Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 29 juli 2024

I mål C‑697/22 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 11 november 2022,

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos samt domarna O. Spineanu-Matei, J.-C. Bonichot (referent), S. Rodin och L.S. Rossi, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: handläggaren A. Juhász-Tóth,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 februari 2024,

och efter att den 16 maj 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden i målet om överklagande

Prövning av överklagandet

Den första grunden för överklagandet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden för överklagandet

Parternas argument

Domstolens bedömning

Talan vid tribunalen

Rättegångskostnader

1 Helsingfors Busstrafik Ab, numera Koiviston Auto Helsinki Oy, har genom sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 14 september 2022, Helsingsin Busiilikenne (Helsingfors Busstrafik)/kommissionen ( T‑603/19, EU:T:2022:555) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Helsingfors Busstrafiks talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2020/1814 av den 28 juni 2019 om det statliga stöd SA.33846 (2015/C) (f.d. 2014/NN) (f.d. 2011/CP) som Finland har genomfört till förmån för Helsingfors Busstrafik Ab (EUT L 404, 2020, s. 10) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 I artikel 1 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9), med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

3 Artikel 6 i förordningen, med rubriken Formellt granskningsförfarande, har följande lydelse:

4 Gamla Helsingfors busstrafik (nedan kallat gamla HelB) trafikerade busslinjer i Helsingforsregionen och erbjöd chartrad trafik och bussleasingtjänster. Bolaget ägdes till 100 procent av Helsingfors stad.

5 Bakgrunden till tvisten redovisas i punkterna 3–9 i den överklagade domen på följande sätt:

6 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 september 2019, väckte nya HelB talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

7 Till stöd för sin talan åberopade nya HelB fem grunder. Som första grund gjordes det gällande att det omtvistade beslutet antagits med åsidosättande av nya HelB:s processuella rättigheter. Den andra grunden avsåg att kommissionen gjort en uppenbart oriktig bedömning av huruvida det förelåg en ekonomisk kontinuitet mellan gamla och nya HelB. Såvitt avser den tredje grunden hävdade nya HelB att det omtvistade beslutet var otillräckligt motiverat. Nya HelB gjorde som fjärde grund gällande att kommissionen hade åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen. Den femte grunden avsåg åsidosättande av artikel 107.1 FEUF.

8 Tribunalen ogillade talan genom den överklagade domen.

9 Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

10 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

11 Koiviston Auto har som första grund gjort gällande att tribunalen gjorde ett väsentlig förfarandefel och som andra grund att tribunalen åsidosatte proportionalitetsprincipen.

12 Genom den första grunden för överklagandet har klaganden åberopat ett väsentligt förfarandefel.

13 I den första delen av denna grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte var skyldig att utvidga det formella granskningsförfarandet om den ville uttala sig om den ekonomiska kontinuiteten mellan gamla HelB och nya HelB. Tribunalen ansåg felaktigt, i punkt 40 i den överklagade domen, att den utvidgning av skyldigheten att återbetala det statliga stöd som beviljats gamla HelB och som inte föreskrevs i beslutet att inleda förfarandet inte hade utvidgat föremålet för nämnda förfarande, eftersom detta endast omfattade de stödåtgärder som nämndes i detta beslut. Överlåtelsen av gamla HelB, som ägde rum den 14 december 2015, var en ny omständighet som inte ingick i beslutet att inleda förfarandet, med följd att kommissionen skulle ha ändrat eller utvidgat det formella granskningsförfarandet.

14 Genom den andra delen av denna grund har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkt 51 i den överklagade domen, felaktigt fann att kommissionens åsidosättande av artikel 108.2 FEUF, genom att inte låta klaganden delta i det formella granskningsförfarandet, inte utgjorde ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, utan endast ett förfarandefel som endast kunde leda till en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet om det fastställdes att beslutet hade kunnat få ett annat innehåll om detta fel inte hade förelegat.

15 Tribunalen misstog sig även när den i punkterna 50 och 51 i den överklagade domen fann att kommissionens underlåtenhet att låta berörda parter delta i det administrativa förfarandet endast kunde utgöra ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift om denna underlåtenhet avsåg innehållet i beslutet att inleda förfarandet.

16 För det första skulle tribunalens ståndpunkt nämligen innebära att rätten för en köpare av ett företag som mottagit statligt stöd att yttra sig i ett formellt granskningsförfarande avseende detta stöd var beroende av tidpunkten för företagsförvärvet.

17 För det andra skulle det strida mot likhetsprincipen att försätta en person som har förvärvat ett företag under det formella granskningsförfarandet i en sämre situation än en person som har förvärvat ett företag före offentliggörandet av beslutet att inleda förfarandet, och som således har möjlighet att yttra sig i detta avseende vid tidpunkten för beslutet, eller situationen för den person som har förvärvat ett företag men där överlåtelsen först sker efter kommissionens slutliga beslut och som kan yttra sig under den nationella genomförandefasen.

18 För det tredje skulle tribunalens ovannämnda synsätt leda till en situation där det inte ges någon möjlighet för en berörd part som befinner sig i en situation som är jämförbar med klagandens att inkomma med sina synpunkter, relevanta upplysningar och bevisning innan kommissionen antar ett beslut om återkrav av ett stöd som kommissionen har ansett vara olagligt.

19 Tribunalen grundade den åtskillnad som den gjorde mellan ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift och något annat förfarandefel på tidigare rättspraxis, vars faktiska omständigheter skiljer sig från dem i förevarande mål. Dels hade den berörda parten, i den dom som nämns i punkt 51 i den överklagade domen och den rättspraxis som nämnda dom hänvisar till, möjlighet att bli hörd och underlåtenheten att uppfylla skyldigheten att lämna möjlighet att bli hörd avsåg endast vissa handlingar i ärendet. Dels har klaganden gjort gällande att den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 51 i den överklagade domen har sitt ursprung i faktiska omständigheter som inte är jämförbara med omständigheterna i förevarande mål.

20 Det framgår däremot av domen av den 11 december 2008, kommissionen/Freistaat Sachsen ( C‑334/07 P, EU:C:2008:709, punkt 55), att kommissionen när den fattar beslut om att inleda ett formellt granskningsförfarande med avseende på ett planerat stöd, måste den ge berörda parter, inbegripet det eller de berörda företagen, tillfälle att yttra sig [och att] denna regel [utgör] en väsentlig formföreskrift.

21 Klaganden har även påpekat att rätten att bli hörd i ett administrativt förfarande är en grundläggande rättighet som erkänns i unionsrätten och som slås fast i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), med rubriken Rätt till god förvaltning. Åsidosättandet utgör ett väsentligt förfarandefel som motiverar en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, utan att den skadelidande måste bevisa de eventuella verkningar som underlåtenheten att ha blivit hörd kan ha haft på det beslut som ska fattas i det administrativa förfarandet. Genom att anse att ett berövande av rätten att yttra sig endast utgör ett förfarandefel, låter tribunalen förstå att denna rättighet inte är en grundläggande rättighet utan en rättighet som kan åsidosättas utan att det har några konsekvenser.

22 Rätten att bli hörd utgör även en allmän rättsprincip som fastställts på konkurrensområdet i domen av den 23 oktober 1974, Transocean Marine Paint Association/kommissionen ( 17/74, EU:C:1974:106, punkt 15), i vilken det understryks att denna rätt är desto viktigare eftersom det aktuella beslutet medför ansenliga förpliktelser med omfattande räckvidd.

23 I förevarande fall fick det omtvistade beslutet allvarliga konsekvenser för nya HelB, eftersom det tvingade bolaget att betala ett belopp på cirka 54 miljoner euro, jämte ränta, på återkravet av det olagliga statliga stödet, vilket medförde en risk för konkurs och tvingade HelB att ansöka om omstrukturering i juni 2021. Omstruktureringsförfarandet avslutades i februari 2022 genom att den familj som bildat Koiviston Auto-koncernen på 1920-talet, och vilken hade förvärvat nya HelB, tvingades sälja för att kunna betala återkravsbeloppet. Återkravet har däremot gynnat Helsingfors stad som, trots att den var ansvarig för det rättsstridiga statliga stödet, eftersom staden återkrävde det stöd som den hade beviljat sitt eget bolag, samtidigt behöll hela den köpeskilling som klaganden hade betalat.

24 Genom den första grundens tredje del har klaganden hävdat att även om det antas att kommissionen i förevarande fall inte har åsidosatt en väsentlig formföreskrift och att den endast gjort sig skyldig till ett förfarandefel, har tribunalen ändå gjort en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 64 i den överklagade domen slå fast att klagandens synpunkter inte hade ändrat det omtvistade beslutet.

25 Detta fel är en följd av ett annat fel som tribunalen gjorde i punkt 56 i den överklagade domen genom att den slog fast att de synpunkter, som enligt klaganden hade kunnat översändas om den konstaterade felet i förfarandet inte hade förekommit, endast avsåg ett av de kriterier som användes för att fastställa förekomsten av ekonomisk kontinuitet, nämligen den ekonomiska logiken i transaktionen. Såsom tvärtom framgår av punkterna 42 och 52 i den överklagade domen gjorde klaganden gällande vid tribunalen att det formella granskningsförfarandet hade lett till eller kunde ha lett till ett annat resultat, huvudsakligen vad gäller tillämpningen av principen om ekonomisk kontinuitet och den faktiska överföringen av det statliga stödet till nya HelB.

26 När ett kommissionsbeslut är föremål för en talan vid unionsdomstolen ska beslutet dessutom bedömas mot bakgrund av de uppgifter och handlingar som kommissionen hade tillgång till när den antog beslutet (dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott SA, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 91). Eftersom en klagande är helt beroende av handlingarna från det formella granskningsförfarandet är klaganden således inte, inte ens inom ramen för ett rättsligt förfarande, i stånd till att lägga fram bevis för att vederbörandes deltagande i detta formella granskningsförfarande skulle ha kunnat påverka nämnda beslut. Klaganden är således inte i stånd att bevisa att dess deltagande skulle ha kunnat påverka samma beslut.

27 Klaganden har i sin replik angett att den delar kommissionens bedömning, i punkt 73 i kommissionens svaromål, att prövningen av huruvida det föreligger statligt stöd och prövningen av den ekonomiska kontinuiteten är två skilda frågor. De berörda parterna bör därför höras om båda frågorna.

28 Kommissionen har tillbakavisat klagandens resonemang.

29 Inledningsvis, vad gäller påståendet att kommissionen var skyldig att rätta eller utvidga beslutet att inleda förfarandet, har kommissionen hävdat att tribunalen gjorde en korrekt bedömning när den i punkt 39 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte hade ändrat uppfattning om vem som var mottagaren av det statliga stödet efter detta beslut och, i punkt 40 i samma dom, att den inte heller hade ändrat uppfattning om stödets syfte, vilket var begränsat till de fyra stödåtgärder som angavs i beslutet. Fastställandet av den ekonomiska kontinuiteten mellan nya HelB och gamla HelB har således inte ändrat kommissionens bedömning. Tribunalen gjorde således inte en felaktig rättstillämpning när den i punkt 41 i den överklagade domen fann att kommissionen varken var skyldig att rätta eller utvidga beslutet att inleda förfarandet.

30 Vidare har kommissionen bestritt det påstådda åsidosättandet av en väsentlig formföreskrift genom att inte uppmana nya HelB att yttra sig över den ekonomiska kontinuiteten.

31 Vad för det första beträffar den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort med avseende på likhetsprincipen, eftersom den ansåg att rätten för personer som har förvärvat ett företag att bli hörda under det formella granskningsförfarandet varierar beroende på tidpunkten för överlåtelsen, anser kommissionen att den åtskillnad som tribunalen gjorde är motiverad av en objektiv skillnad mellan situationerna. Om överlåtelsen sker efter det att det formella granskningsförfarandet har inletts, har förvärvaren kännedom om det pågående formella granskningsförfarandet och antas godta den rådande situationen, det vill säga att kommissionen kan besluta att det aktuella stödet är oförenligt med den inre marknaden och ska återkrävas. I denna situation finns det inget som hindrar köparen, som följaktligen är den ekonomiska efterträdaren, från att beakta denna risk vid sina förhandlingar med säljaren.

32 I förevarande mål är det i synnerhet inte möjligt att betvivla att nya HelB hade informerats om det pågående formella granskningsförfarandet, eftersom en klausul i köpeavtalet garanterade HelB full ersättning för det fall det krävdes återbetalning av statligt stöd.

33 Vad för det andra beträffar frågan huruvida den åtskillnad som tribunalen gjorde mellan ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift och ett annat förfarandefel var ogrundad, vilket klaganden anser, har kommissionen hävdat att denna åtskillnad följer av domstolens praxis. Genom att blanda ihop rätten att yttra sig med rätten att delta i det administrativa förfarandet avseende ett statligt stöd, har klaganden inte beaktat denna rättspraxis. I domen av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo ( C‑56/18 P, EU:C:2020:192), som klaganden felaktigt ansåg sakna relevans i förevarande mål, slog domstolen fast att de berörda parterna hade deltagit i det administrativa förfarandet, men inte i tillräcklig omfattning.

34 Förfarandefel medför endast att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras om det visas att beslutet utan detta fel hade kunnat få ett annat innehåll, såsom tribunalen erinrade om i punkt 51 i den överklagade domen.

35 Vad för det tredje beträffar tribunalens påstått felaktiga bedömning att den omständigheten att kommissionen inte hade berett klaganden möjlighet att yttra sig över beslutet att inleda förfarandet inte utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, har kommissionen hävdat att det inte föreligger något sådant åsidosättande när den omständighet som kommissionen klandras för att ha utelämnat i beslutet att inleda förfarandet inte utgör en sak- eller rättsfråga som är relevant för granskningen av stödåtgärden i fråga (dom av den 10 mars 2022, kommissionen/Freistaat Bayern, C‑167/19 P, EU:C:2022:176, punkt 96). I förevarande fall har kommissionen inte utelämnat någon relevant omständighet för granskningen av de omtvistade åtgärderna i beslutet att inleda förfarandet.

36 För det fjärde har kommissionen hävdat att den under alla omständigheter inte är skyldig att låta en ekonomisk efterträdare som förvärvar ett bolag efter antagandet av beslutet att inleda detta förfarande delta i det formella granskningsförfarandet. Kommissionen anser därför att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkterna 47, 48 och 51 i den överklagade domen när den fann att kommissionen hade åsidosatt artikel 108.2 FEUF och har yrkat att domstolen ska ersätta de felaktiga skäl som anges i dessa punkter med de skäl som anges nedan.

37 De skyldigheter som följer av artikel 108.2 FEUF är begränsade till kraven avseende beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet och är knutna till detta beslut. Vad närmare bestämt gäller kravet på att berörda parter på ett lämpligt sätt ska delta i det administrativa förfarandet avseende statligt stöd, får detta krav inte leda till att berörda parter får samma rättigheter som den berörda medlemsstaten. Tribunalens slutsats att kommissionen specifikt borde ha låtit klaganden delta i det formella granskningsförfarandet och ge klaganden tillfälle att yttra sig över de aspekter som har samband med den ekonomiska kontinuiteten på grund av de särskilda omständigheterna i förevarande fall, strider mot principen att undersökningar av statligt stöd huvudsakligen är förfaranden som avser den medlemsstat som har beviljat det aktuella stödet.

38 Vad för det femte gäller påståendet att det påstådda åsidosättandet av artikel 108.2 FEUF innebär ett åsidosättande av rätten att bli hörd i artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och att detta åsidosättande följaktligen utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, har kommissionen hävdat att de berörda parterna inte har rätt att bli hörda, utan endast rätten att delta i det administrativa förfarandet på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (dom av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo, C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkt 71 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 september 2021, Ryanair/kommissionen, T‑448/18, EU:T:2021:626, punkt 102).

39 Unionsdomstolarna kan inte, på grundval av allmänna rättsprinciper, såsom rätten att bli hörd, utvidga de processuella rättigheter som berörda parter har enligt EUF-fördraget och sekundärrätten. Ett förfarande enligt artikel 108.2 FEUF är endast ett förfarande inter partes för den berörda medlemsstaten, men inte för övriga parter (dom av den 6 mars 2003, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein-Westfalen/kommissionen, T‑228/99 och T‑233/99, EU:T:2003:57, punkt 168). I ett förfarande avseende kontroll av statligt stöd kan således inte stödmottagarna åberopa sig rätten till försvar.

40 Det skulle strida mot domen av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo ( C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkterna 74 och 75), att anse att kommissionen har en skyldighet att i förväg underrätta stödmottagarna om de omständigheter som den avser att lägga till grund för sitt slutliga beslut och det skulle innebära att ett sådant kontradiktoriskt förfarande som det som har inletts till förmån för den medlemsstat som är ansvarig för beviljandet av stödet även inleddes till förmån för stödmottagarna.

41 Slutligen, gällande den felaktiga rättstillämpning som tribunalen ska ha gjort när den fann att klagandens synpunkter inte hade gjort det möjligt att ändra det omtvistade beslutet, anser kommissionen att det är uppenbart att denna anmärkning ska avvisas, eftersom den i själva verket avser tribunalens bedömning av bevisningen.

42 Kommissionen har vidare hävdat att klagandens påstående att tribunalen har ålagt klaganden en bevisbörda som är omöjlig att fullgöra, eftersom klaganden endast hade rätt att lägga fram de uppgifter som kommissionen hade kännedom om vid tidpunkten för det omtvistade beslutet, saknar grund. Kommissionen har gjort gällande att klaganden kunde lägga fram all relevant bevisning vid tribunalen och att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att klaganden inte hade lagt fram den bevisning som det ankom på klaganden att lägga fram.

43 Klaganden har som första grund hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 51 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte hade åsidosatt en väsentlig formföreskrift genom att inte bereda klaganden tillfälle att yttra sig under det formella granskningsförfarandet av de omtvistade åtgärderna.

44 I den första delen av denna grund har klaganden kritiserat tribunalen för att i punkterna 36–41 i den överklagade domen ha underkänt klagandens argument att kommissionen var skyldig att komplettera eller ändra beslutet att inleda förfarandet efter överlåtelsen av gamla HelB.

45 Det finns härvidlag anledning att erinra om att det i samband med förfarandet för granskning av statligt stöd enligt artikel 108 FEUF ska göras en åtskillnad mellan å ena sidan den inledande fasen av granskning av stöden vilken anges i artikel 108.3 FEUF och som enbart syftar till att göra det möjligt för kommissionen att bilda sig en första uppfattning om huruvida stödåtgärden helt eller delvis är förenligt med den inre marknaden, och å andra sidan den granskningsfas som anges i artikel 108.2 FEUF. Den är endast inom ramen för sistnämnda granskningsfas, vilken syftar till att göra det möjligt för kommissionen att få kunskap om samtliga omständigheter i ärendet, som kommissionen enligt EUF-fördraget har en skyldighet att ge berörda parter tillfälle att yttra sig (dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen, C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Denna skyldighet utgör en väsentlig formföreskrift som är oupplösligt förbundet med den rättsliga utformningen eller ett korrekt uttryck för viljan hos rättsaktens upphovsman (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2008, kommissionen/Freistaat Sachsen, C‑334/07 P, EU:C:2008:709, punkt 55, och dom av 10 mars 2022, kommissionen/Freistaat Bayern m.fl., C‑167/19 P och C‑171/19 P, EU:C:2022:176, punkt 89).

46 Omfattningen av denna skyldighet preciseras i artikel 1 h i förordning 2015/1589, enligt vilken kategorin berörd part omfattar en medlemsstat eller en person, ett företag eller en företagssammanslutning, vars intressen kan påverkas av att stöd beviljas, framför allt stödmottagaren, konkurrerande företag och branschorganisationer.

47 Domstolen har slagit fast att, då förfarandet för kontroll av statligt stöd, med beaktande av dess allmänna systematik är ett förfarande som har inletts gentemot den medlemsstat som har beviljat stödet har andra berörda än denna medlemsstat inte rätt till ett kontradiktoriskt förfarande med kommissionen som motsvarar det som ges den berörda medlemsstaten (se, för ett likande resonemang, dom av den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, C‑74/00 P och C‑75/00 P, EU:C:2002:524, punkterna 81 och 82), och att stödmottagaren inte har mer vidsträckta rättigheter än andra berörda parter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, kommissionen/Gmina Miasto Gdynia och Port Lotniczy Gdynia Kosakowo, C‑56/18 P, EU:C:2020:192, punkt 75).

48 Under dessa omständigheter har domstolen slagit fast att offentliggörande av ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning utgör ett lämpligt sätt att upplysa alla berörda parter om att ett formellt granskningsförfarande har inletts. Syftet med meddelandet är att från de berörda parterna få alla uppgifter som kan vägleda kommissionen i dess framtida handlande. Ett sådant förfarande säkerställer även att de övriga medlemsstaterna och de berörda kretsarna inom näringslivet lämnas tillfälle att yttra sig (dom av den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, C‑74/00 P och C‑75/00 P, EU:C:2002:524, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

49 Berörda parter kan emellertid endast yttra sig på ett ändamålsenligt sätt om det offentliggjorda beslutet uttryckligen och tydligt anger de relevanta sak- och rättsfrågorna, såsom föreskrivs i artikel 6.1 första meningen i förordning 2015/1589 (dom av den 10 mars 2022, kommissionen/Freistaat Bayern m.fl., C‑167/19 P och C‑171/19 P, EU:C:2022:176, punkt 91).

50 Av detta följer att enbart den omständigheten att ett beslut att inleda det formella granskningsförfarandet offentliggörs, utan att innehållet i ett sådant beslut uppfyller kraven i denna bestämmelse, inte gör det möjligt att anse att den skyldighet som åligger kommissionen vid tidpunkten för det formella granskningsförfarandet, och som kvalificerats som en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 andra stycket FEUF, är uppfylld (dom av den 10 mars 2022, kommissionen/Freistaat Bayern m.fl., C‑167/19 P och C‑171/19 P, EU:C:2022:176, punkt 92).

51 De relevanta sak- och rättsfrågor som ska framgå av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet är de som detta förfarande syftar till att undersöka inför antagandet av kommissionens slutliga beslut om huruvida det föreligger statligt stöd och huruvida detta är förenligt med den inre marknaden samt, i förekommande fall, om skyldigheten att återkräva stödet.

52 Domstolen har dessutom slagit fast att det kan föreligga situationer där nya faktiska omständigheter som avviker från dem som framgår av beslutet att inleda ett granskningsförfarande eller omfattande ändringar i det tillämpliga regelverket kan medföra att det blir nödvändigt att låta de berörda parterna vara än mer delaktiga, eller till och med kräva att ett kompletterande eller rättat beslut om att inleda ett granskningsförfarande offentliggörs (dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen, C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 71).

53 När nya omständigheter som inträffar efter beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet utgör relevanta sak- och rättsfrågor i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning 2015/1589, kan kommissionens skyldighet att underrätta alla berörda parter om detta, så att de ges möjlighet att yttra sig, endast genomföras genom att ett kompletterande beslut om att inleda förfarandet offentliggörs. Såsom det har erinrats om i punkt 46 i förevarande dom utgör de berörda parterna en obestämd grupp av mottagare, vars underrättande endast kan säkerställas genom ett offentliggörande.

54 I förevarande fall förvärvades gamla HelB, som angavs som mottagare av det aktuella statliga stödet i beslutet att inleda förfarandet, av nya HelB efter detta beslut.

55 Såsom generaladvokaten har erinrat om i punkt 49 i sitt förslag till avgörande framgår det av punkterna 42–46 i den överklagade domen att kommissionen sedan juni 2015 kände till förfarandet för överlåtelse av gamla HelB:s verksamhet och att det förflöt tre och ett halvt år mellan tidpunkten för överlåtelsen till nya HelB och dagen för antagandet av det omtvistade beslutet. I detta avseende är det viktigt att notera att kommissionen endast nämnde gamla HelB som potentiell mottagare av det aktuella stödet i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet. När överlåtelsen väl hade kommit till kommissionens kännedom var den följaktligen en relevant fråga vid dess granskning i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning 2015/1589.

56 Denna relevanta fråga kunde emellertid inte anges i beslutet att inleda förfarandet, eftersom den uppkom efter offentliggörandet av beslutet. Under dessa omständigheter var kommissionen, såsom angetts i punkt 53 ovan, skyldig att offentliggöra ett kompletterande beslut att inleda förfarandet i vilket denna nya relevanta fråga angavs, för att berörda parter på ett ändamålsenligt sätt skulle få tillfälle att yttra sig, såsom krävs enligt artikel 108.2 FEUF och artikel 6.1 i förordning 2015/1589.

57 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 53 och 54 i sitt förslag till avgörande har varken klaganden eller någon annan berörd part, i synnerhet de företag som konkurrerar med sistnämnda, i något skede av det formella granskningsförfarandet getts tillfälle att yttra sig över den ekonomiska kontinuiteten mellan gamla HelB och nya HelB, och följaktligen inte heller om möjligheten att återkräva det aktuella statliga stödet från det sistnämnda företaget, eftersom ett sådant offentliggörande inte skedde.

58 Härav följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grundens första del, enligt vilken tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 41 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte var skyldig att utvidga det formella granskningsförfarandet genom ett kompletterande beslut om att inleda förfarandet.

59 Genom den första grundens andra del har klaganden hävdat att tribunalen, i punkt 51 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att kommissionens åsidosättande av artikel 108.2 FEUF, genom att inte låta klaganden delta i det formella granskningsförfarandet, inte utgjorde ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, utan endast ett förfarandefel som enbart kan leda till att det omtvistade beslutet ogiltigförklaras om det visas att beslutet utan detta fel hade kunnat få ett annat innehåll.

60 Såsom det har erinrats om i punkterna 45 och 50 ovan utgör skyldigheten att ge berörda parter tillfälle att yttra sig över relevanta sak- och rättsfrågor genom offentliggörandet av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 andra stycket FEUF.

61 Vidare utgjorde överlåtelsen av gamla HelB till nya HelB, såsom framgår av punkterna 55 och 56 i förevarande dom, en relevant fråga i den mening som avses i artikel 6.1 i förordning 2015/1589 som, då den inte kunde framgå av beslutet att inleda förfarandet före denna händelse, borde medföra att ett kompletterande beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes, så att berörda parter gavs tillfälle att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt.

62 Klaganden har således fog för sitt påstående att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 51 i den överklagade domen slog fast att kommissionen inte hade åsidosatt någon väsentlig formföreskrift, utan endast gjort sig skyldig till ett förfarandefel genom att inte låta klaganden delta i det formella granskningsförfarandet.

63 Överklagandet ska således även bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

64 Härav följer att talan ska bifallas på den första grunden, utan att det är nödvändigt att pröva den tredje delen av nämnda grund.

65 Genom den andra grunden för överklagandet har klaganden gjort gällande att proportionalitetsprincipen har åsidosatts.

66 I punkt 159 i den överklagade domen fann tribunalen att kommissionen inte var skyldig att fastställa i vilken mån det statliga stöd som följer av de omtvistade åtgärderna skulle återkrävas från nya HelB. Det stödbelopp som ska återkrävas får emellertid inte överstiga det belopp som faktiskt överförts till klaganden. Återkrav av ett statligt stöd har nämligen inte karaktären av en sanktion, utan syftar till att återupprätta de villkor som förelåg innan stödet beviljades och till att undanröja den snedvridning av konkurrensen som stödet orsakat.

67 Ett återkrav som överstiger det mottagna statliga stödet skulle strida mot proportionalitetsprincipen. I motsats till vad tribunalen fann i punkt 157 i den överklagade domen, kunde det belopp som skulle återkrävas i förevarande fall inte fastställas utan att det hade gjorts en bedömning av marknadspriset för gamla HelB, såsom klaganden angav i sin ansökan i första instans. Klaganden har påpekat att om bolaget hade vetat om att det skulle svara för olagligt statligt stöd som hade beviljats säljaren och att klaganden inte kunde åberopa ersättningsklausulen, skulle värdet av verksamheten ha varit negativt.

68 Domstolen har slagit fast att förvärvarens skyldighet att återbetala det statliga stödet endast kan tillämpas när företagets värde inte har värderats till marknadspris och det kan styrkas att denne i realiteten fortfarande åtnjuter den konkurrensfördel som följer av stödet (dom av den 29 april 2004, Tyskland/kommissionen, C‑277/00, EU:C:2004:238, punkterna 86, 92 och 93, och dom av den 13 november 2008, kommissionen/Frankrike, C‑214/07, EU:C:2008:619, punkt 58).

69 Klaganden anser följaktligen att även om det fortfarande förelåg tvivel om huruvida inköpspriset överensstämde med marknadspriset, befriar detta inte kommissionen från skyldigheten att undersöka i vilken utsträckning det statliga stödet hade överförts till klaganden.

70 Kommissionens synsätt, som tribunalen godtog, är dessutom diskriminerande i förhållande till de företag som omfattas av en återbetalningsskyldighet och som, i likhet med klaganden, har köpt en verksamhet av ett offentligt organ och gynnar dem som under samma omständigheter har förvärvat en verksamhet från ett privat företag som har erhållit ett rättsstridigt statligt stöd. De sistnämnda skulle kunna begära och erhålla en nedsättning av köpeskillingen eller ersättning av säljaren på grundval av avtalsvillkoren, vilket de förstnämnda inte skulle kunna göra, eftersom nedsättningen av inköpspriset i deras fall skulle betraktas som ett nytt statligt stöd.

71 Helsingfors stad har slutligen fått en oberättigad ekonomisk fördel på grund av utbetalningen av det olagliga statliga stödet. I egenskap av ägare till gamla HelB erhöll staden först köpeskillingen på cirka 36 miljoner euro från nya HelB och därefter 44 miljoner euro i återkrävt stöd.

72 Kommissionen har bestritt klagandens påståenden.

73 För det första saknar klagandens argument att kommissionen borde ha fastställt den korrekta köpeskillingen för gamla HelB grund. I detta avseende konstaterar kommissionen att det finns en skillnad mellan att konstatera ekonomisk kontinuitet och fastställa i vilken utsträckning återkrav ska riktas mot stödmottagarna. För att konstatera den ekonomiska kontinuiteten är det enligt kommissionen således inte nödvändigt att fastställa exakt hur stor andel mottagarna av det olagliga statliga stödet ska återbetala. Såsom tribunalen med rätta påpekade i punkterna 86 och 87 i den överklagade domen är det således inte nödvändigt, för att konstatera denna kontinuitet, att fastställa marknadspriset för den ekonomiska verksamheten i gamla HelB, utan det räcker att kommissionen visar att köpeskillingen för denna verksamhet inte motsvarade marknadspriset (dom av den 29 april 2021, Fortischem/kommissionen, C‑890/19 P, EU:C:2021:345, punkterna 77–81, och dom av den 24 september 2019, Fortischem/kommissionen, T‑121/15, EU:T:2019:684, punkt 221).

74 För det andra är kommissionen, såsom tribunalen erinrade om i punkt 159 i den överklagade domen, inte skyldig att fastställa i vilken mån det statliga stöd som skulle återkrävas enligt det omtvistade beslutet skulle återkrävas från klaganden. Det ankommer på Republiken Finland att vidta lämpliga åtgärder för att effektivt driva in de aktuella beloppen.

75 För det tredje grundar sig klagandens påstående att resonemanget i den överklagade domen innebär en omotiverad skillnad i behandling mellan förvärvaren av ett offentligt företag som mottagit statligt stöd och förvärvaren av ett privat företag som mottagit ett sådant stöd på en förväxling vad gäller de olika rollerna för en offentlig aktör och en ekonomisk aktör som ägs av en offentligrättslig juridisk person.

76 För det fjärde har kommissionen påpekat att tribunalens underkännande av den andra grunden för talan i första instans, vilken avsåg konstaterandet att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan gamla HelB och nya HelB, inte har bestritts i överklagandet. Eftersom det ska utgås från att denna ekonomiska kontinuitet föreligger bör slutsatsen vara att det olagliga statliga stödet har överförts från det ena företaget till det andra.

77 Proportionalitetsprincipen kräver att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna, vilket innebär att när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 17 maj 1984, Denkavit Nederland, 15/83, EU:C:1984:183, punkt 25, och dom av den 30 april 2019, Italien/rådet (Fiskekvoter för svärdfisk i Medelhavet), C‑611/17, EU:C:2019:332, punkt 55).

78 Frågan huruvida kommissionen har iakttagit proportionalitetsprincipen när den beslutar om återkrav av ett olagligt statligt stöd ska således bedömas mot bakgrund av det mål som eftersträvas med ett sådant beslut.

79 Det följer av fast rättspraxis att syftet med att återkräva ett olagligt stöd är att återställa ett tidigare tillstånd och detta syfte är uppnått i och med att det olagliga stödet i fråga, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta, har återbetalats av de företag som har mottagit eller faktiskt åtnjutit det. Genom denna återbetalning förlorar mottagaren de fördelar vederbörande åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter, och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet blir återställd (dom av den 1 oktober 2015, Electrabel och Dunamenti Erömü/kommissionen, C‑357/14 P, EU:C:2015:642, punkt 110 och där angiven rättspraxis).

80 Ett återkrav av detta stöd, i syfte att återställa den tidigare situationen, kan därför i princip inte anses vara en oproportionerlig åtgärd i förhållande till målen för EUF-fördragets bestämmelser om statligt stöd (dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus och Ryanair Designated Activity, C‑164/15 P och C‑165/15 P, EU:C:2016:990, punkt 116 och där angiven rättspraxis). En åtgärd för återkrav av det olagliga statliga stödet strider mot proportionalitetsprincipen endast om det belopp som stödmottagaren ska återbetala är högre än nutidsvärdet av det stödbelopp som har mottagits.

81 När det företag som mottagit det olagliga statliga stödet har köpts upp av ett annat företag ska detta stöd återkrävas från det företag som fortsätter den ekonomiska verksamheten i det stödmottagande företaget, när det har styrkts att detta företag i realiteten fortfarande åtnjuter den konkurrensfördel som följer av stödet (dom av den 7 mars 2018, SNCF Mobilités/kommissionen, C‑127/16 P, EU:C:2018:165, punkt 106 och där angiven rättspraxis). I ett sådant fall begränsar proportionalitetsprincipen skyldigheten för köparen av det företag som ursprungligen mottagit stödet till det belopp som motsvarar den konkurrensfördel som köparen faktiskt fortfarande har.

82 Klaganden har kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att i punkt 159 i den överklagade domen slå fast att kommissionen inte var skyldig att fastställa i vilken omfattning det statliga stödet skulle återkrävas från klaganden. Klaganden anser att tribunalen på denna punkt godtog att kommissionen kunde ålägga klaganden att återbetala hela det stöd som hade utbetalats till gamla HelB, utan att bedöma i vilken omfattning detta stöd faktiskt hade överförts till klaganden.

83 Klagandens argumentation vilar emellertid på en felaktig tolkning av artikel 159 i den överklagade domen. Tribunalen har nämligen i denna punkt, utan att göra en felaktig rättstillämpning, endast konstaterat att kommissionen inte var skyldig att fastställa storleken på det statliga stöd som de finländska myndigheterna skulle återkräva från nya HelB.

84 I det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen att det förelåg ekonomisk kontinuitet mellan gamla HelB och nya HelB och drog därav slutsatsen att skyldigheten att återbetala det statliga stödet skulle utsträckas till att omfatta det nya HelB. Kommissionen har därigenom inte uttalat sig om storleken på det stöd som beviljats gamla HelB och som kom nya HelB till godo. Såsom kommissionen har påpekat i sina inlagor finns det en skillnad mellan att konstatera ekonomisk kontinuitet och fastställa i vilken utsträckning det olagliga stödet ska återkrävas från stödmottagarna. Härav följer att klaganden inte med framgång kan göra gällande att punkt 157 i den överklagade domen innehåller en felaktig rättstillämpning, eftersom tribunalen hänvisade till en sådan skillnad.

85 Under dessa omständigheter ankommer det, såsom tribunalen slog fast i punkt 159 i den överklagade domen, på Republiken Finland att fastställa storleken på det statliga stöd som ska återkrävas från nya HelB.

86 Överklagandet kan således inte vinna bifall på den andra grunden, enligt vilken tribunalen åsidosatte proportionalitetsprincipen.

87 Härav följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden och att den överklagade domen följaktligen ska upphävas.

88 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, när tribunalens avgörande upphävs, antingen återförvisa målet till tribunalen för avgörande eller själv slutligt avgöra målet, om det är färdigt för avgörande.

89 I förevarande fall ska domstolen slutligt avgöra ärendet, vilket är färdigt för avgörande.

90 Klaganden har som första grund för sin talan vid tribunalen hävdat att kommissionen, efter att bolaget förvärvat gamla HelB, borde ha antagit ett kompletterande beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet för att ge klaganden möjlighet att yttra sig inom ramen för detta förfarande. Klaganden har dessutom anfört att kommissionen har åsidosatt en väsentlig formföreskrift genom att inte anta ett sådant beslut för att ge berörda parter tillfälle att yttra sig.

91 Det framgår av punkterna 43–64 ovan att överklagandet ska bifallas såvitt avser denna grund.

92 Härav följer att eftersom ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift medför att rättsakten ska ogiltigförklaras (dom av den 10 mars 2022, kommissionen/Freistaat Bayern m.fl., C‑167/19 P och C‑171/19 P, EU:C:2022:176, punkt 94 och där angiven rättspraxis), återstår endast att ogiltigförklara det omtvistade beslutet.

93 Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen, när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, besluta om rättegångskostnaderna.

94 Enligt artikel 138.1 i samma rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen har tappat målet och nya HelB, nu Koiviston Auto Helsinki, har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, ska kommissionen förpliktas att, förutom att bära sina egna rättegångskostnader, även ersätta HelB:s rättegångskostnader för förfarandet i första instans och för överklagandet.

1 Rättegångsspråk: finska.