Tribunalens dom (tredje avdelningen i utökad sammansättning) den 25 juni 2025

I mål T‑96/23,

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av ordföranden M. van der Woude samt domarna P. Škvařilová-Pelzl (referent), I. Nõmm, G. Steinfatt och D. Kukovec, justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 9 september 2024,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Förstahandsyrkandet: ogiltigförklaring av det angripna beslutet

Den andra grunden: En tolkning av artikel 28.1 i förordning 2019/942 som inte säkerställer den ändamålsenliga verkan av förfarandet vid överklagandenämnden och denna bestämmelses förenlighet med principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan, och med principen om likhet inför lagen, såsom den garanteras i artikel 20 i stadgan

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 28.1 i förordning 2019/942

Andrahandsyrkandet: ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet

Rättegångskostnader

1 Sökanden, Uniper Global Commodities SE, har väckt talan med stöd av artikel 263 FEUF och i första hand yrkat ogiltigförklaring av beslut A-003–2022 som meddelades av överklagandenämnden vid Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) den 9 december 2022 (nedan kallat det angripna beslutet). Genom detta beslut avvisades sökandens överklagande av Acers beslut nr 03/2022 av den 25 februari 2022 om ändring av metoden för prissättning av balansenergi och kapacitet mellan elområden som används för utbyte av balansenergi eller för att driva processen för nettning av obalanser (nedan kallat det ursprungliga beslutet). Beslutet överklagades i den del Acer, för en period på 48 månader från och med den 1 juli 2022, hade fastställt en gräns för det pris till vilket leverantörer av balansenergi, såsom sökandebolaget själv, kunde utbyta denna energi på de europeiska plattformarna PICASSO och MARI. I andra hand yrkade sökandebolaget ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet.

2 Genom beslut nr 01/2020 av den 24 januari 2020 antog Acer, på förslag av de systemansvariga för överföringssystemen (nedan kallade de systemansvariga), en metod för prissättning av balansenergi och kapacitet mellan elområden som används för utbyte av balansenergi eller för att genomföra processen för nettning av obalanser (nedan kallad den omtvistade metoden), i vilken det bland annat föreskrevs att priserna för tillhandahållande av balansenergi inte fick överstiga eller understiga en teknisk prisgräns på 99999 euro per megawattimme (MWh).

3 Den 2 juni 2021 upprättade Europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem för el (nedan kallat nätverket), för samtliga systemansvarigas räkning, ett förslag till ändring av den omtvistade metoden i syfte att ersätta den befintliga tekniska prisbegränsningen med en prisgräns på 15000 euro/MWh (nedan kallat förslaget från de systemansvariga). Förslaget åtföljdes av en förklarande anmärkning av den 28 maj 2021. Inom ramen för den marknadsundersökning som nätverket hade inlett, ingav sökanden den 20 juli 2021 ett negativt yttrande över detta förslag till nätverket.

4 Efter det att nätverket hade överlämnat förslaget från de systemansvariga till Acer för godkännande, genomförde Acer den 13 oktober 2021 ett offentligt samråd på sin webbplats och uppmanade berörda marknadsaktörer att inkomma med synpunkter på detta förslag före den 10 november 2021. I detta sammanhang tog sökandebolaget särskilt upp frågan om huruvida en tillfällig prisgräns borde godkännas under lanseringen av de europeiska plattformarna för utbyte av balansenergi PICASSO och MARI. Sökandebolaget deltog i detta offentliga samråd och inkom den 10 november 2021 med synpunkter på Acers frågor.

5 Från den 22 november till den 6 december 2021 överlämnade Acer, för samråd, till de systemansvariga, nätverket och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter (nedan kallade tillsynsmyndigheterna) en version, som Acer själv hade ändrat, av förslaget från de systemansvariga som Acer i förväg hade översänt till dem, tillsammans med en motivering till ändringarna.

6 Genom det ursprungliga beslutet, som antogs den 25 februari 2022 och offentliggjordes på Acers webbplats den 28 februari 2022, avslog Acer de systemansvarigas förslag med motiveringen att det inte uppfyllde villkoren i artikel 30.2 i kommissionens förordning (EU) 2017/2195 av den 23 november 2017 om fastställande av riktlinjer för balanshållning avseende el (EUT L 312, 2017, s. 6) och förordnade att den befintliga tekniska prisgränsen på 99999 euro/MWh skulle fortsätta att gälla. Genom bilaga I till det ursprungliga beslutet ändrade Acer emellertid den omtvistade metoden genom att införa en tillfällig prisgräns på 15000 euro/MWh som endast var tillämplig på utbyte av balansenergi på de europeiska plattformarna PICASSO och MARI, under en period på 48 månader från den 1 juli 2022.

7 Den 28 april 2022 överklagade sökandebolaget det ursprungliga beslutet till Acers överklagandenämnd (nedan kallad överklagandenämnden).

8 Genom det angripna beslutet avvisade överklagandenämnden sökandebolagets överklagande av det ursprungliga beslutet, med motiveringen att sökandebolaget inte hade den behörighet som krävs för att väcka en sådan talan enligt artikel 28.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/942 av den 5 juni 2019 om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (EUT L 158, 2019, s. 22), eftersom det ursprungliga beslutet inte var riktat till sökandebolaget och det inte berörde sökandebolaget personligen.

9 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska

10 Acer har i huvudsak yrkat att tribunalen ska:

11 Till stöd för sitt förstahandsyrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet har sökandebolaget åberopat två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av det villkor för tillämpning av artikel 28.1 i förordning 2019/942 som avser att sökanden ska vara personligen berörd. Den andra grunden avser i huvudsak en tolkning av artikel 28.1 i förordning 2019/942 som inte säkerställer den ändamålsenliga verkan av förfarandet vid överklagandenämnden och denna bestämmelses förenlighet med principen om ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och med principen om likhet inför lagen, såsom den garanteras i artikel 20 i stadgan, genom att överklagandenämnden vägrade att fastställa att sökandebolaget hade talerätt mot en regleringsakt som berörde sökandebolaget direkt och som inte medförde genomförandeåtgärder.

12 Acer har yrkat att förstahandsyrkandet ska ogillas.

13 Tribunalen kommer först att pröva den andra grunden.

14 Sökandebolaget anser att överklagandenämnden i det angripna beslutet åsidosatte artikel 263 fjärde stycket FEUF genom att anse att sökandebolaget inte hade den ställning som krävs för att överklaga till nämnden, trots att det ursprungliga beslutet var en regleringsakt som berörde sökandebolaget direkt och inte innehöll genomförandeåtgärder.

15 Sökandebolaget har gjort gällande att överklagandenämnden i det angripna beslutet gjorde en riktig bedömning när den mot bakgrund av rättspraxis konstaterade att det ursprungliga beslutet utgjorde en regleringsakt som berörde sökandebolaget direkt och inte medförde genomförandeåtgärder och mot vilken talan följaktligen kunde väckas vid unionsdomstolen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Detta har inte heller bestritts av Acer inom ramen för förevarande talan.

16 Enligt sökandebolaget gjorde överklagandenämnden emellertid en felaktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att sökandebolaget inte hade rätt att överklaga det ursprungliga beslutet till nämnden, mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 28.1 i förordning 2019/942. Det är dock möjligt och nödvändigt att tolka och tillämpa nämnda bestämmelse så, att den ger sökandebolaget talerätt mot nämnda beslut, som är en regleringsakt som direkt berör sökandebolaget och som inte medför genomförandeåtgärder och mot vilken talan följaktligen kan väckas vid unionsdomstolen, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Varje annan tolkning av artikel 28.1 i förordning 2019/942 skulle nämligen undergräva den ändamålsenliga verkan av förfarandet vid överklagandenämnden och skulle inte göra det möjligt att säkerställa att denna bestämmelse är förenlig med principen om ett effektivt domstolsskydd, såsom den kommer till uttryck i artikel 47 i stadgan, och med principen om likhet inför lagen, såsom den garanteras i artikel 20 i stadgan.

17 För det första är den ändamålsenliga verkan av förfarandet vid överklagandenämnden, som är utformat som en förenklad mekanism för fullständig självkontroll, i syfte att främja en god förvaltning och avlasta unionsdomstolarna, beroende av att förfarandet är öppet för ett stort antal berörda parter som verkligen har skadats av Acers beslut om marknadstillsyn, såsom den tillfälliga prisgräns som fastställts i det ursprungliga beslutet. Enligt rättspraxis ska unionsrättsliga bestämmelser tolkas på ett sådant sätt att de behåller sin ändamålsenliga verkan. I förevarande fall skulle en restriktiv tolkning av rätten att överklaga till överklagandenämnden i praktiken leda till att Acer befriades från all egenkontroll vid utförandet av de väsentliga, och allt fler och viktigare, uppgifter som Acer tilldelats i fråga om marknadsreglering. Om fysiska eller juridiska personer kunde väcka talan direkt mot Acers beslut vid tribunalen, när dessa utgör regleringsakter som inte medför genomförandeåtgärder och som berör dem direkt, skulle detta undergräva den ändamålsenliga verkan av den förenklade mekanism för fullständig administrativ egenkontroll som föreskrivs i artikel 28.1 i förordning 2019/942, genom att riskera att leda till parallella tvister vid olika instanser (det vill säga överklagandenämnden och tribunalen), med olika prövningsnivåer (det vill säga full kontroll och begränsad prövning).

18 För det andra är det endast genom att talan väcks vid överklagandenämnden som det går att undvika en brist på ett effektivt domstolsskydd, som strider mot unionens primärrätt och som Lissabonfördraget just syftar till att avhjälpa. Sökandebolaget anser att även om det, mot bakgrund av skäl 34 i förordning 2019/942 och rättspraxis, är en nödvändig förutsättning för att väcka talan vid unionsdomstolen att det överklagandeförfarande som avses i artikel 28.1 i denna förordning har uttömts, innebär den omständigheten att det enligt denna bestämmelse inte finns någon möjlighet för fysiska eller juridiska personer att vända sig till Acers överklagandenämnd vad gäller regleringsakter som inte medför genomförandeåtgärder och som berör dem direkt, men inte personligen, att de förlorar sin rätt att väcka talan vid tribunalen enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF.

19 Enligt doktrin och rättspraxis kan särskilda regler för interna förfaranden vid unionens organ eller byråer som införts med stöd av artikel 263 femte stycket FEUF inte påverka tribunalens behörighet. Sådana villkor skulle nämligen strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd, såsom den kommer till uttryck i artikel 47 i stadgan, vilken enligt rättspraxis kräver ett effektivt domstolsskydd mot alla rättsakter som antas av unionens institutioner, organ och byråer. Om det skulle anses att fysiska eller juridiska personer är skyldiga att väcka talan mot Acers beslut direkt vid tribunalen när de avser att angripa regleringsakter som inte medför genomförandeåtgärder och som berör dem direkt, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, skulle detta inte vara förenligt med unionslagstiftarens vilja att ge företräde åt mekanismen med att vända sig till ett överprövningsorgan inom unionens byråer för att möjliggöra en fullständig kontroll av deras komplicerade tekniska eller vetenskapliga bedömningar, eftersom unionsdomstolens prövning därefter enligt rättspraxis är begränsad.

20 Detta är inte heller förenligt med principen om likhet inför lagen, såsom den garanteras i artikel 20 i stadgan och tillämpas i rättspraxis, eftersom de fysiska eller juridiska personer som påverkas mest negativt av Acers beslut utan sakliga skäl behandlas mindre förmånligt än andra vad gäller deras talerätt, såsom i förevarande fall leverantörer av balansenergi i förhållande till systemansvariga. Med hänsyn till det begränsade antalet individuella beslut med regleringsmässig räckvidd som Acer har antagit och till att det är möjligt att behandla olika parallella överklaganden tillsammans eller förena dem med varandra, är överklagandenämnden inte i realiteten utsatt för ett hot om överbelastning och skulle kunna fullgöra den uppgift som lagstiftaren har gett den, nämligen att avlasta unionsdomstolarna och säkerställa en fullständig prövning av Acers beslut.

21 Enligt sökandebolaget borde överklagandenämnden i det angripna beslutet inte ha nöjt sig med artikel 28.1 i förordning 2019/942. Det framgår nämligen av rättspraxis att ordalydelsen i en bestämmelse i sekundärrätten kan och ska ges en vid tolkning, som till och med går utöver bestämmelsens ordalydelse, när det, såsom i förevarande fall, krävs för att bestämmelsen ska vara förenlig med primärrätten. Det skulle strida mot primärrätten att tolka fysiska eller juridiska personers talerätt inom ramen för artikel 28.1 i förordning 2019/942 mer restriktivt än inom ramen för artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget.

22 Acer har bestritt sökandens argument och yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser den andra grunden.

23 Det ska inledningsvis påpekas att unionsdomstolen i detta avseende redan har slagit fast att en framställning av grunder, genom sitt innehåll snarare än dess rättsliga kvalificering, kan anses tillräcklig, under förutsättning att dessa grunder framgår av ansökan med tillräcklig tydlighet (se dom av den 23 september 2004, Italien/kommissionen, C‑297/02, ej publicerad, EU:C:2004:550, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 september 2015, Italien och Spanien/kommissionen, T‑124/13 och T‑191/13, EU:T:2015:690, punkt 33 och där angiven rättspraxis; dom av den 19 januari 2017, kommissionen/Frieberger och Vallin, T‑232/16 P, ej publicerad, EU:T:2017:15, punkt 33).

24 Enligt rättspraxis är det dessutom möjligt att anse att en underförstådd invändning om rättsstridighet har anförts i den mån det framgår relativt tydligt av ansökan att sökanden i själva verket har framfört en sådan anmärkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 1996, Baiwir/kommissionen, T‑262/94, EU:T:1996:75, punkt 37; dom av den 27 november 2018, Mouvement pour une Europe des nations et des libertés/parlamentet, T‑829/16, EU:T:2018:840, punkt 66, och dom av den 21 december 2022, Falke/kommissionen, T‑306/21, EU:T:2022:834, punkt 30).

25 Det framgår av innehållet i den andra grunden, såsom den utvecklats i punkterna 138–151 och 159 i ansökan och i punkterna 56–60 i repliken, att sökandebolaget i huvudsak har hävdat att för att vara förenlig med principen om ett effektivt domstolsskydd och artikel 47 i stadgan, såsom dessa har genomförts genom artikel 263 fjärde stycket FEUF, enligt vilken sökandebolaget har rätt att väcka talan vid unionsdomstolen om ogiltigförklaring av varje rättsakt som, såsom det ursprungliga beslutet, är en regleringsakt som direkt berör sökandebolaget och som inte medför genomförandeåtgärder, samt enligt principen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan, skulle överklagandenämnden i det angripna beslutet tolka artikel 28.1 i förordning 2019/942 så, att den gjorde det möjligt för sökandebolaget att överklaga nämnda beslut till nämnden.

26 Resonemanget i punkt 25 ovan ska förstås så, att det i huvudsak omfattar två invändningar, vilka avser, antingen en tolkning av artikel 28.1 i förordning 2019/942 av överklagandenämnden i det angripna beslutet, som strider mot principen om ett effektivt domstolsskydd och artikel 47 i stadgan, såsom den genomförts genom artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, och mot principen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan (första invändningen), eller mot en underförstådd invändning om rättsstridighet avseende artikel 28.1 i förordning 2019/942 på grund av oförenlighet med samma principer och artiklar i stadgan (andra invändningen).

27 Som svar på en åtgärd för processledning som vidtagits med stöd av artiklarna 89 och 90 i tribunalens rättegångsregler bekräftade sökandebolaget att ansökan underförstått innehöll en sådan invändning om rättsstridighet avseende artikel 28.1 i förordning 2019/942.

28 I den mån Acer, som svar på en annan åtgärd för processledning, invände att invändningen om rättsstridighet avseende artikel 28.1 i förordning 2019/942 hade framställts för sent, i sökandebolagets svar på den åtgärd för processledning som tribunalen hade riktat till Acer, och följaktligen, i enlighet med den rättspraxis som följer av punkt 23 i domen av den 15 maj 2008, Spanien/rådet ( C‑442/04, EU:C:2008:276), punkterna 38 och 39 i domen av den 26 juni 2008, Alferink m.fl./kommissionen ( T‑94/98, EU:T:2008:226), och av punkterna 64–66 i domen av den 24 september 2008, Reliance Industries/rådet och kommissionen ( T‑45/06, EU:T:2008:398), ska avvisas, ska det påpekas att de två invändningar som nämns i punkt 26 ovan med tillräcklig tydlighet framgår av punkterna 138–151 i ansökan. Acers invändning kan således inte godtas och dessa två invändningar ska prövas i sak.

29 Tribunalen påpekar inledningsvis, såsom parterna har medgett i sina inlagor och överklagandenämnden i punkterna 42 och 52 i det angripna beslutet, att det ursprungliga beslutet, trots att det antogs i form av ett individuellt beslut riktat till de systemansvariga i den region som omfattar Belgien, Tjeckien, Tyskland, Frankrike, Kroatien, Luxemburg, Ungern, Nederländerna, Österrike, Polen, Rumänien, Slovenien och Slovakien (nedan kallad CORE-regionen), är en regleringsakt som direkt berör sökandebolaget utan att medföra genomförandeåtgärder, i den mening som avses i det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, vilket innebär att sökandebolaget, mot bakgrund av detta beslut, omfattas av den kategori av fysiska eller juridiska personer som berörs av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

30 Efter detta klargörande ska det prövas huruvida överklagandenämnden, såsom sökandebolaget har gjort gällande inom ramen för den första invändningen, i det angripna beslutet borde ha tolkat artikel 28.1 i förordning 2019/942 så, att den ger sökandebolaget talerätt mot det ursprungliga beslutet, för att säkerställa att denna bestämmelse är förenlig med principen om ett effektivt domstolsskydd och artikel 47 i stadgan, såsom dessa har genomförts genom artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, och med principen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan.

31 Enligt praxis får en tolkning av en unionsbestämmelse inte leda till att bestämmelsens klara och precisa lydelse förlorar all ändamålsenlig verkan. När innebörden av en sådan bestämmelse otvetydigt framgår redan av dess lydelse, kan unionsdomstolen således inte avvika från denna tolkning (se dom av den 23 november 2023, Ministarstvo financija, C‑682/22, EU:C:2023:920, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse, så snart dess lydelse inte uttryckligen avgränsar dess räckvidd, sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i beaktas (se dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export, C‑308/19, EU:C:2021:47, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

32 Enligt artikel 28.1 i förordning 2019/942 rörande [Acers] [b]eslut som är föremål för överklagande gäller att [v]arje fysisk eller juridisk person, inbegripet tillsynsmyndigheterna, får överklaga ett sådant beslut [av Acer] som avses i artikel 2 d [i denna förordning] och antingen riktar sig till den personen själv eller riktar sig till en annan person, men trots detta direkt och personligen berör den personen.

33 I förevarande fall är det utrett att det ursprungliga beslutet, genom vilket Acer fattade beslut om ändringar av den omtvistade metoden som föreslagits av de systemansvariga i CORE-regionen, i enlighet med artikel 5.2 b i förordning 2019/942, är ett sådant beslut av Acer som avses i artikel 2 d i denna förordning.

34 Det framgår av den klara och precisa ordalydelsen i artikel 28.1 i förordning 2019/942 att sökandebolaget, i egenskap av juridisk person som inte är mottagare av det ursprungliga beslutet, vilket enligt artikel 2 i beslutet riktar sig till de systemansvariga i CORE-regionen, endast kan överklaga detta beslut om det berör bolaget inte bara direkt utan även personligen.

35 Även om det är riktigt att villkoret personligen berörd i artikel 28.1 i förordning 2019/942 ska tolkas mot bakgrund av de allmänna principerna i unionsrätten, såsom de garanteras i stadgan, kan en sådan tolkning inte leda till att det avviks från nämnda villkor, som uttryckligen föreskrivs i texten, utan att det leder till en tolkning contra legem.

36 Det ska erinras om att det följer av fast rättspraxis att en extensiv tolkning av denna bestämmelse måste vara förenlig med den aktuella bestämmelsens ordalydelse och att inte ens principen om att bestämmelser ska tolkas så, att de överensstämmer med tvingande bestämmelser med högre rang kan tjäna som grund för en tolkning contra legem (se beslut av den 15 december 2023, Stan/Europeiska åklagarmyndigheten, T‑103/23, EU:T:2023:871, punkt 30 och där angiven rättspraxis; se även, analogt, dom av den 19 september 2019, Rayonna prokuratura Lom, C‑467/18, EU:C:2019:765, punkt 61, och dom av den 5 oktober 2020, Brown/kommissionen, T‑18/19, EU:T:2020:465, punkt 111).

37 Tribunalen konstaterar följaktligen att överklagandenämnden i det angripna beslutet hade fog för att inte tolka artikel 28.1 i förordning 2019/942 så, att den gav sökandebolaget rätt att, i egenskap av juridisk person i den mening som avses i denna bestämmelse, väcka talan mot det ursprungliga beslutet vid överklagandenämnden utan att behöva visa att sökandebolaget inte bara var direkt berört, utan även personligen berört av nämnda beslut.

38 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första invändningen.

39 Den andra invändningen, som motsvarar den underförstådda invändning om rättsstridighet som nämns i punkt 26 ovan, ska prövas i sak.

40 Det ska här erinras om att enligt en allmän tolkningsprincip ska en unionsrättsakt såvitt det är möjligt tolkas så, att bestämmelsens giltighet inte ifrågasätts (dom av den 4 oktober 2001, Italien/kommissionen, C‑403/99, EU:C:2001:507, punkt 37, och dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl., C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 47). Vidare ska, om en unionsbestämmelse kan tolkas på flera sätt, företräde ges för den tolkning som är ägnad att säkerställa bestämmelsens ändamålsenliga verkan (dom av den 19 november 2009, Sturgeon m.fl., C‑402/07 och C‑432/07, EU:C:2009:716, punkt 47; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 1988, Saarland m.fl., 187/87, EU:C:1988:439, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

41 I förevarande fall ska det påpekas att Acer, i andra hand, samt Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen i första hand, i sina svar på tribunalens åtgärder för processledning, gjorde gällande att artikel 28.1 i förordning 2019/942 inte strider mot principen om ett effektivt domstolsskydd eller mot artikel 47 i stadgan, såsom den genomförs genom artikel 263 fjärde stycket FEUF, och principen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan. De ansåg nämligen att den inte utgör hinder för att fysiska eller juridiska personer, i sådana fall som är aktuella i förevarande mål, vilka inte var mottagare av en rättsakt med allmän giltighet som antagits av Acer som inte hade några genomförandeåtgärder och som var direkt men inte personligen berörda av denna rättsakt, det vill säga den kategori av fysiska eller juridiska personer som berördes av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, direkt väckte talan om ogiltigförklaring av nämnda rättsakt vid tribunalen.

42 Det ursprungliga beslutet är en regleringsakt som direkt berör sökandebolaget utan att medföra genomförandeåtgärder, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget (se punkt 29 ovan). Sökandebolaget omfattas därför av den kategori av fysiska eller juridiska personer som berörs av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Denna kategori av personer kan, i likhet med de två andra personkategorierna av fysiska eller juridiska personer som berörs av det första och det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, det vill säga de fysiska eller juridiska personer som rättsakten riktar sig till eller som är direkt och personligen berörda av rättsakten, väcka talan mot akten vid unionsdomstolen under de förutsättningar som föreskrivs i artikel 263 första och andra stycket FEUF.

43 I artikel 263 femte stycket FEUF föreskrivs dock att i de akter genom vilka unionens organ och byråer inrättas, kan särskilda villkor och former föreskrivas för talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot akter som antas av dessa organ eller byråer och som ska ha rättsverkan i förhållande till dem.

44 På förslag av kommissionen har unionslagstiftaren, i artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942, jämförda med skäl 34 i samma förordning, för att förenkla förfarandet, föreskrivit att fysiska eller juridiska personer som är mottagare av Acers rättsakter eller som berörs direkt och personligen av dessa ska ha rätt att överklaga till överklagandenämnden.

45 I detta sammanhang, och såsom framgår av deras svar på tribunalens åtgärder för processledning riktade till dem, ansåg parlamentet, rådet och kommissionen att de fysiska eller juridiska personer som omfattas av den kategori som berörs av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, inte skulle ingå bland de fysiska eller juridiska personer som enligt artikel 28.1 i förordning 2019/942 kan väcka talan mot ett beslut av Acer som avses i artikel 2 d i nämnda förordning, eftersom Acer i allmänhet antog enskilda beslut enligt artikel 2 d i samma förordning, för vilka rättsmedlet att överklaga till överklagandenämnden var tillgängligt. Om Acer, såsom i förevarande fall (se punkt 29 ovan) skulle anta en regleringsakt, skulle rättsmedlet i artikel 263 fjärde stycket FEUF alltså vara direkt tillgängligt.

46 I den mån sökandebolaget i detta avseende har gjort gällande att det, med tillämpning av artikel 29 i förordning 2019/942, inte kunde väcka talan direkt vid tribunalen om ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet på grundval av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, ska det påpekas att det i artikel 29 i förordning 2019/942 visserligen föreskrivs att [t]alan om upphävande av ett beslut som utfärdats av Acer enligt denna förordning … får väckas vid [EU-]domstolen först efter det att det överklagandeförfarande som avses i artikel 28 [i denna förordning] slutförts och att denna bestämmelse ålägger icke-privilegierade sökande att vid tribunalen väcka talan om ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 mars 2022, MEKH och FGSZ/Acer, T‑684/19 och T‑704/19, EU:T:2022:138, punkterna 35–42).

47 Det ska emellertid påpekas att domen av den 16 mars 2022, MEKH och FGSZ/Acer ( T‑684/19 och T‑704/19, EU:T:2022:138), ska tolkas mot bakgrund av dess sammanhang och särskilt den omständigheten att sökandena i det målet obestridligen hade talerätt vid överklagandenämnden, men inte hade rätt att vid tribunalen bestrida lagenligheten av Acers ursprungliga beslut mot bakgrund av artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942.

48 Eftersom unionslagstiftaren, av de skäl som anges i punkt 45 ovan, inte har låtit den kategori av fysiska eller juridiska personer som sökandebolaget tillhör bli föremål för det föregående prövningsförfarande som avses i artikel 28 i förordning 2019/942, kan det uttömmandet av detta förfarande som krävs enligt artikel 29 i denna förordning har uttömts inte tolkas så, att det är tillämpligt på denna kategori. Av detta följer att fysiska eller juridiska personer som ingår i den kategori som avses i det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, inte omfattas av tillämpningsområdet för det obligatoriska föregående förfarande för överklagande som föreskrivs i artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942. Sådan talan ska vidare, till skillnad från talan som omfattas av de två andra kategorier som avses i artikel 28.1 i denna förordning, väckas direkt vid tribunalen mot Acers aktuella akter, i enlighet med det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget.

49 Såsom parlamentet, rådet och kommissionen har hävdat i sina svar på åtgärderna för processledning, kan förordning 2019/942 nämligen inte tolkas så, att unionslagstiftaren har haft för avsikt underställa samtliga rättsakter som Acer antar under överklagandenämndens prövning, eftersom det materiella tillämpningsområdet för artikel 28 i nämnda förordning är begränsat till de individuella beslut som avses i artikel 2 d i denna förordning. Unionslagstiftaren har för övrigt även följt denna hybridstrategi när flera andra byråer har inrättat överklagandeorgan, vilket framgår av förordningarna om inrättande av överklagandeorganen för Europeiska kemikaliemyndigheten (Echa), Europeiska bankmyndigheten (EBA), den gemensamma resolutionsnämnden (SRB), Europeiska unionens byrå för luftfartssäkerhet (Easa), Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa). Det ska i detta hänseende påpekas att parlamentet, rådet och kommissionen i sina svar på åtgärderna för processledning underströk att avsaknaden av en uttrycklig hänvisning i förordning 2019/942 till möjligheten att väcka talan direkt vid unionsdomstolen i de fall där sakprövningsförutsättningarna i artikel 28 i denna förordning inte var uppfyllda saknade betydelse, eftersom en sådan hänvisning skulle ha varit rent förklarande, eftersom artikel 263 FEUF inte behövde införlivas med unionens sekundärrätt för att vara tillämplig.

50 Den tolkning som förespråkas i punkt 48 ovan strider inte heller mot punkt 57 i domen av den 9 mars 2023, Acer/Aquind ( C‑46/21 P, EU:C:2023:182), i vilken domstolen slog fast att dessa överklagandeorgan [hos unionens byråer] [utgjorde] ett lämpligt medel för att skydda de berörda parternas rättigheter, eftersom ett sådant konstaterande inte innebär att den kontroll som utövas av Acers överklagandenämnd är det enda lämpliga sättet att, med avseende på Acers beslut, skydda rättigheterna för fysiska eller juridiska personer som inte kan vända sig till överklagandenämnden med stöd av artikel 28 i förordning 2019/942.

51 Denna tolkning strider inte heller mot skäl 34 i förordning 2019/942, där det anges att [n]är Acer har beslutsbefogenheter bör berörda parter av processekonomiska skäl ha rätt att överklaga till en överklagandenämnd. Detta skäl ska nämligen läsas tillsammans med artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942 och den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan, av vilken det framgår att överklagandenämnden utgör ett lämpligt medel för att skydda rättigheterna för de parter som berörs av Acers rättsakter, under förutsättning att de uppfyller de sakprövningsförutsättningar som anges i nämnda förordning. Varken skäl 34 i förordning 2019/942 eller ovannämnda rättspraxis kan emellertid tolkas så, att en direkt talan vid unionsdomstolen med stöd av artikel 263 FEUF av fysiska eller juridiska personer som inte har rätt att vända sig till överklagandenämnden med stöd av artikel 28 i nämnda förordning inte är ett lämpligt medel för att i första instans kontrollera lagenligheten av Acers rättsakter.

52 Även om, såsom Acer, parlamentet, rådet och kommissionen har hävdat i sina svar på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen eller de åtgärder för processledning som tribunalen har riktat till dem, unionslagstiftaren enligt artikel 263 femte stycket FEUF har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa de särskilda villkor och former som ska gälla för talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot rättsakter som antas av ett unionsorgan eller en unionsbyrå och som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till dem, måste en sådan befogenhet alltid utövas med iakttagande av primärrätten, särskilt de allmänna principerna i unionsrätten.

53 Det ska således för det första prövas huruvida, såsom sökandebolaget har anfört, den skillnad i behandling som införts genom artikel 28.1 i förordning 2019/942 mellan den kategori av fysiska eller juridiska personer som berörs av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, och övriga kategorier av fysiska eller juridiska personer som berörs av det första och det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, vad gäller möjligheten att vända sig till överklagandenämnden, är oförenlig med principen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan.

54 Enligt domstolens fasta praxis är principen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan en allmän unionsrättslig princip enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

55 Kravet på att situationerna ska vara lika för att man ska kunna konstatera att likabehandlingsprincipen har åsidosatts ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar situationerna och i synnerhet utifrån föremålet för den rättsakt som inrättar den aktuella distinktionen och det mål som eftersträvas med denna, varvid principerna och målsättningarna på det område som rättsakten omfattas av ska beaktas. I den mån som situationerna inte är lika kan en skillnad i behandling av dem inte anses strida mot bestämmelsen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan (se dom av den 2 september 2021, État belge (Uppehållsrätt vid våld i hemmet) ( C‑930/19, EU:C:2021:657, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

56 I förevarande fall ska det prövas huruvida, med hänsyn till syftet med Acers interna system för överklagande som inrättats genom artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942, situationen för en fysisk eller juridisk person som ingår i den kategori som omfattas av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, och som önskar väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut av Acer med stöd av denna förordning, är jämförbar med situationen för en fysisk eller juridisk person som omfattas av de andra kategorier som avses i det första och det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, vilka också önskar väcka en sådan talan.

57 Det ska inledningsvis erinras om att, såsom unionsdomstolen redan har haft tillfälle att bekräfta, i den mån unionslagstiftaren har haft för avsikt att förse överklagandenämnden med den sakkunskap som krävs för att den ska kunna göra egna bedömningar av komplexa tekniska och ekonomiska sakförhållanden på energiområdet, är överklagandenämnden inte behörig att begränsa sig till att utöva en begränsad omprövning av Acers beslut. Tvärtom ska Acer, på grundval av ett vetenskapligt expertutlåtande från sina ledamöter, pröva om sökandens argument kan anses visa att de överväganden som Acer grundat sitt beslut på är felaktiga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Acer/Aquind, C‑46/21 P, EU:C:2023:182, punkterna 53–72, och dom av den 18 november 2020, Aquind/Acer, T‑735/18, EU:T:2020:542, punkterna 45–71).

58 Unionsdomstolen har i detta sammanhang preciserat att inrättandet av överklagandenämnden ingår i ett helhetsperspektiv som unionslagstiftaren har valt och som syftar till att ge unionens byråer överprövningsorgan när de har getts befogenhet att fatta beslut i tekniskt eller vetenskapligt komplicerade frågor som direkt kan påverka de berörda parternas rättsliga ställning. Dessa överprövningsorgan representerar ett lämpligt sätt att skydda de berörda parternas rättigheter i ett sammanhang där, enligt fast rättspraxis, unionens myndigheter tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt vad gäller ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter för att avgöra beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder de vidtar. Unionsdomstolens prövning ska därför begränsas till en kontroll av att unionens myndigheter vid denna skönsmässiga bedömning inte har gjort sig skyldiga till uppenbara fel eller maktmissbruk, eller uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 9 mars 2023, Acer/Aquind, C‑46/21 P, EU:C:2023:182, punkterna 56 och 57; se även dom av den 7 mars 2013, Bilbaína de Alquitranes/Acer, T‑93/10, EU:T:2013:106, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

59 Det kan således konstateras att artikel 28.1 i förordning 2019/942 innebär en skillnad i behandling, genom att fysiska eller juridiska personer som, såsom sökandebolaget, omfattas av den kategori som avses i det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, inte kan vända sig till överklagandenämnden, eftersom dessa personer endast kan dra nytta av en begränsad prövning vid tribunalen av Acers beslut vad gäller de komplicerade vetenskapliga, tekniska eller ekonomiska bedömningarna av frågor som rör energi, medan de fysiska eller juridiska personer som omfattas av de kategorier som avses i det första och det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF kan komma i åtnjutande av en fullständig prövning av överklagandenämnden med avseende på nämnda vetenskapliga, tekniska eller ekonomiska bedömningar.

60 Såsom Acer, parlamentet, rådet och kommissionen i huvudsak har gjort gällande i sina svar på tribunalens åtgärder för processledning riktade till dem, motiveras denna skillnad i behandling vad gäller tillgången till överklagandenämndens fullständiga prövning emellertid av den starka anknytning som de olika kategorierna av fysiska eller juridiska personer har med Acers beslut. Även om de fysiska eller juridiska personer som omfattas av de kategorier som avses i det första och det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, identifieras individuellt genom dessa beslut, genom att detta beslut riktas till dem eller genom att dessa beslut angår dem på liknande sätt som en person de riktas till, på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer (dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, EU:C:1963:17, s. 223, och dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkt 93), är så inte fallet för fysiska eller juridiska personer som omfattas av den kategori som berörs av det tredje typfallet som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

61 Denna skillnad i behandling, som grundar sig på de objektiva kriterier som anges i artikel 28 i förordning 2019/942, är således motiverad, eftersom den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen och står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 1977, Bela-Mühle Bergmann, 114/76, EU:C:1977:116, punkt 7, och dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique et Lorraine m.fl., C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 47).

62 Användningen av de objektiva kriterier som fastställts av unionslagstiftaren i artikel 28 i förordning 2019/942 har nämligen samband med det mål som eftersträvas med denna bestämmelse, vilket är att inrätta ett system med administrativa rättsmedel som rör bestämda kategorier av Acers rättsakter och fysiska eller juridiska personer som har ett starkt samband med dessa.

63 Med hänsyn till att de har en mindre stark anknytning till Acers individuella beslut jämfört med de fysiska eller juridiska personer som omfattas av de kategorier som omfattas av det första och det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, är det motiverat och lämpligt att fysiska eller juridiska personer, såsom sökandebolaget, ingår i den kategori som omfattas av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF endast har möjlighet att få till stånd en begränsad prövning av dessa beslut vid tribunalen, varvid det ska preciseras att dessa personer, till skillnad från dem som omfattas av de två andra kategorierna, varken omfattas av den skyldighet som föreskrivs i artikel 29 i förordning 2019/942 att uttömma det förfarande för föregående överklagande som avses i artikel 28 i denna förordning (se punkt 47 ovan) eller det förfarande för prövningstillstånd för överklaganden som föreskrivs i artikel 58a i stadgan för Europeiska unionens domstol.

64 För att unionslagstiftaren ska anses ha åsidosatt likabehandlingsprincipen krävs dessutom enligt rättspraxis att denne behandlat jämförbara situationer olika, så att vissa personer missgynnas i förhållande till andra (dom av den 13 juli 1962, Klöckner-Werke och Hoesch/Höga myndigheten, 17/61 och 20/61, EU:C:1962:30, s. 652, och dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique et Lorraine m.fl., C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 39).

65 Den direkta kontroll som tribunalen utför kan inte anses vara ofördelaktig för fysiska eller juridiska personer som inte, med avseende på en rättsakt från Acer, befinner sig i någon av de situationer som avses i artikel 28 i förordning 2019/942.

66 Den omständigheten att överklagandenämndens prövning av en rättsakt från Acer har ansetts vara ett lämpligt medel för att skydda rättigheterna för fysiska eller juridiska personer som har en stark anknytning till denna rättsakt i ett sammanhang där unionens myndigheter tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt vad gäller ytterst komplicerade vetenskapliga och tekniska sakomständigheter för att avgöra beskaffenheten och omfattningen av de åtgärder de vidtar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Acer/Aquind, C‑46/21 P, EU:C:2023:182, punkt 57), kan inte tolkas så, att inte en direkt talan vid tribunalen med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF också kan anses vara ett lämpligt medel för att skydda rättigheterna för fysiska eller juridiska personer som har ett mindre nära samband med samma rättsakt.

67 Av detta följer att unionslagstiftaren, i artikel 28.1 i förordning 2019/942, har infört en motiverad skillnad i behandling mellan fysiska eller juridiska personer som inte befinner sig i en identisk eller jämförbar situation med avseende på Acers beslut och som således inte behöver underkastas samma särskilda villkor eller förfaranden när det gäller överklaganden av dessa beslut, vilket innebär att denna skillnad i behandling inte kan anses strida mot principen om likhet inför lagen i artikel 20 i stadgan.

68 För det andra uppkommer frågan huruvida, såsom sökandebolaget har gjort gällande, den omständigheten att det inte är möjligt för fysiska eller juridiska personer som, i likhet med sökandebolaget, tillhör den kategori som avses i det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, att vända sig till överklagandenämnden strider mot principen om ett effektivt domstolsskydd och artikel 47 i stadgan, såsom dessa har genomförts genom artikel 263 fjärde stycket FEUF.

69 I artikel 47 i stadgan föreskrivs att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln. Det framgår av EU‑domstolens och Europadomstolens praxis att rätten till domstolsprövning inte är en absolut rättighet och att den således kan innehålla proportionerliga inskränkningar som syftar till att uppnå ett legitimt mål och inte kränker själva kärnan i denna rättighet (se beslut av den 6 april 2017, PITEE/kommissionen, C‑464/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:291, punkt 31 och där angiven rättspraxis). I enlighet med artikel 52.1 i stadgan kan en inskränkning av rätten till ett effektivt rättsmedel vara tillåten endast om den är föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i denna rättighet, och om den enligt proportionalitetsprincipen är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (dom av den 4 maj 2016, Pillbox 38, C‑477/14, EU:C:2016:324, punkt 160, och dom av den 15 september 2016, Star Storage m.fl., C‑439/14 och C‑488/14, EU:C:2016:688, punkt 49).

70 I förevarande mål framgår det, såsom redan har påpekats (se punkterna 47 och 67 ovan) av artikel 263 fjärde stycket FEUF jämförd med artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942, tolkade mot bakgrund av den allmänna tolkningsprincip som det erinrats om i punkt 40 ovan, att fysiska eller juridiska personer som, såsom sökandebolaget, ingår i den kategori som omfattas av det tredje typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget, kan väcka direkt talan mot Acers beslut vid tribunalen.

71 Det ska här påpekas att eftersom det fortfarande finns möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring vid tribunalen, kan unionslagstiftaren inte anses ha åsidosatt rätten till ett effektivt domstolsskydd vid antagandet av artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942.

72 Såsom överklagandenämnden påpekade i punkt 57 i det angripna beslutet och sökandebolaget påpekade vid förhandlingen, leder de särskilda villkor och förfaranden för överklagande till överklagandenämnden som unionslagstiftaren har infört i artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942 visserligen till otillfredsställande förfarandemässiga komplikationer. För det första skulle de kunna leda till att det införs parallella förfaranden för bestridande av samma beslut av Acer vid överklagandenämnden eller tribunalen, antingen av samma fysiska eller juridiska personer vid tvivel kring vilken kategori i artikel 263 fjärde stycket FEUF de tillhör, eller av fysiska eller juridiska personer som tillhör olika kategorier i samma bestämmelse, med alla de komplikationer som är förenade med handläggningen av sådana förfaranden (vilandeförklaring, fall där anledning saknas att döma i saken, och så vidare). Genom att låta överklagandenämndens respektive tribunalens behörighet att pröva en talan som väckts av en fysisk eller juridisk person som inte är mottagare av en rättsakt från Acer, men med avseende på vilken denna rättsakt har rättsverkningar, och följaktligen det förfarande som denna person ska följa för att bestrida nämnda rättsakt, vara beroende av den komplicerade rättsliga frågan huruvida denna person är personligen berörd av nämnda rättsakt, skulle tillämpningen av dessa särskilda villkor och former kunna ge upphov till många tvister vid överklagandenämnden, tribunalen och domstolen.

73 Risken för parallella förfaranden mot samma rättsakt från Acer föreligger emellertid oberoende av artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942, eftersom de priviligierade taleberättigade, såsom framgår av punkt 31 i domen av den 16 mars 2022, ( T‑684/19 och T‑704/19, EU:T:2022:138), har rätt att väcka talan direkt vid tribunalen om ogiltigförklaring av ett beslut av Acer. Vidare följer inte den komplexa karaktären av begreppet personligen berörd specifikt av det system för administrativa överklaganden som inrättats genom artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942.

74 Sådana processuella komplikationer är under alla omständigheter inte tillräckliga för att konstatera att det system för överklagande som införts i sig strider mot principen om ett effektivt domstolsskydd, såsom den garanteras i artikel 47 i stadgan.

75 Artikel 28.1 i förordning 2019/942 kan således inte heller anses strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd och artikel 47 i stadgan, såsom de genomförs genom artikel 263 fjärde stycket FEUF.

76 Invändningen om rättsstridighet kan följaktligen inte godtas, varför talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den andra grunden.

77 Den första grunden, avseende åsidosättande av artikel 28.1 i förordning 2019/942, ska således prövas i sak.

78 Sökandebolaget har gjort gällande att överklagandenämnden i det angripna beslutet åsidosatte artikel 28.1 i förordning 2019/942 genom att slå fast att sökandebolaget inte hade rätt att väcka talan mot det ursprungliga beslutet, trots att bolaget var direkt och personligen berört av detta beslut.

79 Sökandebolaget har påpekat att överklagandenämnden i punkt 41 och följande punkter i det angripna beslutet, helt riktigt mot bakgrund av rättspraxis, fann att sökandebolaget var direkt berört av det ursprungliga beslutet, vilket direkt påverkade sökandbolagets rättsliga ställning genom att tillfälligt hindra sökandebolaget från att fritt fastställa priserna på sitt utbud på marknaden för balansenergi, eftersom erbjudanden som översteg den tillfälliga prisgräns som fastställts i det ursprungliga beslutet inte längre kunde godtas av de systemansvariga i CORE-regionen som passerade genom de europeiska plattformarna PICASSO och MARI.

80 Enligt sökandebolaget var det däremot felaktigt av överklagandenämnden att i det angripna beslutet inte konstatera att sökandebolaget var personligen berört av det ursprungliga beslutet, i enlighet med de principer som följer av rättspraxis vid tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF, såsom dessa principer anpassats till syftet med förfarandet vid överklagandenämnden, vilket, i enlighet med skäl 34 i förordning 2019/942, är utformat som en fullständig förenklad mekanism för självkontroll, i syfte att främja en god förvaltning, som är öppen för ett stort antal berörda parter som berörs av Acers beslut om marknadsreglering, såsom den tillfälliga prisgräns som fastställdes i det ursprungliga beslutet. Denna mekanism är ett svar på de farhågor som domstolen har gett uttryck för när det gäller delegering till organ eller byråer av att anta enskilda beslut som innebär ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.

81 I förevarande fall är emellertid vissa marknadsaktörer, det vill säga de systemansvariga, särskilt integrerade i beslutsprocessen och utpekade som de enda mottagarna av rättsakter som visserligen antas i form av individuella beslut, i den mening som avses i artikel 288 fjärde stycket andra meningen FEUF, men som i praktiken har en rättslig innebörd, vilket innebär att andra aktörer på marknaden som påverkas av rättsakterna ges full kontroll över dessa rättsakter, så att de kan försvara sina intressen, vilka skulle kunna göras gällande mot de systemansvarigas intressen.

82 Som svar på denna situation har sökandebolaget gjort gällande att artikel 28.1 i förordning 2019/942 ska tolkas i överensstämmelse med artikel 5.8 i förordning 2017/2195, enligt vilken varje part, inbegripet marknadsaktörer, har rätt att inge klagomål till tillsynsmyndigheterna mot de systemansvarigas beslut. Den tolkning av artikel 28 i förordning 2019/942 som Acer har förordat är inte bara otillfredsställande, såsom överklagandenämnden konstaterade i punkt 57 i det angripna beslutet, utan strider även mot principerna om ett effektivt domstolsskydd och icke-diskriminering och strider mot syftet med den mekanism som inrättats genom denna artikel, nämligen att avlasta unionsdomstolarna.

83 För det första har sökandebolaget angett att det aktivt deltog i det förfarande som ledde fram till antagandet av det ursprungliga beslutet, vilket enligt rättspraxis utgör en relevant omständighet bland andra för att fastställa huruvida en sökande är personligen berörd. I förevarande fall deltog sökanden aktivt i det offentliga samråd som hade inletts av nätverket, i enlighet med artikel 10 i förordning 2017/2195, innan förslaget från de systemansvariga lämnades in till Acer, genom att lämna sitt yttrande av den 30 juli 2021 till Acer. Dessutom deltog sökandebolaget aktivt i det offentliga samråd om förslaget som Acer genomförde, genom att inkomma med sina synpunkter av den 10 november 2021 till Acer. Enligt artikel 10.6 i förordning 2017/2195 borde de systemansvariga och slutligen Acer ha följt dess yttrande av den 30 juli 2021 eller, i sitt förslag, ha förklarat de exakta skälen till att de avvek från detta yttrande.

84 För det andra har sökandebolaget angett att det är personligen berört av det ursprungliga beslutet, på liknande sätt eller desto mer, som de systemansvariga som det riktar sig till, eftersom detta beslut, i enlighet med rättspraxis, väsentligt och negativt påverkar dess konkurrensställning på marknaden för tillhandahållande av balansenergi, genom att på ett konstlat sätt sänka det pris till vilket det kan sälja denna el till de systemansvariga, vilka är de enda som efterfrågar den, på ett sådant sätt att bolaget tillfälligt hindras från att dra nytta av ett marknadspris som borde vara högre (för att täcka den högre alternativkostnaden för anbud) eller från att konkurrera med priserna på nämnda el. Sökandebolaget anser att det, i likhet med några andra leverantörer av balansenergi som förhandscertifierat anläggningar med höga rörliga marginalkostnader, träffas och påverkas särskilt negativt av det ursprungliga beslutet, medan de systemansvariga som beslutet riktar sig till gynnas av detta beslut.

85 I materiellt hänseende var sökandebolaget således en av de huvudsakliga mottagarna av det ursprungliga beslutet, vilket inskränkte dess näringsfrihet genom att hindra bolaget från att sälja balansenergi till ett pris som inte bara täcker de rörliga kostnaderna för dess kraftverk, utan även de stora investeringar som gjorts för att hålla dessa tillgängliga på marknaden för balansenergi, trots deras låga sannolikhet för nyttjande, på grund av deras höga rörliga marginalkostnader och följaktligen på grund av deras lägre ställning på den ekonomiska prioriteringslistan.

86 Såsom föreskrivs i rättspraxis följer den väsentliga påverkan på sökandebolagets situation på marknaden i förevarande fall av en utebliven vinst för sökandebolaget till följd av det ursprungliga beslutet, utan hänsyn till att andra konkurrenter skulle kunna påverkas på ett liknande sätt som sökandebolaget. Sökandebolaget har i detta avseende särskilt åberopat situationen för två kraftverk i Audorf och Itzehoe som bolaget driver i Tyskland och i vilka det har gjort stora investeringar för att bibehålla deras funktionsduglighet och operativa tillgänglighet på marknaden för balansenergi. Enligt sökandebolaget påverkas sökandebolaget dessutom av det ursprungliga beslutet på ett särskilt sätt i egenskap av leverantör av balansenergi som är verksam i Tyskland, det vill säga i ett av de få kontrollområden som redan är anslutet till de europeiska plattformarna PICASSO och MARI, som genom ett långt och kostsamt förfarande har lyckats förhandscertifiera anläggningar för att tillhandahålla balansenergi och som är förhindrade att lämna anbud till priser som vida kan överstiga 15000 euro/MWh, vilka motiveras av de höga variabla marginalkostnaderna för de aktuella anläggningarna.

87 Sökanden har kritiserat överklagandenämnden för att i det angripna beslutet ha utgått från principen att sökandebolaget borde ha visat att det påverkades på ett sätt som i kvalitativt hänseende skilde sig från alla andra aktörer på marknaden för balansenergi. Ett sådant villkor följer emellertid inte av de principer i rättspraxis som utvecklats vid tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF och är inte heller motiverat av syftet med förfarandet vid överklagandenämnden, såsom det erinrats om i punkt 80 ovan.

88 För tredje har sökandebolaget gjort gällande att det genom det ursprungliga beslutet särskiljs på samma sätt som de systemansvariga som beslutet riktar sig till, eftersom detta beslut åsidosatte de processuella garantier som bolaget hade enligt unionsrätten vid antagandet av detta beslut, i den mening som avses i rättspraxis. Från och med den tidpunkt då Acer trädde i de systemansvarigas ställe i CORE-regionen genom att ändra deras förslag, borde Acer nämligen ha iakttagit den rätt till samråd som föreskrivs i artikel 10 i förordning 2017/2195. Genom att delta i det offentliga samråd som inletts av nätverket, med stöd av denna artikel, innan förslaget från de systemansvariga lämnades in till Acer, och därefter i det samrådsförfarande som inletts av Acer, har sökandebolaget i förevarande fall uttryckt sin avsikt att försvara sina intressen och rättigheter inom ramen för ändringen av den omtvistade metoden. I repliken har sökandebolaget dessutom kritiserat Acer för att inte ha iakttagit sökandebolagets rätt att yttra sig på förhand, vilken garanteras genom artikel 14.6 i förordning 2019/942.

89 Acer har bestritt sökandebolagets argument och yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser den första grunden.

90 Det ska inledningsvis påpekas att särskilda villkor och former i den mening som avses i artikel 263 femte stycket FEUF ska förstås så, att de avser att ett av unionens organ eller en av dess byråer inrättar villkor och former som är helt interna och som föregår en domstolsprövning och som bland annat reglerar ett system för självövervakning eller ett förlikningsförfarande för att undvika att en tvist tas till unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 september 2013, European Dynamics Luxembourg m.fl./harmoniseringskontoret, T‑556/11, EU:T:2013:514, punkt 60, och dom av den 25 oktober 2018, KF/Satcen, T‑286/15, EU:T:2018:718, punkt 107). Dessa särskilda metoder och villkor måste således vara helt förenliga med det allmänna system som föreskrivs i artikel 263 FEUF vad gäller unionsdomstolens behörighet att pröva en talan som tilldelats den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2016, Italian International Film/EACEA, T‑676/13, EU:T:2016:62, punkt 27; dom av den 8 juni 2016, Monster Energy/EUIPO (Återgivning av en fredssymbol), T‑583/15, EU:T:2016:338, punkt 43, och dom av den 8 juni 2016, Monster Energy/EUIPO (GREEN BEANS), T‑585/15, ej publicerad, EU:T:2016:339, punkt 41).

91 Härav följer att när samma sakprövningsförutsättningar föreligger i det allmänna system som föreskrivs i artikel 263 FEUF och i de särskilda villkor och bestämmelser som antagits med stöd av artikel 263 femte stycket FEUF, ska dessa i princip tolkas enhetligt. För att bedöma huruvida sökandebolaget var personligen berört av den angripna rättsakten, det vill säga det ursprungliga beslutet, enligt artikel 28.1 i förordning 2019/942, ska det således hänvisas till rättspraxis avseende det andra typfallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget.

92 Vad gäller villkoret personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska det erinras om att andra personer än dem som ett beslut är riktat till endast göra anspråk på att vara personligen berörda om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett sådant beslut är riktat till (dom av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen, 25/62, EU:C:1963:17, s. 223).

93 Det följer dessutom av rättspraxis avseende artikel 263 fjärde stycket FEUF en princip enligt vilken det ankommer på sökanden, som är en fysisk eller juridisk person som den rättsakt som angrips inte är riktad till, att till stöd för sin talan åberopa och styrka de egenskaper som är utmärkande för sökanden eller den faktiska situation som särskiljer sökanden från alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett sådant beslut är riktat till (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 28 september 2011, UCAPT/rådet, T‑96/09, ej publicerat, EU:T:2011:542, punkt 47, och beslut av den 6 maj 2020, Sabo m.fl./parlamentet och rådet, T‑141/19, ej publicerat, EU:T:2020:179, punkt 32). I artikel 15.1 d i överklagandenämndens rättegångsregler erinras om att det ankommer på sökanden att visa att sökanden är direkt och personligen berörd av Acers beslut, i enlighet med artikel 28.1 i förordning 2019/942.

94 I förevarande fall, såsom framgår av beskrivningen av sökandebolagets argument i punkt 45 i det angripna beslutet, vilken sökandebolaget inte har bestritt inom ramen för förevarande talan, jämförd med punkterna 99–110 i sökandebolagets inlaga med grunderna för överklagandet till överklagandenämnden av den 28 april 2022, påstod sökandebolaget vid överklagandenämnden vara personligen berörd av det ursprungliga beslutet på grund av att beslutet påtagligt påverkade sökandebolagets konkurrenssituation på den tyska marknaden för balansenergi, där sökandebolaget var en av de största verksamma leverantörerna. Sökandebolaget försvarar aktivt sina intressen på nämnda marknad och deltog bland annat i samrådsförfarandet avseende de systemansvarigas förslag och besvarade Acers frågor. Sökandebolaget påverkas särskilt av det ursprungliga beslutet på grund av att flera av dess förhandscertifierade anläggningar har höga rörliga marginalkostnader. Detta beslut påverkar en förutbestämd grupp av ekonomiska aktörer, som sökandebolaget tillhör, bestående av leverantörer av balansenergi som har lyckats att förhandscertifiera anläggningar för leverans av balansenergi eller aktörer vars anläggningar håller på att bli föremål för förhandscertifiering.

95 I punkterna 46–50 i det angripna beslutet undersökte överklagandenämnden de egenskaper eller faktiska situationer som sökandebolaget hade åberopat och konstaterade att dessa inte var tillräckliga för att särskilja sökanden i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223).

96 Inom ramen för förevarande talan har sökandebolaget i huvudsak kritiserat överklagandenämnden för att i det angripna beslutet inte ha konstaterat att sökandebolaget var personligen berört av det ursprungliga beslutet på grund av egenskaper som var utmärkande för sökandebolaget och som särskilde sökandebolaget i förhållande till alla andra personer.

97 För det första har sökandebolaget åberopat sitt aktiva deltagande i det offentliga samråd som inleddes av nätverket, i enlighet med artikel 10 i förordning 2017/2195, innan förslaget från de systemansvariga överlämnades in till Acer, genom att lägga fram sitt yttrande av den 30 juli 2021, och i det offentliga samråd om nämnda förslag som Acer genomförde, genom att inkomma med synpunkter av den 10 november 2021, och den omständigheten att de systemansvariga och slutligen Acer, enligt artikel 10.6 i förordning 2017/2195, borde ha följt sökandebolagets yttrande av den 30 juli 2021 eller, i sitt förslag, ha förklarat de exakta skälen till varför de avvek från detta.

98 Sökandebolaget har för det andra gjort gällande att dess konkurrensställning på den tyska marknaden för leverans av balansenergi påverkas väsentligt och negativt genom det ursprungliga beslutet. Det ursprungliga beslutet utgör en inblandning på denna marknad genom att hindra den fria prisbildningen, minska möjligheterna till priskonkurrens och hindra de få leverantörer av balansenergi som är verksamma i ett av de få kontrollområden som redan är anslutna till de europeiska plattformarna PICASSO och MARI och som förhandscertifierat anläggningar till höga rörliga marginalkostnader, i vilka de hade gjort stora investeringar och som följaktligen hade höga alternativkostnader på grund av sin ställning längst ned på prioriteringslistan för att täcka sina kostnader.

99 För det tredje har sökandebolaget gjort gällande ett åsidosättande av de processuella garantier som sökanden hade enligt unionsrätten när det ursprungliga beslutet antogs, i den mening som avses i rättspraxis, genom att Acer inte iakttog sökandens rätt att bli hörd enligt artikel 10.1 i förordning 2017/2195 eller sökandebolagets rätt att yttra sig på förhand enligt artikel 14.6 i förordning 2019/942.

100 Acer har i sina inlagor anslutit sig till överklagandenämndens ståndpunkt att de egenskaper eller faktiska situationer som sökandebolaget har åberopat vid tribunalen inte är tillräckliga för att särskilja sökanden i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223) (se punkt 95 ovan).

101 Vad gäller de egenskaper eller faktiska situationer som sökandebolaget åberopade vid överklagandenämnden och som hade granskats av överklagandenämnden i det angripna beslutet, det vill säga den omständigheten att bolaget var verksamt på den tyska marknaden för balansenergi och den omständigheten att det var en av de största leverantörerna på nämnda marknad, och därefter utvecklades inom ramen för förevarande talan, genom att göra gällande att dess ställning på denna marknad påverkades väsentligt av det ursprungliga beslutet (se punkterna 84–87, 94 och 98 ovan) har sökandebolaget hänvisat till rättspraxis från unionsdomstolarna på området för statligt stöd.

102 I detta sammanhang ska det konstateras att enligt praxis har, förutom det stödmottagande företaget, exempelvis även företag som konkurrerar med det företag som mottagit det stöd som det angripna beslutet avser, vilka har varit aktiva under ett formellt granskningsförfarande på området för statligt stöd, ansetts vara personligen berörda av kommissionens beslut att avsluta detta förfarande, förutsatt att deras ställning på marknaden väsentligt påverkas av den stödåtgärd som det omtvistade beslutet avser (se dom av den 2 september 2021, Ja zum Nürburgring/kommissionen, C‑647/19 P, EU:C:2021:666, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Ett företag kan i detta sammanhang inte enbart åberopa den omständigheten att det konkurrerar med det stödmottagande företaget utan ska dessutom visa att det befinner sig i en konkret situation som försätter det i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som ett beslut är riktat till (dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen, C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 48).

103 Det framgår dessutom av rättspraxis på området för koncentrationer att när det är fråga om ett beslut att förklara en koncentration förenlig med den inre marknaden ska bedömningen av huruvida ett företag som står utanför transaktionen personligen berörs av detta beslut göras utifrån företagets deltagande i det administrativa förfarandet och hur detta företags ställning på marknaden påverkas. För att i detta sammanhang slå fast att en sökandes ställning på marknaden påverkas, beaktar unionsdomstolen antingen att sökanden är en av de främsta konkurrenterna till parterna i koncentrationen, som gynnas av beslutet att godkänna koncentrationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2006, easyJet/kommissionen, T‑177/04, EU:T:2006:187, punkt 37; dom av den 20 december 2023, Mainova/kommissionen, T‑64/21, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:843, punkt 85, och dom av den 20 december 2023, enercity/kommissionen, T‑65/21, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:844, punkt 83), eller att sökanden endast är en konkurrent till nämnda parter, men att koncentrationen har en potentiell inverkan som särskilt identifierats på sökandens ekonomiska situation, såsom att betydande investeringar som gjorts och beräknats på lång sikt minskar i värde, med beaktande av den befintliga marknadsstrukturen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2023, EVH/kommissionen, T‑312/20, överklagad, EU:T:2023:252, punkterna 42 och 46; dom av den 17 maj 2023, TEAG/kommissionen, T‑315/20, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:259, punkterna 42 och 46, och dom av den 17 maj 2023, GGEW/kommissionen, T‑319/20, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:263, punkterna 42 och 46) antingen på grund av att det är en potentiell konkurrent till parterna i koncentrationen när det är fråga om oligopolistiska marknader eller, under vissa omständigheter, att sökanden är etablerad på marknader som gränsar till varandra, i tidigare eller senare led i förhållande till marknader där ett företag med monopolställning är verksamt vars ställning förstärks av koncentrationen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, ARD/kommissionen, T‑158/00, EU:T:2003:246, punkt 78).

104 Den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 102 och 103 ovan grundar sig emellertid, åtminstone delvis, på att det föreligger ett faktiskt eller potentiellt konkurrensförhållande mellan mottagarna av det omtvistade beslutet på den marknad som berörs av beslutet och sökanden, vars ställning på denna marknad eller angränsande marknader, i föregående eller efterföljande led, på ett särskilt sätt har identifierats negativt och, i förekommande fall, påverkats väsentligt av nämnda beslut.

105 I förevarande fall har sökandebolaget inte påstått, och än mindre visat, att vissa av dess konkurrenter, på den tyska marknaden för balansenergi som sökandebolaget är verksamt på och som berörs av det ursprungliga beslutet, gynnas av nämnda beslut på denna marknad. Tvärtom framgår det av sökandebolagets argumentation att sökandebolaget endast har gjort gällande att det ursprungliga beslutet har en allmän inverkan på den tyska marknaden för balansenergi, som negativt påverkar alla leverantörer av balansenergi som, i likhet med sökandebolaget, är verksamma på denna marknad och på de tjeckiska och österrikiska marknaderna.

106 Även om det antas att sökandebolaget, i egenskap av en av de största leverantörerna på den tyska marknaden för balansenergi, påverkas mer negativt ekonomiskt än vissa av dess konkurrenter på denna marknad, är detta inte tillräckligt för att särskilja sökanden i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223). Det följer nämligen av fast rättspraxis att det inte räcker att vissa aktörer påverkas mer ekonomiskt av en rättsakt än deras konkurrenter för att de av denna anledning ska anses vara personligen berörda av rättsakten. Även om det antas att ett beslut har en särskild inverkan på sökandebolagets ekonomiska situation, är denna omständighet inte tillräcklig för att särskilja sökandebolaget i förhållande till någon annan person (beslut av den 2 april 2004, Gonnelli och AIFO/kommissionen, T‑231/02, EU:T:2004:105, punkt 45. dom av den 12 mars 2007, Confcooperative, Unione regionale della Cooperazione Friuli-Venezia Giulia Federagricole m.fl./kommissionen, T‑418/04, ej publicerat, EU:T:2007:83, punkt 57, och dom av den 13 november 2008, Lemaître Sécurité/kommissionen, T‑301/06, ej publicerat, EU:T:2008:495, punkt 24).

107 Den omständigheten att det ursprungliga beslutet avsåg ett relativt begränsat och stabilt antal leverantörer av balansenergi som, i likhet med sökanden, hade lyckats att på förhandscertifiera anläggningar för leverans av balansenergi och som var verksamma på den tyska marknaden för balansenergi, samt på den tjeckiska och den österrikiska marknaden, räcker inte heller för att särskilja sökandebolaget i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223). Det framgår nämligen även av fast rättspraxis att den omständigheten att det är möjligt att exakt fastställa antalet rättssubjekt som en åtgärd är tillämplig på, eller till och med vilka dessa är, inte innebär att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av åtgärden, om den är tillämplig på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk, situation som fastställts i rättsakten i fråga (se dom av den 18 oktober 2018, Internacional de Productos Metálicos/kommissionen, C‑145/17 P, EU:C:2018:839, punkt 35 och där angiven rättspraxis; beslut av den 19 september 2022, TDK Foil Italy/kommissionen, T‑788/21, ej publicerat, EU:T:2022:581, punkt 18, och beslut av den 7 december 2022, Sunrise Medical och Sunrise Medical Logistics/kommissionen, T‑721/21, ej publicerat, EU:T:2022:791, punkt 53). Såsom överklagandenämnden påpekade i punkt 50 i det angripna beslutet avser det ursprungliga beslutet i förevarande fall alla leverantörer av balansenergi på samma sätt, eftersom det är tillämpligt på alla marknadsaktörer som vill handla med balansenergi, i Tyskland, men även i Tjeckien och Österrike, på de europeiska plattformarna PICASSO och MARI.

108 Sökandebolaget har inte heller påstått, och än mindre visat, att bolaget har ett faktiskt eller potentiellt konkurrensförhållande till mottagarna av beslutet och, enligt bolaget, de som i verkligheten drar fördel av det ursprungliga beslutet på den tyska marknaden för balansenergi, det vill säga de systemansvariga som berörs av detta beslut.

109 Vad slutligen gäller de investeringar som sökandebolaget gjort två kraftverk i Audorf och Itzehoe som bolaget driver i Tyskland för att bibehålla sin funktionsduglighet och operativa tillgänglighet på marknaden för balansenergi (se punkt 86 ovan), framgår det visserligen av rättspraxis att den omständigheten att betydande investeringar som gjorts och beräknats på lång sikt minskar i värde, med beaktande av den befintliga marknadsstrukturen redan har beaktats i rättspraxis för att fastställa huruvida en sökande är direkt berörd av ett beslut (dom av den 17 maj 2023, EVH/kommissionen, T‑312/20, överklagad, EU:T:2023:252, punkterna 42 och 46, dom av den 17 maj 2023, TEAG/kommissionen, T‑315/20, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:259, punkterna 42 och 46, och dom av den 17 maj 2023, GGEW/kommissionen, T‑319/20, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:263, punkterna 42 och 46). Även om det i förevarande fall antas att de konkreta investeringar som sökandebolaget har nämnt minskade i värde genom det ursprungliga beslutet, eftersom beslutet påverkade avskrivningarna av dessa investeringar, har sökanden emellertid inte lämnat tillräckliga uppgifter för att dra slutsatsen att dess konkurrenssituation på marknaden för balansenergi har påverkats väsentligt. I synnerhet har sökandebolaget inte lämnat några uppgifter som gör det möjligt att bedöma de två aktuella kraftverkens relativa betydelse för dess totala produktion, i värde eller volym, av balansenergi i Tyskland.

110 Under dessa omständigheter kan sökandebolaget, som inte har visat att det befann sig i ett faktiskt eller potentiellt konkurrensförhållande till mottagarna av det ursprungliga beslutet på den tyska marknaden för balansenergi, på vilken det är verksamt och som berörs av det ursprungliga beslutet, inte med framgång åberopa den rättspraxis som anges i punkterna 102 och 103 ovan för att, såsom sökandebolaget har gjort i förevarande fall, göra gällande att dess ställning på denna marknad har påverkats väsentligt av nämnda beslut.

111 När det gäller de egenskaper eller faktiska situationer som sökandebolaget åberopade vid överklagandenämnden, det vill säga den omständigheten att sökandebolaget var verksamt på den tyska marknaden för balansenergi och den omständigheten att sökandebolaget var en av de största leverantörerna på denna marknad, vilket sökandebolaget har utvecklat inom ramen för förevarande talan, genom att göra gällande att dess ställning på denna marknad påverkades väsentligt av det ursprungliga beslutet, i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 102 och 103 ovan, konstaterar tribunalen således att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 46–50 i det angripna beslutet, slog fast att dessa egenskaper och faktiska situationer inte i sig kunde särskilja sökandebolaget i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223).

112 Vad gäller de egenskaper eller faktiska situationer som i det angripna beslutet inte nämndes som åberopade vid överklagandenämnden av sökandebolaget, som följaktligen inte prövades av överklagandenämnden i nämnda beslut, men som sökandebolaget har åberopat inom ramen för förevarande talan (se punkterna 83, 88, 97 och 99 ovan) har tribunalen, som en åtgärd för processledning, anmodat parterna att ta ställning till huruvida dessa kunde tas upp till sakprövning.

113 Sökandebolaget har i detta avseende gjort gällande att det, i punkt 134 i inlagan med grunderna för överklagandet och i punkt 31 och följande punkter i sin svarsskrivelse angående en fråga från överklagandenämnden av den 22 augusti 2022, gjorde gällande att bolagets rätt att yttra sig enligt artikel 10.6 i förordning 2017/2195 hade åsidosatts inom ramen för det administrativa förfarande som ledde till antagandet av det ursprungliga beslutet. Det senare åberopandet av ett åsidosättande av sökandebolagets rätt att yttra sig, som garanteras i artikel 14.6 i förordning 2019/942, utgör endast en utvidgning av argument som redan framförts vid överklagandenämnden.

114 Acer ansåg, vad gäller frågan huruvida sökandebolaget var personligen berört, att sökandebolaget, i punkterna 94–101 i sin inlaga med grunderna för överklagandet, vilka avsåg denna fråga, i huvudsak hade grundat sin argumentation på den omständigheten att sökandebolaget var en av de största leverantörer som var verksamma på den tyska marknaden för balansenergi och att sökandebolaget följaktligen inte i efterhand och därmed för sent kunde ta upp andra egenskaper eller faktiska situationer som kunde särskilja sökanden i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223).

115 Tribunalen konstaterar i detta avseende att egenskaper eller faktiska omständigheter som sökanden inte har åberopat eller visat vid överklagandenämnden inte kan beaktas av tribunalen vid bedömningen av huruvida det angripna beslutet är lagenligt. Enligt artikel 29 i förordning 2019/942, jämförd med artikel 263 FEUF, ska tribunalen nämligen pröva lagenligheten av överklagandenämndens beslut genom att kontrollera hur överklagandenämnden har tillämpat unionsrätten, bland annat med hänsyn till de faktiska omständigheter som lagts fram för den. Den får däremot inte göra en sådan prövning genom att beakta nya faktiska omständigheter som åberopats eller ingetts vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 13 mars 2007, harmoniseringskontoret/Kaul, C‑29/05 P, EU:C:2007:162, punkt 54, och dom av den 15 april 2010, Schräder/CPVO, C‑38/09 P, EU:C:2010:196, punkt 76).

116 Det framgår dessutom av de bestämmelser som reglerar förfarandet vid unionsdomstolarna, bland annat av artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 76 och 84.1 i tribunalens rättegångsregler, att parterna i princip avgör och begränsar tvisten och att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita) (se dom av den 17 september 2020, Alfamicro/kommissionen, C‑623/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:734, punkt 40 och där angiven rättspraxis; dom av den 22 december 2022, parlamentet/Moi, C‑246/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:1026, punkt 55). Enligt artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, artikel 120 c och d i domstolens rättegångsregler och artikel 76 första stycket d och e i rättegångsreglerna ska en ansökan genom vilken talan väcks vid unionsdomstolarna innehålla uppgifter om bland annat föremålet för talan, en kortfattad framställning av de grunder som åberopas samt sökandens yrkanden.

117 I förevarande fall grundade sökandebolaget, i punkterna 94–101 i sin inlaga med grunderna för överklagandet, sin argumentation för att göra gällande att det var personligen berört av det ursprungliga beslutet, som ledde till att försäljningspriset för balansenergi tillfälligt blockerades för de systemansvariga, huvudsakligen på den specifika omständigheten att bolaget var en av de största leverantörerna som var verksamma på den tyska marknaden för balansenergi.

118 I enlighet med rättspraxis och ordalydelsen i artikel 15.1 d i överklagandenämndens rättegångsregler, vilka nämns i punkt 93 ovan, hade överklagandenämnden fog för att i det angripna beslutet endast anse att den specifika omständighet som sökandebolaget i vederbörlig ordning hade åberopat vid nämnden kunde särskilja sökandebolaget i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223), utan att behöva pröva huruvida andra egenskaper eller faktiska situationer som kunde särskilja sökanden kunde härledas ur inlagan med grunderna för överklagandet, dess bilagor, kompletterande synpunkter eller, mer allmänt, handlingarna i målet.

119 Även om det antas att överklagandenämnden rättsstridigt underlät att i det angripna beslutet beakta alla de egenskaper eller faktiska situationer som sökandebolaget åberopat vid överklagandenämnden, ankom det på sökandebolaget att påtala detta genom att åberopa en grund i detta avseende som uppfyller kraven på klarhet och precision i artikel 76 d i rättegångsreglerna (se punkt 116 ovan).

120 Underlåtenhet att pröva ett yrkande kan nämligen leda till ogiltigförklaring, åtminstone delvis, av ett beslut som antagits av en överklagandenämnd som är oberoende av något av de unionsorgan eller unionsbyråer som avses i artikel 58a i stadgan för Europeiska unionens domstol (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 juni 2016, GREEN BEANS, T‑585/15, ej publicerad, EU:T:2016:339, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

121 Även om sökandebolaget, i punkterna 89–92 och 117–120 i ansökan, som omständigheter som kan särskilja sökanden i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 15 juli 1963, Plaumann/kommissionen ( 25/62, EU:C:1963:17, s. 223), har åberopat sitt aktiva deltagande i det administrativa förfarande som föregick antagandet av det ursprungliga beslutet och åsidosättandet av sökandens rätt att rådfrågas innan detta beslut antogs, enligt artikel 10.1 i förordning 2017/2195, har sökandebolaget i detta avseende inte klart och tydligt åberopat en grund för ogiltigförklaring av det angripna beslutet avseende att överklagandenämnden i detta beslut rättsstridigt underlåtit att pröva dessa egenskaper eller faktiska situationer som åberopats i vederbörlig ordning vid nämnden.

122 Sökandebolaget kan således inte, inom ramen för förevarande talan, åberopa egenskaper eller faktiska situationer som inte nämndes i det angripna beslutet som åberopades av sökanden vid överklagandenämnden och som följaktligen inte prövades av överklagandenämnden i nämnda beslut (se punkterna 83, 88, 97 och 99 ovan).

123 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden, vilket innebär att förstahandsyrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, vilket helt saknar grund, ska ogillas. Det är därför lämpligt att fortsätta prövningen av andrahandsyrkandet.

124 Till stöd för andrahandsyrkandet har sökandebolaget åberopat sex grunder. Den första grunden avser att Acer saknade befogenhet att anta ett ursprungligt beslut som avviker från de systemansvarigas förslag. Den andra grunden avser Acers åsidosättande av skyldigheten enligt artikel 10 i förordning 2017/2195 att samråda med berörda parter på marknaden innan en ny metod antogs. Den tredje grunden avser avsaknad av rättslig grund för antagandet av det ursprungliga beslutet. Den fjärde grunden avser bristande motivering. Den femte grunden avser åsidosättande av de mål som eftersträvas med förordning 2017/2195 och den sjätte grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

125 Acer har gjort gällande att det är uppenbart att andrahandsyrkandet, som ingavs den 17 februari 2023, inte kan tas upp till sakprövning, på grund av att fristen på två månader och tio dagar för att väcka talan om ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF, jämförd med artikel 60 i rättegångsreglerna, inte har iakttagits. Denna frist började löpa senast den dag då sökandebolaget ingav sitt överklagande till överklagandenämnden, det vill säga den 28 april 2022. Sökandebolaget kan inte med framgång åberopa något ursäktligt misstag, eftersom uppgifterna om rättsmedlen i det ursprungliga beslutet uttryckligen var riktade till dem som det ursprungliga beslutet riktade sig till och att en konform tolkning av artikel 29 i förordning 2019/942 innebar att denna bestämmelse inte innebar ett åsidosättande av sökandens rätt att direkt vid tribunalen väcka talan om ogiltigförklaring av detta beslut med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget. Andrahandsyrkandet ska under alla omständigheter ogillas.

126 Sökandebolaget anser att andrahandsyrkandet uppfyller villkoren för att en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som fattats av ett unionsorgan, nämligen Acer, vilken väckts med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, ska kunna tas upp till sakprövning. Enligt sökandebolaget var denna talan inte beroende av att alla rättsmedel uttömts i enlighet med artikel 263 femte stycket FEUF och artikel 29 i förordning 2019/942, eftersom möjligheten för sökandebolaget att väcka direkt talan krävs enligt primärrätten. Sökandebolaget har dessutom gjort gällande att utgången av fristen på två månader från offentliggörandet av det ursprungliga beslutet, den 28 februari 2022, inte heller utgör hinder för att andrahandsyrkandet tas upp till sakprövning, eftersom sökandebolaget, mot bakgrund av kvalificeringen av det ursprungliga beslutet som ett individuellt beslut i den mening som avses i skäl 34, artikel 2 d, artiklarna 28 och 29 i förordning 2019/942, rättspraxis, uppgifterna om rättsmedel i det ursprungliga beslutet samt bristen på domstolsskydd och de potentiella konflikter som följer därav, inte kunde vänta sig att behöva väcka direkt talan mot sistnämnda beslut, utan att ha kunnat erhålla ett tidigare beslut av överklagandenämnden, på grund av bristande talerätt. Enligt rättspraxis utgör den omständigheten att talefristen inte har iakttagits inte hinder för att en talan tas upp till sakprövning när detta beror på ett ursäktligt rättsligt fel från sökandens sida, där sökanden har vilseletts av rättsaktens upphovsman.

127 Vad gäller invändningen om rättegångshinder avseende Acers andrahandsyrkande, ska det inledningsvis påpekas att sökandebolaget, såsom framgår av punkt 47 ovan, i förevarande fall kunde väcka talan om ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet direkt vid unionsdomstolen med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget.

128 Enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF ska talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då rättsakten offentliggjordes eller delgavs sökanden eller, om så inte skett, från den dag då sökanden fick kännedom om rättsakten.

129 En avvikelse från tillämpningen av unionsbestämmelserna om förfarandefrister får endast göras i särskilda undantagsfall, när oförutsebara omständigheter eller force majeure föreligger i enlighet med artikel 45 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, eftersom en strikt tillämpning är påkallad med hänsyn till kravet på rättssäkerhet och nödvändigheten av att undvika särbehandling och godtycke i rättstillämpningen (se dom av den 14 december 2016, SV Capital/EBA, C‑577/15 P, EU:C:2016:947, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

130 Det framgår även av rättspraxis att i enlighet med unionsbestämmelserna avseende tidsfrister för att väcka talan så avses med begreppet ursäktligt misstag, som möjliggör undantag från ovannämnda frister, endast fall där det föreligger extraordinära omständigheter. Sådana omständigheter innefattar, bland annat, när den berörda institutionen förhållit sig på ett sätt som, i sig självt eller i avgörande utsträckning, kunnat framkalla en ursäktlig villfarelse hos en enskild person som varit i god tro och som visat prov på den omsorg som kan krävas av en normalt underrättad aktör (se dom av den 14 december 2016, SV Capital/EBA, C‑577/15 P, EU:C:2016:947, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

131 I förevarande fall offentliggjordes det ursprungliga beslutet på Acers webbplats den 28 februari 2022 och sökanden överklagade till överklagandenämnden den 28 april 2022. Även om det antas att sökandebolaget fick kännedom om det ursprungliga beslutet samma dag som det vände sig till överklagandenämnden, genom att tillämpa reglerna för beräkning av frister i artiklarna 58 och 60 i tribunalens rättegångsregler, vilka motsvarar artiklarna 49 och 51 i domstolens rättegångsregler, konstaterar tribunalen att sökandebolagets talerätt mot detta beslut, vid den tidpunkt då förevarande talan väcktes, det vill säga den 17 februari 2023, var prekluderad.

132 Under omständigheterna i förevarande fall kan sökandebolaget inte heller göra gällande att det föreligger ett ursäktligt misstag i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 130 ovan.

133 Acer gav nämligen inte sökandebolaget någon tydlig försäkran om att överklagandenämnden var behörig att pröva ett överklagande som sökandebolaget ingett mot det ursprungliga beslutet, eftersom uppgifterna om de rättsmedel som angavs i slutet av det ursprungliga beslutet uttryckligen var riktade till mottagarna av detta beslut, det vill säga de systemansvariga i CORE-regionen, med avseende på vilka de för övrigt var korrekta (se punkt 47 ovan). Det ursprungliga beslutet innehöll däremot ingen information om vilka rättsmedel som skulle tillämpas av andra fysiska eller juridiska personer än dem som beslutet riktade sig till. Dessa uppgifter kan således inte anses utgöra ett beteende från Acers sida som kan ge upphov till en ursäktlig villfarelse hos sökandebolaget vad gäller överklagandenämndens behörighet att pröva ett överklagande av det ursprungliga beslutet som ingetts av sökandebolaget.

134 För det andra innebar en tolkning av ordalydelsen i artikel 29 i förordning 2019/942 som var förenlig med unionens primärrätt att denna bestämmelse inte utgjorde hinder för att fysiska eller juridiska personer som, i likhet med sökandebolaget, var direkt men inte personligen berörda av en rättsakt med allmän giltighet som antagits av Acer utan genomförandeåtgärder kunde väcka talan om ogiltigförklaring av denna rättsakt direkt vid unionsdomstolen med stöd av artikel 263 fjärde stycket FEUF, i dess lydelse enligt Lissabonfördraget. För övrigt har sökanden själv, i punkt 165 i ansökan, hävdat att inom ramen för förevarande talan måste [sökandebolaget få] rätt … att väcka talan mot en regleringsakt i enlighet med [den tredje delen av meningen] i artikel 263 fjärde stycket … FEUF, [eftersom] [d]etta rättsmedel var uttryckligen föreskrivet i [det tredje fallet] i artikel 263 fjärde stycket FEUF ….

135 I förevarande fall kan sökandebolaget således inte med framgång åberopa den rättspraxis som grundar sig på den allmänna formuleringen i vissa rättsakter som reglerar rättsmedel eller på befintliga vanor för att konstatera ett ursäktligt misstag vad gäller det sena ingivandet av en talan vid unionsdomstolen efter det att ett internt rättsmedel har uttömts, vilket i det specifika fallet och enligt rättspraxis inte var tillämpligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 1972, Marcato/kommissionen, 44/71, EU:C:1972:53, punkterna 5–9, och dom av den 5 april 1979, Orlandi/kommissionen, 117/78, EU:C:1979:109, punkterna 9–11).

136 Av detta följer att sökandebolaget inte kan åberopa något ursäktligt misstag som skulle ha kunnat ge bolaget rätt att i förevarande fall göra undantag från skyldigheten att iaktta den föreskrivna fristen för att väcka talan.

137 Följaktligen ska även andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av det ursprungliga beslutet ogillas, vilket innebär att talan ska ogillas i sin helhet.

138 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

139 Acer har yrkat att sökandebolaget ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandebolaget har tappat målet, ska Acers yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: tyska.