om en lag om teleterminalutrustning, m.m.

Regeringens proposition 1992/93:72

om en lag om teleterminalutrustning, m.m. p'"—

1992/93:72

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Mats Odell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs en lag om teleterminalutrustning i syfte att enligt vårt åtagande i EES-avtalet i Sverige införliva de regler som följer av EG:s s.k. terminaldirektiv (91/263/EEG).

I propositionen föreslås också en smärre ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) som sammanhänger med Telestyrelsens bildande och innebär bl.a. att viss myndighetsuppgift hos Televerket förs över till denna myndighet.

Lagen om teleterminalutrustning föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen om ändring i sjölagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 72

Propositionens lagförslag Prop. 1992/93:72

1 Förslag till

Lag om teleterminalutrustning

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1§ Denna lag gäller teleterminalutrustning som går att ansluta till telenät sorn står till förfogande för användning av allmänheten (allmänt tillgängligt telenät).

Krav på teleterminalutrustning

2§ Till ett allmänt tillgängligt telenät fär endast sådan teleterminalutrustning anslutas som uppfyller de krav beträffande teknisk utformning, tillverkning, märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt som föreskrivs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

3§ Teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät får släppas ut pä marknaden endast om den uppfyller de krav som fastställts med stöd av 2§.

4§ Teleterminalutrustning som gär att ansluta till ett allmänt tillgängligt telenät, men som inte är avsedd för detta, fär släppas ut på marknaden endast om den uppfyller de krav pä märkning eller annan produktinformation som föreskrivs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillsyn

5§ Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen

1. pä begäran få de upplysningar och handlingar som behövs,

2. få tillträde till omräden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, och

3. hos den som tillverkar, importerar, saluför eller hyr ut teleterminalutrustning få tillgång till sädan utrustning för kontroll.

6§ Myndigheten fär för genomförande av den tillsyn som avses i 5 § andra stycket meddela de förelägganden som behövs. Ett sädant föreläggande får förenas med vite.

7§ Myndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt 5 § andra stycket.

8§ Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt denna lag.

straff Prop. 1992/93:72

9 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet till ett allmänt tillgängligt tele nät ansluter teleterminalutrustning som inte uppfyller de krav som avses i 2 § döms till böter.

10 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut teleterminalutrustning pä marknaden i strid med föreskrifterna i 3 eller 4 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

11 § Teleterminalutrustning som har varit föremål för brott enligt 9 eller 10 § skall förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller om det i övrigt finns skäl för förverkande och förverkande inte är uppenbart oskäligt. I stället för utrustningen får dess värde förklaras förverkat.

Överklagande

12 § Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden enligt 6 § får överklagas hos länsrätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Förslag till Prop. 1992/93:72

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 332 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydebe Förestagen tydelse

332 §'

Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324, 325, 325 a, 326, 327, 328 eller 329 § och därigenom visat sig olämplig att utöva sädan befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller, skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas rätten att utöva befattningen. Beslutet får även avse andra befattningar än den i vilken gärningen begåtts.

Meddelas ett sädant beslut, skall Meddelas ett sådant beslut, skall

domstolen samma dag underrätta domstolen samma dag underrätta sjöfartsverket. I fräga om radioteleg- Sjöfartsverket. I fråga om radioope- rafist skall även televerket underrät- ratör skall även Telestyreben under- tas. rättas.

Vidtas åtgärd för att väcka åtal, fär Sjöfartsverket i uppenbara fall meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annorlunda. Finns det inte längre fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till regeringen är inte inskränkt till viss tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

'Senaste lydelse 1991:668

Kommunikationsdepartementet Prop. 1992/93:72

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992.

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Odell

Proposition om en lag om teleterminalutrustning, m.m.

1 Inledning

Den 2 maj 1991 beslutade den dåvarande regeringen om direktiv (dir. 1991:34) till en särskild utredare. Utredningen, som antog namnet Telelagsutredningen, fick i uppdrag att utarbeta förslag till den lagstiftning och den ändrade reglering i övrigt som behövs på telekommunikationsområdet. Vidare skulle utredningen lämna förslag till den författningsreglering som behövs för att föra över Televerkets återstående myndighetsutövning till nägon annan myndighet.

Utredningen lämnade sitt betänkande (SOU 1992:70) Telelag i början av juli 1992. Utredningen föreslog en samlad reglering inom teleområdet i en särskild telelag samt vissa andra lagändringar. Utredningen lämnade i sitt betänkande ocksä förslag till införlivande av terminaldirektivet med svensk rätt. Utredningen uttalade att innehållet i terminaldirektivets bestämmelser är sädant att införlivandet till största delen kan ske genom föreskrifter i regeringsförfattning och myndighetsföreskrifter men att de grundläggande föreskrifterna bör tas in i förslaget till telelag. Utredningen föreslog ocksä att lagen skall innehålla behövliga normgivningsbemyndiganden för regeringen med möjlighet att överföra dessa till den myndighet regeringen bestämmer. Till protokollet i detta ärende bör, som bilaga 1, fogas utredningens sammanfattning av betänkandet. Vidare bör utredningens lagförslag i nu aktuella delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 3 fogas en förteckning över de remissinstanser som avgett yttranden. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr K92/2289/RS).

Telelagsutredningens förslag övervägs nu i Kommunikationsdepartementet. Utredningens förslag och vissa synpunkter som framförts under remissbehandlingen är av sådan art att de kräver noggranna överväganden. Vid angivna förhållanden kan Telelagsutredningens förslag inte behandlas inom sädan tid att en samlad lagstiftning på grundval av detta kan träda i kraft den 1 januari 1993.1 detta ärende föreslås därför huvudsakligen endast den

lagstiftning som är påkallad med anledning av avtalet om Europeiska ekono- Prop. 1992/93:72 miska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Enligt EES-avtalet åtar sig Sverige att införliva de av EG:s rättsakter som med särskilda anpassningar gjorts till en del av avtalet, bl.a. EG-rådets direktiv (91/263/EEG) av den 29 april 1991 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning och ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (terminaldirektivet). Terminaldirektivet syftar till en fullständig liberalisering av terminalutrustningsmarknaden. Medlemsländernas grundläggande skyldigheter enligt direktivet är i korthet att å ena sidan försäkra sig om att det pä marknaden släpps ut och används endast sådan utrustning som uppfyller de i direktivet särskilt angivna allmänna kraven och ä andra sidan inte hindra att sådan utrustning som uppfyller kraven släpps ut på marknaden och används inom medlemslandets område. En terminal som godkänts för att släppas ut på marknaden och för anslutning i ett land skall således automatiskt vara godkänd i motsvarande avseenden även i övriga länder. EG:s medlemsländer skall enligt direktivet senast den 6 november 1992 ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina förpliktelser enligt direktivet. Svenska bestämmelser på omrädet skall vara i kraft från den tidpunkt som EES-avtalet börjar gälla. Till protokollet i detta ärende bör, som bilaga 4, fogas den slutgranskade svenska översättningen av terminaldirektivet.

2 Bakgrund - teleterminalutrustning

2.1 Nuvarande ordning

I 2§ teleförordningen (1985:765) föreskrivs att sådana utrustningar för telemeddelanden, som ansluts till det allmänna telenätet eller till ett mobiltelenät som är anslutet till detta, inte får skada det allmänna telenätet eller hindra eller störa dess drift och brukande. Det tillkommer enligt denna bestämmelse Telestyrelsen (före den 1 juli 1992 Statens telenämnd) att meddela närmare föreskrifter om den tekniska utformningen av sådan utrustning. Telestyrelsen beslutar också efter ansökan om registrering av utrustning som uppfyller de angivna kraven. Styrelsens beslut om föreskrifter samt om registrering och återkallande av registrering får inte överklagas. Efter särskilda bemyndiganden tar Telestyrelsen ut ersättning för sin föreskrivande verksamhet och för registrering av utrustning.

Enligt 2 a § teleförordningen fär till det allmänna telenätet eller till ett sådant mobiltelenät som avses i 2 § anslutas endast sädan utrustning som är registrerad hos Telestyrelsen. Televerket har dessutom rätt att genom beslut i särskilda fall medge anslutning till det allmänna telenätet av utrustning som inte är registrerad om det finns särskilda skäl till det.

Telestyrelsen och tidigare Statens telenämnd har med stöd av det nämnda bemyndigandet utfärdat föreskrifter om den tekniska utformningen beträffande ett flertal skilda slag av terminalutrustningar, såsom telefonapparater, samtalsmätare, modem och abonnentväxlar. Föreskrifterna hänvisar till tekniska standarder på sä sätt att utrustning enligt viss standard uppfyller Tele-

styrelsens krav. Vanligtvis hänvisas till Svensk Standard, men även Telever- Prop. 1992/93:72 kets standarder och andra tekniska specifikationer används övergångsvis.

2.2 EES-avtalet

Tenninaldirektivet

I syfte att helt liberalisera marknaden för teleterminalutrustningar och främja konkurrensen inom gemenskapen pä detta område infördes inom EG nya bestämmelser om sädana utrustningar genom rådets direktiv av den 29 april 1991 om tillnärmning av medlemsstatemas lagsliftning om teteterminalutrustning och om erkännande av utrustningens överensstämmelse (91/263/EEG) (terminaldirektivet). Det omfattas av EES-avtalet (Bilaga II, avsnitt XVIII, p 4).

Terminaldirektivet är utformat i linje med den s.k. nya metoden för harmonisering av medlemsstaternas lagstiftningar om varor, som finns presenterad i Vitboken frän 1985 med EG:s program för förverkligande av den inre marknaden. Enligt metoden skall i produktorienterade direktiv endast fastställas de krav som produkterna skall uppfylla med hänsyn till skydd för liv, hälsa, miljö m.m., medan det överlåts ät de europeiska standardiseringsorganen att utarbeta harmoniserade frivilliga standarder med tekniska specifikationer för produkterna. En produkt som tillverkats i enlighet med dessa standarder skall förutsättas uppfylla de väsentliga kraven i direktivet. Tillverkarens egenkontroll i kombination med en försäkran frän tillverkaren om att aktuella standarder har följts skall normalt vara tillräcklig kontrollåtgärd. Om en tillverkare i stället väljer icke-standardiserade tekniska lösningar skall ett oberoende tredjepartsorgan bedöma om produkten uppfyller de väsentliga kraven. Det skall räcka med att kontrollera produkten i ett land för att få tillträde till hela den inre marknaden.

Huvuddragen i terminaldirektivet är följande.

Direktivet gäller sådan teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. Utrustning som kan anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät, men som inte är avsedd att användas på detta sätt, faller i princip utanför regleringen. I direktivet finns vissa bestämmelser om märkning, förklaring av leverantören om avsedd användning m.m. beträffande sädan utrustning.

Med begreppet "allmänt tillgängligt telenät" avses den allmänt tillgängliga infrastrukturen för telekommunikation, som medger överföring av signaler mellan definierade anslutningspunkter. Överföringen kan ske via träd, mikrovåg, optiska medier eller andra elektromagnetiska medier (artikel 1.2).

Med "terminalutrustning" avses utrustning som är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. Härmed avses att den antingen är avsedd att anslutas direkt till ett sådant näts anslutningspunkt eller att den kan samverka med ett sådant nät genom direkt eller indirekt anslutning till ett sädant näts anslutningspunkt för att sända, bearbeta eller ta emot information. Anslutningen kan ske med tråd, radio, optiska eller andra elektromagnetiska system (artikel 1.3).

I direktivets artikel 4 anges att terminalutrustning skall uppfylla vissa all-

manna väsentliga krav, bl.a. med avseende på användarsäkerhet, elektro- Prop. 1992/93:72 magnetisk kompatibilitet, skador på allmänt tillgängliga telenät, effektivt utnyttjande av radiofrekvensspektrumet och viss samverkan mellan terminalutrustningar samt mellan sådan utrustning och allmänt tillgänglig nätutrustning.

I överensstämmelse med EG-rådets resolution av den 7 maj 1985 om en ny metod vad gäller teknisk harmonisering och standarder (85/C136/01) förutsätts, att en närmare bestämning av kraven skall ske genom att harmoniserade standarder utarbetas. Enligt terminaldirektivets ingress är en harmoniserad standard en teknisk specifikation (en europeisk standard eller ett harmoniseringsdokument) antagen av den Europeiska standardiseringskommittén CEN (Comité Européen de Normalisation), den Europeiska elektro-tekniska standardiseringskommittén CENELEC (Comité Européen de Normalisation Électrotechnique) eller av det Europeiska institutet för telestan-darder ETSI (European Telecommunication Standards Institute) på grundval av en begäran från kommissionen.

Sedan standardiseringsorganen utarbetat harmoniserade standarder ankommer det på kommissionen att, i den utsträckning det anses nödvändigt, omvandla dem till bindande gemensamma tekniska föreskrifter, s.k. CTR:s (Common Technical Regulations), som skall publiceras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT).

Enligt artikel 3 i direktivet skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa att teleterminalutrustning kan släppas ut pä marknaden och tas i bruk endast om den uppfyller direktivets krav, när den är korrekt installerad och underhållen samt används i avsett syfte. Om det visar sig att en teleterminalutrustning, trots att den är märkt enligt bestämmelserna i direktivet, inte uppfyller direktivets krav skall medlemsstaterna se till att utrustningen dras tillbaka från marknaden eller förhindra eller begränsa möjligheterna till att den släpps ut på marknaden (artikel 8).

Som ett led i strävandena att åstadkomma fri rörlighet inom gemenskapen för sädan utrustning som uppfyller direktivets krav förbjuds medlemsstaterna att hindra att utrustningen släpps ut på marknaden och används inom medlemsstatens område (artikel 5). Detta innebär således att teleterminalutrustning, som uppfyller EG:s väsentliga krav enligt terminaldirektivet, efter vederbörlig provning, kontroll och märkning i ett land, kan släppas ut på marknaden och användas i alla andra gemenskapsländer.

Terminaldirektivet bygger på att det skall finnas särskilda s.k. anmälda organ, som skall utfärda intyg samt genomföra produktkontroller och därtill hörande uppgifter för att säkra att teleterminalutrustningar uppfyller kraven i direktivet såsom dessa har kommit till uttryck i harmoniserade standarder och CTR:s. Organen skall utses av medlemsstaterna. De kan vara såväl myndigheter som privata företag. Direktivet innehåller bestämmelser om dessa organs kompetens och oberoende ställning. Bestämmelserna skall vara styrande vid prövningen av om en myndighet eller ett företag skall kunna komma i fråga för att utses till att vara anmält organ.

Någon skyldighet för varje medlemsland att anmäla organ torde inte följa av bestämmelserna. Det kan mycket väl tänkas att vissa länder anmäler flera organ, medan andra inte anmäler något. Det förutsätts att de anmälda orga- 8

nen skall kunna verka inom hela gemenskapen i inbördes konkurrens under Prop. 1992/93:72 kontroll från medlemsstaternas sida. I direktivet finns regler för hur det skall förfaras i det fall att någon medlemsstat anser att ett anmält organ inte uppfyller kraven för att verka som sådant. Det kan i så fall komma i fråga att den stat som anmält organet upphäver sin anmälan.

Terminaldirektivet innehåller också bestämmelser om ett gemensamt märkningssystem för teleterminalutrustning som överensstämmer med direktivets krav.

Bestämmelser om provning och kontroll

EES-avtalet innebär att Sverige måste anpassa sina författningar och strukturer i fräga om provning och kontroll till den ordning som tillämpas inom EG. Detta gäller en rad områden, varav teleterminalområdet är ett.

Enligt den i EES-propositionen föreslagna lagen om teknisk kontroll (prop. 1991/92:170, bil. 11.4, s. 77) skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse de organ som skall anmälas för uppgifter i samband med bedömning av överensstämmelse enligt bestämmelser som gäller inom EES. Som huvudregel skall gälla att de organ som önskar bli anmälda för medverkan i kontrollförfaranden under EG-direktiv skall kunna uppvisa att de uppfyller kraven i tillämplig standard i EN 45 000-serien. Därjämte skall de uppfylla de särskilda krav som följer av resp. direktiv. Innan organet anmäls skall Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) i samråd med berörda myndigheter ha bedömt om organet uppfyller ställda krav. Bäde enskilda och offentliga organ skall kunna medverka inom systemet och konkurrera om uppdragen.

Bestämmeber om EG-märket

Gemensamt för EG:s direktiv enligt den nya metoden för harmonisering av medlemsländernas lagstiftning om produkter är att produkterna för att få släppas ut på marknaden skall vara märkta med det s.k. EG-märket. Det kravet gäller ocksä terminaldirektivet (artiklarna 11 och 12).

I syfte att skapa enhetliga regler om EG-märket har kommissionen lagt fram ett slutligt förslag till EG-märkesförordning. EG-rådet har ännu inte tagit slutlig ställning till förslaget men väntas fatta beslut före utgången av är 1992. De generella bestämmelserna avses bli tillämpade på säväl nya som redan gällande direktiv enligt den nya metoden.

I EES-propositionen (prop. 1991/92:170, bil. 11, s.42f och 50) anges att den väntade EG-märkesförordningen kan förutses komma att införlivas i EES-avtalet och att ett förslag till lag om EG-märket härefter korruner att föreläggas riksdagen. Vidare anges att i awaktan härpå får varje direktivs bestämmelser om EG-märket införas för sig i samband med att direktivets övriga regler införlivas med svensk rätt.

Regeringen avser att senare denna dag genom proposition föreslå riksda gen att anta ett inom Näringsdepartementet upprättat förslag till lag om EG- märket. Denna lag föreslås gälla provisoriskt till dess att EG beslutat om generella bestämmelser om EG-märket. 9

Bestämmelser om elektromagnetbk kompatibilitet

Inorn EG har också införts bestämmelser om krav på elektriska och elektroniska apparater och utrustning beträffande elektromagnetisk kompatibilitet. Detta har skett genom rädets direktiv av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om elektromagnetbk kompatibilitet (89/366/EEG). Direktivet omfattas av EES-avtalet (Bilaga II, avsnitt XVII, p 6).

Bestämmelserna i direktivet är generellt tillämpliga pä bl.a. teleterminalutrustningar. I såväl detta direktiv som i terminaldirektivet förutsätts att speciella krav avseende elektromagnetisk kompatibilitet kan ställas beträffande vissa produkter såsom teleterminalutrustning. Detta har kommit till uttryck i terminaldirektivet dels genom att ett av de väsentliga kraven i artikel 4 avser elektromagnetisk kompatibilitet såvitt kraven är specifika för terminalutrustning, dels genom att föreskrifterna i det nyss nämnda direktivet om elektromagnetisk kompatibilitet har upphävts genom terminaldirektivet (se artikel 9.4) i den mån de avser bl.a. metoder för granskning av överensstämmelse för teleterminalutrustning.

Regeringen avser att senare denna dag genom proposition föreslå riksdagen att anta ett inom Näringsdepartementet upprättat förslag till lag om elektromagnetisk kompatibilitet varigenom det nämnda direktivet avses införlivas med svensk rätt.

Prop. 1992/93:72

3 Allmän motivering

3.1 En lag om teleterminalutrustning införs

Mitt förslag: En lag om teleterminalutrustning införs. Härigenom möjliggörs att de regler som följer av EG:s terminaldirektiv så som de intagits i EES-avtalet införlivas med svensk rätt. Genom lagen införs ett system som möjliggör att enhetliga krav, främst tekniska, på teleterminalutrustningar kan upprätthållas i syfte att i det allmännas intresse kunna säkerställa en god funktion i ett svenskt och europeiskt telesystem med ökande antal innehavare av telenät och företag som erbjuder teletjänster och teleterminalutrustningar till allmänheten, lgen har karaktär av en bemyndigandelag.

Lagen innehåller bestämmelser som gör det möjligt för en myndighet att utöva en effektiv tillsyn över efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter som meddelas med stöd av denna.

Lagen ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigande att föreskriva om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt lagen.

Ett införande pä marknaden och anslutning av teleterminalutrustning som inte uppfyller kraven skall kunna leda till straffpåföljd och förverkande.

Utredningens förslag i fräga om införlivande av terminaldirektivet med

svensk rätt överensstämmer i huvudsak med mitt. Vissa avvikelser från mitt Prop. 1992/93:72 förslag förekommer beträffande bestämmelserna om tillsyn och om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del ställer sig positiva till förslaget eller lämnar det utan erinran. En remissinstans, Kommerskollegium, har påpekat att det i förslaget begagnade uttrycket "saluföra" är mindre lämpligt för en gemensam EES-marknad och förordar ett homogent språkbruk för att åstadkomma en med övriga EG/EES-länder likartad rättstillämpning. Uttrycket "släppa ut pä marknaden", innefattande alla förfaranden av kommersiell natur såsom försäljning, uthyrning och leasing, anges av kollegiet bättre motsvara det i terminaldirektivet begagnade uttrycket "placing on the märket". Kollegiet har också uttalat att en motsvarighet till bestämmelsen om fri rörlighet och användning av terminalutrustning i artikel 5 i direktivet bör införas i lag och inte i regeringsförordning eller myndighetsföreskrifter.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet innebär att de regler som följer av terminaldirektivet med de anpassningar som framgår av EES-avtalet måste införlivas med svensk rätt. Endast ett fåtal av de regler som behövs för ett införlivande kräver lagform. Återstående regler som följer av direktivet kan med stöd av bemyndigande i lag enligt 8 kap. 7 § regeringsformen införlivas genom föreskrifter av lägre dignitet. Lagen bör därför ges formen av en bemyndigandelag. Jag vill redan här informera om att jag avser att föreslå regeringen att bemyndiga Telestyrelsen att meddela de myndighetsföreskrifter som behövs för ett införande av terminaldirektivet och att utöva den nödvändiga tillsynen enligt lagen.

Lagen omfattar teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas eller, utan att så är förhållandet, ändå kan anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. Ett telenät är en anläggning för förmedling av telemeddelanden. Med att ett sådant telenät är allmänt tillgängligt torde avses att det i princip skall vara möjligt för allmänheten att utnyttja nätet genom en eller flera teleoperatörer. Det svenska uttrycket "allmänt tillgängligt" är avsett att motsvara det engelska uttrycket "public". Frågan om hur detta uttryck är närmare att förstå är emellertid fortfarande föremål för diskussion inom EG och EFTA. Den närmare avgränsningen får mot denna bakgrund överlämnas till rättstillämpningen. Under alla förhållande omfattas det nuvarande allmänna telenätet och befintliga mobiltelenät i vilka allmänt utbjuds teletjänster.

Med teleterminalutrustning avses bl.a. telefonapparater, telefaxutrustning, telefonsvarare, modem, televäxlar, trådlösa telefoner och mobiltelefoner.

I lagen bör föreskrivas att endast sådan teleterminalutrustning som uppfyl ler de krav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. För att hindra att utrustning som inte uppfyller dessa s.k. väsentliga krav kommer ut pä mark naden bör det dessutom föreskrivas att sådan utrustning inte fär släppas ut pä marknaden. I fråga om valet av uttryck i detta sammanhang och dess in nebörd delar jag den uppfattning som Kommerskollegium framfört. Genom de angivna reglema skapas förutsättningar att införliva artikel 3 i terminaldi rektivet med svensk rätt. Dessutom öppnas möjlighet för regeringen eller 11

den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som gör att Prop. 1992/93:72 de materiella kraven på utrustningen, dvs. de i direktivets artikel 4 upptagna väsentliga kraven, blir förenliga med svensk rätt. De krav som avses är relaterade till teknisk utformning, tillverkning, märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt. Givetvis omfattas krav avseende elektromagnetisk kompatibilitet som är specifika för teleterminalutrustning av föreskrif tsbemyndigandet.

Vad gäller terminaldirektivets bestämmelser om teleterminalutrustning som inte är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät bör det i lagen föreskrivas förbud mot att på marknaden släppa ut sådan utrustning om inte av regeringen eller av myndighet föreskrivna krav på märkning eller annan information rörande utrustningen är uppfyllda. Avsikten med denna bestämmelse är att artikel 2 och bilaga 8 i direktivet skall bli införlivade med svensk rätt. Enligt artikel 2 skall en sådan utrustning som nu avses åtföljas av en särskild förklaring som innehåller uppgiften att utrustningen inte är avsedd att anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät. Dessutom skall det finnas en bruksanvisning. Den som släpper ut en sådan utrustning på marknaden för första gången skall ocksä vara skyldig att informera ett anmält organ i det land där detta sker.

Enligt artikel 5 i terminaldirektivet skall medlemsstaterna inte hindra att teleterminalutrustning, som stämmer överens med bestämmelserna i direktivet, släpps ut på marknaden och medges fri rörlighet och användning i landet. Denna bestämmelse bör lämpligen införas i svensk rätt genom förordning eller myndighetsföreskrifter där det görs klart att det inte finns utrymme för särbehandling av godkännade som görs i något annat land inom EES. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att, säsom Kommerskollegium anfört, särbehandla denna bestämmelse genom att föra in den i lagen.

Den granskning av överensstämmelse som förutsätts i terminaldirektivet skall utföras av anmälda organ. Med hänsyn till förslaget till lag om teknisk kontroll behövs inte en särskild ordning för utseende av anmälda organ inom teleområdet.

Teleterminalutrustning som uppfyller terminaldirektivets krav skall märkas med EG-märket följt av identifikationsmärket för det ansvariga anmälda organet samt en symbol som utmärker att utrustningen är avsedd för och lämplig att ansluta till allmänt tillgängligt telenät. Härutöver tillkommer obligatorisk märkning med fyp-, parti- och/eller serienummer och namnet på den som är ansvarig för marknadsföringen av produkten. Bestämmelser om detta bör lämpligen meddelas genom förordning eller myndighetsföreskrifter.

En särskild fråga när det gäller utformningen av en svensk reglering som avser att införliva terminaldirektivet är i vilken utsträckning som den på bjudna ordningen i detta direktiv i praktiken kommer att bli tillämplig. Frå gan har befydelse för förutsättningarna att kunna upprätthålla en god funk tion i det svenska telesystemet. Som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.2) förut sätts enligt direktivet att det utarbetas harmoniserade europastandarder och därefter antas gemensamma tekniska bestämmelser (Conunon Technical Regulations, CTR) för olika typer av teleterminalutrustningar. Utredningen 12

har uttalat att sådana standarder och CTR:s med största sannolikhet kom- Prop. 1992/93:72 mer att bli fastställda endast för vissa slag av utrustningar och att det är troligt att fullständig harmonisering av terminalkraven för befintliga analoga telenät inte kommer att uppnås. Enligt utredningen finns uppgifter som visar att denna marknad utgör 80 procent av den totala marknaden för teleterminalutrustning och att den kommer att förbli på denna nivä under flera är framöver. För svenska förhållanden innebär detta att en ordning likartad den nuvarande med registrering av utrustning hos Telesfyrelsen måste fortsätta beträffande sådan utrustning. Med det av mig föreslagna föreskriftsbemyn-digandet finns utrymme för detta. Det bör i detta sammanhang noteras att de nationella krav som kan ställas till följd av EES-avtalet (artiklarna 6 och 11-13) måste utgå från de väsentliga kraven i terminaldirektivets artikel 4. På längre sikt finns det anledning att överväga en anpassning av denna verksamhet till det system som följer av terminaldirektivet.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att de lagbestämmelser som jag föreslår utgör tillräckligt underlag inte bara för ett införlivande av de detaljbestämmelser som följer av terminaldirektivet, utan även ger möjlighet för Sverige att behälla en ordning med registrering av sådan teleterminalutrustning, som inte direkt omfattas av terminaldirektivet och att anpassa de nationella kraven till ett system som liknar EG:s. Det är naturligtvis en fördel att ha ett enhetligt system för all teleterminalutrustning.

Terminaldirektivet förutsätter en effektiv marknadsövervakning (artiklarna 3 och 8). En sådan övervakning skall dock inte förväxlas med den verksamhet som skall utföras av anmälda organ. För att åstadkomma en effektiv marknadsövervakning krävs enligt 8 kap. 3 § regeringsformen föreskrifter i lag. Lagen börge regeringen rätt att utse en tillsynsmyndighet. Jag har redan nämnt att jag avser att föreslå regeringen att Telesfyrelsen utses att utöva tillsynen. Tillsynsmyndigheten bör ges rätt till tillträde till omräden och lokaler och andra utrymmen där teleterminalutrustningar tillverkas, förpackas, förvaras, saluförs eller hyrs ut, liksom att i behövlig utsträckning begära in upplysningar, ta del av handlingar och kontrollera teleterminalutrustning.

Tillsynsmyndigheten bör även ha rätt att meddela de förelägganden som behövs för att kunna genomföra de tillsynsåtgärder som jag nyss nämnt. Sådana förelägganden bör kunna förenas med vite. Vid behov bör tillsynsmyndigheten ha rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av sina beslut avseende ätgärder för tillsynen.

Jag vill i detta sammanhang anmärka att regeringen i beslut den 24 september 1992 gav Sfyrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) i uppdrag att utreda vissa övergripande frägor om marknadsövervakning avseende produkter.

För att ytterligare säkerställa att bestämmelserna kommer att följas bör det föreskrivas straff för den som på marknaden släpper ut teleterminalutrustning i strid med bestämmelserna. Även den som ansluter en terminal som inte uppfyller föreskriftema bör kunna drabbas av straffpåföljd. Det bör dessutom vara möjligt att förverka teleterminalutrustning som varit föremål för brott eller dess värde. Möjligheten till förverkande har särskild befydelse för att i praktiken kunna upprätthälla förbudet mot att pä marknaden

släppa ut teleterminalutrustningar som inte uppfyller de krav som föreskrivs med stöd av lagen.

Bestämmelserna om tillsyn och straff har givetvis också befydelse för allmänt tillgängliga telenäts funktion i den bemärkelsen att de avser att hindra anslutning av teleterminalutrustningar som inte uppfyller föreskrivna krav och därigenom på gmnd av sin beskaffenhet kan skada telenäten eller störa deras funktion.

Telesfyrelsens uppgifter inom området för teleterminalutrustningar är i dag huvudsakligen finansierade genom avgifter. Myndigheten har enligt 6 § förordningen (1992:895) med instruktion för Telesfyrelsen bemyndigande att ta ut ersättning bl.a. för registrering av utrustningar inom sitt verksamhetsområde. För den mest resurskrävande verksamheten - den föreskrivande, som anses komma samtliga teleanvändare tillgodo - tar Telesfyrelsen ut en avgift av Televerket, som i sin tur belastar användarna genom sina abonnenttaxor (se till det anförda prop. 1988/89:93, bet. 1988/89:TU21, rskr. 1988/89:231 och prop. 1991/92:163, bet. 1991/92:TU20, rskr. 1991/92:312). Till dess en samlad telelagstiftning kan föreligga är jag inte beredd att föreslå nägon genomgripande förändring i detta avgiftssystem. För utformningen av finansieringssystemet bör i lagen ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt lagen.

Detta ger bl.a. möjlighet att bibehålla en ordning motsvarande den nuvarande för såväl den föreskrivande verksamheten som beträffande registrering av teleterminalutrustning pä vilken terminaldirektivet inte är direkt till-lämpligt och för den tillkommande uppgiften att utöva tillsyn enligt lagen beträffande sådan utmstning.

Jag beräknar att lagens tillämpning inte kommer att föranleda några särskilda kostnader beträffande teleterminalutrustning enligt europeisk standard (CTR) under den närmaste tiden fram till dess en samlad telelagstiftning kan träda i kraft. För framtiden avser jag att i samband med kommande förslag till telelag lämna förslag till en samlad lösning för finansieringen av Telesfyrelsens uppgifter, bl.a. marknadsövervakning och annan tillsyn.

Bakgmnden till att någon bestämd tidpunkt inte anges för lagens ikraftträdande är den osäkerhet som finns om EES-avtalet kommer att träda i kraft den 1 januari 1993.

Prop. 1992/93:72

3.2 Ändring i sjölagen

Mitt förslag: Bestämmelsen i 332 § andra sfycket sjölagen (1891:35 s. 1) ändras så att de underrättelser om beslut som avses med bestämmelsen skall lämnas till Telesfyrelsen och att beteckningen "radiote-legrafist" ersätts med beteckningen "radiooperatör".

Utredningens förslag överensstämmer i sak med mitt. Remissinstansernas synpunkter pä utredningens förslag i denna del innefattar inte några invändningar.

14 Skälen för mitt förslag: I 332§ sjölagen (1891:35 s. 1) föreskrivs bl.a. att Prop. 1992/93:72 domstolen skall underrätta Televerket om beslut varigenom en radiotelegra-fist fråntas rätten att utöva befattningen. Dessa underrättelser hanterades fram till halvårsskiftet 1992 av Televerkets frekvensförvaltning. Från och med den 1 juli 1992 har Telesfyrelsen tagit över frekvensförvaltningens uppgifter. Bestämmelsen bör ändras i enlighet härmed. Vidare bör, i enlighet med vad Telesfyrelsen anfört under remissbehandlingen, ordet "radiotele-grafist" ersättas med ordet "radiooperatör" eftersom denna benämning innefattar alla som har certifikat och som i tjänsten skall handha radiostationer ombord på farfyg, dvs. såväl radiotelegrafister som radiotelefonister.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom Kommunikationsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om teleterminalutrustning,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

Förslaget under 2 har upprättats efter samråd med statsrådet Laurén.

5 Lagrådets hörande

Lagrådet arbetar för närvarande på fyra avdelningar, dvs. det högsta tillåtna antalet. Trots detta är Lagrådets program under hösten utomordentligt ansträngt. Förslaget till lag om teleterminalutrustning, som är av det slaget att Lagrådet bör höras över det enligt 8 kap. 18 § andra sfycket regeringsformen, kan inte granskas i sådan tid att förslaget kan föreläggas riksdagen inom den tid som krävs för att det skall kunna behandlas där under hösten. Enligt regeringsformen kan Lagrådets granskning emellertid underlåtas om den skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling sä att avsevärt men skulle uppkomma.

Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) förväntas träda i kraft den 1 januari 1993. Detta avtal innefattar för Sveriges del folkrättsliga förpliktelser som kräver att förslaget till lag om teleterminalutrustning kan träda i kraft vid samma tidpunkt som avtalet. Mot angiven bakgrund anser jag att en remiss till Lagrådet i denna lagstiftningsfråga bör kunna underlåtas.

Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), som är fristående i förhällande till det tidigare berörda lagförslaget och som innefattar en ändring av enkelt slag, bedömer jag vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna befydelse.

6 Specialmotivering Prop. 1992/93:72

6.1 Förslaget till lag om teleterminalutrustning

1§ Av den inledande paragrafen framgår lagens tillämpningsområde. Den gäller teleterminalutrustning som går att ansluta till allmänt tillgängliga telenät. I paragrafen anges också vad som avses med begreppet "allmänt tillgängligt telenät". Definitionen bygger på EG:s motsvarande begrepp i terminaldirektivet (91/263/EEG). Det avgörande för om ett telenät skall anses vara allmänt tillgängligt torde vara att det stär öppet för användning av allmänheten. Den närmare avgränsningen får mot bakgrund av den diskussion som alltjämt förekommer inom EFTA och EG om begreppets innebörd överiämnas till rättstillämpningen. Under alla förhällande omfattas det nuvarande allmänna telenätet och befintliga mobiltelenät i vilka allmänt utbjuds teletjänster. Även med teleterminalutrustning avses detsamma som anges i terminaldirektivet.

2-4 §§ Paragraferna medför att bestämmelserna i EES-avtalet i fråga om terminaldirektivet kan införlivas med svensk rätt genom förordning och myndighetsföreskrifter med stöd av de bemyndiganden som ges i dessa. Jag har tidigare redovisat bakgrunden till bestämmelserna samt det införlivande av vissa av reglerna som kommer att ske genom den föreslagna lagen om teknisk kontroll. Telestyrelsen, som jag anser bör ges bemyndigande att meddela föreskrifter, bör i denna verksamhet samråda med andra berörda myndigheter när det behövs.

Det i lagen använda uttrycket "släppas ut på marknaden" motsvarar vad som i terminaldirektivet benämns "placing on the märket".

5 § Enligt paragrafens första sfycke utövas tillsynen över efterlevnaden av lagen och av de föreskrifter som har meddelats med stöd av denna av den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt andra sfycket ges myndigheten rätt till de åtgärder som behövs för att en effektiv tillsyn skall kunna utövas.

6 § För att kunna genomföra de nödvändiga åtgärder som behövs för tillsynen enligt 5 § andra sfycket ges myndigheten i förevarande paragraf möjlighet att meddela förelägganden som kan förenas med vite.

7 § I denna paragraf föreskrivs att myndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogdemyndigheten av beslut som avser åtgärder för tillsynen enligt 5 § andra sfycket.

8 § Enligt denna paragraf får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet att betala avgift för tillsynsmyndighetens verksamhet enligt lagen. Detta innefattar föreskrivande verksamhet, tillsyn samt registrering som övergångsvis kan bli aktuell för sådan teleterminalutrustning för vilken det endast finns svenska nationella standarder och som därigenom inte omfattas av bestämmelserna om provning och kontrol] i terminaldirektivet.

9-11 §§ Bestämmelserna i paragraferna avser att tillsammans med myndig-

hetstillsynen säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna i lagens 2-4§§. Prop. 1992/93:72 Inte bara den som släpper ut teleterminalutrustning på marknaden i strid med bestämmelserna utan även den som ansluter en terminal som inte uppfyller föreskrifterna bör kunna drabbas av straffpåföljd. Teleterminalutrustning som varit föremål för brott eller dess värde bör kunna förverkas.

12 § I paragrafen anges att beslut om förelägganden enligt 6 § kan överklagas hos länsrätt.

Ikraftträdande

Med hänsyn till den osäkerhet som finns om EES-avtalet kommer att träda i kraft den 1 januari 1993 bemyndigas regeringen att bestämma när lagen skall träda i kraft.

6.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Ändringen i 332 § andra sfycket sjölagen innebär att de underrättelser om beslut som avses med bestämmelsen skall lämnas till Telesfyrelsen i stället för till Televerket. Ändringen innebär vidare att ordet "radiotelegrafist" har ersatts med ordet "radiooperatör". Denna benämning innefattar alla som har certifikat och som i tjänsten skall handha radiostationer ombord på farfyg, dvs. såväl radiotelegrafister som radiotelefonister.

7 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de inom Kommunikationsdepartementet upprättade förslagen till

1. lag om teleterminalutrustning,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 72

Utredningens sammanfattning av betänkandet Prop. 1992/93:72

(SOU 1992:70) Telelag Bilaga 1

Bakgrund

De tekniska och ekonomiska förändringarna under senare år har befytt mycket för telekommunikationernas utveckling. Datortekniken med allt mindre och kraftfullare mikroelektroniska komponenter har härvid spelat en stor roll. Ett nytt viktigt överföringsmedium är fibertekniken. Den optiska fibern och den nya överföringstekniken möjliggör en kraftigt ökad överföringskapacitet. Härtill kommer satelliter och radiolänksystem som jämte de optiska fibrerna gjort det möjligt att snabbt och relativt billigt etablera nya konkurrerande nät. 1 takt med att informationsutbytet och internationaliseringen har ökat har telekommunikationerna blivit allt viktigare för ekonomiers tillväxt och för utvecklingen av industri och handel. Den snabba tekniska utvecklingen och den internationella liberaliseringen på telekommunikationsområdet kan förväntas medföra förändringar och en väsentligt ökad konkurrens på den svenska teletjänstmarknaden. Antalet enskilda operatörer, såväl svenska som utländska, torde komma att öka. En annan viktig faktor är telekommunikationers befydelse socialt, kulturellt och regionalpoUtiskt.

Förändringarna innebär en helt ny situation på telekommunikationsområdet. Nya regler krävs för att dels säkra de telepolitiska mäl som staten ställer upp, dels utveckla den konkurrens på marknaden som den nya tekniken och andra förändringar möjliggjort.

Uppdraget

Mot bakgrund av det nya regelverk som sålunda krävs består mitt uppdrag i att utarbeta förslag till en telelag och de övriga författningsändringar som kan behövas. Jag skall också lägga fram förslag om att återstående delar av Televerkets myndighetsutövning skall flyttas över till någon annan myndighet. I det sammanhanget noteras att radioområdet redan har behandlats av Frekvensrättsutredningen i betänkandet (SOU 1991:107) Lagom radiokommunikation, m.m. Det skall ocksä nämnas att Televerket avses ombildas till aktiebolag den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:100 bil.7).

Uppdraget består säledes av tvä huvuddelar. Jag behandlar myndighetsutövningen först och därefter förslaget till telelag samt sist övriga förslag.

Myndighetsutövning

En stor del av myndighetsutövningen har tidigare flyttats över till Statens telenämnd, som den Ijuli 1992 tillsammans med frekvensförvaltningen inom Televerket har ombildats till Telesfyrelsen. Läget är alltså nu det att vi har Telesfyrelsen som föreskrivande myndighet och Televerket som praktiskt ut övande organ med funktioner såväl inom den civila sektorn som inom total försvaret. I framtiden fär vi, såvitt man kan se, flera operatörer och flera telenät av olika slag. Det nya telebolag, som Televerket enligt planerna skall ombildas till, blir alltså en av dessa operatörer/nätinnehavare. I en sådan si- 18

tuation krävs det att en fristående myndighet får ansvaret för att telesystemet Prop. 1992/93:72 i dess helhet skall fungera, alltså funktionsansvaret. Häri innefattas ansvar Bilaga 1 för standardisering, tillgänglighet till samhällets alarmeringstjänst och totalförsvarsaspekter. Detta gäller säväl den civila sidan som den militära. Jag föreslär att Telesfyrelsen skall anförtros funktionsansvaret för telekommunikationssystemet i Sverige.

Bland övriga myndighetsfunktioner som nu föreslås flyttas över till Telesfyrelsen kan nämnas Televerkets uppdrag att företräda Sverige i det internationella samarbetet på telekommunikationsområdet och att ingå internationella överenskommelser.

Beträffande forskningen pä telekommunikationsområdet ansluter jag mig till Transportforskningsutredningens förslag (SOU 1992:55) att Televerkets nuvarande sektoransvar för forskning och utveckling skall tas över av och delas mellan Transportforskningsberedningen (övergripande kommunikationspoUtiskt inriktad forskning) och Närings- och teknikutvecklingsverket (övergripande forskning med industripolitisk inriktning).

En viktig del av myndighetsansvaret gäller nummerplanerna. Jag kommer närmare in på denna fråga i samband med att jag behandlar Telelagen, som även i övrigt medför nya uppgifter för Telesfyrelsen.

Med det sagda skiljs regulators- och operatörsfunktionerna åt fullt ut. Detta ligger helt i linje med utvecklingen inom EG.

Telelagen

I direktiven sägs att en grundläggande utgängspunkt är att staten genom en telelag skall ges förutsättningar att sfyra och kontrollera verksamheten pä telekommunikationsområdet så att gällande telepolitiska mål kan uppfyllas. Det sägs ocksä att en telelag skall vara konkurrensneutral och bygga på likabehandling.

Beträffande de telepolitiska målen gäller 1988 års beslut om inriktning av telepolitiken (prop. 1987/88:118, TU28, rskr. 402) och riksdagsbeslutet år 1991 med anledning av propositionen om näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, TU28, rskr. 369). Mitt förslag till telelag bygger på de mål för och den inriktning av telepolitiken som statsmakterna sålunda har bestämt.

I fråga om konkurrensaspekten har jag noterat de uttalanden som nyligen har gjorts om önskvärdheten och behovet av en effektiv konkurrens (prop. 1991/92:100 bil. 7). I lagförslaget sägs att det vid tillämpningen av lagen skall eftersträvas att det skapas utrymme för och upprätthälls en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunikationsområdet såsom ett medel att uppnå de syften som lagen skall främja.

Lagförslaget är utformat med hänsyn tagen till EG:s rättsakter (direktiv m.m.) på telekommunikationsområdet. Vidare bör framhållas att det är så upplagt att den föreslagna lagen om radiokommunikation, m.m. skall gälla jämsides med telelagen.

Titbtåndsptikt m.m.

Den första komponenten i ett nytt regelsystem som nämns i direktiven är ett g

eventuellt krav på tillstånd för att få bedriva kommersiell televerksamhet.

Sverige är ett av de få länder som i dag inte har någon tillståndsplikt. Mot Prop. 1992/93:72 den bakgmnden krävs det starka skäl för att införa tillståndskrav. Man kan Bilaga 1 komma långt med föreskrifter i lag, regeringsförordningar och myndighetsförfattningar för att garantera att de telepolitiska målen nås och konkurrens skapas och upprätthålls. Men man när inte ända fram den vägen. Det behövs individuellt utformade villkor i det enskilda fallet - villkor som är mer eller mindre skräddarsydda. För att få stadga i systemet bör sädana villkor knytas till ett tillstånd. Härigenom och genom en dialog mellan tillståndsmyndigheten (Telesfyrelsen) och det enskilda företaget skapas bättre förutsättningar för ett obyråkratiskt förfarande än med en rad detaljföreskrifter i olika författningar. Även för att uppfylla EG:s direktiv på telekommunikationsområdet är det lämpligt med individuella bestämmelser som ges formen av villkor. Under utredningsarbetets gång har ingäende övervägts olika sätt att avgränsa tillståndsplikten. Min utgångspunkt har då varit att söka minimera regleringen. Den avgränsning av tUlståndsplikten som görs (se nedan) skall ses just mot den bakgrunden. Endast ett begränsat antal operatörer kommer att behöva tillstånd. Att avgränsningen görs direkt i lag i stället för att lämnas över till myndigheten innebär också minsta möjliga byråkrati i förfarandet och leder därmed till att kostnaderna begränsas.

För vilka skall det krävas tillstånd?

1. Den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller telefonitjänster tiU fasta anslutningspunkter. Med allmänt tillgängligt telenät avses telenät som stär till förfogande för användning av allmänheten. Med telefoni me nas den bastjänst som det enligt de telepolitiska målen åligger staten att tillhandahålla. Att reglera just denna tjänst är med gällande telepolitiska mål ofrånkomligt.

Utanför telefonitjänsten faller exempelvis olika tilläggstjänster med anknytning till dataverksamhet. Dessa blir alltså tillståndsfria enligt förslaget.

2. Den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller mobila teletjänster (alltså inte bara telefoni). En anledning till denna bredare tillständs-plikt är att bristen på frekvensutrymme gör en kompletterande reglering nödvändig för att ge underlag för att utse dem som skall få tillstånd (se SOU 1991:107). En samordning av förfarandet enligt telelagen och enligt lagen om radiokommunikation, m.m. bör givetvis ske.

3. Den som inom allmänt tillgängligt telenät hyr ut förbindeber. Motivet till tiUståndsplikt och - inte minst - därmed förenade villkor är den stora befydelse som denna verksamhetsgren har för konkurrens och effektiva telekommunikationer, ett förhållande som har strukits under kraftigt inom EG.

Säsom framgått skall tillståndsplikten begränsas till att gälla endast för tjänster och förbindelser som tillhandahälls inom allmänt tillgängligt telenät. En ytterligare begränsning föresläs. Den innebär att tillstånd skall krävas bara om verksamheten har sådan omfattning att den har befydelse för att skapa

effektiva telekommunikationer och konkurrens. Det är alltså endast i sädana

fall som tillstånd skall behövas. Det skall bli möjligt att få förhandsbesked Prop. 1992/93:72 från tillståndsmyndigheten om tillståndsplikten. Bilaga 1

Tillståndssystemet föreslås bli kompletterat med ett anmälningsförfarande. Anmälningsskyldighet skall kunna gälla för dem som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster men som inte omfattas av tillståndsplikten. Även anmälningsförfarandet bör vara begränsat och användas bara i den mån det finns ett behov av att följa den verksamhet som bedrivs.

Vad skalt krävas för att få tilbtånd?

Ingen behovsprövning skall förekomma. Presumtionen skall vara för tillstånd. Endast om det finns särskild anledning att tro att en sökande inte kommer att kunna uppfylla tillständsvillkoren skall han diskvalificeras. Beträffande mobila teletjänster måste det dessutom vara möjligt att begränsa antalet tiUståndshavare för en viss tjänst på grund av bristen pä frekvensutrymme.

Bedrivs verksamheten i strid med telelagen eller i strid med föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av lagen skall ett tillstånd återkallas. Även ett sädant beslut fattas av Telesfyrelsen.

Tilbtåndsvillkor

Tillstånd kan förenas med de villkor som behövs för att de telepolitiska målen skall nås och för att främja och upprätthålla konkurrens. Villkoren skall fastställas av Telesfyrelsen. 112 § av förslaget till telelag ges exempel pä vad villkor kan avse. I lagen sägs också att staten kan ingå avtal med en eller flera tiUståndshavare i syfte att garantera att enskilda får tillgång till telefonitjänst. Härmed avses att vissa teletjänster, t.ex. för handikappades behov, kan upphandlas av staten.

Taxor

Abonnenttaxor för telefonitjänst och taxor för uthyrning av förbindelser, i båda fallen inom allmänt tillgängligt telenät, skall vara kostnadsorienterade. Detta är i linje med EG:s ONP-direktiv.

Vidare skall regeringen, med beaktande av telelagens syfte att var och en skall kunna utnyttja telefonitjänsten, kunna föreskriva att taxor för sådan tjänst till fast anslutningspunkt inte får överstiga en viss nivå. Detta är alltså en, som det brukar kallas, pristaksbestämmelse. Den formella karaktären på bestämmelsen hindrar givetvis inte att det kommer till stånd en sådan om-balansering av taxorna som allmänt anses nödvändig för att främja bl.a. en sund konkurrens.

Samttafik m.m.

I direktiven sägs att det förutsättningslöst bör utredas hur samtrafikvillkoren

(avseende trafik mellan olika operatörer) bör regleras författningsmässigt 21

och att det också bör övervägas om en eventuell skyldighet för operatörer Prop. 1992/93:72 att öppna sina nät för samtrafik bör regleras i lag eller i form av villkor för Bilaga 1 tillstånd. I lagförslaget sägs uttryckligen att en tillståndshavares verksamhet när det gäller telefonitjänst inom allmänt tillgängligt telenät skall bedrivas så att samtrafik med annan tillståndshavares verksamhet kan förekomma. Beträffande avgifterna för sådan samtrafik sägs vidare i lagförslaget, i överensstämmelse med ONP-reglernas inriktning, att de skall vara rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna för prestationerna. Skälig hänsyn får tas till kostnader för särskilda uppgifter som en operatör kan ha i enlighet med villkor i ett tillstånd. Jag återkommer till tvistelösning nedan under Tillsyn.

Utrustning som är avsedd ati anslutas tiU telenät

EG:s direktiv om teleterminaler, dvs. telefoner, telefaxapparater, modem m.m., omfattas av EES-avtalet. Direktivet bör införlivas med svensk rätt bl.a. genom vissa bestämmelser i telelagen. Det bör sålunda föreskrivas att endast sådan terminalutrustning som uppfyller krav beträffande teknisk utformning, märkning, kontroll m.m. får marknadsföras och anslutas till allmänt tillgängligt telenät.

Nummerplanering

1 dag sköts nummerplaneringen av Televerket. I framtiden, med flera konkurrerande operatörer, krävs det samordning för denna viktiga uppgift. Det är naturligt att Telestyrelsen får det övergripande ansvaret för samordningen. Myndigheten skall fastställa de nummerplaner som behövs, men operatörerna fär ta fram det nödvändiga underlaget. Vid behov skall myndigheten kunna medla mellan operatörer och ingripa på annat sätt - se under Tillsyn.

Finansieringsfrågor

Myndighetsverksamheten enligt telelagen skall finansieras genom att tillståndshavama och de som är anmälningsskyldiga betalar avgifter. Dessa skall bestämmas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av Telesfyrelsen. De skall för tillståndshavarnas del uttaxeras efter bmttoom-sättningen och innehålla en fast och en rörlig del. Beträffande dem som är anmälningsskyldiga förordas att avgiften hålls låg. Den skall i de fallen bestämmas utifrån sådana faktorer som nätets storlek, utbudets omfattning och den geografiska spridningen.

Beträffande finansiering av särskilda samhällsåtaganden konstateras att någon eller några tiUståndshavare med dominerande ställning enligt tillståndsvillkoren kan bli skyldiga att tillhandahålla telefonitjänst på likartade villkor i hela landet. Viss kompensation för denna skyldighet kan lämnas genom att åliggandet beaktas när de ekonomiska villkoren för samtrafikavtal bestäms. Något särskilt system med ekonomiska bidrag frän andra tiUståndshavare förordas däremot inte för närvarande.

Handikappades behov av särskilda teletjänster och anpassade terminaler 22

förutsätts finansieras på samma sätt som i dag, dvs. genom medel ur stats- Prop. 1992/93:72 budgeten. Detsamma föreslås beträffande finansieringen av totalförsvarets Bilaga 1 behov av telekommunikationer.

Tillsyn

Tillsynsmyndigheten, dvs. Telesfyrelsen, föreslås fä olika befogenheter för att kunna utföra sitt arbete. Den skall bl.a. kunna meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av telelagen och av de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ett viktigt område av tillsynen avser samtrafiken mellan olika tiUståndshavare och verksamhet med uthyrning av förbindelser inom allmänt tillgängligt telenät. Det rör sig här om rättsförhållanden mellan två eller flera rättssubjekt. Samtrafikvillkoren får därför ses utifrån ett privaträttsligt betraktelsesätt. Operatörerna får alltsä förhandla med varandra och försöka komma överens, t.ex. om ersättningen för samtrafik. I direktiven sägs att en lämplig ordning för tvistelösning skall övervägas. Här kan tänkas olika modeller, där Telesfyrelsen medverkar i större eller mindre utsträckning. Enligt det förslag som läggs fram skall Telesfyrelsen i första hand fungera som medlare. Om en part begär det kan sfyrelsen yttra sig om erbjudna tekniska, operationella och ekonomiska villkor för samtrafik eller för uthyrning av förbindelser. Telesfyrelsen skall också kunna meddela förelägganden och förbud för att komma till rätta med en tredskande operatör. I sista hand kan det bli fräga om att återkalla ett tillstånd. Detta förfarande, som syftar till snabba avgöranden, stämmer väl överens med det synsätt som kommit till uttryck i EG-direktiven på området.

Även nummerplaneringen förutsätts bli föremål för tillsyn på i princip samma sätt som beskrivits för samtrafik.

Vissa intemationella frågor

Det föreslås att frågor om erkännande av privat teleoperatör enligt 1982 års konvention om den internationella teleunionen (Recognized Private Operating Agency, RPOA) skall prövas av Telestyrelsen. Ett sådant erkännande kan i internationella sammanhang ha stor befydelse för den enskilde operatören. Det förutsätts att möjligheterna till samordning av detta förfarande med tillståndsförfarandet tas till vara.

Överklagande

Alla beslut av tillståndsmyndigheten i särskilda fall skall kunna överklagas till kammarrätten. Det gäller t.ex. beslut om tillstånd och om tillståndsvillkor, förhandsbesked, beslut om fastställande av nummerplan samt förelägganden och förbud.

I motiven till förslaget anges att utvecklingen inom förvaltningsprocessen nu visserligen går i den riktningen att beslut av en förvaltningsmyndighet skall överklagas till länsrätten. Det framhålls emellertid att det är synnerli- 23

gen angeläget att instanskedjan på detta område, som är under omdaning, Prop. 1992/93:72 görs så kort som möjligt för att snabbt få fram slutliga avgöranden. Bilaga 1

Övriga frågor

Tystnadsplikt m.m.

I telelagen föreslås en bestämmelse om fystnadsplikt för den som i televerksamhet har fått del av uppgifter om bl.a. teleabonnemang, innehållet i ett telemeddelande eller andra uppgifter som angår ett särskilt telemeddelande. Tystnadsplikten skall kunna brytas endast i vissa specificerade fall.

Hemlig teleavlyssning m.m.

Rättegångsbalkens bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning anpassas till vad den nya situationen med privata operatörer kräver. Polisen föreslås få tillgång till teleanläggningar i samband med avlyssning och övervakning utan inskränkning till allmänt tillgängligt telenät. Dessutom föreslås ändringar i rättegångsbalkens regler om beslag. Dessa berör även postområdet.

Ledningsrätt

Ledningsrättslagen föreslås förfydligad. Förslaget innebär att det görs klart att det går att få ledningsrätt för sådana teleledningar, som tillgodoser ett visst krav på allmänintresse, oavsett om ledningarna innehas av ett allmänt eller ett enskilt rättssubjekt.

Ikraftträdande

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993. De som vid lagens ikraftträdande bedriver tillståndspliktig verksamhet skall ansöka om tillstånd enligt lagen senast den 31 mars 1993.

24

Utredningens lagförslag i aktuella delar Prop. 1992/93:72

1 Förslag till "§2

Telelag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om televerksamhet. I lagen avses med

tetemeddelande: ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnade ledare,

teletjänst: förmedling av telemeddelande för annan,

telefonitjänst: teletjänst bestående i överföring av tal,

televerksamhet: förmedling av telemeddelanden via telenät eller tillhandahällande av förbindelser för sådan verksamhet,

telenät: anläggning för förmedling av telemeddelanden,

allmänt tillgängligt tetenät: telenät som står till förfogande för användning av allmänheten.

Med televerksamhet avses inte utsändning av radioprogram till allmänheten. Uttrycket radioprogram har därvid samma befydelse som i yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

2 § Bestämmelserna i lagen syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Därvid skall var och en få möjlighet att frän stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe utnyttja telefonitjänst inom allmänt tillgängligt telenät.

3 § Vid tillämpningen av lagen skall det eftersträvas att det skapas utrymme för och upprätthälls en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunikationsområdet säsom ett medel att uppnå de i 2 § angivna syftena.

4 § För sädan televerksamhet som innefattar användning av radiosändare gäller, utöver bestämmelserna i denna lag, vad som föreskrivs i lagen (1992:000) om radiokommunikation, m.m.

Tillståndsplikt, förhandsbesked m.ra.

5 § Tillstånd enligt denna lag krävs för rätt att inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla

1. telefonitjänst eller

2. mobil teletjänst, oberoende av om den består i telefonitjänst eller annan teletjänst.

Tillståndsplikten gäller endast verksamhet som i fråga om utbredningsområde, antalet användare eller i övrigt är av sådan omfattning att den har befydelse för att skapa effektiva telekommunikationer eller konkurrens enligt 2 och3§§.

25 Tillstånd krävs vidare för rätt att inom ett allmänt tillgängligt telenät till- Prop. 1992/93:72 handahålla (hyra ut) förbindelser åt någon annan, om upplåtelsen görs av Bilaga 2 nätets ägare eller av annan, som disponerar kapacitet i nätet och hyr ut förbindelser i en omfattning som medför att verksamheten har sådan betydelse som avses i andra stycket.

Tillstånd får avse ett visst område eller hela riket.

6 § Frågor om tillstånd prövas av den myndighet som regeringen bestämmer (tillståndsmyndigheten).

Tillståndsmyndigheten skall pä särskild ansökan meddela förhandsbesked om tillständsplikten enligt 5 § för viss televerksamhet. Ett förhandsbesked som har vunnit laga kraft gäller för den tid och under de förutsättningar i övrigt som anges i beskedet.

7 § Tillståndsmyndigheten får medge undantag från tillståndsplikten enligt 5 §, om det finns särskilda skäl. I sådant fall får tillståndsplikten ersättas med en anmälningsplikt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om anmälningsplikt för den som inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster som inte omfattas av tillståndsplikt enligt 5§.

Anmälningsplikt får bestämmas eller föreskrivas endast i den utsträckning som det frän allmän synpunkt behövs för att följa utvecklingen på telekommunikationsområdet.

8 § Tillstånd skall gälla tills vidare. Om det finns särskilda skäl får ett tillstånd bestämmas till att avse en viss tid.

9 § Ett tillstånd skall återkallas om verksamheten bedrivs i strid rned denna lag eller i strid med föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre befydelse. Återkallelse får dock ske först sedan tillståndshavaren har lämnats tillfälle att vidta rättelse.

Gäller avvikelsen endast en viss del av verksamheten får aterkallelsen begränsas till denna del.

Tillståndsprövning

10 § Tillstånd enligt 5 § skall beviljas en sökande om det inte kan antas att han saknar förutsättningar att tillhandahålla den ifrågavarande teletjänsten eller förbindelserna med avseende pä varaktighet, tillgänglighet och kvalitet. För tillstånd enligt 5 § första sfycket 2 gäller dessutom bestämmelserna ill§.

11 § För tillhandahållande av mobil teletjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät skall tiUståndshavare utses efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Detta gäller om det kan antas att det frekvensuttymme som kan avsättas för abonnentanslutningen inte är tillräckligt för att medge alla sökande uttymme.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som skall gälla för att utse tiUståndshavare enligt första stycket. "

Tillståndsvillkor m.m. Prop. 1992/93:72

12 § Tillstånd att driva i 5 § upptagen verksamhet får förenas med villkor. Bilaga 2 Dessa skall med beaktande av 3§ främja de i 2§ angivna målen. De skall fastställas av tillståndsmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om tillständsvillkor.

Tillståndsvillkor kan avse bl.a. skyldighet för tiUståndshavare

1. att på vissa villkor tillhandahålla telefonitjänst ät var och en som efterfrågar denna tjänst,

2. att på vissa villkor tillhandahälla (hyra ut) förbindelser åt den som efterfrågar sådana,

3. att bedriva verksamheten under de förutsättningar som följer av de internationella överenskommelser som Sverige har biträtt,

4. att i sin verksamhet ta hänsyn till handikappades behov av särskilda teletjänster,

5. att medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets alar-merings- och räddningstjänst,

6. att beakta totalförsvarets behov av telekommunikationer under kriser och i krig, samt

7. att använda särskilda redovisningssystem för den tillståndspliktiga verksamheten och ställa redovisningen till förfogande för tiUståndsmyndigheten eller den som anvisas av myndigheten.

Tillståndsvillkor skall gälla under en viss tid. Förändring av tillständsvillkor under löpande villkorsperiod får ske endast efter medgivande av tillståndshavaren och efter hörande av annan tiUståndshavare som omedelbart berörs av förändringen.

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att tillgång till teletjänster eller förbindelser skall tillförsäkras enskilda och myndigheter genom avtal mellan staten och en eller flera tiUståndshavare.

Bestämmelser om offentlig upphandling i vissa fall finns i lagen (1992:000) om offentlig upphandling.

14 § Regeringen fär då riket är i krig eller i krigsfara eller då det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig meddela de föreskrifter om televerksamhet som be hövs med hänsyn till rikets försvar eller rikets säkerhet i övrigt.

Tillhandahållande av teletjänster m.m.

15 § Teletjänster och förbindelser skall tillhandahållas under förhållanden som medger att rimliga krav pä teknisk säkerhet upprätthälls i driften inom allmänt tillgängligt telenät.

16 § TiUståndshavare enligt denna lag får, vid sidan av normala kommersiella villkor, inte ställa upp andra krav för anslutning till telenät än sådana som är nödvändiga för att möjliggöra samverkan mellan teletjänster eller som behövs för att förebygga att nätet eller dess användare skadas eller att nätets drift störs.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär med- 27

dela närmare föreskrifter om tillhandahållande av teletjänster och förbindel- Prop. 1992/93:72 ser enligt 15 och 16 §§. Bilaga 2

Taxor for teletjänster m.m.

18 § Tillståndshavares taxor för användning av telefonitjänst inom allmänt tillgängligt telenät och för tillhandahållande av förbindelser inom sådant nät skall gmnda sig på tillståndshavarens kostnader. Taxorna skall hållas allmänt tillgängliga av tillståndshavama.

19 § Regeringen får, med beaktande av 2 §, föreskriva att taxor för telefonitjänst till fast anslutningspunkt inte får överstiga en viss nivå, även om detta skulle innebära avsteg från bestämmelserna i 18 §.

Samtrafik

20 § Tillståndshavares verksamhet med tillhandahållande av telefonitjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät skall bedrivas så att samtrafik kan före komma med annan tillståndshavares motsvarande verksamhet.

Ersättningen mellan olika tiUståndshavare för förmedling av andra tillståndshavares telefonitjänster inom ett allmänt tillgängligt telenät skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationerna. Skälig hänsyn får därvid tas till kostnader för särskilda uppgifter enligt upplåtarens tillståndsvillkor.

Nunimerplanering

21 § Nummerplaner skall upprättas i syfte att, med beaktande av 3 §, skapa effektiva telekommunikationer.

Nummerplanerna fastställs av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, tillståndsmyndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fär meddela föreskrifter för nummerplanerna och får ta initiativ till förändring av nummerplanerna eller delar av dem.

22 § Den som tillhandahäller teletjänster inom allmänt tillgängligt telenät är skyldig att följa fastställda nummerplaner.

Utrustning som är avsedd att anslutas till telenät

23 § Till allmänt tillgängligt telenät får endast sådan terminalutmstning an slutas som uppfyller de krav beträffande teknisk utformning, tillverkning, märkning, kontroll, nätanslutning och användning i övrigt som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

24 § Terminalutmstning som är avsedd att anslutas till allmänt tillgängligt telenät får inte saluföras, om den inte uppfyller de krav som fastställts med stöd av23§.

25 § Terminalutmstning som går att ansluta till allmänt tillgängligt telenät

men inte är avsedd för detta får saluföras endast om de krav på märkning 28

eller annan produktinformation som föreskrivs av regeringen eller den myn- Prop. 1992/93:72 dighet som regeringen bestämmer är uppfyllda. Bilaga 2

Avgift för myndighetsverksamheten

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före skriva om skyldighet för tiUståndshavare eller den som är anmälningsskyldig enligt 7 § att betala avgift för att täcka kostnaderna för myndighets verksam het enligt denna lag.

Den som är avgiftsskyldig enligt första sfycket skall lämna de uppgifter som behövs för att fastställa avgiftens storlek.

lystnadsplikt m.m.

27 § Ett telemeddelande får avlyssnas i televerksamhet endast i den utsträckning som det är nödvändigt för att driva verksamheten.

28 § Förbud att obehörigen föra vidare eller utnyttja det som han har fått veta gäller för den som i televerksamhet har fått del av

1. uppgifter om teleabonnemang,

2. innehållet i ett telemeddelande, eller

3. andra uppgifter som angår ett särskilt telemeddelande.

Ett sådant förbud gäller även vid beslag enligt förordnande med stöd av 27 kap. 9§ andra stycket rättegångsbalken samt vid verkställigheten av ett beslut enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken i fråga om uppgifter om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning eller det som har kommit fram genom sådana åtgärder.

29 § Tystnadsplikten enligt 28 § första sfycket gäller inte i förhällande till den som har tagit del i utväxlingen av ett telemeddelande eller som annars har avsänt eller tagit emot ett sädant meddelande. Såvitt den avser punkt 1 eller 3 i samma bestämmelse gäller den inte heller i förhållande till innehavaren av ett abonnemang som använts för meddelandet.

Trots vad som sägs i 28 § första sfycket 1 skall en uppgift om ett teleabonnemang lämnas till myndighet, om den myndighet som begär en sädan uppgift i ett särskilt fall anser att den behövs för delgivning enligt delgivningslagen (1970:428) och att det kan antas att den som söks för delgivning häller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl. Uppgiften skall ocksä lämnas om den angår misstanke om brott för vilket fängelse är föreskrivet och åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som skall ingripa mot brottet begär uppgiften i ett särskilt fall och anser att brottet kan föranleda annan påföljd än böter och att uppgiften behövs för att utreda brottet.

En uppgift som avses i 28 § första sfycket 3 skall på begäran i ett särskilt fall av myndighet som nyss nämnts lämnas till myndigheten, om denna anser att uppgiften angår misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och att uppgiften behövs för att utreda brottet.

30 § I det allmännas verksamhet tillämpas bestämmelserna i sekretesslagen

(1980:100). 29

I fråga om annan personuppgift som ingår i personregister i televerksam- Prop. 1992/93:72 het än som avses i 28 § gäller datalagen (1973:289). Bilaga 2

31 § Den som i annat fall än som avses i 28 § har avlyssnat ett telemeddelande som inte är avsett för honom själv eller för allmänheten får inte obehörigen föra det vidare.

Vissa internationella frågor

32 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med dela de föreskrifter som behövs i fråga om erkännande av privat teleoperatör enligt 1982 års internationella telekonvention.

Tillsyn m.m.

33 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen skall utövas av tillståndsmyndigheten.

TiUståndshavare och den som är anmälningsskyldig enligt 7 § skall på tiUståndsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

För tillsynen har tillståndsmyndigheten rätt till tillträde till områden, lokaler och andra uttymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

34 § Tillståndsmyndigheten skall vid tillsynen ägna särskild uppmärksamhet åt att avtal om samtrafik och om upplåtelse av förbindelser träffas i enlighet med denna lag och meddelade tillståndsvillkor. Detsamma gäller i fråga om tillståndshavares medverkan vid nummerplanering. Om det görs gällande att någon tiUståndshavare inte följer bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter eller tillståndsvillkor som har meddelats med stöd av lagen skall tillståndsmyndigheten skyndsamt undersöka förhållandena. Myndigheten kan därvid, förutom att ta upp frågan om påföljd enligt denna lag, medla mellan parterna. Myndigheten kan också, om en part begär det, yttra sig över om erbjudna tekniska, operationella och ekonomiska villkor för samtrafik eller för uthyrning av förbindelser är godtagbara enligt denna lag.

35 § TiUståndsmyndigheten fär meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Sädana förelägganden och förbud får förenas med vite.

Överklagande, stranbestämmelser m.m.

36 § Beslut av tillståndsmyndigheten i särskilda fall enligt denna lag får över klagas hos kammarrätten.

Föreskrifter om överklagande av myndighets beslut om föreskrifter med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen.

Beslut enligt denna lag som inte avser återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om inte annat har bestämts. 30

Tillståndsmyndigheten och domstol som prövar ett överklagande fär be- Prop. 1992/93:72 stämma att beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om det Bilaga 2 finns särskilda skäl för det.

37 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. utan tillstånd bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna •ag,

2. begär eller tar emot ersättning efter ett högre pris än som är medgivet i en föreskrift som avses i 19 §,

3. saluför terminalutrustning i strid med föreskrifterna i 24 eller 25 §,

4. inte följer en myndighets begäran att lämna uppgifter enligt 29 §. Om ansvar för den som btyter mot i 28 § föreskriven tystnadsplikt finns

bestämmelser i brottsbalken.

38 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. till ett allmänt tillgängligt telenät ansluter terminalutrustning som inte uppfyller krav som avses i 23 §, eller

2. btyter mot i 31 § föreskriven fystnadsplikt.

Ringa fall enligt första sfycket 2 skall inte föranleda ansvar.

39 § Terminalutrustning som har varit föremål för brott enligt 37 § 3 eller 38 § 1 skall förklaras förverkad, om det är påkallat för att förebygga brott eller om det i övrigt finns skäl för förverkande, och förverkande inte är uppenbart o.skäligt. I stället för utrustningen får dess värde förklaras förverkat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Ansökan om tillstånd av den som vid lagens ikraftträdande bedriver tillståndspliktig verksamhet skall ha kommit in till tillståndsmyndigheten senast den 31 mars 1993. Verksamheten får fortsätta efter det att lagen har trätt i kraft även om en ansökan om tillstånd inte har hunnit prövas.

3. Den som vid lagens ikraftträdande inom allmänt tillgängligt telenät tillhandahäller eller avser att tillhandahälla mobila teletjänster och enligt bestärrunelsema i 2§ radiolagen (1966:755) har rätt att inneha och använda radiosändare skall för verksamheten anses ha tillstånd enligt 5 § telelagen. Tillståndshavaren skall anmäla sin verksamhet till tillståndsmyndigheten. Anmälan skall ha kommit in senast den 31 mars 1993. Tillståndsmyndigheten skall sä snart som möjligt fastställa tillståndstid och tillståndsvillkor enligt telelagen. Trots att beslut i dessa frägor inte har meddelats får dock sådan verksamhet fortsätta efter det att lagen har trätt i kraft.

2 Förslag till Prop. 1992/93:72

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 332 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen tydelse

332 §'

Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324, 325, 325 a, 326, 327, 328 eller 329 § och därigenom visat sig olämplig att utöva sådan befattning på farfyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller, skall domstolen besluta att han för viss tid eller för alltid skall fråntas rätten att utöva befattningen. Beslutet fär även avse andra befattningar än den i vilken gärningen begåtts.

Meddelas ett sådant beslut, skall Meddelas ett sådant beslut, skall

domstolen samma dag underrätta domstolen samma dag underrätta sjöfartsverket. I fräga om radiote- sjöfartsverket. I fråga om radiote legrafist skall även televerket under- legrafist skall även Telestyreben un- rättas. derrättas.

Vidtas åtgärd för att väcka åtal, får sjöfartsverket i uppenbara fall meddela beslut enligt första sfycket för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger eller domstolen, sedan åtal väckts, förordnar annorlunda. Finns det inte längre fog för beslutet, skall detta omedelbart hävas. Rätten att överklaga sjöfartsverkets beslut till regeringen är inte inskränkt till viss tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

'Senaste lydelse 1991:668 32

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över Prop. 1992/93:72 betänkandet (SOU 1992:70) Telelag Bilaga 3

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Stockholm, Riksåklagaren, Rikspolissfyrelsen, Kommerskollegium, Överbefälhavaren, Televerket, Banverket, Transportforskningsberedningen, Telesfyrelsen, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Konsumentverket, Konkurrensverket, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Översfyrelsen för civil beredskap (ÖCB), Radiolagsutredningen (U 1985:05), Datastraffrättsutredningen (Ju 1989:04), STATTEL-delegationen (C 1991:03), Informationstekniska Standardiseringen (ITS), Svenska kommunförbundet. Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, Leverantörsföreningen Kontor och Data (LKD), Sveriges Industriförbund, De Handikappades Riksförbund (DHR), Handikappförbundens Centralkommitté, Synskadades Riksförbund, SOS Alarmering AB, Comvik GSM AB, Nordic Tel AB och Te]e2 AB.

Riksåklagaren har bifogat yttranden från Överåklagaren i Stockholm och Regionåklagarmyndigheten i Malmö. Telesfyrelsen har bifogat yttranden frän ordföranden Holger Gustafsson och ledamoten Ingalill Nyman i Telesfyrelsens sfyrelse.

Yttranden har dessutom avgetts av Statsanställdas Förbund, Näringslivets Telekommitté (NTK), BT Woridwide (Sweden) AB, Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR), Riksdagens ombudsmän (JO), Räddningsverket och Mobil Tele Leverantörerna.

Datalagsutredningen (Ju 1989:02) har avstått från att yttra sig.

33

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 72

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

RÅDETS DIREKTIV

av den 29 apriJ 1991

om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning och ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse

(91/263/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

och genomfora standarder inom områdena informalionslek-nologi och telekommunikation.

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,

med beaktande av kommissionens förslag',

i samråd med Europaparlamentet:,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande', och

med beaktande av följande:

Med direktiv 86/361/EEG* inleddes första etappen av det ömsesidiga erkännandet av typgodkännande for teleterminalutrustning. I artikel 9 i det direktivet förutses en senare etapp med fullt ömsesidigt erkännande av typgodkännande for terminalutrustning.

Beslut 87/95/EEG* anger vilka åtgärder som skall genomforas for alt främja standardisering i Europa och for att utarbeta

Kommissionen har givit ut en grönbok om utvecklingen av den gemensamma marknaden för teletjänster och teleutrustning där det föresläs alt införandet av det fullständiga, ömsesidiga erkännandet av typgodkännande skall påskyndas, som cn viktig åtgärd för utvecklingen av en terminalmarknad med konkurrens inom hela gemenskapen.

Rådet anser i sin resolution av den 30 juni 1988 om utveck hngen av den gemensamma marknaden för teletjänster och teleutrustning fram lill 1992 alt elt viktigt iclcpolitiskl mål är det fullständiga, ömsesidiga erkännandet av typgodkännande för terminalulrustning på grundval av gemensamma europeiska överensstämmelsespecifikationcr.som utarbetats så snabbt som möjligt.

Terminalutrustningsscktom är en viktig del av teleinduslrin, vilken ulgör en av de industriella grundvalarna i gemenskapens ekonomi.

' EGTnr C 211, 17.8.1989, s. 12. 2 EGTnr C 113, 7.5.1990, och

EGTnr C 19, 28.1.1991, s. 88. ' EGTnr C 329, 30.12.1989. s. 1. * EGTnr L 217, 5.8.1986, s. 21. EGTnr L 36, 7.2.1987, s. 31.

Harmoniseringsvillkoren för att släppa ut teleterminalutrustning på marknaden kommer att skapa förutsällninjjar för en öppen och enhetlig marknad.

EGTnr C 257, 4.10.1988, s. 1.

LUTLEC

34

Faktisk, likvärdig tillgång för europeiska tillverkare till marknader i andra länder bör företrädesvis uppnås genom multilaterala förhandlingar inom Allmänna tull- och handelsavtalet GATT, även om bilaterala samtal mellan gemenskapen och andra länder också kan bidra till denna process.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

nelisk kompatibilitet är bland annat tillämpligt på områdena telekommunikation och informationsteknologi. Det är emellertid lämpligt att upphäva föreskrifterna i direktiv 89/336/EEG i den mån de avser defmitionen av teleterminalutrustning och de metoder för granskning av överensstämmelse som skall tillämpas för sådan utrustning.

Rådets resolution av den 7 maj 1985 föreskriver ett nyll tillvägagångssätt vid teknisk harmonisering och standarder'.

Direktivets räckvidd mäste grundas på cn allmän definition av termen "terminalutrustning", sä att den medger teknisk utveckling av produkter.

Gemenskapsrätten föreskriver i sin nuvarande utformning -som ett undantag frän en av de grundläggande gemenskapsreg-lema, nämligen den om fri rörlighet för varor - att hinder för rörlighet inom gemenskapen till följd av olikheter i nationeU lagsliftning om marknadsföring av varor måste accepteras när detta anses nödvändigt för att tillgodose oawishga krav. 1 detta fall skall därför harmoniseringen av lagstifiningen begränsas till de föreskrifter som är nödvändiga för att tillfredsställa väsentliga krav i fråga om terminalulrustning. Eftersom dessa krav är väsentliga, skall de ersätta relevanta nationella föreskrifter.

De väsentliga kraven måste uppfyllas för att skydda allmänintressen. Dessa krav måste tillämpas med urskillning för att ta hänsyn till den teknologiska nivån vid tidpunkten för tillverkningen samt ekonomiska villkor.

Rädets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagsliftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spännings-gränser och rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983. senast ändrat genom direktiv 88/182/EEG'*, som fastställer en metod för alt tillhandahälla information inom områdena tekniska standarder och regler*, är tillämpliga på bland annat områdena telekommunikation och informationste knologi.

Rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstatemas lagstiftning om elektromag-

Med hänsyn till de väsentliga kraven, och för att hjälpa tillverkare att styrka överensstämmelse med dessa krav, är det önskvärt att låta harmonisera standarder på europeisk nivå för att bevaka allmänintresset vid konstruktion och tillverkning av terminalutrustning och för all möjliggöra kontroll av överensstämmelse med dessa krav. Dessa standarder, vilka är harmoniserade på europeisk nivå, är utarbetade av privaträttsliga organ och måste bevara sin icke-bindande status. För detta ändamål är Europeiska organisationen för standardisering CEN, Europeiska organisationen för standardisering inom elområdet CENELEC och Europeiska institutet för telekom-munikationsslandarder ETSI, de organ som är erkända såsom behöriga att anta harmoniserade standarder. Enligt delta direktiv menas med harmoniserad standard en teknisk specifikation (Europastandard eller harmoniseringsdokument) antagen av elt av dessa organ pä grundval av en begäran från kommissionen i enhghel med föreskrifterna i direktiv 83/189/EEG, samt i enlighet med de ovan nämnda allmänna riktlinjema.

Med hänsyn till de väsentliga kraven, relaterade lill samverkan med allmänna telenät, och i de fall det är berättigat, genom sädana nät, är det i allmänhet inte möjligt att följa sådana krav, annat än genom att tillämpa unika tekniska lösningar. Sådana lösningar skall därför vara obligatoriska.

Förslagen till gemensamma tekniska föreskrifter är i allmänhet utformade på grundval av harmoniserade standarder samt, för att säkerställa en lämplig teknisk samordning på bred europeisk grund, på grundval av ytterligare konsultationer, i synnerhet med Kommittén för tillämpning av regler om telekommunikationer TRAC, som medlemmar av Europeiska post- och telesammanslutningen CEPT inrättat genom en samförståndsförklaring år 1991.

Det är viktigt att säkerställa att anmälda organ är av hög standard i hela gemenskapen och uppfyller minimikraven i fråga om kompelens och opartiskhet samt är ekonomiskt och i övrigt oberoende av kundema.

' EGTnr C 136, 4.6.1985, s. 1.

* EGTnr L 77. 26.3.1973, s. 29. EGTnr L 109, 26.4.1983. s. 8.

* EGTnr L 81. 26.3.1988, s. 75.

Del ar lämphgt att inralia en kommitté som skall omfalta de parter vilka är direkt berörda av genomförandel av detta

EGTnr L 139.23.5.1989, s.l9.

35

direktiv, särskilt de nationella organ som ulsetls att bestyrka överensstämmelse, och som skall bistå kommissionen vid genomförandet av de uppgifter som den har anförtrolls genom detta direktiv. Representanter för teleorganisationerna, användarna, konsumentema, tillverkarna, tjänsteproducenterna och fackföreningarna skall ha rätt till samråd.

Mwllemsstatemas ansvar för säkerhet, hälsa och övriga aspekter som omfattas av de väsentliga kraven inom deras territorium måste erkännas i en skyddsklausul om adekvata skyddsprocedurcr på gemenskapsnivå.

Den som etl beslut enligt detta direktiv riktar sig till måste underrättas om skälen för beslutet och om de möjUgheter som slAr till buds att få beslutet prövat.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

för att sända, bearbeta eller ta emot information.

Anslutningen kan ske med tråd, radio, optiska eller andra elektromagnetiska system.

Teknisk specijikaiion: en specifikation som ingår i ett dokument som anger de krav, som staUs på en produkt, t.ex. kvaUtetsnivä, prestanda, säkerhet elter dimensioner, inklusive de krav som stäUs på produkten vad beträffar terminologi, symboler, provning och provningsmetoder, förpackning, märkning och etikettering.

Standard: en teknisk specifikation som godkänts av ett erkänt standardiscringsorganför upprepad eUer kontinuerUg användning, men ulan tvingande krav på att den måste följas.

Åtgärder mäste vidtas i syfte att under en tidsperiod som går ut den 31 december 1992, stegvis förverkUga den inre marknaden. Den inre marknaden innebär ett område utan inre gränser i vilket den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital är garanterad.

3. Det ändamål som utrustningen är avsedd för skall anges av tiUverkaren eUer leverantören. EmeUertid skall sådan terminalutrustning, som avses i punkt 2 oeh som använder sig av ett kommunikationssystem vilket utnyttjar radiofrekvensspektrumet, förutsättas vara avsedd för anslutning till det allmänt tiUgängliga nätet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖUANDE.

KAPITEL 1

Räckvidd, utsläppande pk marknaden samt fri rörlighet

Arlikel 1

1. Detta direktiv gäller terminalutrustning.

2. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

Artikel 2

1. Trots vad som föreskrivs i artikel 1 skall utrustning som kan anslutas tiU det aUmänt tillgängliga telenätet, men som inte är avsedd för delta, åtföljas av cn sådan förklaring från tUlverkaren eller leverantören för vilken det finns cn maU i bUaga 8, samt av en bruksanvisning. När sådan utrustning släpps ut pä marknaden för första gången, skall en kopia av denna dokumentation översändas till det anmälda organet enligt artikel 10.1 i den medlemsstat där detta första utsläppande på marknaden sker. Dessutom skall sådan utrustning vara underkastad bestämmelsema i artikel 11.4.

Alhnänl tiUgängligt telenät: den aUmänt tillgängliga infrastrukturen för telekommunikation, som medger överföring av signaler mellan definierade nätanslutningspunkter via tråd, via mikrovåg, via optiska medier eller genom andra elektromagnetiska medier.

Tenninalutruslning: utrustning avsedd att anslutas tiU det allmänt tUlgängliga telenätet, dvs.

a) avsedd att anslutas direkt tiU ett allmänt tiUgängUgt telenäts anslutningspunkt, eUer

b) avsedd att samverka med ett aUmänt tUlgängUgt telenät som direkt eller indirckl är anslutet till ett allmänt tiUgängUgt telenäts anslutningspunkt,

2, Tillverkaren eller leverantören skaU vara beredd att en gång, på begäran av någol anmält organ enligt artikel 10.1, motivera utrustningens användningsändamål på grundval av dess relevanta tekniska kännetecken, dess funktioner och den del av marknaden som den är avsedd för.

Arlikel 3

1. Medlemsstatema skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerstäUa att terminalutrustning kan släppas ul på marknaden och tas i bruk, endast om den uppfyUer de krav som fastställs i detta direktiv, när den är korrekt installerad och underhåUen samt används för det avsedda ändamålet.

36

2. Medlemsstatema skall också vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att den utrustning som avses i artikel 2 kan släppas ut på marknaden och tillåtas bli kvar på marknaden endasl om den uppfyller de krav som faststäUs i detta direktiv. Den får inte anslutas till det aUmänt tiUgängUga telenätet i den mening som avses i anikel 1.2.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

ii) cn tjänst, om vilken rådet har beslutat att den skaU vara tUlgängUg i hela gemenskapen,

skaU anses vara faU där det är motiverat med samverkan meUan tcrminalanslutningar via det aUmänt tUlgängUga telenätet, och kraven för denna samverkan skall faststäUas med tiUämpning av den procedur som föreskrivs i artikel 14.

3. Medlemsstatema skaU också vidta aUa lämpUga åtgärder för ati säkerstäUa alt lermmalulruslning eUer utrustning som avses i artUcel 2 kopplas bort från det aUmänt tUlgängUga telenätet om den inte används för det avsedda ändamålet. Medlemsstatema får dessutom vidta aUa lämpliga åtgärder enligt sin nationeUa lagstiftning för att hindra att sådan terminalutrustning ansluts tUl det allmänt tiUgängliga telenätet som inte används i överensstämmelse med det avsedda ändamålet.

Dessutom kan kommissionen, efter samråd med representanterna för de i artikel 13.3 angivna organen och efter att ha lagil vcdcibörlig hänsyn liU resullatel av dessa överläggningar, föreslå an detta väsentUga krav erkänns såsom motiverat för andra terminalutrustningar enligt proceduren i anikel 14.

Arlikel 5

Medlemsstatema får inte hindra att terminalutrustning som överensstämmer med bestämmelsema i detta direktiv släpps ut på marknaden och blir föremål för fri rörlighet och användning inom deras territorium.

Arlikel 4 Terminalutrustningen skaU uppfylla följande väsentliga krav:

a) Användarsäkerhet, i den utsträckning detta krav inte omfattas av direktiv 73/23/EEG.

b) Säkerhet för personal vid företag som driver aUmänt tiUgängUga telenät, såvitt detta krav inte omfattas av direktiv 73/23/EEG.

c) Krav pä elektromagnetisk kompatibiUtet, såvitt de är specifika för terminalutrustning.

d) Skydd mot skada på allmänt tiUgängligt telenät.

e) Effektivt utnyttjande av radiofrekvensspektrumet, där så är lämpligt.

O Samverkan meUan terminalutrustning och allmänt tUlgänglig nätutrustning i syfte att upprätta, ändra, debitera, inneha och anordna reeUa cUer virtueUa anslutningar.

g) Samverkan mellan terminalutmstningar via det aUmänt tillgängliga telenätet, där så är motiverat.

Artikel 6

1. Medlemsstatema skaU förutsätta att de väsentliga kraven i artikel 4 a och b är uppfyllda för terminalutrustning som överensslämmer med de nationella standarder som tillämpar de relevanta harmoniserade standarderna, vilka har offentliggjorts genom hänvisningar i Europeiska gemenskapernas officiella lidning. Medlemsstaterna skall offentliggöra hänvisningar tUl sådana nationella standarder.

2. Med tUlämpning av förfarandet i artUcel 14 skaU kommissionen

som ett första steg fastställa vilken typ av terminalutrustning som behöver omfattas av tekniska föreskrifter och om föreskriftemas tUlämpningsområde, med sUrte på an underrätta de berörda standardiseringsorganen om beslutet,

som ett andra steg anta motsvarande harmoniserade standarder cUer delar av sådana standarder - när de berörda standardiseringsorganen har utarbetat dessa - så att de väsentUga krav fylls ut som anges i artikel 4 c-g och som skall omvandlas till gemensamma tekniska föreskrifter; dessa föreskrifter skaU vara bindande och uppgifter om dem skall offentUggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

De faU då terminalutrustningen stöder i) en reserverad tjänst enUgl gemenskapsrätten, eller

Arlikel 7

Om en medlemsstat eUer kommissionen anser alt de harmoniserade standarder som avses i anikel 6 överskrider eller inle

37

4 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 72

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

helt motsvarar de väsentUga kraven enhgt artikel 4, skaU kommissionen eUer den berörda medlemsstaten lägga fram ärendet för den kommitté som anges i artikel 13, i fortsättningen kaUad kommittén, och ange skälen för detta. Kommittén skall så snart som möjligt avge ett yttrande.

Mot bakgrund av kommitténs yttrande och efter samråd med den permanenta kommitté som inrättats genom direktiv 83/J89/EEG, skall kommissionen informera medlemsstatema om huruvida det är nödvändigt att låta hänvisningar tiU standardema i fråga och därmed sammanhängande tekniska föreskrifter utgå ur Europeiska gemenskapernas officiella tidning samt vidta nödvändiga mått och steg för att rätta tiU kända brister i standardema.

anbringat märket samt informera kommissionen och övriga medlemsstater om detta.

4. Kommissionen skaU hålla medlemsstatema underrättade om utvecklingen och resultatet av denna procedur.

KAPITEL II

Bedömning av överensstämmebe

Artikel 8

1. Om en medlemsstat upptäcker att terminalutrustning som är märkt enUgl bestämmelserna i kapitel III inte överensstämmer med relevanta väsentliga krav när den används på rätt sätt och för det ändamål som tillverkaren avsett, skaU medlemsstaten vidta alla lämpliga åtgärder för att dra tillbaka sädana produkter frän marknaden eller för att begränsa eller hindra att de släpps ut på marknaden.

Den berörda medlemsstaten skall omedelbart informera kommissionen om alla sådana åtgärder samt ange skälen för siu beslut, framför allt i faU då bristen på överensstämmelse beror på

a) felaktig tillämpning av de harmoniserade standarder eller de gemensamma tekniska föreskrifter som avses i artikel 6,

b) brister i de harmoniserade standarder eller de gemensamma tekniska föreskrifter som avses i artikel 6.

Artikel 9

1. TUlverkaren cUer den som representerar honom och som fmns i gemenskapen kan välja om terminalutrustning skaU bU föremål för EG-typkontroU enUgt bilaga 1 eller för EG-försäkran om överensstämmelse enligt bilaga 4.

2. Vid EG-lypkontroU enligt bilaga 1 skall en EG-försäkran om överensstämmelse med typ avges enUgt förfarandet i bUaga 2 eUer 3.

3. ProtokoU och korrespondens som gäller förfarandet enUgt denna artikel skall avfattas på eu officiclU språk i den medlemsstat där förfarandet genomförs eller på ett språk som kan godtas av det anmälda organet.

4. Artikel 10.4 i direktiv 89/336/EEG skall härmed upphöra att gäUa.

2. Kommissionen skall så snart det är möjligt samråda med de berörda partema. Om kommissionen efter sådanl samråd finner att någon åtgärd enligt punkt 1 är berättigad, skaU den omedelbart informera den medlemsstat som vidtog åtgärden saml de övriga medlemsstatema. Om det beslut som avses i punkt 1, grundar sig på brister i de harmoniserade standarderna eller de gemensamma tekniska föreskriftema, skaU kommissionen efter samråd med de berörda partema inom två månader lägga fram ärendet för kommiuén, om den medlemsstat som vidtog åtgärden här för avsikt att låta denna bestå, samt inleda del förfarande som anges i artikel 7.

3. Om terminalutrustning som inte Överensstämmer med relevanta väsentUga krav bär EG-märket, skall den berörda medlemsstaten vidta lämpliga åtgärder mot den som har

Artikel JO

1. Medlemsstatema skall lill kommissionen anmäla de organ, och identifie rings märkena för de organ, som är verksamma inom gemenskapen och som medlemsstaterna utsett aU ulföra certifiering, produktkontroller och därtUl hörande över vakningsuppgifter inom ramen för det förfarande som anges i artikel 9. Medlemsstatema skaU tillämpa de i bilaga 5 angivna minimikrileriema då de utser dessa organ. Organ som uppfyller de kriterier som fasistäUis genom relevanta har moniserade standarder, skali anses uppfyUa kriterierna i bilaga 5.

2. Medlemsstatema skall till kommissionen anmäla de laboratorier som finns i gemenskapen och som utsetts att ulföra provningar inom ramen för de förfaranden som anges i artikel 9. Anmälda organ skall tUlämpa de kriterier, som

fastställts i de tillämpliga delama av de relevanta harmoniserade standardema, när sådana laboratorier utses.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

och lämpad för anslutning tiU det aUmänt tUlgängliga telenätet. EG-märket och dessa två symboler visas i bUaga 6.

3. Kommissionen skalJ i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentUggöra en förteckning över anmälda organ och en förteckning över provningslaboratorier tUlsammans med de uppgifter de utsetts att utföra, samt skaU säkerstäUa att denna förteckning håUs aktueU.

4. En medlemsstat som utsett ett anmält organ eUer ett provningslaboratorium enUgt punkt 1 eUer 2 skall återkaUa uppdraget, om det anmälda organet eUer provningslaboratoriet inte längre uppfyUer relevanta kriterier för detta. Den skaU omedelbart informera de andra medlemsstatema och kommissionen om detta samt återkalla anmälan. Om en medlemsstat eller kommissionen anser att elt anmält organ eUer provningslaboratorium, som ulsetls av cn medlemsslal, inte uppfyUer de relevanta kriteriema, skaU ärendet läggas fram för kommittén enligt artikel 13, vUken inom tre månader skaU avge sitt yttrande. Mot bakgrund av kommiuéns yttrande skall kommissionen informera den berörda medlemsstaten om aUa ändringar som behövs för att det anmälda organet eUer provningslaboratoriet skaU kunna behålla sin erkända status.

2. Anbringande av märken som sannolikt kan förväxlas med märkena för överensståmmcise i biJaga 6 skall förbjudas.

3. Terminalutrustning skaU av tiUverkaren idenlifleras genom typ-, tUlverknings- och/eUer serienummer samt namnet på den tiUverkare och/eUer leverantör som är ansvarig för att utmstningen släpps ut på marknaden.

4. TUlverkare eUer leverantörer av utmstning som släpper ul utmstning enligt artikel 2 på marknaden skall anbringa den symbol, som anges i bilaga 7, efter EG-märket och pä ett sådant sätt att den visueUt bUdar en integrerad del av märkningen som heUiet.

Artikel 12

Om det konstateras att den märkning, som avses i anikel 11.1, har anbringats på terminalutrustning som

— inte överensstämmer med en godkänd typ, eller

S. För all det skall bli lättare all fastställa om terminalutmstning överensstämmer med tekniska föreskrifter och standarder, skall de anmälda organen godkänna dokumentation från relevanta organ i annat land, när överenskommelser mellan gemenskapen och det andra landet har träffats på gmndval av ell ömsesidigt lillfredsslällande samförstånd.

6. När ett anmält organ enligt artikel 10.1 ut/ärdar ett EG-typintyg enligt bilaga 1, följt av det tillämpliga dokumentet enligt bUaga 2 eller 3 eller av ett beslut om bedömning av kvalitetsgaranti enligt bUaga 4, skall det samtidigt utfärda ett adminislralivi godkännande för anslutning av den berörda lerminalutmstningen tiU det allmänt tillgängliga telenätet.

— överensstämmer med en godkänd typ som inte uppfyller de väsentliga krav som gäller för den,

eller om tUlverkaren inte uppfyllt sina förplUctelser enligt den relevanta EG-försäkran om överensstämmelse,

skaU det anmälda organet återkalla del EG-lypinlyg som avses i bUaga 1, det beslut om EG-godkännandeav kvalitetssystemet som avses i bUaga 3 eller det beslut om EG-godkännande av kvalitetssystemet som avses i bilaga 4, oavsett vad som kan ha beslutats enUgl artikel 8.

KAPITEL IV

KOMMITTEN

KAPITEL III

Arlikel 13

EG-märke om överensstämmelse samt påskrifter

Ariiket 11

1. Terminalutmstning som överensstämmer med detta direktiv märks med EG-märket bestående av symbolen "CE", följd av symbolen som identifierar det ansvariga anmälda organet, samt en symbol som anger att utmstningen är avsedd

1. Kommissionen skaU bistås av en rådgivande kommitté, bestående av företrädare för medlemsstatema och med en företrädare för kommissionen som ordförande. Kommittén skaU kaUas Kommittén för godkännande av terminalutrustning ACTE.

2. Kommissionens företrädare skall för kommittén lägga fram ett förslag tiU åtgärder som skall vidtas. Kommittén skaU yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden får

39 Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

bestämma med hänsyn till hur brådskande ärendet är, om nödvändigt genom röstning.

KAPITEL v

Yttrandet skall protokollföras. Dessutom har varje medlemsstat räu att begära att dess mening antecknas i protokollet.

SlutbesUmmelser och Övergängsbestiimmelser

Artikel 25

Kommissionen skaU ta största möjUga hänsyn tUl kommitténs yttrande. Den skaU informera kommittén om på vilket sätt dess yttrande har beaktats.

3. Kommissionen skall med jämna meUanmm samråda med företrädare för teleorganisationerna, konsumenterna, tUl-verkama, tjänsleproducentemaoch fackföreningarna och skaU informera kommittén om resultatet av sådana Överläggningar i avsikt att ta vederbörUg hänsyn till det.

Kommissionen skall vart annal år upprätta en rapport om genomförandet av detta direktiv, inklusive de framsieg som gjorts vid utarbetandet av relevanta harmoniserade standarder och deras omformande till tekniska föreskrifter, liksom om alla problem som uppstått under genomförandet. Rapporten skall också ange huvuddragen av kommitténs verksamhet samt bedöma vilka framsteg som gjorts i fråga om aU uppnå cn öppen och fri marknad för terminalulrustning på gemenskapsnivå i enlighet med de väsentliga kraven i artikel 4,

Artikel 16

Anikel 14

I. Trots bestämmelsema i artikel 13.1 och 13.2 skall följande förfarande tillämpas för ärenden som omfattas av artikel 4 g och 6.2.

2. Kommissionens representant skall lill den kommitté som inrättats genom artikel 13 lämna ett förslag lill åtgärder som skali vidtas enligt artikel 4 g och 6.2. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den lid som ordföranden kan bestämma med hänsyn lill hur brådskande ärendet är. Yttrandet skall avges med den majoritet som anges i artikel 148.2 i fördraget för fall då rådet skall fatta beslut efter förslag av kommissionen. De röster som medlemsstatemas företrädare avger skall vägas enligt den artikeln. Ordföranden får inte rosta.

1. Direktiv 86/361/EEG skall upphöra att gälla med verkan från och med den 6 november 1992. Hänvisningar till det upphävda direktivet skall gälla som hänvisningar lill det här direktivet.

2. Ulan hinder av punkv 1 och artikel 10.2 kan medlemsstaterna för cn tid av 18 månader efter det all direktiv 86/361/EEG upphört att gälla, utan att tiUämpa kriteriema i artikel 10.2, tiU provningslaboratorier utse sådana organ som anmälts enligt direktiv 86/361/EEG, under förutsättning aU dessa laboratorier fortsätter att följa de kriterier som gällde vid anmälan.

3. Ulan hinder av punkt \ kan typgodkännande som beviljats av medlemsstatema i enUghet med direktiv 86/361/EEG förbli giltiga enligt medlemsstaternas lagstiftning och de gil tighetskriterier som gäUde vid del ursprungliga godkännandet.

3. Kommissionen skall anta förslaget, om det har tUlstyrkts av kommiuén.

4. Ulan hinder av punkt 1 skall åtgärder som beslutats enligt direktiv 86/361/EEG föreläggas kommittén enligt förfarandet i artikel 14 för att eventueUt göras om till gemensamma tekniska föreskrifter.

4. Om förslaget inte har tillstyrkts av kommittén eller om inget yttrande avges, skall kommissionen ulan dröjsmål lämna eU förslag till rådet om vilken åtgärd som skall vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet. Om rådet inle har faltal något beslut inom tre månader från det att ärendet hänsköts dit, skaU kommissionen besluta att den föreslagna åtgärden skaU vidtas.

Arlikel 17

1. Medlemsstatema skall senast den 6 november 1992 vidla de åtgärder som ar nödvändiga för aU följa detla direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

40

Medlemsstatemas beslut om dessa åtgärder skaU innehålla en hänvisning tiU detta direktiv eUer åtföljas av en sädan hänvisning när beslutet officieUt ges tUl känna. Medlemsstatema skall faststäUa hur detta närmare skaU gå tUl.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

Arlikel 18 Detta direktiv riktar sig till medlemsstatema. Utfärdat i Luxemburg den 29 april 1991.

2. Medlemsstatema skall informera kommissionen om de centrala bestämmelsema i nationeU lagstiftning som de anlar inom det omräde som omfattas av detta direktiv.

På rådets vägnar

R. GOEBBELS

Ordjorande

41 BILAGA 1 EG-TYPKONTROLL

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

1. EG-typkontroU är den del av förfarandet varigenom ett anmält organ förvissar sig om och intygar att ett provexemplar som är representativt för den planerade tiUverkningen, uppfyUer tiUämpliga bestämmelser i det direktivet.

2. Ansökan om EG-typkontroU skaU ges in av tiUverkaren eUer den som representerar honom i gemenskapen tiU ett anmält organ efter eget val.

Ansökan skaU innehåUa följande;

— TiUverkarens namn och adress, och om ansökan inlämnas av bemyndigad representant, även dennes namn och adress.

— Ett skriftUgt inlyg att denna ansökan inte inlämnats tiU något annat anmält organ.

— Den tekniska dokumentationen, såsom anges i punkt 3.

Den sökande skaU stäUa tUl det anmälda organets förfogande ett provexemplar, i fortsättningen kaUat "typ"', som är representativt för den planerade tUlverkningen. Det anmälda organet kan begära in fler provexemplar om så krävs för att genomföra provningsprogrammet.

3. Den tekniska dokumentationen skaU göra det möjUgt att bedöma hur produkten övrensslämmer med direktivets väsentliga krav. Den skaU omfalla produktens konstruk tion, tillverkning och fuktion i den mån det behövs för en sådan bedömning.

Dokumentationen skaU, i den utsträckning del är »v betydelse för bedömningen, t. ex. innehåUa

— en allmän typbeskrivning som är tiUräcklig för att identifiera produkten, företrädesvis genom tillhandahåUande av fotografier,

— konstruktions- och tiUverkningsritningar samt listor över komponenter, delmonteringar, kretsar osv.,

— beskrivningar och förklaringar, som krävs för att förstå dessa ritningar och Ustor och hur produkten fungerar,

— en förteckning över de standarder som anges i artUcel 6, viUca helt eller delvis har följts, samt, tUl den del sådana standarder inte har följts, beskrivningar av de lösningar som har valts för att uppfyUa direktivets väsentliga krav,

— resultat av gjorda undersökningar etc,

— provningsrapportcr,

— föreslagen användarinformation eUer handbok.

4. Del anmälda organet skaU

4.1. granska den tekniska dokumentationen, förvissa sig om att typen är tiUverkad i överensstämmelse med denna samt identifiera säväl de delar som är konstmerade enUgt tiUämpUga bestämmelser i av artUcel 6.1 omfattade standarder, som de komponenter som är konstmerade utan tiUämpning av sådana bestämmelser,

4.2. utföra eller låta utföra vederbörUga undersökningar och nödvändiga provningar för att kontroUera om de lösningar som tUlverkaren har valt uppfyUer de väsentliga kraven i direktivets artikel 4 a och b.

En typ kan omfatta flera versioner av produkten om olikheterna mellan versionerna inte påverkar säkerhetsnivån eller de andra krav som gäller produktens prestanda.

42

4.3. utföra cUer låta utföra vederbörUga undersökningar och nödvändiga provningar för att kontroUera om typen uppfyller relevanta gemensamma tekniska föreskrifter som anges i artikel 6.2,

4.4. i samråd med den sökande bestämma var undersökningar och nödvändiga provningar skall utföras.

5. Om typen uppfyller direktivets bestämmelser, skaU det anmälda organet utfärda ett EG-typintyg lill den sökande. Intyget skall innehålla tiUverkarens namn och adress, slutsatser av undersökningar, giltighelsvilUcor samt de uppgifter som krävs för att identifiera den godkända typen.

En Usta över de delar av den tekniska dokumentationen som är av betydelse skaU bifogas intyget. Det anmälda organet skaU bevara en kopia av denna Usta.

6. Den sökande skaU underrätta det anmälda organ som hos sig bevarar den telcniska dokumentationen för EG-typintyget om alla ändringar av den godkända produkten. Nytt godkännande krävs om ändringama kan påverka överensståmmehen med de väsentliga kraven eUer de föreskrivna vUlkoren för användning av produkten. Det nya godkännandet utfärdas i form av ett tUlägg tUl det ursprungliga EG-typintyget.

7. Varje anmält organ skaU tiU de andra anmälda organen lämna information av betydelse om utfärdade eUer återkaUade EG-typintyg och tillägg tUl sådana.

8. De andra anmälda organen får begära kopior av EG-typintyg och/eller tillägg tUl dessa. Intygets bUagor skaU stå liU de andra anmälda organens förfogande.

9. TiUverkaren eller den som representerar honom skaU tiUsammans med den tekniska dokumentationen bevara kopior av EG-typintyg och tUlägg till dessa under minst 10 år efter del att tUlverkningen av produkten har upphört.

Om varken tillverkaren eller någon som representerar honom finns i gemenskapen, skall skyldigheten att hålla den tekniska dokumentationen tiUgänglig vila på den som släpper ut produkten på gemenskapsmarknaden.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

43

BILAGA 2 ÖVERENSSTÄMMELSE MED TYP

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

Överensstämmelse med typ är den del i förfarandet varigenom tillverkaren eller den som represenlerar honom i gemenskapen, säkerstäUer och försäkrar att berörda produkter överensstämmer med typen enligt beskrivningen i EG-typintyget, och au de uppfyUer tiUämpUga krav i direktivet. TiUverkaren skall anbringa de märken, som anges i artUcel 11.1, på varje produkt saml upprätta en skriftUg försäkran om överensstämmelse med lyp.

TUlverkaren skaU vidta aUa de åtgärder som behövs för att det i tiUvcrkningsprocessen skaU säkerstäUas att de tiUverkade produktema överensstämmer med typen enUgt beskrivningen i EG-typintyget, och med tUlämpUga krav i direktivet.

TiUverkaren eUer den som representerar honom skaU bevara en kopia av försäkran om överensstämmelse under minst 10 år efter det att tUlverkningen av produkten har upphört.

Om varken tiUverkaren eUer någon som representerar honom fmns i gemenskapen, skall skyldigheten att håUa försäkran om överensstämmelse tiUgänglig vUa på den som släpper ut produkten på gemenskapsmarknaden.

Etl anmält organ efter lUlverkarens val, skall utföra eller låta ulföra kontroll av produkter med slumpvis valda mellanrum. Bland färdiga produkter skall ett tiUräckligt antal provenheler tasut, vilket fär göras på plats av det allmänna organet eller på dess vägnar. Man skall undersöka dessa provenheter och utföra provningar för kontroll av att produkten överensstämmer med tiUämpUga krav i direktivet. Om en clier flera av de kontroUeradc produktema inte uppfyUer dessa krav, skaU det anmälda organet vidta lämpUga åtgärder.

44

BILAGA 3

KVALITETSSÄKRING AV PRODUKTION

1. KvaUtetssäkring av produlction är det förfarande genom vilket en tiUverkare som uppfyUer skyldighetema i punkt 2 säkerstäUer och försäkrar att produktema överensstämmer med typen, enligt beskrivning i EG-typintyget, och att de uppfyUer tUlämpUga krav i direktivel. TiUverkaren skaU anbringa de märken som anges i artikel 11.1 på varje produkt, samt upprätta en skriftUg försälcran om överensstämmelse med typ.

2. TUlverkaren skaU tiUämpa ett godkänt kvaUtetssystem för tiUverkning, kontroU av färdiga produkter och provning enUgt beskrivningen i punkt 3 oeh skaU vara underkastad den i punkt 4 angivna övervakningen.

3. Kvalitetssystem

3.1. Tillverkaren skaU hos ett anmält organ, som han själv har valt, ansöka om att fä sitt kvalitetssystem för berörda produkter bedömt.

Ansökan skaU innehåUa:

— aUa upplysningar av betydelse för den planerade produktkategorin,

— dokumentation av kvaUtetssystemet,

— i förekommande faU, den tekniska dokumentationen för den godkända typen, och en kopia av EG-typintyget.

3.2. KvaUtelssystemet skaU säkerstäUa att produktema överensstämmer [med typen enUgt beskrivningen i EG-typintyget och] med de tiUämpUga kraven i direktivet.

Alla de faktorer, krav och bestämmelser som tUlverkaren har tagit hänsyn tiU skall dokumenteras pä ett systematiskt och överskådligt sätt i form av skriftUga riktlinjer, mtiner och anvisningar. Denna dokumentation av kvaUtetssystemet skall möjUggöra en enhetlig toUcning av kvalitetssystemets program, planer, manualer och dokument.

Dokumentationen skaU framför aUt innehåUa en fijUgod beskrivning av

— uppsatta kvalitetsmål samt ledningens organisatoriska stmktur, ansvar och befogenheter när det gäller produklkvaUtet,

— de teknUcer, processer och systematiska förfaranden som skall användas vid tiUverkning, kvaUtetskontroU och kvaUtetssäkring,

— de undersökningar och provningar som skall ulföras före, under och efter tiUverkningen och hur ofta dessa skaU utföras,

— kvalitetsdokumenten, såsom granskningsrapporteroch provningsresultat, kaUbrerings-resultat, redogörelser för berörd [wrsonals kvaUfdcationer, etc,

— hur övervakning sker av att åsyftad produklkvaUtet uppnås och att kvaUletssystemel fungerar effektivt.

3.3 Det anmälda organet skaU bedöma kvaUtetssystemet för att avgöra om kraven i punkt 3.2. är uppfyUda. Överensstämmelse med dessa krav skaU fömtsättas för kvaUtetssystem som följer tiUämpUg harmoniserad standard'.

Bland bedömarna skaU minst en ha erfarenhet av bedömning inom berörd produktteknologi. I bedömningsförfarandet skaU ingå besök i lUlverkarens lokaler.

Organet skaU meddela tUlverkaren sitt beslut. Meddelandet skaU innehåUa slutsatsema från undersökningen samt motiverat beslut om bedömningen.

Denna harmoniserade standard kommer an bli EN 29 002, kompletterad, om så krävs, med hänsyn till särskilda egenskaper hos de produkter som tillämpningen gäller.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

3.4 TiUverkaren skaU åta sig att fuUgöra de skyldigheter som är förenade med det godkända kvaUtetssystemet och att vidmakthåUa det sä att det förblir ändamålsenUgt och effektivt.

TiUverkaren eUer den som representerar honom skaU underrätta det anmälda organ som har godkänt kvaUtetssystemet om aUa ändringar som planeras i systemet.

Det anmälda organet skaU ta stäUning lUl ändringsförslag samt avgöra om systemet med sådana ändringar fortfarande uppfyUer kraven i punkt 3.2 eUer om en ny bedömning är nödvändig.

Organet skaU meddela tUlverkaren sitt beslut. Meddelandet skaU innehåUa slutsatsema från undersökningen samt motiverat beslut om bedömningen.

4. ÖTervakning pk ett anmält organs ansvar

4.1. Syftet med övervakningen är att försäkra sig om att liUverkaren på räu sän ftillgör de skyldigheter som är förenade med det godkända kvaUtetssystemet.

4.2. TiUverkaren skaU för kontroU ge det anmälda organet tiUträde tiU lokaler för tiUverkning, kontroU, provning och lagring och skaU vidare tillhandahålla aU nödvändig information, särskUt i fråga om

— dokumentation över kvaUtetssystemet,

— kvaUtetsdokumenten, såsom granskningsrapporter och provningsresultat, kaUbre-ringsresultat, redogörelser för berörd personals kvaUfikationer, etc.

4.3. Det anmälda organet skaU genomföra revisioner med lämpUga mellanmm för att försäkra sig om att liUverkaren vidmakthåUer och tUlämpar kvaUtetssystemet. TiUverkaren skaU erhåUa revisionsberättelser.

4.4. Det anmälda organet kan dessutom besöka tUlverkaren utan förvaming. I samband med sådana besök kan del anmälda organet, om så krävs, ulföra eller låta ulföra provningar för att kontroUera an kvalitetssystemet fungerar på riktigt sätt. Det anmälda organet skaU ge tUlverkaren en besöksrapport och, om en provning har ulförts, en provningsrapport.

5. Tillverkaren skall under minst 10 år efter det att tiUverkningen av en produkt har upphört kunna förete följande för de nationeUa myndigheterna:

— Sådan dokumentation som avses i punlct 3.1, andra sfnccksatsen.

— Ändringar som avses i punkt 3.4, andra stycket,

— Sådana beslut och rapporter från det anmälda organet som avses i punkt 3.4 sista stycket samt i punktema 4.3 och 4.4.

6. Varje anmält organ som avses i artikel 10.1 skall se till aU anilra anmälda organ enligt den artiiceUi har tiUgång tiU upplysningar av betydelse om utfärdade och återkaUade godkännanden av kvaUtetssystem.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

46 BILAGA 4 FULLSTÄNDIG KVALITETSSÄKRING

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

1. FuUständig kvaUtetssäkring är det förfarande genom vilket en tiUverkare, som uppfyUer skyldighetema i punkt 2, säkerstäUer och försäkrar att produktema överensstämmer med tiUämpUga krav i direktivet. TiUverkaren skaU anbringa de märken som anges i artikel 11.1 på varje produkt, samt upprätta en skriftUg försäkran om överensstämmelse.

2. TiUverkaren skaU använda ett godkänt kvaUtetssystem för konstmktion, tUlverkning, kontroU av färdiga produkter och provning enUgt beskrivningen i punkt 3 och skaU vara underkastad den i punkt 4 beskrivna övervakningen.

3. Kvalitetssystem

3.1. TiUverkaren skaU hos ett anmält organ ansöka om att få sitt kvaUtetssystem bedömt. Ansökan skaU innehåUa

— aUa upplysningar av betydelse om de planerade produktema,

— dokumentation av kvaUtetssystemet.

3.2. KvaUtetssystemet skaU säkerställa att produktema överensstämmer med tiUämpUga krav i direktivet.

AUa de faktorer, krav och bestämmelser som tiUverkaren har tagit hänsyn tiU skall dokumenteras på ell systematiskt och ÖverskådUgt sätt i form av skriftliga riktlinjer, mtiner och anvisningar. Denna dokumentation av kvalitetssystemet skall säkerställa att riktlinjema och mtinerna för kvaUtet, såsom program, planer, manualer och dokument tolkas enhetUgt.

Dokumentationen skaU framför aUt innehålla en fuUgod beskrivning av

— uppsatta kvaUtetsmål och ledningens organisatoriska stmktur, ansvar och befogenheter när det gäUer konstmktions- och produktkvaUtet,

— tekniska specifikationer, inklusive harmoniserade standarder och tekniska bestammelser liksom relevanta provningsspecifikationcr som kommer att tiUämpas och, i de faU standarder som anges i artikel 6.1 inte kommer att tiUämpas liU fullo, de åtgärder som kommer att vidtas för att säkerstäUa att de för produktema väsentliga kraven i direktivet kommer au uppfyUas,

— de tekniker, processer och systematiska förfaranden för konstmktionskontroU och konstruktionsverifikation som kommer att användas vid konstmktionen av produkter inom den berörda produkUcalegorin,

— de motsvarande tekniker, processer och systematiska förfaranden för tUlverkning, kvaUtetskontroU och kvaUtetssäkring som därvid kommer att användas,

— de undersökningar och provningar som skaU utföras före, under och efter tiUverkningen, hur ofta de skaU utföras, samt resultaten av provningar som utförts före tiUverkning där så är lämpUgt,

— de sätt varigenom det säkerstäUs att resursema för provning och undersökning motsvarar de tiUämpUga kraven för att genomföra de provningar som är nödvändiga,

— kvaliietsdokumenten, såsom granskningsrapporteroch provningsresultat, kaUbrerings-resulul, redogörelser för berörd personals kvaUfikationer, etc,

— hur övervakning ska ske av att åsyftad konstmktions-och produktkvaUtet uppnås och av att kvaUtetssystemet fungerar effektivt.

3.3. Det anmälda organet skaU bedöma kvaUtetssystemet för att avgöra om kraven i punkt 3.2. är uppfyllda. Överensstämmelse med dessa krav skaU fömtsättas för kvalitetssystem som följer lUlämpUg harmoniserad standard'.

Denna harmoniserade standard skall vara EN 29001, som om det är nödvändigt är kompletterad for att u hänsyn lill den specifika karaktären hos de produkter for vilka den tillämpas.

47

Del anmälda organet skaU särskUt bedöma om kvaUtetskontrollsystemet säkerstäUer produktemas överensstämmelse med kraven i direktivet mot bakgmnd av den relevanta dokumentation, som tiUhandahåUs enUgt punkt 3.1 och 3.2, inklusive, när det är relevant, provningsresultat som tUlverkaren tillhandahåUer.

Bland bedömama slcaU minst en ha erfarenhet av bedömning inom berörd produktteknologi. I bedömningsförfarandet skaU det ingå besök i lUlverkarens lokaler.

Organet skaU meddda tiUverkaren sitt beslut. Meddelandet skaU innehåUa slutsatsema frän undersökningen och motiverat beslut om bedömningen.

3.4. TiUverkaren skaU åta sig att fuUgöra de skyldigheter som är förenade med det godkända kvaUtetssystemet och att vidmakthåUa det så att det förblir ändamålsenUgt och effektivt.

TiUverkaren eUer den som representerar honom skaU underrätta det anmälda organ som har godkänt kvaUtetssystemet om aUa ändringar som planeras i systemet.

Det anmälda organet skall ta stäUning tUl ändringsförslag samt avgöra om systemet med sådana ändringar fortfarande uppfyUer kraven i punkt 3.2 eUer om en ny bedömning är nödvändig.

Organet skaU meddela tUlverkaren siu beslut. Meddelandet skaU innehåUa slutsatsema från undersökningen samt motiverat beslut om bedömningen.

4. EG-övervakning pl ett anmält organs ansvar

4.1. Syftet med övervakningen är aU säkerställa att tiUverkaren på rätt sätt fuUgör de skyldigheter som ät förenade med del godkända kvaUtetssystemet.

4.2. TUlverkaren skaU for kontroU ge det anmälda organet tUlträde tUl lokaler för konstruktion, tiUverkning, kontroll, provning och lagring och skall vidare tillhandahålla aU nödvändig information, särskilt i fråga om

— dokumentationen av kvaUtetsssystemet,

— de dokument som fömtsätts i kvalitetssystemets konstmklionsdel, såsom resultat från analyser, beräluiingar, provningar etc,

— de dokument som fömtsätts i kvalitetssystemets tiUverkningsdel, såsom granskningsrapporter och provningsresultat, kalibreringsresultat, redogörelser för berörd personals kvaUfikationer, etc,

4.3. Det anmälda organet skaU genomföra revisioner med lämpUga meUanmm för att försäkra sig om att liUverkaren vidmakthåller och tiUämpar kvalitetssystemet. TUlverkaren skaU crhåUa revisionsberättelser.

4.4. Det anmälda organet kan dessutom besöka tiUverkaren utan förvaming. I samband med sådana besök kan det anmälda organet, om så krävs, utföra eUer låta ulföra provningar för att kontroUera att kvaUtetssystemet fungerar på riktigt sätt. Det anmälda organet skaU ge tiUverkaren en besöksrapport och, om provning har utförts, en provningsrapport.

5. TUlverkaren skaU för en tid om minst 10 år efter del att tUlverkningen av en produkt har upphört för de nationeUa myndighetema kunna förete följande:

— Sådan dokumentation som avses i punkt 3.1, andra styckel, andra strecksatsen.

— Ändringar som avses i punkt 3.4, andra stycket.

— Sådana beslut och rapporter från det anmälda organet som avses i punkt 3.4 sista stycket samt i punktema 4.3 och 4.4.

6. Varje anmält organ som avses i artikel 10.1 skaU se tiU att andra anmälda organ enligi den artilceUi har tUlgång liU upplysningar av betydelse om utfärdade och återkallade godkännanden av kvaUtetssystem, inklusive uppgifter om vilka produkter del gäller.

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

48

BILAGA 5

MINIMIKRAV SOM SKALL UPPFYLLAS NÄR MEDLEMSSTATER UTSER ANMÄLDA ORGAN ENLIGT ARTIKEL 10.1

Det anmälda organet, dess chef och personal som skall utföra de uppgifter som anförtrotts åt det anmälda organet, lar inte vara konstruktör, tiUverkare, leverantör, instaUatör av terminalutmstning, nätoperatör eUer tjänsteproducent, och inte heller representant för någon sådan part. De fär varken delta direkt i konstmktion, tiUverkning, marknadsföring eUer underhåU av terminalutmstning eUer representera parter engagerade i dessa aktiviteter. Detta utesluter inte att tekniska upplysningar kan utväxlas meUan tUlverkaren och del anmälda organet.

Det anmälda organet och dess personal skaU utföra de uppgifter, som anförtrotts åt del anmälda organet, med största möjUga fackmässiga integritet och telcniska kompetens, samt måste Vara fria från aU påtryckning och påverkan, särskilt av ekonomisk art, som kan inverka på deras beslut eller resultatet av kontroUen, speciellt från personer eller gmpper av personer som har intressen i dessa resultat.

Det anmälda organet skaU ha den personal och de hjälpmedel som behövs för att korrekt ulföra administrativt oeh tekniskt artiete som sammanhänger med de uppgifter som det anförtrotts.

Personal som är ansvarig för kontroU mäste ha

— gnindlig teknisk och yrkesmässig utbildning,

— tiUfredsstäUande kunskap om kraven för de provningar eUer kontroUer som utförs, samt tillräcklig erfarenhet av sådana provningar eller konfroller,

— fömiåga att upprätta de inlyg, protokoll och rapporter som krävs för att styrka kontrollemas resultat.

Kontrollpersonalens opartiskhet mäste garanteras. Personalens lön får inte vara beroende av antalet utförda provningar eUer kontroUer, inte heUer av resultatet av sådana kontroller.

Det anmälda organet måste teckna en ansvarsförsäkring, såvida inle staten i enlighet med nationell lag övertar della ansvar, eller medlemsstaten själv är direkt ansvarig.

Del anmälda organels personal är bunden av lyslnadsplikl som omfattar allt vad den får veta niir den utför sina uppgifter enligt detla direktiv eUer enhgt någon föreskrift i nationell lagstiftning som meddelats vid genomförandet av direktivet (utom gentemot de behöriga administrativa myndighetema i den stat i vilken verksamheten bedrivs).

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

49 Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

BILAGA 6

MÄRKNING FOR TERMINALUTRUSTNING ENLIGT ARTIKEL 11.1

symbol symbol symbol

Det anmälda organets symbol.

BILAGA 7 MÄRKNING FÖR UTRUSTNING ENLIGT ARTIKEL 11.4

symbol

50

Prop. 1992/93:72 Bilaga 4

BILAGA s

MALL FÖR FÖRKLARING ENLIGT ARTIKEL 2.1

TiUverkaren/leverantören'

förklarar att

inte är avsedd att anslutas tiU ett allmänt tUlgängUgt telenät.

Anslutning av sådan utmstning tiU ett aUmänt tiUgängUgt telenät i gemenskapens medlemsstater strider mot den nationeUa lagstiftning som genomför direktiv 91/263/EEG om tiUnärmning av medlemsslaiemas lagstiftning om teleterminalutrustning och ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse.

ORT, DATUM OCH NAMNTECKNING

' Namn och adress.

' Identifiering av utmstningen.

51 Innehållsförteckning Prop. 1992/93:72

Proposition...................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................... ....... 1

Propositionens lagförslag.................................... 2

1 Förslag till Lag om teleterminalutrustning.......... ....... 2

2 Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) 4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992 5

1 Inledning................................................... 5

2 Bakgrund - teleterminalutrustning................... ....... 6

2.1 Nuvarande ordning.................................. 6

2.2 EES-avtalet.......................................... ....... 7

3 Allmän motivering........................................ ...... 10

3.1 En lag om teleterminalutrustning införs....... 10

3.2 Ändring i sjölagen................................... 14

4 Upprättade lagförslag................................... 15

5 Lagrådets hörande....................................... 15

6 Specialmotivering........................................ 16

6.1 Förslaget till lag om teleterminalutrustning.. ..... 16

6.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.I)... 17

7 Hemställan................................................. ..... 17

8 Beslut....................................................... 17

Bilaga 1 Utredningens sammanfattning av betänkandet (SOU

1992:70) Telelag.................................... 18

Bilaga 2 Utredningens lagförslag i aktuella delar...... 25

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över

betänkandet (SOU 1992:70) Telelag........... ...... 33

Bilaga 4 Rådets direktiv av den 29 april 1991 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om teleterminalutrustning och ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstäm melse (91/263/EEG) (EGT nr L 128, 23.51991, s. 1).... 34

gotab 42195, Stockholm 1992