Förslag till avgörande av generaladvokat Athanasios Rantos föredraget den 6 februari 2025

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 2009, s. 16). Detta direktiv har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 328, 2018, s. 82). Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet är emellertid direktiv 2009/28 tidsmässigt tillämpligt i det nationella målet.

3 Artikel 3 ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1513 av den 9 september 2015 om ändring av direktiv 98/70/EG om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av direktiv 2009/28 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (EUT L 239, 2015, s. 1), vilket skulle införlivas senast den 10 september 2017. Ändringarna av artikel 3 är inte relevanta för det nationella målet och återges inte inom ramen för förevarande förslag till avgörande.

4 Rådets förordning av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9, och rättelse i EUT L, 2024/90707).

5 EUT C 200, 2014, s. 1.

6 EUT C 80, 2022, s. 1.

7 EUT C 258, 2016, s. 8. Beslutet finns (bland annat på engelska) på kommissionens webbplats på följande adress: https://ec.europa.eu/competition/state_aid/cases/261615/261615_1761694_150_2.pdf.

8 GURI nr 150 av den 29 juni 2016, s. 8.

9 I punkt 1 i denna bilaga anges närmare hur stödet ska beräknas för anläggningar med en kapacitet på högst 500 kW som väljer schablontariffen. I punkt 2 i samma bilaga anges närmare hur stödet ska beräknas för andra anläggningar, det vill säga anläggningar som inte har begärt tillämpning av schablontariffen. De grundtariffer som anges i tabell 1 är differentierade beroende på källa, typ av anläggning och producerad effekt. Tarifferna är lägre för stora anläggningar än för medelstora anläggningar.

10 Vad gäller de faktiska omständigheterna har GSE gjort gällande att beslutet om hänskjutande inte gör det möjligt att begripa hur Tiberis har gått miste om en inkomstökning, eftersom de nationella bestämmelserna i fråga innebär att Tiberis kunde få avkastning på sin investering och sälja energin på den fria marknaden. Den hänskjutande domstolen har inte heller angett att Tiberis hade rätt att när som helst säga upp avtalet med GSE med 60 dagars varsel, utan att behöva återbetala det stöd som erhållits fram till den dagen. Den hänskjutande domstolen har inte heller angett att de nationella bestämmelserna föreskriver ett mer omfattande stöd till anläggningar som är upptagna i registret, vilket skyddar mot marknadens fluktuationer. Beslutet om hänskjutande är också bristfälligt i redogörelsen för de tillämpliga bestämmelser mot bakgrund av vilka förhandsavgörandet har begärts. Det innebär att EU-domstolen inte får en tydlig uppfattning om tillämplig nationell rätt och att den inte kan fastställa huruvida det faktiskt är fråga om ett eventuellt åsidosättande av unionsrätten.

11 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2024, Kolin Inşaat Turizm Sanayi ve Ticaret ( C‑652/22, EU:C:2024:910, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2024, INSS (Ledighet för mamman i en enföräldersfamilj) ( C‑673/22, EU:C:2024:407, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2023, Prestige and Limousine ( C‑50/21, EU:C:2023:448, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, Tüke Busz ( C‑391/22, EU:C:2023:892, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

15 Även om den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till kommissionens beslut om godkännande, har GSE uttryckligen åberopat det i sitt yttrande, inte till stöd för sin invändning om rättegångshinder utan för att göra gällande, för det fall EU-domstolen finner att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning, att den nationella lagstiftningen genom vilken stödsystemet i fråga inrättades inte strider mot unionsrätten, eftersom kommissionen godkände den på förhand.

16 Jag erinrar om att EU-domstolen i det mål som avgjordes med domen av den 22 oktober 2024, Kolin Inşaat Turizm Sanayi ve Ticaret ( C‑652/22, EU:C:2024:910), där den tolkning av bestämmelserna i ett direktiv som den hänskjutande domstolen hade begärt inte på något vis kunde vara relevant för avgörandet av det nationella målet på grund av att ekonomiska aktörer från ett tredjeland som inte ingått ett internationellt avtal med unionen om offentlig upphandling inte kan åberopa likabehandling på detta område, fann att begäran om förhandsavgörande inte kunde tas upp till prövning. Se särskilt punkterna 67–69 i nämnda dom.

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, PGE ( C‑574/14, EU:C:2016:686, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

18 Se dom av den 2 maj 2019, A-Fonds ( C‑598/17, nedan kallad A-Fonds-domen, EU:C:2019:352, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

19 Bedömningar som underförstått skulle kunna följa av ett beslut fattat av denna institution angående ett statligt stöd kan emellertid i princip inte vara bindande för de nationella domstolarna i ett mål, såsom det nationella målet, som saknar samband med frågan huruvida detta stöd är förenligt med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, NFŠ, C‑28/23, EU:C:2024:893, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

20 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV ( C‑275/10, EU:C:2011:814, punkt 27 och där angiven rättspraxis). När ett åsidosättande av skyldigheten enligt artikel 108.3 FEUF åberopas av enskilda och fastställs av nationella domstolar ska de nämnda domstolarna dra alla konsekvenserna av detta i enlighet med nationell rätt, utan att deras avgöranden för den skull ska innehålla någon bedömning av huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden, eftersom kommissionen, med förbehåll för domstolens prövningsrätt, är ensam behörig att göra en sådan bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002, Nygård, C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2016, PGE ( C‑574/14, EU:C:2016:686, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 1977, Iannelli & Volpi ( 74/76, EU:C:1977:51, punkt 14), och dom av den 23 april 2002, Nygård ( C‑234/99, EU:C:2002:244, punkt 57).

23 Se, för ett liknande resonemang, A-Fonds-domen (punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis). Se även beslut av den 24 juli 2003, Sicilcassa m.fl. ( C‑297/01, EU:C:2003:416, punkt 47 och där angiven rättspraxis), i vilket fastställdes att en nationell domstols fråga till EU-domstolen om ett statligt stöd eller ett system för statligt stöd var förenligt med den inre marknaden inte kunde tas upp till prövning.

24 I det målet ville den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida bestämmelserna i unionens primärrätt om fri rörlighet för kapital var förenliga med bestämmelserna om statligt stöd, mot bakgrund av ett beslut som kommissionen hade antagit i fråga om statligt stöd. Närmare bestämt var det fråga om möjligheten för en nationell domstol att bifalla en ansökan om återbetalning av skatt på utdelning från bolag med säte i Nederländerna, trots att denna skatt omfattades av ett beslut av kommissionen.

25 EU-domstolen menade att svaret på den hänskjutande domstolens fråga var att artiklarna 107 och 108 FEUF skulle tolkas så, att en nationell domstol inte kan pröva huruvida ett sådant hemvistkrav är förenligt med artikel 63.1 FEUF, för det fall det berörda systemet med återbetalning av skatt på utdelning anses utgöra en stödordning. Se särskilt, för ett liknande resonemang, A-Fonds-domen (punkt 45 och där angiven rättspraxis, samt punkterna 49–54).

26 Se avsnitt 3.3.2 i beslutet om godkännande, närmare bestämt skälen 39 och 42, där kommissionen anger att utan stödet och under normala marknadsförhållanden skulle de projekt som omfattas av stödsystemet inte vara lönsamma och ha ett negativt nettovärde, och att stödet alltså gör det möjligt för stödmottagarna att ändra sitt beteende och investera i förnybar energi och ger den stimulanseffekt som krävs för att uppnå målet av gemensamt intresse.

27 Det framgår nämligen av skäl 50 i beslutet om godkännande att avräkningsmekanismen bedömdes vara lämplig för det fall marknadspriset på el överstiger beräkningarna i riktlinjerna, för att undvika exceptionella vinster och exceptionella inkomster från projektet, det vill säga inkomster utöver de inkomster som beaktades vid beräkningen av projektets lönsamhet.

28 Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe i målet A-Fonds ( C‑598/17, EU:C:2018:1037, punkt 81).

29 Se artikel 1 b ii och 1 c i förordning 2015/1589.

30 Se dom av den 28 oktober 2021, Eco Fox m.fl. ( C‑915/19–C‑917/19, EU:C:2021:887, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2021, Eco Fox m.fl. ( C‑915/19–C‑917/19, EU:C:2021:887, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

32 Dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES ( C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 123).

33 Inom ramen för den elfte frågan i de mål som avgjordes med domen DOBELES HES ( C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkterna 117–123 och där angiven rättspraxis) ville den hänskjutande domstolen få klarhet i just huruvida artikel 108.3 FEUF samt artikel 2.1 och artikel 3 i förordning 2015/1589 skulle tolkas på så sätt att en nationell domstol kunde bifalla en ansökan om utbetalning av ett belopp som motsvarar ett nytt stöd som inte anmälts till kommissionen, under förutsättning att stödet dessförinnan anmälts till kommissionen av de berörda nationella myndigheterna och att kommissionen ger eller ska anses ha gett sitt medgivande till detta.

34 Se ovan punkterna 32 och 33.

35 Se artikel 3.3 i direktiv 2009/28 och artikel 4.9 i direktiv 2018/2001 samt skäl 18 i det sistnämnda direktivet.

36 Det finns skäl att framhålla att Republiken Italien, enligt uppgifter i kommissionens skriftliga yttrande som inte har bestritts av Tiberis, har överskridit det bindande mål för tillförsel av energi från förnybara energikällor som den var skyldig att uppnå enligt detta direktiv. Rent faktiskt finns alltså inte fog för att anföra att det italienska stödsystemet för el från förnybara energikällor har hindrat denna medlemsstat från att uppnå sitt mål.

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2024, Gestore dei Servizi Energetici ( C‑148/23, EU:C:2024:555, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

38 Se bedömningen ovan i punkterna 83–87 som gäller i tillämpliga delar på direktiv 2009/28.

39 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

40 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

41 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2022:494, punkterna 33 och 34).

42 I skälen 16–19 i direktiv 2018/2001 finns inga uppgifter om det tidsmässiga tillämpningsområdet för artikel 4 i direktivet.

43 Denna tolkning bekräftas också av skäl 466 i 2022 års riktlinjer, där det anges att kommissionen kommer att tillämpa riktlinjerna för att bedöma förenligheten hos nytt stöd som anmäls till kommissionen från och med att riktlinjerna trätt i kraft. I skäl 468 i samma riktlinjer anges endast som en möjlighet, att medlemsstaterna vid behov kan ändra befintliga stödordningar så att de blir förenliga med 2022 års riktlinjer, utan att det för den skull utgör en skyldighet.

44 I synnerhet anges i artikel 4.3 att stödsystem till el från förnybara energikällor ska utformas så att de maximerar integreringen av el från förnybara energikällor på elmarknaden och säkerställer att producenter av förnybar energi svarar på marknadens prissignaler och maximerar sina marknadsintäkter. I punkt 4 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att stöd till el från förnybara energikällor beviljas på ett öppet, transparent, konkurrensutsatt, icke-diskriminerande och kostnadseffektivt sätt. Nämnda bestämmelser liksom punkterna 5 och 6 i samma artikel innehåller också vissa förtydliganden och möjliga undantag.

45 Se skäl 16 i direktiv 2018/2001.

46 Se särskilt artikel 4.4 och 4.5 i direktiv 2018/2001 samt skäl 19 i detta direktiv.

47 Se dom av den 14 april 2005, AEM och AEM Torino ( C‑128/03 och C‑129/03, EU:C:2005:224, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

48 Att olika stimulansåtgärderna kan tillämpas i förhållande till anläggningens kapacitet anges för övrigt uttryckligen både i beslutet om godkännande och i avsnitt 3.3.2.1 i riktlinjerna för 2014–2020.

49 Såsom anges ovan i punkt 65 är syftet med det stimulanssystem som bygger på registrering, vilket Tiberis har omfattats av, att säkra investeringarna genom att garantera en taxa som ger ett incitament som står i proportion till kostnaderna för det projekt som beskrivits i stödansökan.

50 Såsom anges ovan i punkt 65 betalades det berörda stödet endast ut till stora producenter om timpriset per område understeg auktionspriset för att täcka skillnaden mellan de båda priserna. Stimulanstaxan var också lägre än för operatörer som registrerades i registret.