om villkorlig frigivning, m.m.
Regeringens proposition 1992/93:4
om villkorlig frigivning, m.m.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 juni 1992.
Pä regeringens vägnar
Bengt Westerberg
Gun Hellsvik
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås att den obligatoriska halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten för villkorlig frigivning, som nu är halva strafftiden, blir att minst två tredjedelar av strafftiden skall ha avtjänats. Villkorlig frigivning föreslås bli fakultativ, dvs. att prövning av frigivningen kan göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den vilUcorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad föreslås kunna friges vilUcorligt. Undantag görs for fängelse som utgör förvandlingsstraff för böter och för fängelse som har ådömts tillsammans med skyddstillsyn.
För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig brottslighet, får han inte friges förrän tvä tredjedelar av tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock inte förrän halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff enligt domar på mellan ett och tvä är föresläs en särskild reglering så att tröskeleffekter undviks.
Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar fängelse kortare tid än två år fordras
1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
dock att Kriminalvårdsstyrelsen eller annan, som styrelsen bestämmer, Prop. 1992/93:4 särskilt påkallar att nämnden skall pröva frägan.
Möjlighet till frigivningspermlssion öppnas för alla som avtjänar fängelse från den dag då villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga.
Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem som friges frän straff på minst tvä månader.
Överföring av verkställighet av brottmålsdom föreslås kunna prövas av regeringen om särskilda skäl föranleder det.
De lagändringar som berör villkorlig frigivning foreslås träda i kraft den 1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
2 Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges ett bötesstraff, fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser brottet förskylla och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Förestagen lydelse kap.
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff, fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §2
Strafföreläggande fär utfärdas beträffande brott, för vilket inte föreskrivs svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket föreskrivs böter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, får dock strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sådant brott som nu har nämnts förskyller högst euhundratjugo dagsböter.
Strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket inte föreskrivs svårare straff än böter, dock inte normerade böter, och beträffande brott, för vilket föreskrivs böter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, fär dock strafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sädant brott som nu har nämnts bör föranleda högst etthundratjugo dagsböter.
Det finns särskUda bestämmelser om strafföreläggande för brott som har begåtts av någon som är under arton är.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
' Senaste lydelse 1968:193. 2 Senaste lydelse 1991:241.
2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att det i 26 kap. skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse,
dels att 25 kap. 1 och 6 §§ samt 26 kap. 6, 7-9 och 11 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
25 1
Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötes-form inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet förskyller lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter.
Föreslagen lydelse kap.
Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fräga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bö-tesform inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter.
6 §2
Som gemensamt straff fär dagsböter bestämmas till ett antal av högst tvåhundra och penningböter till ett belopp av högst femtusen kronor.
Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta bötesstraff, fär detta inte underskridas.
Böter som gemensamt straff för flera brott döms ut i dagsböter, om något av brotten förskyller dagsböter.
Böter som gemensamt straff för flera brott döms ut i dagsböter, om något av brotten bör föranleda dagsböter.
26 kap. 6 §3
Den som undergår fängelse pä viss tid skall, om inte annat följer av andra stycket eller 7 §, villkorligt friges sedan halva tiden har avtjänats. Frigivning fär dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minst tvä månader. Inte heller får villkorlig frigivning ske frän fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 § eller från eu förvandlingsstraff för böter.
Den som avtjänar fängelse pä viss tid, minst en månad, får medges villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning får dock inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter.
' Senaste lydelse 1991:240.
2 Senaste lydelse 1991:240.
3 Senasie lydelse 1983:240.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare tidpunkt än som följer av första stycket.
Om strafftiden är högst en år, fär villkorlig frigivning ske tidigast när två tredjedelar av strafftiden l-ar avtjänats.
Om strafftiden är längre än ett år men kortare än två år, får villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år har avtjänats.
Om strafftiden är rvå år eller mer och annat inte följer av 6 a §, får villkorlig frigivning ske tidigast när halva strafftiden har avtjänats.
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare tidpunkt än som följer av andra -fjärde styckena.
6a§
Har någon dömts till fängelse i lägst tvä dr för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet, får han inte villkorligt friges förrän rvd tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det föreligger en påtagUg risk att han efter frigivningen äier-faller i brottslighet av sådant allvarligt slag.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen omfattar också annan brottslighet än som avses där. Om ea annat fängelsestraff verkställs samtidigt, skall 6 § tillämpas med avseende på det straffet vid prövning av frågan om villkorlig frigivning frän den sammanlagda strafftiden.
Nuvarande lydelse ■
Föreslagen lydebe
Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har rikta! sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och påtaglig risk bedöms föreligga för an han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag. får han inte villkorligt friges förrän n-å tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning av frågan om villkorUg frigivning efter denna tidpunkt skall förutom åteifallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihets-förlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn nll de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen avser också annan brottslighet än som avses där. Verkställs samtidigt ett annat fängelsestraff', skall, vid prövning av frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda strafftiden, 6 § tillämpas med avseende på det straffet.
Vid prövning av frågan, om den villkorliga frigivningen bör ske senare än vid den tidigaste tidpunkt som anges i 6 eller 6 a §, skall det särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Omflera fängelsestraff verkställs samtidigt, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn las till den sammanlagda fängelsetiden . Vad nu sagts gäller dock inte tid för fängelse som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller för\'and-Ungsstraffför böter.
Verkställs samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de straff som samtidigt verkställs sådant straff som avses i 6 § tredje meningen får villkorlig frigivning inte ske förrän verkställigheten har pågått minst den tid som svarar mot detta straff.
Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder su-affet skaU anses verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5 och 6 §§ sägs.
•* Senaste lydelse 1983:240. S Sena.sie lydelse 1991:451.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §6
Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två år prövar kriminalvårdsnämnden frägan om villkorlig frigivning frän straffet eller, om annat straff samtidigt verkställs, från den sammanlagda strafftiden. / annat fall faststäUs tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestämmer.
Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst tvä år prövar Kriminalvårdsnämnden frägan om villkorlig frigivning frän straffet eller, om annat straff samtidigt verkställs, frän den sammanlagda strafftiden.
Kriminalvårdsstyrelsen eller annan som styrelsen efter regeringens bemyndigande föreskriver får påkalla att Kriminalvårdsnämnden även i annat fall prövar frågan om villkorlig frigivning. Påkallas inte prövning skall den dömde friges när han avtjänat två tredjedelar av tiden eller den kortare tid efter vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske. Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjutas eller det annars föranleds av ändrade förhållanden.
11§7
1 anslutning till att vUlkoriig frigivning äger rum eller senare kan beslutas att den frigivne skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Sädant beslut meddelas av frivårdsmyndighet i kriminalvårdsverket. Har övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad, fär övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall upphöra. Övervakningen skall utan något särskilt beslut upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 18 §.
I anslutning till att villkorlig frigivning äger rum eller senare kan beslutas att den som avtjänar ett fängelsestraff på mer än rvå månader och friges från detta skall stä under övervakning, om det bedöms som påkallat. Beslut om övervakning meddelas av frivårdsmyndighet i Kriminalvärdsverket. Har övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad, fär övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall upphöra. Övervakningen skall utan något särskilt beslut upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 18 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6-9 §§ i deras äldre lydelse skall fortfarande gälla för den som före Ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid eller ålagts förvandlingsstraff för böter. Detta gäller dock Inte be stämmelsen i 26 kap. 6 § första stycket andra meningen om minimitiden för villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning frän fängelsestraff som uppgår till en månad men understiger tre månader skall ske först när tvä tredjedelar av
6 Senaste lydelse 1983:240. ■ Senaste lydelse 1983:240.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydebe Prop. 1992/93:4
strafftiden har avtjänats. Villkoriig frigivning får inte ske frän straff som understiger en månad.
Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts dessförinnan och fängelse som ådömts därefter, skall första stycket tillämpas på det förra straffet.
3. Om det I en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminal-värdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden två månader, skall styrelsen därvid även fastställa tidpunkten för villkorlig frigivning och för prövotidens utgång eller, om det är fråga om ett sådant fall som avses i 26 kap. 9 § första stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelsema om sådan frigivning, samt den strafftid som då återstår.
När omständighetema ger anledning till det, får ett beslut enligt första stycket ändras.
För den som har börjat avtjäna fängelse på viss tid skall Kriminalvårdsstyrelsen sä snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Om strafftiden uppgår till en månad eller mer, skall styrelsen därvid även fastställa den tidigaste tidpunkt då villkorlig frigivning kan komma i fråga samt tidpunkten för prövotidens utgång. Är det fråga om ett sådant fall som avses i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken, skall i stället den eller de dagar anges, som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om sådan frigivning, samt den strafftid som dä återstår.
När omständighetema ger anledning till det, skall ett beslut enligt första stycket ändras.
Har domstol enligt 33 kap. 5-7 §§ brottsbalken förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpå och avdraget beräknas frän den dagen. Detsamma gäller i fräga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid vamnder straffet verkställts.
22 §
Har domstol enligt 33 kap. J och 6 §§ brottsbalken förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpä och avdraget beräknas frän den dagen. Detsamma gäller i fräga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid vamnder straffet verkställts.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Lagen omtryckt 1990:1010.
4 Förslag till Prop. 1992/93:4
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1974:203) om kriminalvärd i anstalt' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
Till förberedande av frigivning Till förberedande av frigivning
kan en intagen som avses i 26 kap. kan en intagen beviljas permission 7 § brottsbalken beviljas permission under viss längre tid (frigivnings-under viss längre tid (frigivnings- permission). Sädan permission fär permission). Sådan permission fär Inte beviljas för tid före den dag dä inte beviljas för tid före den dag dä villkorlig frigivning tidigast kan två tredjedelar av straffet har avtjä- komma ifråga, näts.
För frigivningspermlssion får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
Lagen om tryckt 1990:1011.
5 Förslag till Prop. 1992/93:4
Lag om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978:302) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19§' Passtillstånd fordras för den som
1. undergår kriminalvård i 1. undergår kriminalvård i an- anstalt, utom när påföljden är fäng- stalt, utom när påföljden är fängelse clse på så kort tid att villkorlig i två månader eller kortare tid, frigivning ej kan komma i fråga,
2. står under övervakning efter dom på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning frän fängelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli. 1993.
Senaste lydelse 1981:221. H
6 Förslag till Prop. 1992/93:4
Lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ;.,.
Härigenom föreskrivs att 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmälsdom skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §'
Fråga om verkställighet i fram- Fräga om verkställighet i främ-
mande stat här i landet ådömd eller mande stat här i landet ådömd eller ålagd påföljd enligt förordnande ålagd påföljd enligt förordnande som avses i 2 § första eller.tredje som avses I 2 § första eller tredje stycket upptages av kriminalvårds- stycket upptas av Kriminalvårds styrelsen eller, i fräga om verkstäl- styrelsen eller, i fråga om verk lighet av överlämnande till rätts- ställighet av överiämnande till rätts psykiatrisk vård, socialstyrelsen el- psykiatrisk värd, Socialstyrelsen ler, i fräga om verkställighet av bö- eller, i fräga om verkställighet av ter eller förverkande, annan myn- böter eller förverkande, annan myn dighet som regeringen bestämmer. dighet som regeringen bestämmer. Framställning om verkställighet får Om det föreligger särskilda skäl, får ej göras, om med motsvarande till- en myndighet som här avses med lämpning av 5 § andra stycket 1-8 eget yttrande överlämna ett ärende hinder mot verkställighet i den till regeringen för avgörande. Fram- främmande staten kan antagas före- ställning om verkställighet får ej ligga. göras, om med motsvarande till-
lämpning av 5 § andra stycket 1-8 hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga. Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fräga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Statens invandrarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker Invandrarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvärds-styrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk värd. Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den främmande staten.
' Senaste Ivdelse 1991:1144. 12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 a §2
Fråga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fräga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen. Framställning om sådan verkställighet fär inte göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder mot verkställighet I den främmande staten kan antas föreligga.
Fräga om verkställighet enligt första stycket på begäran av främmande stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fräga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk värd, av Socialstyrelsen med motsvarande tUlämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller So cialstyrelsen får, om det föreligger särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende om verkstal Ughet till regeringen för avgörande. I fall som avses i denna paragraf I fall som avses i denna paragraf
gäller 28, 29 och 33 §§ första gäller 28, 29 och JJ #J i tillämpliga stycket i tillämpliga delar. delar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2 Senaste lydelse 1991:1144.
13 Justitiedepartementet Prop. 1992/93:4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992
Närvarande: statsråden B. Westerberg, ordförande, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkenspiel, Thurdiii, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Proposition om villkorlig frigivning, m.m.
I Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för Justitiedepartementet i maj 1979 en kommitté för att utreda vissa frågor om bl.a. fängelse och kriminalvård i anstalt. Kommittén antog namnet Fängelsestraffkommittén.
Kommittén har avgett sammanlagt fyra betänkanden. De tvä första, delbetänkandena (SOU 1980:1) Fjorton dagars fängelse och (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvärden, har lett till ändringar i brottsbalken (BrB) rörande främst minimitiden för fängelsestraff och villkoriig frigivning (prop. 1980/81:44, bet. 1980/8l:JuU32, rskr. 1980/81:252, SFS 1981:331, prop. 1982/83:85, bet. 1982/83:JuU26, rskr. 1982/83:241, SFS 1983:240).
Fängelsestraffkommittén överlämnade i april 1986 sitt huvudbetänkande (SOU 1986:13-15) Påföljd för brott och avgav sitt slutbetänkande (SOU 1988:7) Frihet frän ansvar I maj 1988. Detta sistnämnda betänkande har ännu inte lett till lagstiftning.
Kommitténs huvudbetänkande spänner över stora delar av straffrättens område, och kommitténs förslag till regler för päföljdsval och straffmätning resp. ändringar i bötesstraffet har behandlats och lett till lagändringar (prop. 1987/88:120, bet. 1987/88:JuU45, rskr. 1987:88:404, SFS 1988:942-948 resp. prop. 1990/91:68 bet. 1990/9liJuU 10, rskr. 1990:91:155, SFS 1991:240-301). På grundval av betänkandet beslutade förra regeringen den
II juli 1991 också en lagrådsremiss om villkorlig frigivning.
Nu är frågan om villkorlig frigivning och vissa därmed sammanhängande frågor som kommittén har behandlat aktuella för lagstiftning från delvis andra utgångspunkter. Kommitténs sammanfattning av Innehållet i b)etänkan-det samt kommitténs förslag till lagtexter framgår av nämnda huvudbetänkande. Kommitténs betänkande har remissbehandlats. Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Svea hovrätt. Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms, Göteborgs, Norrköpings och Luleå tingsrätter. Domstolsverket, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen (RPS), Krimi-
:nalvärdsstyrelsen (KVS), Kriminalvårdsnämnden (KVN), Stockholms Prop. 1992/93:4 törsta övervakningsnämnd. Övervakningsnämnden i Uppsala, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Överbefälhavaren, Statens räddningsverk. Socialstyrelsen, Traflksäke hetsverket. Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket (RSV), Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet, Statens Invandrarverk, Statskontoret, Riksrevisionsverket (RRV), Rätiegängsutredningen (Jiil977:06), justitieombudsmannen Anders Wigelius, Riksbanken, Landstingsförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Övervakares och Kontaktper-soner.s/Familjers Riksförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Motormännens riksförbund, Motoiförarnas Helnykterhetsförbund, Svenska fängvårdssäll-skapet och Svenska skyddsförbundet. RÅ har överlämnat yttranden från överåklagaren I Göteborgs åklagardistrikt samt från överåklagarna vid Regionåklagarmyndigheterna i Stockholm, Kalmar, Malmö, Vänersborg och Hämösand. Tjänstemännens centralorganisation och Centralorganisationen SACO/SR har utan egna ställningstaganden överiämnat yttranden från Svenska polisförbundet resp. Sveriges Socionomers, Personal- & Förvaltningstjänstemäns Riksförbund. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 86-980).
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade förra justitieministern i februari 1991 en särskild utredare med uppdrag utt se över vissa kriminalvårdsfrågor. Uppdraget omfattade att Inom ramen för nuvarande påföljdssystem, överväga o«... lämna förslag till ätgärder i syfte att vidga tillämp-ningsormädet för icke frihetsberövande påföljder och förbättra formerna för verkställighet av fängelsestraff Utredningen antog namnet Påföljdsutredningen.
1 maj 1991 avlämnade Päföljdsutrednlngen (Ju 1990:02) sitt betänkande (SOU 1991:45) Påföljdsfrägor. I betänkandet behandlas vissa frågor om verkställighet av fängelsestraff bl.a. om frigivningspermission och över vakning efter villkorlig frigivning. Utredningens sammanfattning, förslag till lagtexter i nu aktuella delar framgår av nämnda betänkande. Betänkandet har remissbehandlats. Efter remiss har yttranden avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslem (JK), Hovrätten för Västra Sverige, Uppsala, Köpings och Malmö tingsrätter. Kammarrätten i Jönköping, RÅ, RPS, KVS, KVN, Första Övervakningsnämnden i Stock holm, Övervakningsnämnderna i Borås, Örebro och Luleå, BRÅ, Socialstyrelsen, Statens rättskemiska laboratorium. Juridiska fakulteten vid Uppsala Universitet. Statskontoret, RRV, Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers central organisation (SACO), Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Föreningen skyddsvärnet I Stockholm, Föreningen Sveriges Frivårds tjänstemän, Svenska fångvårdssällskapet. Föreningen styresmän och
assistenter inom kriminalvården. Svenska skyddsförbundet samt Riks- Prop. 1992/93:4
förbundet Frivilliga samhällsarbetare. RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid Åklagarmyndigheterna i Stockholm och Malmö samt överåklagarna vid Regionåklagarmyndighetema i Jönköping och Hämösand. KVS har bifogat yttranden från Regionmyndighetema i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Härnösand, Umeå och Örebro. SACO har, utan något eget ställningstagande, sänt in yttranden från Sveriges Psykologförbund och Sveriges Socionomers, pesonal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet om utvidgad användning av samhällstjänst (dnr 91-1364). Jfr prop. 1991/92:109.
1 april 1992 skickade Justitiedepartementet ut promemorian Villkorlig frigivning tillsammans med en inbjudan till hearing den 13 april 1992. Vid hearingen lämnades synpunkter av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt. Kammarrätten i Stockholm, KVS, KVN, BRÅ, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän, Föreningen Styresmän och assistenter inom kriminalvården. Skriftliga synpunkter har dessutom lämnats av Stockholms tingsrätt, Uppsala tingsrätt. Övervakningsnämnden i Täby, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän. Promemorians lagtext bifogas som bilaga I. Synpunkterna som lämnades vid hearingen är nedtecknade och finns tillgängliga i lagstiftningsärendet. Vissa instanser har lämnat skriftliga synpunkter. Dessa finns också tillgängliga i ärendet (dnr 86-980).
I detta lagstiftningsärende tar jag också upp frägan om att i den s.k. internationella verkställighetslagen införa en möjlighet för Kriminalvårdsstyrelsen och andra beslutande myndigheter att i vissa fall överlämna till regeringen att besluta om överflyttande av verkställighet av brottmälsdom tiU annat land.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 14 maj 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag i ärendet som upprättats inom Justitiedepartementet. Lagförslagen och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 och bilaga 3.
Lagrådet har föreslagit vissa omformuleringar i den remitterade lagtexten (26 kap. 6, 7 och 9 §§ BrB) i syfte att den reella innebörden av förslaget skall komma till tydligare uttryck. Jag återkommer till Lagrådets synpunkter i samband med att jag behandlar de enskilda paragrafema (avsnitt 5.2). 1 övrigt har lagrådet lämnat förslagen utan erinran.
I förhållande till lagrådsremissen har även vissa ändringar av redaktionell karaktär gjorts i lagtexten.
2 Bakgrund Prop. 1992/93:4
2.1 Tidigare lagstiftning
Villkoriig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 och flera reformer har genomföns under 1900-talet.
Vid BrB:s införande överfördes i princip 1943 ärs regler om villkorlig frigivning. Fömtsättningen för fakultativ frigivning var att den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället. Vid prövning av villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
I syfte att främja större enhetiighet inom de nordiska ländema reviderades kort efter BrB:s ikraftträdande år 1965 reglema om vilUcorllg frigivning (prop. 1965:159). Möjlighet öppnades dä tiU villkoriig frigivning efter halva strafftiden. Som fömtsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande fömtsättningen för villkorlig frigivning, nämligen att den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället, slopades. Slutligen gjordes i fräga om prövotidens längd den ändringen att prövotiden, i stället för att i princip motsvara den återstående strafftiden, skulle fastställas i varje enskilt fall till minst ett och högst tre är eller, om den tid som vid frigivningen återstod av straffet översteg tre är, högst fem är.
Innan de nuvarande reglerna, med en i princip obligatorisk halvtidsfrigivning för de flesta intagna, infördes år 1983 reviderades 1965 ärs reform i vissa avseenden. Fömtom en följdändring till de nya reglema om avräkning av häktningstid m.m. genomfördes ändringar åren 1973, 1974, 1979 och 1981. Ändringama tog bl.a. sikte på frågoma om övervakning, kriteriema för prövning av villkorlig frigivning och minimitiden for frigivning.
Den reglering som gällde innan den s.k. halvtidsreformen genomfördes år 1983 innebar i korthet följande. Den som undergick fängelse pä viss tid fick friges villkorligt när två tredjedelar eller, om särskilda skäl förelag, halva tiden avtjänats. Verkställigheten mäste dock alltid ha pågätt minst två månader innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff verkställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden utgångspunkt för tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas verkningama av fortsatt frihetsförlust för den dömde och fömtsättningama för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas vid frigivningen. Avtjänade den dömde fängelsestraff for särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa skulle frägan om det fanns påtaglig risk för att han efter frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag ges större vUct vid prövningen än annars. Fräga om villkorlig frigivning prövades av övervakningsnämnd om strafftiden inte översteg ett år och i annat fall av den centrala instansen Kriminalvärdsnämnden.
17 Den praxis som utbildades beträffande tidpunkterna för villkorlig frigivning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs delbetänkande (SOU 1981:92)
2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
Villkorlig frigivning s. 73 f Praxis kan kort sammanfattas enligt följande. Prop. 1992/93:4 De som dömdes till fängelse i kortare tid än ett är frigavs i allmänhet Inte förrän rvä tredjedelar av sffaffet avtjänats. För dem som dömdes till långa straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som länga straff räknades i detta sammanhang tider på två är och sex månader eller mera. För det unga klientelet - till vilket räknades dem som ännu Inte fyllt 23 är vid tiden för brottets begående - ansåg Kriminalvärdsnämnden en strafftid pä ett år och sex månader eller mera som en läng tid. Samma principer till-lämpades ocksä för det äldsta klientelet. Nägon fast åldersgräns för detta fanns inte. Principen tillämpades i bland redan frän 50-årsåldem.
För att förebygga orättvisa höskeleffekter togs särskild hänsyn till dem som dömts till fängelsestraff under den gräns som normalt tillämpades för halvtidsfrigivning. Det faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den tid en intagen med en strafftid pä tvä år och sex månader (ett är och sex månader) skulle avtjäna om han frigavs pä halvtidsdagen.
Undantag frän den praxis som nu har redovisats gällde för dem som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och för vilka det bedömdes finnas en påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag.
2.2 Nuvarande lagstiftning
De nuvarande bestämmelsema om villkorlig frigivning infördes år 1983 (prop. 1982/83:85, bet. 1982/83:JuU26, rskr. 1982/83:241, SFS 1983:240) efter förslag frän Fängelsestraffkommittén i betänkandet (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvärden.
Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges villkorligt när halva tiden har avtjänats. Från fängelsestraff pä rvå månader eller kortare tid fär villkorlig frigivning inte ske. För längre straff gäller att minst rvä månader mäste avtjänas i anstalt eller i form av annat frihetsberövande, t.ex. häktning.
Undantag frän huvudregeln om villkorlig frigivning gäller enligt den nämnda paragrafen dels för fängelsesö-aff som ädömts i samband med dom på skyddstillsyn och för förvandlingsstraff pä böter, dels under vissa omständigheter för det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av straffet.
Den som har dömts till fängelse i lägst tvä är för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa fär, enligt 26 kap. 7 § BrB, om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter med brottslig verksamhet av samma slag, inte friges villkorligt förrän tvä tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Ett beslut om villkorlig frigivning frän straff på två är eller mer fattas av Kriminalvärdsnämnden. Vid prövning av frågan om villkorlig frigivning skall ske senare
än när rvå tredjedelar av strafftiden har avtjänats skall, fömtom återfallsris-
18 ken, beaktas verkningama av fortsatt frihetsföriust för den dömde och fömt-
sättningama för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. 1 praktiken har sistnämnda regel inneburit att frigivning sker på rvätredjedelsdagen.
3 Allmän motivering
3.1 Allmänna utgångspunkter beträffande villkorlig frigivning
Min bedömning: Den obligatoriska halvtidsfrigivningen bör i ett första steg avskaffas genom en huvudsaklig återgång till de regler som gällde före den 1 juli 1983.
Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min bedömning.
Synpunkter på bedömningen i promemorian: KVN har inga invändningar mot den allmänna inriktningen. Svea hovrätt invänder att inriktningen av förslaget medför att halvtidsfrigivning fortfarande blir huvudregel för ett stort antal dömda. Kammarrätten i Slockholm anser det vara bättre att helt ätergå till den reglering som gällde före år 1983. Stockholms tingsrätt har ingen erinran mot att halvtidsfrigivningen avskaffas och att man i avvaktan pä ytterligare utredning återgår till ett system med villkorlig frigivning efter två tredjedelar, men tingsrätten anser att promemorians förslag om fakultativ villkorlig frigivning inte bör läggas till grund för lagstiftning. Uppsala tingsrätt anser att systemet med villkorlig frigivning har sådana fördelar att det bör behållas samt att den bör komma i fråga först efter rvä tredjedelar. Tingsrätten anser dock att den villkorliga frigivningen bör vara obligatorisk eftersom omständigheter som domstolen redan beaktat vid straffmätningen inte bör beaktas även vid bedömningen av villkorlig frigivning. Tingsrätten kan dock som provisorium godta halvtidsfrigivning vid strafftider på tvä är och däröver. Sveriges domareförbund förordar en reform som innebär en verklig återgång till villkorlig frigivning efter rvä tredjedelar men kan acceptera tidigare frigivning i undantagsfall formulerat pä det sätt som gällde före halvtidsreformen. Övervakningsnämnden i Täby anser att en reform i riktning mot den ordning som gällde före år 1983 av flera skäl är tillfredsställande. Nämnden anser vidare att promemorians förslag är i huvudsak acceptabla. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän förordar att den rådande ordningen behälls i awaktan på att frågan utreds.
Skälen för min bedömning: Redan när den obligatoriska halvtidsfrigivningen infördes, anfördes betänkligheter mot de föreslagna lösningama. Bl.a. lagrådet var kritiskt och yttrade följande (prop. 1982/83:85 s. 143 f).
"Förslaget medför att flertalet av dem som dömts till fängelse på tvä år och sex månader eller mindre kommer att friges tidigare än vad som nu är fallet. Här framträder synpunkten att en förkortning av tiden för frihetsberövandet av olika skäl har ett värde i sig; särskilt betonas i remissen att
fängelsestt-affet inte har någon förbättrande effekt pä den dömde. Mot en Prop. 1992/93:4 förkortning av frihetsstraffen skall då vägas den betydelse straffet kan ha för att tillgodose allmänpreventiva skäl och samhällsskyddsaspekter. Sädana synpunkter har i remissen ansetts ha särskild tyngd beu-äffande brotislighet som avses i 26 kap. 7 § lagförslaget men har i övrigt berörts endast knapphändigt. Det förefaller som om här största vikten har fästs vid den effekt det nominella straffet kan få på allmänhetens inställning; att sedan - bl.a. genom frigivningsreglema - domen kommer att fä långt lindrigare konsekvenser än den formellt innebär synes ha tillmätts underordnad betydelse. I vart fall torde dessa tankegångar, vid sidan av praktiska hänsyn, vara främsta skälet till att man inte tagit det steg som med remissens utgångspunkter borde ha varit det naturliga, nämligen att sänka straffskaloma för den brottslighet som de nya frigivningsreglema avser. Man kan sätta i fräga om fängelsedomama alltjämt kommer att fä den angivna psykologiska effekten bland folk i allmänhet, sedan genom de nya lagreglema frigivningen för flertalet dömda blivit obligatorisk och inte kan motiveras med visad skötsamhet eller andra speciella förhållanden i det enskilda fallet. Allmänt sett framstår det som otillfredsställande, inte minst med hänsyn till förtroendet för rättsväsendet, om de faktiska rättsverkningama av en straffdom pä detta sätt kommer att väsentligt skilja sig frän vad den enligt sin lydelse gär ut pä; man kan fä innycket att domstolar och åklagare inte menar allvar med uttalanden som i sädan grad avviker frän verkligheten."
Jag anser att de farhågor lagrådet gav uttryck för har besannats. Halvtidsreformen har efter sitt genomförande utsatts för en omfattande och berättigad kritik och det finns nu en bred politisk enighet om att systemet bör avskaffas.
I 1991 års regeringsförklaring angavs att den automatiska halvtidsfrigivningen skall avskaffas och ersätt..s av ett system med möjlighet till villkorlig frigivning efter tvä tredjedelar av strafftiden. Frägan är nu på vilket sätt ocl. . vilken ordning detta bör ske.
Olika intressen gör sig gällande i det sammanhanget. Ä ena sidan är det angeläget att nuvarande ordning sä snart som möjligt ersätts av ett annat system som har bättre föratsättningar att möta förståelse och respekt såväl inom rättsväsendet som hos en bredare allmänhet. Å andra sidan är ordningen med villkorlig frigivning en sä central del i det straffrättsliga reaktionssystemet och har ett sä nära samband med päföljdssystemets utformning i övrigt att en mer långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden som inte endast tar sikte pä den villkorliga frigivningen som sådan. Den villkorliga frigivningen måste således ses i sitt samband med reaktionssystemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att försäkra sig om att rättsväsendets resurser används pä ett kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och effektivt sätt som möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas pä de områden där de har störst möjlighet att göra nytta.
20
Frägan om den framtida utformningen av den villkorliga frigivningen har behandlats i Fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande. Kommittén föreslog där en övergäng till obligatorisk frigivning efter rvä tredjedelar av avtjänad strafftid. Förslaget kombinerades bl.a. med förslag om sänkta straffskalor i syfte att motverka att de ändrade reglema skulle leda till generellt längre anstaltstider för de dömda.
Kommitténs forslag kan, med fömt angivna utgångspunkter, inte läggas Prop. 1992/93:4 till gmnd för en långsiktig lösning av frågan. 1 motsats till kommittén anser jag således för egen del, i likhet med vad som framhölls frän fiera häll vid remissbehandlingen, att villkorlig frigivning inte bör styras genom helt obligatoriska regler. Det bör finnas en möjlighet att beakta individuella fömtsättningar vid prövningen av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även med ett system med fakultativa regler finns det emellertid anledning att överväga om villkorlig frigivning bör medges tämligen regelmässigt eller om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga förändringar av möjliga tidpunkter och villkor för villkorlig frigivning föratsätter i sin tur att en läng rad andra frägor tas upp till en mer föratsättningslös prövning. Detta gäller bl.a. frågor om förverkande av villkorligt medgiven frihet, prövotider, åter-fallsreglering, övervakning och olika former av utslussning av intagna. En tänkbar övergång tiU ett system enligt vilket de dömda normalt skall avtjäna den utdömda strafftiden i sin helhet kan också ge anledning till överväganden om en förändrad utformning av nuvarande straffskalor Inte heller i det hänseendet framstår emellertid kommitténs förslag som en användbar grund för de överväganden som behöver göras.
Mot denna bakgmnd har jag, i enlighet med regeringens bemyndigande, tillkallat en utredning (Ju 1992:07) med uppgift att göra en översyn av vissa frägor som rör päföljdssystemet (dir. 1992:47). Den utredningen har bl.a. fått till uppgift att i ett delbetänkande senast den 1 oktober 1993 lägga fram förslag om vilken ordning som i ett längre perspektiv bör gälla för villkorlig frigivning.
Vad som nu har sagts innebär emellertid inte att det kan anses försvarligt att låta nuvarande system fortsätta att gälla i avvaktan på den tills;i:ta utredningens förslag och beredningen av detta. Det är, mot bakgrand av bristema i den nuvarande ordningen, enligt in mening klart angeläget att snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Med hänsyn till att beredningsunderlag för närvarande saknas för en mer föratsättningslös prövning av vad som bör gälla pä längre sikt är den åtgärd som i det korta perspektivet är möjlig en återgång till I huvudsak den ordning som gällde före halvtidsreformen år 1983. Även om den ordningen kan te sig diskutabel i vissa hänseenden - som bl.a. framhållits under beredningen av promemorian - bör det beaktas att den tillämpades under en relativt läng period utan att tillnärmelsevis utsättas for den typ av kritik som riktats mot den nuvarande halvtidsfrigivningen. Det förtjänar också att framhållas att med en återgång till den ordning som gällde före år 1983 tillgodoses i betydande utsträckning den strävan efter en större enhetlighet inom de nordiska ländema som läg bakom lagstiftningen dessförinnan. Det jag nu sagt hindrar inte att jag anser att bestämmelsema bör skärpas pä ett par punkter som jag återkommer till.
En huvudsaklig återgäng till förhållandena före är 1983 Innebär att den nuvarande rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till frigivning Som i princip förutsätter en prövning i det enskilda fallet. För det stora flertalet dömda kan villkoriig frigivning inte komma i fråga förrän tvä tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Långtidsdömda kan tills vidare ges
en möjlighet till tidigare frigivning. Liksom nu bör undantag göras för dem Prop. 1992/93:4
som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot liv eller
hälsa och det föreligger påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma
slag. I detta hänseende finns det starka skäl att skärpa regleringen genom att
utvidga kretsen av långtidsdömda som inte fär friges innan de avtjänat tvä
tredjedelar av strafftiden. Även brottslighet som inte riktar sig mot liv eller
hälsa kan präglas av sädan planering och förslagenhet att samhällsskyddet
starkt talar emot halvtidsfrigivning. En strängare syn bör säledes i frigiv-
ningshänseende anläggas på viss särskilt allvarlig brottslighet som ingått
som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet.
Vissa instanser har riktat invändningar mot att äter införa ett fakultativt system. Särskilt har kritik riktats mot att omständigheter som domstolen haft att beakta vid straffmätningen kan fä betydelse för tidpunkten för villkorlig frigivning. Jag har förståelse för synpunktema men vill framhålla att förutsätmingama för den dömdes anpassning i samhället enligt gällande regler Inte skall vara avgörande för domstolens straffmätning. Erfarenheterna av det system som gällde före är 1983 talar också för att det bör finnas goda förutsättningar för att ett likartat system skall fungera tillfredsställande även under tiden fram till dess en helt genomarbetad lösning av hur den villkorliga frigivningen bör vara utformad kan träda i kraft.
1 likhet med vad som gällde före år 1983 bör säledes förutsätmingama för den intagnes anpassning I samhället särskilt beaktas vid prövningen av frägan om villkorlig frigivning. Därvid bör emellertid i större utsträckning än tidigare hänsyn kunna tas till hur den intagne skött sig under anstalts-tiden. I detta hänseende finns ingen konflikt i förhållande till vad domstolen beaktat I sin straffmätning. Jag anser inte heller att skötsamhetens inverkan på tidpunkten för villkorlig frigivning stär i nägon principiell konflikt med det disciplinära systemet inom kriminalvården. Även pä denna punkt bör säledes en skärpning ske I förhällande till 1983 ärs ordning.
I systemet med fakultativ villkorlig frigivning före är 1983 prövades ärenden om villkorlig frigivning frän straff om mer än ett år av Kriminalvårdsnämnden medan övervakningsnämnderna prövade övriga fall. Domstolsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att övervakningsnämndema skall avskaffas och deras ärenden fördelas mellan frivårdsmyndigheter och domstolar. Utredningen tar I betänkandet inte ställning till prövningsordningen i ett system med fakultativ villkorlig frigivning. Innan ställning tagits till domstolsutredningens förslag bör nya uppgifter nu inte läggas pä övervakningsnämndema. Det behövs därför en annorlunda prövningsordning än den som gällde före är 1983.1 princip bör det ligga pä en självständig och kvalificerad instans att utföra prövningen av när villkorlig frigivning skall ske. Det framstår som naturligt att denna uppgift åtminstone tills vidare bör ankomma på Kriminalvårdsnämnden även beträffande intagna med kortare stt"afftider. Beträffande intagna som inte har länga strafftider bör prövningen dock i viss utsn"äckning kunna ske inom kriminalvården. Härigenom undviks onödig byråkrati i mer okomplicerade fall.
22
övervakning kan nu följa även efter villkorlig frigivning från ett kortvarigt fängelsestraff Utgångspunkten bör vara att den som friges villkorligt genom övervakningen skall ges det stöd som han behöver för att anpassa sig efter en anstaltsvistelse. Övervakning I den utsträckning som nu förekommer kan ifrågasättas. I likhet med den övergripande frägan om den framtida utformningen av villkorlig frigivning bör emellertid frägan om övervakning efter villkorlig frigivning utredas närmare innan förslag till längre gående förändringar kan läggas fram. För denna nya gmpp bör dock övervakning inte kunna komma i fräga.
f enlighet med de angivna utgångspunkterna behandlas i det följande
- tidpunkten för villkorlig frigivning (3.2),
- föratsättningama för villkorlig frigivning (3.3),
- prövningen av villkorlig frigivning (3.4),
- frigivningspermission (3.5),
- övervakning (3.6) och -resursfrågor (3.7).
Vidare behandlas frägan om beslutsordningen i vissa fall av överförande av verkställighet av brottmälsdom (3.8).
3.2 Tidpunkten för villkorlig frigivning
Mitt förslag: Obligatorisk halvtidsfrigivning skall inte längre förekomma. Huvudregeln skall vara att alla som har dömts till ett tidsbestämt fängelsesö-aff i minst en månad skall kunna friges villkorligt tidigast efter rvä tredjedelar av strafftiden. Villkorlig frigivning skall dock aldrig kunna ske frän förvandlingsstraff för böter eller frän fängelse som ädömts i samband med dom på skyddstillsyn.
För att eliminera tröskeleffekter införs en särskild regel för dem som avtjänar fängelsedomar mellan ett och tvä ärs strafftid. Dessa skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den resterande strafftiden som överstiger ett är.
Intagna med strafftider pä tvä är eller mer skall kunna friges tidigast efter halva tiden, om de inte dömts till fängelse minst rvä är för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller särskilt organiserad brottslighet, och påtaglig äterfallsrisk föreligger.
Fängelsestraffkommitténs förslag med remissynpunkter: Kommittén föreslog obligatorisk villkorlig frigivning efter tvätredjedelstid frän alla tidsbestämda fängelsestraff utom vid förvandlingsstraff för böter, sädan verkställighet som gmndar sig på förverkande av vilUcorUgt medgiven frihet enligt 26 kap. 19 § BrB och fängelse som ädömts i samband med skyddstillsyn. Allmänt fängelseminimum föreslogs höjt till en månad.
Remissutfallet var blandat. En stor del av remissinstansema förordade att den villkorliga frigivningen skulle avskaffas helt. Till dessa instanser hörde
23
bl.a. RÅ, RPS, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juri- Prop. 1992/93:4 diska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Statskontoret, RRV, JO, Svenska polisförbundet, SAF, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. Ett slopande av minimitiden for erhållande av villkorlig frigivning tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet av remissinstansema. Avstyrkte förslaget i denna del gjorde Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, SAF och Domareförbundet (minoriteten). Förslaget om förhöjt fängelseminimum tillstyrktes eller lämnades utan erinran av bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, RPS, BRÅ, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Statskontoret, RRV, Sveriges advokatsamfund, LO, SAF, Domareförbundet och Föreningen Sveriges åklagare.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Kammarrätten i Stockholm anser att minimitiden pä rvä månader för villkorlig frigivning bör behällas, eftersom det annars medför kortare tid i anstalt för rattfylleridömda. Stockholms tingsrätt anser att villkorlig frigivning Inte bör komma i fråga för fängelsestraff under tre månader. Tingsrätten anser vidare, med instämmande av Svea hovrätt, att argumentationen för att medge villkorlig frigivning för straff från en manad inte är övertygande. Flera instanser, bl.a. Svea hovrätt, framhäller att förslaget innebär ett gynnande av de kriminellt mest belastade. Sveriges domareförbund och Uppsala tingsrätt anser att utvidgningen av särregleringen för långtidsdömda kommer art fä endast marginell betydelse eftersom det krävs en påtaglig risk för återfall för att halvtidsfrigivning inte skall komma i fråga. Domareförbundet och Uppsala tingsrätt anser vidare i likhet med bl.a. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet att det är principiellt betänkligt att brottslighetens art och omfattning skall tillmätas betydelse pä verkställighetsstadiet eftersom sädana faktorer beaktas redan vid straffmätningen. KVN anser att särregleringen inte bör inskränkas till dem som dömts till fängelse minst två är utan bör omfatta alla som avtjänar fängelse minst två är. Nämnden anser vidare att det klarare bör framgå vilka nya brott som kommer att omfattas av särregleringen samt Ifrägasätter om de nya brottstypema kan betecknas som särskilt allvarliga. BRA och Föreningen Styresmän och assistenter inom kriminalvården ifrägasätter att man inom särregleringen för långtidsdömda skall ta hänsyn till en individuell prognos om risk för återfall.
Skälen för mitt förslag: Som framhållits i utgångspunktema för mina förslag (3.1) bör den automatiska halvtidsfrigivningen nu avskaffas. Huvudregeln bör vara att två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjänas i anstalt. Det är samma huvudregel som gällde innan halvtidsreformen genomfördes är 1983. Villkorlig frigivning frän fängelse som förvandlingsstraff för böter och fängelse som har ådömts i förening med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § BrB har inte kunnat komma i fråga vare sig före eller efter halvtidsreformen. Det finns inte heller skäl att nu införa möjlighet till villkorlig frigivning från dessa fängelsestraff
Före halvtidsreformen föreskrevs liksom nu, att villkorlig frigivning Inte kommer i fråga innan rvä månader har avtjänats i anstalt. Detta har kritise-
rats främst med avseende pä de tröskeleffekter som det medfört. Utdömda Prop. 1992/93:4 straff pä tvä respektive fyra månader medför nu samma tid i anstalt. Kritiken är befogad. Tröskeleffektema minskar visserligen genom en övergäng till tväöedjedelsfrigivning. Det bör ändå vara sä att skillnader I strafftid - som hänger samman med hur allvarligt domstolen bedömt brottsligheten - sä långt som är rimligt också återspeglas när det gäller den faktiska anstaltstiden. VilUcorllg frigivning bör därför kunna komma i fräga även för korta straff Som bl.a. Kammarrätten i Stockholm har pekat på innebär detta en viss avkortning av anstaltstiden för korttidsdömda. Jag vill dock erinra om att ett beslut om villkorlig frigivning innebär att prövotid kommer att löpa och att den återstående strafftiden kommer att kunna förverkas om dessa korttidsdömda åtalas för nya brott. 1 dessa hänseenden blir det en skärpning i förhällande till vad som gäller i dag.
Vid strafftider under en manad uppstår dock påtagliga problem att hantera frägan om villkorlig frigivning. Strafftider som är kortare än en månad förekommer relativt sällan. Straffet bestäms i dessa fall i allmänhet till mi-nimistraffet som är fjorton dagar. Några oacceptabla tröskeleffekter i förhällande rill enmänadsstraff uppkommer inte i dessa fall även om vilUcorlig frigivning inte kommer i fråga. Villkorlig frigivning bör därför inte komma i fräga vid strafftider som är konare än en månad.
1 enlighet med det jag uttalat tidigare bör halvtidsfrigivning tills vidare kunna komma i fråga för dem som avtjänar fängelse i minst tvä är. Undantag bör dock liksom för närvarande gälla vid vissa typer av särskilt allvarlig brottslighet i de fall dä det finns en påtaglig risk för återfall.
Begränsnii gen av möjlighetema till halvtidsfrigivning berör enligt gällande rätt endrst fall då nägon dömts för brott till straff pä minst tvä är. Kriminalvårdsnämnden har, i anslutning till vad som gällde före halvtidsreformen, förordat att denna begränsning skulle kunna tillämpas så snart nägon avtjänar ett straff om rvä är eller mer. Jag har förståelse för nämndens synpunkter i den delen. Med hänsyn hänill och mot bakgmnd av att frigivningen enligt mitt förslag alltid kan senareläggas även om särregleringen formellt inte är tillämplig framstår emellenid behovet av en ändring inte som särskilt stort. Hänill kommer att en ändring skulle innebära att nämnden skulle behöva pröva ytterligare ett betydande antal fall i vilka särregleringen endast undantagsvis kan antas vara tillämplig. Mot bakgmnd av att den villkorliga frigivningens framtida utformning kommer att uQ-edas anser jag därför inte att det finns tillräcklig anledning att i detta sammanhang ändra nuvarande ordning.
Enligt gällande regler - som huvudsakligen tar sikte pä vålds- och narkotikabrott - är det relativt fä personer som slutligen bedöms omfattas av särregleringen. Ungefär tre fjärdedelar av dem som ådöms ett sQ-aff pä två är eller mer friges efter halva riden.
Det finns enligt min mening skäl att se strängare även på viss annan brottslighet än som nu omfattas av särregleringen. Vissa typer av brottslighet som inte riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och därför inte nu särbehandlas, kan enligt min mening anses vara sä allvarliga att halvtidsfrigivning inte bör komma i fråga. Det gäller t.ex. vissa kvalifice-
25
rade stöld-, bedrägeri- och skattebrott som ingär i yrkeskriminell verk- Prop. 1992/93:4 samhet eller organiserad brottslighet, ibland med internationella förgreningar. Inom denna kategori finns stora delar av den ekonomiska brottsligheten och brottsl-ghet som ofta har ett nära samband med narkotikabrottslighet. Om det bettäffande en person som är dömd för denna typ av brottslighet kan bedömas finnas påtaglig risk för återfall i nägon sädan brottslighet som omfattas av särregleringen bör halvtidsfrigivning inte komma i fräga.
Kriminalvärdsnämnden har ifrägasatt om de nya brottstyper som föresläs omfattade av särregleringen kan anses rymmas inom den i lagtexten angivna beteckningen särskilt allvarlig brottslighet. Jag vill i anledning härav framhålla att bedömningen av huravida en brottslighet är att anse som särskilt allvarlig i den mening som avses i förevarande paragraf inte endast sammanhänger med vilket straff som utmätts eller vilken brottsbeteckning som ansetts vara tillämplig. Oavsett dessa faktorer kan brottsligheten vara att hänföra till sädan "farlig kriminalitet" som särregleringen avser (se prop. 1982/83:85 s. 123). Redan gällande regler ger enligt min uppfattning utrymme för att vid den bedömningen bl.a. ta hänsyn till om brottsligheten ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Enligt min mening är det motiverat att brottslighet av detta slag skall kunna omfattas av särregleringen även om den inte riktat sig mot eller medfön fara för liv eller hälsa.
Genom att den gmpp av brott som omfattas av särregleringen utökas, påverkas även bedömningen av äterfallsrisken eftersom den avser sädan brottslighet som omfattas av den särskilda regleringen. I motsats till vad som nu gäller kommer således den som dömts för ett våldsbrott inte att kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det inte finns någon påtaglig risk ff ~ återfall i sådan brottslighet men väl I en grövre organiserad egendomsbrottslighet. För klarhets skull bör det säledes av lagtexten framgå att äterfallsrisken skall bedömas med avseende på all brottslighet som omfattas av särregleringen.
Med möjlighet till halvtidsfrigivning pä strafftider frän och med tvä är skulle en olämplig tröskeleffekt uppstå för su-afftider mellan ett och tvä år. Ett straff på ett är och sex månader skulle med rvättedjedelsfrigivning medföra en anstaltstid pä ett är. Det skulle innebära samma tid i anstalt som för ett sttaff pä rvä är, om halvtidsfrigivning bedömdes komma i fräga. Därför bör det finnas en avttappnlngsregel för strafftider mellan ett och tvä år. En sådan avtrappningsregel bör utformas sä att det för dessa sttafftider föreskrivs att åtta månader samt en ttedjedel av återstoden som överstiger ett år skall avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga.
Nedanstående uppställning visar vid viUcen tidpunkt villkorlig frigivning tidigast kan ske enligt mitt förslag.
26 Straff
Villkorlig frigivning tidigast efter
14 dgr
1 mån
2 mån
3 mån
20 dgr 40 dgr 2 män
6 män
4 män
9 män
6 män
lår
8 mån
1 är och 3 män
9 män
1 år och 6 män
10 mån
1 är och 9 mån
11 mån
2år 4år 6är
1 år (1 år och 4 män)
2 är (2 är och 8 män)
3 är (4 är)
3.3 Förutsättningarna för villkoriig frigivning
Mitt förslag: Vid prövning av om frigivningen bör senareläggas i förhällande till den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning skall det särskilt beaktas om föratsättningama för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Fängelsestraffkommittén: Kommittén föreslog ;ligatorisk frigivning.
Remissinstanserna: Förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning tillstyrktes eller lämnades utan erinran av bl.a Svea hovrätt, Stockholms, Norrköpings, Göteborgs och Luleå ringsrätter, Domstolsverket, KVS, Statskontoret och LO. Till dem som ansäg att den villkorliga frigivningen skulle vara fakultativ hörde överåklagarna i Kalmar, Malmö och Härnösand, Hovrätten för Nedre Norrland (minoriteten), KVN, BRÅ (minoriteten). Domareförbundet och Polisförbundet.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Bl.a. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt anser det vara principiellt fel att den dömdes frigivningsför-hållanden skall inverka pä strafftidens längd. Tingsrätten anser vidare att den villkorliga frigivningen bör vara obligatorisk. KVN, Svea hovrätt och Kammarrätten i Stockholm anser att äterfallsrisken uttryckligen skall anges i lagtexten som gmnd for senareläggning eftersom den i motivtexten framhålls som ett centralt moment. KVS och Stockholms tingsräu ifrågasätter lämpligheten av att skötsamheten under anstaltstiden skall inverka pä tidpunkten för villkorlig frigivning med hänsyn främst till risken för dubbelbestraffning eftersom disciplinära åtgärder kan vidtas.
27
Skälen för mitt förslag: Såsom redovisats i avsnitt 3.1 är det naturligt Prop. 1992/93:4 att anknyta en mer omedelbar förändring av den villkorliga frigivningen till den ordning som gällde före är 1983. Frägan om villkorlig frigivning prövades dä enligt fakultativa regler. Enligt vad som angavs i lagen skulle verkningama av en fortsatt frihetsförlust och föratsättningama för den intagnes anpassning i samhället med hänsyn till frigivningsförhållandena beaktas särskilt. Vid prövningen kunde även andra faktorer, som risken for återfall och uppförandet under anstaltstiden beaktas.
Det ligger i sakens natur att prövningen av tidpunkten för villkorlig frigivning bör gmnda sig pä en allsidig bedömning av alla relevanta faktorer. Det är inte möjligt att i lagtext ange alla faktorer som skall kunna vara relevanta. Det finns skäl att erinra om att den villkorliga frigivningen för den intagne innebär en förmån som han tiUerkänns mot villkor att han avhåller sig frän fortsatt brottslighet och även i övrigt iakttar skötsamhet och följer föreskrifter och anvisningar som gäller under prövotiden. Mot den bakgranden framstår det, i anknytning till vad som gällde före är 1983, som naturligt att den grandläggande omständigheten vid prövningen bör vara den dömdes fömtsättningar till anpassning i samhället. Härigenom kommer det ocksä att framgå klart att risken för återfall skall beaktas. I själva verket är givetvis den omständigheten att den frigivne inte återfaller i brott normalt det avgörande kriteriet för att han skall kunna sägas ha återanpassat sig i samhället.
Mänga faktorer inverkar pä förutsättningarna för en återanpassning i samhället. 1 den lagtext som gällde före år 1983 pekades särskilt pä de förhållanden i vilka den intagne skulle komma att försättas efter frigivningen. Dessa är självfallet av mycket stor och generell betydelse för en återanpassning i samhället.
Det är naturligt att frigivningsförhållandena för dem som avtjänat fängelsestraff ofta inte är sä gynnsamma som skulle önskas. Detta klientel är överrepresenterat bland dem som saknar egen fast bostad och förvärvsarbete. Det är ocksä vanligt med stora skulder till följd av skadeständ och böter. Mänga gånger har dessa personer också missbraksproblem. Givetvis är det angeläget att såväl den intagne som frivärden, socialtjänsten m.fl. an-sttänger sig för att ordna bostad och arbete eller annan sysselsättning och även missbruksvård om det behövs. Att underiåta villkorlig frigivning i alla de fall då arbete eller bostad inte är ordnade till full belåtenhet kan emellertid inte komma i fräga. Jag har sålunda förståelse för den synpunkt som förts fram under beredningsförfarandet att det är orättvist om den mindre socialt cx;h ekonomiskt gynnade för samma brott får avtjäna längre tid I anstalt än den som kan friges till helt ordnade förhållanden. Detta utesluter dock inte att det framstår som rimligt att man i samband med villkorlig frigivning beaktar sädana brister i frigivningsförhållandena som allvariigt kan försvåra möjligheten till återanpassning.
Före år 1974 nämndes den dömdes uppförande under anstaltstiden uttryckligen som en av de omständigheter som skulle beaktas särskilt vid prövningen av villkorlig frigivning. I samband med att det rekvisitet utmön-sttades (prop. 1974:20) anförde departementschefen att detta inte innebar
28
något direkt hinder mot att man även i fortsättningen i enskilda fall fäste Prop. 1992/93:4 uppmärksamhet vid dessa förhållanden. 1 tillämpningen kom emellertid den intagnes uppförande under anstaltstiden knappast att spela nägon roll.
När halvtidsreformen genomfördes framhöll föredragande statsrådet (prop. 1982/83:85 s. 39) att det enligt hans mening var riktigt att skötsamhet inte skulle påverka tidpunkten för villkorlig frigivning. Misskötsamhet skulle beivras på ett bättre sätt genom bl.a. reglema om disciplinär be-Sttaffning i lagstiftningen om kriminalvärd i anstalt. Rymning eller rymningsförsök, permissionsmissbruk, arbetsvägran, bemsning, befattning med narkotika, vägran att lämna urinprov, vald eller hot mot tjänsteman, våld eller hot mot medintagen, innehav av otillätet föremål är exempel pä misskötsamhet som kan föranleda sttaffrättsliga eller disciplinära ätgärder. Det kan tilläggas att det används även ancUa metoder för att stävja icke önskvärda beteenden pä anstalter. Bl.a kan en intagen bli förflyttad till annan anstalt. Vidare kan misskötsamhet inverka på möjligheten att fä permission.
Lämpligheten av det nuvarande systemet med disciplinär besu-affning kan ifrågasättas. Det saknas emellenid tillräckligt underlag för att nu föreslå en ändring av detta. Överväganden angående det disciplinära systemet ryms inom det uppdrag som lämnats till den kommitté (Ju 1992:06) .som skall göra en översyn av kriminalvärden i anstalt efter 1974 ärs kriminalvårdsreform (dir. 1992:36).
Att misskötsamhet kan föranleda discplinär bestraffning bör emellenid inte utesluta att uppförandet under anstaltstiden tilläts inverka på tidpunkten för villkorlig frigivning. Den intagnes vilja och förmåga att anpassa sig under anstaltstiden samt att delta i förberedelsema för sin frigivning kan mänga gånger vara en god indikation pä hans föratsättningar för anpassning i samhället. Även uppförandet under anstaltstiden bör därför anges som en av de faktorer som skall beaktas vid prövningen av om den villkorliga frigivningen bör senareläggas. Säsom framhållits av vissa instanser under beredningsförfarandet är det angeläget att senareläggning av den villkorliga frigivningen inte används pä ett sädant sätt att det uppfattas som dubbelbe-Sttaffning för misskötsamhet som föranlett disciplinär besQffning. Det bör därför understrykas att bedömningen av den intagnes uppförande i detta sammanhang inte får begränsas till enstaka händelser utan bör avse uppförandet i stort.
Även andra faktorer än de jag nu berört kan naturligtvis påverka bedömningen av den intagnes föratsättningar att anpassa sig i samhället. För tydlighets skull bör det därför i lagtexten anges att även andra särskilda omständigheter än frigivningsförhållandena och uppförandet skall kunna beaktas vid prövningen av den villkorliga frigivningen.
3.4 Prövningen av villkorlig frigivning
Mitt förslag: Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan om villkorlig frigivning bettäffande dem som dömts till fängelse i minst rvä är. 1 övriga fall skall nämnden pröva frägan om detta påkallas av kriminalvården.
Fängelsestraffkommitténs förslag: Kommittén föreslog obligatorisk villkorlig frigivning.
Förslaget I promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: KVS anser att det finns moment av bristande rättssäkerhet och föratsebarhet samt risker för diskussioner och konflikter pä gmnd av de ställningstaganden som kriminalvården måste göra i frägor om initierande av senareläggning. KVN anser att det skall framgå om kriminalvårdens beslut att begära nämndens prövning av senareläggning kan överklagas och som sin mening uttalat att beslutet inte bör kunna överklagas. Stockholms tingsrätt föratsätter att beslut om senareläggning skall kunna överklagas till domstol. Övervakningsnämnden i Täby har ifrägasatt om det inte nu är ändamålsenligt att prövningen av tidpunkten för villkorlig frigivning fÖr den som dömts till fängelse under rvä är läggs pä övervakningsnämnd med sedvanlig fullföljd till Kriminalvärdsnämnden. Föreningen Styresmän och assistenter inom kriminalvården har givit uttryck för uppfattningen att kriminalvärden aldrig kommer att begära senareläggning av villkorlig frigivning. Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän anser att övervakningsnämndema bör pröva frågor om villkorlig frigivning bettäffande dem vars strafftider understiger rvä är. Föreningen har vidare framhållit att likartad behandling pä olika anstalter föratsätter att Kriminalvårdsstyrelsen utarbetar tillämpningsföreskrifter.
Skälen för mitt förslag: 1 den ordning som gäller nu behövs ingen prövning av villkorlig frigivning utom beträffande dem som har dömts till fängelse i minst tvä år. Den prövningen görs av Kriminalvärdsnämnden. Det saknas anledning att överväga nägon förändring av prövningsordningen för dessa fall.
Fortsättningsvis skall emellertid all villkorlig frigivning kunna prövas med hänsyn till fömtsättningama för den intagnes anpassning i samhället. Bl.a. kommer frigivningssituationen och den intagnes uppförande under anstaltstiden att inverka pä bedömningen. Eftersom systemet med obUgatorisk villkorlig frigivning avskaffas, behövs således en ny lämplig prövningsordning för dessa fall.
Av skäl som angivits i avsnitt 3.1 anser jag i motsats till bl.a. Övervakningsnämnden i Täby, att den nu aktuella prövningen inte bör läggas pä övervakningsnämndema.
Det är angeläget att den nya prövningsordningen utformas pä ett sätt som tryggar en likformig bedömning och även i övrigt är rättssäkert samtidigt som det är administtativt smidigt. Starka skäl kan anföras för att villkorlig
30
frigivning borde vara en förmån som endast skulle kunna komma i fräga om Prop. 1992/93:4
det fanns särskilda skäl för att bevilja en sådan. Som inledningsvis beröns i
det föregående saknas underlag för att nu föreslå en sådan ändring. I likhet
med den praxis som tillämpades före år 1983 bör därför den prövning som
genomförs avse om det finns särskilda skäl för en senareläggning av den
villkorliga frigivningen.
Beslut Om att den villkorliga frigivningen skall senareläggas bör fattas av en självständig, opartisk cx;h kvalificerad instans. Visserligen är det inte fråga om ett sådant frihetsberövande som enligt såväl regeringsformen som Sveriges konventionsätaganden fordrar domstolsprövning. Men det är ändå fräga om längden av ett frihetsberövande. Den intagne har redan därigenom ett berättigat inttesse av att få saken prövad i en kvalificerad ordning.
Mitt förslag innebär att en senareläggning av den villkorliga frigivningen ofta inte kommer att vara aktuell. Anledning att ha ett särskilt kvalificerat prövningsförfarande finns endast i de fall dä en senareläggning kan bli aktuell. Kriminalvärden har förutsättningar att bedöma om den intagnes uppförande cx;h frigivningsförhällanden synes föranleda att den villkorliga frigivningen bör senareläggas. Det bör därför ankomma på kriminalvården att i förekommande fall ta initiativ till att frägan om villkorlig frigivning prövas.
Kriminalvärdsnämnden, som redan prövar villkorlig frigivning frän två-ärssttaff är visserligen administtativt underordnad Kriminalvårdsstyrelsen. I sin beslutsfunktion är nämnden dock helt självständig och inte bunden av föreskrifter eller direktiv beslutade av Kriminalvårdsstyrelsen. Nämnden, som har en k /alificerad sammansättning, får därför anses ha sädan självständig ställni 'g som fordras för att pröva frägor om villkorlig frigivning. Domstolsutredningen har inte föreslagit att nämnden skall avskaffas. Kriminalvårdsnämnden bör därför anförtros uppgiften att för samtliga fall besluta om senarelagd villkorlig frigivning.
Kriminalvårdsstyrelsen bör kunna besluta vem inom kriminalvården som skall ha rätten att påkalla prövning av frägan om senarelagd villkorlig frigivning. Genom intem utbildning inom kriminalvärden och med ledning av den praxis som kommer att utvecklas hos Kriminalvärdsnämnden ges enligt min mening föratsättningar för en likformig bedömning av alla intagna.
Den intagne har ett starkt inttesse av att fä veta tidpunkten för sin frigivning. Även kriminalvärden behöver veta när frigivning blir aktuell. Det är därför angeläget att en prövning om senareläggning av den villkorliga frigivningen påkallas i sä gcxl tid som möjligt före tidigaste dagen för vilUcorlig frigivning. Endast under speciella omständigheter bör detta ske senare än en månad före den tidpunkten.
Under beredningsarbetet har frägan väckts om möjligheten att överklaga kriminalvärdens ställningstagande i fråga om att påkalla Kriminalvärds-nämndens prövning av senareläggning. Jag anser inte att det är nödvändigt med möjlighet till överprövning av kriminalvärdens beslut att underställa Kriminalvårdsnämnden frägan om senareläggning av den villkorliga frigivningen. Jag föreslår därför ingen lagändring som skulle möjliggöra detta.
31 Kriminalvårdsnämndens prövning av frägor om vilUcorlig frigivning be- Prop. 1992/93:4 ttäffande dem som har dömts för ett brott till fängelse minst två är sker nu i huvudsak enligt följande. 1 enlighet med föreskriftema i 14 § förordningen (1974:248) om kriminalvärd i anstalt görs bettäffande varje intagen i anslutning till verkställighetens början först en prövning pä grandval av det material som då finns tillgängligt, s.k. initialprövning. Om föratsättningar föreligger beslutar nämnden vid initialprövningen att villkorlig frigivning skall ske efter halva sttafftiden. Det är med mycket fä undantag dä fräga om brottslighet som enligt nämnden mte omfattas av nuvarande 26 kap. 7 § BrB. 1 övriga fall beslutar nämnden, enligt samma paragraf, att föratsättningama för halvtidsfrigivning skall prövas pä nytt, när högst sex månader återstår till halvtidsdagen s.k. sexmänadersprövning. Vid sexmånaderspröv-nlngen tas ställning till risken för fortsatt brottslighet och därmed till tidpunkten för vilUcorlig frigivning (s.k. riskprövning).
Det nuvarande prövningsförfarandet kan i allt väsentligt bibehållas. PrövningsfÖrfarandet för det klientel som vid initialprövningen bedöms omfattas av särregleringen mäste dock i viss män justeras med hänsyn till att även frigivningssituationen och skötsamheten under anstaltstiden skall kunna beaktas. Initialprövningen bör som nu i princip avse frägan om det över huvud är fräga om sädan brottslighet som avses i den föreslagna 26 kap. 6 a § BrB. Den s.k. sexmånadersprövningen bör emellenid senareläggas, om den intagne inte avtjänat minst tte fjärdedelar av den minsta tiden i anstalt när sex månader återstår till halvtidsdagen. Med en sädan ordning bör Kriminalvärdsnämnden kunna såväl bedöma om det föreligger sådan påtaglig risk för återfall som fordras för särbehandling som ta ställning till senareläggning av frigivning pä gmnd av f"igivningssituationen eller den intagnes uppförande under anstaltstiden. Finner Kriminalvärdsnämnden vid denna prövnin att frigivningen bör senareläggas pä gmnd av antingen särregleringen eller enligt den gmndläggande fakultativiteten bör nägon ny prövning inte krävas, om detta inte föranleds av förändrade förhållanden. Det får fömtsättas att kriminalvården i så fall uppmärksammar nämnden på detta.
Kriminalvärdsnämnden har pekat pä att svärigheter kan uppstå till följd av att nämnden vid den s.k. riskbedömningen mäste bedöma såväl om det föreligger sädan påtaglig risk för återfall som fömtsätts för rvättedjedelsfrigivning enligt särregleringen som om det föreligger sädan äterfallsrisk som ingår i prövningen av möjlighetema till återanpassning enligt den grundläggande fakultativiteten. Enligt min mening bör det föreslagna förfarandet väl kunna hanteras av nämnden. Vid sidan av de ärenden som nämnden redan nu prövar och alltjämt skall pröva, kommer nämnden att vara det organ som beslutar om senareläggning även för övriga intagna. Genom den nya kategorin kommer nämnden att bli väl förtrogen med de delvis olika riskbedömningar som skall göras.
De intagna som redan vid initialprövningen bedöms inte vara omfattade
av särregleringen prövas givetvis först inom kriminalvården pä samma sätt
som de som inte dömts till fängelse minst tvä är.
3.5 Frigivningspermission
Mitt förslag: Frigivningspermission skall vara möjlig för alla inta; la frän den dag dä vilUcorlig frigivning kan komma i fråga.
Påföljdsutredningen föreslog en ny typ av obligatorisk frigivningspermission förlagd till tiden före villkorlig frigivning.
Remissinstanserna avstyrkte förslaget främst pä den grunden att permissionen var ett obligatorium tillkommet för att kompensera effektema av en övergång frän halvtidsfrigivning till tvåttedjedelsfrigivnlng.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: KVN anser att frigivnings-perpiisslon kan komma att få betydelse till skillnad från vad som nu är fallet. Uppsala tingsrätt påpekar att frigivningspermission kommer att Innebära en fördel för den intagne jämfört med villkorlig frigivning eftersom permissionen inneburit att verkställighet skett, vilket päverkar straffäterstoden och förverkandemöjligheten vid återfall. Föreningen St}'res-män och assistenter inom kriminalvården är kritiska mot frigivningspermission. KVS anser att det mäste finnas möjlighet för anstalten att interimistiskt kunna avbryta en frigivningspermission.
Skälen för mitt förslag: Frigivningspermission är enligt gällande regler förbehållen dem som kan friges tidigast efter att två tredjedelar av sttafftiden är avtjänad. Permissionen är avsedd för fall där frigivningsförhållandena varit sädana att villkorlig frigivning inte bedömts lämplig efter två tredjedelar av strafftiden.
Frigivningspermissionen skall vara ett led i förberedelserna för frigivningen. Frigivningspermissionen i systemet före år 1983 tillämpades så, att den som inte kom I åtnjutande av villkorlig frigivning senast på tvåtredjedelsdagen beviljades frigivningspermission frän den dagen för att få tillfälle att själv medverka till att ordna sin frigivningssituation.
Frigivningspermission har inte sin plats i ett system med obligatorisk frigivning. Annorlunda förhäller det sig i ett system med fakultativ frigivning. I ett sädant system bör frigivningspermlssion alltid övervägas i samband med ett beslut att senarelägga den villkorliga frigivningen på grand av särskilt ogynnsamma frigivningsförhällanden. Förhållandena som föranlett kriminalvården att begära Kriminalvårdsnämndens prövning av tidpunkten för villkorlig frigivning kan i mänga fall av nämnden bedömas vara sädana att villkoriig frigivning inte bör komma i fräga. Om det vid prövningen ändå kan antas att den intagne själv har någon möjlighet att medverka till att ordna sin frigivningssituation bör frigivningspermission kunna beviljas.
Vid beslut om frigivningspermission bör nämnden - såsom tidigare var brukligt - fatta principbeslut om tidpunkten för villkorlig frigivning samt bordlägga ärendet. Ärendet bör sedan kunna tas upp för avgörande i slutet av frigivningspermissionen. Uppsala tingsrätt har pekat på att permissionen Innebär ett straffavtjänande. Det är givetvis av betydelse att permissionens
33
3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
längd är väl avvägd och säledes Inte beviljas för hela eller större delen av den återstående sttafftiden.
Om frigivningspermissionen inte fungerar, bör beslutas om återtagning i anstalt. Olika altemativ ull handläggningsordning kan tänkas. Det finns skäl som talar för att beslut om återtagning bör kunna meddelas av anstalten som har ansvaret för den intagne under permissionen. Mot en sädan ordning talar dock att det i viss mening är fråga om ett sädant frihetsberövande som bör beslutas i särskild ordning. Utgångspunkten i mitt förslag är därför att Kriminalvärdsnämnden, som enligt 54 § lagen (1974:203) om kriminalvärd i anstalt har beslutanderätten i frägor om frigivningspermission, skall besluta om ätertagning i anstalt. Anstalten, som skall ha konttollen över och ansvaret för den intagne under permissionen, bör därför omgående un-denätta nämnden om det föreligger skäl att avbryta frigivningspermissionen. Då nämnden prövar frägan om återtagning bör den lämpligen ocksä ta ställning till det tidigare principbeslutet om villkoriig frigivning. I brådskande ärenden kan ordföranden i Kriminalvärdsnämnden enligt 37 kap. 4 § andra stycket brottsbalken ensam besluta pä nämndens vägnar. Jag anser därför att det inte behövs nägon sädan möjlighet för anstalterna att interimistiskt besluta om avbrytande av permissionen som Kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit.
3.6 Övervakning
Mitt förslag: Möjlighet till övervakning under villkorlig frigivning begränsas till fängelsesttaff över rvä månader.
Påföljdsutredningens förslag: Övervakningen efter vilUcorlig frigivning skulle slopas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser avstyrkte förslaget.
Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt förslag.
Synpunkter på förslaget i promemorian: Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän har betonat betydelsen av övervakning. Övervakningsnämnden i Täby förordar att övervakningsnämnd inte avhänds möjligheten att besluta om övervakning även vid kona straff
Skälen för mitt förslag: De gällande bestämmelsema om övervakning efter villkorlig frigivning infördes är 1989 efter förslag i propositionen 1987/88:120. Förslaget grandades på Fängelsesttaffkommitténs slutbetänkande. Obligatorisk övervakning slopades, (övervakning skall enligt 26 kap. 11 § BrB beslutas om det bedöms som påkallat. För personer som friges frän kortare sttaff än sex månader beslutas oftast inte om övervakning. Detta överensstämmer med uttalandena i förarbetena.
Övervakningen har till uppgift bl.a. att vara till stöd och hjälp för den som friges frän fängelse. Generellt fär längre frihetssttaff anses medföra större behov av stöd och hjälp än kortare sffaff Utvecklingen mot mindre övervakning efter kortare frihetssttaff ligger i linje med denna uppfattning.
34
övervakningsnämnden i Täby har förordat att det skall finnas möjlighet till övervakning av korttidsdömda bl.a. eftersom de ofta är missbrukare. Nämnden anför vidare att det förekommer att övervakningsnämnd beslutar om s.k. § 34-placering av korttidsdömda, företrädelsevis till behandlingshem. Dä brakar det förordnas om övervakning i omedelbar anslutning till den villkorliga frigivningen. Enligt min mening bör frivårdens resurser för övervakning inte tas i anspråk för dem som friges frän helt kortvariga sttaff Det finns därför skäl att uttryckligen undanta sttaff pä rvå månader och kortare tid frän möjligheten till övervakning.
3.7 Resursfrågor
Inom Justitiedepartementet har beräkningar gjorts av vilka effekter ett genomförande av förslagen i propositionen skulle fä. Enligt dessa beräkningar skulle antalet intagna i kriminalvårdsanstalt per dag öka med kring 250 intagna redan utan hänsyn till förslaget om en utvidgning av den grupp långtidsdömda som skall behandlas sttängare i frigivningshänseende och till de nya reglema om möjlighet till senareläggning av frigivning i förhällande till den tidigaste tidpunkten för frigivning. Vilken betydelse dessa senare förslag kan fä för antalet intagna är svårt att beräkna med någon större säkerhet. Sammantaget kommer dcx;k effektema att motsvara minst ett 50-tal intagna per dag.
En ökning av antalet intagna i den storleksordning som nu angetts kommer i dagens penningvärde att kosta kring 100 miljoner kronor per år. Härtill kommer vissa mer marginella kostnader för det nya prövningsförfarandet.
En reform i enlighet med mitt förslag innebär att kriminalvårdens anstaltsväsende mäste byggas ut. Enligt den planering som nu pågår inom departementet kommer detta i huvudsak att kunna ske genom om- cx;h tillbyggnader av det nuvarande anstaltsbeståndet.
3.8 Prövningsordningen beträffande överförande av verkställighet av brottmålsdom
Mitt förslag: Det skall enligt intemationella verkställighetslagen i vissa fall finnas möjlighet för Kriminalvårdsstyrelsen eller annan beslutande myndighet att överiäta till regeringen att pröva framställning om överflyttande av verkställighet av svensk brottmålsdom till främmande stat.
Skälen för mitt förslag: 1 Sverige regleras det intemationella samarbetet beträffande verkställighet av brottmålsdomar i dels lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Norge, Finland och Island angående verkställighet av Sttaff m.m., dels lagen (1972:260) om intemationellt samarbete
35
rörande verkställighet av brottmålsdom. Den nordiska verkställighetslagen Prop. 1992/93:4 bygger pä enhetlig lagstiftning mellan de nordiska ländema medan den internationella verkställighetslagen gmndas pä konvenrioner som Sverige tiUttätt. De konventioner som den intemationella verkställighetslagen reglerar tillämpningen av är dels den i Haag d. 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmälsdoms internationella rättsverkningar (brottmälsdomskonventionen), dels den i Sttasbourg d. 21 mars 1983 undertecknade konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). Lagen kan dessutom genom förordnande av regeringen göras tillämplig i fräga om andra överenskommelser som Sverige ingått med främmande stat. Om synnerliga skäl föreligger fär regeringen vidare för visst fall förordna om överförande av verkställigheten av brottmälsdom.
Intemationella verkställighetslagen tog ursprangligen enbart sikte pä förfarandet vid överflyttande av verkställighet pä grand av brottmälsdomskonventionen. Genom Sveriges tillttäde till överförandekonventionen utvidgades lagen är 1984 till att omfatta jämväl ärenden enligt denna konvention (prop. 1983/84:197 bet. 1984/85:JuUl, SFS 1984:876).
Syftet med överförandekonventionen var att underlätta överförandet av utländska intagna till hemlandet genom att erbjuda en enkel och lättillämplig ordning för en sädan procedur. 1 praktiken hade det nämligen visat sig att brottmälsdomskonventionen i stort sett aldrig kom att rillämpas mellan de stater som tiUttätt den. Överförandekonventionen skiljer sig frän brottmälsdomskonventionen bl.a. genom att
- sttaffverkställighet kan överflyttas till annat konventionsland genom ett enklare förfarande,
- överförande kan begäras inte bara av domslandet utan ocksä av det land som önskar överta verkställigheten,
- överförande föratsätter den dömdes medgivande samt att
- konventionen kan tillttädas även av stater utanför Europarådet.
Konventionen innebär ingen skyldighet för de anslutna ländema an medverka till att föra över verkställighet. 1 nämnda proposition uttalade departementschefen att det i lagtexten inte utttyckligen behövde anges när absoluta eller fakultativa hinder för överflyttande förelåg men att det var naturligt att i praktiken hämta ledning i 5 och 6 §§ intemationella verkställighetslagen som anger hindren mot överflyttning enligt brottmälsdomskonventionen.
Verkställighet enligt överförandekonventionen regleras i 34 a § intemationella verkställighetslagen (senaste lydelse SFS 1991:1144). Av den framgår att fräga om verkställighet i främmande stat av här i landet ådömd påföljd tas upp av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiattisk värd, av Socialstyrelsen. Vidare framgår att en sädan begäran av främmande stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen resp. Socialstyrelsen. I det motsatta fallet, dvs. överflyttning till Sverige, är det däremot regeringen som beslutar om överförandet.
Föregen del vill jag framhålla att intemationella verkställighetslagen in går bland de lagar som reglerar värt intemationella samarbete pä brottmäls- omrädet. Detta samarbete täcker en rad olika situationer varav en del ter sig -
tämligen ratinartade medan andra kan vara viktiga frän principiell synpunkt Prop. 1992/93:4 eller med hänsyn till enskilda personer eller Sveriges förhällande till annan stat. Särskilt i det senare fallet kan det vara angeläget att regeringen, som är der organ som i första hand svarar för vara intemationeUa relationer (se 10 kap. regeringsformen), kan fä tillfälle att ta ställning i ärendena. Visserligen finns i 10 kap. 8 § regeringsformen en regel om att utrikesministern skall hållas underrättad när det hos en annan myndighet kommer upp en fräga som är av betydelse för Sveriges mellanfolkliga förbindelser. Härigenom finns en möjlighet för att regeringens utrikespolitiska överväganden kan fä inverkan pä ett ärende hos en förvaltningsmyndighet. I vissa fall torde dock denna möjlighet inte vara tillräcklig utan själva beslutanderätten bör ligga hos regeringen. Sä är ocksä fallet i åtskilliga ärendetyper i lagregleringen om intemationellt brottmälssamarbete. En typ av ärenden där en sädan möjlighet inte finns för regeringen är ärenden enligt överförandekonventionen om verkställighet av en svensk brottmälsdom i en främmande stat. Även denna typ av ärenden kan, särskilt om det kan vara aktuellt att inte bifalla en annan stats framställning om sädan överflyttning, kräva överväganden som av principiella skäl bör göras av regeringen och inte av en förvaltningsmyndighet. Jag anser därför att de berörda myndighetema i de åsyftade fallen efter sin uttedning bör ha möjlighet att hänskjuta ärendet till regeringen.
Jag föreslår i enlighet med det sagda att det görs en lagändring i 34 a § intemationella verkställighetslagen som innebär att Kriminalvårdsstyrelsen resp. Socialstyrelsen, om det föreligger särskilda skäl, med eget ytttande (år överlämna ett ärende enligt överförandekonventionen till regeringen för prövning. En motsvarande ändring bör bettäffande brottmälsdomskonventionen göras i 26 § intemationella verkställighetslagen.
Mot bakgmnd av den rättslikhet som finns mellan de nordiska ländema och den annorlunda uppbyggda reglering som gäller bettäffande överförande av verkställighet i dessa fall anser jag däremot inte att det är påkallat med nägon ändring av den nordiska verkställighetslagen.
4 Upprättade lagförslag
1 enlighet med vad jag nu anfön har inom Justitiedepartementet upprättats förslag tUl
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om äncUing i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. lag om äncUing i passlagen (1978:302),
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom.
Förslagen har granskats av lagrådet.
37
5 Specialmotivering Prop. 1992/93:4
5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
48 kap.
2 och 4 §§
Ordet "förskyller" har ersatts med "bör föranleda". Denna justering, som inte har samband med övriga lagändringar som föresläs i propositionen, är endast språklig och hänger samman med de av riksdagen antagna ändringama när det gäller bötessttaffet (SFS 1991:240-301).
5.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
25 kap.
/ och 6 §§
Ordet "förskyller" har ersatts med "bör föranleda". Denna justering, som inte har samband med övriga lagändringar som föreslås i propositionen, är endast språklig och hänger samman med de av riksdagen antagna ändringama när det gäller bötesstraffet (SFS 1991:240-301).
26 kap.
6§
Paragrafen reglerar tidpunkten för när villkorlig frigivning tidigast kan komma i fräga. Ändringama har behandlats I avsnitt 3.2.
Lagrådet, som inte i sak haft nägot att invända mot förslaget i remissen, har föreslagit en omformulering av paragrafen i syfte att pä ett tydligare sätt ge utttyck för avsikten med förslaget. Mitt förslag har utformats i nära anknytning till lagrådets förslag. 1 ett hänseende har jag emellenid inte ansett mig böra följa detta. Enligt lagrådet bör andra till fjärde stycket formuleras som regler om när villkorlig frigivning skall ske om inte annat följer av 7 § eller beträffande fjärde stycket 6 a §. En sädan utformning är mindre lämplig med hänsyn till att 7 §, även enligt lagrådets förslag, inte är formulerad som ett undantag frän en huvudregel utan som en allmän regel enligt vilken frigivning alltid kan ske senare än som anges i 6 eller 6 a §. Enligt min mening är den i lagrådsremissen föreslagna ordningen, enligt vilken de aktuella bestämmelsema i 6 § begränsas till att avse den tidigaste tidpunkt vid vilken villkorlig frigivning fär ske, att föredra. En sädan uppläggning motsvarar också den ordning som gällde före år 1983 och är den som även enligt lagrådets förslag kommer till användning i 6 a §.
Iförsta stycket föreskrivs att den som undergår fängelse på viss tid, minst en månad, får medges villkorlig frigivning. Vidare bibehålls det gällande undantaget för villkorlig frigivning betiäffande dels fängelse som ådömts tillsammans med skyddstillsyn, s.k. 28:3-fängelse, dels fängelse som förvandlingssttaff för böter.
i sttafftiden ingår avräknade frihetsberövanden. Vid brott som renderar Prop. 1992/93:4 korta fängelsesttaff har oftast inte några sttaffprocessuella frihetsberövanden förekommit. Skulle sådana frihetsberövanden ha förekommit och avräknats frän sttaffet skall dessa säledes räknas in i sttafftiden. 1 vissa fall kan det bli fräga om verkställighetstider i anstalt som faktiskt blir konare än en manad. Möjligheten till en materiell prövning av den villkorliga frigivningen blir därvid begränsad. Detta ger ocksä anledning att i större utsttäckning än hittills överväga om straffet enligt 33 kap. 5 och 6 §§ BrB kan anses till fullo verkställt genom anhållande och häktning.
Enligt andra stycket får frigivning ske tidigast när rvä ttedjedelar av sttafftiden avtjänats om sttafftider är ett år eller mindre.
Tredje stycket reglerar den tidigaste tidpunkten för frigivning vid sttafftider mellan ett och tvä är. För dessa fall gäller en särskild avttappnlngsregel som har kommenterats i avsnitt 3.2.
Fjärde stycket behandlar villkorlig frigivning bettäffande dem som avtjänar sttaff pä sammanlagt minst tvä är. I dessa fall fär frigivning ske tidigast efter halva tiden om det inte är fräga om sädan särskilt allvarlig brottslighet som behandlas i 6 a §.
Sista stycket, innehåller en regel om att frigivningen kan skjutas upp pä begäran av den dömde. Stycket har utformats pä sätt lagrådet föreslagit. Det bör framhållas att den intagne inte har nägon rätt att fä frigivningen senarelagd (jfr prop. 1982/83:85 s. 49 och 123). Andra faktorer som kan påverka frägan om en senareläggning av villkorlig frigivning behandlas i 7§.
6a§
Paragrafen reglerar tidpunkten för när villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga för dem som dömts till fängelse i minst tvä är för särs..ilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara for liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. ÄncUingama har behandlats i avsnitt 3.2.
Vid sidan av vålds- cx:h narkotikabrott och annan sädan brottslighet som omfattas av nuvarande regler skall även särskilt allvarliga fall av annan brottslighet kunna medföra särbehandling i frigivningshänseende. Det kan exempelvis gälla stöld, bedrägeri, skattebrott och annan liknande brottslighet som bedrivits i yrkesmässig omfattning eller som genomförts i särskilt organiserade former. En föratsättning för att bestämmelsen skall bli tillämplig är att det föreligger en påtaglig risk att den intagne efter frigivningen återfaller i sådan allvarlig brottslighet som omfattas av särregleringen.
7§
Paragrafen behandlar fömtsättningama för att senarelägga den villkorliga frigivningen. Saken har behandlats i avsnitt 3.3.
Lagrådet har föreslagit en nägot annorlunda formulering av paragrafen än den som föreslogs i lagrådsremissen. Förslaget hänger samman med den del av lagrådets förslag till utformning av 6 § som jag inte ansett mig böra 39
följa. Jag anser därför att inte heller 7 § bör avfattas pä det sätt som lagrådet Prop. 1992/93:4 föreslagit. En viss redaktionell jämkning är dock påkallad.
Paragrafen är avfattad med utgångspunkt i att frigivning skall ske senare än vid den tidigaste tidpunkt som anges i 6 eller 6 a § om det finns skäl för en sådan senareläggning. I paragrafen anges att det vid prövningen av den villkorliga frigivningen särskilt skall beaktas om fömtsättningama för den intagnes anpassning I samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till den intagnes frigivningsförhällanden, uppförande under anstaltstiden eller andra särskilda omständigheter. Även andra omständigheter än sädana som uttryckligen anges i paragrafen kan emellertid beaktas vid prövningen. I 6 § sista stycket behandlas specialfallet att den intagne begär en senareläggning av sin frigivning.
Först bland omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av den intagnes föratsättningar för anpassning i samhället nämns i 7 frigivnings-förliållandena. Bristema i frigivningssituationen skall för att beaktas i princip vara sädana att de kan antas allvariigt inverka pä den intagnes möjligheter att avhälla sig frän brott under den återstående strafftiden. Risken för äterfall skall säledes tillmätas centtal betydelse. Grava narkotikaproblem är ofta orsak till brottsligheten. En intagen som avtjänar fängelse för brott som huvudsakligen begåtts för att finansiera ett missbrak och som fortfarande har allvarliga missbraksproblem bör inte friges villkorligt till oordnade förhållanden. En sådan intagen löper med nödvändighet en mycket stor risk att omgående återfalla i brott. Det kan i mänga fall vara lämpligt att förena en senareläggning av den villkorliga frigivningen med en frigivningspermlssion.
Vidare nämns uppförandet under anstaltstiden som en särskild omständighet som kan medföra att den villkorliga frigivningen senareläggs. Säsom utvecklats i allmänmotiveringen bör det i princip i detta hänseende göras en helhetsbedömning av den dömdes uppförande. Av den omständigheten att den intagne gjon sig skyldig till någon enstaka förseelse kan knappast den slutsatsen dras att fömtsättningama för hans anpassning i samhället skulle vara speciellt ogynnsamma. Det är i det hänseendet ocksä väsentligt att försäkra sig om art en senarelagd villkorlig frigivning inte i praktiken fungerar som en dubbelbestraffning för misskötsamhet som föranlett tidstillägg enligt 47 § lagen (1974:203) om kriminalvärd i anstalt. Vad som nu sagts innebär dock självfallet inte att upprepade disciplinförseelser inte kan vara en sädan faktor som bör vägas in vid prövningen av den villkorliga frigivningen. Även andra faktorer än direkt misskötsamhet bör dock kunna vägas in i bedömningen. Det kan exempelvis avse den dömdes vilja och förmåga att anpassa sig under anstaltstiden samt att delta i förberedelseraa för sin frigivning.
Andra särskilda omständigheter som kan innebära att föratsättningama för den intagnes anpassning framstår som speciellt ogynnsamma kan exempelvis vara att den intagne under sttafftiden gjort sig skyldig till ny brottslighet eller planerat sädan. Även uttalade avsikter att fonsätta med brottslighet bör kunna beaktas liksom exempelvis direkt eller indirekt hot som riktats mot vissa personer.
40
Säsom nämnts i allmänmotiveringen kan det ibland finnas anledning att Prop. 1992/93:4 vid prövningen beakta särskilda skadeverkningar som kan drabba den intagne genom en förlängd anstaltsvistelse. Sädana skadeverkningar kan vara av olika slag. Ett exempel är om den intagne har allvarliga psykiska besvär till följd av frihetsförlusten. Om den intagne skulle mista en konkret möjlighet till utbildning, behandling eller nägon annan rehabiliterande åtgärd, kan det ocksä sägas medföra särskilda skadeverkningar för honom att inte bli villkorligt frigiven. Kan i det enskilda fallet särskilda skäl anses föreligga som normalt skulle motivera en senarelagd frigivning skall den ända inte senareläggas om skadeverkningama skulle överväga skälen för senareläggning.
Nägra helt generella riktiinjer för i vilken utsttäckning frigivningen bör senareläggas torde inte kunna ges. Frägan mäste bli beroende pä skälen för en senareläggning och omständigheteraa i det enskilda fallet. I de fall dä senareläggningen beror pä frigivningsförhållandena bör tiden anpassas efter hur läng tid som kan antas åtgå för att ordna dessa. En senareläggning med hänsyn till uppförandet under anstaltstiden bör i princip endast ske om detta motiverar en påtaglig senareläggning. För en intagen som enligt reglema har möjlighet till frigivning före rvä tredjedelar av strafftiden torde en förlängning till den tidpunkten ofta kunna tjäna som ett riktmärke. För säväl den gmppen som för dem som tidigast fär friges efter tvä tredjedelar av strafftiden bör emellertid en senareläggning inte utan särskilda skäl avse minche än tvä eller mer än sex månader. Om det kan antas finnas skäl för en mer omfattande senareläggning än sex månader bör frågan normalt tas upp till fömyad prövning efter en lämplig period. Motsvarande synsätt bör i allmänhet också kunna läggas till grand för prövningar när det är andra särskilda omständigheter som talar för att föratsättningama för den intagnes anpassning i samhället är speciellt ogynnsamma.
8§
Första stycket hai ändrats så att beräkning av tidpunkten för villkorlig frigivning äger ram med utgängspunkt från samtliga sttaff för vilka villkoriig frigivning kan komma i fråga. Förvandlingsstraff för böter cx;h s.k. 28:3-fängelse skall säledes inte längre läggas samman med övriga fängelsesttaff. Den tidigare s.k. minimitiden som innebar att rvå månader alltid skulle avtjänas i anstalt har nu avskaffats och ersätts med en föreskrift om att villkoriig frigivning endast fär medges den som avtjänar fängelse om minst en månad. Säledes skall alla fängelsesttaff som verkställs samtidigt - utom de som utttyckligen undantagits - läggas samman och tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning bestämmas med utgängspunkt i bestämmelserna i 6 §.
9§
Paragrafen behandlar prövningsordningen bettäffande villkorlig frigivning. Saken har behandlats i avsnitt 3.4.
Iförsta stycket föreskrivs att Kriminalvårdsnämnden alltid skall pröva frägan om villkoriig frigivning av den som har dömts till fängelse i lägst tvä
år. Genom den s.k. initialprövningen prövas om det är fräga om sådan Prop. 1992/93:4 brottslighet som sägs i 6 a §. Finner närrinden att sä inte är fallet bör nämnden normalt fatta beslut om frigivning efter halva tiden. Om en senarelägg-ni' % kan antas vara motiverad vid en senare tidpunkt fär det fömtsättas att kriminalvärden uppmärksammar nämnden på detta sä att de kan företa en fömyad prövning enligt ttedje stycket.
Finner nämnden att 6 a § kan vara tillämplig skall nämnden i likhet med vad som nu tillämpas vid ett senare tillfälle företa en s.k. riskprövning. Utfaller bedömningen vid detta tillfälle sä att påtaglig risk för äterfall i likartad brottslighet inte bedöms föreligga, skall nämnden ta ställning till om det finns skäl för en senareläggning enligt 26 kap. 7 §. Skulle riskbedömningen i stället utfalla så att pätaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag bedöms föreligga, saknas det normalt anledning för nämnden att ta ställning till om det dämtöver finns skäl för senareläggning enligt 26 kap. 7 §. Nämnden bör säledes i dessa fall normalt besluta om rvättedjedelsfrigivning. Det får förutsättas att kriminalvärden uppmärksammar nämnden på om det därefter kan antas finnas skäl för en ytterligare senareläggning.
Lagrådet har föreslagit en omformulering av andra stycket som har samband med dess förslag bettäffande 6 och 7 §§ i de delar som jag inte ansett mig böra följa. Mot den bakgmnden är det naturligt att jag inte heller kan ställa mig bakom lagrådets förslag I denna del.
Andra stycket reglerar hur frägan om senareläggning skall prövas i andra fall än dem som avses i första stycket, dvs. bettäffande intagna som inte har dömts till fängelse i minst t\ å är. Säsom framgår av allmänmotiveringen skall kriminalvärden I dessa fa'! påkalla Kriminalvårdsnämndens prövning om det kan antas finnas skäl för att senarelägga den villkorliga frigivningen. Ct den dömde begär att tidpunkten för villkorlig frigivning skall ske senare än den tidigast möjliga tidpunkten, fär det ankomma pä kriminalvärden att initiera en prövning av frägan hos Kriminalvärdsnämnden.
Det är inte möjligt att ange en viss tidpunkt då prövningen av frågan om villkorlig frigivning bör ske. Normalt bör emellertid Kriminalvårdsnämndens prövning påkallas senast en månad före den tidigaste tidpunkten för frigivning. Om möjligt bör dock detta ske tidigare.
Tredje stycket är oförändrat cx;h motsvarar det tidigare andra stycket.
11 §
Paragrafen behandlar övervakning efter vilUcorlig frigivning. Frägan är kommenterad i avsnitt 3.5. Ändringen innebär endast att övervakning efter villkorlig frigivning från sttaff som inte överstiger tvä månader inte kan komma i fräga.
Övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i brottsbalken
De nya regleraa om när villkorlig frigivning tidigast kan komma i fråga
innebär en skärpning för dem som avtjänar sttaff upp till tvä är samt för 2
dem som framdeles kommer att omfattas av särregleringen i nya 26 kap. Prop. 1992/93:4 6 a §. Reglema om möjlighet att senarelägga den villkorliga frigivningen kommer också att verka i skärpande riktning för alla intagna. De nya reglema om möjlighet till villkorllj frigivning frän fängelsesttaff från en månad innebär en lindring för dem som avtjänar korta fängelsesttaff
Bestämmelsen i punkt 2 har utformats sä att den nya kvalifikationstiden på en månad gäller omedelbart medan den längre tiden i anstalt innan villkorlig frigivning kan komma i fråga inte skall gälla dem som har dömts före ikraftttädandet. Gmndtanken bakom detta är - i linje med gmndema för bestämmelserna om retroaktiv verkan av straffbestämmelser i regeringsformen och BrB:s promulgationslag - att de som har dömts innan de nya reglerna har trätt i kraft inte genom dessa skall drabbas av en förlängd anstaltsvistelse men däremot komma i åtnjutande av en förkortad sädan.
Den nya regeln om kortare kvalifikationstid för vilUcoriig frigivning gäller säledes även tidigare dömda. Det kan dcx;k inte anses rimligt att den som skall avtjäna fängelsesttaff pä de korta tider där minimitiden nu har betydelse på gmnd av domar som meddelats före ikraftträdandet skall kunna dra nytta av att minimitiden avskaffas utan att påverkas av övergängen till tvåttedjedelsfrigivnlng. 1 stället bör den ordningen gäUa att den dömde skall avtjäna den sttafftid som enligt de gamla eller nya reglema är mest förmånlig för honom, dvs. antingen helt enligt de nuvarande reglema eller enligt de nya reglema i deras helhet dvs. med kortare kvalifikationstid och rvättedjedelsfrigivning. Detta innebär att för den som skall avtjäna fängelsesttaff pä kortare tid än tte månader den nya regleringen skall gälla medan för den som skall avtjäna mer än tte månader den gamla ordningen är örmänligast och skall ha förettäde. För den som avtjänar exakt tte månader £- det likgiltigt vilken ordning som tillämpas. Formellt skall dä de nya reglema gälla. För att inte villkorlig frigivning s' ill komma i fräga för gamla sttaff som understiger en månad, föreskrivs det särskilt.
Förekommer efter ikraftttädandet gemensamt till verkställighet både gammalt och nytt sttaff, skall de nu beskrivna övergångsbestämmelserna tillämpas endast bettäffande det gamla sttaffet.
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
20 §
Systemet med sttafftidsresolutioner och tidpunkter som anges i dessa kan i huvudsak behällas oförändrat. Det bör i sttfftidsresolutionema även framdeles anges tidpunkt för villkorlig frigivning. Den fär dä avse tidigaste tidpunkt och därmed bettaktas som preliminär.
1 andra stycket har endast ordet "fär" byns till "skall".
22 §
Paragrafen har justerats med hänsyn till att 33 kap. 7 § upphävts (SFS 1987:761).
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om Prop. 1992/93:4 kriminalvård i anstalt
33 §
Vid bedömning av senareläggning av den villkorliga frigivningen pä gmnd av brister i frigivningsförhållandena skall frägan om frigivningspermission alltid prövas. Det är fräga om relativt allvarliga brister i frigivningssitttatio-nen när den villkorliga frigivningen senareläggs. Beslutet om frigivning innebär att den dömde inte kan ätertas i anstalt med mindre än att den villkorliga friheten förverkas, f bland kan det vara av värde att ha kvar möjligheten att återföra den dömde till anstalt. Om det finns utrymme för att anta att den intagne på nägot sätt kommer att kunna medverka till att ordna sin frigivningssituation, kan han beviljas frigivningspermission. f samband med beslut om frigivningspermission fattar Kriminalvårdsnämnden principbeslut om villkorlig frigivning. Ärendet om villkorlig frigivning bordläggs och tas upp för slutligt avgörande i lämplig tid före den dag som principbeslutet anger som dag för villkorlig frigivning.
Beslut att avbryta frigivningspermission for ätertagning i anstalt fattas av nämnden efter anmälan av anstalten.
Till följd av att det är Kriminalvärdsnämnden som kan besluta om senareläggning av villkorlig frigivning och därmed frigivningspermission har ingen ändring gjorts i beslutsordningen pä gmnd av att frigivningspermission blir möjlig för alla som friges villkorligt.
5.5 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302) 19 §
1 paragrafen anges för närvarande att passtillständ fordras för den som undergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse pä sä kort tid att villkorlig frigivning inte kan komma i fräga.
Framdeles kommer alla som dömts till ett tidsbestämt fängelsesttaff i en månad eller mer att kunna fä vilUcorlig frigivning. Böter som förvandlas till fängelse eller fängelse i kombination med skyddstillsyn är dcx;k fortfarande undantagna. Nu fordras passtillständ om villkorlig frigivning kan komma i fråga. Det innebär att den som avtjänar sttaff som överstiger tvä månader skall ha passtillständ. Samma tidsgräns har behållits. Övervakning kan inte komma i fräga för personer som frigeS från sttaff som inte överstiger två månader. Nägon anledning att kräva passtillständ för denna kategori finns därmed inte.
44
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om Prop. 1992/93:4 intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
26 §
En ny mening införs iförsta stycket. Saken har behandlats i avsnitt 3.8.
Genom tillägget blir det möjligt för Kriminalvårdsstyrelsen och i förekommande fall Socialstyrelsen att låta regeringen pröva ärenden enligt brottmälsdomskonventionen om överflyttning av verkställighet till annat land.
34 a §
Ett nyu stycke införs före sista stycket. Saken har behandlats i avsnitt 3.8.
Genom tillägget blir det möjligt för Kriminalvårdsstyrelsen och i förekommande fall Socialstyrelsen att låta regeringen pröva ärenden enligt överförandekonventionen om överflyttning av verkställighet till annat land.
Innehållet i nuvarande ttedje stycket tas upp i ett nytt Qärde stycke.
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om änching i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvärd i anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302),
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom.
7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden cx;h beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.
45
Promemorians lagförslag
\ Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Prop. 1992/93:4 Bilaga I
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2 och 4 §§ räftegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
48
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande eller Inom viss tid förelägges ett bötesstraff fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser brottet/ö/-5A.>7/a och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Föreslagen lydelse
kap.
§'
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande eller inom viss tid föreläggs ett bötessttaff fastställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sädan särskild rättsverkan, skall ocksä enna föreläggas den misstänkte till godkännande.
4 §2
Sttafföreläggande får utfärdas för brott, för vilket inte föreskrivs svårare straff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket föreskrivs böter eller fängelse I högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, får dock straffföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sådant brott som nu har nämnts/o>-skylter högst etthundraättio dagsböter.
Sttafföreläggande får utfärdas för brott, för vilket inte föreskrivs svårare sttaff än böter, dock ej normerade böter, och beträffande brott, för vilket föreskrivs böter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, fär dock sttaffföre-läggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sädant brott som nu har nämnts bör föranleda högst etthundraättio dagsböter
Det finns särskilda bestämmelser om sttafföreläggande för brott som har begåtts av någon som är under arton år.
Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
' Sena.ste lydelse 1968:193. - Sena.stc lydelse 1968:193.
2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Prop. 1992/93:4 BUaga 1
Härigenom föreskrivs i fräga om brottsbalken
dels att det i 26 kap. skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse,
deb att 25 kap. 1 och 6 §§ samt 26 kap. 6-9 och 11 §§ brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 kap. 1 §'
Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fräga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet/ör-skyller lägre sttaff än ttettio dagsböter, i penningböter.
Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform inte föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda lägre sttaff än ttettio dagsböter, i penningböter.
6§
Böter som gemensamt sttaff för flera brott döms ut i dagsböter, om nägot av hT-:>iien förskyller dagsböter.
Böter som gemensamt sttaff för flera brott döms ut i dagsböter, om nägot av brotten bör föranleda dagsböter.
Som gemensamt sttaff fär dagsböter bestämmas tiU ett antal av högst tvåhundra och penningböter rill ett belopp av högst femtusen kronor.
-Om det för nägot av brotten är föreskrivet ett visst lägsta bötesstraff, fär detta inte underskridas.
6§
kap. 3
Den som undergår fängelse pä viss tid skall, om inte annat följer av andra stycket eller 7 §, villkorligt friges sedan halva tiden har avtjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minst rvå månader. Inte heller får villkorlig frigivning ske från fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter.
Den som undergår fängelse på viss tid, dock minst en månad, får medges villkorlig frigivning. Sådan frigivning får, om inte annat följer av andra eller tredje stycket, inte ske förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.
År straffet mer ån ett år men mindre än två år får frigivning tidigast ske när åtta månader jämte en wedjedel av den tid som översti-
' Senaste lydelse 1991:240. Senaste lydelse 1991:240. 3 Senaste lydelse 1983:240.
47
Nuvarande lydelse
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas tiU senare tidpunkt än som följer av första stycket.
Föreslagen lydelse
ger ett år har avtjänats.
Är strafftiden två år eller mer får, om inte annat följer av 6 a §, frigivning tidigast ske när halva strafftiden har avtjänats.
VillkorUg frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enUgt 28 kap. 3 § eller från eu förvandlingsstraff för böter.
Prop. 1992/93:4 Bilaga 1
6a§
Har någon dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för Uv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet får han inte villkorligt friges förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det bedöms föreligga en påtaglig risk att han efter frigivningen återfaller i brottslighet av samma slag.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen omfattar också annan brottslighet än som avses där. Verkställs samtidigt ett annat fängelsestraff, skall, vid prövning av frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda strafftiden, 6 § tUlämpas med avseende på det straffet.
7 §
Om någon har dömts tiU fängelse i lägst rvå år för särskiU allvarUg brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och påtagUg risk bedöms föreligga för att han efter frigiv ningen fortsätter brottslighet av samma slag, får han inte viUkorligt friges förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning av frågan om villkorUg frigiv-
Vid prövning av frågan om den villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskiU beaktas omförutsättningarna för den intagnes anpassning i samhållet framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltstvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Senasie lydelse 1983:240.
48 Nuvarande lydebe
ning efter denna tidpunkt skall förutom äterfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihetsföriust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen avser också annan brottsUghet än som avses där. Verkställs samtidigt ett annat fängelsestraff, skall, vid prövning av frågan om villkorUg frigivning från den sammanlagda strafftiden, 6 § tillämpas med avseende på det straffet.
Föreslagen lydebe
Prop. 1992/93:4 Bilaga 1
Verkställs samtidigt flera fängelsestraff skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de straff som samtidigt verkställs sådant straff som avses i 6 § tredje meningen får villkorUg frigivning inle ske förrän verkstälUgheten har pågått minst den tid som svarar mot detta straff.
Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt pä gmnd av domstols förordnande som i 33 kap. 5-7 §§ sägs.
Verkställs samtidigt flera fängelsesttaff för vilka villkorlig frigivning kan komma ifråga, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelseriden.
Säsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grand av domstols förordnande som i 33 kap. 5 eller 6 § sägs.
9 §«
Befräffande den som har dömts till fängelse i lägst tvä är prövar kriminalvärdsnämnden frägan om villkorlig frigivning frän sttaffet eller, om annat sttaff samtidigt verkställs, frän den sammanlagda sttafftiden. / annat fall fastställs tidpunkten för vUlkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestämmer.
Bettäffande den som har dömts till fängelse i lägst tvä år prövar Kriminalvårdsnämnden frägan om villkorlig frigivning frän sttaffet eller, om annat sttaff samtidigt verkställs, från den sammanlagda sttafftiden.
5 Senasie lydelse 1982:363.
6 Senasie lydelse 1983:240.
4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:4
Bilaga 1 Kriminalvårcbstyreben eller tjänsteman som styrelsen efter regeringens bemyndigande föreskriver får påkaUa au Kriminalvårdsnämnden även i annat faU prövar av frågan om villkorlig frigivning. PåkaUas inte prövning skall den dömde friges sedan han avtjänat två tredjedelar av tiden eller den kortare tid efter vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske. Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjutas eller det annars föranleds av ändrade förhållanden.
11 §'
I anslutning till att villkorlig fri- 1 anslutning till att villkoriig fri givning äger rum eller senare kan givning äger ram eller senare kan ' beslutas att den frigivne skall stä un- beslutas att den som friges från ett der övervakning, om det bedöms fängelsestraff på mer än två månader som påkallat. Sådant beslut medde- skall stä under övervakning, om det las av frivårdsmyndighet inom kri- bedöms som påkallat. Beslut om minalvärdsverket. Har övervakning övervakning meddelas av frivärds- beslutats men bedöms därefter att myndighet inom Kriminalvärdsver- övervakning inte längre är påkallad, ket. Har övervakning beslutats men fär övervakningsnämnden besluta att bedöms därefter att övervakning Inte övervakningen skall upphöra. Över- längre är påkallad, fär övervaknings- vakningen skall utan nägot särskilt nämnden besluta att övervakningen beslut upphöra sedan ett år av prö- skall upphöra. Övervakningen skall votiden har förflutit, om inte annat utan nägot särskilt beslut upphöra följer av 18 §. sedan ett är av prövotiden har för flutit, om inte annat följer av 18 §.
1. Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelsema i 26 kap. 6-9 §§ i deras äldre lydelse skall fortfarande gälla bettäffande den som före ikraftttädandet dömts till fängelse pä viss tid eller ålagts förvandlingssttaff för böter. Vad nu sagts gäller dcx;k inte bestämmelsen i 26 kap. 6 § andra meningen om minimitiden för villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning från fängelsesttaff som uppgår till en månad men understiger tte månader skall ske först när två ttedjedelar av sttafftiden har avtjänats. Villkorlig frigivning fär inte ske frän straff som understiger en månad.
Verkställs gemensamt efter ikraftttädandet fängelse som ådömts dessförinnan och fängelse som ädömts därefter skall vad i första stycket sägs tillämpas bettäffande det förra straffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskrif ten.
Senasie lydelse 1988:942.
50
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
Prop. 1992/93:4 Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
För den som börjat undergå fängelse pä viss tid skall kriminal-värdsstyrelsen sä snart det kan ske fastställa dagen för sttafftidens slut. Överstiger strafftiden två månader, skall styrelsen därvid även fastställa tidpunkten for villkorlig frigivning och för prövotidens utgång eller, om det är fråga om ett sädant fall som avses i 26 kap. 9 § första stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om sädan frigivning, samt den sttafftid som dä återstår.
När omständighetema ger anledning till det, får ett beslut enligt första stycket ändras.
För den som börjat undergå fängelse pä viss tid skall Kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för sttafftidens slut. Uppgår eller överstiger strafftiden en månad, skall styrelsen därvid även fastställa den tidigaste tidpunkt då villkorlig frigivning kan komma i fråga saml tidpunkten för prövotidens utgång. Är det är fräga om ett sädant fall som avses i 26 kap. 9 § första stycket första meningen brottsbalken, skall i stället anges den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelsema om sädan frigivning, samt den Sttafftid som då återstår.
När omständighetema ger anledning till det, skall ett beslut enligt första stycket ändras.
Har domstol enligt 33 kap. 5-7 §§ brottsbalken förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpä och avdraget beröknas från den dagen. Detsamma gäller i fräga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid varunder sttaffet verkställs.
22 §
Har domstol enligt 33 kap. 5 eUer 6 § brottsbalken förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpå och avdraget beröknas från den dagen. Detsamma gäller i fräga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid varunder straffet verkställs.
Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
Lagen omtryckt 1990:1010.
51
4 Förslag till Prop. 1992/93:4
Bilaga I Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1974:203) om kriminalvärd i anstalt' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse
33 §
Till förberedande av frigivning Till förberedande av frigivning
kan en intagen som avses i 26 kap. kan en intagen beviljas permission 7 § brottsbalken beviljas permission under viss längre tid (frigivnings-under viss längre tid (frigivnings- permission). Sädan permission får permission). Sädan permission fär inte beviljas för tid före den dag dä inte beviljas för tid före den dag dä villkorlig frigivning tidigast kan två tredjedelar av straffet har avtjä- komma ifråga, näts.
För frigivningspermission får ställas de villkor som anses erforderliga bettäffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat
Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
' Lagen omuyckt 1990:1011. 52
5 Förslag till Prop. 1992/93:4
Bilaga 1 Lag om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978:302)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19§ Passtillständ fordras för den som
1. undergår kriminalvård i an- 1. undergår kriminalvärd i anstalt, utom när påföljden är fängelse stalt, utom när påföljden är fängelse på så kort tid att villkorlig fri- ifall där villkorlig frigivning inte givning ej kan komma i fråga, kan komma i fråga,
2. står under övervakning efter dom pä skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse.
Denna lag ttäder i kraft den I juli 1993.
' Senaste lydelse 1981:221. 53
5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 4
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Prop. 1992/93:4 Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 48 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
48 2
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss t\å förelägges ett bötesstraff, fastställt vid Sttafföreläggande efter vad åklagaren anser brottet/ö>sÄ:y//a cx;h vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Föreslagen lydebe
kap.
§'
Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötessttaff fastställt vid Sttafföreläggande efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egendoms förverkande eller annan sädan särskild rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte rill godkännande.
4 §2
Strafföreläggande fär utfärdas bettäffande brott, för viUcet inte föreskrivs svårare sttaff än böter, d(x;k ej normerade böter, cx;h bettäffande brott, för vilket föreskrivs böter eller fängelse i högst sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, fär dock sttafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sädant brott som nu har nämnts/ö>-skyller högst etthundratjugo dagsböter.
Strafföreläggande får utfärdas bettäffande brott, för vilket inte föreskrivs svårare sttaff än böter, dock inte normerade böter, och beträffande brott, för vilket föreskrivs böter eller fängelse i högs. sex månader. Om dagsböter skall användas som påföljd för brottet, får dock Sttafföreläggande utfärdas endast när brottet ensamt eller tillsammans med annat sädant brott som nu har nämnts bör föranleda högst ett-huncU-atjugo dagsböter.
Det finns särskilda bestämmelser om sttafföreläggande för brott som har begåtts av nägon som är under arton är.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senasie lydelse 1968:193.
2 Senaste lydelse 1991:241.
2 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Prop. 1992/93:4 Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att det i 26 kap. skall införas en ny paragraf 6 a §, av följande lydelse,
deb att 25 kap. 1 och 6 §§ samt 26 kap. 6-9 och 11 §§ brottsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 kap. 1§'
Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga, I dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform Inte föreskriven för brottet, döms böter ut I dagsböter eller, om brottet förskyller lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter.
Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga, i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform Inte föreskriven för brottet, döms böter ut I dagsböter eller, om brottet bör föranleda lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter.
6 §2
Böter som gemensamt straff för Böter som gemensamt straff för
flera brott döms ut i dagsböter, om flera brott döms ut i dagsböter, om något av brotten förskyller dags- något av brotten bör föranleda böter. dagsböter.
Som gemensamt straff får dagsböter bestämmas till ett antal av högst tvåhundra och penningböter till ett belopp av högst femtusen kronor.
Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta bötessttaff får detta inte underskridas.
26 kap. 6 §3
Den som undergår fängelse på viss tid skall, om inte annat följer av andra stycket eller 7 §, villkoriigt friges sedan halva tiden har avtjänats. Frigivning fär dock inte ske förrän verkställigheten har pågätt minst två månader. Inte heller får villkorUg frigivning ske från fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 § eller från eti för\'andUngsstraff för böter.
Den som undergår fängelse på viss tid, dock minst en månad, får medges villkorlig frigivning. Sådan frigivning får ske tidigast när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.
1 Senasie lydelse 1991:240. - Senasie lydelse 1991:240. 3 Senaste lydelse 1983:240.
55
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:4
Bilaga 2 Om strafftiden är längre än ett år men kortare än tvä är, får villkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år har avtjänats.
Är strafftiden två år eller mer får villkorlig frigivning ske tidigast när halva strafftiden har avtjänats, om inte annat följer av 6 a§.
ViUkorUg frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter. Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare tidpunkt än som följer av första stycket.
6a§
Har någon dömts tiU fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottsUghet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa eller som ingått som ett led i en yrkesmässig eller organiserad brottsUghet får han inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det bedöms föreligga en påtaglig risk att han efter frigivningen återfaller i brottslighet av sådant allvarUgt slag.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen omfattar också annan brottslighet än som avses där. Om ett annat fängelsestraff verkställs samtidigt, skall 6 § tillämpas med avseende pä det straffet vid prövning av frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda strafftiden.
56 Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
W
Prop. 1992/93:4 Bilaga 2
Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa f)ch påiaglig risk bedöms föreligga för alt han efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag, får han inte villkorligt friges förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning av frågan om villkorlig frigivning efter denna tidpunkt skall förutom äterfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihetsföriust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen avser också annan brottslighet än som avses där. Verkställs .samtidigt ett annat fängelsestraff, skull, vid prövning av frågan om villkorlig frigivning frän den .sammanlagda strafftiden, 6 § tillämpas med avseende på det straffet.
Vid prövning av frågan om den villkorliga frigivningen bör senareläggas skall det särskilt beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
8 §5
Verkställs samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de straff som samtidigt verkställs sådant straff som avses i 6 § tredje meningen får villkorlig frigivning inte ske förrän verkställigheten har pågått minst den tid .som svarar mot detta straff.
Såsom avtjänad tid räknas även tid v, på grund av domstols förordnande som
Om flera fängelsestraff där villkorlig frigivning kan komma ifråga, verkställs samtidigt skall hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden vid tiUämpning av 6 §.
arander straffet skall anses verkställt i 33 kap. 5 och 6 §§ sägs.
■* Senaste lydelse 1983:240. 5 Senasie Ivdelse 1991:4.')1.
57
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §6
Prop. 1992/93:4 Bilaga 2
Bettäffande den som har dömts till fängelse i lägst tvä är prövar kriminalvärdsnämnden frågan om vilUcorlig frigivning från sttaffet eller, om annat sttaff samtidigt verkställs, frän den sammanlagda strafftiden. / annatfaU fastställs tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styreben bestämmer.
Bettäffande den som har dömts till fängelse i lägst tvä är prövar Kriminalvärdsnämnden frägan om villkorlig frigivning frän sttaffet eller, om annat sttaff samtidigt verkställs, frän den sammanlagda sttafftiden.
Kriminalvårdsstyrelsen eller annan som styrelsen efter regeringens bemyndigande föreskriver får påkalla att Kriminalvårdsnämnden även i annat fall prövar frågan om villkorlig frigivning. Påkallas inte prövning skall den dömde friges när han avtjänat två tredjedelar av tiden eller den kortare lid efter vilken villkorlig frigivning tidigast kan ske. Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan ändras, om den dömde begär att frigivningen skall uppskjutas eller det annars föranleds av ändrade förhållanden.
11 §
I anslutning till att villkorlig frigivning äger mm eller senare kan beslutas att den frigivne skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Sådant beslut meddelas av frivårdsmyndighet i kriminalvärdsverket. Har övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad, fär övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall upphöra. Övervakningen skall utan nägot särskilt beslut upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 18 §.
1 anslutning till att villkorlig frigivning äger rum eller senare kan beslutas att den som undergår ett fängelsestraff på mer än två månader och friges från detta skall stå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Beslut om övervakning meddelas av frivårdsmyndighet i Kriminalvärdsverket. Har övervakning beslutats men bedöms därefter att övervakning inte längre är påkallad, fär övervakningsnämnden besluta att övervakningen skall upphöra. Övervakningen skall utan nägot särskilt beslut upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 18 §.
1. Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6-9 §§ i deras äldre lydelse skall fortfarande gälla för den som före ikraftttädandet dömts till fängelse på viss tid eller ålagts förvandlingsstraff för böter Detta gäller dock inte be stämmelsen i 26 kap. 6 § andra meningen om minimitiden för villkorlig fri givning. Villkorlig frigivning frän fängelsesttaff som uppgår till en manad men understiger tte månader skall ske först när tvä ttedjedelar av strafftiden
* Senaste lydelse 1983:240. ■ Senasie lydelse 1990:1009.
58 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1992/93:4
Bilaga 2 har avtjänats. Villkorlig frigivning fär inte ske frän sttaff som understiger en manad.
Verkställs gemensamt efter ikraftttädandet fängelse som ådömts dessförinnan och fängelse som ädömts därefter, skall första stycket tillämpas pä det förra sttaffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Prop. 1992/93:4 Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 20 och 22 §§ lagen (1974:202) om beräkning av sttafftid m.m.' skall ha följande lydelse.
Nuvararuie lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminal-värdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen for sttafftidens slut. Överstiger strafftiden två månader, skall styrelsen därvid även fastställa tidpunkten för villkorlig frigivning ochför prövotidens utgång eller, om det är fräga om ett sädant fall som avses i 26 kap. 9 § första stycket första meningen brottsbalken, ange den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelsema om sådan frigivning, samt den Sttafftid som dä återstår.
När omständighetema ger anledning till det,/dr ett beslut enligt första stycket ändras.
För den som har börjat undergå fängelse pä viss tid skall Kriminal-värdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för sttafftidens slut. Om strafftiden uppgår till en månad eller mer, skaU styrelsen därvid även fastställa den tidigaste tidpunkt då villkorlig frigivning kan komma i fråga samt tidpunkten för prövotidens utgång. Är det fräga om ett sädant fall som avses i 26 kap. 9 § första stycket första meningen brottsbalken, skaU i stället den eller de dagar anges, som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelsema om sädan frigivning, samt den sttafftid som då äterstår.
När omständigheteraa ger anledning till det, skall ett beslut enligt första stycket ändras.
22 §
Har domstol enligt 33 kap. 5-7 §§ brottsbalken förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpä och avdraget beräknas frän den dagen. Detsamma gäller i fräga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid vamnder sttaffet verkställts.
Har domstol enligt 33 kap. 5 och 6 § brottsbalken förordnat att fängelse skall anses verkställt till visst antal dagar, skall först beräknas slutdag utan avseende därpä cx;h avdraget beräknas från den dagen. Detsamma gäller i fräga om tid som enligt 19 § andra stycket skall räknas som tid vamnder straffet verkställts.
Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
Lagen omU7ckl 1990:1010.
4 Förslag till Prop. 1992/93:4
Bilaga 2 Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1974:203) om kriminalvärd i anstalt' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
Till förberedande av frigivning Till förberedande av frigivning
kan en intagen som avses i 26 kap. kan en intagen beviljas permission 7 § brottsbalken beviljas penrussion under viss längre tid (frigivnings-under viss längre tid (frigivnings- permission). Sädan permission får permission). Sädan permission får inte beviljas för tid före den dag dä inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan tvä tredjedelar av straffet har avtjä- komma ifråga, näts.
För frigivningspermission fär ställas de villkor som kan anses erforderiiga bettäffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
' Lagen omtryckt 1990:1011. 61
5 Förslag till Prop. 1992/93:4
Bilaga 2 Lag om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978:302)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 § Passtillständ fordras for den som
1. undergår kriminalvård i an- 1. undergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse stalt, utom när påföljden är fängelse på så kort tid att villkorlig fri- i två månader eller kortare tid, givning ej kan komma i fräga,
2. står under övervakning efter dom pä skyddstillsyn eller villkorlig frigivning frän fängelse.
Denna lag ttäder i kraft den 1 juli 1993.
'Senaste lydelse 1981:221. 62
6 Förslag till Prop. 1992/93:4
Bilaga 2 Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 26 cx;h 34 a §§ lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotttnälsdom skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §'
Fräga om verkställighet av fram- Fräga om verkställighet av främ-
mande stat här i landet ådömd eller mande stat här i landet ådömd eller ålagd påföljd enligt förordnande ålagd påföljd enligt förordnande som avses i 2 § första eller ttedje som avses i 2 § första eller tredje stycket upptages av kriminalvärds- stycket upptas av Kriminalvärds- styrelsen eller, i fräga om verk- styrelsen eller, i fräga om verkstäl- ställighet av överlämnande till lighet av överlämnande till rättspsy- rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen kiatrisk värd. Socialstyrelsen eller, i eller, i fräga om verkställighet av fräga om verkställighet av böter böter eller förverkande, annan myn- eller förverkande, annan myndighet dighet som regeringen bestämmer. som regeringen bestämmer. Om det Framställning om verkställighet fär föreligger särskilda skäl får en ej göras, om med motsvarande myndighet som här avses, med eget tillämpning av 5 § andra stycket 1- yttrande överlämna ett ärende till 8 hinder mot verkställighet i den regeringen för avgörande. Fram- främmande staten kan antagas före- ställning om verkställighet fär ej ligga. göras, om med motsvarande till-
lämpning av 5 § andra stycket 1-8 hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga. Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd fär ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden. Uppkommer fräga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall Statens in-vancUarverk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker invandrarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgörande.
Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av påföljd i visst fall fär anförtros myndighet i främmande stat, ombesörjer Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fräga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk värd, Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den främmande staten.
Senasie lydelse 1991:1144. 63
Nuvarande lydelse Föreslagen lydebe Prop. 1992/93:4
Bilaga 2 34 a §2
Fräga om verkställighet enligt överförandekonventionen i främmande stat av här i landet ådömd påföljd upptas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård, av Socialstyrelsen. Framställning om sädan verkställighet får inte göras, om med motsvarande tillämpning av 25 a § första stycket hinder mot verkställighet i den främmande staten kan antas föreligga.
Fräga om verkställighet enligt första stycket pä begäran av främmande stat prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fräga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk värd, av Scx;ialstyrelsen med motsvarande tUlämpning av 25 a § första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen eller Socialstyrelsen får, om det föreligger särskilda skäl, med eget yttrande överlämna ett ärende till regeringen för avgörande. 1 fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i tillämpliga delar.
Denna lag ttäder i kraft den 1 januari 1993.
2 Senasie lydelse 1991:1144.
64 Lagrådet Prop 1992/93:4
Bilaga 3 Utdrag ur protokoll vid sammanträde den I juni 1992
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justitierådet Inger Nysttöm.
Enligt protokoll vid regeringssammanttäde den 14 maj 1992 har regeringen pä hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådets ytttiande över förslag rill
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av sttafftid m.m.
4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
5. lag om ändring i passlagen (1978:302) (x;h
6. lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Catharina Bergquist Levin.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 26 kap.
Syftet med de föreslagna lagändringama i 26 kap. brottsbalken är enligt remissen att den obligatoriska halvtidsfrigivningen frän ett fängelsesttaff skall avskaffas, att som huvudregel rvä ttedjedelar av sttafftiden skall avtjänas och att den villkorliga frigivningen skall bli fakultativ.
Den nya regleringen återfmns i 6 §, 6 a § samt 7-9 §§ i nämnda kapitel. Av 6 § framgår att den som undergår fängelse i minst en månad men högst ett är fär friges villkorligt tidigast när tvä tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Om sttafftiden är längre än ett men kortare än tvä är, fär vUlkorlig frigivning ske tidigast när åtta månader samt en tredjedel av den tid som överstiger ett år har avtjänats. VillUcorlig frigivning av den som undergår fängelse i tvä är eUer mer fär ske tidigast när halva strafftiden har avtjänats.
I 6 a § har föreslagits en särskild reglering i fall då den ädömda strafftiden är lägst tvä är. Om brottsligheten är särskiU allvarUg och av visst angivet slag och det föreligger en pätaglig risk for äterfall i brottslighet av sådant aUvarligt slag, fär den intagne inte friges viUkorligt förrän tvä ttedjedelar av sttafftiden har avtjänats.
Bestämmelsen i 7 § i förslaget är av generell natur och tillämpUg i samtiiga fall av fängelsesttaff i en månad eller mer. Enligt paragrafen skall, vid pröv ningen av frägan om den villkorliga frigivningen bör senareläggas, särskilt beaktas om föratsättningama för den intagnes anpassning i samhället med hänsyn till närmare angivna omständigheter framstår som speciellt ogynn samma. 65
1 8 § finns, liksom i dess nu gällande motsvarighet, regler för villkorlig Prop. 1992/93:4 frigivning vid samricUg verkställighet av flera fängelsestraff Bilaga 3
Slutligen regleras i 9 § i förslaget huvudsakligen vissa procedurfrägor. 1 paragrafens andra stycke andra meningen finns emellertid även en frigiv-ningsregel med materiellt inslag. Av denna regel följer att den som ädömts kortare sttaff än fängelse i två är skall friges vid den tidigaste tidpunkten enligt 6 §, om inte kriminalvårdsstyrelsen (eller motsvarande) påkallar sädan prövning som avses i 7 §.
Den reella innebörden av de föreslagna bestämmelsema synes vara följande. Vid en sttafftid pä högst ett är skall den dömde friges efter det att han avtjänat två ttedjedelar av sttafftiden, om fråga inte är om ett fall som avses i 7 §. Är sttafftiden mer än ett men mindre än tvä är, skaU villkorlig frigivning ske efter en på visst sätt beräknad tid, om inte enligt 7 § en senare tidpunkt skall bestämmas. Och om sttafftiden är rvå år eller längre men 6 a § inte är tillämplig och ej heller de i 7 § angivna föratsättningama föreligger, skall den intagne friges när han har avtjänat halva sttafftiden.
För det speciella fallet att den dömde begär det kan den villkorliga frigivningen uppskjutas tUl en senare tidpunkt.
Det är inte helt lätt att av den remitterade lagtexten utläsa att bestämmelsema har den nu beskrivna innebörden. Avsikten med förslaget skulle enligt lagrådets mening komma till tydligare utttyck, om 6 och 7 §§ samt 9 § andra stycket utformades på följande sätt:
"6 § Den som undergår fängelse pä viss tid, minst en månad, fär medges vilUcorlig frigivning. VilUcorlig frigivning fär dock inte ske frän fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller frän ett förvandlingssttaff for böter.
Är strafftiden inte längre än ett år, skall villkoriig frigivning ske när tvä ttedjedelar av sQftiden har avtjänats, om inte annat följer av 7 §.
Är sttafftiden längre än ett år men kortare än rvä år, skall villkorUg frigivning ske när åtta månader samt en ttedjedel av den tid som överstiger ett är har avtjänats, om inte annat följer av 7 §.
Är strafftiden rvä år eller längre, skall villkorlig frigivning ske när halva Sttafftiden har avtjänats, om inte annat följer av 6 a eller 7 §.
Om den dömde begär det, kan frigivningen uppskjutas till senare tidpunkt än som följer av andra-fjärde styckena."
'7 § Villkorlig frigivning kan ske senare än vid den tidigaste tidpunkt som anges i 6 eller 6 a §. Vid prövning av fräga härom skall det särskilt beaktas om fömtsättningama för den intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans uppforande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omstäncUgheter."
"9 § Bettäffande den sammanlagda strafftiden.
Uppkommer i annat fall fräga om tillämpning av 7 §, prövar Kriminalvärdsnämnden frägan om villkorlig frigivning efter framställning av Kriminalvårdsstyrelsen eller annan som styrelsen efter regeringens bemyncUgande bestämmer.
Beslut om- ändrade forhållanden."
66 Övergångsbestämmelser Prop. 1992/93:4
De föreslagna ändringama bettäffande villkorlig frigivning avses ttäda i kraft °
den 1 juli 1993. Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelsema föresläs dock som huvudprinc p att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla för den som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid eller ålagts förvandlingsstraff för böter.
Den som dömts tUl fängelse i mer än tre månader men nundre än tvä år får genom de nya reglema en längre anstaltsvistelse. Så blir t.ex. anstaltstiden för den, som efter den 30 juni 1993 döms till fängelse i ett är, minst åtta månader mot endast sex månader enligt det nuvarande systemet. Vid viken tidpunkt den brottsliga gämingen företagits saknar i detta sammanhang betydelse.
1 remissprotokollet sägs inget om hur förslaget förhäller sig till de bestämmelser i regeringsformen och lagen (1964:163) om införande av brottsbalken som förhindrar en rettoaktiv sttaffskärpning. Lagrådet vill med anledning härav framhålla att nu nämnda bestämmelser inte tar sikte pä verkställighet av Sttaff utan endast pä den för brottet fastställda påföljden. Med hänsyn till detta och då en ordning som innebär att tidpunkten för brottet avgör valet mellan gammal cx;h ny lagstiföiing skulle leda riU mycket stora praktiska problem, finner lagrådet att remissförslaget i denna del kan godtas (jfr även lagrådets ytttande den 27 september 1991 över förslag till lag om ändring i brottsbalken m.m.).
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
67 Innehåll Prop. 1992/93:4
Proposition.............................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehäU............................ 1
Propositionens lagförslag............................................ 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992 14
1 Ärendet cx;h dess beredning.................................. 14
2 Bakgmnd............................................................. 17
2.1 Tidigare lagstiftning.......................................... 17
2.2 Nuvarande lagstifming....................................... 18
3 Allmän motivering................................................. 19
3.1 Allmänna utgångspunkter beträffande villkorlig frigivning 19
3.2 TidpurJcten för villkorlig frigivning....................... 23
3.3 Fömtsättningama för villkorUg frigivning................ 27
3.4 Förövningen av villkorlig frigivning........................ 30
3.5 Frigivningspermission........................................ 33
3.6 (iivervakning................................................... 34
3.7 Resursfrågor................................................... 35
3.8 Prövningsordningen bettäffande överförande av verkställighet
av brottmålsdom............................................. 35
4 Upprättade lagförslag............................................ 37
5 Specialmotivering................................................. 38
5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken...... 38
5.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken............. 38
5.3 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1974:202)
om beräkning av sttafftid m.m............................ 43
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt........................................................ 44
5.5 Förslaget tiU lag om ändring i passlagen (1978:302) 44
5.6 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom........................... 45
6 Hemställan.......................................................... 45
7 Beslut................................................................ 45
Bilaga I Promemorians lagförslag............................... 46
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag......................... 54
Bilaga 3 Lagrådets ytttande..................................... 65
gotab 42009, Stockholm 1992 68