Domstolens dom (stora avdelningen) den 19 maj 2026
I mål C‑350/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom beslut av den 3 maj 2024, som inkom till domstolen den 14 maj 2024, i målet
DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen (referent), C. Lycourgos, I. Jarukaitis, I. Ziemele, J. Passer och O. Spineanu-Matei samt domarna N. Piçarra, A. Kumin, N. Jääskinen, D. Gratsias, B. Smulders, S. Gervasoni och N. Fenger, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 24 juni 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: HJ, genom A. Lyon-Caen, avocat, Crédit agricole Corporate & Investment Bank SA, genom D. Célice, avocat, Frankrikes regering, genom F. du Couëdic, O. Duprat-Mazaré, B. Fodda, T. Lechevallier, H. Nunes da Silva och B. Travard, samtliga i egenskap av ombud, Polens regering, genom B. Majczyna och D. Lutostańska, båda i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom S. Fuller, i egenskap av ombud, biträdd av A. Mayer och J. Pobjoy, barristers, Europeiska kommissionen, genom S. Delaude, H. Krämer och E.E. Schmidt, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 25 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Unionsrätt
EU- och EUF-fördragen
Utträdesavtalet
Romkonventionen
Rom I‑förordningen
Direktiv 2006/54/EG
Lagstiftningen i Förenade kungariket
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Upptagande till prövning
Prövning i sak
Den första frågan
Den andra frågan
– Skyldigheten för domstolarna i en medlemsstat att iaktta principen om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten vid tillämpningen av en annan medlemsstats lagstiftning
– Den kontroll som domstolarna i en medlemsstat ska göra, i samband med tillämpningen av en annan medlemsstats lagstiftning, av att principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt har iakttagits
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 29, 2020, s. 7), vilket godkändes genom rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 (EUT L 29, 2020, s. 1) (nedan kallat utträdesavtalet), och av artikel 288 FEUF.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan HJ och hennes arbetsgivare, Crédit agricole Corporate & Investment Bank SA (nedan kallat CACIB), angående diskriminering på grund av hennes kön och mobbning som hon utsatts för.
3 Artikel 70 i Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten (United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331) (nedan kallad Wienkonventionen) har rubriken Följderna av traktats upphörande. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
4 I artikel 50.2 och 50.3 FEU föreskrivs följande:
5 Artikel 288 FEUF har följande lydelse:
6 I andra, sjunde, åttonde och elfte styckena i ingressen till utträdesavtalet anges följande:
7 I artikel 1 i avtalet, med rubriken Syfte, anges följande:
8 I artikel 4 i avtalet, under rubriken Metoder och principer rörande detta avtals verkan, genomförande och tillämpning, föreskrivs följande i punkterna 4 och 5:
9 Artikel 66 i avtalet, med rubriken Tillämplig lag om talan avser avtal och utomobligatoriska förpliktelser, som återfinns i den tredje delen av avtalet under avdelning VI som har rubriken Pågående rättsligt samarbete på privaträttens område, har följande lydelse:
10 I artikel 67 i utträdesavtalet, med rubriken Domstols behörighet, erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden samt därmed sammanhängande samarbete mellan centralmyndigheter, föreskrivs följande:
11 I artikel 86 i utträdesavtalet, under rubriken Pågående mål vid Europeiska unionens domstol, föreskrivs följande:
12 I artikel 87 i avtalet, med rubriken Nya mål vid domstolen, föreskrivs följande:
13 Enligt artikel 126 i avtalet, som har rubriken Övergångsperiod, börjar övergångsperioden löpa den dag då utträdesavtalet trädde i kraft och upphör den 31 december 2020.
14 I artikel 127 i avtalet, som har rubriken Övergångens omfattning, föreskrivs följande:
15 Artikel 185 fjärde stycket i utträdesavtalet har följande lydelse:
16 I artikel 3.1 i konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (EGT L 266, 1980, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 70) (nedan kallad Romkonventionen), föreskrivs följande:
17 I artikel 14.1 i Romkonventionen föreskrivs följande:
18 I artikel 24 i Rom I‑förordningen, med rubriken Förhållandet till Romkonventionen, föreskrivs följande:
19 Enligt artikel 29 andra stycket i Rom I‑förordningen ska förordningen tillämpas från och med den 17 december 2009, med undantag för artikel 26, som är tillämplig från och med den 17 juni 2009.
20 Skäl 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23) har följande lydelse:
21 I artikel 17 i direktivet, med rubriken Tillvaratagande av rättigheter, föreskrivs följande i punkt 1:
22 Artikel 19 i direktivet har rubriken Bevisbörda. I punkterna 1 och 2 i denna artikel föreskrivs följande:
23 I Section 136 i Equality Act 2010 (2010 års lag om jämlikhet) (nedan kallad Equality Act 2010), med rubriken Bevisbörda, föreskrivs följande:
24 Klaganden i det nationella målet anställdes av CACIB enligt ett anställningsavtal som ingicks den 17 januari 2007. Anställningsavtalet regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket. Inom ramen för detta avtal tjänstgjorde hon senast som ansvarig för kundinformationssystemen i Förenade kungariket. Hon sjukskrevs från och med den 28 augusti 2013.
25 Klaganden i det nationella målet ansåg sig ha blivit utsatt för könsdiskriminering och mobbning och väckte därför den 23 september 2013 talan vid en Conseil de prud’hommes (Arbetsdomstol i första instans, Frankrike) och yrkade betalning av olika belopp avseende fullgörandet av anställningsavtalet och skadestånd.
26 Genom dom av den 26 juni 2019 ogillade denna arbetsdomstol klagandens yrkanden. Denna dom överklagades till Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles, Frankrike).
27 Genom dom av den 27 maj 2021 fann Cour d’appel de Versailles att klaganden i det nationella målet inte hade visat att det förelåg diskriminering eller diskriminerande mobbning och repressalier, i den mening som avses i Equality Act 2010, vilken införlivar direktiv 2006/54 med lagstiftningen i Förenade kungariket.
28 Klaganden i det nationella målet överklagade domen till Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike), som är hänskjutande domstol. Klaganden har bland annat gjort gällande att Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles), efter att i tur och ordning ha prövat var och en av de åberopade diskriminerande situationerna, hade konstaterat att hon inte hade lagt fram några huvudsakliga faktiska omständigheter som kunde visa på diskriminering i den mening som avses i Equality Act 2010. Klaganden anser att denna bedömning grundade sig på en tolkning av denna lagstiftning som inte är förenlig med artikel 19 i direktiv 2006/54. Enligt nämnda bestämmelse är den nationella domstolen nämligen skyldig att göra en helhetsbedömning av de faktiska omständigheterna för att avgöra om de ger anledning att anta att det har förekommit diskriminering. Klaganden i det nationella målet har vidare gjort gällande följande. Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) slog fast att den åberopade omständigheten, vilken framgick av de handlingar som nämnda klagande hade ingett, att de arbetstagare som var utsända inom CACIB huvudsakligen var män, inte utgjorde en tillräcklig omständighet för att kunna presumera att det förelåg diskriminering av kvinnor i avsaknad av några uppgifter rörande kvinnors ansökan till en sådan utlandsstationering. Detta konstaterande grundar sig emellertid på en tolkning av Equality Act 2010 som inte var förenlig med artikel 19 i direktiv 2006/54 eftersom klaganden ålades bevisbördan för den påstådda diskrimineringen.
29 Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att det nationella målet aktualiserar frågan om vilken inverkan Förenade kungarikets utträde ur unionen har på behörigheten för en domstol i en medlemsstat som ska tillämpa Förenade kungarikets lagstiftning om införlivande av ett direktiv i samband med ett domstolsförfarande som inletts före övergångsperiodens utgång, när den domstol som handlägger målet kommer att avgöra detta efter övergångsperiodens utgång. Förenade kungariket var nämligen fortfarande medlem i unionen vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet eller vid den tidpunkt då talan väcktes av klaganden och då Conseil des prud’hommes (Arbetsdomstolen) avgjorde målet, medan detta inte längre var fallet då Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) meddelade sitt avgörande.
30 Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten var tillämplig vid den tidpunkt då Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) meddelade sitt avgörande, eftersom unionsrätten vid denna tidpunkt, efter Förenade kungarikets utträde ur unionen, hade upphört att ha verkan i Förenade kungarikets rättsordning. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida utträdesavtalet retroaktivt påverkar tillämpningen av unionsrätten på tvister som uppkommit före övergångsperiodens utgång och därmed skyldigheten för en domstol i en medlemsstat att tolka den lagstiftning i Förenade kungariket som är tillämplig på dessa tvister på ett sätt som är förenligt med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har framfört två möjligheter. Å ena sidan skulle det kunna vara möjligt att en del av unionsrätten bibehålls i Förenade kungarikets lagstiftning efter övergångsperiodens utgång, men att det inte längre finns någon skyldighet att tolka den bibehållna rätten i överensstämmelse med unionsrätten. Å andra sidan skulle det kunna vara möjligt att domstolen i forumstaten, med hänsyn till att omständigheterna i det nationella målet hänför sig till tiden före övergångsperiodens utgång och att det aktuella förfarandet inleddes före utgången av denna period, ska tolka Förenade kungarikets lagstiftning om införlivande av direktiv 2006/54, det vill säga Equality Act 2010, på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, även om den domstolen avgör målet efter övergångsperiodens utgång.
31 Den hänskjutande domstolen har för det andra påpekat att det nationella målet aktualiserar frågan huruvida den princip om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten som gäller för en domstol i en medlemsstat även är tillämplig när den domstolen ska tillämpa en annan medlemsstats lagstiftning. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att enligt EU-domstolens praxis innebär principen om ömsesidigt förtroende att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, anser att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och, särskilt, de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen), av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191). Det framgår emellertid även av denna rättspraxis att den nationella domstolen, vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter det berörda direktivet, är skyldig att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och således följa artikel 288 FEUF (dom av den 13 november 1990, Marleasing, C‑106/89, EU:C:1990:395, punkt 8).
32 Den hänskjutande domstolen anser att det inte kan uteslutas att detsamma gäller om samma domstol skulle vara tvungen att tillämpa en annan medlemsstats lagstiftning. EU-domstolens praxis, enligt vilken det ankommer på den domstol vid vilken talan väckts att tillämpa lagstiftningen i den stat vars domstolar anges i en prorogationsklausul, genom att tolka denna lagstiftning på ett sätt som är förenligt med unionsrätten, och särskilt med ett direktiv, stöder ett sådant synsätt (dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 51, och dom av den 8 december 2022, Luxury Trust Automobil, C‑247/21, EU:C:2022:966, punkt 67). EU-domstolen har emellertid ännu inte uttryckligen uttalat sig i en sådan fråga.
33 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en nationell domstol som tillämpar en annan medlemsstats lagstiftning och som konstaterar att den omöjligen kan göra en unionsrättskonform tolkning av denna, har samma behörighet som när den tillämpar sin egen nationella rätt och huruvida, i förekommande fall, principen om icke-diskriminering som stadfästs i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och som kommer till uttryck i direktiv 2006/54, kan innebära att den nationella domstolen får underlåta att tillämpa den andra statens lagstiftning, även i en tvist mellan enskilda.
34 Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
35 CACIB och kommissionen har gjort gällande att den hänskjutande domstolens frågor inte kan tas upp till sakprövning.
36 De har hävdat att det framgår av ordalydelsen i Section 136 i Equality Act 2010 att denna bestämmelse innehåller en bevisbörderegel som är identisk med den som föreskrivs i artikel 19 i direktiv 2006/54. Nämnda Section 136 är därför förenlig med unionsrätten. De anser dessutom att den fråga som den hänskjutande domstolen ska besvara inte avser tolkningen av nämnda Section 136 mot bakgrund av unionsrätten, utan endast det sätt på vilket den domstol som prövade målet i sak bedömde de faktiska omständigheter som klaganden åberopade för att presumera att det förelåg diskriminering.
37 CACIB har gjort gällande att den hänskjutande domstolen, under alla omständigheter, inte lämnat några uppgifter om de faktiska omständigheter som Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) lade till grund för sitt avgörande eller underkände, inte heller några uppgifter om denna domstols motivering eller bedömning, och den har inte i tillräcklig utsträckning förklarat hur de ställda frågorna är av betydelse för avgörandet av det nationella målet. Dessa frågor kan således inte tas upp till sakprövning, eftersom de är allmänna och hypotetiska. Vidare är den hänskjutande domstolen, enligt sin egen rättspraxis, inte behörig att kontrollera huruvida appellationsdomstolarna iakttagit tolkningen och tillämpningen av en utländsk lag, eftersom en sådan fråga utgör en sakfråga som inte kan prövas av den hänskjutande domstolen i egenskap av överklagandeinstans. Slutligen anser CACIB att den hänskjutande domstolen inte är behörig att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen efter övergångsperiodens utgång.
38 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det framgår av fast rättspraxis att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 21 april 1988, Pardini, 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8, och dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
39 Det framgår dock av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF att det begärda förhandsavgörandet ska vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den. Om det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsregel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den, får EU-domstolen neka att besvara en tolkningsfråga som ställts av en nationell domstol (dom av den 16 maj 2024, INSS (Ledighet för mamman i en enföräldersfamilj), C‑673/22, EU:C:2024:407, punkterna 22, 23 och 25 samt där angiven rättspraxis).
40 Det följer dessutom av fast rättspraxis att det inom ramen för det samarbete som har inrättats mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna krävs att den nationella domstolen noggrant iakttar kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande, vilka uttryckligen anges i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Det är av avgörande betydelse, såsom anges i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, att begäran om förhandsavgörande innehåller en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av vissa unionsrättsliga bestämmelser och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans, C‑148/22, EU:C:2023:924, punkterna 44 och 46 samt där angiven rättspraxis).
41 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, inom ramen för ett mål som den har att pröva, vill få klarhet i vilken inverkan Förenade kungarikets utträde ur unionen har när det gäller behörigheten för den domstol i en medlemsstat som ska tillämpa Förenade kungarikets lagstiftning om införlivande av ett direktiv i samband med ett domstolsförfarande som inletts före övergångsperiodens utgång, när den domstol som prövar målet kommer att avgöra detta efter utgången av denna period. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att det nationella målet aktualiserar frågan huruvida den princip om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten som gäller för en domstol i en medlemsstat även är tillämplig när den domstolen ska tillämpa en annan medlemsstats lagstiftning.
42 Vad för det första gäller CACIB:s argument att den hänskjutande domstolen inte är behörig, efter övergångsperiodens utgång, att begära förhandsavgörande från EU-domstolen avseende en unionsrättskonform tolkning av Förenade kungarikets lagstiftning genom vilken ett direktiv införlivas med dess nationella rättsordning, räcker det att påpeka att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen avser tolkningen av unionsrätten, inbegripet utträdesavtalet som utgör en del av unionsrätten. Enligt artikel 267 FEUF var den hänskjutande domstolen, som är en domstol i en medlemsstat som dömer i sista instans, följaktligen behörig och i princip skyldig att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Enligt artikel 86.2 i utträdesavtalet har EU-domstolen den behörighet som krävs för att pröva begäran om förhandsavgörande som framställs av domstolar i Förenade kungariket före övergångsperiodens utgång, eftersom artikel 267 FEUF, efter denna stats utträde ur unionen, inte längre är tillämplig på dess domstolar. Nämnda artikel 86.2 kan inte tolkas på ett sådant sätt att den utgör hinder för möjligheten eller, i förekommande fall, skyldigheten för medlemsstaternas domstolar att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen angående tolkning av unionsrätten i mål med anknytning till Förenade kungariket.
43 För det andra konstaterar EU-domstolen att den hänskjutande domstolen inte, såsom krävs enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna, har redogjort för skälen till att den anser att det är omöjligt att tolka Equality Act 2010 i överensstämmelse med unionsrätten och, följaktligen, varför ett svar på denna fråga är nödvändigt för att den ska kunna döma i det mål som är anhängigt vid den.
44 Under dessa omständigheter har EU-domstolen, vad gäller den tredje frågan som avser denna frågeställning, inte tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar. Denna fråga kan således inte tas upp till sakprövning.
45 För det tredje har den hänskjutande domstolen ställt de två första frågorna för att få klarhet i huruvida tillämpligheten av unionsrätten på en sådan tvist som den aktuella har påverkats genom utträdesavtalet och, om så inte är fallet, huruvida en domstol i en medlemsstat ska tolka den i det aktuella målet tillämpliga lagstiftningen i en annan medlemsstat eller i en stat som likställs med en medlemsstat på ett sätt som är förenligt med unionsrätten.
46 Vad gäller den första frågan, avseende unionsrättens tillämplighet, framstår det som nödvändigt att besvara den frågan för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i det aktuella målet. Under dessa omständigheter hänför sig inte invändningen om att unionsrätten inte är tillämplig till frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, utan den avser prövningen av den ställda frågan i sak.
47 Vidare saknar CACIB:s argument, nämligen att den hänskjutande domstolen enligt sin egen rättspraxis inte är behörig att pröva huruvida appellationsdomstolarna har iakttagit tolkningen och tillämpningen av utländsk rätt, betydelse för huruvida den andra frågan kan tas upp till sakprövning, eftersom detta argument avser tolkningen av nationell rätt, vilket är något som uteslutande omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet.
48 Den första och den andra frågan kan följaktligen tas upp till sakprövning.
49 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 50.3 FEU, jämförd med artiklarna 126 och 127 i utträdesavtalet, ska tolkas så, att avtalet har påverkat tillämpligheten av artikel 19 i direktiv 2006/54 i en tvist som pågick vid övergångsperiodens utgång och som avsåg påstådd diskriminering som inträffat före detta datum i samband med fullgörandet av ett anställningsavtal som regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket.
50 EU-domstolen erinrar om att enligt artikel 50.3 FEU ska fördragen upphöra att vara tillämpliga på den stat som utträder från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter anmälan om denna stats avsikt att utträda, om inte Europeiska rådet i samförstånd med den berörda medlemsstaten med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist.
51 Enligt artikel 50.3 FEU upphörde fördragen således att vara tillämpliga på Förenade kungariket från och med den dag då utträdesavtalet trädde i kraft, det vill säga den 1 februari 2020, vilket innebär att denna stat från och med detta datum inte längre är en medlemsstat (dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
52 Enligt sjunde stycket i ingressen till utträdesavtalet är syftet med avtalet emellertid att säkerställa ett utträde under ordnade former genom ett antal separationsbestämmelser i syfte att förebygga störningar och skapa rättssäkerhet för medborgare och näringsidkare liksom för unionens och Förenade kungarikets rättsliga och administrativa myndigheter.
53 I detta avseende föreskrivs det uttryckligen i utträdesavtalet att tillämpningen av unionsrätten i Förenade kungariket, med några få undantag, förlängs till och med den 31 december 2020, då övergångsperioden löper ut. I åttonde stycket i ingressen till utträdesavtalet anges nämligen att det ligger i såväl unionens som Förenade kungarikets intresse att fastställa en övergångsperiod under vilken unionsrätten, inbegripet internationella avtal, bör vara tillämplig på och i Förenade kungariket och, som allmän regel, med samma verkan som när det gäller medlemsstaterna, i syfte att undvika störningar under den tid då avtalet eller avtalen om de framtida förbindelserna förhandlas fram.
54 Enligt artikel 126 i utträdesavtalet sträcker sig övergångsperioden, som regleras i den fjärde delen av avtalet, från den dag då avtalet trädde i kraft, det vill säga den 1 februari 2020, till och med den 31 december 2020. I artikel 127.1 i samma avtal preciseras att unionsrätten, om inte annat föreskrivs, ska vara tillämplig på och i Förenade kungariket under övergångsperioden. I artikel 127.3 i utträdesavtalet anges vidare att under övergångsperioden ska den unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1 i denna artikel ha samma rättsverkningar med avseende på och i Förenade kungariket som inom unionen och dess medlemsstater, och den ska tolkas och tillämpas enligt samma metoder och allmänna principer som de som är tillämpliga inom unionen. Dessutom föreskrivs i artikel 127.6 i utträdesavtalet att om inte annat föreskrivs i detta avtal ska under övergångsperioden alla hänvisningar till medlemsstaterna i den unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1, inbegripet såsom denna är genomförd och tillämpas av medlemsstaterna, förstås så, att de inbegriper Förenade kungariket.
55 Domstolen påpekar till att börja med att utträdesavtalet inte innehåller någon allmän bestämmelse som reglerar frågan huruvida unionsrätten är tillämplig på tvister som pågår vid övergångsperiodens utgång och som rör avtalsförhållanden som uppkommit före detta datum.
56 I utträdesavtalet erkänns emellertid uttryckligen att unionsrätten kan tillämpas även efter övergångsperiodens utgång på vissa avtalsförhållanden och vissa tvister. I artikel 185 fjärde stycket i utträdesavtalet föreskrivs nämligen att från och med övergångsperiodens utgång ska följande bestämmelser vara tillämpliga: dels andra och tredje delen av avtalet, vilka inbegriper artiklarna 9–125, med undantag av artiklarna 19, 34.1, 44 och 96.1, samt dels inte bara avdelning I i sjätte delen, som inbegriper artiklarna 158–163, utan även artiklarna 169–181 i avdelning III i den sjätte delen.
57 I den tredje delen av utträdesavtalet, med rubriken Separationsbestämmelser, föreskrivs bland annat i avdelning VI, med rubriken Pågående rättsligt samarbete på privaträttens område, att efter övergångsperiodens utgång ska vissa unionsrättsliga bestämmelser fortsätta att tillämpas på tvister som uppkommit före övergångsperiodens utgång och som fortfarande pågår efter denna periods utgång.
58 Så är bland annat fallet, såsom anges i artikel 66 i utträdesavtalet, när det gäller Rom I‑förordningen, som ska fortsätta att tillämpas i Förenade kungariket på avtal som ingåtts före övergångsperiodens utgång, och när det gäller förordning nr 864/2007 som ska tillämpas på skadevållande händelser som inträffat före detta datum.
59 Vidare föreskrivs i artikel 67 i utträdesavtalet att vissa unionsrättsliga bestämmelser om domstols behörighet och verkställighet av domar fortsatt är tillämpliga beträffande mål i vilka talan väckts före övergångsperiodens utgång. Således kan domstolarna i medlemsstaterna komma att behöva erkänna behörigheten för Förenade kungarikets domstolar och medlemsstaterna måste i princip verkställa vissa domar från sistnämnda domstolar.
60 Det följer följaktligen av den allmänna systematiken i utträdesavtalet att parterna i utträdesavtalet ville bevara stabiliteten i de rättsliga situationer som förelåg före övergångsperiodens utgång i enlighet med rättssäkerhetsprincipen.
61 Det är i detta avseende riktigt, såsom framgår av andra och elfte styckena i ingressen till utträdesavtalet, att detta avtal ingicks i syfte att fastställa villkoren för Förenade kungarikets utträde ur bland annat unionen med beaktande av deras framtida förbindelser och detta på ett sätt som fullt ut respekterar att unionens och Förenade kungarikets respektive rättsordning är självständiga samt att Förenade kungariket har status som tredjeland, eftersom unionsrätten, inbegripet dess allmänna principer och särskilt rättssäkerhetsprincipen, i princip inte längre är tillämplig i Förenade kungariket efter övergångsperioden. Det ska emellertid erinras om att den rättsliga grunden för utträdesavtalet är artikel 50 FEU och punkt 2 i denna artikel ger unionen befogenhet att förhandla fram och ingå ett avtal där villkoren för utträde fastställs, varvid detta avtal är avsett att reglera samtliga frågor som rör separationen mellan unionen och den stat som utträder ur unionen, på alla områden som omfattas av fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2021, Governor of Cloverhill Prison m.fl., C‑479/21 PPU, EU:C:2021:929, punkterna 48 och 50). Under dessa omständigheter ska det anses att dessa parter, genom utträdesavtalet, avsåg att i detta syfte bland annat genomföra rättssäkerhetsprincipen på det sätt som den ingår i unionsrätten.
62 Utträdesavtalet ska således tolkas mot bakgrund av rättssäkerhetsprincipen, vars iakttagande avtalet syftar till att säkerställa.
63 Enligt domstolens fasta praxis kräver rättssäkerhetsprincipen, och den därmed sammanhängande principen om skydd för berättigade förväntningar, dels att rättsregler ska vara klara och precisa, dels att tillämpningen av dem ska vara förutsägbar, i synnerhet när de kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2009, Aventis Pasteur, C‑358/08, EU:C:2009:744, punkt 47, och dom av den 5 september 2024, Novo Banco m.fl., C‑498/22–C‑500/22, EU:C:2024:686, punkt 95).
64 Rättssäkerhetsprincipen utgör hinder för att en ny materiell rättsregel tillämpas retroaktivt, det vill säga på förhållanden som fullbordats innan bestämmelsen trädde i kraft, och den kräver att alla faktiska omständigheter normalt, om inget uttryckligen talar för motsatsen, ska bedömas mot bakgrund av de rättsregler som gällde när omständigheterna inträffade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Twenty First Capital, C‑174/23, EU:C:2024:654, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
65 Detta innebär att utträdesavtalet, med tillämpning av rättssäkerhetsprincipen, vars efterlevnad detta avtal syftar till att säkerställa, i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse inte kan tolkas så, att unionen och Förenade kungariket har kommit överens om att retroaktivt upphäva tillämpningen av nästan hela unionsrätten på rättsförhållanden som uppkommit till följd av ett avtal som regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket och som ingåtts före övergångsperiodens utgång.
66 Det kan i övrigt konstateras att artikel 50.3 FEU inte uttryckligen anger att unionsrätten inte längre är tillämplig på tidigare situationer i den berörda staten efter det att den har utträtt ur unionen.
67 En sådan tolkning stöds av artikel 70.1 i Wienkonventionen, som reglerar upphörandet av internationella fördrag och som, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande, kodifierar internationell sedvanerätt.
68 Trots att Wienkonventionen varken är bindande för unionen eller för samtliga medlemsstater, återspeglar en del bestämmelser i konventionen nämligen de internationella sedvanerättsliga regler som i sig är bindande för unionens institutioner och ingår i unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 1998, Racke, C‑162/96, EU:C:1998:293, punkterna 24, 45 och 46, dom av den 25 februari 2010, Brita, C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 42, och dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK, C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 58).
69 Även om det i artikel 70.1 b i Wienkonventionen, i likhet med artikel 50.3 FEU, föreskrivs att uppsägningen av ett internationellt fördrag befriar parterna från skyldigheten att fortsätta att fullgöra fördraget, så anges det i nämnda artikel 70.1 b att en sådan uppsägning inte ska påverka parternas rättigheter och skyldigheter som följer av fördragets fullgörande och den rättsliga situation som därigenom skapats innan fördraget sägs upp. I artikel 70.1 i Wienkonventionen anges dessutom att dessa principer ska tillämpas om inte det aktuella fördraget föreskriver något annat eller parterna överenskommer om annat.
70 Under dessa omständigheter kan det, med hänsyn till rättssäkerhetsprincipens grundläggande betydelsen, inte anses att unionen och Förenade kungariket, i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse i fördragen och utträdesavtalet, har kommit överens om att retroaktivt avsluta unionsrättens tillämplighet i en tvist som pågår vid övergångsperiodens utgång och som avser påstådda diskriminerande omständigheter som inträffat före detta datum inom ramen för fullgörandet av ett anställningsavtal som regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket.
71 När det sedan särskilt gäller regeln i artikel 19 i direktiv 2006/54, anges det i skäl 30 i direktivet att antagandet av regler om bevisbörda är viktigt för att säkerställa att principen om likabehandling upprätthålls i praktiken. Av detta följer att nämnda artikel 19.1 inte kan anses utgöra en ren handläggningsregel som upphör att vara tillämplig på Förenade kungariket vid övergångsperiodens utgång. Bestämmelsen i nämnda artikel 19.1 utgör snarare en materiell rättsregel som reglerar ett anställningsförhållande som har uppkommit genom ett avtal som ingåtts före övergångsperiodens utgång, vilket innebär att denna regel fortsätter att vara tillämplig, även efter övergångsperiodens utgång, på tvister som rör detta anställningsförhållande.
72 En motsatt tolkning skulle leda till en allvarlig begränsning av räckvidden av rättssäkerhetsprincipen och det faktiska genomförandet av principen om likabehandling, som utgör föremålet för direktiv 2006/54. Omfattningen av det skydd som direktivet ger skulle i så fall nämligen bero på den oförutsebara omständigheten huruvida förfarandena i tvister som rör de rättigheter och skyldigheter som följer av direktivet har avslutats före övergångsperiodens utgång eller ej. En enskild som, i likhet med klaganden i det nationella målet, har väckt talan vid de behöriga domstolarna i en medlemsstat före övergångsperiodens utgång, och därmed vid en tidpunkt då det inte förelåg något tvivel om att Förenade kungarikets lagstiftning skulle tolkas i enlighet med unionsrätten, skulle följaktligen inte längre kunna göra gällande sina rättigheter enligt unionsrätten vid den domstolen enbart på grund av att den berörda nationella domstolen avgör målet efter övergångsperiodens utgång.
73 Mot bakgrund av det ovanstående ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 50.3 FEU, jämförd med artiklarna 126 och 127 i utträdesavtalet, ska tolkas så, att avtalet inte har påverkat tillämpligheten av artikel 19 i direktiv 2006/54 i en tvist som pågick vid övergångsperiodens utgång och som avsåg påstådd diskriminering som inträffat före detta datum i samband med fullgörandet av ett anställningsavtal som regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket.
74 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 288 FEUF ska tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat tolkar och tillämpar en annan medlemsstats lagstiftning som genomför ett direktiv, så är den skyldig, på samma sätt som när den tolkar och tillämpar sin egen lagstiftning, att iaktta principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt.
75 Domstolen erinrar om att unionsrätten kännetecknas av att den härrör från en autonom källa, det vill säga fördragen, att den har företräde framför medlemsstaternas nationella rätt och av att en rad bestämmelser som är tillämpliga på medlemsstaterna och deras medborgare har direkt effekt. Dessa grundläggande särdrag i unionsrätten har gett upphov till ett strukturerat nätverk av principer, regler och rättsförhållanden som är beroende av varandra och som är ömsesidigt bindande för unionen själv och dess medlemsstater samt medlemsstaterna sinsemellan (dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 33, och dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
76 Enligt principen om unionsrättens företräde har unionsrätten företräde framför respektive medlemsstats nationella rätt. Denna princip medför således en skyldighet för alla myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa de olika unionsbestämmelsernas fulla verkan, och medlemsstaternas lagstiftning kan inte påverka unionsbestämmelsernas verkan inom medlemsstaterna (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 53 och 54 samt där angiven rättspraxis).
77 För att säkerställa samtliga unionsrättsliga bestämmelsers fulla verkan, innebär principen om unionsrättens företräde bland annat en skyldighet för medlemsstaternas nationella domstolar att i möjligaste mån tolka sin nationella rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 57).
78 Denna princip om unionsrättskonform tolkning följer av det system som inrättats genom fördragen, eftersom den gör det möjligt för en nationell domstol i medlemsstat att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan när den avgör det vid denna domstol anhängiggjorda målet (dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
79 Enligt fast rättspraxis kan ett direktiv inte i sig medföra skyldigheter för en enskild och kan därför inte som sådant åberopas gentemot denne (dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 108, och dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci, C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 46). Medlemsstaternas skyldighet enligt ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet samt förpliktelsen att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, gäller emellertid för alla myndigheter i medlemsstaterna, även för domstolarna inom ramen för deras behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 1984, von Colson och Kamann, 14/83, EU:C:1984:153, punkt 26, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 110, och dom av den 19 januari 2010, Kücükdeveci, C‑555/07, EU:C:2010:21, punkt 47).
80 Av detta följer att medlemsstaternas domstolar är skyldiga, vid tillämpningen av sin nationella rätt, och särskilt bestämmelser i lagstiftning som har antagits för att specifikt genomföra kraven i ett direktiv, att i möjligaste mån tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och således följa artikel 288 tredje stycket FEUF (dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 113, och dom av den 12 december 2024, Getin Holding m.fl., C‑118/23, EU:C:2024:1013, punkt 75).
81 Domstolen har visserligen slagit fast att principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt har vissa begränsningar. Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas således av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning, och denna skyldighet kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 110, och dom av den 5 juni 2025, Nuratau, C‑349/24, EU:C:2025:397, punkt 45).
82 Principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt innebär icke desto mindre att medlemsstaternas nationella domstolar ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av dess erkända tolkningsmetoder, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med det av direktivet eftersträvade syftet (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 111, och dom av den 5 juni 2025, Nuratau, C‑349/24, EU:C:2025:397, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
83 Om en sådan direktivkonform tolkning inte är möjlig, är medlemsstaternas domstolar skyldiga att inom ramen för sin behörighet säkerställa enskildas rättsliga skydd enligt unionsrätten och säkerställa unionsrättens fulla verkan genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot en unionsbestämmelse som har direkt effekt i det aktuella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski, C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 61, och dom av den 12 december 2024, Getin Holding m.fl., C‑118/23, EU:C:2024:1013, punkt 76).
84 När en domstol i en medlemsstat, som prövar en tvist mellan enskilda, har att tillämpa en annan medlemsstats lagstiftning om genomförande av ett direktiv, är den skyldig att, med iakttagande av allmänna rättsprinciper, tolka bestämmelserna i denna lagstiftning i överensstämmelse med unionsrätten.
85 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att det ankommer på en domstol i en medlemsstat, som har att pröva ett mål där fråga uppkommit om giltigheten av en prorogationsklausul, vilken enligt artikel 25.1 i förordning nr 1215/2012 ska bedömas enligt lagstiftningen i den stat vars domstolar anges i prorogationsklausulen, att tillämpa denna lagstiftning genom att tolka den i enlighet med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkt 51).
86 Domstolen har dessutom slagit fast att en österrikisk domstol, i ett mål om mervärdesskatt, är skyldig att tolka den lagstiftning som är tillämplig i det målet i enlighet med unionsrätten, oavsett om det är lagstiftningen i mellanmannens medlemsstat eller lagstiftningen i den slutliga förvärvarens medlemsstat som är tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, Luxury Trust Automobil, C‑247/21, EU:C:2022:966, punkt 67).
87 Av detta följer, när det gäller en tvist såsom den i det nationella målet, att när domstolarna i en medlemsstat i ett vid dessa domstolar anhängigt mål ska tillämpa lagstiftningen i en annan medlemsstat, med tillämpning av de bestämmelser i Romkonventionen som har ersatts av Rom I‑förordningen, är de vad avser den andra medlemsstatens lagstiftning skyldiga att iaktta principen om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten.
88 Det ska tilläggas att tillämpningen av principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt, då den syftar till att säkerställa att avgöranden som meddelas av myndigheter och domstolar i medlemsstaterna är förenliga med unionsrätten, bidrar till att principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna iakttas. Denna sistnämnda princip har en grundläggande betydelse i unionsrätten (yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191).
89 Principen om ömsesidigt förtroende innebär att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2024, Tudmur, C‑185/24 och C‑189/24, EU:C:2024:1036, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Härav följer att en domstol i en medlemsstat som tolkar en bestämmelse i en annan medlemsstats lagstiftning på ett sätt som är förenligt med unionsrätten endast gör vad den med fog kan utgå ifrån, i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende, att domstolarna i den andra medlemsstaten skulle göra om de hade behövt tolka samma bestämmelse.
90 Principen om ömsesidigt förtroende medför följaktligen en skyldighet för medlemsstaternas domstolar att förlita sig på att unionsrätten tillämpas korrekt i de andra medlemsstaterna. I synnerhet när dessa domstolar tillämpar en annan medlemsstats lagstiftning i en tvist på privaträttens område, i enlighet med de bestämmelser i Romkonventionen som har ersatts av Rom I‑förordningen, ska de, i enlighet med de principer som gäller behörigheten för domstolen i forumstaten, sträva efter att utröna innehållet i den andra medlemsstatens lagstiftning och den tolkning som domstolarna i den medlemsstaten har gjort av denna lagstiftning och de ska utgå ifrån att denna lagstiftning och denna tolkning är förenliga med unionsrätten.
91 För det fall domstolarna i en medlemsstat hyser allvarliga tvivel om huruvida en lagstiftning i en annan medlemsstat är förenlig med ett direktiv som lagstiftningen införlivar, ska dessa domstolar försäkra sig om hur denna lagstiftning ska tolkas, i förekommande fall med hjälp av mekanismer för rättsligt samarbete, bland annat mekanismer som gör det möjligt att erhålla information om utländsk rätt, såsom det europeiska rättsliga nätverk som inrättats genom rådets gemensamma åtgärd 98/428/RIF av den 29 juni 1998 (EGT L 191, 1998, s. 4) eller den europeiska konventionen angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt av den 7 juni 1968 (United Nations Treaty Series, vol. 720-II, nr 10346, s. 147).
92 Om tvivel kvarstår har nämnda domstolar även möjlighet, eller till och med en skyldighet, att, beroende på omständigheterna, begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. EU-domstolen har nämligen slagit fast att när det rör sig om frågor som syftar till att göra det möjligt för en domstol i en medlemsstat att bedöma huruvida bestämmelser i en annan medlemsstat är förenliga med unionsrätten, kan EU-domstolen tillhandahålla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för den nationella domstolen att lösa det rättsliga problem som den har att ta ställning till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 1989, Eau de Cologne & Parfümerie-Fabrik 4711, C‑150/88, EU:C:1989:594, punkt 12 och där angiven rättspraxis).
93 Det följer av dessa överväganden, med tillämpning av principen om ömsesidigt förtroende, att prövningen av huruvida en medlemsstats lagstiftning är förenlig med unionsrätten i första hand ankommer på domstolarna i den medlemsstaten och, i andra hand, på domstolarna i andra medlemsstater som, i förekommande fall, ska tillämpa den aktuella nationella rätten i ett mål som anhängiggjorts vid dem.
94 När en domstol i en medlemsstat, enligt reglerna i Rom I‑förordningen eller, såsom i det nationella målet, reglerna i Romkonventionen, ska tillämpa en annan medlemsstats lagstiftning i ett mål som den har att pröva, måste den försäkra sig om att unionsrätten iakttas och är följaktligen, i likhet med en domstol i den andra medlemsstaten, skyldig att tillämpa den aktuella nationella rätten i överensstämmelse med unionsrätten och, i förekommande fall, att underlåta att tillämpa varje bestämmelse i den aktuella nationella rätten som den finner det inte vara möjligt att tillämpa på ett sätt som är förenligt med unionsrätten.
95 Ovanstående överväganden gäller även för det fall, såsom i det nationella målet, en domstol i en medlemsstat har att tillämpa en lagstiftning i Förenade kungariket som genomför artikel 19 i direktiv 2006/54 på en tvist som pågår vid utgången av den övergångsperiod som avses i artikel 126 i utträdesavtalet, varvid tvisten avser påstådda diskriminerande omständigheter som inträffat före detta datum inom ramen för fullgörandet av ett anställningsavtal som regleras av lagstiftningen i Förenade kungariket och som ingåtts före utgången av den övergångsperiod som avses i artikel 126 i utträdesavtalet. Såsom framgår av svaret på den första frågan är artikel 19 i direktiv 2006/54 fortfarande tillämplig i det nationella målet även efter utgången av denna period.
96 Det framgår av beslutet om hänskjutande och av de skriftliga yttranden som ingetts till EU-domstolen att klaganden, inom ramen för sitt överklagande till den hänskjutande domstolen, har gjort gällande att domen från Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles) innehåller en tolkning av den i målet tillämpliga lagstiftningen i Förenade kungariket som strider mot unionsrätten, bland annat direktiv 2006/54.
97 Enligt fast rättspraxis från den hänskjutande domstolen, redovisad i beslutet om hänskjutande, framgår det emellertid att domstolarna i lägre instans tillämpar och tolkar den utländska lagen självständigt. Det framgår dessutom av handlingarna i målet att behörigheten för domstolen i högsta instans är begränsad till en kontroll av brister i motiveringen och missuppfattning av utländsk rätt, vilket innebär att den endast ska kontrollera huruvida domstolarna i lägre instans har undersökt innehållet i utländsk rätt, utan att det är möjligt att angripa felaktig tolkning eller felaktig tillämpning av utländsk rätt.
98 Vid förhandlingen vid EU-domstolen angav den franska regeringen att även om den hänskjutande domstolen enligt sin fasta rättspraxis anser att en annan stats lagstiftning utgör en rättsregel, likställer den en annan stats lagstiftning med en faktisk omständighet, vilket innebär att när den hänskjutande domstolen inom ramen för ett överklagande har att pröva en tvist som omfattas av utländsk rätt, så utför den en begränsad kontroll av huruvida de lägre instanserna har tillämpat den utländska lagstiftningen på ett sätt som är förenligt med unionsrätten.
99 Följaktligen framgår det att när den hänskjutande domstolen har att pröva en sådan tvist mellan enskilda som omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat eller i en stat som likställs med en medlemsstat, så är möjligheten begränsad att inom ramen för ett överklagande kontrollera huruvida domstolarna i lägre instans har tillämpat denna lagstiftning på ett sätt som överensstämmer med unionsrätten.
100 Artikel 288 FEUF ska följaktligen tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat tolkar och tillämpar en annan medlemsstats lagstiftning som genomför ett direktiv, så är den skyldig, på samma sätt som när den tolkar och tillämpar sin egen lagstiftning, att iaktta principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt.
101 Den prövning som en domstol i högsta instans gör med anledning av en grund där det görs gällande att en domstol i lägre instans har tolkat lagstiftningen i en annan medlemsstat i strid med ett direktiv får således inte begränsas enbart av det skälet att denna domstol i högsta instans, i allmänhet, likställer utländsk rätt med en faktisk omständighet, eftersom det skulle kunna innebära ett åsidosättande av den skyldighet som följer av artikel 288 tredje stycket FEUF, enligt vilken alla myndigheter i medlemsstaterna, inbegripet domstolarna, är skyldiga att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv. Denna kontroll måste avse frågan huruvida domstolen i lägre instans har iakttagit skyldigheten att göra en tolkning som är förenlig med det resultat som föreskrivs i direktivet, vilket är en skyldighet som gäller oberoende av om den lagstiftning som ska tolkas är forumstatens egen eller lagstiftningen i en annan medlemsstat, såsom framgår ovan av punkterna 84 och 94.
102 Mot bakgrund av det ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 288 FEUF ska tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat tolkar och tillämpar en annan medlemsstats lagstiftning som genomför ett direktiv, så är den skyldig, på samma sätt som när den tolkar och tillämpar sin egen lagstiftning, att iaktta principen om en unionsrättskonform tolkning av nationell rätt.
103 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: franska.