Förslag till avgörande av generaladvokat Priit Pikamäe föredraget den 23 mars 2023

1 Originalspråk: franska.

2 Förklarande rapport om konvention, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (den så kallade Bryssel II-konventionen), upprättad av Alegría Borrás (EGT C 221, 1998, s. 27) (nedan kallad Borrásrapporten).

3 Borrásrapporten, punkt 40.

4 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

5 Under förhandlingen påpekade fadern att han, tvärtemot vad som anges i beslutet om hänskjutande, är egenföretagare i Österrike.

6 Se, bland annat, dom av den 28 oktober 2021, X-Beteiligungsgesellschaft (Mervärdesskatt – Successiva betalningar) ( C‑324/20, EU:C:2021:880, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

7 Se punkterna 9 och 82 i förevarande förslag till avgörande.

8 Modern bekräftade under förhandlingen att dessa förfaranden existerar och angav, vad umgängesrätten beträffar, att tre förfaranden är anhängiga vid Okresny súd Bratislava V (Distriktsdomstolen i Bratislava V). Hon hävdade att det vid den domstolen har avslutats två andra förfaranden avseende faderns yrkanden om att en psykolog ska utses och att det ska fastställas att barnen har hemvist i hans bostad i Österrike.

9 Se punkt 24 i förevarande förslag till avgörande.

10 Rådets förordning av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

11 Artikel 9 i förordning nr 2201/2003, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist ska vara behöriga i fall där ett barn lagligen flyttar, har blivit föremål för en begäran om förhandsavgörande i mål C‑372/22, CM, som är anhängigt vid EU-domstolen.

12 Se punkt 41 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

13 Jag noterar att denna definition liknar den som ges i artikel 3 i 1980 års Haagkonvention. Se även, för ett liknande resonemang, artikel 11.1 i förordning nr 2201/2003.

14 Dom av den 5 oktober 2010, McB. ( C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkterna 43 och 44). Det ska erinras om att enligt artikel 2 led 9 i förordning nr 2201/2003 definieras vårdnad som de rättigheter och skyldigheter som hänför sig till omvårdnaden om barnets person, särskilt rätten att bestämma var barnet skall bo. Domstolen konstaterade således, i punkt 41 i den domen, att detta begrepp ska tolkas självständigt i förhållande till medlemsstaternas lagstiftningar och att vårdnad, vad gäller tillämpningen av [den förordningen], under alla förhållanden [inbegriper] att innehavaren av denna rätt har rätt att bestämma var barnet ska bo (min kursivering). Se även mitt förslag till avgörande i målet A ( C‑262/21 PPU, EU:C:2021:592, punkt 44).

15 Jag vill påpeka att tolkningsfrågorna grundar sig på antagandet att barnen olovligt har förts bort, av modern, från Österrike till Slovakien, det vill säga utan samtycke från fadern, som också ansågs inneha vårdnaden i den medlemsstat där barnen hade hemvist omedelbart före bortförandet.

16 Se dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 47), och dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 39).

17 Dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 38). Enligt doktrinen innebär detta att brådskande interimistiska åtgärder endast kan vidtas av domstolar som inte är behöriga enligt någon annan bestämmelse i förordning nr 2201/2003, såsom är fallet i förevarande mål. Se, för ett liknande resonemang, Pertegás Sender, M. och Mariottini, C.M., Article 20, Brussels II bis Regulation, European Commentaries on Private International Law, Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), Sellier European Law Publishers, 2017, 2:a utg., s. 276, punkt 21.

18 Ställningstagande av generaladvokaten Bot i målet Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:762, punkt 83). I domen av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810), fann EU-domstolen att den bestämmelsen inte är tillämplig om en av de personer i förhållande till vilka de interimistiska åtgärderna har vidtagits, exempelvis någon av föräldrarna, inte befann sig i medlemsstaten i fråga. Generaladvokaten Sharpston ansåg däremot, i sitt förslag till avgörande i målet Purrucker ( C‑256/09, EU:C:2010:296, punkt 147), att det endast är barnets närvaro som avgör vilka brådskande interimistiska åtgärder som kan vidtas med avseende på barnet. Även i doktrinen har denna tolkning från EU-domstolens sida ansetts vara restriktiv. Se, bland annat, Pertegás Sender, M. och Mariottini, C.M., op. cit., s. 279, punkt 34, fotnot 39. Det ska i detta hänseende erinras om att rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1), som har ersatt förordning nr 2201/2003, inte har kodifierat denna rättspraxis. Se artiklarna 15.1 a och 27.5 i förordning 2019/1111.

19 Se, även, Handledning för tillämpningen av Bryssel IIa-förordningen (dokument upprättat av kommissionens avdelningar i samråd med det europeiska rättsliga nätverket), 2015, s. 23.

20 Se artikel 20.2 i förordning nr 2201/2003.

21 Se artikel 3.1 i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, som ingicks i New York den 20 november 1989 (Förenta nationernas fördragssamling, vol. 1577, s. 3): vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. Alla medlemsstater har ratificerat denna konvention.

22 I artikel 24 i stadgan uppställs två andra grundläggande principer för barnets rättigheter: barnets rätt att fritt uttrycka sina åsikter, i förhållande till dess ålder och mognad (artikel 24.1) och barnets rätt att se sitt bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet (artikel 24.2).

23 Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 36), och dom av den 14 juli 2022, CC (Byte av barnets hemvist till ett tredjeland) ( C‑572/21, EU:C:2022:562, punkt 7).

24 I artikel 8.2 i förordning nr 2201/2003 anges att [p]unkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12.

25 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2021, MCP ( C‑603/20 PPU, EU:C:2021:231, punkt 45). Se, även, dom av den 1 juli 2010, Povse ( C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400, punkt 41).

26 Det ska erinras om att artikel 10 i förordning nr 2201/2003, i en sådan mellanliggande situation, även utgör hinder för att tillämpa kriteriet om subsidiär behörighet i artikel 13 i den förordningen, vilket avser barnets blotta närvaro. Se, för ett liknande resonemang, Pataut, E. och Gallant, E., Article 10, Brussels II bis Regulation, European Commentaries on Private International Law, op. cit., s. 125, punkt 10.

27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2010, Povse ( C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400, punkt 44), och beslut av den 10 april 2018, CV ( C‑85/18 PPU, EU:C:2018:220, punkt 51).

28 Med dessa alternativa villkor avses antingen ett godtagande, från den som har vårdnad om barnet, av bortförandet (artikel 10 a), eller andra omständigheter som har uppstått under tidens gång och som kan innebära att bortförandet inte är olovligt (artikel 10 b).

29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juli 2010, Povse ( C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400, punkt 41), och beslut av den 10 april 2018, CV ( C‑85/18 PPU, EU:C:2018:220, punkt 46).

30 Den hänskjutande domstolen har i synnerhet inte angett huruvida det beslut som Landesgericht Korneuburg (Regiondomstolen i Korneuburg) har meddelat om ensam vårdnad, vilket fastställdes den 23 juni 2021 av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen), inte medför[de] att barnet [skulle] återlämnas, i den mening som avses i artikel 10 b iv i förordning nr 2201/2003. Med tanke på att det olovliga bortförandet av barnen ägde rum den 8 juli 2020 tycks det villkor som föreskrivs i den bestämmelsen, vilket innebär att barnen ska ha varit bosatta i Slovakien i minst ett år efter det att fadern fick kännedom om bortförandet av dem till den medlemsstaten, i vart fall inte vara uppfyllt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. I sådana fall är de slovakiska domstolarna inte behöriga enligt den bestämmelsen. Se dom av den 1 juli 2010, Povse ( C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400, punkt 46).

31 Konvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, undertecknad i Haag den 19 oktober 1996 (nedan kallad 1996 års Haagkonvention). Se artiklarna 8 och 9 (behörighet som överförs till eller begärs av en lämplig instans) i den konventionen.

32 Gallant, E., Le forum non conveniens de l’article 15 du règlement Bruxelles II bis, Revue critique de droit international privé, 2017, nr 3, s. 464–471, särskilt s. 465. Se även Pataut, É., och Gallant, E., op. cit., s. 172–185, särskilt s. 173 och 174, punkterna 1–5.

33 I artikel 15.5 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs att [d]omstolarna i den andra medlemsstaten får, om det på grund av särskilda omständigheter i målet är till barnets bästa, förklara sig behöriga inom sex veckor från det att talan väcks på grundval av punkt 1 a eller 1 b. I så fall skall den domstol där talan först har väckts förklara att den inte är behörig. I annat fall skall den domstol där talan först har väckts fortsätta att utöva sin behörighet i enlighet med artiklarna 8–14. Se även skäl 13 i förordningen.

34 Dom av den 19 november 2015, P ( C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 44).

35 Det ska inte förglömmas att detta förfarande har inspirerats av metoden olämpligt forum (forum non conveniens). Det finns dock skillnader mellan dessa båda instrument. Beträffande det system som uppställs i artikel 15 i förordning nr 2201/2003 ges i tredje stycket en exakt uppräkning av andra tänkbara behörigheter vilken skulle kunna minska den förmodade osäkerheten kring metoden olämpligt forum (forum non conveniens). Dessa begränsningar gör det således möjligt att kanalisera [detta] system. Se, för ett liknande resonemang, Ancel, B., och Muir Watt, H., L’intérêt supérieur de l’enfant dans le concert des juridictions: le règlement Bruxelles II bis, Revue critique de droit international privé, 2005, nr 94(4), s. 569–605, särskilt s. 595, punkt 28.

36 Se den förklarande rapporten till 1996 års Haagkonvention, vilken har utarbetats av Paul Lagarde (nedan kallad Lagarderapporten), Actes et documents de la dix-huitième session de la Conférence de La Haye de droit international privé, 1996, volym II, s. 558, punkt 52 och följande punkter.

37 Se, särskilt, Ancel, B., och Muir Watt, H., op. cit., s. 595, punkt 29, och Corneloup, S., Les règles de compétence relatives à la responsabilité parentale, Le nouveau droit communautaire du divorce et de la responsabilité parentale, handlingar från det symposium som anordnades den 7 och 8 april 2005 av centrumet för familjerätt vid Université Lyon III, Dalloz, 2005, s. 69–84, särskilt s. 81, punkt 16, fotnot 46.

38 Dom av den 19 november 2015, P ( C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 44). Detta är kommissionens tolkning, enligt vilken målet ska överföras [o]m talan har väckts vid en domstol i [en] medlemsstat … enligt artiklarna 8–14 i [förordning nr 2201/2003], se Handledning för tillämpningen av Bryssel IIa-förordningen, op. cit., s. 37, punkt 3.3.4.4.

39 Se Ancel, B., och Muir Watt, H., op. cit., s. 595, punkt 28. Min kursivering. Se även, för ett liknande resonemang, Corneloup, S., op. cit., s. 81, punkt 16, fotnot 46.

40 Dom av den 4 oktober 2018 ( C‑478/17, EU:C:2018:812, punkt 49 och domslutet).

41 Generaladvokaten Wathelet intog dock en motsatt ståndpunkt i sitt förslag till avgörande i målet IQ ( C‑478/17, EU:C:2018:552, punkt 59 och följande punkter).

42 Det ska preciseras att EU-domstolens tolkning, i punkterna 33–40 i domen av den 4 oktober 2018, IQ ( C‑478/17, EU:C:2018:812), beaktar en sådan situation som den som är aktuell i förevarande mål, nämligen dels att villkoret i artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 avseende förekomsten av en särskild anknytning inte var uppfyllt i det aktuella fallet, dels att behörigheten för den rumänska domstol vid vilken talan hade väckts först grundade sig på artikel 12.1 b i den förordningen, det vill säga på en överenskommelse mellan personerna med föräldraansvar om behörigheten. Under dessa särskilda omständigheter var det därför inte möjligt att överföra målet till en annan domstol. Situationen är däremot en annan i förevarande mål: dels är villkoret att det ska finnas en särskild anknytning i princip uppfyllt eftersom barnen i fråga har slovakiskt medborgarskap, dels finns det ingen överenskommelse enligt artikel 12.1 b i nämnda förordning mellan dem som har gemensam vårdnad om barnen.

43 Se Pataut, É. och Gallant, E., op. cit., s. 176, punkt 8: Denna behörighetsregel innebär att alla domstolar i en medlemsstat är behöriga, under förutsättning, bland annat, att det finns en särskild anknytning mellan domstolen och barnet. Min kursivering och översättning.

44 I detta hänseende instämmer jag dessutom i kommissionens argument att det på grundval av den omständigheten att unionslagstiftaren har valt att i ett och samma avsnitt införa artiklarna 10 och 11 i förordning nr 2201/2003 om bortförande respektive återlämnande av barn, såväl som alla andra behörighetsbestämmelser i fråga om föräldraansvar, inte går att hävda att artiklarna 10 och 11 i den förordningen utgör speciallagar. Det är visserligen riktigt att det i kommissionens ursprungliga förslag infördes ett annat kapital om bortförande av barn vari artikel 10 (artikel 21 i det förslaget) ingick, men denna struktur har inte bibehållits av unionslagstiftaren. Se EGT C 203 E, 2002, s. 155.

45 Dom av den 19 november 2015, P ( C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763, punkt 44).

46 Se, för ett liknande resonemang, Ancel, B., och Muir Watt, H., op. cit., s. 595, punkt 28. Det ska erinras om att det i artikel 15.2 b i förordning nr 2201/2003 föreskrivs att [p]unkt 1 skall tillämpas på initiativ av domstolen. I slutet av samma punkt föreskrivs i detta avseende att [ö]verföring på initiativ av domstolen eller på begäran av en domstol i en annan medlemsstat får emellertid inte ske om det inte godtas av åtminstone en av parterna.

47 Se punkt 49 och följande punkter samt fotnot 35 i förevarande förslag till avgörande.

48 [O]m [överföring av målet] är till barnets bästa (artikel 15.1).

49 När det gäller artikel 8 i 1996 års Haagkonvention, se Lagarderapporten, punkt 53. Denna konvention utesluter dessutom tillämpning av principen om ett ärendes anknytning till den domstol som först var behörig (perpetuatio fori) mellan parterna, se punkt 42 i rapporten.

50 Dom av den 27 oktober 2016, D. ( C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 59).

51 Ställningstagande i målet Povse ( C‑211/10 PPU, EU:C:2010:344, punkt 44). Generaladvokat Sharpston fann vidare i det avseendet att kriteriet om närhet med hänsyn till sin natur kan ge resultat som varierar med tidens gång.

52 Angående överföring av behörighet till en domstol i en annan medlemsstat, se artiklarna 12 och 13, samt skälen 26 och 27 i förordning 2019/1111. Unionslagstiftaren har inte uteslutit att den domstol som är behörig enligt artikel 9 i förordningen (behörighet vid fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn) kan förklara sig obehörig att pröva ett mål om vårdnad om ett barn.

53 I artikel 8 första stycket i 1980 års Haagkonvention föreskrivs att [v]arje person, institution eller annat organ som påstår att ett barn har förts bort eller kvarhållits i strid mot en vårdnadsrätt kan antingen hos centralmyndigheten i den stat där barnet har sitt hemvist eller hos centralmyndigheten i någon annan fördragsslutande stat ansöka om biträde med att säkerställa att barnet återlämnas. Enligt tredje stycket f i samma artikel kan ansökningen… åtföljas av eller kompletteras med bevis eller intyg, utfärdat av en centralmyndighet eller annan behörig myndighet i den stat där barnet har sitt hemvist eller av en behörig person, om den tillämpliga lagen i den staten.

54 Se den förklarande rapporten till 1980 års Haagkonvention, vilken har utarbetats av Elisa Pérez Vera, punkterna 10 och 16. Se, även, ingressen till denna konvention. Se, bland annat, dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 61).

55 Domstolen har i själva verket konstaterat att det följer av innehållet i de bestämmelserna i artikel 11 i förordning nr 2201/2003 att dessa antingen grundar sig på reglerna i 1980 års Haagkonvention eller innehåller föreskrifter om rättsföljden av tillämpningen av dessa. De båda bestämmelsekategorierna bildar således ett odelbart regelverk som är tillämpligt på förfarandet för återlämnande av barn som olovligen förts bort inom unionen (yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen), av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkterna 77 och 78), och dom av den 16 februari 2023, Rzecznik Praw Dziecka och Prokurator Generalny (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande) ( C‑638/22 PPU, EU:C:2023:103, punkt 62). Min kursivering. När det gäller de allmänna bestämmelserna om förfarandet för återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention och artikel 11 i förordning nr 2201/2003, se förslag till avgörande av generaladvokaten Emiliou i målet Rzecznik Praw Dziecka m.fl. (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande) ( C‑638/22 PPU, EU:C:2023:21, punkterna 28–31). När det gäller begäranden om återlämnande som har ingetts efter den 1 augusti 2022, kompletteras dessa bestämmelser med artiklarna 22–29 i förordning 2019/1111.

56 Se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen), av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 85), och dom av den 16 februari 2023, Rzecznik Praw Dziecka m.fl. (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande) ( C‑638/22 PPU, EU:C:2023:21, punkt 63).

57 Det ska erinras om att enligt artikel 60 i förordning nr 2201/2003 ska, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, nämnda förordning gälla framför 1980 års Haagkonvention, i den mån konventionen gäller frågor som omfattas av förordningen. Med förbehåll för denna förordnings företräde ska enligt artikel 62.2 i förordningen nämnda konvention fortsätta att gälla mellan de medlemsstater som är parter i konventionen, i överensstämmelse med nämnda artikel 60, såsom anges i skäl 17 i förordningen (dom av den 5 oktober 2010, McB., C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkt 36). Min kursivering. Se, även, ställningstagande av generaladvokaten Jääskinen i målet McB. ( C‑400/10 PPU, EU:C:2010:544, punkt 40).

58 Dom av den 5 oktober 2010, McB. ( C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkt 36) (min kursivering), och yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen), av den 14 oktober 2014 ( EU:C:2014:2303, punkt 87).

59 Fadern har i själva verket preciserat att hans begäran om återlämnande visserligen hade avslagits genom den domstolens beslut av den 15 juli 2021, det vill säga nästan ett år efter det att den ingavs, men att det avslagsbeslutet emellertid hade upphävts, till följd av ett överklagande, genom beslut av den 13 oktober 2022, med motiveringen att den domstolen måste fastställa huruvida föräldrarnas vistelse grundade sig på en önskan från deras sida att etablera sina huvudsakliga intressen i Österrike och huruvida den omständigheten att barnen senare skrevs in i en skola i Slovakien skulle betraktas som en ändring av deras hemvist.

60 Jag vill erinra om att enligt artikel 11.3 i förordning nr 2201/2003 ska den domstol som har erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn skyndsamt handlägga ansökningen och, såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt, meddela sitt beslut inom sex veckor efter det att den erhållit ansökningen. Se i detta avseende dom av den 16 februari 2023, Rzecznik Praw Dziecka m.fl. (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande) ( C‑638/22 PPU, EU:C:2023:103, punkt 71).

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 oktober 2016, D. ( C‑428/15, EU:C:2016:819, punkterna 50, 55, 56 och 58), och beslut av den 10 juli 2019, EP (Föräldraansvar och domstol som är bättre lämpad) ( C‑530/18, EU:C:2019:583, punkt 31).

62 Se dom av den 27 oktober 2016, D. ( C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 49), och beslut av den 10 juli 2019, EP (Föräldraansvar och domstol som är bättre lämpad) ( C‑530/18, EU:C:2019:583, punkt 30).

63 Se dom av den 27 oktober 2016, D. ( C‑428/15, EU:C:2016:819, punkterna 50, 55, 56 och 58), och beslut av den 10 juli 2019, EP (Föräldraansvar och domstol som är bättre lämpad) ( C‑530/18, EU:C:2019:583, punkt 28).

64 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att åtminstone ett av villkoren för att barnet ska kunna anses ha en särskild anknytning till en medlemsstat, i den mening som avses i artikel 15.1 och 15.3 c i förordning nr 2201/2003 är uppfyllda, nämligen att barnen är slovakiska medborgare.

65 Se dom av den 27 oktober 2016, D. ( C‑428/15, EU:C:2016:819, punkterna 57 och 61 samt punkt 2 i domslutet).

66 Jag vill erinra om att i artikel 16 i 1980 års Haagkonvention anges att [e]fter det att de judiciella eller administrativa myndigheterna i den fördragsslutande stat till vilken barnet har blivit bortfört eller i vilken barnet hålls kvar har erhållit underrättelse om att det föreligger ett olovligt bortförande eller kvarhållande av barnet i den mening som avses i artikel 3, får myndigheterna inte besluta i sak om rätten till vårdnaden förrän det har bestämts att barnet inte skall återlämnas enligt denna konvention eller med mindre en ansökan enligt denna konvention inte har framställts inom en rimlig tid efter det att underrättelsen mottagits. Min kursivering. När det gäller artikel 16 i den konventionen har Alegría Borrás angett att [ä]ven om hemvistet … skulle ha ändrats och det följaktligen vore tänkbart att använda de kriterier som erkänns i [Brysselkonventionen], skulle det företräde som artikel 16 i [1980 års Haagkonvention] äger förhindra att åtgärder vidtas som förändrar föräldraansvaret innan beslut har fattats om återlämnande eller icke-återlämnande (Borrásrapporten, punkt 41).

67 Jag vill erinra om att den bestämmelsen är av temporär art, det vill säga att den endast är tillämplig så länge som en begäran om återlämnande ännu inte har framställts, och att den är av allmän art, i den meningen att den avser alla domstolar i den medlemsstat dit barnet olovligt har förts.

68 Så är inte fallet här. Se punkt 80 i förevarande förslag till avgörande.

69 En sådan negativ bedömning skulle dock kunna ändras om begäran om återlämnande avslogs av Okresny sùd Bratislava I (Distriktsdomstolen i Bratislava I). Om den domstolen däremot meddelar ett beslut om återlämnande skulle det vara omöjligt att tillämpa artikel 15, eftersom det endast [är] i särskilda undantagsfall, om det finns vägande skäl, som det kan beslutas att ett barn som olovligen bortförts inte ska återlämnas. Jag vill, i detta hänseende, erinra om att enligt artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention är denna myndighet inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2023, Rzecznik Praw Dziecka m.fl. (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande) ( C‑638/22 PPU, EU:C:2023:103, punkterna 64 och 65). Se även skäl 17 i förordning nr 2201/2003 och punkt 70 i förevarande förslag till avgörande.

70 Se artikel 11.4 och skäl 18 i förordning nr 2201/2003. Se, för ett liknande resonemang, Borrás, A., Protection of Minors and Child Abduction Under the Hague Conventions and the Brussels II bis Regulation, Japanese and European Private International Law in Comparative Perspective, Basedow, J., m.fl. (red.), Mohr Siebeck, Tübingen, 2008, s. 345–364, särskilt s. 362.

71 Situationen är en annan om Okresny sùd Bratislava I (Distriktsdomstolen i Bratislava I) skulle besluta om återlämnande av barnen. I detta fall gäller, såsom EU-domstolen har slagit fast, kravet på effektivitet och skyndsamhet som gäller för att meddela ett avgörande om återlämnande … för de nationella myndigheterna i samband med verkställigheten av ett sådant avgörande (dom av den 16 februari 2023, Rzecznik Praw Dziecka m.fl. (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande) ( C‑638/22 PPU, EU:C:2023:103, punkt 72). Se skäl 21 i förordning nr 2201/2003 och fotnot 69 i förevarande förslag till avgörande.

72 Särskilt vid fall av fysiskt eller psykiskt våld som utövas av den förälder hos vilken barnet hade sin hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet.