ext/celex/62024CJ0545

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 21 maj 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Statligt stöd – Stödordning som är oförenlig med den inre marknaden – Tillämpningsföreskrifter för artikel 108 FEUF – Förordning (EU) 2015/1589 – Återkrav av stöd – Skyldighet att återkräva stöd – Artikel 16.3 – Omedelbart och effektivt genomförande – Medlemsstaternas processuella autonomi – Uppskov med verkställigheten av det nationella skatterättsliga verkställighetsförfarandet – Villkor om ställande av tillräcklig säkerhet – Förenlighet med unionsrätten ”

I mål C‑545/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Administrativo e Fiscal do Funchal (Förvaltnings- och skattedomstolen i Funchal, Portugal) genom beslut av den 9 augusti 2024, som inkom till domstolen den 12 augusti 2024, i målet

Utiledulci – Comércio Internacional e Serviços, Sociedade Unipessoal, Lda. – Zona Franca da Madeira

mot

Autoridade Tributária e Assuntos Fiscais da Região Autónoma da Madeira,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, Z. Csehi (referent) och M. Bošnjak,

generaladvokat: A. Biondi,

justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 oktober 2025.

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Utiledulci – Comércio Internacional e Serviços, Sociedade Unipessoal, Lda. Zona Franca da Madeira, genom A. Cantanhede Gonçalves, P. Dewerbe, J. Faria, A.M. Gaspar och L.M. Soares Romão, advogados,

– Autoridade Tributária e Assuntos Fiscais da Região Autónoma da Madeira, genom M.R. Correia Baroca och A.C. Garcês Rodrigues, båda i egenskap av ombud,

– Belgiens regering, genom P. Cottin och M. Van Regemorter, båda i egenskap av ombud, samt S. Hamerijck, sakkunnig

– Spaniens regering, genom A. Pérez-Zurita Gutiérrez, i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom I. Barcew, P. Caro de Sousa och M. Lagrue, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 18 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 16.3 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9) och av artikel 5 i kommissionens beslut (EU) 2022/1414 av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal har genomfört för Zona Franca da Madeira (ZFM) – Ordning III (EUT L 217, 2022, s. 49) (nedan kallat kommissionens beslut av den 4 december 2020).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Utiledulci – Comércio Internacional e Serviços, Sociedade Unipessoal, Lda. – Zona Franca da Madeira (nedan kallat Utiledulci) och Autoridade Tributária e Assuntos Fiscais da Região Autónoma da Madeira (Skattemyndigheten i den autonoma regionen Madeira, Portugal) (nedan kallad skattemyndigheten). Målet rör ett skatterättsligt verkställighetsförfarande som inletts mot Utiledulci i syfte att återkräva det statliga stöd som beviljats detta företag i form av sänkt bolagsskattesats.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 Skäl 25 i förordning 2015/1589 har följande lydelse:

”I fall av olagligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden bör en effektiv konkurrens återställas. Därför är det nödvändigt att stödet jämte ränta återkrävs utan dröjsmål. Det är lämpligt att återkravet verkställs enligt förfaranden i nationell rätt. Tillämpningen av dessa förfaranden bör inte försvåra återställandet av en effektiv konkurrens genom att hindra att kommissionens beslut genomförs omedelbart och effektivt. För att nå detta resultat bör medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att kommissionens beslut verkställs.”

4 I artikel 16 i denna förordning, med rubriken ”Återkrav av stöd”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

”1. Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren … . Kommissionen ska inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i unionsrätten.

…

3. Utan att det påverkar förordnanden av Europeiska unionens domstol enligt artikel 278 [FEUF] ska återkravet verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. I det syftet ska de berörda medlemsstaterna vid förfaranden inför nationella domstolar vidta alla nödvändiga åtgärder som är tillgängliga i deras respektive rättssystem, inbegripet interimistiska åtgärder, utan att unionsrätten påverkas.”

Portugisisk rätt

Allmänna skattelagen

5 I artikel 52 i lei Geral Tributária (allmänna skattelagen), som godkändes genom Decreto-Lei no 398/98 (lagdekret nr 398/98) av den 17 december 1998 ( Diário da República , I serie-A, nr 290, av den 17 december 1998), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1. Uppskov med uppbörden av medel ska beslutas under skatterättsliga verkställighetsförfaranden vid betalning genom avbetalningar eller vid begäran om omprövning, överklagande till domstol i första eller andra instans och vid invändning mot verkställighet när dessa förfaranden avser att den skuld som ska betalas är olaglig eller frågan om möjligheten att återkräva skulden, samt i tvistlösningsförfaranden enligt [skiljemannakonventionen 90/436/EEG av den 23 juli 1990 om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (EGT L 225, 1990, s. 10)] i olika medlemsstater.

2. Uppskov med verkställigheten enligt föregående punkt förutsätter att tillräcklig säkerhet ställs i enlighet med skattelagstiftningen.

…

4. Skattemyndigheten kan på begäran av gäldenären befria gäldenären från skyldigheten att ställa säkerhet om tillhandahållandet av säkerheten skulle innebära irreparabel skada för gäldenären eller om det är uppenbart att ekonomiska resurser saknas och detta visats genom att de utmätningsbara tillgångarna är otillräckliga för betalning av den skuld som ska betalas och eventuella ökningar av denna skuld. Detta gäller dock endast under förutsättning att det inte finns några allvarliga indikationer på att skälet till att tillgångar saknas eller är otillräckliga är att gäldenären har handlat med uppsåt.

…”

Lagen om skatteförfaranden och skattemål

6 I artikel 169 i Código de Procedimento e de Processo Tributário (lagen om skatteförfaranden och skattemål), som godkändes genom Decreto-Lei nr 433/99 (lagdekret nr 433/99) av den 26 oktober 1999 ( Diário da República , I serie-A, nr 255, av den 26 oktober 1999), och som trädde i kraft den 1 januari 2000, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1. Uppskov med verkställighet ska beviljas till dess att frågan har avgjorts när det gäller en begäran om omprövning till myndigheten eller ett överklagande till domstol i första eller andra instans avseende lagligheten av den skuld som ska betalas, samt under förfaranden för tvistlösning enligt [konvention 90/436] eller enligt ett avtal för undvikande av dubbelbeskattning. Uppskov i dessa fall kräver dock att en säkerhet har ställts i enlighet med artikel 195, att en sådan säkerhet har ställts i enlighet med artikel 199 eller att utmätningen garanterar hela den skuld som ska betalas och eventuella ökningar av denna skuld, vilket den behöriga tjänstemannen ska ange i akten.

…

13. Skattskyldiga som har beviljats uppskov med verkställigheten av det skatterättsliga verkställighetsförfarandet i enlighet med denna artikel ska anses ha avhjälpt bristen i sin skattemässiga situation, om inte annat följer av bestämmelserna om befrielse från skyldigheten att ställa säkerhet.

…”

7 I artikel 199 i lagen om skatteförfaranden och skattemål, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”1. Om säkerhet ännu inte har ställts, ska gäldenären på begäran ställa tillräcklig säkerhet i form av bankgaranti, säkerhet, borgensförsäkring eller andra medel för att garantera borgenärens fordringar.

2. Den tillräckliga säkerhet som avses i föregående punkt kan också, på begäran av gäldenären och med skattemyndighetens godkännande, bestå i utmätning eller frivilligt hypotek, varvid bestämmelserna i artikel 195 ska gälla i tillämpliga delar.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

8 Den 4 december 2020 antog kommissionen beslut 2022/1414, i vilket den förklarade att stödordningen ”Zona Franca da Madeira (ZFM) – Ordning III” (nedan kallad ordning III) var oförenlig med den inre marknaden, eftersom den hade genomförts av Republiken Portugal i strid med kommissionens godkännandebeslut av den 27 juni 2007 och den 2 juli 2013 i ärende N 421/2006 respektive ärende SA.34160 (2011/N), och därmed i strid med artikel 108.3 FEUF.

9 I artikel 5 i kommissionens beslut av den 4 december 2020 preciserades att återkrav av det stöd som var oförenligt med den inre marknaden och som hade beviljats inom ramen för ordning III skulle genomföras ”omedelbart och effektivt” och att Republiken Portugal skulle se till att detta beslut ”genomför[de]s inom åtta månader från och med den dag då detta beslut delg[av]s”. Denna frist löpte ut den 5 augusti 2021.

10 På grundval av detta beslut inledde skattemyndigheten ett skatterättsligt verkställighetsförfarande gentemot Utiledulci i syfte att återkräva det statliga stöd som beviljats detta företag inom ramen för ordning III i form av en sänkt bolagsskattesats som var tillämplig på de mottagande bolagen.

11 Portugisisk lagstiftning innehåller inga särskilda bestämmelser om återkrav av statligt stöd. När fråga är om återkrav av statligt stöd finns det ingen regel som utesluter tillämpning av processuella garantier som föreskrivs i portugisisk skatterätt, särskilt reglerna om uppskov med verkställighet av det skatterättsliga verkställighetsförfarandet. Under dessa omständigheter är det administrativa förfarande som är tillämpligt på återkrav av sådant stöd ett skatterättsligt verkställighetsförfarande.

12 I de bestämmelser i portugisisk rätt som reglerar detta skatterättsliga verkställighetsförfarande föreskrivs en möjlighet att ansöka om uppskov med verkställighet av nämnda förfarande i händelse av invändning mot skulden eller mot beslutet att vidta verkställighetsåtgärder och i händelse av betalning genom avbetalningar. Detta under förutsättning att tillräcklig säkerhet ställs eller andra medel för att garantera skattefordran avsätts, eller, om tillräcklig säkerhet saknas, den skattskyldiga personen visar att denne inte kan ställa sådan säkerhet.

13 Utiledulci ansökte om sådant uppskov. Skattemyndigheten avslog ansökan med hänvisning till principen om unionsrättens företräde. Utiledulci överklagade avslagsbeslutet till Tribunal Administrativo e Fiscal do Funchal (Förvaltnings- och skattedomstolen i Funchal, Portugal), som är hänskjutande domstol.

14 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur artikel 16.3 i förordning 2015/1589 och artikel 5 i kommissionens beslut av den 4 december 2020 ska tolkas. Den hänskjutande domstolen anser i huvudsak att den fråga som ska avgöras är huruvida omedelbar och effektiv verkställighet av detta beslut kräver att de portugisiska skatterättsliga bestämmelserna om uppskov med verkställigheten av det skatterättsliga verkställighetsförfarandet inte tillämpas.

15 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Administrativo e Fiscal do Funchal (Förvaltnings- och skattedomstolen i Funchal) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska uttrycket ’omedelbart och effektivt’ återkrav i artikel 5 i [kommissionens beslut av den 4 december 2020] och uttrycket ’återkravet [ska] verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut’ i artikel 16.3 i förordning [1589/1589] tolkas så, att de portugisiska bestämmelserna om processuella garantier som föreskrivs i skatterättsliga verkställighetsförfaranden inte ska tillämpas, särskilt de bestämmelser som avser uppskov med verkställigheten av skatterättsliga verkställighetsförfaranden, eller ska de tvärtom tolkas så, att [skattemyndigheten] är skyldig att iaktta alla processuella garantier som föreskrivs i portugisisk skatterätt, oberoende av att det rör sig om återkrav av statligt stöd som förklarats olagligt i kommissionens beslut [av den 4 december 2020]?”

Prövning av tolkningsfrågan

16 Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera den fråga som hänskjutits (se dom av den 17 juli 1997, Krüger, C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23, dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 3 juni 2025, Kinsa, C‑460/23, EU:C:2025:392, punkt 34).

17 I förevarande fall ska det noteras att det i de bestämmelser i portugisisk rätt som reglerar det skatterättsliga verkställighetsförfarandet, vilka är tillämpliga när Republiken Portugal återkräver ett statligt stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden, föreskrivs en möjlighet att ansöka om uppskov med verkställigheten av detta förfarande, bland annat i händelse av invändning mot skulden eller mot beslutet att vidta verkställighetsåtgärder och i händelse av betalning genom avbetalningar, under förutsättning att en säkerhet ställs. Denna säkerhet kan bestå i en bankgaranti, en säkerhet, en borgensförsäkring, en utmätning, ett frivillig hypotek eller något annat medel som garanterar skattefordran. Den skattskyldiga personen kan på egen begäran befrias från skyldigheten att ställa en sådan säkerhet om tillhandahållandet av säkerheten skulle innebära irreparabel skada för personen eller om det är uppenbart att ekonomiska resurser saknas.

18 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 16.3 i förordning 2015/1589 ska tolkas så, att den innebär en skyldighet för behöriga nationella myndigheter och nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som gör det möjligt bevilja uppskov med verkställigheten av ett skatterättsligt verkställighetsförfarande som syftar till att återkräva ett statligt stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden när stödmottagaren ställer en säkerhet, såsom en bankgaranti, en säkerhet, en borgensförsäkring, en utmätning, ett frivilligt hypotek eller något annat medel som kan garantera sökandens skattefordran, eller till och med efter en begäran från stödmottagaren om att befrias från skyldigheten att ställa en sådan säkerhet.

19 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 16.3 i förordning 2015/1589 ska återkravet, utan att det påverkar förordnanden av Europeiska unionens domstol enligt artikel 278 FEUF, verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. I det syftet ska de berörda medlemsstaterna vid förfaranden inför nationella domstolar vidta alla nödvändiga åtgärder som är tillgängliga i deras respektive rättssystem, inbegripet interimistiska åtgärder, utan att unionsrätten påverkas.

20 I skäl 25 i förordningen preciseras att i fall av olagligt stöd som inte är förenligt med den inre marknaden bör en effektiv konkurrens återställas, och att det därför är nödvändigt att stödet återkrävs utan dröjsmål. Tillämpningen av nationella förfaranden bör således inte försvåra återställandet av en effektiv konkurrens genom att hindra att kommissionens beslut genomförs omedelbart och effektivt. För att nå detta resultat bör medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att detta beslut verkställs.

21 Även om ordalydelsen av artikel 16.3 i förordning 2015/1589 återspeglar de krav som följer av effektivitetsprincipen framgår det också av bestämmelsen att den berörda medlemsstatens lagstiftning ska tillämpas, i syfte att verkställa återkravet av det olagliga stödet, enligt principen om medlemsstatens processuella autonomi – om det inte finns unionsbestämmelser på området – och med iakttagande av de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till ett rättvist förfarande, inbegripet rätten till försvar (dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C‑527/12, EU:C:2014:2193, punkt 39).

22 Medlemsstaternas valfrihet när det gäller de medel som ska användas för att återkräva ett sådant stöd är emellertid begränsad, eftersom dessa medel inte får medföra att det i praktiken är omöjligt att verkställa det återkrav som föreskrivs i unionsrätten. Tillämpningen av nationella förfaranden är således underställd villkoret att förfarandena gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Frankrike, C‑232/05, EU:C:2006:651, punkt 49, och dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C‑527/12, EU:C:2014:2193, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

23 En medlemsstat som enligt ett kommissionsbeslut är skyldig att återkräva olagligt stöd kan bara fullgöra denna skyldighet om de normala konkurrensvillkor som har snedvridits genom beviljandet av det olagliga stödet kan återställas genom de åtgärder som medlemsstaten vidtar (dom av den 12 december 2002, kommissionen/Tyskland, C‑209/00, EU:C:2002:747, punkt 35, och dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C‑527/12, EU:C:2014:2193, punkt 42).

24 Syftet med att återkräva ett olagligt statligt stöd är nämligen att återställa den situation som rådde på den inre marknaden innan stödet betalades ut. Detta syfte har uppnåtts så snart stödet, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, har återbetalats av stödmottagaren eller, med andra ord, av de företag som faktiskt har dragit fördel av stödet. Genom denna återbetalning förlorar mottagaren följaktligen den fördel som vederbörande åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet återställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus och Ryanair Designated Activity, C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:990, punkterna 89 och 90, dom av den 19 oktober 2023, Ministar na zemedelieto, hranite i gorite, C‑325/22, EU:C:2023:793, punkt 47, samt dom av den 29 juli 2024, Koiviston Auto Helsinki/kommissionen, C‑697/22 P, EU:C:2024:641, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

25 I detta avseende bör det, såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkterna 16 och 17 i sitt förslag till avgörande, preciseras att den skyldighet som åligger den medlemsstat som ett beslut om återkrav från kommissionen riktar sig till enligt artikel 16.1 i förordning 2015/1589, att vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva det berörda stödet från mottagaren, innebär en skyldighet att uppnå ett visst resultat (se, för ett likande resonemang, dom av den 13 november 2025, kommissionen/Bulgarien (Byten av skogsmark II), C‑632/23, EU:C:2025:890, punkt 64). Denna skyldighet måste dessutom uppfyllas inom de frister som kommissionen fastställt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, kommissionen/Italien, C‑304/09, EU:C:2010:812, punkt 32, och dom av den 13 november 2025, kommissionen/Bulgarien (Utbyte av skogsmark II), C‑632/23, EU:C:2025:890, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

26 Av detta följer, såsom generaladvokaten har angett i punkt 21 i sitt förslag till avgörande, att medlemsstaternas processuella autonomi vad gäller återkrav av olagligt statligt stöd begränsas av att den åtgärd som vidtas av de förvaltningsmyndigheter som har tilldelats uppgiften måste vara effektiv. Det ankommer således på såväl de nationella domstolarna som, under deras kontroll, på dessa myndigheter att säkerställa ett genomförande som är förenligt med syftet med kommissionens beslut om återkrav av detta stöd, vilket är att förhindra varje snedvridning av marknadens funktion som följer av beviljandet av statligt stöd som är skadligt för konkurrensen. Det ska i detta hänseende erinras om att det följer av fast rättspraxis att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser i sin interna rättsordning, inte ens grundlagsbestämmelser, som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter enligt unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2015, kommissionen/Tyskland, C‑674/13, EU:C:2015:302, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

27 I förevarande fall är det enligt de bestämmelser i portugisisk rätt som är tillämpliga när Republiken Portugal återkräver ett statligt stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden, såsom preciseras i punkterna 12 och 17 ovan, möjligt att ansöka om uppskov med verkställigheten av förfarandet, bland annat i händelse av invändning mot skulden eller mot beslutet att vidta verkställighetsåtgärder och i händelse av betalning genom avbetalningar. Detta under förutsättning att tillräcklig säkerhet, i form av en bankgaranti, en säkerhet, en borgensförsäkring, en utmätning, ett frivillig hypotek eller något annat medel som garanterar skattefordran ställs, eller, om tillräcklig säkerhet saknas, den skattskyldiga personen visar att tillhandahållandet av säkerheten skulle innebära irreparabel skada för personen eller om det är uppenbart att ekonomiska resurser saknas.

28 Det ska således prövas huruvida tillämpningen av dessa bestämmelser, med beaktande av det allmänna sammanhang i vilket de ingår, är oförenlig med kravet i artikel 16.3 i förordning 2015/1589 på ett omedelbart och effektivt återkrav av det berörda stödet, såsom detta krav har tolkats mot bakgrund av de slutsatser som följer av den rättspraxis som det erinras om i punkterna 21–25 ovan.

29 Det ska i detta hänseende för det första erinras om att nationell lagstiftning som föreskriver att ett överklagande av ett beslut om återkrav av olagligt stöd automatiskt resulterar i uppskov med verkställigheten inte kan anses göra det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa ett beslut av kommissionen om återkrav av detta stöd. Tvärtom kan beviljandet av sådant uppskov avsevärt försena återbetalningen av stödet och på det sättet förlänga den otillbörliga konkurrensfördel som följer av stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Frankrike, C‑232/05, EU:C:2006:651, punkterna 46, 51 och 52). Sådan nationell lagstiftning, enligt vilken ett överklagande av beslut om återkrav av olagligt stöd automatiskt resulterar i uppskov med verkställigheten, ska följaktligen inte tillämpas (dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Frankrike, C‑232/05, EU:C:2006:651, punkt 53).

30 I förevarande fall kännetecknas det nationella skatterättsliga verkställighetsförfarandet, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 24 i sitt förslag till avgörande, även av systematiska och automatiska inslag, eftersom de portugisiska skattemyndigheterna saknar utrymme för skönsmässig bedömning åtminstone vad gäller uppskov med verkställigheten när villkoret om ställande av säkerhet är uppfyllt.

31 Den automatiska karaktären av det uppskov som föreskrivs i ett sådant nationellt verkställighetsförfarande som det som är aktuellt i det nationella målet kan således avsevärt försena återbetalningen av ett olagligt stöd och därigenom förlänga den otillbörliga konkurrensfördel som stödmottagaren har fått genom detta stöd, vilket således strider mot kravet på omedelbar och effektiv återbetalning av detta stöd, såsom det föreskrivs i artikel 16.3 i förordning 2015/1589.

32 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 26 i sitt förslag till avgörande får sådana instrument som bankgaranti, säkerhet, borgensförsäkring, utmätning och frivilligt hypotek nämligen i princip inte till följd att stödet skiljs från mottagarens tillgångar, och på så sätt fråntar denne den fördel som är förknippad med stödet. Varken bokföringskonsekvenserna eller kostnaderna i samband med ställandet av en säkerhet kan, vad gäller deras inverkan på stödmottagarens ekonomiska situation, likställas med återbetalning av det mottagna stödet. Det uttryckliga syftet med dessa instrument är att garantera borgenärens fordran under den tid som verkställighetsförfarandet är vilandeförklarat. Detta syfte avviker från det syfte som eftersträvas med återkrav av olagligt statligt stöd.

33 Det skulle endast förhålla sig annorlunda om snedvridningen av konkurrensen undanröjdes fullt ut, exempelvis genom utmätning eller insättning på ett spärrat konto av det olagliga stödbeloppet jämte ränta, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. I sådana fall skulle nämligen det mål som eftersträvas med kommissionens beslut om återkrav av det olagliga stödet, det vill säga att återställa de normala konkurrensvillkor som snedvridits genom beviljandet av stödet, uppnås.

34 Vad för det andra gäller möjligheten att befria gäldenären från skyldigheten att ställa en säkerhet, ska det preciseras att överväganden avseende den ekonomiska skada som följer av återbetalningen av det berörda stödet inte kan motivera ett dröjsmål i återkravsförfarandet. Även när statligt stöd som betalats ut olagligt ska återkrävas av mottagande företag som befinner sig i ekonomiska svårigheter eller i konkurs, påverkar sådana svårigheter inte skyldigheten att återkräva stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2012, kommissionen/Spanien, C‑610/10, EU:C:2012:781, punkt 71, och dom av den 17 januari 2018, kommissionen/Grekland, C‑363/16, EU:C:2018:12, punkt 36). Av detta följer att medlemsstaten, beroende på omständigheterna, är skyldig att likvidera bolaget, att föra in fordran i bolagets skuldförteckning, eller att vidta andra åtgärder för att driva in stödet (dom av den 6 december 2007, kommissionen/Italien, C‑527/05, EU:C:2007:753, punkt 28).

35 Vad för det tredje gäller möjligheten att betala det belopp som ska betalas genom avbetalningar, ska det understrykas att sådana betalningsvillkor, när återbetalning tillåts efter utgången av den frist för återkrav som kommissionen har fastställt, inte är förenliga med skyldigheten att utan dröjsmål verkställa återkravet, vilken bland annat syftar till att säkerställa att kommissionens beslut om återkrav, i förevarande fall kommissionens beslut av den 4 december 2020, ges full verkan och till att göra det möjligt att uppnå ett resultat som är förenligt med beslutets syfte, nämligen att försäkra sig om att stödmottagaren inte ens tillfälligt förfogar över de medel som motsvarar det stöd som redan har återbetalats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2010, Scott och Kimberly Clark, C‑210/09, EU:C:2010:294, punkt 29).

36 Det ska slutligen erinras om att det följer av domstolens praxis att upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav är en logisk följd av att stödet har fastställts vara olagligt. Ett återkrav av olagligen beviljat statligt stöd i syfte att återställa den tidigare situationen kan följaktligen i princip inte anses vara oproportionerlig i förhållande till målet för bestämmelserna om statligt stöd i fördraget. En åtgärd för återkrav av det olagliga statliga stödet strider endast mot proportionalitetsprincipen om det belopp som stödmottagaren ska återbetala är högre än nutidsvärdet av det stödbelopp som har mottagits (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 1990, Belgien/kommissionen, C‑142/87, EU:C:1990:125, punkt 66, och dom av den 29 juli 2024, Koiviston Auto Helsinki/kommissionen, C‑697/22 P, EU:C:2024:641, punkterna 79 och 80).

37 Härav följer att sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att betalning genom avbetalningar eller överklagande av beslut om återkrav av ett olagligt stöd automatiskt resulterar i uppskov med verkställigheten, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den nationella domstolen att göra, är oförenlig med syftet att upphäva det olagliga stöd som förklarats oförenligt med den inre marknaden och med kravet på att säkerställa ett omedelbart och effektivt genomförande av beslut om återkrav av stöd. Såsom anges i punkt 29 ovan ska sådana nationella bestämmelser följaktligen inte tillämpas.

38 Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 16.3 i förordning 2015/1589 ska tolkas så, att den innebär en skyldighet för behöriga nationella myndigheter och nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som gör det möjligt att bevilja uppskov med verkställigheten av ett skatterättsligt verkställighetsförfarande som syftar till att återkräva ett statligt stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden, när stödmottagaren ställer en säkerhet, såsom en bankgaranti, en säkerhet, en borgensförsäkring, en utmätning, ett frivilligt hypotek eller något annat medel som kan garantera sökandens skattefordran, eller till och med efter en begäran från stödmottagaren om att befrias från skyldigheten att ställa en sådan säkerhet, såvida inte ställandet av säkerheten berövar nämnda mottagare den konkurrensfördel som är knuten till detta stöd.

Rättegångskostnader

39 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 16.3 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF]

ska tolkas på följande sätt:

Den innebär en skyldighet för behöriga nationella myndigheter och nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som gör det möjligt att bevilja uppskov med verkställigheten av ett skatterättsligt verkställighetsförfarande som syftar till att återkräva ett statligt stöd som är olagligt och oförenligt med den inre marknaden, när stödmottagaren ställer en säkerhet, såsom en bankgaranti, en säkerhet, en borgensförsäkring, en utmätning, ett frivilligt hypotek eller något annat medel som kan garantera sökandens skattefordran, eller till och med efter en begäran från stödmottagaren om att befrias från skyldigheten att ställa en sådan säkerhet, såvida inte ställandet av säkerheten berövar nämnda mottagare den konkurrensfördel som är knuten till detta stöd.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: portugisiska.