Förslag till avgörande av generaladvokat Tamara Ćapeta föredraget den 11 juli 2024

1 Originalspråk: engelska.

2 Se Geyh, C.G., The Dimensions of Judicial Impartiality, Florida Law Review, vol. 65, nr 2, 2014, s. 493, särskilt på s. 498.

3 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).

4 Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende omtalat att det i artikel 2c.1.1 i Zakon za otgovornostta na darzhavata i obshtinite za vredi (lagen om statens och kommunernas ansvar för skada) (nedan kallad Zodov), som reglerar förfarandet för prövning av skadeståndsanspråk mot staten som grundar sig på överträdelser av unionsrätten, föreskrivs, att när det gäller skada som uppstått till följd av förvaltningsdomstolarnas och VAS:s utövande av sina dömande funktioner så omfattas dessa förfaranden av Administrativnoprotsesualen kodeks (förvaltningsprocesslagen) (nedan kallad APK). Enligt artikel 128.1.6 i APK omfattas mål om skadestånd som grundar sig på förvaltningsdomstolarnas och VAS:s utövande av sina dömande funktioner av förvaltningsdomstolarnas behörighet och enligt artikel 203.3 i APK inbegriper detta skadeståndsanspråk till följd av tillräckligt klara överträdelser av unionsrätten.

5 Den hänskjutande domstolen har, i detta hänseende, påpekat att Europadomstolen fann att artikel 6.1 Europakonventionen hade överträtts i sin dom av den 10 juli 2008, Mihalkov mot Bulgarien (CE:ECHR:2008:0410JUD006771901), och i sin dom av den 10 september 2018, Boyan Gospodinov mot Bulgarien (CE:ECHR:2018:0405JUD002841707), men inte i sitt beslut av den 18 juni 2013, Valcheva och Abrashev mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:0618DEC000619411), eller i sitt beslut av den 18 juni 2013, Balakchiev m.fl. mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:0618DEC006518710).

6 Dom av den 30 september 2003 (C‑224/01, EU:C:2003:513, särskilt punkterna 30–50). Denna dom byggde på tidigare rättspraxis, inbegripet nyskapande domar såsom dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl. ( C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, särskilt punkt 35), och dom av den 5 mars 1996, Brasserie du Pêcheur och Factortame ( C‑46/93 och C‑48/93, EU:C:1996:79, särskilt punkt 31), där det slogs fast att principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna utgör en väsentlig del av fördragens system. För senare avgöranden, se exempelvis dom av den 4 oktober 2018, Kantarev ( C‑571/16, EU:C:2018:807, punkt 92), och dom av den 24 november 2022, Varhoven administrativen sad (Upphävande av den angripna bestämmelsen) ( C‑289/21, EU:C:2022:920, punkt 35).

7 För en allmän diskussion, se exempelvis Granger, M.-P. F., Francovich liability before national courts: 25 years on, has anything changed?, i Giliker, P. (red.), Research Handbook on EU Tort Law, Edward Elgar, Cheltenham och Northampton, 2017, s. 93; Varga, Z., The Effectiveness of the Köbler Liability in National Courts, Hart, Oxford, 2020.

8 Se dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, särskilt punkterna 21, 28 och 44). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Léger i målet Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:207, särskilt punkterna 18 och 21).

9 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 45). Se även förslag till avgörande av generaladvokat Léger i målet Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:207, punkterna 107–114).

10 Se dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 47).

11 Se, exempelvis, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 35), och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv) ( C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 69).

12 Generaladvokat Emiliou påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Asociaţia Forumul Judecătorilor din România ( C‑216/21, EU:C:2023:116, punkt 26) att det står klart att det i unionens rättsordning finns en enda princip om rättsväsendets oavhängighet och att artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan såvitt rättsväsendets oavhängighet anbelangar har väsentligen samma innehåll.

13 Se, exempelvis, dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) ( C‑791/19, EU:C:2021:596, punkterna 57 och 58), och dom av den 29 mars 2022, Getin Noble Bank ( C‑132/20, EU:C:2022:235, punkterna 93 och 94).

14 Se, exempelvis, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkterna 121 och 122) och dom av den 18 april 2024, OT m.fl. (Avskaffande av en domstol) ( C‑634/22, EU:C:2024:340, punkt 35).

15 I efterföljande mål har EU-domstolen bekräftat den princip om statens ansvar för skada till följd av överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas domstolar som fastställdes i domen i målet Köbler, men frågan om domstolarnas opartiskhet aktualiserades inte i något av dessa mål. Hittills har nämligen de mål som anhängiggjorts vid EU-domstolen, där Köbler-ansvaret varit aktuellt, i allmänhet föranletts av hänskjutanden från lägre eller andra domstolar som prövat överträdelser av unionsrätten som kunnat tillskrivas domstolar i sista instans. Se dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513) (domstol i första instans), dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo ( C‑173/03, EU:C:2006:391) (domstol i första instans), dom av den 9 september 2015, Ferreira da Silva e Brito m.fl. ( C‑160/14, EU:C:2015:565) (domstol i första instans), dom av den 28 juli 2016, Tomášová ( C‑168/15, EU:C:2016:602) (domstolens status som domstol i sista instans oklar), och dom av den 29 juli 2019, Hochtief Solutions Magyarországi Fióktelepe ( C‑620/17, EU:C:2019:630) (olika domstolar). EU-domstolen har även avgjort mål om fördragsbrott som väckts mot medlemsstater till följd av åsidosättanden av unionsrätten som begåtts av domstolar i sista instans, vilka inte heller behandlade denna fråga. Se dom av den 9 december 2003, kommissionen/Italien ( C‑129/00, EU:C:2003:656), dom av den 12 november 2009, kommissionen/Spanien ( C‑154/08, EU:C:2009:695), dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (Förskottsskatt) ( C‑416/17, EU:C:2018:811), och dom av den 14 mars 2024, kommissionen/Förenade kungariket (Dom från Supreme Court) ( C‑516/22, EU:C:2024:231). Se även dom av den 24 november 2011, kommissionen/Italien ( C‑379/10, EU:C:2011:775) (underlåtenhet att implementera domen i det ovannämnda målet Traghetti [del Mediterraneo]).

16 För ett urval, se, exempelvis, Toner, H., Thinking the Unthinkable? State Liability for Judicial Acts after Factortame (III), Yearbook of European Law, vol. 17, nr 1, 1997, s. 165, särskilt på s. 187 och 188; Anagnostaras, G., The Principle of State Liability for Judicial Breaches: The Impact of European Community Law, European Public Law, vol. 7, nr 2, 2001, s. 281, särskilt på s. 295 och 296; Garde, A., Member states’ liability for judicial acts or omissions: much ado about nothing?, Cambridge Law Journal, vol. 63, nr 3, 2004, s. 564, särskilt på s. 566 och 567; van Dam, C., European Tort Law, Second edition, Oxford University Press, Oxford, 2013, s. 47; Demark, A., Contemporary Issues regarding Member State Liability for Infringements of EU Law by National Courts, EU and Comparative Law Issues and Challenges Series, vol. 4, 2020, s. 352, särskilt på s. 372.

17 Vissa forskare har diskuterat inrättandet av särskilda förfaranden eller specialdomstolar för anspråk grundade på Köbler-ansvaret. Se, exempelvis, Wattel, P.J., Köbler, CILFIT and Welthgrove: We Can’t Go On Meeting Like This, Common Market Law Review, vol. 41, nr 1, 2004, s. 177, särskilt på s. 180. Andra forskare har övervägt att ge EU-domstolen behörighet att pröva sådana anspråk. Se, exempelvis, Hofstötter, B., Non-Compliance of National Courts – Remedies in European Community Law and Beyond, TMC Asser Press, Haag, 2005, särskilt på s. 165–175.

18 Se dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 128) (som hänvisar till Europadomstolens dom av den 6 maj 2003, Kleyn m.fl. mot Nederländerna (CE:ECHR:2011:0506JUD003934398), och Europadomstolens dom av den 6 november 2018, Ramos Nunes de Carvalho e Sá mot Portugal (CE:ECHR:2018:1106JUD005539113)).

19 För en sammanfattning av rättspraxis, se förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe i målet parlamentet/UZ ( C‑894/19 P, EU:C:2021:497, punkterna 54–118).

20 Se, exempelvis, dom av den 22 december 2010, RTL Belgium ( C‑517/09, EU:C:2010:821, särskilt punkterna 41–47), dom av den 31 januari 2013, Belov ( C‑394/11, EU:C:2013:48, särskilt punkterna 45–51), dom av den 9 oktober 2014, TDC ( C‑222/13, EU:C:2014:2265, särskilt punkt 37), dom av den 21 januari 2020, Banco de Santander ( C‑274/14, EU:C:2020:17, särskilt punkterna 72–74), och dom av den 3 maj 2022, CityRail ( C‑453/20, EU:C:2022:341, särskilt punkterna 63–71).

21 Se dom av den 13 december 2018, Europeiska unionen/Kendrion ( C‑150/17 P, EU:C:2018:1014, punkterna 27–40).

22 I detta hänseende noterar jag att EU-domstolen i dom av den 5 september 2019, Europeiska unionen/Guardian Europe och Guardian Europe/Europeiska unionen ( C‑447/17 P och C‑479/17 P, EU:C:2019:672, punkterna 74–85), fann att Köbler-ansvaret kunde överföras på systemet för unionens skadeståndsansvar och att tribunalen kunde likställas med en domstol i en medlemsstat som inte dömer i sista instans, vilket innebar att unionen inte kunde ådra sig skadeståndsansvar på grund av överträdelser av unionsrätten till följd av ett avgörande från tribunalen. Istället utgjorde utövandet av överklagande det lämpliga sättet att reparera fel som begåtts i tribunalens avgöranden.

23 Se, exempelvis, dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl. ( C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkterna 44–61), och dom av den 4 december 2019, H/rådet ( C‑413/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:1044, punkterna 45–63).

24 Se, exempelvis, dom av den 19 februari 2009, Gorostiaga Atxalandabaso/parlamentet ( C‑308/07 P, EU:C:2009:103, punkterna 41–50).

25 Se, exempelvis, dom av den 24 mars 2022, Wagenknecht/kommissionen ( C‑130/21 P, EU:C:2022:226, punkterna 15–25).

26 Europadomstolen har tillagt att det inte finns några vattentäta skott mellan subjektiv och objektiv opartiskhet, eftersom en domares agerande inte bara kan ge upphov till objektivt grundade tvivel beträffande opartiskheten ur en extern betraktares synvinkel (det objektiva kriteriet), utan även kan ha samband med hans eller hennes personliga övertygelser (det subjektiva kriteriet). Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 23 april 2015, Morice mot Frankrike (CE:ECHR:2015:0423JUD002936910, § 75), och Europadomstolens dom av den 6 november 2018, Ramos Nunes de Carvalho e Sá mot Portugal (CE:ECHR:2018:1106JUD005539113, § 146).

27 Det pågår för närvarande ett mål vid Europadomstolen som rör en fråga som liknar den som uppkommit i förevarande mål. Se Europadomstolen, rättslig sammanfattning i målet Doynov mot Bulgarien (ansökan nr 27455/22), maj 2023, som rör en talan enligt artikel 6.1 i Europakonventionen som grundar sig på att VAS inte var opartisk då den tog ställning till sitt eget ansvar för en påstådd överträdelse av unionsrätten.

28 Se Europadomstolens dom av den 29 juli 2004, San Leonard Band Club mot Malta (CE:ECHR:2004:0729JUD007756201, §§ 61–66), och Europadomstolens dom av den 7 juli 2020, Scerri mot Malta (CE:ECHR:2020:0707JUD003631818, §§ 75–81).

29 Se Europadomstolens dom av den 10 juli 2008 (CE:ECHR:2008:0410JUD006771901, §§ 46–51.

30 Se Europadomstolens dom av den 10 september 2018 (CE:ECHR:2018:0405JUD002841707, §§ 54–60.

31 Se dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 128) (som hänvisar till Europadomstolens dom av den 6 maj 2003, Kleyn m.fl. mot Nederländerna (CE:ECHR:2003:0506JUD003934398), och Europadomstolens dom av den 6 november 2018, Ramos Nunes de Carvalho e Sá mot Portugal (CE:ECHR:2018:1106JUD005539113)).

32 Jämför Geyh, som nämns i fotnot 2 i detta förslag till avgörande, som skiljer mellan processuella, politiska och etiska dimensioner av opartiskhet.

33 Såsom EU-domstolen har slagit fast kan man vid prövningen beakta hur en part i målet uppfattar saken, men detta är inte av avgörande betydelse. Det som är avgörande är om det kan anses finnas sakliga skäl för denna uppfattning. Se dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen) ( C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 129).

34 Se, i detta hänseende, förslag till avgörande av generaladvokat Bot i målet Der Grüne Punkt - Duales System Deutschland/kommissionen (C‑385/07 P, EU:C:2009:210, punkt 337), i vilket han ansåg att ett kriterium som ska beaktas när det gäller behörigheten att pröva frågan om skadeståndsansvar inom rättsväsendet på unionsnivå är att detta system endast består av två domstolar.

35 Angående avvägningen mellan olika intressen och principen om nemo judex in causa sua, det vill säga att ingen får vara domare i egen sak, se Vermeule, A., Contra Nemo Iudex in Sua Causa: The Limits of Impartiality, Yale Law Journal, vol. 122, nr 2, 2012, s. 384.

36 Se Prechal, S., Community Law in National Courts: The Lessons from Van Schijndel, Common Market Law Review, vol. 35, nr 3, 1998, s. 681, särskilt på s. 690.

37 Se dom av den 14 december 1995, Peterbroeck ( C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 14), och dom av den 14 december 1995, van Schijndel och van Veen ( C‑430/93 och C‑431/93, EU:C:1995:441, punkt 19). Se även, mer nyligen, exempelvis dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management and Catania Multiservizi ( C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 63), och dom av den 23 november 2023, Provident Polska ( C‑321/22, EU:C:2023:911, punkt 63).

38 Såsom VAS vidare har angett bedrivs den dömande verksamheten vid denna domstol i form av kollegier med tre eller fem ledamöter och varje kollegial sammansättning är självständig, utan någon form av samverkan med andra kollegiala sammansättningar eller med andra domare vid VAS.

39 I två mål fastställdes exempelvis skadeståndsansvaret av domstolar i lägre instans, men dessa domar upphävdes efter överklagande av domstolar i sista instans vars felaktiga tillämpning av unionsrätten var föremål för prövning, varvid frågan om opartiskhet inte berördes. Se Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), dom av den 18 november 2016 (15–21.438; FR:CCASS:2016:AP00630); Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal), dom av den 12 mars 2009 (9180/07.3TBBRG.G1.S1). Dessa två mål diskuteras av Varga, som nämns i fotnot 7 i förevarande förslag till avgörande, s. 57 och 58. Se även Riigikohus (Högsta domstolen, Estland), dom av den 20 maj 2022 (3–20–1684).

40 Se, exempelvis, Grondwettelijk Hof/Cour constitutionnelle (Författningsdomstolen, Belgien), dom av den 23 februari 2017 (29/2017); Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike), dom av den 1 april 2022 (443882; FR:CECHR:2022:443882.20220401); Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen i Nederländerna), dom av den 21 december 2018 (17/00424; NL:HR:2018:2396).

41 Det faktum att VAS formellt sett är motpart i målet framgår även av första sidan i detta förslag till avgörande, där förevarande mål betecknas som målet Vivacom Bulgaria EAD/Varhoven administrativen sad och Natsionalna agentsia za prihodite, och av att VAS har inkommit med ett skriftligt yttrande till EU-domstolen.

42 VAS har i sitt skriftliga yttrande indikerat att ansvaret i alla mål som rör ansvar som omfattas av Zodov, och framför allt i mål om ersättning för skada till följd av överträdelser av unionsrätten, ligger hos staten och inte hos den domstol som har orsakat skadan för en enskild genom sitt avgörande, såsom anges i tolkningsmålen 5/2013 och 7/2014 från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien).

43 Se Europadomstolens beslut av den 18 juni 2013, Valcheva och Abrashev mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:0618DEC000619411, § 100), och Europadomstolens beslut av den 18 juni 2013, Balakchiev m.fl. mot Bulgarien (CE:ECHR:2013:0618DEC006518710, § 61).