Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 2 mars 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Bland annat de nyligen genomförda reformerna av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), vad gäller avdelningen för extraordinär kontroll, och KRS.

3 Se dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531) (nedan kallad domen i målet Högsta domstolens oavhängighet), dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet) ( C‑192/18, EU:C:2019:924) (nedan kallad domen i målet allmänna domstolars oavhängighet), och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596) (nedan kallad domen i målet disciplinära förfaranden gentemot domare). En fjärde talan om fördragsbrott (kommissionen/Polen, C‑204/21) har ännu inte avgjorts och är föremål för ett förslag till förhandsavgörande av generaladvokat Collins av den 15 december 2022 ( EU:C:2022:991).

4 Se dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982) (nedan kallad domen i målet A.K.), dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny ( C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234), dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) ( C‑824/18, EU:C:2021:153) (nedan kallad domen i målet A.B.), dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798) (nedan kallad domen i målet W.Ż.), dom av den 16 november 2021, Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl. ( C‑748/19 till C‑754/19, EU:C:2021:931), dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny m.fl. (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning) ( C‑508/19, EU:C:2022:201), och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235) (nedan kallad domen i målet Getin Noble Bank). Dessa reformer är också föremål för flera pågående mål, bland annat de förenade målen YP m.fl. (Upphävande av en domares immunitet) (C‑615/20 och C‑671/20) och G. m.fl. (Utnämning av domare till de allmänna domstolarna i Polen) (C‑181/21 och C‑269/21), vilka är föremål för förslag till förhandsavgörande av generaladvokat Collins av den 15 december 2022 ( EU:C:2022:986 och EU:C:2022:990).

5 Dz. U., 2018, position 5.

6 Kodifierad version, Dz. U., 2020, position 2072.

7 Kodifierad version, Dz. U. 2021, position 269.

8 Förklaringen i fråga, vilken överlämnades av ordföranden på Sąd Okręgowy w K. (Regionala domstolen i K.), åtföljdes av läkarintyg, intyg om psykisk hälsa, intyg om lämplighet och intyg om psykologisk förmåga, såsom det krävs i den relevanta bestämmelsen.

9 Han gjorde därvid gällande att underlåtenheten att iaktta tidsfristen berodde på att den dömande verksamheten hade tagit all hans tid.

10 Beslutet antogs till följd av ett beslut om att det saknades anledning att avgöra ärendet, vilket hade fattats av en grupp ledamöter som tillfälligt hade utsetts av ordföranden för KRS i avsaknad av ett yttrande från justitieministern, som hade underrättats om att denna grupp hade utsetts.

11 Klaganden ingav även en ansökan om att verkningarna av det omtvistade beslutet skulle skjutas upp, vilken bifölls genom beslut av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) av den 29 april 2021.

12 Se, bland annat, domen i målet A.K. (punkterna 136–145), domen i målet A.B. (punkterna 130 och 131) och domen i målet disciplinära förfaranden gentemot domare (punkterna 100–108). Det rör sig om den sammansättning som följde av lagen om KRS, i dess lydelse enligt ustawa o zmianie ustawy o Krajowej Radzie Sądownictwa oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om Nationella domstolsrådet och vissa andra lagar) av den 8 december 2017 (Dz. U. 2018, position 3).

13 Europadomstolen, 8 november 2021, Dolińska-Ficek och Ozimek mot Polen (CE:ECHR:2021:1108JUD004986819). Europadomstolens bedömning av beslut nr 331/2018 har även varit föremål för domen i målet W.Ż. (punkterna 134–154).

14 Dessa omständigheter är mycket omdebatterade, eftersom den hänskjutande domstolen, i sina kompletterande synpunkter, liksom KRS och den polska regeringen, har framställt flera invändningar, bland annat beträffande hur beslutet om säkerhetsåtgärder och domen från Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) har tolkats i EU-domstolens och Europadomstolens praxis.

15 Se, bland annat, domen i målet Getin Noble Bank (punkt 66 och där angiven rättspraxis).

16 EU-domstolen har upprepade gånger preciserat att denna bestämmelse utgör en allmän princip som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, och tolkar vanligen nämnda bestämmelse mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), vilken i sin tur bekräftar denna allmänna princip, såsom den följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och vilken har kommit till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen (se, bland annat, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 32 och 35, och där angiven rättspraxis).

17 Denna aspekt förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll och att den således är skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden (se domen i målet allmänna domstolars oavhängighet, punkt 109 och där angiven rättspraxis). De regler som är tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande, och därmed utesluta att det framstår som om dessa domare inte är oavhängiga eller opartiska, vilket inverkar menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (se domen i målet W.Ż., punkt 110 och där angiven rättspraxis).

18 Denna aspekt handlar om att avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen vad gäller saken i målet ska vara detsamma och förutsätter att objektivitet iakttas och att det inte föreligger något annat intresse vad gäller utgången i målet än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna (se domen i målet allmänna domstolars oavhängighet, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

19 Se domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 111 och där angiven rättspraxis), och domen i målet W.Ż. (punkt 109 och där angiven rättspraxis). Enligt EU-domstolen, som stöder sig på Europadomstolens praxis, ska dessa båda krav på självständighet och opartiskhet garantera det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa (framför allt vad gäller opartiskheten) för varje domstol i ett demokratiskt samhälle enligt teorin om att domstolar måste framstå som oavhängiga (se, för ett liknande resonemang, domen i målet A.K. (punkterna 127–129)). I doktrinen, se Kajewski, M., och Ziółkowski, M., EU judicial independence decentralized: A.K., Common market law review, 2020, vol. 57, nr 4, s. 1123, och Pappalardo, F., Renoud, E., La théorie des apparences, les juges et l’État de droit en Pologne, Revue des affaires européennes, 2021, nr 3, s. 667.

20 Domen i målet Getin Noble Bank (punkt 69). Även i det fallet rörde det sig om Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), om än i en sammansättning med en ensamdomare. I det fallet hade beslutet om utnämning av domaren av den 10 oktober 2018 antagits under liknande omständigheter som de som avsågs i domen i målet W.Ż. Utnämningsbeslutet grundades på beslut nr 331/2018, vars verkställighet hade skjutits upp genom beslut av Naczelny Sąd Administracyjny (Högsta förvaltningsdomstolen) (se punkt 14 ovan samt domen i målet W.Ż., punkterna 32–34).

21 Se domen i målet Getin Noble Bank (punkt 70 och där angiven rättspraxis).

22 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Getin Noble Bank (punkterna 68–72 och där angiven rättspraxis).

23 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Getin Noble Bank (punkt 75). I det fallet påpekade domstolen endast att den inte hade kännedom om att den domare som utgjorde den hänskjutande domstolens dömande sammansättning hade varit föremål för ett sådant lagakraftvunnet domstolsavgörande, och således kunde eventuella brister i det nationella utnämningsförfarandet avseende denna domare inte medföra att begäran om förhandsavgörande inte kunde tas upp till prövning (punkt 73 i domen). I sin dom av den 12 maj 2022, W.J. (Förändring av den underhållsberättigades hemvist) ( C‑644/20, EU:C:2022:371, punkt 52) preciserade domstolen att för att presumtionen i fråga ska kunna brytas måste bevisningen vara konkret och precis.

24 Enligt generaladvokaten Bobek finns det i unionsrätten visserligen bara en princip om domstolars oavhängighet, men då dessa tre bestämmelser är olika vad gäller deras funktion och syfte kan ändå den typ av prövning som ska genomföras för att kontrollera förenligheten med principen om domstolars oavhängighet skilja sig åt, särskilt vad gäller omfattningen av EU-domstolens granskning avseende efterlevnaden av denna princip och tröskeln för att konstatera ett åsidosättande därav (se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2021:557, punkt 36). Tidigare har generaladvokaten Wahl föreslagit att kravet på oavhängighet ska tolkas mindre strikt när det gäller en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF än när det gäller en domstol i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan (förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i de förenade målen Torresi, C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:265, punkterna 48–51).

25 Se, bland annat, domen i målet Getin Noble Bank (punkt 72). I den domen underströk domstolen emellertid att presumtionen att en nationell domstol som har framställt en begäran om förhandsavgörande bland annat uppfyller kravet på oavhängighet (se punkt 18 ovan) endast gäller för bedömningen av huruvida en begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning enligt artikel 267 FEUF och att [h]ärav kan man inte sluta sig till att de villkor som gällde för utnämningen av de domare som utgör den hänskjutande domstolens dömande sammansättning nödvändigtvis ska anses uppfylla kravet på tillgång till en oavhängig, opartisk domstol som har inrättats enligt lag – i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU eller artikel 47 i stadgan (domen i målet Getin Noble Bank, punkt 74, se även dom av den 13 oktober 2022, Perfumesco.pl, C‑355/21, EU:C:2022:791, punkt 33).

26 Se dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 52).

27 Se dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 52). EU-domstolen har även preciserat att rätten till ett effektivt rättsmedel vid en domstol, vilken fastställs i artikel 47 i stadgan, motsvaras av medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 19.1 andra stycket FEU att fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten (se dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund, C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 44). I doktrinen, se bland annat Wildemeersch, J., L’avènement de l’article 47 de la Charte des droits fondamentaux et de l’article 19, paragraphe 1, second alinéa, TUE: un droit renouvelé à la protection juridictionnelle effective, Cahiers de droit européen, 2021, nr 3, s. 867.

28 Detta hindrar emellertid inte att EU-domstolen använder artikel 47 i stadgan som en parameter för att bedöma en domstols oavhängighet i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU (se, bland annat, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 35 och där angiven rättspraxis, och domen i målet Högsta domstolens oavhängighet, punkt 54).

29 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2021:557, punkterna 48, 50–52 och 65). Samma generaladvokat har även preciserat att bedömningen av oavhängighet enligt artikel 267 FEUF kräver att begreppet domstol bedöms på en strukturell och institutionell nivå och att det görs en bedömning av det hänskjutande rättsliga organet som sådant, under beaktande av vilka slags uppgifter som det har ålagts att fullgöra i det särskilda sammanhanget i ett mål (se, för ett liknande resonemang, hans förslag till avgörande i de förenade målen Prokuratura Rejonowa w Mińsku Mazowieckim m.fl., C‑748/19 till C‑754/19, EU:C:2021:403, punkterna 52, 56 och 166 och i målet Ministerstwo Sprawiedliwości, C‑55/20, EU:C:2021:500, punkt 56).

30 EU-domstolens bedömning i detta hänseende syftar med andra ord inte till att kontrollera huruvida var och en av de personer som tjänstgör vid en domstol och deltar i en sammansättning som har framställt en begäran om förhandsavgörande uppfyller vart och ett av kriterierna i fråga, utan utgår från det hänskjutande organet (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2021:557, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

31 Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2021:557, punkt 47). Det som EU‑domstolen ska beakta är således den (formella) rättsliga ramen, i syfte att kontrollera om det hänskjutande organet är strukturellt oavhängigt av parterna i tvisten (intern oavhängighet) samt av extern styrning från andra offentliga myndigheter (extern oavhängighet) (punkt 63).

32 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult ( C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

33 I doktrinen har de konstaterats att det inte alltid anses absolut nödvändigt att dessa omständigheter är uppfyllda (se Pertek, J., Notion de juridiction: le droit au renvoi préjudiciel des organes ordinaux des professions libérales, Revue des affaires européennes, 2022, nr 1, s. 127).

34 Se, bland annat, dom av den 21 mars 2000, Gabalfrisa m.fl. ( C‑110/98 till C‑147/98, EU:C:2000:145, punkt 40), avseende organ som var behöriga att pröva ekonomisk-administrativa klagomål, vilkas ledamöter utsågs bland tjänstemän i förvaltningar och kunde avsättas genom beslut av ekonomi- och finansministern, dom av den 29 november 2001, De Coster ( C‑17/00, EU:C:2001:651, punkt 18), avseende ett lokalt organ i Belgien som var behörigt i skattetvister och vars medlemmar utsågs av huvudstadsregionen Bryssels råd, dom av den 21 oktober 2010, Nidera Handelscompagnie ( C‑385/09, EU:C:2010:627, punkterna 34–40), avseende ett organ som hade i uppgift att pröva överklaganden som lämnades in av skattskyldiga och vilket var knutet till finansministeriets organisation, till vilken det måste avlägga årliga rapporter och med vilken det var skyldigt att samarbeta, dom av den 22 november 2012, Westbahn Management ( C‑136/11, EU:C:2012:740, punkt 28), avseende ett organ som var behörigt att avgöra tvister avseende järnvägsmarknaden i Österrike och vars ledamöter till största delen utnämndes av regeringen, och dom av den 13 december 2012, Forposta och ABC Direct Contact ( C‑465/11, EU:C:2012:801, punkt 18), avseende ett organ som var behörigt att i första instans pröva tvister mellan ekonomiska aktörer och upphandlande myndigheter i samband med offentlig upphandling. I doktrinen, se Kajewski, M., och Ziółkowski, M., EU judicial independence decentralized: A.K., Common market law review, 2020, vol. 57, nr 4, s. 1118.

35 Vad gäller till exempel Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), se dom av den 20 maj 2021, FORMAT Urządzenia i Montaże Przemysłowe ( C‑879/19, EU:C:2021:409), dom av den 8 juli 2021, Koleje Mazowieckie ( C‑120/20, EU:C:2021:553), domen i målet W.Ż. (avseende tvistemålsavdelningen), dom av den 21 oktober 2021, Zakład Ubezpieczeń Społecznych I Oddział w Warszawie ( C‑866/19, EU:C:2021:865), och dom av den 22 mars 2022, Prokurator Generalny m.fl. (Avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen – Tillsättning) ( C‑508/19, EU:C:2022:201) (avdelningen för arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål), i vilka EU-domstolen besvarade den hänskjutande domstolens frågor utan att ställa sig frågan huruvida organet i fråga var oavhängigt.

36 Även om de skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet som krävs för tillämpningen av artikel 19.1 andra stycket FEU förutsätter att det finns regler, bland annat vad gäller utnämningen, vilka utesluter allt rimligt tvivel beträffande domstolars pålitlighet och neutralitet, har EU-domstolen för övrigt sedan länge tillbaka ansett att det inom ramen för prövningen av huruvida ett organ utgör en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF inte tillkommer den att anta att dessa regler tillämpas på ett sätt som strider mot principer som fastställts i den nationella rättsordningen eller rättsstatliga principer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 1999, Köllensperger och Atzwanger, C‑103/97, EU:C:1999:52, punkt 24, och förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Getin Noble Bank, C‑132/20, EU:C:2021:557, punkt 62).

37 En sådan tolkning möjliggör vidare för den hänskjutande domstolen att uppfylla den skyldighet som åligger varje domstol, att kontrollera huruvida den, genom sin sammansättning, utgör en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag när det föreligger allvarliga tvivel i fråga om detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och beslut av domstolens vice ordförande av den 14 juli 2021, kommissionen/Polen, C‑204/21 R, EU:C:2021:593, punkt 164).

38 Som generaladvokaten Wahl har påpekat skulle en alltför strikt tillämpning av de kriterier som anges i EU-domstolens praxis, om huruvida en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF kan tas upp till prövning, nämligen riskera att ge motsatt resultat mot det att stärka skyddet för enskilda och säkerställa ett starkt skydd av grundläggande rättigheter i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan, eftersom enskilda skulle förlora sin möjlighet att få en talan som grundas på unionsrätten prövad av den naturliga domaren (EU‑domstolen). Följden skulle bli att unionsrättens effektivitet skulle försvagas i hela unionen (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i de förenade målen Torresi, C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:265, punkt 49). Som det har påpekats i doktrinen har EU‑domstolens största problem inom ramen för artikel 267 FEUF inte varit att tillämpa de grundläggande kriterierna avseende oavhängighet, utan snarare att tillämpa det funktionella kriterium som består i att utvidga tillgången till förfarandet för förhandsavgörande, i syfte att garantera en enhetlig tillämpning av de rättigheter som föreskrivs i unionsrätten och ett effektivt skydd av dem (se Tridimas, Τ., Knocking on Heaven’s Door: Fragmentation, Efficiency and Defiance in the Preliminary Reference Procedure, Common market law review, 2003, vol. 40, nr 1, s. 28, samt Bonelli, M., och Monica, C., Judicial serendipity: how Portuguese judges came to the rescue of the Polish judiciary, European constitutional law review, 2018, vol. 14, nr 3, s. 622).

39 Vilket domstolen har konstaterat bland annat i domen i målet A.B. (punkt 100).

40 Mot bakgrund av detta konstaterande anser jag att det är nödvändigt att nyansera den formulering som domstolen använde i domen i målet Getin Noble Bank (punkt 72) vid utformningen av den första hypotesen, enligt vilken presumtionen om en domstol kan brytas. Även om domstolen hänvisade till ett lagakraftvunnet domstolsavgörande … [som] ger fog för slutsatsen att den domare som utgör den hänskjutande domstolens dömande sammansättning inte är en oavhängig, opartisk domstol som har inrättats enligt lag, i den mening som avses i artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan (min kursivering), måste det nämligen beaktas att prövningen av principen om oavhängighet inom ramen för artikel 267 FEUF inte nödvändigtvis sammanfaller med prövningen av samma princip inom ramen för artikel 19.1 andra stycket FEU eller artikel 47 i stadgan.

41 Jag noterar för övrigt att även inom ramen för det särskilda förfarande som avses i artikel 7 FEU, då rådet beslutar att vilandeförklara vissa rättigheter som följer av fördragen för den berörda medlemsstaten, så ska rådet beakta eventuella konsekvenser av detta för fysiska och juridiska personers rättigheter och skyldigheter.

42 Med begreppet domarkappa ska härvid förstås ämbetet.

43 Se, analogt, dom av den 9 juli 2020, Land Hessen ( C‑272/19, EU:C:2020:535, punkterna 55 och 56), rörande inblandningen av Nationella domstolsrådet – vilket till övervägande del består av ledamöter som har valts ut av den lagstiftande makten – i processen för utnämning av domare, samt domen i målet Högsta domstolens oavhängighet (punkt 111) och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 119) avseende befogenheten för republikens president att besluta om att låta domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) kvarstå i tjänst respektive befogenheten för justitieministern att besluta om att låta domare vid allmänna domstolar kvarstå i tjänst. Jag kommer att granska denna aspekt närmare när det gäller tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU (se, bland annat, punkterna 56–60 nedan).

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Land Hessen ( C‑272/19, EU:C:2020:535, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

45 På liknande sätt som jag föreslog i mitt förslag till avgörande i de förenade målen Openbaar Ministerie (Domstol som har inrättats enligt lag i den utfärdande domstolen) (C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2021:1019, punkterna 46 och 47) anser jag att det är lämpligt att skilja mellan de grundläggande regler som rör domares arbetsförmåga och behörighet att utöva sitt ämbete och de som rör utnämningens rent formella aspekter (se, analogt, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, punkt 79).

46 Se punkt 18 ovan.

47 Se punkt 29 ovan.

48 Se punkt 18 ovan.

49 Se fotnot 40 ovan.

50 CE:ECHR:2021:1108JUD004986819.

51 Vid förhandlingen preciserade KRS att en av de tre domare som ingår i den hänskjutande domstolen deltog i den dömande sammansättning som var föremål för nämnda dom.

52 Se punkt 72 i nämnda dom.

53 Se punkterna 19–23 ovan.

54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2020, Banco de Santander ( C‑274/14, EU:C:2020:17, punkterna 66–69). I det nationella målet bekräftas den verkställande maktens inblandning av den omständigheten att de ledamöter av KRS som antog beslut nr 331/2018 till största delen har nära kopplingar till den polska verkställande och lagstiftande makten.

55 Se, särskilt, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet, avseende kvarstående i tjänst som domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet, avseende kvarstående i tjänst som domare vid allmänna domstolar.

56 Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 34 och där angiven rättspraxis). EU-domstolen utgår från premissen att för att säkerställa att unionslagstiftningen tolkas konsekvent och enhetligt, inbegripet genom det grundläggande förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, och med beaktande av enskilda rättssubjekts rätt att vid domstol ifrågasätta lagenligheten av varje åtgärd på nationell nivå som, i förhållande till dem, rör tillämpningen av en unionsakt, ankommer det på de nationella domstolarna och på EU-domstolen att i enlighet med artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (se bland annat, för ett liknande resonemang, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet, punkterna 42–47).

57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol) ( C‑430/21, EU:C:2022:99, punkterna 34–37 och där angiven rättspraxis).

58 Se dom av den 20 april 2021, Repubblika ( C‑896/19, EU:C:2021:311, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Enligt bestämmelsen i fråga ska varje medlemsstat bland annat säkerställa att de instanser som i egenskap av domstol, i den mening som avses i unionsrätten, hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten, och som därmed i denna egenskap kan avgöra mål med tillämpning eller tolkning av unionsrätten, uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd (se domen i målet W.Ż., punkt 104 och där angiven rättspraxis).

59 Se, bland annat, domen i målet W.Ż. (punkt 103 och där angiven rättspraxis). Det är visserligen riktigt – som den polska regeringen gjorde gällande i sina skriftliga yttranden – att det är medlemsstaterna som i respektive land har behörighet att organisera sitt domstolsväsende. Medlemsstaterna är dock skyldiga att därvid iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten (se, bland annat, domen i målet allmänna domstolars oavhängighet, punkt 102 och där angiven rättspraxis). Detta kan bland annat gälla nationella bestämmelser som reglerar ärenden då beslut ska fattas om tillsättning av domartjänster (se domen i målet W.Ż., punkt 75 och där angiven rättspraxis).

60 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 104) och domen i målet W.Ż. (punkt 106 och där angiven rättspraxis).

61 Se dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 41) och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 105 och där angiven rättspraxis). Sammanfattningsvis är kravet på oavhängiga nationella domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (se, för ett liknande resonemang, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och domen i målet W.Ż., punkt 108 och där angiven rättspraxis).

62 Enligt teorin om att domstolar måste framstå som oavhängiga (se punkt 17 ovan).

63 Se domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 112 och där angiven rättspraxis).

64 Se domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 113 och där angiven rättspraxis).

65 Det rörde sig om artikel 37 i ustawa o Sądzie Najwyższym (lag om Högsta domstolen) av den 8 december 2017 (Dz. U. 2018, position 5).

66 Det vill säga för en period om tre år från och med 65 års ålder, vilken kunde förlängas en gång. I de nationella bestämmelser som avsågs i det målet föreskrevs även om en sänkning av pensionsåldern (från 70 till 65 år), vilket var föremål för en separat invändning från kommissionen och kritik från EU-domstolen med motiveringen att det stred mot principen om domares oavsättlighet (se domen i målet Högsta domstolens oavhängighet, punkt 96).

67 Enligt domen i fråga rörde det sig om den lydelse av nämnda bestämmelse som var i kraft till följd av de ändringar som hade införts genom ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om de allmänna domstolarnas organisation och vissa andra lagar) av den 12 juli 2017 (Dz. U. 2017, position 1452).

68 Det vill säga från 60 års ålder till 70 års ålder för kvinnor och från 65 års ålder till 70 års ålder för män. I de nationella bestämmelser som avsågs i det målet föreskrevs även om en sänkning av pensionsåldern (från 67 år till 60 år för kvinnor och 65 år för män), vilket emellertid inte var föremål för någon separat invändning från kommissionen.

69 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet (punkt 111) och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 119).

70 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet (punkterna 110 och 111) och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkterna 118 och 119).

71 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet (punkt 118) och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 124).

72 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet (punkt 114) och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 122). I det först nämnda målet slog domstolen dessutom fast att även om den omständigheten att KRS deltog i förfarandet genom att lämna ett utlåtande till republikens president innan denne meddelade sitt beslut i princip kunde visa sig vara ägnat att främja att ärendet handlades på ett opartiskt sätt, var så inte fallet under de förevarande omständigheterna, eftersom KRS i allmänhet endast lämnade utlåtanden som inte innehöll någon motivering eller som innehöll en rent formell motivering (se domen i målet Högsta domstolens oavhängighet, punkterna 115–117).

73 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 123). Vad särskilt gäller avsaknaden av en frist inom vilken justitieministern måste fatta sitt beslut påpekade domstolen att bestämmelsen i fråga – i förening med den bestämmelse i vilken det föreskrevs att när en domare uppnått normal pensionsålder innan ärendet om fortsatt domarförordnande avslutats skulle domaren kvarstå i tjänst fram till dess att ärendet avslutats – innebar att den aktuella domaren under lång tid befann sig i en osäker ställning, och konstaterade att det var justitieministern som hade ett eget skön att avgöra hur länge domarna skulle behöva vänta på ett beslut från justitieministern när de väl ansökt om förlängt domarförordnande.

74 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkterna 125–130). I det mål som gav upphov till den domen hade Republiken Polen, enligt EU-domstolen, åsidosatt principen om domares oavsättlighet genom att sänka den normala pensionsåldern samtidigt som justitieministern tillerkänts ett utrymme för eget skön för att lämna eller neka samtycke till förlängt domarförordnande för domare vid de allmänna domstolarna.

75 För kvarstående i tjänst som domare krävs enligt artikel 69.1 i nämnda lag även att domaren i fråga inger ett intyg, vilket har utfärdats i enlighet med de villkor som fastställs för sökande till en tjänst som domare och som bekräftar att vederbörande med hänsyn till sitt hälsotillstånd kan tjänstgöra som domare. Detta villkor föranleder dock i princip inga problem med avseende på artikel 19.1 andra stycket FEU, i den mån som det endast syftar till att säkerställa att domaren med hänsyn till sitt fysiska och psykiska hälsotillstånd kan fortsätta att tjänstgöra som domare.

76 Se domen i målet A.K. (punkterna 141–152), domen i målet A.B. (punkterna 130–135), domen i målet disciplinära förfaranden gentemot domare (punkterna 104–110) och domen i målet W.Ż. (punkterna 149 och 150). EU-domstolen har särskilt påpekat att nästan samtliga ledamöter av KRS i dess nya sammansättning har utsetts av polska lagstiftande eller verkställande myndigheter eller själva tillhör dessa myndigheter, vilket medför en risk för att dessa lagstiftande och verkställande myndigheter får ett större inflytande över KRS och att dess oavhängighet undergrävs (se domen i målet disciplinära förfaranden gentemot domare, punkt 104).

77 CE:ECHR:2021:1108JUD004986819 (§§ 290, 320 och 353–355). För ett liknande resonemang se Europadomstolen, 22 juli 2021, Reczkowicz mot Polen (CE:ECHR:2021:0722JUD004344719, §§ 274 och 276).

78 I sin dom av den 15 mars 2022, Grzęda mot Polen (CE:ECHR:2022:0315JUD004357218, § 348), fastslog Europadomstolen att Republiken Polen också hade överträtt artikel 6.1 i Europakonventionen genom att i förtid avsluta ett domarförordnande för en ledamot av KRS utan att vederbörande kunde överklaga denna åtgärd till domstol. I detta sammanhang konstaterade Europadomstolen att de polska reformerna av domstolsväsendet, särskilt omorganisationen av KRS, syftar till att undergräva den dömande maktens oavhängighet och att den dömande makten således har varit föremål för inblandning från den verkställande och den lagstiftande makten och följaktligen har försvagats avsevärt.

79 Målet BSA I-4110–1/20. I detta beslut, som antogs på initiativ av förste ordföranden vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) till följd av domen i målet A.K., konstaterade Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) i plenum att KRS, till följd av den reform av detta organ som hade genomförts under 2017, inte är oavhängigt och att en dömande sammansättning i vilken det deltog en domare som hade utnämnts på rekommendation av KRS var rättsstridig. Nämnda beslut beaktades även i hög grad i Europadomstolens dom av den 22 juli 2021, Reczkowicz mot Polen (CE:ECHR:2021:0722JUD004344719, §§ 89–106).

80 EU-domstolen har redan slagit fast att den omständigheten att ett organ, som ett nationellt domstolsråd, som deltar i processen för att utse domare till övervägande del består av ledamöter som har utsetts av den lagstiftande makten inte i sig kan föranleda tvivel om oavhängigheten hos de domare som utnämnts genom en sådan process (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Land Hessen, C‑272/19, EU:C:2020:535, punkterna 55 och 56). Detta konstaterande överensstämmer för övrigt med EU-domstolens praxis, av vilken det framgår att behörigheten för republikens president att besluta huruvida förordnanden för domare vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) skulle förlängas respektive för justitieministern att besluta huruvida förordnanden för domare vid de allmänna domstolarna skulle förlängas (enligt de tidigare bestämmelserna) inte i sig var en tillräcklig omständighet för att det skulle anses att principen om domares oavhängighet hade åsidosatts (se domen i målet Högsta domstolens oavhängighet, punkterna 108 och 110, och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet, punkt 119).

81 EU-domstolens praxis i detta hänseende överensstämmer med Europadomstolens praxis, enligt vilken den omständigheten att domare utnämns av myndigheter som tillhör den verkställande makten inte föranleder rimligt tvivel om dessa domares oavhängighet, förutsatt att de när de väl har utnämnts är skyddade från påverkan eller påtryckningar när de fattar beslut (se, bland annat, Europadomstolen, Henryk Urban och Ryszard Urban mot Polen, 30 november 2010, CE:ECHR:2010:1130JUD002361408, § 49).

82 Se, analogt, domen i målet Högsta domstolens oavhängighet (punkterna 108 och 110) och domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkt 119).

83 Se även fotnot 66 ovan.

84 Se domen i målet allmänna domstolars oavhängighet (punkterna 122 och 123).

85 Räckvidden av nationella lagar och andra författningar ska naturligtvis bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av dessa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007, kommissionen/Tyskland, C‑490/04, EU:C:2007:430, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra denna bedömning, varvid den även ska beakta huruvida det, såsom den polska regeringen har gjort gällande, eventuellt föreligger rättspraxis från avdelningen för extraordinär kontroll som förtydligar tillämpningen av ovannämnda kriterier.

86 Som den polska regeringen preciserade vid förhandlingen och utan att det påverkar den kontroll som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra framgår detta av artikel 44.1 i lagen om KRS, enligt vilken en part i förfarandet får inge ett överklagande till Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) mot KRS beslut, och av artikel 26 i lagen om Högsta domstolen, enligt vilken avdelningen för extraordinär kontroll är behörig att pröva denna typ av överklaganden. Det måste emellertid beaktas att ändringar har införts i sistnämnda bestämmelse genom ustawa o zmianie ustawy – Prawo o ustroju sądów powszechnych, ustawy o Sądzie Najwyższym oraz niektórych innych ustaw (lag om ändring av lagen om de allmänna domstolarnas organisation, lagen om Högsta domstolen och vissa andra lagar) av den 20 december 2019 (Dz. U. 2020, position 190), som trädde i kraft den 14 februari 2020. Nämnda bestämmelse, i dess ändrade lydelse, är föremål för en talan om fördragsbrott som har väckts av kommissionen (mål C‑204/01) och som ännu inte har avgjorts av domstolen (se beslut av domstolens vice ordförande av den 14 juli 2021, kommissionen/Polen, C‑204/21 R, EU:C:2021:593, och förslag till avgörande av generaladvokaten Collins i målet kommissionen/Polen, C‑204/21, EU:C:2022:991).

87 Jag hänvisar till den kritik som vissa intervenienter har framfört mot att avdelningen för extraordinär kontroll inte betraktas som oavhängig inom ramen för kvalificeringen av den som en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF (se, bland annat, punkterna 30–37 ovan), men erinrar samtidigt om att oavhängighetsbedömningen kräver en annan prövning inom ramen för artikel 267 FEUF än inom ramen för artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan (se punkterna 19–23 ovan).

88 Se punkterna 44–48 ovan.

89 Se dom av den 21 december 2021, Randstad Italia ( C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkt 58 och där angiven rättspraxis). EU-domstolen har också preciserat att även om det ankommer endast på medlemsstaterna att avgöra om ett förlängt domarförordnande ska kunna beviljas efter den dag då domarna uppnått normal pensionsålder, är de emellertid skyldiga att utforma villkoren och formerna för ett sådant förlängt förordnande på så sätt att principen om domares oavhängighet inte åsidosätts (se punkt 50 ovan).

90 Se punkt 15 i nämnda dom.

91 Se punkt 9 i nämnda dom. I den lagstiftning som var i kraft vid den tidpunkten föreskrevs att förklaringen om att en domare önskade behålla tjänsten som domare måste inges senast sex månader före uppnådd pensionsålder.

92 Som det har påpekats i punkt 8 ovan har klaganden gjort gällande att underlåtenheten att iaktta preklusionsfristen berodde på hans stora arbetsbörda.

93 Det ska erinras om att EU-domstolen har fastslagit, för det första, att en avvikelse från tillämpningen av unionsbestämmelserna om förfarandefrister endast får göras i särskilda undantagsfall, eftersom en strikt tillämpning av dessa bestämmelser är påkallad med hänsyn till kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika särbehandling och godtycke i rättstillämpningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 1985, Cockerill-Sambre/kommissionen, 42/85, EU:C:1985:471, punkt 10), och, för det andra, att begreppen force majeure eller oförutsebara omständigheter omfattar en objektiv del avseende omständigheter som är onormala och inte har samband med klaganden, och en subjektiv del avseende klagandens förpliktelse att skydda sig mot onormala händelser genom att vidta lämpliga åtgärder utan överdrivna uppoffringar. I synnerhet bör klaganden noggrant övervaka hur förfarandet framskrider och, bland annat, bemöda sig om att omsorgsfullt iaktta föreskrivna tidsfrister (se dom av den 15 december 1994, Bayer/kommissionen, C‑195/91 P, EU:C:1994:412, punkt 32). Jag anser till exempel att det är uppenbart att det från en viss tidpunkt inte längre är möjligt för de organ som ansvarar för personalhanteringen vid de allmänna domstolarna att effektivt hantera frågan om kvarstående i tjänst som domare eller utnämning av en ny domare, och att inte ens principen om force majeure, som det för övrigt inte är frågan om i förevarande fall, inte kan motivera att fristen för ingivande av ansökan om kvarstående i tjänst som domare förlängs till ett datum som ligger alltför nära den dag då domaren i fråga uppnår pensionsåldern.