ext/celex/62024CJ0560

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 4 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier – Direktiv 2004/38/EG – Artikel 3.1 – Förmånstagare – Medlemmar av en unionsmedborgares familj – Härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare – Senare naturalisering av denna tredjelandsmedborgare – Artikel 35 – Bedrägeri eller missbruk av rättigheter – Skenäktenskap – Tidsmässigt tillämpningsområde – Behöriga nationella myndigheters befogenhet att utreda huruvida det föreligger ett skenäktenskap ”

I mål C‑560/24 [Besthame],( i )

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) genom beslut av den 2 juli 2024, som inkom till domstolen den 19 augusti 2024, i målet

R.S.

mot

Minister for Justice,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi,

generaladvokat: R. Norkus,

justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 oktober 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– R.S., genom D. Leonard, BL, C. Power, SC, och J. Watters, solicitor,

– Minister for Justice och Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, S. Finnegan, A. Joyce och G. Wells, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av D. Conlan Smyth, SC, och S. Cooney, BL,

– Tysklands regering, genom J. Möller, R. Kanitz och N. Scheffel, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom E. Montaguti och J. Tomkin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 15 januari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 35 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, EUT L 197, 2005, s. 34, och EUT L 30, 2005, s. 27).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan R.S., en tredjelandsmedborgare som har förvärvat irländskt medborgarskap genom naturalisation, och Minister for Justice (justitieministern, Irland). Målet rör justitieministerns fastställande av att R.S., innan han förvärvade irländskt medborgarskap, hade ingått ett skenäktenskap med en unionsmedborgare i syfte att erhålla ett uppehållskort i egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I skäl 28 i direktiv 2004/38 anges följande:

”För att skydda mot missbruk av rättigheter eller bedrägeri, särskilt skenäktenskap eller andra former av förhållanden som ingåtts endast i syfte att åtnjuta rätt att fritt röra sig och uppehålla sig, bör medlemsstaterna ha rätt att anta nödvändiga åtgärder.”

4 Artikel 2 i samma direktiv har rubriken ”Definitioner”. Där anges följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1) unionsmedborgare : varje person som är medborgare i en medlemsstat.

2) familjemedlem :

a) make eller maka, …”

5 Artikel 3 i direktivet har rubriken ”Förmånstagare”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall tillämpas på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2.2 som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren.”

6 I artikel 15 i samma direktiv fastställs de rättssäkerhetsgarantier som ska iakttas när beslut fattas som på andra grunder än allmän ordning, säkerhet eller hälsa begränsar den fria rörligheten för unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar.

7 I artikel 27 i direktiv 2004/38 föreskrivs de allmänna principer som är tillämpliga vid begränsningar i rätten till inresa och uppehåll för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

8 Artikel 30 i direktivet har rubriken ”Delgivning av beslut”. Där föreskrivs följande:

”1. Varje beslut som fattas i enlighet med artikel 27.1 skall skriftligen delges de berörda på sådant sätt att de kan förstå beslutets innehåll och följder.

…

3. Delgivningen skall innehålla uppgifter om till vilken domstol eller administrativ myndighet den berörda personen kan lämna in ett överklagande, tidsfristen för överklagande och, i förekommande fall, hur lång tid som står till dennes förfogande för att lämna medlemsstatens territorium. Utom i väl bestyrkta brådskande fall, skall tidsfristen för att lämna territoriet vara minst en månad från datum för delgivningen.”

9 I artikel 31 i nämnda direktiv, med rubriken ”Rättssäkerhetsgarantier”, föreskrivs följande:

”1. De berörda personerna skall ha tillgång till domstolsprövning och, i förekommande fall, till prövning av administrativ myndighet, i den mottagande medlemsstaten för att överklaga eller begära omprövning av beslut mot dem av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

…

3. Domstolsprövningen skall göra det möjligt att granska beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger till grund för den föreslagna åtgärden. Den skall även garantera att beslutet inte är oproportionerligt, särskilt med hänsyn till kraven i artikel 28.

…”

10 Artikel 35 i samma direktiv har rubriken ”Missbruk av rättigheter”. Där föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt detta direktiv i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, till exempel skenäktenskap. En sådan åtgärd skall vara proportionerlig och i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artiklarna 30 och 31.”

Irländsk rätt

11 Direktiv 2004/38 införlivades med irländsk rätt genom European Communities (Free Movement of Persons) Regulations 2015 (S.I. No 548 of 2015) (2015 års förordning om Europeiska gemenskaperna (Fri rörlighet för personer) (S.I. nr 548, 2015)), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad 2015 års förordning).

12 I regulation 27 i 2015 års förordning, som har rubriken ”Rättigheters upphörande”, föreskrivs följande:

”(1) Ministern får, beroende på omständigheterna, återkalla, vägra att utfärda eller vägra att bevilja något av följande när han eller hon i enlighet med denna artikel beslutar att den berörda rättigheten eller ställningen, beroende på omständigheterna, görs gällande på grundval av bedrägeri eller missbruk av rättigheter: …

(b) ett uppehållskort …

(2) När ministern på rimliga grunder misstänker att en rättighet eller ställning enligt denna förordning, som föranleder att personen i fråga behandlas som en tillåten familjemedlem, görs gällande eller har erhållits på grundval av bedrägeri eller missbruk av rättigheter, har ministern rätt att begära och erhålla de uppgifter som rimligen kan krävas för att utreda frågan.

…

(4) I denna regulation avses med ’missbruk av rättigheter’ bland annat skenäktenskap …”

13 I regulation 28 i denna förordning, som har rubriken ”Skenäktenskap”, föreskrivs följande:

”(1) När ministern ska avgöra en fråga som är relevant med avseende på denna förordning, får ministern bortse från ett visst äktenskap om han eller hon bedömer eller fastställer att äktenskapet är ett skenäktenskap.

(2) Om ministern, när han eller hon beaktar ett äktenskap för att avgöra en fråga som är relevant med avseende på denna förordning, har rimliga skäl att anse att äktenskapet är ett skenäktenskap, får han eller hon förelägga makarna att inom den tidsfrist som anges i föreläggandet, skriftligen eller personligen, lämna de uppgifter som rimligen kan krävas för att övertyga ministern om att äktenskapet inte är ett skenäktenskap.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

14 R.S., som är född i ett tredjeland som han var medborgare i, reste in i Irland med stöd av ett uppehållstillstånd för studerande.

15 År 2010, sexton dagar innan uppehållstillståndet löpte ut, gifte sig R.S., som då var tredjelandsmedborgare, med en unionsmedborgare som hade utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i Irland. Till följd därav beviljades han ett uppehållskort med en giltighetstid på fem år i egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare.

16 År 2015 blev R.S. irländsk medborgare. Hans vistelse i Irland grundar sig sedan dess på detta medborgarskap.

17 R.S. och hans hustru skilde sig år 2018.

18 År 2019 ansökte en tredjelandsmedborgare om uppehållstillstånd i Irland med motiveringen att hon var mor till ett barn som var irländsk medborgare och att R.S. var barnets biologiske far. Denna ansökan ledde till att en utredning inleddes för att fastställa huruvida det äktenskap som hade ingåtts år 2010 var ett skenäktenskap.

19 Genom beslut av den 13 februari 2020 ”återkallade” justitieministern det uppehållskort som hade utfärdats till R.S. år 2010 med motiveringen att denne till stöd för sin ansökan om uppehållskort hade lämnat in vilseledande handlingar och att det äktenskap som hade ingåtts år 2010 var ett skenäktenskap. R.S. begärde omprövning av beslutet, vilket dock fastställdes av justitieministern genom beslut av den 8 september 2020.

20 Efter skriftväxling med ombudet för R.S. fattade justitieministern emellertid ett nytt beslut den 1 februari 2022. Genom detta beslut återkallade ministern beslutet av den 8 september 2020, upphävde beslutet av den 13 februari 2020 och konstaterade att R.S. hade gett in falska eller vilseledande handlingar eller uppgifter samt hade ingått skenäktenskap i syfte att erhålla en ställning eller en rättighet som han annars inte hade kunnat göra anspråk på enligt direktiv 2004/38. Ministern fann att ”varje rättighet eller ställning som getts med stöd av detta direktiv med anledning av äktenskapet … ska anses ha dragits tillbaka med retroaktiv verkan från och med den dag då rättigheten eller ställningen uppkom”.

21 R.S. gav in ett överklagande till High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) och yrkade att besluten av den 13 februari 2020, den 8 september 2020 och den 1 februari 2022 skulle upphävas genom så kallade certiorari-beslut, eftersom justitieministern hade överskridit sin behörighet ( ultra vires ). Efter det att R.S. blivit irländsk medborgare omfattades han nämligen inte längre av någon bestämmelse i vare sig 2015 års förordning eller direktiv 2004/38, vilket innebär att dessa rättsakter inte kunde grunda någon behörighet för justitieministern att fatta dessa beslut. High Court (Förvaltningsöverdomstolen) avslog överklagandet genom dom av den 18 maj 2023.

22 R.S. överklagade denna dom till Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland), som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål.

23 Den hänskjutande domstolen har inledningsvis angett att beslutet av den 1 februari 2022 inte ska förstås så, att det innebär att en uppehållsrätt återkallas eller nekas, utan ska anses innehålla ett ”fastställande”, ett ”konstaterande” eller en ”slutsats” rörande en tidigare situation eller ett tidigare beteende av R.S. Den har tillagt att det av detta beslut framgår att detta fastställande, detta konstaterande eller denna slutsats kan komma att beaktas senare i samband med en omprövning av R.S. irländska medborgarskap, samtidigt som den konstaterar att en sådan omprövning ska göras med beaktande av samtliga omständigheter och R.S. grundläggande rättigheter. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att det, på grund av nyligen meddelade avgöranden från Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), för närvarande inte finns något konstitutionellt giltigt förfarande för att genomföra en utredning i syfte att återkalla irländskt medborgarskap i ett sådant sammanhang.

24 Mot bakgrund av de argument som förts fram i målet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i tillämpningsområdet för direktiv 2004/38, särskilt för artikel 35 i detta direktiv.

25 Den hänskjutande domstolen anser att det av domen av den 14 november 2017, Lounes (C‑165/16, EU:C:2017:862), följer att direktiv 2004/38 upphör att vara tillämpligt på en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare när tredjelandsmedborgaren blir medborgare i den mottagande medlemsstaten och därför inte längre uppfyller definitionen av begreppet förmånstagare i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet. Det framgår emellertid av domen av den 10 september 2019, Chenchooliah (C‑94/18, EU:C:2019:693), att direktivet är tillämpligt på ett beslut om avlägsnande av en tredjelandsmedborgare som uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten i egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare, trots att tredjelandsmedborgaren inte längre är ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i samma direktiv.

26 Mot bakgrund av dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida direktiv 2004/38, i analogi med utgången i sistnämnda dom, reglerar det fallet att den behöriga myndigheten i en medlemsstat försöker avgöra huruvida en person som har beviljats uppehållsrätt med stöd av detta direktiv har erhållit denna rätt genom missbruk av rättigheter eller bedrägeri, vid en tidpunkt då denna person inte längre är en ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

27 Den hänskjutande domstolen konstaterar i andra hand att justitieministern enligt irländsk rätt otvetydigt har befogenhet att utreda bedrägeri eller missbruk av rättigheter för att ”återkalla, vägra att utfärda eller vägra att bevilja … ett uppehållskort”. Ett sådant återkallande eller en sådan vägran kan dock inte ha retroaktiv verkan. Den hänskjutande domstolen har även preciserat att enligt irländsk rätt kan en sådan utredningsbefogenhet föreligga såväl i fråga om ansökningar om uppehållskort som i fråga om gällande uppehållskort eller tidigare erhållna uppehållskort. Enligt den hänskjutande domstolen är det däremot inte säkert att denna utredningsbefogenhet kan utövas fristående, utan samband med någon konkret åtgärd såsom återkallande eller nekande av uppehållsrätt, lagföring för brott, utvisningsförfarande eller förfarande för återkallande av irländskt medborgarskap.

28 Enligt den hänskjutande domstolen skulle en sådan fristående utredningsbefogenhet emellertid kunna vara motiverad med hänsyn till syftet med reglerna om unionsmedborgarskap, enligt vilka det ska finnas ett robust system för att förebygga, upptäcka och undanröja bedrägerier och missbruk av rättigheter. Den hänskjutande domstolen anser att den, för att i förekommande fall kunna göra en tolkning av irländsk rätt som överensstämmer med unionsrätten, behöver få klarhet i huruvida direktiv 2004/38 är tillämpligt på en tredjelandsmedborgare som har erhållit medborgarskap i en medlemsstat enbart i den mån direktivet skulle tillåta denna medlemsstat att utreda ett skenäktenskap som ingicks då tredjelandsmedborgaren hade uppehållsrätt i nämnda medlemsstat till följd av det nämnda direktivet.

29 Mot denna bakgrund beslutade Court of Appeal (Appellationsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Är direktiv 2004/38 … tillämpligt på en person, som tidigare har förvärvat en härledd uppehållsrätt i en medlemsstat i sin egenskap av make till en unionsmedborgare som utövade rättigheter enligt [EUF-]fördraget i den mottagande staten, men vilken person numera är medborgare i den mottagande staten och inte längre har någon härledd rättighet i den mottagande staten enligt direktivet, enbart i syfte att utreda och (i förekommande fall) fastställa eller dra slutsatsen att han tidigare gjort sig skyldig till bedrägeri eller missbruk av rättigheter och/eller ingått skenäktenskap i den mening som avses i artikel 35 i direktivet i syfte att erhålla en fördel med stöd av direktivet?”

Prövning av tolkningsfrågan

30 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 35 i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat får utreda och, i förekommande fall, fastställa eller dra slutsatsen att en person, som tidigare haft en härledd rätt att röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt detta direktiv, har gjort sig skyldig till bedrägeri eller missbruk av rättigheter, även om denna person har blivit medborgare i denna medlemsstat och om personens vistelse i nämnda medlemsstat vid tidpunkten för utredningen inte längre grundar sig på nämnda direktiv.

Inledande synpunkter

31 Av artikel 3.1 i direktiv 2004/38 framgår att detta direktiv är tillämpligt på alla unionsmedborgare som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt på de familjemedlemmar enligt definitionen i artikel 2 led 2 i direktivet som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgarna, och att dessa unionsmedborgare och familjemedlemmar omfattas av de rättigheter som följer av detta direktiv (dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 september 2019, Chenchooliah, C‑94/18, EU:C:2019:693, punkt 54).

32 Enligt en folkrättslig princip får en medlemsstat inte neka sina egna medborgare rätt att resa in i eller stanna inom det egna territoriet. De egna medborgarna har således en ovillkorlig rätt att uppehålla sig där. Direktiv 2004/38 reglerar således inte villkoren för en unionsmedborgares vistelse i den medlemsstat där han eller hon är medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2011, McCarthy, C‑434/09, EU:C:2011:277, punkterna 29 och 34, dom av den 12 mars 2014, O. och B., C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 42, och dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 37).

33 I förevarande fall framgår det av de upplysningar som lämnats av den hänskjutande domstolen att R.S., som då var tredjelandsmedborgare, under perioden 2010–2015 vistades i Irland i egenskap av make till en unionsmedborgare som hade utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Under denna period grundade sig således R.S. vistelse i Irland på direktiv 2004/38, som han då omfattades av.

34 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat medförde emellertid R.S. förvärv av irländskt medborgarskap år 2015 en ändring av den rättsliga regleringen av hans situation enligt såväl nationell rätt som direktiv 2004/38. Efter detta förvärv grundas R.S. vistelse i Irland på nationell rätt och han uppfyller inte längre definitionen av begreppet förmånstagare i artikel 3.1 i detta direktiv, som således inte längre reglerar hans vistelse i Irland (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkterna 39–41).

35 Vid den tidpunkt då utredningen avseende förekomsten av ett skenäktenskap inleddes år 2019 var R.S. således inte längre en ”förmånstagare” i den mening som avses i denna bestämmelse. Utredningen avsåg emellertid bland annat en period under vilken R.S. hade uppehållit sig i Irland med stöd av direktiv 2004/38. Utredningen föranledde dessutom konstaterandet att varje rättighet som han getts genom detta direktiv, det vill säga även den uppehållsrätt som R.S. hade haft med stöd av nämnda direktiv, skulle anses ha återkallats från och med den dag då rättigheten uppkom.

36 Det är med beaktande av dessa inledande anmärkningar som domstolen ska tolka artikel 35 i direktiv 2004/38 för att avgöra dels huruvida denna bestämmelse alltjämt är tillämplig under de omständigheter som beskrivs i föregående punkt, dels huruvida den tillåter medlemsstaterna att göra en utredning enbart i syfte att fastställa att det föreligger ett skenäktenskap.

Tolkningen av artikel 35 i direktivet

37 Medlemsstaterna får enligt artikel 35 i direktiv 2004/38 vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt direktivet i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri, till exempel skenäktenskap, under förutsättning att sådana åtgärder är proportionerliga och i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i direktivet.

38 Vid tolkningen av denna bestämmelse ska inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 1 augusti 2022, Familienkasse Niedersachsen-Bremen, C‑411/20, EU:C:2022:602, punkt 51).

39 Vad inledningsvis gäller det tidsmässiga tillämpningsområdet för artikel 35 i direktiv 2004/38, ska det för det första påpekas att denna bestämmelse är allmänt formulerad, vilket framgår av de uttryck som anger att medlemsstaterna får vidta ”nödvändiga åtgärder” för att ”neka, avbryta eller dra tillbaka” varje rättighet som getts genom (” conféré par ”) detta direktiv. Det framgår visserligen otvetydigt av denna lydelse att vidtagandet av sådana åtgärder ska avse en rättighet som getts genom nämnda direktiv, såsom en härledd uppehållsrätt för en familjemedlem till en unionsmedborgare som har utövat sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium. Denna lydelse förutsätter emellertid inte på något sätt att denna rätt alltid har utövats vid tidpunkten för vidtagandet av dessa åtgärder.

40 Enligt lydelsen av artikel 35 i direktiv 2004/38 uppställs nämligen inte någon uttrycklig tidsgräns för att medlemsstaterna ska kunna vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet som getts genom detta direktiv.

41 Användningen av perfekt particip-formen gett (” conféré ”) tyder vidare på att unionslagstiftaren har velat ge medlemsstaterna befogenhet att vidta åtgärder beträffande rättigheter som den berörda personen har eller har haft enligt nämnda direktiv.

42 Slutligen visar, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande, det förhållandet att olika verb har använts (” refuse ”, ” terminate ”, ” withdraw ”, i den engelska versionen; ” denegar ”, ” extinguir ”, ” retirar ”, i den spanska versionen; ” verweigern ”, ” aufheben ”, ” widerrufen ”, i den tyska versionen; ” lõpetama ”, ” kehtetuks tunnistama ”, ” keelduma ”, i den estniska versionen; ” refuser ”, ” annuler ” och ” retirer ”, i den franska versionen) unionslagstiftarens avsikt att såväl nationella åtgärder som gör det möjligt att upphäva en rätt med verkan för framtiden ( ex nunc ) som åtgärder som består i att dra tillbaka en rättighet med retroaktiv verkan ( ex tunc ) ska omfattas. Denna bestämmelse gör det således möjligt att vidta åtgärder beträffande en rättighet som det ansöks om, en rättighet som för närvarande utövas och en rättighet som tidigare har utövats.

43 Det följer av dessa tolkningsdata avseende ordalydelsen att artikel 35 i direktiv 2004/38 är tillämplig på åtgärder som vidtas med avseende på en rättighet som getts genom detta direktiv under en tidigare period, även om den berörda personen, vid tidpunkten för vidtagandet av dessa åtgärder, inte längre är en ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

44 För det andra stöds denna tolkning av ordalydelsen även av det sammanhang i vilket artikel 35 i förordning nr 2004/38 ingår.

45 I skäl 28 i direktivet anges nämligen att medlemsstaterna ”[f]ör att skydda mot missbruk av rättigheter eller bedrägeri, särskilt skenäktenskap eller andra former av förhållanden som ingåtts endast i syfte att åtnjuta rätt att fritt röra sig och uppehålla sig, bör … ha rätt att anta nödvändiga åtgärder”. Detta skäl är formulerat i lika allmänna ordalag som artikel 35 i direktivet. I likhet med denna artikel anges i detta skäl inte någon tidsbegränsning för medlemsstaternas vidtagande av de åtgärder som avses.

46 Därtill kommer att domstolen redan har slagit fast att direktiv 2004/38 inte endast innehåller bestämmelser som reglerar villkoren för att beviljas någon av de olika typer av uppehållsrätt som föreskrivs i direktivet och de villkor som ska vara uppfyllda för att de berörda rättigheterna ska bibehållas. I direktivet föreskrivs nämligen även ett antal bestämmelser som syftar till att reglera den situation som uppstår vid förlusten av en av dessa rättigheter, vilka fortsätter att vara tillämpliga på en person som inte längre är en ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2019, Chenchooliah, C‑94/18, EU:C:2019:693, punkterna 70–73, 78 och 79).

47 Härav följer att det tidsmässiga tillämpningsområdet för vissa bestämmelser i direktiv 2004/38 går utöver motsvarande tillämpningsområde för begreppet ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet. Konkret gäller att en person som har varit ”förmånstagare” i den mening som avses i denna bestämmelse således, även efter att ha förlorat denna ställning, kan fortsätta att omfattas av tillämpningsområdet för vissa bestämmelser i direktivet, vilka med hänsyn till deras innehåll och syfte kan fortsätta att tillämpas efter det att denna ställning har upphört.

48 För det tredje konstaterar domstolen att artikel 35 i direktiv 2004/38, med hänsyn till dess syfte och ändamålsenliga verkan, kan fortsätta att tillämpas efter det att en person förlorat nämnda ställning.

49 Det ska i detta sammanhang understrykas att denna bestämmelse är ett uttryck för den allmänna principen om förbud mot missbruk av rättigheter. För att det ska anses styrkt att det är fråga om ett sådant missbruk krävs enligt domstolens praxis för det första att vissa objektiva förhållanden föreligger, av vilka det framgår att målet för unionslagstiftningen inte har uppnåtts trots att de villkor som uppställs i unionsbestämmelserna formellt sett har uppfyllts. För det andra krävs en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsbestämmelserna genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den (dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl., C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 54).

50 Eftersom ett beteende som utgör missbruk består i att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla en fördel så att dessa krav formellt sett är uppfyllda, är ett sådant beteende till sin natur svårt att upptäcka. I praktiken upptäcks det på grund av sin dolda karaktär ofta inte vid den tidpunkt då det vidtas, utan i ett senare skede.

51 Under dessa omständigheter finner domstolen att målet att bekämpa bedrägerier och missbruk kräver att artikel 35 i direktiv 2004/38 tolkas så, att den ger medlemsstaterna befogenhet att vidta nödvändiga åtgärder i fall av bedrägeri eller missbruk av rättigheter som har påverkat en rättighet enligt detta direktiv, även vid en tidpunkt då denna rättighet inte längre har några verkningar och den berörda personen inte längre har ställning som ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

52 Den motsatta tolkningen skulle nämligen kunna gynna personer som gjort sig skyldiga till bedrägeri eller missbruk av rättigheter och som har lyckats dölja bedrägeriet eller missbruket under tillräckligt lång tid, vilket skulle äventyra detta mål.

53 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att det följer av en bokstavlig, kontextuell och teleologisk tolkning av artikel 35 i direktiv 2004/38 att denna bestämmelse är tillämplig på åtgärder som vidtas beträffande en rättighet som getts genom detta direktiv under en tidigare period, även om den berörda personen vid tidpunkten för antagandet av dessa åtgärder inte längre är en ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

54 Punkterna 64 och 67 i domen av den 10 september 2019, Chenchooliah (C‑94/18, EU:C:2019:693), föranleder inte någon annan bedömning. Domstolen fann i dessa punkter att rättspraxis – enligt vilken den mottagande medlemsstaten, då en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare har rätt att resa in och uppehålla sig i detta land enligt direktiv 2004/38, endast får begränsa dessa rättigheter med iakttagande av artiklarna 27 och 35 i direktivet – inte är tillämplig i en situation där tredjelandsmedborgaren inte längre har uppehållsrätt enligt nämnda direktiv och inte längre är en ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

55 Domstolen har därvid inte avsett att begränsa det tidsmässiga tillämpningsområdet för artikel 35 i direktiv 2004/38 till den period under vilken den berörda personen uppehåller sig i en medlemsstat med stöd av bestämmelserna i detta direktiv och har ställning som ”förmånstagare” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

56 Det framgår nämligen av en samlad läsning av domskälen i domen av den 10 september 2019, Chenchooliah (C‑94/18, EU:C:2019:693), att domstolen endast gjorde en åtskillnad mellan, å ena sidan, fall där rättigheter som följer av direktiv 2004/38 begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa enligt artikel 27 i detta direktiv liksom fall där en sådan rättighet går förlorad på grund av bedrägeri eller missbruk av rättigheter enligt artikel 35 i direktivet och, å andra sidan, det fall som avses i artikel 15 i samma direktiv och som var aktuellt i det mål som avgjordes genom den domen, nämligen förlust av uppehållsrätten av andra skäl, såsom att den unionsmedborgare som tredjelandsmedborgaren hade följt med eller anslutit sig till i egenskap av familjemedlem lämnar unionen.

57 Det ska vidare, mot bakgrund av den hänskjutande domstolens frågor, klargöras i vilka fall den befogenhet som medlemsstaterna har enligt artikel 35 i direktiv 2004/38 får utövas. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida denna bestämmelse ger medlemsstaterna en befogenhet att utreda fall av bedrägeri eller missbruk av rättigheter när utredningen kan leda till att det endast konstateras att det förekommit bedrägeri eller missbruk, utan att den nödvändigtvis medför att en rättighet som följer av detta direktiv nekas, avbryts eller dras tillbaka.

58 För det första framgår det av den allmänna formuleringen av artikel 35 i direktiv 2004/38, vilken har påpekats i punkt 39 ovan, att unionslagstiftaren har gett medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid utövandet av befogenheten att vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet som getts genom detta direktiv. Utövandet av denna befogenhet begränsas emellertid, såsom framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse, av proportionalitetsprincipen och av de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artiklarna 30 och 31 i direktivet.

59 Domstolen konstaterar i detta sammanhang att artikel 35 i direktiv 2004/38 inte definierar de ”nödvändiga åtgärder” som medlemsstaterna kan vidta för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet som getts genom detta direktiv.

60 För det andra förutsätter konstaterandet av bedrägeri eller missbruk av rättigheter, vilket är ett nödvändigt steg innan ett eventuellt beslut om att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet som getts genom direktiv 2004/38 kan antas, logiskt sett en kontroll av huruvida ett sådant bedrägeri eller missbruk föreligger, vilket även generaladvokaten har påpekat i punkt 82 i sitt förslag till avgörande.

61 Denna kontroll kräver, enligt domstolens praxis, att det görs en individuell prövning av det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl., C‑202/13, EU:C:2014:2450, punkt 52).

62 För det tredje måste det slutligen anses att en sådan individuell prövning utifrån artikel 35 i direktiv 2004/38 kan leda till att det konstateras att det inte har visats att det föreligger något bedrägeri eller missbruk av rättigheter.

63 Artikel 35 i direktiv 2004/38 ger således medlemsstaterna, underförstått men med nödvändighet, befogenhet att utreda misstankar om bedrägeri eller missbruk av rättigheter och att, i förekommande fall, konstatera att det föreligger bedrägeri eller missbruk, och detta utan att det därefter behöver vidtas några åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet som getts genom direktivet.

64 Av handlingarna i målet framgår slutligen att ett konstaterande av att det är fråga om ett skenäktenskap i det nationella målet skulle kunna leda till att naturaliseringen av R.S. återkallas och följaktligen till att denne förlorar sin ställning som unionsmedborgare. Det ska med anledning härav erinras om att artikel 20 FEUF inte utgör hinder för att en medlemsstat återkallar en unionsmedborgares medborgarskap i den staten, vilket har förvärvats till följd av naturalisation, när medborgarskapet har beviljats genom bedrägligt handlande, under förutsättning att beslutet om återkallelse är förenligt med proportionalitetsprincipen (dom av den 2 mars 2010, Rottmann, C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 59).

65 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den ställda frågan besvaras enligt följande. Artikel 35 i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat får utreda och, i förekommande fall, fastställa eller dra slutsatsen att en person, som tidigare haft en härledd rätt att röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt detta direktiv, har gjort sig skyldig till bedrägeri eller missbruk av rättigheter, även om denna person har blivit medborgare i denna medlemsstat och om personens vistelse i nämnda medlemsstat inte längre grundar sig på nämnda direktiv vid tidpunkten för utredningen.

Rättegångskostnader

66 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 35 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG

ska tolkas så,

att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat får utreda och, i förekommande fall, fastställa eller dra slutsatsen att en person, som tidigare haft en härledd rätt att röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier enligt detta direktiv, har gjort sig skyldig till bedrägeri eller missbruk av rättigheter, även om denna person har blivit medborgare i denna medlemsstat och om personens vistelse i nämnda medlemsstat inte längre grundar sig på nämnda direktiv vid tidpunkten för utredningen.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: engelska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.