ext/celex/62024CJ0621
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 4 juni 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Asylpolitik – Direktiv 2013/33/EU – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Artikel 2 g – Materiella mottagningsvillkor – Artikel 17.2 – Kravet på säkerställande av en rimlig levnadsstandard – Sökande av internationellt skydd som är föremål för ett beslut om överföring – Beviljande av materiella mottagningsvillkor som varken omfattar förmåner som tillhandahålls in natura som kläder och hushållsartiklar eller ett ekonomiskt bidrag för att täcka nödvändiga personliga behov – Artikel 20.1 c – Inskränkning eller indragning av materiella mottagningsförmåner på grund av en efterföljande ansökan – Direktiv 2013/32/EU – Artikel 2 q – Begreppet efterföljande ansökan – Tillämplighet – Förordning (EU) nr 604/2013 – Förfarande för att fastställa ansvarig medlemsstat ”
I mål C‑621/24,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundessozialgericht (Federala domstolen för socialrättsliga mål, Tyskland) genom beslut av den 25 juli 2024, som inkom till domstolen den 24 september 2024, i målet
Landkreis Schweinfurt
mot
FB,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias (referent) och B. Smulders,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 4 september 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– FB, genom K. Schank, Rechtsanwalt,
– Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,
– Belgiens regering, genom L. Jans och M. Van Regemorter, båda i egenskap av ombud, biträdda av A. Detheux, avocaat,
– Europeiska kommissionen, genom A. Azéma, F. Blanc, M. Debieuvre, E. Garello, A. Katsimerou och N. Schaeffer, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 23 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 q samt artiklarna 27 och 28 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60), artikel 17.2 och 17.5 och artikel 20.1c, 20.5 och 20.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 96) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan FB, som ansöker om internationellt skydd, och Landkreis Schweinfurt (distriktet Schweinfurt, Tyskland). Målet rör lagenligheten av Landkreis Schweinfurts beslut att återkalla FB:s rätt till förmåner in natura som kläder och hushållsartiklar samt ett ekonomiskt bidrag som är avsett att täcka FB:s nödvändiga personliga behov, utöver dem som tillhandahålls in natura, till följd av beslutet att avslå hans ansökan om internationellt skydd och beslutet att utvisa honom till Rumänien.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2013/32
3 I skäl 53 i direktiv 2013/32 anges följande:
”Förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med [förordning nr 604/2013] behandlas inte i detta direktiv.”
4 I artikel 2, med rubriken ”Definitioner”, i detta direktiv föreskrivs följande i led q:
”I detta direktiv gäller följande definitioner:
…
q) efterföljande ansökan: en ytterligare ansökan om internationellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökanden uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter ett implicit återkallande enligt artikel 28.1.”
5 Artikel 27 i direktivet har rubriken ”Förfarande om ansökan återkallas”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
”I den mån som medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriver en möjlighet att uttryckligen återkalla ansökan ska de se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att antingen avbryta prövningen eller att avslå ansökan om internationellt skydd om en sökande uttryckligen återkallar ansökan.”
6 Artikel 28 i samma direktiv, med rubriken ”Förfarande om sökanden implicit återkallar eller avstår från sin ansökan”, har följande lydelse:
”1. Om det finns skälig grund att anta att en sökande implicit har återkallat eller avstått från sin ansökan, ska medlemsstaterna se till att den beslutande myndigheten fattar beslut om att antingen avbryta prövningen eller, förutsatt att den beslutande myndigheten finner ansökan ogrundad på grundval av en adekvat utredning av sakförhållandena i enlighet med artikel 4 i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9)], avslå ansökan.
…
3. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av [förordning nr 604/2013].”
7 Artikel 33 i samma direktiv, med rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”, har följande lydelse:
”1. Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt [förordning nr 604/2013] behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv [2011/95], om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel.
2. Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om
…
d) ansökan är en efterföljande ansökan, där inga nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv [2011/95] har framkommit eller lagts fram av sökanden
…”
8 I artikel 40 i direktivet, som har rubriken ”Efterföljande ansökan”, föreskrivs följande:
”1. När en person som har ansökt om internationellt skydd i en medlemsstat lämnar ytterligare utsagor eller lämnar in en efterföljande ansökan i samma medlemsstat ska medlemsstaten pröva dessa ytterligare utsagor eller fakta i den efterföljande ansökan i samband med prövningen av den tidigare ansökan eller i samband med prövningen av det omprövade beslutet eller överklagandet i den mån de behöriga myndigheterna kan beakta och pröva alla fakta som utgör grund för dessa ytterligare utsagor eller den efterföljande ansökan inom denna ram.
2. När beslut fattas enligt artikel 33.2 d om huruvida en ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning ska en efterföljande ansökan om internationellt skydd först bli föremål för en preliminär prövning om nya fakta eller uppgifter har framkommit eller har lagts fram av sökanden vad avser sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv [2011/95].
…
5. När en efterföljande ansökan inte prövas vidare enligt denna artikel ska den nekas prövning enligt artikel 33.2 d.
…”
Direktiv 2013/33
9 Skälen 5, 7, 8, 11 och 35 i direktiv 2013/33 har följande lydelse:
”(5) Vid Europeiska rådets möte den 10–11 december 2009 antogs Stockholmsprogrammet, som upprepade åtagandet att uppnå målet att till 2012 skapa ett gemensamt område för skydd och solidaritet grundat på ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden. Enligt Stockholmsprogrammet är det också av avgörande betydelse att individer, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansökan om internationellt skydd har inlämnats, erbjuds likvärdig behandling i fråga om mottagningsvillkor.
…
(7) Mot bakgrund av resultaten av utvärderingarna av genomförandet av den första etappens instrument är det lämpligt att i detta skede bekräfta de principer som ligger till grund för [rådets direktiv 2003/9/EG av den 27 januari 2003 om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna (EUT L 31, 2003, s. 18)], i syfte att säkerställa förbättrade mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd …
(8) För att säkerställa att sökande behandlas lika i hela [Europeiska] unionen bör detta direktiv vara tillämpligt under alla stadier och på alla typer av förfaranden som avser ansökningar om internationellt skydd, på alla platser och anläggningar där sökande tas emot och så länge som de får uppehålla sig på medlemsstaternas territorium i egenskap av sökande.
…
(11) Det bör fastställas normer för mottagande av sökande som är tillräckliga för att ge dem en värdig levnadsstandard och jämförbara levnadsvillkor i alla medlemsstater.
…
(35) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna [nedan kallad stadgan]. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 4, 6, 7, 18, 21, 24 och 47 i stadgan, och måste genomföras i enlighet därmed.”
10 I artikel 2, med rubriken ”Definitioner”, i detta direktiv föreskrivs följande:
”I detta direktiv avses med
…
b) sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om internationellt skydd som inte slutligt har avgjorts.
…
f) mottagningsvillkor: samtliga åtgärder som medlemsstaterna vidtar till förmån för de sökande i enlighet med detta direktiv.
g) materiella mottagningsvillkor: mottagningsvillkor som omfattar inkvartering, mat och kläder och som tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning.
…”
11 I artikel 3, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Detta direktiv ska tillämpas på alla tredjelandsmedborgare och statslösa personer som ansöker om internationellt skydd på en medlemsstats territorium, inklusive vid gränsen, i dess territorialvatten eller i ett transitområde, så länge de får uppehålla sig på territoriet i egenskap av sökande, samt på familjemedlemmar, om de omfattas av en sådan ansökan om internationellt skydd enligt nationell rätt.”
12 I artikel 17 i detta direktiv, med rubriken ”Allmänna bestämmelser om materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård”, föreskrivs följande i punkterna 2–5:
”2. Medlemsstaterna ska se till att de materiella mottagningsvillkoren ger de sökande en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa. …
3. Medlemsstaterna får fastställa som villkor för att bevilja samtliga eller några av de materiella mottagningsvillkoren samt hälso- och sjukvård att de sökande inte har tillräckliga medel för att säkerställa en levnadsstandard som täcker deras behov i fråga om hälsa och uppehälle.
4. Medlemsstaterna får enligt bestämmelserna i punkt 3 kräva att de sökande täcker eller bidrar till kostnaderna för de materiella mottagningsvillkor och den hälso- och sjukvård som anges i detta direktiv om de har tillräckliga tillgångar, t.ex. om de har arbetat under en rimlig tidsperiod. …
5. Om en medlemsstat erbjuder materiella mottagningsvillkor i form av ekonomiskt bidrag eller kuponger ska beloppen bestämmas utifrån den eller de nivåer som medlemsstaten i fråga fastställt antingen genom lag eller praxis i syfte att säkerställa en rimlig levnadsstandard för de egna medborgarna. Medlemsstaterna får behandla sökande mindre gynnsamt än de egna medborgarna i detta avseende, särskilt om det materiella stödet delvis tillhandahålls in natura eller om syftet med dessa nivåer, när de tillämpas för de egna medborgarna, är att säkerställa en levnadsstandard som är högre än den som fastställs för sökande enligt detta direktiv.”
13 Artikel 20 i direktiv 2013/33, med rubriken ”Inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor”, har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna får inskränka eller i vederbörligen motiverade undantagsfall dra in materiella mottagningsvillkor om en sökande
…
c) har lämnat in en efterföljande ansökan som avses i artikel 2 q i direktiv [2013/32].
…
5. Beslut om inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor eller om sanktioner i enlighet med punkterna 1, 2, 3 och 4 i denna artikel ska fattas på individuell, objektiv och opartisk grund och innefatta en motivering. Beslut ska grundas på den berörda personens speciella situation, särskilt när det gäller personer som omfattas av artikel 21, med beaktande av proportionalitetsprincipen. Medlemsstaterna ska under alla omständigheter säkerställa tillträde till sjukvård i enlighet med artikel 19 och säkerställa värdiga levnadsvillkor för alla sökande.
6. Medlemsstaterna ska se till att materiella mottagningsvillkor inte inskränks eller dras in förrän ett beslut har fattats i enlighet med punkt 5.”
Förordning nr 604/2013
14 I skäl 11 i förordning nr 604/2013 anges följande:
”[D]irektiv [2013/33] bör vara tillämpligt på förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat enligt denna förordning, om inte annat följer av begränsningarna för tillämpningen av det direktivet.”
15 I artikel 2 i denna förordning, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:
”I denna förordning gäller följande definitioner:
…
c) sökande : en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som har lämnat en ansökan om internationellt skydd som ännu inte har slutligt avgjorts.
d) prövning av ansökan om internationellt skydd : alla de prövningsåtgärder, beslut eller avgöranden som ankommer på de behöriga myndigheterna rörande en ansökan om internationellt skydd enligt direktiv [2013/32] och direktiv [2011/95], med undantag för förfarandena för att fastställa ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förordning.
…”
16 I artikel 27 i förordningen, med rubriken ”Rättsmedel”, föreskrivs följande i punkterna 3 och 4:
”3. Vad gäller överklagande av eller ansökan om omprövning av beslut om överföring ska medlemsstaterna i sin nationella rätt föreskriva att
a) överklagandet eller omprövningen innebär att den berörda personen ska ha rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen,
b) överföringen avbryts automatiskt och avbrytandet upphör efter en viss skälig tidsperiod, under vilken en domstol efter noggrann och minutiös kontroll av begäran ska ha beslutat huruvida suspensiv verkan med anledning av ett överklagande eller en begäran om omprövning ska beviljas, eller
c) den berörda personen har möjlighet att inom en skälig tidsperiod begära att en domstol avbryter verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att det finns ett effektivt rättsmedel genom att avbryta verkställigheten av överföringen till dess att ett beslut har fattats om den första begäran om uppskov. Ett beslut om huruvida verkställandet av överföringsbeslutet ska avbrytas ska fattas inom en skälig tidsperiod, och samtidigt medge en noggrann och minutiös kontroll av begäran om uppskov. Ett beslut om att inte avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet ska vara motiverat.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att de behöriga myndigheterna på eget initiativ får besluta att avbryta verkställigheten av överföringsbeslutet i väntan på utfallet av överklagandet eller omprövningen.”
17 Artikel 29 i samma förordning har rubriken ”Närmare bestämmelser och tidsfrister”. Punkt 2 i den artikeln har följande lydelse:
”Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. …”
Tysk rätt
Lagen om rätt till asyl
18 I 29 § punkt 1 led 1 a i Asylgesetz (lag om rätt till asyl), av den 26 juni 1992 (BGBl. 1992 I, s. 1126), i dess lydelse av den 2 september 2008 (BGBl. 2008I, s. 1798), med rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning” föreskrivs följande:
”En asylansökan kan inte tas upp till prövning om
1. en annan stat
a) enligt förordning nr 604/2013…
…
är ansvarig för genomförandet av asylförfarandet …”
19 34a § punkt 1 i lagen om rätt till asyl har följande lydelse:
”Om utlänningen ska avlägsnas … till ett land som är ansvarigt för asylförfarandet …, beslutar federala myndigheten för migration och flyktingar om avlägsnande till denna stat, så snart det står klart att avlägsnandet kan genomföras. Detta gäller även om utlänningen har ansökt om asyl i en annan stat som ansvarar för genomförande av asylförfarandet på grund av unionsbestämmelser eller ett internationellt avtal, eller har dragit tillbaka asylansökningen innan federala myndigheten för migration och flyktingar fattat beslut om ansökningen. …
…”
Lagen om förmåner för asylsökande
20 1 § punkt 1 i Asylbewerberleistungsgesetz (lag om förmåner för asylsökande) av den 30 juni 1993 (BGBl, 1993 I, s. 1074), i dess lydelse av den 5 augusti 1997 (BGBl, 1997 I, s. 2022), har följande lydelse:
”Rätt till förmåner enligt denna lag har utländska medborgare som vistas i landet och som
…
5. är skyldiga att lämna landet enligt ett verkställbart beslut, även om ett föreläggande om avlägsnande ännu inte har meddelats eller inte längre är verkställbart … ”
21 I 1a§ punktera 1 och 7 i samma lag föreskrivs följande:
”1. Förmånsberättigade personer som avses i 1 § punkt1 led 5, för vilka en avresedag och en möjlighet till avresa har fastställts, har inte rätt till förmåner enligt 2, 3 och 6 §§ från och med dagen efter avresedagen, dock med undantag för om avresan inte kunde genomföras av skäl som de inte kunde råda över. Fram till dess att de lämnar landet eller utvisningen verkställs ska de endast beviljas förmåner som täcker deras behov av mat och inkvartering, inbegripet uppvärmning, samt hygienartiklar. Det är endast om det föreligger särskilda omständigheter i det enskilda fallet som de även kan beviljas andra förmåner enligt 3 § punkt 1 första meningen. Förmånerna ska utges in natura.
…
7. Förmånsberättigade personer som avses i 1 § punkt 1 leden 1 eller 5 och vars asylansökningar inte ska tas upp till prövning enligt ett beslut som antagits av federala myndigheten för migration och flyktingar enligt 29 § punkt 1 led 1 i lagen om rätt till asyl jämförd med 31 § punkt 6 i denna lag och mot vilka ett utvisningsbeslut har fattats enligt 34a § punkt 1 första meningen andra alternativet i lagen, ska endast erhålla förmåner enligt punkt 1 även om beslutet ännu inte har blivit slutgiltigt. Första meningen är inte tillämplig om en domstol har beslutat att ett överklagande av utvisningsbeslutet ska ha suspensiv verkan.”
…”
22 I 3 § punkt 1 i nämnda lag föreskrivs följande:
”1. Förmånsberättigade personer som avses i 1 § ska erhålla stöd för att täcka hushållets behov av mat, inkvartering, uppvärmning, kläder, hygienartiklar och hushållsartiklar (nödvändiga behov). De har dessutom rätt till dagersättning för att tillgodose personliga vardagsbehov (nödvändiga personliga behov).”
23 I 6 § punkt 1 i nämnda lag föreskrivs följande:
”Andra förmåner kan i synnerhet beviljas om de i det enskilda fallet är nödvändiga för att säkerställa levnadsstandard eller hälsa, för att tillgodose barns särskilda behov, eller för att uppfylla en förvaltningsrättslig samarbetsskyldighet. …”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
24 FB, som är afghansk medborgare, reste in i Tyskland för första gången den 25 augusti 2021 och lämnade in en ansökan om internationellt skydd, vilken registrerades den 6 september 2021.
25 Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) (nedan kallad Bundesamt) begärde, efter att ha konsulterat Eurodacdatabasen, av vilken det framgick att FB redan hade lämnat in en ansökan om internationellt skydd i Rumänien den 6 augusti 2021 och därefter implicit hade dragit tillbaka den, att rumänska myndigheter skulle överta prövningen av FB:s ansökan. Rumänien godtog denna begäran.
26 Genom beslut av den 25 oktober 2021 fastställde Bundesamt fristen för att överföra FB till Rumänien till den 22 april 2022 och prövade inte FB:s ansökan om internationellt skydd. Bundesamt beslutade även att han skulle utvisas till Rumänien. Ansökan om interimistiskt skydd mot detta beslut och det efterföljande överklagandeförfarandet bifölls inte. Överföringen av FB till Rumänien kunde emellertid inte äga rum, bland annat på grund av de rumänska myndigheternas beslut att från och med den 1 mars 2022 inte längre godta sådana överföringar på grund av kriget i Ukraina.
27 Sedan början av september 2021 har FB bott på ett mottagningscentrum i distriktet Schweinfurt, där han, med stöd av 3 och 3a §§ i lagen om förmåner för asylsökande erhöll stöd in natura i form av mat, inkvartering och uppvärmning, underhåll av bostad och hushållsel, kläder, hygienartiklar samt tillgång till wifi. Från och med samma datum erhöll FB dessutom ett ekonomiskt bidrag från detta distrikt för att täcka hans nödvändiga personliga behov.
28 Under perioden mellan den 1 januari 2022 och den 23 februari 2022, då FB flyttade till ett annat distrikt (nedan kallad den period som är aktuell i det nationella målet), beslutade distrikt Schweinfurt emellertid, med stöd av 1a§ punkt 7 i lagen om förmåner för asylsökande, jämförd med 1 § punkt 1 i nämnda lag, att inte längre bevilja FB de förmåner som var avsedda att täcka hans nödvändiga behov i fråga om kläder och hushållsartiklar samt det ekonomiska bidrag som var avsett att täcka hans nödvändiga personliga behov. Detta distrikt beviljade honom således endast vissa förmåner in natura nämligen mat, inkvartering och uppvärmning, hygienartiklar samt medicinsk vård vid sjukdom, eftersom det enligt distriktet inte fanns någon omständighet som kunde motivera beviljandet av mottagningsvillkor som gick utöver dessa förmåner.
29 Genom dom av den 20 januari 2023 ogillade Sozialgericht Würzburg (Domstolen för socialrättsliga mål i Würzburg, Tyskland) FB:s överklagande av det beslut från distriktet Schweinfurt som avses i föregående punkt. Bayerisches Landessozialgericht (Appellationsdomstolen för socialrättsliga mål i Bayern, Tyskland) biföll överklagandet med motiveringen att det krävs ett rättsstridigt agerande för tillämpning av den inskränkning som föreskrivs i 1a§ punkt 7 lagen om förmåner för asylsökande, vilket dock inte föreligger i förevarande fall.
30 Landkreis Schweinfurt överklagade denna dom till Bundessozialgericht (Federala domstolen för socialrättsliga mål, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen.
31 Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida bestämmelserna i lagen om förmåner för asylsökande, särskilt 1a § punkt 7 jämförd med 1a § punkt 1 i lagen, enligt vilka en asylsökande som omfattas av en verkställbar skyldighet att lämna landet, under den period som är aktuell i det nationella målet, endast kan göra anspråk på materiella mottagningsvillkor som är begränsade till mat och inkvartering, inbegripet uppvärmning, samt hygienartiklar, är förenliga med unionsrätten.
32 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att det i 3 § i lagen om förmåner för asylsökande görs åtskillnad mellan, å ena sidan, materiella mottagningsvillkor som motsvarar nödvändiga behov, det vill säga mat, inkvartering, uppvärmning, kläder, hygienartiklar samt hushållsartiklar, och, å andra sidan, nödvändiga personliga behov, det vill säga utgifter för transport, kommunikation, fritidsaktiviteter, underhållning, kultur, hotell- och restaurangtjänster samt andra varor och tjänster. Dessa är föremål för ett schablonbelopp som beräknas med hänvisning till motsvarande schablonmässiga sociala förmåner som utbetalas till tyska medborgare som är bosatta i landet och som saknar inkomst och förmögenhet. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att det i 6 § i denna lag föreskrivs att andra materiella mottagningsvillkor ska beviljas i vissa särskilda fall.
33 Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att i förevarande fall har FB, i enlighet med 1a § punkt 7 i lagen om förmåner för asylsökande, jämförd med 1a§ punkt 1 i samma lag, under den period som är aktuell i det nationella målet, fråntagits rätten till en del av de materiella mottagningsvillkor som täcker hans nödvändiga behov, nämligen kläder och hushållsartiklar samt hela det ekonomiska bidrag som täcker hans nödvändiga personliga behov. Under denna period löpte nämligen den överföringsfrist som föreskrivs i förordning nr 604/2013, vilket innebar att villkoren för att tillämpa dessa bestämmelser var uppfyllda.
34 Det ska erinras om att i artikel 17.2 första stycket i direktiv 2013/33 anges principen att de nationella materiella mottagningsvillkoren måste ge sökande av internationellt skydd en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa. Enligt artikel 2g i detta direktiv ska medlemsstaterna säkerställa mottagningsvillkor som omfattar inkvartering, mat och kläder som tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning.
35 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det härvid följer av domstolens praxis att det ekonomiska bidraget ska uppgå till ett belopp som garanterar en rimlig levnadsstandard som täcker de asylsökandes behov i fråga om hälsa och uppehälle (dom av den 27 februari 2014, Sacciri m.fl., C‑79/13, EU:C:2014:103, punkt 37) och att det följer av skäl 35 i direktiv 2013/33 att direktivet syftar till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten. Den hänskjutande domstolen har dessutom understrukit att det följer av denna rättspraxis att respekten för människans värdighet, inom ramen för artikel 20 i direktivet, kräver att den berörda personen inte befinner sig i en situation av extremt materiellt armod som inte skulle göra det möjligt för honom eller henne att tillgodose sina mest grundläggande behov, såsom att bo, äta, klä sig och tvätta sig, och som således skulle skada hans eller hennes fysiska eller psykiska hälsa eller medföra en försämring som är oförenlig med denna värdighet, och att även vid en sanktion måste de materiella mottagningsvillkoren, det vill säga inkvartering, mat och kläder, alltid garanteras (se, för ett likande resonemang, dom av den 12 november 2019, Haqbin, C‑233/18, EU:C:2019:956, punkterna 45 och 56).
36 Det har ännu inte klarlagts i domstolens praxis huruvida en rimlig levnadsstandard i den mening som avses i artikel 17.2 och 17.5 i detta direktiv säkerställer mer omfattande behov som avviker från miniminivån enligt artikel 20 i detta direktiv. För det fall att domstolen besvarar denna fråga jakande uppkommer frågan, vilken hittills inte har prövats i domstolens praxis, huruvida en nationell lagstiftning som föreskriver en rätt till inkvartering, mat, hygienartiklar och behandling vid sjukdom samt, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kläder och hushållsartiklar, når upp till den miniminivå som avses i artikel 17.2 och 17.5 i samma direktiv.
37 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida det enligt artikel 17.5 andra meningen andra alternativet i direktiv 2013/33, mot bakgrund av att de materiella mottagningsvillkoren är lägre än de förmåner som beviljas tyska medborgare, är möjligt att göra en ytterligare åtskillnad mellan förmåner för sökande av internationellt skydd beroende på deras förväntade, endast kortvariga vistelse, eller deras status som personer som är skyldiga att lämna landet enligt ett verkställbart beslut. Enligt den hänskjutande domstolen skulle detta göra det möjligt för medlemsstaten att under den tidsfrist för överföring som föreskrivs i förordning nr 604/2013 endast bevilja dessa sökande den förmånsnivå som beskrivs i den första tolkningsfrågan, och detta för en period på högst sex månader, medan andra sökande skulle få mer omfattande förmåner, även om de fortfarande är lägre än de förmåner som tyska medborgare erhåller.
38 Den hänskjutande domstolen anser dessutom, med stöd av punkt 57 i domen av den 27 september 2012, Cimade och GISTI (C‑179/11, EU:C:2012:594), att för det fall att de aktuella materiella mottagningsvillkoren på nationell nivå är lägre än vad som ska säkerställas enligt artikel 17.2 och 17.5 i direktiv 2013/33, kan den begränsning av rätten till dessa villkor som föreskrivs i den aktuella nationella lagstiftningen endast vara motiverad om de villkor som anges i artikel 20.1 c i direktivet är uppfyllda. Enligt denna bestämmelse krävs emellertid att det föreligger en efterföljande ansökan i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32.
39 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att ingen av dessa bestämmelser preciserar huruvida begreppet efterföljande ansökan endast avser det fallet att två ansökningar om internationellt skydd lämnas in och prövas i samma medlemsstat eller om det även omfattar en situation som inbegriper flera medlemsstater, i vilken det tidigare förfarandet för internationellt skydd har genomförts av en annan medlemsstat än den där den efterföljande ansökan lämnas in. Det har inte heller klargjorts huruvida samma villkor gäller i förfaranden enligt förordning nr 604/2013.
40 Om en efterföljande ansökan kan anses föreligga även när det tidigare asylförfarandet genomfördes av en annan medlemsstat än den där den efterföljande ansökan lämnades in, påpekar den hänskjutande domstolen att det hittills inte har preciserats huruvida den omständigheten att sökanden redan tidigare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat och förfarandet avslutades av denna medlemsstat på grund av att sökanden inte vidhöll förfarandet i den medlemsstaten, eller till följd av att ansökan implicit eller formellt återkallades, innebär att det inte ska anses vara fråga om en efterföljande ansökan. Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer även frågan om vilken tidpunkt som är relevant för att bedöma en sådan ansökan och särskilt huruvida den ansökan som lämnats in i den andra medlemsstaten, i förevarande fall Tyskland, innan det förfarande som föreskrivs i artikel 27 eller artikel 28 i direktiv 2013/32 formellt har avslutats, i förevarande fall i Rumänien, kan betraktas som en ”efterföljande ansökan” i den mening som avses i artikel 20.1 c i direktiv 2013/33.
41 För det fall sistnämnda bestämmelse är tillämplig i det nationella målet, anser den hänskjutande domstolen att en sådan inskränkning av de materiella mottagningsvillkoren som den som FB ålades under den period som är aktuell i det nationella målet uppfyller kraven i artikel 20.5 och 20.6 i direktivet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende gjort gällande att det, vid bedömningen av räckvidden av en sådan inskränkning till följd av en efterföljande ansökan, ska beaktas att den berörda personen, genom en frivillig avresa som rimligen kan krävas av honom eller henne enligt det gemensamma europeiska asylsystemet, avsevärt kan förkorta inskränkningens varaktighet.
42 Mot denna bakgrund beslutade Bundessozialgericht (Federala domstolen för socialrättsliga mål) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU domstolen:
”1) Uppfyller en bestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken personer som ansöker om internationellt skydd – beroende på deras status som skyldiga att lämna landet enligt ett verkställbart beslut inom överföringsfristen enligt förordning (EU) nr 604/2013 – endast har rätt till inkvartering, mat, hygienartiklar och behandling vid sjukdom samt, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kläder och hushållsartiklar, den miniminivå som avses i artikel 17.2 och 17.5 i direktiv 2013/33/EU?
Om fråga 1 besvaras nekande:
2)a) Ska artikel 20.1 … led c i direktiv [2013/33] jämförd med artikel 2 q i direktiv [2013/32] tolkas på så sätt att en efterföljande ansökan även omfattar situationer där sökanden tidigare har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i en annan medlemsstat och [Bundesamt] till följd av detta har nekat prövning av ansökan med stöd av förordning nr 604/2013 och beslutat om utvisning?
b) Är tidpunkten för återkallelsen eller tidpunkten för den andra medlemsstatens beslut enligt artikel 27 eller artikel 28 i [direktiv 2013/32] relevant för frågan huruvida det i ovannämnda situation ska anses vara fråga om en efterföljande ansökan i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv [2013/32]?
c) Ska artikel 20.1 … led c jämförd med artikel 20.5 och 20.6 i direktiv [2013/33], jämförda med [stadgan], tolkas på så sätt att det är tillåtet att inskränka de materiella mottagningsvillkoren till att endast täcka behovet av mat och inkvartering, inbegripet uppvärmning, hygienartiklar och behandling vid sjukdom, samt - beroende på omständigheterna i det enskilda fallet - kläder och hushållsartiklar?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Huruvida tolknings frågorna kan tas upp till prövning
43 Det ska inledningsvis erinras om att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen grundar sig på antagandet att direktiv 2013/33 var tillämpligt på FB:s situation under den period som är aktuell i det nationella målet, trots att Bundesamts beslut att inte pröva FB:s ansökan om internationellt skydd och fastställa fristen för att överföra honom till Rumänien till den 22 april 2022 hade vunnit laga kraft.
44 Utan att uttryckligen ifrågasätta huruvida dessa frågor kan tas upp till sakprövning, bestred den tyska regeringen vid förhandlingen att detta antagande var välgrundat och gjorde i huvudsak gällande att enligt artikel 3.1 i direktiv 2013/33 är direktivet endast tillämpligt på personer som ansöker om internationellt skydd och som ”får uppehålla sig på territoriet i egenskap av sökande” i den mening som avses i denna bestämmelse. Enligt denna regering var detta emellertid inte fallet med FB under den period som är aktuell i det nationella målet, eftersom ett överklagande eller en omprövning av ett beslut om överföring enligt artikel 27.3 a i förordning nr 604/2013 endast ger den berörda personen rätt att stanna kvar i den berörda medlemsstaten i väntan på resultatet av överklagandet eller omprövningen.
45 Domstolen konstaterar emellertid att den tyska regeringens argument grundar sig på en felaktig tolkning av artikel 27.3 a i förordning nr 604/2013.
46 Det räcker nämligen att erinra om att det i denna bestämmelse endast anges ett av de alternativ som medlemsstaterna har för att erbjuda de berörda personerna ett rättsmedel som kan leda till att verkställigheten av det beslut om överföring som fattats avseende dem avbryts. Övriga alternativ föreskrivs i artikel 27.3 b, artikel 27.3 c respektive artikel 27.4 i förordningen. Artikel 27 syftar nämligen till att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för dessa personer med avseende på sådana beslut, vilket innebär att överföringsfristen, när verkställigheten av överföringsbeslutet har avbrutits med tillämpning av en av dessa bestämmelser, inte börjar löpa förrän det omtvistade överföringsbeslutet har vunnit laga kraft (se, för ett likande resonemang, dom av den 30 mars 2023, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (avbrott i fristen för överföring vid överklagande), C‑556/21, EU:C:2023:272, punkterna 19–24 och där angiven rättspraxis).
47 I motsats till vad den tyska regeringen tycks anse innebär artikel 27.3 a i nämnda förordning, som endast syftar till att göra det möjligt för den berörda personen att stanna kvar i den medlemsstat som har fattat ett beslut om överföring av honom eller henne till dess att överklagandet eller begäran om omprövning har avgjorts, följaktligen inte att denna person, för det fall att överklagandet eller begäran om omprövning avslås, automatiskt upphör att ha rätt att stanna kvar i denna medlemsstat i egenskap av ”sökande” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2013/33.
48 Såsom domstolen vid flera tillfällen har erinrat om reglerar direktivet mottagningsvillkoren för personer som ansöker om internationellt skydd, inklusive de som har delgetts ett verkställbart beslut om överföring. Det följer även uttryckligen av skäl 11 i förordning nr 604/2013 att direktiv 2013/33 bör vara tillämpligt på förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som regleras i detta direktiv. Härav följer att skyldigheten för den medlemsstat som har fattat beslut om överföring av en sökande att bevilja sökanden materiella mottagningsvillkor först upphör när vederbörande faktiskt har överförts till den anmodande medlemsstaten (se, för ett likande resonemang, dom av den 14 januari 2021, The International Protection Appeals Tribunal m.fl., C‑322/19 och C‑385/19, EU:C:2021:11, punkterna 66–68 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 26 mars 2021, Fedasil, C‑134/21, EU:C:2021:257, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
49 Den hänskjutande domstolen gjorde således en riktig bedömning när den fann att direktiv 2013/33 var tillämpligt på FB:s situation under den period som är aktuell i det nationella målet, vilket innebär att de frågor som den ställt till domstolen kan tas upp till sakprövning.
Den första frågan
50 Domstolen erinrar inledningsvis om att det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer i detta sammanhang på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 4 oktober 2024, Bouskoura, C‑387/24 PPU, EU:C:2024:868, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
51 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i hur artikel 17.2, 17.5 och artikel 20.1 c i direktiv 2013/33 ska tolkas mot bakgrund av nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att om en ansökan om internationellt skydd inte har prövats på grund av att sökanden har överförts till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökan, ska de materiella mottagningsvillkor som sökanden beviljats minskas. De omfattar således inte längre kläder och hushållsartiklar, som tillhandahålls in natura, samt hela det ekonomiska bidrag som är avsett att täcka den sökandes nödvändiga personliga behov, utom i särskilda fall.
52 Vad beträffar artikel 17.5 i direktivet erinras om att denna bestämmelse, såsom tydligt framgår av dess lydelse, endast syftar till att fastställa kriterier som gör det möjligt att fastställa storleken på de ekonomiska bidrag eller kuponger som beviljas personer som ansöker om internationellt skydd. Även om det i den första meningen i denna punkt anges att storleken på dessa ekonomiska bidrag eller kuponger ”ska. …bestämmas utifrån den eller de nivåer som medlemsstaten i fråga fastställt antingen genom lag eller praxis i syfte att säkerställa en rimlig levnadsstandard för de egna medborgarna” preciseras det i den andra meningen att denna behandling kan vara mindre gynnsam ”om syftet med dessa nivåer när de tillämpas för de egna medborgarna, är att säkerställa en levnadsstandard som är högre än den som fastställs för sökande enligt detta direktiv”. Bland de omständigheter som kan motivera en mindre gynnsam behandling än den som ges medborgarna i den berörda medlemsstaten anges i denna bestämmelse dessutom det fall där ”materiellt stöd delvis tillhandahålls in natura”. Av detta följer att artikel 17.5 i samma direktiv inte reglerar frågan om möjligheten att frånta en person som ansöker om internationellt skydd, på grund av ett verkställbart beslut om överföring, vissa förmåner in natura och hela det ekonomiska bidrag som han eller hon normalt skulle ha erhållit om detta beslut inte hade antagits.
53 Såsom framgår av definitionerna i artikel 2 f och 2 g i direktiv 2013/33 avser uttrycket ”materiella mottagningsvillkor” samtliga åtgärder som medlemsstaterna vidtar till förmån för de sökande i enlighet med detta direktiv och omfattar inkvartering, mat och kläder, vilka tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning (dom av den 12 november 2019, Haqbin, C‑233/18, EU:C:2019:956, punkt 32).
54 Vidare föreskrivs i artikel 17.2 första stycket i detta direktiv att medlemsstaterna ska se till att de materiella mottagningsvillkoren ger de sökande en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa.
55 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 17.2 i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 2 g i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en ansökan om internationellt skydd inte har prövats på grund av att en annan medlemsstat är ansvarig för att pröva ansökan i den mening som avses i förordning nr 604/2013 och beslutet om överföring till den andra medlemsstaten är verkställbart, minskas de materiella mottagningsvillkoren för denna sökande så att de bland annat inte längre omfattar kläder och hushållsartiklar, som tillhandahålls in natura, utom i särskilda fall, och inte heller ett ekonomiskt bidrag som är avsett att täcka sökandens nödvändiga personliga behov.
56 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 12 februari 2026, Stichting Koskea, C‑490/24, EU:C:2026:89, punkt 23).
57 Såsom framgår av definitionerna i artikel 2 f och 2 g i direktiv 2013/33 avser uttrycket materiella mottagningsvillkor samtliga åtgärder som medlemsstaterna vidtar till förmån för de sökande i enlighet med detta direktiv och omfattar inkvartering, mat och kläder, vilka tillhandahålls in natura, i form av ekonomiskt bidrag, kuponger eller en kombination av dessa tre, samt dagersättning.
58 Det framgår av artikel 17.2 i direktivet att ”[m]edlemsstaterna ska se till att de materiella mottagningsvillkoren ger de sökande en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa”.
59 Av detta följer att artikel 17.2 i direktiv 2013/33 innehåller ett krav på att personer som ansöker om internationellt skydd ska garanteras en ”rimlig” levnadsstandard, vilket är kopplat till åtgärderna avseende ”materiella mottagningsvillkor”, i den mening som avses i artikel 2 g i direktivet. Detta innebär enligt artikel 17.2 att dessa åtgärder åtminstone ska omfatta tillhandahållande av inkvartering, mat, kläder, antingen in natura eller, på motsvarande sätt, i form av bidrag eller kuponger, samt utbetalning av en dagersättning, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17.3 och 17.4 i direktivet. Detta krav avser nämligen den miniminivå som dessa åtgärder ska nå upp till för att säkerställa sökandenas uppehälle och skydda deras fysiska eller psykiska hälsa.
60 Det ska för övrigt påpekas att en ”rimlig” levnadsstandard, i den mening som avses i artikel 17.2 i direktiv 2013/33, inte kan uppnås utan en av dessa åtgärder, och i synnerhet inte, med hänsyn till särdragen hos den nationella lagstiftning som är föremål för förevarande fråga, i avsaknad av åtgärder avseende kläder och utbetalning av en dagersättning.
61 Kläder ingår nämligen, på samma sätt som inkvartering, mat och kroppsvård bland de mest grundläggande behoven, vilket innebär att en person som ansöker om internationellt skydd inte kan fråntas möjligheten att tillgodose ett sådant behov.
62 Vad vidare gäller utbetalning av dagersättning är ett sådant bidrag, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 67 i sitt förslag till avgörande, nödvändigt för att ge den som ansöker om internationellt skydd möjlighet att åtnjuta ett minimum av självständighet, särskilt genom att göra det möjligt för vederbörande att, utöver inkvartering, mat och kläder, köpa hushållsartiklar och konsumtionsvaror som är nödvändiga för dennes grundläggande behov, såsom biljetter för transport eller hygienprodukter, och att säkerställa en miniminivå av deltagande i det sociala och kulturella livet i den medlemsstat där han eller hon är bosatt. Detta bidrag bidrar således till att säkerställa sökandens uppehälle och till att skydda hans fysiska och psykiska hälsa.
63 Av detta följer att det under alla omständigheter inte är förenligt med kravet på en ”rimlig” levnadsstandard, i den mening som avses i artikel 17.2 i direktivet, att det inte vidtas några åtgärder som gör det möjligt att tillgodose sökandenas behov av kläder och att det inte betalas ut en dagersättning.
64 En sådan avsaknad kan således inte motiveras av den omständigheten att den berörda personen som ansöker om internationellt skydd är föremål för ett verkställbart beslut om överföring.
65 Denna tolkning stöds även av det sammanhang i vilket artikel 2.1 g och artikel 17.2 i direktiv 2013/33 ingår.
66 För det första, såsom framgår av punkt 48 ovan, förhåller det sig så, att eftersom bestämmelserna i direktiv 2013/33 är tillämpliga på sökande av internationellt skydd även när det föreligger ett verkställbart beslut om överföring, upphör de skyldigheter som åvilar den medlemsstat på vars territorium dessa sökande uppehåller sig, vilka följer av detta direktiv, först när de faktiskt överförs till den anmodade medlemsstaten.
67 För det andra innehåller artikel 17 i direktiv 2013/33, som föreskriver allmänna bestämmelser om materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård, inte någon bestämmelse som kan tolkas så, att den tillåter medlemsstaterna att, enbart på grund av antagandet av ett beslut om överföring som är verkställbart gentemot en sökande av internationellt skydd, införa skillnader mellan sistnämnda sökande och andra sökande såvitt avser förekomsten av eller nivån på de åtgärder avseende materiella mottagningsvillkor som avses i artikel 2 g i direktivet.
68 Det framgår nämligen av artikel 17.3 och 17.4 i direktivet att medlemsstaterna dels endast får göra alla eller delar av de materiella mottagningsvillkoren och hälso- och sjukvård beroende av att de sökande inte har tillräckliga medel för att säkerställa en levnadsstandard som täcker deras behov i fråga om hälsa och uppehälle, dels endast får kräva att dessa sökande, om de har tillräckliga tillgångar, till exempel om de har arbetat under en rimlig tidsperiod, ska täcka eller bidra till kostnaderna för de materiella mottagningsvillkor och för hälso- och sjukvård som föreskrivs i detta direktiv.
69 Vad gäller artikel 17.5 i samma direktiv, som den hänskjutande domstolen också har hänvisat till i sin fråga, preciserar denna endast, såsom har påpekats i punkt 52 ovan, på vilka villkor medlemsstaterna, när det gäller storleken på de ekonomiska bidrag eller kuponger som beviljas personer som ansöker om internationellt skydd, får föreskriva en mindre förmånlig behandling än den som beviljas deras egna medborgare, samtidigt som medlemsstaternas skyldighet att garantera dessa sökande en rimlig levnadsstandard förblir oförändrad, även när materiellt bistånd delvis ges in natura till den berörda sökanden.
70 För det tredje anges i artikel 20 i direktiv 2013/33, med rubriken ”Inskränkning eller indragning av materiella mottagningsvillkor”, de omständigheter under vilka sådana villkor får inskränkas eller dras in, vilket innebär att medlemsstaterna, bortsett från dessa omständigheter, och utan att det påverkar medlemsstaternas tillämpning av artikel 17.3 och 17.4 i direktivet, såsom anges i punkt 68 ovan, inte får föreskriva en inskränkning eller indragning av åtgärder som avser materiella mottagningsvillkor. Ingen av de omständigheter som nämns i denna artikel avser emellertid den omständigheten att en sökande av internationellt skydd är föremål för ett verkställbart beslut om överföring.
71 En sådan tolkning finner stöd i de syften som eftersträvas med direktiv 2013/33. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande framgår det nämligen av skälen 11 och 35 i direktivet att fastställandet av normer för mottagande av sökande av internationellt skydd syftar till att garantera dem en värdig levnadsstandard och jämförbara levnadsvillkor i alla medlemsstater samt respekt för deras grundläggande rättigheter. En nationell lagstiftning som innebär att rätten till förmåner som bland annat avser kläder dras in enbart av det skälet att den berörda sökanden är föremål för ett verkställbart beslut om överföring kan inte vara förenlig med dessa syften.
72 Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter ska den första frågan bevaras enligt följande. Artikel 17.2 i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 2 g i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att när en ansökan om internationellt skydd inte har prövats på grund av att en annan medlemsstat är ansvarig för att pröva ansökan, i den mening som avses i förordning nr 604/2013, och beslutet om överföring till denna andra medlemsstat är verkställbart, minskas de materiella mottagningsvillkor för denna sökande, så att de inte längre omfattar bland annat kläder och hushållsartiklar, vilka tillhandahålls in natura, utom i särskilda fall, och inte heller ett ekonomiska bidrag som är avsett att täcka sökandens nödvändiga personliga behov.
Fråga 2 a
73 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 a för att få klarhet i huruvida artikel 20.1 c i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 2 q i direktiv 2013/32, ska tolkas så, att begreppet efterföljande ansökan i den mening som avses i dessa bestämmelser, även avser en situation där en medlemsstat dels inte har prövat en ansökan om internationellt skydd med motiveringen att sökanden redan har lämnat in en sådan ansökan i en annan medlemsstat, vilken är ansvarig för prövningen av ansökan i den mening som avses i förordning nr 604/2013, dels på grundval av detta har beslutat om utvisning av denna sökande i syfte att överföra vederbörande till denna andra medlemsstat i enlighet med denna förordning.
74 I artikel 20.1 c i direktiv 2013/33 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna får inskränka eller i vederbörligen motiverade undantagsfall dra in de materiella mottagningsvillkoren om en sökande har lämnat in en efterföljande ansökan enligt definitionen i artikel 2 q i direktiv [2013/32]”.
75 Med en efterföljande ansökan avses enligt artikel 2 q i direktiv 2013/32 en ytterligare ansökan om internationellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökanden uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter ett implicit återkallande enligt artikel 28.1 i direktiv 2011/95.
76 I artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 föreskrivs att medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning om ansökan utgör en efterföljande ansökan, där inga nya fakta eller uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95 har framkommit eller lagts fram av sökanden.
77 För att avgöra huruvida en sådan efterföljande ansökan kan tas upp till prövning föreskrivs dessutom i artikel 40 i direktiv 2013/32 ett särskilt förfarande under vilket den berörda medlemsstaten ska avgöra om nya fakta eller uppgifter som har framkommit eller lagts fram av sökanden motiverar en fortsatt prövning av ansökan, i enlighet med de relevanta allmänna bestämmelserna i kapitel II i direktivet, eller om den inte ska prövas.
78 Vad gäller räckvidden av begreppet efterföljande ansökan har domstolen i punkt 62 i dom av den 19 december 2024, Khan Yunis och Baabda (C‑123/23 och C‑202/23, EU:C:2024:1042), slagit fast att artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 2 q i samma direktiv, inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det är möjligt att inte pröva en ansökan om internationellt skydd som har lämnats in till denna medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person vars tidigare ansökan om internationellt skydd, som lämnats in i en annan medlemsstat på vilken direktiv 2011/95 är tillämpligt, har avslagits av den medlemsstaten genom ett slutligt beslut. Vidare fann domstolen i punkt 80 nämnda dom att dessa bestämmelser utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att en sådan ansökan inte ska prövas om den nya ansökan gjordes innan den andra medlemsstaten har fattat ett beslut om att avbryta prövningen av den tidigare ansökan på grund av att denna implicit har återkallats.
79 Även om domstolen i nämnda dom uttalade sig om en medlemsstats möjlighet att kvalificera ansökningar om internationellt skydd som en efterföljande ansökan på grund av tidigare ansökningar som lämnats in i andra medlemsstater och avslagits av dessa, var det med hänsyn till en situation där den förstnämnda medlemsstaten, eftersom det var omöjligt att överföra de berörda personerna till dessa andra medlemsstater, var eller hade blivit ansvarig för prövningen av dessa ansökningar (se, för ett likande resonemang, dom av den 19 december 2024, Khan Yunis och Baabda, C‑123/23 och C‑202/23, EU:C: 2024:1042, punkterna 25–29 och 31–34).
80 I enlighet med artikel 29.2 i förordning nr 604/2013 åvilar ansvaret att pröva en efterföljande ansökan, i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32, i en sådan situation följaktligen den medlemsstat där den efterföljande ansökan lämnades in.
81 Fråga 2 a avser emellertid inte det fallet att en medlemsstat konstaterar att en sökande av internationellt skydd redan har lämnat in en tidigare ansökan i en annan medlemsstat och, efter att ha granskat den sistnämndas nya ansökan, inte prövar den med hänvisning till artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, enligt vilken denna ansökan utgör en efterföljande ansökan i den mening som avses i artikel 2 q i direktivet.
82 Denna fråga avser nämligen en situation där den berörda medlemsstaten dels inte prövar den nya ansökan om internationellt skydd med stöd av förordning nr 604/2013, med motiveringen att den andra medlemsstat där den tidigare ansökan lämnades in är ansvarig för att pröva denna ansökan, i enlighet med kriterierna i kapitel III i förordningen, dels samtidigt beslutar att sökanden ska utvisas för att överföras till den andra medlemsstaten.
83 Denna situation är emellertid inte jämförbar med den som avses i domen av den 19 december 2024, Khan Yunis och Baabda (C‑123/23 och C‑202/23, EU:C:2024:1042). I en sådan situation är den berörda medlemsstaten nämligen inte ansvarig, eller har i vart fall ännu inte blivit ansvarig för prövningen av den nya ansökan om internationellt skydd.
84 I en sådan situation kan en medlemsstat följaktligen inte hypotetiskt varken kvalificera en ansökan om internationellt skydd som har lämnats in till den som en efterföljande ansökan, i den mening som avses i artikel 2 q i direktiv 2013/32, eller tillämpa de förfaranden som föreskrivs i detta direktiv för att pröva en sådan efterföljande ansökan.
85 Denna analys stöds av artikel 33.1 i direktiv 2013/32, eftersom det däri preciseras att de skäl att inte pröva en ansökan som anges i artikel 33.2 a–e i direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att inte pröva ansökningar om internationellt skydd vissa fall utöver dem ”då en ansökan inte prövas enligt [förordning nr 604/2013]”.
86 Det framgår nämligen uttryckligen, vilket domstolen redan har slagit fast, av skäl 53 i direktiv 2013/32 att detta direktiv inte behandlar förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med denna förordning. Vidare föreskrivs i artikel 2 d i förordning nr 604/2013 att med prövning av ansökan om internationellt skydd avses i förordningen alla de prövningsåtgärder, beslut eller avgöranden som ankommer på de behöriga myndigheterna rörande en ansökan om internationellt skydd enligt direktiv 2013/32 och direktiv 2011/95, med undantag för förfarandena för att fastställa ansvarig medlemsstat i enlighet med denna förordning (dom av den 4 oktober 2018, Fathi, C‑56/17, EU:C:2018:803, punkterna 69 och 70).
87 Av det ovan anförda följer att artikel 2 q i direktiv 2013/32, till vilken det hänvisas i artikel 20.1 c i direktiv 2013/33, ska tolkas så, att begreppet efterföljande ansökan inte omfattar en situation där en medlemsstat dels inte har prövat en ansökan om internationellt skydd på grund av att sökanden redan har lämnat in en sådan ansökan i en annan medlemsstat, dels på denna grund har beslutat att sökanden ska avlägsnas för överföring till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva hans eller hennes ansökan, i enlighet med förordning nr 604/2013.
88 I en sådan situation kan den medlemsstat där sökanden av internationellt skydd uppehåller sig, i avvaktan på att han eller hon eventuellt överförs till den medlemsstat som är ansvarig för att pröva hans eller hennes ansökan, inte stödja sig på artikel 20.1 c i direktiv 2013/33 för att dra in eller inskränka de materiella mottagningsvillkor som beviljas denna sökande.
89 Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter ska fråga 2 a besvaras enligt följande. Artikel 20.1 c i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 2 q i direktiv 2013/32, ska tolkas så, att begreppet efterföljande ansökan, i den mening som avses i dessa bestämmelser, inte avser en situation där en medlemsstat dels inte har prövat en ansökan om internationellt skydd på grund av att sökanden redan har lämnat in en sådan ansökan i en annan medlemsstat, vilken är ansvarig för prövningen av ansökan i den mening som avses i förordning nr 604/2013, dels, på grundval av detta har beslutat om utvisning av denna sökande i syfte att överföra vederbörande till denna andra medlemsstat i enlighet med denna förordning.
Fråga 2 b och 2 c
90 Med hänsyn till svaret på fråga 2 a saknas det anledning att besvara fråga 2 b och c, eftersom dessa delar av frågan grundar sig på antagandet att begreppet efterföljande ansökan, i den mening som avses i artikel 20.1 c i direktiv 2013/33, jämförd med artikel 2 q i direktiv 2013/32, kan tillämpas i en sådan situation som den som avses i föregående punkt.
Rättegångskostnader
91 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd, jämförd med artikel 2 g i detta direktiv
ska tolkas så,
att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som föreskriver att när en ansökan om internationellt skydd inte har prövats på grund av att en annan medlemsstat är ansvarig för prövningen av ansökan, i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 21 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller statslös person har lämnat in i en medlemsstat, och beslutet om överföring till denna andra medlemsstat är verkställbart, minskas de materiella mottagningsvillkoren för denna sökande, så att de inte längre omfattar bland annat kläder och hushållsartiklar, vilka tillhandahålls in natura, utom i särskilda fall, och inte heller ett ekonomiskt bidrag som är avsett att täcka den sökandes nödvändiga personliga behov.
2) Artikel 20.1 c i direktiv 2013/33 jämförd med artikel 2 q i Europarlamentets och direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd,
ska tolkas så,
att begreppet efterföljande ansökan i den mening som avses i dessa bestämmelser inte avser en situation där en medlemsstat dels inte har prövat en ansökan om internationellt skydd på grund av att sökanden redan har lämnat in en sådan ansökan i en annan medlemsstat, vilken är ansvarig för prövningen av ansökan i den mening som avses i förordning nr 604/2013, dels, på grundval av detta har beslutat om utvisning av denna sökande i syfte att överföra vederbörande till denna andra medlemsstat i enlighet med denna förordning.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: tyska.