Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 6 juni 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 2006, s. 1, och rättelse EUT L 136, 2007, s. 3) (nedan kallad Reach-förordningen).

3 Se dom av den 21 januari 2021,Tyskland mot Esso Raffinage ( C‑471/18 P, EU:C:2021:48, punkt 89). För en detaljerad beskrivning av Echas bakgrund och funktioner se, exempelvis, Martens, M., Executive power in The making: the establishment of the European Chemicals Agency, i Busuioc, M., Groenleer, M. och Trondal, J. (red), The Agency Phenomenon in the European Union – Emergence, institutionalisation and everyday decision-making, Manchester University Press, Manchester och New York, 2012, s. 42, Bergkamp, L. (red.), The European Union REACH-Regulation for Chemicals – Law and practice, Oxford University Press, Oxford, 2013, särskilt kapitel 2.

4 Kommissionens förordning (EG) nr 340/2008 av den 16 april 2008 om de avgifter som ska betalas till Europeiska kemikaliemyndigheten enligt [Reach-förordningen] (EUT L 107, 2008, s. 6).

5 Se även skäl 11 i förordning 340/2008, där det anges att: Avgiftsnedsättningar enligt denna förordning bör tillämpas på grundval av en försäkran från den enhet som gör gällande att den har rätt till avgiftsnedsättningen. För att avskräcka enheterna från att lämna oriktiga uppgifter bör kemikaliemyndigheten ta ut en administrativ avgift och medlemsstaterna bör, om det är lämpligt, ålägga avskräckande böter.

6 Se dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket mot parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, punkt 81), i vilken domstolen angav Echa bland de av unionens organ och byråer som har befogenhet att anta rättsligt bindande beslut som kan bli föremål för prövning vid unionsdomstolarna.

7 Se artikel 20.2 i Reach-förordningen och artikel 3.6 i förordning 340/2008.

8 Se artikel 96 och skäl 107 i Reach-förordningen. Se även Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Kommissionens allmänna rapport om tillämpningen av Reach och översyn av vissa delar – Slutsatser och åtgärder, COM(2018) 116 final, 5 mars 2018, punkt 3.4.

9 Echa, SME verification – Request for documents, SME(2013) 2197, 31 maj 2013.

10 Echa, SME verification – Decision, SME(2013) 4439, 20 november 2013. Den 22 november 2013 och 22 december 2013 sände Echa dessutom fakturor till Hallertauer för betalning av den administrativa avgiften.

11 Echa, SME verification – Request for documents, SME(2013) 1059, 9 april 2013.

12 Echa, Decision on SME verification, SME(2016) 3729, 9 augusti 2016. Den 9 augusti 2016 och 8 september 2016 sände Echa dessutom fakturor till B för betalning av den administrativa avgiften.

13 Liknande frågor har ställts i en tidigare begäran om förhandsavgörande, som drogs tillbaka. Se beslut av domstolens ordförande av den 4 juni 2021, Echa ( C‑392/20, EU:C:2021:501). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet ADR Center mot kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkterna 40 och 41), i vilket det påpekades att frågan huruvida artikel 299 FEUF är tillämplig på akter från unionens övriga institutioner, organ och byråer inte ännu har besvarats i domstolens praxis, men ansågs att det var onödigt att avgöra denna fråga i det målet.

14 Ursprungligen f.d. artikel 192 EEG, därefter f.d. artikel 256 EG. Se även artikel 92 i det numera upphävda EKSG-fördraget och artikel 164 i Euratomfördraget.

15 Hayden, H., Enforcement of fines and other pecuniary obligations imposed by the ECB (Part II): National level, European Company and Financial Law Review, vol. 19, nr 1, 2022, s. 76, särskilt s. 84.

16 I den engelska versionen används i artikel 299 första stycket FEUF orden shall be enforceable. En liknande lydelse används i vissa andra språkversioner, exempelvis den kroatiska (izvršive su) och den slovenska (izvršilni).

17 Man kan därför inte på grundval av artikel 299 FEUF dra slutsatsen, som den polska regeringen har hävdat, att den omständigheten att unionsorgan och unionsbyråer såsom Echa inte nämns i den bestämmelsen innebär att deras penningfordringar inte är verkställbara.

18 Se även, exempelvis, den spanska (títulos ejecutivos) och den italienska versionen (titolo esecutivo).

19 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Dimos Zagoriou ( C‑217/16, EU:C:2017:385, punkt 29), där det påpekas att artikel 299 FEUF gör vad som i huvudsak är beslut av ett internationellt organ direkt verkställbara på nationell nivå, utan behov av något förfarande för erkännande av medlemsstaten.

20 Förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet ADR Center mot kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkt 54).

21 Se Hayden, H., Enforcement of fines and other pecuniary obligations imposed by the ECB (Part I): European level, European Company and Financial Law Review, vol. 18, nr 6, 2021, s. 1011, särskilt s. 1023 och 1024, där det påpekas att huvudsyftet med artikel 299 FEUF är att säkerställa en effektiv verkställighet av betalningsskyldigheter och att den också syftar till att förhindra att medlemsstaterna blandar sig i själva unionsaktens innehåll och giltighet.

22 Se, exempelvis, artikel 192 första stycket EEG, senare f.d. artikel 256 första stycket EG. I en separat bestämmelse, som numera utgör artikel 280 FEUF, hänvisades till det som i dag är artikel 299 FEUF med avseende på verkställigheten av unionsdomstolarnas domar. Se, exempelvis, artikel 187 EEG, senare f.d. artikel 244 EG.

23 I och med införandet av den ekonomiska och monetära politiken genom Maastrichtfördraget hänvisades redan före Lissabonfördraget till det som i dag är artikel 299 FEUF med avseende på verkställigheten av ECB:s förordningar och beslut. Se, exempelvis, artikel 108a.2 fjärde stycket EG och artikel 34.2 fjärde stycket i protokoll som fogats till EG‑fördraget om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken; senare f.d. artikel 110.2 fjärde stycket EG och artikel 34.2 fjärde stycket i protokoll (nr 18) som fogats till EG‑fördraget om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken.

24 Särskilt infördes en hänvisning till unionens organ och byråer i artiklarna 263, 265, 266, 267 och 277 FEUF.

25 Se, exempelvis, förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet ADR Center mot kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkt 40 och fotnot 26). Se även, mer nyligen, beslut av den 28 juli 2021, SN mot parlamentet ( T‑249/21 R, EU:T:2021:496, punkt 38), där det anges att till skillnad från rådet, kommissionen och ECB har parlamentet ingen befogenhet enligt artikel 299 FEUF att anta verkställbara beslut som medför en betalningsskyldighet för de personer som de riktar sig till. Parlamentet har därför inget annat val än att inleda separata rättsliga förfaranden i syfte att erhålla ett verkställbart beslut från de behöriga nationella domstolarna, som det därefter kan använda för att driva in det begärda beloppet. För liknande konstateranden med avseende på EU:s gemensamma företag (som kan bildas enligt artikel 187 FEUF), se dom av den 5 juli 2023, Clean Aviation Joint Undertaking mot NG ( T‑649/20, T‑721/20 och T‑767/20, EU:T:2023:379, punkt 65).

26 Vid förhandlingen hävdade kommissionen att den omständigheten att rådet förts in i artikel 299 FEUF kan förklaras av den historiska utvecklingen.

27 Se dom av den 22 januari 2014, Förenade kungariket mot parlamentet och rådet ( C‑270/12, EU:C:2014:18, särskilt punkterna 41–55).

28 Se dom av den 13 juni 1958, Meroni mot Höga myndigheten ( 9/56, EU:C:1958:7, särskilt s. 151 och 152), och dom av den 13 juni 1958, Meroni mot Höga myndigheten ( 10/56, EU:C:1958:8, särskilt s. 172 och 173).

29 Se mitt förslag till avgörande i målet kommissionen mot SRB ( C‑551/22 P, EU:C:2023:846, punkterna 75–93).

30 Även om domstolen inte hittills särskilt har prövat denna fråga förefaller det av dess praxis också indirekt framgå att artikel 299 FEUF är uttömmande. I domen av den 16 juli 2020, ADR Center mot kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 52), påpekade domstolen att artikel 299 FEUF är tillämplig på alla rättsakter i vilka det fastställs en betalningsskyldighet för de unionsinstitutioner som nämns däri (min kursivering).

31 Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) (nedan kallad budgetförordning 2018/1046).

32 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i målet ADR Center mot kommissionen ( C‑584/17 P, EU:C:2019:941, punkt 41 och fotnot 28), där det påpekas att detta också var fallet med den tidigare bestämmelsen i artikel 79.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1) (nedan kallad budgetförordning 966/2012).

33 Denna bestämmelse har behållits oförändrad i det nyliga förslaget till omarbetning av budgetförordning 2018/1046 (se kommissionens Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiella regler för unionens allmänna budget, COM(2022) 223 final, 16 maj 2022).

34 I artikel 2.67 i budgetförordning 2018/1046 definieras unionsinstitution som Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, kommissionen, Europeiska unionens domstol, Europeiska revisionsrätten, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén, Europeiska ombudsmannen, Europeiska datatillsynsmannen eller Europeiska utrikestjänsten och specificeras att Europeiska centralbanken ska inte anses vara en unionsinstitution.

35 Se artikel 85.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för [budgetförordning 966/2012] (EUT L 362, 2012, s. 1), där det anges att institutionerna, förutom de som anges i artikel 299 i EUF-fördraget, [får] begära att kommissionen antar ett verkställbart beslut. Denna förordning har upphävts genom kommissionens beslut (EU) 2018/1520 av den 9 oktober 2018 (EUT L 256, 2018, s. 67). Se även Europaparlamentets betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om finansiella bestämmelser för unionens årliga budget, A7–0325/2011, 4 oktober 2011, ändring 133, s. 89 och 90, där det föreslås att den artikel som föregick artikel 100.2 första stycket skulle ändras, eftersom endast rådet, kommissionen och Europeiska centralbanken har befogenhet att anta verkställbara beslut enligt artikel 299 FEUF.

36 Beträffande EUIPO finns det bestämmelser som liknar artikel 299 FEUF med avseende på verkställigheten av beslut om kostnadsbelopp för förfarandet. Se artikel 110 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU‑varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1) och artikel 71 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1). Se även, beträffande växtsortsmyndigheten, artikel 86 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt (EGT L 227, 1994, s. 1). Detta förefaller att ha gjorts i syfte att fastställa unionsbestämmelser som skiljde sig från de relevanta internationella konventionerna på området. Se kommissionens förslag till rådets förordning om gemenskapsvarumärken, KOM(80) 635 slutlig, 19 november 1980, motivering, s. 74.

37 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1).

38 För liknande bestämmelser se även, exempelvis, vad gäller Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, artikel 68.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (EUT L 201, 2012, s. 1), vad gäller de tre europeiska tillsynsmyndigheterna i allmänhet, artikel 35.9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2554 av den 14 december 2022 om digital operativ motståndskraft för finanssektorn och om ändring av förordningarna (EG) nr 1060/2009, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 600/2014, (EU) nr 909/2014 och (EU) 2016/1011 (EUT L 333, 2022, s. 1), vad gäller den nyligen föreslagna EU‑myndigheten för bekämpning av penningtvätt, artikel 24.2 i kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en myndighet för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010, (EU) nr 1095/2010, COM(2021) 421 final, 20 juli 2021 (nedan kallat förslaget).

39 Rådets förordning (EG) nr 297/95 av den 10 februari 1995 om de avgifter som skall betalas till Europeiska läkemedelsmyndigheten för värdering av läkemedel (EGT L 35, 1995, s. 1), senast ändrad genom kommissionens förordning (EU) 2024/848 av den 14 mars 2024 (EUT L 2024/848). Denna förordning kommer att upphävas från och med den 1 januari 2025 genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/568 av den 7 februari 2024 om de avgifter som ska betalas till Europeiska läkemedelsmyndigheten, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/745 och (EU) 2022/123 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 658/2014 och rådets förordning (EG) nr 297/95 (EUT L 2024/568), vars artikel 9.2 innehåller en liknande bestämmelse och som genom punkt 6.1 i bilaga IV inför bestämmelser om påförande av administrativa avgifter i det fall att felaktig information har lämnats in av de som ansöker om avgiftsnedsättning. Det ska påpekas att precis som med förordning 340/2008 föreskrivs inte heller här några särskilda bestämmelser om verkställigheten av sådana administrativa avgifter.

40 För liknande bestämmelser se även, exempelvis, artikel 6 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/764 av den 2 maj 2018 om de avgifter som ska betalas till Europeiska unionens järnvägsbyrå och villkoren för deras betalning (EUT L 129, 2018, s. 68), senast ändrad genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/1903 av den 29 oktober 2021 (EUT L 387, 2021, s. 126), artiklarna 5, 8, 11 och 15 samt skäl 10 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/2153 av den 16 december 2019 om de certifikatavgifter och tjänsteavgifter som tas ut av Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av förordning (EU) nr 319/2014 (EUT L 327, 2019, s. 36) och artikel 7 i kommissionens beslut (EU) 2020/2152 av den 17 december 2020 om avgifter till Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter för insamling, hantering, bearbetning och analys av information som rapporterats enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 (EUT L 428, 2020, s. 68).

41 Se, exempelvis, artikel 68.5 i förordning 648/2012, artikel 35.9 i förordning 2022/2554 och artikel 24.3 i det förslag som det hänvisas till i fotnot 38 ovan.

42 Se artikel 100 i Reach-förordningen. Se även skäl 99 i den, där det anges att [k]emikaliemyndigheten bör ha tillräckligt med resurser för att utföra alla uppgifter som ingår i dess roll.

43 Se, exempelvis, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 33), där domstolen slog fast att i avsaknad av harmonisering av nationella mekanismer för verkställighet, fastställs reglerna för deras genomförande i medlemsstaternas interna rättsordning enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler måste dock uppfylla det dubbla kravet på att inte vara mindre förmånliga än de som gäller för liknande situationer som regleras av nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) …