2. De bestämmelser som är relevanta i förevarande mål är artiklarna 2, 3 och 4 i rådets beslut 98/415/EG av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler( 2 ).
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MACIEJ SZPUNAR
föredraget den 21 maj 2026( 1 )
Mål C ‑ 242/25
S,
T,
AS SEB banka
Övrig part i målet:
Latvijas Republikas Saeima
(begäran om förhandsavgörande från Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland))
” Begäran om förhandsavgörande – Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Områden som omfattas av Europeiska centralbankens behörighet – Förslag till nationell lagstiftning – Samråd med Europeiska centralbanken – Artikel 127.4 FEUF – Beslut 98/415 – Artikel 4 – Nationella myndigheters efterlevnad ”
I. Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande från Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland) rör rätten för Europeiska centralbanken (ECB) att höras i samband med antagandet av nationell lagstiftning på områden som omfattas av ECB:s behörighet. EU-domstolen ges härmed möjlighet att utveckla sin praxis avseende huruvida nationella rättsregler som antagits i strid med formföreskrifter i unionsrätten kan (eller inte kan) tillämpas.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Beslut 98/415/EG
2. De bestämmelser som är relevanta i förevarande mål är artiklarna 2, 3 och 4 i rådets beslut 98/415/EG av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler( 2 ).
B. Lettisk rätt
1. K onstitution en
3. I artikel 64 i Latvijas Republikas Satversme (Republiken Lettlands konstitution) (nedan kallad konstitutionen) av den 15 februari 1992( 3 ) föreskrivs att rätten att lagstifta tillkommer Saeima (det lettiska parlamentet) och folket i enlighet med de förfaranden och i den utsträckning som fastställs i konstitutionen.
4. Enligt artikel 70 i konstitutionen ska landets president utfärda lagar med följande formulering: ”Saeima (det vill säga folket) har antagit och landets president har utfärdat följande lag: (lagtexten).”
5. Enligt artikel 71 i konstitutionen får landets president inom tio dagar efter det att parlamentet antagit lagen, genom ett motiverat brev ställt till parlamentets talman, begära en andra granskning av lagen, men om parlamentet inte ändrar lagen kan presidenten inte göra invändningar en andra gång.
2. Det lettiska parlamentets arbetsordning
6. I artikel 114.1 i Saeimas kārtības rullis (det lettiska parlamentets arbetsordning) av den 28 juli 1994( 4 ) föreskrivs att ett lagförslag ska anses ha antagits och således blir lag när det har behandlats tre gånger och fått absolut majoritet av rösterna från de ledamöter som närvarade vid omröstningen i det lettiska parlamentet.
3. Konsumentskyddslagen
7. I artikel 8. 4 i Patērētāju tiesību aizsardzības likums (konsumentskyddslagen) av den 18 mars 1999,( 5 ) i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, infördes en stödmekanism för konsumenter som hade tagit bolån med rörlig ränta. Denna mekanism bestod i huvudsak av utbetalning av en ersättning till konsumenter motsvarande en del av den ränta som dessa hade betalat, vilken finansierades genom en skatt som påfördes kreditinstitut och vissa andra enheter.
III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
8. Mot bakgrund av att högre lånekostnader och konsumentpriser till följd av höjningen av Euriborräntan och den ökade inflationen medfört en stor börda för hushållen lades lagförslaget ”Grozījumi Patērētāju tiesību aizsardzības likumā” (ändring av konsumentskyddslagen) (nedan kallat lagförslaget) fram för parlamentet den 6 oktober 2023. Detta förslag var avsett att komplettera ovannämnda lag med artikel 8. 4 i konsumentskyddslagen genom att inkludera en stödmekanism för bolånetagare. Parlamentet utsåg Budžeta un finanšu (nodokļu) komisija (budget- och finansutskottet (skatter)) (nedan kallat budgetutskottet) till ansvarigt utskott.
9. Lagförslaget behandlades i parlamentet vid tre tillfällen och diskuterades vid 13 möten i budgetutskottet, där företrädare för myndigheter och institutioner som representerar sektorn deltog. De versioner av lagförslaget som antogs vid de olika behandlingarna skilde sig från varandra.
10. Den 30 november 2023 granskade budgetutskottet lagförslaget inför den tredje och slutliga behandlingen. Budgetutskottet tillställde ECB den version av lagförslaget som lagts fram inför den tredje behandlingen och begärde att ECB skulle yttra sig.
11. Utan att invänta ECB:s yttrande antog parlamentet vid sin tredje behandling den 6 december 2023 likumā ”Grozījumi Patērētāju tiesību aizsardzības likumā” (lag om ändring av konsumentskyddslagen) (nedan kallad den omtvistade lagen) och skickade denna till landets president för utfärdande.
12. Den 11 december 2023 antog och offentliggjorde ECB ett yttrande om den tillfälliga skatt för att skydda bolånetagare som påförs kreditinstitut (CON/2023/42). I sitt yttrande var ECB försiktigt kritisk till Republiken Lettlands tillfälliga skatt för att skydda bolånetagare. ECB varnade för att den omtvistade lagen skulle kunna försvaga den penningpolitiska transmissionsmekanismen, minska bankernas lönsamhet och kapital, snedvrida konkurrensen och skapa risker för den finansiella stabiliteten, och rekommenderade en mer omfattande konsekvensbedömning innan skatten infördes.
13. Den 20 december 2023 diskuterades ECB:s yttrande vid ett möte i parlamentets budgetutskott, där även företrädare för myndigheter och institutioner som representerar sektorn deltog. Samma dag utfärdade landets president den omtvistade lagen, som trädde i kraft den 1 januari 2024. På så sätt lades artikel 8. 4 till i konsumentskyddslagen.
14. Enligt denna artikel skulle kreditinstitut och vissa andra institut som handhar konsumentkrediter (nedan kallade de skattskyldiga personerna) betala en så kallad skatt för att skydda bolånetagare (nedan kallad skatten). Samtidigt föreskrevs i denna artikel en kompensation som skulle betalas till de bolånetagare som uppfyllde villkoren i den artikeln och som täckte en del av den ränta som de hade betalat. De skattskyldiga personerna var skyldiga att beräkna den ersättning som skulle betalas till varje berättigad bolånetagare och att vidarebefordra denna information till Valsts ieņēmumu dienests (den statliga skatteförvaltningen) (nedan kallad VID). VID satte in ersättningen på de berörda låntagarnas konto kvartalsvis och den bekostades med intäkterna från skatten.
15. Det system som föreskrevs i den omtvistade lagen gällde till och med den 31 december 2024.
16. SEB banka, ett kreditinstitut registrerat i Lettland, och två privatpersoner (S och T) väckte talan vid Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen), den hänskjutande domstolen, och gjorde gällande att den omtvistade lagen stred mot konstitutionen, i synnerhet eftersom den åsidosatte principen om att lagstiftning ska antas i vederbörlig ordning. Sökandena har gjort gällande att parlamentet åsidosatte sin skyldighet att höra ECB innan den omtvistade lagen antogs.
17. Den hänskjutande domstolen vill, för det första, få klarhet i huruvida den skyldighet för en medlemsstats myndigheter att i ett lämpligt skede höra ECB som föreskrivs i unionsrätten är uppfylld när en medlemsstats parlament antar en lag innan det har tagit emot ECB:s yttrande, men där det finns ett förfarande enligt vilket denna lag kan bli föremål för en andra granskning i parlamentet innan den utfärdas och träder i kraft. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett eventuellt åsidosättande av skyldigheten att höra ECB, såsom föreskrivs i artikel 127.4 FEUF, i ett lämpligt skede i enlighet med artikel 4 i beslut 98/415/EG, medför att de nationella rättsregler som antagits i strid med unionsrätten inte kan tillämpas. Den hänskjutande domstolen har påpekat att den konsekvent har funnit att endast väsentliga förfarandefel kan medföra att en nationell bestämmelse ska förklaras rättsstridig. Den hänskjutande domstolen har påpekat att EU-domstolen i sin praxis ännu inte har klargjort vilka följder den omständigheten att ECB inte har hörts i ett lämpligt skede får för frågan huruvida en medlemsstats lagstiftning kan tillämpas. För det fall EU-domstolen skulle finna att underlåtenheten att iaktta skyldigheten att höra ECB i ett lämpligt skede utgör ett väsentligt förfarandefel, vill den hänskjutande domstolen, för det tredje, få klarhet i huruvida rättssäkerhetsprincipen och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) i sitt avgörande får slå fast att rättsverkningarna av de omtvistade bestämmelserna ska bestå så länge bestämmelserna är giltiga.
18. Mot denna bakgrund beslutade Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland), genom beslut av den 31 mars 2025, som inkom till EU-domstolen samma dag, att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande frågor:
”1) Ska artikel 127.4 [FEUF] och artikel 4 i [beslut 98/415] tolkas så, att den skyldighet som föreskrivs i dessa bestämmelser för en medlemsstats myndigheter att i ett lämpligt skede höra [ECB] är uppfylld när parlamentet i en medlemsstat antar en lag innan det har tagit emot [ECB:s] yttrande, men det finns ett förfarande enligt vilket denna lag kan bli föremål för en andra granskning i parlamentet innan den utfärdas och träder i kraft?
2) Om den första frågan besvaras nekande, ska då åsidosättandet av artikel 127.4 [FEUF] och artikel 4 i [beslut 98/415] anses utgöra ett väsentligt förfarandefel som gör att de nationella rättsregler som antagits i strid med unionsrätten inte kan tillämpas?
3) Om den andra frågan besvaras jakande, ska då principen om unionsrättens företräde och rättssäkerhetsprincipen tolkas så, att [Latvijas Republikas] Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) i sitt avgörande får slå fast att rättsverkningarna av de omtvistade bestämmelserna ska bestå så länge bestämmelserna är giltiga?”
19. Skriftliga yttranden har inkommit från SEB banka, den lettiska och den portugisiska regeringen, ECB och Europeiska kommissionen. Samtliga dessa parter deltog i den förhandling som hölls den 27 januari 2026.
IV. Bedömning
A. Inledande anmärkningar
20. Till att börja med skulle jag kort vilja sätta förfarandet vid den hänskjutande domstolen in i sitt sammanhang och förklara bakgrunden till frågorna i målet vid den hänskjutande domstolen.
21. Den hänskjutande domstolen har att bedöma huruvida det stödsystem som står till förfogande för bolåntagare enligt artikel 8. 4 i den lettiska konsumentskyddslagen är förenligt med artikel 1 i den lettiska konstitutionen, med principen om likhet inför lagen i artikel 91 första meningen i konstitutionen och med den äganderätt som garanteras i artikel 105 första till tredje meningarna i konstitutionen.
22. SEB banka, S och T har i detta sammanhang gjort gällande att artikel 8. 4 i den lettiska konsumentskyddslagen utgör en begränsning av äganderätten och medför en särbehandling som inte föreskrivs i lag .( 6 ) De har gjort gällande att denna artikel i konsumentskyddslagen inte har antagits på ett korrekt sätt, eftersom det lettiska parlamentet, enligt deras uppfattning, inte hörde ECB om systemet i lagen i ett lämpligt skede under lagstiftningsprocessen. SEB banka och S och T anser att de relevanta bestämmelserna i unionens primär- och sekundärrätt har åsidosatts, nämligen artiklarna 127.4 och 282.5 FEUF, artikel 4 i protokoll (nr 4) om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (nedan kallad stadgan för ESCB och ECB) och artiklarna 2.1 och 4 i beslut 98/415.
23. Det är på grund av denna påstådda avsaknad av lämplig rättslig grund för en begränsning av äganderätten och en särbehandling som den hänskjutande domstolen har vänt sig till EU-domstolen. Alla tre frågorna rör den nationella lagstiftningsprocessen och skyldigheten att höra ECB. De rör däremot inte den materiella frågan om huruvida äganderätten har åsidosatts.
24. Den institution som är ansvarig för den lag vars grundlagsenlighet ifrågasätts är det lettiska parlamentet. Denna institution spelar naturligtvis en viktig roll i det särskilda förfarandet i förevarande mål, som rör bedömningen av huruvida denna lag är förenlig med konstitutionen.
25. I egenskap av nationell författningsdomstol som utövar en konstitutionell kontroll vill den hänskjutande domstolen inte bara få klarhet i huruvida det lettiska parlamentet har åsidosatt unionsrättsliga bestämmelser (den första frågan), utan även, om så är fallet, vilka rättsliga följder ett sådant åsidosättande får (den andra frågan). Som författningsdomstol har den hänskjutande domstolen befogenhet att förklara att en bestämmelse i nationell rätt är oförenlig med konstitutionen. Utövandet av denna befogenhet är emellertid avhängigt av eventuella rättsliga följder enligt unionsrätten. Det är endast om den skyldighet som följer av unionsrätten innebär att (de ordinarie) nationella domstolarna ska avstå från att tillämpa den omtvistade lagen som den hänskjutande domstolen skulle kunna förklara att denna lag strider mot konstitutionen. Det är därför som den hänskjutande domstolen i fråga 2 vill få klarhet i huruvida en nationell domstol ska avstå från att tillämpa bestämmelser i en nationell lag som antagits i strid med processrättsliga bestämmelser i unionsrätten.
B. Den första frågan
26. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415, i en situation som faller inom ECB:s ”behörighetsområde”, ska tolkas så, att skyldigheten att höra ECB om ett lagförslag enligt dessa bestämmelser är uppfylld när parlamentet i en medlemsstat antar en lag innan det har tagit emot ECB:s yttrande, men det finns ett förfarande enligt vilket denna lag kan bli föremål för en andra granskning i parlamentet innan den utfärdas och träder i kraft.
27. För att kunna ge EU-domstolen ett förslag till svar på denna fråga redogör jag först för förfarandet för att höra ECB i nationella lagstiftningsförfaranden, innan jag gör en bedömning av huruvida detta förfarande har följts i förevarande fall.
1. Skyldigheten att höra ECB enligt bland annat artikel 127.4 FEUF
28. ECB är en av Europeiska unionens sju institutioner( 7 ) och de viktigaste bestämmelser som rör denna återfinns i EUF-fördraget och i stadgan för ESCB och ECB. I artikel 127.1 FEUF anges att huvudmålet för ECBS ska vara att upprätthålla prisstabilitet, och att ECBS utan att åsidosätta detta mål ska stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen i syfte att bidra till att förverkliga unionens mål enligt artikel 3 FEU. I artikel 127.2 FEUF anges att ECBS:s grundläggande uppgifter ska vara att utforma och genomföra unionens monetära politik, genomföra valutatransaktioner,( 8 ) inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver och främja ett väl fungerande betalningssystem.
29. I tre bestämmelser i primärrätten med nästan identisk lydelse( 9 ) föreskrivs att ECB ska höras om förslag till unionsrättsakter och nationella bestämmelser, nämligen artikel 127.4 FEUF, artikel 4 i stadgan för ESCB och ECB och artikel 282.5 FEUF. Dessutom innehåller en bestämmelse i sekundärrätten närmare detaljer om nämnda samrådsförfarande, nämligen artikel 4 i beslut 98/415.
a) Artikel 127.4 FEUF: Allmänt förfarande och motivering
30. Enligt artikel 127.4 FEUF är det obligatoriskt( 10 ) att höra ECB om förslag till unionsrättsakter( 11 ) och för nationella myndigheter att höra ECB om varje förslag till rättsregler( 12 ) inom ECB:s behörighetsområde . Vad särskilt gäller de nationella myndigheternas samråd med ECB specificeras att detta måste ske inom de ramar och på de villkor som fastställs av rådet enligt förfarandet i artikel 129.4 FEUF. Artikel 4 i stadgan för ESCB och ECB, med rubriken ”Rådgivande funktioner” har exakt samma lydelse som artikel 127.4 FEUF. På liknande sätt föreskrivs det i artikel 282.5 FEUF att ECB inom området för sina befogenheter ska höras om varje utkast till unionsakt samt om varje utkast till rättsregler på nationell nivå, och att den får avge yttranden. Jag uppfattar artikel 282.5 FEUF som en bestämmelse av deklarativ karaktär, eftersom den endast upprepar, om än på ett ofullständigt sätt,( 13 ) vad som redan föreskrivs i artikel 127.4 FEUF.( 14 ) Vad gäller primärrätten kommer jag därför i det följande endast att hänvisa till artikel 127.4 FEUF.
31. Att det är obligatoriskt för både unionsinstitutionerna och de nationella myndigheterna att höra ECB har ett dubbelt syfte: dels i) säkerställs att ECB:s sakkunskap beaktas i relevant unionslagstiftning och nationell lagstiftning, dels ii) säkerställs att ECB i ett tidigt skede informeras om varje förändring i den rättsliga situationen som kan påverka den.( 15 ) Lagstiftaren drar nytta av ECB:s stora sakkunskap,( 16 ) vilket gör det möjligt att förbättra kvaliteten på lagstiftningen i dess helhet.( 17 )
32. Utöver detta, och i ett vidare sammanhang, uppfattar jag även att artikel 127.4 FEUF syftar till att skydda ECB:s rättigheter och befogenheter. ECB måste ges möjlighet att säkerställa att dess befogenheter inte undergrävs. Det är av detta skäl som ECB har en verklig rätt att höras, vilket i sin tur innebär en motsvarande skyldighet för unionslagstiftaren och den nationella lagstiftaren att höra ECB.
33. På grundval av artikel 127.4 andra strecksatsen FEUF har rådet genom ett beslut fastställt ramarna och villkoren för ECB:s rätt att höras.
b) Beslut 9 8/415: Detaljer rörande förfarandet
34. Vad gäller det förfarande som ska följas föreskrivs följande i beslut 98/415.
35. Eftersom medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att beslut 98/415 faktiskt följs ska dessa, för det första, se till att ECB hörs i ett lämpligt skede så att den myndighet som tar initiativet till ett förslag till rättsregler kan beakta ECB:s yttrande innan den fattar beslut i saken. Den myndighet som antar förslaget, om denna är en annan myndighet än den som har utarbetat förslaget till de ifrågavarande rättsreglerna, måste få kännedom om ECB:s yttrande.( 18 )
36. Jag noterar i detta sammanhang att det i beslut 98/415 görs en tydlig åtskillnad mellan den myndighet som tog initiativ till förslaget till rättsregler och den myndighet som antog rättsreglerna. En sådan åtskillnad följer logiken i alla (nationella) lagstiftningsförfaranden. Även om det är självklart att den allmänna organisationen av lagstiftningsförfaranden inom ramen för beslutet regleras av nationell konstitutionell rätt och att de nationella förfarandena kan variera avsevärt, går det att hävda att det alltid finns en skillnad mellan en initiativtagande och en antagande myndighet. Rättssystemen skiljer i allmänhet, i en eller annan form, mellan de myndigheter som tar initiativ till( 19 ) lagstiftning och de myndigheter som antar( 20 ) lagstiftning.( 21 )
37. Av artikel 4 i beslut 98/415 drar jag slutsatsen att samråd med ECB ska ske så tidigt som möjligt under lagstiftningsförfarandet, det vill säga vid den tidpunkt då den myndighet som har tagit initiativ till lagförslaget har utarbetat ett första utkast, vilket sedan översänds till den myndighet som antar lagstiftningen, vanligtvis för en första behandling. Detta gör det möjligt för ECB att genom sitt yttrande på ett meningsfullt sätt påverka den nationella lagstiftningsprocessen.
38. För det andra ska ECB omedelbart efter att ha mottagit ett förslag till rättsregler underrätta den samrådande myndigheten om huruvida förslaget enligt ECB:s mening ligger inom bankens behörighetsområde.( 22 )
39. För det tredje får de myndigheter i medlemsstaterna som utarbetar förslag till rättsregler om de anser det nödvändigt bestämma en tidsfrist för ECB:s avgivande av sitt yttrande, vilken inte får vara kortare än en månad från och med det datum då ECB:s ordförande underrättas härom.( 23 ) I fall av yttersta brådska kan tidsfristen förkortas. I sådana fall ska den samrådande myndigheten ange skälen för brådskan.( 24 ) ECB får i god tid begära att tidsfristen ska förlängas med upp till fyra veckor. En sådan begäran får inte utan rimliga skäl avslås av den samrådande myndigheten.( 25 ) Om inget yttrande avgivits vid tidsfristens utgång, ska detta inte hindra den samrådande nationella myndigheten att vidta ytterligare åtgärder. Om ECB:s yttrande inkommer efter tidsfristens utgång ska medlemsstaterna dock se till att de nationella myndigheterna får kännedom om detta.( 26 )
c) ECB:s ”behörighetsområde”
40. Skyldigheten att höra ECB har, såsom fastställts, utlösts av den aktuella sakfrågan. Utgångspunkten för definitionen av ECB:s ”behörighetsområde” är artikel 127.1 och 127.2 FEUF samt artiklarna 3–12 i stadgan för ECBS och ECB. Enligt artikel 127.1 FEUF är huvudmålet för ECBS att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål ska ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen. I artikel 127.2 FEUF anges att ECBS:s grundläggande uppgifter ska vara att utforma och genomföra unionens monetära politik, genomföra valutatransaktioner, inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver och främja ett väl fungerande betalningssystem.
41. I artikel 2.1 i beslut 98/415 anges dessutom att ECB:s behörighetsområde särskilt omfattar valutafrågor (först strecksatsen), betalningsmedel (andra strecksatsen), nationella centralbanker (tredje strecksatsen), insamling, sammanställning och distribution av monetär och finansiell statistik samt statistik rörande banker, betalningssystem och betalningsbalanser (fjärde strecksatsen), clearing- och betalningssystem (femte strecksatsen) och regler som gäller finansiella institut i den mån de har en påtaglig inverkan på de finansiella institutens och marknadernas stabilitet (sjätte strecksatsen).
2. Förevarande mål: Samrådsskyldigheten har inte uppfyllts
42. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att tillämpa den föreslagna tolkningen av de aktuella rättsreglerna på det nationella målet. På grundval av de uppgifter som lämnats i beslutet om hänskjutande och under förfarandet vid EU-domstolen går det emellertid att göra följande antaganden för att vägleda den hänskjutande domstolen på denna punkt.
43. Jag betonar, för det första, att frågan huruvida artikel 8. 4 i konsumentskyddslagen faller inom ECB:s behörighetsområde inte är omtvistad i det nationella målet. Det lettiska parlamentet har inte bestritt att det var skyldigt att höra ECB.( 27 )
44. För det andra klargjordes det under förhandlingen, bland annat av den lettiska regeringen, att budgetutskottet enligt lettisk konstitutionell rätt är den myndighet som utarbetar förslag till rättsregler enligt artikel 3.1 i beslut 98/415.
45. För det tredje följde budgetutskottet inte artikel 4 i beslut 98/415, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att detta beslut faktiskt följs. Budgetutskottet såg nämligen inte till att ECB hördes ”i ett lämpligt skede så att den myndighet som tar initiativet till ett förslag till rättsregler kan beakta ECB:s yttrande innan den fattar beslut i saken”, vilket krävs enligt artikel 4 andra meningen i beslut 98/415. Budgetskottet har inte heller fastställt någon tidsfrist för ECB:s yttrande, vilket strider mot andemeningen i artikel 3 i beslut 98/415.
46. Min slutsats är därför att budgetutskottet åsidosatte artikel 4 i beslut 98/415.
47. Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få klarhet i huruvida ett sådant åsidosättande saknar relevans eller kan avhjälpas i en sådan situation som den i förevarande mål, det vill säga när det finns ett förfarande genom vilket denna lag kan bli föremål för en andra granskning i parlamentet innan den utfärdas och träder i kraft. På liknande sätt har den lettiska regeringen gjort gällande att skyldigheten att höra ECB iakttogs, eftersom presidenten hade kunnat besluta att skicka tillbaka lagen för förnyad granskning, men valde att inte göra det.
48. Jag erinrar om att presidenten – som formellt utfärdar lagar efter att de antagits i parlamentet, för att de ska träda i kraft – enligt lettisk konstitutionell rätt, inom tio dagar från det att det lettiska parlamentet har antagit lagen, genom en motiverad skrivelse till parlamentets talman får begära att den aktuella lagen ska bli föremål för en andra granskning. Om det lettiska parlamentet emellertid inte ändrar lagen i fråga får presidenten inte göra invändningar en andra gång.( 28 )
49. Jag anser att ovannämnda bestämmelse i konstitutionen inte ens hypotetiskt kan avhjälpa ett åsidosättande av skyldigheten att höra ECB under lagstiftningsförfarandet. Enligt artikel 127.4 FEUF ska medlemsstaterna höra ECB om varje förslag till unionsrättsakt inom dess behörighetsområde. Jag argumenterade ovan för att samrådet måste äga rum så tidigt som möjligt, det vill säga när förslaget för första gången läggs fram för det lettiska parlamentet. Även vid en mindre strikt tolkning av artikel 127.4 FEUF anser jag emellertid att det är omöjligt att föreställa sig att en lagbestämmelse fortfarande utgör ett förslag när bestämmelsen väl har antagits av det lettiska parlamentet. När lagtexten väl har lämnat parlamentet för att kungöras av presidenten är lagen med andra ord inte längre ett ”förslag till rättsregler” i den mening som avses i artikel 127.4 andra strecksatsen FEUF och artikel 1 i beslut 98/415. Om ECB inte har hörts när det lettiska parlamentet antar en lag har dessa bestämmelser åsidosatts.
50. Enligt min uppfattning hänvisar man inte längre till ett ”förslag” när en rättsakt formellt har antagits av den behöriga lagstiftaren, även om rättsakten ännu inte har utfärdats eller trätt i kraft. Av artikel 64 i den lettiska konstitutionen( 29 ) följer att det är det lettiska parlamentet och inte presidenten som är lagstiftare.
51. Även rent konkret följer att artikel 127.4 FEUF och beslut 98/415 inte har iakttagits i förevarande fall. Jag erinrar om att det lettiska parlamentet, efter att ha översänt lagförslaget till ECB först den 30 november 2023, inför parlamentets tredje och sista behandling, och utan att invänta ECB:s yttrande, antog den aktuella lagen vid sin tredje behandling. Parlamentet översände därefter lagen till presidenten för utfärdande. Den omständigheten att parlamentets budgetutskott, efter att ha mottagit ECB:s yttrande den 11 december 2023, granskade detta yttrande ändrar inte denna slutsats. I själva verket visar detta att det var (en enhet inom) parlamentet – och inte presidenten – som på nytt granskade en redan antagen text. Dessutom är det inte särskilt svårt att tänka sig att parlamentet, rent tidsmässigt, stod under stor press, eftersom det ville att lagen skulle träda i kraft före utgången av år 2023.
3. Förslag till svar på den första frågan
52. Förfaranderegler får sin legitimitet av att de tillämpas strikt. Detta bidrar i slutändan till rättssäkerhet och, mer allmänt, till att rättsstatsprincipen iakttas. På grundval av dessa överväganden föreslår jag att domstolen ska slå fast att de förfarandereglerna som är aktuella i förevarande mål inte har iakttagits.
53. Jag föreslår därför att den första frågan ska besvaras på följande sätt: I en situation som faller inom ECB:s ”behörighetsområde” ska artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415 tolkas så, att skyldigheten att höra ECB om ett förslag till rättsregler enligt dessa bestämmelser inte är uppfylld när parlamentet i en medlemsstat antar en lag innan det har tagit emot ECB:s yttrande, men det finns ett förfarande enligt vilket denna lag kan bli föremål för en andra granskning i parlamentet innan den utfärdas och träder i kraft.
C. Den andra frågan
54. Genom sin andra fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415 ska tolkas så, att en nationell domstol ska avstå från att tillämpa bestämmelserna i en nationell lag som har antagits i strid med dessa bestämmelser.
55. Den andra frågan rör således följderna av ett åsidosättande av det formella kravet att höra ECB innan en nationell lag antas som föreskrivs i artikel 127.4 FEUF och i artiklarna 3 och 4 i beslut 98/415.
56. Det som framför allt utmärker förfarandet i artikel 127.4 FEUF är att en unionsinstitution deltar i ett nationellt lagstiftningsförfarande. Som jag kommer att visa nedan kan hittillsvarande rättspraxis därför endast ge viss vägledning. Jag anser att det ankommer på domstolen att presentera en ny lösning i förevarande mål.
1. Hittillsvarande rättspraxis
57. Jag kommer kortfattat att erinra om rättspraxis angående en unionsinstitutions åsidosättande av rätten att höras i ett unionsförfarande innan jag tar upp EU-domstolens klassiska praxis angående vilka rättsliga följder det får att medlemsstaterna inte följer formella krav som föreskrivs i unionsrätten, såsom en anmälningsskyldighet.
a) När en u nionsinstitution handlar i strid med en formföreskrift
58. Här är den centrala rättsfrågan konsekvenserna av en underlåtenhet att höra Europaparlamentet vid ett lagstiftningsförfarande på unionsnivå. De viktigaste domarna på området är de så kallade isoglukosdomarna,( 30 ) det vill säga domstolens domar i målen Roquette Frères och Maizena.( 31 ) Dessa domar meddelades under den första valperiod då Europaparlamentet valdes direkt och således vid en tidpunkt då dess deltagande i beslutsprocessen begränsades till en rätt till samråd.( 32 )
59. I det målet hade rådet antagit en förordning om ändring av den gemensamma organisationen av marknaden för isoglukos utan att ha inväntat Europaparlamentets yttrande, trots att det enligt dåvarande artikel 43.2 EEG( 33 ) var obligatoriskt att höra parlamentet. Denna åtgärd ifrågasattes av företaget SA Roquette Frères, en fransk isoglukosproducent som direkt påverkades av förordningen på grund av att denna fastställde en produktionskvot för företaget.
60. I sin banbrytande dom ogiltigförklarade EU-domstolen förordningen, eftersom den ansåg att samråd med Europaparlamentet, när så krävs enligt fördraget, är det medel som gör det möjligt för parlamentet att effektivt delta i unionens lagstiftningsfarande.( 34 ) Denna behörighet är väsentlig för den institutionella jämvikt som åsyftas i fördraget.( 35 )
61. Samråd med Europaparlamentet utgör en ”väsentlig formföreskrift”( 36 ) i den mening som avses i vad som nu är artikel 263 andra stycket FEUF, ”som, om den inte uppfylls, medför att den ifrågavarande rättsakten blir ogiltig”( 37 ) Jag konstaterar att domstolen uttryckligen tillade att ”kravet på iakttagandet av denna formföreskrift innebär att parlamentet måste uttrycka sin åsikt”( 38 ) och att [k]ravet [inte] kan … anses vara uppfyllt enbart genom en begäran om yttrande från rådet,”( 39 ) om inget yttrande därefter avges av parlamentet. Denna formulering avvisar en rent formell tolkning av kravet på samråd och hindrar rådet från att behandla en enkel begäran som ett tillräcklig iakttagande av kravet när parlamentet faktiskt inte har antagit något yttrande.
62. Domstolen ogiltigförklarade därför den aktuella förordningen.
63. Av domen framgår således att domstolen vägrade att göra en bedömning i efterhand av frågan huruvida parlamentets deltagande skulle ha ändrat det materiella innehållet i den rättsakt som rådet antagit. Det avgörande var att parlamentet inte hördes, inte att dess yttrande i vilket fall som helst inte hade varit bindande.
64. I senare rättspraxis har domstolen konsekvent vidhållit sin uppfattning i domen i målet Roquette Frères. Samtidigt har domstolen understrukit att den dialog som förs mellan institutionerna, som förfarandet för samråd i synnerhet vilar på, gäller samma ömsesidiga skyldigheter till lojalt samarbete som de som reglerar relationerna mellan medlemsstaterna och unionens institutioner.( 40 ) I en situation där rådet begärde ett yttrande från parlamentet och särskilt begärde att det brådskande förfarandet skulle tillämpas,( 41 ) och där parlamentet inte inom rimlig tid besvarade begäran om samråd eftersom det först beslutade att hänvisa förslaget till ett utskott och därefter sköt upp slutomröstningen i kammaren, slog domstolen fast att parlamentet hade åsidosatt skyldigheten till institutionellt samarbete och således inte kunde förebrå rådet för att ha antagit rättsakten utan att invänta dess yttrande.( 42 ) Domstolen ogillade därför parlamentets talan.( 43 )
65. Slutligen understryker jag att domstolen såvitt jag vet endast har ogiltigförklarat rättsakter vid åsidosättande av parlamentets rätt till samråd. EUF-fördraget innehåller förvisso även bestämmelser om obligatoriskt samråd med andra institutioner eller organ inom deras expertis- och behörighetsområden, såsom revisionsrätten,( 44 ) Europeiska ekonomiska och sociala kommittén( 45 ) eller Regionkommittén.( 46 ) Av hittillsvarande rättspraxis att döma har domstolen emellertid endast obiter dictum bekräftat att vad som numera är artikel 156 FEUF( 47 ) innebär en skyldighet för kommissionen att höra Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.( 48 )
66. Min utläggning kan sammanfattas på följande sätt. När Europaparlamentet inte hördes trots att detta var obligatoriskt ogiltigförklarade EU-domstolen den aktuell rättsakten på grund av åsidosättande av en väsentlig formföreskrift enligt artikel 263 andra stycket FEUF.
b) N är en n ationell myndighet handlar i strid med en formföreskrift
67. Men vad händer när nationella myndigheter handlar i strid med en formföreskrift på unionsnivå? Vilka följder får detta? Finns det rättsmedel att tillgå?
1) Mål C ‑ 380/87, Enichem Base
68. Tvisten i detta mål uppkom när en borgmästare i sin kommun förbjöd användningen av plastpåsar som inte är biologiskt nedbrytbara. Enichem Base ifrågasatte denna åtgärd och gjorde gällande att den lokala föreskriften stred mot en bestämmelse i ett då gällande EEG‑direktiv, enligt vilken medlemsstaterna var skyldiga att underrätta kommissionen om förslag till regler rörande bortskaffande av avfall.
69. Domstolen slog fast att medlemsstaterna enligt den aktuella bestämmelsen i direktivet var skyldiga att underrätta kommissionen om alla regelförslag innan de antogs.( 49 ) Syftet med detta krav var att se till att kommissionen informerades om alla förslag till nationella bestämmelser om bortskaffande av avfall, så att den kunde undersöka om det behövdes en harmonisering eller om regelförslaget var förenligt med unionsrätten.( 50 ) Domstolen tillade emellertid att ”varken ordalydelsen i eller syftet med den aktuella bestämmelsen gör det möjligt att anse att medlemsstaternas underlåtenhet att iaktta sin skyldighet att i förväg anmäla regelförslag i sig medför att de antagna reglerna är rättsstridiga”.( 51 )
2) CIA Security International
70. Målet CIA Security International( 52 ) rörde en belgisk kunglig förordning om inrättandet av ett system för godkännande av larmsystem och larminstallatörer. Förordningen var en ”teknisk föreskrift” i den mening som avsågs i direktiv 83/189,( 53 ) och Belgien hade inte anmält förslaget till kommissionen och inte iakttagit frysningsperioden. I artiklarna 8 och 9 i direktiv 83/189 ålades medlemsstaterna att, med vissa undantag, anmäla förslag till tekniska föreskrifter till kommissionen innan de antogs och att skjuta upp antagandet av dem under sex månader om ett detaljerat utlåtande inkommit inom tre månader eller tolv månader om kommissionen förklarade att den ämnade lägga fram ett förslag till harmonisering. Frågan var huruvida en enskild kunde åberopa en sådan underlåtenhet i en tvist och vilka följder detta fick för den åtgärd som inte anmälts.
71. För att besvara denna fråga gjorde domstolen en bedömning i två steg. För det första konstaterade domstolen att det i artiklarna 8 och 9 i direktiv 83/189 föreskrivs en precis skyldighet för medlemsstaterna att till kommissionen anmäla förslag till tekniska föreskrifter innan dessa antas. Domstolen fann att ”[e]ftersom artiklarna … ur innehållssynpunkt är ovillkorliga och tillräckligt precisa kan de åberopas av enskilda vid en nationell domstol”.( 54 )
72. För det andra konstaterade domstolen därefter att det ”återstår att pröva vilka de rättsliga följderna bör bli av att medlemsstaterna åsidosätter sin anmälningsskyldighet. Det handlar närmare bestämt om huruvida direktiv 83/189 skall tolkas på så sätt att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten, vilket utgör ett förfarandefel vid antagandet av de tekniska föreskrifterna i fråga, medför att dessa tekniska föreskrifter inte kan tillämpas och därmed inte kan tillämpas gentemot enskilda.”( 55 )
73. Jag konstaterar att det viktiga ordet här är ”huruvida”.
74. Domstolen avfärdade argumentet att direktiv 83/189 uteslutande rörde förhållanden mellan medlemsstaterna och kommissionen, att det var begränsat till att skapa skyldigheter avseende det förfarande som medlemsstaterna måste följa när de antog tekniska föreskrifter, eftersom deras behörighet att anta dessa föreskrifter efter uppskjutandeperioden under alla omständigheter inte hade ifrågasatts, och slutligen att det inte innehöll någon uttrycklig bestämmelse om eventuella påföljder för att dessa skyldigheter avseende förfarandet inte hade iakttagits.( 56 )
75. Domstolen påpekade att det inte krävdes någon uttrycklig bestämmelse med denna innebörd och att det var ”ostridigt att direktivets syfte är att genom en förebyggande kontroll skydda den fria rörligheten för varor och att anmälningsskyldigheten utgör ett väsentligt medel för att fullgöra denna gemenskapskontroll. Kontrollen blir än mer effektiv genom att direktivet tolkas på så sätt att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten utgör ett väsentligt förfarandefel av den arten att det kan medföra att de tekniska föreskrifterna i fråga inte får tillämpas på enskilda.”( 57 )
76. Domstolen gjorde sedan en åtskillnad mellan målet CIA Security International och domen i målet Enichem Base. Den konstaterade att dess tolkning ”stämde överens”( 58 ) med den tidigare domen innan den drog slutsatsen att tekniska föreskrifter som borde ha anmälts, men där så inte skett, inte kan tillämpas och inte kan göras gällande mot enskilda.( 59 )
77. I senare rättspraxis upprepas konsekvent att underlåtenhet att anmäla (eller iaktta kravet på status quo) utgör ett väsentligt förfarandefel som gör att en nationell teknisk föreskrift inte kan tillämpas på enskilda.( 60 )
78. Behovet av begreppslig tydlighet föranleder mig att ta upp frågan om ”direkt effekt”. Den rättspraxis som jag har beskrivit ovan har sitt ursprung i frågan under vilka omständigheter bestämmelserna i ett direktiv , det vill säga en sekundärrättsakt( 61 ) som innehåller skyldigheter för medlemsstaterna, kan ha direkt effekt med horisontella inslag, det vill säga i en tvist mellan två enskilda.( 62 ) Utöver detta har domstolen uttryckligen klargjort att direkt effekt är en förutsättning för de nationella domstolarnas skyldighet att avstå från att tillämpa bestämmelser som strider mot unionsrätten.( 63 )
79. Domstolen har även preciserat att i händelse av en vertikal konflikt mellan en ekonomisk aktör och en medlemsstat kan den enskilde åberopa unionsrätten med avsikten att den nationella bestämmelsen inte ska tillämpas.( 64 ) Jag uppfattar detta som en bekräftelse på att den omständigheten att en nationell bestämmelse inte kan tillämpas är en följd av ett förfarandefel (i förevarande fall avsaknad av anmälan) och inte av tvistens art (tvist mellan enskilda eller mellan en myndighet och en enskild). Den aktuella tvistens art (prövning av författningsenlighet) är följaktligen inte avgörande i förevarande mål.
80. Även om bedömningen i förevarande förslag till avgörande har inriktats på decentraliserad tillämpning och genomförande av unionsrätten, erinrar jag för fullständighetens skull om att det naturligtvis finns en möjlighet för kommissionen( 65 ) eller en medlemsstat( 66 ) att inleda ett överträdelseförfarande mot den medlemsstat vars nationella myndighet påstås ha åsidosatt formföreskriften. Förevarande förslag till avgörande är inte rätt plats att erinra om alla välkända inslag i överträdelseförfarandet. Det räcker att nämna att kommissionen förfogar över ett nästan obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att väcka och föra talan, under såväl det administrativa förfarandet som domstolsförfarandet, och att förfarandet, om kommissionen vinner framgång med sin talan, avslutas med att domstolen meddelar en fastställelsedom som ålägger medlemsstaten i fråga att åtgärda situationen. Det rör sig om ett konstitutionellt förfarande som berör offentliga enheter, men som inte berör enskilda eller andra privata parter.
2. Förevarande mål: Finns det en s kyldighet att avstå från att tillämpa den omtvistade lagstiftningen ?
a) Argument för
81. ECB och SEB banka har i huvudsak föreslagit att den rättspraxis som bygger på domen i målet CIA Security International ska tillämpas i förevarande fall.
82. ECB har gjort gällande att de nationella myndigheternas underlåtenhet att samråda med ECB om förslag till rättsregler som omfattas av dess behörighet, vilket krävs enligt artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415, utgör ett väsentligt förfarandefel som medför att dessa nationella bestämmelser inte är tillämpliga. ECB likställer detta åsidosättande med ett ”väsentligt förfarandefel” i den mening som avses i domstolens praxis, vilket innebär att nationella åtgärder inte kan göras gällande mot enskilda.( 67 ) ECB har i detta avseende dragit en parallell till domen i målet CIA Security International, enligt vilken underlåtenhet att anmäla lagar till kommissionen( 68 ) medför att dessa lagar inte kan tillämpas. ECB har gjort gällande att samråd med ECB, som är en fördragsgrundad skyldighet, måste få ännu större verkningar än skyldigheten att anmäla tekniska föreskrifter. ECB anser i synnerhet att samrådsskyldigheten uppfyller kriterierna för en ”väsentlig formföreskrift”, eftersom den medför en garanti för försiktighet, gör det möjligt för ECB att genom sin sakkunskap påverka innehållet och förbättrar kvaliteten på lagstiftningen på penning- och bankområdet. I vidare mening har ECB åberopat principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, eftersom den föreslagna tolkningen respekterar Europeiska unionens exklusiva befogenhet på penningpolitiksområdet och förhindrar åtgärder som undergräver ECB:s uppgifter eller systemiska finansiella stabilitet.
83. På liknande sätt har SEB banka gjort gällande att åsidosättandet av samrådsskyldigheten enligt artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415 utgör ett väsentligt förfarandefel, som medför att de lettiska nationella bestämmelserna inte kan tillämpas. Med hänvisning till domen CIA Security International betonar SEB banka även vikten av principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU.
84. Det har dessutom gjorts gällande, bland annat i doktrinen, att om ett förfarandefel till och med kan ha en inverkan i en rättstvist mellan enskilda, måste det ha ännu större betydelse när den medlemsstat som har gjort sig skyldig till åsidosättandet av unionsrätten vill åberopa den aktuella lagstiftningen gentemot en berörd medborgare.( 69 )
85. Följden av ett sådant resonemang är att nationella domstolar bör underlåta att tillämpa artikel 8. 4 i konsumentskyddslagen.
b) Argument emot
86. Det är frestande att dra paralleller till domen i målet CIA Security International. Jag anser dock att domen i målet CIA Security International inte bör tillämpas analogt, eftersom det ovan beskrivna resonemanget inte tar tillräcklig hänsyn till domen i målet CIA Security International i dess helhet. Om domstolens ovan beskrivna tvåstegsresonemang tillämpas på förevarande mål kan endast det första steget anses uppfyllt.
87. Det är nämligen svårt att hävda att de skyldigheter som föreskrivs i artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415 inte är tillräckligt precisa och ovillkorliga. Av dessa bestämmelser framgår att det finns det en tydlig skyldighet att höra ECB, som i sin tur har en rätt att höras. Det andra steget, det vill säga vilka rättsliga följder som kan dras av detta, är dock mycket mindre uppenbart. Som jag har redogjort för ovan vägleddes domstolens resonemang i målet CIA Security International av att de bestämmelser som var i fråga i det målet användes som en förebyggande kontroll på området för fri rörlighet för varor.
88. Att säkerställa en förebyggande kontroll på ett område som, eftersom det utgör en del av den inre marknaden,( 70 ) rör ett centralt område för unionens politik och som per definition bygger på en väl fungerande verksamhet och samverkan mellan ekonomiska aktörer som, för att denna marknad ska fungera, måste kunna göra gällande sina rättigheter, särskilt gentemot de medlemsstater som skapar handelshinder, är enligt min mening något helt annat än en formföreskrift som syftar till att förbättra och legitimera ett nationellt lagstiftningsförfarande inom ett område som omfattas av ECB:s behörighet.
89. Med andra ord har medlemsstaterna i princip rätt att lagstifta i en situation som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 83/189 som var i fråga i målet CIA Security International. De är endast skyldiga att anmäla lagförslag till kommissionen så att denna kan identifiera potentiella handelshinder inom unionen och eventuellt begära att medlemsstaterna ändrar förslagen. Lagstiftningsbefogenheten ligger dock fortfarande hos medlemsstaterna. Kommissionens befogenhet står inte på spel. Det enda som sker är att kommissionen, på ett område med delad befogenhet, kommer att sträva efter att anpassa unionens intressen (den inre marknaden) till potentiellt motstridiga nationella intressen (skydd av tvingande hänsyn till allmänintresset). Den skyldighet att höra ECB som föreskrivs i artikel 127.4 FEUF syftar däremot, som jag slog fast ovan, till att skydda ECB:s rättigheter och befogenheter.
90. Dessutom ser samrådet vid en anmälan av tekniska föreskrifter annorlunda ut än när det är fråga om en nationell lag som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 127.4 FEUF. När kommissionen granskar ett förslag till en bestämmelse enligt ett anmälningsdirektiv ska den bedöma innehållet i den planerade åtgärden i syfte att fastställa om åtgärden är laglig enligt unionsrätten.( 71 ) Kommissionen bedömer innehållet i ett förslag till åtgärd för att kontrollera om det är förenligt med den grundläggande rätten till fri rörlighet för varor. Om kommissionens bedömning inte följs är förslaget till åtgärd därför potentiellt oförenligt med en materiell bestämmelse i fördraget.
91. I det samråd som föreskrivs i artikel 127.4 FEUF ska ECB däremot yttra sig om de ekonomiska fördelarna . ECB bedömer inte huruvida den aktuella åtgärden är laglig. Detta innebär att ett förslag till nationell åtgärd inte kan vara potentiellt oförenligt med en materiell bestämmelse i fördraget till följd av samrådet med ECB. Det spelar ingen roll huruvida ECB:s råd följs. Det enda som räknas är att ECB har hörts.
92. Jag anser därför att det inte är tillräckligt att både situationen i målet CIA Security International och situationen i förevarande mål har det gemensamt att de rör vilka följder ett åsidosättande av skyldigheten att involvera en unionsinstitution i förfarandet får för antagandet av nationella bestämmelser för att, i likhet med ECB och SEB banka, göra gällande att domen i målet CIA Security International i än högre grad bör tillämpas, eftersom skyldigheten att höra ECB följer av primärrätten, medan skyldigheten att anmäla till kommissionen följer av en lägre rättskälla i form av ett direktiv. Det viktiga är inte skyldighetens formella ursprung, utan dess syfte.
c) Slutsats
93. Min slutsats är att ECB:s och SEB bankas resonemang inte kan godtas. Mot bakgrund av de ovan anförda argumenten anser jag att det väsentliga förfarandefelet inte medför att de nationella bestämmelserna inte kan tillämpas.
94. Sammanfattningsvis ser rättsläget i unionsrätten ut på följande sätt i fråga om rättsmedel: Vad gäller unionslagstiftningen kan åtgärder som vidtagits i strid med artikel 127.4 första strecksatsen FEUF potentiellt ogiltigförklaras av domstolen. Nationella åtgärder som antagits i strid med artikel 127.4 andra strecksatsen FEUF kan däremot inte angripas vid domstolen. Det enda direkta rättsmedlet är möjligheten för kommissionen (eller en annan medlemsstat) att inleda ett överträdelseförfarande mot den berörda medlemsstaten. För det fall ett sådant förfarande är framgångsrikt är ”allt” som detta resulterar i en fastställelsedom från domstolen, i vilken den berörda medlemsstaten åläggs att åtgärda situationen. Enligt fördelningen av befogenheter mellan Europeiska unionen och medlemsstaten har domstolen inte befogenhet att ogiltigförklara nationell rätt.
95. Den slutsats som kan dras av detta är att den rättspraxis som hittills har analyserats inte är den bästa att tillämpa på förevarande mål. Det alternativ som föreslås i domen i målet Roquette Frères är begränsat till unionens centrala lagstiftningsförfaranden, medan det alternativ som förslås i domen i målet CIA Security International, hur frestande det än kan förefalla vid första anblicken, ändå inte är helt adekvat, eftersom det erbjuder en lösning på ett helt annat problem. Jag anser därför att varken domen i målet Roquette Frères eller domen i målet CIA Security International är till någon hjälp för att avgöra det aktuella målet.
96. Jag förslår därför att den andra frågan ska besvaras på följande sätt: Artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415 ska inte tolkas så, att en nationell domstol ska avstå från att tillämpa bestämmelser i en nationell lag som antagits i strid med dessa bestämmelser.
3. Andra tänkbara rättsmedel
97. Ovannämnda slutsats innebär emellertid inte att den hänskjutande domstolen inte kan upphäva den omtvistade lagen.
98. EU-domstolen kan naturligtvis inte ogiltigförklara en åtgärd som vidtagits av nationella myndigheter, av det enkla skälet att den inte har tilldelats någon sådan befogenhet genom fördragen.( 72 ) Den hänskjutande domstolen ska emellertid, inom ramen för sin behörighet och sitt mandat, försäkra sig om att ECB:s rätt att höras garanteras i nationella förfaranden.
99. Naturligtvis är det upp till medlemsstaterna att avgöra hur deras rättssystem ska organiseras. Befogenheten att avgöra vilken domstol som är behörig att granska nationella lagstiftning och avgöra en nationell rättsakts lagenlighet ligger hos medlemsstaterna. ECB:s rätt att höras enligt artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415 ska emellertid skyddas i sådana förfaranden som det aktuella, där nationell rätt ger den relevanta nationella domstolen befogenhet att granska den nationella lagstiftningen. Skyddet av denna rättighet ska säkerställas på nationell nivå, eftersom det rör sig om ett nationellt lagstiftningsförfarande. Sett ur det perspektivet ankommer det på medlemsstaterna, i förevarande fall Republiken Lettland, att föreskriva rättsmedel och förfaranden för att skydda en sådan rättighet. I detta sammanhang lånar jag den terminologi som används av Walter Van Gerven, enligt vilken ” rättsbegreppet hänför sig … till en rättslig ställning som en person … kan ha och som, i normala fall, kan göras gällande av denna person … gentemot någon annan vid en domstol med hjälp av ett eller flera rättsmedel . Det rör sig om olika typer av talan som syftar till att gottgöra intrång i de berörda rättigheterna, i enlighet med de villkor som gäller för utövandet av sådana typer av talan och som syftar till att ge berört rättsmedel verkan.”( 73 )
100. Den hänskjutande domstolen ska således undersöka alla förfarandemässiga möjligheter, inbegripet att ge ECB (aktiv) talerätt i samband med genomförandet av artikel 127.4 andra strecksatsen FEUF. Detta skulle göra det möjligt för ECB att göra gällande sina rättigheter i det nationella förfarandet. Alternativt bör den hänskjutande domstolen undersöka möjligheten för ECB att intervenera i ett nationellt förfarande som det aktuella när lagenligheten av en nationell rättsakt som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 127.4 FEUF står på spel.
D. Den tredje frågan
101. Genom sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida principen om unionsrättens företräde och rättssäkerhetsprincipen tolkas så, att Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) i sitt beslut får slå fast att rättsverkningarna av de omtvistade bestämmelserna ska bestå så länge bestämmelserna är giltiga.
102. Den tredje frågan avser med andra ord huruvida Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) enligt unionsrätten får låta en nationell lag som antagits i strid med unionsrätten bibehålla sina rättsverkningar under hela den period då denna lag var i kraft, även om denna lagstiftning är oförenlig med unionsrätten.
103. På grund av mitt förslag till svar på den andra frågan finns det ingen anledning att besvara den tredje frågan. Bedömningen nedan görs således för det fall domstolen skulle komma fram till en annan slutsats när det gäller den andra frågan.
104. Av fast rättspraxis framgår att den tolkning av en unionsbestämmelse som EU‑domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas och tillämpas eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande.( 74 ) Av detta följer att den på detta sätt tolkade regeln kan och ska tillämpas av nationella domstolar även på rättsförhållanden som har uppkommit innan den dom som avser begäran om förhandsavgörande har meddelats, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt är uppfyllda.( 75 ) Det är endast i undantagsfall som EU-domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro.( 76 )
105. Under alla omständigheter är det endast EU-domstolen som är behörig att fastställa villkoren för en eventuell uppskjuten verkan( 77 ) och detta av goda skäl. I annat fall skulle en nationell domstol kunna skjuta upp verkningarna av beslutet, och därmed påverka dess allmängiltiga karaktär, vars främsta syfte är att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionsrätten och rättssäkerheten i alla medlemsstater och att skapa lika förutsättning för medlemsstaterna, medborgarna och de ekonomiska aktörerna. I detta sammanhang får bestämmelser i nationell rätt inte, ens om de har rang av grundlag, undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet.( 78 )
106. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda har handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar.( 79 )
107. Det ska tilläggas att det endast är i undantagsfall( 80 ) som domstolen har valt en sådan lösning och detta endast under klart angivna omständigheter, nämligen då det har förelegat fara för allvarliga ekonomiska återverkningar, som i synnerhet har berott på det stora antalet rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande, och det har framgått att enskilda och nationella myndigheter har förmåtts att handla på ett sätt som strider mot unionsbestämmelserna på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de unionsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde, en osäkerhet som andra medlemsstaters eller Europeiska unionens beteenden kan ha bidragit till.( 81 )
108. I förevarande mål tvivlar jag på att tvingande hänsyn till rättssäkerheten eller allmänintresset kan motivera att lagstiftningen bibehålls i en situation där det har förklarats att denna inte kan tillämpas. De budgetproblem som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, kopplade till att denna lagstiftning inte kan tillämpas och som innebär att det belopp på sammanlagt cirka 97 miljoner euro som kreditinstituten i förekommande fall har betalat in till statsbudgeten ska återbetalas, är enligt min mening inte tillräckliga för att utgöra sådana skäl.
109. Vad gäller kriteriet om god tro kan jag, på grundval av bedömningen av den första frågan i förevarande förslag till avgörande, inte se hur artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415 rimligen skulle kunna tolkas så, att ett nationellt parlament får anta lagstiftningsåtgärder innan ECB har yttrat sig eller fristen för detta har löpt ut, sett till dessa bestämmelsers tydliga lydelse.
110. Vad slutligen gäller kriteriet om risk för allvarliga störningar anser jag inte, även om det framgår av beslutet om hänskjutande att ett stort antal rättsförhållanden har ingåtts på grundval av de nationella bestämmelser som är aktuella i det nationella målet, att det vid första påseendet har visats att det föreligger en risk för allvarliga störningar om EU-domstolen skulle komma fram till att dessa bestämmelser inte kan tillämpas. De ekonomiska skäl som den hänskjutande domstolen har anfört – nämligen att en dom om ogiltigförklaring av de omtvistade lagbestämmelserna med retroaktiv verkan från och med deras antagande förmodligen skulle få en betydande inverkan på Republiken Lettlands budgetintressen – är enligt min mening inte tillräckliga för att fastställa att det föreligger en verklig risk för allvarliga ekonomiska konsekvenser för denna medlemsstat.
111. Jag erinrar slutligen om att, såsom ECB på ett övertygande sätt har gjort gällande, den risk för ekonomiska förluster som bolånetagare skulle kunna åsamkas i Lettland till följd av ett avgörande från domstolen med denna innebörd förefaller vara begränsad. Om kreditinstitut och kapitalbolag som har tillstånd att bevilja lån till sina kunder kräver återbetalning från låntagare i Lettland, kan de sistnämnda eventuellt väcka skadeståndstalan mot medlemsstaten för att skydda sina rättigheter.
112. Jag föreslår därför att den tredje frågan ska besvaras på följande sätt: Principen om unionsrättens företräde och rättssäkerhetsprincipen ska inte tolkas så, att Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) i sitt avgörande får slå fast att rättsverkningarna av de aktuella bestämmelserna ska bestå så länge bestämmelserna är giltiga.
V. Förslag till avgörande
113. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att de frågor som ställts av Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen, Lettland) ska besvaras på följande sätt:
1) Artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i rådets beslut 98/415/EG av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler
ska tolkas så,
att skyldigheten att höra Europeiska centralbanken om ett förslag till rättsregler enligt dessa bestämmelser, i en situation som faller inom Europeiska centralbankens ”behörighetsområde”, inte är uppfylld när parlamentet i en medlemsstat antar en lag innan det har tagit emot Europeiska centralbankens yttrande, men det finns ett förfarande enligt vilket denna lag kan bli föremål för en andra granskning i parlamentet innan den utfärdas och träder i kraft.
2) Artikel 127.4 FEUF och artikel 4 i beslut 98/415
ska inte tolkas så,
att en nationell domstol ska avstå från att tillämpa bestämmelser i en nationell lag som antagits i strid med dessa bestämmelser.
3) Principen om unionsrättens företräde och rättssäkerhetsprincipen
ska inte tolkas så, att Latvijas Republikas Satversmes tiesa (Författningsdomstolen) i sitt avgörande får slå fast att rättsverkningarna av de aktuella bestämmelserna ska bestå så länge bestämmelserna är giltiga.
1 Originalspråk: engelska.
2 EGT L 189, 1998, s. 42.
3 Latvijas Vēstnesis , 1993, nr 43, Latvijas Republikas Saeimas un Ministru Kabineta Ziņotājs, 1994, nr 6, Valdības Vēstnesis , 1922, nr 141 och Diena, 1993, nr 81.
4 Latvijas Vēstnesis , 1994, nr 96, och Latvijas Republikas Saeimas un Ministru Kabineta Ziņotājs, 1994, nr 17.
5 Latvijas Vēstnesis , 1999, nr 104/105 och Latvijas Republikas Saeimas un Ministru Kabineta Ziņotājs, 1999, nr 9.
6 Se punkt 11 i begäran om förhandsavgörande.
7 Se artikel 13.1 FEU.
8 Liknande formuleringar används i artikel 219 FEUF.
9 Åtminstone vad gäller den engelska, den franska och den tyska språkversionen.
10 Vilket följer av användningen av ordet ”ska”.
11 Artikel 127.4 första strecksatsen FEUF.
12 Artikel 127.4 andra strecksatsen FEUF.
13 Ofullständigt eftersom begreppet ”befogenheter” i juridisk mening är mindre precist än begreppet ”behörighetsområde”. Vissa är dock av motsatt uppfattning och hävdar att begreppet ”befogenheter” (artikel 282.5 FEUF) vanligtvis konkretiserar begreppet ”behörighetsområde” (artikel 127.4 FEUF), varför det förstnämnda begreppet påstås vara mer exakt än det sistnämnda. Inte ens de som har denna uppfattning drar emellertid några rättsliga slutsatser av detta semantiska konstaterande rörande förhållandet mellan dessa två bestämmelser. Se Manger-Nestler, C., in Pechstein, M., Nowak, C. och Häde, U (red.), Frankfurter Kommentar zu EUV, GRC und AEUV, andra upplagan, Vol. IV, Mohr Siebeck, Tübingen, 2023, Art. 282 AEUV, punkt 17. Denna skillnad i terminologi återspeglas inte i den lettiska versionen av dessa bestämmelser.
14 Se, för ett liknande resonemang, även Häde, U., i Calliess, C. och Ruffert, M (red.), EUV/AEUV Kommentar , C.H. Beck, München, sjätte upplagan, 2022, Art. 282 AEUV, punkt 49.
15 Se, för ett liknande resonemang, även Kempen, B., i Streinz, R (ed.), EUV/AEUV Kommentar , C.H. Beck, München, tredje upplagan, 2018, Art. 127 AEUV, punkt 24.
16 Se dom av den 10 juli 2003, kommissionen/ECB (C‑11/00, EU:C:2003:395, punkt 110). På andra ställen, om än inte inom ramen för den skyldighet att höra ECB som anges i artikel 127.4 FEUF, har domstolen för övrigt hänvisat till ECB:s ekonomiska expertis, se dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl. (C‑62/14, EU:C:2015:400, punkt 75).
17 Se, för ett liknande resonemang, vad gäller unionslagstiftaren, förslag till avgörande av generaladvokaten Jacobs i målet kommissionen/ECB (C‑11/00, EU:C:2002:556, punkt 140), i vilket generaladvokaten också lyfter fram ECB:s särskilda kännedom eller kunskap, i synnerhet om den monetära politiken, och betonar att ECB:s engagemang enligt artikel 127.4 FEUF syftar till att förbättra kvaliteten på unionsrättsakterna för att främja det europeiska samarbetet i dess helhet.
18 Se artikel 4 i beslut 98/415.
19 I vissa utvalda länder ser situationen exempelvis ut på följande sätt. Polen: enligt artikel 118 i den polska konstitutionen tillkommer rätten att ta initiativ till lagstiftning parlamentsledamöterna, senaten, republikens president och ministerrådet (punkt 1) samt en grupp bestående av minst 100 000 medborgare med rösträtt, där förfarandet för ett sådant medborgarinitiativ har fastställts i lag (punkt 2); Frankrike: enligt artikel 39 i den franska konstitutionen får såväl premiärministern som parlamentsledamöterna lägga fram förslag till ny lagstiftning; Tyskland: enligt grundlagen är det förbundsregeringen ( Bundesregierung ), förbundsrådet ( Bundesrat ) och förbundsdagen ( Bundestag ) som har rätt att, ”ur den egna kretsen”, ta fram initiativ till lagstiftning, det vill via en parlamentarisk grupp eller via minst 5 procent av parlamentets ledamöter; Portugal: enligt artikel 167.1 i den portugisiska konstitutionen tillkommer rätten att ta initiativ till lagstiftning och folkomröstningar parlamentsledamöter, parlamentariska grupper och regeringen samt, på de villkor som fastställts i lag, valbara väljargrupper.
20 För att ta samma länder som valts i föregående fotnot – Polen: parlamentet ( Sejm ) antar lagar (artikel 120 i den polska konstitutionen) och senaten godkänner, ändrar eller avvisar dessa (artikel 121.2 i den polska konstitutionen); Frankrike: parlamentets båda kamrar det vill säga nationalförsamlingen och senaten (artikel 45 i den franska konstitutionen) antar lagar och presidenten utfärdar lagar (artikel 10 i den franska konstitutionen); Tyskland: enligt artiklarna 76 och 77 i grundlagen i huvudsak förbundsdagen, men där förbundsrådets samtycke krävs i vissa särskilda fall som anges i grundlagen. I enlighet med artikel 82 i grundlagen deltar i samtliga fall förbundspresidenten ( Bundespräsident ), i den mån som en lag kan träda i kraft först när den har undertecknats och tillkännagetts av förbundspresidenten; Portugal: beroende på vilken typ av lag som antas, antingen av parlamentet (artikel 168 i den portugisiska konstitutionen) eller av ministerrådet (artiklarna 198.1 och 200.1 d i den portugisiska konstitutionen). I båda fallen utfärdar Portugals president lagarna (artikel 136.1 och 136.4 i den portugisiska konstitutionen).
21 Det säger sig självt att detsamma gäller för Europeiska unionen, där kommissionen i allmänhet föreslår och Europaparlamentet och rådet antar sekundärrättsakter i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet i artikel 294 FEUF.
22 Se artikel 2.3 i beslut 98/415.
23 Se artikel 3.1 i beslut 98/415.
24 Se artikel 3.2 i beslut 98/415.
25 Se artikel 3.3 i beslut 98/415.
26 Se artikel 3.4 i beslut 98/415.
27 Se punkt 5 i begäran om förhandsavgörande.
28 Se artikel 71 i konstitutionen.
29 Enligt denna bestämmelse tillkommer rätten att lagstifta det lettiska parlamentet och folket i enlighet med de förfaranden och i den utsträckning som fastställs i konstitutionen.
30 Domstolen har tidigare ibland hänvisat till dessa två domar på detta sätt. Se, exempelvis, dom av den 30 mars 1995, parlamentet/rådet (C‑65/93, EU:C:1995:91, punkt 21 och följande punkter).
31 Se dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet, (138/79, EU:C:1980:249) (nedan kallad domen i målet Roquette Frères) och dom av den 29 oktober 1980, Maizena/rådet (139/79, EU:C:1980:250). Eftersom domarna innehåller identiska konstateranden kommer jag för enkelhetens skull endast att hänvisa till domen i målet Roquette Frères vid min bedömning i förevarande förslag till avgörande.
32 Som bekant är det först genom Europeiska enhetsakten (som trädde i kraft den 1 juli 1987) som parlamentet deltog i lagstiftningsprocessen genom samarbetsförfarandet och endast genom Maastrichtfördraget (som trädde i kraft den 1 november 1993) som medbeslutandeförfarandet infördes, till att börja med i en urvattnad version. Medbeslutandet utökades gradvis genom Amsterdamfördraget (som trädde i kraft den 1 maj 1999) och Nicefördraget (som trädde i kraft den 1 februari 2003), och kulminerade i dagens rättsläge genom Lissabonfördraget (som trädde i kraft den 1 december 2009) i form av det ordinarie lagstiftningsförfarandet enligt artikel 294 FEUF.
33 Nu artikel 43.2 FEUF.
34 Se dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet (138/79, EU:C:1980:249, punkt 33).
35 Ibidem.
36 Se dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet (138/79, EU:C:1980:249, punkt 35). I punkt 33 i den engelska språkversionen av domen hänvisas för övrigt till en ” essential factor ” (väsentligt faktor), som enligt min mening betyder samma sak.
37 Se dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet (138/79, EU:C:1980:249, punkt 33). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Reischl i målet Roquette Frères/rådet (138/79, EU:C:1980:213, s. 3375), enligt vilket parlamentets rådgivande befogenhet ”inte kan fråntas sin ändamålsenliga verkan genom att helt undanröjas utan några rättsliga följder”.
38 Se dom av den 29 oktober 1980, Roquette Frères/rådet (138/79, EU:C:1980:249, punkt 34). Min kursivering.
39 Ibidem.
40 Se dom av den 10 februari 1983, Luxemburg/parlamentet (230/81, EU:C:1983:32, punkt 38), dom av den 27 september 1988, Grekland/rådet (204/86, EU:C:1988:450, punkt 16), och dom av den 30 mars 1995, parlamentet/rådet (C‑65/93, EU:C:1995:91, punkt 23).
41 Enligt vad som då var artikel 75 i parlamentets arbetsordning.
42 Se dom av den 30 mars 1995, parlamentet/rådet (C‑65/93, EU:C:1995:91, punkterna 27 och 28).
43 Domstolen slog bland annat fast att parlamentet genom att handla på detta sätt hade brustit i sin skyldighet till lojalt samarbete gentemot rådet. Åsidosättandet av ett väsentligt formkrav, såsom samråd med parlamentet, berodde på att denna institution brustit i sin skyldighet till lojalt samarbete gentemot rådet. Se dom av den 30 mars 1995, parlamentet/rådet (C‑65/93, EU:C:1995:91, punkt 28 och följande punkter).
44 Se artikel 322.1 och 322.2 FEUF.
45 Se artikel 304 första stycket FEUF, jämförd med andra artiklar i EUF-fördraget, såsom artikel 43.2 FEUF. För en fullständig förteckning, se Breuer, M., i Pechstein, M., Nowak och C., Häde, U (red.), Frankfurter Kommentar zu EUV, GRC und AEUV, andra upplagan, Vol. IV, Mohr Siebeck, Tübingen, 2023, Art. 304 AEUV, punkt 4.
46 Se artikel 307 första stycket FEUF, jämförd med andra artiklar i EUF-fördraget, såsom artikel 91.1 FEUF. För en fullständig vägledande förteckning, se Breuer, M., i Pechstein, M., Nowak och C., Häde, U (red.), Frankfurter Kommentar zu EUV, GRC und AEUV, andra upplagan, Vol. IV, Mohr Siebeck, Tübingen, 2023, Art. 307 AEUV, punkt 4.
47 Tidigare artikel 118 EEG.
48 Se dom av den 9 juli 1987, Tyskland m.fl./kommissionen (281/85, 283/85–285/85 och 287/85, EU:C:1987:351, punkt 38 och följande punkter).
49 Se dom av den 13 juli 1989, Enichem Base m.fl. (380/87, EU:C:1989:318, punkt 14) (nedan kallad domen i målet Enichem Base).
50 Se domen i målet Enichem Base, punkt 21.
51 Se domen i målet Enichem Base, punkt 22.
52 Dom av den 30 april 1996, CIA Security International (C‑194/94, EU:C:1996:172) (nedan kallad domen i målet CIA Security International).
53 Rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 109, 1983, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154). Det direktivet ersattes av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 204, 1998, s. 37), vilket i sin tur ersattes av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (kodifiering) (EUT L 241, 2015, s. 1).
54 Se domen i målet CIA Security International, punkt 44.
55 Se domen CIA Security International, punkt 45. Min kursivering.
56 Detta argument anfördes av Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket. Se domen i målet CIA Security International, punkt 46.
57 Se domen i målet CIA Security International, punkt 48.
58 Se domen i målet CIA Security International, punkt 49.
59 Se domen i målet CIA Security International, punkt 54.
60 Se, exempelvis, dom av den 26 september 2000, Unilever (C‑443/98, EU:C:2000:496, punkt 49), dom av den 6 juni 2002, Sapod Audic (C‑159/00, EU:C:2002:343, punkt 51), dom av den 4 februari 2016, Ince (C‑336/14, EU:C:2016:72, punkt 67), dom av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction (C‑613/14, EU:C:2016:821, punkt 64), dom av den 1 februari 2017, Município de Palmela (C‑144/16, EU:C:2017:76, punkt 36), dom av den 12 september 2019, VG Media (C‑299/17, EU:C:2019:716, punkt 39), och dom av den 13 mars 2025, Unigames (C‑120/24, EU:C:2025:174, punkt 62).
61 Se artikel 288 tredje stycket FEUF.
62 Det är ur denna synvinkel som denna rättspraxis traditionellt sett har fått mest (akademisk) uppmärksamhet. Se, bland många exempel, Dougan, M., ”When worlds collide! Competing versions of the relationship between direct effect and supremacy”, i Common Market Law Review, nr 44, utgåva 4, 2007, s. 931–963, särskilt s. 957–963. Se även Gallo, D., Direct Effect in EU Law, Oxford University Press, Oxford, 2025, s. 107 och följande sidor.
63 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 60 och följande punkter): ”Principen om unionsrättens företräde kan följaktligen inte påverka den väsentliga skillnaden mellan de unionsrättsliga bestämmelser som har direkt effekt och de som saknar direkt effekt, och kan således inte heller instifta ett enhetligt system för nationella domstolars tillämpning av samtliga unionsrättsliga bestämmelser … varje nationell domstol, inom ramen för sin behörighet och i egenskap av myndighet i en medlemsstat, är skyldig att med avseende på det anhängiggjorda målet underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot en unionsrättslig bestämmelse som har direkt effekt.” Se även dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt) (C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 37).
64 Se, exempelvis, dom av den 9 mars 2023, Vapo Atlantic (C‑604/21, EU:C:2023:175, punkt 44). I denna dom fann domstolen att en portugisisk bestämmelse som fastställde ett mål om att 10 procent biodrivmedel skulle tillsättas i de vägbränslen som släpps ut på marknaden var en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i direktiv 98/34, och som på grund av att förslaget till denna bestämmelse inte anmäldes inte kunde göras gällande mot enskilda.
65 Se artikel 258 FEUF.
66 Se artikel 259 FEUF.
67 Till skillnad från unionsrättsakter som kan ogiltigförklaras enligt artikel 263 första stycket FEUF.
68 Enligt direktiven 98/34 och 2015/1535.
69 Se, för ett liknande resonemang, Häde, U., ’Die Pflicht zur Anhörung der Europäischen Zentralbank nach Art. 105 Abs. 4 EGV’, i Gornig, G.H., Schöbener, B., Bausback, W. och Irmscher, T.H (red.), Iustitia et Pax. Gedächtnisschrift für Dieter Blumenwitz, Duncker & Humblot, Berlin, 2008, s. 1027–1046, särskilt s. 1041. Se även Hahn, H.J., och Häde, U., Währungsrecht, andra upplagan., C.H. BH. Beck, München, 2010, § 17, punkt 92. Till stöd för denna slutsats, se även Zilioli, C. och Selmayr, M., La Banca centrale europea, Dott. GA. Giuffrè Editore, Milan, 2007, s. 194; Manger-Nestler, C., i Pechstein, M., Nowak, C. och Häde, U (red.), Frankfurter Kommentar zu EUV, GRC und AEUV, andra upplagan, volym III, Mohr Siebeck, Tübingen, 2023, Art. 127 AEUV, punkt 49; Griller, St., i Grabitz, E., Hilf, M., och Nettesheim, M., (red.), Das Recht der Europäischen Union, 82. EL., uppdaterad i maj 2024, C.H. Beck, München, Art. 127 AEUV, punkt 99; Waldhoff, Chr., i Siekmann, H (red.), The European Monetary Union: – A Commentary on the Legal Foundations, Hart Publishing, Oxford, 2021, Article 127 TFEU, punkt 209; och Arda, A., ”Consulting the European Central Bank. Legal aspects of the Community and national authorities’ obligation to consult the ECB pursuant to Article 105(4) EC”, Revue européenne de droit bancaire et financier, 2004, s. 111–152, särskilt s. 151.
70 Som jag på andra ställen har beskrivit som den historiska rättsliga hörnstenen i fördragen och deras centrala organisatoriska princip, se mitt förslag till avgörande i de förenade målen X och Visser (C‑360/15 och C‑31/16, EU:C:2017:397, punkt 1).
71 Se domen i målet CIA Security International, punkt 40, och dom av den 9 mars 2023, Vapo Atlantic (C‑604/21, EU:C:2023:175, punkt 42).
72 Se, e contrario , artikel 5.2 FEU, jämförd med artikel 258 och följande artiklar FEUF. Det enda undantaget från denna princip är förmodligen artikel 14.2 i stadgan för ECBS och ECB. Se, för detta ganska speciella förfarande, dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland (C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139, punkterna 65–77).
73 Se Van Gerven, W., ”Of rights, remedies and procedures”, i Common Market Law Review, volym 37, utgåva 3, s. 501–536, på sidan 502.
74 Detta uttrycks ofta som att förhandsavgöranden som meddelats med stöd av artikel 267 FEUF har verkan från och med en viss tidpunkt i det förflutna ( ex tunc ).
75 Denna rättspraxis har utvecklats under flera decennier (se dom av den 27 mars 1980, Denkavit italiana, 61/79, EU:C:1980:100, punkt 16, och dom av den 27 mars 1980, Meridionale Industria Salumi m.fl., 66/79, 127/79 och 128/79, EU:C:1980:101, punkt 9) och upprepas regelbundet (se, exempelvis, dom av den 5 april 2022, Commissioner of An Garda Síochána m.fl., C‑140/20, EU:C:2022:258, punkt 25, dom av den 29 september 2015, Gmina Wrocław (C‑276/14, EU:C:2015:635, punkt 44, och dom av den 28 oktober 2020, Bundesrepublik Deutschland (Fastställande av vägtullsatser för användningen av motorvägar), C‑321/19, EU:C:2020:866, punkt 54).
76 Se, exempelvis, dom av den 29 september 2015, Gmina Wrocław (C‑276/14, EU:C:2015:635, punkt 45), och dom av den 28 oktober 2020, Bundesrepublik Deutschland (Fastställande av vägtullsatser för användningen av motorvägar) (C‑321/19, EU:C:2020:866, punkt 55).
77 Se dom av den 8 september 2010, Winner Wetten (C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 67), och dom av den 19 november 2009, Filipiak (C‑314/08, EU:C:2009:719, punkt 84). Se även dom av den 6 mars 2007, Meilicke m.fl. (C‑292/04, EU:C:2007:132, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
78 Se dom av den 17 december 1970, Internationale Handelsgesellschaft (11/70, EU:C:1970:114, punkt 3), och dom av den 8 september 2010, Winner Wetten (C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 61).
79 Se, exempelvis, dom av den 29 september 2015, Gmina Wrocław (C‑276/14, EU:C:2015:635, punkt 45), och dom av den 28 oktober 2020, Bundesrepublik Deutschland (Fastställande av vägtullsatser för användningen av motorvägar) (C‑321/19, EU:C:2020:866, punkt 55).
80 Se Düsterhaus, D., ” Eppur Si Muove! The past, present, and (possible) future of temporal limitations in the preliminary ruling procedure”, Yearbook of European Law, 2016, s. 237–274.
81 Se, exempelvis, dom av den 16 september 2020, Romenergo och Aris Capital (C‑339/19, EU:C:2020:709, punkt 49 och där angiven rättspraxis).