Förslag till avgörande av generaladvokat Dean Spielmann föredraget den 15 maj 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (EUT L 88, 2011, s. 45).

3 EGT L 28, 1997, s. 2 (nedan kallad förordning nr 1408/71).

4 EUT L 166, 2004, s. 1.

5 EUT L 284, 2009, s. 1.

6 Publicerat i Monitorul Oficial al României, del I, nr 318 av den 30 april 2014.

7 C‑173/09, EU:C:2010:581 (nedan kallad domen Elchinov).

8 Se artikel 168.7 FEUF. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet kommissionen/Tyskland ( C‑562/10, EU:C:2012:210, punkt 54).

9 Se domen Elchinov (punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis).

10 Se dom av den 12 juli 2001, Smits och Peerbooms ( C‑157/99, EU:C:2001:404, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad domen Smits och Peerbooms).

11 Se, bland annat, dom av den 16 maj 2006, Watts ( C‑372/04, EU:C:2006:325, punkt 92), och dom av den 15 juni 2010, kommissionen/Spanien ( C‑211/08, EU:C:2010:340, punkt 53).

12 Se, bland annat, dom av den 5 oktober 1994, kommission/Frankrike ( C‑381/93, EU:C:1994:370, punkt 17), domen Smits och Peerbooms (punkt 61), och dom av den 19 april 2007, Stamatelaki ( C‑444/05, EU:C:2007:231, punkt 25).

13 Se dom av den 26 september 2024, Nord Vest Pro Sani Pro ( C‑387/22, EU:C:2024:786, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

14 Det system för förhandstillstånd som medlemsstaterna får fastställa enligt direktiv 2011/24 har således undantagskaraktär (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Veselības ministrija, C‑243/19, EU:C:2020:325, punkt 65).

15 Se dom av den 29 oktober 2020, Veselības ministrija ( C‑243/19, EU:C:2020:872, punkt 72) (nedan kallad domen Veselības ministrija).

16 Det framgår inte av någon av handlingarna i målet att de bestämmelser som är aktuella i det nationella målet hör samman med utövandet av etableringsfriheten, såsom den föreskrivs i artikel 49 FEUF.

17 Begreppet bosättningsmedlemsstaten används i förordningarna nr 883/2004 och nr 987/2009, men i direktiv 2011/24 används uttrycket försäkringsmedlemsstaten.

18 Formuleringen motsvarande handlingar är att föredra framför motsvarande läkarintyg, eftersom det är bredare och kan omfatta alla typer av handlingar som härrör från sjukvårdspersonal eller medicinska institut.

19 Se dom av den 18 september 2019, VIPA ( C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

20 Exempelvis hänvisas i den spanska språkversionen till sistema de seguridad social o el sistema nacional de sanidad obligatorio (systemet för social trygghet eller det lagstadgade nationella systemet för hälso- och sjukvård), i den tyska språkversionen till die gesetzliche Sozialversicherung oder das nationale Gesundheitssystem (det lagstadgade systemet för social trygghet eller det nationella systemet för hälso- och sjukvård), i den nederländska språkversionen till het wettelijke socialezekerheids- of gezondheidszorgstelsel (det lagstadgade systemet för social trygghet eller för hälso- och sjukvård) och i den rumänska språkversionen till sistemului obligatoriu de securitate socială sau sistemului național de sănătate (det lagstadgade systemet för social trygghet eller det nationella systemet för hälso- och sjukvård).

21 Förslag av den 2 juli 2008, [SEC(2008) 2163] [SEC(2008) 2164] SEC(2008) 2183]/* KOM(2008) 414 slutlig – COD 2008/0142, punkt 4 c, och punkt 7.1.

22 Pressmeddelande, rådets 2947:e sammanträde – Sysselsättning och socialpolitik samt hälso- och konsumentfrågor – Luxemburg den 8 och den 9 juni 2009, 9721/2/09 REV 2, Press 124, s. 12. Se även pressmeddelande, rådets 2980:e sammanträde – Sysselsättning och socialpolitik samt hälso- och konsumentfrågor – Bryssel den 30 november 2009 och den 1 december 2009, 16611/1/09 REV 1, Press 348, s. 13. Avsikten var att fullt ut iaktta domstolens praxis och samtidigt upprätthålla medlemsstaternas rätt att organisera sitt hälso- och sjukvårdssystem.

23 Pressmeddelande, rådets 3019:e sammanträde – Sysselsättning och socialpolitik samt hälso- och konsumentfrågor – Luxemburg den 7 och den 8 juni 2010, 10560/10, Press 156, s. 16. Se även Pressmeddelande, rådets 2916:e sammanträde – Sysselsättning och socialpolitik samt hälso- och konsumentfrågor – Bryssel den 16 och den 17 december 2008, 16825/08, Press 358, s. 9.

24 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet enligt artikel 294.6 [FEUF] om rådets ståndpunkt vid den första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, KOM(2010) 503 slutlig, 2008/0142 (COD), den 20 september 2010, sidorna 7 och 10, som hänvisar till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22).

25 Således definieras i artikel 3 a i direktiv 2011/24 hälso- och sjukvård som hälso- och sjukvårdstjänster som hälso- och sjukvårdspersonal tillhandahåller patienter i syfte att bedöma, bibehålla eller återställa deras hälsotillstånd, inbegripet förskrivning, utlämning och tillhandahållande av läkemedel och medicinska hjälpmedel, utan åtskillnad mellan offentliga och privata hälso- och sjukvårdstjänster. Se även utkast till rådets motivering av den 3 september 2010, Interinstitutionellt ärende, 2008/0142 (COD), s. 4: The top ten mistakes patients make in cross-border healthcare, European Commission, 2018, tillgänglig via följande länk: https://health.ec.europa.eu/document/download/b2a023c2–2af5–4ef7-b886–2b9203d355c1_en?filename=2018_10mistakes_en.pdf&prefLang=fr.

26 I artikel 3 f i direktiv 2011/24 definieras hälso- och sjukvårdspersonal som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i direktiv [2005/36] eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv [2005/36], eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning. Som jag har nämnt i punkt 51 i detta förslag till avgörande, ankommer det på medlemsstaterna att fastställa huruvida de vill ersätta kostnaderna för vård som har tillhandahållits av vårdgivare utanför sitt socialförsäkringssystem eller offentliga hälso- och sjukvårdssystem.

27 Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Trstenjaks förlag till avgörande i målet kommissionen/Tyskland ( C‑562/10, EU:C:2012:210, punkt 55).

28 C‑538/19, EU:C:2021:809 (nedan kallad domen Casa Naţională de Asigurări de Sănătate).

29 Domen Casa Naţională de Asigurări de Sănătate (punkterna 41–45).

30 Se domen Casa Naţională de Asigurări de Sănătate (punkt 48 och där angiven rättspraxis).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 1998, Kohll ( C‑158/96, EU:C:1998:171, punkterna 34 och 35), dom av den 12 juli 2001, Vanbraekel m.fl. ( C‑368/98, EU:C:2001:400, punkt 45), dom av den 19 april 2007, Stamatelaki ( C‑444/05, EU:C:2007:231, punkterna 26 och 28), domen Elchinov (punkt 41 och där angiven rättspraxis), och domen Casa Naţională de Asigurări de Sănătate (punkt 35 och där angiven rättspraxis).

32 Det ska påpekas att frågan om kostnadsersättning för den gränsöverskridande vård som AF har fått omfattas av ett system med förhandstillstånd, med tillägg av kraven på en förhandsbedömning av en läkare som omfattas av det offentliga sjukförsäkringssystemet i försäkringsmedlemsstaten och en remiss om inläggning på sjukhus som utfärdats av en sådan läkare.

33 Enligt den regionala sjukförsäkringskassan i Mureș kan genomförandet av en läkarundersökning endast styrkas av en remiss för inläggning på sjukhus.

34 Domstolen har redan slagit fast att nationella bestämmelser som, även om de ska tillämpas på samma sätt på inhemska medborgare som på aktörer eller leverantörer i andra medlemsstater, leder till ett resultat som innebär att leverantörerna i en annan medlemsstat missgynnas i förhållande till inhemska medborgare, utgör en inskränkning av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster (se, bland annat, dom av den 13 december 2007, kommissionen/Italien, C‑465/05, EU:C:2007:781, punkterna 46–48, och dom av den 21 december 2023, Cofidis, C‑340/22, EU:C:2023:1019, punkterna 40 och 41).

35 Se domen Smits och Peerbooms (punkterna 76–79), dom av den 16 maj 2006, Watts ( C‑372/04, EU:C:2006:325, punkterna 108 och 109), och domen Elchinov (punkt 43).

36 Se dom av den 27 januari 2011, kommissionen/Luxemburg ( C‑490/09, EU:C:2011:34, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

37 Se domen Veselības ministrija (punkterna 72–77).

38 Domen Veselības ministrija (punkt 73).

39 Domen Veselības ministrija (punkt 74).

40 Domen Veselības ministrija (punkterna 75 och 76).