17 Se Europaparlamentets rapport av den 21 juni 2001 om förslaget till rådets förordning om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget och om ändring av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 – utskottet för ekonomi och valutafrågor (A5–0229/2001).

Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ATHANASIOS RANTOS

föredraget den 19 mars 2026( 1 )

Mål C ‑ 762/24 P

Conserve Italia – Consorzio Italiano fra cooperative agricole Soc. coop. agr.,

Conserves France SA

mot

Europeiska kommissionen

” Överklagande – Konkurrens – Artikel 101 FEUF – Konkurrensbegränsande samverkan – Förordning (EG) nr 1/2003 – Böter – Artikel 23.2 – Fastställande av högsta tillåtna bötesbelopp – Relevant omsättning – Enhet som är verksam inom sektorn för bearbetning av jordbruksprodukter – Enhet som verkar i form av en kooperativ förening – Enhet som kan klassificeras både som ’företag’ och som ’företagssammanslutning’ ”

I. Inledning

1. Conserve Italia – Consorzio Italiano fra cooperative agricole Soc. coop. agr (nedan kallat Conserve Italia) och Conserves France SA (nedan tillsammans kallade klagandena) har, i sitt överklagande, yrkat att Europeiska unionens tribunals dom av den 4 september 2024, Conserve Italia och Conserves France/kommissionen (T‑59/22, EU:T:2024:574) (nedan kallad den överklagade domen), i vilken tribunalen ogillade deras talan om partiell ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut C(2021) 8259 final av den 19 november 2021 om ett förfarande för tillämpning av artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet( 2 ) (ärende AT.40127 – Konserverade grönsaker) (nedan kallat det omtvistade beslutet),( 3 ) och nedsättning av de böter som de ålagts. Närmare bestämt ålade kommissionen, genom detta beslut, klagandena med solidariskt betalningsansvar böter på ett belopp på 20 miljoner euro för att, under åren 2000–2013, ha deltagit i en samverkan på marknaden för saluföring av konserverade ärtor och/eller morötter samt konserverad majs.

2. Klagandena har inom ramen för detta överklagande, liksom i deras talan i första instans, varken bestritt att den aktuella överträdelsen ägt rum eller att de deltagit i den. De har endast kritiserat det bötesbelopp som kommissionen ålagt dem att betala. De har, i huvudsak, gjort gällande att Conserve Italia, mot bakgrund av dess kooperativa karaktär och vertikala ömsesidiga struktur, borde ha klassificerats som ”företagssammanslutning”. Därmed skulle det högsta tillåtna belopp på 10 procent som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1/2003( 4 ) inte ha beräknats på grundval av den sammanlagda omsättningen för föreningen Conserve Italia, i egenskap av ”företag” enligt andra stycket i denna bestämmelse, utan endast på grundval av den del av Conserve Italias omsättning som avser de bearbetade produkter som den konkurrensbegränsande samverkan avser, enligt tredje stycket i denna bestämmelse, då dessa produkter tillhandahållits av 350 jordbruksföretag som agerat i egenskap av ”medlemmar” i Conserve Italia.

3. Detta mål bereder således domstolen ett tillfälle att precisera vilka bestämmelser som är tillämpliga när det gäller att fastställa det högsta tillåtna bötesbelopp som kommissionen får fastställa vid åsidosättande av konkurrensreglerna, när den aktuella enheten kan klassificeras som såväl ”företag” som ”företagssammanslutning”.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Förordning nr 1/2003

4. Artikel 23 i förordning nr 1/2003, med rubriken ”Böter”, föreskriver i punkt 2 följande:

”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) överträder artikel [101 eller 102 FEUF] …

…

För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

Om en sammanslutnings överträdelse har samband med dess medlemmars verksamhet, får böterna inte överstiga 10 % av summan av den sammanlagda omsättningen hos varje medlem med verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse.

…”

B. Riktlinjerna för beräkning av böter

5. I punkterna 14, 32 och 33 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (nedan kallade riktlinjerna för beräkning av böter)( 5 ) föreskrivs följande:

”14. Om det är en företagssammanslutning som begått överträdelsen och överträdelsen avser medlemmarnas verksamhet, utgår kommissionen i regel från medlemmarnas sammanlagda försäljningsvärde.

…

32. Enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 får böterna för varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

33. Om en företagssammanslutnings överträdelse har samband med dess medlemmars verksamhet, får böterna inte överstiga 10 % av summan av den sammanlagda omsättningen hos varje medlem med verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse.”

III. Bakgrund till tvisten och de omtvistade beslutet

6. Bakgrunden till tvisten, såsom tribunalen framställde den i punkterna 2–9 i den överklagade domen, kan i de delar som är relevanta för detta förslag till avgörande sammanfattas enligt följande.

7. Conserve Italia och dess dotterbolag Conserves France, som det äger till 99,77 procent, är verksamma inom sektorn för livsmedelsbearbetning.

8. Kommissionen fastställde, i det omtvistade beslutet, att klagandena hade deltagit i en enda överträdelse av artikel 101.1 FEUF och artikel 53.1 i EES-avtalet. Denna överträdelse bestod i att, under perioden från den 15 mars 2000 till den 1 oktober 2013, ha samordnat priserna, delat upp marknaderna och utbytt känslig information avseende försäljning av vissa typer av konserverade grönsaker avsedda för återförsäljare eller för restaurangbranschen inom EES. Närmare bestämt hade klagandena deltagit i två olika överenskommelser, varav den ena avsåg försäljning av konserverade grönsaker, såsom gröna bönor, ärtor och blandningar av ärtor och morötter, och den andra gällde försäljning av konserverad majs.( 6 )

9. Följaktligen ålade kommissionen klagandena solidariskt betalningsansvar för böter med ett belopp på 20 miljoner euro, i enlighet med artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003 samt riktlinjerna för beräkning av böter.( 7 )

IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

10. Klagandena väckte talan vid tribunalen och yrkade dels ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i den del det avsåg fastställandet av bötesbeloppet, dels nedsättning av det bötesbelopp som de ålagts, med stöd av den obegränsade behörighet som tribunalen har enligt artikel 261 FEUF och artikel 31 i förordning nr 1/2003.

11. Klagandena anförde, till stöd för sina yrkanden, två grunder. Den första grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och punkt 33 i riktlinjerna för beräkning av böter, vid fastställandet av den omsättning som beaktades för att beräkna det högsta tillåtna bötesbeloppet.( 8 ) Den andra grunden rörde ett åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och av punkterna 14, 19, 20, 22, 24 och 25 i riktlinjerna, vid fastställandet av bötesbeloppet.( 9 )

12. Tribunalen ogillade genom den överklagade domen denna talan.

13. Den första grunden, avseende det högsta tillåtna bötesbelopp som kommissionen fastställt och tillämpat i det omtvistade beslutet , underkändes av tribunalen, i huvudsak med motiveringen att kommissionen med fog hade klassificerat Conserve Italia som ”företag”, i den mening som avses i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, varför klagandenas argument rörande Conserve Italias parallella egenskap av ”företagssammanslutning” var verkningslöst. Tribunalen angav, i övrigt, att klagandenas argument rörande dels den specifika rättsliga och faktiska situationen, det vill säga Conserve Italias ömsesidiga struktur, dels strukturens och dess medlemmars beteende på de berörda marknaderna, var irrelevanta vad gällde fastställandet av det högsta tillåtna bötesbelopp som klagandena lagligen kunde åläggas enligt artikel 23.2 andra stycket i denna förordning, eller ogrundade (punkterna 29–46 i den överklagade domen). Vidare fann tribunalen att villkoren för tillämpning av det högsta tillåtna bötesbeloppet enligt artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning under alla omständigheter inte var uppfyllda (punktera 47–51 i denna dom).

14. Beträffande den andra grunden, avseende fastställande av grundbeloppet för de böter som klagandena ålades , vilken inte har bestritts inom ramen för detta överklagande, underkände tribunalen denna som ogrundad och hänvisade, bland annat, beträffande fastställandet av försäljningsvärdet, till vissa av sina bedömningar avseende den första grunden (punkterna 67 och 68 i denna dom).

V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

15. Den 31 oktober 2024 överklagade klagandena tribunalens dom. De har yrkat att domstolen ska upphäva denna dom, sätta ned beloppet för de böter som de ålagts och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande mål och målet i första instans.

16. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

17. Parterna yttrade sig och besvarade domstolens frågor vid förhandlingen den 17 december 2025.

VI. Rättslig bedömning

18. Klagandena har, till stöd för sitt överklagande, anfört två grunder. Den första grunden avser en bristande motivering och en felaktig tillämpning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Den andra grunden, som delvis överlappar den första, gäller att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning beträffande kraven enligt denna bestämmelse, jämförd med artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

A. Inledande anmärkningar

19. Innan jag prövar dessa grunder, vill jag göra några inledande anmärkningar. Eftersom hela överklagandet avser tillämpningen av artikel 23.2 andra och tredje styckena i förorening nr 1/2003, anser jag att det är nödvändigt att erinra om dessa bestämmelsers innehåll och tillämpning, med beaktande av deras lydelse, bakgrund, sammanhang och syften.( 10 )

20. För det första, beträffande lydelsen av artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, förskrivs i detta stycke den allmänna bestämmelsen att böterna inte får överstiga 10 procent av den sammanlagda omsättningen ”[f]ör varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen”, medan det tredje stycket utgör en slags lex specialis och föreskriver att ”[o]m en sammanslutnings överträdelse har samband med dess medlemmars verksamhet , får böterna inte överstiga 10 % av summan av den sammanlagda omsättningen hos varje medlem med verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse”( 11 ).

21. Det framgår av samverkan mellan dessa båda bestämmelser att kommissionen, i princip, när en enhet som är inblandad i en överträdelse av unionens konkurrensrätt klassificeras som ”företagssammanslutning” normalt sett har en skyldighet att tillämpa den allmänna bestämmelsen om beräkning av det högsta lagliga bötesbelopp som föreskrivs i andra stycket, såvida inte två villkor är uppfyllda. För det första krävs att överträdelsen ”har samband” med dess medlemmars verksamhet. För det andra krävs att åtminstone vissa av medlemmarna i denna företagssammanslutning ”har verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse”. Det första villkoret förefaller relativt lätt att uppfylla, eftersom ”företagssammanslutningar” i regel försvarar deras medlemmars gemensamma intressen, bland annat med avseende på andra ekonomiska aktörer,( 12 ) och deras åtgärder således lätt kan ”ha samband med” deras medlemmars verksamheter, då uttrycket ”ha samband med” ska tolkas brett och inte definieras snävt. Det andra villkoret är mer krävande då det förutsätter att medlemsstaterna ”har verksamhet på den marknad som påverkas av sammanslutningens överträdelse”. Eftersom detta andra villkor nödvändigtvis förutsätter att det första villkoret är uppfyllt, är dock det enda krav som ställs i detta tredje stycke i realiteten att den överträdelse som företagssammanslutningen har gjort sig skyldig till avser en marknad på vilken dess medlemmar har verksamhet.

22. Av detta följer att en företagssammanslutnings omsättning i allmänhet utgör en lämplig grund för att fastställa det högsta tillåtna beloppet när själva sammanslutningen är verksam på den marknad som berörs av överträdelsen, i den meningen att den bedriver egen försäljning på denna marknad, vilken räknas in i dess omsättning. Om detta inte är fallet och överträdelsen avser en marknad på vilken medlemmar i denna sammanslutning är verksamma, kan denna emellertid åläggas böter som kan uppgå till 10 procent av dessa verksamma medlemmars omsättning.

23. En ren bokstavstolkning av artikel 23.2 andra och tredje styckena i förordning nr 1/2003 gör det emellertid inte möjligt att täcka alla de situationer som kan förekomma. Exempelvis uppkommer frågan om vilken referensomsättning som ska anses vara lämpligast när vissa medlemmar i företagssammanslutningen har verksamhet på den relevanta marknaden och sammanslutningen i sig också bedriver en självständig verksamhet på denna marknad. Ska, i en sådan situation, den allmänna bestämmelsen (andra stycket) ha företräde framför lex specialis (tredje stycket)?

24. I detta hänseende kan det, för det andra, beträffande bakgrunden till artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, konstateras att ingen bestämmelse motsvarande tredje stycket existerade i den tidigare förordning nr 17.( 13 ) Detta hindrade emellertid inte unionsdomstolarna, däribland tribunalen, att beräkna det högsta tillåtna beloppet för böter som ålades företagssammanslutningar på grundval av deras medlemmars omsättningar, när en sådan beräkning bättre återspeglade sammanslutningens storlek och ekonomiska inflytande på marknaden.( 14 ) Detta resonemang bekräftades för övrigt av domstolen i domen Finnboard, då den medgav att ”när det gäller att utdöma böter för en företagssammanslutning, vars egen omsättning i de flesta fall inte står i proportion till sammanslutningens storlek eller marknadsstyrka, endast går att bestämma en avskräckande sanktion om man beaktar de deltagande företagens omsättning … Det krävs härvid inte att sammanslutningens medlemmar verkligen har deltagit i överträdelsen utan det räcker att sammanslutningen, enligt sina interna regler, kan binda sina medlemmar”.( 15 ) Det var först efter denna dom som unionslagstiftaren, i förslaget till förordning nr 1/2003, lade till detta tredje stycke i punkt 2 i artikel 23 i denna förordning. Detta stycke, som varken förekom i det ursprungliga förslaget till kommissionens förordning,( 16 ) eller i de olika ändringar som Europaparlamentet föreslog,( 17 ) infördes först i det sista skedet av antagandet av denna förordning, sannolikt för att kodifiera denna rättspraxis avseende tillämpningen av artikel 15.2 i förordning nr 17.( 18 )

25. Till följd av denna kodifiering av rättspraxis i förordning nr 1/2003, meddelade domstolen två domar som var relevanta för tillämpningen av bestämmelserna om fastställande av högsta tillåtna bötesbelopp för företagssammanslutningar, nämligen Coop de France bétail et viande( 19 ) (som dock avsåg en analys av artikel 15.2 i förordning nr 17) och domen om litauiska notarier. Domstolen bekräftade och underbyggde, i båda målen, resonemanget att tillämpningen av en företagssammanslutnings omsättning berättigades av behovet att bättre återspegla storleken och den ekonomiska styrkan hos en företagssammanslutning som gjort sig skyldig till ett åsidosättande av konkurrensrätten, i syfte att fastställa en sanktion som verkligen är avskräckande.( 20 )

26. Slutligen, vad gäller de mål som eftersträvas med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, ska det påpekas att domstolen i fast praxis har slagit fast att syftet med att fastställa ett tak är bland annat att undvika att åläggande av böter som överstiger detta tak går utöver nämnda företags (eller företagssammanslutnings) betalningsförmåga vid den tidpunkt då det av kommissionen hålls ansvarigt för överträdelsen och en ekonomisk påföljd påförs.( 21 ) Denna bestämmelse syftar således till att förhindra att böterna är orimliga i förhållande till storleken på det företag som deltagit i överträdelsen. Det är endast den totala omsättningen som effektivt kan ge en ungefärlig antydan i detta hänseende.( 22 ) Utöver detta syfte ska böterna även ha en tillräckligt avskräckande verkan, vilket är ett skäl till att det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka, det vill säga överträdarens totala resurser, ska beaktas.( 23 )

27. Det är mot bakgrund av dessa principer som förevarande överklagande ska prövas.

B. Den första grunden, avseende en bristande motivering och ett åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003

28. Genom den första grunden, som består av två delar, har klagandena gjort gällande att den överklagade domen är behäftad med en uppenbart bristande motivering. Tribunalen har nämligen, enligt dessa bolag, genom att felaktigt ha klassificerat Conserve Italia som ”företag” för att fastställa det högsta tillåtna beloppet enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, nöjt sig med att bekräfta kommissionens resonemang, utan att beakta klagandenas argument avseende de särdrag och det funktionssätt som präglar ett ömsesidigt kooperativt företag, såsom Conserve Italia ( den första delgrunden ). Vidare har tribunalen åsidosatt artikel 23.2 i denna förordning, genom att bekräfta att artikel 23.2 andra stycket i denna förordning ska tillämpas vid fastställandet av de böter som kommissionen ålagt i det omtvistade beslutet, samtidigt som den angett att villkoren för tillämpning av artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning inte var uppfyllda ( den andra delgrunden ).

1. Upptagande till prövning

29. Det ska inledningsvis påpekas att kommissionen, utan att formellt göra någon invändning om rättegångshinder, har uttryckt tveksamhet beträffande huruvida den första grunden för överklagandet kan tas upp till sakprövning, eftersom den anser att klagandena, i huvudsak, har ändrat föremålet för talan vid tribunalen. Även om de, inom ramen för målet i första instans försökte visa att kommissionen, felaktigt, hade klassificerat dem som ”företag” och, följaktligen, felaktigt hade uteslutit en tillämpning av den bestämmelse om fastställande av ett högsta tillåtna bötesbelopp som, enligt kommissionen, är tillämplig på ”företagssammanslutningar”, det vill säga artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003, kan det nämligen konstateras att klagandena, inom ramen för detta överklagande, inte längre bestrider den överklagade domen i den del den bekräftar klassificeringen av Conserve Italia som ”företag”.( 24 ) De har i stället, i huvudsak, anfört att tribunalen, även enligt denna klassificering, med hänsyn till Conserve Italias särdrag, borde ha ändrat det omtvistade beslutet genom att tillämpa denna bestämmelse.( 25 )

30. Det ska erinras om att det av artikel 170.1 i domstolens rättegångsregler följer att överklagandet inte får ändra saken i målet vid tribunalen. I mål om överklagande är domstolen endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som åberopats i den lägre instansen.( 26 )

31. I förevarande mål framgår av handlingarna i målet i första instans att klagandena visserligen, i sin ansökan, faktiskt hävdade att kommissionen, felaktigt, hade klassificerat Conserve Italia som ”företag” i stället för ”företagssammanslutning”,( 27 ) vilket medförde att den inte tillämpade artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003.( 28 ) Vidare framgår det emellertid att de nyanserade detta synsätt i sin replik, då de medgav att det var möjligt att Conserve Italia kunde betraktas som såväl ett ”företag” som en ”företagssammanslutning”, men preciserade att bolaget ”snarare” tillhörde denna sistnämnda kategori.( 29 ) Av detta följer att klagandenas argument inte kan betraktas som ”nya”, eftersom frågan om huruvida artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning var tillämplig, oberoende av vilken klassificering som valts beträffande Conserve Italia, togs upp och diskuterades vid tribunalen med hänsyn till dess särdrag.( 30 )

32. Mot denna bakgrund anser jag att den första grunden för överklagandet ska anses kunna tas upp till sakprövning

2. Prövning i sak

a) Den första grundens första del, avseende en bristande motivering till den överklagade domen

1) Parternas argument

33. Klagandena har, till stöd för den första grundens första del, i huvudsak, gjort gällande att den överklagade domen, i punkterna 31–52, är behäftad med en bristande motivering. Tribunalen har nämligen, genom att dels klassificera Conserve Italia som ”företag” som omfattas av bestämmelserna i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, dels betrakta argumenten avseende klassificeringen av Conserve Italia som ”företagssammanslutning” som irrelevanta, begränsat sig till att bekräfta kommissionens resonemang, utan att pröva argumenten avseende de särdrag och funktionssätt som präglar en sådan ömsesidig kooperativ multiprodukt-förening som Conserve Italia.( 31 ) Enligt domstolens praxis ska kommissionen inte utöva sin behörighet att ålägga böter på ett ”formalistiskt” sätt, utan att vederbörligen beakta det berörda företagets särdrag.( 32 ) Tribunalen har emellertid, genom att förklara Conserve Italias särdrag vara irrelevanta, inte bara avstått från att undersöka dem inför domen, utan även underlåtit att tillräckligt motivera varför den underkänt klagandenas argument.

34. Kommissionen har gjort gällande att klagandenas skrivelser inte gör det möjligt att på ett exakt sätt identifiera de påstådda bristerna i motiveringen, eftersom de, i huvudsak, endast upprepar de argument som redan anförts vid tribunalen och således har till syfte att vid domstolen uppnå en ny prövning av talan i första instans. Enligt kommissionen kan klagandenas argument således inte tas upp till sakprövning och är, under alla omständigheter, ogrundade.

2) Bedömning

35. Det ska inledningsvis erinras om att domstolen i fast rättspraxis har slagit fast att tribunalens motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF samt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol innebär att det av motiveringen till en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt.( 33 ) Som domstolen även har preciserat innebär denna skyldighet för tribunalen att motivera sina avgöranden emellertid inte att den måste lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att de som berörs därav får kännedom om de skäl som ligger till grund för den överklagade domen och att domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet.( 34 ) Det ska även preciseras att skyldigheten att motivera ett avgörande utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende.( 35 )

36. Det är således mot denna bakgrund som den första grundens första del ska prövas.

37. I förevarande mål förefaller tribunalen, i motsats till vad klagandena har hävdat, i detta sammanhang tillräckligt ha motiverat varför den anser att deras argument avseende Conserve Italias särdrag och funktionssätt inte var av sådan karaktär att de berättigade att artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003 tillämpades.

38. Tribunalen angav nämligen, för det första, i punkterna 27–32 i den angripna domen, att kommissionen hade gjort en riktig bedömning när den klassificerat Conserve Italia som ”företag” i den mening som avses i artikel 23.2 andra stycket i denna förordning. Efter att ha erinrat om att begreppet ”företag” inom konkurrensrätten omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras, påpekade tribunalen med fog att varje verksamhet som består i att tillhandahålla varor eller tjänster på en viss marknad utgör en sådan ekonomisk verksamhet. Detta var just fallet med Conserve Italia, vars huvudverksamhet bestod i att producera och sälja fruktdrycker samt konserverad frukt och grönsaker, det vill säga den verksamhet som berörs av den överträdelse som det omtvistade beslutet avser. Det var således genom att i målet tillämpa fast rättspraxis( 36 ) som tribunalen korrekt drog slutsatsen att Conserve Italia var ett ”företag” och att det högsta tillåtna bötesbeloppet skulle beräknas på grundval av dess omsättning i enlighet med artikel 23.2 andra stycket i denna förordning. Denna bedömning förefaller än mer berättigad då klagandenas huvudargument, såsom anges i punkt 29 i detta förslag till avgörande, bestod i ett bestridande av klassificeringen av Conserve Italia som ”företag”.

39. För det andra ansåg tribunalen att denna slutsats inte kunde påverkas av klagandenas argument genom vilka de dels bestred klassificeringen av dem som ”företag” med motiveringen att Conserve Italia är en ”företagssammanslutning” (punkterna 34 och 35 i den överklagade domen),( 37 ) dels motiverade tillämpningen av artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003, med de påstådda särdragen i dess funktionssätt (punkterna 37–46 i denna dom).

40. Eftersom, inom ramen för detta överklagande, klassificeringen som ”företag” inte längre är föremål för bestridande,( 38 ) är endast de argument som avser Conserve Italias särdrag, vilka kan berättiga en tillämpning av artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning, relevanta för bedömningen av huruvida motiveringen i den överklagade domen är tillräcklig.

41. Jag anser inledningsvis är nödvändigt att erinra om att samtliga dessa argument, såsom de framförts i ansökan i första instans, hade till syfte att visa att Conserve Italia skulle klassificeras uteslutande som ”företagssammanslutning”.( 39 ) En prövning av dessa argument beträffande tribunalens motiveringsskyldighet är således endast meningsfull för det fall domstolen anser att en sådan skyldighet existerade, om än enbart för fullständighetens skull, eftersom denna klassificering som ”företagssammanslutning” skulle ha varit relevant för tillämpningen av artikel 23.2 i denna förordning.

42. Under alla omständigheter grundar sig de argument som klagandena framförde i första instans på ett flertal särdrag i Conserve Italias struktur i reglerings-, organisations- och operationellt hänseende och har till syfte att, i huvudsak, styrka att företaget endast var verksamt på den berörda marknaden för att främja sitt ömsesidiga mål, enbart till förmån för jordbruksföretag, via kooperativföreningar på primär nivå. Jordbruksföretagen ger nämligen direktiv till Conserve Italia, via kooperativföreningar på primär nivå, och beslutar om dess förvaltning och om dess åtgärder, med som enda och slutgiltigt syfte att främja ett ömsesidigt mål.

43. Dessa argument, som framfördes av klagandena i första instans, kan sammanfattas på följande sätt:

– Jordbruksföretagen är självständiga enheter vilka inte är vertikalt integrerade i Conserve Italia, som endast nyttjar denna sammanslutning för sin verksamhet på marknaden för konserverade grönsaker,( 40 )

– Conserve Italia är visserligen den enhet som materiellt har genomfört samverkan, men det är inte den som har gynnats av den,( 41 )

– Conserve Italias struktur är av mycket decentraliserad karaktär, vilket skiljer den från strukturen i en bolagskoncern, genom att i) besluten avseende produkternas slag och kvantitet samt dem som avser strategier antas självständigt av jordbruksföretagen,( 42 ) ii) de rättsliga skyldigheter som ankommer på jordbruksföretagen enligt Conserve Italias regleringar garanterar det decentraliserade förhållandet mellan denna sammanslutning och jordbruksföretagen,( 43 ) iii) de varor som tillhandahålls förblir jordbruksföretagens egendom fram till dess att de säljs till tredjeparter på marknaden och dessa företag bär fortfarande de risker som är knutna till en eventuell förlust eller förruttnelse av råvaror även efter att ha överlämnat jordbruksprodukterna( 44 ) och iv) priserna på de varor som överlämnats fastställs efter att de konserverade grönsakerna sålts på marknaden,( 45 )

– Conserve Italia uppfyller villkoren enligt unionens rättspraxis för att kunna klassificeras som ”företagssammanslutning”, dels eftersom denna sammanslutning agerar enbart i jordbruksföretagens intresse (då den inte är det enda företag som är verksamt på marknaden), dels då dess ledningsorgan huvudsakligen består av representanter för kooperativföretag på primär nivå, vilka innehar majoriteten av rösterna inom de anslutnas församling och väljer merparten av styrelsemedlemmarna( 46 ) och slutligen

– Conserve Italia har en struktur som är jämförbar med strukturen i jordbruksorganisationer som regleras på EU-nivå,( 47 ) som ger producentorganisationerna i uppdrag att säkerställa planeringen av produktionen och dess anpassning till efterfrågan, bland annat i kvantitets- och kvalitetshänseende, att främja en koncentration av utbud och saluföring på marknaden av medlemmarnas produktion, att minska produktionskostnaderna och stabilisera produktionspriserna. För att ett jordbrukskooperativ ska kunna åtnjuta en ställning som ”producentorganisation”, enligt unionslagstiftningen, krävs, bland annat, i) att de anslutna producenterna har kontroll över sin organisation och fattar sina beslut på ett demokratiskt sätt, ii) att jordbrukskooperativet saluför merparten av de produkter som de anslutna producenterna tillför och iii) att resultatet av försäljningen av produkterna återbetalas till de anslutna producenterna på ett öppet redovisat sätt. Alla dessa villkor är, enligt klagandena, uppfyllda beträffande Conserve Italia i egenskap av dotterbolag till producentorganisationen ”Apo Conerpo”.( 48 ) och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007

44. Tribunalen gjorde, i punkterna 37–45 i den överklagade domen, i detta hänseende, en materiell prövning av de olika argumenten avseende Conserve Italias särdrag. Den kom fram till slutsatsen att dessa, i huvudsak, var irrelevanta av följande skäl:

– En kooperativ förenings utövande av en ekonomisk verksamhet kan, i princip, inte undantas från tillämpningen av unionens konkurrensbestämmelser. Villkoren för att dessa bestämmelser ska vara tillämpliga på den kooperativa sektorn skiljer sig inte från dem som gäller för andra former av organisation av ekonomisk verksamhet. En ekonomisk enhet som är organiserad enligt kooperativets principer kan nämligen mycket väl klassificeras som företag, oberoende av huruvida den är av ömsesidig karaktär ( punkterna 37 och 38 i den överklagade domen ).( 49 )

– Den omständigheten att den överträdelse som Conserve Italia begått, mot bakgrund av den ömsesidiga karaktären av dess verksamhet, inte gav denna förening någon fördel, utan endast gynnade de aktuella jordbruksföretagen, under förutsättning att detta bekräftas, påverkade inte det förhållandet att Conserve Italia utövade en ekonomisk verksamhet på den marknad som påverkades av överträdelsen och att denna förening begått denna överträdelse ( punkt 39 i den överklagande domen ).

– Den omständigheten att Conserve Italia utövar sin verksamhet enbart till förmån för sina medlemmar, under förutsättning att detta bekräftas, är irrelevant, eftersom klassificeringen som företag på grund av utövandet av en verksamhet av ekonomisk karaktär inte är beroende av att verksamheten är vinstdrivande ( punkt 40 i den överklagade domen ).( 50 )

– Påståendet att Conserve Italia saknar självständighet att fatta beslut och endast utgör en struktur för koordinering genom vilken jordbruksföretagen, via sina kooperativanslutna, genomför sin egen kommersiella strategi som de har utarbetat självständigt motsäges, i princip, av andra påståenden som klagandena har framfört i sina skrivelser (punkt 41 i den överklagade domen).( 51 )

– Påståendena att besluten avseende strategin på marknaden för konserverade grönsaker har fattats självständigt av jordbruksföretagen och inte av Conserve Italia, samt att Conserve Italias regelverk garanterar ett decentraliserad förhållande mellan jordbruksföretagen och Conserve Italia, bekräftades inte av faktiska omständigheter avseende detta företags organisation och verksamhet (punkterna 42–44 i den överklagade domen).( 52 )

– Slutligen kan påståendena, för det första, att de färska grönsaker som tillhandahålls Conserve Italia, enligt italiensk rätt, förblir jordbruksföretagens egendom fram till att de bearbetas och de konserverade grönsakerna fram till dess att de säljs till tredjeparter på marknaden samt, för det andra, att Conserve Italia fastställer följsäljningspriserna på konserverade grönsaker i jordbruksföretagens intresse och med deras deltagande, även om de bekräftas, inte anses motsäga att Conserve Italia utövar en ekonomisk verksamhet på marknaden för konserverade grönsaker ( punkt 45 i den överklagade domen).

45. Mot bakgrund av denna, i punkterna 37–45 i den överklagade domen, av tribunalen framförda analys, anser jag att det är nödvändigt att göra följande anmärkningar.

46. För det första ska det erinras om att den omständigheten att tribunalen, som är den enda domstol som har behörighet att bedöma de faktiska omständigheterna, fastställer en annan tolkning än den som klagandena har gjort gällande, inte i sig kan innebära att en bristande motivering har lämnats.( 53 ) Detta konstaterande förefaller relevant, bland annat mot bakgrund av det argument som klagandena har framfört, om att Conserve Italia saknar behörighet att självständigt fatta beslut.( 54 ) Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör vidare inte – utom i det fall då de faktiska omständigheterna eller bevisningen eventuellt har missuppfattats( 55 ) – en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning.( 56 )

47. Vidare förefaller det av tribunalens bedömning framgå att den uttryckligen prövat samtliga av klagandena framförda argument, om än i en annan ordning än den som angavs i ansökan, med undantag för argumentet att Conserve Italia har en struktur som är jämförbar med den struktur för jordbruksorganisationer som föreskrivs i unionsrätten. Jag anser att detta val var fullt berättigat.

48. Det ska nämligen, mot bakgrund av skriftutväxlingen i första instans, påpekas att detta argument hade till syfte att visa att Conserve Italia skulle betraktas som en kooperativ förening och, med desto större skäl, som en ”företagssammanslutning”.( 57 ) Det framgår nämligen av repliken att klagandena i repliken fann det lämpligt att hänvisa till unionsrätten om producentorganisationer, i syfte att ”underlätta förståelsen av de bestämmelser som reglerar fungerandet av sådana kooperativa föreningar som Conserve Italia”, och understryka att ”de särdrag i de ömsesidiga föreningarnas funktionssätt … som föreskrivs i de civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelserna, vilka är tillämpliga på kooperativa föreningar som är etablerade på nationell nivå” även är ”erkända på EU-nivå i [förordning nr 1435/2003], som reglerar europeiska kooperativa föreningar”.( 58 ) Tribunalen har emellertid inte bara, i punkt 35 i den överklagade domen, erinrat om att kommissionen i det omtvistade beslutet erkände att Conserve Italia också kunde klassificeras som ”företagssammanslutning”, utan även, i punkt 45 i denna dom, om att de nationella rättsreglerna inte kunde påverka den omständigheten att Conserve Italia utövar en ekonomisk verksamhet på marknaden för konserverade grönsaker. Denna bedömning gäller, analogt, även mot bakgrund av de unionsrättsliga bestämmelserna. Svaret på detta argument gavs således i nämnda dom, om än underförstått.

49. Det ska i övrigt påpekas att klagandena inte har preciserat på vilket sätt de skyldigheter som följer av denna unionslagstiftning skulle ha kunnat påverka bestämmelserna om påförande av böter inom konkurrensrätten och, än mindre, tillämpningen av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. De har inte heller gjort gällande någon motsägelse inom unionsrätten, exempelvis mellan kraven inom konkurrensrätten och kraven i bestämmelserna om den samlade marknadsordningen för jordbruksprodukter, såväl på nationell nivå som på EU-nivå.( 59 ) Klagandena har nämligen endast konstaterat att Conserve Italia bidrar till att främja mål avseende producentorganisationen ”Apo Conerpo” och utgör, följaktligen, ett ”dotterbolag”, som uppfyller unionslagstiftningens krav, utan att förklara varför denna omständighet skulle utesluta att de kan klassificeras som ”företag”. I detta hänseende och för fullständighetens skull, kan det konstateras att även om det kan erkännas att Conserve Italia har en struktur som motsvarar strukturen hos en ”producentorganisation” inom jordbruk i den mening som avses i förordning nr 1308/2013, gör inget av de undantag som föreskrivs i denna förordning det möjligt att låta en ”gemensam organisations” beteende tillskrivas uteslutande dess medlemmar.( 60 )

50. Mot denna bakgrund anser jag att tribunalen inte kan klandras för att ha underlåtit att svara på argumenten avseende Conserve Italias särdrag, eftersom dess motivering, i punkterna 37–45 i den överklagade domen, i detta hänseende, var tillräcklig för att tillåta klagandena att få kännedom om skälen till varför deras argument bedömts sakna grund och ge domstolen tillräcklig information för att kunna utföra sin prövning inom ramen för detta överklagande.

51. För övrigt kan denna slutsats inte påverkas av klagandenas argument som, i huvudsak, har till syfte att klandra tribunalen för att ha gjort en ”formalistisk” tillämpning av de aktuella bestämmelserna, vilken, enligt klagandena, inte beaktar Conserve Italias särdrag. Detta argument har nämligen inte till syfte att bestrida att tribunalens motivering är tillräcklig, utan att den är välgrundad, vilket är en analys som omfattas av den första grundens andra del.( 61 ) Närmare bestämt rör frågan om huruvida tribunalen har tillämpat artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 på ett alltför ”formalistiskt” sätt själva tillämpningen av den rättsliga bestämmelsen och inte motiveringens räckvidd.

52. Följaktligen anser jag att överklagande inte kan bifallas på den första grundens första del.

b) Den första grundens andra del, avseende en felaktig tillämpning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003

1) Parternas argument

53. Klagandena har, till stöd för den första grundens andra del, i punkterna 47–51 i den överklagade domen, gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att göra en ”rigid och formalistisk” tolkning av bestämmelserna om beräkning av böter, som strider mot artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003. De har, i detta hänseende, gjort gällande att det visserligen är ostridigt att domstolen i sin praxis har erkänt möjligheten att en och samma enhet kan klassificeras både som ”företag” och som ”företagssammanslutning”, men att tribunalen i princip har uteslutit tillämpningen av denna bestämmelse, trots att villkoren för att tillämpa denna var uppfyllda. Detta är fallet dels på grund av att den aktuella överträdelsen rörde verksamhet som bedrevs av cirka 350 jordbruksföretag som var ”medlemmar” i Conserve Italia, i dess egenskap av ”företagssammanslutning”, dels då dessa jordbruksföretag var verksamma på den marknad som överträdelsen gäller (det vill säga marknaden för konserverade grönsaker). Följaktligen borde den lagstadgade övre gränsen för bötesbeloppet, enligt en ”funktionell” tolkning av artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning, inte ha fastställts på grundval av klagandenas sammanlagda omsättning,( 62 ) utan på grundval av Conserve Italias omsättning avseende de produkter som samverkan avsåg under det senaste året av deltagande i överträdelsen.( 63 ) Att Conserve Italias omsättning ska beaktas, i stället för jordbruksföretagens, såsom krävs enligt lydelsen i artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning, följer av att det är nödvändigt att beakta de särdrag som präglar de kooperativa föreningarna, utan att äventyra konkurrensrättens syften, särskilt påförandet av böter som står i proportion till överträdelsens allvar och de berörda aktörernas ekonomiska inflytande.( 64 ) Detta synsätt är i än högre grad berättigat då endast de 350 jordbruksföretag som hade tillfört de aktuella produkterna anges ha gynnats av tillämpningen av högre priser till följd av genomförandet av samverkan och förväntas betala de ålagda böterna.

54. Kommissionen har gjort gällande att klagandebolagets argument inte kan tas upp till sakprövning och, under alla omständigheter, är ogrundat.

2) Bedömning

55. Det ska inledningsvis erinras om att tribunalen dels har angett att det högsta tillåtna beloppet för böterna hade fastställts enligt artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, eftersom det är ostridigt att Conserve Italia deltog i samverkan i egenskap av ”företag” (punkt 46 i den överklagade domen), dels att det högsta tillåtna bötesbeloppet, ”under alla omständigheter”, inte på ett giltigt sätt hade kunnat beräknas på grundval av artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning, eftersom de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse inte var uppfyllda. Tribunalen angav närmare att överträdelsen avsåg marknaden för konserverade grönsaker, på vilken Conserve Italia var verksam, och inte marknaden i ledet före försäljningen av de färska grönsaker som Conserve Italia använde för att producera de konserverade grönsakerna, på vilken jordbruksföretagen, som är medlemmar i 34 kooperativa föreningar, som i sig är medlemmar i Conserve Italia, är verksamma (punkterna 49 och 50 i denna dom). Vidare uteslöt tribunalen att denna bestämmelse var tillämplig, eftersom en tillämpning av den, i målet, skulle stå i strid med dess ratio legis , som har till syfte att förstärka och inte att förminska den avskräckande effekten av de böter som påförs. Tribunalen ansåg således att det, eftersom Conserve Italia utövar en ekonomisk verksamhet som skiljer sig från dess medlemmars verksamhet och har sin egen omsättning som adekvat återspeglar dess storlek och ekonomiska styrka, varken var nödvändigt eller lämpligt att tillämpa dess medlemmars sammanlagda omsättning för att fastställa avskräckande böter (punkt 51 i denna dom).

56. Jag anser att denna bedömning är välgrundad och att tribunalen således inte kan anses ha åsidosatt någon rättslig bestämmelse genom att ogilla klagandenas begäran om att göra en så kallad ”funktionell” tolkning av artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003.

57. Efter att ha angett att det lagstadgade högsta bötesbeloppet skulle fastställas på grundval av den enhet som var verksam på den marknad som berördes av den aktuella överträdelsen, och som faktiskt hade genererat en egen omsättning, det vill säga Conserve Italia, tillämpade tribunalen endast den allmänna regeln att det lagstiftade högsta bötesbeloppet inte får överskrida tio procent av den sammanlagda omsättningen ”för varje företag eller företagssammanslutning som deltar i överträdelsen”( 65 ).

58. Denna slutsats kan inte påverkas av de olika argument som klagandena har framfört.

59. Inledningsvis kan det konstateras att den första grundens andra del, i huvudsak, har till syfte att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket inte kan godtas i ett mål om överklagande. Klagandenas invändning grundar sig underförstått på ett påstående om att tribunalen har gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, genom att underlåta att erkänna att den aktuella överträdelsen avsåg verksamhet som bedrevs av 350 jordbruksföretag som var anslutna till Conserve Italia. Tribunalen avgjorde emellertid, genom att hänvisa till skälen 8 och 656 i det omtvistade beslutet, uttryckligen (och slutligt) denna fråga, genom att upprepa att det var fastställt att den marknad som påverkades av denna överträdelse var marknaden för konserverade grönsaker, på vilken endast Conserve Italia var verksam, och inte marknaden i föregående led, det vill säga marknaden för färska grönsaker, på vilken de 350 jordbruksföretagen var verksamma.( 66 ) Denna bedömning kan inte underkännas i detta skede, då det inte föreligger någon uppenbart felaktig bedömning. Vidare ska det påpekas att klagandena, i motsats till deras ursprungliga ståndpunkt i första instans,( 67 ) inte längre bestrider att Conserve Italia kan klassificeras som ”företag”, på grund av att denna förening bedriver en ekonomisk verksamhet och att de rättsliga villkoren för att artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 ska vara tillämpliga således är formellt uppfyllda. De har emellertid gjort gällande att tribunalen borde ha avvikit från en tolkning som de betecknar som ”rigid och formalistisk” av denna förordning, bland annat på grund av särdragen i Conserve Italias funktionssätt. Klagandena har därmed, och med förevändningen om ett påstått åsidosättande av en rättslig bestämmelse, i realiteten bett domstolen att göra en ny prövning av de faktiska omständigheterna avseende Conserve Italias funktionssätt och dess roll i överträdelsen, vilken i avsaknad av en missuppfattning (som klagandena för övrigt inte har preciserat( 68 )) inte får göras i detta skede i förfarandet. Av dessa skäl anser jag att denna delgrund ska avvisas.

60. Vidare ska det, för det fall domstolen finner det nödvändigt att pröva den första grundens andra del i sak, understrykas att klagandenas påståenden, under alla omständigheter, är ogrundade.

61. För det första angav tribunalen, såsom jag redan har påpekat inom ramen för prövningen av den första delgrunden, i punkterna 29–45 i den överklagade domen, på ett detaljerat sätt skälen till varför Conserve Italia dels skulle betraktas som ett ”företag” som har en egen affärsstrategi, och inte enbart som ett instrument för genomförandet av jordbruksföretagens kommersiella strategi, dels skulle anses verka självständigt på den marknad som berörs av den aktuella överträdelsen. Således anser jag, mot bakgrund av dessa faktiska omständigheter, att det är helt logiskt och konsekvent att anse att tribunalen, utan att göra sig skyldig till någon ”överdriven formalism”, ansåg att kommissionen gjort en riktig bedömning när den fastställde det högsta tillåtna bötesbeloppet enligt artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, som är tillämplig på ”företag”.

62. För det andra anser jag även att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den angav att artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning inte var tillämplig i målet. Oberoende av att tribunalen angett skälen till varför de villkor som föreskrivs i denna bestämmelse inte var uppfyllda i den aktuella situationen, och att det är fråga om en bedömning av de faktiska omständigheterna som inte ankommer på domstolen (se punkterna 55–59 i detta förslag till avgörande), ska det påpekas att det är uppenbart att den tolkning som klagandena föreslår av denna bestämmelse, även om det antas att den är tillämplig, inte överensstämmer med denna bestämmelses lydelse.( 69 )

63. Det ska erinras om att klagandena har gjort gällande att det högsta tillåtna bötesbeloppet borde ha beräknats på grundval av ”Conserve Italias omsättning avseende de produkter som samverkan avser under det sista året av deltagandet i överträdelsen”. En sådan tillämpning överensstämmer emellertid inte med lydelsen i artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning. Denna bestämmelse föreskriver att företagssammanslutningens ”medlemmars” omsättning ska beaktas och inte sammanslutningens egen omsättning, än mindre proportionellt. Vidare ska det, även om artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning inte preciserar vilket års omsättning som ska beaktas – vilket, med hänsyn till förutsebarheten och rättssäkerheten, utgör en brist – understrykas att andra stycket i denna bestämmelse uttryckligen anger att det är det räkenskapsår som föregår antagandet av beslutet. För konsekvensens skull finns det således, tvärtemot vad klagandena har gjort gällande på överklagandestadiet, ingen anledning att avvika från denna regel vid tillämpningen av detta tredje stycke.( 70 )

64. För det tredje och för fullständighetens skull anser jag att det bör undersökas huruvida den så kallade ”funktionella” tillämpningen av artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003 hade kunnat berättigas av de övriga skäl som klagandena har nämnt inom ramen för den första grundens andra del.

65. När det gäller den påstådda ”nödvändigheten av att beakta de kooperativa föreningarnas särdrag, utan att offra konkurrensrättens syften”, kan det konstateras att argumentet att Conserve Italias omsättning avseende de åsyftade produkterna ska beaktas, i stället för omsättningen hos de 350 jordbruksföretag som berörs av dessa produkter, i huvudsak, är rättvisare i förhållande till övriga jordbruksföretag som, i stället för att sammanslutas i form av kooperativa föreningar, själva bearbetar och saluför produkterna är ogrundat. Det framgår nämligen inte av handlingarna i målet vid domstolen att några sådana jordbruksföretag faktiskt hade deltagit i den aktuella samverkan. Vidare påverkar detta argument inte den obestridda omständigheten att Conserve Italia själv sålde konserverade grönsaker på marknaden och gjorde sig skyldig till överträdelsen och att dess omsättning därmed korrekt återspeglar dess verksamhet på marknaden för konserverade grönsaker, där överträdelsen begåtts, samt dess storlek och ekonomiska styrka.

66. Vidare har klagandena, i huvudsak, gjort gällande att endast de 350 jordbruksföretagen drog fördel av tillämpningen av högre priser till följd av genomförandet av den aktuella samverkan och anmodades således att betala böterna. Utöver att kommissionen förefaller ha bestritt detta påstående kraftfullt i det omtvistade beslutet,( 71 ) ska det påpekas att artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 inte har till syfte att fastställa vem som är skyldig att betala böterna, utan att fastställa det högsta tillåtna bötesbeloppet, i syfte att säkerställa att detta står i proportion till de berörda aktörernas ekonomiska styrka. Under alla omständigheter kan fastställandet av vilka som drar fördel av ett konkurrensbegränsande beteende inom en grupp av enheter, oberoende av om det rör sig om en ”koncern” eller en ”företagssammanslutning”, inte anses utgöra en relevant omständighet för att påföra böter, när det har fastställts att gruppen bär ansvaret. På samma sätt omfattas övervägandena avseende kapaciteten att betala böter snarare av de bestämmelser om bidragskapacitet som, bland annat, föreskrivs i punkt 35 i riktlinjerna för beräkning av böter och som, i förevarande mål, har gjort det möjligt att bevilja en ytterligare nedsättning med 49,83 procent av böterna.( 72 )

67. Följaktligen föreslår jag att den första grundens andra del ska avvisas och, under alla omständigheter, inte ska leda till bifall av överklagandet.

C. Den andra grunden

1. Parternas argument

68. Klagandena har, genom sin andra grund, som avser samma punkter 48–51 i den överklagade domen och delvis överlappar den första grundens andra del, gjort gällande ett åsidosättande och en felaktig tillämpning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, jämförd med artikel 49 i stadgan. Enligt dessa bolag har tribunalen gjort en felaktig tolkning av domstolens praxis avseende denna bestämmelse,( 73 ) bland annat genom att, i punkt 48 i denna dom, hävda att tredje stycket i punkt 2 i denna artikel 23endast ska tillämpas undantagsvis och i syfte att bevara böternas avskräckande verkan. De har anfört att en sådan restriktiv tolkning strider mot kraven på laglighet och proportionalitet, som enligt artikel 49 i stadgan ska tillämpas på böter. Denna rättspraxis tyder enligt dem nämligen på att det mål som eftersträvas med denna artikel 23.2 inte är begränsat till rent repressiva syften, varför den omtvistade bestämmelsens tillämpningsområde inte bör begränsas till situationer där det är nödvändigt att fastställa ett högre tillåtet belopp för böterna.

69. Kommissionen anser att talan inte kan bifallas på denna grund.

2. Bedömning

70. Det ska inledningsvis erinras om att tribunalen, såsom framgår av punkt 55 i detta förslag till avgörande, i huvudsak, uteslöt en tillämpning av artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003, med motiveringen att de faktiska villkor som krävs enligt denna bestämmelse inte var uppfyllda. Följaktligen går det inte att dra någon annan slutsats utan att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna i målet, vilket är uteslutet i ett mål om överklagande.

71. Följande bedömning, avseende den andra grunden, föreslår jag således i andra hand.

72. Det ska, i detta hänseende, påpekas att tribunalen, i punkt 48 i den överklagade domen, angav att artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003, i huvudsak, kodifierar domstolens och tribunalens fasta praxis enligt vilken, i vissa specifika hypotetiska situationer, omsättningen för företag som är medlemmar av en sammanslutning får beaktas, när sammanslutningens omsättning inte visar dess storlek eller ekonomiska styrka. Syftet med detta är att undvika att den avskräckande verkan av böter som ålagts för en överträdelse av unionens konkurrensregler påverkas.

73. Som jag har påpekat, i punkterna 24 och 25 i detta förslag till avgörande, är dessa påståenden välgrundade och kan, enligt min uppfattning, inte påverkas av de olika argument som klagandena har framfört.

74. Vad gäller klagandenas argument att det följer av punkt 97 i domen Coop de France bétail et viande att en sammanslutnings medlemmars omsättning får beaktas, inte bara för att säkerställa en avskräckande verkan, utan också av andra skäl, såsom att medlemsstaterna har deltagit i överträdelsen, att denna rör deras verksamhet och att den har genomförts direkt till förmån för medlemmarna, kan det nämligen konstateras att detta argument uppenbart grundas på en bristfällig och selektiv tolkning av denna dom. De har nämligen underlåtit att nämna att domstolen, i punkt 96 i nämnda dom, uttryckligen angav att kommissionens möjlighet att beakta sammanslutningens medlemmars omsättning är relevant när den inte står i proportion till dess storlek eller styrka på marknaden, just ”i syfte att fastställa böter som är avskräckande”. Det ska vidare understrykas att den framträdande betydelse som den avskräckande verkan har för beslutet att beakta medlemmarnas omsättning bekräftades i punkten 123 i domen om litauiska notarier.

75. I övrigt kan invändningen om ett åsidosättande av artikel 49 i stadgan, beträffande proportionaliteten i de böter som påförts, inte godtas, eftersom böterna beräknades på grundval av den faktiska omsättning som Conserve Italia hade genererat på den marknad som berördes av överträdelsen. Således, och i motsats till vad klagandena har gjort gällande, kan tillämpningen av den omsättning som Conserve Italias uppnått tack vare de produkter som varje jordbruksföretag hade bidragit med, utöver att den inte vilar på någon rättslig grund, inte anses ha gjort det möjligt att adekvat, och på det sätt som unionslagstiftaren avsett, återspegla storleken på och den ekonomiska styrkan hos den enhet som bar ansvaret för överträdelsen, det vill säga Conserve Italia.

76. Följaktligen föreslår jag att den andra grunden ska avvisas och, under alla omständigheter, inte kan leda till bifall av överklagandet. Överklagandet ska därför ogillas i sin helhet.

VII. Rättegångskostnader

77. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klagandena enligt min mening har tappat målet, föreslår jag att de ska förpliktas ersätta rättegångskostnaderna.

VIII. Förslag till avgörande

78. Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen ska slå fast följande:

– Överklagandet ogillas,

– Conserve Italia – Consorzio Italiano fra cooperative agricole Soc. coop. agr. och Conserves France SA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.

1 Originalspråk: franska.

2 Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3; svensk specialutgåva, område 2, volym 11, s. 37) (nedan kallat EES-avtalet).

3 EUT C 412, 2022, s. 6. Den konsoliderade versionen av kommissionens beslut (endast tillgänglig på italienska) finns tillgänglig på följande webbplats: https://ec.europa.eu/competition/antitrust/cases1/202244/AT_40127_8594806_3044_5.pdf

4 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102] i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1).

5 EUT C 210, 2006, s. 2.

6 Närmare bestämt bestod dessa båda överenskommelser i ett fastställande av försäljningspriser, en samordning av prispolitik och prisstruktur, en uppdelning av försäljningsvolymer och marknadsandelar, en samordning av upphandlingsförfaranden och prisförslag till detaljhandlare och kunder inom restaurangbranschen, en samordning av andra försäljnings- och rabattvillkor, inklusive marknadsföringsstrategi och PR-politik, samt kommunikation och utbyte av kommersiellt känslig information (se punkt 8 i den överklagade domen).

7 Se, beträffande fastställande av bötesbeloppet, punkterna 577–683 i det omtvistade beslutet, till vilka tribunalen hänvisade i punkterna 17–23 i den överklagade domen. Dessa böter fastställdes enligt följande: Kommissionen konstaterade, inledningsvis att värdet på den berörda grönsaksförsäljning som avses i föregående punkt uppgick till cirka 40 miljoner euro. Den tillämpade därefter på detta belopp en procentsats på 18 procent för att beakta överträdelsens allvar och gjorde, på grundval av det belopp som uppnåtts därigenom, flera justeringar för överträdelsens varaktighet och avskräckningssyftet, vilket ledde fram till en ”grundbelopp” för böterna på cirka 102 miljoner euro. Detta sistnämnda belopp reducerades senare till 81 miljoner euro med anledning av vissa förmildrande omständigheter. Efter att kommissionen konstaterat att nämnda belopp, trots att det reducerats, överskred det enligt lag högsta tillåtna beloppet, vilket fastställts till 10 procent av det berörda företagets senaste sammanlagda konsoliderade omsättning (det vill säga cirka 797 miljoner euro), nedsatte den emellertid, i enlighet med artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 beloppet till detta högsta tillåtna belopp (det vill säga cirka 80 miljoner euro). Kommissionen tillämpade, slutligen, på detta belopp två betydande ytterligare sänkningar (en på 50 procent och en på 49,83 procent), i syfte att beakta Conserve Italias bidrag inom ramen för dess ansökan om förmånlig behandling, respektive den omständigheten att böterna, om ingen nedsättningen gjordes, ”oåterkalleligen skulle äventyra klagandenas ekonomiska bärkraft” (enligt punkt 35 i riktlinjerna för beräkning av böter).

8 Klagandena har, inom ramen för det första grunden, kritiserat kommissionen för att ha fastställt det högsta tillåtna bötesbeloppet på grundval av föreningen Conserve Italias konsoliderade sammanlagda omsättning för det räkenskapsår som föregick det omtvistade beslutet (det vill säga cirka 800 miljoner euro), enligt artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003. De anser att kommissionen i stället borde ha beaktat Conserve Italias omsättning för samma period men enbart avseende de jordbruksföretag som tillhandahållit de jordbruksprodukter som avses i det omtvistade beslutet, enligt artikel 23.2 tredje stycket i denna förordning ((det vill säga cirka 57 miljoner euro). Kommissionen klassificerade, i det omtvistade beslutet, felaktigt Conserve Italia som ”företag” och inte som ”företagssammanslutning” och vägrade, följaktligen, felaktigt att tillämpa de bestämmelser avseende fastställande av det högsta tillåtna bötesbeloppet som är tillämpliga på företagssammanslutningar.

9 Såvitt avser den andra grunden, som utgörs av fyra delar, har klagandena, enligt dessa bestämmelser, bestritt fastställandet av grundbeloppet för böterna vad gäller, för det första, det försäljningsvärde som beaktats, för det andra beaktandet av överträdelsens allvar, för det tredje beaktande av denna överträdelses varaktighet och för det fjärde tillämpningen av ett tilläggsbelopp i avskräckande syfte.

10 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2024, Illumina och Grail/kommissionen (C‑611/22 P och C‑625/22 P, EU:C:2024:677, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

11 Min kursivering.

12 Se dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98, punkterna 59– 62), och förslag till avgörande av generaladvokaten Léger i målet Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2001:390, punkt 61).

13 Rådets förordning av den 6 februari 1962 första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). Denna förordning begränsade sig till att i dess artikel 15.2 föreskriva att kommissionen fick ”ålägga företag och företagssammanslutningar böter om lägst ettusen och högst en miljon beräkningsenheter, eller ett högre belopp som dock inte [fick] överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som [hade] deltagit i överträdelsen ” (min kursivering).

14 Se, för ett liknande resonemang, domar av den 23 februari 1994, CB och Europay/kommissionen (T‑39/92 och T‑40/92, EU:T:1994:20, punkterna 136 och 137), av den 21 februari 1995, SPO m.fl./kommissionen (T‑29/92, EU:T:1995:34, punkt 385), och av den 14 maj 1998, Finnboard/kommissionen (T‑338/94, EU:T:1998:99, punkterna 270 och 282), som bekräftades efter överklagande i dom av den 16 november 2000, Finnboard/kommissionen (C‑298/98 P, nedan kallad domen Finnboard, EU:C:2000:634).

15 Se domen Finnboard (punkt 66) (min kursivering). Se, även, beslut av domstolens ordförande av den 23 mars 2001, FEG/kommissionen (C‑7/01 P(R), EU:C:2001:183, punkt 11).

16 Förslag till rådets förordning om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget och om ändring av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87, framlagt av kommissionen (KOM(2000)582 slutlig) (EGT C 365 E, 2000, s. 284).

17 Se Europaparlamentets rapport av den 21 juni 2001 om förslaget till rådets förordning om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget och om ändring av förordningarna (EEG) nr 1017/68, (EEG) nr 2988/74, (EEG) nr 4056/86 och (EEG) nr 3975/87 – utskottet för ekonomi och valutafrågor (A5–0229/2001).

18 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl. (C‑128/21, nedan kallad domen om litauiska notarier), EU:C:2024:49, punkt 125), i vilken domstolen bekräftade att denna bestämmelse utgör en ”kodifiering” av denna rättspraxis.

19 Dom av den 18 december 2008, Coop de France bétail et viande m.fl./kommissionen (C‑101/07 P och C‑110/07 P, nedan kallad domen Coop de France bétail et viande, EU:C:2008:741).

20 Se domen Coop de France bétail et viande (punkterna 94 och 98), och domen om litauiska notarier (punkterna 123–125). Se även punkt 11 i domstolens ordförandes beslut av den 23 mars 2001, FEG/kommissionen (C-7/01 P(R), EU:C:2001:183) enligt vilken ”[s]kälet till en sådan uppfattning är att det inflytande som en företagssammanslutning har kunnat utöva på marknaden inte beror på den egna ”omsättningen”, som varken ger uttryck för dess storlek eller dess ekonomiska styrka, utan på medlemmarnas omsättning, vilken ger en indikation på dess storlek och ekonomiska styrka”.

21 Se dom av den 26 januari 2017, Laufen Austria/kommissionen (C‑637/13 P, EU:C:2017:51, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

22 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl./kommissionen (100/80–103/80, EU:C:1983:158, punkterna 119–121).

23 Se dom av den 26 november 2013, Groupe Gascogne/kommissionen (C‑58/12 P, EU:C:2013:770, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

24 Se punkterna 29–32 i den överklagade domen, i vilka tribunalen underkände den första grunden och angav att kommissionen hade gjort en riktig bedömning när den angav att Conserve Italia var ett ”företag” i den mening som avses i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003, eftersom det är fastställt att det bedriver en ekonomisk verksamhet som består i att tillhandahålla produkter, bland annat på marknaden för konserverade grönsaker.

25 Se punkt 28 i överklagandet, i vilket anges att ”med utgångspunkt i den korrekta hypotesen att Conserve Italia ska klassificeras som företag på grund av att det bedriver en ekonomisk verksamhet på marknaden, drog tribunalen snabbt slutsatsen att alla de argument som klagandena framfört i syfte att styrka detta bolags specifika särdrag i princip skulle underkännas på grund av att de helt enkelt var irrelevanta” (min kursivering).

26 Se dom av den 25 mars 2021, Slovak Telekom/kommissionen (C‑165/19 P, EU:C:2021:239, punkterna 98 och 99 samt där angiven rättspraxis). En part får inte, inom ramen för ett överklagande, vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, eftersom detta skulle innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Nya grunder som inte har anförts vid tribunalen ska således avvisas inom ramen för ett överklagande.

27 Den första grunden i ansökan i första instans hade nämligen följande rubrik: ”Den första grunden, avseende åsidosättande av artikel 101.1 FEUF, artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003 och punkt 33 i riktlinjerna för faktiskt och rättsligt fel i den del Conserve Italia har klassificerats som ”företag” i stället för ”företagssammanslutning” och för fel i fastställandet av det högsta tillåtna bötesbeloppet” (min kursivering). Se även punkt 81 i ansökan i målet vid tribunalen, enligt vilken ”[k]ommissionen har gjort en felaktig faktisk bedömning och en felaktig rättstillämpning genom att ha klassificerat Conserve Italia som företag i stället för att klassificera det som företagssammanslutning beträffande tillämpningen av artikel 101.1 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet”. Se vidare punkt 173 i ansökan i målet vid tribunalen, i vilken klagandena anförde att ”det går inte att stödja uppfattningen att Conserve Italia ska klassificeras som företag i konkurrensrättshänseende och närmare bestämt för att beräkna det högsta tillåtna bötesbeloppet, eftersom det, vad gäller den nationella (civil- och skatte-) rätten samt unionsrätten, tvärtom rör sig om ett instrument som utgörs av en sammanslutning av jordbruksföretag som bedriver verksamhet i medlemmarnas intresse och i syfte att bringa dem vinst, varför dessa medlemmar ska kontrollera sammanslutningen”.

28 Conserve Italia utgår från att ”artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 föreskriver två olika beräkningsmetoder beroende på huruvida överträdelsen av konkurrensrätten har begåtts av ett företag (andra stycket) eller av en ’företagssammanslutning’ (tredje stycket)” (se, i detta hänseende, punkt 86 i ansökan i målet vid tribunalen). Denna tolkning av dessa bestämmelser beaktar emellertid inte att det andra stycket också uttryckligen hänför till ”företagssammanslutningar”.

29 Se punkt 58 i repliken vid tribunalen, enligt vilken ”[k]ommissionen, beträffande denna dikotomi mellan ”företag” och ”företagssammanslutning” avseende Conserve Italia, framhöll den förstnämnda av dessa klassificeringar och undanhöll den sistnämnda på ett omotiverat sätt”.

30 I punkt 16 i repliken vid tribunalen gjorde klagandena nämligen gällande att ”eftersom Conserve Italia (uppenbarligen obestridligt) hade klassificerats som ”företagssammanslutning”, borde kommissionen ha fastställt vilken av den situation som beskrivs i artikel 23.2 andra stycket respektive den som beskrivs i artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003 bäst motsvarade funktionsmekanismerna för ett sådant strukturerat jordbrukskooperativ som Conserve Italia ” (min kursivering).

31 Enligt klagandena borde dessa särdrag, som skiljer Conserve Italia från aktiebolag och kooperativa enprodukts-föreningar, ha lett tribunalen att fastställa bötesbeloppet enligt bestämmelserna i artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003.

32 Se, analogt, dom av den 25 november 2020, kommissionen/GEA Group (C‑823/18 P, EU:C:2020:955, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Vad gäller kooperativa företag, följer detta beaktande såväl av domstolens praxis (se, analogt, dom av den 8 september 2011, Paint Graphos m.fl., C‑78/08–C‑80/08, EU:C:2011:550, punkt 55) som av unionslagstiftningen (se rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003, om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar) (EUT L 207, 2003, s. 1) och meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om främjande av kooperativa föreningar i Europa, KOM(2004) 18 slutlig).

33 Se dom av den 2 april 2009, France Télécom/kommissionen (C‑202/07 P, EU:C:2009:214, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

34 Se dom av den 21 december 2023, United Parcel Service/kommissionen (C‑297/22 P, EU:C:2023:1027, punkt 47). Se, även, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, Ja zum Nürburgring/kommissionen (C‑647/19 P, EU:C:2021:666, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

35 Se dom av den 4 oktober 2024, Ferriere Nord/kommissionen (C‑31/23 P, EU:C:2024:851, punkt 172 och där angiven rättspraxis).

36 Se dom av den 21 december 2023, European Superleague Company (C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 112 och där angiven rättspraxis).

37 Tribunalen angav nämligen, i punkterna 34 och 35 i den överklagade domen, att kommissionen, mot bakgrund av fast rättspraxis, med fog, i skäl 647 i det omtvistade beslutet hade påpekat att även om Conserve Italia även kunde betraktas som en ”företagssammanslutning” i den mening som avses i artikel 101 FEUF, eftersom dess medlemmar var företag eller företagssammanslutningar, påverkade denna omständighet inte dess klassificering som ”företag”.

38 Se punkterna 29–32 i detta förslag till avgörande.

39 Se punkterna 99–167 i ansökan i målet vid tribunalen, under rubriken ”Conserve Italia är en företagssammanslutning”.

40 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkterna 84, 99 och 100).

41 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkt 99).

42 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkterna 112–121).

43 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkterna 122–126).

44 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkterna 127–132 och 133–135).

45 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkterna 136–147).

46 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkterna 148–167).

47 Nämligen rådets förordning (EG) nr 2200/96 av den 28 oktober 1996 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker (EGT L 297, 1996, s. 1), rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden”) (EUT L 299, s. 1), vilken upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671), och förordning nr 1435/2003.

48 Se ansökan i målet vid tribunalen (punkterna 168–173).

49 I dessa punkter hänvisas, för ett liknande resonemang, till domen av den 16 november 1995, Fédération française des sociétés d’assurance m.fl. (C‑244/94, EU:C:1995:392, punkt 20), och till domen av den 2 juli 1992, Dansk Pelsdyravlerforening/kommissionen (T‑61/89, EU:T:1992:79, punkt 52).

50 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 1995, Fédération française des sociétés d’assurance m.fl. (C‑244/94, EU:C:1995:392, punkt 21).

51 Tribunalen har, i detta hänseende, hänvisat till att klagandena har åberopat dels avsaknaden av integration mellan jordbruksföretagen och Conserve Italia, dels jordbruksföretagens bärande och framträdande roll i Conserve Italias inre struktur.

52 Tribunalen konstaterade nämligen ett antal omständigheter som motsade klagandenas argument att Conserve Italia saknade självständighet och endast utgjorde ett instrument för jordbruksföretagen. Inledningsvis påpekade tribunalen att Conserve Italia bearbetar färsk frukt och färska grönsaker som tillhandahålls av jordbruksföretagen, som utgörs av 14 000 medlemmar och 24 kooperativanslutna, i en fabrik som tillhör och förvaltas av Conserve Italia, samt säljer de bearbetade produkterna till sina kunder (punkt 43 i den överklagade domen). Vidare framgår av de odlingsbestämmelser som Conserve Italia antog den 26 oktober 2018, vilka reglerar relationen mellan Conserve Italia och dess anslutna, att det är Conserve Italia, och inte jordbruksföretagen, som fastställer den kommersiella strategin för det beröra företagen på marknaden för konserverade grönsaker. I artikel 1 i odlingsbestämmelserna föreskrivs nämligen att Conserve Italias styrelse fastställer planeringarna för saluföring, kvantiteter och nödvändiga råvaror. Enligt artikel 6 i dessa odlingsbestämmelser har Conserve Italias medlemmar en skyldighet att endast använda de plantor som den tillhandahåller (punkt 44 i den överklagade domen).

53 Vidare kan, såsom tribunalen med fog har påpekat i punkt 15 i den överklagade domen, kan unionsdomstolarna emellertid inte ersätta den motivering som lämnats av den som antagit den angripna rättsakten med sin egen motivering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Orange Polska/kommissionen, C‑123/16 P, EU:C:2018:590, punkt 105).

54 Se fotnot 50 i detta förslag till avgörande.

55 Klagandena har i målet om överklagande begränsat sig till att hävda att deras inledande kommentarer avseende Conserve Italias funktionssätt ”är ägnade att klargöra tribunalens missuppfattning av de faktiska omständigheterna …” utan att precisera vilka omständigheter som tribunalen skulle ha missuppfattat eller på vilket sätt denna missuppfattning uppenbart skulle framgå av handlingarna i målet (se, för ett liknande synsätt, dom av den 24 oktober 2024, kommissionen/Intel Corporation, C 240/22 P, EU:C:2024:915, punkt 228).

56 Se dom av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen (C‑280/08 P, EU:C:2010:603, punkt 53).

57 Detta argument förekommer nämligen i ansökan i målet vid tribunalen, under rubriken ”Conserve Italia har en struktur jämförbar med den struktur för jordbruksorganisationer som regleras i unionsrätten”, vilken i sin tur utgör en av underrubrikerna i kapitel III.A.4, med rubriken ”Conserve Italia är en företagssammanslutning”. Vidare angav klagandena, i punkt 173 i denna ansökan följande: ”Vi delar uppfattningen att Conserve Italia borde klassificeras som företag i konkurrensrättshänseende och, närmare bestämt, vid beräkningen av det högsta tillåtna bötesbeloppet, eftersom denna förening, enligt nationell (civil- och skatte-) rätt tvärtom är ett instrument för sammanslutning av jordbruksföretag som utövar verksamhet i de anslutnas intresse och till förmån för dem, vilka ska kontrollera den ” (min kursivering).

58 Se punkterna 36 och 37 i repliken vid tribunalen.

59 Se bland annat skäl 173 och artikel 206 i förordning nr 1308/2013, där det anges att ”[o]m inte annat föreskrivs i denna förordning … ska artiklarna 101–106 [FEUF] samt bestämmelser för tillämpningen av dessa, om inte annat följer av artiklarna 207–210a i denna förordning, tillämpas på alla sådana avtal, beslut och förfaranden som avses i artiklarna 101.1 och 102 i EUF-fördraget och som rör produktion av eller handel med jordbruksprodukter”.

60 Det ska nämligen erinras om att det i artikel 206 i förordning nr 1308/2013 föreskrivs att ”[o]m inte annat föreskrivs i denna förordning …, ska artiklarna 101–106 i EUF-fördraget samt bestämmelser för tillämpningen av dessa, om inte annat följer av artiklarna 207–210a i denna förordning, tillämpas på alla sådana avtal, beslut och förfaranden som avses i artiklarna 101.1 och 102 [FEUF] och som rör produktion av eller handel med jordbruksprodukter”. Vidare föreskrivs i artikel 209.1 i denna förordning vissa undantag från tillämpningen av artikel 101 FEUF, men endast ”under förutsättning att det inte föreligger någon konkurrensbegränsning”.

61 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2016, SKW Stahl-Metallurgie et SKW Stahl-Metallurgie Holding/kommissionen (C‑154/14 P, EU:C:2016:445, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

62 Det vill säga omsättningen avseende försäljningen av de bearbetade produkter som tillförts av alla 14 000 jordbruksföretag som producerar tomater, päron, persikor, majs, ärtor, bönor, kikärtor, aprikoser, äpplen, gröna bönor, kiwifrukter och linser.

63 Det vill säga omsättningen avseende försäljningen på marknaden för bearbetade produkter som tillförs av 350 jordbruksföretag som enbart producerar gröna bönor, ärtor och majs.

64 Klagandena har, i detta hänseende, erinrat om att det belopp som Conserve Italia betalat till jordbruksföretagen fastställs genom att från de sammanlagda intäkterna från försäljningen av produkter på marknaden dra av de kostnader som den kooperativa föreningen har burit för bearbetning och saluföring av denna kategori av produkter. Av detta följer att det belopp som jordbruksföretagen har fakturerat är betydligt lägre än det som fakturerats för försäljningen av konserverade grönsaker. Detta placerar således de företag som går samman i en kooperativ förening i en otillbörligt förmånlig ställning i förhållande till dem som, tvärtom, beslutar att själva bearbeta och saluföra produkterna. Av detta skäl ansåg klagandena att det var lämpligare att begära att Conserve Italias omsättning skulle beaktas, under förutsättning att den begränsades till de produkter som samverkan avsåg. Enligt insynsprincipen bör denna omsättning, i princip, anses kunna tillskrivas jordbruksföretagen, även om detta sker genom mekanismen för kooperativa föreningar.

65 Se i detta avseende punkterna 20–22 ovan..

66 Det ska, i detta hänseende påpekas, att kommissionen hade angett att dessa jordbruksföretag inte agerade på den marknad som påverkades av den aktuella överträdelsen, det vill säga marknaden för konserverade grönsaker, utan på marknaden för råa grönsaker, genom att sälja, bland annat , dessa grönsaker till kooperativa föreningar som var medlemmar i Conserve Italia (se punkt 656 i det omtvistade beslutet).

67 Se punkterna 175–177 i ansökan i målet vid tribunalen, där klagandena ursprungligen hade gjort gällande att redan den omständigheten att Conserve Italia var en företagssammanslutning medförde att tredje stycket skulle tillämpas, varvid de bortsett från att det andra stycket även rör ”företagssammanslutningar”.

68 Se fotnot 55 ovan.

69 Sökandena förefaller själva erkänna detta, i punkt 48 i ansökan, i vilken de hänvisar till följande: ”Begäran om att Conserve Italias omsättning ska beaktas i stället för jordbruksföretagens omsättning ( såsom krävs enligt lydelsen i artikel 23.2 tredje stycket i förordning nr 1/2003 ) följer … av att det är nödvändigt att beakta den kooperativa sektorns särdrag …” (min kursivering).

70 Det ska nämligen understrykas att klagandena, i punkt 179 i deras ansökan i målet vid tribunalen, faktiskt hade utgått från räkenskapsåret 2020/2021 som referensår, det vill säga året som föregick antagandet av det omtvistade beslutet, medan de, inom ramen för sitt överklagande, som referensår föreslog det år som motsvarade deras sista år av deltagande i överträdelsen, nämligen räkenskapsåret 2012/2013.

71 Se skäl 639 i det omtvistade beslutet.

72 Se fotnot 7 i detta förslag till avgörande.

73 Nämligen, bland annat, domen Coop de France bétail et viande (punkterna 97 och 98).