Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen
Regeringens proposition 1990/91: 85
Växa med kunskaper
- om gymnasieskolan och vuxenutbildningen
Regeringen förelägger riksdagen vad som har lagils upj) i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 14 februari 1991 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Göran Persson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen ulgår från all utbildningen i gymnasieskolan och vuxenutbildningen skall läggas upp i ell perspektiv av livslångt lärande.,Ansvarsfördelningen mellan skolformerna preciseras samtidigt som sam-verkansmöjlighelerna underlättas.
1 gymnasieskolan skall alla ungdomar mellan 16 och 20 åi erbjudas utbildning. Utrymmet för både personliga val och lokal profilering ökar väsentligt. Utbildningen i gymnasieskolan skall i framtiden organiseras i 16 treåriga nationella program riktade mot olika områden. Ffler ett första, gemensamt år kan de delas i grenar, som kan vara nationella eller lokala. Därutöver skall ungdomarna av sina hemkommuner erbjudas individuella program komponerade efter deras personliga bchciv och ilc lokala förutsättningar som finns.
Ulbildningen i gymnasieskolan skall motsvara de krav som ett internationellt präglat samhälle ställer. Miljökunskapen förstärks i alla program. Elevernas eget inflytande över sin utbildning betonas. Genom au alla nationella program blir treåriga höjs kvalitén radikalt på yrkesutbildningen. Denna skall delvis förläggas till arbetsplatser inom såväl of-
fentlig som privat verksamhet. Alla nationella program innehåller en Prop. 1990/91:85
gemensam kärna av ämnen och verksamheter som skall vara obligatoriska för alla. Denna gemensamma del upptar ca 30 procent av undervisningstiden. Därutöver förekommer karaktärsämnen för de olika programmen liksom utrymme för personliga val. Timplanerna konstrueras om och får en ny funktion - nämligen att ange den minsta tid som varje elev skall garanteras undervisning i olika ämnen. Timplanerna lämnar stor frihet för kommuner och landsiing att utforma sin gymnasieskola utan statlig detaljreglering.
Kommunernas skyldigheter att erbjuda alla ungdomar en gymnasieutbildning på nationella och individuella program läggs fast och preciseras i lag. Även elevernas rättigheter i dessa avseenden lagfästs liksom deras rätt till medinflytande. Skyldigheten att beiala interkommunal ersäUning regleras liksom ansvarsfördelningen mellan primärkommuner och landstingskommuner.
Gymnasiereformen skall genomföras under en fyraårsperiod. Ett kursplanearbete skall bedrivas så alt nya kursplaner tas fram successivt och senast den 1 juli 1992. De skall utformas så att gymnasieskolan utvecklas till en kursulformad skolform.
Kommuner och landsting skall planera inrättandet av de nationella programmen så alt alla ungdomar i landet erbjuds dessa inför läsåret 1995/96. De nya programmen får inrättas inför läsåret 1992/93. Under åren 1992/93 t.o.m. 1997/98 utgår en statlig genomföranderesurs bl.a. till komplettering av utrustning.
Reformen beräknas kosta 1,8 miljarder kronor. Finansieringen av reformen skall vara ett gemensaml åtagande för stat, kommun och arbetsliv. De statliga besparingar, som finansierar reformen, uppgår till 430 milj.kr. Kommunernas bidrag till finansieringen tas ut genom ett rationaliseringskrav på hela sektorsbidraget och beräknas till drygt 600 milj.kr. Arbetslivets bidrag uppgår till ca 750 milj.kr och tas ut genom en omfördelning inom arbetsgivaravgiften.
1 propositionen betonas de möjligheter till en ökad .samverkan mellan i första hand gymnasieskolan och komvux, men också med andra utbildningsanordnare, som en friare resurstilldelning och en flexiblare studieorganisation nu öppnar.
I propositionen föreslås alt del offentliga skolväsendet för vuxna i forisäliningen skall omfatta komvux, särvux och grundläggande undervisning i svenska för invandrare (sfi).
Nuvarande grundvux och etapp Ii komvux (grundskolenivån) ersätts av en ny grundläggande vuxenutbildning. Alla vuxna, som saknar grundläggande kunskaper, skall ha räll alt gå i den nya utbildningen. Den blir en skyldighet för landets kommuner att erbjuda, antingen i egen regi eller genom avlal med någon annan utbildningsanordnare.
Invandrare, som inte har fått utbildning i svenska som nyanlända, får räll att läsa svenska som andraspråk i komvux. Även här blir det en skyldighet för kommunerna att erbjuda sådan utbildning.
Komvux skall kunna erbjuda gymnasial utbildning i samma utsträckning som gymnasieskolan, med undantag av estetiska ämnen. Komvux
skall härutöver erbjuda påbyggnadsutbildningar. Dessa skall ge vuxna Prop. 1990/91:85
en sådan utbildning som leder till en högre kompelens i yrket eller till ett nytt yrke. Påbyggnadsulbildningarna ersätter nuvarande yrkesinriktade utbildningar i komvux och vissa specialkurser i gymnasieskolan. Teknikerutbildningen i gymnasieskolan överförs också till påbyggnadsutbildningen i komvux.
Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning och skall sträva efter att anordna utbildning i den ut-sträckrving som motiveras av behov och efterfrågan.
Särvux utvidgas till att också omfatta utbildning på träningsskoleni-vå.
Statens skolor för vuxna avvecklas med början den I juli 1991.
En utredning med syfte att utveckla distansutbildningen aviseras.
Förslagen vad gäller grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsulbildning föreslås träda i kraft den 1 juli 1992. Den nya grundläggande kursen i svenska för invandrare i komvux skall finnas från den 1 juli 1991. Särvux utvidgas fr.o.m. den 1 juli 1991.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i skollagen (1985:1100)
Härigenom föreskrivs att i fråga om skollagen (1985:1100)'
dels all 3 kap. 18 och 19 a §§, 5 kap. samt punkterna 4 och 5 övergångsbestämmelserna till lagen (1990:1477) om ändring i skollagen skall upphöra att galla,
dels att nuvarande II och 12 kap. skall betecknas 14 respektive 15 kap.,
deb alt 1 kap. 8 och 10 §§ samt nya 15 kap. 2 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
deb att det i lagen skall införas fyra nya kapitel, 5och I 1-13 kap., av följande lydelse.
Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse
1 kap. Allmänna föreskrifter
8§'
För vuxna anordnar del allmänna utbildning i form av kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi).
Komvux, särvux och sfi bildar del offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna som komplettering till vuxenutbildningen inom det offentliga skolväsendel för vuxna.
För vuxna anordnar det allmänna utbildning i form av grundutbildning för vuxna (grundvux) och kommunal vuxenutbildning (komvux) samt vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux).
Grundvux, komvux och särvux bildar det offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna som komplettering till vuxenutbildningen inom del offentliga skolväsendet för vuxna.
10 S*
Kommunerna är huvudmän för grundvux.
Kommuner och landstingskommuner är huvudmän för komvux.
Landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux.
Kommuner och landstingskommuner är huvudmän för komvux.
Landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux.
' Senasie lidelse av 3 kap. 14 a § l'W():2y4 .S kap. 5 a « ]tm):294 5 kap. 7 § l'M):294 5 kap. 12 a § liW0;294 5 kap. 14 a 5 1V«):2'M.
i Senaste lydelse 1W():1477.
Senaste lydelse 1990:1477.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kommunerna är huvudmän för sfi.
5 kap. Gymnasieskolan
Allmänna bestämmelser
1 §
I dena kapitel ges föreskrifter om sådan utbildning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom som är avsedd au påbörjas av ungdomar efter avslutad grundskoleutbildning eller motsvarande fram liU och med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. Denna utbildning bildar gymnasieskolan.
Beslämmelserna i detta kapitel gäller endast ungdomar som är bosalla i landet, om inte regeringen föreskriver annat.
2§
Eleverna skaU ha inflytande över hur deras utbildning utformas.
3§
Ulbildningen i gymnasieskolan skaU utgöras dels av utbildning pä nationella program, som omfattar tre årskurser, dels av utbildning på individuella program.
Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela närmare föreskrifter om grenarna.
4§
De nationella programmen skall vara grund för fortsatt utbildning på högskolenivå och för yrkesverksamhet.
Prop. 1990/91.85
Nuvarande lydebe
.. , , , , Prop. 1990/91:85
Foreslagen lydebe '
Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vbsa be-stämmeber om utbildningens omfattning på de nationella programmen (timplaner) framgår av bilaga 2. Ytterligare föreskrifter om timplaner får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.
Erbjudande om utbildning på de nationella programmen
5§
Varje kommun är skyldig alt erbjuda utbildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i I § förutsatt au de
1. har slutfört sbta årskursen i grundskolan eller motsvarande och
2. inle tidigare har gått igenom utbildning på ett nationelU program eller likvärdig utbildning.
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av nationella program. Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandel skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i en annan kommun eller landstingskommun i enlighet med samverkansavtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning på ett nationelU program bildar ett samverkansområde för den utbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavtal med en landstingskommun om en vbs utbildning bildar eu samverkansområde för den utbildningen.
Nuvarande lydebe Föreslagen lydebe
6§
Landstingskommunerna fär anordna utbildning endast på sådana nationella program som avser naturbruk och omvårdnad.
Om en landstingskommun anordnar sådan utbildning som avses i första stycket, får kommuner som ingår i landstingskommunen inte anordna samma utbildning utan överenskommelse med landstingskommunen.
7§
För svårt rörebehindrade ungdomar får de kommuner som regeringen bestämmer i sin gymnasieskola anordna specieUi anpassad utbildning (gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning).
Särskilda besiämmeber om Rh-anpassad utbildning finns 27-32 §§.
Mottagande av sökande till de nationella programmen
8§
Den som av sin hemkommun skatt erbjudas gymnasieutbildning på eu nationelU program enligt 5 § första stycket är behörig sökande till en sådan utbildning var som helst i landet.
Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en kommun eller för ett samverkans-område skall i första hand tas emot de som år hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de som är hemmahörande i en kommun som tillhör samverkansområdet för utbildningen.
Med sådana sökande som avses i andra stycket skaU jämställas
Nuvarande lydebe
.. , , , , Prop. 1990/91:85
Foreslagen lydebe
1. de som med hånsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i den gymnasieskola du de har sökt,
2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sökta programmet och
3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopande av au där, inom del sökta programmet, anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.
9§
Regeringen kan för vbsa utbildningar fastställa det område från vilket sökanden i första hand skall tas emot.
10 §
Innan en kommun eller en landstingskommun lar emot en sökande som inte är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdet för utbildningen skad yttrande inhämtas från sökandens hemkommun. Yttrande behöver dock inte inhämtas, om det med hänsyn tid tidigare yttrande är onödigt.
n §
Styrelsen föi ulbildningen i den anordnande kommunen eller landstingskommunen beslutar om någon sökande inle skatt tas emot därför att han inle är behörig.
Styreben för utbildningen beslutar också om mottagande av en sökande som inte är hemmahörande i kommunen eller samverkansområdet för utbildningen.
Styrebens beslut enligt första och andra styckena får överklagas hos länsrätten av sökanden. Länsrättens beslut fär inte överklagas.
10
Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse
12 §
En ansökan om au tas in på ett nationelU program skall skickas till styreben för utbildningen i den sökandes hemkommun. Om ansökan avser ett nationelU program som anordnas av en annan kommun eller av en landstingskommun, skall styrelsen omedelbart sända ansökan vidare till styreben för utbildningen där.
Erbjudande om utbildning på individuella program
13 §
Varje kommun är skyldig au erbjuda gymnasieutbildning i form av individuella program för de ungdomar i kommunen som avses i I § och som inte har tagits in på något nationelU program. I fråga om elever från särskolan gäller dock särskilda besiämmeber.
Ett individuellt program bör motsvara ett nationellt program eller syfta tiU att stimulera eleven au senare gå över på eu sådant program.
Utbildningen på ett individueUi program skall följa en plan, som skall faststäUas av styrelsen för utbildningen.
14 §
Regeringen får föreskriva att vbsa utbildningar skall utgöra individuella program som står öppna för sökande från hela landet.
Intagning av elever
15 §
Styreben för utbildningen ansvarar för intagningen tiU de olika utbildningar som anordnas inom kommunen eller landstingskommunen, om inte annal följer av föreskrifter av regeringen.
, , , , E- / / / / Prop. 1990/91:85
Nuvarande lydebe Foreslagen lydelse
Inlagningsorganisaiionen får vara gemensam med en annan kommun och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.
Föreskrifter om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.
Beslut om intagning får inte överklagas.
Elevernas rätt att fullfölja sin utbildning
16 §
Den som har tagits in på eu nationelU program i gymnasieskolan och påbörjat del, har räu att fullfölja sin utbildning på del programmet i kommunen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har en landstingskommun som huvudman, inom del landstingsområdet. Detta gäller även om de förhållanden som låg tiU grund för mottagandet ändras under studietiden.
17 §
En elev, som har tagits in på ett nationellt program eller på en viss gren inom ett sådant program och påbörjat ulbildningen men som därefter flyttar från kommunen eller samverkansområdet för utbildningen, har rätt att fullfölja ulbildningen på det påbörjade programmet eller grenen där den nya hemkommunen erbjuder sådan utbildning. Erbjuder den nya hemkommunen inte programmet eller grenen har eleven rätt au efter eget val fullfölja sin utbildning i en annan kommun eller landstingskommun som anordnar utbildningen.
12
Nuvarande lydebe Föreslagen lydebe
18 §
Elever som önskar fullfölja sin utbildning på en sådan gren inom ett nationellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av plats, få flytta tiU gymnasieskolan i en kommun eller landstingskommun där den önskade grenen anordnas. Styreben för utbildningen i den kommun eller landstingskommun där grenen anordnas beslutar om sådant mottagande av en elev.
Styrelsens beslut får inte överklagas.
19 §
Regeringen får meddela föreskrifter om vad som krävs för att flytta tiU högre årskurs och om begränsningar i rätten au gå om årskurser
20 §
Den som har påbörjat en utbildning på eu individueUt program i en kommun har räU au fullfölja programmet enligt den plan som fanns när utbildningen inleddes.
Om eleven har medgivU au programmet ändras, har han rätt att fullfölja utbildningen på det ändrade programmet.
Kostnader
21 §
Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skaU utan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta au eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheien får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.
Nuvarande lydebe
„.. , , , , Prop. 1990/91:85
Foreslagen lydebe '
Interkommunal ersättning
22 §
En kommun som i sin gymnasieskola på ett nationelU program har tagit in en elev som inte år hemmahörande i kommunen eller i samver-kansområdei för utbildningen, har räu till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
23 §
En landstingskommun som i sin gymnasieskola på ett nationelU program har taga in en elev som inte är hemmahörande i en kommun som har samverkansavtal med landstingskommunen, har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun. Landstingskommunen får dock inle betinga sig högre ersättning från hemkommunen än som svarar mol del sialsbidrag som utgår du för elevens utbildning i gymnasieskolan.
24 §
I fall som avses i 22 och 23 §§ är dock hemkommunen inte skyldig att beiala ersättning, om det är fråga om ett nationellt program eller gren av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har tagits emot med stöd av 8 § tredje stycket I och 3.
25 §
När del gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade elever får regeringen fastställa den extra ersättning som skall lämnas för dessa elever.
Nuvarande lydebe
.. , , , , Prop. 1990/91:85
Foreslagen lydebe
26 §
Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna att betala ersättning till den anordnande kommunen för sådan utbildning som avses i 9 och 14 §§.
Utbildning som är speciellt anpassad för svårt rörebehindrade ungdomar (Rh-anpassad utbildning) m.m.
27 §
I denna lag avses med svårt rörelsehindrad den som på grund av en rörelsehinder eller, om även annat funktionshinder föreligger, siu samlade handikapp inte kan följa reguljär studiegång i gymnasieskolan och som för att kunna genomföra gymnasiala studier behöver tillgång till en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning och särskilda omvårdnacbinsatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i boendet och habilitering.
28 §
Ungdomar som är svårt rörebehindrade har rätt att efter fullgjord skolplikt få utbildning på ett nationelU program på en sådan gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning som avses i 7 §. Rätten gäller intill utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 21 år.
Om cn elev har påbörjat utbildning i en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning före utgången av vårterminen det kalenderår då han fyller 21 år, skall han beredas möjlighet att fortsätta utbildningen ull utgången av vårterminen det kalenderår då han fyller 23 år, om det behövs för au slutföra ulbildningen.
15 Nuvarande lydebe Föreslagen lydebe
29 §
En sådan gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning som avses i 7 § skall ta emot sökande från hela landet liU den specielU anpassade ulbildningen.
30 §
Frågor om intagning liU Rh-anpassad utbildning vid vbsa gymnasieskolor och andra frågor om rätt tid sådan utbildning enligt 7 § prövas av en särskild nämnd, gemensam för sådana gymnasieskolor.
Nämnden skall ha minsl sju och högst elva ledamöter. I nämnden skall finnas bl.a. företrädare för gymnasieskolan och grundskolan samt för de rörelsehindrade. Ledamöterna utses av regeringen.
Nämndens beslut i fråga om intagning eller i övrigt om rätt till utbildning får överklagas endast av den som begärt utbildningen. Beslutet överklagas hos länsrätten. Eu beslut får dock inte överklagas såviu del gäller placering vid en viss gymnasieskola.
31 §
Avgifter får inle las utför insatser för omvårdnad i boendet och habilitering som lillhandahålb av staten, kommun eller landstingskommun i anslutning till gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för kost och logi.
32 §
Regeringen får föreskriva att utbildningen på nationella program får fördelas på fler än tre läsår när det gäller utbildning för döva, hörsebkadade och svårt rörelsehindrade.
16 Nuvarande lydebe
Föreslagen lydelse
11 kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux)
Gemensamma bestämmelser
I §
Komvux består av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsulbildning
2§
Grundläggande vuxenutbildning syftar till au ge vuxna sådana kunskaper och färdigheter som de behöver för au delta i samhälls- och arbetsliv. Den skaU också syfta iill all möjliggöra fortsatta studier.
Gymnasial vuxenutbildning syftar till au ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få genom gymnasieskolan.
Påbyggnadsulbildning syftar liU alt ge vuxna en sådan utbildning som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytl yrke. Vad som sägs i delta kapitel om gymnasial vuxenutbildning gäller också påbyggnadsulbildning.
3§
Bestämmelserna om komvux gäller inle vuxna som behöver undervisning motsvarande grundsärskolans eller iräningsskolans. Beträffande sådana vuxna gäller i stället lagens bestämmelser om .särvux.
4§
Eleverna skaU ha inflytande över hur deras utbildning uiformas.
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml Nr 85
Nuvarande lydelse Föreslagen lydebe Prop. 1990/91:85
5§
Ulbildningen i komvux skaU vara avgiftsfri för eleverna.
Såviu gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma au hjälpmedlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgifter som högst motsvarar huvudniannens anskaffningskostnader.
I övrigt skaU hjälpmedel som används i komvux tillhandahällas utan kostnad för eleverna, om inie något annal följer av föreskrifter som meddelas av regeringen.
6§
Kommuner och landstingskommuner får uppdra ät andra att anordna komvux. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för det.
7§
För sådan komvux som anordnas av någon annan än en kommun eller en landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.
Grundläggande vuxenutbildning
Huvudmannens ansvar
8§
Varje kommun ansvarar för att de kommuninnevånare som enligt 10 § har räu liU ulbildningen och önskar della i den, får det.
18 Nuvarande lydebe Föreslagen lydebe
9S
Varje kommun skaU akiivi verka för att nå dem i kommunen som har räu tiU grundläggande vuxenulbililning och för au motivera dem att della i utbildningen.
Räu att della
10 §
Varje kommuninnevånare har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning från och med andra kalenderhalvåret del år han fyller 20 år, om han saknar sådana färdigheter som normaU uppnås i grundskolan och är bosatt i landet.
Regeringen får föreskriva au också den som inle är bosau i landet skaU ha rän aU delta.
Den som liar rätt au delta i grundläggande vuxenutbildning har räu aU detta i sådan undervisning i en annan kommun om utbildningen finns där.
Hesiämmcberna i denna paragraf gäller inte den som är inlagen i kri-minalvårdsanslall.
Anmälan
II §
Den som viU delta i grundläggande vuxenutbildning skaU anmäla delta idl styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om anmälan avser en utbildning som en annan kommun anordnar eller låter anordna, skaU styreben omedelbart sända anmälan vidare till den kommunen.
., . , , , ,- , , , , Prop. 1990/91:85
Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse
Undervisning på annal språk än svenska
12 §
Om en elev i grundläggande vuxenutbildning har bristfälliga kunskaper i svenska språket, får undervisning meddelas på elevens eget språk. Sådan undervisning skaU kompletteras med undervisning eller träning i svenska språket.
Underi'isningens upphörande
13 §
Undervisningen t grundläggande vuxenutbildning skull upphöra så snart som eleven har uppnått sådana kunskaper som ulbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skull också upphöra, om eleven saknar förutsättningar au tillgodogöra sig ulbildningen eller annars inte gör tillfredsställande framsteg.
Den för vilken grundläggande vuxenutbildning har upphört enligt andra stycket skall på nyu beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för delta.
Styrelsens uppgifter
14 §
Frågor om mottagande av cn elev tiU grundläggande vu.xenuibildning avgörs av styrelsen för ulbildningen. Styrelsen beslutar även om lubild-ningcn för en elev skall upphöra och om au på nytt bereda en elev utbildning.
20
M , , , , ,- , , , , Prop- 1990/91:85
Nuvarande lydebe ioreslugen lydelse
Överklugunde
15 §
Styrebens beslut enligt 14 § får överklagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte överklu-gas.
Interkommunut ersättning
16 §
En kommun som i sin grundiäg-gunde vuxenutbildning har taga emot en elev som kommer från cn annan kommun, har räu tiU ersäu-ning för kostnaderna för elevens utbildning frän elevens hemkommun.
Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsiubildning
Huvudmannens ansvar
I7§
Kommunerna skull erbjuda gymnasial vuxeniubildning. De skall härvid sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mol efterfrågan och behov.
Landsungskomnumernu fär anordna gymnasial vuxenutbildning endast inom områdena naturbruk och omvårdnad.
18 Varje kornmun skull injönnera om möjligheiernu iill gymnusiul vuxenutbildning .samt verka för att vuxna dcUur i sådan utbildning.
19 §
Varje kommuninnevånare är behörig au della i gymnusiul vu.xenuibildning om han är bosalt i lundei och i övrigi uppfyller föreskrivnu villkor.
., , , , , t- , , , , Prop- 1990/91:83
Nuvarande lydebe Foreslagen lydelse
1. från och med andra kalender halvåret del år han fyller 20 år, eller
2. när han slutfört utbildning på ell nationellt program eller likvärdig utbildning i gymnusieskolun.
Regeringen får föreskriva att också den som inle är bosau i landet skuU vuru behörig ull della.
Föreskrifter om ytterligare behö-righeisviUkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inie den som är intagen i kriminalvårdsanstah.
20 S
En kommun eller en landsiingskommim är skyldig att iill sin gym-nasiulu vuxenutbildning ta emot en sökande från en annan kommun, om hemkommunen har åiagu sig alt svara för kostnaderna för elevens utbildning.
Ansökan
21 S
Den som vill della i gymnasial vuxenutbildning skaU ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om ansökan avser en utbildning som en annan kommun eller cn landstingskommun anordnar eller tåler anordna, skall styreben skyndsamt sända ansökan vidare tdl styreben för utbildningen där. TiU unsökan skaU styrelsen foga eu yttrande av vilkel del framgår om hemkommunen åtar sig all svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inle pä grund av tidigare överenskommelse är onödigt.
27
, , , . , L- , , / , Piop. 1990/91:85
Nuvarande lydelse Foreslagen lydebe '
Siyrebens uppgifter
22 §
Frågor om mottagande av en elev till gymnasial vuxenutbildning och om intagning till sådan utbildning avgörs av styrelsen för ulbildningen.
Intagningsorganisationen får vara gemensam för flera kommimer samt för gymnasial vuxenutbildning och gymnasieskolan.
Överklagande
23 §
Styrdsens beslut om mottagande får överklagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte övrklagas.
Beslut om intagning får inie överklagas.
23
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap. Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda
(särvux)
Allmänna bestämmelser
I §
Särvux syftar till all ge vuxna som är psykiskt utvecklingsstörda kunskaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få i grundsärskolan och träningsskotan.
2§
FJevernu skull ha inflytande över hur deras utbildning uiformas. Omfattningen och utformningen av elevernas inflytande skaU anpassas efter deras förutsättningar.
Huvudmannens ansvar
3§
Landstingskommunerna skall erbjuda särvux. De skall härvid sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mol behov och efterfrågan.
En landstingskommun får överlåta tdl en kommun som ingår i landstingskommunen att erbjuda särvux, om kommunen medger det.
4 §
Vad som sägs i delta kapitel om landstingskommun gäller även kommun som inte ingår i någon landstingskommun och kommun som fått ansvaret au erbjuda särvux överlåtet liU sig enligt 3 § andra stycket.
5§
Varje landstingskommun skall informera om möjligheterna till särvux saml verka för att vuxna psy-kbkl utvecklingsstörda deltar i sådan utbildning
24
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Behörighet
6*-
Varje kommuninnevånare är behörig au della i särvux om han är bosatt i landet och i övrigi uppfyller föreskrivna villkor, när han inte längre har räu au gå i särskolan.
Regeringen får föreskriva au också den som inte är bosatt i landet skall vara behörig att della.
Föreskrifter om ytterligare behörighetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är inlagen i kri-minalvårdsanslalt.
7§
Fm landstingskommun är skyldig aU liU sin särvux ta emot en sökande som kommer från en annan landstingskommun, om hemlandstingskommunen har åiagtt sig au svara för kostnaderna för elevens utbildning.
Kostnader
8S
Ulbildningen i särvux skall vara avgiftsfri för eleverna.
Såvut gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen beslämma att hjälpmedlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mol avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostnader.
25 Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse Prop. 1990/91:85
/ övrigt skall hjälpmedel som används i särvux tillhandahållas ulan kostnad för eleverna, om inle något annat följer av föreskrifter som meddddas av regeringen.
Uppdrag att anordna utbildning
9§
Landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna särvux. Regeringen fär meddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrug och om villkor för del.
10 §
För sådan särvux som anordnas av någon annan än en kommun eller en landstingskommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.
Arisökan
II §
Den som vill delta i särvux skaU ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemlandstings-kommun. Om ansökan avser en utbildning som en kommun eller en annan landstingskommun anordnar eller låter anordna skall styreben skyndsamt sända ansökan vidare till styreben för utbildningen där.TiU ansökan skatt styrelsen foga ett yttrande av vilkel del framgår om hcmlandstingskommunen åtar sig au svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inle på grund av tidigare överenskommebe är onödigt.
26
Nuvarande lydebe Föreslagen lydebe
Undervisningens upphörande
12 §
Undervisningen i särvux skall upphöra så snart eleven uppnått sådana kunskaper som utbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skatt också upphöra, om eleven saknar förutsättningar au tillgodogöra sig utbildningen eller annars inle gör lillfredsiällande framsteg.
Den för vilken särvux har upphört enligt andra stycket får på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl lalar för detta.
Styrelsens uppgifter
13 §
Frågor om mottagande av en elev till särvux och om intagning till sådan utbildning prövas av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även om ulbildningen för en elev skall upphöra och om all på nytt bereda en elev utbildning.
Överklagande
14 §
Siyrebens beslut om mottagande, om au utbildningen för cn elev skuU upphöru och beslut om att inte på nyu bereda en elev utbildning får överklugus hos länsrätten uv eleven. Länsrättens beslut får inle överklagas.
Beslut om intagning får inte överklagas.
27
Nuvarande lydebe
... , , , , Prop. 1990/91:85
Föreslagen lydebe
13 kap. Svenskundervisning för invandrare (sfi)
Allmänna bestämmelser
I §
Sfi syftar till att ge vuxna nyanlända invandrare grundläggande kunskaper och färdigheter i svenska språket samt kunskaper om det svenska samhällel.
2§
Eleverna skaU ha inflytande över hur deras utbildning uiformas.
Huvudmannens ansvar
3§
Varje kommun är skyldig all se till alt sfi erbjuds de personer över 16 år som anges i 6 §.
Undervisningen skaU erbjudas så snart som möjligt efter invandrarens ankomst till Sverige.
4§
Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har räu till sfi och för ull motivera dem att della i ulbildningen.
5§
Kommunen skatt samråda med den berörda arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollekuvavial om cn arbetstagares deltagande i undervisningen och undervisningens förläggning
Rätt au delta
6§
Rätt att della i en kommuns sfi har, med del undanlag som följer av 7 §, följande personer:
28 Nuvarande lydebe
„. , , , , Prop. 1990/91:85
Foreslagen lydebe "
/. Utländsk medborgare, som antingen är bosau i kommunen eller som utan au vara bosatt där, regelmässigt vistas i kommunen efter au ha ansökt om uppehålbiillsiånd i avsikt att bosätta sig i riket. Beträffande sådan i kommunen icke bosatt person gäller dessutom all han skaU ha väntat på uppehålbiillsiånd under minst den tid som regeringen bestämmer. Rättigheten gäller dock inte under tid den utländske medborgaren vblas på en statlig föriäggning för asybökande.
2. Svensk medborgare, som är bosatt i kommunen, men som tidigare har vara bosatt utom landet och som saknar grundläggande kunskaper i svenska språket.
3. Finländsk medborgare,som stadigvarande arbetar i kommunen, men som är bosau i Fintand nära gränsen till Sverige.
Om inte något annat följer av tredje stycket gäller rätten under sammanlagt högst två år. Tiden räknas för dem som avses i första stycket 1 och 2 från del att de bosatte sig i landet eller, om rättigheten iniräti lidigare, från den tidpunkten. För dem som avses iförsta stycket 3 räknas tiden från det au de började arbeta i Sverige.
Om någon på grund av särskilda skäl inte kunnat påbörja undervisningen under den lid som anges i andra stycket gäller rätten imder ytterligare eu år.
7§
En utländsk medborgare som liar svenska, danska eller norska som modersmål eller den som eljest har sådana kunskaper i något av dessa språk att grundläggande svenskun-dervbning inle kan anses nödvändig, har inte räu att delta i sfi.
29
Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse *'''°P- '990/91:85
Kostnader
8§
Ulbildningen i sfi skaU vara avgiftsfri för eleverna. De skaU utan kostnad ha tillgång titt böcker och andra hjälpmedel som behövs för cn tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta au eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.
Uppdrag att anordna utbildning
9§
Kommuner får uppdra åt andra all anordna sfi. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för del.
10 §
För sådan sfi som anordnas av någon annan än cn kommun gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §S.
Undervbningens upphörande
11 §
Undervisningen i sfi skaU upphöra när en elev har uppnått sådana kunskaper som utbildningen avses
ge-
Undervisningen för cn elev skaU också upphöra, om eleven saknar förutsäliningar all tillgodogöra sig undervisningen eller annars inte gör tillfredställande framsteg.
Den för vilken sfi har avslutats enligt andra stycket, eller som frivilligt avbrutit utbildningen skall, om han inie ändå har rätt till det, på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detta.
.30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydebe
Siyrebens uppgifter
12 §
Frågor om mottagande av en elev till sfi avgörs av styreben för ulbildningen. Styreben beslutar även om Ulbildningen för en elev skall upphöra och om au på nytt bereda cn elev utbildning.
Överklagande
13 §
Styrelsens beslut enligt 12 § får överklagas iill länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inte överklagas
15 kap. Övriga löreskrifter
2§
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om möjlighet all låta enskilda och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheten inom det offentliga skolväsendet.
Regeringen får meddela förekrif-ter om möjlighet att låta enskilda och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheien inom det offentliga skolväsendel för barn och ungdom.
När det gäller utbildning i form av ett individueUi program får regeringen föreskriva att enskilda och andra utomstående får anordna mer av utbildningen än som föUer av första stycket.
Bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§ gäller inte sådan utbildning som med slöd av första eller andra styckena anordnas genom annan än huvudman för del offentliga skolväsendet.
v / , , , L- , , , I P'Op- 1990/91:85
Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse
10 §"
Regeringen eller den myndighet Regeringen får meddela före- som regeringen bestämmer får med- skrifter om svårt rörelsehindrade dela föreskrifter om svårt rörelse- elevers utbildning i gymnasieskola hindrade elevers utbildning i gym- med Rh-anpassad utbildning som nasieskola med Rh-anpassad ut- avses i 5 kap. 7 §. 1 sådana före bildning som avses i / kap. 5 a §. I skrifter får undanlag göras från de sådana föreskrifter får undantag allmänna regler om gymnasieskola göras från de allmänna regler om som finns i denna lag. gymnasieskola som finns i denna lag.
"Senaste lydelse l'W0:2'M.
32 Nationella program
Barn- och fritidsprogrammet
Byggprogram met
Elprogrammet
Energiprogrammel
Estetiska programmet
Fordonsprogram mel
Handels- och administrationsprogrammel
Hani verksprogram mel
Hotell- och reslaurangprogrammel
Industriprogram mel
Livsmedelsprogrammet
Mediei)rogrammei
Naiurbruksprogrammel
Nalurvelenskapsprogrammel
Omvårdnadsprogrammet
Sam häl lsvelenska|)Sprogram mel
3 Riksdagen 1990/91. I .saml. Nr 85
Bilaga 1 Prop. 1990/91:85
33
Bilaga 2 Prop. 1990/91:85
Vissa bestämmelser om utbildningens omfattning på de nationella programmen (timplaner)
Den sammanlagda undervisningstiden för eleverna inom programmen skall vara lägst följande;
Estetiskt program 1 650 timmar
Naturvetenskapsprogram I 750 limmar
Samhällsvetenskapsprogram 1 650 timmar
Övriga program 2 250 timmar
Varje elev skall inom varje program som lärar- eller handledarledd undervisning få lägst följande antal limmar i följande ämnen:
Svenska 140 limmar
Engelska 100 timmar
Samhällskunskap 80 limmar
Matematik 100 limmar
Naturkunskap 30 timmar
Idrott och hälsa 80 timmar
Estetisk verksamhei 30 limmar
Individuella val 100 limmar
Specialarbete 30 timmar
34 Ikraftträdande-och övergångsbestämmelser Prop. 1990/91:85
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas i fråga om sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något an nat föreskrivs nedan.1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och till ämpas i fråga om sådan utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte något annat föreskrivs nedan.
Genom lagen upphävs vuxenutbildningslagen (1984:1118) och lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare.
För utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 gäller äldre bestämmelser, dock med de undanlag som anges nedan under 5-11. Intill ilen 1 juli 1992 skall också tillämpas bestämmelserna om uppföljningsansvarei i 3 kap. 18 § i dess äldre lydelse.
2. Sådana utbildningar i gymnasieskolan som har påbörjats före den I juli 1992 men då ännu inte slutförts skall huvudmannen fortsättnings vis anordna till dess eleverna har avslutat dem. Huvudmannen får för sådan fortsatt utbildning anordna samtliga de studievägar som huvud mannen hade rätt att anordna under läsåret 1991/92. Intagning till års kurs 4 av fyraårig teknisk linje får dock inle ske efter läsåret 1992/93.
Som elevområde för grenar och varianter som börjar i högre årskurs gäller de elevområden som fanns under läsåret 1991/92.
I fråga om interkommunal ersättning för sådan utbildning som avses i förslå stycket tillämpas bestämmelserna i 5 andra och tredje styckena.
3. En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 hade rätt att anordna utbildning på linjer i gymnasieskolan får även ef ter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, an ordna dessa linjer med undantag för tvåårig ekonomisk och tvåårig tek nisk linje. Intagning till årskurs 1 får dock inle ske efter läsåret 1994/95.
Har elever lagils emot på linjer med stöd av första stycket, skall ulbildningen fortsättningsvis anordnas till dess eleverna har avslutat den.
Bestämmelserna om nationella program skall tillämpas beträffande sådan utbildning på linjer som anordnas enligt första stycket.
En kommun eller landstingskommun som under läsåret 1991/92 hade rätt att anordna utbildning på specialkurser i gymnasieskolan får även efter den 1 juli 1992, som alternativ till de nalionclla programmen, anordna dessa specialkurser. Intagning får dock inte ske efter läsåret 1994/95.
4. Före läsåret 1993/94 får utbildning på nationella program inte anordnas i andra kommuner än de som vid ikraftträdandet hade rätt au anordna gymnasieskola enligi äldre hestämmekser.
5. För utbildning som äger rum under liden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 15-20 §§ i deras äldre lydelse och i 6 kap. vuxenutbildningslagen (1984:1118) följande.
En kommun som i sin gymnasieskola eller sin grundvux eller komvux har tagit in en elev från en annan kommun har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin gymnasieskola eller komvux har tagit in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning. Ersättningen skall betalas av elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin särvux har tagit in en elev har räll till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från en kommun som ingår i en annan landstingskommun eller som inte ingår i någon
35
landstingskommun. Ersättningen skall i sådant fall betalas av elevens Prop. 1990/91:85
hemlandslingskommun eller, t)m eleven kommer från en kommun som inte ingår i någon landstingskommun, av denna. Motsvarande räll tillkommer en kommun som inle ingår i någon landstingskommun.
6. För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 9 § andra och tredje styckena och 10 § i deras äldre lydelse följande.
Beslut om mottagande skall fattas av styrelsen för ulbildningen i den kommun där mottagande har sökts. Styrelsens beslut får av sökanden överklagas till länsrätt.
7. Bestämmelserna i 2 kap. 1 § vuxenulbildningslagen (1984:1118) skall inle tillämpas.
8. Beslut som enligt 3 kap. 7 §, 4 kap. 5 S, 4 a kap. 6 § vuxenutbildningslagen och 10 § lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare får överklagas till skolöverstyrelsen, skall i stället överklagas till länsrätten. Länsrättens beslut får inle överklagas.
9. Sådan utbildning vid Statens skola för vuxna i Norrköping som bedrivs enbart som korrespondensundervisning skall forlsättningsvis an-ortlnas till och med den 30 juni 1995.
Annan utbildning vid Statens skola för vuxna än som avses i första stycket, till vilken intagning skett före den 1 juli 1991, men som då inte slutförts, skall fortsatt anordnas till dess eleverna har avslutat den, dock längs till och med den 30 juni 1992.
10. Utöver ilen undervisning som anges i 4 a kap. 1 § får i särvux anordnas undervisning för dem av de psykiskt ulveckling.sslörda som behöver undervisning motsvarande träningsskolans.
11. En invandrare som behöver grundläggande svenskunämmelsen i 5 S andra stycket lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invanilraic, har räll till sådan utbildning skall i stället ha räll till motsvarande utbildning i komvux. Kommunerna är skyldiga all vid behov anordna såilan utbildning.
12. En kommun som vid ikraftträdandet med skolöversiyrel.sens medgivande bedrev utbildning på vårdlinjen får efter den 1 juli 1992 anordna utbildning på etl nationellt program som avser omvårdnad ulan medgivande från landstingskommunen.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs all 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
kap.
1 §
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3-5 §§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 10,10 procent,
2. folkpensionsavgifl med 7,45 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,50 procent,
5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,
6. arbetsskadeavgift med 0,90 procent,
7. arbetsmarknadsavgift med 2,16 procent,
8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,
9. vuxenutbildningsavgift med 0,270 procent saml
10. lönegaraniiavgift med 0,20 procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock betala endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inle arbelsskade-avgift.
En arbetsgivare skall på del avgiftsunderlag som anges i 3-5 §§ för varje år betala
med
0,35
1. sjukförsäkringsavgift med 10,10 procenl,
2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag,
4. dclpensionsavgift med 0,50 procent,
5. barnomsorgsuvgifi med 2,20 procenl,
6. arbcisskadcavgift med 0,90 procent,
7. arbetsmarknadsavgift 2,04 procenl,
8. arbetarskyddsavgifi med procent,
9. utbildn i ngsavgift med 0,39 procent samt
10. lönegaraniiavgift med 0,20 procent.
Arbetsgivare som avses i I kap. 2 S andra stycket skall dock beiala endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbelsskade-avgifi.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som avser tid före ikraftträdandet.
3. Arbetsmarknadsavgiften skall, ulan hinder av 2 kap. 1 §, för
- del statliga budgetåret 1992/93 utgöra 2,12 procent
- del statliga budgetåret 1993/94 utgöra 2,08 procent.
4. Utbildningsavgiflen skall, ulan hinder av 2 kap. 1 §, för
- det statliga budgetåret 1992/93 utgöra 0,31 procent
- det statliga budgetåret 1993/94 utgöra 0,35 procent.
1 lgen omtryckt \9H):hii.
3 Förslag till Prop. 1990/91:85 Lag om uppdragsutbildning i vissa fall
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär att kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer som uppdragsgivaren utser. Uppdragsutbildning får bedrivas på de villkor .som anges i denna lag.
2 § Kommuner och landstingskommuner får beilriva u[)pdragsulbild-ning som i fråga om art och nivå motsvarar den verksamhei kommunen eller landstingskommunen får bedriva inom det offentliga skolväsendet. Uppdragsutbildningen får dock inte motsvara ett helt nationellt program i gymnasieskolan.
■3 § I anslutning till kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknytning till huvudmannens högskoleutbildning inom detla område, dock inte uppdragsutbildning som motsvarar någon hel allmän utbildningslinje.
1 fråga om uppdragsutbildning i anslutning till högskolan i övrigt finns särskilda bestämmelser.
4 § Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning inom det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt be stämmelserna för sådan utbildning under de förutsättningar som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen.
Även i andra frågor som rör förhållandet till del offentliga skolväsendet eller högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen.
5 § Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för folk högskolor som kan få statsbidrag, får bedriva uppilragsulbildning vid skolorna vid sidan av den verksamhei som kan berättiga till statsbidrag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 då lagen (1985:903) om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. skall upphöra att gälla.
4 Förslag till Prop. 1990/91:85
Lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Kommunerna skall svara för kostnaderna för elevresor enligi vad som framgår av denna lag.
2 § För en elev som har räll till studiehjälp enligt studieslödslagen (1973:349), skall den kommun som enligt 1 kap. 15 § skollagen är elevens hemkommun, ansvara för elevens kostnader för dagliga resor mellan bostaden och skolan. Ansvaret gäller för sådana resor där färdvägen är minst sex kilometer.
3 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter för tillämpningen av denna lag. Sådana föreskrifter får innebära att kommunens ansvar för elevens resor begränsas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
39
Utbildningsdepartementet Prop. 1990/91:85
Utdrag ur protokoll vid rcgerings.sammanlräilc den 14 februari 1991
Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden lljclm-Wallcn, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carls.son, Hellström, Johansson, Liridqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Liiöw, Persson, Molin, Sahlin, Lars.son
Föredragande: statsrådet Persson
Proposition Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen
1 Inledning
Till grund för mina förslag i del följande, vad gäller gymnasieskolans område, ligger nedanstående angivna utredningar och förslag samt erfarenheterna av de försöksverk.samheter inom gymnasieskolan som bedrivits under 1980-lalel.
Den 27 februari 1989 redovisade skolöverstyrelsen (SÖ) i rapporten "Redovisning av två regeringsup|)ilrag om gymnasieskolan" dels förslag till ny sluilieväg.sslruktur av den yrkesförberedande gymnasieutbildningen, dels förslag till förändringar av de sludieförberedande linjerna.
F.tl förslag från utredningen om de tvååriga, ej direkt yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan redovisades i betänkandet (SOU 1989:10) Två nya treåriga linjer i gymnasieskolan.
Ell översynsarbete inom utbildningsdcparlcmcnlet av den s.k. lilla ramen och dess specialkurser för sökande med viss ålder, praktik eller uibililning efier grundskolan saml för invandrarungdom redovisades i promemorian Gymnasieskolans lilla ram.
Des.sa förslag har varit föremål för ell bretl remissarbete. Sedan förslagen avlämnats och synpunkterna på dem reilovisats har riksdagen tagit ställning till etl nytt ansvars- och styrsystem för skolan (prop. 1990/91:18, UhU4, rskr. 76). Delta förhållande medför all del nu inle är meningsfullt att under varje enskilt ställningstagande i del följande försöka redovisa motsvarande utredningsförslag och remissinstansernas ställningstaganden till dem. Dessa redovisningar bör i stället i sin helhet ingå i bilagor som innehåller korta sammanfattningar av förslagen och av remissyttranden, bilagor som bör ft)gas till protokollet som bilagorna I och 2, förda till en separat bilagedel till propositionen.
Jag tar i detta sammanhang också ställning till återstående förslag av Skola-Arbele-utredningen i betänkandet (SOU 1989:113) Ungdomars
40
kompetens, Vägar in i framtidens kunskapssamhälle jämte rapporten Prop. 1990/91:85
(SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande.
En kort sammanfattning av förslagen i relevanta delar saml en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilagorna 3 och 4.
Till grund för mina förslag på vuxenutbildningens område ligger SÖs fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1991/92-1993/94.
Den 23 oktober 1989 redovisade SÖ ett regeringsuppdrag om en utvärdering av statens skolor för vuxna (SSV). SÖ har vidare den I oktober 1990 dels lagt fram förslag om grundläggande svenskundervisning för lidigare invandrare, dels redovisat sitt uppilrag om kompelensregler för lärare i grundläggande svenskundervisning för invandrare.
Riksrevisionsverket (RRV) har den 5 oktober 1990 till regeringen överlämnat en rapport Grundvux - styrning och resursutnyttjande. Rapporten utgör synpunkter och förslag grundad på en förvaltningsrevision av grundvux.
Jag tar också i detta sammanhang ställning till särvuxkommitléns förslag i betänkandet (SOU 1990:11) Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. En sammanfattning av förslag saml av remissyttrandena över dem bör fogas till protokollet som bilaga 5.
Jag behandlar också den s.k. samverkansgrup[)ens förslag (Ds 1990:59) Samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen. En sammanfattning av gruppens förslag och inkomna yttranden bör fogas till protokollet som bilaga 6.
Vidare redovisar jag några synpunkter på former för samverkan i en kursbaserad gymnasial utbildning i bilaga 7.
2 Några principiella utgångspunkter Prop. i99o/9i:85
2.1 Utbildningen i ett välfärdssamhälle
Det svenska samhället har under de senaste 45 åren genomgått en radikal omdaning. Välfärdssamhället har byggts ut. Del har i grunden förändrat del svenska folkets levnadsförhållanden samtidigt som anspråken på trygghet och rättvisa har spridils till hela folkel.
Efter en period av kvantitativa reformer förestår nu en period när ambitionerna snarare kan inriktas mot sådana kvalitativa reformer som gör välfärden mera rättvis och som bättre tillgodoser den enskilde medborgarens och individens behov, men också samhällsekonomins krav på effektivitet och produktivitet.
Kunskaper och utbildning är ett av samhällets främsta medel för all främja välstånd och välfärd.
Från en snäv urvalsskola har vi i Sverige skapat en allt bredare tillvalsskola, som ger ungdomen en god grundutbildning. Den allmänna utbildningsnivån har kraftigt höjts, den högre utbildningen har öppnats och spridits till nya sociala skikt samtidigt som en rikt differentierad vuxenutbildning har utvecklats inom ramen för folkbildningen, den kommunala vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen och personalutbildningen.
Även om utbyggnaden av de olika skolformerna inie från början har planerats som komponenter i ett genomtänkt system för återkommande utbildning, så är de ändå delar i ell utbildningssystem som erbjuder flera ingångar och utgångar, ger möjligheter till val och omval och lägger en grund för ett lärande genom hela livet.
Genom vår utbildningspolitik är Sverige etl gott stycke på väg mol det "lärande samhälle" som ofta efterlyses i den internationella debatten. Inget annat land satsar heller så stor andel av sina |)rodukliva resurser på utbildning som Sverige gör. Vi hör ilärför till de länder som har de allra bästa förutsättningar all forma framtiden.
Vår uppgift är nu all gå vidare och vi kan göra del uiifrån medvetenheten om alt vi har ett bra utbildningsväsende med förutsättning att bli ännu bättre. Vi slår i själva verket inför ett nyll spännande skede i vår ulbililningspolitik, där förutsättningarna i hög grad har skapats av den höjda utbildningsnivån och av de stigande förväntningar som är ett resultat av alt utbildningsmöjligheterna har spridils till hela folkel.
Perspektivet för vår politik måste vara det livslånga lärandet och de enskilda människornas vilja att ständigt växa med kunskaper.
Den kunskapsuppbyggnad som följer med ulbildningssamhällets framväxt driver samhällsutvecklingen i demokratisk riktning. I krafl av sina egna ökande kunskaper och sin växande kompelens vill de enskilda människorna själva ha större möjligheter att välja och själva bestämma över sina näraliggande omständigheter.
42
2.2 Kunskapssamhällets utmaningar Prop. 1990/91:85
Kunskapstillväxten hör till en av de viktigaste samhällsomdanande krafterna i vår tid, stimulerad av väldiga investeringar i utbildning, forskning och utveckling. Del har blivit allt vanligare att beskriva det framtida samhället som "ett kunskapssamhälle". Det finns flera goda skäl att göra det.
Tillväxten av kunskaper i mängd och komplexitet är mer omfattande och omväxlande än någon gång tidigare. Dagligen rapporteras om nya fakta och föråldrade data. Kunskaper omsätts i en accellererande fart och vi lever bildligt talat mitt uppe i en dramatisk "kunskapsexplosion".
Nya kunskaper förvandlar arbetsmarknader, förrycker dominerande teknologier och förskjuter de kunskapsmässiga tyngdpunkterna mellan nationerna. Sambanden mellan kunskapslillväxien och den ekonomiska tillväxten stärks. 1 växande utsträckning beror nationernas välstånd och ländernas konkurrenskraft på den mänskliga arbetsinsatsen, på människors utbildning och kunskap, kompetens och förmåga att ta till vara och utveckla ny kunskap och ny teknik. Del mänskliga arbetet blir del strategiska kapitalet i ett kunskapsintensivt näringsliv.
Informationsteknologins dramatiska utveckling innebär samiidigl alt de industriella kunskaperna internationaliseras. Globala förelag upphäver nationernas gränser, ekonomierna integreras i gemensamma marknader och de nationella arbetsmarknaderna blir inlernalionella.
Även den moderna medieteknologin suddar ul nationsgränser. En världsvid nyhetsförmedling och en internationell, ofta amerikansk, masskultur hör till vardagligheterna, precis som resor till andra länder. 1 tid och rum vistas vi allt oftare på utländsk ort samtidigt som vi dagligen möter människor som invandrat eller flytt till vårt land. Sverige har blivit ell både mångnationelll och mångkulturellt samhälle.
Men när vårt intresse för folk och länder runt om i världen ökar, faller det sig naturligt all också ställa frågan om vår egen nationella identitet och vår historia och det bidrag vi kan ge till den kulturella mångfalden i världen. Kunskaper om den egna kulturen och historien är viktiga för att förstå andra folk och kulturer.
Att skapa en slörre förståelse mellan folken är nödvändigl med tanke på att utvecklingen i världen mer och mer kommer att handla om den djupa klyftan mellan rika och fattiga länder. Denna klyfta fördjupas av vad som framstår som vår tids allvarligaste utmaning: att skapa en hushållning med miljö och resurser som tillåter ett uthärdligt liv på jorden.
Det västerländska konsumlionsmönslrel måste förändras om inle den globala miljön skall förstöras. Detta framstår som särskilt nödvändigl om rättvisa mellan folken skall kunna skapas., särskilt om man betänker att jordens befolkning kan komma att fördubblas under de närmaste femtio åren.
Ansvaret för vår gemensamma framtid är globalt, men det får inte bli en undanflykt från vårt nationella ansvar. Sverige bör därför på nytt bli ett föregångsland, ilenna gång för hur kunskaper om ett ekologiskt uthålligt samhälle kan utvecklas och tillämpas.
43
Kunskapsexplosionen, förändringarna i arbetslivet, inlernationalise- Prop. 1990/91:85 ringen och det globala ansvaret för vår gemensamma framtid kommer att resa nya och växande anspråk på ulbildningen i vårt samhälle.
Den allmänna utbildningsnivån måsle ständigt anpassas till kunskapssamhällets framväxt. Solida kärnkunskaper blir än mer nödvändiga - för alla - i en värld där kunskaperna ständigt förändras. En generell bas av solida kunskaper underlättar den specialisering och omspecialise-ring som kommer att bli vanlig i arbetslivet. Internationaliseringen har som en given förutsättning goda språkkunskaper.
Hoten mot vår miljö är svåra att uppfatta för dem som saknar elementära naturvetenskapliga insikter. F.n rationell debatt om miljöproblemen har blockerats av ett allmänbildningsideal som uteslutit naturvetenskapliga kunskaper.
Den nödvändiga miljömedvetenheten förutsätter en naturvetenskaplig alfabetisering som omfattar hela folkel, om besluten skall vara gripbara för en demokratisk debatt och för ett demokratiskt beslutsfattande.
Reformeringen av gymnasieskolan och vuxenutbildningen syftar till att höja den allmänna utbildningsnivån och förbereda alla för ett livslångt lärande, där återkommande utbildning blir alll vanligare.
2.3 Livslångt lärande
Sedan lång tid tillbaka har en strävan i svensk utbildningspolitik varit att förbättra individernas möjligheter till återkommande utbildning bl.a. genom att undvika återvändsgränder i utbildningssystemet och ge möjligheter till val och omval under yrkeslivets gång. I ett samhälle som alltmer präglas av en fortgående kunskaps- och teknikutveckling är individens möjligheter att vara delaktig avgörande, inte bara för samhällsutvecklingen utan också för den enskildes personliga ulveckling och arbetstillfredsställelse.
Utbildningsväsendet måste därför i allt slörre utsträckning organiseras så att det kan möta både individens och samhällets krav på etl livslångt lärande. Gymnasieskolan intar i detta sammanhang en strategisk plats. Den måsle till alla delar bli en gymnasieskola, där varje individ kan mötas utifrån sina skilda förutsättningar och behov. Detta betyder inte bara att elevernas efterfrågan på utbildning skall vara mera styrande för utbudet än det är i dag, utan också att systemet måsle göras så flexibelt att en enskild studerandes behov av en särskild utbildningsgång tillgodoses.
Att skapa förutsättningar för ett livslångt lärande och så långt möjligt undanröja hinder för vuxnas studier är en angelägen uppgift, om återkommande utbildning skall kunna bli en rell möjlighet för allt fiera. Den kraftiga utbyggnad som skett av ungdomens utbildning har fördjupat den utbildningsklyfta som finns mellan yngre och äldre. Närmare 800 000 svenskar i yrkesverksam ålder har kortare formell utbildning än nio år.
44
De vuxna har många vägar all gå för all finna kunskap. Kommunal Prop. 1990/91:85 vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, högskoleutbildning, folkhögskolor och studieförbunil saml personalulbildning är de viktigaste vägarna. Den kommunala vuxenutbildningen, .som jag behandlar här, är avsedd att ge vuxna en utbildning som motsvarar den som ungdomarna får i grundskolan och gymnasieskolan. Det är alltså en utbildning som är viktig framför allt som grund för fortsatta studier eller för fortsatt yrkesutbildning. Den är också viktig för dem som vill ändra eller komplettera tidigare studie- och yrkesval.
Den kommunala vuxenutbildningen är särskill ägnad alt minska utbildningsklyftorna mellan ungdomen och de vuxna. [)ess viktigaste uppgift är att erbjuda utbildning till dem .som tidigare fått minst av utbildningsresurserna i samhället. När denna prioritering blir tydlig, kan återkommande utbildning också bli en realitet för de korttidsutbildade.
2.4 Ansvar och inflytande
De beslut om ansvaret för skolan som riksdagen fattade uniler höslriks-dagen 1990 (prop. 1990/91:18, UbU4, rskr. 76) utgick ftån den grundläggande uppfattningen alt den offentliga veiksamhelen i framtiden måste utvecklas och förbättras genom all de som är beroende av den eller arbetar inom den får ell slörre inflytande över verksamheien. Denna grundsyn måsle successivt få genomslag inom all offentlig verksamhet och ta sig uttryck i all besluten och ansvaret för besluten läggs längre fram i organisationen till dem som verkar och arbetar där. Medborgarnas krav på inflytande och ansvar måsle mötas genom beslut i kommunerna, beslut som gör medborgarna delaktiga i fördelningen och utvecklingen av välfärden.
Riksdagsbeslutet innebär i sak att ansvaret för verksamheien i skolan överförs till kommunerna. Del traditionella .säiiel all styra skolan genom en detaljerad statlig reglering överges nu. Slalen skall i stället styra skolan genom att ange mål och riktlinjer som är naiionelll giltiga och som skall garantera en likvärdig skola för alla. Grundläggande mål för skolan skall anges i lag. Övriga generellt giltiga mål och riktlinjer för utbildningen skall anges i läroplaner. Likvärdighclcn skall också garanteras genom lärarutbildningen och fortbildningen. Slaten skall ge finansiellt stöd till skolans verksamhei. Uppföljningen och utvärderingen skall ge besked om i vilken utsträckning skolan förverkligar de intentioner som riksdagen och regeringen gett uttryck för.
Det grundläggande synsätt och de principer för styrningen av skolan som presenterats för riksdagen och anlagils av den ligger till grund för den reformering av gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag nu presenterar. Den statliga detaljregleringen på dessa områden skall upphöra. Det lokala inflytandet skall bli större, samtidigt som den nalionclla likvärdigheten inom dessa viktiga utbildningsområden garanteras. Individens valmöjligheter skall öka.
En viktig drivkraft för utvecklingen av utbildningen är de studerandes egna insatser för att påverka och förändra. Med en ökad lokal frihet
45
att utforma utbildning och undervisning, ökar också deras möjligheter i Prop. 1990/91:85
detta avseende.
En starkt reglerad utbildning ger i sig ett mycket begrän.sal utrymme för elever att påverka sin egen utbildningsgång. 1 den kommunala utbildningen för vuxna är studerandeinfiytandet stort. Del kursbaserade systemet gör här att de studerande har stora påverkansmöjligheter på sina studier, vad gäller både omfattning, inriktning och ämnesval. Motsvarande möjligheter måste nu skapas inom gymnasieskolan.
Utvecklingen av ett aktivt sluderandeinfiytande är ytterst helt beroende av insatser på lokal nivå. I samband med en reform som omfattar både gymnasieskolan och den kommunala utbildningen för vuxna är det avgörande all förutsättningar skapas för etl ansvarstagande från de studerandes sida och alt deras möjligheter alt delta i beslutsprocesserna blir mer uppenbara. De studerande måsle få goda möjligheter all tillsammans med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av utbildningen inom de ramar som lagts fast.
2.5 Samverkan
1 det samhällsekonomiska läge vi i dag befinner oss i, kan vi inte längre räkna med ökade resurser och kostnadskrävande reformer inom den offentliga sektorn. I stället gäller del att inom tillgängliga ramar hitta nya vägar, att omprioritera och effektivisera redan existerande verksamheter och därmed utnyttja de betydande resurser som ändå finns på bästa möjliga sätt. Delta gäller självklart också utbildningssektorn. Det går knappast alt tänka sig all varje kommun skall kunna ulveckla en väl utbyggd ungdomsskola och, en omfattande vuxenutbildning samt därutöver kunna ha högskoleutbildning och en blomstrande folkbildningsverksamhet.
En ökad efterfrågan på utbildning måste ilärför mötas med bättre samverkan såväl mellan kommuner som mellan företrädare för olikaiul-bildningsformer och utbildningsanordnare. Detta kan ge båda ökad tillgänglighet och bättre kvalitet i utbildningen. En sådan samverkan kan eller skall inte regleras fram. Det är däremot en uppgift för riksdagen och regeringen all undanröja de hinder för nya och okonventionella lösningar som kan finnas i lagstiftning och andra regelsystem.
Också samverkan med arbetslivet är av vilalt intresse för utbildningen. Arbetslivet skall delta i den gymnasiala yrkesutbildningen.Jag ser dessutom en utökad samverkan mellan utbildningsanordnarna och arbetslivets företrädare som etl verksamt medel att på skilda sätt främja utvecklingsprocessen. Samtidigt är det viktigt att gränsdragningen mellan utbildningsansvaret för det allmänna och för yrkeslivet blir så klar och entydig som möjlig. Gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens uppgift är att ge en bred utbildning som skall ge en god grund för yrkesverksamhet inom ett bredare yrkesområde. Färdigutbildningen måsle alllid ske i arbetslivet. Denna grundläggande åtskillnad ligger bakom mina förslag i del följande.
46
3 Gymnasieskolan Prop. 1990/91:85
3.1 Gymnasieskolan under 1980-talet
Gymnasiereformen 1970 innebar att utbildningar som tidigare funnits i flera olika skolformer fördes samman i en gymnasieskola. I den nya gymnasieskolan inleddes integrationen av skilda utbildningar med olika rötter och traditioner.
Med gymnasieskolan skapades ett system av linjer, grenar och specialkurser som svarade mot behov som uppfattades angelägna inte bara inom högskolan utan också inom arbetslivet. Ungdomarna skulle i gymnasieskolan få antingen en utbildning som förberedde för vidare studier eller en utbildning som innebar en grundläggande yrkesutbildning. De olika utbildningsvägarnas särdrag bibehölls emelleriid.
Under den tid som förflutit sedan den nya gymnasieskolan började byggas upp 1970, har en rad åtgärder vidtagits för alt anpassa och förbättra den gymnasiala utbildningen. Försöks- och utvecklingsarbete har bedrivits i olika former och en omfattande försöksverksamhet med en förändrad yrkesinriktad utbildning pågår sedan 1988.
Läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) har dock i sina grunder varit oförändrad sedan 1970. Två stora översyner har genomförts. Den första gjordes av gymnasieutredningen (GU, SOU 1981:96), och den andra av arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY, SOU 1986:2 och 3).
Gymnasieutredningen föreslog en långtgående förändring av den gymnasiala utbildningen. I propositionen Gymnasieskola i ulveckling (prop. 1983/84:116) förordade dåvarande utbildningsministern en stegvis strategi för reformering.
Ett centralt försöks- och utvecklingsprogram initierades därför, inom vilket kommunerna fick möjlighet att bedriva eit lokall förankrat utvecklingsarbete. Riksdagen anvisade under en femårsperioil 15 milj.kr. årligen till stöd för arbetet. I fortsättningen kallar jag detla program för FS-projeklel, där FS slår för frivilliga skolformer.
FS-projeklel bedrevs i fyra huvudområden:
- den yttre organisationen av studierna
- det inre arbetet
- praklikförsök
- samarbete gymnasieskola - kommunal vuxenutbildning. Intresset för försöksverksamheten var särskilt under de första åren
mycket stort. Flertalet av de ca 900 olika försök som bedrevs i landets skolor berörde emellertid främst de sludieförberedande linjerna. 1 landets gymnasieskolor avvaktade man ett beslut som mer direkt gällde de yrkesförberedande utbildningarna.
Inom försöksverksamhetens ram inleddes i många kommuner arbetet med lokala utvecklingsplaner. En ämnesmetodisk utveckling av framför allt ämnet svenska på yrkesförberedande linjer inleddes vid många skolor. Relativt många försök gällde s.k. ämnesanknuten praktik
på i första hand de sludieförberedande linjerna. Relativt få försök kom Prop. 1990/91:85
att röra ökat medansvar och medinfiytande för eleverna. Antalet försök med syfte att bättre samordna gymnasieskolans och den kommunala vuxenutbildningens resurser var också få.
I sin anslagsframställning för budgelårel 1991/92 har skolöverstyrelsen (SÖ) givit en sammanfattning av erfarenheterna från försöksperioden. Min bedömning är all många försök varit framgångsrika och givil viktiga erfarenheter i det fortsatta förändringsarbelet, genom att hinder för förändring blivit lydliga och svårigheter kunnat bearbetas. FS-projektet innebar dessutom en viktig förberedelse inför framtida förändringar i gymnasieskolan.
I början av 1980-talel började allt fler tala om att den gymnasiala yrkesutbildningen var i behov av modernisering och förnyelse. I propositionen om gymnasieskola i utveckling (prop. 1983/84:116) diskuterades yrkesutbildningen och riktlinjerna för en utredning om yrkesutbildningen drogs upp.
Ar 1986 lade expertgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY) fram sina förslagom förlängd yrkesutbildning. I propositionen utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (prop. 1987/88:102) föreslog dåvarande utbildningsministern en försöksperiod på tre år med en 3-årig, moderniserad och i hög grad arbetsplatsförlagd yrkesutbildning i gymnasieskolan. De allmänna ämnena skulle, enligt förslaget, få större utrymme och ett utvecklingsarbete skulle ske för all förbättra kvaliteten på yrkesutbildningen.
En särskild utredare utsågs för att följa och utvärdera försöksverksamheten. De erfarenheter som såväl SÖ som utredaren (SOU 1989:90 och 1990:75) hittills redovisat är att försöksverksamheten som helhet har mötts av stort intresse från elever, lärare och arbetslivsförelrädare. De treåriga linjerna har givit utrymme för breililning och fördjupning. De har givil stimulans till arbetet i många skolor och till fördjupade och regelbundna kontakter mellan skola och arbetsliv.
Anlalel ungdomar som söker till de yrkesinriktade studievägarna ulgör i ilag ca 55 % av de förstahandssökande. Sammanförandel av yrkesförberedande och sludieförberedande utbildningar till en skolform har dock inle inneburit att vare sig den sociala eller den könsbundna karaktären i studievalen har förändrats. Fortfarande är barn till akademiker och tjänstemän starkt överrepresenterade på de sludieförberedande linjerna. Fortfarande väljer flickorna yrkesutbildningar inom begränsade sektorer, vanligen vårdsektorn och koniorssekiorn.
Under de senaste 20 åren har en rad åtgärder vidtagits för att anpassa gyrnnasieskolans utbildningar till arbetsmarknadens behov och ungdomarnas önskemål. Härtill kommer att antalet utbildningsplatser har ökat så all gymnasieskolan i dag är dimensionerad för 1 12 % av landels 16-åringar. Direktövergången från grundskola till gymnasieskola har också ökat från ca 65 % till ca 85 % under ilenna period.
Jag kan alltså konstatera all en alll slörre andel av ungdomsgruppen har fått tillgång till gymnasial utbildning. F"-ffekicn av expansionen har
också medfört att eleverna i fierlalel fall kan få sill förstahandsval lillgo-dosett.
En viktig intention med reformen var att likställa de yrkesinriktade utbildningarna och utbildningarna i del gamla gymnasiet och att upplösa motsatsförhållandet mellan yrkesutbildning och sludieförberedande utbildning. Den nuvarande gymnasieskolan byggdes i slora drag efter principen att utbudet så långt möjligt skall motsvara den existerande arbetsmarknaden och den högre utbildningens uppbyggnad. Med det arbetsliv som då fanns var della rimligt. Följden har emellertid blivit all linjernas, grenarnas och specialkursernas mångfald har skapat ett system som är svåröverskådligt för ungdomar och svårmanövrerat och kostnadsdrivande för skolhuvudmännen. Än viktigare är att den nuvarande strukturen knappast längre motsvarar de krav som omvärlden ställer.
Den gymnasieskola som beslutades år 1970 har på många sätt svarat mot de behov som medborgare och näringsliv givit uttryck för. Internationellt sett har vår gymnasieskola haft ett gott rykte. Den har bidragit till att den generella utbildningsnivån bland landets medborgare har höjts.
Det finns emellertid ett uppenbart behov av en revidering av studie-vägsstrukluren och innehållets organisation och alt skapa förutsättningar för fortgående förändringar av innehållet. Del förslag jag nu lägger bygger på den erfarenhet vi har av gymnasieutbildningen under 1980-talel.
3.2 Gymnasieskolan i framtiden
Min bedömning: Gymnasieskolan skall erbjuda alla ungdomar en treårig gymnasieutbildning av god kvalitet och med hög tillgänglighet. Förutsättningar skapas för fortgående förändringar av utbildningen efter ungdomarnas önskemål och med beaktande av förändringarna i arbetslivet och i samhället i övrigi. En övergång till en kursulformad gymnasieskola skall ske.
Skäl för min bedömning: Jag har tidigare i skilda sammanhang framhållit att de förslag som vid varje givet tillfälle läggs ftain då bedöms vara den bästa lösningen på ell aktuellt problem eller på förhållanden som behöver förändras. Snart nog kan emelleriid besluten framstå som föråldrade och otidsenliga. För att möta den snabba utvecklingen inom u(-bililningsområdel är det därför viktigt att skapa lösningar som ger förutsättningar för en fortgående utvecklingsprocess.
Min avsikt är all med mina förslag nu lägga grunden för en forisati utveckling av gymnasieutbildningen. Grundföruisätlningcn har givits genom de beslut om ansvaret för och styrningen av skolan som riksdagen nyligen har fatlat och vars syfte är all lägga besluten långl fram i organisationen, så alt de som berörs av verksamheten i skolan, elever, lärare,
4 Riksdagen 1990/91. 1 .saml Nr 85
skolledare, lokalt ansvariga politiker och arbetslivets företrädare, kan Prop. 1990/91:85 utöva infiytande på utbildningen.
Riksdagen har tidigare slagit fast att utbildningen i skolan skall vara likvärdig. Jag menar att det är en viktig likvärdighetsfråga att alla ungdomar erbjuds en treårig gymnasieutbildning, oavsett vilken inriktning de väljer. Målsättningen för gymnasieskolan måsle vara att erbjuda alla ungdomar en kvalificerad utbildning som ger grunden för både yrkesverksamhet och fortsatt utbildning.
Den viktigaste drivkraften för en fortsatt utveckling av näringslivet och en fortsatt hög sysselsättning är, som jag lidigare har anfört, medborgarnas kunskaper och kompetens. Arbetslivet kräver i större utsträckning än någonsin tidigare goda baskunskaper både i allmänna ämnen och i yrkesämnen. Gymnasieutbildningen skall ge alla möjlighet att göra en utvecklingsinsats i arbetslivet och all själva utvecklas i sitt arbete.
En gotl gymnasieutbildning är också viktig för den enskildes personliga utveckling och livssituation. Möjligheterna för alla att gå vidare till högre studier måste vara reella. Givetvis kommer kompletteringar för särskild behörighet till högskoleutbildningar att krävas i många fall, men jag menar att det är väsentligt att gymnasieutbildningen ger en god allmän grund för forisatta studier i högskolan.
Gymnasieutbildningen skall vara en etapp i etl livslångt lärande. De sludieförberedande linjerna har fyllt sin uppgift genom de starka kopplingarna till högskolan. Vad gäller de yrkesinriktade linjerna har denna traditionella koppling inte funnits. Snarare har många lärare och elever upplevt en motsättning mellan de akademiska traditioner, som förmedlas genom de allmänna ämnena och de arbetslivsorienterande traditionerna, förmedlade genom yrkesämnena.
Den högre utbildningen måsle i framtiden i ökad utsträckning kunna rekrytera studerande från yrkeslivet, studerande som har en yrkesutbildning från gymnasieskolan som grund. Yrkesutbildningen måsle också mol denna bakgrund ge en bred kompetens och en god grund för fortsatta studier.
I detta perspektiv är del nödvändigt att ulbildningen i gymnasieskolan innehåller en kärna av allmänna ämnen som gei' varje studerande oavsett utbildningens inriktning en gemensam kunskap alt bygga vidare på. Delta är etl ytterligare led i strävan alt garantera likvärdigheten.
Varje kommun skall i fortsättningen svara för att alla ungdomar erbjuds gymnasieutbildning. För alt tillgång till utbildning av skilda slag och med god kvalitet skall säkras kommer jag i det följande att föreslå all del utbildningsutbud som kommunen erbjuder skall vara brett och allsidigt.
Den utbildning som gymnasieskolan erbjuder ungdomar riktar sig till de fiesta av samhällets verksamhetsområden. Den nya gymnasieskolan skall utbilda människor som kommer att vara verksamma på framtidens arbetsmarknad. Förändringar sker i snabb takt. Det är idag omöjligt att göra exakta förutsägelser om vad internationellt inflytande, ökad
konkurrens, ny teknik och förändrade arbetsorganisationer kommer alt Prop. 1990/91:85 innebära för samhället och därmed också för ulbildningen.
Gymnasieutbildningen måste därför inle bara ge goda allmänna kunskaper som grund för förändring och ulveckling hos varje medborgare. Gymnasieskolan i sig måste också inrymma ell stort mått av flexibilitet samt incitament och utrymme för förändringar och förbättringar.
Förulsällningarna för detla måste ges i del säll och på de villkor som gymnasieutbildningen organiseras. Del är möjligt alt med utgångspunkt i den utbildnings- och yrkesstruktur som finns idag se ett antal utbildningsområden i gymnasieskolan, nämligen
- utbildning inom ekonomi och handel,
- utbildning inom industri och teknik,
- utbildning inom natur och miljö,
- utbildning inom humaniora, samhälle och omvårdnad.
Dessa utbildningsområden kan betraktas som breda kunskapsområ-ilen inom vilka traditionella ämnesgränser kan överskridas och nya kombinationsmöjligheter skapas. Indelningen ulgår inle från alt utbildningarna är sludieförberedande eller yrkesinriktade eller från alt utbildningsbehov en gång för alla är givna. Den är däremot ett ullryck för min uppfattning all del nuvarande linjesystemet måsle brytas upp för all gymnasieutbildningen stegvis skall kunna omformas. Indelningen kan vara ett hjälpmedel för ett sätt alt länka vid utbildningsplaneringen i kommunerna, särskilt när det gäller all samla resurser och kompetens.
Genom alt lägga samman kurser från olika områden kan nya utbildningar skapas.
Kombinationsmöjligheterna är vikliga inle minst för flickorna, eftersom sådana skulle kunna göra utbildningsutbudet bredare för dem än del i praktiken för närvarande är. Del finns en lång rad områden, som idag sysselsätter stora grupper kvinnor och där nya yrken växer fram. Jag tänker bl.a. på information, reklam, personalvård och turism. En mindre låst utbildningsstruktur kan lättare ge utrymme för nya och attraktiva utbildningar.
En myckel fast linjestruklur med centralt fastlagda grenar och varianter samt låsta timplaner är enligt min mening inte heller förenlig med kraven på ett utökat individuellt och lokall infiytande och ansvarstagande. Linjebegreppel i .sig associerar Iill en ulbildningsväg, som i och för sig kan rymma vissi individuellt tillval men som i huvudsak är fär-digskräddad när eleverna träder in i den.
Gymnasieutbildningen måste i stället få en struktur som ger incitament till förändringar och garanterar fiexibilitel och valfrihet.
Utbildningsutbudet i gymnasieskolan bör därför organiseras i nationellt fastställda utbildningsprogram. Programbegrep|)et är enligt min mening att föredra framför linjebegreppet, därför att det lättare kan förknippas med ramar inom vilka olika vägar kan väljas. Programmen skall utgöra en stabil grund för en fortsatt uppbyggnad av gymnasieskolan men också ge förutsäliningar för flexibilitet och förändring.
Jag anser vidare att den hittills fasta grenslrukluren måste ersättas av ett mer flexibelt system, som gör systemet öppet för långsiktig ulveck-
ling. Del bör därför finnas nationella grenar som uiformas centralt och Prop. 1990/91:85
erbjuds kommunerna. Men utrymme måste också skapas för lokala grenar som uthildningshuvudmannen ulformar och fastställer.
För att underlätta en successiv förändring och utveckling krävs härutöver ett mer flexibelt kursplanesystem än del nuvarande. De centralt fastställda programmen måste med andra ord kunna anpassas till lokala, individuella och tidsmässigt bundna behov. Kursplanesyslemet måste dessutom vara uppbyggt så att det möjliggör samordning mellan gymnasieskolans undervisning och den kommunala vuxenutbildningens. Det skall finnas utrymme för både centralt och lokalt utformade kurser.
Förutsättningar måsle därför skapas för en övergång till en på sikt kursulformad gymnasieskola. 1 en sådan gymnasieskola kan innehållet i enskilda kurser förändras ulan all systemet i övrigi påverkas. En kurs kan avvecklas om behov inte längre finns och nya kurser - inom befintliga skolämnen eller genom tematisering - kan inrättas som svarar mol nya behov.
1 en kursulformad gymnasieskola underlättas samordningen inom gymnasieskolan genom alt samma kurs kan beröra flera utbildningsvägar. Likaså skapas bätlre förutsättningar för samverkan med vuxenutbildningen och uppdragsutbildning.
Studievägar i en kursulformad gymnasieskola kan planeras på flera sätt (se bilaga 7). De kan byggas upp som fasta utbildningsprogram med fasta grenar, inom vilka kurserna tillsammans motsvarar vad som krävs som grundutbildning för en bestämd yrkesutövning eller vad som krävs för en fortsatt utbildning i högskolan. En sådan modell skiljer sig inte myckel från del nuvarande linjesystemet. Studievägar kan också byggas upp som helt individuella program av ett antal kurser som eleven väljer med hänsyn till vidare yrkes- eller studieverksamhet och till personligt intresse. 1 den förra är klassen den sammanhållande enheten medan den andra extremvarianlen innebär en upplösning av skolklassen som enhet.
Erfarenheter från Sverige och andra länder visar att båda exlremerna är förenade med problem. Mellan den helt låsta strukturen och den helt fria, finns emellertid lösningar som innebär alt vissa delar i varje elevs utbildningsgång är given och andra delar är valbara. Dels ger en .sådan lösning en viss stabilitet för eleverna. Dessutom svarar en sådan lösning bättre mot intentionen all utbildningen skall svara mot såväl nationella krav som individuella och lokala behov och förutsättningar.
De nationella utbildningsprogrammen och nationella och lokala grenar kan sålunda byggas upp av kurser inom olika områden. Innehållet i varje elevs utbildning kommer att utgöras av sådana kurser som är gemensamma för alla elever - kärnämnen, av sådana som är karakteristiska för ett eller flera program och av sådana som kanske är specifika för en nationell eller lokal gren.
Genom alt sträva mot en kursulformad gymnasieskola skapas således möjligheter att åstadkomma den flexibilitet och de samarbetsformer som behövs för att gymnasieutbildningen skall bli en motor för de enskilda regionernas utveckling. Kursutformningen skapar också goda förutsättningar för eleverna att påverka sin egen utbildning och ta ansvar för
den. Väsentligt är dock att detta inte enbart sker genom att elevernas Prop. 1990/91:85 möjlighet att välja kurser blir större än i det nuvarande systemet, utan också - vilkel kanske är minst lika viktigt - får möjlighet att tillsammans med sina lärare planera innehållet i och uppläggningen av kurserna inom de ramar som fastlagts.
En individuell inriktning inom ett program eller en gren innebär att eleven kan välja kurser som är karakteristiska för andra program och grenar. Utrymmet för en sådan individuell inriktning är detsamma som för en lokal gren. Elevernas rätt att alt påverka innehållet i sin utbildning förstärks ytterligare av det utrymme som ges av det fria tillvalet.
För att ge förändringarna önskad effekt måsle de lokalt fastställda kurserna i utbildningen ha samma värde och status som de nationellt fastställda kurserna. De nationellt och de lokall fastställda kurserna inom ett program, konstituerar tillsammans en gymnasial utbildnings-väg.
Vidare förutsätter förändringen en timplanekonstruktion som anger ramar snarare än låser möjligheterna att utforma och anpassa skolverksamheten. Genom att inte heller låsa timplanerna till olika årskurser kan undervisningstimmarna i olika ämnen, grupper av ämnen eller teman planeras och läggas ut så att de bäst passar olika lokala förutsättningar och på bästa sätl garanterar en effektiv undervisning.
Ansvaret som nu läggs på landets kommuner för den utbildning som erbjuds inom kommunen, innebär i sig en drivkraft för förändring. Ett utrymme ges för en flexibilitet och känslighet för förändringar i omvärlden som inte ryms inom etl centralt fastlagt syslem. Etl utrymme ges för det naturliga engagemang som finns i lokalsamhällets krav och behov. Det lokala ansvaret att utforma och planera utbildningen ger dessutom förutsättningar för bätlre anpassning till ungdomars behov och intressen.
1 de förslag jag lägger står de nationella intressena inte i motsatsställning till de lokala och individuella intressena och behoven. Tvärtom förutsätter de varandra i en utvecklingsstrategi. Utan den spänning som finns genom dessa riskerar varje syslem all stagnera och cementeras i sina former.
3.3 Allmänna motiveringar
3.3.1 Gymnasieskolans grunddrag
Mitt forslag: Ulbildningen i gymnasieskolan skall ske dels på nationella program, som skall vara treåriga och utgöra grund för högskolestudier och yrkesverksamhet, dels på individuella program. Inom ramen för de individuella programmen skall kunna anordnas ett brett spektrum av utbildningar, som spänner från heltidsstudier motsvarande dem på de nationella programmen till kurser som exempelvis kompletterar en anställning eller kompletterar brister i tidigare utbildning som förberedelse för studier på ell nationellt program. 1 fråga om elever från särskolan skall gälla särskilda regler.
Skälen för mitt förslag: De förslag jag nu lägger fram omspänner både gymnasieskolan och den vuxenutbildning som hör till det offentliga skolväsendet. Även om förslagen bl.a. syftar till en närmare samverkan mellan dessa två utbildningsformer är det nödvändigt att ha en klar gräns mellan dem. Enligt min mening bör den gränsen dras så alt gymnasieskolans ansvar avser utbildning som inleds före utgången av del första kalenderhalvåret det år då eleven fyller 20 år, medan vuxenutbildningens ansvar tar vid därefter. Jag skall närmare gå in på denna gräns-ragning när jag längre fram behandlar vissa gemensamma frågor (avsnilt 5.1.1). Här kan jag emelleriid nämna all man med en så dragen gräns ansluter till gränsdragningen i studieslödslagen mellan studiebidragen, som avser gymnasiala studier, och studiemedel, som avser postgymnasiala studier.
Jag anser att utbildningen i gymnasieskolan skall anordnas dels i form av treåriga utbildningar enligt program som fastställs nationellt, dels i form av individuella program.
Utbildningen på de nationella programmen skall tjäna som grund för högskoleutbildning och yrkesverksamhet. Något sådant mål bör däremot inle generellt gälla för de individuella programmen, eftersom det inom ramen för dessa bör finnas utrymme för ett brett spektrum av utbildningar. Som sådana program bör sålunda kunna anordnas utbildningar som till sin omfattning och kompetensnivå helt svarar mot dem som ges på de nationella |)rogrammen. Samtidigt skall emellertid ett individuellt program kunna uiformas som studier som kompletterar exempelvis en yrkesverksamhet eller på ett sätt som syftar till att reparera brister i utbildningen från grundskolan och senare göra det möjligt all gå in t.ex. på ett nationellt program. De individuella programmen bör sålunda allt efter omständigheterna kunna anpassas för alt på olika sätt ge en utbildning inom gymnasieskolan för dem som inle önskat gå nå-
got av de erbjudna nationella programmen. Det säger sig självt att ett gemensamt mål av samma slag som för de nationella programmen inte kan ställas upp här.
De nationella programmen kan sägas motsvara linjesystemet i dagens gymnasieskola. Liksom linjerna bör de kunna ha olika utgångar i form av grenar. Grendelning bör dock inle i något fall ske förrän tidigast i årskurs 2. För dessa program ser jag det som en väsentlig princip att de har en sammanhållen ingång. Det är naturligt att på ell nationellt program också grenar kan fastställas nationellt. Grenar bör emellertid också kunna fastställas lokalt. 1 de lokala grenarna ligger en utvecklingsmöjlighet för gymnasieskolan. Givetvis måsle därvid ställas villkor så all en lokal gren kvalitativt motsvarar de förekommande nationella grenarna inom programmet. Regeringen bör få till uppgift alt meddela närmare föreskrifter beträffande grenarna.
Jag skall längre fram redogöra för hur jag anser att de nationella programmen bör se ut. 1 anslutning därtill skall jag också återkomma till frågan om lokala grenar. Vidare skall jag närmare utveckla vad som bör kunna anordnas i form av individuella program. Jag vill emellertid redan nu förorda all den grundstruktur för gymnasieskolan som jag här har dragit upp anges direkt i skollagen. Bestämmelserna i den delen kan läm|)ligen placeras som en inledning till ett kapitel om gymnasieskolan.
Ulbildningen i särskolan är inte sådan att den kan ge behörighet till de nationella programmen. De individuella program inom gymnasieskolans ram som jag har i tankarna är knappast heller lämpade för dem som fått sin utbildning i särskolan. För dessa ungdomar bör i stället gälla särskilda regler. Jag avser alt inom kort lägga fram förslag även i den delen.
3.3.2 Kommunernas skyldigheter när det gäller nationella program
Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig att erbjuda utbildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med det första kalenderhalvåret del år de fyller 20 år och förutsatt att de inle lidigare har galt igenom ett sådant program eller likvärdig utbildning.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom den egna kommunen eller i en annan kommun eller landstingskommun enligt samverkansavtal.
Erbjudandet skall omfatta ett allsidigt urval av de nationella programmen.
55 Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.
Skälen för mitt förslag: Den helt övervägande andelen av de elever som går ut grundskolan fortsätter numera i gymnasieskolan. Mot den akgrunden ser jag det nu som etl naturligt steg all ge lagstadgad rätt till utbildning i gymnasieskolan för alla de ungdomar som har slutfört sista årskursen i grundskolan eller en motsvarande utbildning. Jag vill här också erinra om att en sådan rätt fanns med bland utgångspunkterna för beräkningen av del nya statsbidrag till kommunernas offentliga skolväsende som riksdagen har beslutat om under år 1990.
För varje kommun bör gälla en skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen för alla de ungdomar i kommunen som har gått ut grundskolan eller motsvarande, dock längst till och med del första kalenderhalvåret del år de fyller 20 år och förutsatt att de inle redan har genomgått en sådan eller likvärdig utbildning. De nationella programmen är ett utflöde av principen att statsmakterna i ett målslyri system ändå måste ge eleverna vissa garantier för kvalitet och likvärdighet över landet. Det är därmed följdriktigt att del är denna utbildningsform som kommunerna blir skyldiga att dimensionera för alla och erbjuda till alla.
En sådan skyldighet för kommunen som jag nu har föreslagit konsti-tuterar samtidigt en rätt för de ungdomar i kommunen i förhållande till vilka skyldigheten gäller. Indirekt följer också av en så angiven skyldighet för kommunerna vad som generellt ger behörighet att söka utbildning på de nationella programmen, nämligen att ha gått ut grundskolan eller motsvarande och att ännu inte ha passerat del första kalenderhalvåret del år man fyller 20 år. En uttrycklig bestämmelse om behörighet bör emellertid finnas, bl.a. med hänsyn till dem som vill söka annan gymnasieutbildning än den hemkommunen erbjuder. Jag återkommer till del längre fram.
Den krets ungdomar i kommunen som har rätt att få en utbildning i gymnasieskolan på ett nationellt program bör avgränsas i tre hänseenden.
Den första avgränsningen består i all kommunens skyldighet gäller dem som har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande. Undervisningen på programmen förutsätts bygga på den kunskap som förmedlas i grundskolan. Motsvarande kunskap kan fås också på andra vägar, I.ex. genom sameskolan, specialskolan och godkända frislående skolor. Vidare får utbildning i motsvarande skolformer i de andra nordiska länderna anses likvärdig. Även andra vägar kan tänkas ge motsvarande kunskap. Jag har därför stannat för att inte föreslå någon uppräk-
ning av skolformer utan föreslår att utbildningsnivån anges så att veder- Prop. 1990/91:85
börande har gått ul sista årskursen i grundskolan eller motsvarande.
Med hänsyn till den gränsdragning mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag lidigare har föreslagit bör kommunens skyldighet att erbjuda utbildning upphöra beträffande dem som inte hunnit börja utbildningen under del första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Utbildning som påbörjas därefter bör, såvitt gäller det offentliga skolväsendet, ske inom den kommunala vuxenutbildningen. Givetvis bör gälla att den som väl har börjat gymnasieskolan före åldersgränsen skall få gå ut densamma, även om han under tiden passerar åldersgränsen.
Den sista avgränsningen består i att skyldigheten inte gäller dem som redan har gått igenom utbildning på ett nationellt program eller en likvärdig utbildning. I fråga om dem som har utbildats på ett nationellt program vore del givetvis inle rimligt om de skulle behöva erbjudas ännu etl program därför att de ännu tillhörde ålderskategorin för gymnasieskolan. Del räcker dock inte att stanna vid ilessa ungdomar. Som jag lidigare har påpekat - och som jag skall ulveckla närmare i det följande -bör det vara möjligt all inom ramen för de individuella programmen anordna utbildning som är likvärdig med den på de nationella programmen. Den som har fått en sådan utbildning i gymnasieskolan skall rimligen inte heller omfattas av skyldigheten all erbjuda utbildning.
Det kan inte krävas all alla kommuner inom sina egna gränser skall etablera gymnasieskolor som kan ta emol alla de ungdomar i kommunen som har rätt till utbildning på de nationella programmen. I åtskilliga fall skulle sådana etableringar vara orationella och i realiteten göra det svårt att få till stånd ett bretl och kvalitativt gott utbildningsutbud utanför de slörre tätorter som har tillräckligt eget underlag för bredd i utbudet förenad med god kvalité i ulbildningen. Lösningen ligger i stället i att kommunerna samverkar med varandra för all komponera ett utbildningsutbud för sina ungdomar.
Mot denna bakgrund föreslår jag att kommunerna skall få fullgöra sin skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen både genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i kommunen och genom erbjudande som avser sådan utbildning som anordnas i en annan kommun eller landstingskommun enligt samverkansavtal. Genom sådana samverkansavtal kan två eller fiera kommuner sinsemellan fördela olika program eller grenar inom ett program så att en från alla synpunkter ändamålsenlig organisation för ilenna del av gymnasieskolan uppnås. Kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning bildar ett samverkansområde för den utbildningen.
Systemet med samverkansavtal mellan kommunerna ersätter den statliga planeringen av gymnasieskolan. Det är därmed av avgörande vikt för huruvida den avregleringen skall bli lyckosam all kommunerna verkligen bemödar sig om all samverka med varandra om gymnasieorganisationen. Enligt min bedömning har kommunerna dock goda anledningar att se till att samverkan kommer till stånd. Tillskapandet av ändamålsenliga samverkansområden ger kommunerna ett stabilt planeringsunderlag för dimensionering och inriktning av gymnasieskolan,
när det gäller de nationella programmen. Det bör också ligga i kommu- Prop. 1990/91:85 nernas ansvar för gymnasieskolan alt de för ungdomarna och deras föräldrar kan presentera ett samlat utbud med uppgift om var olika program och grenar faktiskt anordnas genom kommunens försorg. Genom samverkansavtalen kan också läggas fast grunder för kostnadsfördelning mellan de samverkande kommunerna. Jag skall återkomma till den ekonomiska aspekten längre fram.
Ytterligare bör på varje kommun ställas de ivå kraven alt erbjudandel om utbildning skall omfatta ell allsidigt urval av nationella program samt all antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas efter elevernas önskemål. En skyldighet för kommunerna att erbjuda etl allsidigt urval är nödvändig för att undvika risken all bredden i utbildningsutbudet påtagligt minskar i förhållande till det utbud som för närvarande finns i flertalet gymnasieregioner. Utan en sådan bredd i utbudet från varje kommun skulle den oönskade utvecklingen kunna inträda att en växande skara ungdomar på egen hand skulle få finna utbildning på orter utanför kommunen eller samverkansområdet.
Ett allsidigt urval bör enligt min mening innebära all mer än hälften av de nationella programmen finns med i utbudet. Jag vill dock helst undvika all uppställa en stel regel om utbudets innehåll, ulan förlitar mig på all kommunerna i eget intresse tillser alt bredden blir tillräcklig. För slora delar av landet torde det, med det linjeutbud som finns för närvarande, bli naturligt att i väl sammanhållna samverkansområden anordna alla programmen. Den undervisning som skall erbjudas skall givetvis ha formen av normal gymnasieundervisning med lärarledda lektioner. Detla kommer att framgå bl.a. av att riksdagen avses föreskriva en minsta garanterad tid av lärarhandledd undervisning på de olika programmen. Vad jag nu har sagt innebär att exempelvis specialformer med distansundervisning, som har förekommit som försöksverksamhet, inle ryms inom den nya gymansieskolans nationella program.
I linje med min strävan att utveckla elevinflytandet och därmed att också stärka ungdomarnas intresse och ansvar för sin gymnasieutbildning ligger förslaget alt fördelningen av platser mellan olika program och grenar skall anpassas efter elevernas önskemål. Regeln innebär inte någon fullständig garanti för att envar i varje årsklass skall få just det program eller just den gren inom programmet som han eller hon har önskat. Gymnasieskolans organisation kan inle allliil anpassas så snabbi som tillfälliga svängningar i studieval kan ske. Principen bör emellertid vara klar, det skall vara elevernas studieval som skall slyra utvecklingen, inle andra hänsyn från kommunens sida. 1 en sådan princip ligger också att kommunerna bör försöka skaffa sig en uppfattning om önskemålen i så god tid all man har rimlig möjlighet att justera plalsfördel-ningen inför den åldersklass som närmast kommer att las in i gymnasieskolan. En väg är alt låta eleverna i årskurs 9 redan under höstterminen i den årskursen preliminärt ange önskad studieväg i gymnasieskolan. Det bör enligt min mening, inom ramen för en föreskrift i lagen om skyldighet att anpassa platsantalet efter elevernas önskemål, finnas utrymme för regeringen att som verkställighetsföreskrifter meddela be-
stämmelser om ordningen för ansökan eller förhandsanmälan till gymnasieskolan.
Anpassningen efter elevernas önskemål begränsas också av huvudregeln att det från varje kommun skall erbjudas ell allsidigt urval av nationella program. Särskilt när del gäller huvudsakligen yrkesförberedande program får sålunda inte tillfälliga strömningar mot ell visst yrke eller yrkesområde leda till att utbildningar för andra, nationellt sett stora yrkesområden försvinner eller försummas i en kommuns sammansättning av utbildningsutbudet.
Varje kommun skall informera om vilka nalionclla program och grenar som finns och om de erbjuds i kommunen. Om ett program eller en gren inte erbjuds i kommunen skall kommunen informera om var programmet eller grenen anordnas. Vidare skall kommunen informera om de möjligheter som finns att få utbildning på ett individuellt program.
3.3.3 Landstingskommunerna och gymnasieskolan
Mitt förslag: Landstingskommunerna skall före primärkommunerna ges rätt att anordna utbildning i gymnasieskolan på sådana nationella program som avser naturbruk och omvårdnad.
Om landstingskommunen har anordnat sådan utbildning får kommunerna inom landstingskommunen inle anordna samma utbildning utan överenskommelse med landstingskommunen.
Skälen för mitt forslag: Landstingskommunerna har med framgång bedrivit gymnasieutbildning inom vissa områden, främst vårdområdet men även inom jordbruk, trädgård och skogsbruk. När nu ansvaret för gymnasieskolan läggs på primärkommunerna inställer sig emellertid frågan om landstingskommunernas ställning som huvudmän för gymnasieutbildning. Till bilden hör också att ansvaret för äldrevården har förts över till primärkommunerna.
Enligt min bedömning är del för närvarande mest ändamålsenligt all låta landstingskommunerna behålla ell företräde framför primärkommunerna när det gäller anordnande av gymnasieutbildning på områden som omvårdnad och naturbruk. Landstingskommunerna har, genom sin långa erfarenhet och sitt ansvar för hälso- och sjukvård, särskilda förutsättningar att anordna en god utbildning för yrkesverksamhet i vård och omsorg. När det gäller naiurbrukssiilan har vissa landstingskommuner gjort betydande investeringar i utbildning som ilärför kan bli svår all anordna för primärkommuner.
Landstingskommunernas företräde att anordna utbildning på de nämnda områdena bör begränsas till de nationella program som avser nalurbruk och omvårdnad. Utnyttjar en landstingskommun sin företrädesrätt att anordna sådana nationella program bör primärkommuner som ingår i landstingskommunen inte själva få anordna samma utbild-
ning utan överenskommelse meil landstingskommunen. Omvänt gäller då all, om landstingskommunen väljer alt inle anordna programmen eller något av dem, primärkommunerna slår fria alt göra det i stället. Givetvis bör en primärkommun inle ge sig in på etl sådant anordnande utan all ha haft ingående kontakt med landstingskommunen om dess planer för utbildningen.
Företrädesrätten för landstingskommunen medför i praktiken alt primärkommunerna kommer all bli tvungna att träffa samverkansavtal med landstingskommunerna om den utbildning ilessa anordnar. Som regel får del nämligen anses höra till ett allsidigt urval alt erbjuda åtminstone omvårdnadsutbildningen. En kommun blir dock inle tvungen att samverka just med den egna landstingskommunen. Geografiska och andra skäl kan lala för samverkan.savtal med en annan landstingskommun. Den friheten bör kommunerna ha.
Eftersom statsbidraget avseende den del av det offentliga skolväsendet som gymnasieskolan utgör kommer all lämnas direkt till elevernas hemkommuner, är landstingskommunen hänvisad all få ul sina kostnader för eleverna från deras respektive hemkommuner. Jag återkommer till den frågan längre fram då jag skall behandla den reglering som bör finnas angående interkommunal ersättning.
Landstingskommunen bör inte ha räll all anordna utbildning på andra program än de nämnda. F.n sådan begränsning i landstingskommunernas rätt svarar i huvudsak mot nuvarande ordning.
Den företrädesrätt att anordna utbildning som jag här föreslagit skall ges landstingskommunerna striiler i och för sig mot principen om kommunernas ansvar för gymnasieutbildningen. Avsteget har gjorls främsl av praktiska skäl. Skulle del, mot förmodan, visa sig medföra svårigheter, är jag inte främmande för att på nytt ta upp saken.
3.3.4 Elevernas rätt att bli mottagna på de nationella programmen i olika gymnasieskolor
Mitt förslag: Behörig sökande till de nationella programmen, oavsett var de anordnas, är envar som har gåll ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande och ännu inle passerat del första kalenderhalvåret det år han fyller 20 år.
Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en viss kommun eller inom etl samverkansområde skall i första hand tas emot de som är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdet för den utbildningen.
Jämställda med de sökandena som är hemmahörande i kommunen eller samverkansområdet skall vara följande
1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i skolan inom kommunen eller samverkansområdet,
2. de som är hemmahörande i en kommun som inte erbjuder det sökta programmet och
3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopande av att där - inom det sökta programmet - anordnas en gren som inte erbjuds av hemkommunen.
Regeringen bemyndigas att för vissa speciella utbildningar, som kan anordnas inom ramen för nationella program, föreskriva att de skall vara öppna för sökande från hela landet.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare (avsnitt 3.3.2) har framhållit följer indirekt av kommunernas skyldighet att erbjuda utbildning på de nationella programmen att den allmänna behörigheten att tas emot på sådana program finns för den som har gått ut sista årskursen i grundskolan eller motsvarande, ännu inle passerat första kalenderhalvåret det år han fyller 20 år och inte redan har utbildning på ett sådant program eller likvärdig utbildning.
I klarhetens intresse bör dock i skollagen direkt anges alt den som i sin hemkommun skall erbjudas utbildning på de nationella programmen är behörig att söka sådan utbildning var som helsl i landet. En annan sak är att det enligt min mening är naturligt och även från andra synpunkter lämpligt all bland dem som söker till etl nationellt program i en viss gymnasieskola ge företräde åt dem som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen eller i en kommun som tillhör samverkansområdet för utbildningen. Övriga sökande kommer ilå i en andra prioritetsgrupp.
Genom en sådan företrädesrätt för kommunens eller samverkansområdets egen ungdom vinns fördelar både för ungdomarna och kommunerna. För ungdomarna gäller all de inle måsle konkurrera om olika program med en helt okänd krets sökande. Kommunen vinner en väsentlig stabilitet för sin planering i del all den inte får en slor oviss faktor alt räkna med när den skall beräkna det utbud som är nödvändigt med hänsyn till den egna ungdomen.
Helt utan undantag kan dock inte principen om hemmaungdomens företräde få gälla. Sålunda finns det tre kategorier ungdomar från "främmande" kommuner .som bör jämställas med hemmaungdomen när del gäller intagning. Dessa kategorier skall alltså räknas som vore de hemmahörande i kommunen resp. samverkansområdet.
Den första kategorin bör vara de som med hänsyn Iill sina personliga förhållanden har särskilda skäl att få gå i den gymnasieskola dit de har sökt. En regel av motsvarande innebörd finns redan i dagens system och en sådan möjlighet att la personliga hänsyn bör finnas kvar. När jag här talar om "särskilda skäl" vill jag dock understryka att jag använder ul-
trycket i den restriktiva innebörd som del av hävd har i svenskt lag- Prop. 1990/91:85
språk.
Den andra och den tredje kategorin som jag anser bör ha förmånen all jämställas med hemmaungdomen är sådana som saknar viss utbildning i sin hemkommuns erbjudande. För all upprätthålla den grundläggande principen om allas lika rätt till utbildning är det nödvändigt att ge dem räll alt på lika villkor med hemmaungdomen söka sådan utbildning där den anordnas.
Vi har först det fall att ett visst program över huvud taget inte erbjuds av en kommun. Självfallet måste ungdomar från den kommunen som önskar utbildning på det saknade programmet behandlas lika med de bäst prioriterade sökandena till ulbildningen där den finns.
En sådan likställighet för sökande från kommuner med ett inkom-plett utbud medför naturligtvis en viss osäkerhetsfaktor för dem som anordnar utbildning på programmet. För att leva upp till sin skyldighet gentemot ungdomarna i den egna kommunen måste man alltså dimensionera utbildningen med viss marginal. Jag bedömer dock att det blir ett ganska begränsat antal ungdomar som kommer alt söka sig utanför det utbud som hemkommunen erbjuder själv eller genom samarbetsavtal.
Det andra fallet har viss likhet med del sist berörda. Det avser den situationen att en kommun visserligen erbjuder ett nationellt program men - när ansökan till gymnasieskolan görs - inte erbjuder alla grenar som programmet senare delas upp på. I dagens system utgör grenen en särskild studieväg och alla elever hör till något elevområde för varje studieväg. Därmed kan de konkurrera på lika villkor med de andra från elevområdet om plats på de olika grenarna. Med borttagandet av den slatliga indelningen i elevområden faller den möjligheten all fördela eleverna på grenar.
En nära till hands liggande lösning kan då tyckas vara att efter det första, inte grendelade året på programmet låta alla elever fritt konkurrera om grenarna där de finns. Den vägen leder dock till konsekvenser som inte är acceptabla. Sålunda skulle elever, som har påbörjat ett program i gymnasieskolan för en viss kommun eller visst samverkansområde, kunna riskera att konkurreras ut från programmet där vid grendelningen, därför att sökande utifrån har bättre meriter. På en del utbildningar kan kanske platsantalel utökas för alt bemästra en sådan situation, men inte alltid.
Inte heller anser jag det lämpligt alt kräva av alla elever att de redan från början skall bestämma sig för en viss gren, på vilken de i så fall skulle tas in redan från första läsåret i gymnasieskolan.
En rimlig avvägning finner jag däremot i den väg som medger att en elev, som från början är så starkt inriktad på en viss gren att han är beredd att söka utbildningen längre borl från hemorten, medges alt redan vid intagningen till årskurs I få konkurrera om plats på programmet där grenen finns på lika villkor som de bäst prioriterade sökandena där. Det innebär lika lilel som för skolans hemmaungdom någon garanti för en plats på den eftertraktade grenen. Vid fördelningen på grenar inom
den gymnasieskolan finns dock eleven på plats och med lika rätt som de Prop. 1990/91:85
andra som går på programmet där.
Den överströmning till främmande gymnasieskolor som kan komma till följd av den nu sist behandlade likslällighelsrcgeln bedömer jag som liten. Till största delen torde det komma all röra sig om överströmning Iill skolor med sådana smala ulbildningsvägar där det redan i dag räknas med en regional eller t.o.m. nationell rekrytering. Sådana smala ulbildningsvägar kommer naturligen ofta all ha formen av lokala grenar. Alt de kan länkas anordnas också som individuella program skall jag återkomma till.
Det bör också ankomma på styrelsen för utbildningen i den kommun som faktiskt anordnar ulbildningen alt besluta huruviila någon sökande inte skall tas emot därför att denne inte är behörig att börja på ett nationellt program. Skulle inom ett samverkansområde den sökta ulbildningen anordnas parallellt i flera kommuner i samverkansområdet, får de i moliagandefrågan besluta var för sig såvitt gäller den utbildning de själva anordnar. Om inte alla berörda kommuner ställer sig positiva, är placering möjlig endast i en kommun som anser sökanden behörig.
Beslut huruvida någon, som inte är hemmahörande i kommunen eller samverkansområdet, skall tas emol i en kommuns gymnasieskola på ett nationellt program bör fallas enbart av den mottagande kommunen. Beslutet bör ankomma på styrelsen för utbildningen. Jag har här föreslagit att vissa förhållanden skall kunna leda till att uiifrån sökande vid intagningen till programmen skall prioriteras lika med skolans hemmaungdom. Det är givetvis viktigt att, i de fall sådana omständigheter åberopas, riktigheten av dem kontrolleras. Därför bör som regel gälla att yttrande skall inhämtas från hemkommunen innan beslut fattas att ta emol en elev utifrån. Man bör dock kunna avslå från yttrande, om del med hänsyn till lidigare erhållet yttrande ter sig onödigt.
Beslui av styrelsen att inte la emot en viss sökanile bör få överklagas enbart av den sökande. Beslut av det här slaget bör inle överklagas till del nya skolverkel. Verket är inte avsett all utgöra överinstans på del sättet. Jag har då vall alt föra ärendena till domstol, närmare bestämt länsrätten. Jag är emellertid medveten om all det kan ifrågasättas huruvida della på sikt är den bästa lösningen. Ytterligare fall där val av överinstans måste träffas kommer emellertid upp i samband med de förslag som jag inom kort avser att lägga fram rörande grundskolan m.m. Jag anser att det i det sammanhanget är plats för cn mer samlad bedömning av instansfrågan. Med länsrätterna .som överinstans ser jag dock knappast skäl att medge ytterligare överklagande. Jag har i denna fråga samrått med chefen för justitiedepartementet.
Den reglering av mottagandet på nationella program som jag nu har föreslagit bör las in i skollagen. Den är av grundläggande beiydelse. Där bör också i anslutning till denna reglering tas in de erforderliga beslämmelserna om överklagande.
En generell reglering kan ofta behöva förses med möjligheter till undanlag i speciella fall för alt inte där få oönskade konsekvenser. Etl sådant behov av undantagsregler finns enligt min mening när det gäller de
nu föreslagna generella reglerna om mottagande. Bakgrunden härtill är följande.
Jag förutser all man på enstaka platser, inom ramen för ett nationellt program och dess naiionelll fastställda grenar, kommer alt ordna utbildning som ändå har en speciell profil. Dessa utbildningar förutsätter då oftast en riksrekrytering. 1 och med att ulbildningen ryms inom ett nationellt program eller dess grenar kommer sökande från kommuner som i och för sig har programmet eller grenen all föras Iill prioritetsgrupp två och inte heller vara säkra på att hemkommunen betalar denna utbildning. Det är naturligtvis inte en lycklig lösning för dessa särfall. En utväg är naturligtvis att formellt beteckna dessa särskilt profilerade utbildningar som lokala grenar (om profileringen kommer efter årskurs 1) eller som individuellt program (om profileringen finns under alla tre årskurserna). En bättre lösning anser jag dock vara att regeringen får ett bemyndigande alt, beträffande vissa ulbildningsvägar inom de nationella programmen, föreskriva att ulbildningen skall stå öppen för sökande från hela landet.
Ett sådant bemyndigande kan då användas för särskilda rekryteringsområden t.ex. när det gäller sk. idrottsgymnasier. Utbildningen där sker för närvarande på vanliga linjer och lorde framdeles ske på nationella program. Ett annat exempel kan vara den vattenkraftsutbildning som finns i Jokkmokk och som mycket väl kan rymmas inom den tilltänkta energigrenen på energiprogrammet.
3.3.5 Kommunernas skyldigheter när det gäller individuella program
Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig alt erbjuda ett individuellt program till de ungdomar i kommunen .som har avslutat sin grundskoleulbildning men inle .sökt eller inte har tagits in på något nationellt program.
Omfattningen av de individuella programmen regleras inte i skollagen, eftersom de skall kunna fylla många olika syften. Däremot föreskrivs i lagen att utbildningen på etl individuellt program skall följa en plan.
Regeringen bemyndigas all föreskriva all vissa utbildningsvägar, som anordnas som individuella program, skall slå öppna för sökande från hela landet.
Skälen for mitt förslag: En huvudlinje i mill förslag till en ny gymnasieskola är att denna skolform skall erbjuda utbildning för alla de ungdomar som har lämnat grundskolan fram till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Därav följer all kommunernas skyldighet inte kan stanna vid alt erbjuda utbildning på de nationella programmen. Gymnasieskolan måsle innefatta också en rätt till utbildning för dem som av någon anledning inle har sökt eller tagits in på något naiionelll program eller som avbrutit sin utbildning där. Som jag förut
64
framhållit kan det fordras en stor variation i sådana utbildningar. De Prop. 1990/91:85 kan sålunda ges helt olika syften alltifrån att svara mot sådana utbildningar som ges på de nationella programmen till att utgöra utbildningsmoment i anslutning till en anställning.
Det är, med den variationsbredd som jag förutser för de individuella programmen, inte meningsfullt att i lagen försöka reglera deras omfattning. Därav får emellertid inte slutas alt ell individuellt program skall få bli något lösligt som utformas mera efter hand som tiden går. Del är tvärtom viktigt att sådana program utformas med slor omsorg så att det uppställda syftet regelmässigt nås. Av den anledningen bör alltid för varje individuellt program finnas en plan. Detta krav anser jag vara så väsentligt att det bör tas in i skollagen.
Kravet på en plan för varje individuellt program utesluter på intet sätt att en kommun har vissa färdiga utbildningspaket som kommer fiera till del. Uppställningen av paketets innehåll får då för var och en som väljer den utbildningen fungera som plan.
Att det finns en plan för utbildningen har också en rättssäkerhets-aspekt för eleven. Jag skall återkomma till det då jag längre fram lar upp frågan om gymnasieelevernas rätt att fullfölja sin utbildning.
När det gäller de individuella programmen finns det inle anledning att medge någon generell räll för ungdomar att söka sådana program i annan kommun än hemkommunen. 1 ett hänseende bör emellertid undantag kunna göras. På vissa orter anordnas för närvarande speciella utbildningar på gymnasial nivå som, oaktat de är vikliga, inte lämpligen torde kunna infogas i något nationellt program. Sådana utbildningar är ett exempel på utbildningspaket, som kan anordnas inom ramen för de individuella programmen. En del av dessa utbildningar är riksrekryterande eller i vart fall rekryterande från stora områden. De bör kunna ha kvar sin rekryteringsbas. Det är därför lämpligt att regeringen bemyndigas att föreskriva att vissa individuella program skall stå öppna för sökande från hela landet. Ett sådant bemyndigande bör inrymma rätt även att ange en regional indelning, om paketet finns på mer än ett håll.
1 vad mån olika utbildn i ngspaket skall föras upp i en förordning om riksrekryterande utbildningar inom ramen för de individuella programmen bör i princip få bero på initiativ från den anordnande kommunen. Jag återkommer till frågan om den inlerkommunala ersättningen vid dessa utbildningar.
Som jag nyss har påpekat är det avsett att inom ramen för de individuella programmen skall kunna rymmas ett bretl spektrum av insatser från gymnasieskolans sida. Förutom de kurser som ges inom ramen för gymnasieskolans nationella program kan undervisningen t.ex. anordnas inom den kommunala vuxenutbildningen. Oavsett hur undervisningen arrangeras bör som princip gälla att den skall följa de allmänna mål som enligt 1 kap. skollagen gäller för gymnasieskolan. Likaledes bör självfallet regler om undervisningen som är generellt tillämpliga för gymnasieskolan iakttas, var än ulbildningen praktiskt äger rum. Del gäller t.ex. bestämmelser om avgiftsfrihet för eleven. Principen om status som gymnasieskoleelev kan dock inte tillämpas om det skulle bli fråga
5 Riksdagen 1990/91. I .saml. Nr 85
om ett regelrätt anställningsförhållande. Skulle sålunda planen för ett individuellt program inbegripa eller förutsätta en anställning, kan givetvis inte skollagens regel för gymnasieskolan tillämpas i själva anställningsförhållandet. De förhållanden som jag nu har berört är enligt min mening tämligen självklara. Ett visst behov av författningsföreskrifter finns dock. Del hänför sig till möjligheten att för utbildningen anlita någon annan än den som är huvudman för en del av del offentliga skolväsendet. Enligt gällande bestämmelser får regeringen i fråga om ungdomsskolan (del nuvarande offentliga skolväsendet för barn och ungdom) meddela föreskrifter om möjlighet att låta enskilda och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheten (12 kap. 2 § skollagen). Bemyndigandet behöver göras vidare såvitt gäller de individuella programmen. Ett förslag om etl sådant vidgat bemyndigande har tagits in i anslutning till det nu nämnda stadgandet i nuvarande 12 kap. skollagen. Kapitlet avses framdeles bli betecknat 15 kap.
3.3.6 Elevernas rätt att fullfölja sin utbildning
Mitt förslag: Den som har börjat sin utbildning på etl nationell! program skall ha rätt att fullfölja sin utbildning på programmet i den kommun eller det samverkansområde där han har börjat. Om en landstingskommun anordnar utbildningen, skall eleven få fullfölja den inom landstingskommunen.
Den som har börjat etl individuellt program skall ha rätt att fullfölja del enligt den plan som fanns när utbildningen inleddes.
En elev som har börjat utbildning på ett nationellt program eller senare på en gren inom ett sådant program och sedan flyttar skall ha rätt att fortsätta sin utbildning på programmet eller grenen i den gymnasieutbildning som den nya hemkommunen har ordnat - själv eller genom samverkansavial - om utbildningen finns där.
En elev som önskar fortsätta sin utbildning på en sådan gren av ett nationellt program som inle erbjuds av hemkommunen bör i mån av plats få flytta över till en gymnasieskola där den önskade grenen anordnas.
Regeringen bemyndigas att begränsa rätten att flytta till högre årskurs och att gå om en årskurs.
Skälen för mitt förslag: Del är enligt min mening rimligt att en elev som har tagits in på ett nationellt program ges rätt att fullfölja utbildningen på det programmet i den kommun eller inom det samverkansområde där han har tagils emot. En sådan rätt bör vara oberoende av om någon av de förutsättningar som låg till grund för mottagandet senare har ändrats. Om exempelvis en elev med sina föräldrar flyttar till en
66
annan kommun skall detta inte rubba rätlen att fullfölja utbildningen i Prop. 1990/91:85 den kommun eller inom det samverkansområde där den har inletts.
Jag bedömer del sålunda ha en slor betydelse för elevernas trygghet i utbildningen att de vet att de alltid kan få gå ul det program de väl har påbörjat och dessutom att de får göra del inom den kommun eller det samverkansområde där de har tagils emot på ulbildningen. Denna rätt att fullfölja utbildningen bör skrivas in i skollagen.
Regeln innebär bl.a. alt en kommun inte kan lägga ned ett program innan alla de som har påbörjat det har haft tillfälle att gå ut. Inte heller kan den omständigheten att nya elever tillkommer medföra all någon skall tvingas lämna programmet i kommunen eller samverkansområdet.
Rätten att få fullfölja sin utbildning inom programmet innebär inte någon garanti för all komma in på en viss gren av programmet. Om inte alla elevers grenval kan tillgodoses, får ett urval göras till de olika grenarna. Alla måste dock placeras på någon av programmets grenar. Sedan en elev väl tagits in på en viss gren skall han givelvis få gå kvar där och inte mot sin vilja flyttas över till en annan gren. Detta bedömer jag dock som en så självklar sak all den inle bör behöva regleras i lag.
Också den som har påbörjat etl individuellt program bör ha en garanti att få fullfölja det. Denna garanti kan lämpligen knytas till den plan som skall göras upp för programmet. Sedan väl en plan är uppgjord och eleven har börjat sin utbildning enligt den, bör inle kommunen ensidigt kunna ändra planen. Rätten bör sålunda knytas till den plan som fanns när utbildningen inleddes. Endast om eleven har samtyckt till en ändring i planen, övergår rätten till alt gälla den ändrade planen.
Jag har här tidigare föreslagit en rätt alt fullfölja utbildningarna på de nationella programmen där des.sa utbildningar en gång har påbörjats. För många ungdomar kan del dock vara önskvärt att, om de t.ex. flyttar med sina föräldrar, också kunna få läsa vidare i den skola som finns för ungdomen i den nya hemkommunen. Jag anser det självklart all de skall ha rätt alt få flytta över till programmet resp. grenen i den gymnasieskola som den nya hemkommunen erbjuder, om nu den utbildningen finns där.
Skulle program eller gren saknas, följer av den nya hemkommunens allmänna skyldighet att erbjuda gymnasieutbildning alt ett alternativ ordnas, såvida inte eleven då gör bruk av sin rätt att fortsätta i sin gamla skola.
Den sista fråga jag vill ta upp som en fråga om elevernas rätt att fullfölja sin utbildning gäller den situationen alt någon, som har börjat på ett program som erbjuds av hemkommunen, sedermera vill fiylta till en annan skola för att kunna gå på en gren som saknas i hemkommunens utbud. Som jag tidigare har redogjort för bör det finnas en möjlighet för den som redan vid ansökan till gymnasieskolan syftar till en viss gren, som saknas hemma, att få söka till en annan gymnasieskola och då med samma förtur som hemmaungdomarna där. Den som väl har lagils in på gymnasieskolan är då naturligen med vid fördelningen på grenar i den kommunen resp. del samverkansområdet. På många ställen kan
man förutse alt det vid fördelningen kommer att uppslå någon eller nå- Prop. 1990/91:85
gra lediga platser på olika grenar. Givetvis bör den kommun som har
kapacitet vara beredd att ta över elever från skolor som inte kan erbjuda
den grenen. Det är viktigt all denna avsikt kommer till tydligt uttryck
och jag förordar därför att det i skollagen tas in en bestämmelse om att
sådant övertagande bör ske i mån av plats.
Jag anser inte att det bör ställas upp några särskilda regler om urval för del fall att flera elever konkurrerar om en ledig plats i sådant fall som nu nämnts. Vid grendelningen är det i princip fråga om att fördela de elever som finns på programmet inom kommunen eller samverkansområdet. Det är sålunda inte då något öppet intagningsförfarande av samma slag som vid intagningen till årskurs 1. När del gäller överiagan-defallen bör den mottagande kommunens styrelse för ulbildningen ha frihet att själv väga de olika önskemålen om överflytming. Av della ställningstagande följer att kommunens beslut i ärendena inle bör få överklagas.
Den rätt att fullfölja ulbildningen som jag nu har föreslagit avses inle hindra sådana temporära avstängningar från undervisningen som kan föranledas av disciplinära skäl. Besiämmelser om sådana disciplinära ål-gärder ges för närvarande i gymnasieförordningen. De bör även fortsättningsvis ges i förordningsform och det bör ankomma på regeringen all bestämma om sådana föreskrifter.
1 en rätt att fullfölja sin utbildning på de nationella programmen bör givetvis inte ligga någon rätt all gå om årskurser helt enligt eget gollfin-nande och därmed uppehålla sig i gymnasieskolan under en obestämd lid utöver de tre läsår utbildningen på dessa program skall omfatta. Liksom hitintills bör regler finnas om vad som krävs för alt flyttas från en årskurs till en annan och om begränsningar i rätten all gå om årskurser. Del bör - också i enlighet med vad som för närvarande gäller - få ankomma på regeringen att meddela föreskrifter i dessa hänseende. Etl bemyndigande av den innebörden bör ilärför tas in i lagen.
En fråga som är under övervägande gäller om del finns skäl att införa regler om att mer definitivt skilja en elev från undervisningen med hänsyn till risk för andras väl och egendom. Såilana regler finns för högskolan. Jag har här velat markera all rätlen att fullfölja gymnasieutbildningen inle får betraktas som så absolut all sådana begränsningar som jag nu har nämnt skulle anses strida mol grunderna för det förslag som nu läggs fram.
3.3.7 Intagningen av elever
Mitt förslag: Ansvaret för intagningen av elever till gymnasieskolan skall ligga på den styrelse som kommunen resp. landstingskommunen har utsett för ulbildningen. Regeringen skall dock få föreskriva annat.
Intagningen får anordnas gemensaml med en annan kommun.
Beslut om intagning får inle överklagas.
Skälen för mitt förslag: Jag har lidigare här lagt fram förslag om vad som bör gälla i fråga om mottagande av elever till gymnasieskolans nationella program. De reglerna avgör vem som över huvud laget är behörig att tas emot på ett sådant program och vidare den prioritering som skall göras mellan de behöriga sökande till dessa program i en koivi muns gymnasieskola. 1 princip skall ju "hemmaungdomen" gå före övriga sökande. All någon skall tas emot i en kommuns gymnasieskola för utbildning på ett nationellt program innebär dock inte att det därmed också är avori jusi vilkel program som den sökande kan få plais på. För den sorlens fördelning bör del även framdeles finnas en särskild intagningsorganisation.
Även om behovet av en intagningsorganisation sålunda uppslår främst på grund av de nationella [)rogrammen finns det inie anledning alt begränsa dess uppgift till enbarl dessa program. Del får i allmänhet anses ändamålsenligt all en såilan organisation också kan hantera vissa frågor om intagning till individuella program. Särskill tydligt blir del om en kommun erbjuder ett ulbildningspaket som framstår som ell lokall program och där flera sökande konkurrerar om den utbildningen.
En viktig princip i den reform av del offentliga skolväsendet som har inletts är att statsmakterna inte onödigtvis skall reglera hur kommunerna eller landstingskommunerna skall organisera sitt skolväsende. 1 linje med den principen anser jag att man i skollagen i huvudsak kan begränsa sig till att lägga del som en uppgift på styrelsen för ulbildningen att svara för intagningen till de olika utbildningarna.
I det föregående har jag betonat vikten av samverkan mellan kommunerna när det gäller att få fram etl brett ulbud av nationella program för sina ungdomar. En sådan samverkan kan innebära all en kommun själv inle anordnar något program ulan erbjuder programmen via grannkommunerna. I .sådant fall kan givetvis inle den kommun som saknar programmen ha någon egen intagning.sorganisalion för programmen. Intagningen tiil de ulbildningsvägarna får naturligen skötas av den eller de kommuner som anordnar utbildningen. Styrelsens ansvar får då i stället vara att via samverkansavtalen ha säkerställt att intagningsorganisationen för samverkansområdet verkligen läcker också den egna kommunen. När samveikansavtalen i stället innebär all två eller flera
kommuner fördelar anordnandet av program mellan sig är den enda rimliga lösningen att de också har gemensam intagningsorganisation.
Mot den bakgrund som jag nu senast har angivit anser jag det befogal att det i lagtexten direkt utsägs att intagningen får anordnas gemensamt med annan kommun.
Det kan uppkomma behov av särskilda regler rörande intagningen. Bl.a. kan det tänkas bli fallet med utbildningar som är riksrekryterande. Med hänsyn härtill bör huvudregeln om styrelsens ansvar för intagningen förses med förbehåll för det fall att regeringen inle har föreskrivit något annat.
Fördelningen på program av de olika behöriga sökandena ägnar sig inle för överklagande. Om det inle rör sig endast om någon enstaka klagande kan en överinstans inte ändra på placeringen utan alt börja fördela om de sökande. En sådan ordning är inte rimlig. Beslut rörande intagning bör därför inle få överklagas.
Förutom att det kan vara lämpligt eller nöilvändigl alt två eller flera kommuner har en gemensam inlagningsorganisalion vill jag framhålla att det också kan vara ändamålsenligt att ha gemensam inlagningsorganisalion för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. En sådan koordinering inom kommunerna kräver i och för sig inle författningsslöd, men som etl led i målstyrningen bör lämpligheten i en sådan anordning komma till uttryck i lagen.
3.3.8 Interkommunal ersättning
Mitt förslag: Om en kommun i sin gymnasieskola har lagil in en elev som inte är hemmahörande i kommunen eller samverkansområdet för ulbildningen, skall den kommunen ha rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun. Motsvarande skall gälla när en landstingskommun i sin gymnasieskola tar in elever från kommuner som inle har samverkansavial med landstinget. Landstingskommunens rätt begränsas dock till att svara mot statsbidraget till elevernas hemkommuner för deras utbildning i gymnasieskolan.
Som undantag från regeln om rätt till ersättning bör gälla all hemkommunen inte skall vara skyldig att betala för utbildning på ell nationellt program eller gren inom ett sådant program som hemkommunen själv erbjuder, annal än i fall då eleven har tagits emol av vissa särskilda skäl.
När del gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehandikappade bemyndigas regeringen att besluta om den extra ersättning som skall betalas för dessa elever.
Någon reglering i lag av ersättningarna mellan samverkande kommuner resp. kommuner och landstingskommuner görs inte.
70
Skälen för mitt förslag: Den ordning för gymnasieskolans organisa- Prop. 1990/91:85 tion som jag här förut har föreslagit bygger myckel på alt kommunerna, för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda gymnasieutbildning, sluter samverkansavtal med varandra. En naturlig komponent i ett samverkansavtal är givetvis den ekonomiska regleringen mellan kommunerna. Den regleringen kan förutsättas se mycket olika ut allt efter samverkansavtalens innehåll. 1 vissa fall torde avtalen innebära all en kommun själv inte anordnar några nationella program, utan litar till grannkommunerna. 1 andra fall kan de samverkande kommunerna fördela program och grenar sinsemellan.
Jag ser det som önskvärt att den ekonomiska regleringen mellan kommunerna i samverkansavlalen inte skall behöva styras av lagstiftning. Rimligen bör sådan regelgivning från statsmakterna kunna undvaras om kommunerna i huvudsak baserar sina uppgörelser på självkostnadsprincipen. Som jag förut framhållit (avsnitt 3.3.2) är det av yttersta vikl för att det system som nu föreslås skall fungera väl alt samverkansavtal kommer till stånd. Jag kommer därför att uppmärksamt följa kommunernas agerande i det avseendet.
Ungdomarna i en kommun är, enligt de regler som jag förut har föreslagit, inle skyldiga att hålla sig till den egna kommunens utbud. Skulle vissa utbildningsvägar saknas i det utbudet, är de ju tvärtom tillförsäkrade rätt att på jämställd fot få konkurrera med hemmaungdomen där dessa vägar fmns. Del blir i sådana fall knappast möjligt att i förväg träffa några regelrätta avlal om ersättningen mellan kommunerna. Förhoppningsvis skall det dock inte bli så många ungdomar som behöver söka sig utanför det utbud som hemkommunen erbjuder. Situationen blir därför närmast den alt den mottagande kommunen skickar räkningar avseende enstaka elever till hemkommunen. Här bör, enligi min mening ställas upp vissa regler Iill skydd för hemkommunen.
Grundregeln bör vara att hemkommunen skall vara skyldig att betala, endast om det är fråga om utbildning på ett nationellt program eller på en gren inom ett sådant program som hemkommunen inte själv erbjuder. Alt kommunen skall betala för saknade utbildningsvägar när det gäller de nationella programmen anser jag å andra sidan med nödvändighet följa av principen om allas lika rätt till utbildning.
Grundprincipen bör få vidkännas två undantag till elevernas förmån. Hemkommunen bör sålunda få betala för elever som har tagils emol någon annanstans på grund av särskilda personliga skäl. Hemkommunen bör rimligen också få betala för en elev som tagits in på ett program i den främmande gymnasieskolan därför alt en gren som saknas i hemortens utbud finns där. Sedan väl grendelning skett skulle delta följa av grundregeln, om eleven också kommer in på grenen. Betalningsskyldigheten bör dock rimligen gälla redan från början och stå kvar även om eleven inte kommer in på den önskade grenen.
Också när det gäller ersättningens storlek bör i skollagen ges en viss reglering till skydd för hemkommunen när det gäller betalningen för elever utanför samverkansavtalen. Den mottagande kommunen bör sålunda vara berättigad till ersättning endast för sina kostnader för elevens
71
utbildning. En sådan regel ansluter till den i kommunalrälten väl eta- Prop. 1990/91:85
blerade självkostnadsprincipen. De kostnader det här är fråga om är givetvis endast kostnader som gäller ulbildningen.
Olika kommuner kan ha olika kostnader för liknande verksamheter. Tillämpning av självkostnadsprincipen medför därför inle något enhetligt pris för gymnasieplalser. Ingenting hindrar dock kommunerna från att komma överens om schabloniserade ersättningar för de fall som nu är ifråga. Det kan nämligen knappast antas att en sådan schablon skulle ge någon kommun en så klar överkompensation att den uppenbart skulle slå i strid med en självkostnadsregel. Även inom ramen för självkostnadsprincipen finns det visst utrymme för olika beräkningar av kostnaden.
Det yttersta remediet för en kommun som inte vill godta kraven från en annan kommun är att föra talan inför domstol. Del bör dock kunna antas att kommunerna kan undvika sådana inbördes processer.
De ersättningar som skall utgå mellan kommunerna avses vara ersättning för de totala kostnaderna för utbildningen, dvs. såväl den del som kan täckas av stalsbidragel som den del kommunen avses skjuta till när den själv anordnar utbildningen för sina ungdomar. Det är sålunda inte meningen att en kommun som tar emol elever från andra kommuner skall behöva beskatta sina invånare för utbildning som ges till ungdomarna från de andra kommunerna.
När det gäller förhållandet mellan primärkommuner och landstingskommuner finns dock anledning till en något annorlunda ordning än mellan primärkommuner inbördes. Detla hänger samman med landstingskommunernas egenintresse i att anordna de utbildningar som kommer ifråga för deras del. Hänsyn till delta egenintresse ligger bakom den nu gällande regeln om att statsbidragen till landstingens gymnasieskolor reduceras med 20 % (18 kap. 4 § gymnasieförordningen).
Med beaktande av det nu nämnda förhållandet och då primärkommunerna i huvudsak kan antas söka samarbete med det egna landstinget ser jag det som mest praktiskt att landstingskommunerna även fortsättningsvis får finansiera den del av utbildningskostnaderna som inle läcks av statsbidrag med egna medel. Ersättningen från elevernas hemkommuner kan därmed begränsas till vad som svarar mot del statsbidrag som beräknats för elevernas utbildning i gymnasieskolan och som lämnats till primärkommunen. En sådan ordning överensstämmer med vad riksdagen anlog vara avsedd då den behandlade propositionen (1990/91:18) om ansvaret för skolan (1990/91: UbU 4, s. 39).
Liksom när det gäller förhållandet mellan primärkommunerna anser jag dock att man bör kunna avvara lagreglering för de fall att samverkan.savtal slutils mellan kommunen och landstingskommunen. Jag förutsätter, mot den bakgrund jag nu har angivit, att sådana avtal ändå kommer att gå ut på alt endast medel svarande mol slatsbidragsdelen skall överföras från primärkommunerna.
lör del fall att del inle finns något avtalsförhållande mellan landstingskommunen och elevens hemkommun får del däremot anses lika behövligt med en lagregel som när det saknas samverkansavtal mellan
primärkommuner. Regeln bör gå ut på att landstingskommunen är berättigad endast till ersättning som svarar mol stalsbidragel till elevens hemkommun för elevens utbildning i gymnasieskolan.
För det fall att hemkommunen skulle anordna eller hos annan erbjuda den utbildning som eleven har lagils in på hos en landstingskommun bör gälla samma begränsningar i hemkommunens betalningsskyldighet som förordats i motsvarande fall mellan primärkommuner.
Gymnasieutbildning för döva, hörselskadaile och svårt handikappade drar betydande kostnader utöver dem för vanliga elever. De kommuner som anordnar gymnasieutbildning för de nu nämnda kategorierna bör rimligen få ersäiining från hemkommunerna också för dessa kostnader. Besiämmelser om nivån på denna ersättning är dock inte ägnade att ge i lag. Det bör lämnas åt regeringen att meddela föreskrifter om sådan ytterligare ersättning.
Jag har tidigare (avsnitt 3.3.5) varit inne på att regeringen skulle få ell bemyndigande att föreskriva att vissa individuella program skulle slå öppna för sökande från hela landet. Det gällde sådana utbildningar som till sin natur var riksrekryterande och beträffande vilka huvudmannen ansökt om en sådan föreskrift. 1 konsekvens med att en sådan utbildning görs riksrekryterande bör gälla alt hemkommunen också blir skyldig alt betala ersättning till den anordnande kommunen. Någon sådan skyldighet finns inte i övrigt när det gäller elever som till äventyrs har tagits in på individuella program i en annan kommun än hemkommunen. En särskild bestämmelse om den betalningsskyldighet som jag nu har föreslagit bör tas in i lagen.
3.3.9 De svårt rörelsehindrade ungdomarnas rätt till utbildning
Mitt förslag: De svårt rörelsehindrade ungdomarna skall ha räll till utbildning på ett nationellt program i en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. 1 övrigt skall deras rätt till utbildning vara oförändrad.
Skälen för mitt förslag: Regeringen föreslog i prop. 1989/90:92 om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar att de.ssa ungdomar skulle ges räll enligt skollagen all få specialanpassad utbildning i gymnasieskolan - dvs. på en linje - efter den obligatoriska skolgångens slut. Denna rätt skall gälla intill utgången av vårterminen det kalenderår då eleven fyller 21 år, eller om del behövs för all avsluta dessförinnan påbörjad utbildning t.o.m. vårterminen det år eleven fyller 23 år. Vidare föreslogs att speciellt anpassad gymnasieutbildning kombinerad med särskilda omvårdnadsinsatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i boendet och habilitering skall anordnas i gymnasieskolan i de kommuner som regeringen bestämmer. Rik.sdagen antog förslagen (SoU20, rskr.271). Dessa ändringar gäller från den 1 januari 1991. Jag föreslår inte någon ändring härvidlag. Dessa ungdomar skall således ha rätt att
73
genomgå en utbildning på ett nationellt program i gymnasieskolan, vilket är den form som motsvarar dagens linjer.
3.4 De nationella programmen i gymnasieskolan
Mitt förslag: I gymnasieskolan skall del finnas 16 nationellt fastställda treåriga program. Barn- och fritidsprogrammel, Byggpro-grammet, Elprogrammet, Energiprogrammel, Estetiska programmet. Fordonsprogrammet, Handels- och administrations-programmet. Hantverksprogrammet, Hotell- och restaurangprogrammet, Industriprogrammel, Livsmedelsprogrammet, Medieprogrammet, Naiurbruksprogrammel, Naturvetenskapsprogrammet, Omvårdnadsprogrammet och Samhällsvetenskapsprogrammet.
Elever som önskar kombinera ulbildningen på två eller flera program och därmed skapa sin egen studiegång skall ha rätt alt göra detta om det finns organisatoriska förutsättningar för det. 1 studieprogrammet måste dock ingå de ämnen som är obligatoriska i samtliga program, och som jag redovisar i avsnilt 3.7.
En elev skall, i stället för det tredje året av ett program kunna välja att gå en kompletteringskurs med humanistisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merkantil inriktning.
Skälen för mitt förslag: Gymnasieskolan omfattar i dag 27 linjer och ca 550 specialkurser av varierande längd. Till delta kommer ett antal regionalt och lokalt arbetsmarknadsanknulna kurser. Många av dessa studievägar är mycket specialiserade och hår ilärmed en snäv yrkesinriktning. En helt ny struktur är nödvändig med tanke på den föränderliga arbetsmarknad som jag lidigare talat om. Av de 16 program jag nu föreslår med 34 nationella grenar kan 14 sägas ha en markant yrkesförberedande karaktär. Dessa är utformade så att de ger såväl en breddad som en fördjupad kunskap jämfört med dagens yrkesutbildning.
Programmen är utformade så att de skall svara mot de näringsstrukturella förändringar som sker i samhällel. De skall svara mot de förändrade krav som kommer alt ställas på skolan. De skall svara mol den enskilde elevens önskemål. De är utformade så att de, i största möjliga utsträckning, skall attrahera såväl flickor som pojkar. De är utformade för att ge en bred basutbildning inom ett yrkesområde samt för att vara en bra grund för vidare studier genast efter gymnasieskolan eller senare i livet.
Ett exempel är Industriprogrammel där utbildningarna för sex olika industribranscher nu samlas i etl program. För att del första året skall bli så konkret och engagerande som möjligt för eleverna blir del en viktig uppgift för de enskilda skolorna alt lägga upp undervisningen och
välja innehåll på ett sådant sätl alt eleverna känner igen sig och får till- Prop. 1990/91:85 fälle all tillämpa kunskaperna på den gren de väljer från årskurs 2. Inget hindrar heller att skolan gör klassindelningen på ett sådant sätl att den speglar elevernas val av gren.
De program jag här föreslår är de som jag anser bäst svarar mol behoven i dag. Även framlida förändringar på kortare sikt bör kunna mötas dels med den flexibilitet jag tidigare beskrivit, dels med den breddade strukturen i sig. 1 avsnitt 3.2 har jag tecknat den ulveckling av gymnasieskolan på längre sikt, som jag ser som både naturlig och önskvärd.
Som ett alternativ till all slutföra studierna på etl program kan eleverna i årskurs 3 välja mellan komplelteringskurser med humanistisk/samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig/teknisk eller merkantil inriktning.
Det bör ankomma på regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer all besluta om vilka karaktärsämnen som skall finnas inom ett nationellt program, men för riksdagens information övergår jag nu till all beskriva de enskilda programmen och komplelleringskur-serna närmare.
Barn- och fritidsprogrammet
Barn- och fritidsprogrammet skall ge en bred utbildning som kan leda till verksamheter bland barn och ungdom och inom fritidssektorn.
Studievägen skall inle vara grendelad utan beslå av en kärna av gemensamma kurser till vilka ett antal valbara kurser knyts. När en del av kurserna är valbara, kan olika studieinriktningar byggas upp för olika skolor. Genom all koppla olika valbara kurser till de gemensamma kurserna kan eleverna få kompetens för arbetsuppgifter som t.ex. barnskötare, handikappsassisleni, bad- och idrotlshallspersonal och biblioteksassistent.
Tonvikten i ulbildningen skall ligga på barns, ungdomars och vuxnas utveckling. I utbildningen skall stort utrymme ges åt kunskaper och färdigheter av pedagogisk nalur.
Barn- och fritidsprogrammel ersätter den tvååriga vårdlinjens gren för omsorg om barn och ungdom samt den treåriga vårdlinjens variant för barnomsorg i försöksverksamheten. Inriktningen av utbildningen mot verksamhet inom fritidssektorn är ny.
Intresset för försöksutbildningen har varit mycket storl och den har lockat många sökande. Den tvååriga studievägen har alltid haft många sökande.
Kommunerna framhåller i sina remissvar alt behovet av personal för barnomsorg och verksamhet med ungdom under fritiden är storl. Den hittillsvarande utbildningen anses i alltför stor utsträckning ha varit inriktad mol barnomsorg och vård och mindre mol ungdom och fritidsverksamhet.
De synpunkter som framförts av etl stort antal primärkommunala instanser tillmäter jag särskilt stor vikt. Elever som genomgår del Barn-och friiidsprogram som jag nu föreslår bör ha en given arbetsmarknad
75
under överskådlig tid. Utbildningsinnehållet och arbetsmarknaden bör Prop. 1990/91:85
vara av intresse för både pojkar och flickor.
Byggprogrammet
Byggprogram mel skall ge en bred utbildning med inriktning mot bygg-och anläggningsområdet och måleribranschen.
Ulbildningen skall vara sammanhållen under del första årel. Eleverna får då materialkunskap, de får lära sig använda olika verktyg och maskiner, de får lära sig rilningsläsning och de får grundläggande kunskaper i mureri, betong- och träteknik, måleri mm.
I årskurs 2 delas programmet i de två grenarna Hus- och anläggningsbyggnad saml Måleri.
Inom grenen för Hus- och anläggningsbyggnad kan eleverna välja att få ett yrkeskunnande mol exempelvis mureri, belongieknik, träleknik, anläggningsbyggnadsteknik eller någon mer haniverksbelonad profilering. Eleverna kan ändå gå i samma klass ty den enskildes inriktning kan åstadkommas genom att man av ett antal valbara kurser i karaktärsämnena väljer dem som var och en är intresserad av. Den arbetsplats-förlagda delen av ulbildningen bör också väljas så all eleverna där får utbildning inom del områile de vall.
Inom grenen för Måleri kan eleven välja kurser som ger en profil mol måleri, lackering eller golvläggning.
Byggprogrammet ersätter den tvååriga bygg- och anläggningstekniska linjen saml den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen och den treåriga måleritekniska linjen i försöksverksamheten.
Den treåriga bygg- och anläggningstekniska linjen har fyra grenar. På mindre orter har man normall bara elevunderlag för att anordna utbildning inom en gren. Den gren som erbjuds är då vanligen den som lockar flest sökande, nämligen byggnadsträleknik.
Jag har dock erfarit all man i ett par kommuner i en och samma klass har erbjudit eleverna att välja kurser på det sätt som jag nu har beskrivit och därmed kunnat ge olika profileringar åt utbildningen. Jag har funnit all della ger så slora fördelar all jag anser att grenen mol Hus- och anläggningsbyggnad bör vara upplagd just på det sättet. Denna konstruktion är resursbesparande eftersom flertalet skolor bör kunna arbeta med slörre gru[)per. Den leder sannolikt också Iill all fier elever kan få en byggutbildning i sin hemkommun.
Den treåriga måleriiekniska linjen har två grenar, en för byggnadsmålare och en för lackerare. Även dessa två inriktningar saml därtill golvläggning bör kunna erbjudas på grenen Måleri med hjälp av valbara kurser på alla skolor som har måleriutbildning.
Arbetsmarknaden för bygg- och måleribranscherna är starkt konjunkturberoende. Intresset bland ungdomarna för dessa utbildningar är också myckel stort och de utbildningsplatser som finns räcker inle till alla som för närvarande vill gå där.
Bygg- och måleriulbildningar har alltid varit starkt pojkdominerade. Skolan och arbetsmarknaden har ett stort ansvar för att flickor skall
känna sig välkomna att söka ulbildningen och för alt arbetsklimatet un- Prop. 1990/91:85 der deras studietid, såväl i skolan som på arbetsplatserna, skall vara positivt och respektfullt.
För elever som vill arbeta i exempelvis en (arghandel eller på ett byggvaruhus kan den merkantila kompletteringskursen vara etl bra alternativ i årskurs 3.
Elprogrammet
Elprogrammet skall ge en bred grundutbildning för verksamhet inom el-området alll ifrån eldistribution och elinstallation till datorservice.
Del gemensamma första årel ger grundläggande kunskaper i elteknik, elektronik och styrteknik.
Programmet delas i årskurs 2 i de tre grenarna Automation, Elektronik resp. Installation.
Grenen för Automation har sin tyngdpunkt i styr- och reglerteknik. Denna utbildning kan exempelvis leda till arbete med montering, service och underhåll inom process- och verkstadsindustrin.
Grenen för Elektronik har sin tyngdpunkt i svagströmsleknik och ger kompetens att utföra service och underhåll på vitvaror, radio, TV och telekommunikation.
Grenen för Installation har sin tyngdpunkt i elkraftleknik. Efter genomgången utbildning kan man arbeta som installatör av kraft-, belysnings- och larmsystem. Den utbildning Iill elkraftmonlör som i dag finns på drift- och underhållsteknisk linje inryms också i denna gren. Inom vartdera av de tre områdena finns del således ett flertal yrken all välja på. Eleverna kan dessutom få en viss profilering inom en gren genom att vissa kurser i karaktärsämnena är valbara.
Elprogrammet ersätter den tvååriga el-ieletekniska linjen, den treåriga el-leletekniska linjen i försöksverksamheten saml ell tiotal påbygg-nadsutbililningar.
Den tekniska utvecklingen inom el-området har varit snabb och förväntas fortsätta all vara så. Apparatur och system inom exempelvis tillverknings- och processindustrin ökar i komplexitet och del i sin tur ställer krav på ytterligare personal med hög kompetens. Jag bedömer därför att arbetsmarknaden för elever som gåll elprogrammet är god.
Intresset bland ungdomarna för utbildning inom elområdet är stort. Till dagens utbildningar söker betydligt fler än vad det finns utbildningsplatser till. Jag har också med tillfredsställelse noterat att andelen flickor inom el-utbildningarna har ökal. Min förhoppning är au delta intresse från flickornas sida skall öka ytterligare.
Ungdomar, som exempelvis vill arbeta med försäljning i specialaffärer eller med teknisk information om el-produkter, kan i årskurs 3 välja den merkantila kompletleringskursen.
Energiprogrammet
Energiprogrammel skall ge grundläggande kunskaper om energiförsörjning i dagens och framtida system. För närvarande är del främst fråga
om installation, drift och underhåll av olika typer av energisystem i Prop. 1990/91:85
byggnader och anläggningar. Den framtida energiförsörjningen kan innebära behov av utökad kompelens.
Del första ogrenado året ger grundläggande kunskaper om fysikaliska samband, energi- och miljöpåverkan, maskin- och systemkännedom för olika anläggningsutrustningar inom energiområdet, el- och reglerteknik och datoriserade övervakningssystem.
1 årskurs 2 delar sig programmet i en Energigren och en VVS-gren.
Grenen för Energi har sin tyngdpunkt i drift- och underhållsteknik. Den skall ge eleven kunskaper om energiförsörjning och energiomvandlingar. Efter ulbildningen kan eleven få arbele inom exempelvis kraft-och värmeverk, vallen- och avloppsreningsverk, industribyggnader eller liknande.
Grenen för VVS har sin tyngdpunkt i installationsteknik. Den skall ge eleven kunskaper för arbete med installation, service och reparation av värme-, kyl- och sanitetsanläggningar.
Inom ramen för Energiprogrammet kan elevens personliga önskemål tillgodoses genom val mellan olika kurser.
Energiprogrammet ersätter den tvååriga drift- och underhållstekniska linjen, värme- och sanitetstekniska grenen på den tvååriga bygg- och anläggningslekniska linjen saml den treåriga VVS-linjen i försöksverksamheten.
Behovet av ell nationellt Energiprogram skall ses mot bakgrund av den betydelse utbildningen inom programmet har för all säkerställa vår framtida energiförsörjning.
Omställningen av det svenska energisystemet i samband med att kärnkraften successivt kommer att avvecklas, ställer stora krav på utveckling av dagens energiproduktions- och distributionssystem och framtagning av förnybara system för att begränsa energianvändningen och värna om miljön.
Även om sökande till dagens tvååriga drift- och underhållstekniska linje inte har attraherat eleverna i önskad utsträckning, bedömer jag att det framtida behovet av väl kvalificerad personal med energiutbildning och ungdomens engagemang i energi- och miljöfrågor succe.ssivt leder till ett ökat elevintresse för utbildning inom F.ncrgiprogrammct, såväl för flickor som för pojkar.
Estetiska programmet
Det Estetiska programmet skall ge en grundläggande utbildning, som förbereder eleverna för fortsatta studier och arbete i anslutning till den valda estetiska specialiseringen och ger grund för ett bredare socialt och kulturellt område.
Ett första gemensaml år ger eleverna möjlighet att pröva olika konstnärliga uttrycksformer inom inriktningarna dans, teater, konst och formgivning samt musik.
78 Inför den andra årskursen får eleverna möjlighet alt välja intressein- Prop. 1990/91:85 riktning mot tre grenar: Konsl och formgivning. Musik resp. Dans och teater.
I årskurs 3 kan eleverna, alltefter vad kommunen har möjlighet att anordna, välja en särskild inriktning på en eller flera av specialiseringarna Bild, Dans, Konsthantverk, Slöjd och Teater.
Det Estetiska programmet ersätter dels den tvååriga musiklinjen med påbyggnadsutbildning, dels den tvååriga estetisk-praktiska linjen som hittills bedrivits som försöksverk.samhei.
Den estetiska grundutbildning som eleven får i delta program är inte bara en förberedelse för vidare utbildning till konstnär, utan den ger också en bas för konstnärligt ska|)ande arbete med barn inom skolan och fritidssektorn och vidare arbete inom I.ex. omsorgen om äldre, i vård av psykiskt sjuka eller på annal sätt handikappade människor, där man använder olika konstnärliga uttrycksformer som terapi.
Intresset hos eleverna för såväl dagens musiklinje som dagens estetisk-praktiska linje är stort och del är många fler som söker än vad del finns utbildningsplatser.
Musiklinjen har en jämn könsfördelning, medan däremot flickor är i stor majoritet på den estetisk-praktiska linjen. Jag anser det väsentligt att såväl pojkar som flickor stimuleras att söka till det Estetiska programmet.
För elever som t.ex. vill arbeta i en musikhandel eller på etl musikförlag kan den merkantila kursen vara ett bra alternativ i årskurs 3.
Fordonsprogrammet
Fordonsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhet inom motorbranschen och transportsektorn.
Etl gemensamt första år ger kunskap om konstruktion och funktion av olika fordonslyper samt kunskap om verktyg och utrustning som används i branschen. Därefter delar sig programmet på fyra grenar. Flygunderhåll, Karosseri, Reparation resp. Transport.
Grenen för Flygunderhåll ger kunskaper om mekaniskt och elektriskt underhåll av flygplan i drift. Utbildningen skall leda till kompetens för yrkesarbete som flygmekaniker eller flygtekniker. För all få certifikat som flygtekniker krävs alt man nöjaktigt klarat de prov som luftfartsverket anordnar.
Grenen för Karo.sseri ger kunskaper som kan leda till yrkesverksamhet med kvalificerade karosserireparalioner. Inom grenen finns del också valbara kurser i lackeringsarbete.
Grenen för Reparation ger eleven kompetens all reparera fordon med fel i motorer, kraftöverföring, styrning, bromsar och elektriska och hydrauliska system. Inom grenen finns valbara kur.ser så att eleven kan välja alt profilera sig mol personbilar, lastbilar eller maskiner.
Grenen för Transport ger kompelens för kvalificerade yrkesarbeten med Iransporter, vilket förutom körkunskap också innefattar kunskap om terminalarbete, transport av farligt gods m.m.
79 Elever som påbörjat sina studier inom Byggprogrammet och som Prop. 1990/91:85 önskar få en yrkesutbildning med inriktning mot anläggningsmaskinteknik bör ges möjlighet att avsluta sina studier inom Fordonsprogrammet och på det viset kombinera ulbildningen från två program och få exakt den yrkesprofil de önskar sig.
Fordonsprogrammet ersätter den tvååriga fordonslekniska linjen samt den treåriga fordons- och Iransportlekniska linjen i försöksverksamheten.
Det är för närvarande balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft inom motorbranschen, medan transportsektorn har brist. Denna sektor förväntas också öka. Personer med kunskaper om fordon är också efterfrågade inom olika induslribranscher. Jag bedömer därför arbetsmarknaden vara god för elever som genomgått Fordonsprogrammet. Eleverna är också intresserade av denna typ av utbildning och antalet sökande till dagens fordonsutbildningar är något större än antalet tillgängliga platser.
Arbete inom motor- och transportsektorn är ofta tungt och del är starkt mansdominerat. En bättre utrustning som gör arbetet på verkstäderna mindre tungt saml en mer välkomnande attityd mot flickor, såväl i skolan som på arbetsplatserna, skulle kunna ändra på detta.
Elever som önskar arbeta med bilförsäljning, reservdelshantering eller motsvarande kan vara intresserade av alt under det tredje årel välja en merkantil komplelteringskurs som avslutning på gymnasiestudierna.
Handels- och administrationsprogrammet
Handels- och administrationsprogrammel skall ge en bred yrkeskompetens för kommersiella och administrativa arbetsuppgifter inom näringsliv och förvaltning.
Programmet erbjuder en sammanhållen utbildning över alla de tre åren. Eleverna kan dock genom val av kurser skaffa sig en adminisiraliv, kommersiell eller turisminriktad profilering av sina studier. Valet av plats för den arbelsplalsförlagda utbildningen kan ytterligare förstärka den inriktning mol ett specifikt yrkesområde som eleven vall.
Handels- och administrationsprogrammet ersätter de tvååriga linjerna distribution och kontor samt handel och kontor. Vidare ersätter programmet den treåriga handelslinjen i försöksverksamheten samt vissa specialkurser och påbyggnadsulbildningar.
Den allt snabbare utvecklingen mot ett service- och inft)rmalions-samhälle har fått påverka den nu försöksvis bedrivna handelslinjens utformning vad gäller såväl ny teknik som olika sätt att agera i servicesituationer. Jag anser det mycket viktigt att detta får gälla även för del nya Handels- och administrationsprogrammel.
De nuvarande utbildningarna på detta område har oftast bedömts vara överdimensionerade i förhållande Iill arbetsmarknadens behov. Den förlängda studietiden ger dock utrymme för en breddning av såväl yrkesämnen som allmänna ämnen. Detta bör kunna leda till all programmet kan tillgodose etl mer differentierat arbetskraftsbehov än i dag.
80 Jag räknar med all den breddade ulbildningen skall leda iill en Prop. 1990/91:85
jämnare könsfördelning än vad som i dag gäller på motsvarande linjer, där nickdominansen är stor.
Hantverksprogrammet
Hantverksprogrammet skall kunna utbilda elever för etl stort antal hantverksyrken. Enligt Nordisk yrkesklassificering finns del flera hundra hantverksyrken. Jag kan bara som några exempel nämna dekormålare, korgmakare och sadelmakare.
Under det första året inom hanlverksprogrammei tillägnar sig eleverna verktygs- och maskinkunskap, kunskap om färg- och formlära saml materialkunskap och får prova olika hantverk inom områdena metall, trä, läder m.m.
Under årskurserna 2 och 3 inriktas ulbildningen för varje enskild elev mol del område han har valt. En mycket slor del av den specifika yrkesutbildningen måste ske genom arbetsplatsförlagd utbildning.
Jag räknar också med all det kan finnas en del elever .som börjar på en annan yrkesutbildning och som efter en lid kommer underfund om ati de vill gå över till Hantverksprogrammet. Jag anser all del skall vara möjligt för elever att på del sättet byta program efter det första årel.
Den pågående försöksverksamheten med treårig haniverksteknisk linje har visal att det även i fortsättningen finns behov av s.k. riksskolor. Dessa kan rymmas inom ramen för Hantverkspiogrammet och avse ett fåtal yrken där hela klassen har samma inriktning. Jag tänker på exempelvis guldsmeder och glasblåsare. Även frisörutbildning anser jag kan inrymmas i detta program. Jag återkommer till frågan om riksrekryterande yrkesutbildningar.
Arbetsmarknaden för kunniga hantverkare är för närvaiande god. Del är också angeläget att vissa hantverksyrken, som nu har ett fåtal äldre yrkesutövare, får yngre efterträdare så att hanivcrkskunnandet hålls vid liv. Programmet bör också utgöra en god bas för fortsatta studier inom konsthantverk, design och liknande verksamheter.
Hanlverksprogrammei skall ersätta tien tvååriga specialkursen hanl-verksteknik samt den treåriga hanlverkstekniska linjen i försöksverksamheten.
Dagens hanlverksutbildningar attraherar kvinnor i större utsträckning än män. Detla kan möjligen förklaras av alt dessa utbildningar ofta har ägnats ål traditionellt kvinnliga verksamhetsområden. Med den utformning av Hantverksprogrammet som jag här föreslår räknar jag med en jämnare könsfördelning. Dessutom har jag erfarit att endast omkring hälften av de sökande har sökt direkt från grundskolan. Del finns tydligen ett behov av denna typ av utbildning för äldre elever. I och med införandel av seklorsbidraget till kommunerna finns det inga hinder för att arrangera utbildningen i samverkan mellan gymnasieskolan och komvux. Tvärtom är det närmast en nöilvänilighcl om man skall kunna erbjuda de studievägar som rekryterar ganska få elever.
6 Riksdagen 1990/91. I .saml. Nr 85
Hotell- och restaurangprogrammet
Hotell- och reslaurangprogrammel skall utbilda elever för flera yrken inom hotell, restaurang och storhushåll. Efter ett grenlösl första år delar sig programmet i de två grenarna Hotell resp. Restaurang.
På grenen för Hotell utbildas eleverna för uppgifter inom receptions-, konferens- och husfruområdena. På grenen för Restaurang kan eleverna via valbara kurser i årskurs 3 specialisera sig mot kök, kallskänk eller servering. På båda grenarna är ekonomi, organisation och personlig service väsentliga inslag i utbildningen.
Genom samordningen i ett treårigt program för hotell- och restaurangyrken kan gymnasieskolan utbilda kompelcni personal på området, vilkel är en av förutsättningarna för att Sverige skall kunna konkurrera inom luristnäringarna.
Hotell- och reslaurangprogrammel ersätter de varianter för storhushåll, restaurang resp. serveringsteknik som i dag finns i årskurs 2 av tvåårig livsmedelsteknisk linje. Det nya programmet ersätter också del slora utbudet av specialkurser med varierande längit för utbildning till hotellyrken. En samordning av dessa kurser har länge varit önskvärd.
Av dem som är sysselsatta inom logi- och restaurangnäringarna och i siorhu.shållssektörn är många deltids- eller säsongsanställda.
Personalomsättningen är slor och eftersom många anställda saknar yrkesutbildning, kommer det i framliden all vara efterfrågan på utbildad personal.
Intresset för att arbeta inom hotell- och lestautangnäringen är stort. Antalet sökande till utbildningarna är ofta dubbell så storl som anlalel intagningsplalscr och utbildningarna attraherar både pojkar och flickor.
Industriprogrammet
Industriprogrammel skall ge grundläggande kunskaper om industriell produktion inom främst verkstads-, trä-, pappersmasse-, metallurgisk, gruv-, sten-, kemisk, teko-, grafisk och livsniedelsindusirin.
Det första ogrenade årel ger grundläggande kunskaper i bl.a. maskinteknik, produktionsteknik och ekonomi, el- och reglerteknik, kvalitetskontroll, service och underhåll och industriell arbetsorganisation.
Programmet delas i årskurs 2 i de fyra grenarna Industri, Trä, Process och Textil- och konfektion.
Grenen för Industri skall ge eleven kunskaper om modern tillverkningsteknik och fiexibla produktionssystem för arbele huvudsakligen inom maskinbearbelning, underhåll, svetsning och plåttillverkning.
Grenen för Trä skall ge eleven kunskaper om industriell Iräteknisk produktion för arbete främst inom snickeri och möbelindustri saml vid sågverk.
Grenen för Process skall ge eleven kunskaj)er om högteknologisk produktion för arbete inom bl.a. pappersmasse, kemisk, metallurgisk, grafisk och livsmedelsleknisk industri.
82 Grenen för Textil och konfektion skall ge eleven kunskaper för arbe- Prop. 1990/91:85 le inom främsl den tillverkande tekoindustrin.
Inom ramen för Industriprogrammel kan elevens personliga önskemål tillgodoses genom val mellan olika kurser.
Industriprogrammel ersätter de tvååriga verkstads-, trä- respektive processtekniska linjerna, delar av de tvååriga beklädnads- respektive livsmedelstekniska linjerna, de treåriga industri-, trä- respektive processtekniska linjerna samt delar av de treåriga textil- och beklädnads- resp. livsmedelstekniska linjerna i försöksverksamheten.
Industriell produktionsutrustning blir alllmei' tekniskt avancerad och komplex och av bl.a. ekonomiska skäl ställs därför krav på hög tillgänglighet. Det innebär att utöver traditionella branschkunskaper behövs ordentliga kunskaper i service och underhåll av produktionsutrustningen, kunskaper som är av gemensam karaktär för olika branschområden. Jag ser nu goda förutsättningar för alt samla olika branscher inom den tillverkande industrin i ett gemensamt industriprogram. Därigenom skapas underlag för gemensamma läromedel och lärarfortbildning som bidrar till all höja kvalitén på ulbildningen.
Med den flexibiliiel som en kursulformad utbildning ger och med de samordnade inslagen från olika branschområden som redovisats ovan, bedömer jag att vi kan få ett induslriprogram, som i högre grad än idag attraherar ungdomarna. Den bredd vad gäller innehåll som industriprogrammet får, ger, enligt min bedömning, förutsättningar för en god rekrytering av både flickor och pojkar.
Livsmedelsprogrammet
Livsmedelsprogrammet skall ge en utbildning för verksamhei inom dagligvaruhandeln eller för arbele med bagerivaror resp. kött och charkute-rivaror.
Etl gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika livsmedel, livsmedelshantering och livsmedelshygien.
1 årskurs 2 delas programmet i två grenar. Bageri och konditori resp. Kött och charkuteri.
Grenen för Bageri och konditori ger yrkeskunnande för arbete som bagare eller konditor.
Grenen för Kött och charkuteri ger kunskap om styckning av kött och tillverkning av charkulerier.
Elever som önskar arbeta i dagligvaruhandeln kan välja vilken som helst av de två grenarna och sedan i årskurs 3 välja den merkantila kompletteringskursen. De får därigenom en grundläggande utbildning om livsmedel och en kunskap om lagerhållning, kundservice m.m.
Livsmedelsprogrammet ersätter delar av den tvååriga livsmedelstekniska linjen samt den treåriga livsmcilelsiekniska linjen i försöksverksamheten.
Arbetsmarknaden för personer med livsmedelsulbildning är för närvarande god. Del finns i dag endast få utbildningar som riktar sig mol dagligvaruhandeln och där är behovet av utbildad personal stort. Jag be-
dömer således att antingen man väljer alt gå även del tredje året på en Prop. 1990/91:85
av grenarna eller går den merkantila kursen så är det inga svårigheter att få arbete.
Livsmedelsutbildningarna attraherar såväl flickor som pojkar och intresset för utbildningarna är stort.
Medieprogrammet
Medieprogrammet skall ge en bred utbildning med inriktning mot tryckmedie-, reklam-och informationsområdet.
Ett gemensamt första år ger eleverna kunskap om olika mediers förutsättningar och arbetsmetoder. Eleverna skall också bekanta sig med förutsättningarna på arbetsmarknaden för olika medier.
Efter det första året delas programmet i Ivå grenar. Tryckmedier resp. Information och reklam.
Grenen för Tryckmedier har sin tyngdpunkt i olika layoultekniker och grafisk formgivning. Eleverna får här arbeta med text- och bildmontering, reprofotografering och scannerteknik.
Grenen för Information och reklam utbildar för yrkesverksamhet inom områdena reklam, dekoration, informationsteknik samt foto- och videoteknik. Genom alt välja olika kurser kan eleven få en profilering mot de olika områden som grenen utbildar för.
Medieprogrammet ersätter den treåriga grafiska linjen i försöksverksamheten samt ett flertal kortare och längre kurser.
Den tekniska utvecklingen, inom såväl del specifikt grafiska området som inom medieområdet som helhet, har varit myckel snabb under det senaste decenniet. Utvecklingen av datoriserade metoder för framställning av text och bild har förändrat arbetssituationen för många. Behovet av fortbildning av redan yrkesverksamma och nyrekrytering av ungdomar med modern utbildning är storl. Jag bedömer ilärför arbetsmarknaden som god för dem som går Medieprogrammet.
De utbildningar inom området som finns i gymnasieskolan visar att della är utbildningar som attraherar både flickor och pojkar. Intresset för dessa utbildningar är också storl.
De elever som önskar arbeta med exempelvis försäljning av utrustning för reklam- och iryckmedieproduklion kan vara intres.serade av att läsa en merkantil komplelteringskurs i årskurs 3.
Naturbruksprogrammet
Naiurbruksprogrammel skall ge en bred uibililning mod inriktning mot verksamhei inom jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnäring, fiske och vattenbruk samt djurvård, hästhållning och verksamheter som hör till naturbruk, t.ex. miljö, bioenergi m.m.
Del nya programmet skall vara en sammanhållen utbildning utan grendelning. Den skall beslå av gemensamma kurser och valbara kurser. Utbildningen skall ge bred kompetens för yrkesverksamhet inom de olika näringsområden som utbildningen riktar sig mot.
84 Ulbildningen skall förutom huvudinriktningarna innehålla moment Prop. 1990/91:85 kring miljö- och naturresursfrågor. Speciella utbildningsbehov inom na-lurbruksområdet bör tillgodoses genom elevernas val av kurser.
Naturbruksprogrammet ersätter de tvååriga linjerna inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring saml den treåriga naturbrukslinjen i försöksverksamheten och ell tiotal specialkurser och påbyggnadsutbildningar.
De beslut som riksdagen fattade våren 1990 om livsmedelspolitiken (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327) kommer att resultera i stora förändringar inom jordbruksnäringen. Tonvikten kommer att ligga på marknadsanpassning både nationellt och internationellt saml med hänsyn till miljö, landskapsvård och regional fördelning.
Den ökade marknadsinriktningen kommer alt ställa krav på nya kunskaper hos jordbrukarna. Vid riksdagsbehandlingen betonade jordbruksutskottet bl.a. att man bör pröva möjligheten att bredda skogs- och lanlbruksutbildningen så att den utifrån ett bretl ekologiskt perspektiv kan understödja landsbygdens ulveckling. Utskottet framhöll också att del är viktigt all ulbildningen tigger i linje med inlenlionerna bakom den livsmedelspolitiska reformen. Detla förutsätter ökade insatser när det gäller utbildning i företagande, marknadsföring och företagsutveckling.
Av den försöksvis tillämpade kursplanen för naturbrukslinjen framgår att de moment som utskottet efterlyser i slor utsträckning redan ingår i utbildningen.
Naturbruksutbildning spelar en viktig roll när det gäller regional ulveckling, landets försörjning och resurshushållning. Det är därför av nationellt intresse att utbildning för näringarna är väl spridd över landet. Jag vill därför understryka vikten av alt det finns ett tillräckligt storl antal utbildningsorter.
Såväl jordbruks- som trädgårdslinjerna har attraherat både pojkar och flickor, medan mycket få flickor sökt sig till skogsbrukslinjen. Jag räknar med att det kan bli en jämn könsfördelning på naturbruksprogrammet.
Naturvetenskapsprogrammet
Naturvetenskapsprogrammet skall ge en bred allmänkunskap inkluderande språk, samhällskunskap m.m. Det skall ge kunskaper för en vidare utbildning inom naturvetenskap och teknik på universitet och högskola. Programmet ger också en god bas för dem som sedan vill utbilda sig till exempelvis grundskollärare, journalister, samhällsplanerare m.m.
Efter ett första gemensamt år delar sig programmet i de två grenarna. Naturvetenskaplig och Teknisk. Grenarna är främst sludieförberedande men ger också en god grund för anställning i förelag som erbjuder intern utbildning.
På Naturvetenskapliga grenen får eleverna kunskaper i matematik, fysik, kemi och biologi. Dessa ämnen skall dessutom ha betydande inslag av miljökunskap. Eleverna studerar minsl Ivå språk. Utbildningen
skall vara så djup och omfattande att studierna skapar intresse och att Prop. 1990/91:85 eleverna får en god uppfattning om ämnena och kan bedöma vad vidare studier i dessa kan innebära.
På den Tekniska grenen studerar eleverna också två språk. Förutom de naturvetenskapliga ämnena med miljökunskap studerar man ett tekniskt ämne av relativt stor omfattning. Jag anser att del är väsentligt att det i gymnasieskolan finns en utbildning med en klar teknisk profil för elever som har ett stort tekniskt intresse. Utbildningen skall förbereda eleverna för vidare studier inom det tekniska området, som teknikeringenjörs- och civilingenjörsutbildningar. Vidare är också denna utbildning en god bas för dem som önskar gå vidare till exempelvis grundskol lärarutbildningen.
Elever, både på Naturvetenskaplig gren och Teknisk gren, som har etl så stort intresse för miljöfrågor all de vill fördjupa sig ytterligare i dessa, skall ha möjlighet att välja en mindre kurs i matematik och på den då frigjorda liden studera miljöteknik. Jag återkommer till delta när jag utvecklar min syn på ämnena matematik och miljökunskap.
Jag anser att utbildningen på såväl den Naturvetenskapliga grenen som den Tekniska utgör en god grund för vidare studier. Då avser jag inte bara studier i naturvetenskap och teknik utan också studier inom exempelvis samhällsvetenskap och ekonomi. Jag vill också än en gång påminna om vikten av alt vi Iill våra lärarutbildningar kan rekrytera ungdomar som har naturvetenskaplig och teknisk kunskap.
Den fyraåriga tekniska linjen i gymnasieskolan har under de senasie tio åren varit en eftersökt linje. Den naturvetenskapliga linjen har haft en lång period med rekryteringsproblem men har nu ökat i omfattning. Denna linje har också en jämn könsförilelning medan den tekniska inle lyckats komma längre än till ca 20 % flickor. Jag räknar med att den programkonstruktion med etl gemensaml första år som jag nu föreslagit skall medföra att fler flickor väljer teknisk utbildning. Erfarenheterna från det s.k. NT-försöket i slutet på 1970-talet och början på 1980-talel visade att det uppskjutna valet mellan naturvetenskap och teknik ledde till att fler flickor valde teknik.
Omvårdnadsprogrammet
Omvårdnadsprogrammet skall ge en bred sammanhållen grundutbildning med inriktning mot verksamhet inom hälso- och sjukvård, dvs. såväl somatisk som psykiatrisk vård saml äldre- och handikappomsorg. Programmet skall inte vara grendelat utan beslå av en kärna av gemensamma kurser, sådana som alla läser, och ett antal valbara kurser. Parallellt med att utbildningen skall ge en bred kompetens finns också behovet av fördjupade kunskaper inom vissa områden, t.ex. kunskaper om rehabilitering, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, akutsjukvård och om vård av nyfödda sjuka barn. Sådana kunskaper bör inhämtas inom ramen för valbara kurser.
Omvårdnadsprogrammet ersätter den nuvarande tvååriga vårdlinjens gren för hälso- och sjukvård, den tvååriga sociala servicelinjen, försöks-
verksamheterna med den treåriga vårdlinjens varianter med omvårdnad Prop. 1990/91:85 av nyfödda barn och sjuka barn och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda samt den treåriga omvårdnadslinjen.
Arbete inom något av samhällets olika vård- och omsorgsområden kräver i dag kunskaper från näraliggande områden. Arbele inom hälsooch sjukvården fordrar t.ex. kunskaper om socialtjänsten samtidigt som en utbyggil och förändrad äldreomsorg förutsätter all personalen har kunskaper och erfarenhet från hälso- och sjukvårdsområdet. Av betydelse är också den förändring av den psykiatriska vården och vården av psykiskt utvecklingsstörda som nu sker saml tillkomsten av nya former för behandling och boende inom dessa områden samtidigt som del sker en ökad satsning på vård i hemmet.
Arbetsmarknaden för vårdutbildade är för närvarande mycket god och det är brist på vård- och omsorgspersonal. Trots detta har anlalel sökande till vårdutbildningarna minskat under senare år. Framför alll har della gällt storstadsregionerna. Även den försöksvis inrättade omvårdnadslinjen har haft ell vikande sökandeintresse under försöksperioden. Osäkerhet om yrkeskompetensen liksom bristande information till eleverna om behörigheten för fortsalla högskolestudier efter utbildningen kan här ha bidragit till del minskade elevintresset.
I försöksverksamheten har tillämpats en regel om att 20 % av de intagna eleverna på omvårdnadslinjen skall vara pojkar. Regeln har inle gett några avgörande positiva resultat på grund av ell för lågt intresse hos pojkar att söka. Del är dock angeläget att fortsätta arbetet med all förändra den könsmässiga sammansättningen i utbildningen.
Samhällsvetenskapsprogrammet
Samhällsvetenskapsprogrammel skall ge goda kunskaper i samhällsvetenskap för såväl vidare studier som arbetsliv. Programmet skall ge en bred kommunikaliv kompetens, där också studier av naturkunskap, miljökunskap och matematik ingår. De studerande skall få beredskap att möta en framtida arbetsmarknad som alltmer kommer att präglas av informations- och kunskapssamhällets krav och av en ökad internatio-nali.sering.
Efter ett gemensamt första år delas programmet i de Ire grenarna Ekonomi, Humaniora resp. Samhällsvetenskap.
Den Ekonomiska grenen lägger tonvikten vid ekonomi och näringsliv. Grenen leder till ekonomiska och kommersiella arbetsuppgifter i näringsliv och förvaltning men ger också en god grund för vidare studier.
Utbildningen på Ilumanioragrenen domineras av studier i språk -moderna såväl som klassiska. Historia, lilleratursludier och andra humanistiska ämnen skall förekomma.
Den Samhällsvetenskapliga grenen lägger tonvikten vid historiska och samhällsinriklade studier.
De två senare grenarna är främst sludieförberedande men ger också en god grund för anställning i företag som erbjuder intern utbildning.
87 Samhällsvetenskapsprogrammet ersätter dagens treåriga ekonomiska, Prop. 1990/91:85 humanistiska och samhällsvetenskapliga linjer.
För att ge behörighet till grundskollärarulbildning har Humanioragrenen fått ökat utrymme för matematik, jämfört med dagens humanistiska linje. Ämnet naturkunskap har förstärkts på både humaniora- och ekonomigrenarna.
Intresset hos ungdomarna för Samhällsvetenskapsprogrammets utbildningsområden får sägas vara stort. Läsåret 1990/91 har dagens tre linjer, motsvarande Samhällsvetenskapsprogrammels tre grenar över 20 % av del totala antalet intagningsplatser i gymnasieskolan.
Dagens ekonomiska linje har en i storl jämn könsfördelning, medan den samhällsvetenskapliga och särskilt den humanistiska linjen har en klar dominans av flickor.
Humanistisk-samhällsvetenskaplig komplelteringskurs
Inom alla program utom Samhällsvetenskapsprogrammel skall elever i årskurs 3 kunna välja en komplelteringskurs med inriktning mot humaniora och samhällsvetenskap. Denna kurs skall ge eleverna den teoretiska komplettering de kan behöva för att bli behöriga till vissa humanistiska och .samhällsvetenskapliga utbildningar i högskolan.
Beroende på elevens tidigare studieinriktning och önskemål om framlida yrkesområde, kan kompletleringskursen antingen inriktas mot Humanioragrenens språkkompetens eller Samhällsvetenskapsgrenens kompelens i samhällskunskap.
Kursen skall ge den kompetens i historia som fås inom Naturvetenskapsprogrammet samt den kompelens i religionskunskap som fås inom båda dessa program.
Vidare skall kurserna i matematik och nalurkunskap ge den kompetens som fås inom Samhällsvetenskapst)rogrammel och därmed bl.a. ge behörighet till lärarutbildning.
Naiurvetenskaplig-teknisk kompletteringskurs
Elever från alla program utom Naturvetenskapsprogrammet skall ha möjlighet all läsa en teoretisk komplelteringskurs med inriktning mot naturvetenskap/teknik under årskurs 3. Denna kurs skall ge eleverna den teoretiska komplettering de behöver för att söka till högre utbildningar inom del naturvetenskapliga och tekniska området.
Kursen skall ge kompelens i fysik och kemi och biologi motsvarande Naturvetenskapsprogrammet. Tekniska ämnen kan väljas för all ge kompetens motsvarande den Tekniska grenens. Alla skall dessutom läsa matematik. Hur långt den enskilde eleven når i dessa studier beror av hur mycket matematik han läst under de två första åren i gymnasieskolan.
88 Merkantil kompletteringskurs
Studerande från alla program utom Handels- och administrationsprogrammet skall ha möjlighet att i årskurs 3 läsa en merkantil kurs som ger de kunskaper som behövs för att arbeta i handeln inom det yrkes-/ämnesområde de tidigare valt.
De studerande skall skaffa sig kunskaper om inköps-, lager-, försäljnings- och ekonomifunktioner samt färdighet i att använda datorprogram för bl.a. registerhantering, kalkylering och textbehandling.
Den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen väljs så alt den förstärker såväl yrkesprofilen som det merkantila kunnandet. Så kan exempelvis en byggvaruhandel, en el-grossisl, ett reservdelslager eller en livsmedelsaffär utgöra lämpliga arbetsplatser för elever från Bygg-, El-, Fordons-, resp. Livsmedelsprogrammet.
3.5 Individuella program
Jag har tidigare i anslutning till frågorna om vad som bör regleras i skollagen kortfattat berört de individuella programmen. Jag vill nu ytterligare utveckla mina tankar om syftet med dessa program och de möjligheter som ryms inom dem. Såsom framgår redan av förslagen i vad gäller lagstiftningen skall de lokala programmen komma till genom lokala beslut. Individuella utbildningsinslag förekommer i dag inom gymnasieskolan och det kommunala uppföljningsansvaret i en rad olika former och också med varierande innehåll och inriktning. Försöksverksamhet har t.ex. bedrivits inom gymnasieskolan med individuell studietakt och inom uppföljningsansvarei med individuella utbildningsplaner.
De individuella program jag nu föreslår skall ersätta bl.a. dessa nämnda verksamheter. De utgår därför från flera motiv. Ett motiv är det kompensatoriska, dvs. elever, som saknar tillräckliga kunskaper för ati kunna tillgodogöra sig en gymnasieutbildning, ges möjlighet att få motsvarande grundläggande kunskap. Vå{ annal motiv är all verka moli-vationsskapande och vägledande för omotiverade och studieobestämda elever. Ett ytterligare motiv ligger i all på olika säll stödja de ungdomar som inte kommit in på sitt val till gymnasieskolan och elever som avbrutit sin gymnasieutbildning. Ell fjärde motiv är all tillmötesgå önskemålen hos de mycket målinriktade ungdomar som vill ha en individuell utbildning av ell slag som inle ryms inom de nationella programmen. Detta senare motiv kan avse ungdomar med såväl yrkesinriktade .som teoretiska ulbildningsönskemål.
Som jag nyss har redovisat kommer de nationella programmen att innehålla etl väsentligt utrymme för ämnen och verksamheter som skall vara obligatoriska för alla. Del är önskvärt alt även de individuella programmen, så långl möjligt, byggs upp kring ilenna gymnasieskolans kärna. Som jag i etl tidigare sammanhang anfört anser jag dock - med den variationsbredd jag förutser för de indiviiluella programmen - all någon närmare reglering av deras innehåll och omfailning inle är lämplig.
89 Genom de individuella programmen får kommunerna etl arbelsred- Prop. 1990/91:85
skåp för att uppfylla sina skyldigheter att erbjuda ungdomar utanför de nationella programmen en gymnasieutbildning. För riksdagens information redovisar jag i det följande vad jag uppfattar som huvuddragen i de individuella programmen.
Programmen kan utformas som en form av preparandkurs för elever med bristande förkunskaper från grundskolan och kan avse såväl elever med svenska som med annat modersmål. De kan också utgöras av delar av den reguljära utbildningen på något nationellt program eller en utbildning, som på gymnasieskolans uppdrag anordnas av någon annan. De individuella programmen kan därvid vara utformade så alt de underlättar en övergång till eller samläsning med ett nationellt program. 1 enlighet med grundtanken att programmen skall vara styrda uiifrån elevens behov kan dessa också, under längre eller kortare lid, komma all bestå av enbart arbete på ungdomsplals och vägledande åtgärder.
Ungdomsplatserna har visal sig vara ungdomsuppföljningens kanske viktigaste pedagogiska redskap för att motivera ungdomarna till fortsatta studier genom att stärka deras självkänsla och att ge dem en introduktion i yrkeslivet. Detta framgår bl.a. av SÖs rapport (R 85:5) om kvalitativ uppföljning av kommunernas uppföljningsansvar 1984/85. Även rapporten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande uppmärksammar ungdomsplatsernas stora vikl i uppföljningsverksamheien. Jag finner det nödvändigt all denna möjlighet finns kvar även i framtiden.
Jag anser all flera befintliga förslag till och redan prövade verksamheter kommer att finna sin naturliga plats inom ramen för de individuella programmen. Jag tänker då i första hand |)å försöksverksamheten med gymnasieutbildning inom ramen för individuella planer, det s.k. DELTA-projektet, försöksverksamheten med individuell studietakt i gymnasieskolan, det s.k. FÖRST-projeklel, ÖCY-utredningens förslag om introduktionskurser och specialklasserna i dagens gymnasieskola med undervisning i lugnare studietakt och med mindre studiekurser än motsvarande reguljära linjer. Grundidéerna i ilessa verksamheter är intressanta att bygga vidare på för de elever som är i behov av stor individuell handledning eller individuell studietaki.
För de mycket målinriktade ungdomarna, med udda studieönskemål, kan de individuella programmen bli deras möjlighet all nå sina utbildningsmål. Jag räknar här även in utbildning som t.ex. yrkesdansarut-bildningen i Stockholm.
Delar av de individuella programmen får - förutom i gymnasieskolan - anordnas inom olika utbildningsformer si>m komvux, arbetsmarknadsutbildning, lanthushållsskola och folkhögskola. Ansvaret för upprättandet av del individuella programmet och dess genomförande åvilar dock styrelsen för utbildningen. Jag återkommer senare till frågan om samverkan mellan olika utbildningsanordnare.
90 Invandrarungdomar
Invandringen till Sverige har konstant ökat under senare år, huvudsakligen genom flyktinginvandring. Antalet kommuner som tar emot asylsökande och flyktingar har växt för varje år, och i dag lar i stort sett alla kommuner emot flyktingar.
Om man definierar alla i Sverige boende som är födda utomlands eller som har minst en förälder som är född utomlands som invandrare, dvs. tar med också andra generationens invandrare, uppgår antalet invandrare i Sverige till drygt 1,1 miljoner personer, alltså en betydande del av vår befolkning.
En grundläggande förutsättning för invandrarnas integration i del svenska samhället är att de får en god och effektiv undervisning i svenska. Invandrarungdomarnas kontakter med svenska språket i skolan och på arbetsplatser har avgörande betydelse för deras språkutveckling och för deras möjligheter ati genomföra gymnasiala studier. En ungdomsplats i kombination med främst svenskundervisning kan därför fylla en viktig funktion. I de individuella programmen kan ingå både studiehandledning på hemspråk och undervisning i svenska.
Jag föreslår i denna proposition avregleringar som ger också invandrarungdomarna bätlre anpassade utbildningsmöjligheter och därmed underlättar deras integrering i det svenska samhällel. Dessa speciella arrangemang kommer att finnas i första hand inom ramen för de individuellt upplagda programmen.
Möjligheter skall finnas för invandrarungdomar all, inom de individuella programmen, studera företrädesvis svenska och andra baskunskapsämnen med syfte att ge förulsätlningar all klara av senare gymnasiestudier. Undervisning i svenska, i engelska och om det svenska samhället kommer sannolikt att inta en framträdande plats i dessa program. Jag finner det naturligt all bygga vidare på de erfarenheter som finns från dagens introduktionskurser för invandrare, liksom att jag kan se fördelar med att en samverkan sker mellan gymnasieskolans och vuxenutbildningens invandrarundervisning.
Individuell yrkesutbildning
ÖGY-ulredningen konstaterade att inslag av fackieori och allmänna ämnen förekommer i mycket ringa omfattning i dagens gymnasiala lärlingsutbildning. Den fann heller inga sakliga skäl till att de elever som får sin utbildning på delta sätt skall undanhållas de viktiga inslag som allmänna ämnen och fackieori utgör. I enlighel med ÖGY-utredningens förslag och åtföljande proposition Utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan (prop. 1987/88:102) anser jag all det skall kunna förekomma individuella program inriktade mot yrkesutbildning. Dessa kan uiformas så all eleven, ulan alt vara anställd, studerar karaktärsämnena i huvudsak enskilt och meil en slor del av ulbildningen förlagd till en eller fiera arbets|)latser. Fackieori och undervisning i de ämnen som är obligatoriska och gemensamma för alla nationella program skall ingå i
Prop. 1990/91:85
samma utsträckning som för andra elever. Dessa program bör kunna fö- Prop. 1990/91:85 rekomma huvudsakligen i följande fall:
- för små och udda yrken,
- då eleven är bosatt på stort avstånd från den gymnasieskola som anordnar önskat program,
- då denna studieform är bäst för eleven av personliga skäl,
- för elever med bestämda och målinriktade önskemål om yrkesstudier i övrigt, där de nationella programmen inte kan lillgodose önskemålen.
Jag vill dock inle överge dagens gymnasiala lärlingsutbildning som utbildningsalternativ. Att få en gymnasieutbildning i kombination med yrkesutbildning i ell anställningsförhållande, anser jag skall kunna vara en form av individuellt program. Förutsättningen är naturligtvis alt sådan yrkesutbildning håller samma kvalitet som utbildning inom gymnasieskolan. Målsättningen för denna yrkesutbildning bör vara alt fackteori och ämnena svenska, engelska, matematik, samhällskunskap och naturvetenskap skall ingå. Detta förutsätter att en överenskommelse sker mellan styrelsen för utbildningen och berört företag.
De individuella programmen och kommunernas och arbetsmarknadsmyndigheternas samverkan
År 1976 lagfästes kommunernas uppföljningsansvar för arbetslös ungdom. Med anledning av den s.k. ungdomspropositionen 1980 (prop. 1979/80:145) renodlades gränsdragningen mellan skolans och arbetsmarknadsmyndigheternas resp. ansvarsområden, och myndighetsåldern gjordes till övre gräns för skolans ansvarstagande. År 1983 fick skolstyrelsen det totala ansvaret för både utbildning och arbele för de omyndiga ungdomarna. Är 1984 fick kommunerna ett sysselsätlningsansvar för de arbetslösa 18- och 19-åringarna genom lagen om ungdomslag. Sedan den 1 juli 1989 är åtgärdsansvaret knutet till lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare.
Kommunernas uppföljningsansvar regleras i dag i skollagens kapitel om skolplikt och rätt till utbildning. Ansvaret omfattar ungdomar som lämnat grundskolan, men inte fyllt 18 år. Kommunerna är skyldiga att kontinuerligt hålla sig underrättade om alla ungdomars sysselsättning. De har även ett åtgärdsansvar, som innebär att de är skyldiga att erbjuda ungdomarna studie- och yrkesorientering och sysselsättning i form av utbildning och arbete. Eftersom framtidens samhälle kommer all ställa högre ulbildningskrav bör kommunernas åtgärdsansvar för ungdomarna utökas och starkare inriktas mot utbildning. Skyldigheten för hemkommunen att erbjuda i princip alla 16-19-åringar, som lämnat grundskolan, en gymnasieutbildning medför att kommunens ålgärdsansvar för ungdomar ulan genomförd gymnasieutbildning höjs från 18 till 20 år, vad avser utbildningsinsatser. Inriktning mot utbildning medför all del hittillsvarande uppföljningsansvaret kommer att ingå som en naturlig del av gymnasieskolan. Jag kommer senare att redovisa mitt förslag om
92
ansvarsfördelning mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen (avsnitt 5.1.1).
Det är också sannolikt att vissa - om än få - ungdomar kommer att tacka nej till de erbjudanden om individuella program som de får. För dessa ungdomar, som av olika anledningar vill söka sig egna vägar ulan-för gymnasieskolan, måsle naturligtvis arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder och service stå öppna. Den enskildes behov skall vara styrande för de åtgärder som sätts in. Det är också viktigt att betona att skolans huvudansvar för åtgärder riktade mol ungdomarna inte automatiskt bryts i och med myndighetsåldern. Huvudansvaret övergår till arbetsmarknadsmyndigheten när gymnasieutbildningen är slutförd eller när eleven avbryter sina studier och själv önskar hjälp av arbetsmarknadsmyndigheterna, dock tidigast från 18 års ålder. Några generella riktade arbetsmarknadsåtgärder för ungdomar uniler 18 år förekommer inte. Arbetsförmedlingarnas skyldighet kvarstår som tidigare och regleras främst genom bestämmelserna i den tidigare nämnda lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare. Jag ulgår ifrån att skola och arbetsförmedling samverkar vid ungdomars övergång från skola till arbetsliv och att del samarbete som redan finns dem emellan kommer att utvecklas. Jag har i dessa frågor samrått med arbetsmarknadsministern.
3.6 Nuvarande specialkurser
Mitt förslag: Gymnasieskolans nuvarande specialkurser skall avvecklas och motsvarande utbildning anordnas antingen inom programmen, inom komvux eller inom högskolan.
Skälen för mitt förslag: All utbildning i den nya gymnasieskolan skall ske inom den programstruktur jag nyss har redovisat. Jag räknar, i likhet med vad den särskilde utredaren av lilla ramens specialkurser föreslagit, med att ca 55 % av dagens specialkurser innehållsmässigt inordnas i nationella och inilividuella program.
Jag delar också utredarens up[)fallning att de utbildningsbehov, som huvuddelen av återstående specialkurser nu tillfredsställer, i framliden bör tillgodoses främst genom den kommunala vuxenutbildningen men också av högskolan.
Vid överväganden om cn utbildning skall förläggas till högskola eller till den kommunala vuxenutbildningen måsie enligt min mening utbildningens syfte och innehåll vara ulgångs[)unkien. Jag utvecklar i avsnitt 4.4.2 hur jag ser på dessa frågor i perspektivet av mina övriga vuxen utbildn i ngsförslag. När del gäller specialkurser med ett syfte och innehåll som leder till att ulbildningen i framtiden bör erbjudas som högskoleutbildning avser utbildningsministern all återkomma senare.
93
3.7 Timplanerna för de nationella programmen
3.7.1 Timplanernas konstruktion och funktion
Mitt förslag: Timplanerna skall - för varje nationellt fastställt program - ange den minsia lid, som kommuner och landsiing skall garantera varje elev lärar/handledailedd undervisning. Riksdagen beslutar om denna tid. Siyrelsen för utbildningen får besluta om en ökning av timtalet.
Alla program i den nya gymnasieskolan skall ha en gemensam kärna av nio ämnen eller verksamheter: svenska, engelska, samhällskunskap, matematik, nalurkunskap, idrott och hälsa, estetisk verksamhet, individuellt tillval och specialarbete. Riksdagen beslutar om minsta antalet limmar i ilessa ämnen eller verksamheter.
Programmen skall i sina grunddrag få egen profil genom karaktärsämnen. Regeringen beslutar om minsta antalet limmar i karaktärsämnena.
Den fastställda liden för ile gemensamma ämnena och karaktärsämnena utgör ca 90 % av den undervisningstid som skall garanteras. Den reslerande liden skall fördelas på de ämnen som förekommer i programmet efter beslut av styrelsen för ulbildningen.
Timplanerna uttrycks i scxtiominuferstimmar utan årskursfördelning.
Skälen för mitt förslag: Timplanerna i dagens gymnasieskola uttrycks som det antal lektioner per vecka (veckolimmar) som ett ämne skall studeras i varje årskurs. På de flesta skolor har man vall att, vid konstruktion av elevernas schema, lägga ul just detta antal lektioner per vecka, dvs. man har endast i ringa omfattning koncentrerat undervisningen till vissa delar av läsåret.
Den statliga resurstilldelningen till undervisningen har beräknais utifrån antalet veckotimmar per år, ämne och klass alternativt antalet elever. I de statligt reglerade lärartjänsterna uttrycktes också lärarnas tjänstgöringsskyldighet som ett visst antal veckotimmar. Antalet veckolimmar i ett ämne utgör däremot ingen garanti för all eleverna får en bestämd volym undervisning i ett ämne.
SÖ har tillsammans med ett antal länsskolnämnder studerat lidsanvändningen i gymnasieskolan under ett par år. Studien visar på ett storl lektionsborifall - tillfallen då på schemat ullagda lektioner inte används till avsedd undervisning.
Den vanligaste orsaken till lektionsbortfall är skrivningar. 1 vissa klasser används närmare 14 % av den totala undervisningstiden till skrivningar. Mer än tre fjärdeilelar av ilessa skrivningar förläggs till förmiddagen på tisdag, onsdag och torsdag. Det behöver knappast påpekas
94
att vissa ämnen härigenom får ett mycket stort lektionsbortfall till följd Prop. 1990/91:85 av skrivningar i andra ämnen. Undersökningen visar också att den tid som åtgår för skriftliga prov skall räknas upp med ca 20 % för alt få den verkliga tidsåtgången. Detta hänger samman med att eleverna vanligen får viss ledighet före eller efter ett skriftligt prov.
Andra orsaker till lektionsborifall är koncentrationsdagar, lemadagar och studiebesök i annat ämne. En del av motståndet mot ämnesanknuten praktik beror också av svårigheter att läsa igen förlorad lid i icke berörda ämnen. Lektioner går också borl på grund av lärares frånvaro i samband med konferenser, fortbildning och sjukdom. Till detla kommer all lektionstid las i anspråk för föredrag, politisk information, idrottsevenemang, hälsoundersökningar, syoinformation m.m.
Orsaken till att vi i gymnasieskolan har etl ganska stort lektionsborifall är ett antal aktiviteter som i flertalet fall är både önskvärda och nödvändiga. Lärare och elever har dock ofta svårigheter att planera undervisning och studier på grund av detta. Det förekommer också att man avstår från alt göra studiebesök som på ett positivt sätt skulle åskådliggöra ett arbetsområde bara för att man inte vill förorsaka ännu större lektionsbortfall.
I och med införandet av ett sektorsbidrag för skolväsendet finns inte längre den direkta kopplingen mellan timplaner och statlig resurstilldelning. Det finns därför inget skäl för att fortsättningsvis ange undcrvis-ningsvolymen som ett visst antal veckolimmar. Jag har i stället valt alt låta timplanerna uttrycka den lid som eleverna skall garanteras som etl minimum av lärar/handledarledd undervisning. Denna garanterade lid överensstämmer med ett medelvärde av den lid som eleverna i dagens gymnasieskola får i form av lärarledda lektioner.
Utöver denna garanterade undervisningstid skall det avsättas lid för prov, studiebesök praktik m.m. Den minsta garanterade undervisningstiden jag kommer att föreslå för det Fsteliska programmet samt för Samhälls- och Naturvetenskapsprogrammen är lägre än för övriga program. Della beror dels på alt man vanligen har fler skriftliga prov inom dessa program och dels på att jag har utgått ifrån alt viss lid behövs även för ämnesanknuten praktik. Tiden till iletta skall inte tas av den garanterade undervisningstiden. I detta sammanhang vill jag betona vikten av att verksamheten inom samtliga program knyts närmare arbetslivet och samhällslivet i övrigt. För elever som studerar inom sludieförberedande program är det viktigt alt sådana praktikinslag dels ger eleverna konkreta erfarenheter av arbetslivet, dels knyter ihop ämnesundervisningen med tillämpningar i arbets- och samhällslivet. Målet för sådan praktik liksom utrymmet i tid bör bestämmas lokall och bör kunna variera efter elevens intresseinriktning, ulbildningsväg, årskurs och plaislillgång. För de övriga programmen kommer jag alt föreslå en minsta garanterad lid för arbetsplatsförlagd utbildning och därmed torde det inle finnas något behov för praktik för dessa elever. Inom samtliga program finns det dock tid för exempelvis studiebesök och projektarbeten vid sidan av den garanterade undervisningstiden.
95 Vid min beräkning av resurser till gymnasieskolan har jag avsatt me- Prop. 1990/91:85
del såväl för den lärar/handlcdarledda undervisningstiden som för den lärarmedverkan som är nödvändig vid övrig verksamhet som |)rov, praktik och studiebesök. Styrelsen för skolan har ansvaret för att avsätta medel för all verksamhei som skall förekomma i skolan.
Timplanerna har dessutom konstruerats för all lillgoilose och balansera tre motstridiga men angelägna behov
- behovet av att vidga utrymmet för elevernas personliga val
- behovet av en i landet likvärdig gymnasieskola och
- behovet av att väsentligt öka utrymmet för lokala beslut.
För persontiga val öppnas många möjligheter. På flera program finns nationellt fastställda grenar. Möjlighet skall finnas alt inrätta lokala grenar. Val av gren är således etl sätl alt möta behovet av utrymme för personliga val. Alla elever skall också genom ett individuellt tillval kunna välja att studera vilken kurs som helst i gymnasieskolan. Häri innefattar jag också hemspråk för invandrarelever.
Timtalet i en och samma kurs har, där så varil möjligt, gjorls enhetligt för att underlätta samläsning och elevernas individuella val. Rätten till olika personliga kombinationer av program, grenar och ämnen får i framliden bestämmas av de förhållanden som råder lokall.
Ett ytterligare exempel på del ökade utrymmel för personliga val, som mina förslag innebär, är den uppsättning av valbara kurser, som flera program avses innehålla och som framgår av programbeskrivningarna.
Vidare skall, som jag tidigare redovisat i avsnitt 3.5, möjligheter finnas för ungdomar att fullfölja etl individuellt [)rogram. Jag hänvi.sar också till vad jag längre fram föreslår om elevinflytande och om del framtida kursplanearbetet, liksom till vad jag inledningsvis anfört om viklen av att eleverna på olika sätl får ell slörre inflytande och ansvar för sin utbildning
Likvärdigheten tillgodoses främst genom att alla ()rogram får ett antal gemensamma ämnen eller verksamheter. De utgör gymnasieskolans kärna och skall vara obligatoriska för alla elever och därmed tvingande för huvudmännen au anorilna. Denna gemensamma del har jag bedömt det som rimligt alt fastställa till mellan 30 och 42 % av den undervisningstid som skall garanteras.
Därutöver ökar likvärdigheten, jämfört med i dag, givetvis av mina förslag om att alla program blir treåriga och om att vissa garantitider för elevernas undervisning skall bestämmas nationellt.
Utrymmet för lokala beslut blir markant genom limplanerna.
Jag anser det rimligt all man genom lokala beslui får avgöra hur ca 10 % av den totala tiden inom resp. program skall fördelas på de i programmet ingående ämnena. Detta ger möjlighet både alt lillgodose särskilda lokala behov och att ge skolor en önskad profil. Det ger exempelvis möjlighet för en invandrartät kommun att lägga belydligl mer tid på undervisning i svenska. På andra håll kanske man vill salsa |)å estetisk verksamhet, matematik, språk eller öka utrymmel för del individuella tillvalet.
96 Jag ser det som väsentligt alt på olika sätt göra gymnasieskolan mer Prop. 1990/91:85 högskolelik och låta eleverna i större utsträckning få inflytande över och ta ansvar för sitt arbele. Lärares och handledares insatser måste därför tillåtas variera i tid mellan olika elevgrupper efter lokala bedömningar och beslui.
När elever kommer Iill högskolan eller ul i arbele, avkrävs de genast ett betydligt större ansvar och de förväntas också med en gång klara av andra, mindre styrda arbetssäll. En timplan som underlättar friare arbetsformer med fiexibla .scheman som ger större möjligheter än i dag all variera lärarinsatserna är därför önskvärd.
Ett mindre antal absolut låsta timmar innebär .således att skolan själv får bedöma i vilka ämnen och för vilka elever eller grupper av elever undervisningsvolymen skall ökas.
Genom att inte låsa timtalen för olika ämnen till bestämda årskurser får den enskilda skolan en myckel stor frihet att organisera studierna. Bl.a. ger detta betydligt bättre möjligheter till exem|)elvis koncentra-lionsläsning av ämnen. 1 samband med den undersökning om tidsanvändningen, som jag nyss talat om, har eleverna framfört önskemål om en mindre splittrad studiesituation med färre samtidigt lästa ämnen. Koncentrationsläsning är etl sätt att tillgodose elevernas önskemål. Det är också ell sätl alt studera, som är av betydelse för den samverkan mellan gymnasieskolan och komvux, som jag anser önskvärd all utveckla. Situationen för elever som flyttar eller byter studieväg har ibland förts fram som problematisk i samband med timplaner utan årskursfördelning och med koncentrationsläsning. Erfarenheter från grundskolans stadieindelade limplaner säger emellertid alt problemen inte är vare sig ofta förekommande eller särskill slora. Där del blir problem ulgår jag från att elever i behov av stöd får ett adekvat sådant av den kommun som ansvarar för ulbildningen.
Skolan får också frihet att variera lektionstiderna efter vad man finner lämpligast i olika sammanhang. En lektion kan i framliden omfalia t.ex. 30, 60, 80 eller 120 minuter.
Jag har tidigare talat om de nationella grenarna inom de olika programmen. Jag vill här redovisa att jag anser all kommunerna bör, inom ramen för de nationella programmen, få utveckla lokala grenar. Inriktningen och kursplanerna för dessa grenar, skall beslulas av styrelsen för utbildningen.
De lokala grenarna skall limplanemässigl byggas upp på samma säll som de nationella. Detla innebär att nationella program med lokala grenar måste ha en ogrenad årskurs I. De måsle innehålla de nio obligatoriska ämnena, karaktärsämnen i minsl samma omfattning som på de nationella grenarna samt minst del antal lärar/handlcdarledda timmar som eleverna är garanterade. Vidare skall kursplanerna utarbetas efter de riktlinjer för kursplanearbete som blir etl resultat av läroplanskommil-léns arbete.
Den stora rörelsefrihet som skolhuvudmännen får med det nya statsbidragssystemet gör det möjligt att klara sig utan en rad särbestämmelser, som tillkommit för alt säkerställa gymnasial utbildning på orter
97
7 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85
med litet elevunderlag. Jag avser här dels undervisning i B-form, dels de två särskilda timplanesyslemen för dagens sludieförberedande linjer på orter med lilel elevunderlag - alternativa resp. samordnade timplanei' dels den speciella formen med distansundervisning i Torsås.
Härtill vill jag lägga att ett stort antal av de försöksverksamheter som bedrivs i dagens gymnasieskola kommer att kunna bli reguljära inslag genom de nya timplanerna och mina förslag i övrigt. En del av försöken kommer alt naturligt kunna ingå i den nya programstrukturen, andra åter att inrymmas inom det individuella tillvalet. En tredje, tills vidare mycket liten men glädjande nog växande, grupj) av försök gäller undervisning i olika ämnen på främmande språk. Sådan utbildning bör, i framtiden, få starta efter beslut av styrelsen för utbildningen.
Den helt nya timplanekonslruktionen innebär alt en jämförelse med dagens tim|)laner knappast låter sig göras. Resursberäkningarna bygger på antalet undervisningslimmar (neltolid), antalet elever och en uppskattad klassfyllnadsgrad. Till delta har lagts en förhållandevis generös resurs för alt t.ex. kunna ha delad klass. Jag har redan lidigare påpekat alt jag också har beräknat resurser för prov, praktik m.m.
Jag anser del väsentligt att ge skolhuvudmännen och de enskilda skolorna större rörelsefrihet i fråga om resurser än i dag, då endast cn liten del av resurserna är rörliga och kan användas för de ändamål man lokall vill prioritera. Med milt förslag ökar della fria utrymme väsentligt.
Slutligen vill jag anmäla att resursberäkningen är gjord så all en kommun som så önskar kan öka den lärarledda undervisningstiden för alla med 5-10 % med samma kostnadsläckning som i dag och ändå ha resurser för klassdelning mm.
3.7.2 Timplanernas innehåll
Mitt förslag: Följande antal timmar skall varje elev i de natio-
nella programmen garanteras som minsta läiar/handledarledda
undervisning.
För samtliga program
skall följande ämnen, kärnämnen, och
lider gälla:
is venska
140 timmar
Engelska
100 " .
Samhällskunskap
80 "
Matematik
100 "
Nalurkunskap
30 "
Idrott och hälsa
. 80 "
Estetisk verksamhei
30 "
Individuella val
100 "
Specialarbete
30 "
98
Den sammanlagda garanterade undervisningstiden för eleverna totalt inom programmen skall vara följande: Estetiskt program 1 650 timmar
Naturvetenskapsprogram 1 750 " Samhällsvetenskaps- program 1 650 " Övriga program 2 250 "
Skälen för mitt förslag: Gymnasieskolan skall fiirbereda för ell livslångt lärande. Timplanerna och ämnena med deras innehåll bör ilärför vara så litet specialiserade och tidsbundna som möjligt. Ulbildningen bör inriktas på grundläggande kunskaper och ge cn bred kompelens. 1 timplaner och kursplaner skall öppenhet och beredskap för successiva förändringar finnas inbyggda. Jag har i inledningen utförligt redovisat vilka utgångspunkter som varit vägledande vid aibeici med au utforma gymnasieskolan. Jagskall här endast helt kon erinra om huvuddragen.
Först kommer miljöfrågorna. Vår tid kännetecknas av befolkningsexplosion, förslösning av naturresurser, skador i ekosystemen. För all klara välstånd och en tillväxt i balans behövs en allmän kunskap om vad som är fel i dagens syslem. Sådan kunskap skall alla elever få. De skall också lära sig hur man sköter sin kro|)p och hur man förebygger ohälsa.
Eleverna i gymnasieskolan är alla i närheten av myndighetsåldern. De bör själva ha inflytande och ta ansvar för sin utbildning och vänja sig vid alt arbeta självständigt. De skall få en bred medborgerlig utbildning. De skall få tillfälle till estetisk verksamhet och kulturella u|)()lovelser.
I vår tid av internationalisering ökar hela tiilen samröret över gränserna. Förståelsen för andra kulturer behöver öka. Kunskapen om den egna kulturen skall befästas. Språkutbildningen hör förstärkas.
Vad gäller de olika programmens karaktärsämnen redovisar jag, för riksdagens information, i bilaga den minsta garanterade undervisningstid som bör gälla. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag all utfärda en förordning om detla.
99 Bilaga till avsnitt 3.7.2 Timplanernas innehåll Prop. 1990/91:85
De nationella programmens karaktärsämnen
För de olika programmen skall följande undervisningslid minsl garanteras varje elev i nedanstående ämnen.
-t- innebär att denna tid skall adderas till ilet antal limmar som samtliga elever skall ha i motsvarande ämne i kärnan.
Flsteliskt program
Engelska
+ 40
Matematik
-(- 40
Historia
60 Estetiska ämnen
710 Tolalt 850
Naturvetenskapsprogram
N-gren T-gren
-t- 40
-t- 140/ -I- 80
60 30 80 150 110 50 0/60 260
Engelska
-(-
40 Matematik
-1-
I40/-I- 80
Idrott och hälsa
-1-
40 Individuella val
+
40 Historia
60 Religionskunskap
30 Språk
140 Fysik
150 Kemi
110 Biologi
90 Miljökunskap
0/60
Tekniska ämnen
lotalt 900 920
100 Samhälbvetenskapsprogram
E-gren
11-gren
S-gren
Engelska
+ 40
-1- 40
+ 40
Samhällskunskap
+ 80
Matematik
+ 80
-1- 40
+ 80
Idrott och hälsa
-1- 40
+ 40
-H 40
Individuella val
+ 80
+ 80
+ 80
Historia
140 Religionskunskap
30 Språk
140 Psykologi/filosofi
30 Naturkunskap
+ 50
+ 50
+ 50
Ekonomiska ämnen
220 Humaniora/samhälls-
vetarfördjupning
60 Totalt 770 820 770
Övriga program
Ämnen inriktade på
resp. yrkesområde 1 330
3.7.3 Arbetsplatsförlagd utbildning
Mitt förslag: Inom Barn- och fritidsprogrammel, Byggprogrammet, Elprogrammet, Energi|)rogrammet, Fordonsprogrammet, Handels- och administrationsprogrammel, Hanlverksprogrammei, Hotell- och restaurangprogrammet, Industriprogrammel, Livsmedelsprogrammet, Medieprogrammet, Naturbruksprogrammet och Omvårdnadsprogrammel skall minsl 15 % av den totala studietiden arbetsplatsförläggas. Skolhuvudmännen beslutar om hur fördelningen över årskurserna skall göras.
Anskaffning av arbetsplatser sker genom skolhuvudmannens försorg.
Den arbelsplalsförlagda delen av ulbildningen skall planeras och genomföras med utgångspunkt i de utbildnings- och undervisningsmål som fastställts. Den skall ske uniler ledning av en för uppgiften kvalificerad handledare som arbetsplatsen tillhandahåller. Det ankommer på skolhuvudmännen att försäkra sig om handledarnas kvalifikation för uppgiften och att när kvalificerade handledare saknas, anordna utbildning för dessa.
Skolhuvudmännen har ansvar för tillsyn av eleverna under arbetsplatsförlagd utbildning.
Även under den arbelsplalsförlagda delen av ulbildningen skall eleven ha ren elevslatus. Anställningsförhållande skall sålunda inte råda.
Skälen för mitt förslag: Jag har lidigare sammanfattat utvärderarens synpunkter på bl.a. den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen inom försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.
Regeringen valde 1988 att föreslå en period med försöksverksamhet med treåriga yrkesinriktade linjer framför alll för att utröna om det är möjligt att ha så slor del av utbildningen arbetsplatsförlagd. Det rådde en osäkerhet om man skulle kunna finna tillräckligt många arbcis|)lal-ser för att tillgodose behovet.
Det finns i dag ingenting som tyder på alt arbetsplatserna i Sverige generellt sett inte har tillräckliga resurser för alt la emot eleverna i yrkesutbildningen. All man i försöksverksamheten haft svårigheter att uppnå den önskvärda volymen på den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen har främst tre orsaker.
För del första är det en ovan situation för skolan all ha en så iniensiv konlakl med arbetslivet som nu krävs. Delta har inneburit att platsack-visitionen tagit lång tid och skolans personal har helt enkelt inle hunnit med. Skolor som har varil med i försöket ända sedan 1988 anger ock.så alt det går bätlre för varje år. Man kan därför räkna med att skolorna, vill övergången till treåriga utbildningar, behöver arbcia tre till fem år med den arbelsplalsförlagda ulbildningen innan man har arbetat upp tillräckligt många kontakter inom arbetslivet.
102 För det andra har del varil svårt att i någon betydande omfattning engagera småföretag i den arbetsplatsförlagda utbildningen. Jag är dock överlygad om att detta kan lösas på lite sikt.
För del tredje vill jag också påminna om att kommuner, som var med i försöksverksamheten redan från 1988, hade en mycket kort tid Iill planering. Riksdagsbeslutet om en försöksverksamhet med treåriga linjer kom först i juni och skolorna skulle vara klara all la emot elever på dessa linjer under senare delen av augusti. Det är mot denna bakgrund naturligt att ackvisilion av platser för arbetsplatsförlagd utbildning inte har kunnat drivas med full intensitet.
Utvärderarna har pekat på all förutsättningarna för att ha arbetsplatsförlagd utbildning varierar för de olika linjerna och från ort till orl. Inom vissa kommuner är näringslivsstrukluren sådan alt del endast finns etl fåtal lämpliga arbetsplatser för en viss linje. Utbildningen får då i slörre omfattning bli skolförlagd. Vissa branscher har också uppfattningen all man bör ha mer resp. mindre arbetsplatsförlagd utbildning än vad som gäller i försöksverksamheten. Så menar exempelvis FJ-fackets Cenirala Yrkesnämnd all strukturen inom elbranschen gör den olämplig för arbetplalsförläggning, medan byggbranschens företrädare vill ha mer arbetplalsförläggning än vad som är vanligt på de flesta linjer. Uppläggningen av studierna på vissa linjer innebär dessutom all del kan vara lämpligare att ha mer arbeisplatsförläggning under de första åren än vad man har i försöket.
Jag anser det därför vara befogat all ange den minsia lid som bör gälla för den arbelsplalsförlagda liden till 15 % av den totala studietiden under tre år saml all överlämna till den enskilda siyrelsen för utbildningen att besluta om denna tid skall utökas och hur den skall fördelas över åren.
Med en ren elevslatus även i de arbelsplalsförlagda delarna är del naturligt alt skolan, i förhållande till arbetsplatsen, åtar sig ansvaret för eleverna i skadeståndsrättsligt hänseende. Hur detta bör ordnas skall jag återkomma till längre fram (avsnitt 5.9.4).
3.8 Reformens genomförande
Mitt förslag: Gymnasiereformen skall genomföras så alt all intagning till gymnasieskolan läsåret 1995/96 avser de nya programmen.
Intagning till programmen får starta inför läsåret 1992/93. Kommuner och landsting bör upprätta planer, som visar hur programmen skall införas inom dessa tidsramar.
Intagning Iill tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk linje upphör från och med läsåret 1991/92.
103 Årskurs 4 av fyraårig teknisk linje får anordnas för sista gången läsåret 1992/93.
Intagning till övriga linjer får ske sista gången inför läsåret 1994/95.
Den statliga regleringen av nuvarande gymnasieorter avvecklas fr.o.m budgelårel 1993/94.
Skälen för mitt förslag: Gymnasiereformen är cn omfattande reform. Den innebär för del första en ny struktur av studieprogram med radikalt utökat utrymme för både personliga val och lokala beslut. Reformen innebär för det andra att gymnasieutbildningen skall präglas av etl delvis nytt innehåll, där miljöfrågor och internationella perspektiv ställs i förgrunden. För det tredje är reformen en uppfordran till hela arbetslivet - det privata såväl som det offentliga - att tillsammans med skolan la ell ansvar för alt ungdomarna i landet får en modern yrkesutbildning av hög kvalitet genom all ställa utbildningsplatser till förfogande.
Den nya gymnasieskolan skall bedrivas med del slatsbidrag.ssystem och med den syn i övrigt på ansvaret för skolan, som riksdagen nyligen har beslutat om med anledning av mina förslag i ansvarspropositionen.
På statlig, nationell nivå, skall ett läroplansarbele bedrivas. Kursplaner skall fastställas. Vidare skall staten sörja för all ett ulbud av angelägen fortbildning tas fram och erbjuds huvudmännen. Därutöver kommer slatliga informationsinsatser att genomföras efter riksdagsbeslutet för den riksomfattande information om reformen som är nödvändig. Det mest omfattande förberedelsearbetet skall emellertid bedrivas i skolorna och i kommuner och landsting.
Vilka program och grenar som huvudmännen skall inrätta är en fråga för lokala överväganden och samråd mellan olika huvudmän. Varje ung människa, har rätt att av sin hemkommun erbjudas etl allsidigt urval av program och grenar. De och deras föräldrar har rätt till information om samtliga nationella program. Samverkansavial skall slutas mellan huvudmän. Inom samma yrkesulbildningsområde kan förhållandena och förulsällningarna skilja avsevärt mellan olika huvudmän. Det näraliggande arbetslivet, lokalbesiåndel och tillgången på utrustning är exempel på faktorer, som talar för att så många beslut som möjligt bör fattas av huvudmännen själva under genomförandeperioden. Detta är skälet till mill förslagom att statens beslut om genomförandet skall begränsas till all ange två tidpunkter
- när genomförandel får börja, läsåret 1992/93
- när det senast skall starta, läsåret 1995/96.
Därmed kommer reformen alt vara fullt genomförd i alla årskurser och i hela landet läsåret 1997/98.
Ett annat område, som fordrar ell omfattande lokalt förberedelsear-beie, är de föreslagna timplanerna. De är utformade så all de lokall skall kunna läggas upp för att passa elevernas behov och de förhållanden, som råder vid varje skola. Friheten är stor när det gäller att sprida eller
koncentrera olika ämnen på dagar, veckor, terminer och läsår liksom Prop. 1990/91:85 mellan årskurser. Lektionernas längd skall kunna variera, timplanerna innehåller inte längre begreppet veckotimmar. Friheten är också slor när det gäller att bestämma hur slora undervisningsgrupperna skall vara vid olika tillfallen och att avgöra när och för vilka elever mer lärarledd undervisning behövs, liksom när och för vilka ett mer självständigt upplagt arbete kan vara lämpligt. De föreslagna timplanerna skall i framtiden vara ett underlag för den lokala styrelsen för gymnasieskolan när det gäller all avsätta medel för en lärarledd undervisning av minst den omfattning som timplanerna anger.
Hösten 1990 anlog riksdagen ansvarspropositionens förslag om skolplan. Detta beslut gör del naturligi att många frågor, som gäller gymnasiereformens genomförande, anges i skolplanen.
1 den nya gymnasieskolan är det mer nödvändigt än tidigare att människor samarbetar på olika sätt om man skall lyckas med sina uppgifter. När verksamheten tidigare styrdes hårt av cenirala bestämmelser, som detaljerat föreskrev hur arbetet skulle ordnas, hade lärarna mindre möjligheter till samarbete och att utveckla skolan tillsammans med andra. En rad frågor som skall lösas lokalt, kräver i forisäliningen gemensamma överväganden och samråd. Jag ser arbetet med gymnasieskolans arbetsplaner som strategiskt för en skola med lokalt engagemang och ansvar.
För att detla lokala förberedelsearbete med alt genomföra gymnasiereformen skall vara möjligt fordras all de nödvändiga statliga besluten föreligger senast vid vissa bestämda tidpunkter. Jag räknar med alt regeringen fastställer mål och riktlinjer för gymnasieskolan senast vid utgången av år 1991 med ledning av vad jag nu föreslagit. Jag bedömer alt dessa kommer att gälla uniler genomförandeperiodens inledningsskede i avvaktan på resultatet av den nu tillsalla läroplanskommilténs arbete.
Av direktiven till läroplanskommittén, vilka jag redogör för i avsnitt 5.4, framgår all kommittén senast den 1 juli 1991 skall presentera modeller och riktlinjer för hur gymnasieskolans och vuxenutbildningens kursplaner skall utformas.
Denna redovisning bör bli ett viktigt underlag för kommuner och landsting inför deras planering och genomförandebeslul. Jag räknar med alt den kursplaneöversyn, som därefter skall fullföljas av skolverkel i alll väsentligt skall vara slutförd till sommaren 1992.
Hösten 1990 lillkallade jag en parlamentarisk beredning av betygsfrågorna. Beredningen skall ha slutfört sitt arbete Iill sommaren 1991. Mot denna bakgrund räknar jag med all kunna förelägga riksilagen ett förslag om gymnasieskolans betygssystem under riksmötet 1991/92.
Budgetåret 1991/92 blir med denna uppläggning etl år, som ägnas åt förberedelsearbete, planering, information saml läroplans- och kursplanearbete.
Den statliga regleringen av nuvarande gymnasieorier föreslås upphöra den 1 juli 1993. När en ny struktur på gymnasieskolan nu skall införas - bl.a. med stöd av en statlig genomföranderesurs - skulle etl bibehållande av de gymnasieorter, som inrättades för ca 20 år sedan, verka åter-
hållande på utvecklingen av den nya gymnasieskolan. Ett förlängt eta- Prop. 1990/91:85
bleringsstopp skulle också vara till nackdel för nya gymnasiekommuner som därmed kunde gå miste om möjligheten alt få del av genomföran-dcresursen. Tidpunkten för avvecklingen av den slatliga regleringen är satt med hänsyn till den planeringsperiod som behövs för samråd mellan kommunerna.
Varje kommun, som inle har en gymnasieskola, får således besluta om man även efter 1 juli 1993 skall sända sina ungdomar till gymnasieskolor i närliggande kommuner, eller om man skall investera i en egen skola. Jag vill i det här sammanhanget utveckla min .syn på nyetablering av gymnasieskolor.
1 övergången från den statliga detaljplaneringen till det nya systemet kan finnas en risk att uppdämda ambitioner att få starta egen gymnasieskola kan leda till att nya gymnasieskolor för de nationellt fastställda programmen anordnas på ell sätt som inte är i elevernas intresse och som inte heller står i samklang med del politiska syftet att få bredd i utbildningen. Vad jag tänker på är risken all vissa kommuner etablerar en egen gymnasieskola med endast några få av de naiionelll fastställda programmen. Lättast all etablera blir då några av de främsl högskoleförbe-redande programmen, som kräver mindre utrustning än vad som i allmänhet gäller för de yrkesförberedande.
Etl beslut om nyetablering av en ny gymnasieskola måste föregås av en noggrann analys av utbildningsbehovet uiifrån ungdomarnas intresse, arbetsmarknadens struktur och regionens totala utbildningsutbud. Till detla kommer också att en nöilvändig hög utbildningskvalitet förutsätter att en skola kan erbjuda fiera program med olika inriktning. Genom ell brett urval av utbildningsprogram skapas underlag för all ha lärare med olika bakgrund och skiftande kompetenser vilket bidrar positivt till ett kreativt arbetsklimat på en skola.
Seklorsbidraget till skolverksamheten är också så utformat alt det beaktar variationerna i de kostnader som är förenade med olika utbildningsprogram. Statsbidragets utformning bidrar därmed till all ge förutsättningar för ell allsidigt utbildningsutbud.
I detta sammanhang vill jag också framhålla alt länsstyrelserna har en viktig uppgift när del gäller utbildningsplanering för regional ulveckling. Detta arbele kräver en fortlöpande dialog med kommunerna. Länsstyrelserna kan därigenom medverka till att kommunernas siällningslagande sätts in i ett övergripande regionalt perspektiv.
Den särskill lillkallade utredningen för ulvärdering av försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan kommer i september 1991 all avlämna sin slutrapport. Den kommer att vara av största betydelse för all genomföra reformen i praktiken, för kurspla-neulvecklingen och för gymnasieskolans fortsalla utveckling.
Av mina förslag följer att intagning till nuvarande linjer i gymnasieskolan får ske sista gången inför läsåret 1994/95. I vilken takt och hur införandet av program resp. avveckling av linjer sker under genomförandeperioden avgör varje huvudman med följande undantag.
106 I proposition 1987/88:102 om ulveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan förutsatte dåvarande utbildningsministern att intagningen till de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna skulle upphöra från och med läsåret 1991/92.
I proposition 1988/89:90 om ingenjörsutbildning förutsatte utbildningsministern att årskurs 4 på fyraårig teknisk linje skulle anordnas för sista gången läsåret 1992/93.
Den successiva övergången till utbildning på de nya programmen liksom avvecklingen av de tvååriga ekonomiska och tekniska linjerna samt av intagningen till årskurs 4 på fyraårig teknisk linje bör lämpligen komma till uttryck genom övergångsbestämmelser till ändringarna i skollagen.
I dagens gymnasieskola pågår försöksverksamheter av olika slag. En hel del av dessa verksamheter grundas på förordningar, som har utfärdats av regeringen. Med de förändringar som nu föreslås beträffande gymnasieskolan kan huvudparten av dessa förordningar upphävas. Beslut om upphävande torde ankomma på regeringen. Om riksdagen bifaller mina förslag om en ny gymnasieskola, avser jag att återkomma till regeringen beträffande försöksförordningarna.
3.9 Kostnader och finansiering
Mitt förslag: Finansieringen av den nya gymnasieskolan är ett gemensamt åtagande för stal, kommun och arbetsliv.
Det statliga bidraget till finansieringen sker genom direkta ul-giftsbegränsningar - genom kraftiga neddragningar i den statliga skoladminislrationen saml genom en limplanekonslruktion som leder till minskade anspråk på kommunerna.
Del kommunala bidraget Iill finansieringen sker genom rationalisering och en ökad produktivitei. Ett statligt resultatkrav beräknas på seklorsbidraget under en tidsperiod.
Arbetslivets bidrag till finansieringen sker genom alt den arbetsplatsförlagda delen av undervisningen finansieras genom en omfördelning inom ramen för de lagstadgade arbetsgivaravgifterna.
Under budgetåren 1992/93-1997/98 beräknas en särskild reform- och genomföranderesurs
Skälen för mitt förslag: Regeringen har i årets budgetproposition, mol bakgrund av del ekonomiska läget och utsikterna för de närmaste åren, lagt fram riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ett av de viktigaste målen för denna är alt förbättra tillväxtförulsältningarna i den svenska ekonomin. Den tekniska utvecklingen fortsätter i snabb takt, och den europeiska integreringen leder till en ökad konkurrens och påskyndar strukturomvandlingen. Det ställer ökade anspråk på arbctskraf-
lens kompetens och på nya former för arbetsorganisation på arbetsplat- Prop. 1990/91:85 serna.
En moderniserad och utbyggd gymnasieskola är enligt min uppfattning en viktig förutsätlning för att möjliggöra en fortsatt strukturomvandling och en god produktivitetsutveckling. Utbildningssatsningar på gymnasieskolan och insatser inom ramen för vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen har en ceniral roll i regeringens politik för att långsiktigt stärka konkurrenskraften och att öka tillväxten i ekonomin.
En reformering av gymnasieskolan enligt mina förslag skapar ett storl finansieringsbehov. I ell fortvarighetslillslånd beräknas reformen kosta tolalt 1 300 milj.kr. Därutöver bör särskilda resurser tillföras huvudmännen under den sexåriga genomförandeperioden. De samhällsekonomiska förulsällningarna ställer krav på all nya ulgiflsålaganden måste finansieras genom omprioriteringar, besparingar och ralionali.se-ringar inom ramen för en begränsad tillväxt.
Reformens långsikliga betydelse för den svenska ekonomin och dess konkurrenskraft samt de allmänna ekonomiska förutsättningarna kräver en bred uppslutning kring finansieringen. Mol denna bakgrund är utgångspunkten för mina finansieringsförslag alt finansieringen måste ses som ett gemensaml åtagande för stat, kommun och arbetsliv. Jag skall senare utveckla dessa förslag.
Kostnadsberäkningar
Förlängningen av utbildningstiden på de yrkesinriktade linjerna till Ire år belyder att del totala elevantalet i gymnasieskolan utökas med ca 40 000 elever vid full utbyggnad.
Utgångspunkten för mina beräkningar av de tillkommande undervisningskostnaderna är den struktur och de nya limplaner, som jag tidigare har redovisat, och de principer som hittills tillämpats vad avser dimensioneringen av gymnasieskolan i förhållande till anlalel 16-åringar i riket.
Enligt vad jag tidigare anfört föreslås intagning på de nya programmen få ske fr.o.m. läsåret 1992/93. Jag angav samtidigt att senast budgetåret 1995/96 skall samtliga elever i årskurs I las in på de nya programmen. Några statliga organisationsbeslut existerar således inle i samband med övergången till de nya programmen.
Friheten för kommunerna att välja när övergång till de nya programmen skall ske, medför all kostnadsberäkningen bör kopplas till antalet 16- åringar i riket vid fullt genomförd ny programstruktur. Det betyder läsåret 1997/98, dvs. det första läsår då alla i också årskurs 3 studerar enligt de nya programmen.
Kostnaderna för undervisningen har beräknats uiifrån dels samma kostnadsnivå som i årets budgetproposition, dels dagens fördelning i 30-och 16-klasser och antaganden om en klassfyllnad motsvarande dagens organisation. I mina beräkningar har jag vidare lagil hänsyn till behovet av resurser vid gruppdelning för laborationer etc. saml för tid utanför timplanerna för särskilda aktiviteter som prov, praktik och studiebesök
m.m. Som jag redovisat i avsnitt 3.7.1 innehåller limplanerna en lägsta Prop. 1990/91:85 garanterad undervisningslid. Jag har dock beräknat resurser så all utrymme finns för huvudmännen att öka undervisningstiden med 5-10 % utöver den angivna tiden.
Med ovan angivna förutsättningar har jag beräknat undervisningskostnaderna (ill 7 274 milj.kr.
Det avser kostnader motsvarande dagens allmänt undervisningsbidrag, skolledningsresurs, särskilt undervisningsbidrag, särskilda lönekostnadsbidrag, bidrag till lokal skolutveckling, bidrag till sjukförsäkrings- och folkpensionsavgifter, allmän tilläggspensionsavgift, lönekostnadspålägg, bidrag till studie och yrkesorientering, inbyggd utbildning, gymnasial lärlingsutbildning och de särskilda kostnaderna för försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar.
I försöksverksamheten beräknas den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen (APU) utgöra ca 25 % fördelad med 10 + 10 + 60 % över de tre åren. I den nya gymnasieskolan anges APU som minsl 15 % fördelad över de ire åren. Della ger bättre möjlighet all uiifrån lokala förulsätlningar anpassa den skolförlagda och den arbelsplalsförlagda delen av yrkesutbildningen. Jag har beräknat kostnaderna för ersättning till företagen för APU till 753,8 milj.kr.
Under APU skall ungdomarna få handledning av anställda vid förelagen. Som stöd till kostnader för utbildning av sådana handledare har jag beräknat 72 milj.kr.
Vidare skall eleverna under denna del av utbildningen ha ell med anställda ]ärr\förban försäkringsskydd (jfr avsnitt 5.9.4). Jag har beräknat 5,9 milj.kr. för detta ändamål.
Som jag tidigare har redovisat innebär förlängningen av de yrkesinriktade linjerna till tre år att det totala elevantalet i gymnasiet utökas med ca 40 000 elever vid full utbyggnad.
Den nämnda förlängningen av studietiden medför också ökade studiestödskosinadcr. Jag har beräknat denna kostnadsökning till 395,6 milj.kr.
Jag har beräknat de tillkommande kostnaderna för skolmåltider, läromedel, förbrukningsmaterial, lokalvård m.m. Iill 400 milj.kr.
Mina beräkningar i del föregående ulgår från del beräknade resursbehovet i ett forlvarighetstillstånd, dvs. fr.o.m. budgetåret 1997/98. Jag bedömer del nödvändigt alt under den sexåriga genomförandetiden tillföra extra resurser för vissa ändamål .så all införandel av de nya programmen underlättas.
Jag har som en särskild genomföranderesurs för kommunernas planering och information beräknat 500 kr. per elev i den nya strukturen, vilket får full effekt budgetåret 1997/98 med ca 133 milj.kr.
För inirodukiionsfortbildning av främsl lärare i karaktärsämnen, men också för skolledare har jag beräknat 11 milj.kr. Del förändrade innehållet i ämnena fordrar enligt min mening extra insatser för fortbildning. Jag har därför beräknat extra medel för ämnesfortbildning med 80 milj.kr.
109 I genomförandeskedet bedömer jag del vidare nödvändigl med för- Prop. 1990/91:85 stärkta insatser för handledarulbildning och har för detta beräknat 30 milj.kr.
Jag har tidigare redogjori för de erfarenheter som hittills vunnits av försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade linjer.
Den av regeringen tillsatta utvärderaren pekar i sin senaste rapport på att många kommuner gick in i försöksverksamheten med utrustning som är etl par årtionden gammal. Under 1980-lalet har sannolikt också många kommuner avstått från behövliga investeringar i utrustning och lokaler i väntan på att få kännedom om vad som skulle krävas i den nya utbildningen. Utvärderaren anser därför, att de extremt höga ulrusl-ningskoslnader som vissa kommuner redovisat inle kan relateras till försöksverksamheten som sådan. En kostnadsanalys bör i stället la sin utgångspunkt i jämförelsen mellan moderniserad tvåårig utbildning och en treårig utbildning.
Sett i etl längre tidsperspektiv har kraven på yrkeskunnande successivt förändrats. För etl halvt sekel sedan var det viktigt alt ha ett ordentligt hanlverkskunnande. Under 1950-talel övergick man allt mer till produktion med hjälp av industriella maskiner och behovet av etl hanlverkskunnande minskade. Förmåga alt manuellt hantera maskinerna blev viktigare. I slutet på 1970-lalet skedde en övergång till kvalificerat styrda maskiner som ofta kunde programmeras att ulföra olika saker. Produktionsutrustningen blev så dyr all en ostörd produktion ulan stopp till följd av maskinskada blev en nödvändighet. Kunskap om drift och underhåll av dessa maskiner blev allt viktigare.
Dessa förändringar i arbetslivet har också avspeglat sig i yrkesutbildningen. Från att ha varit inriktat på ett hanlverkskunnande övergick ulbildningen på 1960-talet till en mer detaljerad uppläggning med sla-lionssyslem, där man lärde sig den manuella hanteringen av maskinerna. På 1970-lalet övergick man gradvis till att skapa en utbildningssituation som är så verklighetstrogen som möjligt. Detta innebar att kravet på att utrusta skolorna med fullstora produktionsmaskiner ökade. Detta ledde till stora investeringar i utrustning som ofta har en låg utnyttjandegrad.
Den tekniska utvecklingen och den förändring av arbetets innehåll och organisation som nu skett i näringslivet medför förändrade krav på utbildningen. Tillämpningar och färdighelsträningar bör tonas ner till förmån för en teknikförståelse och en beredskap alt lära nya saker och att lösa uppkomna problem. Skolans övningar och laborationer bör inriktas på att förstå processerna. Tillämpningar i produktionsmaskiner hör naturligt hemma på företag och bör i största utsträckning ske under den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen. Skolans investeringar kan således i ökad omfattning inriktas mot mindre ulbildningsuirustning och simulatorer.
Dagens regler för statsbidrag till anskaffning av utrustning grundar sig på etl av SÖ fastställt bidragsunderlag. Delta utgörs av beräknade kostnader för en normalutrustning för en klass på studievägens karaktärsämnen. Som vägledning för sådant bidragsunderlag utfärilar SÖ nor-
malutrustningslistor. Dessa listor har kommit att få en för kommunerna Prop. 1990/91:85
styrande effekt. Övergången till ett målrelaterat styrsystem med ett schabloniserat statsbidrag som allmänt finansiellt stöd till skolväsendet bör, enligt min mening, också få genomslag på bidragel till utrustnings-kostnader. Jag menar således all della statsbidrag också bör beräknas mera schabloniserat och all dessa normalutrustningslistor därmed kan avvecklas.
Mol bakgrund av dessa erfarenheter anser jag det väsentligt alt införandet av en ny yrkesutbildning i gymnasieskolan också åtföljs av en modernisering av den utrustning i enlighet med vad jag nu redogjori för. Jag föreslår därför alt 100 milj.kr. utgår som etl extra stimulansbidrag till kommunerna under perioden 1992/93 - 1997/98 till kompletterande inköp av utrustning. I-rån och med budgelårel 1998/99 bör del åligga huvudmännen alt ansvara för underhåll och nyinköp av utrustning.
För cenirala tiivccklingsresurser har jag beräknat 146 milj.kr.
För reform- och genomförandekostnader beräknar jag således totalt 500 milj.kr.
Jag beräknar således del sammanlagda medelsbehovet för den nya gymnasieskolan vid full effekt (inkl. reform- och genomförandekostna-der) till 9 401,3 milj.kr. En kostnadsberäkning för den dimensionering jag beräknat för budgelårel 1997/98 men avseende samtliga ulbildningar enligt dagens studievägsslruktur i gymnasieskolan ulgör 7 593,3 milj.kr. I förhållande till delta innebär den nya gymnasieskolan således ett ökal medelsbehov på avrundat 1 800 milj.kr.
Det nya sektorsbidraget har stor följsamhet till förändringarna i po-pulationen. Den nedgång i antalet 16-åringar som inträffar under genomförandeperioden påverkar såleiles gymnasieskolans andel av sektors-bidraget. Jag avser ilock att i det årliga budgetarbetet la hänsyn till införandet av de nya programmen så att gymnasieskolans andel av sektorsbidraget för budgelårel 1997/98 innehåller de nu beräknade I 800 milj.kr.
Finansiering av den nya gymnasieskolan
Utgångspunkten för mina finansieringsförslag är, som jag angav inledningsvis, all finansieringen av den nya gymnasieskolan måsle ses som etl gemensaml åtagande för stat, kommun och arbetsliv.
Del siatligu bidraget till finansieringen av den nya gymnasieskolan, sker genom kraftiga neddragningar i den statliga skoladministraiionen samt genom en limplanekonslruktion som leder iill minskade anspråk på kommunerna.
Riksdagens beslui med anledning av ansvarsproposilionen innebär en kraftigt minskad statlig skoladminislration i förhållande till dagens situation. Denna bes[)aring beräknar jag till 100 milj.kr.
Som jag nyss redovisat ändras timplanerna och blir belydligl mindre detaljerade. I stället för att uttrycka undervisningsvolymen som del antal veckotimmar etl ämne skall omfatta, har limplanerna nu ulfoimals så att de anger den volym av undervisning som eleverna skall garanteras
under tre år. Den lärar-/handledarledda undervisningslid som garanteras Prop. 1990/91:85 eleverna är något mindre än dagens timtal uttryckt i veckotimmar.
Besparingar genom denna utformning av timplanerna beräknar jag till ca 330 milj.kr.
Det kommunala bidragel till finansieringen sker genom rationalisering och en förbättrad produktivitet.
Förändringsarbetet inom skolområdet präglas av ell systematiskt arbele all ulveckla styrningen av skolan i riktning från regelstyrning till en mål- och resultatorienterad styrning. Den slatliga regleringen av tjänster som lärare m.fl. har upphört med utgången av år 1990. Del om-fallande och tyngande statliga regelverket kring tjänsterna ersätts i den nya skollagen av en ytterst begränsad statlig reglering. Den nuvarande regleringen av skolans organisation avvecklas och kommunerna har frihet att disponera över skolans ekonomiska resurser.
Avvecklingen av de nuvarande reglerna om klass- och gruppstorlekar, om begränsad rätt till start vid lågt elevantal eller fortsatt undervisning vid minskande elevantal innebär en möjlighet för kommunerna all utifrån lokala förhållanden och i samverkan med grannkommuner ulveckla sin gymnasieorganisation på ett effektivt säll.
Syftet med förändringarna är således all ge möjlighet till en lokal anpassning av verksamhet och organisation och stimulera till ett effektivt utnyttjande av resurser.
Den nuvarande regleringen av organisation och resurser motverkar ell effektivt resursutnyttjande i kommunerna och är etl hinder för samverkan mellan skolformer och över kommungränser. Jag menar all möjligheten iill samverkan mellan utbildningsanordnare är speciellt viktig i framliden för att lillgodose elevernas rätt till ett allsidigt urval gymnasieutbildningar. Etl ökat sambruk av tillgängliga resurser är också avgörande för utvecklingen av gymnasieskola och vuxenutbildning. Kommunförbundet liksom enskilda kommuner har också i olika sammanhang framfört uppfattningen all ett effektivare resursutnyttjande kan bli resultatet av en statlig avreglering.
Jag anser därför alt, som ett led i en konsekvent genomförd målstyrning, ett resultatkrav kan formuleras på skolsektorn som ell rationaliseringskrav. Della bör beräknas som eit procentuellt uttag på seklorsbidraget.
De frigjorda resurserna återförs direkt till kommunerna som ett re-formlillskott i takt meil reformeringen av gymnasieskolan.
Jag anser att ett rationaliseringskrav på ca 0,5 % per år beräknat på del totala sektorsbidraget under en fyraårsperiod är ell limligt statligt resultatkrav. Del medför all ca 617 milj.kr. kan frigöras för reformeringen av gymnasieskolan.
Den framtida modellen för yrkesutbildning har som utgångspunkt att yrkesutbildningen skall vara ell gemensaml ansvar för stat, kommun och arbetsliv.
F.n betydande del av yrkesutbildningen (minst 15 %) sker ute på arbetsplatserna. Jag anser del därför viktigt att arbcllivels ansvar för yrkesutbildningen också markeras och tydliggörs i finansieringsmodellen.
112 Det innebär all arbetslivet får bära kostnaderna för den arbetsplats- Prop. 1990/91:85 förlagda delen av utbildningen. Det sker adminislralivl enklast genom alt en viss procentuell andel av lönesumman uttaxeras för att finansiera den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen .
Finansieringen enligt denna modell kan ses som en kostnadsfördelning mellan utbildande och icke utbildande arbetsplatser. Bidragel till den arbelsplalsförlagda delen av utbildningen kan i detta perspektiv anses leda till kostnadsutjämning i rätlvisesyfte inom arbetslivet.
Ett kostnadsansvar för arbetslivet genom kopplingen till arbetsgivaravgiften torde också vara en återhållande faktor när del gäller ersättningsnivån liil de enskilda företagen.
Jag bedömer, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet, att en finansiering av den arbetsplatsförlagda delen av ulbildningen är möjlig genom alt en viss andel, 0,12%, av arbetsmarknadsavgiften las i anspråk.
De totala kostnaderna för den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen beräknar jag till 753 milj.kr.
Tekniskt innebär del att arbetsmarknadsavgiften sänks i motsvarande mån som den nuvarande vuxenutbildningsavgiften höjs. Samtidigt bör benämningen av avgiften ändras till ulbildningsavgift. Ändringen innebär alt 2 kap. 1 § lagen (1981: 691) om socialavgifter måste ändras. Jag har samrått med chefen för socialdepartementet angående della.
Inkomsterna från avgiflen återförs via del statliga diiftbidragel till kommuner, som vidareför del till arbetslivet.
AnslagsefTekter
Mina kostnadsberäkningar utgår, som jag redovisat, från en rad antaganden. Det ligger i sakens natur dels att sådana måste till vid en förändring av den omfattning, som mina förslag innebär, dels all en uppföljning av dessa beräkningar måste ske löpande och justeringar göras vid behov.
Enligt min mening bör rationaliseringskravet på kommunerna ställas fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Av den ökade kostnaden skall sektorsanslagel endast tillföras medlen från neddragningen av den statliga skoladministraiionen (100 milj.kr.) och från arbetsgivaravgiften (753 milj.kr), eftersom effekterna av rationaliseringskravet och timplaneförändringarna ligger inom sektorsanslagel.
Jag anser att de nya medlen skall tillföras sektorsanslagel under en treårsperiod fr.o.m. budgelårel 1992/93 med fördelningen 253, 300 och 300 milj.kr.
8 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85
4 Den kompetensinriktade vuxenutbildningen Prop. i990/9i:85
4.1 En kort historik
Den kompetensgivande vuxenutbildningen i Sverige växte fram ur del fria bildningsarbetet, ur kvällsgymnasier och korrespondensutbildning. När satsningen på vuxenutbildningen inleddes med 1967 års proposition angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens område m.m.(prop 1967:85, SUll, rskr. 277) dominerade fortfarande folkbildningen de vuxnas utbildningsmöjligheter.
Ökade kompetenskrav i arbetslivet och formella behörighetskrav för tillträde till vidareutbildning började väga tyngre i människors val av utbildningar och blev den avgörande drivkraften till att en kompetensgivande vuxenutbildning skildes ut från den fria och frivilliga folkbildningen.
1 nyssnämnda proposition angavs tre huvudmotiv för en satsning på vuxenutbildningen: att överbrygga de växande utbildningsklyftorna i samhället, att öppna möjligheter för individen alt senare i livet komplettera ungdomsutbildningen och alt förse arbetsmarknaden med väl utbildad arbetskraft.
Uniler intryck av den internationella debatten om återkommande utbildning och livslångt lärande samt av starka fackliga krav kom de fördelningspolitiska målen för vuxenutbildningen alltmer i förgrunden. I 1971 års proposition om vuxenutbildning (prop.1971:37) angavs uttryckligen att det övergripande målet för utbildningen var all åstadkomma en utjämning av den faktiska levnadsnivån.
1970-talets fortsatta reformer tog i hög grad fasta på vuxnas ekonomiska förutsättningar att delta i studiearbetet. Genom lagstadgad rätt till ledighet för studier och olika former av studiestöd med en klar prioritering av dem som hade kort eller bristfällig utbildning, fortsatte de för-delningspolitiskt inriktade satsningarna. Under 1970-talels första del tillkom också grundvux, en utbildning som riktar sig till vuxna med bristfälliga kunskaper och färdigheter i läsning, skrivning och räkning.
Den totala omfattningen av den kommunala vuxenutbildningen tilläts öka fram till 1970-talets slut. Budgetåret 1978/79 infördes ett tak på gymnasieskolekurserna och 1982/83 för hela den kommunala vuxenutbildningen.
Den fortsatta omvandlingen av arbetsorganisation och arbetsliv under 1980-talet, med snabbt stigande krav på arbetskraftens kom|)etens, har medfört en stark tillväxt av personalutbildningen, dvs. den utbildning arbetsgivare anordnar eller låter anordna för sina anställda. Denna tillväxt ökar risken för att utbildningsklyftorna vidgas. LO och TCO har övertygande visat alt personalutbildningen till såväl inriktning, innehåll som omfattning missgynnar dem som har korta.st utbildning. Regeringen har i april 1990 tillkallat en parlamentarisk kommitté för utredning om kompetensutveckling i arbetslivet (Dir. 1990:25) Kommittén väntas avlämna förslag senare i år.
114 Komvux finns i nästan samtliga kommuner och landstingskommuner i riket och mer än hälften av kommunerna har vuxenutbildningsenheter i sin skolorganisation. Kvinnorna dominerar i komvux och utgör drygt 65 % av de studerande. Knappt en iredjedel av eleverna är under 24 år, en iredjedel är mellan 25 och 34 år och knappt 40 % är över 35 år. Var tredje elev som studerar på etapj) 1 är numera invandrare. Även om de flesta invandrare studerar på grundskolenivå, finns det också många i de teoretiska gymnasieskolekurserna.
1 grundvux dominerar invandrarna med fördelningen 60 % invandrare och 40 % svenskar. Invandrarna är genomgående äldre än svenskarna och över hälften är över 35 år. Bland svenskarna är 40 % över 35 år, drygt 50 % mellan 20 och 34 år och 8 % under 20 år.
4.2 Den kompetensinriktade vuxenutbildningen i framtiden
Min bedömning: De syften med vuxenutbildningen som angavs i 1967 års riksdagsbeslut ligger fast, nämligen att överbrygga utbildningsklyftorna i samhället, att öppna möjligheterna för individen att komplettera sin ungdomsutbildning samt att bidra till att höja kompetensnivån inom yrkeslivet. Satsningar på grundläggande vuxenutbildning skall prioriteras.
Skälen för min bedömning: Den kommunala vuxenutbildningen skall medverka till att förverkliga de allmänna målen för vuxenutbildningen genom all erbjuda vuxna kompelensinriktad utbildning motsvarande den som ges i grundskolan och gymnasieskolan.
Den snabba utvecklingen mot ett mera kunskapsintensivt arbetsliv skärper anspråken på vuxenutbildningen. 1 etl arbetsliv och i ett samhälle där kunskaper och utbildning blir allt viktigare, kommer de strategiska investeringarna att bestå i del som många ännu inte vant sig vid att betrakta som investeringar - nämligen människors kunskaper och erfarenheter. Att ulveckla näringslivet blir i långa stycken liktydigt med att ulveckla den mänskliga arbetskraften.
En medveten strategi för vuxenutbildningen är nödvändig för att utveckla den svenska ekonomins konkurrenskraft men också för att förhindra att ett mera kunskapsrikt arbetsliv skapar nya utbildningsklyftor mellan och inom olika grupper.
Alt överbrygga och utjämna utbildningsklyftor inom och mellan generationerna hör till vuxenutbildningens viktigaste syften. Den ulvärdering som redovisats av en särskild tillkallad utredningsman i rapporten Vuxenutbildning 1970-talets reformer - en utvärdering (DsU 1985:10) visar tillsammans med annan forskning att uljämningseffeklena dock varit mycket måttliga.
115 Av erfarenhet vet vi att arbetstagare utan yrkesutbildning och med Prop. 1990/91:85
låg utbildning i övrigt har en svag ställning på arbetsmarknaden. Brister i grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning får konsekvenser för individens situation inom många olika områden. Risker för arbetslöshet, arbetsskador och social utslagning gör de korttidsutbildade, särskill bland invandrade grupper, mer utsatta än andra.
Skillnaderna i utbildning har också en regional dimension som samspelar med näringslivsstrukturen i olika delar av landet. Arbetslivets för-änilring och tillväxt i storstäderna och på universitetsorterna medverkar Iill all attrahera välutbildad arbetskraft medan slora delar av landet, med en redan oförmånlig utbildningsstruktur, riskerar att ytterligare utarmas.
För att vuxenutbildningen skall kunna bli den möjlighet som kortlidsulbildade vuxna behöver är del nödvändigl all insatserna för dem prioriteras. Mina förslag i del följande skall ses i detla perspektiv. Den miniminivå i fråga om basfärdigheier - motsvarande årskurs 6 i grundskolan - som lades fast genom tillkomsten av grundvux i början av 1970-talel är, som SÖ också påpekat i sin fördjupade anslagsframställning, i dag helt otillräcklig.
Med de förslag jag för fram i dag får alla ungdomar en 12-årig sammanhängande utbildning. Även dessa förslag medför att utbildningsklyftorna mellan unga och vuxna skärps. Den kommunala vuxenutbildningen måste därför också kunna möta kraven från dem som behöver förbättra sin utbildning på gymnasienivå för att t.ex. skaffa sig behörighet för högre studier.
Utvecklingen av arbetsliv och arbetsmarknad motiverar också en yrkesutbildning som stärker människors ställning på arbetsmarknaden rent generellt. Mina förslag i del följande innebär att den kommunala vuxenutbildningen kommer alt kunna erbjuda påbyggnadsutbildningar som har en kompetenshöjande karaktär. Utbildningarnas mål är således all ge de vuxna en utbildning som för dem till en ny nivå i yrket eller till ell nytl yrke.
Jag vill betona den kommunala vuxenutbildningens roll som ett alternativ till personalutbildningen. Den sistnämnda är styrd av företagens behov och tar sikte på att öka den anställdes kompetens i anställningen och på den enskilda arbetsplatsen. Den kommunala vuxenutbildningens uppgift är att stärka den enskildes situation i samhället och på arbetsmarknaden i enlighet med dennes egna behov och ambitioner.
De ekonomiska villkoren har självklart en avgörande betydelse för många vuxnas studiemöjligheter. Jag har därför tillsatt en särskild utredning om vuxnas möjligheter alt finansiera studier, vilken har i uppdrag att senare i vår presentera förslag till eit bätlre studiesocialt stödsystem.
4.3 Det offentliga skolväsendet för vuxna
Mitt förslag: Del offentliga skolväsendet för vuxna utvidgas till alt fr.o.m. den 1 juli 1992 också omfatta grundläggande undervisning i svenska för invandrare (sfi). Det kommer då alt omfatta grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning, som tillsammans bildar den kommunala vuxenutbildningen (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) samt sfi. Bestämmelser om ilessa skolformer överförs till skollagen.
Skälen för mitt förslag: I den nyligen av riksdagen antagna lagen (1990:1477) om ändring i skollagen slås fast all för vuxna anordnar del allmänna utbildning i form av grundutbildning för vuxna, kommunal vuxenutbildning samt vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda. Med en mindre ändring i skollagens 1 kap. 8 § kommer den kommunala vuxenutbildningen (komvux) att omfatta grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Till dessa utbildningar återkommer jag i det följande med beskrivningar av mål och inriktning.
Jag förordar nu att även grundläggande svenska för invandrare (sfi) ir\ordnas i del offentliga skolväsendel för vuxna. Med anledning av propositionen om reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102, UbU27, rskr. 279) har riksdagen beslutat att ge kommunerna ansvaret för en ny sammanhållen utbildning i sfi. En kommun kan dock uppdra ål vissa andra utbildningshuvudmän alt anorilna undervisningen. När kommunerna på detla sätt har fått huvudansvaret för hela sfi- undervisningen, finner jag det naturligt au inordna verksamheten i del offentliga skolväsendet. Sfi kommer därmed alt omfattas av de generella regler som gäller för den övriga skolverksamheten och behovet av särreglering minskar.
Som jag förutskickade i ansvarsproposilionen föreslår jag nu all vuxenulbildningslagen inarbetas i skollagen. Skälen för delta har jag utvecklat där. Även bestämmelserna om sfi bör på samma säll överföras till skollagen.
För fullständighelens skull vill jag slutligen också nämna all den typ av orienteringskurser, som i dag anordnas som cn första introduktion till olika typer av studier, även i fortsättningen kan anordnas av kommunerna. För sådana kurser behövs enligi min mening ingen siallig reglering.
4.4 Grundläggande vuxenutbildning
4.4.1 Mål och inriktning
Mitt förslag: En ny utbildning på grundläggande nivå för vuxna benämnd grundläggande vuxenutbildning inrättas inom komvux fr.o.m. läsåret 1992/93. Den nya utbildningen ersätter grundvux och etapp 1 i nuvarande komvux. Utbildningen skall främst tillgodose vuxnas behov av en bred allmän kompelens för arbets-och samhällslivet. Den skall också ge en grund för vidare studier.
SÖs och riksrevisionsverkets förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Bakgrund och skälen för mitt förslag:
Ny grundläggande vuxenutbildning
I dag är den grundläggande utbildningen för vuxna uppdelad på två ul-bildningsformer dels grundvux, dels etapp 1 i nuvarande komvux, som i huvudsak motsvarar högstadiet i grundskolan. Både SÖ och riksrevisionsverket (RRV) har pekat på en rad problem med nuvarande ordning.
Enligt SÖ lalar flera skäl för en långtgående förändring av utbildningen på grundskolenivå för vuxna. I det nuvarande systemet är t.ex. den fiktiva årskurs 6-nivån, som nu utgör en gräns mellan grundvux och grundskolekurserna i komvux, otidsenlig och organisatoriskt svårhanterlig. Därtill kommer ett alltmer påtagligt behov av att strama upp verksamheten i grundvux och konkretisera målen bätlre. Härigenom blir det lättare att utvärdera verksamheten. Del är därför enligt SÖs mening rationellt alt utforma etl enklare och flexiblare syslem för studier på grundskolenivå.
RRV lar i sin rapport om grundvux t.ex. upp den bristande styrningen och framhåller all grundvux i dag i vissa avseenden är satt på undantag i förhållande till komvux. RRVs granskning visar att del finns problem vid övergången från grundvux med dess fria ft)rm till komvux. RRV påpekar också att en stramare läroplan med tydligare målformuleringar, där anknytning till arbetsmarknad och yrkesliv ingår som en central del, är en förutsättning för ett bättre resursuinyttjande och en mer ändamålsenlig och resultatinriktad utbildning.
Jag förordar därför, i likhet med SÖ och RRV, att en helt ny utbildning uiformas för den grundläggande nivån. Syftet med den nya grundläggande vuxenutbildningen bör vara all ge vuxna en bred allmän kompetens för arbets- och samhällslivet. Den bör också kunna utgöra en grund för vidare studier.
18 Utbildningens utformning
Jag avser all senare återkomma till regeringen med förslag om den närmare utformningen av den grundläggande vuxenutbildningen. Denna bör omfatta en kärna av basämnen och möjligheter att läsa ämnesinte-grerade kurser. För studerande med ingen eller myckel kort skolutbildning bör det finnas ett grundblock, som avser att ge grundläggande färdigheter i läsning, skrivning och räkning. Innehållet i och uppläggningen av ulbildningen bör bestämmas utifrån de kortiidsutbildades behov.
För att vuxna skall kunna studera krävs ofta stor fiexibilitel i studiernas uppläggning. Inom den grundläggande vuxenutbildningen bör del därför i framtiden vara möjligt för de studerande att studera på heltid eller dellid. En del har behov av att läsa hela studieprogrammet, medan andra endast vill delta i något eller några ämnen. Genomgångna delar av utbildningen bör kunna dokumenteras. Ulbildningen bör också kunna kombineras med annan utbildning, i.ex. gymnasial vuxenutbildning.
Skolhuvudmännen får stor frihet att själva organisera sin verksamhet. Jag förutsätter all man då i större utsträckning än nu kommer att anpassa verksamheten efter de behov som finns.
Den nya utbildningen bör införas så snart som möjligt. Utformningen av utbildningen, utarbetande av kursplaner m.m. bör göras under budgetåret 1991/92. Den nya utbildningen bör därför inrättas den I juli 1992.
4.4.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter
Mitt förslag: Varje kommun har ansvar för att alla dess innevånare, som behöver och önskar della i grundläggande vuxenutbildning, också får möjlighet till detta. Vuxna som saknar sådana kunskaper och färdigheter som normalt uppnås i grundskolan skall ha rätt all della i utbildningen.
SÖs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
RRVs förslag: Överensstämmer med mill förslag.
Skälen för mitt förslag: I vårt land har vi i många år haft en obligatorisk nioårig skolgång. 1 dag går den helt övervägande delen av alla ungdomar i gymnasieskolan. Inom vuxenutbildningen är endast grundvux en skyldighet för kommunerna att anordna. Delta innebär all vuxna i dag har rätt att få utbildning upp till en nivå som motsvarar årskurs 6 i grundskolan.
Mot bakgrund av samhällets ökade krav på medborgarnas basfärdigheter, som jag inledningsvis har beskrivit, förordar jag att nivån för den utbildning kommunerna har skyldighet att erbjuda vuxna höjs. Jag föreslår därför alt kommunernas ansvar skall utvidgas till att omfatta hela den grundläggande vuxenutbildningen. Slulnivån för denna utbildning motsvarar i princip årskurs 9 i grundskolan. Utbildningen leder i vikti-
ga ämnen fram till de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för fortsatta studier på gymnasial nivå.
Den grundläggande vuxenutbildningen är en myckel viktig uppgift för komvux. Kommunen ansvarar för att ulbildningen genomförs för de medborgare som behöver den och som önskar della. Delta kräver aktiva insatser för ati ulbildningen skall nå dem som verkligen behöver den. Jag förordar därför att kommunens ansvar skall omfatta såväl en skyldighet all anordna utbildningen, som all aktivt verka för att de som har behov av den rekryteras. Kommunerna kan anordna utbildningen i egen regi eller i samverkan med andra utbildningsanordnare, organisationer och myndigheter.
De personer, som önskar studera på den grundläggande nivån, skall ha rätt att göra detta antingen i den egna kommunens, eller om de så önskar i en annan kommuns vuxenutbildning.
Mina förslag i del föregående föranleder ändringar i skollagen.
4.5 Grundläggande svenskundervisning för tidigare invandrare m.m.
Mitt förslag: Invandrare, som saknar grundläggande kunskaper i svenska och inte har rätt till svenskundervisning enligt de bestämmelser som gäller för nyanlända invandrare, skall fr.o.m. budgetåret 1991/92 ha rätt till grundläggande utbildning i svenska som andraspråk inom ramen för komvux.
SÖs förslag: Kommunerna skall tilldelas eu särskill sialsbidrag för undervisning i svenska för tidigare invandrare, dvs. invandrare som kom till Sverige före den I januari 1985. Statsbidraget skall tilldelas enligt samma regler som gäller för övriga dellagare, för vilka statsbidrag nu utbetalas från anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket m.m., upp till etl sammanlagt antal som motsvarar 2,5 % av antalet utrikes födda i kommunen.
Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade förra årel om en reformering av svenskundervisningen för vuxna invandrare. Reformen trädde i kraft den 1 januari 1991. Härigenom försvann den tidigare uppdelningen på grundläggande svenskundervisning (grund-sfi) och påbyggnadsutbildning (påbyggnads-sfi). Den nya ulbildningen bör enligt min mening i fortsättningen benämnas svenska för invandrare (sfi).
Sfi är avsedd för nyanlända invandrare. Den ger pn introduktion till svenska förhållanden och allmänna kunskaper i svenska. Enligt lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare, som enligt mitt förslag i det föregående fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer alt ersättas av kapitel 13 i skollagen, är kommunen skyldig all erbjuda utbildningen inom två år efter det att invandraren kyrkobokfördes i landet. Om en invandrare på grund av särskilda skäl inle har kunnat på-
börja undervisningen inom den liden, gäller kommunens skyldighet för Prop. 1990/91:85
den personen under ytterligare ett år.
För nyanlända invandrare har alltså en reform nyligen genomförts. Milt förslag till förändringar i detta avsnitt gäller därför enbart de invandrare som inte omfattas av reformen.
Enligt tidigare beslut av riksdagen har kommunerna under en femårsperiod skyldighet alt erbjuda svenskundervisning också till s.k. tidigare invandrare, dvs. invandrare som har kommit till Sverige före den 1 januari 1985. Före femårsperiodens slut, dvs. vid utgången av budgelårel 1990/91, skall det återstående undervisningsbehovet för dessa invandrare prövas på nytt. Riksdagen uttalade sig senast i ilessa frågor i samband med riksdagsbeslutet om sfi-reformen förra våren (1989/90;UbU27, s.9, rskr. 279).
Enligt en enkät till kommunerna, som SÖ låtit utföra, beräknas ca 6 800 tidigare invandrare ha fåll eller komma all få grundläggande undervisning i svenska under femårsperioden fram till den 1 juli 1991. I vissa kommuner återstår det dock fortfarande många lidigare invandrare som har slori behov av undervisning.
Mitt förslag innebär att kommunen blir skyldig att inom ramen för komvux erbjuda grundläggande utbildning i svenska som andraspråk inte bara för s.k. tidigare invandrare, dvs. invandrare som kom före år 1985, utan också för övriga invandrare som av olika anledningar hamnat utanför sfi-systemet. Förslaget innebär alt undervisningen av dessa invandrare, till skillnad från vad som gäller för nyanlända invandrare, kommer all bekosias inom ramen för del nya seklorsbidraget som efter den 1 juli 1991 kommer all utgå till det offentliga skolväsendel.
Att grundläggande svenskundervisning för lidigare invandrare utformas som en kurs inom komvux innebär också att samma regler för ledighet för studier och regler för studiestöd kommer att gälla som för övriga dellagare i komvux.
I dag finns en kurs i svenska som andraspråk på grundskolenivå inom komvux. Den förutsätter att deltagarna lidigare har gått igenom grundläggande svenskundervisning för invandrare eller har motsvarande kunskaper. Mitt förslag innebär all ulbildningen på grundskolenivå utökas, så att den kan omfatta även undervisning på en nivå som motsvarar den som ges inom sfi. Kursen bör uniler budgetåret 1991/92 inordnas i nuvarande komvux och därefter i grundläggande vuxenutbildning.
4.6 Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
4.6.1 Mål och inriktning för gymnasial vuxenutbildning
Mitt förslag: Gymnasial vuxenutbildning skall ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få i gymnasieskolan.
Utbildningens innehåll skall nära anknyta till gymnasieskolan och den skall leda till samma kompetens som motsvarande utbildning i gymnasieskolan.
Bakgrund och skälen för mitt förslag:
Mål och inriktning
Avsikten är att en utbildning skall leda till samma kompetens oavsett om den genomförs inom gymnasieskolan eller inom gymnasial vuxenutbildning. Del föranleder en bestämmelse i skollagen som anger all gymnasial vuxenutbildning syftar till all ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande dem som ungdomar kan få genom gymnasieskolan.
Gymnasial vuxenutbildning kommer på så sätt att utgöra en spegelbild av större delen av gymnasieskolan. Detla innebär bl.a. att de förändringar av ämnen och den modernisering av yrkesutbildningen som i dag föreslås för gymnasieskolan, samtidigt skall genomföras i komvux. Estetiska ämnen skall dock fortfarande anses tillhöra folkbildningens ansvarsområde inom vuxenutbildningen.
Jag räknar med att kursplanerna skall vara gemensamma för gymnasieskolan och för gymnasial vuxenutbildning. En viss anpassning kan dock komma alt krävas för vuxenutbildningens del.
Kommunerna och landstingskommunerna får i framliden stor frihet att själva inrätta lokala kurser inom gymnasieskolans ram. Sådana kurser bör också kunna ges inom ramen för komvux eller i samverkan mellan skolformerna.
Arbetsplatsförläggning
Jag har nyss föreslagit att yrkesutbildningen i gymnasieskolan delvis skall vara arbetsplatsförlagd. Vad som får arbetsplatsförläggas skall framgå av kursplanerna. Med gemensamma kursplaner kommer delta att gälla även för motsvarande gymnasiala vuxenutbildning. Många vuxenstuderande behöver bara komplettera sin tidigare utbildning eller yrkeserfarenhet med vissa delkurser eller moment ur kursplanen. För flera kan kompletteringen enbart avse fackieoretiska delar. lör vuxenutbildningens del bör därför inga krav på omfattning av arbelsplatsförläggningen
uppställas. Vilka delar av en yrkesutbildning som skall arbetsplatsförläggas måste av naturliga skäl beslutas lokalt. Därför bör det även beträffande vuxenutbildningen ankomma på styrelsen för ulbildningen all besluta om delta.
4.6.2 Mål och inriktning för påbyggnadsutbildning
Mitt förslag: Påbyggnadsulbildning skall ge vuxna en sådan utbildning som leder iill en högre kom|)elens i yrket eller Iill etl nytt yrke.
SÖs förslag: Kortare yrkesutbildningar, som har en längd på en till tre terminer, finns för närvarande huvudsakligen inom gymnasieskolans påbyggnadsutbildningar men anordnas i viss utsträckning också inom komvux. I den mån utbildningar av denna an inte lämpligen kan inordnas i den reformerade gymnasieskolan skall sådana utbildningar kunna anordnas i komvux.
Utredarens förslag: Förslagen om att överföra kurser från gymnasieskolans lilla ram till komvux kan förverkligas inom ramen för mitt förslag om påbyggnadsulbildning.
Bakgrund och skälen för mitt förslag:
Mål och inriktning, begreppsbestämning
Utöver gymnasieskolekurser, som motsvarar utbildning inom de nuvarande linjerna i gymnasieskolan, får komvux i dag anordna dels särskilda yrkesinriktade kurser, vilka saknar motsvarighet inom gymnasieskolan, dels gymnasieskolekurser motsvarande de specialkurser och påbyggnadsulbildningar som nu finns i gymnasieskolan.
Även i framtiden kommer det enligt min uppfattning alt finnas behov av utbildning som riktar sig enbarl till vuxna och därför saknar motsvarighet i gymnasieskolan. Det gäller sådan utbildning, som är en påbyggnad på en avslutad gymnasial utbildning utan att ha högskolekaraktär. Vidare gäller det utbildning som visserligen har enbart den obligatoriska skolan - dvs. folkskola, enhetsskola eller grundskola - som förkunskapskrav, men som dessutom har ett behörighetskrav som avser praktik eller arbetslivserfarenhet.
Jag förordar att sådan utbildning, som alltså riktar sig enbarl till vuxna, fr.o.m. den 1 juli 1992 skall betraktas som vuxenutbildning och anordnas inom komvux under beteckningen påbyggnadsutbildning. Den skall syfta till utbildning för en ny nivå i yrket eller till ett nytt yrke. Därmed finns det utbildningsmöjligheter för de vuxna som genom etl frivilligt utbildningsåtagande vill höja sin kompetens inom del egna yrket eller på eget initiativ utbilda sig för etl nytl yrke. En bestämmelse om syftet med påbyggnadsutbildning bör införas i skollagen.
123 Kommunerna och landstingskommunerna bör i framtiden ha frihet att själva inrätta lokala kurser även beträffande påbyggnadsutbildning. Utbildning av del slag som i dag anordnas av lanthushållsskolor kan i framtiden äga rum som påbyggnadsutbildning.
Nuvarande särskilda yrkesinriktade kurser
Kursplaner för särskilda yrkesinriktade kurser inom dagens komvux fastställs av SÖ. Antalet sådana kursplaner är stort för närvarande. Både innehåll och omfattningar myckel skiftande. 1 samband med att gymnasieskolans yrkesutbildning och därmed motsvarande vuxenutbildning moderniseras i enlighet med mina förslag i dag, behövs en genomgripande översyn av de nuvarande särskilda yrkesinriktade kurserna. Kurser som inte är helt aktuella bör avskaffas. Delsamma gäller vissa av de nuvarande kurserna, där utbildning i framliden enbart bör få anordnas som uppdragsutbildning. Den nuvarande beteckningen särskilda yrkesinriktade kurser bör slopas. De kurser som skall få anordnas i framliden bör inordnas under del nya begreppet påbyggnadsutbildning. Det är regeringens uppgift att besluta i dessa frågor.
Utbildningar från Ulla ramen och vissa andra specialkurser
Jag har tidigare (avsnitt 3.6) redovisat mill ställningstagande beträffande specialkurser. Vissa utbildningar kommer att ingå i gymnasieskolans tredje årskurs, några kommer att överföras till högskolan.
De ulbildningar som i dag anordnas som specialkurser och som skall finnas kvar, bör fr.o.m. den 1 juli 1992 inordnas under det nya begreppet påbyggnadsutbildning samt anordnas inom komvux. Även här bör alla kurser, som inte är helt aktuella eller som enbart bör anordnas i form av uppdragsutbildning, upphävas.
4.6.3 Teknikerutbildning
Mitt förslag: Försöksverksamheten med ettårig teknikerulbild-ning skall upphöra och ersättas med en reguljär utbildning inom komvux fr.o.m. den 1 juli 1991.
SÖs och UHAs förslag: Förslaget kan inrymmas som en del av påbyggnadsutbildningen enligt milt förslag.
Bakgrund och skälen för mitt förslag: Eftersom kommunerna i försöksverksamheten har visal alt de har goda förutsättningar därtill, bör de få la hand om leknikerutbildningen. Utbildningen är en påbyggnad på en avslutad gymnasial utbildning och bör därför betraktas som vuxenutbildning. Den hör fr.o.m. den 1 juli 1992 definitionsmässigl in under den nya beteckningen påbyggnailsuibildning.
Teknikerutbildningen bör emellertid få anordnas av kommunerna som en reguljär utbildning redan fr.o.m. den 1 juli 1991. Detla kan enk-
last ske genom att utbildningen under läsåret 1991/92 betraktas som en Prop. 1990/91:85 särskild yrkesinriktad kurs inom nuvarande komvux.
Samordnad ingenjörsutbildning
Arbetsgruppen för samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå diskuterade i sin rapport Samordnad ingenjörsutbildning på mellannivå (Ds 1988:20) behovet av en ny leknikerutbildning. Gruppen konstaterade att samhällets behov av personer med tekniskt kunnande kan tillgodoses med teknisk utbildning på tre nivåer, nämligen teknikerutbildning, ingenjörsutbildning och civilingenjörsutbildning.
Regeringen gav våren 1989 ett uppdrag till SÖ och UHÄ att gemensamt
- studera vilken kompetens som en ettårig leknikerutbildning skall leda till,
- analysera behovet av olika inriktningar på en leknikerutbildning,
- belysa konsekvenserna av ell statligt resp. kommunalt huvudmannaskap samt
- föreslå omfattningen och lokaliseringen på en försöksverksamhet med en leknikerutbildning.
1 sin slutrapport våren 1990 föreslog verken alt en försöksverksamhet under en femårsperiod borde bedrivas i gymnasieskola och komvux, eftersom verken fann att den kommunale skolhuvudmännen har de bästa förutsättningarna när det gäller såväl lokaler och utrustning som lärarkompetens. Den försöksverksamhet som redan finns i högskolan borde dock få fortsätta under denna period.
Intresset för leknikerutbildningen
Kommunerna har visat ett mycket stort intresse för en ettårig teknikerutbildning. När SÖ begärde in intresseanmälningar till försöksverksamhet var drygt 80 kommuner beredda att anordna utbildningen från hösten 1989 eller i enslaka fall från hösten 1990.
Intresset från högskolornas sida var väsentligt lägre. Endast ell fåtal högskolor var intresserade av alt anordna denna uibildning.
Under 1980-talet har delar av den tekniska utbildningen på mellannivå organiserats om så att utbildningar av samma längd och med samma innehåll inle skall anordnas av olika huvudmän och ges olika namn. Del har visat sig alt såväl studerande som avnämare haft svårigheter att bedöma och värdera den mångfald av tekniska utbildningar som funnits. Del finns dessutom ett behov av en slörre enhellighel för au utbildningarna skall kunna värderas på en internationell marknad. Detta har lett till att jag i dag (avsnitt 3.8) föreslår att det fjärde året på fyraårig teknisk linje skall avvecklas. Vidare kommer högskolan (prop. 1988/89:90) att få det fulla ansvarel för den tvååriga ingenjörsutbildning som skall organiseras inom ramen för det allmänna linjesyslemel där.
125 Kommunernas möjligheter att anordna teknikerutbildning
Det har i många sammanhang framhållits att en leknikerutbildning skall ha en teknisk-praktisk inriktning. Trots att försöksverksamheten med ettårig leknikerutbildning ännu bara har pågått ett halvt år står det klart att kommunerna har mycket goda förutsättningar att ta hand om denna typ av utbildning. Många kommuner har genomfört avsevärda investeringar i modern utrustning i samband med reformeringen av yrkesutbildningen. Jag anser därför alt det inte är motiverat all bygga upp ett antal ettåriga ulbildningar, som är tänkta att leda till en leknikerni-vå, inom såväl det kommunala skolväsendet som högskolan. För högskolans del skulle det i vissa fall bli fråga om betydande nyinvesteringar om man där skulle bygga upp denna utbildning till en sådan volym som näringslivet frågar efter. Jag anser vidare all det för näringslivet i många medelstora kommuner, som inte har någon högskoleutbildning, kan få en slor betydelse för möjligheten att rekrytera kvalificerad arbetskraft om kommunen kan anordna en leknikerutbildning. För de studerande innebär del alt närheten till ulbildningen kan öka om den anordnas i kommunal regi.
När yrkesutbildningen i enlighet med mina förslag i dag har övergått till all vara en treårig utbildning i gymnasieskolan, kommer det också att finnas ett behov av leknikerutbildning som bygger på dessa yrkesutbildningar och ger möjlighet till fördjupade kunskaper.
4.6.4 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter
Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. De bör sträva efter att erbjuda utbildning i den utsträckning som motiveras av behov och efterfrågan i kommunen.
Skälen för mitt förslag: Dagens arbetsmarknad kräver i ökande omfattning välutbildade människor. Del antal elever som varje år lämnar gymnasieskolan med en god utbildning är inte tillräckligt för att fylla dessa behov. Även de som redan är yrkesverksamma behöver möjlighet alt komplettera sin tidigare utbildning för alt kunna behålla och förbättra sin ställning på arbetsmarknaden.
Även om kommunerna inte åläggs skyldighet att anordna gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning i någon viss omfattning, bör skollagen ändå föreskriva alt de skall erbjuda kommunens innevånare möjligheter till vuxenutbildning. Kommunerna bör i skollagen åläggas att sträva efter alt även gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsut-bililning erbjuds i den utsträckning som motiveras av innevånarnas behov och efterfrågan.
Jag vill i detla sammanhang särskilt betona vikten av att det finns vuxenutbildning som svarar mot den enskilda individens önskemål. Även om vuxenutbildning också anordnas på annat håll i samhället.
t.ex. som arbetmarknadsutbildning eller som personalutbildning, är den av kommunerna anordnade vuxenutbildningen den enda vuxenutbildning — vid sidan av folkbildningen — som initieras utifrån den enskilda individens behov och som ger de sluderande möjlighei att fritt välja studieinriktning. Samhället har all anledning att uppmuntra och underlätta för vuxna som vill studera för att stärka sin ställning i arbetslivet, skaffa sig kompetens för vidareutbildning eller få vidgade perspektiv och därmed bättre förutsättningar för alt delta i del kulturella och politiska livet. Jag ser del som ytterst angelägel att behålla och utveckla denna fria utbildningssektor och därigenom ge möjlighet för vuxna alt på eget initiativ studera efter eget val.
4.7 Timplaner för komvux
Mitt förslag: För grundläggande vuxenutbildning skall särskilda timplaner fastställas. De timplaner som fastställs för gymnasieskolan skall tillämpas även för gymnasial vuxenutbildning. Särskilda timplaner skall fastställas för påbyggnadsutbildning.
Timplanerna skall utgöra en rekommendation för vuxenutbildningen.
Även timplaner för grundläggande vuxenutbildning och påbyggnadsutbildningar skall uttryckas i sexliominuterstimmar.
Bakgrund och skälen för mitt förslag: För den grundläggande vuxenutbildningen förordar jag all särskilda timplaner fastställs, som är oberoende av timplanerna för grundskolan. Timplanerna bör övervägas närmare i samband med kommande kursplanearbele för grundläggande vuxenutbildning.
Jag har nyss föreslagit alt samma kursplaner skall gälla för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning. Även när det gäller timplaner bör det finnas ett samband mellan dessa två former av gymnasial utbildning.
Dagens.timplaner för komvux ingår i läroplanen och utgör bindande föreskrifter. Men timplanen får underskridas efter lokala beslut, eftersom det som anges är det högsta antalet lektioner som kursen får omfatta. Enligt de föreskrifter som gäller nu får skolstyrelsen också, med utnyttjande av den särskilda delramen, utöka timplanen i en kurs med upp till 10 %, om de sluderande har särskilda svårigheter att följa studierna i kursen.
Övergången till målstyrning innebär bl.a. all den koppling som tidigare fanns mellan timramar och statsbidrag nu försvinner.
Del är angelägel all åstadkomma största möjliga fiexibilitel och anpassning av vuxenutbildningen till målgruppernas behov. Mol denna bakgrund förordar jag all limplanerna utgör en rekommendation, som anger den genomsnittliga lid det beräknas la att uppnå målet för resp.
kursplan. Styrelsen för ulbildningen bör ha frihet all besluta vilket timtal som skall gälla för en kurs.
Till skillnad från ungdomsskolan anger timplanerna för nuvarande komvux redan i dag etl neltoantal lektioner för hela kursen i stället för veckotimmar. Det finns inle och bör inie finnas föreskrifter om veckoarbetstid, terminer eller läsår i vuxenutbildningen. Kommunerna bör fritt bestämma under vilken tid på dagen, i veckan och under året som utbildningen skall bedrivas.
Jag har lidigare föreslagit att även timplanerna för gymnasieskolan, som enligt vad jag nyss förordat skall tillämpas också för den gymnasiala vuxenutbildningen, skall anges i nettolid och dessutom i sextiominuters-limmar. Motsvarande bör gälla timplanerna för grundläggande vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Detla innebären lokal frihet alt bestämma även de enskilda lektionernas längd. De studerandes önskemål och behov skall ha avgörande betydelse för sådana beslut.
Det bör vara regeringens uppgift alt utfärda nödvändiga föreskrifter om timplanernas utseende och funktion.
4.8 Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda
4.8.1 Utvidgning av särvux m.m.
Mitt förslag: Särvux utvidgas till att också omfatta viss utbildning på iräningsskolenivå.
Särvux-kommitténs förslag: Överensstämmer i storl sell med mitt förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en utvidgning av särvux med undervisning på iräningsskolenivå. Några remissinstanser vill dock all särvux skall utvidgas med samtliga moment som finns i träningsskolan. Endast Lärarnas Riksförbund har avstyrkt förslaget.
Bakgrund och skälen för mitt förslag:
Utvidgning med undervbning på iräningsskolenivå
Särvux-kommitlén hade som sin främsta uppgift alt utreda hur särvux kan utvidgas till att också omfatta vuxna som behöver utbildning på en nivå som motsvarar särskolans iräningsskolenivå. Kommitténs utgångspunkt var att vuxenutbildning för alla människor är en viktig jämlikhetsfråga. Utvecklingsstörda har liksom andra möjlighet att tillgodogöra sig utbildning om den anpassas efter deras speciella behov och förutsättningar. Utbildningsinsatser är ett viktigt inslag i en strävan att normalisera livsvillkoren. Ulvecklingsslörda skall därför oavsett grad av funk-
tionsnedsättning ges möjligheter till utveckling genom vuxenutbildning. Prop. 1990/91:85 Detta är också min principiella bedömning.
Utifrån denna utgångspunkt föreslår jag all särvux utvidgas till alt också omfatta utbildning på Iräningsskolenivå. I likhet med kommittén anser jag alt även ett utvidgat särvux är en renodlad utbildningsfråga. Det som naturligt faller inom andras ansvarsområden skall inte ingå i ulbildningen. Skälen för det är att särvux är en utbildning för vuxna och därmed inte behöver innehålla samma moment som en uibildning för barn och ungdomar. Vuxna utvecklingsstörda erhåller t.ex. träning i motorik och vardagsaktiviteter inom daglig verksamhet genom omsorgshuvudmannen. Vuxenutbildning anordnas även av andra utbildningsanordnare med delvis skilda syften för sin verksamhet, I.ex. folkbildningen, som inom vuxenutbildningsområdet svarar för det estetiska området.
Utvidgningen av särvux bör därför omfatta kommunikation samt verklighetsuppfattning och omvärldskunskap från träningsskolans kursplan. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare bestämmelser i dessa frågor. Utvidgningen av särvux med undervisning på iräningsskolenivå bör ske med början budgetåret 1991/92. Jag kommer i det följande att föreslå (avsnitt 10) medel för verksamheten.
Förändring av nuvarande särvux
Särvux replierar på uppbyggnaden av grundvux och nuvarande etapp 1 i komvux. För hela särvux gäller samma regler om begränsning av studietiden som inom grundvux. Särvux innehåller också frislående kurser motsvarande etapp I i nuvarande komvux. Särvux- kommittén har föreslagit alt begränsningen av studietiden endast skall gälla den grundläggande delen i särvux. De regler som nu gäller för grundvux och komvux kommer att avskaffas när den nya grundläggande vuxenutbildningen införs. Motsvarande regler bör då också avskaffas vad gäller särvux. Jag ser inget behov av att för ett övergångsår föreslå någon förändring.
Särvux-kommitlén har föreslagit att föreskrifterna för särvux ändras så att de fristående kurserna kan anordnas på hellid. Jag delar denna uppfattning och ämnar föreslå regeringen att nuvarande regel, som omöjliggör heltidsstudier, tas bort.
Yrkesinriktad utbildning för vuxna utvecklingsstörda
Särvux-kommitlén har visat au del i dag bedrivs en relativt omfattande vuxenutbildning för utvecklingsstörda, men att yrkesinriktad utbildning endast finns i begränsad omfattning. Jag vill därför här redovisa min syn på de förslag kommittén har lagt fram.
Arbetsmarknadsmyndigheterna har ansvar för planering av arbetsför-beredande åtgärder för arbetshandikappade, däribland utvecklingsstörda. Sökande som behöver fördjupad vägledning och särskilda arbetsförbere-dande insatser kan få service vid Arbetsmarknadsinslitut (Ami). Vissa Ami har särskilda resurser för intellektuellt arbetshandikappade, (Ami-S/ia). Jag vill erinra om den kompetens för att anpassa yrkesförberedande insatser och yrkesutbildning till de utvecklingsstördas behov som le-
9 Rik.sdagen 1990/91. I .saml. Nr 85 Rättelse: S. 141 femte stycket texten utbytt
dan finns inom arbetsmarknadsverket. En betydande del av de utvecklingsstördas behov av arbetsförberedelse och yrkesutbildning bör därför kunna tillgodoses inom existerande verksamhei. Jag har i denna fråga samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.
Särvux-kommitlén har föreslagit att vuxna skall ges möjlighet att få yrkesutbildning inom yrkessärskolan. 1 princip delar jag denna uppfattning. I likhet med kommittén anser jag det orealistiskt ati inom särvux anordna särskilda utbildningsvägar för dem som är i behov av yrkesutbildning. I stället bör yrkessärskolans kompetens och personella och materiella resurser utnyttjas. Kommittén har också föreslagit att inom komvux bör inrättas särskilda yrkesinriktade kurser för utvecklingsstörda. Regeringen har tillsatt en kommitté, kallad särskolekommittén, för att utreda frågan om ett kommunalt huvudmannaskap för särskolan. Kommittén beräknas avlämna sitt slutbetänkande under våren 1991. Jag avser alt återkomma till frågan om utvecklingsstörda vuxnas möjligheter alt delta i yrkesinriktad utbildning i samband rned all jag behandlar särskolekommitténs förslag.
4.8.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter
Mitt förslag: Landstingskommunerna skall ha ett ansvar för att erbjuda särvux. De skall sträva efter att erbjuda utbildningen i den utsträckning som motiveras av behov och efterfrågan. En landstingskommun får överlåta ansvaret för särvux till en kommun.
Bakgrund och skälen för mitt forslag: Under försöksverksamheten med särvux bedrevs undervisning i flertalet landstingskommuner. Sedan särvux blev en reguljär skolform har verksamheten utvidgats till samtliga landstingskommuner. Särvux omfattning varierar mellan landstingen eftersom några tillför verksamheten mer landslingskommunala medel än andra. SÖs kartläggning av särvux visar dels ett ökal deltagarantal, dels en viss ökning av det genomsnittliga antalet timmar per vecka för de studerande jämfört med försöksverksamheten.
Jag har nyss föreslagit vissa förändringar av nuvarande särvux i enlighet med särvux-kommitléns förslag. Utvidgningen av särvux till alt också omfatta undervisning på träningskolenivå innebär en ulveckling i den riktning landstingen själva arbetat för. De ytterligare medel som jag strax kommer att föreslå till verksamheten under anslaget B 10 Bidrag till driften av särvux bör ge landstingskommunerna goda möjligheter att utveckla verksamheien ytterligare.
Särvux-kommitlén menade all särvux skall vara en parallell till och så nära som möjligt integrerad med den kommunala vuxenutbildningen. Strävandena mot en sådan större samordning skulle underlättas vid ett primärkommunah huvudmannaskap. Särskolekommittén har, som jag tidigare nämnt, i uppgift att utreda formerna för en kommunalise-
ring av särskolan och särvux. Innan kommittén har lämnat sina förslag Prop. 1990/91:85 är jag inte beredd alt förorda några andra förändringar av särvux än de jag nyss föreslagit. Detta gäller också en eventuell anpassning av särvux till den nya grundläggande vuxenutbildningen och de kommuner som inle ingår i någon landstingskommun.
Jag föreslår därför att landstingskommunerna och de kommuner som inte ingår i någon landstingskommun skall ha ansvaret för särvux i enlighel med vad som nu gäller. De skall också sträva efter alt erbjuda särvux i den utsträckning som motiveras av behov och efterfiågan. Det är viktigt att särvux inte bara erbjuds dem som erhåller särskilda omsorger. Många som har behov av undervisning inom särvux, främst i form av fristående kurser, klarar sig i samhället utan att få särskilda omsorger och är därför svårare att nå. En samverkan med komvux är viktig så att de som önskar studera får tillgång till en utbildning som är anpassad efter deras förutsättningar. Särvux-kommitlén pekade på att många som studerade i grundvux troligtvis i stället borde ha deltagit i särvux.
1 dag får landstingskommunerna överlåta ansvarel för särvux på en kommun, om regeringen medger detta. Regeringen har tidigare lämnat några sådana medgivanden. Jag föreslår nu all en överlåtelse får ske utan särskilt medgivande. Även andra former av samarbete har etablerats mellan landstingskommunerna och kommunerna kring särvux. Jag ser denna utveckling som positiv och anser inte att någon statlig reglering behövs.
Som jag nyss har redovisat ankommer det på landstingskommunerna att erbjuda särvux. Jag föreslår att styrelsen för utbildningen beslutar om intagning. Jag kommer senare att föreslå regeringen att utfärda närmare bestämmelser om grunderna för urval i de fall etl sådant måste ske.
Mina förslag i detta avsnitt föranleder ändrade bestämmelser i skollagen.
4.9 Vissa gemensamma frågor
4.9.1 Kommunernas skyldighet att ta emot elever från andra kommuner. Interkommunala ersättningar.
Mitt förslag: Kommunerna blir skyldiga att la emol elever från andra kommuner i grundläggande vuxenutbildning om utbildningen fmns i kommunen.
Kommuner, som i sin grundläggande vuxenutbildning har tagit emot en elev från en annan kommun, har rätt till ersättning från dennes hemkommun.
Kommunerna åläggs att la emol elever från andra kommuner i gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsulbildning och särvux om hemkommunen resp. hemlandstingskommunen förklarar sig villig all stå för kostnaderna för eleverna.
Skälen för mitt förslag:
Grundläggande vuxenutbildning
Som jag tidigare har anfört är den kanske viktigaste uppgiften för vuxenutbildningen att se till att alla vuxna som har behov av det, får möjlighet till den nya grundläggande vuxenutbildningen. För au en sådan princip skall få etl verkligt innehåll krävs att de vuxna inle av geografiska eller administrativa skäl hindras alt studera där de har praktiska möjligheter till det.
Regeln om att den grundläggande vuxenutbildningen skall vara obligatorisk för kommunerna bör därför kompletteras med en skyldighet att ta emol elever också från andra kommuner. Enda undanlaget bör vara det fall då någon kommun inle anordnar en egen sådan utbildning. Kommunen skall då inte ha skyldighet all anordna utbildning för enbarl studerande från andra kommuner.
En kommun som tar emol sluderande från andra kommuner, skall ha rätt till ersättning för sina kostnader från deras resp. hemkommuner.
I dag finns i vuxenutbildningslagen regler för hur storleken på sådana ersättningar skall bestämmas. Om kommuner eller landstingskommuner inte kan enas om ersättningens storlek skall denna fastställas av statliga myndigheter; länsskolnämnden eller skolöverstyrelsen.
Jag har i det föregående under avsniil 3.3.8 behandlat frågan om interkommunala ersättningar på gymnsieskolans område. Med hänvisning till vad jag således nyss har anfört, förordar jag att det inte heller på vuxenutbildningsområdel görs någon närmare statlig reglering av de inlerkommunala ersättningarna. Jag utgår från alt dessa frågor kan lösas genom lokala överenskommelser baserade på självkoslnadsprincipcn. Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
Någon skyldighet för kommunerna att erbjuda gymnasial vuxenutbildning i någon viss omfattning föreslås inte. Därför bör kommunerna inte
heller villkorslöst åläggas alt ta emot elever från andra kommuner. Prop. 1990/91:85 Hemkommunerna bör inte heller åläggas någon skyldighet att stå för kostnaderna. Skyldigheten att ta emot studerande från en annan kommun bör i stället, när del gäller den gymnasiala vuxenutbildningen, knytas till etl frivilligt åtagande för hemkommunen alt betala kostnaderna. Om hemkommunen förklarar sig beredd all ersätta kostnaderna, bör en studerande således ha räll au bli mottagen som sökande till en annan kommuns komvux på samma villkor som den egna kommunens innevånare.
Som jag senare kommer att förorda, bör ansökan om dellagande i vuxenutbildning alltid skickas till hemkommunen. Detla ger hemkommunen en överblick över behovel av vuxenutbildning i kommunen och kostnaderna härför. Skall ulbildningen ske i en annan kommuns regi skickas ansökan vidare till den kommmunen. Det bör då åvila hemkommunens styrelse för den aktuella ulbildningen att till ansökan bifoga ett yttrande som anger om hemkommunen är villig alt beiala kostnaderna för eleven.
Motsvarande regler bör gälla för påbyggnadsulbildning och beträffande landstingskommuner.
Särvux
Särvux bör följa samma regelsystem som den gymnasiala vuxenutbildningen. Som jag har utvecklat i avsnitt 4.6.1 skall särvux i första hand vara ett ansvar för landstingskommunerna. Det är också de som får det särskilda schabloniserade statsbidraget. Vad jag nyss har anfört om all ansökan alltid skall sändas till hemkommunen och att denna skall bära kostnadsansvaret skall därför i fråga om särvux i stället gälla hemlandstingskommunen.
Sfi
Någon rätt för eleverna all gå i en annan kommuns sfi föreslås inte. Detta hindrar inte, lika litet som i fråga om de andra utbildningsformerna, att kommuner kommer överens om etl samarbete.
4.9.2 Ansökan, mottagande och intagning till vuxenutbildning
Mitt förslag: Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning eller påbyggnadsulbildning skall ansöka om detta hos sin hemkommun och den som vill delta i särvux skall an.söka hos sin hemlandstingskommun. Till grundläggande vuxenutbildning behövs endast en anmälan. Även denna skall skickas till hemkommunen.
En kommun som inte själv anordnar den sökta ulbildningen vidarebefordrar ansökan eller anmälan till anordnarkommunen, i förekommande fall försedd med yttrande angående interkommunal ersättning.
Styrelsen för resp. utbildning i anordnarkommunen har ansvaret för intagning. Även ansvaret för behörighelskonlroll ligger på anordnarkommunen.
Intagningen får anordnas gemensamt med en annan kommun.
Bakgrund och skälen för mitt förslag:
Definition av begrepp
Jag vill inledningsvis klargöra alt jag i mina förslag rörande sökande till del offentliga skolväsendet använder två begrepp, la emot och mottagande resp. la in och intagning. Begreppet ta emol innebär för utbildningar utan urvalsförfarande alt den studerande efter behörighelskonlroll får påbörja den sökta utbildningen. 1 samband med utbildningar för vilka ett urvalsförfarande tillämpas innebär mottagande alt den sluderande tas emot som sökande till utbildningen och får konkurrera på lika villkor med övriga sökande. Intagning innebär att den sökande efter urvalsförfarande tas in som studerande i berörd utbildning.
Grundläggande vuxenutbildning
Inledningsvis vill jag erinra om all någon urvalsprövning inle är aktuell för den nya grundläggande vuxenutbildning som jag nyss har föreslagit. I mill förslag till skollag har jag angett en skyldighet för kommunerna att anordna utbildningen och en rättighet för den som behöver sådan utbildning att få delta.
Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
För intagningen till gymnasial vuxenutbildning krävs ett intagningsförfarande som innebär både behörighelskonlroll och urval.
Av inledningskapitlet i skollagen, som riksdagen redan har tagit ställning till, framgår att vuxenutbildningen främsl riktar sig till den som tidigare har fått minsl utbildning. De sluderande las in till varje kurs sär-
skiU. Enligt de regler som regeringen nyligen har fastställt för nuvaran- Prop. 1990/91:85 de komvux, är den som saknar eller har brister i sådana kunskaper som den sökta kursen avser att ge, behörig att tas in till kursen, om han med hänsyn till tidigare studier och annan verksamhet har förutsättningar att följa undervisningen.
Även reglerna om urval till komvuxkurser är nyligen fastställda av regeringen. De har samma principiella utgångspunkt som målgruppsbe-stämningen i skollagens inledningskapitel och innebär därför att företräde skall ges den sökande som har störst behov av utbildningen. Vid urvalet får inte hänsyn las till tidigare betyg.
Jag har nyss föreslagit att påbyggnadsutbildningar skall vara en del av komvux vid sidan av grundläggande och gymnasial vuxenutbildning.
För påbyggnadsutbildning som bygger på grundskolan eller på grundläggande vuxenutbildning bör gälla samma regler för behörighet och urval som för gymnasial vuxenutbildning.
Del kommer emellertid även att finnas påbyggnadsulbildningar som bygger på genomgången gymnasieskola eller på grundskola kompletterad med en bestämd yrkeserfarenhet. Jag tänker på bl.a. leknikerutbildning och vissa utbildningar, som tidigare har varit studievägar inom gymnasieskolans lilla ram, samt på vissa kurser som nu är särskilda yrkesinriktade kurser i komvux. För sådana påbyggnadsulbildningar, som bygger på en gymnasial utbildning, förutsätter jag alt särskilda behörighetskrav och urvalsregler kan behöva fastställas. Del är regeringens uppgift att utfärda nödvändiga bestämmelser.
Särvux
Nuvarande principer för behörighet och urval till särvux bör tills vidare ligga fast. I gällande regler bör endast de förändringar göras som blir följden av att jag nyss har föreslagit en utvidgning av särvux med trä-ningsskolenivån och en möjlighet till ålerinträde. Det är regeringens uppgift att utfärda nödvändiga föreskrifter.
Adressat för arisökan. Ansvarel för urval
Enligt 1 kap. 9 § skollagen skall del offentliga skolväsendet för vuxna ge vuxna tillfälle att komplettera sin utbildning i enlighet med individuella önskemål. Vuxenutbildningens inriktning måste emellertid i viss utsträckning variera mellan kommunerna. Något system med elevområden eller liknande tillämpas inte och vuxenutbildningen står öppen för sökande oavsett bostadsort. Vuxna kan, enligt min uppfattning, själva bäst avgöra var de bör genomföra sina studier.
Jag har nyss föreslagit alt resp. hemkommun skall ha ansvarel för att anordna utbildning för vuxna. Även genom införandet av etl sektorsbidrag som går till hemkommunen betonas starkare än hittills varje kommuns ansvar för att de egna innevånarnas behov av vuxenutbildning tillgodoses. Mot denna bakgrund är det naturligt att hemkommunerna lar del av samtliga ansökningar. Beträffande särvux gäller detta för hemlandstingskommunen.
135 När ansökan avser studier i en annan kommun eller landstingskommun skall den vidarebefordras till anordnarkommunen. Om de båda kommunerna inte redan har etl samarbetsavlal eller annan överenskommelse om interkommunal ersättning, skall hemkommunen i fråga om gymnasial vuxenutbildning, påbyggnadsutbildning och särvux foga ett yttrande om huruvida man påtar sig ell kostnadsansvar till ansökan.
I detta sammanhang är jag angelägen att framhålla att det givetvis står en anordnarkommun fritt att ta in en sökande, även om hemkommunen inte betalar någon ersättning. Detta kan t.ex. vara aktuellt, när det gäller att besätta en utbildningsplats, som annars skulle stå tom, i en kurs som ändå anordnas.
Vid urvalsförfaranden måsle samtliga sökande bedömas i etl sammanhang. Ansvarel för kontroll av behörighet och för urvalet måste därför vila på anordnarkommunen. Styrelsens för utbildningen uppgifter bör regleras i skollagen. I övrigt ankommer det på regeringen alt utfärda erforderliga bestämmelser.
Mitt förslag om adressat för ansökan föranleder en särskild bestämmelse i skollagen om detta. Ansvarigt organ för intagning
Ansvaret för intagningen till gymnasial vuxenutbildning, till påbyggnadsutbildning och till särvux skall ligga på styrelsen för resp. utbildning. Slaten har ingen anledning att föreskriva något om hur styrelsen organiserar detta arbete.
Enligt min bedömning är det värdefullt om samma organ sköter intagningen till gymnasial vuxenutbildning och till gymnasieskolan. När en kommun väljer all lägga arbetet på skilda organ, bör etl samarbete etableras dem emellan. Della ökar förutsättningarna för samverkan i syfte att effektivt utnyttja tillgängliga utbildningsresurser.
Vuxenstuderande skall kunna kombinera dels gymnasial vuxenutbildning med grundläggande vuxenutbildning, dels gymnasial vuxenutbildning inom skilda utbildningsområden. Intagningen av sådana sökande bör därför också ske i samverkan med den instans som svarar för mottagandet till den grundläggande vuxenutbildningen.
I likhet med vad jag förordar för gymnasieskolan får intagning anordnas gemensamt med en annan kommun.
4.9.3 Upphörande av och återinträde i utbildning
Mitt förslag: Möjligheten utvidgas att besluta dels att undervisningen i grundläggande vuxenutbildning och i särvux skall upphöra för dem som av olika skäl inte tillgodogör sig ytterligare undervisning, dels att dessa elever får återinträda i ulbildningen om särskilda skäl finns.
Beslut om upphörande och återinträde skall fattas av styrelsen för resp. utbildning.
136 Särvux-kommitténs förslag: Överensstämmer med milt förslag.
Skälen för mitt förslag: All vuxenutbildning skall vara klart målinriktad. Deltagarna har mycket olika bakgrund och förutsättningar och det tar olika lång tid för dem att nå målet. Del är därför inle lämpligt att fastställa bestämda lidsgränser för hur lång lid utbildningen får ta i grundläggande vuxenutbildning och i särvux. Däremot får undervisningen aldrig bli ett sätt att sysselsätta deltagarna. Så snart en studerande har nått målet för ulbildningen skall undervisningen givetvis upphöra. I vissa fall kan målet för ulbildningen inle nås. När en sluderande inle tillgodogör sig ytterligare undervisning på ett tillfredsställande sätt, skall undervisningen kunna upphöra även om målet inte har uppnåtts.
All della i vuxenutbildning är ett frivilligt åtagande från den studerandes sida och det kräver, även när det gäller grundläggande vuxenutbildning och särvux, etl relativt stort mått av eget arbete. Undervisningen skall kunna upphöra även för en studerande som i och för sig har förutsättningar att nå etl uppsatt mål, men som ändå inte gör tillfredsställande framsteg t.ex. på grund av bristande studiemotivation.
Återinträde i ulbildningen är enligt nuvarande regler möjligt i grundvux. Jag föreslår nu att skollagen skall uiformas så alt denna möjlighet gäller hela den nya grundläggande vuxenutbildningen och att den utvidgas till att gälla även särvux.
Det bör ankomma på styrelsen för resp. utbildning att la ställning till frågor som gäller utbildnings upphörande och återinträde i utbildning.
Mina förslag i detla avsnitt förutsätter ändring i skollagen.
4.9.4 Avgifter och kostnader för läromedel
Mitt förslag: All undervisning i det offentliga skolväsendet för vuxna skall vara avgiftsfri för eleverna.
För läromedel och övriga hjälpmedel, som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen ta ut en kostnad som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostnader. Någon kostnad får dock inte tas ut för läromedel m.m. inom sfi.
Skälen för mitt förslag: I dag gäller alt inga avgifter för undervisningen får tas ut för nuvarande grundvux, komvux, särvux, SSV och sfi. Jag anser att sådana avgifter inle heller i forisäliningen skall få las ut. All undervisning i del offentliga skolväsendet skall således vara avgiftsfri för samtliga elever. Della innebär alt några anmälningsavgifier eller avgifter för att täcka administrativa kostnader inte heller får tas ut.
Däremot anser jag att kommuner och landstingskommuner skall ha möjlighet att ta ut högst självkostnadspris för läromedel i form av böcker, skrivmateriel, verktyg m.m. eller låta de studerande själva köpa viss materiet. Denna huvudregel bör gälla lika för alla ulbildningsfor-mer. Det innebär en förändring av de statliga reglerna i jämförelse med
dagsläget, eftersom läromedlen i dag är helt fria för grundvux och den grundläggande delen av särvux. I komvux och SSV får avgifter inle tas ut för böcker etc. som de sluderande inte får behålla för eget bruk.
Nuvarande regler för avgiftsuttag för läromedel har skapat problem och en varierande praxis har utvecklats i kommunerna. Flertalet kommuner lar ut någon form av avgifter för eller låter de sluderande själva hålla sig med läromedel. Samiidigl görs i studiemedelssystemet ett schablonavdrag på del belopp den sluderande kan erhålla i studiemedel för fria läromedel. Della har lett till alt de studerande i många fall föredragit all beiala läromedelskoslnader framför alt få ell schablonavdrag.
I del föregående har jag föreslagit en ny grundläggande vuxenutbildning, som är en sammanslagning av nuvarande grundvux och etapp 1 i komvux. Det är således en sammanslagning av två ulbildningar för vilka olika bestämmelser gäller. Om rätten till fria läromedel utvidgas till att omfatta hela den grundläggande vuxenutbildningen, skulle kommunerna åsamkas ökade kostnader, utan att dessa täcks av de resUrser som lagts in i seklorsbidraget för skolväsendet.
Mol den bakgrunden förordar jag nu alt slaten inte ålägger kommunerna ett ökal ansvar för läromedelskostnader. Enligt min mening skall del inte behövas någon detaljerad statlig reglering på läromedelsområdet. Kommuner och landstingskommuner har, enligt min uppfattning, genom sin närhet till de studerande bätlre förutsättningar än riksdag och regering all bedöma vilka kostnader det är rimligt att lägga på dessa och i vilken mån sådana kostnader är förenliga med de mål och de prioriteringar som huvudmännen måsle göra för sina ulbildningar. Jag tror alt detta innebär att kommunerna ändå i flertalet fall kommer alt ta på sig kostnader för läromedel när del gäller t.ex. den del av den grundläggande vuxenutbildningen som motsvarar nuvarande grundvux.
Landstingskommunerna svarar i dag för kostnader för läromedel i särvux. Jag ser inga skäl varför de skulle ändra denna praxis.
När det gäller sfi råder speciella förhållanden eftersom det schablon-beräknade statsbidraget till verksamheien inkluderar kostnader för läromedel m.m. Mot denna bakgrund föreslår jag ingen saklig ändring av nuvarande bestämmelser om att inga läromedelskostnader får tas ut av studerande i sfi.
4.10 Distansutbildning
Mitt förslag: Statens skolor för vuxna skall upphöra. Verksamheten skall vara avvecklad senast den 1 juli 1992.
SÖs förslag: SÖ har lagt förslag om ett resurscenter för distansutbildning.
Bakgrund och skälen för mitt förslag:
138 Behov av distansutbildning Prop. 1990/91:85
Ett centralt mål för svensk utbildningspolitik under de senasie decennierna har varil att så långt möjligt tillförsäkra alla medborgare likvärdig tillgång till utbildning oberoende av bl.a. social bakgrund och bostadsort. Fortfarande utgör dock avstånd i tid och rum reella hinder för många människor all få den utbildning de behöver och önskar. Enligt min mening bör en utveckling och bredare användning av distansmetodik i undervisningen utgöra nästa steg för att övervinna dessa hinder. Jag anser därför att distansutbildning är en viktig utbildningsform att ulveckla för framtiden.
Distansutbildning har funnits länge i form av korrespondensundervisning. I dag ger den moderna tekniken helt nya möjligheter alt utveckla utbildningsformen. Erfarenheter visar att aktiva pedagogiska insatser behövs jämsides med olika former av undervisningsmaterial. Med den tekniska utveckling, som har skett inom detla område och som framledes kan förväntas ske, öppnas helt nya möjligheter alt genomföra distansutbildning. Detla innebär också all distansutbildning kan organiseras på ett nytt sätt.
Distansutbildning är inle särskill väl utvecklad eller utbredd i vårt land. Den största omfattningen har den inom högskolan, där distansundervisning i olika former har förekommit sedan 1960-lalet. Inom vuxenutbildningsområdet har statens skolor för vuxna, som från början var en riksrekryterande skola med koncentrerade studier, bedrivit distansutbildning. Internationellt är distansutbildningen starkt på frammarsch. I flera länder har den i dag en betydande omfattning, framför allt inom högskoleområdet.
Statens skolor för vuxna
Staten driver sedan 1950-talet vuxenutbildning vid statens skolor för vuxna (SSV) i Norrköping och sedan 1960-lalct även i Härnösand. Ulbildningen vid SSV bestod till en början av en kombination av lärarledd undervisning vid skolan och självstudier på hemorten. Så småningom har den utvidgats till att också omfatta ren brevundervisning.
Skolornas kursulbud omfattar allmänna ämnen på grundskolenivå (etapp 1), allmänna, ekonomiska och tekniska ämnen på etapp 2-4 i komvux samt yrkesinriktade ämnen. I de yrkesinriktade ämnena har de båda skolorna specialiserat sig inom några områden och ger i.ex. kurser för arbetsledare, bad- och idrottshallspersonal, fastighetstekniker, fastig-helsmäklare och småföretagare. Det sammanlagda antalet undervisningstimmar uppgår till ca 27 000.
Utbyggnaden av komvux under början av 1970-talet medförde att behovet av SSV ifrågasattes. Förslag om skolornas nedläggning fördes fram men genomfördes inte. I propositionen om kommunal och statlig utbildning för vuxna (prop. 1983/84:169, UbU 1984/85:1, rskr. 11) framhölls att SSV skall utgöra ett komplement till komvux. SSV skall i form av distansundervisning erbjuda vuxna kompetensinrikad utbildning av samma slag som ges i komvux, dock i första hand sådan utbildning som
inle kan komma iill stånd inom komvux med tillräcklig spridning och Prop. 1990/91:85
regelbundenhet. Utbildningen skall slå öppen för vuxna som är behöriga att las in i komvux men som av något skäl inte lämpligen kan della i motsvarande utbildning där.
Kommunernas ansvar för vuxenutbildningen
Kommunerna tar nu över ansvaret för den utbildning som ingår i det offentliga skolväsendel för vuxna. Resurser för ulbildningen tilldelas kommunerna över seklorsbidraget för skolväsendet. I del nya statsbidraget tilldelas kommunerna resurser för vuxenutbildning med hänsyn till befolkningsunderlag m.m. I princip går således statsbidraget för vuxenutbildning i framtiden till de studerandes hemkommuner och inle som i dag till anordnarkommunerna. Del är därmed eniydigi en kommunal uppgift att besluta om utbildningens dimensionering och inriktning för de vuxna innevånarna i kommunen. I riksdagsbeslutet förutsattes en fördjupad samverkan mellan kommuner för all också mer speciella ul-bildningsbehov bland medborgarna skall kunna tillgodoses.
Kommunerna kommer enligt de förslag som läggs fram i denna proposition all i lag åläggas dels ett allmänt ansvar för att anordna och främja vuxenutbildning, dels en särskild skyldighet att erbjuda grundläggande vuxenutbildning till de kommuninnevånare som är i behov av sådan utbildning.
Flera kommuner har redan inom det nuvarande statsbidragssystemet tagit på sig uppgiften att vid sidan av SSV svara för utbildningar som tillgodoser behov i en större region eller t.o.m. i hela riket. Del nya statsbidragssysiemel ulgör etl incitament för fler kommuner att profilera sitt utbildningsutbud inom komvux. En möjlighet till profilering är att utveckla en eller flera ulbildningar, som vänder sig till en bredare målgrupp än invånarna i den egna kommunen. Del kan då bli naturligt all i en del fall välja sludieorganisatoriska lösningar som nära ansluter till dem som lillämpats vid siatens skolor för vuxna. Även mer renodlad di-stansundervisningmelodik bör kunna bli aktuell. Nedläggning av SSV
Det är i del sammmanhangel aktuellt att ånyo ta upp diskussionen om behovet av etl statligt komplement till komvux. Jag vill här erinra om alt SSV tillkom innan det fanns en kommunal vuxenutbildning. I etl inledningsskede fanns det således starka skäl för staten alt engagera sig i vuxenutbildningen och driva utvecklingen. För flertalet vuxna var SSV till en början också det enda sludiealternalivet vid sidan av de rena korrespondensinstituten. I dag är läget helt annorlunda. Komvux finns i praktiskt tagel samtliga kommuner i landet och en väl utbyggd verksamhet på flertalet slörre orter.
Jag är för egen del övertygad om att den roll SSV för närvarande fullgör, som ett komplement till komvux för vissa studerandegrupper och inom vissa områden, kommer all övertas av olika kommuner. Tilllämpning av inlervallstudier och skilda metoder för distansundervisning kommer att framstå som en riktig och nödvändig utveckling bl.a. i dessa
kommuner. Inte minst den än mer markerade betoningen av komvux Prop. 1990/91:85 fördelningspolitiska mål, som jag förordal i det föregående, talar för en sådan utveckling.
Jag tror också all det faktum alt SSV finns och anordnar en viss typ av utbildning har lett till alt det inte finns något kommunall incitament till att ta över verksamheien. En avveckling av SSV kan således paradoxall nog på sikt leda till ett större utbildningsutbuil på de områden som SSV i dag representerar.
Det är mot denna bakgrund mer angelägel för staten all la ett ansvar för utveckling av metoder, pedagogik och teknik för distansundervisning än att själv svara för en marginell del av utbildningsutbudet. Slaten kan därmed stödja bl.a. kommunerna i deras ansträngningar att nå alla meilborgare som behöver utbildning.
Mina överväganden i det föregående leder till all jag nu förordar alt den statligt anordnade vuxenutbildningen vid SSV läggs ned. Skolorna bör avvecklas med början den 1 juli 1991. För att redan intagna sluderande skall kunna slutföra sina studier bör undervisningen få fortsätta även under budgelårel 1991/92.
Brevundervisningen bör få anordnas t.o.m. första halvåret 1995. Därefter bör det få ankomma på regeringen att bestämma i vad mån denna undervisning skall fortsätta.
Jag föreslår under anslaget B 14 forisati medelstilldelning under övergångsperioden. Del ankommer i övrigi på regeringen att närmare besluta i de frågor som rör skolornas avveckling.
Erfarenheter av dbtansutbildning
De svenska erfarenheterna av distansutbildning är varierande. SSV har profilerat sig genom distansutbildning, i första hand i form av koncentrerade studieperioder vid skolorna, varvade med studier på hemorten, men även i form av ren brevundervisning. Fii samarbete med komvux har utvecklats på senare år. Samarbetet kan t.ex. innebära att viss undervisning sker i hemkommunen med handledning från komvuxlärare utifrån dislansmaterial från SSV, som sedan kompletteras med internalul-bildning vid SSV.
Inom högskolan är distansutbildningen hell decentraliserad och de enskilda högskolorna svarar själva för utvecklingen av den egna dislans-utbililningen. Delta ligger hell i linje med högskolornas självständiga ställning, men innebär samtidigt svårigheter all utnyttja de samlade resurserna effektivt.
Utvecklingsbehov
Jag anser all liden nu är mogen för all göra en slörre och mer samlad satsning på att ulveckla metoder och media för distansutbildning och mediabaserad undervisning inom det offentliga skolväsendet. Jag kommer senare att utveckla min syn på möjligheterna att bygga upp kun-skapscenirer ute i kommunerna i samverkan mellan olika utbildningsanordnare. Sådana kunskapscentrer borde enligt min mening kunna bli
en utmärkt bas även för distansutbildning. Som jag anfört ovan bör all- Prop. 1990/91:85 tid självstudier kombineras med en direktkontakt mellan studerande och mellan handledare och studerande.
För kunskapscentrel skulle tillgången till olika typer av mediabasera-de undervisningspaket kunna innebära en kraftig breddning av möjligheterna att utöka kursutbudet och samtidigt öka tillgängligheten. De studerande skulle få möjlighet att bedriva slörre eller mindre delar av en utbildning genom mediastödda självstudier på lider och platser som de själva kan välja och ändå ha tillgång till det slöd som kunskapscentret och dess lärare kan ge.
Frågan utreds
En förutsättning för en ökad användning av distansutbildning och olika typer av mediaburna undervisningsprogram är en utveckling av pedagogik, metoder och material. Jag avser att inom kort återkomma till regeringen med förslag om att tillsätta en särskild utredning för alt belysa . hur en utveckling av distansutbildning skall kunna komma till stånd inom det offentliga skolväsendet, framförallt inom komvux. I den mån utredningen kommer fram till att del behövs en fristående organisation så skall denna förläggas till Härnösand. Utredningen bör också belysa hur erfarenheterna kan utnyttjas för den fortsatta utvecklingen av distansutbildningen inom högskolan. I den senare frågan har jag samrått med chefen för utbildningsdepartementet.
Jag föreslår att vissa av de medel som nu frigörs från SSV, används för en utveckling av distansutbildningen. Jag beräknar att medel motsvarande 15 milj. kr. årligen skall avsättas för ändamålet fr.o.m. budgetåret 1992/93. I denna fråga bör regeringen återkomma till riksdagen.
5 Gemensamma frågor
5.1 Samverkan m.m.
5.1.1 Samverkan
Min bedömning: Samverkan mellan olika utbildningsanordnare, ulbildningsformer och mellan olika kommuner och landstingskommuner bör eftersträvas för att förbättra tillgängligheten i utbildningen och öka kvaliteten i den. Det är angeläget att en samordning av resurserna sker, t.ex. genom alt lokala kunskapscentra bildas.
Samverkansgruppens förslag: Sammanfaller med min bedömning
Skälen för min bedömning: I etl läge med begränsade ekonomiska resurser för reformer, är det mer angeläget än någonsin alt utnyttja tillgängliga resurser så effektivt som möjligt. En samverkan mellan olika utbildningsanordnare och ulbildningsformer inom kommuner och mellan kommuner och landstingskommuner är en nödvändig förutsättning för ett sådant effektivt resursutnyttjande.
Det viktigaste motivet för samverkan är dock all den, som jag tidigare har framhållit, kan leda till etl bredare kursutbud och till större tillgänglighet och valfrihet för de sluderande samt till bättre kvalitet i utbildningen.
I slatsbidragsbeslämmelser och i del övriga regelverk som har styrt skolväsendel, har del funnits en rad regler, som har hindrat samverkan mellan olika skolformer. Flera viktiga sådana hinder, .som har uppställts från stålens sida, är undanröjda i och med övergången till en mer mäl-och resultatorienterad styrning av skolan och till ell gemensaml sektors-bidrag för skolväsendet. Andra hinder kan finnas kvar i form av förordningsbestämmelser, föreskrifter, ijänslgöringsavlal etc.
Jag anser all del är ytterst angeläget all såväl regeringen som berörda myndigheter och organisationer i fortsättningen noga uppmärksammar den effekt olika typer av reglering av verksamheter kan ha för möjligheterna till samverkan över skolforms- och huvudmannagränser. Strävan bör vara att sådana hinder skall undanröjas i de fall så kan ske ulan större olägenheter för verksamheien. I den mån nya bestämmelser tillkommer, bör de utformas med speciell hänsyn till alt de inte får uppställa nya hinder för samverkan.
Den tidigare nämnda samverkansgruppen har lämnat en rad förslag, alla i syfte att underlätta samverkan mellan i första hand gymnasieskolan och komvux, men också mellan dessa skolformer och högskolan och AMU-gruppen.
143 Flertalet av samverkansgruppens förslag kräver inte något riksdagsbe- Prop. 1990/91:85 slut. Eftersom jag anser frågorna vara av stor vikt för framliden vill jag ändå för riksdagens information lämna en kort redogörelse för de viktigaste förslagen och mina kommentarer till dem.
Möjligheter till samverkan
Samverkansgruppen menar att det är viktigt att kommunerna uppmärksammar möjligheterna att efter kommunaliseringen av lärarljänslerna anställa lärare i kommunens skolväsende så all tjänstgöring blir möjlig i både gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och uppdragsutbildning.
Vidare framhålls som viktigt att arbetsmarknadens parter uppmärksammar frågan om möjligheterna för kommunalt anställda lärare att kunna tjänstgöra i AMU-gruppen eller i högskolan, resp. för utbildare i AMU-gruppen eller lärare i högskolan att kunna tjänstgöra inom kommunens skolväsende.
Jag vill framhålla, alt det bl.a. mol bakgrund av vad jag har sagt om friheten beträffande limplaner och med tanke på de slora fördelar en samverkan kan ge, är viktigt all anställningsformerna ger denna möjlighet.
Samplanering
Som framgår av vad jag redan har anfört anser jag all en samplanering bör ske mellan olika utbildningsanordnare och ulbildningsformer i en kommun och över kommungränsen. På kommunnivå anser jag del självfallet att del är kommunen som har ansvarel för samplaneringen. Den bör i första hand la sikte på kommunens egna utbildningar, men också ta hänsyn till del totala utbildningsutbudet i kommunen från ar-belsmarknadssynpunki. 1 del senare avseendet bör samråd ske mellan kommunen och arbetsmarknadsmyndigheierna.
Beträffande arbetsmarknadsutbildningen är det länsarbetsnämnden, som har ett ansvar för att utbildningsutbudet är anpassat till arbetsmarknadens behov. Här bör etl samråd ske med kommunerna.
Länsarbetsnämnden upphandlar arbetsmarknadsutbildning från AMU-gruppen, kommunernas och landstingskommunernas uppdragsutbildning, eller andra utbildningsanordnare. En sådan upphandling skall ske på affärsmässiga grunder.
Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har i årets budgetproposition behandlat upphandlingsfrågorna och konstaterat att kompelens och kunnande hos såväl länsarbetsnämnder som hos AMU-organisationen har utvecklats över åren. Upphandlingsförfarandet varierar dock väsentligt mellan olika länsarbetsnämnder vad gäller regleringen av utbildningens uppläggning och innehåll. Hon anser del viktigt all AMU-styrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) gemensamt vidtar åtgärder för att ulveckla upphandlingsförfarandet med sikte på en större anpassning till individerna. Hon framhåller också alt AMS måste leva upp till
sitt ansvar att utveckla upphandlarkompetensen hos länsarbetsnämnderna.
Uirusiningsfrågor
Samverkansgruppen för i sin rapport en diskussion om möjligheterna till ett bättre resursutnyttjande genom samverkan kring lokaler och utrustning. Jag anser alt dessa förslag är så intressanta all jag kort vill beröra dem här.
Samverkansgruppen har i samband med sina kommunstudier funnit alt varje utbildningshuvudman har egna lokaler och utrustning för sina behov. Detta leder helt naturligt till att lokaler och utrustning sällan utnyttjas effektivt.
Jag anser del väsentligt att dessa resurser uitnyltjas bättre t.ex. genom samverkan mellan olika utbildningsanordnare.
Grundidén är att så många utbildningsanordnare som möjligt gemen.samt skall använda lokaler och utrustning. Denna samverkan kan röra allt från enstaka speciallokaler till ett tekniskt center eller ett helt skolhus.
Om denna form av samverkan utvecklas fullt ul kan man länka sig att gymnasieskolan, komvux, AMU-gruppen och högskolan gemensaml äger och förvallar lokaler och utrustning. Del är naturligt alt länka sig all samhälleliga utbildningsanordnare samverkar på delta säll, men man bör inte vara främmande för samverkan även med förelag, myndigheter och organisationer. Ägandet och organisationsformen kan variera och får anpassas efter de lokala förutsättningarna.
Resurser för utveckling av samverkan
Jag vill i detta sammanhang erinra om all jag under anslaget B 4. Stöd för utveckling av skolväsendet i 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 10, s. 64) har beräknat 2,45 milj. kr. för samverkansål-gärder mellan olika skolformer och anmält min avsikt alt återkomma till hur des.sa medel skall disponeras.
Medlen bör användas för all stimulera och vidareutveckla lokala kunskapscenler. Bc1op[)el bör alliså slå till regeringens förfogande. Min avsikt är alt återkomma till regeringen i denna fråga.
5.1.2 Gränsdragningsfrågor
Mitt förslag: Gymnasieskolan skall ha ansvarel för ungdomars utbildning. Komvux skall ha ansvarel för vuxnas utbildning. Ål-dersgrän.sen går vid 20 "•'
lär.
Samverkansgruppens förslag: Eleven skall vara 20 år eller ha slutfört gymnasieutbililning för alt få påbörja gymnasiala studier i komvux.
10 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85
145 Inkomna synpunkter: Många har yttrat sig över förslaget om ålders- Prop. 1990/91:85
gräns. Några av dem som är positiva vill ha dispensmöjligheter t.ex. för skolirölta ungdomar eller för att gymnasieelever skall kunna läsa tillvalsämnen i komvux. En länsskolnämnd förordar en 19-årsgräns och två länsarbetsnämnder vill ha 18 år som gräns, dvs. samma åldersgräns som för arbetsmarknadsutbildning.
Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående lagt fram förslag om en ny gymnasieutbildning och har också förordat att kommunerna får en skyldighet att erbjuda alla ungdomar mellan 16 och 19 år en gymnasial utbildning.
Jag har vidare lagt fram förslag om en utvidgad grundläggande vuxenutbildning och om kommunernas ansvar för att anordna olika former av vuxenutbildning.
Mina förslag om kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter beträffande olika utbildningsformer förutsätter en entydig definition av vilken innebörd begreppen ungdomar resp. vuxna har i delta sammanhang.
Den tidigare nämnda samverkansgruppen har behandlat frågan om gränsdragning mellan olika utbildningsformer och åldersgrupper. Samverkansgruppen förordaren 20-årsgräns mellan ungdomsutbildning och vuxenutbildning på gymnasial nivå. Jag ansluter mig till ilenna uppfattning. Åldersgränsen skall innebära att den som vill påbörja studier det andra kalenderhalvåret del år då han eller hon fyller 20 år eller senare, skall göra det som vuxenstuderande.
Gymnasieskolan som organisation skall alltså ha ansvaret för alla ungdomar. Sökande som är 16-19 år och har lämnat grundskolan skall tas in till gymnasieutbildning efter de intagningsregler som gäller för ungdomar och i de flesta fall till heltidsstudier. Della innebär att ungdomar, som har tagits in, i regel har rätt till etl avgångsbetyg efter en treårig utbildning på hellid.
Till grundvux och etapp 1 i dagens komvux gäller en åldersgräns på 16 år. I och meil all gymnasieskolans ansvar obetingat skall gälla alla ungdomar, höjs åldersgränsen även till denna del av vuxenutbildningen till 20 år.
Komvux som organisation skall ha ansvaret för de vuxenstuderande. De tas in till utbildning efter de intagningsprinciper och enligt de friare studieformer som gäller för vuxenutbildning. För vuxenstuderande finns, i motsats till vad som gäller för ungdomarna, dock ingen garanti för eller strävan efter att alla skall få etl fullständigt avgångsbetyg. Vuxenstuderande måste söka till varje kurs för sig. De kan i gengäld välja att kombinera nivåer och kurser på ett mycket friare .sätt än ungdomar. De väljer också själva om de skall studera på heltid, deltid eller fritid.
För att undvika missförstånd vill jag framhålla att det jag nyss har beskrivit om gymnasieskolans organisatoriska ansvar för alla ungdomar inte innebär all ungdomarnas studier måste genomföras uteslutande inom gymnasieskolans ram. Om enstaka eller grupper av ungdomar har valt ämnen, där kommunen anordnar komvuxkurser, kan ungdomarna genomföra studierna genom alt delta i dessa kurser. Ungdomar, som har
valt att gå ut i arbetslivet direkt efter grundskolan, skall givelvis också kunna delta i enstaka komvuxkurser.
På motsvarande sätl innebär vuxenutbildningens samlade organisatoriska ansvar för hela gruppen vuxenstuderande inte att de vuxna uteslutande behöver studera i komvuxkurser. Enslaka eller grupper av vuxenstuderande kan i stället följa kurser eller delar av utbildning i gymnasieskolan.
I en kommun kan man alltså av olika skäl besluta alt placera en eller flera ungdomar i komvux eller alt placera en eller flera vuxenstuderande i gymnasieskolan. Individernas egna önskemål och behov bör dock väga tungt vid avgörandet hur och var man skall studera.
Jag anser i likhet med samverkansgruppen att del är viktigt med en klar och tydlig gräns mellan de olika utbildningsanordnarna. En grundläggande förutsätlning för samverkan är all vars och ens roll och uppgifter är tydligt identifierade. Samverkansgruppen har gjort en sammanställning med syfte och målgruppsbestämningar för gymnasieskolan, komvux, kommunernas uppdragsutbildning, AMU- gruppen, högskolan och högskolans uppdragsutbildning. Den ulgår från nuvarande förhållanden, men innehåller också vissa klarlägganden utöver vad som redan finns fastslaget. Sammanställningen återfinns i samverkansrapporten (Ds 1990:59) och i sammanfattningen av denna i bilaga 5. Den bör enligt min mening kunna utgöra en utgångspunkt för framtida ställningstaganden i gränsdragningsfrågor.
5.1.3 Sambanden med högskolan
Min bedömning: Sambanden mellan skolväsendet och högskolan bör stärkas bl.a. genom alt forskarutbildade lärare medverkar i undervisningen samt i utvecklings- och utvärderingsarbetet. Utvecklingen av sambanden bör följas i uppföljnings- och utvärderingsarbetet.
Skälen för min bedömning: Det finns flera skäl all nu stimulera anknytningen mellan skolväsendel och universiteten och högskolorna. Undervisningsformerna i gymnasieskolan har hittills mer liknat grundskolans än högskolans. Åtskilliga elever skulle emellertid finna arbetet i gymnasieskolan mer stimulerande med undervisningsformer som mer liknar högskolans och som innebär slörre inflytande och ansvar från elevernas sida. Jag utvecklar detta bl.a. i mina timplaneförslag (avsnitt 3.7). Redan nu tillämpas i gymnasieskolan självständiga arbetssätt genom projektarbeten i olika former och i specialarbetet i årskurs 3. I högre grad än vad som i allmänhet varil fallet hittills bör sådana inslag kunna utnyttjas som möjligheter för elever all komma i kontakt med forskningsinstitutioner och andra kunskapsproducerande institutioner. Det finns exempel på alt vissa skolor har utnyttjat den praktik, som förekommer på många håll, så all eleverna därigenom fåll tillfälle att vis-
tas vid forskningsinstitutioner under en veckas tid och då fått följa forskare i deras arbele samtidigt som de fått en bred information om högskolan.
Jag ser också flera möjligheter att på andra sätt bygga ut konlakterna mellan skolväsendel och den högre utbildningen. Den utbyggnad av högskolor, som ägt rum under 1980-lalel, har öppnat nya möjligheter för landets gymnasieskolor att etablera egna kontakter med högskolevärlden. Flera av mina förslag till nationella program i gymnasieskolan bör kunna bli intressanta och viktiga områden för samarbete. Även i de frågor jag nu behandlar är skolans personal den viktigaste drivkraften för utveckling. Jag ulgår från alt det finns ell brcll intresse för all behålla och även vidareutveckla de hittillsvarande lekiorsljänslerna. Genom att ge lämpliga lärare med forskarutbildning eller motsvarande ett större ansvar för utveckling och utvärdering, kan deras särskilda kompetens utnyttjas ännu bättre samiidigl som de inspireras all hålla sig å jour med den vetenskapliga utvecklingen inom sina områden. Della kan på etl positivt sätt bidra till skolans utveckling. Viktig är ock.så den kontakt forskare och högskolans lärare kan få med gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Skolhuvudmannens slörre frihet all anlita tillfälliga lärar-krafter, t.ex. som gästföreläsare, och alt organisera ulbildningen skapar bättre förutsättningar än hittills för ett ömsesidigt uibytc.
Mot denna bakgrund räknar jag med all skolvä.sendei i framtiden kommer att sysselsätta minst lika många forskarutbildade lärare som för närvarande. Denna fråga bör enligt min mening ägnas .särskilt intresse i skolverkets uppföljningsarbete.
5.2 Kommunernas ansvar för information, vägledning och rekrytering
5.2.1 Gymnasieskolan
Mitt förslag: Kommunernas åläggs en skyldighet all informera om samtliga nationella program i gymnasieskolan. Kommunen har därtill ett ansvar för att informera sina ungdomar om de utbildningsmöjligheter som erbjuds av kommunen.
Skälen för mitt förslag: Jag har i del föregående slarki betonat elevernas rättigheter att själva välja utbildningsprogram i den nya gymnasieskolan. Kommunerna skall således i sitt utbildningsulbud i görligaste mån ta hänsyn till elevernas önskemål och anpassa siu utbildningsutbud efter dessa. Antalet elever som får sill förstahandssludieval tillgodosett bör härigenom öka.
Eleverna kommer ock.så alt få en större valfrihet när del gäller inriktning, ämnen och kurser inom de nationella programmen och kom-
mer all kunna välja individuella studieprogram med en lokal utform- Prop. 1990/91:85 ning.
En förutsättning för att eleverna skall kunna uinyltja den slora frihet och de möjligheter till egna val som erbjuds är att de får en adekvat information om utbildningsbud och valmöjlighelcr. Eleverna i grundskolan liksom gymnasieeleverna måste således få en allsidig information om olika valmöjligheter och en god vägledning när de skall välja studieinriktning i gymnasieskolan. Informationen får inic inskränka sig Iill de valalternativ som erbjuds i den egna kommunen, ulan måste självklart omfatta åtminstone samtliga nationella studieprogram. Jag förordar alt denna rättighet för eleverna får ett lagstöd i kap. 5 i skollagen.
Eftersom jag lägger stor vikt vid informations- och vägledningsfrågorna vill jag i della sammanhang lägga fram mina synpunkter på skolans syoverksamhet. Jag anser del självklart att informationen om utbildningsutbud och valmöjligheter till och i gymnasieskolan måste innefatta en bra studie- och yrkesorientering (syo). Speciellt viktig är syon för att de elever som kommer från miljöer utan sludietradition skall ges samma reella möjligheter till väl underbyggda val, som elever som har välinformerade och studiemotiverande föräldrar. Invandrarungdomarna tillhör också den grupp som är speciellt beroende av skolans vägledning. En bra vägledning kan minska den sociala snedrekryteringen till fortsatt utbildning.
Skolan är i dag starkt könssegregerad. Här har all personal och därmed också syofunktionärerna etl stort ansvar för att uppmuntra flickor, som är intresserade av teknik all våga söka till utbildningar som inle traditionellt anses kvinnliga, och all uppmuntra pojkar som är intresserade av all arbeta med människor att söka sig till de traditionellt kvinnliga utbildningarna.
1 1990 års budgetproposition betonade utbildningsministern betydelsen av syo i skolan och framhöll att den borde lyftas fram och tydliggöras. För elevernas studie- och yrkesval fyller syon en väsentlig uppgift. Den bör syfta till att hjälpa eleverna med val av utbildning eller arbele. Den skall biilra till att öka elevernas självkännedom och fördjupa deras kunskaper om utbildningsväsendet, studievägar, yrken, arbetsliv och arbetsmarknad. Syon kan härigenom fungera som en viktig länk mellan eleverna, skolan och samhället i övrigt. Den kan också ha stor betydelse när det gäller att främja jämlikhets- och jämställdhelssträvanden vid rekrytering till ulbildningar och yrken. Speciellt viktig är väglednings-funktionen också för elever med speciella svårigheter i form av t.ex. fysiska eller psykiska handikapp och för invandrarungdomar.
I olika utredningar framhålls också syo-verksamhetens betydelse. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har t.ex. genomfört ett projekt om syo- och informationsinsatser inom högskolan. I rapporten (UHÄ projekt 1990:2) konstaterar UHÄ att många sluderande på högskolan byter utbildning eller varvar utbildning och arbete några år efter gymnasieskolan. För all förbättra möjligheterna att vägleda gymnasieeleverna om högskolestudier föreslår UHÄ att större utrymme ges åt högskolefrågorna i skolan, något som såväl skolledning som lärare måste
engageras i. Samtidigt måste högskolan ta ett större ansvar för sin egen Prop. 1990/91:85 rekrytering t.ex. genom eget material och egen information kring högskolutbildningarna. Jag instämmer med UHÄ i dess bedömning och har i denna fråga också samrått med chefen för utbildningsdepartementet.
Gymnasieskolans syo-funklionärer kan inte själva klara all information om olika studievägar och de yrkesmöjligheter de ö|)pnar. Däremot kan de lägga upp sin information så att eleverna stimuleras alt själva söka och efterfråga information där den går att få. Jag anser därför alt det är mer angelägel alt syofunktionärerna prioriterar den personliga vägledningen snarare än har en hög ambitionsnivå när del gäller alt tillhandahålla detaljinformation.
Jag vill samtidigt betona att syo-frågorna måste vara allas ansvar i skolan. Ofta har lärarna genom sina dagliga kontakter med eleverna de mest naturliga förutsättningarna för samtal om studier och arbetsliv. Del är angeläget att eleverna fortlöpande ges tillfälle att få kunskaper om arbetsliv och arbetslivsfrågor. Kunskaper inom detla område är en bra grund för den personliga vägledning syo-funklionärerna bör ge. Jag vill också betona vikten av samarbetet med arbetsmarknadsmyndigheterna.
En väsentlig uppgift i det fortsatta arbetet med en reformering av gymnasieskolan är att ta fram läroplan och kursplaner. I detta sammanhang är det angeläget att också ta upp syo-frågor.
Med hän.syn till de stora förändringarna i gymnasieskolan finns del anledning att se över syo-utbildningen. Chefen för utbildningsdepartementet avser att återkomma till regeringen i denna fråga.
Invandrare
Som jag har redovisat i avsnilt 3 kommer alla program i gymnasieskolan, i betydligt större utsträckning än idag, att lokall kunna utformas så att ungdomar får en gymnasieutbildning, som motsvarar deras individuella behov och önskemål.
De invandrarungdomar, för vilka de nationella programmen inle i första hand är lämpliga utbildningsalternativ, skall, fram t.o.m. det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år, genom sin kommuns försorg erbjuilas ett personligt upplagt, individuellt program. Jag har utvecklat dessa frågor i avsnilt 3.5.
Handikappade
Fysiskt och medicinskt handikappade ungdomar omfattas självfallet av kommunernas generella skyldighet all erbjuda gymnasieutbildning fram I.o.m. det första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år.
Rätten till ell allsidigt urval av nationella program och grenar är given även för dessa elever. Utgångspunkten skall, som hittills, vara att handikappade ungdomar bör integreras i den vanliga skolan och all de därvid skall erhålla det stöd under och den anpassning av ulbildningen, som deras handikapp motiverar. Jag vill understryka vikten av all nationella program och grenar inle bara formellt utan även reellt, står öppna för handikappade ungdomar. De individuella programmen, som jag har
redogjort för i avsnitt 3.5 ger särskilda möjligheter att lillgodose personliga behov såväl inom gymnasieskolan som inom andra utbildningsformer.
Den sakkunskap som staten hittills har ställt iill förfogande för kommuner, lärare, föräldrar och elever genom den regionala stödorganisationen skall alltjämt finnas kvar. Den nya myndighet som riksdagen har beslutat om enligt förslag i ansvarspropositionen, skall tillvarata de handikappade ungdomarnas behov av särskilda stödåtgärder för all kunna bedriva studier.
Gymnasial utbildning anordnas i dag för döva och hörselskadade i Örebro kommuns gymnasieskola för elever från hela landet och speciellt anpassad utbildning för gravt rörelsehindrade elever finns i Göteborgs kommuns, Stockholms stads och Umeå kommuns gymnasieskolor. Dessa alternativ bör även finnas i den nya gymnasieskolan.
Ungdomar med psykiska handikapp
Barn som inte kan gå i grundskolan därför all de är |)sykiskt ulvecklingsslörda har särskild skolplikt. Denna skolplikt är 10-årig och fullgörs normall i särskolan. Efter skolpliktens upphörande har dessa ungdomar en ovillkorlig rätt till utbildning inom .särskolans yrkessärskola till 21 års ålder, i vissa fall till 23 års ålder. För de ungdomar som väljer all avsluta sin skolgång efter skolpliktens upphörande eller avbryter påbörjad utbildning och som inte omfattas av omsorgslagen, bör särskilda insatser göras. Huvudmännen för särskolan bör fortlöpande hålla sig underrättade om dessa ungdomars sysselsättning och erbjuda dem studie- och yrkesorientering och utbildning inom yrkessärskolan eller annan lämplig utbildningsform.
Jag utgår från att särskolekommittén i sill belänkande lägger förslag till reglering av hur lämpliga utbildningsåtgärder skall erbjudas de ungdomar som inte påbörjat eller avbrutit utbildning inom yrkessärskolan eller motsvarande. I avvaktan på särskolekommitiéns belänkande är jag inte beredd all nu föreslå någon förändring av kommunernas skyldighet beträffande psykiskt utvecklingsstörda ungdomar.
5.2.2 Skyldighet att främja vuxenutbildning
Mitt förslag: Varje kommun skall vara skyldig alt informera om de möjligheter till vuxenutbildning som finns för kommunens innevånare samt verka för alt vuxna deltar i sådan utbildning. Kommunerna skall härutöver aktivt verka för alt nå dem i kommunen som har rätt till grundläggande vuxenutbildning och sfi saml verka för all motivera dem all ilella i ulbildningen.
Skälen för mitt förslag: Jag har i mill inledande anförande och i mina motiveringar för de olika formerna av kompelensinriktad vuxenut-
bildning pekat på behovet av sådan utbildning och på samhällets ansvar Prop. 1990/91:85 för att den anordnas och blir tillgänglig för olika målgrupper.
Jag föreslår därför all skollagen, förutom bestämmelser om kommunernas ansvar för alt anordna utbildning, också skall innehålla föreskrifter om kommunernas skyldighet att främja vuxenutbildning. Kommunerna skall således bli skyldiga att på olika sätt verka för all vuxna informeras om den vuxenutbildning som erbjuds. Genom stimulansåtgärder av olika slag, t.ex. en aktiv rekrytering, skall kommunerna dessutom sträva efter att motivera vuxna kommuninnevånare att delta. Kommunerna bör också se till att de studerande får information om praktiska villkor för all genomgå utbildning I.ex. i form av räll till ledighet, studiestöd etc.
Som jag tidigare har framhållit, bör den grundläggande vuxenutbildningen och sfi prioriteras. Det bör tydligt framgå av lagen att kommunerna har skyldighet att aktivt verka för att nå och rekrytera de grupper som har räll till sådan utbildning och att motivera dem all delta. Delta förutsätter självklart också alt kommunerna tar reda på innevånarnas behov och önskemål, så att utbildningen kan anordnas på ett sätt som svarar mot behoven hos målgrupperna.
1 och meil det nya statsbidragssystemet för skolväsendet kommer slaten inte längre att styra olika satsningar på vuxenutbildning genom riktade bidrag till vissa åtgärder. Det blir nu kommunernas ansvar att fördela de resurser som ställs till förfogande för utbildningsändamål. Del är i stället genom bl.a. lagstiftning i den form som jag här tar upp som riksdag och regering i fortsättningen skall påverka utvecklingen.
I samband med denna förändrade ansvarsfördelning kan del finnas anledning att något beröra de områden, som lidigare fått särskilda statsbidrag eller omfattats av särskilda statliga bestämmelser.
Studie- och yrkesorientering
Studie- och yrkesorientering (syo) är självklart en viktig åtgärd för all nå vuxengrupper med information om utbildning och bistå dem i utbildningsvalen. SÖ har i sin anslagsframställning särskill tagit upp behovet av syoinsalser i komvux och pekat på att satsningen på syo varierar starkt mellan olika kommuner. Syoarbetet i komvux betecknas som svårare och mer krävande i dag än tidigare, framförallt med hänsyn till ambitionsnivån att nå prioriterade målgrupper och till att invandrarna är särskill krävande i informationshänseende.
Jag förutsätter att det ligger i varje kommuns eget intresse att, inom ramen för den allmänna skyldigheten att informera om vuxenutbildning, se till att syoverksamheten i komvux och sfi fungerar väl. En god syo kan medverka till att felval och studieavbrott med svåra konsekvenser för de sluderande undviks, men också till alt resurserna kan användas så effektivt som möjligt och därmed räcka till fler kommuninnevånare och framför allt nå rätt grupper.
152 Åtgärder för att främja invandrares deltagande Prop. 1990/91:85
Vissa grupper i samhället har särskill stora behov av utbildningsinsatser. Del gäller bl.a. vissa grupper av invandrare.
Riksdagen har i olika sammanhang betonat viklen av alt invandrare som har rätt till svenskundervisning, också nås av information om undervisningen. Del är ytterst angelägel all inte t.ex. kvinnor med barn eller äldre kvinnor ställs utanför (se bl.a. bet. 1989/90:UbU27, s. 9, rskr. 279). För delta krävs enligt min meningakliva insatser från kommunernas sida, t.ex. information på olika invandrarspråk, samtal med invand-rarföräldrar, som har barn i förskolan och i skolan, och kontakter med arbetsplatser med många invandrare.
Särskilda åtgärder för att att främja utbildning för vuxna handikappade
Kommunernas ansvar för att främja vuxenutbildning och verka för att efteisatta grupper får reella utbildningsmöjligheter gäller i hög grad handikappade vuxna. Det bidrag, som tidigare har anvisats för att främja handikappades möjligheter all della i vuxenutbildning, skall i enlighet med riksdagens beslut i anledning av ansvarspropositionen föras till sektorsbidraget för kommunernas skolväsende. Avsikten med all la bort de särskilda bidragen är självfallet inte all handikappade studerande skall få .sämre möjligheter att bedriva studier. I stället är det fråga om att ge kommunerna ett hell och odelat ansvar för sina kommuninnevånares studiesituation. Detla ansvar omfattar även vuxna med behov av särskilda stödåtgärder på grund av handikapp.
Handikappade vuxna tillhör erfarenhetsmässigt ofta de grupper som har kort lidigare utbildning och ingår således i de högt prioriterade grupper för vilka kommunerna har särskilda skyldigheter. 1 ansvarel för att främja vuxenutbildning för handikappade ligger självfallet mer än all informera om vilken utbildning kommunen anordnar. Informationen måste kopplas till möjligheterna för olika grupper av handikappade vuxna alt faktiskt della i utbildningen och således också innebära information om vilka möjligheter kommunen har alt via särskilda stödåtgärder, personlig assislens etc. bistå den studerande.
Framlagda lagförslag
De synpunkter jag här har framfört leder till förslag om alt särskilda bestämmelser om kommunernas ansvar för att främja vuxenutbildning införs i skollagen.
5.2.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män
Min bedömning: Förändringen av ulbildningen för ungdomar och vuxna bör medföra en jämnare könsfördelning inom olika studievägar och bidra till alt stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
Skälen för min bedömning: Även om kvinnor numera förvärvsarbetar i nästan lika stor utsträckning som män, är arbetsmarknaden starkt könsuppdelad när det gäller branscher, befattningsnivåer, yrkesområden, arbetsuppgifter och arbetstider. De arbeten kvinnor utför är ofta lågt värderade. Ofrivillig dellid är belydligl vanligare bland kvinnor än bland män. SÖ har i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1991/92 - 1993/94 ingående beskrivit och analyserat könsuppdelningen inom vuxenutbildningsområdet.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är ell viktigt utbildningsmål. Ulbildningen i gymnasieskolan och komvux bör bidra till all minska könsuppdelningen i arbetslivet och förbättra kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. De nya nationella program som jag har föreslagit för gymnasieskolan erbjuder en kvalificerad utbildning inom sådana områden som kan förväntas attrahera både flickor och pojkar. Motsvarande utbud inom komvux bör kunna locka både kvinnor som planerar alt återvända till arbetsmarknaden efter att ha varit hemma en period, och förvärvsarbetande kvinnor som vill skaffa sig en ny kompetens eller förbereda sig för högskolestudier. De kvinnor som nu saknar yrkesutbildning och ofta arbetar i ensidiga, monotona och osjälvständiga arbeten, I.ex. inom verkstadsindustrin, kan genom komvux få ökade möjligheter att skaffa sig yrkeskompetens. Detta förulsälier dock att kommunens information om utbildningsmöjligheter, räu till ledighet för studier och möjligheter till studiestöd, når ul till dessa grupper av kvinnor och alt de motiveras iill utbildning. Kommunens ulbud kan också förbättras genom samverkan mellan gymnasieskola och komvux, bl.a. när del gäller utrustning för yrkesutbildning.
5.3 Studerandeinflytande
Mitt förslag: De studerandes rätt till inflytande markeras i lag.
Skälen för mitt förslag: I alla utbildningsformer är ett inflytande för lie studerande på utbildningens innehåll och organisation, liksom på det inre arbetet i skolan, väsentligt. De studerande själva är den kanske viktigaste drivkraften för en utveckling av utbildningen. För att det decentraliserade skolväsendet, som kännetecknas av ell stort lokalt ansvar, skall utvecklas positivt krävs ett akiivi engagemang från skolledning, lä-
rare och elever. När regler avskaffas måste de som är verksamma i sko- Prop. 1990/91:85 lan ta ett större ansvar för utvecklingen. Detta ansvar inkluderar i hög grad de studerande.
Samtidigt är utvecklingen av del aktiva elevinflytandei helt beroende av insatser på lokal nivå. Det är i den egna skolan och i den egna kommunen, som de studerandes inflytande skall finna lämpliga former.
Jag anser emellertid att frågan om elevinflytande är så väsentlig att jag förordar att den nu binds i lag. Jag föreslår därför att det i skollagen skrivs in en bestämmelse om all de studerande i olika skolformer skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Wallström.
Demokratbka värderingar
Utgångspunkten för de studerandes inflytande i skolan är skollagens stadgande om all verksamheten inom det offentliga skolväsendel skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Dessutom skall var och en som verkar inom skolväsendet främja aktning för varje människas egenvärde.
Ett säll all till de sluderande förmedla demokratiska värderingar är självfallet att i utbildningen använda ett demokratiskt arbetssätt, där de studerande ges ett reellt inflytande. Aktning och respekt för individen främjas också om han eller hon ges möjligheter att i olika sammanhang komma till tals och få delta i en demokratisk process kring besluten om den egna ulbildningen.
Gymnasieskolan skall således fostra till demokrati och ansvarstagande. De studerande i gymnasieskolan blir myndiga under skoltiden, de får rösträtt och blir valbara till kommunala och politiska församlingar. Självklart förutsätter delta en förberedelse i all medverka i beslutsfattande, all se konsekvenser och att ta ansvar. Här finns naturligtvis också ett ansvar för lärarna att i undervisningen, t.ex. i samhällskunskap, ta upp grundläggande frågor om demokrati och medinflytande.
Förberedelse för arbetslivet
Skolan är också en förberedelse för arbetslivet. Jag har tidigare berört utvecklingen och konstaterat alt det moderna arbetslivet ställer stora och delvis nya krav på arbetskraften. På många håll är den hierarkiska organisationen på arbetsplatser på väg att ersättas av en grupporganisation. Självstyrande grupper och självständiga avdelningar blir allt vanligare. Skolan måste förbereda eleverna för ett arbetsliv med en plattare organisation och mer individuellt ansvar. Del kan inle ske om skolan själv visar upp en auktoritär och helt lärarstyrd undervisning.
Medinflytande
1 fråga om arbetssättet i skolan har sedan länge olika metoder prövats för alt öka elevernas möjligheter till inflytande. Bl.a. har så skett i ett antal av de försök som bedrivits inom det sk. FS-projeklel, för vilkel jag
lidigare har redogjort. Del handlar om all låta de studerande akiivi delta Prop. 1990/91:85 i utvecklingen av den egna undervisningen. Arbetsmetoder etc. måste således utgå från etl akiivi deltagande från de studerandes sida. Projektarbete, lemaundervisning m.m. kan vara olika vägar alt öka de studerandes självständighet och möjligheter alt påverka.
De studerande måsle också få möjligheter alt medverka i beslut om mer övergripande frågor som rör skolarbetet. En traditionell väg har varit att utveckla bättre former för och kunskaper om den representativa demokratin genom elevråd, klassråd och andra samråilsorgan. Genom propositionen om ansvarel för skolan saml förslaget om att elevinflytande! över ulbildningen lagfästs, öppnar sig nya möjligheter för kommunerna all utveckla och pröva nya former för elevinflytande vad avser både ulbildningen och i mer övergripande skolfrågor.
Fria val och påverkan på studieutbudet
De slora förändringarna när del gäller elevinflytande anser jag dock ligga i den nya gymnasieutbildningens organisation. Mina förslag i del föregående innebär radikalt förändrade möjligheter för ungdomarna att genom egna val beslämma utbildningens innehåll och inriktning. De studerandes val skall också kunna påverka såväl gymnasieskolans som komvux utbud. Valen blir en viktig signal till kommunen att förändra och anpassa studieutbudet efter de studerandes önskemål och blir därigenom en viktig faktor i en kontinuerlig förnyelse av skolväsendet. Valen ger också de studerande etl större ansvar för den egna utbildningssituationen.
Skolan har då en viktig uppgift i att förbereila eleverna för delta ansvar. Arbetet med all fostra självständiga och ansvarsmedvetna ungdomar måste självklart börja redan i grundskolan. Från första skolåret måste eleverna successivt förberedas för den självständighet som de senare utbildningsvalen under hela livscykeln förutsätter.
Vuxenstuderande
Vuxna har delvis ell annat utgångsläge för sina studier än ungdomar, bl.a. genom sin yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Därför är studierna i komvux och sfi också annorlunda up|)lagda än i ungdomsskolan. Något formellt krav på gemensamma kärnämnen uppställs t.ex. inte. De studerande har t.ex. stor frihet att själv sätta samman sin utbildning genom att fritt välja i ett etappindelat kursutbud. Även när del gäller avgångsbetyg har de studerande i dag etl visst utrymme när det gäller fritt valda kurser. Friheten bör utökas för de vuxenstuderande. Jag återkommer senare till min bedömning i dessa frågor.
Även inom särvux bör de studerande kunna ha ett inflytande över studiernas innehåll och organisation. Detta inflytande måsle självklart anpassas till de studerandes förutsättningar.
Vuxenstuderande kan och måsle således redan i dag ta ett större eget ansvar för sina studier än vad som krävs i ungdomsskolan. Della syfte kan uppnås bara om de studerande ges möjlighet att medverka i sludie-
planering, i val av arbetsformer och material saml i ulvärdering. Erfarenheterna från vuxenutbildningen bör kunna användas för att öka elevernas inflytande och medverkan i ungdomsskolan.
Generella ramar
Riksdagens och regeringens ansvar för elevinflytandet i skolan består i alt ge sådana ramar för verksamheten att utrymme för inflytande skapas. Statsmakierna kan påverka utveckling av en demokratisk skola genom att uppmärksamma inflytandefrågorna på de områden där staten har styrfunktioner t.ex. i skollagen och i samband med läroplans- och kurs-planearbetel och i lärarutbildning och lärarfortbildning. I dessa frågor avser jag att återkomma till regeringen.
Kommunernas arisvar
Det är i kommunerna och på de enskilda skolorna som arbetssätt och beslutandeprocesser skall uiformas och del är här som brukarinflytande skall få sin praktiska tillämpning. I propositionen om ansvaret för skolan anförde jag bl.a. all del i första hand är skolledarnas och lärarnas ansvar att se till att de studerande får ett ökat inflytande. Ett exempel på etl område där de studerande skall vara med och påverka är den lokala arbetsplanen.
En gräns för elevinflytandet sätts av den gällande kommunallagstiftningen. Överväganden om ändringar i den lagstiftningen pågår. Frågan om det med hänsyn till kommunernas ansvar för del offentliga skolväsendet är möjligt och lämpligt att ändra reglerna om delegering av beslutanderätten bör prövas i del arbetet.
5.4 Förestående läroplans- och kursplanearbete
Min bedömning: Mål och riktlinjer för gymnasieskolan fastställs av regeringen på grundval av riksdagens ställningstaganden till förslagen i denna proposition. De bör gälla under reformens inledningsskede för att sedan avlö.sas av den läroplan som blir resultatet av ställningstagandet till de förslag som en läroplanskommitté skall avge. Kommittén skall också utarbeta förslag till riktlinjer och modeller för kursplanerna för gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Skälen för min bedömning: Jag har i budgetpropositionen (prop. 1990/91:100, Bil. 10) anmält att jag under år 1991 avser alt låta påbörja arbetet med alt ta fram ett nytt gemensamt måldokument för grundskolan och barnomsorgen. De förslag som jag nu lägger fram medför behov av förändringar av läroplanerna även för gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
157 Riksdagens ställningstaganden till förslagen i ansvarspropositionen Prop. 1990/91:85 innebär alt det är nödvändigt med en genomgripande bearbetning av läroplanerna för samtliga skolformer.
Det blir därmed möjligt att för första gången i svensk skolhistoria samordna läroplansarbetet över alla nivåer utifrån en gemensam syn på de övergripande målen för verksamheterna. En sådan samordning kan medföra en mer organiskt sammanhållen utbildning som därmed kan förväntas bli bättre och effektivare.
Mot denna bakgrund och med hänvisning till mina förslag i ilenna proposition kommer jag alt föreslå direktiv till och tillsättande av en läroplanskommitté. För riksdagens information redovisar jag i del följande några utgångspunkter för kommitténs arbele.
Gemensamma utgångspunkter
Gemensamma utgångspunkter för måldokument som vänder sig till såväl förskolan som till det offentliga skolväsendel måste grundas på värderingar som är djupt förankrade i vårt svenska samhälle. Samtidigt måsle de uiformas så att de skapar utrymme för de förändringar av utbildningen som ständigt är nödvändiga med tanke på de höga kvalitetskrav som ställs på skolsystemet.
Följande områden ser jag som särskilt viktiga för kommittén all uppmärksamma.
Eliska och moraliska frågor måsle ha en framträdande plats i läroplaner och kursplaner. Kunskaper om det svenska kulturarvet liksom respekt för andras rätt alt hålla sitt eget kulturarv levande måsle genomsyra utbildningen. En fast förankring i det egna kulturarvet skapar goda förutsättningar alt förstå både främmande kulturer och del egna samhället.
Principen om livslångt lärande måste slås fast. De förändringar av arbetslivet som nu sker och som vi kan se i en framlid ställer krav på ett utbildningsväsende som inte är fixerat till vis.sa åldrar.
De krav på medinflytande och ansvarstagande som ställs i samhälls-och arbetslivet innebär alt elevernas infiytande över och ansvarslagande för sin egen utbildning måsle vara centralt i uppbyggnaden av läroplaner och kursplaner. All beakta frågan om jämställdhet är också en given utgångspunkt i arbetet.
Förändringar i miljön ställer oss - och inte minsl kommande generationer - inför slora och svårbemästrade problem. Miljöfrågor måsle därför få en ceniral roll i läroplaner och kursplaner. De förändringar som skett i miljön har inte bara konsekvenser för behovel av att se över utbildning inom de naturorienlerande ämnesområdena. De har även konsekvenser för kunskaper om etik och samhälle.
En internationalisering av ulbildningen rymmer flera aspekter. Svenska sluderande kommer t.ex. att i allt högre utsträckning kombinera studier i Sverige med studier utomlands, liksom studerande från andra länder kommer all studera i Sverige. Del kommer också alt ställas ökade krav på våra färdigheter i att kunna uttrycka oss på hämmande språk
liksom på ökade kunskaper om inlernalionella frågor, andra kulturer Prop. 1990/91:85
och globala förhållanden i övrigt.
Gymnasieskolan
Som jag anfört i avsnitt 3.8 bör mål och riktlinjer för gymnasieskolan fastställas av regeringen under hösten 1991 på grundval av riksdagens beslut med anledning av förslagen i denna proposition. Regeringen bör också under hösten 1991 fastställa reviderade mål och riktlinjer för komvux och särvux.
De bör gälla under reformens inledningsskede för all sedan avlösas av den läroplan som blir resultatet av läroplanskommilténs arbele.
Kommittén skall senast den I september 1992 lägga fram förslag till nya och samordnade läroplaner för hela del offentliga skolväsendet samt förskolan.
Kommittén skall utarbeta och presentera förslag till modeller och riktlinjer för kursplanerna för gymnasieskolan och vuxenutbildningen senast den 1 juli 1991. Arbetet med kursplaner för gymnasieskolan och vuxenutbildningen bör bedrivas skyndsamt så att dessa i alll väsentligt finns färdiga den 1 juli 1992.
Jag vill med ulgångs|)unkl i mina förslag om gymnasieskolans limplaner (avsnitt 3.7) ge några exempel på angelägna innehålls- och strukturförändringar, som bör behandlas i det nu föreslående kursplanearbe-lel.
Vissa teman och kunskapsområden bör behandlas i flera ämnen.
Miljökunskap anges i direktiven till läroplanskommillén som ett centralt kunskapsområde. Jag vill därför här närmare utveckla mina tankar om miljöfrågornas roll och plats i ulbildningen. Samhällskunskap är etl ämne som alla elever i gymnasieskolan skall studera. Det är också etl centralt ämne i komvux. Det är naturligt att man här knyter ihop frågor om naturtillgångar med frågor om ekonomiska system, sysselsättning och överlevnad. Som framgår av avsnilt 3.7.2 anserjag att 30 timmar av den lid, som gäller den för alla gemen.samma utbildningen i gymnasieskolan, skall ägnas åt naturkunskap. Skälet är all alla bör få en bättre "naturvetenskaplig allmänbildning". Tyngdpunkten i studierna skall vara miljökunskap. Del är emellertid inte självklart att dessa studier skall bedrivas i form av ett eget ämne. Etl alternativ kan vara att integrera området i olika karaktärsämnen. Jag vill överlåta till skolverkel all i samband med en kursplaneöversyn överväga hur det kunskapsområde jag här avser bör organi.seras.
I del naturvetenskapliga programmet liksom i samhällsprogrammel bör miljöfrågor få en framträdande plats. Uär bör man hämta åskådningsexempel, som visar på hur miljön påverkas av naturliga och mänskligt initierade processer. Jag har erfarit all del, på initiativ av Unesco, pågår etl internationellt samarbete för all la fram förslag och material till temaverksamheter, där de grundläggande delarna i ämnena studeras utifrån etl miljöperspektiv.
159 I alla yrkesämnen bör miljöfrågor, såväl när del gäller den yttre mil- Prop. 1990/91:85 jön som arbetsmiljön, få en betydande plats. Länge har gällt, att man skall studera de arbetsmiljöfrågor som är aktuella för del yrkesområde man utbildas för. Jag anser alt del i framtiden måste bli lika naturligt att studera de miljöfrågor rörande den yttre miljön, som är relevanta inom yrkesområdet.
Som framgår av timplaneförslaget finns inom del naturvetenskapliga programmet även möjlighet att välja miljökunskap som eget ämne. En kursplan för ämnet bör tas fram och ge möjlighet iill fördjupningar inom olika miljöområden.
Sammanfattningsvis anser jag det alltså nödvändigt att eleverna inte lämnar gymnasieskolan utan all ha haft möjlighet all arbeta med miljöfrågor. Även i komvux bör dessa frågor ägnas ökad uppmärksamhet.
Skolan bör ge stort utrymme åt etbka och moraliska frågor. Ell skäl är att eleverna måste få tillfälle att reflektera och ta personlig ställning i de eviga och existentiella frågorna. Vad är rätt och fel, ont och gott, sanning och lögn? Ett annal skäl är alt frågor av detla slag liksom kunskap om olika livsåskådningar och religiösa uppfattningar är nödvändiga i ett mångkulturellt, internationellt präglat samhälle. Den snabba utvecklingen på arbetsmarknaden, den nya teknologin och kommunikationstekniken ökar behovet av att i skolan behandla eliska frågor. Kursplaneöversynen bör beakta all denna humanistiska dimension skall prägla ämnen som svenska, samhällskunskap och olika karaktärsämnen.
I direktiven till läroplanskommittén framhåller jag vikten av alt i lä-roplansarbelet uppmärksamma frågor om kulturarv och kulturförändring. För gymnasieskolans och vuxenutbildningens kursplaner betyder delta att översynsarbetet bl.a. bör pröva hur den historiska dimensionen kan förstärkas. Jag finner del särskill angelägel alt alla elever i gymnasieskolan skall skaffa sig kunskap om hur utvecklingen under 19()0-talel präglar samhällslivet i vårt land och i anilra länder. Kursplaneöversynen för ämnet samhällskunskap bör inriktas på all den för alla obligatoriska kursen i ämnet bör uttrycka lydliga ambitioner vad gäller kunskaper i nulidshisloria.
Datakunskap var i SÖs förslag upplaget som etl särskill ämne. Många remissinstanser har hävdat att datorer skall ses som ett verktyg bland många för att nå angivna mål i flertalet ämnen och att datakunskap därför inie bör vara ett separat ämne. Jag delar den uppfaltningen.
Gymnasieskolan skall bygga vidare på den datakunskap som eleverna skaffat sig i grundskolan. Under praktiskt taget hela 1980-talet har särskilda, statliga stimulansbidrag lämnats för inköp av datorer och programvara. Alla skolor bör därför ha god tillgång på datorer i dag. Datorer kan vara etl kraftfullt hjälpmedel i så gott som samtliga ämnen. Datorns givna plats i flertalet yrkesämnen behöver knappast motiveras. Den förestående kursplaneöversynen bör utgå från detta synsätt. Kursplanerna bör så långl möjligt uiformas som påbyggbara kurser. Del gäller t.ex. matematik, som föreslås bli ell obligaloriski ämne i alla program. Där bör flera kurser förekomma. Den grundläggande kursen är den .som är obligatorisk för alla. Matematik är bl.a. ett viktigt
redskap i yrkesutbildningen. Kursplaneöversynen bör inriktas på att Prop. 1990/91:85 klargöra sådana kopplingar och underlätta för elever och lärare att se, förstå och inspireras av sådana samband.
Nästa kurs i matematikämnet bör uiformas så alt den ger behörighet till lärarutbildning. 1 dag är elever som gått på humanistisk linje inte behöriga i matematik för att antas till grundskollärarutbildningen med inriktning mot årskurserna 1-7.
Min uppfattning ar att kursplanearbetel bör leda fram till att elever som slutfört utbildningen på samhällsprogrammet och på det estetiska programmet skall ha tillräckliga förkunskaper i matematik i detta avseende. 1 denna fråga har jag samrått med chefen för utbildningsdeparie-mentet.
En tredje kurs bör utformas inom det naturvetenskapliga programmet för dem som avser alt fortsätta studera inom det biologiska, medicinska och det miljötekniska området.
En fjärde kurs - den mest omfångsrika - måsle utarbetas för att ge de kvalificerade kunskaper i matematik, som behövs för t.ex. ingenjörsutbildning och kvalificerad naturvetenskaplig utbildning i högskolan.
Den snabba tekniska utvecklingen i vårt samhälle innebär att allt fler människor behöver tillägna sig ell tekniskt kunnande. Jag anser det vara naturligt alt det bland karaktärsämnena inom Naturvetenskapsprogrammet ingår ett teknbki ämne.
Detla tekniska ämne anser jag vara eit ytterligare exempel på etl kunskapsområde där en kurs inle är tillräcklig.
På den Naiurvelenskapliga grenen bör kursen innefatta frågor som teknikens betydelse i samhällsutvecklingen och i vårt vardagsliv. Eleverna bör också få möjlighet att skaffa sig grundläggande kunskaper inom några teknikområden som exempelvis energiteknik, materiallära och elektronik.
För den Tekniska grenen däremot bör ämnet byggas på belydligl, eftersom det skall ge eleverna grundläggande tekniska kunskaper för fortsatta studier till tekniker eller ingenjörer. Även för dessa elever är del naturligtvis väsentligt att sambanden mellan teknikutveckling och samhällsutveckling behandlas ingående. De teknikområden som ämnet skall innehålla bör vara sådana som alla som arbetar inom del tekniska områ-dei har glädje av.
Jag anser all kursplaneöversynen bl.a. bör klargöra vad som bör ingå i en gemensam etapp med tanke på värdel av alt kunna samläsa.
Till sist vill jag här något kommentera det föreslagna ämnet Idrott och hälsa. Det ingår bland de s.k. kärnämnena och är därmed obligatoriskt för alla elever i gymnasieskolan. Det är också ett karaktärsämne inom samhällsvetenskapsprogrammel och på den nalurvelens'kaj)liga grenen. Olika kurser bör därför utarbetas. Kurserna skall utformas så att de stöder och förstärker den inriktning med goda kunskaper och hög medvetenhet om miljöfrågor i vid mening, .som skall prägla gymnasieskolan i dess helhet. Basen i ämnet skall vara del nuvarande idroli.säm-net. Kursplaneöversynen bör emellertid inriktas på alt ämnet skall ha sin tyngdpunkt i kunskaper om hälsa och motion. Det skall syfta till all
11 Rik.sdagen 1990/91. 1 saml Nr 85
skapa etl bestående intresse för och kunskap om hur man sköter sin Prop. 1990/91:85 kropp och hur man förebygger ohälsa. Kursplanen för dagens idrottsämne har redan en tydlig inriktning på sådana frågor. Ämnet får inte bli för teoretiskt. I den obligatoriska kursen bör t.ex. dans ingå.
Vuxenutbildning
Vuxenstuderandes livssituation skiljer sig från gymnasieungdomarnas. De har familj, arbele och andra förpliktelser i samhällel, som gör alt en anpassning av utbildningens organisation måsle göras till de vuxnas livsvillkor utanför studierna för all de skall ha möjligheter och intresse all satsa på utbildning.
Vuxna har också sinsemellan mycket skiftande behov av utbildning. Deras olikartade bakgrund och erfarenheter är en tillgång som skall las till vara. Många behöver bara komplettera sina tidigare kunskaper. Del är då viktigt att vuxenstuderande varken tvingas eller lockas till ett mer omfattande studieprogram än vad var och en individuellt behöver.
En stor del av den vuxenanpassning som krävs kan och bör göras lokalt, i undervisningsgruppen eller i kommunen. Jag tänker t.ex. på uppdelningen av varje kurs i grunddel och fördjupningsdel, på all anordna kvällskurser etc.
Vuxenutbildningen måsle liksom nu organiseras som korta kurser, som vuxenstuderande kan kombinera efter individuella behov och intressen. Som en viktig del i vuxenanpassningen bör därför varje kursplan delas upp så att ett ämne kan läsas i etapper vid olika tillfällen som en återkommande utbildning. En uppdelning bör naturligtvis göras i de ämnen som har mer än en kompetensnivå i gymnasieskolan, men även i andra ämnen, som är omfattande, bör kursplanen delas upp på fiera delkurser.
Med ell sådant syslem av korta kurser finns möjligheten för vuxenstuderande att utforma sill studieprogram så att del kompletterar tidigare utbildning. Av belyilelse, inte minst för vuxnas sludiefmansiering, är all delta system innebär att vuxenstudier kan genomföras på kortare tid än det tar alt få motsvarande kompetens genom au delta i en fullständig utbildning i gymnasieskolan. Gemensamma kursplaner i kombination med det nya seklorsbidraget och etl även i övrigi förenklat regelsystem innebär, att en vuxenstuderande mycket väl kan skaffa sig önskad kompetens genom all ilella i en avgränsad del av undervisningen inom gymnasieskolan. Delta blir enligi min bedömning vanligt i t.ex. yrkesämnen och ovanligare teoretiska ämnen.
Det är regeringens uppgift att utfärda nödvändiga riktlinjer för en uppdelning av kurser |)å delkurser och moment samt för lokala kombi-nationsmöjligheler.
5.5 Uppföljning och utvärdering
Min bedömning: Uppföljning och utvärdering av de föreslagna reformerna inordnas i skolverkets reguljära uppföljnings- och utvärderingsverksamhet.
Skälen för min bedömning: Jag har i ansvarspropositionen (1990/91:18) redogjort för min principiella syn på uppföljningen och utvärderingen av verksamheten i skolan. Riksdagen har inte haft något att invända häremot. Regeringen beslöt i september 1988 att tillkalla en särskild utredare (dir. 1988:62) med uppgift att utvärdera försökverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan med avseende på vissa frågor. Utredningen har hittills lämnat två lägesrapporter och jag har tidigare redovisat delar av informationen som ges i dessa. En slutrapporlering skall göras under hösten 1991.
Den försöksverksamhet som nu pågår kommer successivt all inordnas i den nya gymnasieskolan. Jag anser därför all den utvärdering som i dag bedrivs i kommittéform av en särskild ulvärderare framdeles bör inordnas som en del i skolverkets reguljära verksamhei.
Inom ramen för skolverkels generella uppdrag all svara för uppföljning och utvärdering av skolverksamheten ligger del naturligt att också beakla frågor som rör genomförandet av den nya gymnasieskola och vuxenutbildning som jag nu föreslår. Frågor av bl.a. ekonomisk, organisatorisk och administrativ natur skall följas upp.
Jag kommer att fasta särskild vikt vid all följa utvecklingen när det gäller etablering av gymnasieskolor på nya orter. Skulle det visa sig alt kommuner väljer att etablera en gymnasieskola med endasl ett eller ett par program som huvudsakligen är sludieförberedande, och därmed eftersätter elevers önskemål och arbetsmarknadens behov, är jag inte främmande för att ta upp en diskussion om ekonomiska sanktioner.
Jag utgår vidare från att del också kommer alt vara av särskilt intresse i utvärderingen att följa vilka konsekvenser den kommunala friheten får vad gäller utbildningsutbudet inom kommuner .som redan har gymnasieskola eller vilka följder den nya organisationen och det förändrade innehållet får på de traditionella rekryteringsmönslren.
Inom utbildningsväsendet uppkommer ibland frågor, som har beröring bl.a. med Sveriges åtaganden enligt FNs konvenlion om medborgerliga och politiska rättigheter och till den hörande protokoll (SÖ 1971:42 och 43). Det är då alt märka att, enligt fast praxis i FNs kommitté för de mänskliga rättigheterna, kan en konventionsslat inle undslippa sitt ansvar enligt konventionen bara därför att staten har delegerat till en kommun eller annan församling att besluta. Även med hänsyn till statens an.svar för sådana åtaganden är del därför väsentligt att följa verksamheten i .skolväsendet, så att nödvändiga åtgärder kan vidtas till skydd för de rättigheter som är i fråga.
5.6 Behörighets- och betygsfrågor m.m.
5.6.1 Behörighet
Min bedömning: Alla elever som har fullföljt ett treårigt program i gymnasieskolan i vilkel kärnämnena ingår har allmän behörighet till högskolestudier. Allmän behörighet kan också, liksom hittills, fås genom studier i komvux.
Skälen för min bedömning: Behörigheten till högskolan regleras i 9 § i högskolelagen. Enligt denna paragraf skall grundläggande högskoleutbildning bygga på att de studerande har gått igenom en linje i gymnasieskolan som omfattar minsl Ivå läsår eller alt de har motsvarande utbildning eller erfarenhet.
I kap. 5 högskoleförordningen regleras den allmänna och särskilda behörigheten iill grundläggande högskoleutbildning. Den allmänna behörigheten är den nivå som högskoleutbildningen bygger på. Den är generell och gäller för de flesta linjer i högskolan. Den särskilda behörigheten varierar mellan olika utbildningar och avser sådana kunskaper som är nödvändiga för all de sluderande skall kunna följa utbildningen på en viss linje eller kurs.
En av grundtankarna bakom den nya gymnasieskolans struktur är alt öppna vägen för alla gymnasiestuderande att gå vidare till högre studier. Ell fullföljt treårigt program, i vilket kärnämnena i gymnasieskolan ingår, bör således ge allmän behörighet till högskolestudier. Motsvarande kompetens, förvärvad i komvux, skall också ge allmän behörighet.
Dagens behörighetsregler måste anpassas till de förändringar jag nu har föreslagit för gymnasieutbildningen. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet, som ämnar föreslå regeringen alt ge UHÄ i uppdrag all se över dagens regler om allmän och särskild behörighet för högskolestudier mot bakgrund av vad som nu föreslås för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.
5.6.2 Urval till gymnasieskolan
Min bedömning: Någon förändring av urvalsgrunderna till gymnasieskolan bör inte göras i avvaktan på förslag från den nyligen tillsalla betygsberedningen.
Skälen för min bedömning: Jag har lidigare under avsnittet 3.3.7 angett förutsättningarna för intagning av elever till gymnasieskolan. Jag vill här något beröra urvalsfrågorna. Behovet av urval vid intagningen till gymnasieskolan har under senare år minskal väsentligt genom utök-
ningen av antalet intagningsplalscr. Besluten med anledning av propositionen om ansvaret för skolan innebär bl.a. all gymnasieskolans dimensionering inte längre skall bestämmas genom slatliga beslut. Kommunerna blir skyldiga att erbjuda sina ungdomar gymnasieutbildning. Jag förutser därvid ett ytterligare minskal behov av urvalsförfarande. Trots detta kan del även i framtiden komma att finnas vissa program i gymnasieskolan där ell urval mellan de sökande måste ske.
Den parlamentariska beredning, som har till uppgift alt ge förslag till ett nyll betygssystem i skolan (Dir 1990:62), skall bl.a. analysera konsekvenserna av att ta bort betygen som urvalsgrund vid intagningen. Beredningen skall ge förslag till hur etl urval skall kunna ske utan betyg. Den skall i det sammanhanget beakta bl.a. det förslag till kompletterande urvaLsgrunder som SÖ den 27 augusti 1990 inkom med till regeringen. Slutligen skall den också la del av de erfarenheter som finns inom komvux av en intagning som huvudsakligen baseras på en behovsbedömning. Jag vill avvakta beredningens arbele innan jag är beredd att ta ställning till hur urvalet bör utformas i framliden.
I en fråga vill jag dock redan nu informera riksdagen om mina synpunkter. Genom att kommunerna nu blir skyldiga att erbjuda alla ungdomar, som har avslutat grundskolan fram till och med det andra kalenderåret del år de fyller 20 år gymnasieutbildning, bör den nuvarande regeln om prioritering av ungdomar under 18 år vid intagningen las bort. Detsamma gäller bestämmelsen om tilläggspoäng för underrepresenlerat kön. En sådan regel skulle strida mot den av riksdagen nyligen antagna beslämmelsen om alla barns och ungdomars lika tillgång till utbildning oberoende av bl.a. kön. Däremot kan man vid en situation med lika meriter mellan sökande ge företräde för det underrepresenterade könet på samma sätl som gäller vid antagningen till högskolans utbildningslinjer från den 1 juli 1991.
Det är regeringens uppgift all besluta närmare i här behandlade frågor.
5.6.3 Betygsdokument från gymnasieskolan
Min bedömning: När en elev avgår från gymnasieskolan efter tre år eller tidigare, utfärdas avgångsbetyg. Ell avgångsbetyg från etl program skall alltid innehålla uppgift om
* hur lång lid eleven följt undervisningen inom etl program (vid slutförda studier tre år)
* i vilken omfattning eleven har studerat kärnämnen, karaktärsämnen saml tillvalsämnen (vid slutförda studier minst motsvarande den nationella timplanens timtal)
* med vilka ämnen studieprogrammet ökats eller minskats
* vilka betyg eleven senast fått i samtliga lästa ämnen
* specialarbete
165 Skälen för min bedömning: Genom möjligheten till successiv övergång till den nya gymnasieskolan med dess annorlunda struktur, kommer under etl antal år framöver betygsdokumenten i den gymnasiala ungdomsutbildningen all få olika utseende mellan och inom olika skolor, beroende på i vilken takt övergången till den nya strukturen sker.
Vad gäller beiygsdokument från de nuvarande linjerna och specialkurserna ser jag ingen anledning att ändra nu gällande principer. För avgångsbetygen från den nya gymnasieskolan bör däremot vad jag här anför gälla.
5.6.4 Betygsdokument från vuxenutbildningen
Min bedömning: Ett samlat betygsdokument kommer alt vara det vanligaste sättet att dokumentera vuxenstudier.
Slutbetyg bör få utfärdas till vuxenstuderande, som önskar del, efter avslutade studier i grundläggande vuxenutbildning.
Avgångsbetyg, som ger allmän behörighet för högre studier, bör få utfärdas till vuxenstuderande som önskar del efter avslutade gymnasiala vuxenstudier.
Reglerna för avgångsbetyg bör förenklas så all de vuxenstuderande i större utsträckning än nu själva kan bestämma vilka ämnen som skall ingå.
SÖs förslag: Förslaget överensstämmer med mitt förslag med undantag av att SÖ anser att slutbetyget bör avskaffas.
Skälen för min bedömning: För närvarande kan komvux utfärda slutbetyg efter vuxensludier på grundskolenivå och avgångsbetyg av flera olika slag efter vuxenstudier på gymnasial nivå.
Det vanligaste sättet att dokumentera studier inom nuvarande komvux är i dag dock att etl samlat betygsdokument utfärdas. Det skall ske så snart en sluderande begär det. Den studerande avgör själv vilka kurser som skall ingå i dokumentet.
Även i framliden räknar jag med all det samlade betygsdokumentet kommer alt vara del vanligaste beviset på genomförda vuxenstudier. Etl viktigt skäl härtill är att både grundläggande och gymnasial vuxenutbildning samtidigt kan dokumenteras i ett sådant helygsdokument. Ett annat är att endasl ett mindre antal av de studerande läser ell så omfattande program att de kan erhålla slutbetyg resp. avgångsbetyg.
Det bör emellertid även i framliden vara möjligt för de vuxenstuderande som så önskar att få ell slutbetyg resp. ett avgångsbetyg, eftersom många vuxna lägger stor vikt vid ett sådant betyg. För de studerande som önskar etl slutbetyg från den grundläggande nivån anser jag att det endasl skall krävas betyg i utbildningens kärnämnen. De sluderande som i sluibelygel önskar redovisa de kurser de i övrigi har läst skall kunna göra del.
166 För utformningen av dagens slutbetyg och avgångsbetyg finns detaljerade föreskrifter i läroplanen, som bl.a. anger olika nivåer och olika sektorer för avgångsbetygen. Nuvarande slutbetyg och olika typer av avgångsbetyg, dvs. avgångsbetyg 2 och 3, avgångsbetyg från årskurs 4 av teknisk linje samt avgångsbetyg från specialkurs, påbyggnadsutbildning och särskild yrkesinriktad kurs, bör avskaffas fr.o.m. den 1 juli 1992. Reglerna för avgångsbetyg bör göras enklare i framtiden. De bör innebära en slor valfrihet för varje sluderande all själv beslämma vad som skall ingå.
Det är regeringens uppgift att fastställa de närmare villkoren för hur resultatet av kompetensinriktade vuxenstudier skall dokumenteras samt att utlärda erforderliga övergångsregler.
5.7 Utbildning av lärare m.m.
Min bedömning: Förändringarna av gymnasieskolan och vuxenutbildningen kräver fortbildningsinsatser av olika slag. Många lärare behöver ämnesteoretisk fortbildning för en breddning och/eller fördjupning av sina kunskaper.
Ett förändrat arbetssätt och ett ökal elevinflytande medför ett fortbildningsbehov för såväl lärare och skolledare som övrig personal i skolan.
Ökade kunskaper behövs också för au ge lärare bättre möjligheter att hjälpa alla elever och vuxenstuderande att fullfölja en påbörjad utbildning.
Införandet av en ny grundläggande vuxenutbildning innebär behov av fortbildning av grundvuxlärare.
Skälen för min bedömning: Enligt riksdagens beslut med anledning av förslag i propositionen om ansvarel för skolan har kommunerna det fulla ansvaret för alt fortbildning kommer till stånd och att personal som har hand om utbildningen i skolan får del av den. De förslag till förändringar inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen, som jag har redovisat lidigare medför ett behov av fortbildningsinsatser av skolans personal.
Viktiga ämnesområden
Jag vill här peka på några områden där det är särskilt angeläget med fortbildningsinsatser.
Om alla studerande skall kunna tillägna sig den kunskap om viktiga miljöfrågor, som jag tidigare har redogjort för, måste stora grupper lärare få fortbildning i dessa frågor. Det gäller exempelvis lärare som skall undervisa i samhällskunskap och som måste ha en bred kunskap om miljöfrågor, såväl i ett globall som i ett nationellt perspektiv. Lärare i naturvetenskapliga ämnen måsle kunna arbeta med miljöfrågor som en
integrerad del av undervisningen. Samtliga lärare i yrkesämnen måste Prop. 1990/91:85 ha kunskap om de miljöfrågor som är förknippade med det yrkesområde de undervisar inom. Lärare i svenska och i främmande språk måsle behärska språkbruket och nomenklaturen inom miljöområdet.
Jag har tidigare föreslagit mycket stora förändringar i yrkesutbildningen. Detta får givetvis till följd att behovel av fortbildning i yrkesämnen blir omfattande. De breda program jag föreslagit medför att lärare i yrkesämnen behöver en ämnesteoretisk fortbildning som innebär såväl en breddning av deras kunskaper som en fördjupning. ÖGY-ulredningen visade att överensstämmelsen mellan behovet och utbudet av fortbildning för yrkeslärarna är dåligt. Detta har under 1980-talet medfört att denna lärargrupp inle fåll fortbildning i önskad omfattning.
De allmänna ämnena får en ökad betydelse i yrkesutbildningen. Jag har med tillfredsställelse erfarit att det blir allt vanligare att lärare i svenska samverkar med lärare i yrkesämnena för alt åstadkomma en undervisning som eleverna upplever som meningsfull. Även ett ämne som matematik måste ha en nära koppling till yrkesämnet. Såväl ämnesteoretisk fortbildning som fortbildning kring förändrade arbetssätt kan här bli nödvändig för att denna samverkan skall utvecklas vidare.
Internationaliseringen inom utbildningen medför också krav på fortbildning. För lärare är det väsentligt att rent språkpedagogiska inslag främsl av kommunikaliv art, förstärks och kompletteras med kulturell kunskap som kan fördjupa förståelsen av andra länder. Många skolor har redan prövat att bedriva undervisningen hell eller delvis på ell främmande språk, vanligen engelska. Särskilda fortbildningsinsatser torde behövas för de lärare som skall göra delta.
Jag vill erinra om alt mitt förslag om att sfi skall inordnas i det offentliga skolväsendet innebär att kommunerna i fortsättningen svarar för fortbildning av sfi-lärare som är anställda av kommun.
Jag vill här också erinra om den förändring av den grundläggande nivån i vuxenutbildningen, som jag nyss har föreslagit. Mina förslag i detta avseende ställer också krav på fortbildningsinsatser.
Förändrat arbetssätt
Jag anser, som jag nyss har redogjori för, att elevernas infiytande [)å och ansvar för sin arbets- och studiesituation måsle öka väsentligt. Della gäller oavsett om det är fråga om ungdomar eller vuxna. Det kräver all lärarna lillsammans med eleverna planerar och genomför undervisningen. Egenskaper som samarbetsförmåga, beredskap för förändringar, initiativförmåga och självförtroende blir allt viktigare i arbetslivet. Skolan måste därför, bl.a. genom fortbildning av personalen, få till stånd förändrade arbetssätt.
Den förändring jag har redovisat av ulbildningen i gymnasieskolan och vuxenutbildningen kommer all medföra all olika arbetsformer utvecklas i betydligt högre utsträckning än i dag. Det blir naturligt att på olika skolor pröva nya sätt att arbeta för att nå nationella och lokala mål. Koncentraiionssludier, temasludier, arbete i lärarlag, projektarbete, pro-
gramanknulen praktik och arbetsplatsförlagd utbildning är exempel på Prop. 1990/91:85
arbetsformer som ofta medför fortbildningsbehov för såväl lärare som
skolledare.
En skola för alla
De förslag som jag nu lägger fram innebär all gymnasieskolan i än högre grad än lidigare måste bli en skola för alla och all skolan måste känna ansvar för alla elevers studieframgång. Detla innebär alt alla lärare måste ha kunskaper och förmåga alt möta eleverna uiifrån deras skilda förutsättningar och behov. Detta gäller givetvis i än högre grad de vuxna studerande som nu skall prioriteras i vuxenutbildningen.
De fortbildningsbehov som jag nu har redovisat är direkt betingade av de förändringarna i gymnasieskolan och vuxenutbildningen som jag nu har föreslagit. Till delta kommer också att personalen i skolan har behov av att förstärka sin kompetens i planerings- och ulvärderingsfrå-gor som hänger samman med den förändring av styrsystemet för skolan som riksdagen nyligen beslutat om.
Som jag tidigare framhållit åligger det kommunen att ansvara för fortbildningen och prioritera mellan de behov som jag nu särskilt har pekat på och de fortbildningsbehov som fmns i övrigt bland skolpersonalen i kommunen.
De resurser för fortbildning, som jag har beräknat som en förstärkning av statsbidraget till kommunerna under en genomförandetid, skall disponeras av skolverket för all planera och bestrida kosinadcr för kurser som har särskild betydelse vid genomförandet av förändringarna.
Grundutbildningen för lärare
Del är givelvis också myckel angeläget att innehållet i grundutbildningen för lärare påverkas av förändringarna i gymnasieskolan och komvux. De fortbildningsinsatser som måsle göras är också beroende av de kunskaper lärarna har när de har avslutat sin högskoleutbildning. Bl.a. från denna utgångspunkt finns del anledning för skolans företrädare att fokusera sill intresse på de kunskaper och den kompetens som lärarna har när de inträder på lärararbetsmarknaden. Min avsikt är därför alt göra en analys av vad förändringarna på skolområdet kräver i form av kompetens och kunskap hos lärarna. Denna fråga berör samtliga lärarkategorier inom det allmänna skolväsendet. Jag avser därför att återkomma till denna fråga. Jag har samrått med chefen för utbildningsdepartementet.
5.8 Uppdragsutbildning
Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner får bedriva uppdragsutbildning, som i fråga om art och nivå motsvarar verksamheten i det offentliga skolväsendet.
Skälen för mitt förslag: Kommunernas uppdragsutbildning är att betrakta som en särskild ulbildningsform, som riktar sig till vuxna. För den gäller lagen (1985:903) om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. Jag föreslår nu en ny lag som bl.a. klargör att uppdragsutbildning är en självständig utbildningsform, som inte är knuten till någon annan skolform.
Det som särskiljer uppdragsutbildning från det offeniliga skolväsendet är att uppdragsgivaren ensam utser deltagarna och helt bekostar ut-bildnigen.
I de fall uppdragsutbildningen följer samma kursplan som del offentliga skolväsendet, finns del inga hinder för att anordna uppdragsutbildning som samläsning med gymnasieskolan eller komvux och alt sälla belyg. Jag vill här endast erinra om vikten av alt uppdragsutbildning betraktas som en självständig utbildningsform. Jag vill i delta sammanhang erinra om all jag i årets budgetproposition anmälde att vuxenutbildning för intagna på kriminalvårdsanslall i fortsättningen skall anordnas som uppdragsutbildning.
5.9 Vissa övriga frågor
5.9.1 Riksrekryterande gymnasieutbildning
Inom de nationella programmen förekommer att vissa grenar kan ha inriktningar på speciella yrkesområden och som - liksom hittills - bör bedrivas med riksrekrytering. Dessa är t.ex. utbildning mot vattenkraft inom Energiprogrammel, pappers- och pappersmasseleknik, sågverksteknik och gjuteriteknik inom Industriprogrammel saml utbildning i glasblåsning, guldsmedsteknik och mikromekanik och mikroteknik inom Hantverksprogrammet. Det bör ankomma på regeringen all besluta vilka utbildningar som skall vara riksrekryterande inom de nationella programmen.
Jag har tidigare redogjort för min syn på kommunernas skyldigheter när det gäller individuella program, (avsnitt 3.5) Jag anförde där att regeringen bör bemyndigas att föreskriva att vissa individuella program skall stå öppna för sökande från hela landet. Jag anmälde samtidigt att frågan om huruvida sådana ulbildningar skall föras upp i en förordning om riksrekryterande ulbildningar får bero på initiativ från den anordnande kommunen.
170 Särskitt verksamhetsstöd Prop. 1990/91:85
I årets budgetproposition anmälde jag all jag i delta sammanhang närmare skulle redogöra för vilka ulbildningar som bör omfattas av del föreslagna särskilda verksamhetsstödet. Jag anser alt detla slöd bör riktas till ulbildningar, som behöver ell särskilt statligt stöd på grund av alt en kommun gjort särskill lunga och omfattande investeringar för att kunna bedriva utbildningen. De utbildningar jag här avser är utbildning i glasblåsning i Nybro, guldsmedsteknik i Mjölby, mikromekanik och mikro-teknik i Motala, pappers- och pappersmasseteknik i Markaryd, sågverks-teknik i Skoghall, gjuteriteknik i Jönköping samt utbildning för yrkesdansare i Stockholm. Det bör ankomma på regeringen all besluta om särskill verksamhetsstöd.
En särställning har också den gymnasiala utbildningen för dels döva och hörselskadade, dels gravt rörelsehindrade elever. Som jag har redovisat i årets budgetproposition skall utöver det reguljära seklorsbidraget etl särskilt elevbaserat tilläggsbidrag för dessa ulbildningar lämnas till de aktuella kommunerna (Örebro, Göteborg, Slockholm och Umeå). Regeringen bör fastställa storleken av detla tilläggsbidrag.
5.9.2 Riksrekryterande vuxenutbildningar
Propositionen om ansvarel för skolan innefattade etl förslag alt särskill verksamhetsstöd skall kunna utbetalas för särpräglade utbildningar som behöver särskilt stöd för att kunna fortleva. I synnerhet i sådana fall där hela skolenheter tillskapats med särskilt statligt slöd finns anledning för slaten att framdeles garantera sådana utbildningars fortlevnad. Vid behandlingen av ansvarsproposlionen förutsatte utbildningsutskottet (UbU4) alt regeringen i förevarande proposition ytterligare skulle behandla frågan om att säkerställa sådan vuxenutbildning som del är ett riksintresse att vidmakthålla och där del kan finnas anledning befara att det nya systemet med statsbidrag i ell övergångsskede leder till minskat utnyttjande av utbildningsplatserna.
Hela nuvarande komvux utgörs formellt sett av riksrekryterande ulbildningar, eftersom elevområden inte finns inom vuxenutbildningen. Det är därför vanligt att kommuner - då och då eller mer permanent -anordnar komvuxkurser, där åtskilliga deltagare kommer från andra kommuner än anordnarkommunen.
1 1991 års budgetpropositionen har jag under sektorsbidraget, anslagel B 8. Bidrag till driften av del kommunala offentliga skolväsendet, beräknat 1 milj.kr. för särskill verksamhetsstöil inom vuxenutbildningen (prop. 1990/91:100 bil. 10, s. 80).
Det är regeringens uppgift att fördela de medel som riksdagen beslutar all ställa till förfogande för delta ändamål. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om detla. Beloppet bör, i enlighet med riksdagens uttalanden, fördelas mellan kommuner som kan påvisa ett övergångsvis försämrat utnyttjande av antalet utbildningsplatser under läsåret 1991/92 jämfört med tidigare år.
171 Inom vuxenutbildningsområdel finns emellertid en verksamhet, som Prop. 1990/91:85
rekryterar en i särklass stor andel dellagare från andra kommuner än anordnarkommunen, nämligen den sammanhållna tekniska utbildningen vid Katrineholms Tekniska Skola (KTS). Speciella regler har sedan länge gällt för denna riksrekryterande vuxenutbildning. 1 den nu gällande förordningen finns bl.a. en garanti för en viss årlig omfattning därav.
Det är ett klart intresse för staten att bibehålla den möjlighet till riksrekryterande teknisk utbildning för vuxna som erbjuds genom KTS. Jag förbereder för närvarande åtgärder för all säkerställa fortlevnaden av denna utbildning.
I budgetpropositionen 1991 föreslås övergångsregler till del nya sektorsbidraget under en fyraårsperiod för alt mildra effekterna av den omfördelning som följer av all stalsbidragel skall gå till hemkommunen i stället för till anordnarkommunen. Dessa övergångsregler bör, enligt min mening, kunna utnyttjas för att lösa KTS problem.
5.9.3 Vissa personalkonsekvenser
De förändringar jag nu har föreslagit får konsekvenser för ulbildningen inom skilda ämnesområden och därmed också för lärarpersonalen.
Vissa förändringar sker alltid inför terminsstarl till följd av elevernas val av linjer, grenar och kurser. Nu aktuella förändringar blir givetvis mera genomgripande, åtminstone på sikt.
Övergången till treåriga utbildningar innebär all undervisningen inom vissa ämnesområden ökar. Detla gäller vissa allmänna ämnen, men kan också gälla yrkesinriktade ämnen beroende |)å skolhuvudmannens beslut om den arbetsplatsförlagda delen av ulbildningen. Inom andra ämnesområden kan undervisningen minska eller försvinna helt beroende på alt utbildningen får en annan inriktning. Exempel på ämnen som påverkas i della hänseende är idrott och kost- och konsumentkunskap.
Hur stora förändringarna blir beror på del förestående kursplanearbetet och vilka beslut som fattas lokalt om grenar och kurser inom gymnasieskolan och om utbildningsutbudet inom vuxenutbildningen.
Jag räknar med all kommunerna i god tid uppmärksammar de konsekvenser som kan uppstå för personalens del till följd av de förslag som jag nu presenterar och de lokala beslut som fattas på grundval av dem. Jag förutsätter all kommunerna vidtar åtgärder för att på skilda sätt ta till vara kompetensen hos de lärare som helt eller delvis inle kan beredas tjänstgöring inom sitt ämnesområde.
5.9.4 Kommunerna och skadeståndsansvaret vid arbetsplatsförlagd utbildning
Min bedömning: Någon lagreglering av kommunernas skadeståndsansvar för elever i arbetsplatsförlagd utbildning görs inte. Frågan bör i stället lösas genom en frivillig försäkringsordning av del slag som flertalet kommuner redan har.
Den sakkunniges förslag: Överensstämmer med mitt.
Bakgrunden till min bedömning: 1 prop. 1987/88:102 om utveckling av yrkesutbildningen i gymnasieskolan tog föredragande statsrådet upp frågan om skadeståndsansvaret för gymnasieelever i arbetsplatsförlagd utbildning. Han var benägen alt se det som mest naturligt alt skolhuvudmännen har ett principalansvar för eleverna. Han förordade att huvudmännen i avtalen med de företag som log emol elever klargjorde att skolan har principalansvaret. Vad han sålunda anfört skulle avse försöksverksamheten. Före ett slutligt ställningstagande i ansvarighetsfrågan ämnade han dock låta utreda frågan särskilt.
Sedermera förordnades justitierådet Beriil Bengtsson att som särskild sakkunnig belysa frågan om principalansvaret för elever i sådan gymnasial utbildning där utbildningen i väsentlig mån är arbetsplatsförlagd. Bertil Bengtsson redovisade i april 1990 sina överväganden i departementspromemorian (Ds 1990:30) Skadestånd vid gymnasieutbildning på arbetsplatser.
Efter en genomgång av rättsläget i olika skadcsilualioner drar utredaren den slutsatsen alt det råder en betydande oklarhet om hur långl skolans och förelagels ansvar går när elever vållar skador på arbetsplatsen. Å andra sidan framhåller utredaren att det finns en försäkringsord-ning som i allt väsentligt läcker de skador .som kan förväntas uppkomma och som dessutom i slor omfattning medför alt tvister om ansvarsfördelningen inle behöver uppkomma.
Den försäkring det är fråga om är kommunernas ansvarsförsäkring. Genom en särskild klausul gäller denna försäkring bl.a. för person- och sakskada som en elev orsakat, oberoende av vållande, samt förmögenhetsskada i följd av brott som drabbar arbetsgivare och anställda. Vidare gäller försäkringen den skadeslåndsskyldighel som enligt skadeståndslagen åvilar arbetsgivaren för skador som drabbar annan elev eller iredje man. Utredaren påpekar att enligt uppgift från kommunförbundet har alla kommuner antingen tecknat sådan försäkring eller åtagit sig motsvarande ansvar när det gäller grundskole- eller gymnasieelevers handlande under lid då de enligt gällande läroplan eller annars på skolans initiativ vistas på en arbetsplats som ell led i pågående utbildning.
Kommunförbundet har i cirkulär den 21 juni 1988 rekommenderat kommunerna att komplettera gällande ansvarsförsäkring så all della för-
säkringsskydd klart också gäller den försöksverksamhet där arbetsplats- Prop. 1990/91:85
förlagd gymnasieutbildning ingår.
Beträffande försäkringsordningen gör utredaren bl.a. följande bedömningar.
"Genom denna försäkringsordning har alltså skolan åtagit sig att bära ansvar för de allra flesta skador som denna utredning avser, och dessutom för skador i de liknande situationer som förut berörts (praktisk arbetslivsorienlering m.m.). Såvitt angår skador tillfogade företaget (och dess anställda) går försäkringsskyddet ännu längre genom att del räcker med alt elever orsakat skadan, även om han inte varil oaktsam. Vidare innehåller ansvarsförsäkringen i denna del inget undantag för skada som omhändertagits av den försäkrade eller annan för hans räkning, vilkel aren praktiskt viktig utvidgning av skyddet. Utanför faller i stort sett bara vissa speciella skadety()er; bl.a. kan nämnas all försäkringsvillkoren innehåller undantag angående vissa skador orsakade vid luftfart och sjöfart saml vissa miljöskador m.m. Genom att försäkringen bara gäller förmögenhetsskada vållade genom brottslig gärning utesluts vidare vissa fall av ansvar för ren förmögenheisskada (se 4 ovan). Det är fallet med sådan ersättningsskyldighet för ilessa skador som grundas på kontraktsförhållande och därför inie förulsälier brott (jfr 3:1 1 st. SkL). Om eleven genom något misslag i samband med arbetsuppgifterna tillfogar antingen företaget eller företagets medkontrahent en ekonomisk förlust av denna typ, gäller alltså inte ansvarsförsäkringen. Denna sistnämnda situation lorde vara den enda lucka i försäkringsskyddet som kan tänkas få praktisk betydelse, men sannolikt är inte heller sådana skadehändelser så värst vanliga." Utredaren anför härefter alt enligt uppgift från kommunförbundet har denna försäkringsform fungerat väl. Inga problem hade anmälts vare sig från kommunerna eller från försäkringsbolagen. Uppfattningen syntes, enligt utredaren, vara densamma på försäkringshåll. Stockholms kommun, som inte tecknat någon försäkring men som reglerade skador efter samma riktlinjer som kommunalansvarsförsäkringens, hade inte heller märki några ölägenheter av den ordningen.
Utredaren sammanfattar sin bedömning av försäki ingsordningen på följande sätt.
"Man kan i alla händelser konstatera, all liksom på flera andra liknande områden ell krångligt skadeslåndsproblem visal sig kunna lösas till en väsentlig del med hjälp av en utvidgad ansvarsförsäkring. Förhållandel måsle rimligen få betydelse för frågan om lagstiftning är behövlig i sammanhanget." Utredaren tar härefter upp en diskussion om de skäl som kan finnas för och emol en lagstiftning saml om de krav som kan ställtis på en lagstiftning i frågan.
Den oklarhet som i konkreta fall kan råda om fördelning av ansvarel mellan skolan och förelaget ser utredaren inle som något väsentligt skäl
för lagstiftning. Enligt utredaren lorde det bli svårt att i lagtext precisera Prop. 1990/91:85 hur gränsen skall dras i alla de skiftande situationer som kan föreligga. En lagreglering kunde blott ge vissa allmänna anvisningar om förhållanden som bör beaktas vid ansvarsfördelningen. Utredaren anmärker härtill alt gränsdragningen inte är aktuell med försäkringslösningen.
Utredaren har däremot funnit skäl alt närmare undersöka huruvida hänsyn till utomstående skadelidande kunde motivera lagstiftning. För dem lorde det ofta vara naturligt att i första hand vända sig till företaget med sina ersättningskrav. Det kunde då i varje fall diskuteras om det inte vore av värde med en lagreglering som slog fast ett solidariskt ansvar för skolan och företagel gentemot tredje man. Däremot skulle regleringen inle behandla hur den slutliga fördelningen skulle göras.
Om en lagstiftning skulle komma till stånd funnes emellertid skäl låta den avse också annan arbetsplatsförlagd utbildning än gymnasieutbildningen. En begränsning till endast den utbildningen ledde sig enligt utredaren som en lialvmesyr. Med hänsyn till att lagstiftningen inte kunde ge några exakta gränser för ansvaret syntes den ändå bli av begränsat värde för tredje man.
Utredarens slutliga ställningstagande är alt han inte kan förorda att lagstiftning sker på området. I stället förordar han en frivillig försäkringslösning. Han understryker att försäkringsordningen till stor del undanröjer oklarheterna i det skadeslåndsrätlsliga lägel. Vidare framhåller han all försäkringslösningen i sina verkningar stämmer väl med vad som ansågs som en lämplig lösning av föredragande statsrådet vid framläggandet av propositionen om försöksverksamheten med arbetsplatsförlagd utbildning.
För den händelse man ändå skulle föredra en lagstiftning har utredaren lagt fram ett förslag till såilan. Förslaget i denna återfinns i departementspromemorian Ds 1990:3 skadestånd vid gymnasieutbildning på ar-betsplater.
Jag delar den sakkunniges mening att en frivillig försäkringslösning är all föredra framför en särskild lagstiftning för detta område. Försäkringsformen finns och har vid spridning bland skolhuvudmännen. Den medför att skadeståndsprocesser i alll väsentligt kan undvikas i de fall då en elev orsakar skada för företaget eller för tredje man. Försäkringslösningen ger dessutom i allt väsentligt den ansvarsfördelning som ansågs som den rimliga när försöksverksamheten med arbetsplatsförlagd utbildning inleddes. Försäkringslösningen har vidare den stora fördelen att inom den kan hanteras också andra arbelst)lalsförlagda utbildningsinslag, t.ex. inom den kommunala vuxenutbildningen.
5.9.5 Elevernas resor mellan bostaden och skolan
Mitt förslag: Elevernas hemkommuner skall i princip svara för kostnaderna för alla elevers resor mellan bostaden och skolan fram till och med första kalenderhalvåret det år eleverna fyller 20 år. Della förhållande skall framgå av lag. I lagen bemyndigas regeringen att meddela närmare föreskrifter.
Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande ordningen betalas ett särskilt statsbidrag ut för gymnasieelevernas resor. I och med all riksdagen antog förslagen i ansvarspropositionen kommer della statsbidrag all från och med den I juli 1991 all ingå i del statsbidrag som skall utgå till hemkommunen. I linje med della bör även ansvaret för elevernas resor mellan bostaden och skolan föras över på hemkommunen. Ansvaret för elevernas resor bör i likhet med i dag omfatta elever fram till och med del första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år och avse alla elever oavsett vilken skolform de går i. Vidare bör ansvaret inte avse helt korta resor. Huvudprincipen bör således liksom lidigare vara att den som har minst sex kilometer till skolan bör ha rätt till kostnadsfria resor. I vissa fall förekommer extremt höga resekostnader om en elev t.ex. inte har möjlighet att utnyttja kollektiva färdmedel. Jag anser för min del all det inte är möjligt att i sådant fall garantera full kostnadsersättning. Regleringen av kommunernas ansvar för elevernas resor bör inte göras i skollagen, eftersom ansvaret gäller alla i en viss ålderskategori, oavsett om eleven får sin utbildning inom del offentliga skolväsendet eller annorstädes. Behövliga bestämmelser bör i stället tas in i en särskild lag. I lagen bör anges endasl huvudprinciperna för kostnadsansvaret och regeringen bemyndigas att meddela närmare föreskrifter.
5.10 Vissa följdändringar i andra lagar
De förslag som jag nu har lagt fram föranleder följdändringar i vissa andra lagar än de som jag har tagit upp här. Ändringsbehovet hänger samman med förändrade begrepp både när det gäller gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Nya eller förskjutna begrepp påverkar sålunda sekretesslagen (1980:100), kommunalskattelagen (1928:370) och lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Följdändringarna i de nu nämnda tre lagarna behöver dock inte vara genomförda förrän utbildning enligt de nya bestämmelserna i skollagen inleds, dvs. till den 1 juli 1992. Med hänsyn till del och då jag förutser att åtminstone sekretesslagen torde komma att påverkas ytterligare av förslag som jag avser all lägga fram inom kort anser jag det lämpligast att något låta anstå med förslag om följdändringarna. Därmed undviks att mot varandra stridande förslag till ändringar i en och samma lag föreläggs riksdagen under ett och samma riksmöte.
6 Ikraftträdande- och övergångsfrågor
Mitt förslag: Den nya lagstiftningen om gymnasieskolan och vuxenutbildningen träder i krafl den 1 juli 1991 men skall gälla först för sådan undervisning som börjar efter den 1 juli 1992, dvs. i praktiken med höstterminen 1992.
För läsåret 1991/92 skall nuvarande regler i princip gälla. Vissa modifikationer görs dock beroende bl.a. på del nya statsbidragssystem som gäller från den 1 juli 1991 och på alt skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna upphör från samma dag.
En gymnasieutbildning, som har påbörjats före den 1 juli 1992 men då inte avslutats, skall i princip fortsatt anordnas enligt äldre bestämmelser, till dess eleverna har avslutat den.
Kommuner eller landstingskommuner som vid ikraftträdandet fick anordna gymnasieutbildning på linjer skall under en övergångstid fram till och med läsåret 1994/95 med vissa undantag ha rätt att ta in elever på dessa linjer.
Skälen för mitt förslag: Den nya gymnasieskolan och den reformerade vuxenutbildningen bör införas från och med den 1 juli 1992, dvs. i praktiken med läsåret 1992/93. Dessförinnan föreligger inte de praktiska förulsällningarna för att anordna uibililning enligt de nya reglerna. Där-emol måsle givelvis ansökningsförfaranden och andra förberedelser med sikte på de nya systemen kunna börja tidigare. Ikraftirädandebestämmel-sen bör därför utformas så att den nya lagstiftningen visserligen träder i kraft den 1 juli 1991 men tillämpas först i fråga om utbildning som äger rum efter den 1 juli 1992, om inte annal särskill anges i övergångsbestämmelserna. För utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 skall i princip gälla äldre bestämmelser.
Undantag från dessa huvudregler är betingade av olika skäl. Såvitt gäller de äldre reglerna kan de inte till alla delar tillämpas fram till halvårsskiftet 1992 bl.a. därför alt myndigheter som skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna har upphört redan med utgången av juni 1991. Vidare nödvändiggör det nya statsbidrag.s,system som gäller från den I juli 1991 att vissa äldre regler om interkommunal ersättning ersätts av andra regler.
När det gäller den interkommunala ersättningen anser jag alt man redan för perioden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 kan tillämpa den princip som därefter avses bli gällande. Den innebär all den anordnande kommunen har rätt till ersättning för sina kostnader för eleven - beräknade efter den kommunalrällsliga självkoslnadsprincipcn - från elevens hemkommun. Det är ju hemkommunen som uppbär statsbidraget.
Skolöverstyrelsens och länsskolnämndernas uppgifter får föras över till andra. En del av dessa uppgifter avser beslut om mottagande till utbildning. Sådana beslut bör ankomma enbarl pä res|). styrelse i den
12 Rik.sdagen 1990/91. 1 .saml. Nr 85
kommun där mottagande är aktuellt. Styrelsens beslut bör- såsom i den Prop. 1990/91:85 nya ordningen - få överklagas till länsrätt av sökanden.
Av de övergångsbestämmelser som jag i övrigi bedömt vara behövliga vill jag här behandla endast en ytterligare. Den gäller beslämmelserna i 7 kap. vuxenulbildningslagen om uppdragsutbildning mm. På del området föreslår jag att en ny lag skall införas den 1 juli 1991. Beslämmelserna i det nämnda kapitlet skall då naturligen inie lilläm|)as vidare.
7 Upprättade lagförslag Piop. i990/9i:85
1 enlighet med vad jag har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag till
1. lagom ändring i skollagen (1985:1100),
2. lagom ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. lagom uppdragsutbildning i vissa fall,
4. lag om kommunernas skyldighet alt svara för vissa elevresor. Lagförslaget under 2. har upprättats i samråd med chefen för social-
deparietmentel
8 Specialmotivering
8.1 Förslag till ändring i skollagen
1 kap. Allmänna föreskrifter
8§
För vuxna anordnar det allmänna utbildning i form av kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi).
Komvux, särvux och sfi bildar det offentliga skolväsendet för vuxna. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna som komplettering till vuxenutbildningen inom del offentliga skolväsendel för vuxna.
I paragrafen anges vilka typer av utbildning som anordas inom det offentliga skolväsendel för vuxna. Samtliga skolformer för vuxna som ingår i delta återfinns nu i skollagen. Begrep|)et komvux har fått en annan innebörd än tidigare och blivit etl samlingsnamn för grundläggande och gymnasial vuxenutbildning saml påbyggnadsutbildning. Reglerna om komvux återfinns i 1 I kap. Sfi som tidigare stod utanför det offentliga skolväsendet ingår nu i detla. Reglerna om sfi återfinns i 13 kap. Reglerna för särvux återfinns i 12 kap.
10 §
Kommuner och landstingskommuner är huvudmän för komvux.
Landstingskommuner och i vissa fall kommuner är huvudmän för särvux.
Kommunerna är huvudmän för svenskundervisning för invandrare.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om vilka som får vara huvudmän för de olika delarna av del offentliga skolväsendet, har ändrats Iill följd av förändringarna i 8 §. Huvudmannens ansvar regleras dock någoi olika. Således är kommunerna skyldiga att erbjuda grundläggande vuxenutbildning och sfi medan huvudmännen endast är skyldiga att sträva efter att tillgodose behovet av de övriga utbildningarna. Reglerna om detta återfinns i skolformskapitlen. Där finns också regler om under vilka förutsättningar landstingskommunerna får vara huvudmän för komvux och särvux.
5 kap. Gymnasieskolan Prop. 1990/91:85
Allmänna bestämmelser 1 §
1 delta kapitel ges föreskrifter om sådan utbildning inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom som är avsedd att påbörjas av ungdomar efter avslutad grundskoleutbildning eller motsvarande fram till och med det första kalenderhalvåret det år de fyller tjugo år. Denna utbildning bildar gymnasieskolan.
Beslämmelserna i delta kapitel gäller endast ungdomar som är bosatta i landet.
Av första stycket framgår all gymnasieskolan omfattar all utbildning inom det offentliga skolväsendel för ungdomar i en viss ålder. Utbildningen i gymnasieskolan har utvidgats i förhållande till vad som gäller i dag. Den utbildning som utgör gymnasieskolan omfattar således all utbildning inom del offentliga skolväsendel för ungdomar efter avslutad grundskoleutbildningen eller motsvarande uibildning. Ulbildningen skall dock påbörjas senast under del första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. Ullrycket efter avslutad grundskoleutbildningen innebär all ungdomarna har gått i grundskolan och slutat ilenna men häri ligger inte något krav på alt ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen. Även ungdomar som av någon anledning inte har slutfört sista årskursen men som i och med att de fyllt 16 år har fullgjort skolplikten omfattas av denna bestämmelse. I och med all ungdomarna skall ha gått i grundskolan för att kunna börja i gymnasieskolan kommer ilenna inte att vara öppen för elever från särskolan. De ungdomar .som i och för sig en gång har gåll i grundskolan men som har flyttal över till särskolan får inte heller gå i gymnasieskolan eftersom de inte kan anse ha avslutat grundskoleulbildning. Motsvarande utbildning som grundskolan kan I.ex. vara sameskolan eller en godkänd fristående skola.
I andra stycket framgår att gymnasieskolan endasl omfattar ungdomar som är bosatta i landet. Det räcker all del kan fastställas alt ungdomarna är bosatta i landet. Det har ingen betydelse om de är svenska eller utländska medborgare eller statslösa. Lik.som vid tillämpningen av den nuvarande skollagen bör som bosau i landet räknas den som rälleligen skall vara kyrkobokförd här. Se vidare prop. 1985/86:10 sid. 81 f. I 15 kap. 5 S ges regeringen ett bemyndigande att meddela bestämmelser om vad som skall gälla för ungdomar som inte anses vara bo.salta i landet.
2§
Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning uiformas.
I denna paragraf ges en allmän bestämmelse om all eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utft)rmas. Bakgrunden till bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.3.
3§
Utbildningen i gymnasieskolan skall utgöras dels av utbildning på nationella program, som omfallar tre årskurser, dels av utbildning på individuella program.
180 Inom de nationella programmen kan finnas olika grenar. Grenarna Pron 1990/9F85 kan vara nationellt eller lokalt fastställda. Regeringen får meddela när- "'
mare föreskrifter om grenarna.
Av paragrafen framgår all utbildningen kan ske dels på nationella program, dels på individuella program. De nationella programmen skall alltid omfatta tre årskurser. Genom de nationella programmen ges en garanti för en likvärdig utbildning. Dessa program svarar närmast mot linjerna i del befintliga systemet. Programmen avses dock vara bredare och ge andra möjligheter till ämneskombinationer än det gamla gymnasiet. Programmen kan vara uppdelade på olika grenar. Grenarna kan vara nationellt eller lokall fastställda. Någon föreskrift om vilken kommunal instans som skall fastställa en lokal gren ges inte. Det får ankomma på kommunen om beslutet skall fallas av fullmäktige eller styrelsen för utbildningen. Motsvarande gäller om en landstingskommun vill inrätta en lokal gren inom ett program som den anordnar. Regeringen kan ge föreskrifter om hur grenarna skall utformas. Sådana föreskrifter kan behövas för att lokala grenar kvalitetsmässigt skall bli i paritet med nationella grenar.
4§
De nationella programmen skall vara grund för forisati utbildning på högskolenivå och för yrkesverksamhet.
Vilka de nationella programmen är framgår av bilaga 1. Vissa bestämmelser om utbildningens omfattning på nationella program (timplaner) framgår av bilaga 2. Ytterligare föreskrifter om timplaner får meddelas av regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer.
Varje kommun skall informera om de nationella programmen och om möjligheterna att få utbildning på individuella program.
Första stycket har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.1.
Av andra stycket framgår att vissa delar av timplanerna fastställs av riksdagen men att regeringen ges bemyndigande att fastställa resterande delar.
Av tredje stycket ftamgår att kommunerna har en skyldighet alt informera om vilka olika nationella program som finns över huvud taget och om vilka som kommunen anordnar eller erbjuder. Vidare skall kommunen även informera om vilka möjligheter det fmns ati kunna få ett individuellt program.. Denna informationsskyldighet är av vikl för all landels ungdomar skall kunna överblicka sina utbildningsmöjligheter i etl system där den statliga detaljplaneringen har tagits bort.
Erbjudande om utbildning på de nationella programmen
5§
Varje kommun är skyldig att erbjuda utbildning på nationella program för samtliga de ungdomar i kommunen som avses i 1 § förutsatt att de
1. har slutfört sista årskursen i grunilskolan eller motsvarande och
2. inle tidigare har gåll igenom utbildning på etl nationellt program eller likvärdig utbildning.
181 Erbjudandel skall omfatta ell allsidigt urval av nationella program. ProD 1990/91 "85
Antalet platser på de olika programmen och deras grenar skall anpassas med hänsyn till elevernas önskemål.
Erbjudandet skall avse utbildning som anordnas inom kommunen eller i en annan kommun eller landstingskommun i enlighel med samverkansavtal. Två eller flera kommuner som gemensamt erbjuder en utbildning på ett nationellt program bildar ell samverkansområile för den ulbildningen. Kommuner som har slutit samverkansavial med en landstingskommun om en viss utbildning som landstingskommunen anordnar bildar ett samverkansområde för den utbildningen.
Av paragrafen framgår vilka skyldigheter kommunerna har när det gäller de nationella programmen och hur de kan uppfylla dessa skyldigheter. Detla har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnilt 3.3.2.
I första stycket anges vilka ungdomar som kommunen skall erbjuda utbildning på nationella program. Ungdomarna skall för del första uppfylla kraven i 1 §, vilkel innebär all erbjudandet omfattar åren från del ungdomarna har avslutat grundskoleutbildningen fram till första kalenderhalvåret det år de fyller 20 år. För del andra skall ungdomarna uppfylla två andra krav. Ungdomarna skall således ha slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande skola och de skall inte tidigare ha genomgått en utbildning på etl nationellt program eller likvärdig utbildning. I och med kravet att ungdomarna skall ha slutfört sista årskursen i grundskolan ställs ett kompetenskrav upp för att få börja på ett nationellt program. Samma kompelens kan i och för sig också uppnås genom att gå i en motsvarande skola, t.ex. godkänd fristående skola. Ungdomarna är vidare inle berättigade till två fullständiga utbildningar på etl nationellt program eller motsvarande. Med likvärdig utbildning avses t.ex. all någon har genomgått ell individuellt program som när del gäller ämnen och studietid etc. kan likställas med ett nationellt program. Den som har avbrutit etl nationellt program kan dock ha räu alt få börja på nytt på något sådant program.
6§
Landstingskommunerna får anordna utbildning endasl på sådana nationella program som avser naturbruk och omvårdnad.
Om en landstingskommun anordnar sådan utbildning som avses i förslå stycket, får kommuner som ingår i landstingskommunen inte anordna samma utbildning utan överenskommelse med landstingskommunen.
Av denna bestämmelse framgår att landstingskommunerna får anordna utbildning på sådana nationella program som avser nalurbruk och omvårdnad. Landstingskommunen får inte anordna utbildning på några andra program än de nämnda. Landstingskommunernas räll att anordna utbildning enligi ovan är exklusiv i den bemärkelsen all om en landstingskommun anordnar utbildningen får en kommun inom landstingsområdet i fråga som ingår i landstingskommunen inle anordna den utan medgivande av landstingskommunen. Kommunerna får alltså anordna sådana utbildningar endast efter överenskommelse med landstingskommunen eller i de fall landstingskommunen inte anordnar utbildningen.
182 Det är dock inte något förbud för kommunerna inom en landstings- Prop. 1990/91:85 kommun att sluta samverkansavtal med en annan landstingskommun.
7§
För svårt rörelsehindrade ungdomar får de kommuner som regeringen bestämmer i sin gymnasieskola anordna speciellt anpassad utbildning (gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning).
Särskilda bestämmelser om Rh-anpassad utbildning finns i 27 - 32 §8.
Av denna bestämmelse framgår att del är regeringen som får avgöra var i landet gymnasieskolor med Rh-anpassad utbildning skall finnas. Med Rh-anpassad utbildning avses specialanpassad utbildning för sådana ungdomar som är svårt rörelsehindrade. Gymnasieskolor med Rh-anpa.ssad utbildning finns för närvarande i Göteborg, Stockholm och Umeå.
Mottagande av sökande till de nationella programmen
8§
Den som av sin hemkommun skall erbjudas utbildning på ett nationellt program enligt 5 § första stycket är behörig sökande till en sådan utbildning var som helsl i landet.
Av behöriga sökande till de nationella program som anordnas i en kommun eller för ett samverkansområde skall i första hand tas emol de som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de som är hemmahörande i en kommun som tillhör samverkansområdet för utbildningen.
Med sådana sökande som avses i andra stycket skall jämställas
1. de som med hänsyn till sina personliga förhållanden har särskilda skäl alt få gå i den gymnasieskola dit de har sökt,
2. de som är hemmahörande i en kommun som inle erbjuder det sökta programmet och
3. de som har sökt till gymnasieskolan ifråga under åberopande av att där, inom det sökta programmet, anordnas en gren som inle erbjuds av hemkommunen.
I denna paragraf ges bestämmelser om behörighet all las emot på nationella program och om företräde för vissa sökande. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnilt 3.3.4.
Av första stycket framgår att ungdomar som av sin hemkommun, dvs. den kommun som avses i 1 kap. 15 §, skall erbjudas gymnasieutbiloning på ett nationellt program är behöriga sökanden till en sådan utbildning var som helst i landet. Vilka de ungdomar är som skall erbjudas utbildning på etl nationellt program framgår av 5 §. Även om ungdomarna är behöriga sökanden till en utbildning följer inle automatiskt att de skall behandlas som förstahandssökande i alla kommuner. Vilka ungdomar som skall behandlas som förslahandssökandcn framgår av andra och tredje styckena. Av andra stycket framgår att de ungdomar som är hemmahörande i den kommun som anordnar utbildningen och de som är hemmahörande i de kommuner som har slutit samverkansavtal med den anordnande kommunen i första hand skall tas in på utbildningen.
1 tredje stycket anges vilka ungdomar som skall likställas med dem som i första hand skall las in på utbildningen. Det gäller här tre olika
fall. I punkten 1 behandlas de som av personliga förhållanden har sär- Prop. 1990/91:85 skilda skäl att få gå i den gymnasieskola som de sökt till. Därmed avses sådana fall då den sökandes hemkommun i och för sig erbjuder utbildningen men den sökanden av något personligt skäl vill gå i en annan gymnasieskola. Men den sökande har inle på grund av denna bestämmelse ett fritt val. Del krävs sålunda särskilda skäl för all den sökande skall likställas med förstahandssökande. Särskilda skäl kan t.ex. föreligga i följande fall. Om en sökande bor på landsbygden i en kommun och har släktingar i en tätort i en annan kommun hos vilka han kan få bo kan han bli behandlad som förstahandssökande i den kommunen. Bestämmelsen kan användas också för barn till utlandssvenskar, som kan få bostad t. ex. hos en släkting inför studier i svensk gymnasieskola. Särskilda skäl kan också vara all ungdomarna lidigare har blivit utsatt för mobbning i hemkommunens skola.
I punkten 2 behandlas det fall all hemkommunen inte erbjuder det nationella program som den sökande vill gå på. Här kan ungdomarna söka frill till vilken kommun i landet som de vill.
I punkien 3 behandlas del fall att hemkommunen visserligen erbjuder det sökta nationella programmet men inte den gren som den sökande vill ha. Den sökande måste här söka till den andra kommunen redan till årskurs 1 jiven om programmet inte är uppdelat i grenar under första årskursen. Med gren avses både nationellt och lokall utformade sådana. Om en kommun anordnar en lokall utformad gren kan i princip ungdomar från hela landet söka till den.
9§
Regeringen kan för vissa utbildningar fastställa det område från vilkel sökanden i första hand skall tas emot.
I denna paragraf ges regeringen etl bemyndigande att föreskriva att vissa utbildningar inom de nationella programmen skall vara riksrekryterande. fiel rör sig här om utbildningar som i och för sig ulgör en nationellt fastställd gren på ell nationellt program men som har en så speciell inriktning att den bör vara öppen för alla ungdomar i landet. Exempel på sådana utbildningar vallenkraftutbildningen i Jokkmokk och glasblå.sar-utbildningen i Nybro. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.5 och 5.10.1.
10 §
Innan en kommun eller en landstingskommun tar emol en sökande som inle är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdet för ulbildningen skall yttrande inhämtas från sökandens hemkommun. Yttrande behöver dock inte inhämtas, om del med hänsyn till tidigare yttrande är onödigt.
Av denna paragraf framgår all kommuner och landstingskommuner skall inhämta yttrande från hemkommunen innan de tar emol en sökande som inte hör hemma i kommunen eller i samverkansområdet. Yttrandet fyller två syften. Det kan dels ge information till hemkommu-
nen om all den sökande vill påbörja en utbildning någon annanstans än Prop. 1990/91:85 i hemkommunen, dels ge information till den mottagande kommunen. Yttrandet kan t.ex. avse frågan om elevens hemkommun erbjuder det sökta programmet eller grenen och om hemkommunen är villig att betala för utbildningen. Del kan även avse om den sökande lidigare har genomgått utbildning på ett nationellt program. Yttrande behöver inte inhämtas för varje sökande i I.ex. del fall att flera söker till samma utbildning.
11 §
Styrelsen för ulbildningen i den anordnande kommunen eller landstingskommunen beslutar om någon sökande inle skall tas emol därför att han inte är behörig.
Styrelsen för ulbildningen beslutar också om mottagande av en sökande som inte är hemmahörande i kommunen eller samverkansområdet för utbildningen.
Styrelsens beslut enligt första och andra styckena får överklagas hos länsrätten av sökanden. Länsrättens beslut får inte överklagas.
Styrelsen för ulbildningen i den anordnande kommunen skall pröva och besluta om en sökande är behörig alt gå ulbildningen. Della innebär för de nationella programmen att sökande skall uppfylla kraven i 5 §, dvs. ha slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande skola, inle tidigare ha genomgått en utbildning på ett naiionelll program och inle heller vara äldre än vad som anges i 1 §. Behörighetsprövningen skall göras för alla sökande, både de som är hemmahörande i kommunen och i samverkansområdet och de som inte är del.
Styrelsen skall också besluta om en sökande från en annan kommun skall tas emot på kommunens gymnasieskola. Härvid skall styrelsen la ställning till de frågor som behandlas i 8 §.
Av tredje stycket framgår all styrelsens beslut får överklagas till länsrätten. Länsrättens beslut går dock inle att överklaga. Skälet till detta behandlas i den allmänna motiveringen avsnitt 3.3.4.
12 §
En ansökan om att tas in på ett nationellt program skall skickas till styrelsen för utbildningen i den sökandes hemkommun. Om ansökan avser ett nationellt program som anordnas av en annan kommun eller av en landstingskommun, skall styrelsen omedelbart vidarebefordra ansökan tiil styrelsen för utbildningen där.
Vilken kommun som i denna lag avses med hemkommun framgår av 1 kap. 15 §.
När det gäller ansökan från ungdomar som inle räknas som bosatta i landet gäller de föreskrifter som regeringen meddelar med slöd av 15 kap. 5 §.
Styrelsen för ulbildningen skall för de fall ansökan avser en utbildning som en annan kommun anordnar omedelbart skicka ansökan till styrelsen för denna. Om ansökan avser både en utbildning i kommunen och en i en annan kommun får styrelsen naturligtvis la en kopia på ansökan och vidarebefordra den. Sådana kombinerade ansökningar torde
framförallt förekomma då olika program prioriteras i olika ordning av Prop. 1990/91:85 den sökande.
Erbjudande om utbildning på individuella program
13 §
Varje kommun är skyldig all erbjuda gymnasieutbildning i form av individuella program för de ungdomar i kommunen som avses i 1 § och som inle har tagits in på något nationellt program. I fråga om elever från särskolan gäller dock särskilda bestämmelser.
Ell indiviiluell! program bör motsvara ett nationellt program eller syfta till att stimulera eleven att senare gå över till utbildning på etl nationellt program.
Utbildningen på etl individuellt program skall följa en plan, som skall fastställas av styrelsen för ulbildningen.
Av första stycket framgår alt hemkommunen är skyldig alt erbjuda de ungdomar i kommunen som av någon anledning inte går på etl nationellt program en annan utbildning. De ungdomar som har lämnat grundskolan men som av någon anledning inte har slutfört sista årskursen omfattas av denna bestämmelse. Dessa ungdomar kan inom ett individuellt program uppnå den kompetens som krävs för alt börja på ett nationellt program. Vad det individuella programmet i övrigt kan innehålla har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.5.
Av andra stycket framgår att utbildningen antingen kan Iräda i stället för en utbildning på ett nationellt program eller syfta till all slussa över ungdomarna på ell nationellt program. I och med att det i bestämmelsen endast står alt del individuella programmet bör motsvara etl naiionelll program finns det inget som hindrar att ett individuellt program läggs upf) på så sätt alt det liknar det som i dag kallas gymnasial lärlingsutbildning.
Av tredje stycket framgår att styrelsen för ulbildningen skall lägga upp en plan för del individuella programmet. Av denna plan skall det t.ex. framgå vad utbildningen syftar till, vilka kurser som ingår i programmet och hur lång lid som planen omfallar. Planen skall därefter fastställas av styrelsen för utbildningen. På detta sätt får eleven garantier för all planen verkligen kommer alt följas. Något formellt godkännande från elevens sida kan inte anses vara nödvändigt eftersom del är frivilligt från elevens sida om han vill fullfölja planen eller inte, men planen bör läggas upp gemensamt med eleven. Om planen däremot skall ändras, krävs elevens medgivande. Delta framgår av 20 §. Skälet till den ordningen är au kommunen inte ensidigt bör kunna ändra förutsättningarna för utbildningen.
14 §
Regeringen får föreskriva all vis.sa utbildningar skall utgöra individuella program som står öppna för sökande från hela landet.
Av paragrafen framgår all regeringen kan föreskriva all vissa utbildningar som inle är nationella program kan sökas av alla ungdomar var de än
bor i landet. Ell exempel på sådan utbildning är utbildning för yrkes- Prop. 1990/91:85 dansare i Slockholm. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnilt 5.11.1.
Intagning av elever
15 §
Styrelsen för ulbildningen ansvarar för intagningen iill de olika ulbildningar som anordnas inom kommunen eller landstingskommunen, om inle annal följer av föreskrifter av regeringen.
Intagningsorganisationen får vara gemensam med en annan kommun och gemensam för gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning.
Föreskrifter om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.
Beslut om intagning får inle överklagas.
Styrelsen för ulbildningen ansvarar för all intagning sker på ell rikligt säll. Del finns dock inget i denna lag som hindrar att styrelsen delegerar denna uppgift och del ligger i sakens nalur att det praktiska intagnings-arbetet läggs på ett kansli, där tjänstemän på styrelsens ansvar sköter uppgiften. Regeringen kan dock meddela särskilda bestämmelser för vissa ulbildningar. Del kan här t.ex. vara fråga om riksrekryterande utbildningar.
Av andra stycket framgår all en kommun kan anordna intagningen gemensaml med en eller flera andra kommuner. En kommun kan också ha en intagningsorganisation som är gemensam för gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen.
1 tredje stycket ges regeringen ett bemyndigande alt meddela föreskrifter om hur urval mellan olika sökande skall ske.
A\ fjärde stycket framgår all styrelsens beslut inle får överklagas. Skälet till detta framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.7.
Elevernas rätt att fullfölja sin lubildning
16 §
Den som har lagils in på ett nationellt program i gymnasieskolan och har påbörjat del, har räll att fullfölja sin utbildning pa det programmet i kommunen eller inom samverkansområdet eller, om utbildningen har en landstingskommun som huvudman, inom det landstingsområdet. Detla gäller även om de förhållanden som låg till grund för mottagandet ändras under studietiden.
Bestämmelsen i denna och följande två paragrafer har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.6.
I denna paragraf behandlas vissa frågor om elevens rätt alt fullfölja sin utbildning. Det sägs således att eleven har rätt att fullfölja utbildningen inom det nationella program som han har kommit in på. Om en elev har kommit in på ett visst program i årskurs 1 har han rätt alt fullfölja programmet. Någon rätt att gå en viss gren finns däremot inte. Inför grenvalen i årskurs 2 gäller således alt den som har bästa meriter
är den som i första hand får den gren som han önskar. Elevens rätt att Prop. 1990/91:85 fullfölja ulbildningen på ett program är inte knuten enbarl till den kommun där han har påbörjat ulbildningen. Rätten alt fullfölja gäller inom den kommun där han har kommit in eller inom de kommuner som kommunen har slutit samverkansavtal med beträffande den utbildningen. När ell program anordnas parallellt i flera samverkande kommuner, kan de t. ex. fördela grenar mellan sig. Vid grendelning kan då en elev anvisas plats på en skola i en annan kommun inom samverkansområdet där grenen anordnas. Givelvis förulsätts alt kommunerna vid fördelninen mellan olika skolor tar största möjliga hänsyn till elevernas resvägar o. dyl. När del gäller en utbildning som anordnas av en landstingskommun gäller rätlen att fullfölja utbildningen landstingsområdet. Elevens rätt att fullfölja utbildningen gäller även om eleven flyitar till en annan kommun under utbildningstiden. Också den elev som har tagits in på en utbildning på grund av alt han har särskilda skäl att få gå i den kommunens gymnasieskola har rätt all fullfölja ulbildningen oberoende av om de särskilda skälen finns kvar.
17 §
En elev, som har tagils in på etl nationellt program eller på en viss gren inom ell sådant program och påbörjat ulbildningen men som därefter flyttar från kommunen eller samverkansområdet för utbildningen, har rätt att fullfölja utbildningen på del påbörjade programmet eller grenen där den nya hemkommunen erbjuder sådan utbildning. Erbjuder den nya hemkommunen inte programmet eller grenen har eleven rätt att efter eget val fullfölja sin utbildning i en annan kommun eller landstingskommun som anordnar utbildningen.
I denna paragraf ges ytterligare möjligheter än den som följer av 16 § för en elev som flyttar till en annan kommun under pågående utbildning. Om eleven flyitar till en kommun som själv anordnar eller har samverkansavtal med en annan kommun som anordnar utbildningen har eleven rätt att fortsätta på del program resp. den gren som han gick på i den lidigare hemkommunen. Om däremot den nya hemkommunen inte erbjuder programmet eller grenen får eleven själv välja fritt i vilken kommuns gymnasieskola han vill fullfölja den påbörjade utbildningen. Denna regel gör det möjligt att, i stället för all stanna kvar på den gamla orten när familjen i övrigt flyttal, finna utbildningen nära den nya hemorten, i fall då utbildningen saknas på den orten eller inom dess samverkansområden.
För det fall att den nya hemkommunen inte erbjuder det program eller den gren eleven har gått och eleven inte vill gå i en annan kommuns gymnasieskola har eleven även möjligheter all byta till ett annat program eller en annan gren. Om delta inle är möjligt får eleven påbörja en ny utbildning på etl annat nationellt program.
18 §
Elever som önskar fullfölja sin utbildning på en sådan gren inom etl nationellt program som inte erbjuds av deras hemkommun bör, i mån av plats, få flytta till gymnasieskolan i en kommun eller landstingskommun där den önskade grenen anordnas. Styrelsen för utbildningen i den
kommun eller landstingskommun där grenen anordnas beslutar om så- Prop 1990/91'85 dant mottagande av en elev.
Styrelsens beslut får inle överklagas.
Syftet med denna bestämmelse är alt, som ett led i målstyrningen, markera det önskvärda i att kommunerna - i mån av plats - tillåter en elev all få byta till en gren som inle erbjuds av hemkommunen. De fall som avses här är de när eleven kommit in på ett naiionelll program som hemkommunen erbjuder och gåll årskurs 1 på programmet och därefter vill välja en gren inom programmet som inte erbjuds. Någon rätt för eleven alt få byta till en annan kommun föreligger inte utan eleven bör få byta i mån av plats. Elevens möjlighet att byta inom den egna kommunen regleras inte eftersom del får anses vara en självklarhet all kommunen inom sitt eget skolväsende försöker tillgodose sådana önskemål så långt del är praktiskt rimligt.
Av andra stycket framgår att styrelsens beslut inte får överklagas. Detla motiveras av au del inle föreligger någon rätt för eleverna all byia utan styrelsens beslut grundar sig på en bedömning om plats finns.
19 §
Regeringen får meddela föreskrifter om vad som krävs för all flytta till högre årskurs och om begränsningar i rätten att gå om årskurser.
Genom denna bestämmelse ges regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om vad som krävs för att flytta till en högre årskurs och om begränsningar i rätten all gå om årskurser. Regeringen har i dag meddelat sådana föreskrifter och de finns i gymnasieförordningen.
20 §
Den som har påbörjat utbildning på ell individuellt program i en kommun har rätt alt fullfölja programmet enligt den plan som fanns när utbildningen inleddes.
Om eleven har medgivit all programmet ändras, har han rätt att fullfölja utbildningen på del ändrade programmet.
Av första stycket framgår alt även den elev som går på ell individuellt program har rätt au fullfölja det fastställda programmet. En förulsält-ningför alt kunna ge eleven denna rättssäkerhet är alt del individuella programmet omfattas av en plan som har fastställts av etl behörigt organ i kommunen. Den uppgiften ligger på styrelsen för utbildningen. Styrelsens skyldighet alt fastställa en plan för ulbildningen framgår av 13 § Iredje stycket.
1 andra stycket framgår alt eleven och styrelsen för utbildningen kan komma överens om att ändra programmet och fastställa etl annal. Om så sker gäller rätten att fullfölja programmet naturligtvis det ändrade programmet.
189 Kostnader Prop. 1990/91:85
21 §
Ulbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall ulan kostnad ha tillgång till böcker, verktyg och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig uibildning. Huvudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med enstaka egna hjälpmedel. I verksamheien får också förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.
Utbildningen i gymnasieskolan skall vara avgiftsfri för eleverna. Denna bestämmelse överensstämmer i stort sätl med 5 kap. 14 § skollagen i dess äldre lydelse. Se kommentaren till denna paragraf proj). 1985/86:10 s. 106 f. Till skillnad från lidigare föreskrivs del inte längre att skrivmateriel skall vara fritt.
Interkommunal ersättning
22 §
En kommun som i sin gymnasieskola på etl nationellt program har tagit in en elev som inle är hemmahörande i kommunen eller i samverkansområdet för ulbildningen, har räll till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
23 §
En landstingskommun som i sin gymnasieskola på eit nationellt program har tagit in en elev som inte är hemmahörande i en kommun som har samverkansavial med landstingskommunen, har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun. Landstingskommunen får dock inte betinga sig högre ersättning från hemkommunen än som svarar mot det statsbidrag som ulgår dit för elevens utbildning i gymnasieskolan.
Dessa bestämmelser behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.8. Av bestämmelserna framgår all hemkommunen i princip skall betala för elevernas skolgång. Om en elev genomgår utbildning i en annan kommun eller i en landstingskommun skall elevens hemkommun således betala för skolgången där. Begränsningar i ersättningskraven gäller dock. När det gäller förhållanden primärkommuner emellan är hemkommunen endast skyldig att betala den mottagande kommunens kostnader för ulbildningen. Den mottagande kommunen skall således inte göra någon vinst på att ta emot elever från en annan kommun. Om kommunerna har samverkansavtal med varandra kan de givelvis komma överens om vilken ersättning de vill. Ingel hindrar således att kommunerna kommer öve-ens om ett lägre pris.
Av skäl som också har utvecklats i den allmänna motiveringen föreskrivs för landstingskommunerna en snävare rätt att la ul ersättning från hemkommunerna än som gäller primärkommunerna emellan. Den lägre ersättningen har förutsatts bli tillämpad även i samverkansavtal med landslingkom muner.
24 § Prop. 1990/91:85
I fall som avses i 22 och 23 §§ är dock hemkommunen inle skyldig att betala ersättning, om det är fråga om ell nationellt program eller gren av sådant program som kommunen själv erbjuder, utom då eleven har tagits emol med stöd av 8 § iredje stycket 1 och 3.
Denna bestämmelse behandlas i den allmänna motiveringen, avsnilt 3.3.8. Av bestämmelsen framgår vissa undanlag från hemkommunens skyldighet alt betala för elever som går i gymnasieskola i en annan kommun. Hemkommunen är således inte skyldig att betala för elever som har tagits emot av en annan kommun om hemkommunen erbjuder samma utbildning såvida inte eleven har lagils emot på grund av skäl som anges i 8 § tredje stycket 1. och 3, dvs. såvida eleven tagits emol på grund av särskilda skäl eller på grund av att han sökt en gren som inte erbjuds av hemkommunen.
25 §
När det gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade elever får regeringen fastställa den extra ersättning som skall lämnas för dessa elever.
Av bestämmelsen framgår alt det är regeringen som fa.stställcr den extra ersättning som skall lämnas till de kommuner som anordnar utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade ungdomar. Utbildning för dessa ungdomar är mer kostnadskrävande än för ungdomar utan dessa handikapp. Extra ersättning, dvs. ersättning ulöver den interkommunala ersättning som betalas för icke handikappade elever, skall således utgå. Den extra ersättningen bör vara lika för alla elever och bör därför fastställas centralt.
26 §
Regeringen får föreskriva om skyldighet för hemkommunerna alt betala ersättning till den anordnande kommunen för sådan utbildning som avses i 9 och 14 §§.
Av paragrafen framgår att regeringen får föreskriva att hemkommunen skall betala för en elevs utbildning i en annan kommun om utbildningen sker på ett nationellt program som är riksrekryterande eller etl individuellt program som är öppet för sökande från hela landet.
Utbildning som är anpassad för svårt rörelsehindrade ungdomar (Rh-anpassad utbildning) m. m.
27 §
I denna lag avses med svårt rörelsehindrad den som på grund av ett rörelsehinder eller, om även annat funktionshinder föreligger, sitt samlade handikapp inte kan följa reguljär studiegång i gymnasieskolan och som för att kunna genomföra gymnasiala studier behöver tillgång till en gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning och särskilda omvårdnads-insatser i form av boende i elevhem, omvårdnad i boendet och habilitering.
28 § Prop. 1990/91:85
Ungdomar som är svårt rörelsehindrade har räll alt efter fullgjord skoljjlikt få utbildning på ett nationellt program på en sådan gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning som avses i 7 §. Rätten gäller intill utgången av vårterminen del kalenderår då eleven fyller 21 år.
Om en elev har påbörjat utbildning i en gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning före utgången av vårterminen det kalenderår då han fyller 21 år, skall han beredas möjlighei att fortsätta utbildningen till utgången av vårterminen det kalenderår då han fyller 23 år, om del behövs för alt slutföra utbildningen.
29 §
En sådan gymnasieskola med Rh- anpassad utbildning som avses i 7 § skall ta emol sökande från hela landet till den speciellt anpassade ulbildningen.
30 §
Frågor om intagning till Rh-anpassad utbildning vid vis.sa gymnasieskolor och andra frågor om rätt Iill sådan utbildning enligt 7 § prövas av en särskild nämnd, gemensam för sådana gymnasieskolor.
Nämnden skall ha minst sju och högst elva ledamöter. I nämnden skall bl.a. finnas företrädare för gymnasieskolan och grundskolan samt för de rörelsehinilrade. Ledamöterna utses av regeringen.
Nämndens beslut i fråga om intagning eller i övrigi om räll till utbildning får överklagas endast av den som begärt ulbildningen. Beslutet överklagas hos länsrätten. Ell beslut får dock inle överklagas såviu del gäller placering vid en viss gymnasieskola.
31 §
Avgifter får inle las ul för insatser för omvårdnad i boenilet och habilitering som tillhandahålls av staten, kommun eller landstingskommun i anslutning till gymnasieskola med Rh-anpassad utbildning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för kost och logi.
Dessa bestämmelser behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.9. Bestämmelser om de svårt rörelsehindrade elevernas rätt till utbildning infördes genom prop. 1989/90:92, SoU20, rskr. 271 och är i stort sell oförändrade. Bestämmelserna har kommenterats i den nyss nämnda propositionen. Vissa ändringar har dock skett och de kommenteras nedan.
Bestämmelsen i 29 J har ändrats redaktionellt. Elevområdesbegrep-pct har tagits borl. Del sägs nu i stället i paragrafen au sökande från hela landet skall las emot Iill ulbildningen. Detta medför dock ingen skillnad från vad som lidigare gällde.
Beslämmelsen i 30 § andra stycket har ändrats så iill vida alt det nu endasl slår all i nämnden skall finnas bl.a. företrädare för grundskolan, gymnasieskolan och för de rörelsehindrade. Företrädare för statliga myndigheter bör liksom tidigare finnas men vilka myndigheter del skall gälla bör inle pekas ul direkt i lagen. Ledamöterna skall ulses av regeringen och inte av skolöverstyrelsen.
Beslämmelsen i 30 § iredje stycket har ändrats så till vida att överklagande av nämndens beslui om intagning skall ske till länsrätten i likhet med liknande beslut av styrelsen för gymnasieskolan.
32 § Prop. 1990/91:85
Regeringen får föreskriva att utbildningen på nationella program får fördelas på fler än tre läsår när det gäller utbildning för döva, hörselskadade och svårt rörelsehindrade.
Enligt 3 § skall nationella program omfatta tre läsår. När det gäller handikappade elever kan längre tid behöva tas i anspråk. Undervisningen av döva och hörselskadade är för närvarande som regel förlängd med ett år. För att bestämmelserna om tiden smidigt skall kunna anpassas till behoven har det delegerats till regeringen alt besluta i vad mån utbildningstiden skall förlängas utöver de tre läsår som är det normala för nationella program.
13 Riksdagen 1990/91. 1 .saml. Nr 85
11 kap. Kommunal vuxenutbildning (komvux) Prop. 1990/91:85
Gemensamma bestämmelser
1 §
Komvux beslår av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsulbildning.
Av paragrafen framgår vilka utbildningsformer som finns inom komvux. För gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning gäller i skollagen samma regler men de är ändå all se som självständiga delar av komvux. Del kan nämligen finnas skäl att skilja utbildningarna åt på förordningsnivå, t. ex. i fråga om intagningen.
2§
Grundläggande vuxenutbildning syftar till alt ge vuxna sådana kunskaper och färdigheter som de behöver för all della i samhälls- och arbetsliv. Den skall också syfta till att möjliggöra fortsatia studier.
Gymnasial vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få genom gymnasieskolan.
Påbyggnadsutbildning syftar till att ge vuxna en sådan utbildning som leder till en ny nivå inom deras yrke eller till etl nytt yrke. Vad som sägs i delta kapitel om gymnasial vuxenutbildning gäller också påbyggnadsutbildning.
I denna bestämmelse anges syftet för komvux. För det närmare innehållet i den nya grundläggande vuxenutbildningen har redogjorts i avsnitt 4.4.1. Första stycket anger syftet med denna utbildning. Inom syftet ligger att möjliggöra fortsatta studier. Dessa kan vara av mycket olika slag. Det kan vara studier såväl inom som utom det offentliga skolväsendet, I.ex vid en folkhögskola, i en AMU-kurs eller inom personalulbildning. 1 andra och tredje stycket anges syftet med gymnasial vuxenutbildning respektive påbyggnadsulbildning. Del närmare innehållet i dessa utbildningar har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnilt 4.6).
3§
Beslämmelserna om komvux gäller inte vuxna som behöver undervisning motsvarande grundsärskolans eller iräningsskolans. Beträffande sådana vuxna gäller i stället lagens bestämmelser om särvux.
Av beslämmelsen framgår att den som är berättigad till särvux inte har räll till grundläggande vuxenutbildning. Bestämmelserna om särvux återfinns i 12 kap. Inget i beslämmelsen hindrar dock att samläsning förekommer om detta är lämpligt. Det är endast den .som är i behov av undervisning motsvarande grundsärskolans eller iräningsskolans, dvs. den utbildning som finns i särvux, som är utestängd från komvux. Härav följer att andra psykiskt utvecklingsstörda i och för sig är behöriga alt söka till utbildningen i komvux.
Eleverna skall ha inflytande över hur deras undervisning utformas.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om elevinflytande. Motsvarande bestämmelse med något varierande innehåll finns i varje skolformskapi-lel. I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) har närmare redogjorts för reglerna om elevinflytande. Eleverna skall alltså ha inflytande över utbildningen, inte endast över undervisningen. Inflytandet får dock inte påverka de ramar som statsmakterna uppställt för utbildningen. Också vissa lokala ramar, t.ex de ekonomiska , sätter gränser för inflytandet.
5§
Utbildningen i komvux skall vara avgiftsfri för eleverna.
Såvitt gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen bestämma att hjälpmedlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostnader.
I övrigt skall hjälpmedel som används i komvux tillhandahållas utan kostnad för eleverna, om inle något annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen.
Regeln motsvarar, med viss redaktionell förändring, 4 kap. 7 § vuxenutbildningslagen. För den utbildning inom grundläggande vuxenutbildning som motsvarar nuvarande grundvux innebär bestämmelsen en utökad möjlighet för kommunerna alt ta ut ersättning för kostnader av eleverna. Koslnadsregeln finns närmare motiverad i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.9.4).
6§
Kommuner och landstingskommuner får uppdra åt andra att anordna komvux. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges etl sådant uppdrag och om villkor för det.
Paragrafen som har viss motsvarighet i 7 kap. 2 § vuxenutbildningslagen, ger huvudmannen rätt att uniler förutsättningar som föreskrivs av regeringen anlita annan, t.ex. ett studieförbund eller en folkhögskola, för att anordna grundläggande vuxenutbildning. Denna möjlighet fanns lidigare, dock endast för komvux i det begreppels betydelse enligt vuxenutbildningslagen, men föreslås nu gälla för hela området för komvux i dess nya omfattning. Motsvarande bestämmelse införs för särvux.
Regeln ger också utrymme för regeringen all föreskriva villkor för kommunernas överlämnande av anordnandet till andra kommuner och till landstingskommuner. Några sådana villkor är dock för närvarande inte aktuella.
En belydelsefull skillnad mot tidigare regleringar att den utbildning som överlämnas inle därigenom hamnar utanför del offentliga skolväsendel. Endast i vissa undantagsfall, som framgår av följande paragraf, skall skollagens regler inle gälla för den verksamhet kommunen på angivet sätt lämnat ifrån sig. Kommunen frånsäger sig således inte hela sitt
ansvar genom att lämna anordnandet av utbildningen till annan. T.ex. Prop. 1990/91:85
gäller allljäml reglerna om skolplan, rektor, kosinadcr för eleven etc. Det är självklart att anledningarna och möjligheterna t.ex. för rektor att kontrollera att utbildningen följer de riktlinjer som gäller för den, varierar med den form utbildningen har. Det varierar även mellan skolformerna. Således har rektor för en gymnasieskola och en rektor i vuxenutbildningen i viss mån skilda uppgifter men bådas uppgifter följer av samma regler i skollagen. Är utbildningen förlagd till en arbetsplats kan skollagens regler naturligtvis i praktiken inle lillämpas fullt ut.
Det åligger den kommun, som avser all överlåta någon del av anordnandet av det offentliga skolväsendet till annan, alt först försäkra sig om au denne kan uppfylla de krav som del offentliga skolväsendet ställer på anordnaren. Denna kontroll måsle sedan ske fortlöpande under den tid uppdraget varar. Skulle det visa sig att en anordnare som inle uppfyller kraven, inte förmår vidta rättelse, måste kommunen säga upp del uppdraget till upphörande.
7§
För sådan komvux som anordnas av någon annan än en kommun eller en landstingskommun gäller inle beslämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.
Vissa regler i skollagens andra kapitel vore del inte praktiskt rimligt att tillämpa [)å en anordnare som inte är en kommun eller landstingskommun. Det gäller bestämmelser om vilka som får visstidsanställas i det offentliga skolväsendet som lärare eller för syouppgifier samt regler om fortbildning av de anställda.
Grundläggande vuxenutbildning
Huvudmannens ansvar
Varje kommun ansvarar för att de kommuninnevånare som enligt 10 § har räll iill utbildningen och önskar della i den, får det.
1 paragrafen slår den grundläggande regeln om kommunernas skyldighet all se till att kommuninnevånarna erbjuds den grundläggande vuxenulbililning de behöver och önskar. Med kommunen avses således alltid elevens hemkommun. Vilken denna är framgår av 1 kap. 15 § skollagen. Jag har utvecklat den närmare bakgrunden iill paragrafen i avsnitt 4.2.2. Kommunens skyldighet omfattar således all erbjuda ulbildningen. Det innebär att kommunen antingen själv anordnar ulbildningen eller anlitar någon annan som gör del. Denna någon annan kan vara en annan kommun med vilken kommunen Iräffal samarbetsavlal eller en annan anordnare, t.ex ett studieförbund eller en ft)lkhögskola. Regeringen kan dock .som ftamgår av 6 § ge föreskrifter om när ell sådant uppilrag får ges eller villkoren för del. Gemen.samt för alla erbjudanden är all de typiskt sell måsle ha sådant innehåll alt eleverna bör kunna ac-
ceptera erbjudandet. Utformningen får alltså inte vara sådan att en ge- Prop. 1990/91:85
nomsnittselev avböjer erbjudandet på grund av reseavstånd eller dylikt. Kommuninnevånare är de som enligt 1 kap. 15 § skollagen har kommunen som sin hemkommun.
9§
Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har räll till grundläggande vuxenutbildning och för alt motivera dem all della i utbildningen.
Regeln, som anger kommunernas skyldighet alt söka upp och motivera dem som behöver utbildningen, har utvecklats i avsnilt 5.2.2.
Rätt au delta
10 Varje kommuninnevånare har räll att della i grundläggande vuxenutbildning från och med andra kalenderhalvåret del år han fyller 20 år, om han saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grundskolan och är bosatt i landet.
Regeringen får föreskriva all också den som inle är bosatt i landet skall ha rätt att delta.
Den som har rätt all delta i grundläggande vuxenutbildning har rätt all delta i sådan undervisning i en annan kommun om ulbildningen finns där.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inle den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.
1 första stycket anges de få behörighetskrav som finns för den grundläggande vuxenutbildningen. Dessa prövas av styrelsen för ulbildningen, vilket framgår av 13 §. Beslut om att ta emot en elev i utbildningen betecknas som beslut om mottagande. Det innefattar således både beslut om all ta emol en elev från en annan kommun och behörighetsprövning. Om styrelsen avslår en ansökan därför att den sökande inte uppfyller behörighetskraven kan han, vilkel framgår av 12 §, klaga på beslutet till länsrätten. Inget hindrar honom emellertid alt komma in med en ny ansökan som i så fall prövas på samma säll som tidigare. Den som mot sin vilja skiljts från undervisningen får dock återinträda endasl om det finns särskilda skäl för det. Se närmare om delta under 12 §.
I den allmänna motiveringen (avsnilt 5.1.1) har skälen för gränsdragningen mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen utvecklats. Till vuxenutbildningen hör eleven således från och med andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år. Den som dessförinnan är i behov av grundläggande vuxenutbildning har alltså all vända sig till huvudmannen för gymnasieskolan. Det är dock att märka alt bestämmelserna om gymnasieskolan inle gäller elever från särskolan (Jfr under 5 kap. 1 §). Vad som menas med uttrycket "bosalt i landet" framgår av specialmotiveringen till 5 kap. 1 §.
En sökande som har genomgått grundskola eller motsvarande, kan ändå sakna relevanta kunskaper och färdigheter, och följaktligen vara behörig all delta i grundläggande vuxenutbildning.
197 Andra stycket motsvaras av en bestämmelse i 8 kap. 2 a § vuxenut- Prop. 1990/91:85 bildningslagen, giltig för hela den lagen.
Del tredje stycket anger vuxnas rätt all få grundläggande vuxenutbildning var som helst i riket. En förutsättning är dock att utbildningen över huvud tagel finns anordnad i kommunen. Del innebär att en kommun, som fullgör sin skyldighet all erbjuda sina invånare vuxenutbildning genom att köpa in sig hos någon annan, inle behöver inrätta grundläggande vuxenutbildning endasl för elever från andra kommuner. Förekommer utbildningen i kommunen är kommunen dock skyldig att ta emot en sökande från en annan kommun. Eftersom något urvalsförfarande inte förekommer i grundläggande vuxenutbildning blir därmed den som uppfyller behörighetsvillkoren omedelbart berättigad till utbildning i den aktuella kommunen.
I fjärde stycket anges att beslämmelserna i paragrafen om rätt till utbildningen inle gäller den som är inlagen i kriminalvårdsanstalt. Del är kriminalvårdens myndigheter, inle kommunerna, som ansvarar för de intagnas utbildning. De kriminalvårdande myndigheterna kan dock enligt lagen om uppdragsutbildning anlita kommunerna för utbildning motsvarande grundläggande vuxenutbildning.
Anmälan
11 §
Den som vill delta i grundläggande vuxenutbildning skall anmäla detta till styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om anmälan avser en utbildning som en annan kommun anordnar eller låter anordna, skall styrelsen omedelbart sända anmälan vidare till den kommunen.
För deltagande i grundläggande vuxenutbildning krävs endasl en anmälan. Den skall alllid sändas till hemkommunen. Det ger hemkommunen underlag för planering och dimensionering. Hemkommunen sänder seilan ansökningen vidare, om anmälaren önskar få sin utbildning i en annan kommun. Behörighetskontrollen skall göras av styrelsen i den kommun som faktiskt svarar för utbildningen.
Undervisning på annal språk än svenska
12 §
Om en elev i grundläggande vuxenutbildning har bristfälliga kunskaper i svenska språket, får undervisning meddelas på elevens eget språk. Sådan undervisning skall komiiletteras med undervisning eller träning i svenska språket.
Beslämmelsen motsvarar 3 ka[). 5 § vuxenulbildningslagen med endast redaktionell förändring. Eleven har således inle någon absolut räu att få undervisning på sitt eget språk. Detta motiveras av all det här kan vara fråga om utbildning på högre nivå än s.k. alfabetisering. På alfabetiseringsnivå kan det ibland vara lämpligl att undervisningen sker på elevens hemspråk, om del finns kompetenta lärare alt tillgå.
198 Undervbningens upphörande Prop. 1990/91:85
13 §
Undervisningen i grundläggande vuxenutbildning skall upphöra så snart som eleven har uppnått sådana kunskaper som utbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig ulbildningen eller annars inte gör lill-fredsställande framsteg.
Den för vilken grundläggande vuxenutbildning har upphört enligt andra stycket skall på nytt beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för detla.
I paragrafen anges när undervisningen skall avslutas. Del är naturligt att det sker när målet för utbildningen nåtts. Vilket detla är anges i 2 §, och närmare i läroplanen. Undervisningen skall också upphöra om eleven inte gör tillfredsställande framsteg. Della kriterium finns i nu gällande vuxenulbildningslag beträffande grundvux. Dessutom skall undervisningen avslutas om eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen, t.ex. för att han egentligen hör hemma i särvux. Undervisningen kan alltså upphöra mill under en termin, även när den upphör på grund av stadgandet i första stycket.
/ tredje stycket finns förulsällningarna för ålerinträde i utbildningen, nämligen om särskilda skäl talar för delta. I regel torde särskilda skäl föreligga om del skäl som föranlett all utbildningen avslutades inte längre föreligger. Beslämmelsen motsvarar den nu gällande ordningen för grundvux.
Styrebens uppgifter
14 §
Frågor om mottagande av en elev till grundläggande vuxenutbildning avgörs av styrelsen för utbildningen. Styrelsen beslutar även om ulbildningen för en elev skall upphöra och om alt på nytt bereda en elev uibililning.
Styrelsen för ulbildningen beslutar om en elev skall tas emot i ulbildningen, dvs. om han uppfyller föreskrivna behörighetskrav, om upphörande av och återinträile i grundläggande vuxenutbildning. Hur styrelsen skall se ut anges i 2 kap. 1 §.
Överklagande
15 §
Styrelsens beslut enligt 14 § får överklagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inle överklagas.
Paragrafen reglerar rätten till överklagande. Den som inle tagils emot i en kommuns grundläggande vuxenutbildning, ilen som mot sin vilja skilts från utbildningen, liksom den som vägrats återinträde, får klaga på beslutet. Det är endast eleven/sökanden som får klaga.
199 Idag handhas överklagningsärenden av skolöverstyrelsen. Överslyrel- Prop. 1990/91:85 sens beslut får inle överklagas. Eftersom skolöverstyrelsen skall avvecklas per den 1 juli 1991 och det nya skolverket inte skall syssla med förvaltningsbeslut av detta slag, övertar länsrätten skolöverstyrelsens uppgifter i detla hänseende. Länsrättens beslut får inle överklagas.
Interkommunal ersättning
16 §
En kommun som i sin grundläggande vuxenutbildning har tagit emot en elev som kommer från en annan kommun, har rätt till ersättning för kostnaderna för elevens utbildning från elevens hemkommun.
Bestämmelsen innehåller reglerna om ersättning mellan kommuner. Den kommun som tar emot en elev från en annan kommun har en ovillkorlig rätt till ersättning från elevens hemkommun. Storleken eller sättet för ersättningens fastställande regleras inle på annal säll än all rätten är begränsad till ersättning för de kostnader som den anordnande kommunen har haft. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8 och 4.9.1) ger begreppet kostnader inte utrymme för att den anordnande kommunen tar ut vinst för verksamheten. Delta överensstämmer med den i kommunalrättsliga sammanhang etablerade självkostnadsprincipen.
Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning
Huvudmannens ansvar
17 §
Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid sträva efter all erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov. Landstingskommunerna får anordna gymnasial vuxenutbildning endast inom områdena nalurbruk och omvårdnad.
Denna bestämmelse anger del kommunala ansvarel för gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. För delta har jag redogjort i avsnitt 4.6.4. All kommunerna skall sträva efter ati anordna gymnasial vuxenutbildning i den omfattning som motiveras av efterfrågan och behov innebär också all de skall ge ulbildningen en med hänsyn till resor, lidsplanering, dimensionering och uppbyggnad lämplig form.
Andra stycket innehåller landstingskommunernas rätt all anordna gymnasial vuxenutbildning. Den motsvarar i stort vad som gäller i dag. Landslingen har således inte någon ensamrätt till dessa utbildningar utan kommuner och landstingskommuner får anordna utbildningen på lika villkor.
Idag gäller enligt 3 kap. 5 § vuxenulbildningsförordningen att en kommun som avser att anordna utbildning på något av dessa områden
skall samråda med landstingskommunen. Om styrelserna för utbild- Prop. 1990/91:85 ningen inte kan komma överens om vem som skall anordna utbildningen skall länsskolnämnden avgöra det. Någon statlig myndighet lämpad att slita sådana tvister finns emellertid inte längre. Det ligger också utanför det område som staten enligt de nya styrpiinciperna skall ingripa på. Det är dock även i fortsättningen lämpligt att kommuner och landstingskommuner samråder om vem som skall anordna utbildningen.
Den rätt för landstingskommunerna som följer av denna paragraf ger dem ett självständigt anordnaransvar .som skall skiljas från sådana uppdrag som kan lämnas enligt 6 §.
18 §
Varje kommun skall informera om möjligheterna till gymnasial vuxenutbildning samt verka för att vuxna deltar i sådan utbildning.
I paragrafen anges kommunernas skyldighet att informera och aktivera sina vuxna i förhållande till gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsulbildning. Någon motsvarande skyldighet för landstingskommuner finns inte. Bakgrunden till bestämmelsen finns närmare angiven i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.2).
Behörighet
19 §
Varje kom-nuninnevånare är behörig all della i gymnasial vuxenutbildning om han är bivsatt i landet och i övrigi uppfyller föreskrivna villkor,
1. från och med andra kalenderhalvåret del år han fyller 20 år, eller
2. när han slutfört utbildning på ett nationellt program eller likvärdig utbildning i gymnasieskolan.
Regeringen far föreskriva all också den .som inte är bosatt i landet skall vara behörig att ilella.
Föreskrifter om ytterligare behörighetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inle den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.
Först från del andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år eller ftån det han gått ut gymnasieskolan får en studerande delta i gymnasial vuxenutbildning. Dessförinnan hör han till gymnasieskolans ansvarsområde. Uttrycket "slutfört" innebär alt eleven skall ha avslutat utbildningen, i regel med avgångsbetyg från gymnasieskolan. Vad som skall anses som likvärdig utbildning får bedömas från fall till fall. Ett exempel är ett individuellt program av samma omfattning som ett nationellt. Etl annal exempel kan vara utländsk gymnasieutbildning. Övriga behörig-helsvillkor föreskrivs av regeringen. Prövningen av behörigheten gör styrelsen för ulbildningen.
Andra stycket motsvarar 4 kap. 3 § vuxenutbildningslagen. Språkligt har beslämmelsen dock justerats något för att överensstämma med motsvarande bestämmelser, t. ex. för gymnasieskolan.
För innebörden av tredje stycket hänvisas till vad som ovan sagts uniler 10 §.
20 § Prop. 1990/91:85
En kommun eller en landstingskomrhun är skyldig att till sin gymnasiala vuxenutbildning ta emol en sökande från en annan kommun, om hemkommunen har åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning.
Till skillnad från vad som gäller för grundläggande vuxenulbililning har en anordnande kommun skyldighet all ta emot en elev från en annan kommun endast om hemkommunen förklarar sig beredd att ta på sig kostnaderna för utbildningen. Bestämmelsen finns närmare motiverad i avsnilt 4.9.1. Frågan om hur kostnaderna skall beräknas är en förhandlingsfråga mellan kommunerna. Observera dock alt den anordnande kommunen inte har räll att ta ut någon vinst (se avsnitt 3.3.8). Del står naturligtvis den anordnande kommunen fritt alt la emol en elev från en annan kommun även om hemkommunen inte betalar, I.ex. om del handlar om plats till en utbildning som inte är fullbelagd och som ändå skall anordnas.
Ansökan
21 §
Den som vill delta i gymnasial vuxenutbildning skall ansöka om detta hos styrelsen för utbildningen i sin hemkommun. Om ansökan avser en utbildning som en annan kommun eller en landstingskommun anordnar eller låter anordna, skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till siyrelsen för utbildningen där. Till ansökan skall siyrelsen foga ell yttrande av vilket det framgår om hemkommunen ålar sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida del inle på grund av tidigare överenskommelse är onödigt.
Ansökan om deltagande i gymnasial vuxenutbildning skickas alltid till hemkommunen. Om en annan kommun anordnar eller låter anordna utbildningen (kommunen behöver som nämnts inle .själv alltid anordna den), skall hemkommunens styrelse för utbildningen skicka ansökan vidare till den styrelse som har att pröva frågor om mottagande och intagning. Med ansökningen skall följa ell yltrande av vilkel skall framgå om hemkommunen är villig att ta |)å sig kostnaden för elevens utbildning. Inte sällan torde ställningstagandet vara enkelt och stå att utläsa av kommunens skolplan. l'örst sedan ett sådant positivt yttrande inkommit är den anordnande kommunen skyldig alt överlämna ansökningen för prövning till sin inlagningsorganisalion. All en styrelse beslutar att la emol eleven i kommunens gymnasiala vuxenutbildning innebär alt eleven får tävla om tillgängliga platser på samma villkor som kommunens egna invånare. Om kommunerna träffat samarbetsavlal är det naturligtvis i regel onödigt med något yttrande.
202 Styrebens uppgifter Prop. 1990/91:85
22 §
Frågor om mottagande av en elev till gymnasial vuxenutbildning och om intagning till sådan utbildning avgörs av styrelsen för ulbildningen.
Intagningsorganisationen får vara gemensam för flera kommuner samt för gymnasial vuxenutbildning och gymnasieskolan.
I paragrafen anges all styrelsen för ulbildningen ansvarar för frågor om mottagning och intagning i ulbildningen. Med mottagning avses ell sådant beslut om alt låta eleven konkurrera på lika villkor med kommuninnevånarna som anges i 20 §, eller över huvud taget ett beslui om alt sökanden är eller inte är behörig. Med intagning avses beslut om vem som får delta grundat på urval. Styrelsen är en sådan styrelse som före skrivs i 2 kap. 1 §.
I andra stycket sägs au intagningen får organiseras gemensaml för flera kommuner liksom för gymnasial vuxenutbildning och för gymnasieskolan. Hur intagningsorganisationen i övrigi skall se ut framgår inle. Del ankommer på den eller de berörda styrelserna alt sörja för den organisationen.
Överklagande
23 §
Styrelsens beslut om mottagande får överklagas hos länsrätten av eleven. Länsrättens beslut får inle överklagas. Beslut om intagning får inte överklagas.
Vad som menas med mottagande framgår av specialmotiveringen till föregående paragraf. Ett beslut av hemkommunen att inte betala för en viss utbildning är inte etl beslut om mottagande och följaktligen inle överklagbart i denna ordning.
12 kap. Vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) Prop. 1990/91:85
Allmänna besiämmeber
1§
Särvux syftar till att ge vuxna som är psykiskt utvecklingsstörda kunskaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få i grundsärskolan och träningsskolan.
Syftet med särvux återfinns i denna paragraf Närmare om innehållet i utbildningen finns beskrivet i avsnitt 4.8.1. Att vissa begåvningshandi-kappade skall jämställas med psykiskt utvecklingsstörda framgår av 1 kap. 8 § skollagen.
2§
Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning utformas. Omfattningen och utformningen av elevernas inflytande skall anpassas efter deras förutsättningar.
Här återfinns den sedvanliga regeln om elevinflytande, anpassad till att de sluderande i särvux ofta inte har samma möjligheter att delta i beslutsfattande som normalbegåvade.
Huvudmanneris ansvar
3§
Landstingskommunerna skall erbjuda särvux. De skall härvid sträva efter all erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan.
Fin landstingskommun får överlåta till en kommun som ingår i landstingskommunen att erbjuda särvux, om kommunen medger del.
Regeln \ första stycket har motsvarande u|)pbyggnad som 11 kap.17 §.
Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 1 kap. 3 a § vuxenutbildningslagen. Dock krävs inle längre regeringens tillstånd till överlåtelse av ansvarel. Del som överlåts är emellertid numera, i anslutning till de förändrade styrformerna, ansvarel för att "erbjuda" särvux. Kommunen får alltså pga. överlåtelsen etl självständigt ansvar för alt särvux anordnas och övertar därmed landstingskommunens ansvar. Såväl landstingskommuner som kommuner kan sedan på grund av beslämmelsen i 9 jj uppdra ål någon annan alt anordna särvux förutsatt alt inte förordnings-bestämmelser lägger hinder i vägen.
4§
Vad som sägs i delta kapitel om landstingskommun gäller även kommun som inte ingår i någon landstingskommun och kommun som fåll ansvarel alt erbjuda särvux överlålet till sig enligt 3 § andra stycket.
204 I fortsättningen av kapitlet gäller samma regler för en kommun som är Prop. 1990/91:85 huvudman för särvux som för landstingskommuner oberoende av på vilken grund kommunen blivit del.
5§
Varje landstingskommun skall informera om möjligheterna till särvux samt verka för all vuxna psykiskt utvecklingsstörda deltar i sådan utbildning.
Kommuner och landstingskommuner har i dag en allmän skyldighet att verka för att vuxna deltar i utbildning. Denna bestämmelse ålägger dem uttryckligen att verka för alt vuxna psykiskt utvecklingsstörda deltar i särvux. Förutsättningen är naturligtvis alltid att de behöver del.
Behörighet
6§
Varje kommuninnevånare är behörig all delta i särvux om han är bosatt i landet och i övrigi uppfyller föreskrivna villkor, när han inle längre har rätt att gå i särskolan.
Regeringen får föreskriva att också den som inle är bosalt i landet skall vara behörig att delta.
Föreskrifter om ytterligare behörighetsvillkor och om urval mellan behöriga sökande meddelas av regeringen.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte den som är intagen i kriminalvårdsanstalt.
I första stycket anges vem som är behörig att delta i särvux. I lagen uppställs bara det kravet alt den studerande är bosatt i landet, dvs. att han rätteligen skall vara kyrkobokförd här, och alt han saknar rätt att gå i särskolan. Vem som får gå i särskolan framgår för närvarande av 3 kap. skollagen.. I övrigt får bestämmelsen sitt innehåll av föreskrifter av lägre dignitet.
I övrigt torde |)aragrafen inle kräva yllerligare kommentar. Motsvarigheter till andra och fjärde styckena finns i 11 kap. 10 §.
7§
Vm landstingskommun är skyldig all till sin särvux la emol en sökande som kommer från en annan landstingskommun, om hemlandstings-kommunen åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning.
Regeln motsvarar I I kap. 20 §.
Kostnader
8§
Ulbildningen i särvux skall vara avgiftsfri för eleverna.
205 Såviu gäller läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och ProD 1990/91 "85 andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom, får huvudmannen beslämma att hjälpmedlen skall anskaffas av eleverna själva på egen bekostnad eller erbjudas mot avgifter som högst motsvarar huvudmannens anskaffningskostnader.
I övrigt skall hjälpmedel som används i särvux tillhandahållas ulan kostnad för eleverna, om inle något annat följer av föreskrifter som medddelas av regeringen.
Regeln har samma lydelse som för grundläggande vuxenutbildning. Enligt nuvarande regler är undervisning på en nivå som motsvarar högst grundsärskolans mellanstadium, helt kostnadsfri.
Uppdrag att anordna utbildning
9§
Landstingskommuner får uppdra ål andra att anordna särvux. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkor för det.
För denna regels innebörd hänvisas till 11 kap. 8 §. Notera också skillnaden mellan att uppdra åt annan att anordna utbildningen enligt denna paragraf och all överlåta ansvarel för alt erbjuda särvux enligt 3 § andra stycket.
10 §
För sådan särvux som anordnas av någon annan än en kommun eller en landstingskommun gäller inle bestämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.
Se specialmotiveringen till 11 kap 9 §.
Ansökan
11§
Den som vill della i särvux skall an.söka om det hos styrelsen för utbildningen i sin hemlandslingskommun. Om ansökan avser en utbildning som en kommun eller en annan landstingskommun anordnar eller låter anordna skall styrelsen skyndsamt sända ansökan vidare till siyrelsen för utbildningen där. Till ansökan skall styrelsen foga etl yttrande av vilket det framgår om hemlandstingskommunen åtar sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, såvida det inle på grund av tidigare överenskommelse är onödigt.
Beslämmelsen motsvarar 11 kap. 21 §. Del är självklart alt den som saknar förmåga att själv skriva en ansökan skall kunna få hjälp med del hos hemkommunen.
206 Undervbningens upphörande Prop. 1990/91:85
12 §
Undervisningen i särvux skall upphöra så snart eleven uppnått sådana kunskaper som ulbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar förulsätlningar att tillgodogöra sig utbildningen eller annars inte gör lillfredsiällande framsteg.
Den för vilken särvux har upphört enligt andra stycket får på nyll beredas sådan utbildning, om särskilda skäl talar för delta.
Bestämmelsen har samma innebörd som motsvarande bestämmelse för grunil läggande vuxenutbildning i I 1 kap. 13 §. Rätten till återinträde är, som framgått av avsnitt 4.9.3, ny för särvux' del.
Styrdsens uppgifter
13 §
Frågor om mottagande av en elev till särvux och om intagning till sådan utbildning prövas av styrelsen för ulbildningen. Styrelsen beslutar även om ulbildningen för en elev skall upphöra och om att på nyll bereda en elev utbildning.
1 paragrafen anges att frågor om mottagning, intagning, avslutande och återinträde avgörs av styrelsen för ulbildningen. Hur denna styrelse organiseras framgår av 2 kap. 1 §. För betydelsen av uttrycken "mottagande" etc. hänvisas till specialmotiveringen till 11 kap. 14 § och till den allmänna motiveringen (avsnilt 4.9.2).
Överklagande
14 §
Styrelsens beslut om mottagande, om att ulbildningen för en elev skall upphöra och beslut om alt på nytt bereda en elev utbildning får överklagas hos länsrälien av eleven. Länsrättens beslut får inle överklagas. Beslut om intagning får inle överklagas.
Regleringen av vilka frågor som får överklagas motsvarar vad som gäller för grundläggande och gymnasial vuxenutbildning.
13 kap. Svenskundervisning för invandrare (sfi) Prop. 1990/91:85
Allmänna bestämmelser
1 §
Sfi syftar till att ge vuxna nyanlända invandrare grundläggande kunskaper och färdigheter i svenska språket samt kunskaper om det svenska samhällel.
Beslämmelsen anger syftet med utbildningen och ansluter till regeln i 1 § andra stycket lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare (sfi-lagen). Genom lagen (1990:567) om ändring i sfi-lagen och riksdagens beslut med anledning av prop. 1989/90:102 (UbU27, rskr. 279) upphörde skillnaden mellan grundlägganile svenska för invandrare och påbyggnads-sfi. Kommunen ålades etl ansvar för hela sfi-undervisningen. Det är därför lämpligt att använda begreppet sfi för hela del kommunala ansvaret. När det i paragrafen anges alt syftet är all ge grundläggande kunskaper, i stället för som tidigare allmänna kunskaper, avses ingen ändring i sak.
2§ Eleverna skall ha inflytande över hur deras utbildning uiformas.
Paragrafen innehåller ilen regel om elevinflylande som gäller för sfi. Elevinflytandet har jag behandlat i avsnitt 5.3.
Huvudmannens ansvar
3§
Varje kommun är skyldig all se till alt sfi erbjuds de personer över 16 år som anges i 6 §.
Undervisningen skall erbjudas så snart som möjligt efter invandrarens ankomst till Sverige.
Av regeln i första stycket framgår att kommunen har en ab.solul skyldig-hel all anordna umlervisning för dem som anges i 6 §. Denna, och den mot kommunens skyldighet svarande rättigheten för den enskilde, är dock som framgår av 6 § andra stycket tidsbegränsad. Bestämmelsen överensstämmer med vad som nu gäller enligt 1 § sfi-lagen.
Andra stycket överensstämmer med 1 § tredje stycket sfi-lagen.
4§
Varje kommun skall aktivt verka för alt nå dem i kommunen .som har rätt till sfi och för att motivera dem alt delta i utbildningen.
Skyldigheten att verka för att nå de invandrare som har rätt till utbildningen och alt motivera dem alt della motsvaras av liknande regler för ilen övriga vuxenutbildningen. Det är emellertid särskill viktigt att in-
formationen om sfi fungerar eftersom rätten till utbildningen är tidsbe- Prop. 1990/91:85 gränsad.
5§
Kommunen skall samråda med den berörda arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen i förhållande till vilken arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal om en arbetstagares dellagande i undervisningen och undervisningens förläggning.
Regeln motsvarar med viss språklig justering 7 § i sfi-lagen.
Rätt au delta
6§
Rätt att delta i en kommuns sfi har, med del undantag som följer av 7 §, följande personer:
1. Utländsk medborgare, som antingen är bosatt i kommunen eller som utan att vara bosatt där, regelmässigt vistas i kommunen efter all ha ansökt om uppehållstillstånd i avsikt all bosätta sig i riket. Beträffande sådan i kommunen icke bosatt person gäller dessutom att han skall ha väntat på uppehållstillstånd under minsl den tid som regeringen bestämmer. Rätlen gäller dock inle under lid den utländske medborgaren vistas på en statlig förläggning för asylsökande.
2.Svensk medborgare, som är bosatt i kommunen, men som tidigare har varil bosatt utom landet och som saknar grundläggande kunskaper i svenska språket.
3. Finländsk medborgare,som stadigvarande arbetar i kommunen, men som är bosatt i Finland nära gränsen till Sverige.
Om inte någoi annat följer av tredje stycket gäller rätlen uniler sammanlagt högst två år. Tiden räknas för dem som avses i första stycket 1 och 2 från det att de bosatte sig i landet eller, om rätlen inträtt tidigare, från den tidpunkten. För dem som avses i första stycket 3 räknas liden från det att de började arbeta i Sverige.
Om någon på grund av särskilda skäl inte kunnat påbörja undervisningen under den lid som anges i andra stycket gäller rällen under yllerligare ett år.
I beslämmelsen anges vilka som har rätt att della i sfi. Den följer utformningen av bestämmelser av motsvarande slag i skollagen och anger rätten just som en rättighet för eleven i stället för som tidigare .som en skyldighet för kommunen. Någon ändring i sak i förhållande till sfi-lagen är inte avsedd. Med uttrycket "bosau i kommunen" avses den som rätteligen skall vara kyrkobokförd i kommunen (jfr. uttrycket "bosatt i landet" i bl.a. 5 kap. 1 §).
7§
En utländsk medborgare som har svenska, danska eller norska som modersmål eller den som eljest har sådana kunskaper i något av dessa språk att grundläggande svenskundervisning inte kan anses nödvändig, har inle rätt att delta i sfi.
Paragrafen innehåller viss begränsning av gruppen berättigade enligt 6 §. Den motsvarar 5 § sisla stycket sfi-lagen.
14 Riksdagen 1990/91. 1 .saml. Nr 85
Kostnader Prop. 1990/91:85
8§
Utbildningen i sfi skall vara avgiftsfri för eleverna. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Huvudmannen får dock besluta all eleverna skall hålla sig med enslaka egna hjälpmedel. 1 verksamheten får ock.så förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.
Beslämmelsen motsvarar vad som gäller för gymnasieskolan enligt 5 kap. 21 §. Den tidigare regeln i 8 S sfi-lagen sade enilasl att ulbildningen skulle vara avgiftsfri. Här slås fast alt även hjälpmedlen skall vara kostnadsfria. Regeln som är förmånligare för eleverna än i de övriga undervisningsformerna för vuxna motiveras av alt del vid beräkningen av statsbidraget till sfi lagils med kostnader för läromedel.
Uppdrag att anordna utbildning
9§
Kommuner får uppdra åt andra all anordna sfi. Regeringen får meddela föreskrifter om vem som får ges ell sådant uppdrag och om villkor för del.
Bestämmelsen överenstämmer med vad som föreskrivs för de övriga undervisningsformerna inom vuxenutbildningen. I nu gällande lagstiftning om sfi utpekas vissa anordnare som godtagbara, nämligen en lokalavdelning av vissa sludieförbund, cn slalsunilerslödd folkhögskola, cn AMU-myndighet och en statlig högskoleenhet. Dessutom kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, fn. skolöverstyrelsen, medge all även annan får anordna sfi. 1 samtliga fall förutsätts ell uppdrag från en kommun.
Samma bestämmelser gäller nu för sfi som för vuxenutbildningen i övrigi. Del överlåts i stället till regeringen att ange vilka .som kan anförtros all anordna sfi.
10 §
För .sådan sfi som anordnas av någon annan än en kommun gäller inle beslämmelserna i 2 kap. 4-7 §§.
Beslämmelsen motsvarar 1 1 kap. 7 §.
11 §
Undervisningen i sfi skall upphöra när en elev har uppnått sådana kunskaper som ulbildningen avses ge.
Undervisningen för en elev skall också upphöra, om eleven saknar förutsättningar alt tillgodogöra sig undervisningen eller annars inle gör lillfredsiällande framsteg.
Den för vilken sfi har avslutats enligi andra slyckel, eller som frivilligt avbrutit utbildningen skall, om han inle ändå har rätt till del, på nytt beredas sådan uibildning, om särskilda skäl talar föi detta.
210 Denna paragraf motsvarar vad som gäller för grundläggande vuxenut- Prop. 1990/91:85 bildning och särvux utom i ett avseende. Eftersom rätten till sfi är tidsbegränsad kan den som frivilligt, men med skäl, avbrutit utbildningen ha behov av all få återinträda i den trots att liden gått ut. Beslämmelsen i tredje stycket ger utrymme för detla. Som skäl för ålerinträde kan tänkas barnafödande eller sjukdom. Har liden inle gått ut kan det i stället bli fråga om en ny ansökan.
Styrelsens uppgifter
12 §
Frågor om mottagande av en elev till sfi avgörs av styrelsen för ulbild-ningen.Slyrelsen beslutar även om utbildningen för en elev skall upphöra och om att på nytt bereda en elev utbildning.
Hur styrelsen skall se ut framgår av 2 kap. 1 §. Något beslut om intagning, d.v.s. beslut om urval, kan det inle bli fråga om.
Överklagande
13 §
Styrelsens beslut enligt 12 § får överklagas till länsrätt av eleven. Länsrättens beslut får inle överklagas.
Regeln överensstämmer med 11 kap. 11 §.
15 kap. Övriga föreskrifter Prop. 1990/91:85
2§
Regeringen får meddela föreskrifter om möjlighet all låta enskilda och andra utomstående svara för enstaka inslag i verksamheten inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom.
När del gäller utbildning i form av etl individuellt program får regeringen föreskriva att enskilda och andra utomstående får anordna mer av ulbildningen än som följer av första stycket.
För sådan utbildning som anordnas med stöd av första eller andra stycket av annan än en Jiommun eller landstingskommun gäller inte beslämmelserna i 2 kap. 4 - 7 §§.
Första stycket har endasl ändrats på så sätt alt det sägs all det endasl gäller del offentliga skolväsendet för barn och ungdom. Delta är ingen skillnad från vad som gäller i dag men det måste anges på grund av att skollagen numera också omfattar vuxenutbildningen. Bestämmelsen är kommenterad i prop. 1985/86:10 s.132. Vidare har bemyndigandet för regeringen att delegera till den myndighel som regeringen bestämmer tagits borl. Orsaken till detta ar alt den myndighel som regeringen lidigare delegerat till är skolöverstyrelsen som upphör den 1 juli 1991.
Beslämmelsen i andra stycket har införts på grund av att gymnasieskolan nu innehåller även individuella program som kan innebära all eleven fullgör slora delar av utbildningen utanför del offentliga skolväsendel. Bestämmelserna som gäller för det offentliga skolväsendet skall dock gälla för eleven.
Av tredje stycket framgår alt vissa av de bestämmelser som gäller för del offentliga skolväsendet inte skall gälla för den här typen av verksamhet. Del gäller här bestämmelser om vilka som får anställas, krav för anställning och fortbildning.
10 §
Regeringen får meddela föreskrifter om svårt rörelsehindrade elevers utbildning i gymnasieskolan med Rh-anpassad utbildning som avses i 5 kap. 7 §. I sådana föreskrifter får undantag göras från de allmänna regler om gymnasieskola som finns i denna lag.
Denna paragraf har i likhet med 2 § ändrats så all bemyndigandet för regeringen all delegera till den myndighet som regeringen bestämmer lagils bort.
212 Ikraflträdande-och övergångsbestämmelser Prop. 1990/91:85
1. Denna lag träder i krafl den 1 juli 1991 och lillämpas i fråga om så dan utbildning som äger rum efter den I juli 1992, om inte någoi annat föreskrivs nedan.
Genom lagen upphävs vuxenutbildningslagen (1984:1118) och lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare.
F''ör utbildning som äger rum före den 1 juli 1992 gäller äldre bestämmelser, dock med de undantag som anges nedan under 5-11. Intill den 1 juli 1992 skall också tillämpas bestämmelserna om uppföljningsansvar i 3 kap. 18 § i dess äldre lydelse.
Av denna punkt framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1991 men att den skall tillämpas först på utbildning som anordnas efter den I juli 1992. Della innebär all bestämmelser om mottagande och intagning till utbildning som sker efter den 1 juli 1992 skall ske enligt de nya bestämmelserna.
Av tredje stycket framgår att äldre bestämmelser skall tillämpas på den utbildning som sker före den I juli 1992.
De nya bestämmelser som inle gäller utbildning, exempelvis om nämnden för Rh-anpassad utbildning, skall börja gälla redan från den 1 juli 1991. Genom en uttrycklig föreskrift skall dock nuvarande bestämmelser om det s.k. uppföljningsansvaret - som i sin hittillsvarande form inte klart utgör utbildning - forlsälla att gälla fram Iill den 1 juli 1992. Då efterföljs det av de individuella programmen.
2. Sådana ulbildningar i gymnasieskolan som har påbörjats före den 1 juli 1992 men då ännu inle slutförts skall huvudmannen fortsättnings vis anordna till dess eleverna har avslutat dem. Huvudmannen får för sådan fortsatt utbildning anordna samtliga de studievägar som huvud mannen hade rätt att anordna uniler läsåret 1991/92. Intagning till års kurs 4 av fyraårig teknisk linje får dock inte ske efter läsåret 1992/93.
Som elevomrade för grenar och varianter som börjar i högre årskurs gäller de elevområden som fanns under läsåret 1991/92.
1 fråga om interkommunal ersättning för sådan utbildning som avses i första slyckel tillämpas bestämmelserna i 5 andra och tredje styckena.
Av denna punkt framgår au eleverna skall ha rätt att fullfölja den utbildning de har påbörjal före den 1 juli 1992. De förhållanden som gällde lä.sårel 1991/92 skall som huvudregel fortsätta att lillämpas för den utbildning som slutförs enligt förevaranile punkt. Ett undanlag är all intagning till årskurs 4 av fyraårig teknisk linje inle skall ske efter läsåret 1992/93. Den ersätts av högskoleutbildning. De kommuner som har haft rän att före den 1 juli 1992 anordna gymnasieskola med specialidrott skall fortsätta att anordna sådan kombination till dess eleverna har avslutat utbildningen.
Av tredje stycket framgår alt i stället för de hittillsvarande reglerna om interkommunal ersätming skall samma regler gälla som under punkt 5 ges för utbildning på linjer som påbörjas efter läsåret 1991/92. Därmed kommer för all utbildning på linjer efter den I juli 1992 all gälla enhelliga regler för ersättningen mellan kommunerna.
3. Fin kommun eller landstingskommun som uniler lä.sårel 1991/92 ha de rätt att anordna utbildning på linjer i gymnasieskolan får även efter den I juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, anordna
dessa linjer med undanlag för tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk lin- Prop 1990/91'85 je. Intagning till årskurs 1 får dock inte ske efter läsåret 1994/95.
Har elever tagils emol på linjer med stöd av första stycket, skall utbildningen fortsättningsvis anordnas till dess eleverna har avslutat den.
Bestämmelserna om nationella program skall tillämpas beträffande sådan utbildning på linjer som anordnas enligt första stycket.
En kommun eller landstingskommun .som under läsåret 1991/92 hade räll alt anordna utbildning på specialkurser i gymnasieskolan får även efter den 1 juli 1992, som alternativ till de nationella programmen, anordna dessa specialkurser. Intagning får dock inte ske efter läsåret 1994/95.
Av denna punkt framgår alt om en kommun eller landstingskommun tidigare har haft rätt att anordna utbildning på linjer eller specialkurser i gymnasieskolan skall den kommunen eller landstingskommunen även efter den 1 juli 1992 under en övergångstid ha rätt att anordna utbildning på linjer i stället för all anordna utbildning på nationella program. Detta gäller dock inle tvåårig ekonomisk och tvåårig teknisk linje. Övergångstiden tar slut med läsåret 1994/95. Därefter får intagning på årskurs 1 på en linje eller specialkurs inle ske.
Om en elev har tagits emot på en sådan linje eller specialkurs som anordnas efter den 1 juli 1992 skall eleverna ha rätt att fullfölja sin utbildning på den linjen eller specialkursen.
För de linjer som anordnas efter den 1 juli 1992 skall de bestämmelser som gäller nationellt fastställda program också gälla.
4. Före läsåret 1993/94 får utbildning på nationella program över huvud taget inte anordnas i andra kommuner än de som vid ikraftträdandet hade rätt att anordna gymnasieskola enligt äldre bestämmelser.
Punkten innebär att någon nyetablering av gymnasieskolor för utbildning på nationella program inte blir tillåten före läsåret 1993/94. Till dess kan alltså utbildning på nationella program anordnas bara på de orter som vid ikraftträdandet hade gymnasieskola i detta begrepps äldre bemärkelse.
5. För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - 30 juni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 15 - 20 §§ i deras äldre lydelse och i 6 kap. vuxenulbildningslagen (1984:1118) följande.
En kommun som i sin gymnasieskola eller sin grundvux eller komvux har tagit in en elev frän en annan kommun har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från elevens hemkommun.
En landstingskommun som i sin gymnasieskola eller komvux har lagil in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning. Ersättningen skall betalas av elevens hemkommun.
tn landstingskommun som i sin särvux har lagil in en elev har rätt till ersättning för sina kostnader för elevens utbildning från en kommun som ingår i en annan landstingskommun eller som inte ingår i någon landstingskommun. Ersättningen skall i sådant fall betalas av elevens hemlandstingskommun eller, om eleven kommer från en kommun som inle ingår i någon landstingskommun, av denna. Motsvarande rätt tillkommer en kommun som inte ingår i någon landstingskommun.
Denna punkt gäller den ersättning som kommunerna skall betala för elever som inte går i den egna kommunen under tiden den 1 juli 1991 -den 30 juni 1992. Begreppet "ersättning för sina kostnader" har behand-
lats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.8. Det sakliga re- Prop. 1990/91:85 sultatel av bestämmelserna är i huvudsak detsamma som följer av de regler som generellt börjar gälla från den 1 juli 1992.
6. För utbildning som äger rum under tiden den 1 juli 1991 - den 30 ju ni 1992 gäller i stället för bestämmelserna i 5 kap. 9 § andra och tredje styckena och 10 § i deras äldre lydelse följande.
Beslut om mottagande skall fattas av styrelsen för ulbildningen i den kommun där mottagande har sökts. Styrelsens beslut får av sökanden överklagas till länsrätt.
Denna bestämmelse beror på att skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna upphör den 1 juli 1991. Huvudregeln om alt äldre bestämmelser skall gälla för utbildning under läsartet 1991/92 är inle möjlig att till-lämpa när del gäller här behandlade ftågor.
7. Bestämmelserna i 2 kap. I § vuxenutbildningslagen (1984:1118) skall inte lillämpas.
Skolöverstyrelsen och länsskolnämnden skall enligt denna bestämmelse utöva lillsyn över vuxenutbildningen. Då dessa myndigheter upphör den 1 juli 1991 kan bestämmelsen inte tillämpas.
8. Beslut som enligt 3 kap. 7 §, 4 kap. 5 §, 4 a kap. 6 S vuxenulbild ningslagen (1984:1118) och 10 § laen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare far överklagas till skolöverstyrelsen, skall i stället överklagas till länsrätt. Länsrättens heslut får inle överkla gas.
Skolöverstyrelsens up|)gift som överinstans övertas efter den 1 juli 1991 av länsrätt. Liksom tidigare för överstyrefsens beslut, gäller full-följdförbud i förhållande till länsrättens beslut.
9. Sådan utbildning vid siatens skola för vuxna i Norrköping .som be drivs enbart som korrespondensundervisning skall forisältningsvis an ordnas till och med den .30 juni 1995.
Annan utbildning vid statens skola för vuxna än som avses i första stycket, till vilken intagning skett före den 1 juli 1991, men som då inie slutförts, skall fortsatt anordnas till dess eleverna har avslutat den, dock längst till och med den 30 juni 1992.
Avvecklingen av siatens skolor för vuxna har utvecklats i avsniil 4.8. Korrespondensundervisningen vid skolan i Norrköping får fortsätta över läsåret 1994/95. Elever som inlagils till annan utbildning före den 1 juli 1991 får fullfölja den, dock inte efter den 30 juni 1992. Detla innebär all intagning inle får ske till annan utbildning än korrespondensundervisning efter den 30 juni 1991. Någon begränsning av rätlen att anordna intagning till korrespondensundervisning föreskrivs inte. Någon undervisning får dock inle bedrivas efter den 30 juni 1995.
10. Utöver den undervisning som anges i 4 a kap. I § får i särvux anord nas undervisning för dem av de psykiskl utvecklingsstörda som behöver undervisning motsvarande träningsskolans.
Som angivits i avsnitt 4.8.1 skall särvux utvidgcis till att omfatta även viss utbildning på träning.sskolenivå från den 1 juli 1991. Den utbildning som anordnas på den nivån före den 1 juli 1992 följer alliså de reg-
ler som gäller för särvux enligt äldre bestämmelser, dvs. enligi vuxenut- Prop. 1990/91:85
bildningslagen, med de ändringar som framgår av övergångsbestämmelserna. Således skall denna undervisning följa de för eleverna något generösare kostnadsreglerna etc.
11. lin invandrare som behöver grundläggande svenskundervisning, men som inte enligt bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare, har räll till sådan utbildning, skall istället ha rätt till motsvarande utbildning i komvux. Kommunerna är skyldiga all vid behov anordna sådan utbildning.
Som närmare utvecklats i avsnitt 4.5 skall svenskundervisning för "äldre invandrare" som saknar räll till sfi redan fr. o. m. den 1 juli 1991 anordnas inom nuvarande komvux. Utbildningen kommer då all följa komvux' regler om kostnader m.m. Kommunernas skyldigheter alt anordna ulbildningen följer dock vad som för närvarande gäller för grundvux. Del är endasl den som på grund av två-årsregeln i 5 § andra slyckel i sfi-lagen saknar räll till sfi som blir berättigad Iill den uibildning som avses i ilenna punkt.
12. lin kommun som vid ikraftträdandet med skolöversiyelsens medgi vande bedriver utbildning på vårdlinjen får efter den 1 juli 1992 anord na utbildning på ett nationellt program som avser omvårdnad utan medgivande från landsiingkommunen.
8.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om Prop. 1990/91:85 socialavgifter
Ändringen i 2 kap. 1 § innebär inte att arbetsgivaravgiftens totala belopp ändras. Vad som ändras är däremot att arbetsmarknadsavgiften sänks med totalt 0,12 procent och att vuxenulbildningsavgiften höjs med motsvarande belopp. Samtidigt ändras benämningen på vuxenulbildningsavgiften till utbildningsavgefi.
Av övergångsbestämmelsen till paragrafen framgår att höjningen/sänkningen av beloppen skall ske successivt under tre år med 0,04 procent för varje år. Första förändringen sker den 1 juli 1992, den andra den 1 juli 1993 och den iredje den 1 juli 1994.
8.3 Förslag till lag om uppdragsutbildning i vissa fall i§
Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär alt kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från annan än enskild, för dennes räkning anordnar utbildning för personer som uppdragsgivaren utser. Uppdragsutbildning får bedrivas på de villkor som anges i denna lag.
I paragrafen anges vilken uppdragsutbildning som regleras i denna lag. Som framgår av följande paragrafer ger lagen täckning för uppdragsutbildning i anslutning till det offeniliga skolväsendet, till kommunal högskoleutbildning och till verksamheien vid folkhögskolor som kan få statsbidrag. Uppdragsutbildning är en ulbildningsform för sig, skild från I.ex. vuxenutbildning och gymnasiet. Det är finansieringen och del särskilda sättet all utse deltagarna som kännetecknar uppdragsutbildning.
1 prop. 1984/85:195 s. 5 uttalade föredragande stalsråd:"Beställare av uppdragsutbildning förutsälis vara förelag och organisationer, slatliga myndigheter saml kommuner och landstingskommuner. Syftet är inte all andra enskilda organ eller enskilda personer skall kunna köpa utbildning". Samma principer skall alltjämt gälla. Detta har i paragrafen uttryckts med begreppet "annan än enskild". I budgetpropositionen, prop. 1990/91:100 (bil 10 p. B 8), har förutsatts au kriminalvården skall komma att ge uppdrag till kommunerna alt anordna vuxenutbildning, särskilt på den grundläggande nivån. Ock.så försvaret kan komma all behöva köpa vuxenutbildning av kommunerna.
2§
Kommuner och landstingskommuner får bedriva uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå motsvarar den verksamhet kommunen eller landstingskommunen får bedriva inom del offentliga skolväsendel. Uppdragsutbildningen får dock inle motsvara ett hell nationellt program i gymnasieskolan.
Här beskrivs den verksamhet som får bedrivas i anslutning till det offentliga skolväsendel. Som framgår av sisla meningen får inte uppdrags-
] 5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85
utbildning som motsvarar något hell nationellt program på gymnasiet Prop. 1990/91:85 ges. Ingenting hindrar däremot all enslaka kurser motsvaras av element på ett program. Någon annan begränsning i området för uppdragsutbildning inom det offentliga skolväsendel görs inle. Det innebär bl.a all det teoretiskt skulle gå att anordna hela grundskolan som uppdragsutbildning. Intresset härför lorde emellertid vara mycket begränsat och det saknas därför skäl att uttryckligen undanta den. Hela vuxenutbildningen kan anordnas som uppdragsutbildning. Vem som är huvudman för respektive utbildning framgår av skollagen.
3§
1 anslutning till kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknytning till huvudmannens högskoleutbildning inom detta område, dock inte uppdragsutbildning som motsvarar någon hel allmän utbildningslinje.
I fråga om uppdragsutbildning i anslutning till högskolan i övrigt finns särskilda bestämmelser.
Paragrafens/ö«/a stycke överensstämmer med 4 § lagen (1985:903) om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m. I anslutning till vad som föreslås gälla enligt föregående paragraf har dock tillagts att utbildningen inle får motsvara någon hel allmän utbildningslinje.
Andra stycket innehåller en upplysning om all del för högskolan i övrigi finns andra regler om uppdragsulbildning. Sådana finns för närvarande i förordningen (1985:1037) om uppdragsutbildning i anslutning till statlig och kommunal högskoleutbildning.
4§
Deltagare i sådan uppdragsutbildning som motsvarar utbildning inom del offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt bestämmelserna för sådan utbildning uniler de förutsättningar som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen.
Även i andra frågor som rör förhållandet till det offentliga skolväsendel eller högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen.
Om utbildningen motsvarar utbildning som förekommer i det offentliga skolväsendet eller i kommunal högskoleutbildning, får betyg eller kom-petensbevis utfärdas enligt samma regler som för den utbildningen. Regeringen föreskriver uniler vilka förutsättningar detta får ske och meddelar även i övrigt föreskrifter om förhållandet mellan uppdragsutbildning i dessa skolformer och de reguljära skolformerna.
5§
Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för folkhögskolor som kan få statsbidrag, får bedriva uppdragsulbildning vid sidan av den verksamhei som kan berältiga till statsbidrag.
Paragrafen motsvarar 6 § i 1985 års lag. I den paragrafen stadgades att kommuner och landstingskommuner såsom huvudmän för slalsunder-
stödda folkhögskolor fick bedriva uppdragsutbildning vid sidan av den Prop. 1990/91:85 stalsundcrslödda verksamheien.
Jag kommer i annat sammanhang alt föreslå riksdagen all ett folkbildningens samarbetsorgan, etl folkbildningsråd, får ta hand om statsbidragen till folkhögskolor och studieförbund. Statsmakierna avses ställa vissa minimikrav för utbetalningen, varefter folkbildningsrådet får handha fördelningen och eventuellt uppslälla yllerligare villkor. Kommunala och landslingskommunala folkhögskolor som uppfyller de minimikrav som statsmakterna uppställer för statsbidrag bör få bedriva uppdragsutbildning. Om folkbildningsrådet uppställer ytterligare villkor för statsbidrag eller om folkhögskolan av något annal skäl rent faktiskt inte får statsbidrag trots att de fyller statsmakternas krav, hindrar del inle att de bedriver uppdragsutbildning enligt denna paragraf
Någon rätt all sätta betyg eller utfärda kompetensbevis har inte till-lagts folkhögskolorna i uppdragsutbildningen. Delta motsvarar den nuvarande ordningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 då lagen (1985:903) om uppdragsulbildning i anslutning till del kommunala skolväsendet m.m. skall upphöra att gälla.
Lagen saknar övergångsbestämmelser. Del innebär bl.a att uppdragsutbildning får bedrivas i anslutning till de undervisningsformer som huvudmannen vid varje tillfälle får bedriva. Vad som får bedrivas inom del offentliga skolväsendet framgår av 1 kap. skollagen och övergångsbestämmelserna till den. Det innebär I.ex alt reglerna inle träffar sfi förrän efter den 1 juli 1992.
9 Hemställan Prop. 1990/91:85
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen all
dels anta förslagen till
1. lag om ändring i skollagen (1985:1100),
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. lagom uppdragsutbildning i vissa fall och
4. lag om kommunernas skyldighet att svara för vissa elevresor,
dels godkänna vad jag anfört om
5. avveckling av nuvarande specialkurser (avsnitt 3.6),
6. arbetsplatsförlagd utbildning (avsnitt 3.7.3),
7. timplanerna i komvux (avsnitt 4.7),
8. avveckling av statens skolor för vuxna (avsnilt 4.10),
9. inrättandet av ett resurscenler för distansundervisning (avsnitt 4.10),
10. uppföljning och utvärdering (avsnitt 5.5)
Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfön om samverkan mellan olika utbildningsanordnare m.m. (avsnitt 5.1.1), om jämställdhet mellan kvinnor och män (avsnitt 5.2.3) om riktlinjer för det föreslående läroplans- och kursplanearbetet (avsnitt 5.4), om urval vid intagningen i gymnasieskolan (avsnitt 5.6.2), om behörighet och betygsfrågor (avsnitt 5.6), om utbildning av lärare m.m. (avsniil 5.7), om riksrekryterande utbildningar (avsnitt 5.9.1 och 5.9.2) samt om kommunernas skadeståndsansvar vid arbetsplatsförlagd utbildning (avsnilt 5.9.4).
10 Anslagsfrågor för budgetåret 1991/92 P-op. i990/9i:85
ÅTTONDE HUVUDTITELN B, Det offentliga skolväsendet
I prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 89 och 95 har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1991/92 till Bidrag till driften av särvux beräkna etl förslagsanslag på 22 387 000 kr., till Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket ett förslagsanslag på 277 316 000 kr. och till statens skolor för vuxna ett förslagsanslag på 31 096 000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.
B 10. Bidrag till driften av särvux
1989/90 Utgift *
1990/91 Anslag 22 387 000*
1991/92 Förslag 38 563 000
*lngick som en del av anslaget C I. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna.
Från anslaget betalas kostnader för statsbidrag till vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda, särvux. De grundläggande bestämmelserna finns i skollagen (1985:1100) och i vuxenulbildningslagen (1984:1118). Bestämmelser om statsbidrag finns i förordning om vuxenutbildning för psykiskt ulvecklingsslörda, särvux (1988:816).
Skolöverstyrelsen
1. Pris- och löneomräkning (ej specificerat för särvux eftersom del nu ingår i anslaget C 1. Bidrag till kommunal uibildning för vuxna).
2. SÖ delar Särvux-kommitléns uppfattning om att särvux bör utviil-ga.s till att också omfatta undervisning på iräningsskolenivå. För den verksamheten föreslås fr.o.m. budgclårel 1991/92 en successiv utökning med ca 33 000 undervisningslimmar (12,8 milj.kr. per år uniler tre år till tolalt 100 000 undervisningslimmar, totalt 39,2 milj.kr).
Föredragandens överväganden
Beräkningar
För budgetåret 1991/92 har jag beräknat medel lör särvux uiifrån dess nuvarande andel av anslagel C 1. Biilrag till kommunal utbildning för vuxna. Jag har beräknat pris- och löneomräkning med 5,25%.
Jag har vidare beräknat medel för den utvidgning av särvux med undervisning j)å iräningsskolenivå som jag nyss har föreslagit. Särvux-
kommittén har föreslagit en utökning av särvux med 100 000 undervis- Prop. 1990/91:85 ningsiimmar för all möjliggöra utvidgningen. Kostnaden beräknas till 30 milj. kr. Kommittén har föreslagit att anslagel skall utökas uniler en treårsperiod för alt en kvalilelsmässig utbyggnad skall kunna ske. Detta är också min uppfattning. I överensstämmelse med kommitténs förslag föreslår jag därför att 13 milj.kr. tillförs anslaget. I enlighet med kommitténs förslag förordar jag härutöver en utökning av nuvarande särvux. Totalt beräknar jag en höjning av anslagel med 15 milj. kr.
Nytt siaibidragsysiem
I avvaktan på särskolekommitiéns förslag beträffande huvudmannaska-|)ct för särskolan och särvux har jag inle föreslagit att särvux skall ingå i sektorsbidraget för det offentliga skolväsendet.
Tills vidare skall således statsbidraget till särvux beräknas och utbetalas i särskild ordning. Della skall ske genom ett schabloniserat statsbidrag som lämnas till landstingskommunerna och till de kommuner som inte ingår i någon landstingskommun. 1 de fall en landstingskommun har överlåtit på en kommun att anordna särvux får ersättningsfrågan lösas genom avtal.
Statsbidragsgruppen har föreslagit att statsbidraget bör utgöras av ett krontal per utvecklingsstörd vuxen i åldern 21-64 år i resp. kommun. Gruppen anser alt beloppet bör fastställas av regeringen på grundval av kostnaderna under ett basår som räknas upp på samma säll som föreslås gälla för skolväsendel i övrigt.
SÖ har vid resurstilldelningen inför innevarande läsår även tagit hänsyn till variabeln andel av befolkningen i åldern 18-64 år. Anledningen till detla är att kriterierna för statistiken för utvecklingsstörda har förändrats. Statistiken omfattar numera endasl dem som erhåller särskilda omsorger, vilkel inte hell speglar det faktiska behovet av särvux. Jag anser i likhet med SÖ att befolkningsvariabeln även forlsättningsvis bör vägas in vid fördelningen av statsbidraget. Jag föreslår därför att denna får samma viklningsom för vuxenutbildningen i seklorsbidraget, dvs. 0,3. Delta motsvarar ungefär vad SÖ tillämpat vid fördelningen under innevarande år. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag om all ge SÖ i uppdrag alt utforma ell schabloniserat statsbidrag för särvux uiifrån de kriterier jag här har redovisat.
Statsbidragssystemet föreslås träda i krafl den 1 juli 1991. Utbetalning av statsbidraget Iill särvux bör ske på samma sätt som seklorsbidraget för det offentliga skolväsendet.
Hemställan
Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen
1. att godkänna vad jag föreslagit om ell schabloniserat statsbidragssystem för särvux,
2. all till Bidrag för driften av särvux för budgelårel 1991/92 anvisa etl förslagsanslag |)å 38 563 000 kr.
222 Bil. Bidrag till undervisning av invandrare i Prop. 1990/91:85
svenska språket
1989/90
Utgift
278 966 000*
1990/91
Anslag
281 435 000*
1991/92
Förslag
290 000 000
* Anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket m.m.
Från anslaget betalas kostnader för statsbidrag till svenskundervisning för invandrare (sfi), en utbildning som syftar till att ge vuxna nyanlända invandrare grundläggande kunskaper i svenska språket och om del svenska samhället. Bestämmelser om sfi finns i lagen (1986:159) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. Statsbidrag från detta anslag lämnas till kommunerna enligt bestämmelserna i förordningen (1986:207) om grundläggande svenskundervisning för invandrare. Från anslaget utgår statsbidrag endast för sådana invandrare för vilka kommunen inle erhåller statsbidrag enligt förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.
Skolöverstyrelsen
1. Pris- och löneomräkning 20 146 000 kr.
2. SÖ utgår från ett deltagarantal av övriga invandrare, dvs. icke-flykiingar, på 11 000. Detta motsvarar 638 000 undervisningstimmar.
3. Undervisningsvolymen för sfi för s.k. lidigare invandrare bör vara oförändrad. SÖ beräknar den till 53 600 undervisningstimmar.
4. Löne- och prisomräkningen innebär en uppräkning av statsbidraget för sfi till 415 kr. per undervisningslimme. Dessutom bör 2,55 milj. kr., som nu används för fortbildning som SÖ svarar för, i stället fördelas i form av statsbidrag Iill kommunerna, vilkel skulle innebära en yllerligare ökning med 4 kr per undervisningstimme.
5. SÖ beräknar medel för ytterligare 7 500 undervisningstimmar till kommuner som har färre deltagare än sex och som inte kan samordna sin undervisning med annan kommun eller med grundvux. Kostnaderna för detta beräknas till 2,8 milj. kr.
6. SÖ bör bemyndigas all belasta anslagel med kostnader för stödåtgärder för kursdeltagare med funktionshinder. Kostnaderna för delta beräknas till 4 milj. kr.
7. SÖ beräknar kostnader för pedagogiskt utvecklingsarbete och viss kompetensgivande utbildning till 3 milj. kr.
8. SÖ bör bemyndigas att belasta anslaget med kostnaden för utbetalning av statsbidrag till kommunerna.
Föredragandens överväganden
Efter den 1 januari 1991 beräknas statsbidraget för sfi i ft)rm av ett visst krontalsbelopp per deltagare. För budgetåret 1991/92 beräknar jag en höjning av della belopp till 24 024 kr., vilkel är en ökning med 2 024 kr.
223 Detla innebär, i enlighet med SÖs förslag, en löne- och prisomräkning Prop. 1990/91:85 med 9,2 %. Liksom SÖ utgår jag från alt antalet deltagare under budgetåret 1991/92 kommer att uppgå till ca 11 000.
Jag beräknar vidare medel för all kommunerna övergångsvis skall få ett extra statsbidrag med 8 518 kr. per deltagare för vissa studerande som påbörjat utbildningen under 1990 och fortsätter den efter den I juli 1991. En förutsättning för alt statsbidraget skall ulgå bör vara alt kommunerna fåll statsbidrag för deltagaren enligt äldre besiämmelser och att han eller hon deltagit i undervisningen under minst 500 limmar.
Som jag tidigare har redovisat under avsnitt 4.5 skall kommunerna från och med budgelårel 1991/92 vara skyldiga att erbjuda grundläggande undervisning i svenska som andraspråk inom ramen för komvux. Jag beräknar därför inga medel för svenskundervisning för s.k. lidigare invandrare under detta anslag.
Beträffande SÖs förslag om att särskilda statsbidrag skall utgå dels till kommuner med få deltagare, dels för kursdeltagare med funktionshinder vill jag anföra följande.
Enligt lidigare beslut av riksdagen (prop. 1983/84:199, s. 40, UbU 1984/85:6, rskr. 77) skall statsbidraget till kommunerna för grundläggande svenskundervisning för invandrare vara schabloniserat och ulgå för kostnader för administrativa uppgifter, som t.ex. inft)rmation, rekrytering och samråd med studieanordnare och parter på arbetsmarknaden, samt för utgifter för lärarlöner, läromedel, lokaler, tolkar/fackmän, ft)rlbildning, lönebikoslnader och sociala avgifter.
Riksdagen har bl.a. uttalat all med hänsyn till att förutsättningarna för att anordna utbildningen varierar mellan kommunerna i landet går det inte att vid ett schabloniserat statsbidrag till fullo garantera kommunerna full kostnadsläckning för sfi. Filt schablonbidrag måsle alltid ulgå från vissa genomsnittskostnader. (UbU 1984/85:6, s. 19, rskr. 77.)
Enligt gällande bestämmelser är kommunerna skyldiga all anordna undervisning för alla nyanlända invandrare, alltså även för dem som har funktionshinder. I den tidigare läroplanen för grundläggande svenskundervisning för invandrare, lik.som i den nya sfi-läroplan som regeringen nyligen fastsiälll, betonas au för handikappade deltagare skall undervisningen på alla sätl anpassas för alt underlätta studierna. Kommunerna har alltså redan nu skyldighet alt lillgodose handikappade invandrares behov av undervisning och statsbidraget är beräknat med lanke på all kommunerna skall fullgöra sina skyldigheter.
Inom komvux, där statsbidraget bara är avsett att täcka en del av kommunernas kostnader för undervisningen, har tidigare ett särskill statsbidrag utgått för vissa handikappåtgärder. Delta statsbidrag skall, i enlighet med riksdagens beslut med anledning av ansvarsproposilionen, fr.o.m. den 1 juli 1991 föras till del nya seklorsbidraget för det kommunala offentliga skolväsendet. Della har bl.a. skett med motiveringen alt styrningen av verksamheten inte bör ske med hjälp av statsbidrag ulan genom att regering och riksdag fastställer nationella mål som sedan följs upp och utvärderas.
224 Mot denna bakgrund avstyrker jag SÖs förslag om att minska Prop. 1990/91:85 schabloniseringen av stalsbidragel för sfi genom alt införa ett nytt specialdestinerat bidrag för särskilda åtgärder för handikappade. Detta skulle snarare kunna bidra till att minska kommunernas känsla av ansvar för handikappade elever och dessutom medföra ökade kostnader för administration. Däremot anser jag att det är mycket angelägel att det nya skolverkel forisätter det arbele som SÖ påbörjat och beaktar handikappade studerandes behov i sitt utvecklingsarbete och i utvärderingen av hur väl olika kommuner uppfyller de nationella målen.
Som jag har redovisat i årets budgetproposition, har jag beräknat 5,55 milj, kr. under anslaget B 6. Fortbildning m.m. för kompetensgivande utbildning för sfi-lärare m.m. (prop. 1990/91:100, bil. 10, s. 69). Medel för fortbildning av sfi-lärare bör i fortsättningen inte ulgå från anslagel Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket.
Jag kan inle biträda SÖs förslag om att kostnader för utbetalning av statsbidrag till kommunerna bör betalas från detta anslag. Dessa kostnader bör i stället betalas från anslaget B I. Statens skolverk.
'1'otalt beräknar jag under detla anslag etl medelsbehov av 290 000 000 kr.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Bidrag till undervbning av invandrare i svenska språket för budgelårel 1991/92 anvisa ett förslag.sanslag på 290 000 000 kr.
B 14. Statens skolor för vuxna
1989/90 Utgift 30 700 000*
1990/91 Anslag 31096 000
1991/92 Förslag 25 757 000
* Nuvarande an.slag iill .sialen.s skolor för vuxna C 2. Ulbildning.sko.stnader octi C 3. undervisning.smaierial m.m.
Från anslaget betalas utbildningskostnader och kostnader för undervisningsmaterial m.m. för siatens skolor för vuxna i Norrköping och Härnösand. De grund lägganile beslämmelserna finns i vuxenulbildningslagen (1984:1118) och vuxenutbildningsförordningen (1985:228). Medlen fördelas mellan skolorna av skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen
1. Pris- och löneomräkning 4 548 000 kr.
2. SÖ beräknar inkomsterna från de studerandes avgifter för studie material till 1 841 000 kr.
3. SÖ har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av verksam- Prop. 1990/91:85
heten vid SSV och lämnat förslag till väsentliga förändringar. Anslagel har därför endasl pris- och löneomräknats.
Föredragandens överväganden
Jag har nyss föreslagit att statens skolor för vuxna avvecklas från den 1 juli 1991. Verksamheien vid skolorna skall upphöra senast den 1 juli 1992. Jag har därför beräknat medel för en betydligt mindre omfattning I)å verksamheien vid skolorna. Jag har räknat med dels en väsentligt minskad inkomst för undervisningsmaterial, dels medel för biståndsrela-lerad verksamhet vid siatens skola för vuxna i Härnösand med totalt 761 000 kr. Medlen har pris- och löneomräknats. Jag beräknar sammanlagt 25 757 000 kr. för Statens skolor för vuxna.
Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Statens skolor för vuxna för budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag i)å 25 757 000 kr.
11 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden hemställt om.
226 Innehållsförteckning
Propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och
vuxenutbildningen 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 3
Propositionens lagförslag 6 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den M februari
1991 40
1 Inledning 40
2 Några principella utgångspunkter 42
2.1 Ulbildningen i ell välfärdssamhälle 42
2.2 Kunskapssamhällets utmaningar 43
2.3 Livslångt lärande 44
2.4 Ansvar och infiytande 45
2.5 Samverkan 46
3 Gymnasieskolan 47
3.1 Gymnasieskolan under 1980-talel 47
3.2 Gymnasieskolan i framtiden 49
3.3 Allmänna motiveringar 54
3.3.1 Gymnasieskolans grunddrag 54
3.3.2 Kommunernas skyldigheter när del gäller nationella program 55
3.3.3 landstingskommunerna och gymnasieskolan 59
3.3.4 Elevernas räll att bli mottagna på de nationella programmen i olika gymnasieskolor 60
3.3.5 Kommunernas skyldigheter när det gäller individuella program 64
3.3.6 Elevernas rätt att fullfölja sin utbildning 66
3.3.7 Intagningen av elever 69
3.3.8 Interkommunal ersättning 70
3.3.9 De svåri rörelsehindrade ungdomarnas rätt
till utbildning 73
3.4 De nationella programmen 74
3.5 Individuella program 89
3.6 Nuvarande specialkurser 93
3.7 Timplanerna för de nalionclla [)rogrammen 94
3.7.1 Timplanernas konslruklion och funktion 94
3.7.2 Timplanernas innehåll 98
3.7.3 Arbetsplatsförlagd utbildning 102
3.8 Reformens genomförande 103
3.9 Kostnader och finansiering 107
4 Den kompetensinriktade vuxenutbildningen 114
4.1 Fin kort historik 1 14
4.2 Den kompetensinriktade vuxenutbildningen
i framtiden 115 Prop. 1990/91:85
4.3 Del offentliga skolväsendet för vuxna 117
4.4 Grundläggande vuxenutbildning 118
4.4.1 Mål och inriktning 118
4.4.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter 119
4.5 Grundläggande svenskundervisning för lidigare invandrare 120
4.6 Gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsulbildning 122
4.6.1 Mål och inriktning för gymnasial vuxenutbildning 122
4.6.2 Mål och inriktning för påbyggnadsulbildning 123
4.6.3 Teknikerulbildning 124
4.6.4 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter 126
4.7 Timplaner för komvux 127
4.8 Vuxenutbildning för psykiskl ulvecklingsslörda 128
4.8.1 Utvidgning av särvux 128
4.8.2 Kommunernas skyldigheter och elevernas rättigheter 130
4.9 Vissa gemensamma frågor 132
4.9.1 Kommunernas skyldighet alt la emot elever från andra kommuner. Inlerkommunala ersättningar 132
4.9.2 Ansökan, mottagande och intagning till vuxenutbildning 134
4.9.3 Upphörande av och återinträde i utbildning 136
4.9.4 Avgifter och kostnader för läromedel 137
4.10 Distansundervisning 138 Gemensamma frågor 143
5.1 Samverkan mm. 143
5.1.1 Samverkan 143
5.1.2 Cjränsdragning,sfrågor 145
5.1.3 Sambanden med högskolan 147
5.2 Kommunernas ansvar för information, vägledning
och rekrytering 148
5.2.1 Gymnasieskolan 148
5.2.2 Skyldighet att främja vuxenutbildning 151
5.2.3 Jämställdhet mellan kvinnor och män 154
5.3 Sluderandeinfiytande 154
5.4 Förestående läroplans-och kursplanearbele 157
5.5 Uppföljning och utvärdering 163
5.6 Behörighels-och betygsfrågor 164
5.6.1 Behörighet 164
5.6.2 Urval till gymnasieskolan 164
5.6.3 Beiygsdokument från gymnasieskolan 165
5.6.4 Betygsdokument från vuxenutbildningen 166 Prop. 1990/91:85
5.7 Utbildning av lärare m.m. 167
5.8 Uppdragsutbildning 170
5.9 Vissa övriga frågor 170
5.9.1 Riksrekryterande gymnasieutbildning 170
5.9.2 Riksrekryterande vuxenutbildningar 171
5.9.3 Vissa personalkonsekvenser 172
5.9.4 Kommunerna och skadeståndsansvaret vid arbetsplatsförlagd utbildning 173
5.9.5 Elevernas resor mellan bostaden och skolan 176
5.10 Vissa följdändringar i andra lagar 176
6 Ikraftträdande-och övergångsfrågor 177
7 Upprättade lagförslag 179
8 Specialmotiveringar 179
8.1 Förslag till ändring i skollagen 179
8.2 Förslag till lagom ändring i lagen (1981:691)
om socialavgifter 217
8.3 Förslag till lag om uppdragsutbildning i vissa fall 217
9 Hemställan 220
10 Anslagsfrågor för budgetåret 1991/92 221
11 Beslut 226
Bilaga 1-7 se separat bilagedel
Norstedts Tfycken, Slockholm 1991
229 Regeringens proposition 1990/91:85
Växa med kunskaper — om gymnasieskolan och vuxenutbildningen
Bilagedel
»-♦■4 ».».4
Riksdagen 1990/91. I saml Nr 85. Bilagedel
Sammanfattning av remissförslagen om Prop. 1990/91:85
gymnasieskolan "s'
1 Skolöverstyrelsens (SÖs) förslag till studievägsstruktur för yrkesutbildningen
SÖs förslag innebär att de nuvarande ca 130 ingångarna i den yrkesförberedande delen av gymnasieskolan ersätts med 18 linjer grupperade i sju block:
1. Industriell produktion
2. Teknisk service och installation
3. Bygg- och anläggningsproduktion
4. Manuell produktion
5. Merkantil och administrativ service
6. Omvårdnad
7. Naturbruk
18 linjer med successiv differentiering till ca 90 utgångar.
1. Industriell produktion
5 linjer: Industriteknisk, Processteknisk, Textil- och beklädnadsleknisk. Träteknisk, Grafisk. 22 utgångar.
2. Teknisk service och installation
3 linjer: El-teleteknisk, Fordonsteknisk, Energiteknisk. 20 utgångar.
3. Bygg- och anläggningsproduktion
3 linjer: Bygg- och anläggningsteknisk. Måleriteknisk, Byggnadsplåt och ventilation. 13 utgångar.
4. Manuell produktion
3 linjer: Hantverksteknisk, Livsmedelsleknisk; Frisör. 5 utgångar + individuell uppläggning (många små yrkesområden).
5. Merkantil och administrativ service
2 linjer: Handels, Restaurang. 6 utgångar.
6. Omvårdnad
1 linje: Omvårdnad. 6 utgångar.
7. Naturbruk Prop. 1990/91:85
1 linje: Naturbruk. 10 utgångar. Bilaga 1
Allmänna ämnen
För försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade studievägar finns en timplan med de allmänna ämnena svenska, samhällskunskap, engelska, idrott och tillvalsämne. SÖ föreslår att de allmänna ämnena utökas med matematik och datakunskap. Plats för dessa ökningar kan skapas genom en minskning av den arbetsplatsförlagda ulbildningen i årskurs 3.
2 SÖs förslag till studievägsstruktur och timplaner för studieförberedande utbildning
sö föreslår att det skall finnas två treåriga studieförberedande studievägar i gymnasieskolan, nämligen humanistisk-samhällsvetenskaplig-ekonomisk linje (HSE-linjen) och naturvetenskaplig-teknisk linje (NT-linjen)
HSE-linjen delas i årskurs 2 i en ekonomisk, en humanistisk och en samhällsvetenskaplig gren. NT- linjen delas i årskurs 3 i en naturvetenskaplig och en teknisk gren (figur 1).
Sö föreslår alt timplanerna byggs upp med basämnen, som alla elever på de studieförberedande linjerna läser med samma lektionsvolym och kursplan, karaktärsämnen samt ämnen som eleverna väljer som individuella val (figur 2).
3 Två nya treåriga linjer i gymnasieskolan (SOU 1989:10)
Utredningens förslag i korthet:
* en ny treårig social linje ersätter tvåårig social linje och tvåårig konsumtionslinje
* en treårig estetbk linje ersätter den tvååriga musiklinjen och försöksverksamheten med estetisk- praktisk linje samt påbyggnadsutbildningarna i musik och slöjd.
Den nya treåriga sociala linjen förbereder för verksamhet inom samhällsservice och vänder sig till elever som
- vill "arbeta med människor"
- vill skaffa sig grund för vidare studier inom kostområdet
- vill skaffa sig ytterligare kunskaper och erfarenheter innan de gör sitt slutliga yrkesval eller
- vill förvissa sig om sin studieförmåga innan de definitivt bestämmer sig för högre studier (figur 3-4).
Den treåriga estetbka linjen omfattar grenarna: Bild, Dans, Musik, Slöjd,textil, Slöjd,trä och metall samt Teater. Linjen är studieförberedande. yrkesutbildningen sker i högskolan. Ungefär hälften av antalet veckolimmar kan samläsas mellan grenarna eller med den nya sociala linjen. Inför årskurs 3 kan eleverna välja att fullfölja ulbildningen inom linjen, att övergå till alternativ utbildning vid t.ex. folkhögskola eller kanske gå till en yrkesutbildning (figur 5-6).
Prop. 1990/91:85 Bilaga I
4 Gymnasieskolans lilla ram
Utredarens förslag är att, där så är möjligt, minska antalet specialkurser genom att integrera sådana i treåriga yrkeslinjer och även få en mer rationell fördelning av ansvaret för resterande specialkurser på olika utbildningsanordnare (figur 7).
Figur 1. De studieförberedande studievägarnas linjestruktur
AK 1
AK 2
AK 3
HSE
N T
H
S
E
N T
H
S
E
N
T
Prop. 1990/91:85 Bilaga I
Figur 2. Timplaner i grafisk utformning
Linjeblock HSE Linjeblock Ht
AK 1
Genensanffla basämnen
(3) (3) (4) (4)
Svenska Engelska Sprik 2 Historia
Matematik (5/6)
(2)
Idrott
21/22
Karaktärsämnen
Datakunskap (3) Naturkunskap (3)
Datakunskap (3) Fysik (3) Kemi' (3)
Individuellt val
AK 2
6/7
-3/4-
34/35
H
33/34 S
E
NT
Svenska (3) Engelska (3) Språk 2 (3) Samhällskunskap (5) Idrott (2)
16
Naturkunskap (3) Historia (2)
Psykologi (3) natemat.(3)
Foretags-ekon. (6) Näten.(3)
Matematik
(5)
15
Fysik
(3,5)
Kemi
(3,5)
Biologi
(3)
30 H
31 E
34
AK 3
Svenska (3)
10
Engelska (3) alt språk 2 för T
Religion, etik, livsåskådning (2)
Idrott (2)
N-fördjupn
(4)
Teknik (4)
Språk 2
Kemi
Biologi
Specialarbete (2) Sprik 2 (3)
Samhällskunskap (2) HS-fördjupn (6)
Filosofi (3) Nateaatik(3)
-------- 111
Föret ek. Ek spec.
(4+4) Matea.(3)
Matematik (2) Fysik (2) Specialarb. (2)
Matemat.(2) 4 Fysik (2)
(3) (2) (2)
Teknik (4+4)
32
30
32
Figur 3. Treårig social linje - strukturskiss
Prop. 1990/91:85 Bilaga I
ÅKl
Karaktärsämnen med arbetslivsstudier
14 veckotimmar
Tillval
3-4 veckotimmar
Basämnen
16 veckotimmar
AK 2
Social gren
Karaktärsämnen 10 vtr med arbetslivsstudier
Kost- och näringsin-riktad gren
Karaktärsämnen 10 vtr med arbetslivsstudier
Tillval
3 veckotimmar
Basänuien
21 veckotimmar
AK 3
Teoretisk variant
31 veckotimmar
Svenska
Engelska
Matematik el. alt. ämne
Naturkunskap
Religionskunskap
Psykologi
Kulturkunskap
Idrott
Specialarbete
Tillval
Yrkesinriktade varianter
Prop. 1990/91:85 Bilaga 1
Figur 4. Treåirig social linje, förslag till timplan
Ämne
Årskurs 1
Årskurs 2
Årskurs 3 teoretisk variant
Antal veckotimmar
Totalt antal lekt.
Antal veckotimmar
Totalt antal lekt.
Antal veckotimmar
Totalt antal lekt.
BASÄMNEN
Svenska
96 Engelska
96 Historia
128 Samhällskunskap
96 Religionskunskap
64 Psykologi
96 Matematik
53)
1603)
Naturkunskap
160 Ord/textbehandling
64 Idrott
64 KARAKTÄRSÄMNEN
Barn- och ungdomskunskap
Mat- och boendekultur
Socialkunskap
448 IQl)
3201)
Estetiska ämnen
Kulturkunskap
64 Kostkunskap
Näringsfysiologi
102)
3202)
Specialarbete
96 TILLVAL4)
3-4
96-128
96 Summa
33/34
1056/ 1088
. 1088
1) gäller gren SO
2) gäller gren KN
3) altemativämne; i årskurs 3 utgör matematik, ekosofi eller fördjupning i näringskunskap för skolan valbara alternativämnen
4) tillvalsämnen är B- eller C-språk, estetiska ämnen eller lokala tillval
Figur 5. Treårig estetisk linje
Gren
BUd
Dans
Musik
Slöjd, textil
Slöjd, trä och metall
Teater
Prop. 1990/91:85 Bilaga 1
AKl
Grenspecifika karaktärsämnen
med arbetslivsstudier
14 veckotimmar
Tillval
3-4 veckotimmar
Basämnen
16 veckotimmar
ÅK 2
Grenspecifika karaktSrsämner
med arbetslivsstudier
12 veckotimmar
TUlval
3-5 veckotimmar
Basämnen
18 veckotimmar
»K 3
Social linje
Teoretisk
variant
Estetisk linje
28-30 vtr
Svenska
Engelska
Religionskunskap
Idrott
Grenspecifika
estetiska ämnen
Tillval
Alternativa
estetiska
utbildningar
Prop. 1990/91:85 Bilaga 1
Figur 6. Treårig estetisk linje, förslag till timplan
Ämne
Årskurs 1
Årskurs 2
Årskurs 3
Antal veckotimmar
Totalt antal lekt.
Antal veckotimmar
Totalt antal lekt.
Antal veckotimmar
Totalt antal lekt.
BASÄMNEN
Svenska
96 Engelska
96 Historia
128 Samhällskunskap
96 Religionskunskap
64 Matematik
96 Ord- och textbehandling
64 Idrott
64 KARAKTÄRSÄMNEN
Grenspecifika estetiska ämnen:
320 Bild (foto, film, video)
Dans
Musik
Slöjd eller
Teater
Specialarbete
96 TILLVALl)
3-4
96-128
3-5
96-160
3-5
96-180
Summa
33/34
1056/ 1088
33/35
1056/ 1120
28/30
896/960
1) tillvalsämne är B- eller C-språk, estetiska ämnen (ej karaktärsämnen) eller i årskurs 1+2 naturkunskap (3-5 vtr), i årskurs 3 matematik (5 vtr) eller lokala tillval
Nuvarande ordning
Nya planeringsförutsättningar
Förslag till fördelning
FIGUR 7. AVVECKLING AV GYMNASIESKOLANS LILLA RAM
Gymnasieskolans lilla ram - totalt ca 460 studievägar
319 studievägar med drygt 30 000 årselevplatser
organiserade 1988/89
Därav 144 reguljära påbyggnadsutbildningar
108 regionala påbyggnadsutbildningar
61 specialkurser med särskilda inträdeskrav
6 lokala, längre påbyggnadsutbildningar, |
LA-kurser
De yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan reformeras
Behovet av att ha direkta påbyggnader till linjesystemet
minskar
En klarare ansvarsfördelning mellan gymnasieskolan, |
komvux och högskolan möjliggörs 1 1
J
Gymnasieskolans
1 Komvux
Högskolan
nya linjesystem
40-45 % av års-
50-55 % av års-
Högst 10 % av
elevplatserna
elevplatserna
årselevplatserna
överförs
överförs
överförs
Ca 70 reguljära
Ca 50 reguljära
Ett 30-tal studie-
påbyggnadsut-
påbyggnadsut-
vägar ersätts av
bildningar, 60
bildningar, 40
högskoleutbild-
regionala på-
regionala på-
ning
byggnadsut-
byggnadsut-
bildningar och 20
bildningar och 40
specialkurser er-
specialkurser er-
sätts av utbild-
sätts av utbild-
ning på linjer
ning inom komvux
RA-kurser och
2/3 av kurserna
Utbildningen av-
längre LA-kurser
tillhör landstings-
ser:
avvecklas
området
Ingenjörer Tekniker
Kurser för in-
Komvux har redan
Optiker
vandrarungdom
kursverksamhet
Tandvårds-
kvarstår
inom berörda områden
Statsbidragssystemet ses över
personal m.m.
Prop. 1990/91:85 Bilaga 1
11 Sammanställning av remissyttranden över Piop. 1990/91:85
skolöverstyrelsens redovisning av två ''agä
regeringsuppdrag om gymnasieskolan, en diskussionspromemoria om yrkesutbildningen i ett mer långsiktigt perspektiv, betänkandet (SOU 1989:10) om två nya treåriga linjer i gymnasieskolan samt en översyn av gymnasieskolans lilla ram.
Remissinstanserna
Remissyttranden har kommit in från universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsskolnämnderna i Stockholms. Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus. Hallands. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. centrala studiestödsnämnden (CSN). statens invandrarverk (SIV), statens kulturråd, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Alingsås, Arboga, Arvidsjaur, Avesta, Bergs, Bodens, Bollnäs, Borlänge, Borås, Botkyrka, Danderyds, Eksjö, Enköpings, Fagersta, Falköpings, Faluns, Filipstads, Finspångs, Forshaga, Gislaveds, Gotlands, Gällivare, Gävle, Göteborgs, Götene, Hagfors, Hallsbergs, Halmstads, Haninge, Haparanda. Hedemora. Helsingborgs, Hudiksvalls, Håbo, Hällefors, Härjedalens, Härnösands. Härryda. Hässleholms, Höörs, Jokkmokks, Jönköpings, Kalix. Karlshamns. Karlskoga. Karlskrona, Karlstads, Katrineholms. Kiruna. Klippans. Kramfors, Kristianstads. Kristinehamns. Kungsbacka. Kungsörs, Kungälvs. Köpings, Landskrona, Laxå, Leksands, Lerums. Lidingö. Lindesbergs. Linköpings, Ljungby, Ljusdals. Ludvika, Luleå. 1 unds. Lycksele, Malmö. Malungs, Marks, Markaryds. Mora, Motala. Mölndals. Mönsterås, >Jacka, Norrköpings. Norrtälje, Nybro, Nyköpings, Nynäshamns. NässjöN-Olofströms. Osby. Oskarshamns. Oxelösunds. Pajala. Partille. Piteå. Ragunda, Rättviks. Sala. Salems, Sandvikens, Sigtuna, Simrishamns, Skellefteå, Skövde, Sollentuna. Solna. Sor-sele. Sotenäs. Stenungsunds. Stockholms. Strängnäs. Sundbybergs. Sundsvalls, Surahammars, Söderhamns. Söderköpings, Södertälje, Tidaholms, Tierps, Timrå, Tingsryds, Torsby, Torsås, Tranås, Trollhättans, Tyresö, Täby, Uddevalla, Umeå, Upplands-Bro. Upplands Väsby, Uppsala, Vadstena, Valdemarsviks, Vallentuna, Vansbro, Vara, Varbergs, Vetlanda, Vilhelmina, Vimmerby, Vingåkers, Vårgårda, Västerviks, Västerås, Växjö, Ydre, Ystads, Åmåls, Ange, Åre, Åsele, Åtvidabergs,
12
Älvdalens. Ängelholms, Ödeshögs. Örebro. Örnsköldsviks. Östersunds, Prop 1990/91"85
Österåkers, Östhammars och Överkalix kommuner, utbildningsnämn- Bilaea 2
derna vid Stockholms. Uppsala. Sörmlands. Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs. Kalmar. Blekinge. Kristianstads, Malmöhus. Hallands. Älvsborgs. Skaraborgs, Värmlands, Örebro. Västmanlands. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns landstingskommuner samt Bohuslandstinget. Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Sveriges Akademikers centralorganisationen (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges skolledarförbund. Lärarnas Riksförbund (LR), Svenska facklärarförbundet (SFL), Sveriges lärarförbund (SL). Riksförbundet Hem och Skola (RHS), Elevorganisationen i Sverige, Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (R-VUX), Skola-Arbete-Utredningen (U 1988:11), Småföretagens Riksorganisation. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Sveriges Riksidrottsförbund (RF). Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning.
UHÄ har bifogat yttranden från 31 högskoleenheter och 6 vårdhögskolor. LO har bifogat yttranden från 11 branschorganisationer. SACO har bifogat yttranden från 8 branschorganisationer. RF har bifogat yttrande från Svenska Skidförbundet.
Dessutom har yttianden kommit in från 169 sammanslutningar, 84 föreningar och förbund samt 38 enskilda.
Disposition av remissammanställningen
I .-Xllmänna synpunkter
I I Framtidens krav på gymnasieskolan
1.2 Översynen i ston
1.3 Strukturen
1.3.1 Utbildningens längd
1.3.2 Linjestrukturen
1.4 Gymnasieskolans arbetsformer
1.5 Lärarfortbildning
1 6 Arbetsplatsförlagd utbildning (APU)
17 Överlevnadsfrågor
1.8 Samläsning - samverkan
I Bransch- eller "resurs"skolor
1.10 Lärlingsutbildning
2.1-2.7 Yrkesutbildningen
.V 1-3.6 De teoretiska linjerna
4.1-4.4 Mittblocket
5.1-5.4 Lilla ramen
6.1-6.8 Allmänt
7.1-7.7 Övrigt
13
1 Allmänna synpunkter Prop. i990/9i:85
Bilaga 2 Remissinstanserna instämmer överlag med utbildningsdepartementets
och SÖs bedömningar att det i framtidens gymnasieskola krävs betydande flexibilitet vad gäller struktur och organisation.
Nästan samtliga remissinstanser är positiva till utredarnas förslag om bredare linjer.
De flesta anser också att en treårig gymnasieutbildning skall erbjudas alla ungdomar och att eleverna oavsett ulbildningsväg bör kunna erhålla allmän behörighet för vidare studier.
1.1 Framtidens krav på gymnasieskolan
Flera instanser pekar på att arbetsmarknaden och samhället kommer att genomgå stora förändringar vad gäller både organisation och arbetsuppgifternas innehåll samt att den tekniska utvecklingen kommer att accelerera.
Många finner det svårt att närmare överblicka hur framtidens arbetsmarknad kommer att se ut, men att det är angeläget att den kommande gymnasieskolan får en utformning som ger tillräcklig flexibilitet för att anpassas till den arbetsmarknad som väntar dagens ungdom.
Bl.a. TCO, SFL och SL anser att tidigare klara gränser mellan olika yrkeskategorier alltmer flyter samman och att skarpa gränser mellan utbildningen för den tjänste- resp. den varuproducerande sektorn därför inte längre är önskvärda vid gymnasieutbildningens framtida organisation.
Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att den framtida arbetsmarkna- . den till betydande del väntas bli forsknings- och kunskapsintensiv och kräva arbetskraft med hög kompetens.
SACO påpekar att den pågående strukturomvandlingen i arbetslivet innebär att kraven på längre och bredare utbildningar kommer att öka. Gymnasieutbildning håller därför på att bli en nödvändighet på arbetsmarknaden, även om den som utbildningsform är frivillig.
Nyttan av gymnasieutbildning hävdar också TCO när man konstaterar att brist på utbildning, framför allt brist på goda grundkunskaper, mer än tidigare innebär risk för skiktning och polarisering i arbetslivet.
Trollhättans kommun an.ser att en gymnasial utbildning har blivit ett allmänt kvalifikationskrav på arbetsmarknaden
SAF betonar betydelsen av goda kunskaper i allmänhet och kunskaper inom det tekniska området i synnerhet. SAF tillägger att det behövs professionella specialister på dessa områden.
Flera remissinstanser bl.a. AMS, länsskolnämnden i Malmöhus län, Höörs och Umeå kommuner samt SACO hävdar att den framtida gymnasieskolan skall ge ungdomen förmåga att se helheter, lösa problem, samarbeta och ge sig i kast med nya arbetsuppgifter sådant som kommer att värderas allt högre i framtidens samhälle.
LO hävdar att en utgångspunkt för gymnasieskolans utbildningsinnehåll måste vara att förbereda för en annan arbetsorganisation än dagens.
14
Nya kunskaper behövs som t.ex. förmåga.att kommunicera, analysera Prop 1990/91'85
och sammanställa datainformation. Bilaga 2
Många remissinstanser, däribland statskontoret, länsskolnämnderna i Jämtlands och Västernorrlands län, länsstyreben i Stockholms län, Katrineholms, Sundbybergs och Trollhättans kommuner, Stockholnis läns landsting, SACO, TCO samt RHS anser att hänsyn måste tas till den fortgående internationaliseringen. Oavsett om Sverige söker närmare anknytning till EG-länderna eller ej, påverkar utvecklingen svenskt arbetsliv, svensk kultur och svensk utveckling.
1.2 Översynen i stort
Ett antal remissinstanser riktar kritik mot hur översynen har genomförts.
Flera remissinstanser påpekar att det saknas en genomarbetad bakgrunds- och framtidsanalys samt analys av svensk gymnasial utbildning i ett internationellt perspektiv.
Högskolan i EskibtunalVästerås, Svenska kommunförbundet, TCO och LR efterlyser de politiska målen för den nya gymnasieskolan.
TCO finner det anmärkningsvärt att det inte framlagts ett fullständigt och politiskt sammanhållet reformförslag till remissbehandling utan endast fyra sinsemellan disparata delförslag. Ett nytt och heltäckande förslag måste utarbetas och remissbehandlas innan riksdagsbehandling kan ske.
Länsskolnämnden i Gotlands län saknar en redovisning av erfarenheter och slutsatser från försöksperioden "Gymnasieskola i utveckling".
SACO efterlyser analys av de samhälleliga och vetenskapliga förutsättningarna för en gymnasiereform.
Kungliga Vetenskapsakademien år mycket kritisk till förslagen och menar att det inte någonstans framgår att grundskolans timplaner reviderats, sedan gymnasieskolan infördes. Vetenskapsakademien tillägger också att bristerna i hakgrundsanalysen är minst lika uppenbara i fråga om den vetenskapliga utvecklingen och att de är så grava att SÖs förslag inte kan läggas till grund för något beslut utan en genomgripande översyn och komplettering.
Statskontoret och Södertälje kommim saknar en analys av skolans plats i samhällel och kopplingen mellan skolan och arbetsmarknaden. Likaså är det svårt att se någon koppling bakåt till grundskolans högstadium.
Flera remissinstanser bl.a. Katrineholms, Kungsbacka, Partille, Sundsvalls och Vallentuna kommuner samt Kalmar läns landsting anser att materialet ger ett splittrat intryck, vilket gör att det är svårt att överblicka helheten och därmed också de. lokala konsekvenserna av förändringarna.
Kopparbergs läns landsting konstaterar att översynen av den gymnasiala utbildningen har skett genom olika utredare utan större samverkan. Detta har medfört att någon gemensam syn på det frivilliga skolsystemet
och dess framtida organisation inte kommer att ske förrän ett samlat Prop 1990/91'85
förslag föreligger om de olika utredningsförslagen. Bilaea 2
Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att utredningsförslagen inte är samordnade och att förslagen i en del fall står i strid med varandra.
Danderyds kommun konstaterar att för de yrkesinriktade utbildningarna endast finns en diskussionspromemoria och en skiss över studievägsstrukturen. Man finner det omöjligt att utifrån ett teoretiskt resonemang kunna ta ställning i detalj till så omfattande och genomgripande förslag som dessa.
Några remissinstanser är helt avvisande till förslagen och vill ha en ny remissomgång.
Kungälvs och Uppsala kommuner utgår ifrån att ett nytt, mer genomtänkt och bearbetat förslag läggs fram.
SACO fordrar en noggrann överarbetning och komplettering av framför allt förslagen om förändringar i timplanen, innan de kan ligga till grund för beslut.
Ett 20-tal remissinstanser anser att det fortfarande går en mycket tydlig gräns mellan de studieförberedande och de yrkesförberedande linjerna.
Sveriges Förenade Studentkårer framhåller det olämpliga i att göra en uppdelning av gymnasieskolans linjer i studieförberedande resp. yrkesförberedande.
Uppdelningen snarare markerar än suddar ut de skillnader som förslaget säger sig önska minska. Länsskolnämnden i Stockholms län delar den uppfattningen och menar att orsaken är att E- och T- linjernas yrkesförberedande karaktär kraftigt nedtonats.
SFL och SL hävdar att flera av förslagen som nu presenteras leder till en stramare uppdelning i "studieförberedande" resp. "yrkesförberedande" utbildningar och innebär därmed en återgång till tidigare synsätt med en klart segregerad gymnasieskola som följd.
Länsskolnämnden i Södermanlands län anser att det finns stor risk att det gamla systemet permanentas genom att de enskilda utredningarna gjorts inom områden som är praktiskt taget identiska med de gamla skolformerna.
Svenska kommunförbundet fastslår att studievägsstrukturen i grunden utgår från den gamla indelningen i yrke.sskola, gymnasium resp. fackskola. Olika strukturer föreslås, men målen prioriteras olika.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län konstaterar att den klara gränsen mellan studieförberedande och yrkesförberedande studievägar samt existensen av ett "mittblock" utan klar inriktning bidrar till att konservera klyftan mellan två kulturer.
Också Nacka kommun konstaterar att trots sin målsättning hamnar SÖ i ett förslag till gymnasieskola som innehåller dels ett "treårigt teoretiskt gymnasium" dels en "treårig yrkesskola" och dels en "treårig social/estetisk normalskola".
R-VUX anser att en förändring i gymnasieskolans organisation kräver en motsvarande översyn av komvux organisation, vilket inte har beaktats. R-VUX förutsätter att en sådan översyn snarast görs i samordnande syfte.
1.3 Strukturen Prop. 1990/91:85
Det stora flertalet remissinstanser har endast få invändningar mot den tjnaga i
föreslagna strukturen för en ny gymnasieskola.
Ett antal remissinstanser föreslår en gymnasieorganisation som mer tydligt, men ingalunda enhetligt, avviker från förslagens.
Oftast gäller del linjestrukturen, i några fall utbildningens längd.
i.3.1 Utbildningens längd
Gislaveds, Härnösands, Linköpings, Sundbybergs kommuner och TCO anser att gymnasiets samtliga utbildningsvägar skall kunna göras fyraåriga, om den enskilde eleven behöver förlängd utbildningstid.
Markarycb kommun vill ha kvar alternativet med tvåårig utbildning, både på yrkesförberedande och på social linje, för elever som inte är mogna för att gå tre år och för skoltrötta elever.
Statskontoret är tveksam till att utöka samtliga yrkesförberedande linjer med ett år.
Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller att en treårig studiegång för alla inte är en självklarhet. Åtskilliga elever skulle föredra en kortare utbildning som de senare kan komplettera inom gymnasieskolan, i arbetslivet eller inom komvux.
Länsskolnämnden i Malmöhus lån vill att skolan skall erbjuda eleverna möjlighet både till förlängd studiegång och till etappavgångar.
Flera remissinstanser föreslår både etappavgångar och förlängd studietid. Bl.a. Uppsala kommun konstaterar att det skall vara en rättighet och inte en skyldighet för eleven att studera tre år. Kommunen föreslår en form av etapputbildning oberoende om utbildningen är teoretiskt inriktad eller yrkesinriktad.
Vårgårda kommun föreslår att det skall finnas möjlighet till kortare yrkesutbildning vid sidan av den nya linjestrukturen exempelvis inom den kommunala vuxenutbildningens område.
SAF anser att yrkesutbildningen måste kunna avslutas efter antingen fyra, fem eller sex terminer. Det beror på de skilda behoven inom olika yrkesområden, en del elevers önskan att snabbt komma ut i förvärvsarbete samt kommunernas ekonomi.
Länsskolnämnden i Kronobergs lån anser att på vissa yrkeslinjer är en ettårig utbildning i skolan tillräcklig varefter näringslivet helt bör ta över den fortsatta yrkesutbildningen.
Syndikalisterna kräver att de tvååriga linjerna med allmänt innehåll får finnas kvar. med möjligheter till studier för ett kompletterande tredje år. De kräver också att beslut ej tas angående de tvååriga yrkesutbildande linjernas borttagande, förrän konsekvenserna av delta - ur ett utslagnings- och snedrekryteringsperspektiv - till fullo utretts.
2 Riksdagen 1990/91. I saml Nr 85. Bilagedel
1.3.2 Linjestrukturen Prop 1990/91:85
Majoriteten av remissinstanserna har inget att invända mot den föreslag- Bilaga 2
na linjestrukturen.
Några anser dock att det vore värt att pröva ett kursformat linjesystem. Ett system likt komvux.
Länsskolnämnden i Uppsala län, Västerviks kommun, SFL, SL, Elevorga- ■ nisationen i Sverige och DA KS - Föreningen för en demokratberande och aktiverande skola - föreslår att gymnasiet delas in i fyra eller fem breda sektorer.
Länsskolnämnden i Älvsborgs län och LO anser att yrkeslinjerna skall ha fem breda ingångar.
Länsskolnämnderna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Hallands och Västernorrlands län samt SAF anser att ett modul- eller kursformat system är att föredra.
Länsskolnämnden i Jönköpings län framhåller att det på den teoretiska utbildningen endast behövs två linjer.
Tyresö kommun avstyrker utredningens förslag och förordar att det nuvarande linjesystemet bibehålls på de studieförberedande linjerna. Motiveringen är att det annars blir svårt att upprätthålla kunskapsnivån på såväl HSE-linjen som NT-linjen.
1.4 Gymnasieskolans arbetsformer
Av de remissinstanser som yttrat sig om gymnasieskolans arbetsformer saknar några förslag om vad de ser.som angelägna förändringar av gymnasieskolans ämnesmål. arbetsorganisation och arbetssätt.
Flera länsskolnämnder bl.a. i Uppsala, Blekinge, Krbtianstads, Malmöhus, Örebro, Västernorrlands och Västerbottens län anser att det är nödvändigt att i en modern gymnasieskola också se över och modernisera arbetsformerna.
Botkyrka, Haninge, Hedemora, Gävle, Götene, Sundsvatb, Vallentuna, Västerviks och Östhammars kommuner. Svenska kommunförbundet, SACO och SAF är några bland de remissinstanser som konstaterar att SÖs förslag har en teknisk karaktär och menar att gymnasieskolans innehåll och arbetssätt borde ges .samma prioritet som den strukturella förnyelsen.
Upplands Väsby och Österåkers kommimer konstaterar att det organisatoriska greppet gör att en mycket viktig kritisk granskning och debatt uteblir om gymnasieskolans framtida mål, arbetsinnehåll, arbetssätt och arbetsformer.
TCO framhåller att gymnasieskolans arbetsformer måste anpassas till det nya kunskapsintensiva arbetslivet, och att arbetsformerna moderniseras men med beaktande av vad som sker i form av organisationsförändringar i arbetslivet.
1.5 Lärarfortbildning Prop. 1990/91:85
Ett stort antal remissinstanser påpekar att en grundläggande förutsätt- tJiiaga l
ning för en reformering av gymnasieskolan är att lärarkompetensen förstärks med en omfattande fortbildning.
Statskontoret anser att en förändring av lärarutbildningens inriktning och uppläggning är nödvändig för att de av statsmakterna fastslagna nya inriktningarna av den gymnasiala utbildningen skall kunna slå igenom fullt ut. Statskontoret understryker även behovet av att fortbildningen av lärare prioriteras i detta sammanhang. Det går inte endast att genom tillskott av nya lärare fullfölja den nya inriktningen. Det tar alltför lång tid innan förändringarna får genomslag.
SÖ anser att det är angeläget att godkända kursplaner kan föreligga för alla tre årskurserna innan utbildning på de nya linjerna startar. Likaså bör viss lärarfortbildning anordnas före införandet av de nya utbildningarna.
Många remissinstanser bl.a. UHÄ och SAF konstaterar att lärare och SYO-konsulenter kommer att ställas inför nya och mera krävande uppgifter.
Flera remissinstanser anser att det bör inrättas speciallärartjänster på gymnasieskolan.
1.6 Arbetsplatsförlagd utbildning (APU)
Många remissinstanser uttalar farhågor om svårigheten att få bra arbetsplatsförlagd utbildning. Bl.a. konstaterar länsskolnämnden i Södermanlands län att det inom vissa sektorer av näringslivet kan vara svårt att hitta erforderligt antal utbildningsplatser.
Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller att arbetsplatsförlagd utbildningar problematisk särskilt i glesbygd.
Flera instanser t.ex. Lidingö. Oxelösunds och Vallentuna kommuner anser att utredningstorslaget inte tar ställning till hur kommuner med ett enskligt och svagt utvecklat näringsliv skall klara behovet av den arbetsplatsförlagda utbildningen.
Länsskolnämnden i Jämtlands län och SAF samt flera andra instanser l)åpekar att det är angeläget att andelen arbetsplatsförlagd utbildning får variera inorh vissa ramar beroende på lokala förutsättningar.
Enligt några kommuner, bl.a. Linköpings kommun, har företrädare för arbetslivet framfört oro för att APU tillsammans med grundskolans prao. gymnasieskolans praktik samt studiebesök skapar en ansträngd situation för många företag.
Flera remissinstanser däribland .AMS och Stockholms kommun pekar på att finansieringsfrågan för den arbetsplatsförlagda utbildningen inte är löst. vilket medför att det är svårt att engagera små företag. Vidare pekar AMS på svårigheterna med att få bra kvalitet på den arbetsplatsförlagda utbildningen om företagen ser det som en uppoffring att ta emot elever. Risken blir att den arbetsplatsförlagda delen av utbildningen får en låg status och kvalitet.
19
Länsskolnämnden i Västmanlands län m.fl.. däribland Solna och Stock- Prop 1990/91'85
liolms kommuner framhåller att ansvaret för gymnasieutbildningen vad Bilaea 2
gäller APU bör delas mellan skolan och företagen.
Stockholms kommun konstaterar att för att APU skall fungera fordras att såväl privata som offentliga arbetsgivare känner ansvar för gymnasieskolans yrkesutbildningar. Försöksverksamheten har visat att så inte alltid är fallet.
Länsskolnämnden i Västmanlands län, Borlänge och Solna kommuner anser att ett oeftergivligt krav från skolans sida måste vara att företagen avsätter utbildade handledare och att företagens produktions- och leveranskrav inte negativt påverkar elevernas arbetsplatsförlagda utbildning.
Bl.a. Mölndab, Sala, Trollhättans, Växjö och Örebro kommuner påpekar att det krävs ett omfattande informationsarbete för att arbetslivets medverkan skall fungera. Översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen (ÖGY)-försöken har visat att medan arbetslivets organisationer varit väl insatta i krav och förväntningar, så har de enskilda arbetsplatserna inte fått mycket information.
Göteborgs, Ystads och Österåkers kommuner ser svårigheter med att passa in skolans utbildningsmoment i företagens produktion.
Flera instanser påpekar att det är svårt att få företag att utbilda elever på företagens dyra och moderna utrustning.
Från bl.a. Kalix och Marks kommuner framhålls att företag som har modern utrustning, är tvingade att använda den fullt ut för att få förräntning på sina investeringar. Det kan leda till att den företagsförlagda undervisningen inte får önskad kvalitet. Företagens möjligheter att erbjuda arbetsplatsförlagd utbildning kan också skifta från år till annat.
Höörs kommun påpekar att vissa branscher redan deklarerat att det inte kommer att finnas utrymme för utbildning på arbetsplatserna.
Etfuckets Centrala Yrkesnämnd konstaterar att på de orter man bedriver ÖGY-försök har kommunerna inte lyckats ge kvalificerad arbetsplatsförlagd utbildning och föreslär att utbildningen för elektriker görs om så att eleverna får miljöpraktik under de två första åren.
1.7 Överlevnadsfrågor
Ftt 60-tal remissinstanser kommenterar överlevnads- och miljöfrågorna.
7'CO konstaterar att miljökunskapen är lika viktig för alla gymnasieelever både i deras egenskap som människor och samhällsvarelser som i deras framtida yrkesroller.
Flera instanser bl.a. Falköpings och Örebro kommuner, LO, RHS, Lidingö rniljögrupp. Svenska Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna i Sollentuna hävdar att kraftfulla insatser för miljön är nödvändiga för vår överlevnad och förordar att miljöfrågorna integreras i undervisningen.
Länsskolnämnden i Gotlands län och Kungliga Vetenskapsakademien anser att gymnasieförslaget nästan helt bortser från de allvarliga ekologiska och miljömässiga faktorer som dagens ungdom har att ta ställning till under sin kommande yrkesverksamma tid.
20
Miljökunskap bör bli ett obligatoriskt ämne på alla linjer föreslår bl.a. Prop 1990/9185
Statens Naturvårdsverk, Ungdomens Miljöriksdag och Naturskyddsföre- Bilaga 2
ningen i Gävleborgs län.
Miljödelegationen Västra Skåne konstaterar att miljön fortfarande förefaller vara oupptäckt i skolvälden - trots att hela omvärlden, inklusive industrin, nu prioriterar miljömedvetenhet och kunskaper.
1.8 Samläsning - samverkan
Ett 30-tal remissinstanser föreslår samläsning, samverkan med kommunala vuxenutbildningen (komvux) och AMU. TCO, SAF, RHS och Skola-Arbete-Utredningen förordar detta samarbete för att bättre utnyttja lokaler, material och resurser.
En del remissinstanser t.ex. länsskolnämnderna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus län samt Glesbygtbdelegationen förordar samverkan med samtliga utbildningsformer såsom AMU. komvux. folkhögskolor och studieförbund.
Länsskolnämnden i Kalmar län, Härryda och Ljungby kommuner samt Blekinge läns landsting förordar en regional samordning vad gäller i första hand yrkesutbildningarna.
Förslag att i den framtida gymnasieskolan blanda gymnasieelever och vuxenstuderande i samma utbildning kommer från bl.a. Osby, Torsås, Ange och Östhammars kommuner.
Flera remissinstanser, däribland Kungälvs, Nyköpings och Pajala kommuner, är av den åsikten att samläsning över både årskurserna och ämnesgränserna ger bättre helhetssyn på kunskaper och är ett effektivt resursutnyttjande.
1.9 Bransch- eller "resurs"-skolor
Flera av remissinstanserna anser att det system med bransch- eller "re-surs"-skolor som utbildningsdepartementet skissat är intressant och borde vidareutvecklas.
Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund finner det resonemang som förts om "resurs"-skolor intressant, inte minst mot bakgrund att ge utbildning i udda och hotade hantverk.
1.10 Lärlingsutbildning
Ett antal remissinstanser bl.a. Borlänge, Ludvika, Mora, Nacka, Sala och Sollentuna kommuner, Svenska kommunförbundet, TCO och LR önskar behålla möjligheten med gymnasial lärlingsutbildning som ett komplement till de reguljära studievägarna. Denna utbildningsform är nödvändig för att tillgodose små yrkesområden.
2 Yrkesutbildningen Prop. i990/9i:85
Bilaga 2 2.1 Linjestrukturen
Flertalet av remissinstanserna anser att den föreslagna linjestrukturen väl svarar mot yrkeslivets förändringar.
Några remissinstanser vill ha bredare linjer. Ett fåtal förordar annan linjestruktur.
Statskontoret anser att den föreslagna linjestrukturen är alltför specialiserad och blir därigenom också rigid i förhållande till en arbetsmarknad som snabbt behöver anpassas till förändringar.
Bland dem som anser att yrkesutbildningens linjer skall vara bredare är LO. som anser att SÖs förslag på den yrkesinriktade utbildningens struktur inte möter elevernas och samhällets behov. LO hävdar vidare att det som SÖ har ski.ssat om förändringar i samhälle och arbetsliv endast föga återspeglas i förslagen till ny struktur för den yrkesinriktade utbildningen. Den framtida linjestrukturen bör enligt LO bestå av fem breda ingångar.
Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser också att en modell med fem ingångar vore värd att pröva.
Ett antal remissinstanser bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala, Kristianstads, Älvsborgs, Västernorrlands och Norrbottens län, Jokkmokks, Malungs, Osby, Skellefteå, Strängnäs, Tingsryds, Upplands Väsby och Vans-bro kommuner samt Sveriges Socialdemokratbkä Ungdomsförbund (SSU) förordar färre och bredare ingångar.
Bl.a. Arvidsjaurs och Härjedalens kommuner vill ha färre och bredare ingångar. De anser att SÖs föreslagna linjestruktur inte tillgodoser de små skolornas behov.
Länsskolnämnden i Kristianstads län an.ser att linjesystemet bör avvecklas successivt med hänsyn till de kommunala bindningar investerings-mässigt m.m.. som finns till linjerna och osäkerheten i bedömningar av framtidens krav på gymnasieskolan.
Länsskolnämnden i Vusternorrlands län hävdar att de flesta ingångarna i princip är samma studievägar som finns i nuvarande linjesystem vilket medför att eleverna måste göra sitt yrkesval redan i grundskolan. Nämnden anser att antalet ingångar bör minska ytterligare redan på kort sikt.
Göteborgs kommun hävdar att bredare ingångar medför att eleverna har större möjligheter att göra ett säkrare och mer målmedvetet studie-och yrkesval.
Uppsala kommun förordar att ingångarna görs färre och bredare. En sådan minskning, anser kommunen, kan bl.a. ge större möjligheter till byten mellan linjer samt bättre tillfredsställa arbetsmarknadens behov av rörlig arbetskraft.
Några remissinstanser, bl.a. sociabtyreben, länsskolnämnderna i Skaraborgs och Värmlands län, Borlänge, Botkyrka, Halmstads, Karlstads, Malmö och Mora kommuner anser att den föreslagna linjestrukturen på kort
22
sikt är acceptabel, men att målet för en reformering av gymnasieskolan Prop 1990/91'85
bör vara att i ännu högre grad bredda ingångarna. Bilaga 2
Länsskolnämnden i Kronobergs län konstaterar att den föreslagna linjestrukturen som princip för organisationen av gymnasieskolan sannolikt är en lösning på kort sikt. Linjestruktur som organisation har en tröghet och länsskolnämnden anser därför att på längre sikt är det önskvärt med en mer kursrelaterad utbildning.
SAFs Allmänna Arbetsgivarförbund framhåller också att framtidens yrkesutbildning inte kan byggas upp kring ett stelbent linjesystem som hindrar flexibilitet, utan utbildningssystemet måste utvecklas så att det snabbare än i dag kan förändra innehåll och inriktning på yrkesutbildningen.
Några få remissinstanser uttalar farhågor om att ingångarna blir för breda.
Bl.a. SAF tar bestämt avstånd från varje form av blockindelning. En blockindelning, enligt SAF. blir alltid konstlad och blocken blir för stora för att kunna representera naturliga samband."Breda ingångar" kan vara motiverade inom några branscher (verkstad, bygg och process) medan "smala ingångar" är motiverade i andra anser SAF.
Härnösands kommun konstaterar att det ställs krav på skolan, framför allt från de mindre företagen, att ungdomar som kommer ut i näringslivet skall ha relativt omfattande specifika yrkeskunskaper så att de med mycket kort introduktionsperiod kan ingå i produktionsgrupperna.
Lerums kommun anser att ett första gemensamt år inte behöver gälla alla linjer och att en klar yrkesprofil skall finnas redan i årskurs ett.
Plåtslageriernas Riksförbund menar att hänsyn också måste tas till de yrkesområden som är så speciella att ett gemensamt första år ej ger någon inlärning i karaktärsämnet.
Bergaskolan i Eslöv påpekar att motivationen hos eleverna kan försvinna om det blir en alltför bred och allmänt hållen ingång i gymnasieskolan.
2.2 Bredd/specialisering
Nästan samtliga remissinstanser anser att de föreslagna utbildningsvägarna med avseende på bredd/specialisering väl svarar upp mot förväntade krav på bredare baskunskaper.
Några remissinstanser är av annan uppfattning.
Landstingsförbundet anser att grundläggande utbildning skall ge en sådan kompetens att en person efter normal inskolning på arbetsplatsen skall kunna utföra arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården.
Länsstyreben i Kalmar län ställer sig tveksam till om svenskt näringsliv verkligen är i behov av yrkesutbildade generalister. Länsstyrelsen konstaterar vidare att det kommer att behövas yrkesarbetare med specialkunskaper och med en djupare utbildning än i dag.
Småföretagens Riksorganisation hävdar att gymnasieskolan skall ge en grundläggande yrkeskunskap och inte utbilda generalister. Generalistut-
23
bildning leder till uttunning av yrkesinnehållet och kan vara förödande Prop 1990/91'85
för vissa branscher. Bilaga 2
Bl.a. länsskolnämnden i Kristianstads län, Varbergs och Sundsvalb kommuner konstaterar att det stora antalet "utgångar" tyder på att arbetsmarknadens parter kanske haft för stort inflytande över förslaget. Kravet på bred generaliserbar yrkeskunskap rimmar illa med flera av de smala "specialistutgångarna".
Några bl.a. Skövde kommun, SAF och LO anser att vad beträffar bredd/specialisering inom yrkesämnet bör detta bedömas från bransch till bransch. För rent hantverksmässiga utbildningar kan specialisering och färdighetsträning inte nog understrykas.
Olofströms kommun menar att förslaget är ologiskt uppbyggt, genom att linjer i högre årskurser grendelas dels i yrkesområden, dels till renodlade yrkesbefattningar.
Bl.a. Lycksele kommun påpekar att skolan måste vara uppmärksam på att inte yrkesområdet blir så smalt att eleverna får svårt att välja arbete.
2.3 Grenar och varianter
Majoriteten av remissinstanserna anser att man måste begränsa antalet skisserade grenar och varianter på yrkeslinjerna.
Flera remissinstanser bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Jönköpings och Norrbottens län. Botkyrka, Kungälvs och Österåkers kommuner, SACO samt Sveriges skolledarförbund konstaterar att få skolor och regioner i landet kan erbjuda mer än enstaka grenar eller varianter i högre årskurser. Elevunderlaget räcker inte.
Andra t.ex. länsskolnämnderna t Södermanlands och Jämtlands län, Kungsbacka, Olofströms, Pajala, Ystads och Ange kommuner anser att det stora antalet utgångar inte svarar mot de generella kunskaper som kommer att behövas i framtiden. Man bör också sträva efter att den treåriga utbildningen kan fullföljas på hemorten.
Gällivare kommun anser att antalet utgångar skall begränsas. Graden av specialisering minskar visserligen, men bredare utgångar möjliggör bibehållandet av yrkesutbildning i glesbygd.
Bl.a. Göteborgs kommun anser att antalet utgångar bör begrän.sas ytterligare så att realistiska valalternativ kan erbjudas.
Hudiksvalb och Malungs kommuner föreslår att antalet utgångar begränsas ytterligare, men att möjlighet bör finnas att i viss mån, och inom rimliga kostnadsramar, anpassa modulernas innehåll till lokala förutsättningar och behov.
Stockholms kommun fastslår att ett fåtal utgångar ger en ökad bredd på utbildningen och ger ett bättre resursutnyttjande i och med att klasserna blir välfyllda.
Gotlands kommun anser att ytterligare reduktion av antalet linjer inte bör ske. Skillnaderna mellan linjernas innehåll är så betydande att etl eventuellt sammanförande skulle minska yrkesinriktningen.
24
Några bl.a. länsskolnämnden i Blekinge län, Stockholms, Uppsala, Jön- Prop. 1990/9185
köpings, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värm- Bilaga 2
lands, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens läns landsting och Bohuslandstinget samt TCO anser att omvårdnadslinjens utgångar hör begrän.sas.
TCO konstaterar att i förslaget är linjerna många och smala på den varuproducerande sidan men få och breda på den tjänsteproducerande.
2.4 Rekryteringsmönster
De flesta remissinstanserna anser att de föreslagna studievägarna inte kommer att påverka rekryteringsmönstret vad gäller könsfördelning och fördelning utifrån social bakgrund.
Länsskolnämnden i Värmlands län, länsstyreben i Västmanlands län. Filipstads och Västerås kommuner anser att det är främst förändringar på arbetsmarknaden som ger positiva resultat på könsfördelningen.
Länsskolnämnden i Kronobergs län menar att de värderingar som styr valen av studievägar påverkas i första hand av faktorer utan inflytande från skolvärlden.
Länsskolnämnden i Norrbottens län anser att utbildningsvägarna knappast är tillräckligt breda för att det skall bli radikala förändringar av rekryteringsmönstret.
Upplands Väsby kommun fastslår att breda ingångar kan rekrytera både flickor och pojkar, men att det viktigaste är attityder, arbetssätt och ar-hetsformer och inte studieorganisatoriska lösningar.
Bl.a. Klippans, Ljusdab, Marks och Vetlanda kommuner samt Kronobergs läns landsting anser att könsfördelningen kan påverkas positivt genom de föreslagna linjestrukturerna med bredare utbildningsvägar och med flera teoretiska ämnen.
När det gäller rekrytering utifrån social bakgrund hoppas t.ex. länsskolnämnderna t Malmöhus, Ätvsborgs och Västmanlands län samt Malmö, Sigtuna och Umeå kommuner att den kan påverkas fördelaktigt genom att yrkesutbildningen fått högre status.
2.5 Yrkesutbildningens tillgänglighet
När det gäller tillgängligheten av yrkesutbildning vid minskat elevunderlag - särskilt på mindre orter, har flertalet remissinstanser synpunkter på förslaget.
Flera remissinstanser bl.a. socialstyrelsen, länsskolnämnden i Norrbottens län. Bodens, Filipsiads, Hässleholms, Kalix, Kristinehamns, Lindesbergs. Ljusdals, .Vfalmö. Piteå, Skövde och Sundbybergs kommuner samt LO och LR framhåller att det är bra att eleverna kan stanna kvar på hemorten under första utbildningsåret, men tillgängligheten på vissa grenar och varianter blir. enligt förslaget, knappast bättre än nu under det andra och tredje året.
25
Några t.ex. länsskolnämnden i Västerbottens län och Växjö kommun fö- Prop 1990/91 85
reslår att små gymnasiekommuner bör ges frihet inom ramen för Bilaga 2
klass/'linje, anordna de grenar och varianter som de utifrån lokala förhållanden kan genomföra.
Bl.a. länsskolnämnderna i Hallands och Göteborgs och Bohus län samt Varbergs och Asele kommuner anser att färre ingångar hör öka tillgängligheten av utbildningen om detta kombineras med en så sammanhållen årskurs två som möjligt.
En del remissinstanser t.ex. länsskolnämnderna i Jönköpings, Kronobergs och Jämtlands län, Trollhättans och Valdemarsviks kommuner förespråkar breda ingångar och samläsningsmöjligheter mellan årskurserna.
Småföretagens Riksorganisation föreslår att om den egna gymnasieskolan saknar utbildning för någon yrkesinriktning skall eleven kunna få denna utbildning på hemorten under förutsättning att arbetslivet på orten kan erbjuda den praktiska delen av yrkesutbildningen. Den teoretiska utbildningen kan eleven få via distansundervisning, på ett "resurscenter" eller hos AMU.
SAF hävdar att gymnasieskolor med gemensamma utbildningsinstitutioner ger större flexibilitet och tillgänglighet, speciellt i kombination med lokalt arbetsplatsförlagda utbildningsdelar och med branschskolor.
SAF m.fl. påpekar att det kan vara förrädiskt att tro att breda ingångar är lösningen på tillgängligheten. Utlovade grenar och varianter kanske inte kan komma till stånd på grund av för få elever.
Ett antal remissinstanser hävdar att antalet utgångar på yrkeslinjerna måste begränsas.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Värmlands och Kopparbergs län, Borlänge, Eksjö, Kristianstads, Kungsbacka, Kungsörs, Köpings, Ludvik, Luleå. Lycksele, Pajala och Umeå kommuner samt Hallands, Västmanlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns landsiing hävdar att förslaget fortfarande har för många linjer och varianter för att gynna mindre orter.
Länsskolnämnden i Blekinge län tillägger att breda utgångar ur gymnasieskolan underlättar för de små gymnasieskolorna att behålla sina elever, ger ett bättre studieklimat och ger eleverna större valmöjligheter på arbetsmarknaden.
Länsskolnämnden i Västernorrlands län konstaterar att en struktur med mänga utgångar är en klar nackdel för organisationen redan på medelstora orter.
Örebro läns landsting påpekar att antalet utgångar bör begränsas i förhållande till förslagen eftersom tillgängligheten till yrkesutbildningen på mindre orter annars kan äventyras.
Halmstads kommun fastslår att om utgångarna hålls vid rimligt antal, samarbetet med näringslivet fungerar och - när behov uppstår - möjlighet ges att utvidga den skolförlagda utbildningen, bör inte konsekvenserna bli alltför svåra.
Några remissinstanser förordar en regional samplanering av yrkesutbildningen.
26
Länsskolnämnderna i Uppsala och Skaraborgs län, Fagersta, Götene, Ha- Prop 1990/9V85
ninge, Härryda, Jönköpings, Marks, Söderhamns, Uddevalla, Vansbro, Bilaga 2
Västerås och Ange kommuner, Jönköpings och Kronobergs läns landsting, Sveriges skolledarförbund, SFL samt SL betonar att konsekvenserna av förslagen bör bli positiva om man bedriver en förutsättnings- och prestigelös. lokal och regional utbildningsplanering framför allt när det gäller årskurs två och tre.
Länsskolnämnden i Västmanlands län anser att länsskolnämnderna bör få i uppdrag att fördela utbudet av utbildningar i länet, så att så många utbildningar som möjligt blir tillgängliga för eleverna.
Bl.a. Marks och Vansbro kommuner tillägger att länsskolnämnderna aktivt måste medverka vid planering av studievägar så att inte kommuner konkurrerar med varandra om samma utbildning vid vikande elevunderlag.
Bl.a. Södertälje kommun och Svenska kommunförbundet hävdar att det kommer att bli svårt att kunna tillgodose årskurs ett-elevernas önskemål av grenar i årskurs två och tre resp. varianter i årskurs tre. Genom konkurrens om platserna till högre årskurs kan den egna kommunens elever slås ut av sökande från andra kommuner.
Länsskolnämnderna i Stockholms och Malmöhus län m.fl. påpekar alt en linje med bred ingång och flera utgångar riskerar att på en ort med litet elevunderlag bli en linje med bred ingång och en eller ingen utgång.
Kopparbergs läns landsting slår fast att minskat elevunderlag under alla omständigheter kommer att påverka organisationen hur den än konstrueras. Nackdelarna finns i ett alltför förgrenat utgångssystem.
2.6 Ökat utrymme för allmänna ämnen
Förslaget att öka utrymmet för allmänna ämnen på bekostnad av arbetsplatsförlagd utbildning i årskurs tre har av flertalet remissinstanser mottagits positivt.
Även avvikande synpunkter har framförts bl.a. av länsskolnämnderna i Uppsala och Jämttands län, Borlänge, Haninge, Klippans, Köpings, Sandvikens och Södertälje kommuner, Krbtianstads läns landsting, Sveriges skolledarförbund samt Fredrika Bremerskolan i Haninge. Dessa anser att allmänna ämnen inte utan vidare bör ges större utrymme på karaktärsämnets bekostnad. Det kan medföra vissa problem med motivationen för elever med svårigheter och för skoltrötta elever.
Bl.a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Karlshamns kommun. SAF och Småföretagens Riksorganisation avstyrker en generell utökning av allmänna ämnen på bekostnad av utrymmet för karaktärsämnet - arbetsplatsförlagd utbildning inkluderad.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län samt Skövde kommun framhåller att det är tveksamt att belasta svaga elever med mer allmänna ämnen och föreslår utökad studiekurs för dem som så önskar.
27
Botkyrka kommun påpekar att arbetsplatsförlagd utbildning är viktig, Prop 1990/91'85
dels för att tillvarata den teknik och det kunnande som företagen har. Bilaga 2
dels för den motivation som arbetsplatsförlagd utbildning ger eleverna -inte minst de skoltrötta.
Gotlands och Uddevalla kommuner an.ser att det skall vara 60% arbetsplatsförlagd utbildning i årskurs tre. De allmänna ämnena bedöms vara lättare att komplettera än yrkesämnena.
Hällefors kommun är tveksam till förslaget eftersom den arbetsplatsförlagda utbildningen ofta ger linjen dess karaktär. Med mer tid för allmänna ämnen riskeras också en utslagning av elever med föga intresse för teoretiska studier.
Några t.ex. Gävle och Halmstads kommuner tillstyrker 50% arbetsplatsförlagd utbildning under förutsättning att den frigjorda tiden utnyttjas till undervisning i yrkesämnen på skolan.
Hedemora och Trollhättans kommuner m.fl. fastslår att det redan i dag ställs stora krav på kunnande i karaktärsämnena och anser därför att en timplaneminskning ej är tillrådlig.
Ett fåtal bl.a. Köpings och Örnsköldsviks kommuner tillstyrker 50% arbetsplatsförlagd utbildning om 10% av tiden anslås till bufferttid för speciella insatser för elevernas individuella behov i ämnen eller i s.k. nollmoduler i yrkesämnena.
Mölndals kommun anser att den tid som friläggs genom att den arbetsplatsförlagda utbildningen skärs ner till 50% bör användas till fördjupningsstudier enligt den modell som SÖ beskriver för H- och S-grenen.
Bl.a. Ljusdab, Lycksele och Upplands-Bro kommuner framför farhågor om utrymmet för allmänna ämnen ökar i årskurs tre att eleverna avbryter sin utbildning i gymnasieskolan och tar anställning hos arbetsgivare, som både betalar lön och svarar för kompletterande yrkesutbildning.
Kungsbacka kommun och Tekoindustrins Yrkesnämnd anser att behovet av allmänna ämnen är olika på olika linjer och att det därför borde finnas större flexibilitet beträffande utrymmet för dessa.
Några bl.a. Hässleholms kommun anser att det inte finns något behov av ökat utrymme för allmänna ämnen.
Motala, Piteå och Tranås kommuner m.fl. finner att en minskning av arbetsplatsförlagd utbildning innebär, vid mindre gymnasieskolor, en alltför dyrbar utbildning i allmänna ämnen p.g.a. att undervisningsgrupperna blir för små. Dessutom innebär förslaget att det uppstår ett ökat lokalbehov.
Bl.a. Sigtuna kommun och Landstingsförbundet vill att man avvaktar utvärderingen av ÖGY-försöken innan någon förändring görs.
2.7 Genomförandet
De flesta remissinstanserna anser att en reformering bör ske under första hälften av 1990-talet.
En del remissinstanser föreslår en mycket snabb reformering.
28 Statskontoret anser att en reformering av de yrkesförberedande linjer- Prop 1990/91:85
na är mycket angelägen varför en omfattande utvärdering av försöks- Bilaga 2
verksamheten inte bör avvaktas. Nödvändiga justeringar kan göras senare.
Ange kommim. Småföretagens Riksorganisation och Energibranschens Uibildningsråd AB anser att reformen snabbt bör införas på alla yrkestekniska utbildningar.
Länsskolnämnderna i Kalmar och Västmanlands län. Upplands Väsby och Örnsköldsviks kommuner föreslår att så snart tillräckligt underlag finns för att fastställa hur en ulbildningsväg skall vara utformad, bör den införas i hela landet samtidigt.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller att det vore önskvärt att reformeringen sker samtidigt för alla linjer 1993/94 eller 1994/95.
Bl.a. Jönköpings, Malmöhus och Norrbottens läns landsting anser att det är angeläget med snabbt genomförande av reformen. Det är olyckligt med gamla och nya utbildningar sida vid sida då det medför påfrestningar för verksamheten hävdar landstingen.
Många bl.a. länsskolnämnderna t Stockholms, Blekinge, Krbtianstads, .Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, Kungsbacka, Landskrona, Stockholms, Tranås och Västerås kommuner förordar ett successivt genomförande under första hälften av 1990-talet.
Några t.ex. länsskolnämnden i Blekinge län föreslår en successiv reformering under resten av 1900-talet.
Majoriteten av remissinstanserna bl.a nästan samtliga länsskolnämnder, Hagfors, Klippans och Vetlanda kommuner, Stockholms och Krbtianstads läns landsiing, SAF, LR, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning samt Bergaskolan i Eslöv anser att man bör avvakta utvärderingen av ÖGY-försöket för att skapa underlag för förbättringar.
Flera bl.a. länsskolnämnderna i Jönköpings, Värmlands och Kalmar län, Varbergs kommun samt Kristianstads läns landsting föreslår att ÖGY-försöken utviilgas ytterligare.
Svenska kommunförbundet anser att en viktig förutsättning för en framgångsrik reformering är att ett principbeslut som innehåller alla strategiska förutsättningar kommer relativt snabbt, men att huvudmännen och skolväsendet sedan får tid på sig att förbereda och informera eleverna.
Bl.a. länsskolnämnden i Gotlands län, Jönköpings och Upplands-Bro kommuner konstaterar att reformeringstakten är beroende av den kommunala ekonomin, en väl genomtänkt fortbildning av lärare och att arbetslivet helhjärtat ställer upp på reformen. Länsskolnämnden i Gotlands län tillägger att reformeringen bör kunna ske stegvis där den inledda verksamheten med försök inom olika utbildningsvägar successivt övergår i kontinuerlig form, och andra tillkommer efter hand.
Flera t.ex. länsskolnämnderna i Uppsala och Jönköpings län, Avesta, Borås, Gotlands, Katrineholms, Kungsörs, Lindesbergs, Lycksele, .Nyköpings, Sigtuna, Södertälje, Timrå och Östersunds kommuner anser att reformeringen kan ske i så snabb takt som samhällsekonomin tillåter.
29
3 De teoretiska linjerna Prop. i990/9i:85
Bilaga 2 3.1 Gemensamma ämnen - karaktärsämnen
flera remissinstan.ser har synpunkter på vilka ämnen som bör tillkomma i eller utgå ur gruppen gernensamma ämnen och gruppen karaktärsämnen.
De flesta t.ex. UHÄ, tio länsskolnämnder, länsstyrelsen i Malmöhus län. eu stort antal kommuner, SAF, SACO, TCO, Elevorganbationen i Sverige och Skola-Arbete-utredningen anser att datakunskapen skall utgå ur gruppen karaktärsämnen. Datakunskap kan integreras i andra ämnen.
Några bl.a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Gävle, Haninge, Mora, Motala, Simrishamns, Uppsala och Tranås kommuner föreslår en eventuellt två veckotimmar datakunskap i årskurs etl.
Ett fåtal bl.a. Hässleholms, Nynäshamns och Umeå kommuner anser att datakunskap bör vara ett tillvalsämne.
Många t.ex. flera länsskolnämnder, ett antal kommuner. Svenska kommunförbundet, SAF, TCO, Småföretagens Riksorganbaiion, Sveriges Verkstadsförening, LänsTeknikCentrum LTC, T4-skolornas rektorskonveni och Ingenjörsvetenskapsakademien IVA hävdar att ämnet teknik skall vara karaktärsämne på T-grenen.
Några bl.a. länsskolnämnden i Västerbottens län, Eksjö, Göteborgs, Lerums, Stenungsunds, Täby, Umeå och Österåkers kommimer föreslår att företagsekonomi blir karaktärsämne på HSE-linjen.
Flera bl.a. Katrineholms och Norrköpings kommuner. Riksförbundet för Hembygdsvård, Svenska Hbtorbka Föreningen, Svenska Humanistiska Förbundet, Historiska institutionen vid Göteborgs universitet, Kungl. Vu-lerheis Hbtorie och Antikvitets Akademien och Föreningen Norden m.fl. anser att historieämnet har behandlats för snävt i timplaneförslaget och vill att samtliga linjer tilldelas fler timmar, särskill HSE- linjen.
Länsskolnämnden i Värmlands län, Arboga, Borlänge, Forshaga, Höörs, Kalix, Karblads, Klippans, Mora, Nässjö och Stenungsunds kommuner. Bildlärarnas Riksförening, Bild och Ord Akademin, Riksföreningen Konst och Skola, Föreningen Svenska Masskommunikationsforskare och Svensk Form m.fl. föreslår alt de estetiska ämnena skall ingå i gruppen gemensamma ämnen.
3.2 Balansen humaniora - naturvetenskap
Endast ett fåtal remissinstanser har synpunkter på balansen mellan humaniora/samhällsvetenskap och naturvetenskap/teknik.
Flertalet remissinstanser bl.a. länsskolnämnderna i Stockholms, Skaraborgs och Värmlands län, Hagfors, Kungsörs, Köpings, Ljungby, Ludvika, .Nvköpings, Nynäshamns, Skövde, Stockholnis, Södertälje, Täby och Udde-
30
valla kommuner saml T4-skolornas rektorskonvent anser att det skall vara Prop 1990/9r85
mer teknik på NT- linjen. Bilaga 2
Några t.ex. Hudiksvalb, Katrineholms, Lindesbergs och Ljusdab kommuner, SAF och Sveriges skolledarförbund vill ha mer naturvetenskap/teknik på HSE-linjen.
Det bör vara mer humaniora/samhällsvetenskap på HSE-linjen anser bl.a. länsskolnämnden i Södermanlands län, Ljungby, Lycksele, Stenungsunds, Strängnäs och Tranås kommuner, LR och- Skola-Arbeteutredningen.
Det behövs mer humaniora/samhällsvetenskap på NT-linjen anser bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala. Hallands och Göteborgs och Bohus län, Arboga, Hagfors, Malmö och Tyresö kommuner.
3.3 Ämnesfördjupning
De flesta remissinstanser är positiva till principen om fördjupningsämnen i årskurs tre på E-, H- och S-grenen.
Länsskolnämnden i Norrbottens län, Piteå, Sigtuna och Ange kommuner m.fl. betonar att med tvärvetenskapliga studier kan en bätlre helhetssyn främjas.
Några bl.a. länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län och Uddevalla kommun föreslår att specialarbetet läggs ut i fördjupningsämnet.
SAF anser all möjlighet till fördjupning bör finnas i alla ämnen.
En del bl.a. Bodens, Eksjö, Filipstads, Hagfors, Hudiksvalls, Jönköpings, Kristinehamns, Lycksele och Tierps kommuner påpekar att på mindre gymnasieorter finns risken att utbudet av fördjupningsämnen blir begränsat.
Några t.ex. Ämåls kommun och LR anser att fördjupningsämnena bör utgå och ersättas av de ämnen som redan finns på linjen - historia, samhällskunskap, religion och filosofi..
3.4 Teknik som tillvalsämne
De flesta remissinstanser anser att det finns fler näck- än fördelar med att erbjuda teknik endast på tid för tillval i årskurs ett och två.
Bl.a. länsskolnämnderna t Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, Eksjö, Härnösands, Jönköpings, Kristianstads, Kristinehamns, Kungsbacka, Lindesbergs, Lycksele, Nynäshamns, Tyresö och Västerås kommuner anser att fördelen med att teknik finns som tillvalsämne är att elever som går på HSE- eller N-linjen har tillgång till ämnet.
Ludvika, Södertälje, Uddevalla och Örebro kommuner, SAF och T4- skolornas rektorskonvent hävdar att förslaget är oacceptabelt, och bör omprövas. ,
Några t.ex. statskontoret, länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs, Helsingborgs, Ljusdab och Olofströms kommuner, SFL, SL och Småföretagens Riksorganisation påpekar att det kan finnas en risk att
31
det blir en manlig och en kvinnlig indelning på linjerna och att det blir Prop 1990/9r85
pojkarna som väljer teknik som tillvalsämne. Bilaga 2
Bl.a. länsskolnämnderna i Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, Avesta, Eksjö, Hallsbergs, Haninge, Härnösands, Klippans, Kungsörs, Lerums, Lindesbergs och Nyköpings kommuner samt Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning anser att den föreslagna T-linjen inte kommer att ge tillräcklig teknisk kompetens och kunnande. Remissinstanserna anser också att elever som i årskurs tre väljer teknisk gren kommer alt ha olika förkunskaper i ämnet teknik vilket kan skapa problem.
Flera bl.a. Fagersta, Göteborgs, Hudiksvalb, Katrineholms, Marks, Mora, Nynäshamns, Pajala, Partille, Tyresö och Upplands-Bro kommuner anser att det är olyckligt att den tekniska utbildningen skall organiseras inom det fria tillvalets ram. Vidare anser man att problem kan uppslå om grupperna i teknik blir så små att tillvalet ej kan erbjudas saml påpekar också att förslaget innebär att det kan bli svårt att behålla hög lärarkompetens.
3.5 NT-linjens utbildningsprofil
Många bl.a. UHÄ, de flesta länsskolnämnder, ett stort antal kommuner, SAF, SACO, TCO, Sveriges skolledarförbund, SFL, SL, Skola-Arbete-uiredningen. Småföretagens Riksorganbaiion, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning, Kommunala yrkesnämnden (KYN), Sveriges Verkstadsförening, T4-skolornas rektorskonveni. Biologilärarnas förening och SAFs .-Mlmänna .Arbetsgivarförbund anser att den tekniska grenen på NT-linjen inte ger tillräcklig teknisk utbildningsprofil.
Länsskolnämnderna i Blekinge och Gävleborgs län, Avesta, Bodens, Götene, Klippans, Kristinehamns, Ljusdals och Pajala kommuner samt LR m.fl. konstaterar alt om eleven väljer all teknik som bjuds är den tekniska utbildningsprofilen tillfredsställande.
Ett fåtal bl.a. länsskolnämnderna i Blekinge och Hallands län, Hagfors och Motala kommuner anser att linjen är studieförberedande och inle behöver någon teknisk utbildningsprofil.
3.6 Grendelning
Majoriteten t.ex. flertalet länsskolnämnder, ett stort antal kommuner. Svenska kommunförbundet, SAF, Sveriges skolledarförbund, RHS, Skola-Arbete-utredningen, Sveriges Verkstadsförening, T4-skolornas rektorskonvent och Sveriges Socialdemokratbkä Kvinnoförbund (SSKF) anser att grendelning av de teoretiska linjerna skall ske i årskurs två.
Länsskolnämnderna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Avesta, Karlskrona, Klippans, Kristinehamns, Kungsbacka, Leksands, Motala, Nybro, Pajala, Piteå, Rättviks, Trollhättans, Varbergs och Ange kommuner samt LR delar SÖs förslag och anser att NT-linjen skall grendelas i årskurs tre.
32
Halmstads kommun m.fl. vill ha en samrnanhållen HS- och NT-linje i Prop 1990/91:85
tre årskurser. Bilaga 2
4 Förslag om två nya treåriga linjer i gymnasieskolan (SOU 1989:10)
4.1 Den sociala linjens profilering
Flera remissinstanser avstyrker förslaget om en treårig social linje då de finner att den inle är tillräckligt profilerad.
Bl.a. statskontoret, RRV, AMS, flertalet länsskolnämnder, länsstyrelserna t Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Väsiernorrlands län, eu stort antal kommuner, flertalet lancbiing, Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, SAF, LO, SACO. TCO, LR, Elevorganisationen i Sverige, Skola-Arbete-utredningen, Småföretagens Riksorganbaiion, KYN, SSU och Kooperativa Förbundet IKF) anser alt den treåriga sociala linjen inte behövs i den utformning som föreslås.
UHÄ, SÖ, tio länsskolnämnder, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs och Jämtlands län, eu stort antal kommuner, sex landsting, Sveriges skolledarförbund, SL, SFL, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning samt Vilhelmina Socialdemokratbkä Kvinnoklubb, Sveriges Förenade Studentkårer och SSKF m.tl. är positiva till den föreslagna treåriga sociala linjen.
4.2 Den sociala linjens inriktning mot fortsatt studie-eiler yrkesverksamhet
Rl.a. länsskolnämnderna i Uppsala, Blekinge, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län, etl 30-tal kommuner, Kristianstads läns landsting, SFL och SL anser att den föreslagna sociala linjen har en tillräckligt tydlig inriktning mot fortsatt studie- eller yrkesverksamhet.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län. Bodens, Gällivare, Kalix, Kungsbacka, Malmö, Täby och Vilhelmina kommuner menar att yrkesprofilen är för svag.
Andra t.ex. statskontoret, länsskolnämnderna i Stockholms, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, Filipstads, Gotlands, Hudiksvalb, Härnösands, Lindesbergs, Ludvika, Motala, Mölndals, Tierps, Torsby. Upptands-Bro och Västerås kommuner, Kopparbergs läns landsting, SAF och Småföretageris Riksorganisation hävdar att den föreslagna sociala linjen inte har en tillräckligt tydlig inriktning mol vare sig fortsatt studie- eller yrkesverksamhet.
33
3 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 85. Bilagedel
4.3 Den estetiska linjen som bas för vidareutbildning Prop. 1990/91:85
på det estetiska området Bilaga 2
En absolut majoritet av remissinstanserna anser att den föreslagna estetiska linjen kommer att fungera bra som förberedelse för fortsatt utbildning på det estetiska området.
4.4 Yrkesverksamhet direkt efter estetisk linje
Majoriteten av remissinstanserna anser att möjligheterna till en yrkesverksamhet direkt efter den estetiska linjen är små.
5 Lilla ramen
5.1 Tillgänglighet
Flertalet remissinstanser anser att den föreslagna fördelningen av kurser på olika skolformer kommer att ge en tillgänglighet till utbildning som kommer att vara oförändrad eller bätlre.
UHÄ tillstyrker principiellt förslaget, men tillägger att någon självklar gräns till uppdelning av studievägarna inte finns.
Några bl.a. länsskolnämnderna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västmanlands län, Höörs, Kalix och Sotenäs kommuner påpekar att om komvux får slörre rekryteringsunderlag och kan starta fler kurser blir tillgängligheten av utbildning större.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Uppsala, Göteborgs och Bohus. Gotlands, Malmöhus och Västerbottens län, Gislaveds, Göteborgs, Härnösands, Jönköpings, Kungsörs, Köpings, .Motala och Södertälje kommuner. SAF och LR konstaterar att tillgängligheten minskar för de kurser som överförs till högskolan.
Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller vidare att intresset från högskolans sida alt anordna motsvarande utbildningar kommer att vara myckel varierande. Till följd av rådande besluts- och planeringssystem är det ej heller sannolikt att det kommer att anordnas motsvarande kurser inom komvux.
Skövde kommun påpekar att komvux i mindre kommuner har svårigheter att regelbundet genomföra kurser med de kompetenskrav som flera påbyggnadsutbildningar har.
.Vdssjö kommun anser att komvux inle kan få tillräckligt elevunderlag för att klara denna typ av utbildning.
34
5.2 Regionalt marknadsanpassade kurser (RA-kurser) Prop. 1990/91:85
De flesta remissinstanserna anser att systemet med RA-kurser bör av- &
vecklas.
Småföretagens Riksorganisation anser att RA-kurser kan avvecklas om någon eller några moduler lämnas fria för lokal och regional anpassning.
T.ex. länsskolnämnden i Uppsala län, ett 20-tal kommuner, SAF, SFL, SL, Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning, Sveriges Verkstadsförening och SSKF menar att om behov uppstår måste möjligheten att anordna lokala och regionala kurser finnas kvar.
Bl.a. länsskolnämnderna i Älvsborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Kungsörs, Köpings och Motala kommuner, Skaraborgs läns landsting samt LR avstyrker förslaget om att avveckla RA- kurserna.
Oxelösunds kommun påpekar all om man avvecklar RA-kurser finns risk för att industrin bygger upp egna industriskolor.
Jönköpings kommun anser att RA-kurser bör finnas men att utbildningen bör ligga inom AMUs ansvarsområde.
5.3 Komvux mål och organisation
De flesta remissinstanser hävdar att det inte behöver ändras på målskrivningen och de organisatoriska formerna för komvux. om denna skolform får ansvaret för gymnasial utbildning utöver .sammanhängande linjer.
Däremot anser bl.a. länsskolnämnderna i Uppsala och Gotlands län, Kronobergs läns landsting samt Gotlancb, Krbtianstads, Ljusdab, Ludvika, Malmö, Mora, Söderhamns, Vansbro och Amåb kommuner att målskrivningen för komvux måste ändras.
LRF anser att målet att ge kompetensgivande yrkesutbildning inte är tillräckligt starkt och entydigt fastslaget för komvux.
Några bl.a. Bodens, Höörs, Kalix, Nynäshamns. Södertälje och Ange kommuner, Stockholms, Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs läns landsting anser att om komvux och gymnasieskolan integreras måste del ske omfattande organisatoriska förändringar inom komvux.
Ett flertal t.ex. länsskolnämnderna i Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län. flera kommuner, Kristianstad läns landsting, SAF, SFL, SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning anser att både målskrivningen och de organisatoriska formerna måste ändras om komvux skall kunna möta de krav som kommer att ställas på den i samband med en gymnasiereform enligt de föreslagna riktlinjerna.
35
5.4 Resursfördelning mellan gymnasieskolan, komvux prop. 1990/91:85
och högskolan Bilaga 2
Majoriteten av remissinstanserna biträder de föreslagna riktlinjerna för fördelning av resurser mellan gymnasieskolan, komvux och högskolan.
Några bl.a. länsskolnämnderna i Kalmar, Västernorrlands och Jämtlands län. Botkyrka, Haninge, Ludvika, Täby, Uppsala, Varbergs och Örebro kommuner samt Norrbottens läns landsting anser att en översyn bör göras av riktlinjerna för fördelning av resurser till huvudmännen. De anser att komvux kommer att behöva mer resurser än vad som föreslagits.
Överkalix kommun hävdar att för att ge gymnasial utbildning i glesbygd hög status och kompetens måste framlida komvux resurser prioriteras och än mer riktas till små kommuner och framför alll till kommuner som ej är gymnasieort.
Härnösands och Kramfors kommuner, LR och Småföretagens Riksorganisation anser att gymnasiet även i fortsättningen skall kunna erbjuda påbyggnadsutbildningar inom ett visst område t.ex. en ettårig teknikerutbildning som bygger på T- grenen.
LR avvisar den föreslagna uppdelningen och resursfördelningen.
Tidaholms och Amåb kommuner ifrågasätter om så mycket som 10% av lilla ramens årskursplatser skall överföras till högskolan.
6 Allmänt
6.1 Utbildningar som kan betraktas som personalutbildning
Ett litet antal remissinstanser har berört frågan om vilka utgångar på linjer resp. kurser mom lilla ramen som är så specialinrikiade att de i praktiken fungerar som personalutbildning.
Länsskolnämnderna i Jönköpings och Skaraborgs län menar att inom lilla ramen borde arbetsgivaren svara för följande utbildningar: Arbets-ledarkurser inom skog. Markbyggnadskurser inom trädgård, Tandlekni-kerkurser PU, Trav och galoppkurs för yrkesverksamma.
Jönköpings och Kalix kommuner samt Norrbottens läns landsting konstaterar att när det gäller yrkesutbildning är gränsen mellan det offentligas ansvar och arbetsgivarens svår att dra.
Halmstads kommun anser att de kriterier som SÖ använder för att definiera intern personalulbildning skall följas.
Höörs kommun anser att de flesta utbildningar inom områdena administration, ekonomi, datorkunskap och olika slags teknik samt turism kan betraktas som personalutbildning.
Kristianstads och Vansbro kommuner menar all inom linjerna är det vissa delar av vårdutbildningen som kan anses som personalutbildning.
36
Kristianstads kommun finner att även delar av frisöruibildningen och Prop 1990/91'85
kurser som Florislfortbildning 1.2.3 och 4, Bankservice, Franska för nä- Bilaga 2
ringslivet. Tyska för näringslivet och Reparation av elektroniska tidmätare är så specialinriktade att näringslivet skall ansvara för utbildningen.
Ludvika kommun anser att flera grenar inom blocket Bygg- och anläggningsproduktion t.ex. Rostskydd och Isolering samt vissa utgångar inom Träleknisk och Grafisk linje närmar sig området personalutbildning.
Bl.a. Tranås och Västerås kommuner samt SAF anser att ingen utbildning inom lilla ramen kan betraktas som personalutbildning.
6.2 Ekonomiska konsekvenser
Flertalet remissinstanser hävdar att gymnasieförslaget kommer att få betydande ekonomiska konsekvenser för både stat och kommun.
Flera länsskolnämnder, kommuner, föreningar och förbund anser att för de teoretiska linjerna blir kostnadsökningarna förmodligen marginella, men för yrkeslinjerna kommer del att bli betydande kommunala kostnader bl.a. behövs det fler lokaler och en uppdatering av utrustningen.
Några t.ex. länsskolnämnden i Västerbottens län, länsstyreben i Östergötlands län, Fagersta, Härnösands, Leksands, Luleå, Pajala, Rättviks och Vansbro kommuner framhåller att för små kommuner i glesbygd kommer förslagen att innebära ökade driftkostnader och kräver att dessa kompenseras i det nya statsbidraget.
6.3 Olika linjers tillvalsutrymme
En majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till att utrymmet för tillval är olika för olika linjer.
Några förordar samma antal timmar för tillval på samtliga gymnasielinjer för att bättre kunna utnyttja samläsningsmöjligheterna.
Länsskolnämnden i Skuruborgs län. Köpings och Tranås kommuner saml LR konstaterar att det vore önskvärt med lika stort utrymme för alla linjer, men förstår att det är svårt att åstadkomma samtidigt med tydliga linjeprofileringar.
6.4 Ambitionsnivån för tillval
De flesta remissinstanserna finner ambitionsnivån för tillval för hög, och att utfallet blir sämre på mindre orter.
Flera bl.a. länsskolnämnderna t Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands och Gävleborgs län. ett antal kommuner t.ex. Hagfors, Göteborg, Karlstad, Mark, Pajala och Trollhättan samt LR, SFL. SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning anser att utrym
37
met för tillval begränsas av elevunderlag, lokaler, lärarkompetens och Prop 1990/91'85
resurser. Bilaga 2
Några bl.a. Karlstads, Tranås och Amåb kommuner samt Sveriges skolledarförbund menar att även tjänstefördelning och schemaläggning sätter gränser för elevernas valmöjligheter.
Gotlands kommun hävdar att ambitionsnivån är för hög också för medelstora skolor. Del blir problem att ordna grupper i andra tillval än de prioriterade.
Kungsbacka kommun anser att om NT- och yrkeslinjerna hade mer tillvalsutrymme skulle även små orter klara ett bra utbud av tillvalsämnen.
Skövde och Stockholms kommuner menar att ambitionsnivån blir låg även i stora kommuner och att utfallet blir olika.
Några t.ex. länsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län, Hagfors, Härnösands, Ljusdab, Ludvika, Luleå och Pajala kommuner anser att små gymnasieorier måste garanteras resurser så att tillvalet inte blir alltför begränsat.
Eksjö kommun föreslår att en liten skolenhet på en mindre gymnasieort får möjlighet till lokal profilering. Elever inom en viss region, som vill ha tillvalet som den skolan erbjuder, kan söka till skolan.
Tierps och Upplands-Bro kommuner uttrycker farhågor att närbelägna större gymnasier kan konkurrera om elevunderlaget med ett bredare sortiment av tillvalsmöjligheter.
Ange kommun anser att det bör vara förbjudet för en elev att söka ulbildningsväg utanför sitt eget elevområde endast för tillvalet.
Västerås kommun menar att förslaget att elever på teoretisk linje skall kunna ha yrkestekniska moduler som tillval verkar vara en ren skrivbordsprodukt.
6.5 Lokala tillvalsämnen
Remissinstanserna tycker att det finns både för- och nackdelar med att skolstyrelserna fastställer lokala ämnen för tillval.
Flera bl.a. länsskolnämnderna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, eu antal kommuner t.ex. Hallsberg, Halmstad, Lindesberg, Mark, Skövde, Stockholm och Vetlanda samt Västerbottens läns landsting och LR anser att fördelar med lokala tillval är att skolan kan profilera sig.
Pajala kommun, SFL och SL m.fl. finner det positivt att kommunerna kan ta tillvara ortens personella och lokalmässiga tillgångar.
Bl.a. länsskolnämnden i Norrbottens län, Höörs, Ludvika, Pajala, Piteå och Täby kommuner samt Stockholms läns landsting anser all del är en fördel att beslut fattas så nära verksamheten som möjligt.
Karlstads, Katrineholms, Kungsörs och Nynäshamns kommuner m.fl. framhåller att det är stimulerande för elever att ha tillgång till ett lokall tillval.
38
Bl.a. Småföretagens Riksorganisation anser att det skall lämnas några Prop. 1990/91:85
fria moduler i läroplanen så att ulbildningen kan anpassas till det lokala Bilaga 2
näringslivet.
Tranås kommun anser att det är positivt att skolstyrelsen lokalt kan fastställa tillval för elever med specialintressen såsom idrott eller musik.
Statskontoret,, länsskolnämnderna i Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, flera kommuner t.ex. Gotland, Karbtad, Kungsör, Nynäshamn, Upplands Väsby och Vansbro saml Västerbottens läns landsting och Sveriges skolledarförbund påpekar att problem kan uppstå för elever som läser ett lokalt ämne och som byter skola/hemkommun under utbildningstiden.
Bl.a. länsskolnämnderna i Blekinge och Skaraborgs län saml Tierps kommun hävdar att gymnasieskolans ämnen skall fastställas centralt.
Några bl.a. Skövde och Söderhamns kommuner saml SSKF pekar på risken med att lokala tillvalsämnen kan bli ostrukturerade och sakna substans vilket kan försvåra undervisningen.
Bl.a. Västerås kommun, SFL och SL menar att de lokala tillvalen kan ha olika innehåll men likartad rubrik.
Länsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län påpekar att avnämarna har svårt all bedöma värdet av det lokala lillvalsämnet.
Några bl.a. Eksjö, Hudiksvalb, Jönköpings, Klippans och Varbergs kommuner anser all de lokala tillvalen kan vara resurskrävande.
T.ex. Pajala kommun är rädd för att det lokala ämnet kan få karaktären av etl "andra klassens" ämne.
Bl.a. Amåb kommun och LR framhåller faran med att de lokala ämnena kan bli för specialiserade på bekostnad av allmänbildande ämnen.
6.6 Tid för lektioner - tid för övrig verksamhet
En absolut majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget om tid för lektioner och tid för övrig verksamhet.
Bl.a. Halbbergs och Vansbro kommuner, SACO och LR anser att koncentrationsläsning och prov skall räknas som undervisningstid i ämnet.
Gotlancb kommun tycker alt det är bra med netiotid totalt sell, men alt man måste tillåla mindre variationer för varje ämne.
Kalix kommun tillstyrker förslaget, men anser att skoldagens längd bör ses över för att anpassas till ändringen.
Bl.a. Södertälje kommun menar all minsta antal lektioner per vecka måste fastställas.
Skellefteå kommun, SFL, SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning m.fl. avstyrker förslaget om uppdelning av tiden för olika verksamheter inom gymnasieskolans ram. Aktiviteter som brukar betecknas som schemabrylande är egentligen en del av undervisningen.
Länsskolnämnden i Krbtianstads län hävdar att med friare arbetssätt i skolan, i vilket allt skolarbete ingår i en helhet, behövs inte detaljregleringar.
39
Västerbottens läns landsting påpekar all varje skola är ansvarig för all Prop 1990/91 "85
uppsatta mål uppnås. Därför bör största möjliga frihet ges för alt klara Bilaga 2
detta utan detaljreglering.
Några bl.a. Hagfors, Lerums och Pajala kommuner anser att förslaget är svårt att genomföra. Samordnade timplaner minskar möjligheterna.
Katrineholms kommun avstyrker förslaget då det speglar en kunskapssyn som ej finns i läroplanen. Man kan ej skilja på olika slags kunskap i skolan. Del är en självklarhet att man skall minska leklionsborlfallet. Problemet bör avhjälpas genom färre obligatoriska skrivningar.
6.7 Fördelningen 160 resp. 18 skoldagar
Förslaget att tid motsvarande 160 dagar används för leklionsundervis-ning och minsl 18 dagar för övriga ulbildningsakiiviteter tillstyrks av de flesta remissinstanserna.
Bl.a. Filipstads kommun och Svenska kommunförbundet anser att förslaget med 18 dagar icke schemabundna aktiviteter är en bra konstruktion som eventuellt kan byggas ut.
Småföretagens Riksorganisation menar att del är bra för lärare och elever att veta hur många timmar man har till sitt förfogande. Kommer resurserna att reduceras är det "övrig" tid som skall minskas.
Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser att man kan förlänga skolåret om 18 dagar inte räcker till övrig verksamhet.
Några bl.a. Gotlands och Motala kommuner anser att de 18 dagarna måste planeras noga samt påpekar att olika klasser har olika många skrivtillfällen,
Sveriges skolledarförbund menar att det är onödigt med fördelning 160 resp. 18 skoldagar. Det väsentliga är att minsta lektionsantalet för ett ämne fastställs.
Många bl.a. länsskolnämnden i Stockholms län. Botkyrka, Falköpings, Hallsbergs, Kramfors, Olofströms och Sigtuna kommuner anser alt det behövs mer än 18 dagar till övrig verksamhet.
T.ex. Lerums och Pajala kommuner an.ser att den föreslagna regleringen av undervisningstiden kommer att skapa ytterligare låsningar av ■ schemat.
6.8 Praktik utanför lektionsramen
Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget om att förlägga praktik till tid utanför lektionsramen.
Härnösands och Lycksele kommuner anser att den ämnesanknutna praktiken mycket väl kan förläggas till tid utanför lektionsramen. Förslaget förutsäller dock att lärarresurs erhålls för uppföljningen.
Några bl.a. Amåb kommun och LR anser alt praktiken till viss del bör förläggas till lov, lärarnas studiedagar och ferier.
Etl antal t.ex. Katrineholms, Stockholms och Tranås kommuner, SFL, SL och Svenska Föreningen för Studie- och Yrkesvägledning menar att
ämnesanknuten praktik är en integrerad del i undervisningen och inte Prop 1990/91'85
bör förläggas till tid utanför lektionsramen. Bilaea 2
Länsskolnämnden i Kristianstads län är emot detaljreglering av skolarbetet.
7 Övrigt
7.1 Resurskrävande reformering
De flesta remissinstanser påpekar att en gymnasiereform kommer att vara resurskrävande vad gäller lokaler, utrustning och lärarfortbildning.
7.2 Barnomsorgsutbildning
Många remissinstanser saknar en studieväg för ungdomar som vill arbeta inom barnomsorgen eller fritidssektorn.
7.3 Handikappade elever
Ett antal remissinstanser saknar en diskussion i de olika utredningarna om handikappade - fysiska såväl som psykiska - elevers rätt och möjlighet till en gymnasieutbildning.
7.4 Invandrarelever
Några remissinstanser anser att det måste göras mer för elever med annat hemspråk än svenska. Dessa elever behöver ibland mycket stöd, hjälp och vägledning under sin gymnasietid
7.5 Studie- och yrkesvägledning
Flera remissinstanser anser att det behövs ökade syoinsatser av både lärare och speciell syopersonal.
7.6 Betyg
Ett antal remissinstanser anser att en samlad översyn av betygsfrågan bör göras i samband med gymnasiereformen.
41
7.7 Jämställdhet Prop. 1990/91:85
Remissinstanserna har berört jämställdheten ur olika aspekter: öiiaga
- utbudet vad gäller del individuella tillvalet i små resp. stora gymnasieskolor
- flickors val av gymnasielinjer
- mångfalden av varuproducerande. mansdominerade yrkeslinjer ~ rekryteringen till högskolan och studenternas sociala bakgrund.
42
Sammanfattning av skola-arbete-utredningens Prop. i990/9i:85
förslag Bilaga 3
Det kommunala uppföljningsansvaret har utretts av Skola-Arbele-utredningen (SOU 1989:113).
Huvudförslaget innebär en lagfäst rätt för ungdomar till gymnasial utbildning och ett särskill ansvar för kommunerna att främja gymnasial utbildning för ungdomar under 20 år. En lagbestämmelse om denna rätt bör enligt utredningen föras in i 3 kap. skollagen och ersätta den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 7 § lagen enligt vilken den som uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor har rätt all i mån av plats få utbildning i gymnasieskolan.
Ett tillägg föreslås också till den nuvarande bestämmelsen om uppföljningsansvaret i 3 kap 18 § skollagen varigenom en tydligare prioritering av utbildning inom uppföljningen bör göras. Dessutom föreslås all kommunernas skolplaner skall innehålla riktlinjer om uppföljningsansvarets mål och verksamhet.
Därutöver innehåller utredningen sammanfattningsvis följande förslag:
- Läroplanerna för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen bör omfatta mål och föreskriva verksamhet i form av kursplan för individuella utbildningsplaner för gymnasial utbildning.
- Elevernas förstahandsval till gymnasiet bör beaktas i större utsträckning.
- Prioriteringen av l6-17-åringar vid intagningen bör upphöra. Dessutom bör vårintagningen till vårdlinjen slopas.
- Bättre möjligheter bör erbjudas asylsökande L6-19-åringar att få praktik på arbetsplatser i samhälls- och arbetslivsorienterande syfte. De individuella utbildningsplanerna bör gälla även invandrar-flyktingungdomar och anpassas till dessas särskilda behov.
- Ett antal lokala projekt bör startas för handikappade inom ramen för individuella utbildningsplaner. Detta bör ske i nära samarbete mellan skolan, socialtjänsten och arbetsförmedlingen.
- Det nuvarande statsbidraget för uppföljningen bör schabloniseras och samordnas med driftbidragen för gymnasieskolan och komvux. Resurser bör därvid enligt förslaget beräknas särskilt för individuella utbildningsplaner. Inom resursramen föreslås att särskilda medel avsätts för kommunernas informations- och uppföljningsansvar.
- Slulligen betonas betydelsen av kompetent personal för uppföljningen och behovet av samordning av insatserna inom uppföljningen. Ingen förändring av sysselsättningsansvarel mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna föreslås.
43
Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1989:113) Ungdomars kompetens. Vägar in i framtidens kunskapssamhälle och rapporten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande.
Prop. 1990/91:85 Bilaga 4
1 Remissinstanserna
över nämnda betänkande har efter remiss yttranden avgivils av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), AMU-styrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB), statens arbetsgivarverk (SAV), länsskolnämnderna och länsarbetsnämnderna i Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, utbildningsenheten vid länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län, cenr trala studiestödsnämnden (CSN), statens invandrarverk, särskolekommittén (U 1989:08). barn- och ungdomsdelegationen (JU 1983:01), kom-munaliseringskommittén (C 1988:03), högskolan för lärarutbildning i Malmö, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges Akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Småföretagarnas riksorganisation. Riksförbundet Hem och Skola (RHS), De synskadades riksförbund. Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning, Stockholms, Botkyrka, Södertälje, Östhammars, Jönköpings, Nässjö, Oskarhamns, Karlskrona, Malmö, Hässleholms, Göteborgs, Härryda, Forshaga, Hällefors, Mora, Sandvikens. Timrå, Sundsvalls, Bergs, Lycksele, Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner samt personalen på Ungdomscenlrum Zinkensdamm.
2 Sammanfattning
Flertalet remissinstanser ställer sig bakom huvuddragen i utredningens förslag.
Remissvaren följer i stort sell de i remisshandlingen upptagna frågeställningarna.
1. Beträffande läroplansbundna individuella utbildningsplaner ställer sig flertalet positiva till dessa. Reservanterna uttalar farhågor för att utbildningsplanerna medför en sådan knytning till gymnasieskolan att uppföljningens .särart försvinner, med följd att också eleverna försvinner.
2. Möjligheterna att tillgodose ungdomarnas förstahandsval till gymnasieskolan tas emot positivt, men flera remissinstanser påpekar att det kan bli praktiska svårigheter att mer än marginellt öka intaget till förstahandsvalen. Många kommuner tar i dag in de flesta eleverna på teoretiska linjer på förstahandsvalet, medan möjligheterna till intag av alla
44
förstahandssökande till vissa yrkesutbildningar är begränsade. Dessa ut- Prop. 1990/91:85
bildningar är i första hand frisörlinjen, bygg- och anläggningsteknisk Bilaga 4
linje samt specialkursen reklam och dekoration. Av i första hand ekonomiska och arbelsmarknadsmässiga skäl är remissinstanserna tveksamma till en utökning av dessa utbildningsvägar.
3. Remissinstanserna är med några undantag positivt inställda till att ungdomar ges en lagfäst rätt till gymnasieutbildning och att hemkommunerna åläggs en motsvarande lagfäst skyldighet att främja gymnasieutbildning för ungdomar under 20 år. Några remissinstanser anser det vara onödigt att lagstifta om detla, då kommunerna klarar denna del ändå. Dagens prioritering av 16- och 17-åringar bör då också tas bort.
4. De flesta remissinstanserna anser alt uppföljningsansvaret skall föras in i kommunernas skolplaner. Reservanterna hävdar i första hand att innehållet i skolplanerna skall få beslulas av kommunerna själva.
5. Den föreslagna samordnade årliga resultatuppföljningen med uppgifter om hemkommunens 16-19-åringar i och utanför gymnasieskolan tillstyrks av en övervägande majoritet av remissinstanserna. Dock påpekas att uppgiftslämnandets omfattning inte får bli för stort för kommunerna.
6. De flesta remissinstanserna tror att resultatuppföljningen utgående från hemkommunen och inte gymnasiekommunen kan vara positiv, men en klarare gränsdragning mellan hem- och gymnasiekommun efterfrågas.
7. Remissinstanserna ställer sig i två läger beträffande förslaget om en oförändrad ansvarsfördelning mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna med individuella utbildningsplaner till 20-års åldern och övergång vid 18-årsåldern från skolans till arbetsförmedlingens ansvarsområde. Den ena linjen förespråkar att oförändrad ansvarsfördelning bibehålls, med hänvisning till bl.a. myndighetsålder och rätten att få fritt välja mellan skola och arbete. Den andra linjens förespråkare förordar att skolmyndigheten skall få behålla ansvaret ända upp till 20-årsåldern, av kontinuitets- m.fl. skäl. En stor enighet råder dock om del viktiga i ett samarbete mellan båda myndigheterna.
8. Förslaget om ett schabloniserat statsbidrag tillstyrks av de remissinstanser som kommenterat frågan.
9. Flera remissinstanser påpekar också att invandrar- och flyktingungdomarnas situation är alltför ytligt behandlad.
10. Utredningens förslag beträffande psykiskt och fysiskt handikappade elever tillstyrks överlag av remissinstanserna och flera betonar att dessa elever måste ges speciell uppmärksamhet.
11. Flickornas speciella situation inom uppföljning och gymnasieskola tas upp av flera remissinstan.ser. Dessa efterlyser åtgärder för att stödja de berörda flickorna.
12. Behovel av utökad syo för att kunna genomföra de individuella utbildningsplanerna framförs av några remissinstanser. Flera remissin stanser påpekar också att ökade syoresurser är av vikl för att ge eleverna en god grund för sina förstahandsval och därmed minska avhoppen från gymnasieskolan.
45
13. Förslagens kostnadsneutralitet ifrågasätts av flera remissinstanser, Prop 1990/91'85 samtidigt som avsaknaden av ordentliga kostnadsberäkningar påpekas. Bilaea 4
14. Ett flertal remissinstanser anser att enskilda kommuner inte själva ska träffa överenskommelse med en arbetsgivare om lönebidrag för ungdomsplats. I stället bör detta ske genom centrala avtal gällande för hela landet.
15. Remissinstanserna är mycket positiva till rapporten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande. Flera remissinstanser påpekar att rapporten är etl bra underlag för fortbildning inom hela skolväsendet och även utanför skolan, alltså inte enbart för uppföljningsverksamhe ten.
3 Läroplansbundna individuella utbildningsplaner
De flesta remissinstanserna stödjer utredningens förslag, innefattande bl.a. att de individuella utbildningsplanerna inte skall vara en studieväg och inte heller vara ett sökalternativ. Flera remissinstanser, framför allt kommuner, betonar i detta sammanhang vikten av att ta tillvara de positiva erfarenheterna av DELT A-försöket.
SÖ och SACO poängterar att möjligheter att fullfölja påbörjade studier skall finnas, såväl inom gymnasieskolan som inom andra skolformer. Flera kommuner, främst mindre, poängterar att de individuella utbildningsplanerna måste få genomföras med hjälp av både gymnasieskolan och andra skolformer. Timrå kommun noterar att en förutsättning är att åldersgränsen för vuxenutbildning ändras, så att yngre elever skall kunna delta i undervisningen.
AMU erbjuder sig att med sina erfarenheter av individuella utbildningsplaner bistå kommunerna genom att i samverkan med gymnasieskolan ställa upp med utbildningsresurser.
Länsarbetsnämnden i Norrbottens län och Bergs kommun förespråkar att de individuella utbildningsplanerna utarbetas i samverkan med arbetsförmedlingen och AMI.
Statskontoret efterlyser klara regler för vilka som skall erbjudas individuella utbildningsplaner, samt anser att inom utbildningsplanerna inte skall finnas möjligheter till både teori och arbele.
CSN betonar att för vissa ungdomar krävs särskilda individuellt utformade åtgärder och att det kan krävas ett extra år innan eleven är motiverad för en treårig gymnasieutbildning. CSN ser uppföljningsverksamheten som samhällets bästa instrument att rekrytera den allt mindre grupp ungdomar som inte går vidare till eller avbryter sina gymnasiestudier. Därför betonas starkt vikten av satsningar på uppföljningsverksamheten.
Statens invandrarverk menar att de individuella planerna förbättrar möjligheterna all ta hänsyn till elevernas varierande behov av stöd i språk och andra ämnen, och tillägger att för att leda till verklig valfrihet fordras att bra läromedel finns på många språk och lätt svenska.
46
Barn- och ungdomsdelegationen poängterar att kommunerna bör ha Prop 1990/91 85
stor frihet att utforma organisation och verksamhet inom ramen för det Bilaga 4
uppföljningsansvar som åvilar dem.
Högskolan för lärarutbildning i Malmö instämmer i huvudsak med utredningens förslag om läroplansbundna individuella utbildningsplaner som ett sätt att utveckla gymnasieskolan, men ställer sig tveksam till dessa som ett alternativ för flertalet uppföljningsungdomar.
Länsarbetsnämnden i Jämtlands län anser alt i arbetet med individuella utbildningsplaner bör även hänsyn tas till förändringar i den framtida arbetsmarknaden.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att kravet på individuella planer av mer formaliserad karaktär är för många elever orealistiskt och inbjuder till skenverksamhet. Nämnden ifrågasätter utredningens förslag att eleverna vid varje tidpunkt skall kunna övergå till reguljär studieväg och är tveksam till utbildningsplanernas bindning till den formella gymnasiekompetensen och föreslår all kommunerna själva skall få välja den organisation som bäst passar dem.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län framhåller att för uppföljningseleverna - som ofta är skoltrötta och inte färdiga att la långsikliga beslut om sin framtid - är det inle konstruktivt att införa ett skolliknande system. Även länsskolnämnden i Älvsborgs län betonar riskerna för att den treåriga studiegången i realiteten kan bli fyraårig, medan Forshaga kommun påpekar riskerna för att de treåriga utbildningarna och gymnasiein-riktade utbildningsplaner kan medföra en "utslagning från uppföljningen".
Länsskolnämnden i Blekinge län framhåller all individuella utbildningsplaner inte är tillräckliga åtgärder för de berörda ungdomsgrupperna, ulan en större flexibilitet med ett större utbud av alternativ är erforderliga. För vissa elever anser nämnden det nödvändigt med en "preparandkurs" innan det är meningsfullt att påbörja en gymnasielinje.
RHS anser att individuella utbildningsplaner också skall kunna användas för "smala" utbildningsvägar och därvid utgöra ett fullgott alternativ motsvarande gymnasieskolans övriga studievägar.
Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning anser all ungdomsuppföljningen bör vara ett sökalternativ.
Många kommuner betonar vikten av flexibilitet, individanpassning och okonventionella grepp vid upprättande och genomförande av utbildningsplanet na.
Forshaga kommun betonar att uppföljningsverksamheten inte får bli en gymnasielinje eller parallellsystem till gymnasieskolan.
Timrå kommun är tveksam till möjligheten att nå alla ungdomar, trots möjligheten till individuella utbildningsplaner.
Flera remissinstanser, framför allt kommuner, anser att elever vid inträde på gymnasielinje eller individuell utbildningsplan skall få tillgodoräkna sig kunskaper från arbetslivet.
Hässleholms kommun anser att det tydligare måste framgå vad de individuella utbildningsplanerna får innehålla saml kritiserar styrningen mot gymnasieutbildning.
47
4 Möjligheterna att tillgodose elevernas Prop. 1990/91:85
förstahandsval Bilaga 4
Huvudparten av remissinstanserna instämmer i förslaget om att öka ungdomarnas möjligheter att få sitt förstahandsval tillgodosett. Även slopande av nuvarande prioritering av 16-17-åringar tillstyrks, liksom borttagande av nuvarande start- och delningsial.
Flera remissinstanser påtalar att del är knappast möjligt att tillgodose samtliga förstahandsval. Stockholms kommun anser att den inte, med nuvarande samordnad intagning till gymnasieskolan i Storstockholm, kan öka intagningen på förstahandsvalet. Inte heller Göteborgs kommun anser sig kunna öka intagningen på förstahandsval.
Länsskolnämnden i Malmöhus län bedömer möjligheterna som små att genom lokala åtgärder tillgodose förstahandsvalen.
Sundsvalls kommun påpekar all hinder som lokaler, utrustning och pengar försvårar möjligheterna att tillgodose elevernas förstahandsval.
Örebro kommun menar att ändringar av intagningsreglerna kan öka möjligheten att ta in elever på deras förstahandsval.
Nässjö kommun anser att en ökad möjlighet till LA-kurser kan öka möjligheten att tillgodose förstahandsvalen, liksom om läriingsplatser får inrättas trots att gymnasieutbildning inom berört område finns på orten. Även andra kommuner förespråkar större lokal frihet i form av t.ex. lärlingsutbildning och inbyggd utbildning.
AMS, länsskolnämnden i Gävleborgs län och länsarbetsnämnderna i Värmlands, Jönköpings och Malmöhus län samt Södertälje och Lycksele kommuner anser att både ungdomarnas förstahandsval och arbetsmarknaden måsle beaktas för att inte utbilda till arbetslöshet.
Länsarbetsnämnden i Jämtlands lån är tveksam till att elevernas önskemål skall få styra inriktningen och dimensioneringen av utbildningsvägarna.
Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län anser att utökningen av antalet platser på de attraktiva yrkesinriktade linjerna bör vara marginella, och all avgörande för utökningarna skall vara ungdomars förutsättningar att klara studierna. Även arbetsmarknadsaspekter bör beaktas vid utökningar.
Oskarshamns kommun anser inte att argumenten för att styra elevernas val utifrån arbelsmarknadsskäl är hållbara. 1 stället är målet med all utbildning att ge en livslång grund för framtida lärande och anpassning till förändringar i samhället och på arbetsmarknaden.
Hässleholms kommun anser att många av uppföljningens elever är så skoltrötta att även intagning på förstahandsval inte medför någon större förändring av uppföljningsverksamheten. En minskning av antalet elever inom uppföljningen till hälften är därför helt orealistisk.
Länsarbetsnämnden i Jönköpings län och Malmö kommun motsätter sig borttagandet av vårintagningen till vårdlinjen.
Landstingsförbundet förordar att det även fortsättningsvis skall finnas möjligheter till flera intagningar till vårdutbildningen, dock inte styrt till nuvarande terminslid, utan mer flexibelt.
48
5 Lagfäst rätt till gymnasieutbildning Prop. i990/9i:85
Rila?a 4 Remissinstanserna är överlag positiva till att både ungdomarnas räll till
utbildning och hemkommunernas skyldighet att främja de egna ungdomarnas gymnasieutbildning lagfästs. Flertalet remissinstanser tillstyrker också borttagande av nuvarande prioritering av 16-17-åringar vid intagning till gymnasieskolan.
Statskontoret, utbildningsenheten vid länsstyrelsen i Norrbottens län, länsskolnämnden i Älvsborgs län, SACO, Småföretagens riksorganisation och Hässleholnis kommun betonar att valfriheten för eleven mellan studier och arbete måste få finnas kvar.
Statskontoret saknar en belysning av vad ansvaret innebär för de kommuner som saknar gymnasieskola.
CSN anser att det inför ett lagfästande av kommunernas utbildningsansvar är nödvändigl att ta ställning till var ansvaret för inackorderingstillägg och elevresor skall ligga och till vem stalsbidragel skall utbetalas.
Länsskolnämnden t Gävleborgs län ställer sig tveksam till att ge eleverna en lagstadgad rätt till gymnasieutbildning, då delta kan uppfattas som en rätt till förstahandsvalet. Även Lycksele kommun betonar all rätten till gymnasieutbildning inte får kopplas till förstahandsvalet.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län avvisar förslaget om lagstadgad räll till gymnasieutbildning, som förutsätter individuella läroplansbundna utbildningsplatser, med motiveringen att risken är påtaglig att man tvingas till nödlösningar för att uppfylla lagens krav.
Länsarbeisnäninden i Malmöhus län anser alt äldresökande - över 20 år - i fortsättningen bör ges större möjligheter att antas till gymnasieskolan.
Svenska kommunförbundet liksom Örebro kommun anser inte att en reglering av ungdomars rätt till gymnasial utbildning fyller någon egentlig funktion.
Flera remissinstanser, framför allt kommuner, påpekar att med gymnasial utbildning måste likställas alla former av utbildning som ger motsvarande kompetens, t.éx. kommunala vuxenutbildningen och folkhögskolor.
Arjeplogs kommun betonar att rätten till utbildning är särskilt viktig för dem som på grund av omognad och sociala problem inte kunnat tillgodogöra sig utbildningen i grundskolan. Därför bör varje individ, oberorende av ålder, kunna kräva rätt till den utbildning han är mogen att tillgodogöra sig.
6 Uppföljningsansvaret och skolplanen
Huvuddelen av remissinstanserna stödjer förslaget om att uppföljningsansvaret förs in i skolplanen.
Svenska kommunförbundet avvisar centrala rekommendationer om innehållet i skolplanen, då denna skall vara kommunernas målstyrningsinstrument.
4 Rik.sdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Bilagedd 49
Rättelse: Bilaga 5 och 6 har bytts ut mot ny text.
Karbkrona kommun avstyrker att uppföljningsansvaret förs in i skol- Prop. 1990/9185
planen. Bilaga 4
Hässleholms kommun är tveksam till att föra in uppföljningsansvaret i skolplanen på grund av att nuvarande flexibilitet och individualisering kan gå om intet i samband med detta närmande till gymnasieskolans mål och verksamhetsformer.
Timrå kommun anser att uppföljningsansvaret även skall skrivas in i skollagen.
o
7 Ärlig samordnad resultatuppföljning av hemkommunens 16-19-åringar för både ungdomar i och utanför gymnasieskolan samordnas
De flesta remissinstanser tillstyrker att gymnasieskolans och uppföljningsansvarets informationssystem integreras.
Statskontoret finner att förslagen är vagt preciserade och anser att huvudansvaret för resultatuppföljningen primärt är en kommunal angelägenhet.
SCB påpekar att relativt omfattande utvecklingsinsatser krävs för att ta fram de föreslagna uppgifterna. De föreslår också att en elevdalabas för elever i gymnasieskolan upprättas för detta ändamål och att SCB i samråd med SÖ och CSN får regeringens uppdrag alt utforma detaljerna i ett sådant system.
Siatens invandrarverk påpekar att en årlig redovisning bör knytas till långsiktig resultatuppföljning och forskning.
Länsskolnämnden i Värmlands län understryker vikten av att etl framtida informationssystem också redovisar vilka ekonomiska resurser kommunerna använder till olika verksamheter.
Svenska kommunförbundet betonar att den information kommunerna skall lämna samordnas med den information kommunerna själva behöver och att samordning sker mellan de myndigheter som önskar information från kommunerna.
Många kommuner påpekar att uppgiftslämnandet är betungande för kommunen och ser därför gärna att informationen förenklas och samordnas.
Stockholms kommun .ser det som mycket viktigt att ett framtida informationssystem utnyttjar befintliga datasystem och möjligheterna till samköming av dessa.
Lidköpings kommun anser att en redovisning av sysselsättningen för ungdomar upp till 18 år utanför gymnasieskolan är tillräcklig och att en utökning skulle medföra alltför stora missvisande faktorer.
Ett antal remissinstanser påpekar att för ungdomar över 18 år måste av sekretesskäl särskild hänsyn tas till vilka uppgifter som skall inhämtas.
50
8 Resultatuppföljning som utgår från Prop. i990/9i:85
hemkommunen och inte från Bilaga 4
gymnasiekommunen
Resultatuppföljning enligt utredningens förslag tillstyrks av huvudparten av remissinstanserna.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län avstyrker att resultatuppföljningen via lagstiftning knyts till hemkommunen samtidigt som åtgärdsansvaret skall kunna delegeras. Olikheter i lokala förhållanden och ungdomars olika behov talar för att regleringen bör ske via interkommunala överenskommelser.
Karbkrona kommun påpekar att utredningens förslag inle tydligt nog anger hemkommunens resp. gymnasiekommunens ansvarsområde och ålgärdsskyldighet. Ett antal remissinstanser, företrädesvis kommuner, för också liknande resonemang, där en större klarhet beträffande ansvarsområden och ålgärdsskyldigheier efterfrågas.
Lidköpings kommun befarar att vissa svårigheter med uppföljningen kan uppslå för kommuner utan egen gymnasieskola.
9 Ansvarsfördelningen mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna
Beträffande ansvarsfördelningen går remissinstansernas meningar isär. En huvudgrupp tillstyrker utredningens förslag om att nuvarande förhållande - där arbetsförmedlingen övertar huvudansvaret från 18 års ålder - bibehålls. En annan huvudgrupp pläderar för att skolans ansvarsområde skall utsträckas, i vissa fall upp till 20 år.
Behovet av samverkan mellan skola och arbetsmarknadsmyndigheter och en utveckling av nuvarande samarbete anses angeläget.
SÖ, högskolan för lärarutbildning i Malmö, länsskolnämnden t Malmöhus län och Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning anser att alla ungdomar under 20 år som inte slutfört gymnasieutbildning skall ligga under skolmyndighetens ansvarsområde. Detta motiveras bl.a. med att arbete med att motivera ungdomar för studier inom uppföljningsansvaret riskerar att avbrytas om ansvarel övertas av arbetsmarknadsmyndigheterna.
Statens invandrarverk, Barn- och ungdomsdelegationen och Göteborgs, Mora och Malmö kommuner påpekar att gränsen mellan de olika myndigheternas ansvar bör vara flexibel.
Länsarbetsnämnden i Värmlands län anser det logiskt att ansvaret för elever som inte fortsätter till gymnasieskolan efter grundskolan överförs till länsarbetsnämnden.
Länsskolnämnden i Blekinge /ä>Kbetonar att tesen att ungdomar inte skall ha något arbete före 19-20-årsåläern inte får drivas för långt. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län utgår från att skyldigheten att erbjuda gymnasieutbildning upp till 20 år också innefattar möjligheten till arbetsmarknadsutbildning.
RHS anser att någon skall ha det uttalade samordningsansvaret för Prop 1990/91'85
ungdomar upp till 20 år och ser det som naturligt att ansvaret läggs på Bilaga 4
skolan, då det primärt är ungdomars utbildning som avses.
Oskarshamns och Botkyrka kommuner anser att kommunen bör ha hela sysselsättningsansvaret för ungdomar under 20 år.
Timrå kommim ser nackdelar, som t.ex. sämre förutsättningar att få tillsvidareanställningar, om uppföljningen håller kvar plalsanskaff-ningen efter 18 år.
Högskolan för lärarutbildning i Malmö anser att samverkan och samarbete mellan myndigheterna vad gäller ungdomsinsatser bör lagfästas för alt den nationella likvärdigheten skall garanteras.
Ett flertal remissinstanser betonar att samverkan mellan skola och arbetsförmedling resp. skola, arbetsförmedling och socialtjänst måste utvecklas.
Flertalet remissinstanser vill inle ha någon central reglering av hur samverkan skall ske.
Länsskolnämnden i Gävleborgs län anser att särskilda arrangemang för överlämnande av huvudansvaret från skolan till arbetsförmedlingen hör anordnas.
Några kommuner påpekar att samarbetet mellan skola och arbetsförmedling inte alltid är utan komplikationer då de olika målsättningarna inte alltid går att förena.
10 Schablonisering av statsbidraget
Förslaget om ett schabloniserat statsbidragssystem samordnat med driftsbidragen för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen tillstyrks av flertalet av de remissinstanser som kommenterat frågan.
Flera kommuner invänder mot förslaget att en enskild kommun skall träffa överenskommelse med en arbetsgivare om lönebidraget för en ungdomsplats och föreslår i stället att centrala rekommendationer utarbetas.
Flera remissinstanser påpekar att utformningen av statsbidraget bör göras så att unga med behov av särskilt stöd inle åsidosätts. Högskolan för lärarutbildning t Malmö, länsskolnämnden i Malmöhus län. Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning och Härryda, Hässleholms, Göteborgs och Södertälje kommuner föreslår att statsbidraget till ungdomsuppföljningen utgår selekterat från övriga skolslatsbidrag.
Småföretagens riksorganisation anser att en schablonisering av det tidigare detaljstyrda statsbidraget kommer att underlätta möjligheterna att skapa flexibla lösningar för varje individ.
Ett antal remissinstanser ifrågasätter om kostnadsberäkningarna håller. Några remissinstanser, företrädesvis kommuner, föreslår att ytterligare resurser tillskjuts för att utredningens förslag skall kunna genomföras.
52
Stockholms kommun anför att hänsyn måste tas till den koncentra- Prop 1990/91"85
tion av ungdomar med särskilda behov som finns i Stockholm och del Bilaga 4
därav följande resursbehovet.
Lycksele kommun hävdar behovet av viklning av statsbidraget för att även för små inlandskommuner ge förutsättningar för en nationellt likvärdig utbildning. Även Malmö och Botkyrka kommuner förordar en viklning av statsbidragen utifrån förekomsten av ungdomar med psyko-sociala problem, med invandrar- eller flyktingbakgrund och med intellektuella och fysiska handikapp.
Örebro kommun anser att kommuner som kan presentera etl seriöst arbete med utsatta grupper - t.ex. invandrare, flickor med behov av extra stöd och ungdomar med psyko/sociala problem - skall kunna få särskilt stöd i form av extra statsbidrag.
11 Invandrar- och flyktingungdomars situation
Utredningens förslag till stöd för rubricerade stöds av de flesta remissinstanserna.
Ett antal remissinstanser anser all invandrarungdomars speciella problemalik inle behandlats i tillräcklig omfattning.
SÖ betonar att det är viktigt att dessa ungdomar sysselsätts inom skolväsende och arbetsmarknad. Situationen för dessa ungdomar bör särskilt utredas.
Statskontoret är tveksam tiil särskilda åtgärder för dessa ungdomar och anser att eventuellt temporärt arbetstillstånd skall omfatta samtliga asylsökande.
Statens invandrarverk föreslår att en snabbutredning görs som klargör om ungdomar under 20 år kan undantas från regleringar beträffande arbetstillstånd.
12 Ungdomar med psykiska och fysiska handikapp
Flertalet remissinstanser stödjer utredningsförslagen för rubricerade.
Sociabtyreben anser att uppföljningsansvaret bör omfatta alla hemkommunens ungdomar, oavsett eventuella handikapp.
SÖ poängterar att de handikappades situation inom uppföljningsansvarei måste uppmärksammas.
Särskolekommittén meddelar att de avser att i viss utsträckning bearbeta de aktuella frågeställningarna i sitt slutbetänkande.
Synskadades Riksförbund anser utredningens förslag som otillräckliga och påpekar också avsaknaden av förslag om samverkan för landstingets habilitering med skola och arbetsförmedling. Förbundet förespråkar lagstiftning om räll till habilitering och rehabilitering.
Länsskolnämnden i Malmöhus län och Svenska föreningen för studie-och yrkesvägledning påpekar att antalet fysiskt handikappade ökal inom
53
uppföljningen, att dessa har större behov av stöd och vägledning och att Prop 1990/91'85
dessa också kräver större personalresurser än övriga. Bilaga 4
13 Flickornas situation
Flera remissinstanser tar upp flickornas speciella situation både i gymnasieskolan och inom uppföljningsverksamheten.
SÖ betonar att särskilt stöd bör ges åt flickor som väljer otradltio-nelll.
AMS anser att flickornas situation bör vara ett ämne för gemensam fortbildning för olika personalkategorier.
Länsskolnämnden t Jönköpings län och Barn- och ungdomsdelegationen påpekar att de saknar förslag om särskilda stödåtgärder för flickor med svårigheter att hävda sina intressen och rättigheter.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län och Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning betonar flickornas begränsade valmöjligheter till gymnasieskolan.
Länsarbetsnämnden i Norrbottens län poängterar att flickor som avbrutit sin utbildning eller inte fått sitt förstahandsval tillgodosett löper de största riskerna att misslyckas.
54 Sammanfattning av och remissyttranden över Prop. i990/9i:85
särvux-kommitténs betänkande "Vidgad Bilaga 5
vuxenutbildning för utvecklingsstörda" (SOU 1990:11)
1 Inledning
Betänkandet (SOU 1990:11) Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda avgivet av särvux-kommittén (U 1988:15) har remissbehandlats under våren 1990.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen, statens handikappråd, centrala studiestödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen (SÖ), statens institut för läromedel (SIL), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), riksrevisionsverket (RRV), länsskolnämnderna i Göteborgs och Bohus län, Kristianstads län och Jämtlands län, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Göteborgs stad genom Utbildningsnämnden, landstingskommunerna i Kristianstads län, Kalmar län och Jämtlands län, SACO genom medlemsförbunden Lärarnas Riksförbund (LR) och Sveriges Psykologförbund, TCO-S, Handikappförbundens centralkommitté genom Rikförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB), Rörelseskolornas intresseorganisation (RIO), Folkbildningsförbundet och Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (R-VUX).
Dessutom har yttranden inkommit från Riksföreningen Autism, Studieförbundet Vuxenskolan, Åsbackaskolan i Gnesta och Omsorgsnämnden (Västra omsorgsområdet) i Stockholms läns landsting.
2 Allmänna synpunkter på betänkandet
Nästan alla remissinstanser tillstyrker i stort förslagen i utredningen. Några uttrycker sig positivt om det mesta i betänkandet. Endast kommitténs finansieringsförslag har mött kritik från flera remissinstanser.
FUB skriver "Det är med stor tillfredsställelse, som vi har tagit del av särvux-kommitténs betänkande och vi hoppas och förlitar oss på att det kommer att genomföras".
R-VUX anser att kommittén "övertygande visat hur viktigt det av kompensatoriska skäl är med ökade utbildningsinsatser för utvecklingsstörda".
3 Kommitténs utgångspunkter
l betänkandet utgår kommittén från att tillgång till vuxenutbildning för alla människor är en viktig jämlikhetsfråga. Utvecklingsstörda har liksom andra möjlighet att tillgodogöra sig utbildning om den anpassas ef-
55
ter deras speciella behov och förutsättningar. Utvecklingsstörda skali Prop I990/9r85
därför oavsett grad av funktionsnedsättning ges möjligheter till utveck- Bilaga 5
ling genom vuxenutbildning.
De remissinstanser som berört denna fråga delar kommitténs uppfattning.
Landstingsförbundet anser att det är helt i linje med målen för vuxenutbildningen att ge vuxna utvecklingsstörda rätt till utbildning i samhällets regi på principiellt lika villkor som gäller för andra vuxna.
Socialstyrelsen tycker att "dessa utgångspunkter är viktiga och att de gör frågan om vuxenutbildning till en jämlikhetsfråga."
4 Utvecklingsstördas utbildningsbehov
Kommittén har beskrivit utvecklingsstördas utbildningsbehov och anser att utvecklingsstörda behöver skilda former av utbildningsinsatser eftersom variationen inom gruppen är stor. Vuxenutbildningen för utvecklingsstörda måste också ha en större omfattning än för andra vuxna. De remissinstanser som berört frågan instämmer med kommittén.
5 Nuvarande vuxenutbildning för utvecklingsstörda
Kommittén har kartlagt nuvarande vuxenutbildning för utvecklingsstörda. Kommittén anser att verksamheten hos de olika vuxenutbildnings-anordnarna bör inriktas mot att tillgodose skilda utbildningsbehov så att de resurser som finns skall komma till maximalt utnyttjande. Kommittén föreslår att utvecklingsstördas behov av vuxenutbildning tillgodoses genom olika Inriktningar av verksamheten hos olika vuxenutbildningsanordnare. Kommittén föreslår alltså att gränsdragningsproblemen mellan särvux och grundvux uppmärksammas.
Folkbildningsförbundet instämmer i kommitténs uppfattning och framhåller.att det är viktigt att folkbildningsarbetet hålls skilt från den institutionaliserade utbildningen och habiliteringen.
Studieförbundet Vuxenskolan stödjer förslaget till avgränsning mellan särvux och studieförbunden. Förslaget ger studieförbunden möjlighet att utvecklas inom sina kompetensområden och deltagarna förstår bättre skillnaden mellan olika alternativ som erbjuds.
RIO anser att folkhögskolans resurser borde ha redovisats tydligare. "Det torde vara väl känt att folkhögskolan med sin möjlighet till små undervisningsgrupper, sitt lugnare studietempo och med en social trygghet via internatsmiljön visat sig vara en mycket lämplig studieform för personer med olika former av funktionsnedsättning." RIO betonar dock vikten av att utvecklingsstörda har tillgång till ett brett upplagt studieutbud utan onödiga låsningar till vare sig former eller utbildningsanordnare.
LR anser i motsats till kommittén att de utbildningsinsatser som redan görs för utvecklingsstörda är relativt stora i förhållande till målgruppens storlek.
56
Utbildningsnämnden i Göteborgs Stad tror att ett utbyggt särvux kan Prop. 1990/91:85
skapa problem vad gäller gränsdragningen mellan folkbildningen och Bilaga 5
särvux. Det är därför betydelsefullt att regelsystemet utformas så att de olika verksamheterna kompletterar varandra. Kristianstads läns landsting betonar behovet av samverkan mellan de organisationer som erbjuder vuxenutbildning åt utvecklingsstörda och behovet av ett gemensamt utvecklingsarbete.
Länsskolnämnden i Kristianstads län kommenterar förhållandet mellan grundvux och särvux och menar att en preciserad gränsdragning bör finnas av pedagogiska skäl samtidigt som ett samordnat utvecklingsarbete vore önskvärt.
6 Vuxenutbildning i ett helhetsperspektiv
Kommittén ser vuxenutbildningen som en av de insatser som kan ingå i den totala habiliteringen av utvecklingsstörda. Vuxenutbildningen är självständig i förhållande till andra insatser inom habiliteringen. Kommittén betraktar särvux som en renodlad utbildningsinsats. En pedagogiskt betingad samverkan mellan särvux och omsorgsverksamheten bör ske utifrån en helhetssyn på den enskildes situation.
Remissinstanserna har i stort samma uppfattning som kommittén.
SÖ vill särskilt betona att särvux är en fristående utbildningsorganisation och att den verksamhet som bedrivs inom särvux skall styras utifrån en pedagogisk bedömning vad gäller innehåll, omfattning och förläggning i tid och rum.
LR anser att man inte så klart kan avgränsa utbildningsinsatserna från andra insatser som görs för utvecklingsstörda som kommittén anser. Det praktiska övandet av kunskaperna i vardagsmiljön är speciellt väsentligt och bör i stor utsträckning ske i arbetet eller på dagcenter.
7 Vuxenutbildning på träningsskolenivå
Kommittén föreslår att särvux utvidgas till att också omfatta utbildning på träningsskolenivå. Den grundläggande nivån i särvux utvidgas med områdena kommunikation samt verklighetsuppfattning och omvärldskunskap från träningsskolans kursplan. Förslaget utgår från en avgränsning både mot omsorgsverksamheten och utbildningen inom folkbildningen. Utvidningen av särvux föreslås följas upp med ett forskningsoch utvecklingsarbete.
Förslaget har kommenterats av nästan alla remissinstanser. Flertalet tillstyrker kommitténs förslag.
Några remissinstanser vill att särvux skall utvidgas med samtliga moment som finns i träningsskolan. Statens Handikappråd skriver att det är angeläget att träningsskolans hela kursplan lyfts upp till vuxennivä. "De undervisningsområden som kommittén föreslår ska utgå har stor betydelse för vuxna utvecklingsstörda genom att de stimulerar utveckling av självkänsla och självförtroende."
57 Svenska Kommunförbundet anser att gränsdragningsproblemen inte Prop 1990/91*85
bör överdrivas. Det bör vara omsorgshuvudmannens ansvar att åstad- Bilaga 5
komma en verkningsfull utbildningsplanering och därför bör kursplanerna i särvux också kunna innehålla sådant som idag fmns inom de särskilda omsorgerna och folkbildningen. En liknande uppfattning har också framförts av Kristianstads läns landsting och FUB. R-VUX presenterar en egen modell där träningsskolans samtliga moment ingår.
LR tycker däremot att kommittén inte i tillräcklig utsträckning beaktat komvux särart i förhållande till de utvecklingsstördas utbildningsbehov. LR anser att särvux inte skall omfatta träningsskolans innehåll utan detta bör istället inordnas i den redan omfattande cirkelverksamheten eller utgöra reguljära inslag i omsorgsverksamheten på d-agcenter.
Flera instanser har uttalat sig positivt om kommitténs syn på behovet av ett forsknings- och utvecklingsarbete vid utvidgningen av särvux.
SÖ och SIL har dessutom poängterat behovet av fortbildning av lärarna i särvux. SIL pekar också på att läromedelsförsörjningen måste förberedas innan reformen genomförs. Läromedelstillgången är idag synnerligen dålig och produktionstiden lång. SIL föreslår därför ett nytillskott om ca två milj. kr. för att inom rimlig tid producera läromedel för yrkessärskolan och särvux.
8 Yrkesinriktad utbildning för vuxna utvecklingsstörda
Kommittén framför i betänkandet att vuxna utvecklingsstördas behov av yrkesinriktad utbildning i första hand bör tillgodoses i form av arbetsmarknadsutbildning. Kommittén föreslår att vuxna skall ges möjlighet att erhålla yrkesutbildning inom yrkessärskolan och att kurser anordnas inom komvux för utvecklingsstörda.
En enig remissopinion, med undantag av Stockholms läns landsting (Västra omsorgsområdet), instämmer i kommitténs bedömning vad gäller arbetsmarknadsutbildningen och tillstyrker även att vuxna skall ha möjlighet att delta i yrkessärskolans yrkesutbildning.
AMS påpekar dock att "vuxna utvecklingsstörda skall ha samma rätt som andra vuxna till yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning i de fall villkoren för sådan utbildning är uppfyllda. Det vill säga att personen Ifråga skall vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och ha behov av en utbildning för att kunna få och behålla ett arbete och att det skall vara inom ett yrkesområde som bedöms leda till en anställning."
Många har särskilt tagit upp fördelarna med att vuxna får gå i yrkessärskolan. Socialstyrelsen framhåller att yrkessärskolans kompetens och resurser även bör utnyttjas för vuxna och ser också gynnsamma effekter för yrkessärskolan genom att en utvidgning av antalet linjer därigenom kan ske. Socialstyrelsen anser dessutom att vuxna som behöver yrkes-och verksamhetsträning skall få delta i yrkessärskolan. Några, bl.a. AMS och Landstingsförbundet, har påpekat att vuxna kan behöva gå endast
58
delar av yrkessärskolans linjer vilket skulle vara möjligt om dessa mo- Prop. 1990/91:85
dullndelades. Bilaga 5
Stockholms läns landsting (Västra omsorgsområdet) anser däremot att det är olämpligt att undervisa vuxna och ungdomar tillsammans.
SIL efterlyser yrkesutbildning på den kommande arbetsplatsen. "Nuvarande yrkessärskola ger små valmöjligheter. En arbetsplatsanpassad utbildning där yrkeslärare, arbetsanpassare och särvuxlärare skulle kunna samarbeta är ett bra alternativ."
Flertalet instanser har också uttalat sig positivt om att kurser tillskapas inom komvux för utvecklingsstörda.
AMS skriver att det är "angeläget att Inom denna skolform också bereda vuxna utvecklingsstörda utbildning på samma sätt som för andra vuxna med behov av kompelensinriktad utbildning. Komvux utbildning kan i vissa fall vara en arbetsmarknadsutbildning. Men det bör också finnas möjlighet för den enskilde individen att på eget initiativ kunna söka en utbildning inom komvux utan att en arbetsmarknadsmässig bedömning sker."
SIL, länsskolnämnden I Kristianstads län. Svenska Kommunförbundet och FUB är positiva till förslaget om kurser i komvux men pekar på problemet att få ihop grupper om minst fem deltagare.
Endast länsskolnämnden I Göteborgs och Bohus län avstyrker förslaget om särskilda kurser inom komvux.
9 Förändringar av nuvarande särvux
Kommittén föreslår att reglerna för återinträde I särvux ändras, att begränsningen av studietiden endast skall avse den grundläggande delen av särvux och att fristående kurser kan anordnas på heltid. Kommittén föreslår att frågan om studiestöd tas upp vid en översyn av studiestödet för vuxna. Kommittén ger också sin syn på frågan om huvudmannaskap för särvux.
De remissinstanser som yttrat sig instämmer i kommitténs olika förslag om förändring av nuvarande särvux. Svenska Kommunförbundet anser dock att det "Inte kan uteslutas att gällande timramar inte räcker för utvecklingsstördas behov". Samma tvekan har också R-VUX som anser att studietiden är otillräcklig för att garantera möjlighet till återkommande repetition.
Flera instanser instämmer i kommitténs kriterier för studiestöd. Andra, bl.a. CSN, avvaktar med synpunkter till dess utredningen om studiestöd vid vuxenstudier lagt fram sina förslag.
Flera remissvar är positiva till ett kommunalt huvudmannaskap. Andra väntar på särskolekommitténs förslag innan de lämnar sina synpunkter. R-VUX anser att det finns mycket som talar för att hela habiliteringen av utvecklingsstörda har samma huvudman. Riksföreningen Autism ser med oro på kommunaliseringen med tanke på den bristande kompetens som blir följden av att det endast finns en eller ett fåtal personer med autism I varje kommun.
59
Landstingsförbundet är tveksam till kommitténs förslag om samråd Prop. I990/9r85
med omsorgshuvudmannen vid intagning till särvux eftersom vuxenut- Bilaga 5
bildning är en frivillig skolform. Alla sökande kommer trollgen inte heller att vara kända som omsorgstagare enligt omsorgslagen. R-VUX vill ha en särskild Intagningsnämnd för särvux.
10 Kostnader och finansiering
Kommittén beräknar kostnaden för utvidgningen av särvux och möjligheten för vuxna att delta i yrkessärskolan till 41 milj.kr. Samtidigt anser kommittén att nuvarande särvux måste utvidgas. Kommittén föreslår att kostnaden för förslagen belastar anslaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna.
Alla remissinstanser har kommenterat kommitténs förslag om finansiering och genomförande. 1 storl sett kan två uppfattningar utläsas av remissvaren. Den ena är att förslaget utgående från utredningsdirektiven är logiskt och rimligt om än inte önskvärt. Den andra är kritisk mot förslaget eftersom det innebär att prioriterade grupper ställs mot varandra. Dessutom poängteras i dess yttranden att bidraget till komvux redan I dag är för litet.
Den första uppfattningen uttrycks av bl. a. socialstyrelsen. "En önskvärd utveckling Inom både nuvarande särvux och den utvidgning av verksamheten som föreslås kräver enligt kommittén ett nytillskott av medel. Socialstyrelsen Instämmer i detta konstaterande. Socialstyrelsen har dock inget att Invända mol kommitténs förslag att finansiera en utvidgning av särvux genom omdisponering av befintliga medel Inom anslaget C 1. Bidrag till kommunal utbildning för vuxna om inte ett nytillskott av medel kan tillföras verksamheten."
Liknande synpunkter framförs av länsskolnämnderna I Göteborgs och Bohus län och Kristianstads län.
Folkbildningsförbundet utgår från att behovet av ytterligare resurser för särvuxverksamheten tillgodoses genom omfördelningar Inom kom-vuxanslaget. Studieförbundet Vuxenskolan anser det viktigt att utbyggnaden av särvux inte ytterligare urholkar bidragen till studieförbunden.
Bland dem som inte delar kommitténs uppfattning vad avser finansieringen finns SÖ. "När det gäller utökningen av särvux kan emellertid SÖ inte tillstyrka kommitténs förslag att denna ökning skall finansleras genom omfördelning av medel Inom C 1-anslaget. Redan nu är tillgängliga medel inom detta anslag hårt ansträngda och svårigheter finns att tillgodose de behov som nuvarande uppgifter ställer." Däremot är SÖ beredd att biträda förslaget om att rymma de föreslagna komvuxkurser-na för utvecklingsstörda Inom komvux ramar. Liknande uppfattning har även länsskolnämnden I Jämtlands län, LR, TCO-S och R-VUX.
Utbildningsnämnden I Göteborgs stad är också kritisk mot finansieringen och understryker att det är oacceptabelt att låta särvux expandera på bekostnad av komvux. Tvärtom finns till följd av tidigare reduceringar och lång kö till prioriterade utbildningar behov av ökad timvolym
60
till komvux och grundvux I stället för den minskning som kommitténs Prop. 1990/91:85
förslag innebär. Bilaga 5
Statens Handikappråd anser allt förslaget är omöjligt och att dess genomförande strider mol de överenskomna politiska målen för handikappområdet. "Kostnaden för den nödvändiga utbyggnaden av särvux kräver givetvis nya resurser. Det kan inte få komma I fråga att ställa eftersatta gruppers behov mot varandra." FUB har ungefär samma uppfattning.
Betydelsen av siatens ansvar för utvidgningen av särvux har tagits upp av några. Endast R-VUX anser det rimligt att delfinansiera utbyggnaden genom samfinansiering med landstingen.
Även andra synpunkter på kommitténs förslag har framkommit. Länsskolnämnden i Jämtlands län tar upp vikten av närhet till utbildningen. Målet bör vara att särvux, i synnerhet den grundläggande nivån, kan ges i varje kommun. Även behovet av resurser för skolledning och studie- och yrkesorientering kommer att öka. Landstinget I Kalmar län betonar vikten av all huvudmännen får full täckning för de kostnader ett genomförande kommer att medföra. Landstinget i Kristianstads län menar att den långa försöksperioden innebär att det inte krävs så lång utbyggnadstakt som kommittén föreslår.
RRV anser att de beräkningar av behoven som presenteras är schablonartade och dåligt underbyggda vilket leder till att de resursmässiga konsekvenserna inte blir tillräckligt belysta. Liknande kritik har också framförts av Svenska Kommunförbundet som menar att storleken av behovel är vanskligt att bedöma då kommittén inte visat någon prognos över hur de vidgade behoven kan komma att utvecklas.
11 Remissinstansernas egna förslag
TCO-S tar upp lärarbehörigheten. Erfarenhet av att undervisa utvecklingsstörda elever jämte en adekvat speciallärarutbildning måste vara ett krav för lärare inom särvux. Vuxenpedagogik och vuxenmetodik är viktiga moment som skall Ingå i lärarnas fortbildning.
FUB vill uppmärksamma behovet av utbildade vuxenlärare även på träningsskolenivå, liksom behovet av lämpliga läromedel.
Riksföreningen Autism finner det angeläget att påpeka den speciella kompetens som krävs för att arbeta med autism även Inom vuxenutbildningen.
R-VUX föreslår en lagfäst rätt till utbildning i särvux under vissa förutsättningar för alla psykiskt utvecklingsstörda över 21 år.
Folkbildningsförbundet och Studieförbundet Vuxenskolan anser att frågor om studier på hel- och halvtid liksom problem med svenska som andraspråk borde penetrerats av kommittén.
Sveriges Psykologförbund påpekar det väsentliga i att de studerande i särvux ges tillgång till den kompetens som elevvårdspersonal besitter.
61 Åsbackaskolan framför att kommittén Inte tillräckligt tagit hänsyn Prop 1990/9r85
till den teckenspråkliga gruppens förutsättningar att få del I vuxenut- Bilaga 5
bildningen.
62
Sammanfattning av rapporten (Ds 1990:59) Bilaga 6
Samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen samt av inkomna yttranden
1 Utgångspunkter
Statsrådet Göran Persson tillkallade den 13 oktober 1989 en arbetsgrupp (U 1989:D) för utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen, samverkansgruppen. Direktiven pekar på betydelsen av att gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen, högskolan och arbetsmarknadsutbildningen ses som samverkande delar inom ett större system för återkommande utbildning.
2 Rapporten
Samverkansgruppen utarbetade rapporten (Ds 1990:59) Samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen, som överlämnades i oktober 1990. Rapporten innehåller en kartläggning, analys av hinder för samverkan och en förslagsdel.
Rapporten har sänts ut till samtliga skolstyrelser/skolchefer, läns-AMU, länsskolnämnder och länsarbetsnämnder samt till Svenska Kommunförbundet. Mottagarna gavs möjlighet att komma in till utbildningsdepartementet med synpunkter på rapporten.
Yttranden har inkommit från länsskolnämnderna i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Alvsborgs län, från länsarbetsnämnderna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Hallands och Gävleborgs län samt från 13 kommuner, nämligen Botkyrka, Båstad, Glsla-ved, Hallsberg, Halmstad, Härryda, Kristianstad, Linköping, Ljungby, Ljusnarsberg, Stockholm, Vimmerby och Vännäs.
Yttranden har vidare kommit från Lärarnas Riksförbund (LR) och Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning (R-VUX).
Svenska Kommunförbundet har meddelat alt man avstår från att avge yttrande med anledning av den extremt korta remisstiden. Kristianstads och Vännäs kommuner beklagar att den korta liden inte har medgett att man inhämtat skolstyrelsens synpunkter.
3 Kartläggning
Samverkansgruppen har genomfört en kartläggning av försöksverksamhet och samverkansprojekt genom
* enkät till landets samtliga kommuner och läns-AMU,
* Intervjuer med ett antal I sammanhanget viktiga nyckelpersoner och
* kommunstudier.
63
Svarsfrekvensen på enkäten var hög (88% av kommunerna och 96% Prop 1990/91 "85
av läns-AMU). Enkäten visar att många av hindren för samverkan hand- Bilaga 6
lar om attityder och revirtänkande. Huvudintrycket av enkäten kan sammanfattas på följande sätt.
* Samverkan förekommer redan I dag i mycket hög grad.
* Man är genomgående positiv till samverkan.
* Det finns en stark vilja att utveckla samverkan. Intervjuerna stöder den bild som finns redovisad från enkäten. Kommunstudierna visar att om viljan till samverkan finns, kan man
komma långt. En av avsikterna med kommunstudierna var att visa fram olika modeller. Samverkansgruppen har haft kontakt med ett tjugotal kommuner. I vissa av dem har arbetet med samverkanslösningar kommit långt, i andra pågår planering. Samverkan bör anpassas efter lokala behov och förutsättningar. De redovisade modellerna kan sällan direkt översättas till andra kommuner utan tjänar endast som exempel. De olika projekten refereras i exempelsamlingen utan eget ställningstagande från samverkansgruppen.
4 Analys av problemområden och hinder. Övergripande synpunkter
Samverkansgruppen har gjort en analys av ett antal problemområden och hinder för samverkan som kom fram i kartläggningen. De problemområden som nämns är oklara gränser mellan utbildningsformerna, organisatoriska hinder, intagning, betyg, samplanering, resursutnyttjande, studiefinansiering, samläsning och attityder.
Länsskolnämnderna i Hallands och Älsvsborgs län, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län samt Botkyrka, Båstads, Gislaveds, Halmstads, Härryda, Kristianstads, Linköpings, Ljusnarsbergs, Stockholms och Vimmerby kommuner instämmer allmänt eller i flertalet av samverkansgruppens förslag. R-VUX ställer sig positiv till samverkan enligt många av rapportens förslag.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län konstaterar att många hinder för samverkan undanröjs genom riksdagens beslut med anledning av prop. 1990/91:18 om ansvaret för skolan. Nämnden anser alt det är önskvärt från bl.a. samhällsekonomisk synpunkt, att ytterligare ansträngningar görs för att öka samverkan. Vidare anser nämnden att kommunerna inom sin vuxenutbildning (komvux eller uppdragsutbildning) bör få anordna utbildningar som motsvarar dagens AMU och att länsarbetsnämnden tillförs medel för att av kommunen köpa dessa utbildningar. AMU:s lokaler bör, genom lämplig transaktion, kunna överföras till kommunerna.
Enligt LR ger rapporten en aktuell och bra översikt. Mot bakgrund av direktiven är det naturligt att gruppen har överbetonat de positiva effekterna av samverkan. Däremot har inte problem, svårigheter och eventuella nackdelar redovisats lika utförligt. Samverkansgruppen har ensidigt redovisat utvecklingen att närma gymnasieskolan och komvux
64
till varandra. Gruppen har inle redovisat den motsatta utvecklingen att Prop 1990/91
profilera och utveckla komvux som en egen skolform. Det finns alltså Bilaga 6
enligt LRs uppfattning en uppenbar risk med förslagen att komvux återigen kommer att sammanföras med ungdomsskolan och betraktas som en gymnasieutbildning.
Även R-VUX finner att samverkansgruppen ensidigt sell till fördelarna med samverkan. Det finns risk att de föreslagna förändringarna medför nackdelar för de vuxenstuderande, t.ex. utarmning av kursutbudet, svårigheter att förena studier på daglid med förvärvsarbete och/eller minskad tillgång till kvällskurser, längre studietid. R-VUX efterlyser en analys av de samlade konsekvenserna.
Kristianstads kommun och R-VUX betonar att skillnaderna mellan vuxna och ungdomar inte gäller bara ålder utan faktorer såsom studiemotiv, studieekonomi, livssituation och förkunskaper. R-VUX framhåller att tillgänglighet till utbildning är ett begrepp med många olika aspekter. R-VUX betonar också att kvalitetskraven på studievägledning för vuxna måste ställas mycket högt. Den vuxne satsar sin fritid eller sin arbetstid med inkomstbortfall. Felval leder till studiemisslyckanden som undergräver självförtroendet och ökar studielånen. Felval innebär också kostnader för samhället. Många studielån kan Inte återbetalas, studieavbrott leder till tomma studieplatser.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län påpekar att rapporien inte redovisar några synpunkter angående sociala konsekvenser. De sociala aspekterna borde kanske beaktas. Nämnden framhåller vidare att det är svårt att komma fram till konkreta åtgärder för samarbetslösningar och föreslår en idébank på central nivå.
Härryda och Vimmerby kommuner menar att komvux uppbyggnad, förhållningssätt och metoder från komvux borde tas till vara och genomsyra även gymnasieskolan.
5 Förslag
5.1 Forslag till ny gränsdragning
Samverkansgruppen anser att en klar och tydlig gräns mellan de olika utbildningsanordnarna är en grundläggande förutsättning för samverkan. För att kunna samverka måste vars och ens roll och uppgifter vara tydligt Identifierade.
Samverkansgruppen slår bl.a. fast att man måste skilja mellan reguljär komvux och reguljär gymnasieskola å ena sidan och uppdragsutbildning å andra sidan. Ur gränsdragningssynpunkt bör således kommunens uppdragsutbildning behandlas som en separat utbildningsform.
Sammantaget föreslår samverkansgruppen följande gränsdragning.
Gymnasieskola:
Utbildning för ungdomar 16-19 år
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 85. Bilagedel Rättelse: Bilaga 5, och 6, har b.ytts, ut mot ny text..
65
- Kompetens för högskolestudier och/eller yrkesverksamhet Prop 1990/91:85
- Medborgerlig utbildning Bilaga 6
- Personlig utveckling
Målgrupp
* Alla ungdomar 16 - 19 år
Komvux:
Utbildning för vuxna från 20 år eller med slutförd gymnasieutbildning (grundskolenivå från 16 år)
- Kompetensutbildning motsvarande grundskola och gymnasieskola
- Förmedla kunskaper i egna yrket eller utbilda för nytt yrke
Målgrupper
* De som fitt minst av samhällets utbildningsresurser
* De som vill ut I arbetslivet
* De som vill förändra sin situation I arbetslivet
* De som vill komplettera sitt yrkeskunnande
* De som behöver komplettera för fortsatta studier Initieras utifrån den enskilde individeris behov.
Kommunens uppdragsutbildning:
- Bedrivs I anslutning till det kommunala skolväsendet
- I fråga om art och nivå anknytning till den verksamhet som förekommer i komvux eller i gymnasieskola, dock Inte utbildning som motsvarar någon fullständig linje vad gäller gymnasieskolan
- Beställaren betalar samtliga kostnader och utser kursdeltagare Initieras av företag, organbationer eller myndigheter för anställda samt för samhällets behov av arbetsmarknadsutbildning.
AMU:
AMU-gruppen
- skall anordna arbetsmarknadsutbildning på uppdrag av länsarbets nämnderna utifrån målen för arbetsmarknadsutbildning
- far dessutom sälja utbildning till företag och organisationer
Initieras i huvudsak från samhällets behov vad gäller arbetsmarknadsutbildningen samt av företag, organisationer eller myndigheter för anställda.
Högskolan:
- Utbildning som bygger på grundutbildning motsvarande gymnasieskolan
66
Prop. 1990/91:85 Högskolans uppdragsutbildning: Bilaga 6
- Bedrivs I anslutning till övrig högskoleverksamhet
- I fråga om art och nivå anknytning till reguljär högskoleutbildning, dock inte utbildning som motsvarar någon allmän linje
- Beställaren betalar samtliga kostnader och utser kursdeltagare Initieras av företag, organbationer eller myndigheter för anställda samt för samhällets behov av arbetsmarknadsutbildning.
Länsskolnämnden i Hallands län Instämmer I gruppens synsätt om vikten av tydliga gränser och roller som grund för samverkan.
Linköpings kommun framhåller att vilja finns för ett utökat samarbete där dock varje utbildningsforms specifika mål för resp. målgrupper måste beaktas.
Även länsarbetsnämnden I Stockholms län framhåller vikten av en klar och tydlig gräns mellan utbildningsanordnarna. Redan vid planeringen bör rollerna vara klart definierade. Däremot anser Inte länsarbetsnämnden att det behöver vara ett hinder för samverkan att det finns olika studiestödsformer.
Enligt LR kan samverkansgruppens rapport inte ses Isolerat. Kommunerna kommer bl.a. att ha frihet att själva bestämma sin skolorganisation och sin skolledningsorganisation. LR understryker mot den bakgrunden vikten av att det finns en klar och tydlig gränsdragning mellan gymnasieskolan och komvux. Varje utbildningsform skall ha sin tydliga roll, sin egen identitet.
Enligt R-VUX förutsätter samverkan gränsdragning och arbetsfördelning. Det bör klart utsägas att det långsiktiga målet inte är samgående. Det är uppenbarligen inte heller samverkansgruppens avsikt. Därför är det nödvändigt att än tydligare definiera de samverkande utbildningsformernas uppdrag, målgrupper och ansvarsområden.
Härryda kommun anser att en tydlig profil på resp. skolform ökar intresset för långtgående samverkan. Direktiven till gruppen har uteslutit samgående, men saken vore ändå Intressant I det riktigt långa perspektivet.
Stockholms kommun framhåller att det är viktigt att klarare definiera AMU:s teoretiska Inslag och renodla ulbildningsanordnarnas profiler.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anser det angeläget att AMU jämställs med gymnasial utbildning och ger motsvarande behörighet.
5.2 Parallellutbildningar
Utbildningar i gymnasieskolan och i komvux, som anordnas som heltidsstudier på dagtid på ungefär lika lång studietid, bör enligt samverkansgruppen vara utbytbara.
Definitionen av vad som är parallellutbildning eller inte är, enligt Stockholms kommun, oklar. Elever som inle hinner med alla moduler i den nya treåriga yrkesutbildningen skall kunna gå Igenom dessa i komvux. Dessutom måste en utbildning som anordnas inom gymnasie-
67
skolan vid behov kunna anordnas i komvux på deltid och/eller kvälls- Prop 1990/91:85
t'd Bilaga 6
5.3 En 20-årsgräns för vuxenutbildning
Samverkansgruppen föreslår att man skall vara 20 år eller ha slutfört gymnasieutbildning för att få påbörja studier vid komvux (grundskolekurs från 16 år).
Linköpings kommun tillstyrker en ny åldersgräns. Länsskolnämnden I Kronobergs län tillstyrker också förslaget. Det är viktigt att mindre kommuner Inte utan vidare skall kunna bygga upp en gymnasieutbildning för ungdomar via sin komvux.
Stockholms kommun påpekar att åldersgränsen bör lyda "under det kalenderår man fyller 20 år". Att 16-årsgränsen bibehålls för grundvux och grundskolestudier är viktig för ungdomar i uppföljningansvaret. Det är viktigt att bestämmelserna om åldersgränser generellt sett utformas så att det finns dispensmöjligheter för dessa ungdomar.
LR accepterar en 20-årsgräns med möjlighet till dispens.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län är tveksam till en alltför definitiv 20-årsgräns. Det bör finnas möjlighet till dispens för ungdomar som inte gått den normala vägen genom gymnasiet.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län menar att komvuxstu-dier bör fa påbörjas vid samma ålder oavsett om man slutfört gymnasieutbildning eller ej. Gränsen bör således vara 19 år.
Länsarbetsnämnden I Hallands län anser att en 20-årsgräns är ofördelaktig för de ungdomar som valt att gå ut I arbete efter avslutad grundskola och sedan önskar återuppta sin skolgång. En samordning med åldersgränsen för arbetsmarknadsutbildning (18 år) förordas. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län förordar också 18-årsgränsen, i varje fall för deltidsstudier.
Ljusnarsbergs kommun menar att ungdomar som kanske på grund av skoltrötthet avstått från gymnasieutbildning måste kunna skaffa sig en yrkesutbildning i komvux innan de fyllt 20 år. Hallsbergs kommun anser att en höjd åldersgräns bidrar till att gränsen mellan komvux och gymnasieskolan tydliggörs, men får negativa följder för ungdomar under 20 år som vill påbörja studier "på gymnasienivå" men inte Inom ungdomsgymnasiet. Möjligheten att göra undantag behövs. Härryda kommun framför en liknande uppfattning.
Botkyrka kommun framhåller fördelen med att elever i gymnasieskolan (16-19 år) tillåts läsa enstaka ämnen i komvux. Därigenom kan eleverna oftast erbjudas ett större urval av tillvalsämnen än vad gymnasieskolan ensam klarar.
Länsskolnämnden i Hallands län anser att den nya åldersgränsen är logisk. En elev som påbörjat grundskolekurs Inom komvux vid 16 år måste dock ges möjlighet att fortsätta till etapp 2-4 utan att vänta till fyllda 20 år.
Även Ljungby kommun ser risk för onödig väntetid på flera år för sådan övergång. Det kan också i många fall bli omöjligt att utnyttja
68
komvux unika möjlighet att kombinera etapp 1-studier I vissa ämnen Prop. 1990/91:85
med etapp 2-4 i andra. 20-årsgränsen förefaller medföra flera nackdelar Bilaga 6
än fördelar.
Båstads kommun menar att förslaget rimmar dåligt med kommunens frihet att utveckla samläsningsmodeller. Samhällets utbildningsresurser och ungdomars möjligheter till utbildning måste tas till vara fullt ut. För små kommuner utan gymnasieskola är det en nödvändighet. Åldersgränsen blir fiktiv.
5.4 Påbyggnadsutbildning
Samverkansgruppen föreslår att påbyggnadsutbildningarna I gymnasieskolan överförs till komvux resp. högskolan, såvida de Inte ingår i tredje året i gymnasieskolan.
Länsskolnämnderna I Kronobergs, Hallands och Göteborgs och Bohus län samt länsarbetsnämnden i Stockholms län tillstyrker förslaget.
Halmstads kommun anser att påbyggnadsutbildningar där det är möjligt bör inordnas I gymnasieskolans åk 3. De som kräver slutförd gymnasieutbildning bör ej organiseras av gymnasieskolan i framtiden, möjligen med undantag av teknikerutbildningen.
Hallsbergs och Linköpings kommuner anser att påbyggnadsutbildningarna inte generellt bör föras över till komvux. Lokaler, utrustning och lärarkompetens finns inom gymnasieskolan. Teknikerutbildningen är starkt knuten till den tekniska linjen. Kommunerna bör själva få avgöra förläggningen. Detta förordar även Kristianstads kommun.
LR har tidigare avvisat förslaget och poängterar nu att, om det genomförs måste motsvarande resurser överföras till komvux.
5.5 Inrättande av skolenhet
Samverkansgruppen föreslår att reglerna för Inrättande av gymnasieenhet resp. vuxenutbildningsenhet slopas helt. Kommunen bör själv ha rätt att avgöra hur skolenhetsorganisationen skall se ut.
Halmstads och Härryda kommuner anser att varje kommun bör få frihet att besluta om sin skolorganisation. Härryda framhåller att SSA-funktlonen blir mycket viktig i en samverkande enhet.
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker, forutsatt att det nya statsbidragssystemet genomförs. Linköpings kommun är positiv, men poängterar att varje ulbildningsform skall ha sin tydliga roll, sin identitet.
Länsskolnämnden i Hallands län påminner om att en rektors ansvarsområde inte får göras större än att rektor kan hålla sig förtrogen med det dagliga arbetet i skolan. För komvux och gymnasieskolan gäller skilda läroplaner, skilda målgrupper och olika normer för intagning. För att målen skall uppnås fordras god kännedom om andragoglskt resp. pedagogiskt synsätt och intresse för resp. skolforms speciella villkor.
LR menar att förslaget bortser från att huvuddelen av komvux verksamhet saknar motsvarighet i gymnasieskolan.
69
R-VUX anser att det nu märks en strävan mot gemensamma skolen- Prop 1990/9r85
heter, även där det i dag finns bärkraftiga enheter för såväl komvux som Bilaga 6
gymnasieskolan. Samordningslinjen tycks ha betydande dragningskraft på ungdomsskolans företrädare och många lokala skolpolitiker. Men den avvisas bestämt av vuxenutbildarna i landet. Inte därför att den egna organisationen är ett självändamål utan utifrån övertygelsen att en viss profilering gynnar de vuxenstuderande. En effektiv samverkan mellan självständiga enheter bör eftersträvas.
5.6 Gemensam skolledning
Samverkansgruppen föreslår att detaljreglering av skolans ledning i en kommun slopas så att möjligheter finnas att inrätta gemensam ledning för gymnasieskolan och kommunal utbildning för vuxna. I den gemensamma skolledningen skall självfallet finnas kompetens från båda skolformerna.
Länsskolnämnden i Kronobergs län har Ingen erinran, förutsatt att det nya statsbidragssystemet genomförs.
Härryda kommun menar att kommunerna behöver full frihet att arrangera gemensam ledning.
Linköpings kommun är positiv men poängterar tydliga roller. Hallsbergs kommun menar att förslaget kan gynna möjligheterna till fruktbar samverkan.
Länsarbetsnämnden I Hallands län menar att en gemensam ledning kan innebära att de äldres möjligheter till utbildning minskar. En kvotering av vuxenutbildningsplatser kan vara ett sätt att minimera risken att vuxenstuderande kommer i kläm. Kvotering är speciellt viktig i de små kommunerna. Med allt färre ungdomar och allt fler äldre finns det starka arbetsmarknadsskäl för att de vuxna har möjlighet att bredda sin kompetens för att därmed stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
LR menar att förslaget bortser från att huvuddelen av komvux verksamhet saknar motsvarighet i gymnasieskolan.
Enligt R-VUX finns det en motsättning eller åtminstone oklarhet mellan förslaget om varje utbildningsforms tydliga roll och Identitet och förslaget om gemensam skolledning. Ledningsfunktionen är av grundläggande betydelse för att skapa identitet och självständig profil för varje organisation.
5.7 Lärare anställda i kommunens skolväsende
Samverkansgruppen föreslår att kommunerna uppmärksammar möjligheten att efter kommunaliseringen av lärartjänsterna anställa lärare I kommunens skolväsende så att tjänstgöring blir möjlig i både gymnasieskola, kommunal utbildning för vuxna och uppdragsutbildning.
Linköpings kommun framhåller att möjligheten till flexibilitet ang. lärartjänsterna utnyttjas redan i dag med gott resultat. Förmodligen kan detta utvecklas i framtiden.
Länsskolnämnden I Kronobergs län anför alt det kan innebära samordningsvinster och bidra till ökad förståelse mellan skolformerna.
70
Enligt LR kan gemensamma lärartjänster vara praktiskt i små kom- Prop. 1990/91'85
muner eller I udda ämnen för att skapa hela tjänster. Att tillämpa prin- Bilaga 6
cipen över hela komvux blir felaktigt. Lärare som har specialiserat sig på vuxenundervisning är en förutsättning för komvux vuxenprofil och för anpassningen till de prioriterade målgruppernas behov.
5.8 Underlätta för lärare att tjänstgöra i olika utbildningsformer
Samverkansgruppen föreslår att arbetsmarknadens parter uppmärksammar frågan om att efter kommunaliseringen av lärartjänsterna underlätta för kommunalt anställda lärare att kunna tjänstgöra i AMU eller i högskolan resp. för lärare i AMU eller i högskolan att kunna tjänstgöra Inom kommunens skolväsende.
Länsarbetsnämnden I Stockholms län anser att det ur lärarnas synpunkt naturligtvis bör vara en trygghet att kunna tjänstgöra i olika skolformer.
5.9 Överföring av resurser
Samverkansgruppen föreslår att kommunen ges rätt att föra resurser avsedda för gymnasieskolan till kommunal utbildning för vuxna resp. resurser avsedda för kommunal utbildning för vuxna till gymnasieskolan.
Länsskolnämnden I Kronobergs län tillstyrker.
Enligt LR blir förslaget ointressant om det nya statsbidragssystemet genomförs.
Linköpings kommun framhåller alt resursfördelningen mellan skolformerna kräver god kunskap och Insikt om de olika skolformernas specifika behov, så att ingen skolform missgynnas.
5.10 Gemensam intagningsnämnd
Samverkansgruppen föreslår att de kommuner som så önskar ges möjlighet att inrätta en gemensam intagningsnämnd för gymnasieskola och kommunal utbildning för vuxna.
Enligt länsskolnämnden i Kronobergs län ter sig en gemensam intagningsnämnd naturlig.
Hallsbergs kommun och LR menar att möjligheten bör finnas. Linköpings kommun finner att en gemensam intagningpnämnd är möjlig och rimlig till vissa delar och Härryda kommun menar att gemensam Intagningsnämnd kan användas, om man vid konstruktionen beaktar alt komvux gör många intagningar per år.
Vännäs kommun är tveksam till värdet av en gemensam Intagningsnämnd med tanke på den kontinuerliga intagningen inom komvux. Stockholms kommun anser det tveksamt om en gemensam Intagningsnämnd är funktionell för en stad av Stockholms storlek. Det är viktigt att valfriheten att inrätta en sådan nämnd betonas.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län anser att det är viktigt att garantier skapas för att någon eller några ledamöter I en eventuell gemensam nämnd har erfarenhet av kommunal utbildning för vuxna.
71
Länsskolnämnden I Hallands län förordar en självständig Intagnings- Prop. 1990/9185
nämnd för vuxenutbildningen, vilket Inte hindrar att det delvis kan vara Bilaga 6
samma ledamöter som I gymnasieskolans intagningsnämnd. Intagningen till komvux sker vid flera tillfällen under året och bygger på individuella erfarenheter och kunskaper, inte på betygsgenomsnitt. Ledamöterna i intagningsnämnden för vuxenutbildningen måste ha god kunskap om verksamheten inom komvux och en sådan nämnd måste kunna arbeta smidigt utan tungrodd byråkrati.
5.11 Samläsningsmodeller
1 kartläggningsarbetet har samverkansgruppen speciellt studerat försöksverksamheten i Ange. Huvudsyftet var att behålla gymnasieskolan och att utveckla komvux. En utvärdering av Ångeförsöket visar att kommunen fått en bättre finansiering av sin verksamhet. Samläsningen vuxna/ungdomar har i huvudsak upplevts som positiv av alla parter. Samverkansgruppen föreslår att försöksverksamheten I Ange blir reguljär.
Kommuner vars gymnasieskolor hotas av nedläggning på grund av vikande elevunderlag — där dessutom komvux ofta har rekryteringsproblem ~ bör ges möjlighet att bedriva någon form av samverkansundervisning. Här bör erfarenheterna från Ange vara vägledande. Det är dock viktigt att den samverkansundervisning som då etableras måste utvecklas från kommunens egna förutsättningar och naturligtvis beakta både ungdomars och vuxnas utbildningsbehov.
1 kommuner som saknar gymnasieskola ser man ofta samverkan som ett sätt att etablera gymnasieutbildning för ungdomar. När en kommun överväger att etablera gymnasieundervisning bör under alla omständigheter samverkansmöjligheterna mellan gymnasieskola och komvux vägas In.
Samverkansgruppen föreslår sammanfattningsvis alt frihet ges till att utveckla samläsningsmodeller för
* gymnasiekommuner med ett sådant vikande elevunderlag att kom munens gymnasieskola riskerar att läggas ner,
* kommuner som önskar starta gymnasieskola. Länsskolnämnden i Blekinge län anser att gränsen mellan komvux
gymnasieskolekurser och gymnasieskolan bör suddas ut. Det skall inte finnas några hinder för en samläsning om det ur resurssynpunkt är fördelaktigt eller nödvändigt. Det bör vara gemensamma (Identiska) kursplaner för komvux och den nya gymnasieskolan. Timplanen för komvux bör vara en minimitimplan för gymnasieskolan. Sedan kan kommunerna, efter lokala beslut, bygga på med ytterligare timmar och ämnen om det behövs.
Botkyrka kommun anser att friheten bör gälla alla orter med gymnasieskola och komvuxverksamhet. Halmstads kommun har samma åsikt. Servicen med antal ämnen som kan erbjudas måste kunna öka om samläsning får ske.
72
Länsskolnämnden I Kronobergs län har ingen erinran vid vikande Prop. 1990/91:85
elevunderlag i gymnasieskolan, men ställer sig tveksam till att samma Bilaga 6
möjlighet ges till kommuner som önskar starta gymnasieskola. Det kan resultera i slöseri och splittring av resurser inom en region. Samma uppfattning framförs av Hallsberg kommun.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län förutsätter att gemensamma undervisningsgrupper i gymnasieskolan och komvux endast blir aktuellt då egentligt underlag saknas för båda. Gemensamma undervisningsgrupper är sällan till fördel för vuxna. En analys bör göras av den totala samhällsekonomiska bilden. Inkluderande bl.a. längre studietid för vuxna.
Härryda och Vännäs kommuner är positiva till att blanda vuxna och gymnasieelever i samläsande grupper. Härryda menar att detta förslag och det närmast följande är synpunkter på hur kommunen bör arbeta. Förslaget är onödigt och rimmar illa med regeringens skolpropositioner det senaste året. Vännäs pekar på att negativa effekter är bl.a. diskrepansen mellan läroplanerna och att undervisningssituationen är svårare för lärarna.
Gislaveds kommun anser, beträffande samläsning mellan gymnasieskolan och komvux på främst teoretiska linjer, att det 1) är positivt pedagogiskt med några äldre elever i gymnasieskolan, 2) är mindre bra att tvinga in ungdomarna i komvux-tlmplanerna. Studiesocialt stöd till vuxna (arbetslösa) så att en längre gymnasietid blir möjlig skulle i många fall samhällsekonomiskt kräva mindre resurser och göra samläsning enligt modell 1 möjlig.
Ljungby kommun menar att samläsning i stället för parallellkurser I första hand är en resursfråga. Kunskapskraven skall naturligtvis vara likvärdiga men inte lika för vuxna och ungdomar. Det forefaller lättare att anpassa gymnasieskolan till komvux flexiblare system än tvärtom.
LR framhåller att den gymnasiala delen av komvux utgör mindre än hälften av hela verksamheten. Det är därför bättre att hålla samman hela komvux utbildning till en helhet än att samordna den gymnasiala delen med gymnasieskolan. LR anser vidare att fördelarna och nackdelarna med samläsning mellan ungdomar och vuxna måste vägas mot fördelarna och nackdelarna med en samordning av vuxenutbildning eller gymnasieutbildning två eller flera .kommuner emellan. Det sistnämnda kan enligt LR i många fall vara bättre både pedagogiskt och ekonomiskt.
5.12 Samplanering
Det är samverkansgruppens uppfattning att samplanering av utbildningsutbudet måste ske och att det bör ske på kommunnivå.
Samplaneringen bör i första hand ta sikte på kommunens egna utbildningar men också ta hänsyn till del totala utbildningsutbudet i kommunen ur arbetsmarknadssynpunkt. Ur arbetsmarknadssynpunkt är det länsarbetsnämnden som har ett ansvar för att utbildningsutbudet är anpassat till arbetsmarknadens behov. Här bör samråd ske mellan kommunen och länsarbetsnämnden.
6 Rik.sdagen 1990/91. 1 .saml. Nr 85. Bilagedel Rättelse: Bilaga 5 och 6 har bytts ut mot ny text.
73
Samplanering bör även i relevanta delar beakta högskoleutbildning- Prop 1990/91 85
en. Ett speciellt område är därvid den nya Ingenjörsutbildning I högsko- Bilaga 6
lan som fram till år 1993/94 skall avlösa den tekniska linjens Qärde årskurs I gymnasieskolan.
Samverkansgruppen föreslår att kommunen skall svara för samplanering (med beaktande av högskolan i relevanta delar) så
- att utbildningarna Inom gymnasieskolan och komvux kompletterar varandera utifrån arbetsmarknadens och kommuninvånarnas behov,
- att parallellutbildningar inte förekommer,
- att samråd sker mellan kommunen och länsarbetsnämnden om det totala utbildningsutbudet i kommunen ur arbetsmarknadssynpunkt,
- att tillgängliga resurser i form av lokaler och utrustning används på ett optimalt och ändamålsenligt sätt.
Kommunen ansvarig, högskolan beaktas
Länsskolnämnden I Göteborgs och Bohus län anser det naturligt och självklart att kommunen får ett eget större planeringsansvar. Utöver samråd med länsarbetsnämnden behövs samråd med länsstyrelsen (vid bifall till prop. 1990/91:18).
Länsarbetsnämnden i Uppsala län är angelägen att det även I fortsättningen sker samplanering på länsnivå så att de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna kan beaktas vid planering av utbildningar inom gymnasieskolan och komvux.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län menar att det finns goda förutsättningar att samplaneringen skall fås att fungera I framtiden, eftersom det blivit obligatoriskt att upprätta en skolplan. Det är angeläget att AMU och högskolan tas med i planeringen och att arbetsförmedlingens/arbetsförmedlingsnämndens synpunkter Inhämtas.
Parallellutbddningar
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker. Länsarbetsnämnden I Gävleborgs län instämmer i princip I att parallella utbildningar måste undvikas, men länsarbetsnämnden bör ha möjlighet att som uppdragsutbildning köpa vissa platser t.ex. I en planerad komvuxkurs. En sådan modell ger möjlighet till ett större kursutbud inom arbetsmarknadsutbildningen.
Linköpings kommun har redan i dag Inga parallella utbildningar, eftersom studietakten inom vuxenutbildningen är betydligt snabbare än inom gymnasieskolan. För den vuxne är utbildningstakten en ekonomisk fråga på ett helt annat sätt än för gymnasieeleven.
Länsskolnämnden i Hallands län protesterar mot samverkansgruppens resonemang om planering för att undvika parallellutbildningar. Slutsatserna är inte relevanta, då komvux har ett ämneskurssystem som tillåter ett individuellt studieprogram, på heltid eller deltid. Gymnasieskolan ger ännu inte individen dessa valmöjligheter. Om endast en av skolformerna skall genomföra en utbildning, uppstår frågan vem som
74
skall prioriteras vid Intagningen. Normalt finns inga vakanser I första Prop 1990/91'85
årskursen på gymnasiet och alltså inget utrymme för vuxna elever. Bilaga 6
Länsarbetsnämnden i Stockholms län anför att möjligheten att kunna läsa på kvällstid eller I annan kommun Inte får försämras. Det är oerhört viktigt att samplanering av utbildningsutbudet I en kommun inte ensidigt sker så att komvux med sina målgrupper sätts på undantag.
Ljungby kommun ställer frågan om etappsystemet går att genomföra Inom gymnasieskolan eller om det nuvarande systemet med betygsöverföring från gymnasieskolan till komvux kan utökas. Frågan är om inte gymnasieskolans läroplan måste bygga på ämneskurssynen för att kunna, erbjuda t.ex. behörighetskomplettering i enstaka ämnen. Detta blir en nödvändighet om man, för att undvika parallelläsning, tar bort de sammanhållna komvuxutbildnlngar som nu i små kommuner utgör enda möjligheten att även läsa enstaka ämnen.
Samråd med länsarbetsnämnden
Länsarbetsnämnden I Jönköpings län Instämmer I att samplanering blir allt nödvändigare. Självfallet måste Intresset vara grundläggande för studievalet. I alltför stor utsträckning har länsarbetsnämnden fått gå In och via arbetsmarknadsutbildning korrigera det som man ser som felaktiga skolplaneringar. Länsarbetsnämnden måste få komma In i planeringen av utbildningsutbudet I länet på ett tidigare stadium och också därvid kunna utöva en faktisk påverkan.
Länsarbetsnämnden i Stockholms län framhåller att man länge har försökt göra en viss samplanering I länet med syfte att förhindra t.ex. parallellutbildning och sökandebrist samt för att diskutera utbildningsbehov på längre sikt. Förutsättningar att mer aktivt se över samplanering föreligger vid konstruktionen av det nya statsbidragssystemet för gymnasieskolan och när bl.a. länsmyndigheter försvinner (regionstyrelsen, länsskolnämnden).
Länsarbetsnämnden I Gävleborgs län poängterar varje år att kursutbudet inom gymnasieskolan måste anpassas efter arbetsmarknadens behov. Det är hög tid att också ta ett samlat grepp över planeringen inom komvux. Vikten av samråd Inför etablering av nya kurser understryks.
Lokaler och utrustning
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker samplanering för maximalt resursutnyttjande.
Ljungby kommun konstaterar att det I den mån man kan utnyttja lokaler gemensamt finns stora ekonomiska vinster att hämta. Såväl I denna fråga som I andra där samverkan blir aktuell är det viktigt att samarbetet sker på jämställda villkor. 1 många kommuner ligger de lokaler som skulle kunna sambrukas så långt från varandra att i varje fall direkt samläsning mellan olika utbildningsformer försvåras.
Länsarbetsnämnden I Uppsala län anser att det är utomordentligt viktigt att samverkan sker när det gäller att t.ex. samutnyttja lokaler och utrustning. Ett effektivt resursutnyttjande av samhällets resurser för ut-
75
bildning medför bl.a. att arbetsmarknadsutbildningen kan hålla en fort- Prop 1990/91 85
satt hög kvalité till ett så lågt pris som möjligt. Bilaga 6
5.13 Samplanering skall framgå av skolplanen
Samverkansgruppen föreslår att det skall framgå av den skolplan, som kommunen skall upprätta, hur samplaneringen I kommunen genomförs.
Länsskolnämnden i Kronobergs län och Linköpings kommun Instämmer.
5.14 Länsarbetsnämndernas upphandlarkompetens
Samverkansgruppen konstaterar och accepterar att konkurrens för närvarande råder och får råda mellan AMU och uppdragsutbildningen, även om man ur rent principiell ekonomisk synvinkel kan Ifrågasätta detla. 1 nuvarande situation bedöms dock ytterst konkurrensen kunna bidra till att samhällets resurser utnyttjas maximalt. Länsarbetsnämnden kan upphandla utbildning där den är bäst och billigast.
1 kartläggningen kom synpunkter fram på länsarbetsnämndernas be-ställarkompetens. Några länsarbetsnämnder låter mer eller mindre automatiskt beställningar gå till AMU utan att ta in flera anbud. Möjligheterna att upphandla arbetsmarknadsutbildning från andra utbildningsanordnare än AMU-gruppen utnyttjas dock I allt större utsträckning. Ca 30 % av det totala utbildningsbehovet upphandlas i dag från andra anordnare än AMU. Fortfarande finns emellertid stora regionala skillnader.
Upphandlingsförordningen gäller inte för länsarbetsnämnderna vid köp av arbetsmarknadsutbildning. De skall dock uppträda affärsmässigt och t.ex. ta in anbud från flera anordnare än AMU-gruppen. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har redan i dag uppdraget att utveckla länsarbetsnämndernas upphandlarkompetens vid köp av arbetsmarknadsutbildning. Samverkansgruppen föreslår att AMS Intensifierar arbetet, så alt samhällets resurser utnyttjas maximalt, både ur kvalitetssynpunkt och ur ekonomisk synpunkt.
Länsskolnämnden i Kronobergs län tillstyrker.
Länsarbetsnämnden I Jönköpings län instämmer och länsarbetsnämnden I Stockholms län konstaterar att arbetet är på gång och relativt snabbi bör ge effekter.
Länsarbetsnämnden i Uppsala län anger att 35-40 % av arbetsmarknadsutbildningen i länet upphandlas utanför AMU-gruppen. Samarbetet fungerar mycket bra. Anbudsförfarande lillämpas.
5.15 "Lokalverket"
Samverkansgruppen presenterar en modell där man skiljer mellan själva verksamheten, själva utbildningen, som varje anordnare har ansvar för själv, och lokalerna, som har en egen organisation och som utnyttjas gemensamt.
76
Grundidén är alltså att utbildningsanordnarna, i stället för att var Prop. 1990/91:85
och en bygger upp egna lokaler och institutioner, gemensamt anord- Bilaga 6
nar/använder lokaler och utrustning. Man har i detta sammanhang Ibland använt begreppet "banverket" för att på ett lättfattligt sätt förklara denna idé. Ett mer passande uttryck kan vara "lokalverket".
Detta "lokalverk" kan vara allt ifrån en enstaka speciallokal till ett tekniskt center eller t.o.m. ett gemensamt skolhus.
Det är naturligt att de samhällsägda utbildningarna i första hand använder sig av det gemensamma "lokalverket". Men även andra utbildningsanordnare bör vara Intresserade, t.ex. studieförbund eller personalutbildning Inom företag, förvaltningar, myndigheter och organisationer. Varje utbildningsanordnare är självfallet själv ansvarig för den utbildning som förläggs till "lokalverket".
Ägande- och organisationsform av "lokalverket" kan variera. Den får anpassas efter de olika förutsättningar som finns lokalt.
Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län anser att förslaget om "lokalverk", där modellen kan varieras efter kommunens storlek, är ett bra och rationellt grepp. Samarbete som gäller lokaler och utrustning I ett "lokalverk" ser Linköpings kommun som självklar ur ekonomisk synpunkt. Härryda kommun anser att rapporten ger en rad bra tips om "lokalverket".
Gislaveds kommun konstaterar att gymnasieskolan, komvux, företag (delvis) och högskolan (delvis) redan utnyttjar samma lokaler, utrustning och administration.
Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län påpekar att samverkan i rapporten avser framför allt lärare, lokaler och utrustning. Nämnden är positiv härtill, men det finns tendenser till att komvux inte alltid får utnyttja lokaler etc. på lika villkor i jämförelse med grundskolan och gymnasieskolan. Ett "lokalverk" kan möjligen vara ett hjälpmedel till förbättring.
Hallsbergs kommun anför att samverkan om lokaler och övriga resurser är i hög grad önskvärd. Den bör dock inte drivas så långt att de två skolformernas särprägel, t.ex. vad gäller pedagogik och målgrupper, går förlorad.
LR finner det självklart att lokaler och utrustning används optimalt och ändamålsenligt. Det är däremot tveksamt om ett "lokalverk" leder till detta resultat. LR ser en uppenbar risk att arbetsmarknadsutbildningen gör anspråk på att i första hand få disponera erforderliga resurser, särskilt på dagtid. Följden kan då bli att komvux hänvisas till kvälls-undervisning.
5.16 Genomfranderesurs
Samverkansgruppen föreslår att fyra kommuner, nämligen Göteborg, Järfälla, Karlstad och Storuman, under två år får en genomföranderesurs för att fortsätta med de samverkansprojekt som har påbörjats.
Länsskolnämnden i Kronobergs län har Intet att erinra mot förslaget.
77
LR tillstyrker under förutsättning att dessa pengar Inte tas från kom- Prop. 1990/91:85
vuxanslaget. Bilaga 6
78
Former för samverkan i en kursutformad Prop. 1990/91:85
gymnasial utbildning bilaga i
1 propositionen Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen utvecklas förslag om en framtida kursutformad utbildning i gymnasieskolan. Komvux har redan I dag ett ämneskurssystem. En kursutformad utbildning även I gymnasieskolan vidgar möjligheterna till samverkan mellan gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. I denna promemoria utvecklas närmare tankar kring en kursbaserad organisation ur samverkanssynpunkt, en modell för hur en kursutformad utbildning kan byggas upp för att passa gymnasiesskolans behov och hur ett kommunalt kunskapscentrum kan utformas.
Kursutformad organisation ur samverkanssynpunkt
Komvux är I huvudsak uppbyggd som en kursutformad organisation, där deltagarna själva komponerar sina studieprogram genom att välja separata kurser, s.k. ämneskurser. Genom att gymnasieskolan till stora delar också kan organiseras som ett kursutformat system skapas naturligtvis utomordentligt goda förutsättningar för olika samverkanslösningar mellan gymnasieskolan och komvux. Både ungdomar och vuxna kan nu forma sina egna studieprogram efter egna behov och förutsättningar. Verksamheten I den enskilda kommunen, vid den enskilda skolan eller vid det enskilda kunskapscentrumet kan organiseras på ett sådant sätt att det totala utbudet av kurser och program riktar sig till både ungdomar och vuxna. Därigenom blir självfallet också valmöjligheterna större för samtliga. Genom att både ungdomar och vuxna har samma utbud och kan samläsa ökar möjligheterna att studera mindre frekventa ämnen. Utbudet av ämnen blir rikligare men även utbudet av olika kurser som löper över olika lång tid blir större, genom att vissa kurser kan koncen-trationsläsas på kort tid och andra kurser läses över en längre period I långsam takt.
Förutsättningarna för en sådan här samverkan är självfallet att gymnasieskolan och komvux har gemensamma kursplaner.
Ett system med korta kurser är nödvändigt för att vuxna inte skall tvingas att studera mera och under längre lid än de har behov av. Omfattande kurser bör därför brytas ner I delkurser. Man skall kunna läsa varje delkurs för sig.
För ungdomar är det naturligt alt kombinera olika kurser till ett program, som i normalfallet sträcker sig över tre år. Vuxna har naturligtvis mindre behov av så omfattande program. Om vuxenstuderande önskar studera ett fullständigt program motsvarande tre år för ungdomar för att få avgångsbetyg så måste även de studera en kärna av obligatoriska ämnen på samma sätt som ungdomar.
I propositionen föreslås att det skall finnas gemensamma timplaner för både gymnasieskolan och den gymnasiala vuxenutbildningen. För
79
vuxenutbildningens del blir timplanerna en rekommenderad utgångs- Prop 1990/91*85
punkt för lokala behovsbaserade timplanebeslut. Bilaga 7
I det kursutformade system som här beskrivs skall lokala kurser kunna skapas och utvecklas av lärare och elever, tillsammans med det lokala näringslivet. En möjlighet härvidlag är att enstaka delkurser eller t.o.m. enstaka moment från olika kurser förs samman till lokala kurser. Dessa lokala kurser kan t.ex. utnyttjas för både ungdomar och vuxna för att stärka det lokala näringslivet.
Såsom nämnts ovan är det en fördel om kurserna kan koncentrationsläses i så stor utsträckning som möjligt. För många vuxenstuderande är det ofta nödvändigt att en enskild kurs kan genomföras på så kort tid som möjligt. I en samverkansskola kan det finnas både korta koncentrerade kurser för de ungdomar och vuxna som vill läsa snabbt och kurser över längre tid (med kanske högre timtal) för de ungdomar och vuxna som vill läsa i en långsammare takt.
I en kursutformad organisation med samverkan mellan gymnasieskolan och komvux finns mycket goda möjligheter att genomföra Individuella kursprogram. Detta är inte minst viktigt för ungdomar som av olika skäl har bristfälliga förkunskaper eller för ungdomar som vill studera på deltid. Det kan också gälla för många flykting- och Invandrarungdomar. För dessa grupper som väljer individuella studieprogram och som inte klarar av att läsa samtliga kurser under en treårsperiod blir studierna Inte någon återvändsgränd. De kan som vuxna återvända till studierna och fortsätta med de delkurser och kurser som de Inte läst tidigare. Systemet med en kursutformad gymnasieskola passar således väl in i mönstret med återkommande utbildning.
Det är självfallet en fördel om även AMU kan komma att omfatta samma kursplaner som nu kommer att finnas i gymnasieskolan och komvux.
Principiell uppbyggnad av kursutformad utbildning i gymnasieskolan
Här beskrivs principen för en kursutformad gymnasieutbildning med exempel från utbildningsområdet industri-teknik. Den sektorn har valts därför att hälften av de reguljära linjerna av försökslinjerna som i dag finns i gymnasieskolan hänförs hit. Dessutom innehåller utbildningsområdet en stor andel av de yrkesinriktade linjerna.
Utbildningsområdet industri-teknik innehåller dels program inriktade på
- Teknisk produktion och service där de Ingående programmen karaktäriseras av en hög teknikanvändning och dels
- Bygg och anläggning som kännetecknas av en hel del manuella kunskaper.
Med hänsyn till omfattningen av programmen för teknisk produktion och service sker exemplifieringen därifrån.
80
Innehållet i olika kursutformade program består dels av en kärna ob- Prop 1990/91:85
ligatoriska kurser som alla elever skall studera och dels kurser som är Bilaga 7
valbara och som ger utbildningens yrkesinriktning eller karaktär.
1 det följande beskrivs principmodellen för den yrkesinriktade delen av program för Teknisk produktion och service (TPS). Kärnan av obligatoriska kurser tas inte med i exemplifieringen eftersom de är desamma för alla elever.
Kurserna som skall ge programmen inom TPS deras yrkesinriktning och karaktär hämtas från ett antal kunskapsområden. Det är dels generella kunskapsområden som är gemensamma för flertalet TPS-program och dels kunskapsområden av mera branschkaraktär.
Basutbildning på TPS-program men består av kurser från de fyra generella kunskapsområdena Industriell produktion, El- och reglersystem, Energi samt Teknik. Innehållet i de tre förstnämnda områdena känns igen från linjer i ÖGY-försöken, t.ex. IN, EL och det Qärde från teknisk linje. Dessa kunskapsområden skall kunna finnas på alla normalstora gymnasieskolor. Varje kunskapsområde, kan Innehålla kurser som är gemensamma för många studieprogram, men också kurser av fördjupningskaraktär som endast vissa studiealternativ har behov av i sitt program.
Andra kunskapsområden är av mer branschkaraktär, t.ex. träteknik, grafisk teknik, processteknik där behovet motiverar att de endast finns på ett begränsat antal gymnasieskolor. Normalt skall de elever som väljer ett program med sådan inriktning få sin basutbildning från de fyra generella kunskapsområdena ovan.
För vissa områden, t.ex. flygteknik, sjöfart, kan elevunderlaget vara så litet att de bara skall finnas på någon eller några gymnasieorter och då i form av resurs- eller branschskolor. Basutbildning får dessa elever normalt från hemortens gymnasieskola.
81 Exempel 1. Program för operatör till träindustrin. Exemplet visar hur man i en kursutformad gymnasieskola kan bygga upp en utbildning som finns Inom dagens trälekniska linje.
De kurser från de olika kunskapsområdena som ingår i detta program är streckmarkerade i figuren nedan.
Prop. 1990/91:85 Bilaga 7
Generella kunskapsuinrådcn
Industriell produktion
El- o. reglersyslem
Energi
Teknik
W/<
i
B
*
W/,
M
8
Branschspcc. kunskapsområden
Träleknik
■
82 Valet av program styrs dels av elevens eget önskemål och dels av vilka kurser som man från branschorganisationer rekommenderar för den här typen av yrkesbefattning.Med denna uppläggning skall elever normall kunna genomföra en hel del av sin utbildning på hemorten.
Regionens industristruktur avgör om det finns underlag för att kunna anordna kurser ur kunskapsområdet träteknik eller Inte. Om Inte, får eleven genomföra de träspecifika kurserna i en kommun som har kunskapsområdet träleknik och som har avtal om utbildning med elevens hemkommun.
I dagens linjesystem är eleven hänvisad till att genomföra hela utbildningen på någon av de 50-tal orter som har träleknisk linje inrättad.
Exempel 2. Program för laboratoriemekaniker. Här visas exempel på hur man i ett kursutformat system kan tillgodose framlida varierande behov, vilket ett strikt linjesystem inte medger utan större organisatoriska ingrepp.
Prop. 1990/91:85 Bilaga 7
Industriell produktion
Generella kunskapsuinrådcn
El- o. Energi
reglersystem
Teknik
W
Wö
B
m
W
M
För den här typen av yrkesbefattningar behövs ofta en kombination av yrkesinriktat och tekniskt- naturvetenskapligt Innehåll i utbildningen. Utvecklingen mot ökad decentralisering och förändrad arbetsorganisation, där såväl planering som tillverkning och service ingår i arbetslagets uppgifter, innebär att elevens program bör komponeras av kurser från både de mer yrkesinriktade kunskapsområdena Industriell produktion, El- och reglersystem. Energi och det mer teoretiskt inriktade kunskapsområdet Teknik.
På motsvarande sätt som här beskrivits kan program för olika utbildningsområden byggas upp av kurser från generella och specifika kunskapsområden. Kombinationer av kurser från kunskapsområden Inom olika utbildningsområden eller från vitt skilda kunskapsområden inom ett utbildningsområde kan naturligtvis också förekomma i vissa program.
T.ex. kommer program som motsvarar den nuvarande försökslinjen Byggnadsplåt- och ventilationsteknik att komponeras av kurser från kunskapsområden både från Teknisk produktlon och service och Bygg-och anläggning.
83
Kunskapscentrum - en kursutformad organisation
Ett kursutformat system för både ungdomar och vuxna som beskrivits ovan kan naturligtvis organiseras på flera olika sätt. Ett sätt är att ta sin utgångspunkt I de lokaler och den utrustning som man disponerar för verksamheten. Det vill säga att man organiserar de olika kurserna I olika institutioner som Ingår I ett kunskapscentrum.
Detla exempel tar sin utgångspunkt i hur man lokatt, ute i de olika kommunerna, kan organisera sin undervisning på gymnasienivå, vare sig det är för ungdomar eller för vuxna, i kunskapscentra. 1 den kartläggning som samverkansgruppen har låtit göra och som finns redovisad I en rapport framgår att flera kommuner redan har byggt upp eller planerar att bygga upp kunskapscentra.
Förutsättningen är således att den enskilda kommunen har rätt att organisera ett kursutformat system, där dagens linjer och grenar inte finns. Verksamheten organiseras i stället i olika kunskaps- eller ämnesområden, som förläggs till centra eller Institutioner. De olika kurserna Inom ett ämnesområde förs samman till en institution. Grundidén är att en institution svarar för all utbildning inom sitt område, både teoretisk och yrkesinriktad. De olika kurserna inom t.ex. elteknik förläggs till El-tekniskt centrum eller Elteknlska institutionen, som svarar för både basutbildning och specialiserad utbildning. Inom Eltekniskt centrum finns också både rent teoretiska kurser och mer praktiska yrkesinriktade kurser. På samma sätt kan t.ex. ett Ekonomicentrum organiseras med all ekonomisk utbildning förlagd till sig, både basutbildning och specialiserad, teoretisk och praktisk. En poäng i detta sätt att organisera verksamheten är att en enskild kurs inte identifieras med eller uiformas för ett visst program ulan I stället som tillhörande ett ämnesområde. Varje Institutlon svarar således för hela utbudet inom sill ämnesområde. Flera instilulioner bildar ett kunskapscentrum. På så sätt organiseras samtliga kurser. Därigenom blir en uppdelning I llnjermoch grenar onödig. Della system ger också den enskilda kommunen stora förutsättningar att utveckla sin gymnasiala utbildning, både för ungdomar och för vuxna, så att den stämmer både med det lokala näringslivets behov och med de sökandes önskemål.
De olika Institutionerna eller delarna Inom ett kunskapscentrum kan t.ex. organiseras som självstyrande enheter för att man skall få så mycket brukarinflytande som möjligt. Lärarna kan arbeta i lag i så slor utsträckning som möjligt. Den snabba tekniska utvecklingen pekar I den riktningen. Genom lärarlag får den enskilde läraren större möjligheter att utveckla och förnya sin undervisning.
1 ett kunskapscentrum såsom det beskrivs här förekommer en hög grad av samverkan mellan gymnasieskolan och komvux. I kunskapscentrumet kan också med fördel även andra utbildningsformer förlägga sin undervisning såsom studieförbund, AMU eller högskolan. Genom sam-
Prop. 1990/91:85 Bilaga 7
verkan mellan flera utbildningsformer ökar naturligtvis användnings- Prop 1990/91"85
området. Bilaga 7
Samverkansgruppen har i sin rapport redovisat hur ett kunskapscentrum kan organiseras. Den grundläggande Idén med kunskapscentrum är att olika utbildningsanordnare gemensamt skall använda lokaler och utrustning. I samverkansgruppens rapport finns beskrivet några olika modeller för hur ett kunskapscentrum kan organiseras och även utnyttjas på etl sätt som beskrivits ovan. Rapporten innehåller även en rad exempel på hur kunskapscentra redan byggts upp eller planeras i olika kommuner.
Ägare till ett kunskapscentrum är oftast kommunen men naturligtvis kan även andra huvudmän vara ägare. Det naturliga är dock att det är befintliga lokaler och uutrustning som blir utgångspunkten för etl kunskapscentrum. Detta är kommunens basresurs. Hit förläggs både gymnasieskolan, komvux och kommunens uppdragsutbildning.
Utbildningsdepartementet har gjort en sammanställning över hur utbildningsresurserna fördelar sig i landet på de olika kommunerna. Av sammanställning framgår vilka kommuner som har gymnasieenhet, vuxenutbildningsenhet, AMU-center, högskoleutbildning i form av den nya ingenjörsutbildningen (80 poäng), tekniskt center samt yrkesteknisk högskola. Sammanställningen visar tydligt att det finns goda förutsättningar att i ett stort antal kommuner inrätta kunskapscentra för flera ulbildningsformer. Så kan man t.ex. konstatera att det i varje län finns minst en ort som kan fungera som regionalt kunskapscentrum.
85 Detta kan tydliggöras genom att här redovisa tre län som exempel. Prop. 1990/91:85
Bilaga 7
Län Kommun Gymn Komvux Ing-utbTekn cent AMU YTH
O Göteborg
5 X
X
X
Härryda
X
Kungälv
X
X
Lysekil
X
X
Mölndal
X
X
Partille
X
X
Stenungsundx
X
Strömstad
X
Uddevalla
2 X
X
X
R Falköping
X
X
X
Lidköping
X
X
X
X
X
Mariestad
X
X
Skara
X
Skövde
2 X
X
X
X
Tibro
X
X
X
X
Tidaholm
X
Vara
X
Y Härnösand
X
X
X
X
Kramfors
X
X
X
Sollefteå
X
Sundsvall
3 X
X
X
X
Timrå
X
X
X
Ange
X
Örnsköldsvik
2 X
X
X
X
86
Innehållsförteckning Prop. 1990/91:85
Bilaga 1 Sammanfattning av remissförslagen om gymnasie-
skolan 3
Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över skol-
överstyrelsens redovisning av två regeringsupp drag om gymnasieskolan, en diskussionspromemoria om yrkesutbildningen i ett mer långsiktigt perspek tiv, betänkandet (SOU 1989:10) om två nya treåriga linjer i gymnasieskolan samt en översyn av gymnasie skolans lilla ram 12
Bilaga 3 Sammanfattning av skola-arbete-utredningens
förslag 43
Bilaga 4 Sammanställning av remissyttranden över
betänkandet (SOU 1989:113) Ungdomars kompetens. Vägar in i framtidens kunskapssamhälle och rapporten (SOU 1989:114) Livlina för livslångt lärande 44
Bilaga 5 Sammanfattning av och remissyttranden över särvux-
kommitténs betänkande "vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda" (SOU 1990:11) 55
Bilaga 6 Sammanfattning av rapporien (Ds 1990:59) Sam-
verkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbild ningen samt av inkomna yttranden 63
Bilaga 7 Former för samverkan i en kursutformad
gymnasial utbildning 79
Norstedts Tryckeri. Stockolm 1991
Omslag Rolf Hernegran. Foto Sven.Eric Sjöström 87