Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 16 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Disciplinåtgärder som vidtas på idrottsområdet – Nationellt idrottsförbund som meddelar tidsbegränsat yrkesförbud för två personer i ledande ställning i en professionell fotbollsförening – Överträdelse som består i att oriktiga ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter lämnats eller godkänts – Inre marknaden – Artiklarna 45 och 56 FEUF – Hinder för fri rörlighet för arbetstagare och för friheten att tillhandahålla tjänster – Motivering – Berättigat mål av allmänintresse – Idrottstävlingars korrekta genomförande – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Vidtagande av sanktionsåtgärder – Förekomst av transparenta, objektiva, icke-diskriminerande, proportionerliga och kontrollerbara kriterier – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Effektivt domstolsskydd – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Förekomst av effektiv domstolsprövning – Nationell lagstiftning som gör det möjligt för behörig domstol, vid prövningen av huruvida dessa sanktionsåtgärder är lagenliga, att utdöma skadestånd till dem som är föremål för sanktionsåtgärderna men inte att undanröja eller inhibera sanktionsåtgärderna ”

I de förenade målen C‑424/24 och C‑425/24,

angående två beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio, Italien), av den 6 juni 2024, som inkom till domstolen den 17 juni 2024, i målen

ZD (C‑424/24),

MI (C‑425/24)

mot

Federazione Italiana Giuoco Calcio (FIGC),

Comitato Olimpico Nazionale Italiano (CONI),

Procura federale presso la Federazione Italiana Giuoco Calcio (FIGC) (C‑424/24),

Collegio di garanzia dello sport presso il Comitato Olimpico Nazionale Italiano (CONI) (C‑424/24),

Corte federale d’appello presso la Federazione Italiana Giuoco Calcio (FIGC) (C‑424/24),

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer (referent), D. Gratsias, B. Smulders och N. Fenger,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 september 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– ZD, genom V. Angiolini, G. Gomitoni och S. Invernizzi, avvocati,

– MI, genom N. Paolantonio, avvocato,

– Federazione Italiana Giuoco Calcio (FIGC), genom G. Viglione, avvocato,

– Comitato Olimpico Nazionale Italiano (CONI), genom A. Angeletti, S. Fidanzia och A. Gigliola, avvocati,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av M. Cherubini och L. D’Ascia, avvocati dello Stato,

– Portugals regering, genom C. Alves och P. Barros da Costa, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi, G. Conte och F. Ronkes Agerbeek, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 18 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6 och 19 FEU, artiklarna 45, 49, 56, 101 och 102 FEUF samt artiklarna 47–49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Respektive begäran har framställts i två mål. Det första målet är mellan, å ena sidan, ZD och, å andra sidan, Federazione Italiana Giuoco Calcio (Italienska fotbollsförbundet) (FIGC), Comitato Olimpico Nazionale Italiano (Italienska nationella olympiska kommittén) (CONI), Procura federale presso la Federazione Italiana Giuoco Calcio (förbundsåklagarmyndigheten vid FIGC) (nedan kallad förbundsåklagarmyndigheten), Collegio di garanzia dello sport presso il Comitato Olimpico Nazionale Italiano (CONI:s garantikollegium för idrott) (nedan kallad garantikollegiet för idrott) och Corte federale d’appello presso la Federazione Italiana Giuoco Calcio (Förbundsappellationsdomstolen vid FIGC) (nedan kallad Förbundsappellationsdomstolen). Det andra målet är mellan, å ena sidan, MI och, å andra sidan, FIGC och CONI. Målen handlar om Förbundsappellationsdomstolens beslut att gentemot ZD och MI vidta en sanktionsåtgärd i form av tidsbegränsat förbud mot att utöva yrkesverksamhet inom FIGC.

Tillämpliga bestämmelser

Italiensk rätt

Konstitutionen

3 I artikel 18 första stycket i Costituzione della Repubblica Italiana (Republiken Italiens konstitution) (nedan kallad konstitutionen) anges följande:

”Medborgarna har rätt att fritt och utan tillstånd bilda och ansluta sig till sådana föreningar vars syften inte är förbjudna enligt lag.”

4 Artikel 24 första stycket i konstitutionen har följande lydelse:

”Var och en får väcka talan för att tillvarata sina rättigheter och legitima intressen.”

5 Artikel 103 första stycket i konstitutionen har följande lydelse:

”Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) och de övriga förvaltningsdomstolarna har behörighet vad gäller skyddet av legitima intressen och, på särskilda lagstadgade områden, även av subjektiva rättigheter i förhållande till den offentliga förvaltningen.”

6 Artikel 113 i konstitutionen har följande lydelse:

”Ett domstolsskydd av rättigheter och legitima intressen mot förvaltningsrättsliga föreskrifter är alltid tillåtet vid de allmänna domstolarna eller förvaltningsdomstolarna. Detta domstolsskydd får inte vara förbehållet eller begränsas till särskilda besvärsvägar eller till fastställda kategorier av rättsakter. Det ska i lag fastställas vilka domstolar som får ogiltigförklara rättsakter från offentlig förvaltning med angivelse av i vilka fall detta får ske samt med uppgift om rättsverkan.”

Förvaltningsprocesslagen

7 I artikel 1.1 i codice del processo amministrativo (förvaltningsprocesslagen) föreskrivs följande:

”Förvaltningsdomstolarna ska garantera ett fullständigt och effektivt skydd i enlighet med principerna i konstitutionen och i unionsrätten.”

8 I artikel 30.6 i förvaltningsprocesslagen föreskrivs följande:

”Förvaltningsdomstolarna har exklusiv behörighet att pröva alla ansökningar om ersättning för skador som uppkommit till följd av att legitima intressen har åsidosatts eller som uppkommit till följd av att subjektiva rättigheter trätts förnär på områden som faller under deras exklusiva behörighet.”

9 Enligt artikel 133.1 i förvaltningsprocesslagen gäller följande:

”Om inte annat följer av lag, har förvaltningsdomstolarna exklusiv behörighet att avgöra

…

z) tvister angående beslut fattade av [CONI] eller idrottsförbunden vilka inte omfattas av de överordnade idrottsorganens behörighet, med undantag för tvister rörande förmögenhetsmässiga förhållanden mellan bolag, föreningar och idrottsutövare.

…”

Lag nr 280/2003

10 Artiklarna 1–3 i decreto-legge n. 220 – Disposizioni urgenti in materia di giustizia sportiva (lagdekret nr 220 om brådskande åtgärder på idrottsområdet) av den 19 augusti 2003 (GURI nr 192 av den 20 augusti 2003, s. 4), omvandlat till lag, med ändringar, genom legge n. 280 (lag nr 280) av den 17 oktober 2003 (GURI nr 243 av den 18 oktober 2003, s. 4) (nedan kallad lag nr 280/2003), har följande lydelse:

”Artikel 1 – Allmänna principer

1. Republiken Italien erkänner och främjar den nationella idrottsrättens autonomi, såsom en integrerad del i den internationella idrottsrätten under ledning av Internationella olympiska kommittén.

2. Förhållandet mellan idrottsrätten och nationell lag regleras enligt principen om autonomi, utom i de fall subjektiva omständigheter knutna till idrottsrätten är relevanta för den nationella rättsordningen.

Artikel 2 – Idrottsrättens autonomi

1. Genom tillämpning av principerna i artikel 1 reglerar idrottsrättsliga bestämmelser till fullo frågor gällande följande:

a) iakttagande och tillämpning av föreskrifter, organisatoriska regler och stadgar inom den nationella idrottsrätten och dess förgreningar i syfte att säkra korrekt utövande av idrott, och

b) ageranden som är relevanta på det disciplinära planet samt vidtagande och tillämpning av relaterade idrottsliga disciplinåtgärder.

2. På de områden som avses i punkt 1 ankommer det på klubbar, föreningar, deras medlemmar och anknutna medlemmar att överklaga till de överordnade idrottsorganen i enlighet med bestämmelserna i stadgarna och förordningarna utfärdade av [CONI] och idrottsförbund.

…

Artikel 3 – Behörighetsregler och övergångsbestämmelser

1. När ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de överordnade idrottsorganen – och med förbehåll för de allmänna domstolarnas behörighet rörande förmögenhetsmässiga förhållanden mellan klubbar, föreningar och idrottsutövare – regleras alla övriga tvister angående beslut fattade av [CONI] eller idrottsförbunden i förvaltningsprocesslagen, så till vida de inte omfattas av de överordnade idrottsorganens behörighet i enlighet med artikel 2, utan att det i samtliga fall påverkar bestämmelserna i eventuella skiljedomsklausuler i [CONI:s] och idrottsförbundens stadgar och föreskrifter, i den mening som avses i artikel 2.2 …

…”

FIGC:s kodex med idrottsrättsliga föreskrifter

11 De bestämmelser enligt vilka de i de nationella målen aktuella sanktionsåtgärderna har vidtagits är codice di giustizia sport della FIGC (FIGC:s kodex med idrottsrättsliga föreskrifter).

12 Enligt artikel 2.1 däri är kodexen tillämplig på bland andra ”ledare” som utövar ett yrke inom det idrottsrättsliga området.

13 I artikel 4 i kodexen, som har rubriken ”Tvingande verkan i fråga om de allmänna bestämmelserna”, föreskrivs följande:

”1. De personer som avses i artikel 2 är skyldiga att iaktta stadgarna, kodexen och FIGC:s interna organisatoriska bestämmelser, liksom övriga förbundsbestämmelser, samt att iaktta principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet inom alla förbindelser i samband med idrott.

2. Om de skyldigheter som anges i punkt 1 åsidosätts ska de sanktionsåtgärder som anges i artiklarna 8.1 a–c och g samt 9.1 a–d och f–h tillämpas.

…”

14 Bland de sanktionsåtgärder som avses i artikel 4.2 hänvisas det i artikel 9.1 f i kodexen till ”avstängning från verksamhet inom FIGC under en fastställd tid med eventuell ansökan om utvidgning till att även gälla inom [Europeiska fotbollsförbundet (Uefa)]”.

15 I artikel 31 FIGC:s kodex med idrottsrättsliga föreskrifter, som har rubriken ”Överträdelser i fråga om ekonomi och förvaltning”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Uteblivet framläggande, förvanskning och materiell eller intellektuell förfalskning, även delvis, av handlingar som begärs ut av de överordnade idrottsorganen, Commissione di Vigilanza sulle Società di Calcio Professionistiche [(Tillsynskommittén för föreningar för professionell fotboll, Italien)] och förbundets övriga tillsynsorgan samt de organ som är behöriga att utfärda tillstånd meddelade av Uefa och FIGC utgör en administrativ överträdelse, liksom tillhandahållande av falska, evasiva eller partiella uppgifter. Ageranden som oavsett metod syftar till att kringgå förbundsreglerna om förvaltning och ekonomi samt bristande efterlevnad av beslut fattade av behöriga förbundsorgan utgör likaledes administrativa överträdelser. Om inte skärpta sanktionsåtgärder är tillämpliga i enlighet med bestämmelserna om tillstånd meddelade av Uefa eller andra specialbestämmelser, och med förbehåll för skärpta sanktionsåtgärder för de andra överträdelser som nämns i denna artikel, får ett bolag som begår de överträdelser som avses i denna punkt påföras böter jämte en varning.”

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

16 ZD är tidigare ordförande och MI tidigare styrelseledamot i Juventus Football Club SpA (nedan kallat Juventus), som är en professionell fotbollsförening i Italien. Det är utrett att ZD och MI i respektive egenskap var ”ledare” som utövar ett yrke inom det idrottsrättsliga området, i den mening som avses i artikel 2.1 i FIGC:s kodex med idrottsrättsliga föreskrifter.

17 FIGC är en privaträttslig sammanslutning med säte i Italien. Dess verksamhetsföremål är att främja och reglera professionell fotboll och amatörfotboll i denna medlemsstat. FIGC är medlem i Internationella fotbollsförbundet (Fifa) och i Uefa.

18 CONI är ett offentligrättsligt organ med säte i Italien. Enligt den hänskjutande domstolen ska CONI samordna verksamheterna inom de olika italienska idrottsförbunden.

19 Den 1 april 2022 väckte förbundsåklagarmyndigheten, som är FIGC:s behöriga organ i fråga om åläggande av disciplinärt ansvar, talan vid Tribunale federale nazionale presso la Federazione Italiana Giuoco Calcio, sezione disciplinare (Nationella förbundsdomstolen vid FIGC, avdelningen för disciplinära frågor, Italien) (nedan kallad Förbundsdomstolen) mot flera italienska professionella fotbollsföreningar, däribland Juventus, samt mot flera av deras ledare. Åklagarmyndigheten gör bland annat gällande att de kränkt de principer om lojalitet, rättvisa och redbarhet som avses i artiklarna 4 och 31 i FIGC:s kodex med idrottsrättsliga föreskrifter. Särskilt anklagas ZD och MI för medverkan i inrättandet av ett system med fiktiva kapitalvinster till ett belopp som överstiger 60 miljoner euro genom att i Juventus årsbokslut och balansräkningar för åren 2020 och 2021 ha infört eller godkänt deklarationer i vilka ett antal spelarövergångar falskeligen redovisats som fristående transaktioner. Enligt åklagarmyndigheten rör det sig nämligen egentligen om swappar i avsikt att kringgå den internationella redovisningsstandard som är tillämplig på transaktionerna samt ytterst om att deklarera resultat och tillgångar som är större än de faktiska resultaten och tillgångarna inom de bolag som ingår i systemet.

20 Den 22 april 2022 antog Förbundsdomstolen, som är FIGC:s behöriga organ för bland annat disciplinåtgärder, ett beslut genom vilket den frikände samtliga fysiska och juridiska personer som talan riktade sig mot.

21 Förbundsåklagarmyndigheten överklagade detta beslut vid Förbundsappellationsdomstolen.

22 Genom beslut av den 27 maj 2022 fastställde Förbundsappellationsdomstolen det beslut som hade meddelats av Förbundsdomstolen.

23 Den 24 november 2022 mottog förbundsåklagarmyndigheten från procura della Repubblica presso il Tribunale di Torino (åklagarämbetet vid Domstolen i Turin, Italien) en kopia av handlingar som ingick bland handlingarna i ett straffrättsligt förfarande som jämsides hade inletts av allmänna åklagarmyndigheten angående omständigheter i den talan som omnämns i punkt 19 ovan. Efter detta bedömde förbundsåklagarmyndigheten att dessa handlingar motiverade ett överklagande medelst revisionsbesvär vid förbundsappellationsdomstolen.

24 Under januari 2023 meddelade Förbundsappellationsdomstolen ett avgörande genom vilket den biföll åklagarmyndighetens överklagande. Genom detta avgörande vidtogs en disciplinåtgärd gentemot ZD och MI, i form av ett förbud mot att under 24 månader utöva yrkesverksamhet inom FIGC, åtföljt av en framställan om att åtgärden skulle utvidgas till att även gälla inom Uefa och Fifa. Nämnda förbud, som i praktiken omfattar utövande av all yrkesverksamhet på det område som faller under FIGC:s behörighet, nämligen professionell fotboll och amatörfotboll i Italien, gavs senare världsomspännande omfattning av Fifas disciplinnämnd.

25 ZD och MI överklagade detta avgörande till garantikollegiet för idrott.

26 Garantikollegiet för idrott ogillade den 8 maj 2023 ZD:s och MI:s överklagande.

27 Den 25 maj 2023 meddelades ett beslut om att åtal inte skulle väckas i det straffrättsliga förfarande som nämns i punkt 23 ovan.

28 Därefter överklagade ZD och MI de avgöranden som antagits av Förbundsappellationsdomstolen och Garantikollegiet för idrott till Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio, Italien), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, i den del dessa avgöranden riktade sig mot ZD respektive MI.

29 I sina beslut om hänskjutande till EU-domstolen förklarar den hänskjutande domstolen för det första att ZD och MI genom sina respektive överklaganden i huvudsak har yrkat att den disciplinåtgärd som Förbundsappellationsdomstolen vidtagit mot dem ska inhiberas och undanröjas samt, alternativt, att den skada som åsamkats dem genom sanktionsåtgärden ska gottgöras. Den hänskjutande domstolen måste dock enligt tillämplig italiensk lagstiftning, såsom denna tolkats av Corte costituzionale (Konstitutionsdomstolen, Italien), avvisa dessa båda överklaganden såsom ”omöjliga att ta upp till prövning i sak på grund av att behörigheten saknas” i den del de gäller inhibition och undanröjande av disciplinåtgärden.

30 I två domar av den 7 februari 2011 respektive den 17 april 2019 fann Corte costituzionale (Konstitutionsdomstolen) att artiklarna 2 och 3 i lag nr 280/2003 ska tolkas så, att de ger ”de överordnade idrottsorganen”, och däribland Förbundsdomstolen, Förbundsappellationsdomstolen och garantikollegiet för idrott, exklusiv behörighet att pröva ansökningarna om att disciplinåtgärder som vidtas mot juridiska eller fysiska personer som är medlemmar i eller anslutna till de olika italienska idrottsförbunden ska inhiberas och undanröjas. Nationell förvaltningsdomstol är enligt artikel 133.1 z i förvaltningsprocesslagen exklusivt behörig att avgöra tvister som gäller CONI:s och de italienska idrottsförbundens beslut som inte är förbehållna de överordnade idrottsorganen. Bland dessa tvister ingår överklaganden genom vilka de personer mot vilka sådana disciplinåtgärder har vidtagits ansöker om att, när ”ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de överordnade idrottsorganen”, i en anslutningstalan få prövat om dessa är lagenliga, för att utverka domstolsskydd. Ett sådant skydd kan endast utgöras av ekonomisk ersättning som motsvarar den skada som åsamkats vederbörande.

31 Såsom framgår av nämnda domar har Corte costituzionale (Konstitutionsdomstolen) vid denna tolkning av de olika aktuella bestämmelserna i lag nr 280/2003 och i förvaltningsprocesslagen utgått från konstaterandet att dessa bestämmelser är grundade på det ”rimliga övervägande” som gjorts av den italienska lagstiftaren i artikel 1 i lag nr 280/2003 mellan, å ena sidan, principen om ett effektivt och fullständigt domstolsskydd, som stadfästs i artiklarna 24, 103 och 113 i konstitutionen, och, å andra sidan, behovet av att värna idrottsrättens autonomi, vilken är skyddad i enlighet med artiklarna 2 och 18 i konstitutionen. Domstolsskyddet för berörda personer ska därmed på ett effektivt sätt vila på de ”idrottsrättsliga föreskrifterna”, som är en särskild gren av ”föreningsrätten” genom att den berör sådana rättsliga situationer som de som följer av att disciplinåtgärder vidtas som är relevanta inom en ”sektoriell rättsordning”, det vill säga ”idrottsrätten”, men inte för den ”allmänna rättsordningen”. Jämsides härmed säkerställs alltjämt ett effektivt domstolsskydd för dessa personers ”subjektiva rättsliga ställning” vad avser den ”allmänna rättsordningen” av de nationella förvaltningsdomstolarna.

32 För det andra anser den hänskjutande domstolen att den måste tillfråga EU-domstolen angående tolkningen av unionsrätten för att kunna uttala sig både om huruvida de överklaganden som ingetts av ZD och MI kan tas upp till prövning och om överklagandena är välgrundade.

33 För det tredje uppger den hänskjutande domstolen sig avslutningsvis hysa tvivel angående huruvida lag nr 280/2003 är unionsrättskonform. Den här därvid anfört följande tre skäl.

34 Enligt den hänskjutande domstolen framstår det som oklart huruvida denna lag strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i stadgan. Nämnda lag medför nämligen en skyldighet för personer som av de nationella idrottsförbunden har ålagts disciplinåtgärder som kan ha en allvarlig ekonomisk effekt, såsom de i de nationella målen aktuella förbuden mot att utöva yrkesverksamhet, att vända sig till de överordnade idrottsorganen för att få dessa åtgärder undanröjda. På motsvarande sätt fråntar lagen dem varje möjlighet att i detta syfte vända sig till domstolar, i den mening som avses i unionsrätten, som uppfyller uppställda oavhängighets- och opartiskhetskrav och som har alla nödvändiga befogenheter för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda rättssubjekt, även interimistiskt. Mer grundläggande är det kanske den avvägning som Corte costituzionale (Konstitutionsdomstolen) har gjort mellan, å ena sidan, konstitutionens krav på domstolsskydd och, å andra sidan, principen om idrottssamfundets autonomi, som strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU. Denna avvägning skulle nämligen kunna leda till att enskilda rättssubjekt fråntas en del av den rätt till ett effektivt domstolsskydd som de garanteras genom unionsrätten, och att behörig nationell domstol fråntas en del av de befogenheter som är nödvändiga för att säkerställa att unionsrätten iakttas. En sådan avvägning är förvisso möjlig när det rör sig om rent idrottsliga frågor som inte omfattas av unionsrätten. Det förhåller sig emellertid inte nödvändigtvis på samma sätt när det är fråga om disciplinåtgärder som vidtas i samband med utövandet av ekonomisk verksamhet med anknytning till idrott och som i sig omfattas av unionsrätten. Unionsrätten har företräde framför nationell rätt och den tolkning som nationella domstolar kan göra av nationell rätt, även om det är fråga om konstitutionsfästa bestämmelser.

35 Den hänskjutande domstolen vill vidare få klarhet i huruvida det är tillåtet att vidta sådana disciplinåtgärder som de som är aktuella i de nationella målen när det är fråga om ett åsidosättande av ”principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet” i artiklarna 4 och 31 i FIGC:s kodex med idrottsrättsliga föreskrifter. Enligt den hänskjutande domstolen framstår det nämligen som oklart huruvida en sådan överträdelse, som enligt den hänskjutande domstolen ska anses vara ”en straffrättslig överträdelse” i den mening som avses i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, uppfyller de krav som följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 49 i stadgan.

36 Avslutningsvis vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida sådana disciplinåtgärder, och mer allmänt förekomsten och utövandet av befogenheten att vidta dem mot personer som omfattas av behörigheten för ett sådant nationellt idrottsförbund som FIGC, ska bedömas mot bakgrund av de principer om fri rörlighet som garanteras i artiklarna 45, 49 och 56 FEUF samt mot bakgrund av konkurrensreglerna i artiklarna 101 och 102 FEUF. Uefa och Fifa kan nämligen, på förbundets begäran, utvidga dessa disciplinåtgärder till att gälla även på europeisk och global nivå. Disciplinåtgärderna har dessutom visat sig ha en inverkan på den yrkesverksamhet som utövas av de personer i ledande ställning som är föremål för nämnda åtgärder, och följaktligen på den ekonomiska verksamheten i de företag som de leder, såsom Juventus i förevarande fall.

37 Mot denna bakgrund har Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio) i mål C‑424/24 beslutat att vilandeförklara det nationella målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska unionsrätten, och särskilt artiklarna 6 och 19 FEU, mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan] och artikel 6 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)], jämförda med principen om ett effektivt domstolsskydd, tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning såsom den som följer av artikel 2 i [lag nr 280/2003] – i dess tolkning i italiensk rättspraxis – som innebär att – när ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de nationella överordnade idrottsorganen – möjligheten till domstolsskydd är utesluten i form av behörighet för en nationell domstol (i förevarande fall en förvaltningsdomstol) att upphäva en idrottslig disciplinåtgärd och dess framtida verkningar samt att genom interimistiska åtgärder besluta om inhibition av åtgärden, och den nationella domstolens befogenheter därigenom är inskränkta till att besluta om ekonomisk ersättning som motsvarar den uppkomna skadan, även om utövandet av disciplinära befogenheter i själva verket var rättsstridigt?

2) Ska unionsrätten, och särskilt artiklarna 6 och 19 FEU, mot bakgrund av artiklarna 47, 48 och 49 i [stadgan] samt artiklarna 6 och 7 i [Europakonventionen], tolkas så, att dessa bestämmelser – för att säkra att den straffrättsliga legalitetsprincipen, principen att straffrättsliga bestämmelser ska vara tydligt angivna samt principen om en rättvis rättegång iakttas – utgör hinder för att en nationell lagstiftning såsom den som följer av artikel 2 i [lag nr 280/2003], i dess tolkning i [italiensk] rättspraxis, enligt vilken de överordnade idrottsorganen – genom tillämpning av principen om den nationella idrottsrättens autonomi, såsom den principen har fastställts i nationell lagstiftning och tolkats i [italiensk] rättspraxis – är behöriga att vidta en disciplinåtgärd mot en chef för en idrottsförening som innebär ett förbud för denne att utöva sitt yrke till följd av en överträdelse av en regel i FIGC:s kodex med idrottsrättsliga föreskrifter (artikel 4.1 däri) som, genom en allmänt formulerad bestämmelse med vag ordalydelse, föreskriver att alla medlemmar och ledare är skyldiga att vid sidan av stadgarna och övriga förbundsregler iaktta principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet?

3) Ska unionsrätten, och särskilt artiklarna 45, 49, 56, 101 och 102 FEUF samt artikel 47 i [stadgan] tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som följer av artikel 2 i [lag nr 280/2003], enligt vilken de överordnade idrottsorganen är behöriga att vidta en disciplinåtgärd i form av ett förbud som innebär att en chef för en idrottsförening som är verksam på internationell nivå inte får utöva sitt yrke nationellt och internationellt under en period på 24 månader?”

38 Mot samma bakgrund har Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen för Lazio) även i mål C‑425/24 beslutat att vilandeförklara det nationella målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ska unionsrätten, och särskilt artiklarna 6 och 19 FEU mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan] och artikel 6 i [Europakonventionen], tolkas så, att dessa bestämmelser – för att säkra att principen om ett fullständigt och effektivt domstolsskydd iakttas – utgör hinder för en nationell lagstiftning som den som följer av artikel 2 i [lag nr 280/2003], i dess tolkning i italiensk rättspraxis – enligt vilken en nationell domstol (i förevarande fall en förvaltningsdomstol), när ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de nationella överordnade idrottsorganen, med avseende på idrottsliga disciplinåtgärder endast är behörig att besluta om ekonomisk ersättning som motsvarar den lidna skadan, men inte är behörig att upphäva och att genom interimistiska åtgärder inhibera disciplinåtgärderna?

2) Ska unionsrätten, och särskilt artiklarna 6 och 19 FEU mot bakgrund av artiklarna 47–49 i [stadgan] samt artiklarna 6 och 7 i [Europakonventionen], tolkas så, att dessa bestämmelser – för att säkra att principerna om legalitet, om att de bestämmelser där överträdelser definieras ska vara uttömmande och tydliga samt om en rättvis rättegång iakttas – utgör hinder för att en nationell lagstiftning som den som följer av artikel 2 i [lag nr 280/2003], i dess tolkning i italiensk rättspraxis, enligt vilken de överordnade idrottsorganen är behöriga att vidta en disciplinåtgärd mot en chef i en idrottsförening som innebär ett förbud för denne att utöva sitt yrke till följd av en överträdelse av en regel i [FGCI:s kodex med idrottsrättsliga bestämmelser (artikel 4.1)] som, genom en allmänt formulerad bestämmelse med vag ordalydelse, föreskriver att alla medlemmar och personer i ledande ställning är skyldiga att vid sidan av stadgarna och övriga förbundsregler iaktta principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet?

3) Ska unionsrätten, och särskilt artiklarna 45, 49, 56, 101 och 102 FEUF samt artikel 47 i [stadgan] tolkas så, att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom den som följer av artikel 2 i [lag nr 280/2003], enligt vilken de överordnade idrottsorganen är behöriga att vidta en disciplinåtgärd i form av ett förbud som innebär att en chef för en idrottsförening inte får utöva sitt yrke nationellt och internationellt under en period på 24 månader?”

Prövning av tolkningsfrågorna

39 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i respektive mål för att den ska kunna uttala sig om huruvida en nationell lagstiftning – vari föreskrivs rättsmedel som säkerställer domstolsskydd för enskilda mot de sanktionsåtgärder som ett nationellt idrottsförbund kan vidta – är förenlig med unionsrätten.

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan i respektive mål för att den ska kunna uttala sig om huruvida denna nationella lagstiftning är förenlig med unionsrätten, i det att nämnda lagstiftning möjliggör för ett nationellt idrottsförbund att vidta sådana sanktionsåtgärder.

41 Med hänsyn till frågornas respektive ändamål kommer EU-domstolen först att besvara den andra och den tredje frågan i respektive mål. Därefter kommer EU-domstolen att besvara den första frågan i respektive mål.

Den andra och den tredje frågan i mål C ‑ 424/24 och i mål C ‑ 425/24

42 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan i respektive mål för att få klarhet i huruvida unionsrätten – särskilt artikel 6 och artikel 19.1 andra stycket FEU, artiklarna 45, 49, 56, 101 och 102 FEUF och artikel 47 i stadgan, jämförda med artiklarna 48 och 49 i stadgan – ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning. såsom den tolkats av behöriga nationella domstolar, enligt vilken ett nationellt idrottsförbund, med beaktande av den rättsliga autonomi som förbundet har enligt nationell rätt, får vidta sanktionsåtgärder gentemot chefer i en idrottsförening i form av ett tidsbegränsat förbud mot yrkesutövande som omfattas av förbundets behörighet på grund av oriktiga ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter som lämnats i strid med de principer om lojalitet, rättvisa och redbarhet som nämnda chefer måste iaktta enligt det regelverk som idrottsförbundet tillämpar.

Huruvida den andra och den tredje frågan i mål C ‑ 424/24 och i mål C ‑ 425/24 kan tas upp till prövning

43 Mot bakgrund av de unionsbestämmelser som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, samt mot bakgrund av de skriftliga och muntliga yttranden som parterna, de aktuella regeringarna och Europeiska kommissionen har inkommit med till EU-domstolen, erinrar EU-domstolen för det första om följande. Såsom framgår av fast rättspraxis är den hänskjutande domstolen skyldig att i själva begäran om förhandsavgörande klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och lämna nödvändiga förklaringar till varför den begär att EU-domstolen ska tolka de angivna unionsbestämmelserna samt till det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 16 oktober 2025, Anesar-CV m.fl., C‑718/23 – C‑721/23 och C‑60/24, EU:C:2025:797, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

44 Dessa kumulativa krav beträffande innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, vilket är en bestämmelse som den hänskjutande domstolen förväntas ha kännedom om och som den ska iaktta noggrant inom ramen för det samarbete som har inrättats genom artikel 267 FEUF. Det erinras för övrigt om dessa krav i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1), vilka numera återfinns i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C, C/2024/6008).

45 Dessa kumulativa krav är av särskild betydelse på områden som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden, såsom konkurrensområdet (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 59 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 63).

46 I förevarande mål har den hänskjutande domstolen i sina beslut om hänskjutande inte i tillräcklig utsträckning förklarat vare sig varför den har begärt att EU-domstolen ska tolka artiklarna 49, 101 och 102 FEUF eller det samband som den anser finns mellan, å ena sidan, etableringsfriheten, kartellförbudet och förbudet mot missbruk av dominerande ställning, vilka stadfästs i dessa tre artiklar, och, å andra sidan, de nationella målen samt den nationella lagstiftning som är tillämplig på dessa mål och beträffande vilken det finns oklarheter. I synnerhet är det utifrån besluten om hänskjutande inte möjligt att förstå varför de sanktionsåtgärder som vidtagits gentemot de aktuella cheferna skulle kunna påverka möjligheten för de fotbollsklubbar där de var eller skulle kunna vara yrkesverksamma att etablera sig i en annan medlemsstat än Republiken Italien, eller dessa klubbars möjlighet att konkurrera med varandra.

47 Den hänskjutande domstolen har inte heller med tillräcklig klarhet och precision angett varför den anser att det måste klarläggas huruvida artikel 2 i lag nr 280/2003 är förenlig med artikel 6 FEU, jämförd med artiklarna 47, 48 och 49 i stadgan. Den hänskjutande domstolen har inte heller förklarat sambandet mellan dessa unionsbestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i de nationella målen.

48 Såvitt avser dessa båda aspekter uppfyller besluten om hänskjutande därmed inte de krav som uppställs i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler.

49 Den andra och den tredje frågan i respektive mål kan följaktligen inte tas upp till sakprövning i den del de avser tolkningen av artiklarna 49, 101 och 102 FEUF samt artikel 6 FEU, jämförd med artiklarna 47, 48 och 49 i stadgan.

50 För det andra konstaterar EU-domstolen följande. EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare, etableringsfrihet, frihet att tillhandahålla tjänster och fri rörlighet för kapital är inte tillämpliga på situationer som i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, med förbehåll för vissa specifika fall där det av beslutet om hänskjutande framgår att det föreligger konkreta uppgifter som gör det möjligt att fastställa att den begärda tolkningen är nödvändig för att avgöra målet på grund av ett samband mellan saken eller omständigheterna i målet och artiklarna 45, 49, 56 eller 63 FEUF, i enlighet med vad som krävs enligt artikel 94 i rättegångsreglerna (dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

51 I förevarande fall rör de nationella målen emellertid inte situationer som i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, i den mening som avses i denna rättspraxis, och som följaktligen saknar gränsöverskridande karaktär, i motsats till vad motparterna, den italienska regeringen och kommissionen har hävdat. Det framgår nämligen tydligt av uppgifterna i besluten om hänskjutande (se punkterna 14 och 24 ovan) att det tidsbegränsade förbud mot yrkesutövande som ålagts de aktuella cheferna, inom det område som omfattas av det behöriga nationella idrottsförbundets (FIGC) behörighet, har åtföljts, i enlighet med FIGC:s befogenheter, av ansökningar om utvidgning till Uefa och Fifa. Dessa sanktionsåtgärder kunde därmed, med hänsyn till deras innehåll och art, påverka de aktuella chefernas utövande av sin fria rörlighet, antingen i egenskap av arbetstagare som omfattas av artikel 45 FEUF eller i egenskap av tjänsteleverantörer som omfattas av artikel 56 FEUF. Det framgår för övrigt av handlingarna i målen vid EU-domstolen att Fifa senare biföll den ansökan om utvidgning som framställts av FIGC.

52 Den andra och den tredje frågan i respektive mål kan följaktligen tas upp till sakprövning i den del de avser tolkningen av artiklarna 45 och 56 FEUF.

53 Mot bakgrund av föremålet för den andra och den tredje frågan, å ena sidan, och den första frågan, å andra sidan, såsom dessa har preciserats i punkterna 39 och 40 ovan, konstaterar EU-domstolen för det tredje att artikel 19.1 andra stycket FEU, enligt vilken medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten, endast är relevant för svaret på den första frågan.

54 Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra och den tredje frågan i respektive mål endast för att få klarhet i huruvida artiklarna 45 och 56 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av behöriga nationella domstolar, enligt vilken ett nationellt idrottsförbund, med beaktande av den rättsliga autonomi som detta förbund har tillerkänts enligt nationell rätt, får ålägga chefer i en idrottsförening en sanktionsåtgärd i form av ett tidsbegränsat förbud mot yrkesutövande inom ramen för idrottsförbundets behörighet, på grund av att oriktiga ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter har lämnats i strid med principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet, vilka dessa chefer är skyldiga att iaktta enligt det regelverk som förbundet är behörigt att tillämpa.

Prövning i sak

– Huruvida de grundläggande principerna om fri rörlighet är tillämpliga på idrottsförbund

55 Med hänsyn till innehållet i den andra och den tredje frågan i respektive mål, samt med hänsyn till den nationella lagstiftningens syfte som det hänvisas till i dessa frågor, ska det för det första erinras om följande. De i EUF-fördraget stadfästa grundläggande principerna om fri rörlighet ska iakttas inte bara av nationella myndigheter, utan även av ett organ, en sammanslutning eller en annan juridisk person som inte omfattas av nationell offentlig rätt men som har rättslig autonomi eller befogenhet att uppställa villkor som försvårar för enskilda rättssubjekt att utöva deras fria rörlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2000, Ferlini, C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 50, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 39). Avskaffandet av hindren för den fria rörligheten för personer och för det fria tillhandahållandet av tjänster mellan medlemsstaterna skulle nämligen äventyras om undanröjandet av statliga hinder kunde neutraliseras av hinder som följer av utövandet av sådan rättslig autonomi eller sådan befogenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 1995, Bosman, C‑415/93, EU:C:1995:463, punkt 83, och dom av den 13 juni 2019, TopFit och Biffi, C‑22/18, EU:C:2019:497, punkt 38).

56 I synnerhet är nationella eller internationella privaträttsliga idrottsförbund skyldiga att iaktta artiklarna 45 och 56 FEUF när de antar regler om professionella eller halvprofessionella spelares avlönade arbete eller tjänster och, mer allmänt, regler som, även om de formellt sett inte reglerar detta arbete eller dessa tjänster, har en direkt inverkan på nämnda arbete eller tjänster (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 85 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 77). På samma sätt gäller detta för dessa idrottsförbund när de antar regler om avlönat arbete eller tillhandahållande av tjänster för andra personkategorier än spelare, men som bedriver ekonomisk verksamhet som har samband med idrottsutövning, såsom i förevarande fall är fallet med de aktuella cheferna i den aktuella idrottsföreningen.

57 Frågan huruvida de nationella idrottsförbund som är behöriga att anta och tillämpa det här aktuella regelverket omfattas av nationell offentlig rätt, såsom verkar vara fallet för CONI, eller av nationell civilrätt, såsom verkar vara fallet för FIGC, saknar således betydelse såväl för den tolkning av artiklarna 45 och 56 FEUF som begärts av den hänskjutande domstolen som för den hänskjutande domstolens tillämpning av dessa artiklar, mot bakgrund av denna tolkning, i de nationella målen.

58 Att dessa förbunds rättsliga autonomi har erkänts i nationell rätt i den medlemsstat där de är etablerade, såsom i förevarande mål, är likaledes ovidkommande såväl för denna tolkning som för denna tillämpning. Oavsett vilket rättsligt värde ett sådant erkännande har enligt nationell rätt, kan erkännandet inte i något fall ha den rättsliga eller praktiska verkan att nämnda förbund inte måste iaktta de i EUF-fördraget stadfästa grundläggande principerna om fri rörlighet, med beaktande av syftet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 55 ovan.

59 När ett sådant erkännande föreligger, men även när ett sådant erkännande inte föreligger, så kan sådana nationella idrottsförbund – samtidigt som de har en rättslig autonomi som gör det möjligt för dem att anta och tillämpa vissa regler, såsom regler om anordnande av tävlingar inom respektive idrottsgren, regler om hur dessa tävlingar ska gå till och om idrottsutövares deltagande däri, regler om obligatoriskt skiljeförfarande eller regler som syftar till att kollektivt organisera avlönat arbete och tillhandahållande av tjänster för personer som omfattas av deras behörighet – inte därigenom begränsa utövandet av de fri- och rättigheter som enskilda rättssubjekt har enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company , C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 75 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing , C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 95).

– Huruvida det föreligger ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och för friheten att tillhandahålla tjänster

60 Vad för det andra gäller förekomsten av ett eventuellt hinder för de i EUF-fördraget stadfästa grundläggande principerna om fri rörlighet, framgår följande av EU-domstolens fasta praxis. Artikel 45 FEUF, som har direkt effekt, utgör hinder för varje åtgärd, oavsett om åtgärden grundar sig på nationalitet eller är tillämplig oberoende av nationalitet, som kan missgynna unionsmedborgare när de önskar utöva ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat än deras ursprungsmedlemsstat genom att hindra eller avhålla dem från att lämna ursprungsmedlemsstaten (dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 136 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 86).

61 Artikel 56 FEUF, som avser friheten att tillhandahålla tjänster till förmån för såväl tjänsteleverantörer som tjänstemottagare, utgör å sin sida hinder för varje åtgärd som, även om den tillämpas utan åtskillnad, kan hindra utövandet av denna frihet genom att förbjuda, försvåra eller göra det mindre attraktivt för dessa tjänsteleverantörer att bedriva sin verksamhet i andra medlemsstater än i dem där de är etablerade (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 247 och där angiven rättspraxis).

62 De i de nationella målen aktuella åtgärderna utgörs av – såsom framgår av den hänskjutande domstolens frågor och av de uppgifter som lämnats av nämnda domstol (se punkt 51 ovan) – två sanktionsåtgärder som innebär förbud under 24 månader mot att utöva yrkesverksamhet som omfattas av behörigheten för ett nationellt idrottsförbund vars verksamhetsföremål är att främja och reglera professionell fotboll och amatörfotboll, vilka åtföljts av ansökningar om att sanktionsåtgärder även ska vidtas av Fifa och Uefa. Sanktionsåtgärderna har vidtagits gentemot två chefer i en fotbollsklubb på grund av att dessa chefer har åsidosatt principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet, vilka ska iakttas enligt förbundets regelverk, genom att dessa chefer lämnat eller godkänt oriktiga ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter.

63 Den rättsliga autonomi som juridiska personer såsom de nu aktuella nationella idrottsförbunden har gör det möjligt för dem att anta ett visst antal regler, bland annat regler som kollektivt organiserar avlönat arbete och tillhandahållande av tjänster för personer som omfattas av deras behörighet (se punkt 59 ovan). Därför får de även anta accessoriska bestämmelser för att säkerställa att reglerna efterlevs på ett effektivt sätt, och närmare bestämt bestämmelser om sanktionsåtgärder vid regelbrott. Att sådana bestämmelser antas kan följaktligen inte i sig anses strida mot artiklarna 45 och 56 FEUF (se, analogt, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 145 och 146 samt där angiven rättspraxis).

64 Att med stöd av sådana bestämmelser i ett visst fall vidta sanktionsåtgärder gentemot en enskild kan däremot, beroende på sanktionsåtgärdens rättsliga och praktiska karaktär och räckvidd, hindra dennes grundläggande rätt till fri rörlighet, oavsett om det rör sig om den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 45 FEUF eller friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF. Detta gör sig särskilt gällande när det handlar om en sådan sanktionsåtgärd som de tidsbegränsade förbud mot yrkesutövande som är i fråga i de nationella målen; sådana förbud kan också meddelas av Uefa och Fifa för samtliga medlemsstater, med hänsyn till att en begäran har getts in till Uefa och Fifa om att de ska besluta att förbuden ska gälla på europeisk och global nivå.

65 En sådan sanktionsåtgärd får nämligen inte bara som möjlig följd att vederbörande förbjuds att vara yrkesverksam och därmed bedriva ekonomisk verksamhet, utan detta är själva avsikten, inte bara i dennes ursprungsmedlemsstat utan även i andra länder, inklusive alla andra medlemsstater.

66 De i de nationella målen aktuella sanktionsåtgärderna kan därmed hindra den fria rörligheten såsom arbetstagare eller friheten att tillhandahålla tjänster för de chefer som ålagts dessa åtgärder, beroende på det regelverk som gäller för dessa personer när de utövar yrkesverksamhet i andra medlemsstater än Republiken Italien.

– Huruvida det finns godtagbara skäl

67 För det tredje konstaterar EU-domstolen avslutningsvis följande. Det följer av fast rättspraxis att åtgärder som inte härrör från staten kan tillåtas, även om de är ägnade att hindra en i EUF-fördraget stadfäst grundläggande rätt till fri rörlighet, om det visas i) att deras antagande motiveras av ett legitimt mål av allmänintresse som är förenligt med fördraget och som följaktligen inte är av rent ekonomisk karaktär, och ii) att de är förenliga med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de ska vara ägnade att säkerställa förverkligandet av detta mål och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma. När det särskilt gäller det sistnämnda kravet kan åtgärderna anses vara ägnade att säkerställa att det åberopade målet uppnås endast om de verkligen svarar mot strävan att uppnå detta på ett konsekvent och systematiskt sätt (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 251, och av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 95).

68 På samma sätt som när det är fråga om statliga åtgärder ankommer det på den som har vidtagit de aktuella icke-statliga åtgärderna att visa att dessa två kumulativa villkor är uppfyllda (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 252, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 96).

69 I förevarande fall ankommer det följaktligen på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de aktuella sanktionsåtgärderna uppfyller nämnda kumulativa villkor, mot bakgrund av de argument och den bevisning som parterna har lagt fram. Mot bakgrund av dessa argument och omständigheter kan EU-domstolen emellertid lämna följande upplysningar till den hänskjutande domstolen.

70 Vad först gäller frågan huruvida det finns ett eller flera legitima mål av allmänintresse som är förenliga med EUF-fördraget, ska denna fråga bedömas, såvitt är erforderligt, utifrån särdragen hos den idrott som det idrottsförbund vars regelverk eller agerande är ifrågasatt har behörighet över (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 105 och 106) samt utifrån idrottsförbundets stadgeenliga verksamhetsföremål eller i förekommande fall utifrån det särskilda uppdrag som idrottsförbundet har fått av statsförvaltningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkterna 99 och 100).

71 I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att de aktuella sanktionsåtgärderna har vidtagits gentemot de aktuella cheferna på grund av att de har brutit mot principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet. De är skyldiga att iaktta dessa principer i egenskap av chefer som utövar yrkesverksamhet på fotbollsområdet. De har därvid deltagit i inrättandet av ett system med fiktiva värdeökningar och, närmare bestämt, upprättat eller godkänt ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter som felaktigt uppvisade en rad spelarövergångar såsom självständiga transaktioner, trots att det i själva verket rörde sig om spelarbyten, i syfte att kringgå tillämpningen av den internationella redovisningsstandard som är tillämplig på sådana och, i slutändan, redovisat bättre resultat och större tillgångar än vad som verkligen varit fallet beträffande den klubb där de var verksamma som chefer.

72 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 67 och 68 i sitt förslag till avgörande, ska det medges att regler – som syftar till att, medelst disciplinåtgärder, säkerställa att de finansiella och bokföringsmässiga regler som är tillämpliga på fotbollsklubbar faktiskt efterlevs och att de ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter som lämnats eller godkänts av klubbledningen är korrekta och vederhäftiga – kan anses eftersträva det legitima mål av allmänintresse som består i att säkerställa att idrottstävlingar som fotbollstävlingar genomförs på ett korrekt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkterna 100 och 101, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24. EU:C:2026:361, punkt 96).

73 Dessa tävlingar – även om de endast är öppna för fotbollslag som uppnått vissa idrottsliga resultat och tävlingarna går ut på att lagen möter varandra och att de efterhand slås ut på grund av vad de presterar – kännetecknas nämligen bland annat av att deras goda genomförande samt deras kontinuitet och framgång även är beroende av att man upprätthåller en viss idrottslig och ekonomisk balans och i viss utsträckning bibehåller lika möjligheter för de professionella fotbollsklubbar som deltar, med hänsyn till det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan dessa klubbar (dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24. EU:C:2026:361, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

74 Denna ekonomiska balans, och således i slutändan den idrottsliga jämvikten och regelbundenheten i de idrottstävlingar som den bidrar till, riskerar emellertid att snedvridas eller till och med gå förlorad om det vore tillåtet för chefer som utövar yrkesverksamhet på fotbollsområdet att ostraffat ägna sig åt sådana bokföringsmässiga och ekonomiska beteenden som beskrivs i punkterna 19 och 71 ovan. Detta gäller i än högre grad när, såsom i förevarande fall, sådana ekonomiska och bokföringsmässiga beteenden avser spelarövergångar, det vill säga transaktioner som har en direkt inverkan på laguppställningarna, något som utgör en av de grundläggande parametrarna för de tävlingar där professionella fotbollsklubbar möter varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 61, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 33).

75 Vad därefter gäller iakttagandet av proportionalitetsprincipen, ska det påpekas att antagandet av bestämmelser som gör det möjligt att vidta sådana sanktionsåtgärder som de nu aktuella i sig utgör ett medel som är ägnat att säkerställa att det mål som anges i punkt 72 ovan uppnås.

76 Detta gäller närmare bestämt antagandet av bestämmelser vilka gör det möjligt att vidta sådana sanktionsåtgärder som förbud mot att utöva yrkesverksamhet inom FIGC under en viss tid, vilka kan vidtas gentemot sådana personer som de aktuella cheferna, något som enligt CONI:s regelverk närmare bestämt kvalificeras som ”avstängning från verksamhet inom FIGC under en fastställd tid med eventuell ansökan om utvidgning till att även gälla [Uefa]”, när det föreligger sådana beteenden som de som avses i punkterna 71 och 74 ovan, vilka i detta regelverk kvalificeras som en ”administrativ överträdelse” ”i fråga om ekonomi och förvaltning”, såsom framgår av punkterna 12–15 ovan.

77 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera att antagandet av bestämmelser vilka gör det möjligt att vidta sådana sanktionsåtgärder som de som avses i de två föregående punkterna verkligen svarar mot en önskan att på ett konsekvent och systematiskt sätt uppnå det mål som anges i punkt 72 ovan. Därvid ankommer det särskilt på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de olika sanktionsåtgärder som kan vidtas vid en sådan ”administrativ överträdelse i fråga om ekonomi och förvaltning” utgör ett sammanhängande och fullständigt regelverk som gör det möjligt att inte bara få de olika kategorier av beteenden som kan utgöra denna överträdelse – såsom underlåtenhet att förete handlingar, delvist företeende av handlingar, framläggande av evasiva eller vilseledande handlingar eller framläggande av förfalskade handlingar – att upphöra, utan även att förhindra att sådana beteenden upprepas.

78 Dessutom ankommer det på den hänskjutande domstolen att, å ena sidan, kontrollera att dessa sanktionsåtgärder i varje enskilt fall vidtas utifrån transparenta, objektiva och icke-diskriminerande kriterier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 257, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 111).

79 Dessa kriterier måste, å andra sidan, säkerställa att hänsyn kan tas till samtliga relevanta omständigheter som kännetecknar varje konkret enskilt fall, särskilt arten, varaktigheten och allvaret hos den konstaterade överträdelsen. Det organ som har till uppgift att tillämpa dessa kriterier från fall till fall och att företa denna bedömning bör därför ha ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning måste i sin tur kunna bli föremål för en effektiv domstolsprövning genom nationell domstols försorg mot bakgrund av samma kriterier och samtliga relevanta omständigheter i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 151, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkterna 106 och 111 samt där angiven rättspraxis).

80 Mot denna bakgrund ska den andra och den tredje frågan i respektive mål besvaras på följande sätt. Artiklarna 45 och 56 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av behöriga nationella domstolar, enligt vilken ett nationellt idrottsförbund, med beaktande av den rättsliga autonomi som detta förbund har tillerkänts enligt nationell rätt, får ålägga chefer i en idrottsförening en sanktionsåtgärd i form av ett tidsbegränsat förbud mot yrkesutövande inom ramen för idrottsförbundets behörighet, på grund av att oriktiga ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter har lämnats i strid med principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet, vilka dessa chefer är skyldiga att iaktta enligt det regelverk som förbundet är behörigt att tillämpa, under förutsättning

– att de bestämmelser som gör det möjligt för samma förbund att vidta en sådan sanktionsåtgärd eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som är förenliga med EUF-fördraget och som inte är rent ekonomiska, och

– att dessa bestämmelser är förenliga med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de ska vara ägnade att säkerställa att detta eller dessa mål uppnås på ett konsekvent och systematiskt sätt, och att vidtagandet i det enskilda fallet av de sanktionsåtgärder som föreskrivs däri ska kringgärdas av transparenta, objektiva och icke-diskriminerande kriterier, som gör det möjligt att beakta samtliga relevanta omständigheter och som kan bli föremål för en effektiv domstolsprövning.

Den första frågan i mål C ‑ 424/24 och i mål C ‑ 425/24

81 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i respektive mål för att få klarhet i huruvida unionsrätten, och närmare bestämt artikel 6 FEU och artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförda med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av behöriga nationella domstolar, som begränsar befogenheterna för den nationella domstol som har att pröva en av ett nationellt idrottsförbund vidtagen sanktionsåtgärd, ”när ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de nationella överordnade idrottsorganen”, till att endast kunna bevilja skadestånd när den anser att sanktionsåtgärden är rättsstridig, men inte att förordna om interimistiska åtgärder i avvaktan på det kommande avgörandet i sak, och inte att undanröja sanktionsåtgärden och förordna om inhibition av sanktionsåtgärden.

82 EU-domstolen konstaterar inledningsvis att dessa frågor, av liknande skäl som de som angetts i punkterna 47–49 ovan, inte kan tas upp till sakprövning i den del de avser artikel 6 FEU. Frågorna ska därför bara besvaras utifrån artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, varvid det erinras om att sistnämnda artikel ska beaktas i vederbörlig ordning vid tolkningen av denna artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkterna 44 och 45, och dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025;617, punkt 70).

83 Det är därvid nödvändigt att först precisera omfattningen av den skyldighet som åligger medlemsstaterna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, nämligen att allmänt säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda när en instans inom medlemsstaternas domstolsväsen, inom ramen för sin behörighet, har att pröva, utifrån unionsrätten och i egenskap av ”domstol” i unionsrättens mening, de sanktionsåtgärder som idrottsförbund har vidtagit gentemot dessa enskilda. Därefter ska det preciseras vilka kriterier som gör det möjligt att fastställa vilken nationell domstol som är behörig att företa denna prövning, bland annat i det särskilda fall där, såsom i förevarande fall, en sådan nationell domstol har att företa denna prövning ”när ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de nationella överordnade idrottsorganen”.

Omfattning av domstolsprövningen av de sanktionsåtgärder som vidtas av idrottsförbund gentemot enskilda rättssubjekt

84 Enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten. Den i nämnda bestämmelse stadfästa principen om ett effektivt domstolsskydd för de fri- och rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten utgör en allmän unionsrättslig princip som följer av medlemsstaterna gemensamma konstitutionella traditioner. Denna princip finns stadfäst i stadgans artikel 47 och däri föreskrivs att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Randstad Italia, C‑497/20, EU:C:2021:1037, punkterna 56 och 57 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 16 oktober 2025, PROFIL-COPY 2002, C‑510/24, EU:C:2025:795, punkt 38).

85 Det följer för det första av domstolens praxis att enskilda, som i en tvist som har samband med utövandet av ekonomisk verksamhet inom unionen gör gällande att en rättsakt, en åtgärd eller ett beteende har kränkt deras unionsrättsligt garanterade fri- eller rättigheter, enligt stadgans artikel 19.1 andra stycket jämförd med artikel 47 däri, ska ha tillgång till ett rättsmedel som gör det möjligt för dem att angripa rättsakten, åtgärden eller beteendet utifrån unionsrätten, oavsett om det är direkt eller indirekt, och kunna få till stånd en effektiv domstolsprövning av rättsakten, åtgärden eller beteendet, medelst nationell domstols försorg, utifrån unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 75, 76 och 82 samt där angiven rättspraxis).

86 Mot bakgrund av rättspraxis (se punkterna 55 och 56 ovan) ska enskilda således ha tillgång till ett sådant rättsmedel, bland annat för det fall de, inom ramen för en tvist som har samband med utövandet av ekonomisk verksamhet inom unionen, gör gällande att en gentemot dem av ett idrottsförbund vidtagen sanktionsåtgärd har kränkt en eller flera av de grundläggande principer om fri rörlighet som de har enligt unionsrätten, såsom i förevarande fall den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 45 FEUF och friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 71 och 108).

87 För det andra innebär kravet på en effektiv domstolsprövning, som utgör en integrerad del av det effektiva domstolsskydd som medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa för enskilda inom de områden som omfattas av unionsrätten, i enlighet med artikel 19.1 andra stycket FEU, att den nationella domstol vid vilken enskilda kan angripa en av ett idrottsförbund vidtagen sanktionsåtgärd i princip ska vara behörig att pröva alla de rätts- och sakfrågor som är relevanta för att avgöra det anhängiggjorda målet, om nödvändigt efter att ha begärt att EU-domstolen ska meddela ett förhandsavgörande i allehanda frågor som rör tolkningen av unionsrätten eller giltigheten av en unionsrättsakt, i enlighet med de villkor som föreskrivs i artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 75, 77 och 83 samt där angiven rättspraxis).

88 Den behöriga nationella domstolen måste särskilt kunna pröva om de rättsliga och faktiska skälen till att en sådan sanktionsåtgärd har vidtagits gentemot en viss enskild person kan anses vara välgrundade enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 86 och 101) och även kunna pröva sanktionsåtgärden i egentlig mening, såsom följer av punkt 79 ovan. Sistnämnda prövning kan i sig, beroende på de rättsliga grunder som den behöriga nationella domstolen har att pröva, avse de villkor under vilka sanktionsåtgärden har vidtagits, skälen till att den vidtogs och fastställandet av densamma.

89 Vidare kan den behöriga nationella domstolen inte begränsa sig till att i förekommande fall konstatera att det föreligger ett åsidosättande av unionsrätten, utan den ska i princip även, inom ramen för sin behörighet och i enlighet med tillämpliga nationella bestämmelser, kunna dra alla nödvändiga rättsliga följder av ett sådant konstaterande, så att åsidosättandet inte kvarstår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 102 och 103).

90 För det fall det är fråga om ett åsidosättande av en eller flera av de i EUF-fördraget föreskrivna grundläggande principerna om fri rörlighet, ska den nationella domstolen, på yrkande av berört enskilt rättssubjekt, kunna fastställa inte bara detta åsidosättande och besluta om ersättning för den skada som åsamkats den enskilde, utan även, i den mån det är nödvändigt, få det agerande som utgör grunden för åsidosättandet att upphöra eller, när det är fråga om en rättsakt, ogiltigförklara denna rättsakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

91 Detta gäller särskilt när den åtgärd som är behäftad med ett sådant åsidosättande av unionsrätten är en sådan sanktionsåtgärd som består i ett förbud mot yrkesutövande för en enskild. I ett sådant fall är det nämligen nödvändigt att undanröja det beslut varigenom sanktionsåtgärden införs, i den mån det krävs för att denna sanktionsåtgärd ska upphöra att gälla i rättsordningen och för att dess verkningar ska upphöra, detta för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för den enskilde, genom att göra det möjligt för denne att återfå möjligheten att utöva sina friheter, och således sin yrkesverksamhet, som vederbörande skulle fråntas om beslutet inte undanröjs.

92 Slutligen måste den behöriga nationella domstolen kunna förordna om interimistiska åtgärder i avvaktan på ett avgörande i sak. Utan en sådan möjlighet skulle nämligen inte den fullständiga verkan av detta avgörande kunna garanteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 105 och 106 samt där angiven rättspraxis).

93 I ett fall där omkonfigureringen av ett frekvensband skulle ske före ett datum som fastställts i enlighet med en unionsrättslig sekundärrättsakt och där ogiltigförklaringen av rättsakter om tilldelning av nyttjanderätter till vissa radiofrekvenser, vilka antagits av de behöriga nationella myndigheterna för att möjliggöra en sådan omkonfigurering, visserligen skulle kunna äventyra inte bara de mål av allmänintresse som unionslagstiftaren eftersträvar, utan även rättigheterna för tredje man i god tro, har EU-domstolen fastställt att unionsrätten inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som dels begränsar verkningarna av en talan som väckts av ekonomiska aktörer mot sådana rättsakter till beviljande av ekonomisk ersättning, dels begränsar räckvidden av de säkerhetsåtgärder som kan vidtas i avvaktan på prövningen av en sådan talan till betalning av en provision (dom av den 11 september 2025, Cairo Network m.fl., C‑764/23–C‑766/23, EU:C:2025:691, punkterna 73–86).

94 Situationen för personer som av ett idrottsförbund har ålagts en sanktionsåtgärd som inskränker deras fria rörlighet enligt unionsrätten, utgör emellertid inte en sådan situation. En annan slutsats kan inte dras av det argument som den italienska regeringen framförde vid förhandlingen, nämligen att ett eventuellt undanröjande av de sanktionsåtgärder som vidtagits gentemot de aktuella cheferna skulle kunna medföra att de sanktionsåtgärder i form av förlorade poäng i den nationella fotbollsligan som vidtagits gentemot den fotbollsklubb där dessa chefer var anställda undanröjdes och således skapa en situation av långvarig osäkerhet vad gäller klubbens slutliga placering i den nationella fotbollsligan. Det räcker i detta avseende att påpeka att de frågor som ställts i respektive mål uteslutande avser situationen för dessa chefer och inte situationen för den fotbollsklubb där de var verksamma, och inte heller lagenligheten av eventuella sanktionsåtgärder som vidtagits gentemot denna klubb.

Fastställande av vilken nationell domstol som är behörig att pröva de sanktionsåtgärder som vidtagits av idrottsförbund gentemot enskilda rättssubjekt

95 EU-domstolen påpekar för det första att även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna, bland annat de nationella domstolarnas inrättande, sammansättning, behörighet och funktion, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten, och särskilt enligt artikel 19 FEU (dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkt 63 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 44).

96 Såsom påpekats i punkt 84 ovan ska medlemsstaterna enligt artikel 19.1 andra stycket FEU fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa att enskildas rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttas inom de områden som omfattas av unionsrätten. Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system med rättsmedel och förfaranden som garanterar en effektiv domstolsprövning på dessa områden (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 34).

97 Artikel 19.1 andra stycket FEU är tillämplig på varje nationellt organ som, i egenskap av ”domstol” i unionsrättens mening, kan komma att pröva frågor om unionsrättens tolkning och tillämpning och därmed frågor som omfattas av unionsrätten (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 36).

98 Medlemsstaterna ska således, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, försäkra sig om att de instanser som i egenskap av ”domstol” i unionsrättens mening har att pröva frågor om unionsrättens tillämpning eller tolkning och som således hör till dess system med rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller samtliga krav på ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 40 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 47).

99 Bland dessa krav återfinns kravet på oavhängiga domstolar, vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget och är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilka är av vital betydelse för att garantera att samtliga rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 49).

100 Detta krav på oavhängighet omfattar två aspekter. Den första aspekten, som är extern, förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter helt självständigt, utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll och att den således är skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten för avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 121, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 50).

101 Den andra aspekten är intern och sammanfaller med begreppet opartiskhet. Den handlar om att avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen vad gäller saken i målet ska vara detsamma. Denna aspekt förutsätter att kravet på objektivitet iakttas och att det inte finns något annat intresse i ärendets utgång än en strikt tillämpning av rättsreglerna (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten för avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 122, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 51).

102 Dessa skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet förutsätter att det finns regler, särskilt vad gäller organets sammansättning, som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten för avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 123, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 52).

103 Domare måste därvid skyddas mot yttre inblandning eller påtryckningar som skulle kunna äventyra deras oavhängighet. De regler som är tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande, och därmed utesluta att det framstår som att dessa domare inte är oavhängiga eller opartiska, vilket skulle inverka menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 60 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 53).

104 Även om den ”externa” aspekten av oavhängigheten i huvudsak syftar till att bevara domstolarnas oavhängighet i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten i enlighet med maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat ska fungera, ska denna aspekt emellertid förstås på så sätt att den även syftar till att skydda domare mot direkta eller mer indirekta inblandningar, påtryckningar eller påverkan – till exempel när det gäller deras utnämning eller handläggningen av mål som de har att pröva – som kan härröra från andra yttre källor, såsom i förevarande fall idrottsförbund vars rättsliga organ kan komma att kontrollera vissa åtgärder eller viss verksamhet.

105 Med hänsyn till de oupplösliga banden mellan garantierna för domarens oavhängighet och opartiskhet och tillgången till en domstol som har inrättats enligt lag, kräver artikel 19.1 andra stycket FEU också att det finns en domstol som ”inrättats enligt lag”. Detta uttryck återspeglar bland annat rättsstatsprincipen och avser inte endast den rättsliga grunden för en domstols själva existens, utan även fastställandet av vilka som ska ingå i den dömande sammansättningen i varje mål (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

106 Uttrycket ”inrättats enligt lag” syftar bland annat till att undvika att domstolsväsendets organisation överlåts till den verkställande maktens fria skön, och således till att säkerställa att denna fråga regleras i lag. I stater som tillhör det kontinentaleuropeiska rättssystemet kan domstolsväsendets organisation inte heller överlåtas till de rättsliga myndigheternas fria skön, vilket dock inte utesluter att de ges en viss behörighet att tolka nationell lagstiftning på området (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

107 I än högre grad kan domstolsväsendets organisation inte överlåtas till yrkesorganisationers, inbegripet privaträttsliga sådana, fria skön, även om EU-domstolen vid flera tillfällen redan har uttalat att sådana yrkesorganisationer kan utgöra ”domstolar” i den mening som avses i unionsrätten, förutsatt att de uppfyller de krav som uppställs i relevant rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 1981, Broekmeulen, 246/80, EU:C:1981:218, punkterna 3, 4, 9 och 17, och dom av den 13 januari 2022, Minister Sprawiedliwości, C‑55/20, EU:C:2022:6, punkt 61 och där angiven rättspraxis). För att sådana yrkesorganisationer eller vissa organ som inrättats hos dem ska kunna betraktas som sådana, är det således bland annat nödvändigt att deras existens, sammansättning och organisation har fastställts i förväg genom lag.

108 Formuleringen en ”domstol som inrättats enligt lag” hänvisar vidare till förekomsten av ett organ som kännetecknas av sin rättskipningsfunktion, nämligen att på grundval av rättsregler och efter ett organiserat förfarande avgöra alla frågor som omfattas av dess behörighet. Utöver ledamöternas oavhängighet och opartiskhet måste ett sådant organ således även uppfylla andra villkor, särskilt det som avser förekomsten av skyddsregler som erbjuds genom det förfarande som följs där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

109 Bland dessa skyddsregler återfinns den kontradiktoriska principen, som utgör en integrerad del av rätten till en rättvis rättegång och till ett effektivt domstolsskydd. Denna princip innebär bland annat att parterna ska ha möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande diskutera samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång (dom av den 11 juli 2024, Hann-Invest m.fl., C‑554/21, C‑622/21 och C‑727/21, EU:C:2024:594, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

110 Vidare ska det berörda organet, i enlighet med artikel 19.1 andra stycket FEU, kunna utöva en effektiv domstolsprövning av rättsakter, åtgärder eller ageranden som den har att pröva inom ramen för sin behörighet (se punkterna 87–92 ovan).

111 För det andra avser den i stadgans artikel 47 numera stadfästa principen om ett effektivt domstolsskydd, som (se punkt 82 ovan) i vederbörlig ordning ska beaktas vid tolkningen av artikel 19.1 andra stycket FEU, inte rätten till domstolsprövning i två instanser, utan endast rätten till domstolsprövning (dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf, C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 69; dom av den 17 juli 2014, Sánchez Morcillo och Abril García, C‑169/14, EU:C:2014:2099, punkt 36, och dom av den 21 december 2023, Scuola europea di Varese, C‑431/22, EU:C:2023:1021, punkt 93).

112 Även om unionsrätten inte hindrar att medlemsstaterna inrättar en domstolsprövning i två instanser som kan förbättra det effektiva domstolsskyddet för enskilda, oavsett om detta sker generellt eller på ett visst område, så är de inte heller skyldiga att göra detta enligt unionsrätten.

113 Mot bakgrund av rättspraxis (se punkt 111 ovan) påpekar EU-domstolen för det tredje och avslutningsvis följande. I en sådan situation som de som är aktuella i de nationella målen är det endast om det visar sig att inget av de organ som deltar i de olika ”instanserna hos de nationella överordnade idrottsorganen”, vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sina frågor, uppfyller de kumulativa krav som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU (se punkterna 98–110 ovan) som den domstolen enligt unionsrätten ska kunna göra en effektiv domstolsprövning, på sätt som preciseras i punkterna 87–92 ovan, av de sanktionsåtgärder som idrottsförbunden kan vidta gentemot enskilda.

114 Om det visar sig att åtminstone det överordnade idrottsorgan som dömer i sista instans uppfyller dessa kumulativa krav – det vill säga om det kan kvalificeras som en ”domstol” som uppfyller erforderliga skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet, om dess existens, sammansättning och organisation har inrättats i förväg genom lag, om det verkligen utövar en rättskipande funktion, om det förfarande som tillämpas där säkerställer erforderliga skyddsregler, särskilt vad gäller iakttagandet av rätten till försvar och iakttagandet av den kontradiktoriska principen, och om det kan utöva en effektiv domstolsprövning, i förekommande fall genom att begära förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF – så finns det redan ett rättsmedel som säkerställer ett effektivt domstolsskydd för enskilda, i enlighet med artikel 19.1 andra stycket FEU, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 101 i sitt förslag till avgörande.

115 Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida åtminstone det överordnade idrottsorgan som dömer i sista instans faktiskt uppfyller dessa kumulativa krav, mot bakgrund av följande uppgifter.

116 Vad först gäller kraven på oavhängighet och opartiskhet kan det konstateras att även om parterna i de nationella målen och vissa av de berörda regeringarna utförligt har hänvisat till dessa vid EU-domstolen, så har den hänskjutande domstolen för sin del endast nämnt dessa krav punktvis och på ett underordnat sätt i sina beslut om hänskjutande. Den hänskjutande domstolen har följaktligen inte inkommit med tillräckliga uppgifter till EU-domstolen för att EU-domstolen ska kunna lämna upplysningar i detta avseende. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida dessa krav är uppfyllda eller inte, mot bakgrund av rättspraxis från EU-domstolen (se punkterna 99–104 ovan).

117 Vad därefter gäller kravet på att organen i fråga ska ha inrättats i förväg enligt lag, konstaterar EU-domstolen att detta krav inte kan anses vara uppfyllt redan av det skälet att det i den aktuella nationella lagstiftningen anges att det ankommer på de berörda personerna ”att överklaga till de överordnade idrottsorganen i enlighet med bestämmelserna i stadgarna och förordningarna utfärdade av [CONI] och idrottsförbund”. En sådan allmän och generell hänvisning till de berörda nationella idrottsförbundens stadgar och förordningar gör det nämligen inte möjligt att anse att, utöver den enda rättsliga grunden för de berörda organens existens, deras sammansättning, deras organisation, deras rättskipande roll samt de skyddsregler som kringgärdar det förfarande som ska följas vid dem föreskrivs i lag, så att de inte lämnas åt den verkställande maktens, den dömande maktens eller, i ännu högre grad, de nationella idrottsförbundens fria skön.

118 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida dessa olika omständigheter föreskrivs i en annan lag än den nationella lagstiftning som nämns i besluten om hänskjutande. Även om bestämmelser som antagits av ett nationellt idrottsförbund inte i sig utgör en sådan lag, med hänsyn till dess ursprung och art, så utesluter detta inte nödvändigtvis att de kan betraktas som sådan i vissa situationer, såsom vid godkännande genom lag, i enlighet med lämpliga villkor.

119 Vidare ankommer det, under förutsättning att det krav som nämns i de två föregående punkterna är uppfyllt, på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de aktuella organen verkligen har en rättskipande funktion, till skillnad från exempelvis en funktion som består i att vidta disciplinära åtgärder. Om så visar sig vara fallet, ankommer det på den hänskjutande domstolen att dessutom avgöra huruvida denna funktion utövas inom ramen för ett förfarande som innehåller samtliga de skyddsregler som räknas upp i punkterna 108 och 109 ovan.

120 Vad därefter gäller den domstolsprövning som sådana organ kan företa vid sådana sanktionsåtgärder som de som är aktuella i de nationella målen, ankommer det även här, i avsaknad av uppgifter i utredningen i målen vid EU-domstolen och i avsaknad av uppgifter i besluten om hänskjutande, enbart på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida denna domstolsprövning uppfyller de krav som anges i punkterna 87–92 ovan.

121 Mot denna bakgrund ska den första frågan i respektive mål besvaras enligt följande. Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av behöriga nationella domstolar, som begränsar befogenheterna för den nationella domstol som har att pröva en av ett nationellt idrottsförbund vidtagen sanktionsåtgärd, ”när ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de nationella överordnade idrottsorganen”, till att endast kunna bevilja skadestånd när den anser att sanktionsåtgärden är rättsstridig, men inte att förordna om interimistiska åtgärder i avvaktan på det kommande avgörandet i sak, och inte att undanröja sanktionsåtgärden och förordna om inhibition av sanktionsåtgärden, under förutsättning att åtminstone det nationella överordnade idrottsorgan som prövar ärendet i sista instans

– utgör en ”domstol” i den mening som avses i unionsrätten som ger erforderliga skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet,

– har inrättats på förhand enligt lag, vad gäller dess existens, sammansättning och organisation,

– har en rättskipande funktion,

– följer ett förfarande som ger erforderliga skyddsregler, särskilt vad gäller rätten till försvar och den kontradiktoriska principen, och

– på förhand kan företa en effektiv domstolsprövning av samma sanktionsåtgärd.

Rättegångskostnader

122 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1) Artiklarna 45 och 56 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av behöriga nationella domstolar, enligt vilken ett nationellt idrottsförbund, med beaktande av den rättsliga autonomi som detta förbund har tillerkänts enligt nationell rätt, får ålägga chefer i en idrottsförening en sanktionsåtgärd i form av ett tidsbegränsat förbud mot yrkesutövande inom ramen för idrottsförbundets behörighet, på grund av att oriktiga ekonomiska och bokföringsmässiga uppgifter har lämnats i strid med principerna om lojalitet, rättvisa och redbarhet, vilka dessa chefer är skyldiga att iaktta enligt det regelverk som förbundet är behörigt att tillämpa, under förutsättning att

– de bestämmelser som gör det möjligt för samma förbund att vidta en sådan sanktionsåtgärd eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som är förenliga med EUF-fördraget och som inte är rent ekonomiska, och

– att dessa bestämmelser är förenliga med proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de ska vara ägnade att säkerställa att detta eller dessa mål uppnås på ett konsekvent och systematiskt sätt, och att vidtagandet i det enskilda fallet av de sanktionsåtgärder som föreskrivs däri ska kringgärdas av transparenta, objektiva och icke-diskriminerande kriterier, som gör det möjligt att beakta samtliga relevanta omständigheter och som kan bli föremål för en effektiv domstolsprövning.

2) Artikel 19.1 andra stycket FEU, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av behöriga nationella domstolar, som begränsar befogenheterna för den nationella domstol som har att pröva en av ett nationellt idrottsförbund vidtagen sanktionsåtgärd, ”när ett ärende har prövats i samtliga instanser hos de nationella överordnade idrottsorganen”, till att endast kunna bevilja skadestånd när den anser att sanktionsåtgärden är rättsstridig, men inte att förordna om interimistiska åtgärder i avvaktan på det kommande avgörandet i sak, och inte att undanröja sanktionsåtgärden och förordna om inhibition av sanktionsåtgärden, under förutsättning att åtminstone det nationella överordnade idrottsorgan som prövar ärendet i sista instans

– utgör en ”domstol” i den mening som avses i unionsrätten som ger erforderliga skyddsregler för oavhängighet och opartiskhet,

– har inrättats på förhand enligt lag, vad gäller dess existens, sammansättning och organisation,

– har en rättskipande funktion,

– följer ett förfarande som ger erforderliga skyddsregler, särskilt vad gäller rätten till försvar och den kontradiktoriska principen, och

– på förhand kan företa en effektiv domstolsprövning av samma sanktionsåtgärd.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.