivet om allmän produktsäkerhet och artikel 21 i förordningen om marknadskontroll, vilka båda rör statliga åtgärder som begränsar utsläppandet på marknaden av produkter, var relevanta. Med avseende på sådana åtgärder föreskrivs det i de ovannämnda bestämmelserna en rätt att höras samt lämpliga rättsmedel. Den österrikiska regeringen förklarade emellertid vid förhandlingen att en återförsäljare som blir föremål för sådana åtgärder enligt österrikisk lag inte har några rättigheter när det gäller Rapexunderrättelser. Även om det skulle vara möjligt att göra en vid tolkning av artikel 18 i direktivet om allmän produktsäkerhet och artikel 21 i förordningen om marknadskontroll, så att en importör som inte varit föremål för åtgärderna kan inkluderas, skulle det därför inte vara relevant för den här aktuella frågan, nämligen huruvida en importör som Funke har några rättigheter i förhållande till en Rapexunderrättelse.

11 Det ska enligt fast rättspraxis erinras om att det, inom ramen för det genom artikel 267 FEUF inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen kan dessutom behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga. Se, exempelvis, dom av den 15 juli 2021, Ministrstvo za obrambo ( C‑742/19, EU:C:2021:597, punkt 31), och dom av den 24 februari 2022, Eulex Kosovo ( C‑283/20, EU:C:2022:126, punkt 33).

12 I Rapex ingår även de stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Island, Liechtenstein och Norge). Dessutom har tredjeländer och internationella organisationer tillgång till Rapex, enligt de relevanta internationella avtal som de har ingått med EU. Se direktivet om allmän produktsäkerhet, artikel 12.4.

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2017, GGP Italy/kommissionen ( T‑474/15, EU:C:2017:36, punkt 12).

14 Se rådets beslut 84/133/EEG av den 2 mars 1984 om införande av ett gemenskapssystem för snabbt informationsutbyte om faror som härrör från användning av konsumentprodukter (EGT L 70, 1984, s. 16, och rättelse i EGT L 96, 1984, s. 44), rådets beslut 89/45/EEG av den 21 december 1988 om ett gemenskapssystem för snabbt informationsutbyte om faror som härrör från användning av konsumentprodukter (EGT L 17, 1989, s. 51), och rådets beslut 90/352/EEG av den 29 juni 1990 om ändring av beslut 89/45/EEG om ett gemenskapssystem för snabbt informationsutbyte om faror som härrör från användning av konsumentprodukter (EGT L 173, 1990, s. 49). Se även, exempelvis, Falke, J., The Community System for the Rapid Exchange of Information on Dangers Arising from the Use of Consumer Products i Micklitz, H.-W. Roethe, T. och Weatherill, S. (red.), Federalism and Responsibility: A Study on Product Safety Law and Practice in the European Community, Graham & Trotman, London, 1994, s. 215–232; Howells, G. och Wilhelmsson, T., EC Consumer Law, Ashgate, Oxford, 1997, s. 75–79.

15 Se rådets direktiv 92/59/EG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet (EGT L 228, 1992, s. 24; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 169), särskilt femtonde skälet, artikel 8 och bilagan (Detaljerade förfaranden för tillämpningen av det gemenskapssystem för snabbt informationsutbyte som avses i artikel 8).

16 Se Europeiska kommissionen, Kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet, (COM(2021) 342 final), 30 juni 2021, punkterna 2.4 och 3.

17 Se Europeiska kommissionen, Safety Gate 2021 results: Modelling cooperation for health and safety of consumers in the European Union, 2022, som finns på: https://ec.europa.eu/safety-gate/, s. 9 och 13.

18 Det finns ett lagstiftningsförslag om att ersätta direktivet om allmän produktsäkerhet: se Europeiska kommissionen, Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om allmän produktsäkerhet, ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 och om upphävande av rådets direktiv 87/357/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG (COM(2021) 346 final) 30 juni 2021. Även om det förslaget innebär att Rapex skulle byta namn till Safety Gate (se förslag till skäl 50), skulle det ha kvar samma egenskaper som Rapex (se Motivering, punkt 5, s. 16).

19 Förordningen om marknadskontroll har till stora delar ändrats genom förordning 2019/1020, som ingår i kommissionens varupaket (Meddelande från kommissionen, Varupaketet: stärkt förtroende för den inre marknaden, COM(2017) 787 final, 19 december 2017). Bland annat ersätter förordning 2019/1020 artiklarna 15–29 i förordningen om marknadskontroll (se skäl 7 och artikel 39.1.4 i den förordningen). Enligt artikel 44 i förordning nr 2019/1020 är den emellertid tillämplig från och med den 16 juli 2021. Såsom den österrikiska regeringen har påpekat är den därför av tidsmässiga skäl (ratione temporis) inte tillämplig i förevarande mål. Under alla förhållanden medför den inte några väsentliga förändringar som har betydelse för förevarande mål, vilket den österrikiska regeringen och kommissionen påpekade vid förhandlingen.

20 Detta är de tredje riktlinjerna av det slaget som kommissionen utfärdar, efter först kommissionens beslut 2004/418/EG av den 29 april 2004 om fastställande av riktlinjer för förvaltningen av gemenskapens system för snabbt informationsutbyte (RAPEX) och för underrättelser som läggs fram i enlighet med artikel 11 i direktiv 2001/95/EG (EUT L 151, 2004, s. 83), och därefter kommissionens beslut 2010/15/EU av den 16 december 2009 om riktlinjer för hanteringen av gemenskapens system för snabbt informationsutbyte (Rapex) enligt artikel 12 i direktiv 2001/95/EG (direktivet om allmän produktsäkerhet) och av underrättelseförfarandet enligt artikel 11 i samma direktiv (EUT L 22, 2010, s. 1). Enligt skäl 28 i direktivet om allmän produktsäkerhet är dessa riktlinjer inte bindande.

21 Se, för ett liknande resonemang, direktivet om allmän produktsäkerhet, skäl 27 och bilagan, del II, punkt 2, förordningen om marknadskontroll, skäl 30, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.5.1 a.

22 Se Howells och Wilhelmsson, som det hänvisas till i fotnot 14 ovan, s. 78.

23 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, skäl 4, samt Rapexriktlinjerna, skälen 12 och 13, och bilagan, del II punkt 1.1.

24 Denna webbplats, som heter Safety Gate: EU:s system för varningar om farliga konsumentprodukter, finns på https://ec.europa.eu/safety-gate/.

25 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 1.2.

26 Se, exempelvis, Meddelande från kommissionen, 2022 års blåbok om genomförandet av EU:s produktbestämmelser (EUT 247, 2022, s. 1), punkt 7.6.4.

27 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkterna 3.4 och 4.

28 Rapexunderrättelser är därför obligatoriska enligt unionsrätten när det gäller underrättelser enligt artikel 12 och underrättelser enligt artikel 22. Förevarande mål handlar om en sådan obligatorisk underrättelse (enligt artikel 22 i förordningen om marknadskontroll). Det finns andra typer av underrättelser (se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.1), som inte är aktuella i förevarande mål.

29 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, artikel 12.1 och 12.2, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del I, punkt 4.1.

30 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, artikel 12.1 och 12.2 samt bilaga II, punkt 2, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del I, punkterna 3–6, och del II, punkt 2.1. När de villkoren är uppfyllda och det föreligger ytterligare allvarliga omständigheter (till exempel att produkten medför en livshotande risk), ska underrättelsen klassificeras som en underrättelse som kräver nödåtgärder, och då gäller ännu snävare tidsgränser: se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.1.1.

31 Se förordningen om marknadskontroll, artikel 20.

32 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, artikel 12, och förordningen om marknadskontroll, artikel 22. Se även Rapexriktlinjerna, bilagan, del I, punkt 6.1, där det anges att de nationella myndigheterna [uppmanas] att tolka kriteriet gränsöverskridande verkningar i relativt vid bemärkelse.

33 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, artikel 12, och förordningen om marknadskontroll, artikel 22. Se även Rapexriktlinjerna, bilagan, del I, punkterna 5.1 och 5.3, där det anges att i tillägg 6 i del III anges en metod för riskbedömning som medlemsstaterna kan tillämpa i detta sammanhang, och att det finns ett särskilt verktyg (Riktlinjer för riskbedömning) för att underlätta riskbedömningar. Se även punkt 5.4, där det anges att riskbedömningen alltid ska göras eller kontrolleras av den myndighet i en medlemsstat som bland annat vidtog lämpliga åtgärder.

34 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, artikel 12.1, och förordningen om marknadskontroll, artikel 22.1. Medlemsstaterna måste sända en Rapexunderrättelse inom tio dagar efter att lämpliga åtgärder har vidtagits (och för underrättelser som kräver nödåtgärder, inom tre dagar, och de måste bekräfta åtgärder inom 45 dagar efter att de lämnat in underrättelsen om underrättelsen sändes innan de beslutade att vidta åtgärder. Se direktivet om allmän produktsäkerhet, bilaga II, punkt 4, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del III, tillägg 4.

35 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, bilaga II, punkt 3, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.2.1.

36 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkterna 3.4.1 och 3.4.1.1.

37 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, bilaga II, punkt 3, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del III, tillägg 1.

38 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 5.1.

39 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkterna 3.4.2 och 5.1.2 e.

40 Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.2.1 a.

41 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.2.2.

42 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del III, tillägg 1.

43 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, bilaga II, punkt 10.

44 Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.2.4.

45 Falke, som det hänvisas till i fotnot 14 i detta förslag till avgörande, s. 220.

46 Howells och Wilhelmsson, som det hänvisas till i fotnot 14 i detta förslag till avgörande, s. 79.

47 Direktivet om allmän produktsäkerhet, bilaga II, punkt 5, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.4.3. Kommissionen ska i princip validera och vidarebefordra alla Rapexunderrättelser inom fem dagar från det att den mottagit dem (och inom tre dagar för de underrättelser som kräver nödåtgärder). Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del III, tillägg 5.

48 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.4.3.2.

49 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.4.5.1. Det finns undantag från regeln om allmänt offentliggörande och en underrättande medlemsstat får begära sekretess för en underrättelse.

50 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.2.4.

51 Se direktivet om allmän produktsäkerhet, bilaga II, punkt 6, och Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 4.1.

52 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.4.6.1 och 3.4.6.2.

53 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 4.2. Uppföljningsunderrättelserna omfattas av ett förfarande som liknar det för de ursprungliga Rapexunderrättelserna. Till exempel skapas en följningsunderrättelse av den berörda nationella myndigheten, Rapexkontaktpunkten kontrollerar och validerar den innan den sänds vidare till kommissionen och kommissionen kontrollerar alla uppföljningsunderrättelser för att säkerställa att de är korrekta och fullständiga innan de vidarebefordras till medlemsstaterna. Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkterna 4.2.4 och 4.4.

54 Rättspraxis förefaller ge stöd för denna ståndpunkt. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 1989, Francesconi m.fl./kommissionen ( 326/86 och 66/88, EU:C:1989:282, särskilt punkterna 10–12 och 23), och generaladvokaten Lenz förslag till avgörande i de förenade målen Francesconi m.fl./kommissionen ( 326/86 och 66/88, ej publicerad, EU:C:1989:211, punkterna 7, 21, 22 och 25). I den domen ogillade domstolen en skadeståndstalan som byggde på kommissionens påstådda underlåtenhet att offentliggöra information om uppblandat vin. Domstolen fann där ett det är medlemsstaten som enligt de tidiga unionsbestämmelser genom vilka Rapex infördes (se fotnot 14 i detta förslag till avgörande), får besluta att vidta skyndsamma åtgärder för att förhindra att en produkt marknadsförs på grund av den allvarliga och akuta fara som den produkten medför för konsumenternas hälsa eller säkerhet, och att kommissionen vidarebefordrar denna information. Det har även funnits mål där skadeståndstalan har väckts mot EU rörande ett liknande EU-system för snabb varning för livsmedel och foder (RASFF), vilka, i det sammanhanget, bekräftar att det är medlemsstaterna som har ansvar för att den information som lämnats är korrekt, och inte kommissionen. Se, för ett liknade resonemang, dom av den 10 mars 2004, Malagutti-Vezinhet/kommissionen ( T‑177/02, EU:T:2004:72, punkterna 43–67, särskilt punkterna 51 och 52) (där en talan ogillades som hade väckts av en sökande vars produkter hade blivit föremål för en felaktig underrättelse), och dom av den 29 oktober 2009, Bowland Dairy Products/kommissionen ( T‑212/06, EU:T:2009:419, punkterna 34–46, särskilt punkterna 40 och 41) (där en talan ogillades som byggde på kommissionens påstådda vägran att vidarebefordra en kompletterande underrättelse).

55 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.2.3.

56 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkterna 3.4.7.1.2 och 3.4.7.2.2.

57 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.3.1.

58 Se Rapexriktlinjerna, bilagan, del II, punkt 3.3.1.

59 Det bör påpekas att detta förslag till avgörande inte påverkas av lagstiftningsförslaget om att ersätta direktivet om allmän produktsäkerhet eller de ändringar som gjorts av förordningen om marknadskontroll genom förordning 2019/1020: se fotnoterna 18 och 19 i detta förslag till avgörande.

60 Se, för ett liknande resonemang, Eliantonio, M., Information Exchange in European Administrative Law: A Threat to Effective Judicial Protection?, Maastricht Journal of European and Comparative Law, Vol. 23, 2016, s. 531, och specialutgåvan av European Public Law, Vol. 20, 2014, s. 65. Där nämns exempelvis artikel 43 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) (EUT L 381, 2006, s. 4) och artikel 59 i rådets beslut 2007/533/RIF av den 12 juni 2007 om inrättande, drift och användning av andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) (EUT L 205, 2007, s. 63), där i båda artiklarna följande föreskrivs: Varje person skall kunna få sin sak prövad i domstol eller vid den enligt nationell lag i varje medlemsstat behöriga myndigheten, för att få tillgång till, rätta, radera eller erhålla information eller få gottgörelse i samband med en registrering som berör honom. Se även Research Network on EU Administrative Law (ReNEUAL) Model Rules on EU Administrative Procedure, Article VI-19 Obligations to update, correct or delete data, 2014, som finns på http://reneual.eu.

61 Se, exempelvis, dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft ( C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 65), och dom av den 18 juni 2019, Österrike/Tyskland ( C‑591/17, EU:C:2019:504, punkt 119).

62 Se, med avseende på artikel 34 FEUF, dom av den 22 mars 1977, Iannelli & Volpi ( 74/76, EU:C:1977:51, punkt 13), och dom av den 29 november 1978, Redmond ( 83/78, EU:C:1978:214, punkterna 66 och 67). Den sistnämnda domen bekräftar också att artikel 35 FEUF har direkt effekt. För ett liknande resonemang, se även dom av den 3 mars 2011, Kakavetsos-Fragkopoulos ( C‑161/09, EU:C:2011:110, punkt 22).

63 Se dom av den 11 juli 1974, Dassonville ( 8/74, EU:C:1974:82, punkt 5). Se även, exempelvis, dom av den 10 februari 2009, kommissionen/Italien ( C‑110/05, EU:C:2009:66, punkt 33), och dom av den 15 juli 2021, DocMorris ( C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 34).

64 Se, exempelvis, dom av den 10 februari 2009, kommissionen/Italien ( C‑110/05, EU:C:2009:66, punkt 37), och dom av den 18 juni 2019, Österrike/Tyskland ( C‑591/17, EU:C:2019:504, punkt 121).

65 Se, exempelvis, dom av den 20 september 2007, kommissionen/Nederländerna ( C‑297/05, EU:C:2007:531, punkt 53), och dom av den 12 juli 2012, Fra.bo ( C‑171/11, EU:C:2012:453, punkt 22).

66 Se dom av den 24 november 1982 ( 249/81, EU:C:1982:402, särskilt punkterna 27–30).

67 Se dom av den 17 april 2007 ( C‑470/03, EU:C:2007:213, särskilt punkterna 56–60 och 65).

68 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i de förenade målen État luxembourgeois (Rättsmedel mot begäran om upplysningar på skatterättens område) ( C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:516, punkt 102). Hon ansåg att ett indirekt rättsmedel som kan göras gällande inom ramen för ett förfarande som avser en skadeståndstalan mot staten inte är ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i stadgan. Detta rättsmedel, som dessutom är beroende av att ytterligare villkor är uppfyllda, kan inte förhindra ett åsidosättande av de grundläggande rättigheterna för de berörda sökandena utan i bästa fall kompensera en skada som redan uppkommit. Enbart en sekundär möjlighet att väcka en skadeståndstalan räcker dock inte för att villkoret om ett effektivt rättsmedel ska vara uppfyllt. Domstolen fann visserligen i sin dom att i just det målet innebar en enskild persons möjlighet att väcka talan vid domstol för att få fastställt att rättigheter som skyddas av unionsrätten har överträtts och att få ersättning för den skada som överträdelsen har orsakat vederbörande att ett effektivt domstolsskydd för den enskilde säkerställdes. Se dom av den 6 oktober 2020, État luxembourgeois (Rättsmedel mot begäran om upplysningar på skatterättens område) ( C‑245/19 och C‑246/19, EU:C:2020:795, punkt 101). Jag anser emellertid att ett sådant rättsmedel inte är effektivt i förevarande mål.

69 Se, exempelvis, dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, punkt 51), och dom av den 28 juni 2022, kommissionen/Spanien (Överträdelse av unionsrätten från lagstiftarens sida) ( C‑278/20, EU:C:2022:503, punkt 31).

70 Se, exempelvis, dom av den 24 januari 2012, Dominguez ( C‑282/10, EU:C:2012:33, punkt 27), och dom av den 13 juli 2016, Pöpperl ( C‑187/15, EU:C:2016:550, punkt 43).