Förslag till avgörande av generaladvokat RIMVYDAS NORKUS föredraget den 15 januari 2026

1 Originalspråk: franska.

2 Målet har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 (EUT L 141, 2011, s. 1, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35, och EUT L 197, 2005, s. 34) (nedan kallat direktiv 2004/38).

4 Se dom av den 7 juli 1992, Singh ( C‑370/90, EU:C:1992:296, punkt 24), dom av den 23 september 2003, Akrich ( C‑109/01, EU:C:2003:491, punkterna 55–58), och dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen ( C‑200/02, EU:C:2004:639, punkterna 34–37). I det sistnämnda avgörandet nöjde sig domstolen med att underkänna en medlemsstats argumentation som grundade sig på ett påstått missbruk av rättigheter. Se, beträffande rättspraxis där domstolen angett artikel 35 i direktiv 2004/38 utan att beröra denna bestämmelse i domslutet, dom av den 25 juli 2008, Metock m.fl. ( C‑127/08, EU:C:2008:449, punkt 75) (nedan kallad domen Metock). Se även dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt) ( C‑129/18, EU:C:2019:248), och förslaget till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i samma mål (punkterna 112–117).

5 Dom av den 18 december 2014, McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:2450) (nedan kallad domen McCarthy m.fl.).

6 Se domen McCarthy m.fl. (punkt 58 och domslutet).

7 Dom av den 14 november 2017, Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:862) (nedan kallad domen Lounes).

8 Dom av den 10 september 2019, Chenchooliah ( C‑94/18, EU:C:2019:693) (nedan kallad domen Chenchooliah).

9 Tolkningsfrågan avser förvisso endast förlust av ställningen som förmånstagare till en rättighet enligt direktiv 2004/38 genom förvärv av medborgarskap i den mottagande medlemsstaten. Jag anser emellertid att naturalisation av den berörda personen endast är ett av de fall som medför förlust av denna ställning när det gäller att avgöra huruvida artikel 35 i direktivet är tillämpligt. En förmånstagare enligt nämnda direktiv kan nämligen förlora sin status av andra skäl, till exempel att han eller hon lämnar nämnda medlemsstat. Se ovan punkt 63. Det finns således skäl att anta ett allmänt synsätt som inte är strikt begränsat till förlust av ställningen som förmånstagare genom naturalisation, i synnerhet med hänsyn till god rättskipning. Se, analogt, mitt förslag till avgörande i målet JYSK ( C‑117/24, EU:C:2025:372, punkt 60).

10 Se särskilt domen Metock (punkt 82), dom av den 12 mars 2014, O. och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 35), och dom av den 1 augusti 2025, Jobcenter Arbeitplus Bielefeld ( C‑397/23, EU:C:2025:602, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

11 Se särskilt domen Lounes (punkt 31) och domen McCarthy m.fl. (punkterna 31 och 33 och där angiven rättspraxis).

12 Se särskilt domen Lounes (punkt 32) och domen McCarthy m.fl. (punkt 34 och där angiven rättspraxis).

13 Se särskilt domen Lounes (punkt 34 och där angiven rättspraxis). I detta avseende bör det erinras om att domstolen har slagit fast att unionsmedborgarna allvarligt [skulle] hindras i utövandet av de friheter som garanteras dem genom fördraget om de inte fick rätt till ett normalt familjeliv i den mottagande medlemsstaten (se domen Metock, punkt 62).

14 Se, analogt, domen Lounes (punkt 43).

15 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att klaganden i det nationella målet, i egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare, år 2010 beviljades ett uppehållskort med en giltighetstid på fem år. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte angett om han hade permanent uppehållsrätt enligt artikel 16 i direktiv 2004/38.

16 R.S. uppgav vid förhandlingen att han blev irländsk medborgare den 23 april 2016.

17 Det mål som avgjordes genom domen Lounes avsåg en spansk medborgare som efter att ha uppehållit sig i Förenade kungariket sedan 1996 hade förvärvat brittiskt medborgarskap genom naturalisation år 2009 samtidigt som hon behöll sitt spanska medborgarskap. År 2014 gifte sig denna medborgare med en algerisk medborgare. Den senare hade ansökt om uppehållskort i egenskap av make till en unionsmedborgare, vilken ansökan avslogs av Secretary of State for the Home Department (inrikesministern, Förenade kungariket) med motiveringen att han hade överskridit den tillåtna vistelsetiden i Förenade kungariket i strid med invandringskontrollerna.

18 Se, analogt, domen Lounes (punkterna 41 och 44). I domen slog domstolen fast dels att den spanska medborgaren som naturaliserats av Förenade kungariket inte längre svarade mot begreppet förmånstagare i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2004/38, dels att nämnda direktiv inte längre reglerade hennes vistelse i den medlemsstaten, eftersom rätten att uppehålla sig där till sin natur var ovillkorlig. Domstolen förklarade därför att hennes make som var tredjelandsmedborgare inte kunde komma i åtnjutande av en härledd uppehållsrätt i den berörda medlemsstaten med stöd av bestämmelserna i nämnda direktiv. Se även förslaget till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Lounes ( C‑165/16, EU:C:2017:407).

19 I punkt 34 i domen Lounes angav domstolen att [i] artikel 3.1 i direktivet anges nämligen … att rättigheterna enligt [direktiv 2004/38] ska omfatta alla unionsmedborgare – vilka följaktligen är förmånstagare till rättigheterna enligt direktivet – som reser till eller uppehåller sig i en annan medlemsstat än den de själva är medborgare i samt de familjemedlemmar … som följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren. Se ovan punkt 29.

20 Det räcker att påpeka att direktiv 2004/38 inte innehåller något kapitel med rubriken Tillämpningsområde. Däremot innehåller det ett Kapitel I, som har rubriken Allmänna bestämmelser, i vilket ingår bland annat artikel 1, som har rubriken Syfte och artikel 3, som har rubriken Förmånstagare.

21 Se dom av den 17 november 1983, Merck ( 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12), och dom av den 1 augusti 2022, Familienkasse Niedersachsen-Bremen ( C‑411/20, EU:C:2022:602, punkt 51).

22 Se dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet ( C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 50), dom av den 11 april 2019, Tarola ( C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 37), och dom av den 11 januari 2024, Inditex ( C‑361/22, EU:C:2024:17, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

23 Se bland annat den engelska språkversionen (refuse, terminate or withdraw), den tyska (zu verweigern, aufzuheben oder zu widerrufen, den spanska (denegar, extinguir o retirar), den italienska (rifiutare, estinguere o revocare, den litauiska (atsisakyti, nutraukti ar panaikinti) och den rumänska språkversionen (refuza, anula sau retrage).

24 Se bland annat den engelska språkversionen (any rights conferred), den tyska (die durch diese Richtlinie verliehenen Rechte), den spanska (cualquier derecho conferido), den italienska (un diritto conferito), den litauiska (bet kokią šia direktyva suteiktą teisę) och den rumänska (orice drept conferit).

25 Till exempel att neka något ett uppehållskort eller förnyelse av ett sådant. Se ovan punkt 53.

26 Vad särskilt beträffar den engelska versionen betyder verbet terminate i allmänhet att få en pågående situation att upphöra, medan verbet withdraw betyder dra tillbaka, men även återta eller återkalla. På italienska tyder även verbet estinguere på att det är en pågående situation som avses, medan revocare tyder på att en tidigare förklaring eller en fastställd situation ska återkallas utan att det för den skull krävs att någon är i besittning av vad som återkallats. Detsamma gäller för den tyska versionen, där verbet widerrufen betyder ta tillbaka vad som sagts eller förklarats.

27 Se, i detta hänseende, punkt 49 ovan.

28 Det kan inte uteslutas att det i vissa nationella rättsordningar kan föreskrivas ett retroaktivt upphävande eller att räckvidden av ett upphävande begränsningar till verkningar som ännu inte har verkställts. I det nu aktuella fallet framgår det av beslutet om hänskjutande att det beslut som är aktuellt i det nationella målet avser fastställande, konstaterande eller en slutsats som dras av den situation eller det beteende som tidigare var aktuellt för klaganden i det nationella målet, i synnerhet att rättigheten anses återkallad från början. Det förefaller således som om Minister for Justice har ändrat en tidigare förklaring. Vad som har dragits tillbaka är inte klagandens nuvarande rättighet, utan en rättighet som klaganden i det nationella målet beviljats tidigare och som han inte längre har. Vid förhandlingen förklarade Irland att konstaterandet innebär att uppehållsrätten, som i praktiken har utövats, rättsligt sett betraktas som att den aldrig har förelegat mot bakgrund av missbruk, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

29 Se, beträffande strukturen i direktiv 2004/38, kapitel II, med rubriken Rätt till ut- och inresa, och kapitel III, med rubriken Uppehållsrätt (högst tre månader (artikel 6) och längre tid än tre månader (artikel 7). I det sistnämnda kapitlet regleras även villkoren för bibehållen uppehållsrätt, villkoren under vilka uppehållsrätten upphör (artiklarna 12–14) och rättssäkerhetsgarantierna (artikel 15)). Se även kapitel IV, som har rubriken Permanent uppehållsrätt, (artiklarna 16–21).

30 Se ovan punkterna 34 och 49. Det system som inrättats genom direktiv 2004/38 omfattar med andra ord hela livscykeln för en unionsmedborgares och dennes familjemedlemmars utövande av den fria rörligheten. Se förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Chenchooliah ( C‑94/18, EU:C:2019:433, punkterna 70–75).

31 Se ovan punkt 47. I och med att artikel 35 inte rör en rätt att fritt röra sig och uppehålla sig som den berörda personen haft men som ska begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, omfattas den däremot inte av artikel 1 c i direktivet. En sådan begränsning av de ovan angivna skälen omfattas av bestämmelserna i kapitel VI, som har rubriken Begränsningar i rätten till inresa och uppehåll av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

32 Med andra ord är det tidpunkten då en rättighet enligt direktiv 2004/38 förvärvas som logiskt sett blir avgörande för direktivets tillämpning. Jag återkommer till betydelsen av denna omständighet nedan i punkterna 75 och 82. Se också, beträffande bevis för missbruk, nedan punkt 76.

33 Det rör sig särskilt om bestämmelser om tillhandahållande av information till allmänheten (artikel 34), upphävande av tidigare direktiv (artikel 38), rapportering om tillämpningen av direktivet (artikel 39), införlivande (artikel 40), ikraftträdande (artikel 41) och om adressater (artikel 42).

34 I artikel 36 i direktiv 2004/38, som har rubriken Sanktioner föreskrivs att [m]edlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta de åtgärder som krävs för att de skall tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva och proportionerliga (Min kursivering.) Artikel 36 i direktiv 2004/38 utgör en kodifiering av EU-domstolens fasta praxis i frågan. Se bland annat dom av den 12 december 1989, Messner ( C‑265/88, EU:C:1989:632, punkt 15), och dom av den 30 april 1998, kommissionen/Tyskland ( C‑24/97, EU:C:1998:184, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

35 Se artikel 5.5 om rapportering av de berördas närvaro inom den mottagande medlemsstatens territorium inom rimlig tid, artikel 8.2, artikel 9.3 och artikel 20.2 om administrativa formaliteter som ska fullgöras av unionsmedborgaren och familjemedlemmarna (skyldigheter avseende registrering och ansökan om uppehållskort).

36 De åtgärder som föreskrivs i artikel 36 i direktiv 2004/38 är nämligen av allmän karaktär, medan, som domstolen redan har framhållit, åtgärder som de nationella myndigheterna kan vidta på grundval av artikel 35 i direktivet, för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet som följer av det direktivet, ska grunda sig på en individuell prövning i det enskilda fallet och följaktligen är av särskild karaktär. Se domen McCarthy m.fl. (punkterna 49 och 52 samt angiven rättspraxis).

37 Se ovan punkt 47 och fotnot 34.

38 Förslag av den 29 juni 2001 till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, KOM(2001) 257 slutlig (EGT C 270 E, 2001, s. 150).

39 Rådets gemensamma ståndpunkt (EG) nr 6/2004 av den 5 december 2003 (EUT C 54 E, 2004, s. 12, särskilt s. 32). Min kursivering.

40 Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, 2 juli 2009, KOM(2009) 313 slutlig, s. 16 (nedan kallad kommissionens vägledning från 2009).

41 Kommissionens meddelande med rubriken Vägledning om rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare och deras familjer, 6 december 2023, C(2023) 8500 final (EUT C 2023, 1392, s. 99) (nedan kallad kommissionens vägledning från 2023).

42 Se kommissionens vägledning från 2009, s. 20, och kommissionens vägledning från 2023, s. 72.

43 Den domen var hänförlig till ett mål mellan en mauritisk medborgare, som var bosatt i Irland, och Minister for Justice and Equality (justitie- och likabehandlingsministern, Irland) angående ett beslut om utvisning av henne enligt en bestämmelse i irländsk lagstiftning, till följd av att hennes make, som var unionsmedborgare, återvänt till den medlemsstat som han var medborgare i, nämligen Portugal, och där avtjänade ett fängelsestraff. Beslutet om utvisning var enligt nationell rätt automatiskt förenat med ett inreseförbud på obestämd tid.

44 Se domen Chenchooliah (punkt 62) och domen Lounes (punkterna 38–42). Se domen Metock (punkterna 73, 80 och 99), beträffande den dynamiska eller evolutiva karaktären av begreppet förmånstagare i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2004/38. Se även förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Chenchooliah ( C‑94/18, EU:C:2019:433, punkterna 47–67 och 70).

45 Se domen Chenchooliah (punkt 70). Se även ovan punkt 48 och fotnot 28.

46 Se domen Chenchooliah (punkt 70).

47 Se, för ett liknande resonemang, domen Chenchooliah (punkterna 59–63).

48 Se, för ett liknande resonemang, domen Chenchooliah (punkt 79). I artikel 15 i direktiv 2004/38, som har rubriken Rättssäkerhetsgarantier, föreskrivs i punkt 1 att [f]örfarandena i artiklarna 30 och 31 [på motsvarande sätt skall] tillämpas på alla beslut som på andra grunder än allmän ordning, säkerhet eller hälsa begränsar unionsmedborgares och deras familjemedlemmars fria rörlighet.” I punkt 3 i samma artikel föreskrivs att [d]en mottagande medlemsstaten [inte får] kombinera ett beslut om utvisning enligt punkt 1 med ett återreseförbud. Domstolen menar att det i artikel 15 föreskrivs de regler som ska tillämpas när en tillfällig uppehållsrätt enligt detta direktiv upphör, särskilt när en unionsmedborgare eller en av dennes familjemedlemmar som tidigare har haft uppehållsrätt i högst tre månader eller längre än tre månader enligt artikel 6 respektive artikel 7 i direktivet inte längre uppfyller villkoren för uppehållsrätt i fråga och således i princip kan utvisas av den mottagande medlemsstaten (se punkt 74 i den domen).

49 Se ovan fotnot 42.

50 Se domen Chenchooliah (punkt 65).

51 Se domen Chenchooliah (punkt 66).

52 Se domen Chenchooliah (punkt 68).

53 Se ovan punkt 57. Som vissa författare har påpekat i doktrinen är nämligen tredjelandsmedborgare som har haft en härledd uppehållsrätt bättre skyddade än tredjelandsmedborgare som aldrig har haft anknytning till en unionsmedborgare. Se Ritleng, D., Scope and meaning of artikel 15 of Directive 2004/38: Yes but no: Chenchooliah”, Common Market Law Review, vol. 57, nr 4, 2020, s. 1183–1200, särskilt s. 1195.

54 Se ovan punkt 56.

55 I det nu aktuella fallet har denna retroaktiva förlust av rättigheter enligt direktiv 2004/38 fått till följd att rättigheterna såsom den hänskjutande domstolen har angett ska anses ha dragits tillbaka från början.

56 Se särskilt domen Metock (punkt 82), dom av den 12 mars 2014, O. och B ( C‑456/12, EU:C:2014:135, punkt 35), och dom av den 1 augusti 2025, Jobcenter Arbeitplus Bielefeld ( C‑397/23, EU:C:2025:602, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

57 Såsom framgår av skäl 25 i direktiv 2004/38 syftar rättssäkerhetsgarantierna bland annat till att trygga en hög skyddsnivå för unionsmedborgarnas och deras familjemedlemmars rättigheter vid nekad inresa eller uppehåll i en annan medlemsstat.

58 Se ovan fotnot 47.

59 I artikel 31.3 i direktiv 2004/38 anges att [d]omstolsprövningen skall göra det möjligt att granska beslutets laglighet samt de fakta och omständigheter som ligger till grund för den föreslagna åtgärden. Den skall även garantera att beslutet inte är oproportionerligt, särskilt med hänsyn till kraven i artikel 28.

60 Se, bland annat, meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet ”Stöd till nationella myndigheter för att bekämpa missbruk av rätten till fri rörlighet: Handbok om skenäktenskap mellan EU-medborgare och tredjelandsmedborgare inom ramen för EU-lagstiftningen om fri rörlighet för EU-medborgare (SWD/2014/0284 final), COM(2014) 604 final, avsnitt 4.2 (nedan kallad handboken om skenäktenskap). Se även COM(2014) 284 final, avsnitt 4.5, s. 42.

61 Se, analogt, dom av den 23 mars 2000, Diamantis ( C‑373/97, EU:C:2000:150, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

62 Se den rättspraxis som anges ovan i punkt 58.

63 Den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk fastställdes i domen av den 14 december 2000, Emsland-Stärke ( C‑110/99, EU:C:2000:695, punkterna 52 och 53). Domstolen erkände uttryckligen att detta var en allmän unionsrättslig princip i domen av den 5 juli 2007, Kofoed ( C‑321/05, EU:C:2007:408, punkt 38). Se, mer nyligen, dom av den 10 november 2011, Foggia – SGPS ( C‑126/10, EU:C:2011:718, punkt 50). Se Tridimas, P.T., The General Principles of Law: Who Needs Them? Les Cahiers de Droit européen, vol. 52, nr 1, 2015, s. 419–441, särskilt s. 427.

64 Se dom av den 14 december 2000, Emsland-Stärke ( C‑110/99, EU:C:2000:695, punkterna 52 och 53), och dom av den 14 december 2002, McCarthy m.fl. (punkt 54 och där angiven rättspraxis). Se även förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet McCarthy m.fl. ( C‑202/13, EU:C:2014:345, punkterna 108–115).

65 Domstolen har i samband med den fria rörligheten för personer redan erinrat om att den omständigheten att en medborgare i en medlemsstat har valt att erhålla auktorisation i en annan medlemsstat än den i vilken medborgaren är bosatt för att kunna dra fördel av en mer förmånlig lagstiftning inte i sig räcker för att konstatera att det rör sig om ett rättsmissbruk. Se, analogt, dom av den 17 juli 2014, Torresi ( C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:2088, punkt 50), och förslaget till avgörande av generaladvokaten Wahl i de förenade målen (C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:265, punkterna 91 och 92).

66 Se skäl 28 i direktiv 2004/38 och kommissionens vägledning från 2023, s. 72: missbruk [kan] även bestå av andra typer av skenförhållanden.

67 Se, analogt, dom av den 9 mars 1999, Centros ( C‑212/97, EU:C:1999:126, punkt 27), och dom av den 23 september 2003, Akrich ( C‑109/01, EU:C:2003:491, punkt 55). I detta hänseende vill jag framhålla, såsom kommissionen angav, att [e]tt äktenskap [inte kan] anses vara ett skenäktenskap endast för att det medför en fördel i invandringshänseende, eller någon annan fördel. Relationens beskaffenhet har inte någon inverkan på tillämpningen av artikel 35. Se kommissionens vägledning från 2009, s. 16. Se, beträffande uppgifter om potentiellt missbruk som kan föranleda en utredning, handboken om skenäktenskap, s. 7, punkt 4.1. Se även Eftadomstolens dom av den 9 februari 2021, Kerim (E-1/20, punkt 36) och dom av den 23 november 2021, Q m.fl. (E-16/20, punkterna 59–64).

68 Det skulle bland annat kunna vara barnbidrag eller sociala förmåner som fortfarande skulle kunna betalas ut eller begäras av en unionsmedborgare eller av dennes familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare, i förhållande till det sammanlagda antalet år av olaglig vistelse. I så fall skulle man kunna tänka sig att barnbidrag kan nekas eller till och med att de nationella myndigheterna kan kräva att bidraget betalas tillbaka.

69 Det framgår av kommissionens vägledning från 2009 (s. 16) och från 2023 (s. 71) att direktiv 2004/38 [inte förhindrar] medlemsstaterna att utreda enskilda ärenden där det finns en välgrundad misstanke om missbruk. [Unionens] lagstiftning förbjuder dock systematiska kontroller.

70 Den berörda personens möjlighet att effektivt bestrida en anklagelse om missbruk av rättigheter eller bedrägeri och att ändamålsenligt utöva sin rätt till försvar kan undergrävas om de nationella myndigheterna gör gällande en sådan anklagelse först efter en lång tid.

71 Som till exempel civilrättslig ogiltigförklaring av ett skenäktenskap eller straffavgifter. Se kommissionens vägledning från 2009, s. 16 och från 2023, s. 71 och 72.

72 Se dom av den 2 mars 2010, Rottmann ( C‑135/08, EU:C:2010:104, punkterna 39, 41, 42, 45, 55 och 56), och dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl. ( C‑221/17, EU:C:2019:189, punkterna 30–32 och 40). Se även dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung (Återkallelse av en försäkran om naturalisation) ( C‑118/20, EU:C:2022:34), dom av den 21 oktober 2020, Stadt Duisburg (Bibehållna rättigheter efter naturalisation) ( C‑720/19, EU:C:2020:847), och dom av den 5 september 2023, Udlændinge- og Integrationsministeriet (Förlust av danskt medborgarskap) ( C‑689/21, EU:C:2023:626).