Förslag till avgörande av generaladvokat Maciej Szpunar föredraget den 16 februari 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, 2004, s. 12).

3 Rådets direktiv av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13).

4 Konvention undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (Förenta nationernas traktatsamling, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)) som trädde i kraft den 22 april 1954, kompletterad genom protokollet om flyktingars rättsliga ställning, antaget i New York den 31 januari 1967 och som trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).

5 Direktiv 2004/83 har upphävts och ersatts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9). Eftersom Irland inte deltar i sistnämnda direktiv, är direktiv 2004/83 emellertid fortsatt tillämpligt på denna medlemsstat. Se skäl 50 och artikel 40 i direktiv 2011/95.

6 Direktiv 2005/85 har upphävts och ersatts genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60). Eftersom Irland inte deltar i sistnämnda direktiv, är direktiv 2005/85 emellertid fortsatt tillämpligt på denna medlemsstat. Se artikel 53 i direktiv 2013/32.

7 Domstolens dom av den 22 november 2012 ( C‑277/11, EU:C:2012:744) (nedan kallad domen i målet M.).

8 Dom av den 15 oktober 2015 ( C‑137/14, EU:C:2015:683).

9 Se, senast, dom av den 20 september 2022, VD och SR ( C‑339/20 och C‑397/20, EU:C:2022:703, punkt 57).

10 Vad gäller den första frågans lydelse ska det påpekas att den inleds med orden under sådana förhållanden.

11 Beträffande dessa begränsningar se punkt 17 ovan.

12 Se dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkt 52), och dom av den 3 mars 2022, Secretary of State for the Home Department (Flyktingstatus för en statslös person av palestinskt ursprung) ( C‑349/20, EU:C:2022:151, punkt 39).

13 Dom av den 19 juni 2018, Gnandi ( C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 53 och där angiven praxis).

14 F.d. artikel 63 första stycket punkt 1 EG.

15 Beträffande direktiv 2004/83 se, bland annat, dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkterna 53 och 54), och dom av den 3 mars 2022, Secretary of State for the Home Department (Flyktingstatus för en statslös person av palestinskt ursprung) ( C‑349/20, EU:C:2022:151, punkt 40). Beträffande direktiv 2005/85 se, bland annat, dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 34), och dom av den 31 januari 2013, D. och A. ( C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 58).

16 Enligt den hänskjutande domstolen rörde detta konstaterande den omständigheten att situationen i sökandens ursprungsland karakteriserades av urskillningslöst våld inom ramen för en intern/internationell beväpnad konflikt. Se punkt 59 nedan.

17 Det rörde sig om information som hade samlats in under ett utredningsuppdrag i juli 2015 avseende den region som sökanden kommer ifrån.

18 Freedom House, Refworld Freedom in the World 2017 – Pakistan, UNHCR. Enligt den hänskjutande domstolen anges det i denna rapport att terroristvåldet i Pakistan hade minskat kraftigt och endast rörde det första kvartalet 2017.

19 Se punkt 10 ovan.

20 Domen i målet M. (punkt 64), dom av den 2 december 2014, A m.fl. ( C‑148/13 till C‑150/13, EU:C:2014:2406, punkt 55), och dom av den 3 mars 2022, Secretary of State for the Home Department (Flyktingstatus för en statslös person av palestinskt ursprung) ( C‑349/20, EU:C:2022:151, punkt 63).

21 Domen i målet M. (punkt 65).

22 Förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i de förenade målen A m.fl. ( C‑148/13–C‑150/13, EU:C:2014:2111, punkt 42).

23 Domen i målet M. (punkt 66). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet M. ( C‑277/11, EU:C:2012:253, punkt 67).

24 Dom av den 3 mars 2022, Secretary of State for the Home Department (Flyktingstatus för en statslös person av palestinskt ursprung) ( C‑349/20, EU:C:2022:151, punkt 64 och där angiven praxis).

25 Se punkt 48 ovan.

26 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet M. (punkt 69).

27 Domen i målet M. (punkt 70).

28 Dom av den 25 januari 2018, F ( C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 40).

29 Domen i målet M. (punkt 67).

30 Beträffande den beslutande myndighetens skyldighet att på eget initiativ samla in och bedöma rapporter om den allmänna situationen i sökandens ursprungsland, se Reneman, M., The Burden and Standard of Proof and Evidentiary Assessment, EU Asylum Procedures and the Right to an Effective Remedy, Hart Publishing, London, 2014, s. 183–248, särskilt s. 204.

31 Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 50).

32 Se punkt 46 och fotnot 16 ovan. Enligt den hänskjutande domstolen är det, med beaktande av den förföljelse som pashtuner (pathaner) utsätts för i Pakistan, förvånande att IPAT:s beslut inte innehåller några överväganden avseende X:s etnicitet och att det inte hänvisas till den i bedömningen av informationen om ursprungslandet.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 februari 2009, Elgafaji ( C‑465/07, EU:C:2009:94, punkt 43).

34 Se dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl. ( C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkterna 89 och 90).

35 Se punkt 7 ovan.

36 Se, beträffande Spirasi-utlåtanden, webbadressen https://spirasi.ie/what-we-do/medico-legal-report/.

37 Även om direktiv 2013/32 inte är tillämpligt i förevarande fall anser jag att det är relevant att nämna att det i artikel 18.1 första stycket i det direktivet föreskrivs att [o]m den beslutande myndigheten bedömer att det är relevant för bedömningen av en ansökan om internationellt skydd i enlighet med artikel 4 i direktiv [2011/95] ska medlemsstaterna, med förbehåll för sökandens medgivande, anordna en läkarundersökning av sökanden med avseende på tecken som skulle kunna tyda på tidigare förföljelse eller allvarlig skada. Alternativt får medlemsstaterna föreskriva att sökanden anordnar en sådan läkarundersökning (min kursivering).

38 Se punkterna 16, 17 och 61 ovan.

39 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet M. (punkt 66).

40 Se punkt 52 ovan.

41 Domstolen har preciserat att formerna för ett eventuellt inhämtande av ett sådant sakkunnigutlåtande emellertid måste vara förenliga med andra relevanta bestämmelser i unionsrätten, bland annat de grundläggande rättigheter som garanteras genom stadgan, såsom rätten till människans värdighet vilken stadfästs i artikel 1 i stadgan. Se dom av den 25 januari 2018, F ( C‑473/16, EU:C:2018:36, punkterna 34 och 35).

42 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2018, F ( C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 36).

43 Dom av den 25 januari 2018, F ( C‑473/16, EU:C:2018:36, punkt 40).

44 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv av den 21 oktober 2009 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla internationellt skydd (KOM(2009) 554 slutlig, s. 9). Se fotnot 51 i detta förslag till avgörande.

45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2015, Tall ( C‑239/14, EU:C:2015:824, punkt 51 och där angiven praxis). I skäl 27 i direktiv 2005/85 preciseras att en grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det faktum att beslut som fattats om en asylansökan och om återkallande av flyktingstatus är föremål för ett effektivt rättsmedel inför domstol i enlighet med artikel 267 FEUF.

46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkterna 56 och 61).

47 Dom av den 19 mars 2020, Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal ( C‑406/18, EU:C:2020:216, punkt 29 och där angiven praxis). Se punkt 56 ovan.

48 Europaparlamentets och rådets förordning av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

49 Se dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter ett beslut om överföring) ( C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 45).

50 Beträffande tolkningen av artikel 46.3 i direktiv 2013/32 se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:327, punkt 69). Se, även, dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 113).

51 Se, vad gäller artiklarna 3 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, Europadomstolen, 11 juli 2000, Jabari mot Turkiet (CE:ECHR:2000:0711JUD004003598, § 50), Europadomstolen, 12 april 2005, Chamaïev m.fl. mot Georgien och Ryssland (CE:ECHR:2005:0412JUD003637802, § 448), Europadomstolen, 21 januari 2011, M.S.S mot Belgien (CE:ECHR:2011:0121JUD003069609, § 293 och 388), och Europadomstolen, 2 oktober 2012, Singh m.fl. mot Belgien (CE:ECHR:2012:1002JUD003321011, § 103). Se även Reneman, M., Judicial Review of the Establishment and Qualification of the Facts, EU Asylum Procedures and the Right to an Effective Remedy, Hart Publishing, London, 2014, s. 249–293, särskilt s. 268–270 och 292.

52 Den hänskjutande domstolen har särskilt tillagt att när IPO rekommenderar att internationellt skydd ska beviljas eller IPAT bekräftar denna rekommendation till följd av ett överklagande, har justitie- och jämställdhetsministern enligt artikel 47.3 i 2015 års lag om internationellt skydd ingen skönsmässig befogenhet och dessa beslut är bindande för ministern, utom om det finns rimliga skäl att anse att sökanden utgör en fara för samhället eller statens säkerhet.

53 Den hänskjutande domstolen har preciserat att genom 2015 års lag om internationellt skydd har verksamheten, strukturen och den materiella behörigheten för Refugee Appeals Tribunal (Appellationsdomstolen i flyktingärenden) bibehållits, såsom de konstaterades av domstolen i domen av den 31 januari 2013, D. och A. ( C‑175/11, EU:C:2013:45, punkterna 20–32 och 78–105).

54 Den hänskjutande domstolen har härvid hänvisat till artikel 44 i 2015 års lag om internationellt skydd.

55 Dom av den 31 januari 2013 ( C‑175/11, EU:C:2013:45). Den hänskjutande domstolen har tillagt att det i detta system föreskrivs en möjlighet till överklagande avseende rättsfrågor vid Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) och vid Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), om tillstånd har getts för detta.

56 Se, domen av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 41).

57 Se punkterna 40 och 41 samt 71–74 ovan.

58 Den frist på sex månader som föreskrivs i artikel 31.3 i direktiv 2013/32, vilket inte är tillämpligt i förevarande fall, är däremot bindande för medlemsstaterna.

59 Se, bland annat, dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 29), och dom av den 31 januari 2013, D. och A. ( C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 63).

60 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2013, D. och A. ( C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 65).

61 Dom av den 31 januari 2013, D. och A. ( C‑175/11, EU:C:2013:45, punkt 60).

62 Artikel 39.4 i direktiv 2005/85 är identisk med artikel 46.10 i direktiv 2013/32, vilket inte är tillämpligt i förevarande fall.

63 Se dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 41).

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkt 45).

65 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet M. ( C‑277/11, EU:C:2012:253, punkt 115).

66 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2014, N. ( C‑604/12, EU:C:2014:302, punkterna 49 och 50). Se även, Reneman, M., Judicial Review of the Establishment and Qualification of the Facts, EU Asylum Procedures and the Right to an Effective Remedy, Hart Publishing, London, 2014, s. 249–293, särskilt s. 288.

67 Min kursivering.

68 Se, för ett liknande resonemang, vad gäller området för asylrätt, dom av den 9 juli 2009, kommissionen/Spanien ( C‑272/08, ej publicerad, EU:C:2009:442, punkt 10 och där angiven praxis). Se även dom av den 19 april 2012, kommissionen/Grekland ( C‑297/11, ej publicerad, EU:C:2012:228, punkt 14).

69 Enligt artikel 48.2 i stadgan ska var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse garanteras respekt för rätten till försvar.

70 Domen i målet M. (punkt 81 och där angiven praxis).

71 Beträffande tolkningen av artikel 46.3 i direktiv 2013/32, vilket inte är tillämpligt i förevarande mål, se dom av den 29 juli 2019, Torubarov ( C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 59 och där angiven praxis), om skyldigheten för varje medlemsstat att utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att ett nytt beslut ska fattas kort tid efter det att det första beslutet har upphävts och ärendet har visats åter till myndigheten med domstolsliknande uppgifter eller förvaltningsmyndigheten och att detta nya beslut ska överensstämma med bedömningen i det avgörande genom vilket det första beslutet upphävdes.

72 Domen i målet M. (punkt 65).

73 Det rör sig bland annat om muntlig och skriftlig bevisning, visuellt material, ljudupptagningar och handlingar. Se rapport från FN:s flyktingkommissariat, Beyond Proof, Credibility Assessment in EU Asylum Systems: Full Report, maj 2013, som finns tillgänglig på webbadressen https://www.refworld.org/docid/519b1fb54.html.

74 Artikel 4.5 e i direktiv 2004/83 (min kursivering).

75 Översatt av mig. Se UNHCR, Note on Burden and Standard of Proof in Refugee Claims, 16 december 1998, punkt 11, som finns på webbadressen https://www.refworld.org/pdfid/3ae6b3338.pdf.

76 Artikel 4.5 c i direktiv 2004/83 (min kursivering).

77 I artikel 13 i direktiv 2005/85 föreskrivs kraven på den personliga intervjun. Det handlar bland annat om att se till att den personliga intervjun genomförs under sådana förhållanden att sökanden kan lägga fram skälen för sin ansökan på ett heltäckande sätt. Medlemsstaterna ska följaktligen se till att intervjuaren är tillräckligt kompetent och att sökanden har tillgång till en tolk som kan bistå honom eller henne.

78 Dom av den 2 december 2014, A m.fl. ( C‑148/13 till C‑150/13, EU:C:2014:2406, punkt 70). I sitt förslag till avgörande i de förenade målen A m.fl. ( C‑148/13 till C‑150/13, EU:C:2014:2111, punkt 74), vilka avsåg omfattningen av bedömningen av trovärdigheten hos uppgifter som en asylsökande lämnat om sin sexuella läggning och särskilt de begränsningar som är tillämpliga på denna bedömning enligt artikel 4 i direktiv 2004/83 och artiklarna 3 och 7 i stadgan, betonade generaladvokaten Sharpston att [p]ersoner som av äkta skäl ansöker om att beviljas flyktingstatus söker ofta asyl eftersom de har gått igenom en svår prövning och befunnit sig i svåra och smärtsamma situationer. Vid bedömningen av trovärdigheten i deras utsagor och de handlingar som de lägger fram för att styrka dessa är det ofta nödvändigt att hellre fria än fälla.

79 Europeiska stödkontoret för asylfrågor, Juridisk analys: Évaluation des éléments de preuve et de la crédibilité dans le contexte du régime d'asile européen commun, EASO, 2018, s. 79.

80 Bland annat hot om våld, tvång, osjälvständighet, felaktiga råd, rädsla, desperation eller okunskap. Se rapport från FN:s flyktingkommissariat, Beyond Proof, Credibility Assessment in EU Asylum Systems: Full Report, a.a., s. 213.

81 Se, för ett liknande resonemang, Europeiska stödkontoret för asylfrågor, Guide pratique de l'EASO: évaluation des éléments de preuve, Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2016, s. 4.