Principer för dyrortsgrupperingen

_V)N©

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

-*. A

D

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 1 : 7 CIVILDEPARTEMENTET

PRINCIPER FÖR DYRORTSGRUPPERINGEN 1950 ÅRS DYRORTSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 19 5 1

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

förteckning

1. Statligt stöt å t svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. F i . 2. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. F ö . 3. Förhållande, mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningei av medicine studerande m. fl. Kihlström. 123 3. E . 5. Förslag till naturskyddslag m.m. Haeggström. 212 s. Jo. 6. Näringsliveti lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer fir dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C.

Anm. Om ärskild tryckort ej angives. ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till tet departement, under vilket utredningen avgivits. t « E . = ecklesiastikdepartementet, Jo. - jordbruksdepartenrentet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:7 CIVILDEPARTEMENTET

PRINCIPER FÖR DYRORTSGRUPPERINGEN 1950 ÅRS DYRORTSSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 19 5 1

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI A.-B. STOCKHOLM 1951 510051

INNEHÅLL

Skrivelse till departementschefen

5 Kap. 1. INLEDNING Nuvarande grupperingar s. 7. Utvecklingen under senare år s. 9. Direktiven s. 10. Utredningsuppdraget s. 12.

7 Kap. 2. PRINCIPIELLA GRUNDER FÖR EN DYRORTSGRUPPERING Allmänna synpunkter s. 12. Metoder för prisstatistiska jämförelser s. 16. Allmänna slutsatser s. 22.

12 Kap. 3. 1946 ÅRS UNDERSÖKNING — METODIK OCH RESULTAT. PRISUTVECKLINGEN EFTER ÅR 1946 Budget s. 23. Livsmedel s. 24. Bostad, s. 33. Bränsle och lyse s. 41. Kläder och skodon s. 45. Skatter s. 47. Avståndstillägg s. 49. övriga utgifter s. 54.

23 Kap. 4. DEN PRAKTISKA UTFORMNINGEN AV EN NY DYRORTSUNDERSÖKNING 55 Budgetval s. 55. Livsmedel s. 60. Bostad s. 66. Bränsle och lyse s. 78. Kläder och skodon s. 79. Skatter s. 80. övriga utgifter s. 84. Resetillägg s. 86. Orternas inplacering. Spännvidd och antal grupper s. 92. Tidsschema s. 96. Kostnadskalkyl s. 97. Kap. 5. DYRORTSGRUPPERINGENS ANVÄNDNING FÖR ANDRA ÄNDAMÅL ÄN DEN STATLIGA LÖNESÄTTNINGEN Skattegrupperingen s. 98. Bostadskostnadsgrupperingen s. 100. Hyresgrupperingen s. 102. Den enskilda arbetsmarknaden s. 103.

98 Bilaga 1. Till de sakkunniga av Kungl. Maj:t överlämnade eller direkt inkomna framställningar i dyrortsfrågan 107 Bilaga 2. Antalet lägenheter på olika orter inom olika kvalitets- och storleksgrupper enligt 1945 års bostadsräkning samt hyresolikheterna mellan orterna (Stockholm = 100) 108 Bilaga 3. Den statliga dyrortsgrupperingens tillämpning i riksavtal .... 113

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Civildepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1950 tillkallade Herr Statsrådet den 2 maj generaldirektören K. J. Höjer, byråchefen E. A. G. von Hofsten samt filosofie licentiaten B. E. Metelius med uppdrag att utreda principerna för dyrortsgrupperingen. Åt Höjer uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Samtidigt förordnades tf. förste aktuarien K. G. Berglund att vara sekreterare åt de sakkunniga. För diskussion av möjligheterna att framskriva 1945 års hyressiffror hade vi den 18 augusti 1950 en överläggning med representanter för bostadsstyrelsen, hyresrådet och statistiska centralbyrån. I överläggningen deltog även kanslirådet O. G. Ekdahl, Socialdepartementet. Sedan utkast till kap. 1—4 successivt och med början den 1 november tillställts dyrortsnämndens ledamöter, hade vi den 14 december ett gemensamt sammanträde med nämnden, varvid de föreliggande utkasten diskuterades. Byråsekreteraren i socialstyrelsen Karl-Axel Nordfors har för vår räkning gjort en sammanställning beträffande den statliga dyrortsgrupperingens tillämpning i vissa riksavtal (bilaga 3). Sedan de sakkunniga, som antagit namnet 1950 års dyrortssakkunniga, nu slutfört sitt arbete, får vi härmed vördsamt överlämna vårt betänkande. Till de sakkunniga av Kungl. Maj:t överlämnade eller direkt inkomna framställningar i dyrortsfrågan återfinns i bilaga 1. Stockholm den 10 januari 1951.

Karl J. Höjer Erland v. Hofsten

Bengt /Gustaf

Metelius Berglund

KAPITEL

1 Inledning

Nuvarande grupperingar I vårt land finns för närvarande fyra statliga dyrortsindelningar. Dessa är: a. lönegrupperingen b. skattegrupperingen c. bostadskostnadsgrupperingen d. hyresgrupperingen Lönegrupperingen reglerar statstjänstemännens löner. I statens allmänna lönereglemente finns intagen en bestämmelse om att Kungl. Maj:t skall fördela landets kommuner och orter (stationeringsorter) i grupper efter levnadskostnadernas höjd på de enskilda orterna. Gruppernas antal h a r varierat avsevärt under den tid statstjänstemännens löner varit ortsgraderade. Vid 1947 års allmänna lönereglering minskades antalet grupper från nio till fem. Skattegrupperingen består likaledes av fem grupper. Kungörelsen om orternas placering i denna gruppering utfärdas av socialstyrelsen enligt bestämmelserna om ortsavdragen i kommunalskattelagen, till vilka bestämmelser lagen om statlig inkomstskatt i detta avseende hänvisar. Ortsavdragen varierar i princip efter levnadskostnaderna på de olika orterna. Sedan år 1948 sammanfaller löneoch skattegrupperingarna praktiskt taget helt. Endast i samband med ändringar i dyrortsplaceringen kan undantag förekomma. Av skattetekniska skäl

kan nämligen ändringar i skattegrupperingen endast träda i kraft från och med den 1 januari. I lönegrupperingen kan däremot placeringen ändras under löpande kalenderår. Frånsett denna temporära olikhet är de båda grupperingarna lika. I praktiken brukar man därför ofta behandla dem som en gruppering, benämnd (allmänna) dyrortsgrupperingen. Bostadskostnadsgrupperingen för folkpensionärer består likaledes av fem grupper. Bestämmelserna om denna gruppering finns i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering. Själva folkpensionen är icke dyrortsgraderad utan grupperingen berör endast de bostadstillägg, som kompletterar folkpensionerna. För pensionärer, som är bosatta i orter i grupp 1, skall hela bostads- och bränslekostnaden anses ingå i den allmänna ålders- respektive grund- och tilläggspensionen. Till pensionärer i orter i grupp 2—5 skall däremot efter inkomstprövning bostadstillägg utgå. Kungörelsen om bostadskostnadsgrupperingen utfärdas av socialstyrelsen. Eftersom bostadskostnadsgrupperingen endast berör bostadstilläggen, grundas den icke på samtliga levnadskostnader utan endast på bostads- och bränsleutgifterna. Hgresgrupperingen, som fastställes av Kungl. Maj:t, grundar sig på bestämmelserna om hyresavdrag för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder. Enligt

dessa bestämmelser skall grupperingen avse olikheterna i kostnader för bostad utan bränsle och lyse. En folkskollärare skall nämligen betala mindre — erhålla ett mindre löneavdrag — för sin tjänstebostad, om han är stationerad i en ort i hyresgrupp 1 än om han är placerad i någon ort i högre ortsgrupp. Antalet hyresgrupper skall vara lika stort som antalet dyrortsgrupper. Denna gruppering skall i framtiden tillämpas även beträffande prästernas tjänstebostäder. I det principbeslut rörande prästlönerna, som 1949 års riksdag fattade, fanns nämligen intagen en bestämmelse härom. Det bör här även erinras om att kallortstillägg och enslighetstillägg vid sidan av den egentliga lönegrupperingen bildar specialformer av ortsreglering av lönerna för vissa kategorier av statstjänstemän. Kallortstillägg utgår för närvarande till befattningshavare i vissa delar av Norrland och Dalarna. Det s. k. kallortsområdet, som i avseende på de inre delarna av landet sträcker sig ner till nordligaste Kopparbergs län, är indelat i sex zoner enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser. Inom en och samma zon utgår kallortstillägg med ett enhetligt belopp oberoende av befattningshavarnas löneställning 1 . 1 Tilläggen i de olika zonerna eller grupperna är för närvarande följande: Kallortstillägg Enslighetstillägg I 96 kr V 540 kr I 96 kr II 156 » VI 720 » II 156 »

III 240 »

III 216 »

IV 360 » IV 276 » För tjänsteman, som jämte kallortstilllägg även äger rätt till enslighetstillägg, skall kallortstillägget minskas med i regel halva beloppet. För jämförelse bör här erinras om att skillnaden mellan lönerna i ortsgrupp 1 och 5 i löneplan 1 är exempelvis följande: 924 kr i löneklass 12, 1188 kr i löneklass 18 och 1 632 kr i löneklass 24 och högre löneklasser.

8 Särskilda kallortstillägg förekom ursprungligen endast vid statens järnvägar — från år 1903 — men infördes efterhand vid samtliga kommunikationsverk (1920), den allmänna civilförvaltningens nyreglerade verk (1922), tullstaten (1923) m. fl. förvaltningsområden. Då kallortstillägget infördes, angavs dess direkta syfte vara att kompensera befattningshavarna i övre Norrland dels för de högre levnadskostnaderna därstädes och dels för de olägenheter, som följde av det hårda klimatet. Sedan en för hela landet enhetlig dyrortsgruppering genomförts och särskilda dyrortstillägg tillkommit såsom avlöningsförmån, ansågs emellertid levnadskostnadernas höjd ej längre böra inräknas. Den egentliga motiveringen blev i stället statens intresse av en tillfredsställande rekrytering till tjänsteställena i Norrland. 1945 års lönekommitté, som behandlade kallortstilläggen i sitt första betänkande (SOU 1946:48, s. 131-^133), framhöll under hänvisning till av 1928 och 1936 års lönekommittéer verkställda utredningar, att någon mera avsevärd skillnad i fråga om rekryteringsmöjligheterna ej längre kunde anses föreligga mellan kallortsområdet och riket i övrigt. Genom att hänsyn vid 1947 års dyrortsgruppering tagits till landsbygdens rese- och transportkostnader syntes enligt 1945 års lönekommitté kallortssystemet ha förlorat en del av sitt teoretiska underlag. Med hänsyn till att vissa av de faktorer, som ansetts motivera särskilda kallortstillägg, alltjämt gjorde sig gällande med oförminskad styrka, och då man vid de förda förhandlingarna på personalhåll fäst stort avseende vid att ifrågavarande, sedan länge utgående avlöningsförmån icke fråntoges befattningshavarna, förordade kommittén, att kallortstillägg fortfarande skulle utgå.

Enslighetstillägg utgår till lots- och fyrpersonal på orter, där vistelsen till följd av ortens särskilt ensliga belägenhet kan anses medföra avsevärda olägenheter. Bestämmelserna härom utfärdas av Kungl. Maj:t, som därvid fördelar ifrågakommande orter i fyra grupper 1 . De sakkunnigas uppdrag avser i första hand den allmänna dyrortsgrupperingen (löne- och skattegrupperingarn a ) . Framställningen kommer främst att avse lönegrupperingen. I ett avslutande kapitel ägnas viss uppmärksamhet åt skattegrupperingen samt åt bostadskostnads- och hyresgrupperingarna liksom åt grupperingens betydelse för den enskilda arbetsmarknaden. Kallortstillägg och enslighetstillägg har vi däremot ansett falla utanför vårt uppdrag.

Utvecklingen under senare år 1943 års dyrortskommitté, som avgav sitt betänkande i maj 1945 (SOU 1945: 32), redogjorde för dyrortsgrupperingens tillkomst och utveckling fram till denna tidpunkt. Här skall därför endast helt kort beröras vad som skett därefter. Över kommitténs betänkande infordrades utlåtanden från en rad statliga och kommunala organ samt från olika personalsammanslutningar. Dyrortsfrågan underställdes därefter 1945 års höstriksdag i proposition angående förlängning av den dåvarande skattegrupperingen. Därvid föreslogs även, att en särskild dyrortsnämnd skulle inrättas. Sedan riksdagen godkänt propositionen, i vilken Kungl. Maj:t i huvudsak förordade dyrortskommitténs förslag, erhöll socialstyrelsen i uppdrag att verkställa en allmän dyrortsundersökning. Denna påbörjades i maj 1946 1

Jfr not på föregående sida.

och utmynnade i det förslag till dyrortsgruppering, vilket socialstyrelsen avgav i juni 1947. I huvudsaklig överensstämmelse med detta förslag utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse om en provisorisk lönegruppering, vilken gällde under andra halvåret 1947. Sedan klagomål rörande en rad orters placering efter hörande av dyrortsnämnden avgjorts, fastställde Kungl. Maj:t den definitiva lönegrupperingen från den 1 januari 1948, varjämte socialstyrelsen utfärdade kungörelse om den därmed identiska skattegrupperingen. Den nya grupperingen torde ganska allmänt ha ansetts innebära en väsentlig förenkling i förhållande till tidigare gruppering. För stora delar av landet blev den nya indelningen mycket enhetlig. Såväl i Norrbottens län som på Öland tillhör samtliga orter en och samma dyrortsgrupp. Även i andra delar av landet är stora områden placerade i samma grupp. I vissa län (t. ex. Gotland, Örebro, Västmanland, Västernorrland) är praktiskt taget samtliga orter placerade i samma ortsgrupp; de enda undantagen utgöres av en eller ett par tätorter, som tillhör närmast högre ortsgrupp. Särskilt i södra Sverige är emellertid i stor utsträckning kommuner inom ett och samma större, likartade område placerade i olika grupper utan att några nämnvärda skillnader i levnadskostnader förefaller möjliga att påvisa. Detta har helt naturligt framkallat u n d r a n och missnöje i de orter, som tillhör lägre grupp än närbelägna orter. Under senare år har visserligen flera sådana ojämnheter rättats till efter klagomål, men många torde dock ännu kvarstå. Dessa ojämnheter berör huvudsakligen grupperna 1 och 2. Med den gränsdragning mellan grupperna, som fastställdes vid 1947 å r s dyrortsgruppering, 9

samlade sig ett stort antal orter just omkring gränsen mellan dessa båda grupper. Med en annan gränsdragning hade måhända ett enhetligare resultat erhållits. Valet av gruppgränser var emellertid i hög grad bundet. När dyrortsundersökningen fortskridit så långt, att gruppgränser kunde fastställas, hade nämligen riksdagen redan antagit de löneplaner, som 1945 års lönekommitté utarbetat efter förhandlingar med löntagarorganisationerna. Dessa löneplaner förutsatte, att antalet grupper skulle vara fem, att spännvidden mellan högsta och lägsta grupp skulle vara 16 % och att Stockholm skulle vara placerad i mitten av den högsta gruppen. Orsaken till att lönegrupperna fastställdes före dyrortsgrupperingen och därigenom kom att föregripa denna var, att en allmän lönereglering eljest icke hade kunnat genomföras den 1 juli 1947. Missnöjet med den nya dyrortsgrupperingen har ej endast yttrat sig i klagomål från enskilda orter utan även framträtt i den offentliga debatten. I riksdagen har sålunda varje år sedan år 1948 framlagts motioner i dyrortsfrågan. I dessa har yrkats att dyrortsgrupperingen borde revideras och i vissa fall även att den borde helt avskaffas. Som en speciell form av revision har därvid föreslagits, att lägsta ortsgruppen skulle avskaffas, varigenom samtliga orter i denna grupp skulle flyttas upp till grupp 2. Under år 1950 har vidare förste aktuarien Erik Soop ingivit en skrivelse i dyrortsfrågan till statsrådet och chefen för finansdepartementet. I denna skrivelse, som jämte socialstyrelsens utlåtande över framställningen överlämnats till de sakkunniga, framhålles, att en ny utredning av principerna och metoderna för dyrortsgrupperingen borde företagas i syfte att införa en ny gruppering i samband 10

med ikraftträdandet av den nya kommunindelningen. Vid framtida grupperingar borde man enligt förslagsställaren som geografiska enheter välja län eller naturliga geografiska regioner och ej som hittills kommuner. Ur dessa regioner skulle dock vissa orter kunna utbrytas. I motioner till 1950 års riksdag har synpunkterna i denna skrivelse åberopats. Motionerna i dyrortsfrågan vid 1948 års riksdag avslogs av riksdagen. Vid 1949 års riksdag framhöll statsutskottet, att den förestående kommunindelningen säkerligen komme att eliminera flera av de nuvarande skiljaktigheterna mellan angränsande och strukturellt likartade kommuner. Det vore enligt utskottet icke lämpligt att föregripa resultatet av kommunindelningsreformen. Först när denna genomförts borde — om det då befunnes påkallat — frågan tagas upp till förnyad prövning. Riksdagen beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge tillkänna vad utskottet anfört. När motionerna till 1950 års riksdag behandlades av statsutskottet, hade statsrådet Lingman redan erhållit bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga, åt vilka skulle uppdragas att utreda principerna för dyrortsgrupperingen. Utskottet underströk därför endast vad i motionerna anförts rörande önskvärdheten av att en kommande utredning bedreves så snabbt, att dess resultat kunde beaktas vid den stundande kommunreformen. Motionerna föranledde ingen riksdagens åtgärd. Direktiven I det anförande till statsrådsprotokollet, som statsrådet Lingman gjorde i samband med att 1950 års dyrortssakkunniga tillkallades, diskuterades först tre olika alternativ att genomföra de förändringar i dyrortsindelningen, som

kommunindelningsreformen nödvändiggör. Det mest naturliga hade enligt statsrådet varit att verkställa en allmän omgruppering av orterna från den 1 januari 1952, då kommunindelningsreformen träder i kraft. Detta program måste emellertid avvisas av tidsskäl. Administrativa skäl talade dessutom mot att låta de gamla kommunala organen ansvara för en dyrortsundersökning, som skulle avse de nybildade kommunerna. Beräkningen av skattesatserna för de nya kommunerna skulle också vålla svårigheter. Som ett andra alternativ övervägdes att grunda omgrupperingen på uppgifterna från 1947 års dyrortsgruppering. Detta skulle innebära, att man vägde samman dyrortstalen för de kommuner, som kommer att sammanföras till en storkommun, till ett genomsnittstal. Detta skulle sedan bestämma den nybildade kommunens dyrortsplacering. En dylik allmän omgruppering borde emellertid enligt statsrådets mening icke ens provisoriskt genomföras på basis av ett föråldrat prismaterial. Den enda praktiskt och teoretiskt försvarbara lösningen i den föreliggande situationen vore därför enligt statsrådet att verkställa en allmän omgruppering först efter en ny dyrortsundersökning, vars resultat icke kunde föreligga förrän efter det kommunindelningen trätt i kraft. Till dess skulle de hittillsvarande kommungränserna gälla i dyrortshänseende. Det framhölls som uppenbarligen angeläget, att ett sådant provisorium, med hänsyn till de olägenheter, bland annat i källskattehänseende, som vore förbundna därmed, icke finge ges längre giltighetstid än vad som oundgängligen vore nödvändigt. Som underlag för den kommande dyrortsundersökningen borde en principut-

redning i dyrortsfrågan verkställas. Statsrådet angav därefter bl. a. följande riktlinjer för utredningen: »Vid denna utredning böra till prövning upptagas senast tillämpade grunder för dyrortsgrupperingen mot bakgrunden av de speciella problem som genom k o m m u n i n delningsreformen aktualiseras. Utredningen bör undersöka, i vad m å n det är möjligt att — med tillgodoseende av rimliga anspråk på tillförlitlighet i dyrortsgrupperingen — genom ett mera generaliserat förfarande vid dyrortsindelningen tillskapa större, enhetliga dyrortsområden. Å andra sidan bör utredningen också pröva, i vad mån nybildandet av storkommuner kan medföra befogade k r a v på uppdelning av en kommun i flera dyrorter, i syfte att åvägabringa b ä t t r e överensstämmelse med andra orter. På utredningen bör ankomma att utarbeta förslag till grunder för den kommande dyrortsundersökningen. Utredningen bör undersöka, huruvida nu tillgängliga uppgifter rörande konsumtionsvanorna äro tillräckliga för utarbetande av en hushållsbudget, som kan läggas till grund för de nya dyrortsjämförelserna. Vad beträffar de i dyrortsjämförelsen ingående posterna torde särskild u p p m ä r k s a m h e t få ägnas bostadsposten, skatterna och avståndstilläggen. Utredningen bör överväga, i vad m å n kostnader för resor till och från arbetet böra beaktas. Utredningens förslag till riktlinjer för den kommande dyrortsundersökningen bör innefatta ett tidsschema för denna undersökning och den på grundval därav företagna allmänna omgrupperingen av dyrorleTllä, så all den erforderliga provisoriska förlängningen av gällande skattegruppering kan b e s t ä m m a s . Därvid torde frågan om den framtida periodiciteten i ortsgrupperingen kunna k o m m a under övervägande. Även om ett underlag för bedömning av spännvidden i dyrortssystemet erhålles först genom den k o m m a n d e dyrortsundersökningen, synes detta icke böra utgöra hinder för utredningen att till övervägande upptaga frågan om sambandet mellan spännvidden och antalet ortsgrupper i dyrortssystemet. Det synes mig slutligen lämpligt, att utredningen vid sitt bedömande av h i t h ö r a n -

de frågor även beaktar den lönespänning, som föreligger mellan olika orter på den privata arbetsmarknaden. Utredningen bör bedrivas med sådan skyndsamhet att dess resultat k u n n a framläggas för 1951 års riksdag i samband med att frågan om förlängning av giltighetstiden för gällande skattegruppering förelägges riksdagen.»

Utredningsuppdraget Den principutredning i dyrortsfrågan, som anförtrotts de sakkunniga, bör

enligt direktiven utmynna i förslag till riktlinjer för en kommande dyrortsundersökning. De sakkunniga b ö r även föreslå ett tidsschema för denna undersökning och för den därav föranledd! allmänna omgrupperingen av o r t e r m . I överensstämmelse härmed h a r vi funnit oss icke böra till prövning upptagi de förslag angående lämpliga former för dyrortsgrupperingens avskaffande, som framförts till oss bl. a. från Halmstads statstjänstemäns samarbetskon.mitté.

KAPITEL

2 Principiella grunder för en dyrortsgruppering Allmänna synpunkter Diskussionen om dyrortsgrupperingen i stort liksom om enskilda orters placering i denna gruppering präglas ofta av oklarhet om innebörden av att den ena orten anses dyrare än den andra, alltså om innebörden av begreppet dyrhet i detta sammanhang. Många gånger torde i själva verket meningsskiljaktigheterna bottna i olika uppfattningar om denna innebörd. Målet för dyrortsgrupperingen i avseende på statstjänstemännens löner —• och denna gruppering har varit och är otvivelaktigt den betydelsefullaste — är en interlokal utjämning av reallönerna. Vid 1947 års gruppering togs Stockholm som utgångspunkt och målet var således att bestämma nominallönerna i andra orter så, att en utjämning av reallönerna uppnåddes. Man fördelade därför alla andra orter i grupper efter deras dyrhet i förhållande till Stockholm 12

samt upprättade en löneplan med viss lön för varje sådan grupp, varvid lönerna i de skilda grupperna bestämdes i relation till utgångsortens lön och med hänsyn till skillnaderna i dyrhet mellan de olika orterna. Det är icke nödvändigt att spännvidden i en sådan löneplan göres lika med den spännvidd som i avseende på dyrheten framkommer i ortsgrupperingen. Göres spännvidden mindre i löneplanen än i ortsgrupperingen och tages den dyraste orten till utgångspunkt, blir löneutjämningen mer än 100 %, dvs. reallönen blir högre i billigare orter än i dyrare. Göres spännvidden större i löneplanen än i ortsgrupperingen, kommer med samma utgångspunkt reallönerna att ligga lägre i billigare än i dyrare orter. I nu gällande löneplan är utjämningen i princip 100 %. Vad som h ä r bör avses med reallön h a r utvecklats närmare av 1936 års lö-

nekommitté (SOU 1937:32, s. 24). 1943 års dyrortskommitté gav sin anslutning till samma uppfattning (SOU 1945:32, s. 44). Enligt lönekommittén är det icke helt realistiskt att uppfatta »reallönen» såsom bestämd enbart genom kvoten mellan penninglönen och de i penningar mätbara levnadskostnaderna. För att »reallönen», fortsätter kommittén, skall kunna ges någon normerande innebörd, vilket sker när utjämning av reallönen uppställes som ett lönepolitiskt mål, måste man fatta begreppet i en vidare bemärkelse och det blir i och med detsamma svårbestämbart, delvis beroende av växlande subjektiva värderingar, och knappast statistiskt gripbart. Reallönen måste i princip inbegripa alla de reella fördelar, vari en viss lön kan omvandlas. Dessa är enligt kommittén beroende bl. a. av den miljö, i vilken lönen tillgodonjutes, samt av de levnadsvanor, som miljön mer eller mindre präglar, och inte endast av priserna. Med en sådan innebörd av begreppet reallön — och motsvarande innebörd av begreppen levnadsstandard och levnadskostnader — får uttryck såsom dyrortsgruppering, dyrortsundersökning, en orts dyrhet osv. en innebörd, som avviker från den som efter vanligt språkbruk ligger i dessa ord. Det är i själva verket icke fråga endast om prisolikbeter utan om ett försök att genom ortsgrupperingen få fram en lönebestämning, som utjämnar alla de skiljaktigheter i förmåner eller olägenheter av skilda slag, som för en tjänsteman kan följa av att han är placerad på en viss ort. Det kan icke nog kraftigt understrykas, att bestämmandet av en orts dyrhet på grundval av ett aldrig så fullständigt och riktigt prismaterial icke i och för sig kan leda fram till en ortsgruppering, som tillgodoser ett sådant mål. Det är i så fall nödvändigt att taga

hänsyn även till »alla dessa reella fördelar, som kunna vara förbundna med åtnjutandet av en lön på viss ort men som icke kunna prisstatistiskt behandlas, därför att de icke äro föremål för prisbildning» (lönekommittén, s. 26). Man måste vid ortsgrupperingen räkna icke endast med prisolikheter utan även med olikheter i avseende på faktorer, som överhuvudtaget inte kan mätas i priser och vilkas inflytande på orternas placering därför alltid måste bli en bedömningsfråga. Uttalanden av denna innebörd har gjorts av båda de förut nämnda kommittéerna men knappast blivit i tillräcklig grad beaktade. Det är emellertid icke endast de omätbara faktorerna, som med nödvändighet inför ett bedömningsmoment i ortsgrupperingen. Även om man begränsar uppgiften på så sätt att hänsyn skall tagas endast till prisolikheter, kan man icke undgå, att grupperingen till viss del måste ske efter en skälighetsprövning. Till belysning härav må följande framhållas. Till grund för en ortsgruppering efter dyrheten måste ligga en jämförelse mellan levnadskostnaderna på de olika orterna. Denna jämförelse har hittills principiellt avsett en och samma levnadsstandard (lika-standardprincipen). Även om häremot kan riktas vissa erinringar, särskilt med hänsyn till att det för individerna i vissa sammanhang kan talas om ett miljöbetingat tvång att anpassa sig efter den högre eller lägre levnadsstandard, som är den förhärskande på en ort, finner vi det riktigast att hålla fast vid lika-standardprincipen. Även med denna utgångspunkt kvarstår problem, som ej kan lösas efter objektiva grunder. Själva standardbegreppet kan få en preciserad innebörd endast om man ställer det i relation till en viss konsumtionssammansättning 13

(budget). Göres jämförelsen mellan orternas levnadskostnader på grundval av en viss budget, är det likväl ovisst, huruvida denna verkligen motsvarar lika standard. Det kan t. o. m. synas uppenbart, att motsatsen är fallet (t. ex. att klimatet i Norrland kräver större bränslemängd än i Skåne för att uppvärmningsstandarden skall vara dens a m m a ) . Justeringar med hänsyn till dylika omständigheter måste bli en bedömningsfråga. Om man bortser härifrån och antar, att en enhetlig budget representerar lika standard, står man inför frågan, vilken budget som skall väljas. Väljes en budget, som motsvarar vad befolkningen anses böra konsumera, en s. k. normativ budget, har fältet lämnats fritt för rena bedömningar. I Sverige har emellertid hittills så ej skett, utan man h a r principiellt lagt den faktiska konsumtionssammansättningen till grund för jämförelsen, och någonting annat bör ej heller i fortsättningen ifrågakomma. Den genomsnittliga konsumtionssammansättningen är emellertid växlande (en annan i städer än på landsbygd osv.). Om man gör dyrortsjämförelsen på grundval av en budget, som utgör ett medeltal mellan de olika orternas faktiska konsumtionssammansättning, betyder detta att man, såsom 1936 års lönekommitté uttryckte saken, »konventionellt bestämmer sig för ett värde, som icke har reell innebörd». Söker man fasthålla vid att jämförelsen skall göras med hänsyn till de faktiska levnadskostnader, som befolkningen har på respektive orter, måste jämförelsen mellan två orter bli dubbel, nämligen grundad på både den ena och den andra ortens budget. I praktiken erhålles därvid i regel olika resultat. En dylik dubbel jämförelse låter sig göra, om samtliga i båda budgetarna förekom14

mande varuslag är representerade på båda orterna. De resultat som erhålles är båda lika riktiga. Man får alltså två indextal som uttryck för förhållandet mellan den ena och den andra ortens levnadskostnader. Den slutliga bestämningen av detta förhållande måste göras genom bedömning av vad som med utgångspunkt från dessa båda indextal (och ev. andra faktorer) kan anses rimligt. Bland svårigheterna vid prisjämförelserna må nämnas det förhållandet, att en viss konsumtion är allmänt förekommande på vissa orter men helt saknas i andra. Vill och kan man nu för dessa senare orter införa vissa substitut för denna konsumtion, har man redan därmed infört ett moment av ren bedömning, avseende frågan, i vad mån det är rimligt att låta if rågakommande varor motsvara varandra. Saknas rimliga substitut är man tvungen att utesluta denna del av konsumtionen från den statistiskt grundade dyrortsjämförelsen. Som exempel kan nämnas spårvägsresor, vilka förekommer endast i större städer, där obestridligen utgifter för detta ändamål regelmässigt ingår i befolkningens levnadskostnader. Om man vid orternas placering skall taga någon hänsyn till dessa faktiska levnadskostnader — och detta bör man naturligtvis göra — kan det, trots att de är prisstatistiskt mätbara, icke ske annat än efter skälighetsprövning. Även om det i första hand kan synas, som om en viss konsumtion vore representerad på alla orter, förekommer i stor utsträckning betydande variationer i fråga om kvaliteter. På vissa orter är endast sämre kvaliteter representerade, och man står då i samma situation som i föregående stycke berörts; lika-standardprincipen kan icke på prisstatistisk väg upprätthållas.

Bent praktiskt möter även svårigheter, vilka endast kan bemästras genom att tillgripa skälighetsprövning. Prisinsamlingen är alltid behäftad med svagheter, vilka kräver korrektioner i detaljer, utan att man därvid kan grunda sig på exakta sifferuppgifter för respektive orter. Marknadspriser saknas sålunda ofta för sådan konsumtion, vilken huvudsakligen tillgodoses genom egen produktion (särskilt vissa livsmedel) eller genom direktköp från producenter ( g r a n n a r ) . Enär dessa kostnader eller priser är svåra att fastställa, är man nödsakad att för sådan konsumtion räkna med samma priser på ifrågakommande varor som på närliggande orter, där det finns marknad för dessa varor. Detta kan medföra ett systematiskt överskattande av livsmedelskostnader av detta slag på landsbygden. Vi är oavsett det anförda icke av den meningen, att prisstatistiska jämförelser skulle kunna undvaras eller att de bör tillmätas en undanskjuten plats vid en ortsgruppering. Vi finner tvärtom, att dylika jämförelser är av stort värde och bör vara utgångspunkten för grupperingen. Däremot vill vi hävda, att det är verklighetsfrämmande, om man vill bygga en diskussion om grupperingen på den uppfattningen, att det prisstatistiska materialet i och för sig lämnar en »riktig» uppfattning av läget, ger en »rättvis» gruppering och att påstådda felaktigheter beträffande en eller annan varas pris bör föranleda en annan placering än den man kommit fram till. En riktig eller rättvis gruppering i den meningen att en utjämning av reallönen erhålles, kan uppnås endast med hjälp av bedömningar eller skälighetsprövningar, såväl när det gäller utnyttjandet av det prisstatistiska materialet som när det gäller hänsynstagande till faktorer, vilka icke är statistiskt mätbara. Det

gäller sålunda vid utförandet av en ortsgruppering å ena sidan att bygga på en prisstatistisk jämförelse — men icke längre än materialet ger grund för detta — å andra sidan att göra en rimlig avvägning med hänsyn till faktorer, vilka icke kunnat beaktas vid sagda jämförelse. Att man sålunda i avsevärd grad saknar möjlighet att avgöra en orts placering genom statistiska beräkningar, synes ha vållat en viss oro, och en tendens har understundom kommit till synes att söka i de prisstatistiska jämförelserna pressa in hänsynstagande till faktorer, vilka överhuvudtaget icke är statistiskt mätbara. Ett sådant förfaringssätt innebär i själva verket endast att den bedömning efter skälighet, som i viss utsträckning är ofrånkomlig, döljes bakom en invecklad statistisk dräkt och leder till misstro mot de prisstatistiska jämförelserna överhuvudtaget. Det förhållandet att vissa faktorer icke kan prisstatistiskt mätas, innebär ej i och för sig att de är omätbara. Olikheter i klimatet kan otvetydigt påverka levnadskostnaderna och till en del på ett sätt som ej kommer till uttryck i priser. Däremot kan dylika olikheter mätas t. ex. genom jämförelser mellan orternas medeltemperatur e. d. Likafullt måste det sedan bli en ren bedömningsfråga, i vad mån dessa skillnader bör anses ge skillnader i levnadskostnader utöver dem som framkommit genom prisstatistiken. I andra fall kan man överhuvudtaget icke mäta de faktorer, som man likväl anser ger skillnader i levnadskostnader (t. ex. större eller mindre varuurval, olikheter i avseende på tillgång på förströelser, på möjligheter att lätt komma ut i naturen osv.). Det är sålunda uppenbart, att själva ortsgrupperingen vid den statliga löne-

en början förutsattes även, att de varor, som finns till salu på de båda orterna, är desamma. Under denna förutsättning är det enbart olikheter i priser, som bestämmer de båda orternas inbördes dyrhet. Om alla priser är lika, så är också orternas dyrhet densamma, även om konsumtionsvanorna skulle vara olika. Om exempelvis alla priser skulle vara 10 % högre på orten B än på orten A, så är orten B:s dyrhet 110, om dyrheten för A sättes = 100, och orten A:s dyrhet 91, om dyrheten för B sättes = 100. I praktiken är prisskillnaderna mellan två orter aldrig desamma för samtliga varuslag. Medan vissa varuslag kan vara väsentligt dyrare på orten B än på orten A, så kan prisskillnaden för andra varor vara obetydlig eller ingen. Det kan också samtidigt finnas varor, som är billigare på orten B än på orten A. Man kan nu ställa frågan, h u r mycket dyrare — eller billigare — det skulle ställa sig för en viss konsument, bosatt på orten A, att i stället vara bosatt på orten B. Om man därvid förutsätter, att A-konsumenten vid en bosättning på orten B skulle bibehålla sin konsumtion fullkomligt oförändrad (A-budgeten), så kan man tydligen genom en jämförelse mellan de hypotetiska levnadskostnaderna på orten B och de faktiska kostnaderna på orten A räkna ut Metoder för prisstatistiska jämförelser skillnaden i dyrhet mellan de båda Den i det föregående lämnade redoorterna. 1 görelsen för de principiella svårigheter, som uppkommer när det gäller att fastl Uttryckt i en enkel matematisk formel slå, vad som skall menas med en orts innebär denna jämförelse, att man räknar ut dyrhet, bör kompletteras med en redo~ PiflA görelse för metoderna att fastställa två ?B(A) " * PA*A orters relativa dyrhet. Därvid bortses där q, betecknar kvantiteterna av de skilda från eventuella skillnader i »omätbara varuslagen på orten A samt p och p beA H faktorer» (i miljö) mellan de båda or- tecknar varupriserna på de båda orterna. ter, A och B, som det följande resoneZ -tecknet innebär, att summering skett manget kommer att röra sig kring. Till över alla varuslagen.

sättningen måste inrymma en rad hänsynstaganden av samma art som är föremål för överväganden, när den enskilda arbetsmarknadens parter mötes till förhandlingar om kollektivavtal. Vid dessa förhandlingar tages visserligen numera den statliga grupperingen till utgångspunkt, men i åtskilliga fall nöjer man sig ej med att förhandla om vad som närmast motsvarar den statliga löneplanen, utan bestämmer lönerna på annat sätt, varvid skiftande metoder kommer till användning (speciella ortstilllägg för vissa platser, bestämmelser om minimi- och maximiförhöjning av lönerna m. m . ) . Man skulle kunna tänka sig att i viss överensstämmelse härmed vid bestämmandet av de statliga lönerna inskränka ortsgrupperingens roll såtillvida, att denna skulle grundas enbart på statistiskt mätbara prisskillnader och endast utgöra ett hjälpmedel vid den lönebestämning, som finge ske genom förhandlingar mellan statsmakterna och de anställda. Detta är en rent praktisk fråga, och vi har med hänsyn till arten av vårt uppdrag utgått ifrån att det i detta avseende gällande systemet skall i huvudsak bibehållas. Genom att det slutliga fastställandet av ortsgrupperingen och av löneplanerna sker samtidigt, kommer dock läget att i väsentlig grad bli ett annat än tidigare.

Besonemanget föres bäst, om man utgår från en enda konsument. I praktiken skall dyrhetsjämförelsen givetvis icke blott avse en konsument utan en hel grupp av konsumenter, eventuellt samtliga konsumenter. Härifrån bortses i det följande; den konsument, varom resonemanget rör sig, får representera hela den kategori, som dyrhetsjämförelsen skall hänföra sig till. Om A-konsumenten bosatte sig på orten B och erhölle en inkomst, som förhölle sig till hans tidigare inkomst som orten B:s sålunda uträknade dyrhet förhåller sig till orten A:s dyrhet, så skulle det tydligen vara möjligt för honom att köpa oförändrade kvantiteter av samma varor, som han tidigare köpte på orten A. Konsumenten har sålunda möjlighet att upprätthålla samma levnadsstandard på orten B som på orten A. I verkligheten kan han emellertid förutsättas icke komma att göra detta. Det faller sig nämligen naturligt för honom att minska sin konsumtion av varor, som är särskilt dyra på orten B jämfört med orten A, och att öka förbrukningen av varor, för vilka prisjämförelsen är förmånlig (efterfrågan säges vara elastisk). Denna förskjutning av förbrukningen innebär, att konsumenten, om han erhåller den nyss angivna inkomsten, på orten B kan upprätthålla en högre levnadsstandard än den ursprungliga (han kan inköpa oförändrade mängder av alla varor, vilket skulle innebära oförändrad levnadsstandard, men föredrar att lägga om sin konsumtion). En dyrhetsjämförelse mellan orterna A och B, som bygger på att A-konsumtionen bibehålles oförändrad, lämnar följaktligen ett något för högt resultat. I praktiken brukar man likväl, såväl när det gäller det slag av beräkningar, varom här är fråga, som när det gäller tidsjämförelser

— beräkning av levnadskostnadsindex — fasthålla vid den oförändrade konsumtionen som en utgångspunkt för jämförelsen. På goda grunder kan man utgå från att det fel, som därigenom uppkommer, är obetydligt, så länge de relativa priserna ar någorlunda lika på de orter (vid de tidpunkter) som jämföres, och de varor som finns i handeln är desamma. Utgångspunkten för jämförelsen har hittills varit orten A, och problemet har bestått i att mäta h u r mycket dyrare eller billigare det är att leva på orten B, jämfört med orten A. Man kan naturligtvis lika väl taga orten B som utgångspunkt och söka mäta orten A:s dyrhet i förhållande till orten B. Det blir då de på orten B konsumerade kvantiteterna, som kommer att bilda utgångspunkten för jämförelsen, och om man mäter orten A:s dyrhet genom att fastställa, vad B-budgeten kostar med de på orten A rådande priserna, så kommer man även nu att få ett något för högt resultat. 1 Det kan synas, som om man alltid borde erhålla samma resultat, i vilken riktning dyrhetsjämförelsen än göres, dvs. om man exempelvis finner, att orten B är dubbelt så dyr som orten A, så bör man också erhålla, att orten A är hälften så dyr som orten B. 2 Denna relation är emellertid i allmänhet icke uppfylld, om man begagnar de båda i det föregående angivna beräkningssätten, dvs. en beräkning, som bygger på en oförändrad A-budget, ger ett annat re1

Den använda formeln blir nu tydigen

P

A (B)

-

v

-c

PB4H

2 Med »samma resultat» menas sålunda, att en jämförelse i ena riktningen skall utgöra inverterade värdet av en jämförelse i den andra.

sultat än en beräkning, som bygger på en oförändrad B-budget. 1 Ofta antages att det finns ett och blott ett korrekt värde, som utvisar skillnaden i dyrhet mellan två orter, samt att man kommer närmast detta värde, om man begagnar något slag av genomsnitt mellan de värden, som erhålles enligt de båda beräkningssätten, eller gör jämförelsen på grundval av en budget, som är ett genomsnitt mellan A-budgeten och B-budgeten. Det sålunda erhållna resultatet skulle, åtminstone i stort sett, vara befriat från det fel, som — enligt vad som ovan angivits — uppkommer, om man som utgångspunkt för jämförelsen tager den oförändrade A-budgeten (eller B-budgeten). Den nyare indexteoretiska litteraturen har emellertid klart ådagalagt, att detta resonemang är felaktigt. 2 Det är icke riktigt att förutsätta, att det blott finns ett korrekt värde, som utvisar skillnaden i dyrhet mellan två orter (eller två tidpunkter), utan man bör räkna med två värden. Principiellt är 1

I formel uttryckt är relationen 1

dvs. 2

2 PB<U

2 Pl^B

PA^A

S

PA^B

i allmänhet icke uppfylld. — I fråga om tidsjämförelser innebär uppfyllandet av denna relation, att Laspeyres' och Paasches formler ger samma resultat. Beträffande villkoren för att detta skall inträffa, se Betänkande angående levnadskostnadsindex (SOU 1943:8, s. 137). 2 Det grundläggande teoretiska arbetet är Konixs, A. A., The problem of the true index of the cost of living (Econometrica 1939; artikeln ursprungligen publicerad på ryska år 1924). Bland övriga moderna forskare på området må nämnas R. G. D. Allen, Henry Schultz och Hans Staehle (artiklar i Econometrica, Economica, Review of economic studies m. fl.). 18

det resultat, som erhålles med utgångspunkt från den på orten A rådande levnadsstandarden och de där förefintliga konsumtionsvanorna, likaberättigat med det resultat, som erhålles, om man i stället utgår från orten B. Det ä r följaktligen nödvändigt att bestämma sig för, huruvida den jämförelse, som göres, skall avse orten B : s dyrhet i förhållande till orten A eller orten A : s dyrhet i förhållande till orten B. Det enda man säkert kan veta är, som ovan framhållits, att den korrekta jämförelsen från A till B måste ge ett värde, som är (något) mindre än den jämförelse, som bygger på A-budgeten, liksom att den korrekta jämförelsen från B till A ger ett m i n d r e resultat än det som bygger på B-budgeten. Korrektionens storlek kan emellertid icke bestämmas. En kalkyl, som bygger på en genomsnittsbudget för de båda orterna, kan ge ett värde, som är större än det värde, som erhålles, om man bygger på A-budgeten. Genom att begagna en genomsnittsbudget för A och B eller — vilket i praktiken kommer på ett ut — genom att begagna ett genomsnittsvärde för beräkningar på grundval av såväl A-budgeten som B-budgeten, kan man sålunda komma fram till ett värde, som ligger längre från det korrekta (men okända) värdet på B:s dyrhet i förhållande till A än om man byggt enbart på A-budgeten. Motsvarande resonemang kan också föras med utgångspunkt från orten B. Att det är nödvändigt att definitionsmässigt fixera utgångspunkten för jämförelsen framgår särskilt tydligt vid internationella jämförelser, där konsumtionssammansättningen i regel växlar betydligt mer än inom ett enskilt land. Antag exempelvis, att man vill göra en jämförelse mellan Stockholm och P a r i s . Det innebär då ingen orimlighet, om

man kommer till det resultatet, att det skulle innebära en fördyring såväl för den genomsnittliga stockholmaren att bosätta sig i Paris som för den genomsnittliga parisaren att bosätta sig i Stockholm. Därest den inbördes prisrelationen mellan olika varor är någorlunda lika på de orter, som jämföres, och avvikelserna mellan A-budgeten och B-budgeten till följd härav och med hänsyn till de övriga omständigheter, som bestämmer konsumtionsvanorna, är någorlunda obetydliga, spelar det i praktiken ingen större roll, huruvida jämförelsen sker från A till B eller från B till A. Resultatet blir då ungefär detsamma vare sig man utgår från A-budgeten eller B-budgeten, och man kan bortse från att i båda fallen en korrektion egentligen skulle göras för att budgeten förutsatts oförändrad. Det kan synas, som om olikheterna i priser och konsumtionsvanor mellan skilda orter i Sverige numera skulle vara så små, att man utan vidare skulle kunna utgå från att det är tämligen likgiltigt, vilken budget som får utgöra utgångspunkt för jämförelsen. Denna slutsats är otvivelaktigt riktig i fråga om flertalet varuslag. Man skall emellertid finna, att det i konsumtionen ingår rätt många varor, för vilka kvaliteten och varuurvalet växlar betydligt från den ena orten till den andra eller för vilka konsumtionen har en helt annan karaktär på skilda orter. I fråga om dylika varor är det såväl principiellt som praktiskt av stor betydelse, att det föregående resonemanget iakttages, dvs. att man skiljer mellan en jämförelse från A till B och en jämförelse från B till A. För att illustrera de svårigheter, som uppkommer, när man vill jämföra två orters dyrhet med avseende på sådana varor, för vilka konsum-

tionsmöjligheterna växlar på de båda orterna, torde det vara lämpligt med ett schematiskt exempel. Antag att en viss vara föreligger i ett stort antal kvaliteter på orten A, medan på orten B endast några få av dessa kvaliteter saluföres. På dessa de gemensamma kvaliteterna antages priset vara detsamma. A-konsumenten förutsattes inköpa av de kvaliteter, som endast finns på orten A. Vid en förflyttning till orten B tvingas han inskränka sin förbrukning till enbart de kvaliteter, som saluföres där. 1 Denna förändring måste anses innebära, att konsumenten vid oförändrad inkomst erhåller en lägre levnadsstandard — han kunde redan då han befann sig på orten A ha inskränkt sig till de varukvaliteter, som fanns på orten B, men föredrog att inköpa av de kvaliteter, som fanns enbart på orten A. Hans levnadsstandard på orten med det mindre varuurvalet kan följaktligen anses vara lägre än på orten med det rikligare varuurvalet, trots att priserna på de varor, som finns på båda orterna, är lika. 2 B-konsumenten kan, så länge han vistas på orten B, endast inköpa av de märken, som saluföres där. Vid förflyttning till orten A kan han bibehålla sin konsumtion fullkomligt oförändrad men har därjämte på grund av det större varuurvalet möjligheter till en mera varierad konsumtion. Dessa större möjligheter måste anses innebära en höjd levnadsstandard eller ett reellt förbilligande av konsumtionen. De angivna slutsatserna gäller, oberoende av huruvida det är de bästa el1 Det förutsattes, att konsumenten inte kan påverka varuurvalet på orten B. 2 Därvid bortses från att konsumenten kan känna sig mera tillfredsställd av att slippa ha så många valmöjligheter.

ler de sämsta kvaliteterna, som saknas på den ena orten. I praktiken förhåller det sig vanligen så, att ett stort varuurval på en ort innebär, att ett antal dyra varor av hög kvalitet finns i handeln vid sidan av de billigare varor av en mera enkel kvalitet, som finns att köpa på båda orterna. Den konsument, som när han är bosatt på orten med det rikhaltigare varuurvalet köper av de högsta kvaliteterna, kan emellertid uppleva det som ett förbilligande, om han förflyttas till en ort, där mer eller mindre lyxbetonade varor inte finns att tillgå. Han utsattes då inte längre för frestelsen att »köpa dyrt». På motsvarande sätt kan en konsument, som förflyttas från en ort med ett ringa varuurval till en ort, där även dyrare lyxvaror finns i handeln, uppleva förflyttningen som en fördyring. Medan han förut har tvingats att leva billigt, så har han nu större möjligheter att göra av med sina pengar och detta upplever han som en fördyring. Detta resonemang är emellertid icke tillåtet. Man får nämligen inte glömma bort, att förflyttningen till en ort med ett mindre varuurval visserligen kan innebära, att konsumenten gör av med mindre pengar, men samtidigt blir hans levnadsstandard lägre än förut. På motsvarande sätt kan den konsument, som förflyttas i motsatt riktning, visserligen anse sig behöva mera pengar än förut, men — om han erhåller dessa pengar — u p p n å r han med deras hjälp en högre levnadsstandard. Trots att sålunda en ort med blott sämre varukvaliteter och låga priser kan förefalla billigare än en ort, där även bättre kvaliteter och högre prislägen är representerade, och omvänt den senare orten dyrare än den förra, så får man icke därav förledas att anse orten med det

sämre varuurvalet och de lägre priserna för billigare än den andra orten. Hittills h a r förutsatts, att alla varor, som finns i handeln på orten med det mindre varuurvalet, också finns att köpa på den andra orten, där dessutom andra varor saluföres. Jämförelsen blir mera komplicerad, om man förutsätter, att endast en begränsad del av varorna (eventuellt inga alls) saluföres på båda orterna, medan på vardera orten därjämte saluföres ett antal varor eller varukvaliteter, som inte finns i handeln på den andra orten. Detta är en situation, som ofta inträffar i praktiken. Antag exempelvis att på den ena orten A, där levnadsstandarden är genomsnittligt hög, företrädesvis dyrare varor finns i handeln. En konsument från denna ort, som förflyttas till orten B, finner att åtskilliga varor inte finns att köpa. Detta måste, enligt vad som ovan framhållits, tolkas som en fördyring. Visserligen finns på orten B ett antal varor, som inte saluföres på orten A, men tillkomsten av dessa varor kan knappast tolkas som ett förbilligande för A-konsumenten. Med den relativt höga standard, som A-konsumenten fortfarande skall anses upprätthålla, intresserar honom icke dessa varor av låg kvalitet. Orten B måste därför för A-konsumenten komma att framstå såsom dyrare än orten A. Om man i stället utgår från den på orten B bosatta konsumenten, som lever på en jämförelsevis låg standard och köper de på orten representerade varorna av låg kvalitet, så finner denne konsument vid en förflyttning till orten A, att de varor, som han b r u k a r köpa, saknas i handeln. Detta måste tolkas som en fördyring. I stället finns visserligen varor av hög kvalitet, men dessa intresserar egentligen inte B-konsumenten och kan därför inte anses

som något förbilligande. För B-konsumenten måste därför orten A anses vara dyrare än orten B. Man kommer sålunda även h ä r fram till det skenbart motsägelsefyllda resultatet, att samtidigt som orten B är dyrare än orten A, så är orten A dyrare än orten B. Vid en jämförelse mellan två orter är det frestande att begränsa sig till att jämföra priserna på de varor, som finns i handeln på de båda orterna. Om dessa varor spelar en relativt ringa roll i förhållande till de varor eller varukvaliteter, som blott finns företrädda på endera orten, kan man begk ett fel, som i många fall kan bli avsevärt. I stället för att begränsa jämförelsen till gemensamma varor bör man därför söka företaga jämförelsen dels med utgångspunkt från den ena orten, dels med utgångspunkt från den andra. Det blir då nödvändigt att uppskatta betydelsen av att varor, som ingår i konsumtionen på den ena orten, inte finns i handeln på den andra. En sådan uppskattning innebär avsevärda svårigheter och måste med nödvändighet bli mycket schematisk. Det är emellertid bättre att klart redovisa dylika svårigheter för dyrhetsjämförelsen än att icke låtsas om dem och inskränka jämförelsen till sådana varor, som finns i handeln överallt. Vid de tidigare dyrortsundersökningarna bortsåg man delvis från de olikheter i kvalitet, som kunde föreligga i konsumtionen mellan skilda orter. Ännu i 1934 års undersökning efterfrågades sålunda bostadshyran för »efter ortens förhållanden medelgoda bostäder». Det är uppenbart, att en enligt dylika principer verkställd kalkyl inte kan ge ett rättvisande resultat. En ort med dåliga och till följd därav billiga bostäder kommer sålunda att bli betrak-

tad som billig till följd av bostädernas dåliga kvalitet. I den mån dyrortsundersökningarna på detta sätt icke h a r tagit hänsyn till förefintliga kvalitetsolikheter mellan olika orter, har de med rätta blivit kritiserade. Vid den senaste undersökningen sökte man att på alla punkter strängt upprätthålla kravet, att de prisnoterade varorna skulle avse samma kvaliteter på olika orter. Följden blev att man tvingades att begränsa jämförelsen till sådana varor, som fanns företrädda på alla orter. Bortsett från avståndstilläggen, som kommer att behandlas i ett annat sammanhang, togs icke någon hänsyn till att varuurvalet växlar betydligt från ort till ort. Enligt vad som framgått av det här ovan förda resonemanget, är det en illusion att föreställa sig, att dyrortsjämförelsen blir korrekt, om man blott tillser att jämförelsen hänför sig till identiska varor och varukvaliteter. Problemet kvarstår olöst. Det h ä r ovan förda principiella resonemanget har hänfört sig till blott två orter och har resulterat i att man vid en jämförelse dem emellan kan utgå från endera orten och att resultatet kan bli i rätt hög grad beroende på vilkendera ort, som väljes till utgångspunkt för jämförelsen. Vilkendera orten som bör väljas, kan icke bestämmas från statistiska utgångspunkter utan kan blott fastslås under hänsynstagande till vad som skall vara dyrortsundersökningens syfte. I praktiken rör man sig icke blott med två orter utan med alla Sveriges kommuner. Det blir därför givetvis helt otänkbart att göra en parvis jämförelse mellan alla dessa kommuner, särskilt om jämförelsen mellan varje par skall ske i båda riktningarna. Vad man vill åstadkomma är, att alla kommunerna 21

inpassas i ett visst system. Frågan är vad som egentligen skall vara utgångspunkten för detta system. För att klargöra detta kräves en kort historisk återblick. När dyrortsgraderade löner först infördes, var syftet härmed att kompensera löntagarna i Stockholm och andra »dyrorter» i detta ords ursprungliga och egentliga bemärkelse. Lönesystemet utformades så, att en grundlön fastställdes för »billigaste ortsgrupp» och utöver denna betalades särskilda ortstilllägg för dem som var bosatta i »dyrorterna». Större delen av landet tillhörde den lägsta ortsgruppen, i vilken blott grundlöner utbetalades. Utgångspunkten för dessa tidigare dyrortsjämföreiser utgjorde sålunda de billigaste orterna. I praktiken genomfördes jämförelsen dock icke konsekvent på det sättet. Den vid undersökningarna begagnade budgeten skulle åtminstone i princip hänföra sig till hela riket, och de för varje ort uträknade indextalen angav ortens dyrhet i förhållande till »riksmedeldyrheten». Under det senaste årtiondet har man kunnat lägga märke till att diskussionen i dyrortsfrågan förskjutits i ett hänseende, som är viktigt ur de här diskuterade synpunkterna. Frågan gäller icke längre, hur mycket dyrare Stockholm och andra »dyrorter» är i förhållande till den övriga delen av riket, utan problemet är att beräkna, h u r mycket billigare olika orter är i förhållande till Stockholm, som sålunda får utgöra utgångspunkten för jämförelsen. Denna förskjutning i betraktelsesättet h a r såtillvida föranlett en förändring i den senaste dyrortsgrupperingen (år 1947) som den skala, som orterna då inpassades i, angavs med Stockholm som utgångspunkt. Den begagnade budgeten avsåg dock ej enbart Stockholm utan

även andra städer o c h tätorter (landsbygden ingick däremot ej). Vid den kommande dyrortsundersökning, vars uppläggning diskuteras i detta betänkande, förefaller det naturligt att i första h a n d låta Stockholm utgöra utgångspunkten för jämförelsen. Man bör emellertid göra klart för sig, att en dylik undersökning icke svarar på frågan, hur mycket högre eller lägre levnadskostnaderna är i Stockholm jämfört med andra orter. Eftersom denna senare frågeställning också bör belysas, bör undersökningen genomföras på ett sådant sätt, att m a n alternativt begagnar en annan utgångspunkt för jämförelsen.

Allmänna slutsatser De mätbara skillnaderna i dyrhet mellan olika orter h a r enligt de efter hand utförda prisundersökningarna successivt starkt minskats. Ehuru förskjutningar i metoderna förekommit och minskar jämförbarheten mellan de olika undersökningarna, lider det intet tvivel om, att en avsevärd sammanpressning av spännvidden mellan de dyraste och de billigaste orterna h a r ägt rum. Beträffande denna utveckling må hänvisas till dyrortskommitténs betänkande 1 och socialstyrelsens redogörelse för 1946 års dyrortsundersökning. 2 Denna successiva utjämning av prisnivån på olika orter h a r betydelsefulla konsekvenser för den tekniska utformningen av den kommande dyrortsundersökningen. Den ökar den relativa betydelsen av felen i primärmaterialet, vilka, trots en förbättring i metodiken för prisgeografiska undersökningar, näppeligen kan väntas ha blivit reducerade i samma grad. Då sammanpressi SOU 1945: 32, bl. a. på s. 13 och s. 33. 2 Soc. Medd. årg. 1947, s. 800.

ningen endast i mindre grad gäller olikheterna i bostadskostnad, ökas den relativa betydelsen av alternativa beräkningsmetoder på denna punkt. Slutligen — och detta är måhända det viktigaste — måste man räkna med att de omätbara elementen i levnadsstandarden fått en relativt sett ökad betydelse för dyrortsjämförelsen. Såsom i föregående avdelning framhållits kan man icke räkna med att olikheterna i de faktiska konsumtionsmöjligheterna (tillgång på olika slag av varor osv.) undergått en motsvarande utjämning. Vad där anförts om osäkerheten i själva metoderna för prisjämförelsen måste därför ägnas uppmärksamhet. Av det anförda framgår, att den utveckling som försiggått skärpt betydelsen av att prisjämförelsen icke får vara helt avgörande för ortsgrupperingen, utan att denna bör kompletteras med andra kriterier, vilka skulle kunna tjäna till ledning vid grupperingen. 1943 års dyrortskommitté har redan infört de

s. k. avståndskostnaderna, vilket i praktiken innebär att man vid en orts placering efter skälighetsprövning tager hänsyn till avståndet till inköpscentra etc. Ett annat enkelt kriterium som med fördel borde kunna användas är, när det gäller städerna, deras folkmängd. En omständighet av stor betydelse för grupperingen är vidare ortens geografiska belägenhet. De nuvarande avståndstilläggen kan för övrigt, om man så vill, till stor del betraktas som ett hänsynstagande till de speciella levnadsförhållandena i Norrland. Ehuru skillnaderna mellan enskilda orter, belägna i en och samma del av landet, kan befinnas obetydliga eller endast med stor felmarginal kan fastställas, kan man — såsom i det följande visas — för vissa utgiftsposter konstatera en mera beaktansvärd skillnad mellan olika delar av landet. Målet för dyrortsundersökningen bör med hänsyn härtill åtminstone i viss utsträckning bli mera att göra en »dyrområdesindelning» än en dyrortsindelning.

KAPITEL

1946 års undersökning - metodik och resultat Prisutvecklingen efter år 1946 Budgeten 1943 års dyrortskommitté framhöll i sitt betänkande, att den budget (det viktsystem), som skall användas vid en dyrortsundersökning, bör vara enhetlig. I fråga om vissa besläktade födoämnen kunde man tänka sig, att en viss vara utbyttes mot en annan beroende

på konsumtionens geografiska olikheter, och i fråga om bränsle borde man räkna med olikheter efter landets indelning i skilda temperaturzoner. Man kunde vidare tänka sig att räkna med ett större kaloribehov i övre Norrland. I övrigt borde man räkna med samma kvantiteter av samma varuslag 23

för hela landet. Kommittén underförstod, att budgeten skulle vara fullständig; den avkortning av budgeten, som tillämpats vid tidigare dyrortsundersökningar och som med rätta blivit starkt kritiserad, kunde anses ha blivit avförd ur diskussionen genom det uttalande, som gjordes av 1936 års lönekommitté (SOU 1937: 32, s. 81). 1943 års dyrortskommitté uttalade vidare, att viktsystemet lämpligen kunde avse hushållsbudgeten för familjehushåll om man, hustru och ungefär två barn bosatta i städer och andra tätorter samt åtnjutande en inkomst motsvarande en tjänstemans i ungefär 11 :e löneklassen (enligt det lönereglemente, som gällde t. o. m. juni 1947). Till detta uttalande lämnades ingen närmare motivering. När 1946 års dyrortsundersökning sedermera skulle genomföras, innebar direktiven, att de h ä r ovan refererade anvisningarna från dyrortskommittén skulle följas. Några resultat från en aktuell konsumtionsundersökning förelåg då inte, och såsom grundval för dyrortsundersökningen valdes därför den budget, som begagnades vid beräkningen av levnadskostnadsindex i september 1946. Denna budget kunde anses i stort sett uppfylla de ovan angivna kraven. Ett viktigt undantag gjordes dock, nämligen beträffande bostadsposten. Enligt den nyss omnämnda budgeten skulle bostadsposten (utan bränsle och lyse) ha omfattat 593 kr eller 11,o % av budgetens totalsumma. Vid en jämförelse mellan denna bostadskostnad och de från 1945 års bostadsräkning erhållna uppgifterna visade det sig, att budgetens bostadskostnad svarade mot en bostad om knappt 2 rumsenheter ( = 1 rum och kök). Dyrortskommittén hade icke närmare

angivit, på vad sätt bostadsposten skulle vägas in i totalbudgeten. Av kommitténs betänkande kunde man dock draga den slutsatsen, att kommittén förutsatte, att bostadsposten skulle omfatta en bostad om 3,o o rumsenheter ( = 2 rum och kök). I den vid 1946 års dyrortsundersökning begagnade budgeten inrymdes i överensstämmelse härmed en bostadskostnad av 907 kr, motsvarande 15,7 % av budgetens totalsumma. Eftersom kostnadsolikheterna, när det gäller bostaden, var större än i fråga om andra utgiftsposter, ledde denna justering av budgeten till det resultatet, att de sammanlagda dyrortsolikheterna blev inte oväsentligt större än vad de skulle ha blivit, om indexbudgeten hade använts i oförändrat skick. Den vid 1946 års undersökning begagnade budgeten såg i sammandrag ut på följande sätt: Kr 2 037 Livsmedel 907 Bostad 278 Bränsle och lyse Kläder och skodon 786 565 Skatter 1199 Övriga utgifter Summa 5 772

% 35,3 15,7 4,8 13,6 9,8 20,8 100,0

Livsmedel Prisuppgifter för livsmedel insamlades vid 1946 års undersökning från samtliga kommuner och vissa särorter (sammanlagt ca 3 000) enligt en särskild blankett. För vissa varor, för vilka prisvariationerna erfarenhetsmässigt var små eller inga alls, skedde ingen prisinsamling utan samma kostnad påfördes alla orter. Prisuppgifterna skulle insamlas under tiden 13—18 maj 1946, varefter de under minst 14 dagar skulle hållas tillgängliga för allmänhetens granskning.

med ledning av priserna i närliggande orter och av ombudspriserna. 1 Trots att socialstyrelsen sålunda lade ned ett betydande arbete på granskning, korrigering och komplettering av de insända priserna, torde likväl i flera fall ha använts priser, mot vilka berättigad kritik kan riktas. Potatis är det mest uppmärksammade exemplet härpå. Potatispriserna varierade ofta mycket kraftigt mellan de olika orterna även i samma område (län), som framgår av tab. 1. Vid den tidpunkt, då priserna insamlades — maj 1946 — var tillgången på fullgod potatis ringa. F ö r

Efter godkännande av vederbörande kommunmyndighet insändes sedan uppgifterna till socialstyrelsen. Uppdraget att insamla och granska priserna överlämnades på alla större orter till särskilda prisinsamlingsnämnder, bestående av lika antal löntagare och arbetsgivare jämte en ordförande, som icke representerade någon av dessa grupper. Vid sin granskning av de insända uppgifterna ansåg sig socialstyrelsen i ett stort antal fall böra ändra kommunmyndighetens prisuppgifter. Dessa ändringar föregicks alltid av korrespondens med myndigheten i fråga. Priser på varuslag, för vilka ingen notering uppgivits, uppskattades av styrelsen

Tab. 1. Prisspridningen

för potatis

1 En redogörelse för hur prisinsamlingen gick till har lämnats i Soc. Medd. årg. 1947, s. 801.

inom några län enligt 1946 års sökning.

dgrortsunder

Antal noteringar i Potatispris i öre per kg

14 15 16 17 18 1!) '20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37

S:a noteringar

Jönköpings

Malmöhus

Värmlands

Jämtlands

Norrbottens

län

län

län

län

län

_

4 19 4 5 25 1 65 5 12 5 14 73 15 9 2

—

— 4

9 1 4 10 6 32 9 5 8 9 6

— — — — — —

— — — — — — —

2 3 2 9 1 35 2 6 4 9 52 4

— 7

— — — 3

1 2 1 2

—

— 14 1 12 8 4 7 1 2 3

— — — — — — — — — 1 5 5 4 3

—

—

— — — — — — —

—•

— —

— —

—

1 2

— 2

1 b 4

många kommuner avsåg därför troligen priserna sekunda potatis. I varje fall representerade de ofta icke prisläget på orten annat än just vid prisinsamlingstillfället. Stundom torde de lämnade priserna ha avsett producentpriser o. d. och icke detaljhandelspriser. Även beträffande en del andra varor, såsom morötter och vitkål, förekom liknande osäkra priser. Eftersom vissa av dessa varor har en betydande vikt i budgeten — utgiften för potatis uppgick till 114 kr vid 1946 års undersökning— kan egendomliga, tillfälliga priser ha fått en avgörande inverkan på dyrortsplaceringen. Vid den skälighetsprövning av orternas placering, som socialstyrelsen företog, innan förslaget till gruppering upprättades, var det visserligen i stor utsträckning just sådana egendomligheter i de enskilda priserna, som prövades. Om det nämligen vid denna prövning visade sig, att någon ort enligt sitt krontal till följd av osäkra avvikelser i enskilda priser skulle ha tillhört annan grupp än närliggande och i övrigt likartade orter, placerade socialstyrelsen likväl orten i samma grupp som de andra orterna. I södra Sverige, där levnadskostnadstalen för många orter vid 1946 års undersökning samlade sig kring gränsen mellan grupp 1 och grupp 2, och där sålunda ingen dyrortsgrupp framstod som den för ett område naturliga, var dock denna skälighetsprövning ofta mycket vansklig. Socialstyrelsen valde att endast korrigera extremvärdena samt att bedöma övriga priser i samband med den allmänna skälighetsprövningen av orternas slutliga placering i respektive ortsgrupper. Här berörda egendomligheter i prismaterialet studerades sedermera ingående vid behandlingen av klagomål över dyrortsplaceringen. Inom dyrortsnämn-

den gjordes sålunda vissa jämförande beräkningar på grundval av medelpriser för större områden för varor, vilkas priser snabbt förändras med tiden och vid undersökningen visade en stark spridning. Ett sådant förfaringssätt hade för övrigt rekommenderats av dyrortskommittén. Om icke individuella priser utan medelpriser användes, måste naturligtvis dessa användas för alla orter tillhörande en på visst sätt avgränsad grupp. Härvid utjämnas även de avvikelser från medelpriset, vilka ger ett riktigt uttryck för prisläget på orten. F ö r vissa varor förekom det relativt ofta, att prisuppgift saknades på de insända blanketterna. I dessa fall insatte som nämnts socialstyrelsen ett pris. Om det endast gällde priset på någon enstaka ort, vållade detta i regel inga svårigheter. Men om pris saknades för ett större antal orter i samma trakt, blev kompletteringen svårare. Vid 1946 års undersökning saknades priser främst för vissa fisksorter, men även för en del köttvaror, ägg m. m. saknades på sina håll ofta noteringar. För landskommuner och m i n d r e orter kunde sålunda de framräknade krontalen i stor utsträckning grunda sig på av socialstyrelsen uppskattade priser. Det bör till sist framhållas, att kompletteringen av prismaterialet givetvis var särskilt svår för varor med stora prisvariationer. De här berörda svårigheterna har även framträtt vid av de sakkunniga gjorda beräkningar på grundval av socialstyrelsens fortlöpande prisinsamling i 35 landskommuner. För ej mindre än 7 av de 35 kommunerna måste sålunda minst en femtedel av livsmedelsutgiften grundas på uppskattade priser. För en kommun måste nästan halva utgiften uppskattas på detta sätt.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är, om prisvariationerna mellan orterna är större eller m i n d r e för de varor, som ofta ej kan köpas i landskommunerna, än för andra varor. För att belysa detta h a r vissa sammanställningar gjorts för ett p a r ombudsorter, för vilka prisnoteringar lämnats på alla eller i det närmaste alla ifrågakommande varor. Som mått på om en vara vanligen saluföres på landsbygden, har tagits antalet noteringar från de 35 landskommuner, från vilka socialstyrelsen fortlöpande insamlar priser. De varor, för vilka noteringar lämnats från mindre än 30 av de 35 kommunerna, har ansetts vara m i n d r e vanliga på landsbygden. I förhållande till Stockholm låg enligt dessa beräkningar t. ex. utgiften i Eskilstuna i september 1949 för den förstnämnda gruppen 5 % lägre, medan utgiften för den andra gruppen, dvs. för de varor, som i regel saluföres även på landsbygden, endast låg 3 % lägre. En motsvarande beräkning för december 1949 och mars 1950 gav ännu större Tab. 2. Beräknade

livsmedelsutgifter

skillnader. Denna beräkning utvisade nämligen, att utgiften för den förstnämnda gruppen i Eskilstuna låg ej mindre än 8 % lägre än i Stockholm, medan motsvarande skillnad för övriga varor endast uppgick till 2 %. I juni 1950 framkom däremot inga egentliga skillnader mellan de två ovannämnda grupperna i detta hänseende. Även för andra undersökta orter framkom sådana skillnader. Dessa sammanställningar visar, att prisvariationerna för varor, som ofta ej saluföres på den egentliga landsbygden, kan vara annorlunda än för andra varor. Om livsmedelsutgiften skall beräknas för varje kommun, är det därför nödvändigt att beräkna priserna även på sådana varor, som saknas i kommunerna. Det är emellertid som redan framhållits ofta mycket svårt att komplettera de av kommunerna lämnade prisuppgifterna. Enligt 1946 års undersökning förekom betydande variationer i livsmedelskostnader mellan landets olika delar, såsom framgår av tab. 2, där vissa

inom

olika områden

1946 Område Samtl. orter

Östra Sverige i övrigt ...

1 2

1950.

Indextal (Stockholm = 100)

Absoluta tal (i k r ) 1

åren 19b6 och

60 60 ombuds- o m b u d s orter orter

Samtl. orter

60 ombudsorter

60 ombudsorter

2 125 1996 1927 1917 1969 2 050 2102

2125 2 005 1964 1965 2 005 2 066 2131

2 801 2 717 2 672 2 661 2 699 2 764 2 848

100,0 93,9 90,7 90,2 92,7 96,5 98,9

100,0 94,4 92,4 92,5 94,4 97,2 100,3

100,0 97,0 95,4 95,0 96,4 98,7 101,7

1846 2 250

1911 2189

2 624 2 894

86,9 105,!»

89,9 103.0

93,7 103.3

Dyrortsbudgeten, prise:r i maj 1 946. Indexbudget och prise r i m a r s 1950.

genomsnittstal redovisas. I genomsnitt tenderade utgiften att stiga från söder mot norr. Beräkningar för de olika länen utvisar, att den genomsnittliga livsmedelsutgiften beräknad på grundval av dyrortsbudgeten var lägst i Kristianstads län och högst i Norrbottens län. Länsmedeltalen företedde endast mindre skillnader mellan länen i Småland och Skåne. Ej heller mellan länen i västra och östra Sverige var skillnaderna särskilt stora. Talen där låg dock högre än i de förstnämnda länen. Länen i nedre n o r r a Sverige hade ytterligare något högre tal. Eftersom huvudparten av orterna i ortsgrupp 5 låg i norra Sverige och de i grupp 1 i södra, kan även en jämförelse mellan ortsgrupperna ge ett visst mått på variationerna i livsmedelskostnader mellan söder och norr. I förhållande till medelutgiften för ortsgrupp 5 låg motsvarande utgift 10 % lägre i grupp 1, vilket nära ansluter sig till den ovan erhållna skillnaden mellan länsmedeltalen. Inom de olika länen förekom icke oväsentliga skillnader. I de flesta länjen uppgick spännvidden, när det gällde livsmedelsutgiften, till 5 å 6 %. I Stockholms län uppgick motsvarande tal till över 10 %. Det lägsta livsmedelstalet, som förekom vid denna undersökning, låg 18 % lägre än det högsta talet. F ö r att rätt kunna bedöma betydelsen av dessa olikheter måste man sammanställa dem med livsmedelspostens andel i budgeten. Som framgått av ett tidigare avsnitt i detta kapitel utgjorde vid 1946 års undersökning livsmedelskostnaderna i genomsnitt över en tredjedel av samtliga levnadskostnader. De ovan påvisade olikheterna orterna emellan hade sålunda en mycket stor betydelse för resultatet av 1946 års dyrortsundersökning. 28

De sakkunnigas undersökningar. Något nytt prismaterial för samtliga orter finns icke. Det prismaterial, som fortlöpande insamlas av socialstyrelsen på 60 tätorter och i 35 landskommuner, är dock tillräckligt för att ge en sammanfattande bild av de nuvarande prisvariationerna mellan landets olika delar. När det gäller de 35 landskommunerna saknas, som redan framhållits, ofta noteringar för en rad betydelsefulla varor, varför några beräkningar icke redovisas för dessa kommuner. För de 60 tätorterna har vi däremot gjort en del sammanställningar, vilka redovisas i det följande. I första hand h a r kostnaden för dessa orter beräknats på grundval av priser i mars 1950 samt den sedan december 1949 tillämpade indexbudgeten (tab. 3 ) . Enligt denna beräkning, som i stort sett stämmer väl med det vid 1946 års undersökning framkomna resultatet, ligger livsmedelsutgiften i de ire ombudsorterna i Norrbotten klart högre än i Stockholm, medan utgiften för övriga norrlandsorter är ungefär lika hög som i Stockholm, för en del något högre, för andra något lägre. De lägsta utgifterna uppvisar ombudsorterna i södra Sverige (Skåne och Smål a n d ) . Utgiften tenderar sålunda klart att stiga från söder och mot norr. Från denna allmänna tendens finns det dock en rad avvikelser. Orsaken härtill torde dock ofta vara att söka i tillfälliga svängningar i priserna. För vissa orter kan givetvis avvikelser i större eller m i n d r e grad vara ett riktigt uttryck för att prisnivån på orten ej är densamma som på a n d r a orter i samma område. Orternas storlek kan t. ex. ha påverkat livsmedelsutgiftens storlek. Av materialet från de 60 ombudsorterna att döma synes dock ortsstorleken spela en underordnad roll.

Tab. 3. De 60 ombudsorterna Ort

Kiruna (Nb.) Luleå (Nb.) Gällivare (Nb.) Östersund (Jämtl.) Vilhelmina (Vb.) Stockholm Södertälje (Sthlm) Kramfors (Vrnl.) Umeå (Vb.) Morastrand (Kopp.) Söderhamn (Gävl.) Göteb. (Göteb. o. Bohus) Sundsvalls sågv. (Vrnl.) Gävle (Gävl.) Ludvika (Kopp.) Uppsala (Upps.) Avesta (Kopp.) Karlstad (Värml.) Falun (Kopp.) Filipstad (Värml.) Visby (Gotl.) Vänersborg (Älvsb.) Norrköping (Östg.) Sundsvall (Vrnl.) Västerås (Västm.) Motala (Östg.) Arvika (Värml.) Örebro (Ör.) Nyköping (Söd.) Linköping (Östg.) 1

ordnade

Skillnad i Total livsm.förh. t. utgift, kr Sthlm, kr

2 894 2 892 2 889 2 815 2 806 2 801 2 798 2 796 2 789 2 786 2 785 2 769 2 760 2 757 2 757 2 756 2 755 2 749 2 746 2 741 2 738 2 734 2 734 2 733 2 729 2 725 2 721 2 719 2 713 2 704

+ 91 + 88 + 14

+ 5 0 — 3 — 5 — 12 -15 —16 —32 -41 -44 -44 -45 -46 —52 —55 -60 -63 —67 —67 -68 —72 —76 —80 —82 -88 -97

efter livsmedelsutgiftens Ort

Växjö (Krön.) Eskilstuna (Söd.) Västervik (Kalm.) Landskrona (Malm.) Ringarum (Östg.) Jönköping (Jönk.) Lysekil (Göteb. o. Bohus) Ed (Älvsb.) Kristianstad (Krist.) Karlskrona (Blek.) Töreboda (Skar.) Gimo (Upps.) Kalmar (Kalm.) Borås (Älvsb.) Tingsryd (Krön.) Hälsingborg (Malm.) Ystad (Malm.) Halmstad (Hall.) Lidköping (Skar.) Kisa (Östg.) Lund (Malm.) Varberg (Hall.) Värnamo (Jönk.) Tidaholm (Skar.) Malmö (Malm.) Degerhamn (Kalm.) Markaryd (Krön.) Simrishamn (Krist.) Höör (Malm.) Bodafors (Jönk.)

storlek.^ Skillnad i Total förh. t. livsm.utgift, kr Sthlm, k r

2 703 2 703 2 696 2 694 2 689 2 688 2 688 2 686 2 685 2 682 2 «81 2 675 2 673 2 672 2 672 2 666 2 663 2 662 2 657 2 656 2 654 2 654 2 654 2 652 2 649 2 647 2 628 2 628 2 625 2 624

— 98 — 98 —105 —107 -112 —113 — 113 -115 —116 -119 — 120 —126 -128 —129 —129 — 135 -138 -139 —144 -145 -147 — 147 —147 -149 —152 —154 —173 — 173 —176 —177

Beräknad på grundval av indexbudget och priser i m a r s 1950.

För att i någon mån belysa förekomsten av tillfälligheter i prismaterialet har vi för några orter särredovisat utgiften för vissa varuslag (tab. 4 ) . Härvid har framräknats, hur mycket de enskilda orternas utgifter skiljer sig från motsvarande utgifter i Stockholm. Det framgår av denna tabell, vilken avgörande betydelse ett par varor — mjölk, potatis och ägg — kan ha för ortens livsmedelsutgift. Vi har även gjort vissa beräkningar på grundval av priser under 12 på varandra följande månader. I första hand har därvid för några varor, för vilka

prisändringar ägt rum under året, undersökts om prisrelationen mellan orterna var densamma u n d e r alla månader, eller med andra ord om prissvängningarna mellan de olika månaderna varit lika kraftiga för alla orter. Denna undersökning visar, att prisrelationerna mellan orterna för vissa varor kan skilja sig väsentligt u n d e r olika månader. I tab. 5 redovisas resultatet av denna undersökning för ett par av de undersökta varorna. Som av det föregående framgått kan valet av månad för prisinsamlingen ha viss betydelse. För att få en mera sä29

Tab. 4. De beräknade livsmedelsutgifternas variationer i mars 1950. Jämförelse mellan Stockholm och övriga ombudsorter. (Med + anges, att ortens utgift överstiger och med — att den understiger utgiften i Stockholm.)1 Kronor per

år

Ort Mjölk

Ägg

Köttvaror

Potatis

Övriga varuslag

Samtliga varuslag

Stockholm (totalutgift)

287,05

134,5 3

549,4 7

122,77

1 707,2 2

2 801,0 4

Kiruna Gällivare Östersund Södertälje

+ 31,91 + 31,91 — 7,9 0 — 7,9 6

+ +

- 7,30 - 0,5 8 - 6,49 - 3,68

— 0,42 + 26,16 —13,07 — 4,64

+ 62,21 + 26,68 + 41,4 7 + 13,67

+ 92,61 + 88,30 + 13,95 — 2,ei

Kramfors Umeå Morastrand Göteborg Gävle

— 7,90 — 7,9 0

— 2,0 7

— 7,9 0 —15,9 4

— 2,91 — 4,14

- 4,69 -14,63 -16,87 - 9,3 9 -13,42

—23,20 —21,52 —13,0 7 — 9,2 8 — 7,6 0

+ 30,7 5 + 34,2 7 + 14,49 — 2,14 — 2,7 7

— — — — —

5,10 11,91 15,4 5 31,08 43,8 7

Visby Västerås Arvika Nyköping Växjö

— 23,9 3 —23,9 3 —15,94 —31,88 —31,88

— 7,87 — 8,2 9 —10.30

-36,7 0 -11,53 -26,42 -32,6 3 -31,62

— 5,0 6 — 13,07 — 9,70 —10,55 — 22,3 6

+ 10,0 9 —15,37 —17,87 — 13,09 —11,75

— — — — —

63,4 7 72,19 80,29 88,15 97,61

Eskilstuna Västervik Jönköping Lysekil Ed

—31,88 —39,8 7 —31,88 —31,88 —31,88

- 4,14 - 7,04 -20,7 0 -24,83

12,8 3 -39,71 -29,21 -20,9 2 -31,46

—20,2 4 —18,14 — 21,09 — 18,14 — 14,77

—33,3 7 — 2,9 7 —23,9 7 -21,0 7 —12,11

— 98,32 — 104,83 —113,19 -113,31 —115,35

Karlskrona Gimo Halmstad Lidköping Kisa

—31,88 —31,88 — 31,88 —39,87 —39,8 7

- 4,14 -10,3 0 -12,84 -16,5 6 -26,91

-37,18 -17,23 -34,4 2 -39,4 3 -27,40

— 25,32 —27,84 — 27,84 — 18,98 —29,95

—20,5 6 —38,38 —32,13 —29,4 2 —21,14

—119,08 —125,09 — 139,i] —144,2 0 —145,2 7

—23,9 3 —23,9 3 —39,8 7 —47,82 —47,8 2

- 9,52 - 4,14 -10,30 -14,49 -16,15

-38,74 -30,15 -27,9 9 -32,31 -30.81

—20,24 —21,5 2 —46,83 —29,9 5 —27,4 2

—54,50 — 71,95 —29,13 —48,64 —53,99

— 146,9 3 — 151,09 —154,18 —173,21 —176,19

Lund Malmö Degerhamn Simrishamn Höör

6,21 4,13

..

.. ..

B e r ä k n a d e p å g r u n d v a l a v i n d e x b u d g e t o c h p r i s e r i m a r s 1950.

ker grund att bygga på h a r vi för 20 orter företagit en sammanvägning av livsmedelsutgiften för varje månad under ett år (tab. 6). Månadsutgiften har i regel erhållits genom att årsutgiften enligt den senaste indexbudgeten uppdelats i tolv lika stora delar. För vissa

säsongvaror har dock årsutgiften endast uppdelats på de månader, u n d e r vilka varorna mera allmänt förekommer i marknaden. U n d e r övriga månader har sålunda ej räknats med någon utgift alls för säsongvarorna. 1 Vid deni J f r k a p . 4, s. 6 6 .

Tab.

5. Detaljprisvariationer under år 19k9 för vissa varor och på vissa (Indextal med respektive orts årsmedeltal = 100.)

orter.

Jan.

Febr. Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Torsk Stockholm Göteborg ... Malmö Norrköping Kisa H a l m s t a d ... Ludvika ...

138 141 98 113 106 115 132

104 90 98 113 96 92 99

96 116 98 113

93 91 116 99

77 88 98 83

118 110

95 89 98 90 96 90 99

94 102 98 113 96 91 99

89 75 98 90 96 87

94 102 98 90 101 90

110 109 98 90 96 98 99

107 92 98 104 106 115 110

102 103 98 103 106 102 101

Potatis Stockholm Göteborg ... Malmö Norrköping Kisa Halmstad ... Ludvika ...

88 88 88 85 82 84 85

89 86 88 85 80 84 85

91 87 88 85 84 82 85

90 89 85 80 84 91

136 161 128 169 199 173 160

122 120 109 125 120 108 126

114 95 107 110 110 109 116

97 102 105 100 100 111 91

100 104 104 95 89 103 91

101 92 105 93 89 93 93

Äpplen Stockholm Göteborg ... Malmö Norrköping Kisa Halmstad ... Ludvika ...

105 113 120 127 126 124 104

131 106 120 131 119 124 106

105 102 115

77 79 89 86 88 60 83

73 79 89 56 74 99 73

95 106 89 82 74 99 113

104 102 89 108 100 91 110

109 112 89 110 100 121 110

92 85 84 84 85

85 88 92 85 84 84 91

119 82

ombudsorter.1

Tab. 6. Beräknade

livsmedelsutgifter på 20 Kronor per månad.

Ort

Juli 1949

Aug. 1949

Sept. 1949

Okt. 1949

Nov. 1949

Dec. 1949

Jan. 1950

Febr. 1950

Mars 1950

April 1950

Maj 1950

Juni 1950

Stockholm Södertälje Gimo Nyköping ... Eskilstuna

238 237 236 232 232

254 248 238 241 240

243 242 232 234 235

236 231 226 229 230

232 225 223 224 225

235 231 225 226 225

228 226 216 217 219

229 229 218 221 220

229 227 217 220 220

231 230 222 220 222

229 231 220 221 221

242 242 234 234 236

Västervik ... Visby Simrishamn Malmö Lund

231 231 222 219 220

240 243 235 235 234

236 236 228 229 231

225 227 219 222 221

222 225 216 217 218

225 229 219 220 223

216 221 211 213 217

219 225 214 217 219

218 223 213 216 216

221 223 213 218 217

220 223 217 219 220

232 235 229 229 231

Höör Halmstad ... Göteborg ... Lysekil Arvika

222 226 236 232 237

232 231 251 240 247

229 235 239 236 242

221 222 234 228 227

217 219 229 223 222

220 223 232 226 226

211 212 226 217 217

217 217 225 220 222

213 217 224 220 220

216 218 227 222 222

215 216 226 221 223

227 230 241 233 236

Morastrand Östersund Umeå Kiruna Gällivare ...

235 240 238 244 239

247 250 247 260 257

245 244 236 248 245

235 237 229 239 236

231 230 226 234 233

235 232 229 240 235

222 227 223 235 231

229 229 227 236 236

227 229 225 236 236

227 230 225 234 237

226 227 225 235 235

239 241 239 248 245

på gru ndval i iv inde xbudgeten i i närs Ii 150.

Tab. 7. Beräknade

årsutgifter

för livsmedel B.

A. S u m m a n av 12 månadsbudgetar Ort Utgift (kr)

Kiruna Gällivare ... Stockholm Östersund Södertälje Morastrand Göteborg ... Umeå Arvika Visby Eskilstuna Lysekil Nyköping ... Gimo Västervik ... Lund Halmstad ... Malmö Höör Simrishamn 1

889 865 826 815 799 798 791 768 741 740 724 718 718 707 705 668 666 655 639 635

Skilln. i Indextal förh. till (Sthlm = Sthlm 1000) (kr) + +

63 39 0 — 11 — 27 — 28 — 35 — 58 — 85 — 86 —102 —108 —108 —119 —121 —158 —160 —171 — 187 —191

1022 1014 1000 996 990 990 988 979 970 970 964 962 962 958 957 944 943 939 934 932

2 894 2 889 2 801 2 815 2 798 2 786 2 769 2 789 2 721 2 738 2 703 2 688 2 713 2 675 2 696 2 654 2 662 2 649 2 625 2 628

ombudsorter.1

Årsbudget, priser i m a r s 1950

Skilln mellan de Skilln. i två alt. Indextal förh. till (A—B) (Sthlm = Sthlm (kr) 1000) (kr) + +

93 88 0 + 14 — 3 — 15 — 32 — 12 — 80 — 63 — 98 —113 — 88 —126 —105 —147 —139 —152 —176 —173

1 033 1031 1000 1 005 999 995 989 996 971 978 965 960 969 955 963 948 950 946 937 938

— o —24 + 25 0 + 1 + 12 + 22 —21 + 20 + 2 + 21 + 30 + 5 + 32 + 9 + 14 + 4 + 6 + 14 + 7

Beräknade på grundval av indexbudgeten i m a r s 1950.

na sammanvägning framträder för vissa orter betydande skillnader mellan de olika månaderna. Särskilt tydligt framträder detta vid jämförelse månad för månad av orternas utgifter med Stockholms utgift. Efter ett ingående studium av dessa relationer har vi, som närmare behandlas i det följande, ansett oss böra förorda, att prisinsamlingen för vissa varor bör ske u n d e r tolv på varandra följande månader. De nuvarande prisvariationerna. De företagna beräkningarna visar, att betydande prisolikheter alltjämt föreligger mellan olika delar av landet (tab. 7 ) . Till en del kan visserligen dessa olikheter, som framhållits i den föregående redogörelsen, bero på brister eller tillfälligheter i prismaterialet, i val av tidpunkt för prisinsamlingen etc.

32 Utgift (kr)

på 20

Detta gäller främst de olikheter, som framkommit mellan orter inom lokalt avgränsade områden. De skillnader, som framkommit vid en jämförelse mellan söder och norr, är däremot så stora, att de icke kan förklaras av tillfälligheter i prissättning e. d. utan måste bero på att livsmedelspriserna i genomsnitt är högre i de norra än i de södra delarna av landet. Förändringen sedan år 1946 belyses av tab. 2, i vilken för de 60 ombudsorterna redovisas vissa genomsnittsvärden dels för år 1946 och dels för år 1950. De förra utgiftsbeloppen är hämtade ur 1946 års undersökning och avser sålunda maj månad detta år. Utgiftsbeloppen för år 1950 utgöres av de tal, som framkommit vid de sakkunnigas ovan redovisade beräkningar för de

60 orterna och avser mars månad. Siffr o r n a i denna tabell tyder på, att en viss sammanpressning av livsmedelsp r i s e r n a s spännvidd ägt rum sedan 1946. Bostad De lokala skillnader i bostadskostnader, som framkommit vid tidigare dyrortsundersökningar, har varit betydande, och då dessutom bostadsposten andel i totalutgiften varit avsevärd, har dessa skillnader haft en stor inverkan på orternas dyrortsplacering. Vid tidigare dyrortsutredningar h a r därför bostadsposten ägnats särskild uppmärksamhet. En rad speciella svårigheter framträder emellertid, när det gäller att genomföra en sådan jämförelse. Särskilt gäller detta upprätthållandet av det allmänna kravet, att dyrortsundersökningen skall avse samma standard på alla orter. Bostadsbeståndet är nämligen av mycket varierande sammansättning på de olika orterna. F ö r att någorlunda invändningsfritt kunna bestämma skillnaderna i bostadskostnader mellan olika orter skulle man behöva ingående kunskap om en rad faktorer och kostnadselement, som påverkar bostadskostnaderna. Man skulle sålunda behöva känna betydelsen av bostadsutrymmet (antal rum, kök osv. och dessas ytinnehåll);, förekomsten av biutrymmen, såsom hall, förstuga, jungfrualkov, garderober och källare, förekomsten av vattenledning och avlopp, elektrisk ström, värmeledning, badrum och annan sanitär utrustning, köksinredning, vidare lägenhetsstommens egenskaper (väggarnas, takets, golvets osv. beskaffenhet) och lägenhetens läge i förhållande till omgivningen. Vissa åtgärder med kvalitetsutjämnande verkan h a r vidtagits redan vid tidigare dyrortsundersökningar. Vissa

lägenheter har sålunda utsorterats (t. ex. av hälsovårdsnämnd utdömda lägenheter samt vissa lägenheter, d ä r hyran av speciell anledning satts särskilt låg). På hyresräknade orter skedde dessutom en kvalitativ uppdelning med hänsyn till förekomsten eller frånvaron av centralvärme. Metoden för bostadspostens beräkning underkastades en ingående granskning av 1936 års lönekommitté. Besultatet av denna granskning blev en r a d förslag, som otvivelaktigt innebar väsentliga förbättringar. 1943 års dyrortskommitté förejtog en specialbearbetning av 1939 års hyresräkning i syfte att utröna, om några ytterligare förbättringar kunde genomföras. Dyrortskommittén fann emellertid den av 1936 års lönekommitté föreslagna metoden efter av socialstyrelsen vid 1941 års dyrortsundersökning gjorda ändringar så väl utvecklad, att kommittén icke fann det nödvändigt att yrka på någon ändring. Kommittén förordade därför endast att man vid en kommande hyresräkning borde ägna uppmärksamhet åt vissa spörsmål, bl. a. vilken betydelse det skulle ha, om man toge hänsyn dels till variationerna i ytstorlek, dels till flera kvalitetsegenskaper hos bostaden än enligt den föreslagna metoden. Kommittén ansåg vidare, att hopvägningen av orternas hyrestal om möjligt borde grundas ej enbart på antalet hyreslägenheter utan jämväl på antalet ägarelägenheter och lägenheter upplåtna med bostadsrätt samt dessutom att socialstyrelsen borde överväga en modifikation i sättet för anknytningen mellan landsbygden och »hyresräknade orter». I enlighet med uttalanden i samband med riksdagsbehandlingen av dyrortskommitténs betänkande (se t. ex. p r o p . 343/1945) avgav styrelsen ett förslag

33 8

om bostadspostens beräkning vid 1946 års dyrortsundersökning. 1 Detta förslag, vilket godkändes av Kungl. Maj:t, tilllämpades sedan vid 1946 års dyrortsundersökning. I det följande lämnas en redogörelse för hur bostadsposten beräknades. Beräkningen av hgreskostnaden på orter med hgresmarknad grundades på en specialbearbetning av uppgifterna vid 1945 års bostadsräkning. Vid denna bearbetning medtogs endast egentliga bostadslägenheter, vilka uthyrts i öppna marknaden. För att avgränsa denna kategori måste vissa bostadslägenheter utsorteras. 2 Av de egentliga hyreslägenheterna medtogs endast lägenheter om 1, 2 och 3 rum och kök. Ur materialet utsorterades dessutom dels lägenheter inrymmande rum med en golvyta understigande 9 m 2 , dels lägenheter med vissa »brister». Sådan brist ansågs föreligga, när i något rum i lägenheten golvets nivå låg mindre än 30 cm över angränsande mark, rumshöjden understeg 210 cm, uppvärmningsanordning saknades eller när inom lägenheten saknades tillgång till vatten- eller avloppsledning. Vidare företogs en uppdelning i dels lägenheter försedda med centralvärme och enskilt badrum, dels lägenheter i En redogörelse för detta förslag återfinns i Soc. Medd. årg. 1947, s. 181. 2 En ingående redogörelse, för vilka lägenhetskategorier som utsorterades, h a r l ä m n a t s i Soc. Medd. årg. 1947, s. 375. Föru t o m lägenheter, som ej alls användes till bostad eller som j ä m t e bostadsrum även i n r y m d e rum för kontor, butik e. d. (s. k. blandade lägenheter), utsorterades bl. a. lägenheter begagnade av ägaren, ägda av bostadsrättsförening, upplåtna av bostadsstiftelse e. d., u p p l å t n a av arbetsgivare till arbetstagare, u t h y r d a mot särskilt låg hyra p å grund av släktskap eller understödsförhållande, ägda av stat eller k o m m u n liksom u t d ö m d a eller lediga lägenheter.

med centralvärme men utan enskiilt badrum och dels slutligen lägenheUer utan centralvärme. Bearbetningen omfattade 279 ortiter (städer, köpingar och municipalsar.mhällen samt icke administrativt avgräånsade tätorter i l a n d s k o m m u n e r ) . F?ör var och en av de undersökta orterrna beräknades medelhyran (exklusive bräånslekostnad) per lägenhet för var och (en av de 9 ovannämnda lägenhetsgruipperna (lägenheter om 1, 2 och 3 ruum och kök inom tre olika k v a l i t e t s g r u p p e r ) . På orter, där hyresuppgifter f<för en eller flera av de 9 lägenhetsgrupperrna representerades av m i n d r e än 4 bostaddslägenheter, uppskattades medelhyrran för respektive lägenhetsgrupper maed ledning av de relationer, som konsktaterats mellan medelhyrorna för de olitika grupperna inom vissa större lancdsdelar. 3 För varje ort uträknades sedan i en vägd medelhyra för de 9 angivna 1 lägenhetsgrupperna, varvid varje grujipp tilldelades en vikt, som motsvarade deess andel av lägenhetsbeståndet inom sanmtliga hyresräknade orter (genomsnitittsvägningsmetod). Vid beräkningen av dessa vikter togs hänsyn icke blott t till antalet i öppna marknaden uthyrda 1 lägenheter utan även till antalet bostaadsrättslägenheter men däremot icke t till egnahem. På detta sätt erhölls följannde frekvenstal eller vikter (i procent av hela antalet lägenheter): 3 Härvid räknades till östra Sveririge Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östrtergötlands och Västmanlands län, till Smnåland och öarna Jönköpings, Kronoberirgs, Kalmar och Gotlands län, till Södra StSverige Blekinge, Kristianstads och Malmöhhus län, till Västra Sverige Hallands, Götebonrgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värirmlands och Örebro län, till Nedre norra Siiverige Kopparbergs och Gävleborgs län s a a m t till Övre norra Sverige Västernorrlannds, J ä m t l a n d s , Västerbottens och Norrbotteens län.

genomsnitt 2,61 rumsenheter. För dyrortsundersökningen uppmultiplicerades, som nämnts, dessa bostadstal till att avse 3,oo rumsenheter (jfr s. 24). 1 i rum och kök 13,5 2 » » » 18,0 3 » » » 6,i Summa 37,6

16,5 10,0 2,i 28,6

19,9 ll,t 2,8 33,8

49,9 39,i 11,0 100,0

1 För centraluppvärmda lägenheter ingicck i de på primäruppgifterna för bostaadsräkningen 1945 angivna h y r o r n a anhtingen inga bränslekostnader, bränslekkostnader enligt 1939 års priser (det s. 1 k. normalbränslet eller fredsbränslet) ellder också de totala bränslekostnaderna.i. Man utgick ifrån att bostadsposten vidd dyrortsundersökningen borde avse en i från bränslekostnad renodlad nettobhyra, och i de två sistnämnda fallen mååste därför bränslekostnaden fråndrtragas. Vid uppskattningen av den normaala bränslekostnaden utgick man från av - statens bränslekommission meddeladde uppgifter om det normala bränslebebhovet inom olika landsdelar samt upppgifter om före kriget gällande briränslepriser för olika orter, erhållna fråån hyresrådet. Med hjälp av dessa upppgifter beräknades bränslekostnadsavedrag, som fråndrogs i de fall, då hyrann inkluderade normala bränslekostnauder. När grundhyran angivits inklus i w e hela bränslekostnaden, beräknades avedraget på grundval av ransoneringsbes stämmelserna under bränsleåret 1945/ 46 i samt de bränslepriser, som inhämtaddes vid prisinsamlingen i maj 194(5. Avvdragen, som skedde ortsvis, uträknaades per eldstad. Avdragen beräknadess särskilt för lägenheter med och utaan badrum. I D e vägda medelhyror, som sålunda fraamräknades på det för dyrortsundersökkningen utsorterade materialet från 19445 års bostadsräkning, motsvarade i

Beräkningen av hgreskostnaden på orter utan egentlig hgresmarknad. För alla orter, vilkas hyresmarknad var av för ringa omfattning för att vägda hyrestal skulle kunna beräknas, tillämpades i enlighet med dyrortskommitténs förslag generella tal för olika områden. Dessa områden utgjordes av Stockholms förortsområde samt de sex tidigare omnämnda områdena (jfr not 3, s. 34). För Stockholms förortsområde bestämdes det generella talet som hyresmedeltalet för där belägna hyresräknade mindre orter. För de övriga sex områdena bestämdes det generella talet med hjälp av en av dyrortskommittén prövad »grafisk metod». Kommittén fann denna metod i princip överlägsen den tidigare använda. Det slutliga avgörandet, om metoden skulle användas i framtiden eller icke, borde dock enligt kommitténs mening få åvila socialstyrelsen, sedan denna eventuellt ytterligare prövat metoden vid en kommande hyresräkning. I sitt förslag förordade socialstyrelsen sedermera denna metod. Följande generella hyrestal användes vid dyrortsundersökningen för de sju tidigare omnämnda områdena: Stockholms förortsområde 800 kr, Östra Sverige 625 kr, Småland och öarna 520 kr, Södra Sverige 590 kr, Västra Sverige 590 kr, Nedre norra Sverige 610 k r och Övre norra Sverige 750 kr. I en del fall understeg det för en ort framvägda hyresmedeltalet det fastställda generella hyrestalet för den landsdel, inom vilken orten var belägen. F ö r att undvika, att en tätort på detta sätt skulle få lägre bostadskostnader än den kringliggande landsbygden, användes i sådana fall det

generella hyrestalet även för tätorten i fråga. Den »grafiska metod» för fastställandet av det generella hyrestalet, som år 1946 tillämpades för den egentliga landsbygden utom för Stockholms förortsområde, bygger på att ett samband existerar mellan hyresnivån och ortens storlek inom geografiskt bestämda områden. Om orternas folkmängd omvandlades till logaritmisk skala kunde detta samband inom varje landsdel approximeras med en rät linje — regressionslinjen — kring vilken orterna samlade sig. 1 Med ledning härav kunde för varje område fastställas det hyrestal, som svarade mot en viss ortsstorlek. Vid 1946 års dyrortsundersökning användes som generellt tal inom respektive område det genomsnittliga hyrestal, som med regressionslinjens hjälp beräknats för orter med omkring 1 500 invånare. Ytundersökningen. Dyrortskommittén förordade som nämnts, att man vid kommande hyresräkningar borde taga hänsyn till lägenheternas varierande ytstorlek. I vissa remissyttranden föreslogs, att redan hyrestalen vid 1946 års undersökning borde omräknas med hänsyn till rummens ytstorlek. I anledning härav uppdrog departementschefen åt socialstyrelsen att göra en representativ undersökning i anslutning till 1945 års bostadsräkning för att belysa förekommande skillnader i hyreslägenheternas ytstorlek dels mellan olika landsdelar, dels mellan orter av olika storlek. Vid denna undersökning fann man för ettrums-, tvårums- och trerumslägenheterna var för sig, att ytstorleken Ökade med stigande kvalitet. Denna m å h ä n d a överraskande tendens fram1 Jfr dyrortskommitténs betänkande, bil. 2, s. 223—227.

;ie

trädde över hela landet och för orter av alla storleksklasser. De modernaste och bäst utrustade lägenheterna hade sålunda genomsnittligen den största ytan, medan de sämsta, de s. k. bristlägenheterna, hade den minsta. Det bör emellertid tilläggas, att oberoende härav olika åldersklasser av lägenheter inom samma kvalitetsgrupp kunde visa mer eller m i n d r e betydande skillnader i ytstorlek. Någon nämnvärd skillnad i ytstorlek kunde ej spåras mellan större och mindre orter. För rikets tre största städer och för de minsta tätorterna redovisades så gott som samma ytstorlek. Däremot r å d d e det tydligen vissa skillnader mellan olika delar av landet, vilka syntes vara någorlunda väl statistiskt säkerställda. Dessa skillnader mellan olika landsdelar syntes hänföra sig nästan helt till de omoderna lägenheterna, för vilka de var så mycket mer markanta, men vara så gott som obefintliga bland de moderna lägenheterna. Med stöd av resultatet av denna undersökning ansåg socialstyrelsen, att det ej förelåg anledning till korrigeringar av orternas hyrestal på grund av olikheter i ytstorleken. Ortsvägningsmetoden. I sitt remissyttrande över dyrortskommitténs förslag föreslog landsorganisationen en modifikation i metoden för sammanvägning av hyrestalen. Denna metod — ortsvägningsmetoden — innebar, att för var och en av de nio lägenhetsgrupperna skulle beräknas en serie indextal, utvisande hyresnivån på varje ort i förhållande till den för riket genomsnittliga h y r a n för respektive kvalitetsoch storleksgrupp. Beräkningen av varje orts relativa hyresnivå i förhållande till ett genomsnitt för hela landet borde ske på grundval av ortens eget bestånd av lägenheter i olika kvalitets-

grupper u n d e r antagande att beståndet hade samma sammansättning i hela landet som på orten i fråga. I sitt förslag rörande hur bostadsposten skulle beräknas framhöll socialstyrelsen, att både genomsnittsvägningsmetoden och ortsvägningsmetoden vore principiellt försvarbara. Den sistnämnda metoden medförde ett mera fullständigt utnyttjande av det förefintliga hyresmaterialet. Under hänvisning till att en provberäkning p å material från 1939 års hyresräkning i regel endast gåve relativt obetydliga skillnader mellan hyrestalen beräknade enligt båda dessa metoder, förordade styrelsen den av kommittén föreslagna metoden. Motiveringen var främst, att den äldre metoden på ett lättbegripligare sätt markerade principen om lika standard på alla orter, samt att den bättre motsvarade det för andra poster använda förfaringssättet.

dens fördelar icke vid 1946 års undersökning skulle kunna utnyttjas till sin fulla effekt. Med hänsyn härtill och till den begränsade tid, som stode till förfogande, innan dyrortsgrupperingen skulle vara färdigställd, ville dyrortsnämnden därför icke motsätta sig socialstyrelsens förslag. Vid sin prövning av inkomna klagomål över dyrortsplaceringen h a r dyrortsnämnden sedermera i stor utsträckning haft tillgång till uppgifter om bostadspostens storlek även enligt ortsvägningsmetoden. Hgresolikheterna vid 1946 års undersökning m. m. Hyreskostnadernas interlokala variationer var vid den senaste undersökningen betydande. Stockholm hade det högsta hyrestalet, medan det för området Småland och öarna beräknade generella talet var det lägsta. Det fanns visserligen hyresräknade orter med lägre hyrestal, men för sådana orter tillämpades som nämnts likväl det för området generella talet. Det lägsta använda hyrestalet låg ej m i n d r e än 60 % u n d e r talet för Stockholm. Men även om man bortser från Stockholm, vars hyrestal låg avsevärt högre än alla andra orters, var spännvidden betydande. I nedanstående tablå h a r inom vart och ett av de sju områdena redovisats det högsta hyrestalet samt det generella talet (det lägsta).

Socialstyrelsens förslag remitterades till dyrortsnämnden, som i sitt yttrande framhöll, att ortsvägningsmetoden dels effektivare neutraliserade slumpmässig variation i bostadskostnaderna, dels gåve ökade möjligheter att taga hänsyn till bostädernas kvalitetsegenskaper, något som allmänt ansetts såsom önskvärt. Då föreliggande material från bostadsräkningarna endast medgåve mycket begränsade möjligheter till fixering av bostädernas standard utöver den som redan ägde rum, vore det enligt nämnden tydligt, att den alternativa meto-

Den minsta hyresspridningen förekom, som synes av denna tablå, i Norrland samt i Stockholms förortsområde.

Högsta och lägsta hgrestal C *-> "o B t* ««

_ • «-> 'C

inom de 7 "2 c

££ o

O >

B*

Lägsta hyrestal 800 Högsta hyrestal (1 294 1093 Lägsta tal i % av högsta 73

625 952 66

520 834 62

590 902 65

vi o

u

gä : 0 O) C/3 > C/5

•£ b fl

områdena.

c/3

ed & '—<

:« V

>&

590 1000 59

$ 2 9 »c a >

610 830 73

T O

*—'

<1>

fl >

a o)

•S-g •—i

fl

C/3

750 520 1021 1294 73 40

Tab. 8. Medelhgror

vid 1947 års dgrortsgruppering områdesvis ter av olika storlek (kr per år).

beräknade

Orter med individuella tal och med Område

A.

Absoluta

Relativa

Relativa

20 000— 100 000

10 00020 000

5 00010 000

10005 000

841 1000

911 782 784 816 828 910

937 802 710 687 753 747 921

924 755 651 701 697 735 886

865 718 572 656 686 669 884

800 625 520 590 590 610 750

832 788 731 837 841 808 971

769 686 665 753 723 737 824

1224 1000

1205 1000

1280 1000

862 928 923 974

797 914 955 932

832 944 944 976

i

1244 1073 1225

tal. Medelhyrorna

Stockholm med förorter Östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige Västra Sverige Nedre n o r r a Sverige Övre n o r r a Sverige

ortsgruppen 20 000- -100 000 = 1 000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000

901 880 908 876 923 902 1012

888 829 832 894 854 888

i Östra Sverige = / 000 1142 1000 858 861 896 909 999

Det generella talet låg där ca 25 % lägre än det högsta förekommande. I de södra och mellersta områdena låg däremot de generella talen 35—40 % under de högsta hyrestalen inom respektive område. Storleken hos orterna med de högsta hyrestalen varierade betydligt inom de olika områdena. Eftersom ortsstorleken står i n ä r a samband med hyresnivån, kan därför föregående tablå ge en missvisande bild av hyresspridningen inom olika delar av landet. De sakkunniga h a r därför inom varje område beräknat det genomsnittliga hyrestalet för orter inom vissa storleksgrupper (tab. 8). För alla storleksgrupper var hyrorna 38

Generella tal

minst 100 000

tal. Medelhyrorna

Stockholm med förorter ö s t r a Sverige Småland och öarna Södra Sverige Västra Sverige Nedre n o r r a Sverige Övre norra Sverige C.

inv.

tal

Stockholm med förorter Östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige Västra Sverige Nedre n o r r a Sverige Övre norra Sverige B.

för or-

1168 1000 885 857 939 931 1 148

högst i Stockholms förortsområde samt i Övre norra Sverige. Dessa skillnader var mycket markanta. Däremot var det svårare att spåra någon klar tendens för variationerna inom andra landsdelar. De lägsta genomsnittshyrorna återfanns dock i regel i Småland och öarna. Det bör emellertid framhållas, att stora individuella olikheter dolde sig bakom de beräknade medeltalen. Av särskilt intresse u r de sakkunnigas synpunkt är hur bostadskostnaderna på olika orter utvecklat sig under senare år. Något tillfredsställande nytt prismaterial finns emellertid icke. En viss ledning kan dock erhållas redan ur 1945 års material genom att undersöka, om h y r o r n a i nyare hus hade en

Tab. 9. Hgrorna år 1945 inklusive normala bränslekostnader i lägenheter och enskilt badrum i orter av olika storlek, fördelade efter lägenhetens och husets bgggnadsår. 1 rk

Ortsgrupper

.4. Absoluta tal (kr) Stockholm Göteborg Malmö Orter med 30 000—100 000 inv. . 20 000— 30 000 » 10 000— 20 000 » 5 000— 10 000 » 2 000— 5 000 » 1 000— 2 000 » B. Indextal. Stockholm Stockholm Göteborg Malmö Orter med 30 000—100 000 inv. 20 000— 30 000 » 10 000— 20 000 » 5 000— 10 000 » 2 000— 5 000 » 1 000— 2 000 » C. Indextal. Hyrorna Stockholm — Göteborg Malmö Orter med 30 000—100 000 20 000— 30 000 10 000— 20 000 5 000— 10 000 2 000— 5 000 1000— 2 000

2 rk

med ev storlek

3 rk

1931 —85

1936 —40

193 G —40

1941 —45

1931 —35

1936 —40

1941 —45

1 256 1 282 1 743 1570

2 195

1 975

1 895 1919 1 622

1941 —45

1931 —35

991 1004 1076 1 257 1289 1 426 1722 1717 850 819 942 1 093 1 099 1279 1 422 1479 810 780 732 715 650 567

949 1097 1108 1 260 1380 1 418 1 575 965 1 045 1087 1281 1 360 1401 1 556 916 1 011 1 073 1219 1356 1 377 1567 871 941 991 1 132 1 151 1 199 1406 835 871 910 1049 1 069 1 108 1337 665 750 817 994 899 1 010 1214

85:5

788 805 776 676 665

= 1 000 1 000 1000

815 699

799 652

666 641 602 588 535 466

679 627 641 618 538 529

1000 1000 8:59 721

821 700

740 753 715 679 651 519

629 600 580 540 500 430

706 692 683 631 580 520

åren 1931—35 inom varje

1 000 1 000 1000

storlekskategori

921 826

785 648

869 1013 856 749

814 828 787 731 678 642

629 620 618 524 487 410

718 709 697 607 561 511

831 821 827 742 706 641

= 1 000

1000 1000 1000

1033 l 054 1000 1 013 1086 1000 964 1 108 1000

1025 1005

1134 1170

863 900 1 000 997 1114 1000 1010 1141

1000 1000 1000 1000 1000 1000

1 053 1010 1100 1085 1040 1173

1010 1040 1061 1053 1045 1089

1149 1226 1206 1203 1204 1 325

1000 1000 1000 1000 1000 1000

1172 1237 1251 1218 1285 1173

annan spännvidd än de i äldre hus. Den vid hopvägningen av orternas hyrestal tillämpade kvalitetsuppdelningen kan nämligen sägas vara en grov uppdelning efter ålder. Lägenheter utan ev har nämligen under senare år endast tillkommit i undantagsfall. I de högre kvalitetsgrupperna utgjorde däremot de yngre husen stundom en betydande del (se bil. 2). Ett studium av hyresolikheterna mellan Stockholm och de olika orterna ger

1000 1000 1000 1000 1000 1000

888 1000

1028 1030 1015 1042 1036 1123

1141 1144 1156 1222 1251 1 350

vid handen, att stora skillnader ofta förekommer inom en och samma ort mellan de olika kvalitets- och storleksgrupperna. För vissa orter (t. ex. Solna och Södertälje) var spännvidden i den högsta kvalitetsgruppen genomsnittligt mindre än i de andra kvalitetsgrupperna. För andra orter (t. ex. Västerås och Umeå) var emellertid förhållandet det motsatta. För de flesta orterna kunde ingen bestämd skillnad spåras i detta hänseende och det finns därför ingen 39

anledning att antaga, att de relativa hyresskillnaderna mellan orterna år 1945 skulle ha varit mindre i moderna än i omoderna hus. Vid den slutliga bearbetningen av 1945 års hyresräkning har för enskilda orter och grupper av orter genomsnittsh y r o r n a beräknats för hus av olika ålder. I tab. 9 har för 1, 2 och 3 rum och kök för sig genomsnittshyrorna sammanställts för olika storleksklasser och åldersgrupper. Av denna tabell att döma har en icke oväsentlig sammanpressning av hyresspännvidden skett under de senaste åren före 1945. Detta beror i stor utsträckning på utvecklingen i Stockholm, där genomsnittshyran för de senast tillkomna lägenheterna är lägre än för något äldre lägenheter. F ö r 1 rum och kök var visserligen medelhyran högst i de nyaste husen, men för 2 och 3 rum och kök var detta icke

förhållandet. Medelhyran i Stockholm för hus byggda u n d e r femårsperioden 1941—1945 låg för övrigt för 2 rum och kök lägre än i Solna och Lidingö samt för 3 rum och kök lägre än i Solna, Södertälje, Sundbyberg, Lidingö och Göteborg. Av stor betydelse är husens läge i Stockholm. Under senare år har det främst varit stadens ytterområden som bebyggts, varvid tomtkostnaderna blivit lägre än vid tidigare bebyggelse. Om förändringarna efter 1945 finns inga fullständiga uppgifter. Vissa beräkningar rörande hyran per m 2 , som sammanställts på grundval av uppgifter hos bostadsstyrelsen, tyder på att sammanpressningen fortsatt (tab. 10). Dessa beräkningar avser stenhus, som uppförts med statligt stöd och färdigställts dels år 1945 och dels år 1949. Det bör framhållas, att medelnettovåningsytan kan variera mellan orterna.

Tab. 10. Genomsnittliga hgran per m2 inom orter av olika storlek i fastigheter (stenhus) uppförda med statligt stöd och färdigställda åren 1945 och 1949.

Ortsgrupper

Stockholm Malmö Orter med 20 000—100 000 inv. 10 000— 20 000 » B 000— 10 000 » 1000— 5 000 »

Antal fastigheter

Relativa tal Stockholm = 1 000

107 34 21

35 14 3

30.2 7 26,73 20,63

30,17 29,6 3 (21,9 5)

1000 883 682

1000 982 (728)

162 88 41 5

59 47 27 3

23.3 2 23,88 22,65 (21,36)

24,45 24,9 9 23,95 (22,2 6)

770 789 748 (706)

810 828 794 (738)

Vid sidan om lägenheterna i de statsbelånade husen har även tillkommit lägenheter utan statligt stöd. År 1949 uppgick antalet hyreslägenheter i statsbelånade hus till omkring 60 % av samtliga färdigställda hyreslägenheter. Inom icke statsbelånade hus, för vilka inga motsvarande uppgifter finns, kan hyresspännvidden mellan orterna ha varit en

40 Absoluta tal (kr)

annan. Betydelsen av nytillskottet avlägenheter belyses i tab. 11 över tillkomsten av nya hyreslägenheter för åren 1946—48. Siffrorna för nettotillskottet av hyreslägenheter är icke fullt exakta. Sedan år 1945 h a r vidare vissa hyreshöjningar medgivits för äldre lägenheter. Under denna tid h a r visserligen lagen om hyresreglering tillämpats i

Tab. 11. Tillkomsten

av nga hgreslägenheter

Antal hyresläg. 1945

1946—48.

Nettotillskott av lägenheter 1946—48

Ortsgrupper Samtliga Stockholm Göteborg Malmö

Därav Hyres- Koop. kval.- läg. m. m. läg. grupp 1

Totalt

Tillskott av hyresläg. i % av samtl. läg. i hyres- kval.gr. 1 läg. 6,8 5,7

11,7 18,3 25,2

146 560 74 851 37 831

85 686 23 303 11978

10 013 4 256 3 019

2 975 2 305 1 535

20 050 10 050 5 431

142 690 102 226 43146 34171

41230 25 313 9 502 4 398

12 287 10 899 4 768 3 551

5 860 5 583 2 704 1250

24 262 22 957 13 022 K) 355

10,7 11,1 10,4

29,8 43,1 50,2 80,7

581 475

201 410

48 793

22 212

106 127

8,4

24,2

8,0

Städer, köpingar och m:en med 30 000—100 000 inv. 10 000— 30 000 » 5 000— 10 000 » 2 000— 5 000 »

.

Summa

alla städer, köpingar och municipalsamhällen med minst 2 000 invånare samt dessutom i en rad andra tättbebyggda orter. Det oaktat kan på en del orter betydande hyreshöjningar ha förekommit och detta ej enbart på de minsta orterna, vilka saknar hyresnämnd, utan även på andra orter. På dylika orter kan därför hyresläget i förhållande till Stockholm vara ett annat nu än det var år 1945.

Bränsle och lyse Som av den föregående redogörelsen framgått inräknades vid 1946 års undersökning inga bränslekostnader i bostadsposten. För centraluppvärmda lägenheter måste man därför i stor utsträckning räkna m e d särskilda värmekostnadsavdrag för att få fram nettohyran. I föregående avsnitt redogjordes för hur man gick till väga i sådana fall. Bränsleposten omfattade sålunda vid 1946 års undersökning alla bränslekostnader. Utgångspunkten för beräkningarna var de för bränsleåret 1945/46 gällande ransoneringsbestämmelserna. I

8,6

anslutning härtill indelades landet i fyra zoner efter de konsumerade kvantiteterna. Härmed avsågs att tillförsäkra befolkningen i norra Sverige, där det kallare klimatet ökar bränsleförbrukningen, samma värmestandard som den som upprätthålles i de södra delarna av landet. Hänsyn togs även till att man icke använder samma bränsleslag i alla delar av landet. De från orterna insända prisuppgifterna p e r m 3 eller hl omvandlades sålunda med hjälp av vissa från bränslekommissionen erhållna relationstal till att avse p r i s p e r bränslepoäng, varvid de olika bränsleslagen erhöll poängvärden med h ä n s y n till sina olika värmevärden vid de vanligast förekommande eldstadsanordningarna. Inom en och samma zon tilllämpades i enlighet med principen om lika standard samma poängtal på varje ort oberoende av om total bränsleransonering gällde för orten i fråga eller icke. Av samma skäl räknade man med samma proportioner på alla orter mellan antalet lägenheter inom de tre kvalitetsgrupperna. Beträffande matlagningsbränsle tog man hänsyn till den olika 41

frekvensen av skilda spistyper på olika orter. 1 När det gällde bränsle, utnyttjade man sålunda de möjligheter som förekomsten av relationstal mellan de olika bränsleslagens värmevärde erbjöd till att använda olika bränsleslag (andra proportioner mellan bränsleslagen) på de skilda orterna utan att behöva släppa kravet på lika standard. Ur socialstyrelsens redogörelse för beräkningen av bränslekostnaderna (Soc. Medd. årg. 1947, s. 805—807) återges här vissa grundläggande delar. Utgångspunkten för beräkningarna var den totala bränsletilldelningen i poäng under bränsleåret 1945/46 för uppvärmning av en lägenhet om 2 rum och kök inom var och en av de fyra temperaturzonerna samt för matlagning för ett hushåll om fyra personer. Man skilde, när det gällde uppvärmningsbränsle, mellan lägenheter med centralvärme och badrum, med enbart centralvärme samt utan centralvärme. Med hänsyn till förekomsten av kvarliggande förråd hos förbrukarna från föregående bränsleår och till förbrukningen av oransonerat bränsle höjdes de beräk1 De tillämpade poängtalen framgår följande t a b l å :

Temperaturzon

Zon 1 A » B » C » D 1

av

nade tilldelningskvantiteterna, utom vad gällde kokgas, med 14 %, för att motsvara ca 80 % av de b e r ä k n a d e licenskvantiteterna. P r o p o r t i o n e r n a mellan lägenheterna i de tre kvalitetsgrupperna antogs utgöra respektive 35 %, 25 % och 40 %. Detta motsvarade i stort sett fördelningen mellan dessa lägenhetsgrupper i fråga om samtliga hyreslägenheter på »hyresräknade orter» enligt bostadsräkningen år 1945. För varmvatten räknades med ett tilllägg till förbrukningen i lägenheter med centralvärme och b a d r u m om 5,5 poäng (eller för samtliga lägenhetskategorier i genomsnitt 1,9 p o ä n g ) , lika för alla orter. Tilldelningen för matlagning var oberoende av temperaturzonen. Den bestämdes till 38,4 bränslepoäng, fördelat med 16,5 poäng i form av björkved och 21,9 poäng i form av barrved. Undantag utgjorde härvidlag orter tillhörande ortsgrupp 1 inom Malmöhus och Kristianstads län, för vilka räknades med 32,9 poäng fossilt bränsle och 5,5 poäng träkol. F ö r orter med gasverk och sådana orter, där enligt uppgifter från de kommunala myndigheterna samt från Sveriges elektricitetsverksförening elektrisk

Bränslepoäng för lägenheter om 2 r u m och kök med centralvärme och b a d r u m (exkl. vv)

enbart centralvärme

lokal uppvärmning

83,4 66,7 58,5 49,9

79,3 63,6 55,4 47,5

77,4 55,1 47,i 39,i

Vägt genomsnitt

80,o 61,3 53,2 45,o

Zon A: Norrbottens, Västerbottens och J ä m t l a n d s län. B: Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och V ä r m l a n d s län. C: Uppsala, Västmanlands, Örebro län, Stockholms stad och län, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs och Älvsborgs län. Göteborgs och Bohus, Hallands, Malmöhus, K r i s t i a n s t a d s , Blekinge, K a l m a r och Gotlands län.

högre kvantiteterna förekom i de nordligare delarna av landet, och orterna där har därigenom fått höga tal oavsett priserna. Skillnaderna mellan närbelägna orter kunde dock stundom vara betydande. Detta kunde bero på att tilldelningen av fossilt bränsle och ved för uppvärmning ej var densamma eller när det gällde matlagning på att förbrukningen av kokgas, elström och ved var olika. Eftersom priset per värmeenhet stundom var mycket olika för de skilda bränsleslagen, kunde detta få en icke oväsentlig inverkan på ortens bränsletal. Skillnaderna kunde emellerPriser insamlades som redan nämnts tid även bero på att de insamlade prifrån samtliga orter för alla bränsleslag serna varierade mellan orterna. Detta utom kokgas. I sistnämnda fall erhölls berodde stundom på tillfälligheter i pris från svenska gasverksföreningen. prissättningen eller på att felaktiga p r i s Till vedpriserna lades priser för kaplämnats (t. ex. p r o d u c e n t p r i s ) . Det bör ning, klyvning och inläggning av veden. dock tilläggas, att skillnaderna i bränsPriser för kapning och inläggning inleutgift mellan närliggande orter i vissa hämtades från socialstyrelsens 60 omfall hänförde sig till kostnaden för lyse. budsorter, medan priser för klyvningen Till belysning av vad ovan sagts må erhölls från bränslekommissionen. här vissa siffror anföras. Medelvärdena För belysningsändamål räknades uteför de olika dyrortsgrupperna belyser slutande med elektrisk ström. För de i viss mån olikheterna mellan n o r r och relativt fåtaliga orter, som saknade eleksöder. Om bränsleutgiften för ortsgrupp trisk ström, insattes samma belopp för 5 — beräknad som aritmetiskt medellyse, som gällde för närliggande elektrital av kostnaderna för i gruppen ingåfierade orter. Kostnadsberäkningarna ende orter — tages till utgångspunkt, avsåg en förbrukning av 200 kWh. När visar det sig sålunda, att kostnaden geolika pris uppgivits för vinter- och somnomsnittligt låg 3 % lägre i grupp 4, marhalvåret räknades med att 70 % 10 % i grupp 3, 17 % i grupp 2 och 19 borde hänföras till vinterhalvåret och % i grupp 1. Kostnaden för Stockholm 30 % till sommarhalvåret. låg dock ej m i n d r e än 21 % lägre än Då i bränsleposten ingick kostnad för övriga orter i grupp 5, vilka i regel var matlagning med elektrisk ström, redobelägna i Norrland. Till ytterligare bevisades ej kostnaden för lyse för sig lysning av skillnaderna i bränslekostutan belysningsströmmen beräknades nader kan nämnas, att den genomefter de lägre pris per kWh, som en snittliga utgiften — på ett par undanstörre förbrukning medförde. tag när — var ungefär lika hög i alla län De betydande olikheter, som frami hela mellersta och södra Sverige. Det kom vid 1946 års undersökning, berodhögsta genomsnittstalet erhölls för de i viss utsträckning icke på prisolikJämtlands län. Det lägsta länsmedeltalet heter utan på att olika kvantiteter anlåg nära 25 % lägre än det högsta. vändes inom olika delar av landet. De

kokning förekom i större utsträckning, uppskattades med ledning av tillgängliga uppgifter proportionerna mellan förekomsten av respektive fast bränsle, gas och elektricitet som värmekälla för matlagning. För matlagning med gas fastställdes med ledning av vissa uppskattningar åtgången till 364 m 3 och i fråga om elektrisk ström till 1 000 kWh. Fördelningen av de för bostadsuppvärmning angivna poängtalen på olika bränsleslag grundade sig på uppgifter från bränslekommissionen samt i vissa fall från bränslekontoren.

Även inom länen framträdde avsevärda skillnader. I Stockholms län uppgick motsvarande skillnad mellan lägsta och högsta utgift till närmare 45 %. I Norrbottens län var den dock endast ca 25 % och i Kronobergs län ej mer än något över 20 %. Utgiften på den ort, som hade de lägsta bränslekostnaderna, låg ej mindre än 54 % lägre än högsta kostnaden. Vid studiet av dessa differenser bör ihågkommas, att totala bränsleutgiften i genomsnitt uppgick till endast 4,8 % av totalutgiften, såsom framgått av redogörelsen för viktsystemet vid 1946 års undersökning. Inverkan av ovannämnda olikheter var därför ganska begränsad. Av bränsleutgiften torde i regel mindre än 2/3 avse uppvärmningsbränsle.

. 12. Genomsnittliga

bränslepriser

Till sist skall endast anföras ett par exempel på de kostnadsskillnader, som förekom för belysning (avseende 200 k W h ) . I Jönköpings län varierade denna kostnad mellan 27 kr och 85 kr. I Norrbotten uppgick den lägsta kostnaden till 31 kr och den högsta till 69 kr. I Stockholms stad uppgick utgiften för belysning till 35 kr. I Stockholms skärgård var kostnaden stundom mycket hög och låg på vissa öar mellan 70 och 80 kr. Utvecklingen efter 1946. I tab. 12 redovisas för 10 ombudsorter priser för olika bränsleslag såväl 1946 som 1950. Av denna tabell framgår att vedpriserna i regel stigit, men att stegringen varit olika stor på olika orter. I Stockholm har sålunda priset på björkved stigit med 15 % och i Eskilstuna med nära

på vissa ombudsorter

Maj 1946 Ort

44 Mars 1950

Björk- Barr- Antra- Hush.- Koks Björk- Barr- Antra- Hush.- Koks ved ved cit kol 40—80 ved ved cit kol 40—80 mm 3 mm (m 3 ) (m 3 ) (hl) (hl) (m 3 ) (m ) (hl) (hl) (hl) (hl)

Absoluta tal (i öre) Stockholm 2 400 2 1 2 5 973 Malmö 2 280 2 030 940 1825 1600 974 Simrishamn 2 583 2 292 Eskilstuna 1875 1700 991 Arvika 1800 1 575 1027 Morastrand 1700 1500 Östersund 1975 1800 1053 Gällivare 1700 1500 Kiruna 1900 1700 Relativa tal Stockholm Malmö Höör Simrishamn Eskilstuna Arvika Morastrand Östersund Gällivare Kiruna

åren 1946 och 1950.

573 540 574 541 591 627

460 452 481 450 495 508

1000 1000 1000 1000 950 955 966 942 760 753 1001 1002 1076 1079 944 781 800 1018 1031 750 741 1055 1094 708 706 823 847 1082 1140 708 706 792 800 —

1000 983 1046 978 1076 1104 1148 1

2 763 2 560 1 950 2 688 2 300 2 295 1700 2 500 2 621 2 300

2 438 972 777 2 060 920 755 1 550 972 811 2 400 765 2 050 997 511 2 070 1 035 882 1600 1 0 1 3 2 275 929 2 421 2 100 1153

1 0 0 0 1000 927 845 706 636 973 984 832 841 831 849 615 656 905 933 949 993 8 3 2 | 861

1000 947 1000 1026 1065 1042

1000 972 1044 985 658 1135 1196 1484

449 465 510 465 498 526 526 540 555 567 1000 1036 1136 1036 1109 1171 1171 1203 1236 1263

25 %, medan det i Morastrand är oförändrat. Även i fråga om fossilt bränsle h a r prisutvecklingen varit olika på de skilda orterna, ehuru prisändringarna där hittills varit mindre. I och med avvecklingen av subventionerna på kol och koks h a r dessa priser stigit ytterligare. Prisrelationerna orterna emellan hade redan i mars 1950, som framgår av tab. 12, delvis ändrats. Den totala prisspännvidden synes dock fortfarande ha varit av ungefär samma storlek år 1950 som år 1946. Kläder och skodon På den blankett, som användes vid denna undersökning, fanns upptagna vissa representantvaror för kläder och skodon liksom även för möbler, husgeråd m. m. Det angavs emellertid, att priser på dessa varor endast skulle lämnas, om varuslagen vanligen inköptes på orten. Vid den slutliga beräkningen av posterna kläder och skodon samt övriga utgifter användes i regel endast priser från ej fullt 300 orter, de s. k. inköpsorterna (se nästa stycke). Beträffande halvsulning och klackning byggde dock beräkningen på noteringar från alla orter. Redan vid den prisgeografiska undersökningen å r 1941 tillämpade socialstyrelsen ett system med s. k. huvudorter. Antalet sådana orter vid denna undersökning var ca 200. Vid 1946 års undersökning fick valet av inköpsort sin största betydelse för de enskilda orterna genom att detta val sammankopplades med beräkningen av avståndstilläggen. Hur inköpsorterna utvaldes kommer därför att behandlas i samband med redogörelsen för avståndstillläggen. För landskommuner och småorter tillämpades sedan de priser, som gällde för den eller de inköpsorter som de hänförts till. Inköpsorternas priser

användes sålunda även för kringliggande kommuner och orter. Dyrortskommittén underströk i sitt betänkande svårigheterna att tillräckligt uttömmande beskriva varuslagen inom denna post. Kommittén ansåg, att det bästa arrangemanget skulle vara att låta branschsakkunniga vid resor över landet notera priserna på huvudorterna, men framhöll, att det torde vara onödigt dyrbart och tidsödande i förhållande till vinsten därmed. Kommittén förordade därför endast, att varubeskrivningen skulle göras utförligare och kompletteras med illustrationer av föremålen. Socialstyrelsen borde vidare beredas möjlighet att i samråd med sakkunniga inom olika branscher grundligt studera marknaden beträffande speciellt kläder, husgeråd och möbler, icke minst för att möjliggöra en säkrare bedömning av det sedermera inkommande prismaterialet. Innan socialstyrelsen fastställde den blankett, som de kommunala organen skulle ifylla, rådgjorde styrelsen också med grossistförbundet, köpmannaförbundet och kooperativa förbundet. De på blanketten upptagna varorna var i stor utsträckning priskontrollerade. För skor behövde man enligt de branschsakkunnigas uppgifter endast begära priser på ej priskontrollerade skor. S. k. P-stämplade skor hade nämligen samma pris i hela landet. I övrigt var det endast herrhatt och ullgarn, för vilka ej standardnummer skulle anges. De insända priserna varierade ofta avsevärt. Genom standardnumren erhölls en god vägledning då det gällde att bedöma, om prisolikheterna orterna emellan berodde på kvalitetsskillnad eller ej. Det konstaterades vid granskningen, att priserna för samma standardnummer ofta var lika över hela 45

landet. För ett par varor, där detta ej var förhållandet, visade det sig vid närmare undersökning, att priskontrollnämnden kort före tiden för prisinsamlingen hade medgivit en prishöjning. Denna hade tydligen ej slagit igenom helt på alla orter.

skodon företedde inga större variationer orterna emellan, såsom framgår av följande sammanställning.

Ortsgrupp 5 Stockholm Övriga orter Ortsgrupp 4 » 3 » 2 » 1

Sedan prismaterialet genomgåtts beslöt styrelsen efter kontakt med bl. a. priskontrollnämnden att räkna med samma p r i s över hela landet ej blott för P-stämplade skor samt galoscher, för vilka inga noteringar begärts av kommunerna, utan även för herrskjorta, barnkläder, ullgarn samt dam- och barnstrumpor. För tung konfektion räknades på 15 orter med ett något högre pris än på övriga inköpsorter. Av de återstående varorna inom posten kläder och skodon var det endast herrhatt, icke P-stämplade skor samt halvsulning, som företedde några prisvariationer att tala om. Efter skriftväxling med kommunerna ändrade socialstyrelsen sedermera många priser. Inverkan av sådana ändringar på resultatet blev i regel ringa. Vikten i budgeten för de varor, som det här är fråga om, var nämligen relativt obetydlig. Hela utgiftsbeloppet för kläder och Tab. 13. Priser

på sglön för en damkjol

Relativa tal 1000 1013 1000 997 999 996 992

Mellan enskilda orter kunde visserligen något större skillnader framträda. I flera län låg sålunda det lägsta talet 3 å 4 % lägre än det högsta. Eftersom postens andel i budgeten endast uppgick till 13,6 %, hade prisvariationerna inom denna post en mycket liten betydelse vid 1946 års undersökning. Det bör kanske här till sist nämnas, att sammanlagda utgiften för de varor, vilkas priser antogs vara lika över hela landet, uppgick till 20 % av hela beklädnadsposten. Efter år 1946 torde inga större ändringar ha inträffat i prisdifferenserna mellan orterna. De aktuella prisolikheterna torde sålunda nu liksom år 1946 i regel vara ganska små. samt

Halvsulning

halvsuln ing i juni

1950 på 25

orter.

Sylön för damkjol

Intervall (i öre)

Antal not.

Intervall (i öre)

Antal not.

Intervall (i öre)

Antal not.

750— 799 800— 849 850— 899 9 0 0 - 949 950— 999 1 000—1 049 1 050—1 099 1 100—1 149 1 150—1 199

2 4 16 36 18 3 3

700— 799 800— 899 900— 999 1 000—1 099 1100—1 199 1 200—1 299 1 300—1 399 1 400—1 499 1 5 0 0 - 1 599 1 600—1 699 1 700—1 799

1 3 1 4

1800-1899 1900-1999 2 000—2 099 2 1 0 0 - 2 199 2 2 0 0 - 2 299 2 300—2 399 2 4 0 0 - 2 499 2 500—2 599 2 600—2 699 Minst 2 700

12 1 8

S:a not.

46 Absoluta tal (kr) 784 794 784 782 783 781 778

— 1

S3

— 9

•;

7 5 1

S :a not.

— 6 1 4 8 1

'.> 78

Vissa olikheter framträder dock bl. a. på reparationer, såsom framgår av tab. 13, beträffande halvsulning samt sylön för damkjol. Noteringarna på sylön, som ombuden börjat insamla under å r 1950, företer mycket stora olikheter. Man kan dock ej bortse ifrån, att b e t y d a n d e kvalitetsolikheter säkerligen h ä r förekommer. Det är därför svårt att avgöra, i vilken utsträckning de framkomna prisdifferenserna, som redovisas i tab. 13, återger prisolikheter för lika standard.

Skatter Olika metoder h a r vid de senaste dyrortsundersökningarna tillämpats, när det gäller beräkningen av skatteposten. Vid 1935 års dyrortsgruppering räknades med en och samma inkomst (3 400 kr) för hela riket och med avdragen enligt reglerna för dåvarande ortsgrupp III. Häremot anmärktes särskilt från tjänstemannahåll, att metoden endast vore rättvisande för medeldyra orter, medan orter med högre allmänna levnadskostnader missgynnades och orter med lägre allmänna levnadskostnader gynnades, eftersom de beskattningsbara inkomsterna och således även skatteutgifterna på de förra orterna borde vara större och på de senare m i n d r e än i det vid dyrortsgrupperingen använda medelläget. I anledning av dessa anmärkningar föreslog 1936 års lönekommitté, att inkomsten skulle variera på samma sätt som lönerna i gällande löneskala för respektive ortsgrupper. Avdragen för kommunala utskylder, som är de viktigaste av de allmänna avdragen, skulle beräknas efter utdebiteringen under uppgiftsåret och ortsavdragen enligt reglerna för skatteavdrag vid då gällande skattegruppering. Denna metod till-

lämpades vid 1941 års prisgeografiska undersökning. Även mot denna metod har riktats kritik. Det har sålunda bl. a. ansetts, att skatteutgiften när den beräknas efter gällande dyrortsgruppering kunde bli så låg på vissa orter, att dessa skulle kvarhållas i en alltför låg ortsgrupp eller till och med sänkas till lägre ortsgrupp. 1943 års dyrortskommitté föreslog beträffande inkomsten och avdragen, att den vid 1941 års undersökning tilllämpade metoden i princip skulle bibehållas. Kommittén framhöll dock, att socialstyrelsens rätt till skälighetsprövning borde utnyttjas i sådana fall, där ett fastställande av inkomsten efter då gällande lönegruppering skulle bli alltför schablonmässigt. 1946 års undersökning. I enlighet med dyrortskommitténs förslag användes vid denna undersökning genomsnittsdebiteringen u n d e r fem år (1942 —1946). Kommitténs förslag beträffande inkomsten och avdragen ändrades däremot av Kungl. Maj:t i enlighet med en av socialstyrelsen alternativt föreslagen metod. 1 Denna gick i korthet ut på att inkomsten på de olika orterna vid skatteberäkningen skulle utgöras av orternas samtliga utgifter (levnadskostnadstalen inklusive skatt); Även de statliga ortsavdragen skulle liksom i verkligheten variera med levnadskostnaderna. De skattebelopp, som erhölls vid 1946 års undersökning, kom naturligtvis icke att helt överensstämma med dem som man i efterhand kunde räkna fram med kännedom om de avdrag, som fastställts för ifrågavarande ort. Som socialstyrelsen framhöll i sitt remissutlåtande medför emellertid denna metod, att de skati Se prop, nr 343/1945, s. 42—45.

tebelopp, som sålunda sedermera kan beräknas på grundval av de faktiska avdragen och på en inkomst, motsvar a n d e den faktiska lönen för den ortsgrupp, till vilken orten vid grupperingen hänförts, för orter, som befunnits ligga i övre delen av en grupp, blir m i n d r e än de som framräknas med hjälp av den av styrelsen föreslagna metoden, medan för orter, som ligger i u n d r e delen av en grupp, det omvända är fallet. Orternas placering i grupper blir sålunda densamma i bägge fallen. Metodens fördel ligger i att den omräkning av skattebeloppen och omplacering av orterna, som det eljest bleve nödvändigt att företaga i efterhand, kan undvikas. Det sagda gäller i första hand de statliga ortsavdragen. På grund av sambandet mellan storleken av de kommunala ortsavdragen och den kommunala utdebiteringen, begagnade man vid 1946 års beräkning av kommunalskatten ortsavdrag enligt tidigare gruppering. Bestämmelsen att det statliga ortsavdraget skulle variera på visst sätt med levnadskostnaderna innebar, att ortsavdraget kunde uttryckas som en funktion av totalutgiften ( = inkomsten). Utgångspunkten var härvid, att Stockholm skulle placeras mitt i grupp 5 samt att levnadskostnaderna i mitten av grupp 1 skulle ligga 16 % lägre än de i mitten av grupp 5 (Stockholm). 1

Vad den statliga skattesatsen beträffar, var denna vid tiden för beräkningen oförändrad, så länge det beskattningsbara beloppet ej översteg 3 000 kr. Eftersom detta ej skedde vid 1946 års undersökning, kunde samma skattesats användas för samtliga orter. 1 Skattepostens variationer år 1946. Vid dyrortsundersökningen framkom högst avsevärda skillnader i skatteutgift mellan olika orter. Skatteutgiften i den kommun i södra Sverige, för vilken den lägsta skatteutgiften erhölls, uppgick sålunda endast till en tredjedel av den högsta utgiften, vilken erhölls i nordligaste Sverige. Även inom de enskilda länen framträdde väsentliga skillnader. Inom ett par län — Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län — var den lägsta utgiften ungefär hälften så stor som den högsta. I de flesta länen låg den lägsta 35 å 40 % lägre än den högsta. I Västerbotten, som uppvisade den minsta spridningen, var motsvarande tal ej fullt 30 %. Vid studiet av dessa siffror är det nödvändigt att ha i minnet, att skatteutgiften beräknades på en inkomst, som varierade med levnadskostnaderna. På orter med i övrigt höga levnadskostnader blev av denna anledning skatteutgiften högre än på orter med lägre levnadskostnader, även om skattesatsen var densamma. Den tillämpade meto-

Skatteformeln vid 1946 års undersökning fick följande slutliga utseende: 0.1275

x — u = q (x — 200 — k) -J . _

U— q

[x

200 —q (x —200 — k ) — (0.64 x —1241.92)]

(0.93625 k + 187.25) + 66.42 0.97705

0.93625 q

Följande beteckningar har använts i formeln: x = samtliga levnadskostnader (inkl. skatt) = inkomsten u = » » (exkl. skatt) x — u = skattebeloppet q = kommunal- och landstingsskattesatsen k = kommunala ortsavdraget (efter förhöjning genom multiplicering med 1 &, bankningen). ' 48

den h a r medfört, att skatteutgiften i norra Sverige, där såväl skattesatser som levnadskostnader i övrigt var särskilt höga, blev avsevärt mycket högre än i södra delarna av landet. I Stockholm medförde den låga skattesatsen, att skatteutgiften trots de höga levnadskostnaderna i övrigt blev låg.

Avståndstillägg En principiell nyhet vid den senaste dyrortsundersökningen var, att särskilda avståndstillägg medräknades för landsbygdens del. Dessa tillägg skulle i princip avse att representera landsbygdens merkostnader utöver städernas på grund av resor och transporter vid inköp av hushållsförnödenheter (särskilt inventarier och kläder), vid sjukdomsfall och besök hos läkare och överhuvudtaget för att landsbygdens hushåll skulle få kontakt med tätorterna. Avståndskostnaderna skulle däremot icke avse att täcka merkostnader för resor till skolor eller inackordering på skolorten liksom ej heller för arbetsresor. Dgrortskommitténs förslag. Frågan om avståndstilläggen ägnades stor uppmärksamhet av dyrortskommittén. Efter en ingående diskussion kom kommittén till den slutsatsen, att man vid en dyrortsgruppering enbart kunde taga hänsyn till sådana avståndskostnader, som avser resor och transporter, som alla behöver räkna med. Kommittén framhöll därefter, att den teoretiskt bästa metoden för beräkning av avståndskostnaderna torde vara, att landsbygden indelades i regioner allt efter avstånden (i kilometer eller, ännu hellre, i tid för tillgängliga trafikmedel) till inköpskällan, läkaren, tandläkaren osv., varefter rese- och transportkostnaden för en resa respektive transport beräknades regionsvis, och anta-

let resor etc. bestämdes. Genom att multiplicera antalet resor och transporter med kostnaden per fall skulle man få ett totalbelopp för varje region. Kommittén underströk, att de praktiska svårigheterna vid beräkningen av tilläggen vore ägnade att inge starka betänkligheter. I beräkningen inginge nämligen flera moment, som — inom ganska vida gränser — måste komma att bli godtyckligt valda, varför resultatet under inga omständigheter kunde komma att betecknas som mer än en uppskattning. Detta gällde framför allt a n t a l e t resor och transporter, dvs. den ena faktorn vid multiplikationen. Vid sina provberäkningar hade kommittén räknat med kostnaden för 12 resor till inköpsorten, 6 resor till läkare (därav en bilresa) och 6 till tandläkare per år samt transporten av ett paket från inköpsorten per vecka. Kostnaden härför varierade enligt kommitténs beräkningar från ett 40-tal kronor till uppemot 350 kr per år. För kontroll av storleksordningen av det efter skälighetsprövning fastställda antalet resor vid kalkylen använde kommittén en bearbetning av 1933 års budgetmaterial m. m. samt uppgiftsmaterial, insamlat av Sveriges folkskollärarförbund. Kommittén stannade slutligen för en mycket schematisk metod och uppställde följande huvudregler. För avstånd kortare än 6 km skulle intet tilllägg räknas. För längre avstånd skulle utgå tillägg med lägst 50 kr och därefter med jämna 50-kronorsintervall u p p till 350 kr. Sju olika avståndstillägg skulle alltså förekomma. Dyrortskommittén framlade däremot intet förslag i fråga om det viktiga bestämmandet av vilka orter som skulle anses som inköpsorter för visst område och till vilka sålunda avstånden skulle beräknas. 49

Riksdagsbehandlingen. Vid remissbehandlingen av dyrortskommitténs förslag vann detta praktiskt taget allmän anslutning och godtogs av departementschefen i den proposition, i vilken kommitténs förslag förelades riksdagen. 1 Departementschefen underströk dock de olägenheter, som kunde uppstå genom att man införde sådana objektivt svårberäkneliga element på detta relativt känsliga område. Intresset att åstadkomma en i stort sett mera rättvis avvägning vid levnadskostnadsjämförelsen ansågs emellertid väga tyngre än de administrativa olägenheterna av de talrika invändningar och klagomål över godtycke och orättvisor, som k u n d e följa av den föreslagna metoden. Departementschefen framhöll vidare, att de föreslagna beloppen representerade betydande utgiftsbelopp. Någon höjning av beloppen syntes därför icke kunna göras utan att samtidigt hänsyn även toges till arbetsresor. Till sist framhölls i propositionen, att metoderna för h u r dessa tillägg skulle beräknas icke kunde anses definitivt utformade. Socialstyrelsen b o r d e därför före nästa gruppering grundligt arbeta igenom de problem, som h ä r k u n d e möta, och i möjligaste mån fixera reglerna för den praktiska tillämpningen av systemet, så att utrymmet för mera subjektiva bedömningar begränsades. Vederbörande utskott tillstyrkte förslagen men underströk, att socialstyrelsen borde noga överväga frågan och för Kungl. Maj: t framlägga förslag, h u r tillläggen borde beräknas. Styrelsen skulle härvid enligt utskottet icke vara helt bunden av kommitténs avvägning utan äga rätt ompröva avståndstilläggens belopp. Socialstgrelsens förslag. Det förslag, som styrelsen i anledning härav fram1

50 Prop, nr 343/1945, s. 45.

lade, godkändes av Kungl. Maj:t och tillämpades vid 1946 års undersökning. En utförlig redogörelse för hur avståndstilläggen beräknades vid denna undersökning har lämnats i Sociala Meddelanden. 2 I det följande redogöres därför endast i korthet för de använda metoderna. Valet av inköpsort har en avgörande betydelse för avståndstilläggens storlek och stor uppmärksamhet ägnades häråt. Socialstyrelsen vände sig sålunda till geografiska institutionen vid Handelshögskolan i Stockholm, som utarbetade ett förslag till gruppering av orterna efter inköpsorter. Valet av inköpsorter skedde med utgångspunkt från kommunernas uppgifter vid 1946 års undersökning om var inköpen av kläder, möbler o. d. i allmänhet gjordes. De utvalda inköpsorterna uppdelades i två grupper efter inköpsmöjligheter, nämligen A-orter, vilka genom butikernas antal, specialisering och fördelning på olika branscher ansågs erbjuda fullt tillfredsställande inköpsmöjligheter, samt B-orter, vilka endast i vissa avseenden ansågs erbjuda fullt tillfredsställande inköpsmöjligheter. Denna uppdelning skedde främst med hjälp av en sommaren 1946 företagen inventering av landets handelsföretag. Som minimikrav för A-orter gällde, att minst nio av elva s. k. varaktiga konsumtionsbranscher skulle vara representerade på orten. Från denna regel gjordes vissa undantag. Resultatet blev, att närmare 300 inköpsorter utvaldes. Av dessa betecknades ca 120 som A-orter. 3 Antalet resor. Socialstyrelsens förslag, som icke avsåg arbetsresor, ut2 3

Soc. Medd. årg. 1947, s. 186.

En ingående redogörelse för h u r inköpsorterna bestämdes har l ä m n a t s av fil. lic. O. Hölcke i Ymer 1947, häfte 3.

gick från samma totalantal resor, som kommittén använt i sina kalkyler. Enligt förslaget skulle man taga hänsyn ej blott till om närmaste inköpsort var en A- eller B-ort utan även till om det fanns läkare eller tandläkare på orten. Följande uppdelning av antalet resor föreslogs: 15 inköpsresor (därav i förekommande fall 5 till A-ort samt 10 till B-ort), 4 lakar- och 4 tandläkarresor, vartill kom en bilresa för läkaren till kommunen. Samtliga paket beräknades från närmaste inköpsort (dvs. i förekommande fall från B-orten). Antalet resor kunde, som kan utläsas u r tab. 14, variera avsevärt med hänsyn till om närmaste inköpsort var en A- eller Bort, om läkare eller tandläkare fanns på orten etc. Beräkningen av priset per resa skedde m e d utgångspunkt från uppgifterna på blanketten. Avståndstilläggen för de enskilda kommunerna och orterna skedde dock icke direkt på grundval av deras egna uppgifter. I stället uträknades kostnaden per resa och försändelse i genomsnitt för olika avståndsintervall. Vid sidan om uppgifterna på blanketten utnyttjades härvid även taxor för Tab. 14. Avståndskostnader

järnvägs-, buss- och bilresor liksom för godsbefordring på järnvägs- och busslinjer. Beräkningen skedde i genomsnitt för var och en av tio intervaller från 6 km till 105 km. Beräkningen av den slutliga avståndskostnaden. De beräknade genomsnittspriserna per resa (försändelse) uppmultiplicerades sedan med antalet resor etc. På grund av beräkningarnas approximativa karaktär avrundades de framräknade beloppen till 5-tal kronor. Avståndsintervall om 10 km behölls u p p till 45 km. Intervallerna däröver gjordes emellertid dubbelt så stora. Orsaken härtill var främst, att kommuner med så långa avstånd ofta själva var stora, varigenom osäkerheten vid fixeringen av kommunernas centrum skärpte svårigheten att bestämma avståndet till inköpsorten. De relativt fåtaliga k o m m u n e r n a m e d mer än 105 km till inköpsorten behandlades individuellt. Avståndskostnaderna för olika avstånd och antal resor framgår av tab. 14. Under 6 km skulle som nämnts intet tillägg utgå. Det lägsta avståndstillägg, som påfördes någon kommun, var 10 kr och det högsta 400 kr.

i kr vid olika antal resor och avstånd

till

inköpsorten.

Avstånd i k m

Antal resor m. m.

6—15

16—25

26—35

36-45

46-65

66—85

86—105

5 bussresor ... 10 » 14 » 15 » 18 » 19 » 23 » 1 bilresa 52 försändelser

10 10 15 15 20 20 25 10 25

10 20 30 30 40 40 50 20 25

15 30 45 50 60 60 75 30 25

20 40 60 65 80 80 100 40 25

25 50 75 80 100 100 125 50 30

40 75 110 115 135 145 175 65 30

50 95 140 145 170 180 220 80 35

Totalsumma

(23 bussresor + 1 bilresa + 52 försändelser) ...

Det slutliga fastställandet av avstånd stilläggen. Sedan man avgjort, vilka orter som kunde godtagas som Aorter respektive B-orter, bestämdes inköpsorter för varje kommun och ort. Som regel beredde valet av inköpsort ingen svårighet utan den av den kommunala myndigheten lämnade uppgiften härom kunde godtagas. I flera fall var det emellertid tveksamt, vilken eller vilka orter som skulle anses som kommunens huvudorter. I några fall skilde sig uppgifterna från närliggande kommuner därigenom att en kommun uppgivit en närbelägen, mindre ort, medan en annan uppgivit en längre bort liggande, större ort, trots att man kanske måste resa igenom den mindre orten för att komma dit. Styrelsens val av inköpsorter syftade till att kring inköpsorterna bilda sammanhängande omland. Av dessa skäl ansåg sig styrelsen stundom nödsakad ändra på kommunens uppgifter. Till varje kommun utsändes sedermera ett meddelande om till vilken eller vilka inköpsorter den hänförts. Mot styrelsens beslut inkom en del protester, vilka dock endast i undantagsfall medförde justering av styrelsens tidigare beslut. Sedan inköpsorter fastställts för varje kommun (ort), beräknades avstånden från kommunens centrum till inköpsorten. I de fall avståndsuppgifterna icke kunde erhållas från blanketten, bestämdes de med hjälp av kartor, tidtabeller etc. Eftersom samma belopp påfördes alla kommuner, vilkas avstånd till inköpsorten låg inom vissa intervall, ägnades särskild uppmärksamhet åt de fall, där avstånden låg kring gränserna mellan två intervall. Därefter kunde avståndstillägget erhållas ur den ovan angivna tabellen. Som regel bestämdes avståndstillägget automatiskt u r denna tabell. Vissa undantag

förekom dock. Utom i de ovan berörda fallen då det var osäkert, till vilket intervall kommunen rätteligen borde föras, ägde en mera individuell prövning rum av kommunens tillägg, om det på blanketten angivna priset per resa till inköpsorten väsentligt avvek från det framräknade medelpriset. Om tandläkare eller läkare fanns i en betydligt närmare liggande ort än inköpsorten men likväl utanför kommunen, föranledde detta ofta omprövning av de automatiskt beräknade beloppen. Som redan framhållits beräknades tilläggen för kommunerna i Norrland samt i skärgården individuellt. Avståndstilläggen beräknades i regel på grundval av det pris, som uppgivits på blanketten eller som erhållits ur någon lidtabell etc. Hänsyn togs till om resan företogs med tåg, buss eller båt. De på så sätt framräknade beloppen avrundades som regel till närmaste 25-tal kronor. Inom några storkommuner togs hänsyn till avstånden inom kommunen. Resultatet av 1946 års undersökning. Eftersom avståndskostnaderna var en nyhet, som tillämpades för första gången vid 1946 års dyrortsundersökning, och den använda metoden, som skildrats i det föregående, därför helt naturligt hade något av ett experiment över sig, har det sitt särskilda intresse att studera, hur resultatet blivit. I tab. 15 har vissa uppgifter härom sammanställts för varje län. Det framgår av denna tabell, att den högsta avståndskostnad, som över huvud påfördes någon ort — 400 kr — endast förekom i Jämtlands och Norrbottens län. I det förra fallet var det två landskommuner — Storsjö och Frostviken — och i del senare fallet var det Karesuando kommun samt Kvikkjokks kapellförsamling inom Jokkmokks kommun, som erhöll dessa höga avståndstillägg. De

högsta medelvärdena återfanns i övre Norrland. Höga genomsnittsvärden hade även Gotlands län, där samtliga orter utom Visby påförts något tillägg, samt Värmlands län, där några avlägset belägna kommuner drog upp medeltalet. I Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län höjdes medelvärdena av skärgårdskommunerna med deras ofta höga resekostnader. De lägsta medeltalen återfanns naturligt nog i Skåne. I de båda länen i Skåne samt i Skaraborgs län fanns det ett relativt stort antal Tab. 15. Vissa uppgifter

egentliga landskommuner utan något tillägg alls, medan detta inom andra län endast förekom sporadiskt. Avståndskostnaderna hörde till de faktorer, som hade avgörande inverkan på resultatet av den senaste dyrortsundersökningen. Om man ser på de olika dyrortsgrupperna, var sålunda avståndstilläggen i genomsnitt störst i dyrortsgrupp 5 (147 k r ) . De flesta orterna i denna grupp är belägna i norra delarna av landet och detta beror otvetydigt i hög grad på de höga avstånds-

rörande avståndstilläggen dgrortsundersökning.

inom olika län vid 1946 års

Antal orter med ett avståndstillägg (i kr) av Län 60

6 .V 90

18 22 31 47

Högsta tillägg

Aritmetiskt m e deltal 2

162 93 107 166

250 200 130 200

100 98 77 82

130 S:a

21 6 13 34

15 25 26 23

20 11 8 19

21 11 10 8

27 10

Stockholm Uppsala Södermanland Östergötland ..

6 14

31 3 13 12

Jönköping Kronoberg Kalmar ... Gotland ...

2 6 1

16 13 18 4

29 13 14 8

36 27 29 22

13 18 10 21

24 12 28 15

13 5 9 5

7 8 10 20

145 98 124 96

210 200 220 250

84 84 88 107

Blekinge Kristianstad Malmöhus .. Halland

7 16 24 6

2 33 58 2

22 68 106 37

12 4 27

8 5 5 1

3 4

36 66 13

47 176 263 93

150 165 110 175

80 62 54 80

6 18

15 32 11 10

15 27 111 7

34 49 63 23

9 52 67 10

25 37 8 23

23 3 10

32 16 1 16

140 242 282 104

200 185 140 325

103 86 72 107

Göteb. och Älvsborg Skaraborg Värmland

Bohus

9 Örebro Västmanland Kopparberg Gävleborg ....

t 12 11

13 10 13 11

16 27 10 17

23 18 13 11

10 6 12 8

1 2 2 3

2 1 6 6

75 79 74 76

200 140 225 200

70 68 82 81

Västernorrland Jämtland Västerbotten ... Norrbotten

8 6 8 11

9 4 6 3

12 4 6 9

13 4 9 4

19 12 17 9

10 1 1

13 48 23 19

86 79 70 55

200 400 300 400

100 179 123 142

1 Av de 205 orter, som ej påförts något avståndstillägg, var 41 egentliga landskommuner. Av dessa låg 15 i Malmöhus län och 8 i vardera av Kristianstads och Skaraborgs län.

2 Medeltalen avser orter med tillägg.

tilläggen i denna landsända. Avståndstilläggen minskade sedan successivt med dyrortsgruppen — 100 kr i grupp 4, 90 kr i grupp 3, 78 kr i grupp 2 — samt uppnådde sitt lägsta värde i grupp 1, där det genomsnittliga beloppet var 63 kr. Övriga utgifter Inom denna post inskränktes prisinsamlingen i ännu högre grad än som var fallet för kläder och skodon. För ej mindre än 80 % av utgiften inom posten påfördes sålunda samma kostnad för alla orter. Prisinsamlingen för övriga varuslag skedde, som redan omnämndes i föregående avsnitt, till en del på samtliga orter och till en del enbart på de nära 300 inköpsorterna (jfr s. 50). De noteringar, som insamlades från alla orter, avsåg såpa, rakning, hårklippning, resekostnader, arbetshjälp i hemmet och rengöring av cykel. Prisinsamlingen på inköpsorterna avsåg 15 varuslag, som representerade möbler och husgeråd m. m. När det gäller de sistnämnda varuslagen, var svårigheterna att få noteTab. 16. Fördelning

Pris (i öre)

50— 59 60— 69 70— 79 80— 89 90— 99 100—109 110—119 120—129 130—139 140—149 150-159 160—169 170— S:a not.

ringar på samma kvalitet på alla orter minst lika stor som i fråga om kläder. F ö r att underlätta prisinsamlingen införde visserligen socialstyrelsen, i enlighet med dyrortskommitténs rekommendationer, särskilda illustrationer i anvisningarna för möbler. Trots detta torde priserna på de olika orterna stundom ha avsett olika standard. Med det tillämpade förfaringssättet är det naturligt att de lokala variationerna inom posten »övriga utgifter» blev ganska små. Av budgetbeloppet för posten var som framgått av det föregående endast 20 % rörligt. I förhållande till dyrortsbudgetens totalsumma motsvarade detta endast 4 %. Om m a n för utgiftsposten i dess helhet r ä k n a r fram ett enkelt medeltal av utgifterna inom de olika dyrortsgrupperna, visar det sig att orterna i grupp 1 endast hade ca Va % lägre belopp för denna utgiftspost än orterna i grupp 5. Utgiften för Stockholm låg dock 1 Va % högre än genomsnittet för övriga orter i grupp 5. Även om sålunda variationerna inom denna post är mycket små i genomsnitt,

av prisnoteringar på vissa tjänster orter i mars 1950.

Bastubad

Tvätt och strykn.

1 7 3 2 9 1 10

—

— —

— — — — —

—

2 41

1 7 14 25 18 6

71 Pris (i öre)

100—124 125—149 150-174 175—199 200—224 225—249 250—274 275—299 300— S:a not.

m. m. från 25

Arbetshjälp i hemmet 1 7 23 12 15 4 1

— —

63 Nejlika

ombuds-

Hårklippning

—

10 25 24 7 2 2 2 72

— —

5 44 23

— — — 72

h i n d r a r detta ej, att det för enstaka delposter kan förekomma icke oväsentliga prisdifferenser. Som exempel härpå kan nämnas en rad personliga tjänster, såsom rakning, hårvård, bad, hemhjälp, tvätt och strykning m. m. Betydande

prisvariationer förekommer även för t. ex. blommor liksom för reparationer av olika slag. I tab. 16 redovisas vissa sådana prisolikheter för varor och tjänster, på vilka socialstyrelsen fortlöpande erhåller noteringar.

KAPITEL

4 Den praktiska utformningen av en ny dyrortsundersökning

Budgetväl

mellan olika orter. Vi kommer därför också att i det följande föreslå en väsentlig inskränkning av det nya prisinsamlingsprogrammet i jämförelse med det gamla. Däremot bör enligt vår uppfattning ett större intresse än vad som hittills skett ägnas åt budgetfrågan. Redan genom en analys av resultaten från sådana undersökningar, varur uppgifter om budgeten hämtas, bör det vara möjligt att draga värdefulla slutsatser rörande de skillnader i dyrhet och i levnadsstandard, som föreligger för olika större befolkningsgrupper, i första hand städernas och landsbygdens befolkning.

Vid de tidigare utförda dyrortsundersökningarna har uppmärksamheten nästan helt varit inriktad på behovet av en rikhaltig prisinsamling för belysning av skillnaderna i dyrhet mellan olika orter. I tidigare sammanhang i detta betänkande har vi förklarat, att det enligt vår mening är en illusion att tro, att det enbart genom en aldrig så fullständig insamling av priser skulle vara möjligt att fånga skillnaderna i dyrhet

Vidare bör erinras om att den i kap. 2 förda principdiskussionen m y n n a d e ut i att till grund för dyrortsjämföreisen icke bör läggas en enda budget, som avser ett genomsnitt för en rad skilda orter med en sinsemellan väsentligt olika sammansättning av konsumtionen. I stället bör man i första h a n d begagna en budget för enbart Stockholm, som följaktligen får bli utgångspunkten för dyrortsjämförelsen. Jämförelsen bör

Sedan de sakkunniga i närmast föregående kapitel redogjort för 1946 års dyrortsundersökning samt för de prisändringar, som inträffat därefter, framlägger vi nu ett förslag till riktlinjer, efter vilka en ny dyrortsundersökning bör uppläggas. Vid utarbetandet av detta förslag tillämpas de i kap. 2 utvecklade allmänna synpunkterna. De metoder, som föreslås, kommer i enlighet härmed att rätt väsentligt avvika från de vid föregående undersökning tillämpade. Till en början behandlas budgetvalet.

emellertid ej blott ske med utgångspunkt från Stockholm, utan alternativt bör en annan budget begagnas, så att en jämförelse i »andra riktningen» kan komma till stånd. Behovet av budgetmaterial kommer härigenom att bli större. Strängt taget borde naturligtvis flera än två budgetar användas. Först om en rad olika budgetar, representerande olika samhällstyper och levnadsvanor, kommer till användning, skulle det vara möjligt att konsekvent genomföra den dubbla jämförelse, varom talats i kap. 2. Ett dylikt sätt att utföra en dyrortsundersökning skulle emellertid bli alltför komplicerat och kostnadskrävande för att i praktiken kunna komma i fråga. Redan med två budgetar i stället för en uppnås emellertid den väsentliga fördelen, att man kan på två olika sätt uppskatta de totala skillnaderna i dyrhet. De båda budgetarna bör följaktligen representera ytterligheterna i levnadsvanor. Dessa ytterligheter utgöres av Stockholm och den egentliga landsbygden. Den senaste undersökning rörande konsumtionsvanorna, som har ägt rum i vårt land, avser år 1948. Socialstyrelsen insamlade för detta år genom intervjuer uppgifter från 619 hushåll, bosatta i ett trettiotal städer och andra tätorter. Resultat från denna undersökning kunde vid årsskiftet 1949/50 utnyttjas för en revision av den budget, som ligger till grund för beräkningen av levnadskostnadsindex. Ytterligare resultat har sedermera publicerats i Sociala Meddelanden. Sedan år 1948 h a r otvivelaktigt vissa, ej alldeles obetydliga förändringar i konsumtionsvanorna ägt rum. Ytterligare förskjutningar kan beräknas ha ägt rum fram till den tidpunkt, till vil56

ken den nya dyrortsundersökningen skall hänföra sig. Ehuru det till följd härav skulle vara önskvärt med ett mera aktuellt material över konsumtionsvanorna, anser vi oss dock icke böra föreslå, att en ny konsumtionsundersökning för tätorterna kommer till stånd. Den inträffade förändringen i konsumtionsvanorna torde icke ha varit av den storlek, att den skulle mera avsevärt påverka resultatet. Bland de i 1948 års undersökning ingående orterna befinner sig Stockholm, och materialet för denna stad är tillräckligt omfattande och representativt för att en budget för enbart Stockholm skall kunna uträknas. Socialstyrelsen torde böra erhålla bemyndigande att efter hörande av dyrortsnämnden på grundval av denna genomsnittsbudget slutligt fastställa den Stockholms-budget, som skall begagnas för dyrortsjämförelsen. Därvid bör företagas de jämkningar, som kan befinnas påkallade med hänsyn till vad som är känt om konsumtionsvanornas förändringar fram till den tidpunkt, till vilken den nya dyrortsundersökningen skall hänföra sig. I kostnadshänseende bör budgeten naturligtvis omräknas, så att den hänför sig till prisläget vid den tidpunkt, då dyrortsundersökningen äger rum. Som ovan framhållits bör alternativt en budget för den egentliga landsbygden begagnas. Något budgetmaterial för den egentliga landsbygden föreligger emellertid alls icke. Bortsett från vissa undersökningar av enbart livsmedelsförbrukningen, vilka ägde rum u n d e r kriget, h a r någon konsumtionsundersökning för landsbygden icke ägt rum sedan å r 1933. Den detta år utförda undersökningen, som för övrigt aldrig blev publicerad, saknar nu aktualitet och kan ej begagnas. Socialstyrelsen

hade

ursprungligen

för avsikt att låta 1948 års undersökning omfatta även landsbygden. På grund av att riksdagen skar ned det av Kungl. Maj:t i överensstämmelse med socialstyrelsens förslag för denna undersökning begärda anslaget, blev det emellertid omöjligt att utsträcka undersökningen längre än till tätorterna. Styrelsen har sedermera hemställt om ett anslag på 75 000 kr för verkställande av en konsumtionsundersökning för den egentliga landsbygden. Denna framställning har dock hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Av det i annat sammanhang redovisade tidsschemat för de olika åtgärder, som måste vidtagas före ikraftträdandet av en ny dyrortsundersökning, framgår att en budgetundersökning för landsbygden låter sig inpassa i detta tidsschema. Enligt de sakkunnigas uppfattning utgör en dylik undersökning ett mycket viktigt led i det framlagda programmet. Vi föreslår därför, att en konsumtionsundersökning för landsbygden kominer till utförande. Denna bör äga rum under hösten 1951 och tiden dessförinnan utnyttjas för förberedelsearbeten. Bearbetningen av det insamlade materialet bör bedrivas på ett sådant sätt, att en sammanfattande genomsnittsbudget föreligger på våren 1952. Det av socialstyrelsen i ovannämnda förslag framlagda undersökningsprogrammet torde i stort sett kunna följas. Dock bör sådana hushåll, som icke är egentliga jordbrukarhushåll, överrepresenteras i materialet. Budgeten för landsbygden bör nämligen icke omfatta jordbrukarhushåll, och om dessa skulle ingå i materialet i sin rätta proportion, skulle det återstående materialet bli för litet för att medge uträknandet av en budget, tillräckligt säker för att kunna ligga till grund för en dyrortsjämförelse.

På grund av de kostnadsökningar, som inträffat sedan socialstyrelsens förslag avgavs, måste anslaget för en landsbygdsundersökning bli högre än vad socialstyrelsen beräknat. Vi h a r uppskattningsvis räknat med att ett belopp av omkring 90 000 kr skall vara tillräckligt. Vid 1946 års dyrortsundersökning begränsades budgeten avsiktligt till att avse familjer med genomsnittligt två barn och med ett inkomstläge motsvarande dåvarande 11 :e löneklassen. En liknande begränsning tillämpades även vid tidigare dyrortsundersökningar. Denna begränsning, som på ungefärligen samma sätt tillämpats även n ä r det gällt beräkningen av levnadskostnadsindex, beror på att man traditionellt, när det gällt levnadskostnadsberäkningar, i första hand intresserat sig för familjer av nyssnämnd sammansättning och inkomstnivå. Enligt de sakkunnigas mening ä r detta föga motiverat. En familj med genomsnittligt två barn motsvarar ej genomsnittet för befolkningen, vilket är betydligt lägre (med »barn» menas ju här blott hemmavarande minderåriga barn , ej samtliga födda b a r n ) . Det fastställda inkomstläget är skäligen godtyckligt valt. Det förefaller avgjort bättre att såsom viktsystem välja den genomsnittliga konsumtionsfördelningen hos hushåll med så vitt möjligt genomsnittlig sammansättning. De i 1948 års konsumtionsundersökning deltagande hushållen är i p r i n c i p slumpmässigt valda och omfattar samtliga inkomstklasser och familjetyper. De sakkunniga vill förorda, att den för dyrortsundersökningen begagnade budgeten får omfatta samtliga hushåll, som ingår i undersökningen, med undantag dock för hushåll, som bedriver egen rörelse. Dylika hushåll är dåligt represen-

terade i materialet, och de av dem lämnade uppgifterna är dessutom av mindre god kvalitet. Det nu senast sagda bör naturligtvis även gälla landsbygdsbudgeten. De begagnade budgetarna skulle sålunda komma att innefatta såväl ensamstående personer som familjer med varierande barnantal, och inkomstnivån skulle komma att hänföra sig till ett genomsnitt bland de medtagna hushållen. Med hänsyn till det sätt, varpå dyrortsgrupperingen användes, synes detta vara riktigt. Det torde böra påpekas, att den procentuella fördelningen av budgeten på olika huvudposter endast avviker obetydligt mellan de skilda hushållstyperna, och att det följaktligen för dyrortsgrupperingens resultat spelar ringa roll, huruvida man såsom h ä r föreslås tager med samtliga hushållstyper eller som tidigare begränsar sig till familjehushåll med genomsnittligt två barn. Bortsett från att den förra utvägen av principiella skäl synes vara att föredraga, innebär förfaringssättet den fördelen, att budgetarna kommer att bygga på ett väsentligt större antal hushåll. Någon justering av bostadsposten i budgeten till att avse en bostad av viss storlek — i likhet med vad som skedde vid 1946 års undersökning (se s. 24) — bör enligt de sakkunnigas uppfattning icke förekomma, utan de för bostadsposten framkomna dyrhetsskillnaderna bör vägas in i totalbudgetarna med i dessa angivna belopp för bostad. Enär budgetsiffrorna för Stockholm redan föreligger, torde det vara lämpligt att här i sammandrag redovisa dem. För att samtidigt även demonstrera vad en jämförelse i »andra riktningen» går ut på, redovisas även en genomsnittsbudget för de åtta minsta tätorter (mindre än 1 000 invånare) med 148 58

hushåll, som ingår i 1948 års konsumtionsundersökning. Som ovan framhållits ingår den egentliga landsbygden icke i denna undersökning, varför en jämförelse med denna icke kan ske. För de fem huvudposterna ser de båda budgetarna ut på följande sätt. Åtta små tätorter kr % kr % 2 737 25,9 2 097 31,3 Stockholm Livsmedel Bostad (inkl. bränsle o. lyse) 1509 Kläder o. skodon 1 313 Övriga utgifter 3 680 Skatter 1 344 Summa Antal hushåll

14,2 903 12,4 927 34,8 2 001 12,7 765

10 583 100,0 96

13,5 13,9 29,9 11,4

6 693 100,0 148

Skillnaderna mellan de båda budgetarna framgår m e r a i detalj av tab. 17, vari särskilt posten »övriga utgifter» specificerats ganska noga. Vid ett studium av denna tabell bör till en början kommas ihåg, att undersökningar av detta slag icke kan ge siffror, som u r alla synpunkter är tillfredsställande. Vissa utgifter växlar starkt från det ena hushållet till det andra eller förekommer blott sällan, och slumpvariationerna blir därför i material av denna storlek ganska betydande. Därtill kommer systematiska fel av flera slag, nämligen dels sammanhängande med att materialets representativitet icke är helt tillfredsställande (en rätt stor del av de utvalda hushållen vägrade att ställa sig till förfogande), dels beroende på att hushållen kan ha systematiskt under- eller överskattat vissa utgiftsposter. Utgifterna för sprit och vin torde sålunda i verkligheten vara högre än som framgår av tab. 17. De angivna felkällorna torde dock icke vara större än att tabellen ger en i stort sett riktig

T a b . 17. Utgifterna

i Stockholm

samt på vissa

på åtta

små

tätorter

år 1948

specificerade

delposter.

K r o n o r p e r år. Budgetpost Livsmedel, k o n t a n t » löneförmån » producerat, gåvor Regelbundna restaurangbesök Tillfälliga » Skolluncher Livsmedel Bostad Bränsle och lyse Bostad, bränsle och lyse Kläder och skodon Sprit och vin Tobak Möbler, h e m u t r u s t n i n g Sjukvård Kroppsvård Rengöringsmedel Läsning, telefon Barnens uppfostran Gåvor Nöjen Semester Förenings- och försäkringsavgifter Resor till arbetet, skolan Resor till b u t i k e r och nöjen Semesterresor Droskbil Bil, motorcykel, m o t o r b å t Cykel Reparation, u n d e r h å l l av bil, cykel etc Klockor, smycken Portföljer, väskor P a r a p l y , käpp Hembiträde Tillfällig h e m h j ä l p Egna odlingar Blommor, j u l g r a n Lotter, tippning Annonsering Fotografering Flyttningskostnader Bröllop, b a r n d o p Begravning, grav R ä n t a på lån Advokatarvode Restpost Övriga utgifter Summa, exkl. skatter Skatter Summa1 1

Stockholm

Åtta s m å tätorter 1 769 18 87 171 32 20

2 244 38 28 326 72

29 2 737

! 185 324

1509 1 313 229 197

551 194

1'" 128 285 37 224 187

195 378 183 36 155 27 40 J *' 29 1 *2 38 9

*5 °2 8

1 ™ ** ' 53

* "°" 9 239 1344 10 58.5

2 097 580 323 903 927 108 99 316 81 107 68 132 14 180 138 29 233 12 25 91 17 8 31 58 19 10 1 19 21 11 12 67 1 6 2 4 9 15 1 56 2 001 5 928 765 6 693

Exklusive a m o r t e r i n g a r och förbättringar.

bild av de genomsnittliga konsumtionsvanorna år 1948 dels i Stockholm, dels i de åtta små tätorterna. Vid en jämförelse mellan de båda budgetarna framträder mycket betydande skillnader. Först och främst fäster man sig vid att slutsumman är icke mindre än 58 % större i Stockholm än i de åtta tätorterna. Att enbart härav draga några slutsatser rörande dyrhetsskillnaderna är naturligtvis icke möjligt. Levnadsstandarden kan också vara väsentligt olika, varjämte andra omständigheter, såsom olika hushållsstorlek, olika frekvens av hustruinkomster och biinkomster m. m., måste beaktas. De båda budgetarnas olika karaktär framträder tydligare, om man betraktar de skilda utgiftsposterna. Att budgetarna representerar olika standard framgår tydligt, om man betraktar sådana budgetposter, för vilka man vet, att inga prisskillnader föreligger, men där likväl kostnadssummorna avviker betydligt från varandra (sprit, vin, tobak). De framkomna skillnaderna beror emellertid även på de prisskillnader, som föreligger. Därjämte lägger man märke till att det i fråga om åtskilliga av de varuslag, som ingår i posten »övriga utgifter», ställer sig mycket svårt att fixera, vad som egentligen skall avses med en prisjämförelse vid lika standard, enär utgiften i fråga h a r så olika karaktär på orter av olika storlek. Hithörande problem kommer att ytterligare diskuteras, när denna budgetpost behandlas.

Livsmedel Det i kap. 3 framlagda materialet visar, att vissa prisvariationer på livsmedel kommer klart fram i prisuppgifterna, men också att ett flertal faktorer ger anledning att räkna med att

variationerna i de för de särskilda orterna framräknade livsmedelstalen i icke oväsentlig grad beror på sådana omständigheter, att de icke kan anses utgöra ett pålitligt uttryck för skiljaktigheter i orternas dyrhet i fråga om livsmedel. Variationerna från ort till ort är tämligen små och de relativa felmarginalerna betydande. Däremot är det otvetydigt, att en klar skiljaktighet i livsmedelsutgifterna föreligger mellan landets olika delar. Livsmedelsposten stiger sålunda från söder mot norr. Årsutgiften (12 månader 1949/50) var t. ex. i Kiruna 254 kr högre än i Simrishamn, vilket gör 3,4 % av den genomsnittliga totalutgiften för konsumtion år 1948 (7 390 kr = den senaste indexbudgetens totalsumma). Såvitt vi kunnat finna, spelar orternas storlek en u n d e r o r d n a d roll. Det kan visserligen tänkas, att markerade skillnader mellan den rena landsbygden och tätorterna skulle framträda, om man kunde erhålla ett användbart prismaterial för landsbygden. I synnerhet om man betänker, att bristen på verkliga marknadspriser på jordbruksprodukter beror på omständigheter, vilka gör det sannolikt, att dessa erhålles till lägre kostnader än i tätorterna (inköp hos grannar, egen produktion), har man anledning räkna med att livsmedelsutgiften på landsbygden i avseende på varor, som produceras på landsbygden, genomgående ligger lägre än i tätorterna. De försök, som vid tidigare grupperingar gjorts att prisstatistiskt mäta detta förhållande, m a n a r emellertid icke till efterföljd. Man bör därför avstå därifrån och inskränka sig till att söka fånga de markerade och mätb a r a skiljaktigheterna mellan landets olika delar. Ej heller kan man prisstatistiskt taga hänsyn till det kända förhållandet att på landsbygden och i min-

d r e tätorter inköp av säsongbetonade varor t. ex. potatis i huvudsak torde göras under den tid då priserna är lägst, u n d e r det att städernas befolkning på grund av brist på lagerutrymmen ofta saknar denna möjlighet. Med ledning av tillgängligt prismaterial b ö r sålunda landet indelas i större lokalt avgränsade områden och ett enhetligt pristal fastställas för varje område. Då det här aldrig kan bli fråga om annat än en gruppering i grova drag, bör man i första h a n d vid bestämmandet av ett områdes gränser söka följa länsgränserna, ett förfaringssätt som ur praktiska synpunkter självfallet är fördelaktigt, även om såsom av det följande framgår särskilda hänsyn samt a n d r a poster i budgeten kan komma att leda till att länsgränserna brytes. Förfaringssättet blir lämpligen följande. F ö r de 60 ombudsorterna samt de övriga orter, för vilka prisinsamling kommer att ske (s. 62), beräknas totala årsutgiften för livsmedel, och orterna ordnas i svit efter utgiftens storlek. Stockholm tages till utgångspunkt. Med hänsyn till spännvidden mellan orter i olika delar av landet bestämmes antalet områden och avståndet mellan de livsmedelstal, som bör gälla för varje område, samt uppdrages gränserna för respektive områden (i första hand med anslutning till länsgränserna, i andra h a n d med vissa avvikelser från dessa). F ö r att närmare ange, h u r vi har avsett, att denna indelning skall göras, h a r vi verkställt en sådan indelning på grundval av livsmedelsutgiften för 20 ombudsorter för 12 månader (1/7 1949 —30/6 1950). Tiden har icke medgivit en sådan beräkning för samtliga ombudsorter och en sådan har ej heller ansetts erforderlig, då det endast varit fråga om att demonstrera innebörden av vårt förslag. Därvid har erhållits

den svit, som framgår av tab. 7 (s. 32). En viss vägledning vid denna uppdelning har även erhållits av de sammanställningar, som vi låtit göra på grundval av priser från alla 60 ombudsorterna för mars månad 1950 (tab. 3, s. 29). På grundval av denna svit kan i första hand göras följande indelning. För Stockholm bestämmes livsmedelstalet till 2 800 kr. Norrbottens län bildar ett område för sig med livsmedelstalet 2 850 kr. Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län bildar ett område, vilket erhåller samma tal som Stockholm, 2 800 kr. Stockholms, Uppsala, Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län erhåller talet 2 750 kr. Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt av Hallands län Kungsbacka stad och Fjäre härad erhåller talet 2 700 kr. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län i övrigt får talet 2 650 kr. Skillnaden mellan högsta och lägsta livsmedelstal (2 850 och 2 650) blir alltså 200 kr. Inom Göteborgs och Bohus län intager Göteborgs stad otvivelaktigt en särställning, som motiverar att staden får samma tal som Värmlands m. fl. län (2 750 k r ) . Den administrativa avgränsningen av Stockholm och Göteborg kan icke rimligen få vara avgörande vid placeringen av deras förorter liksom av närmaste skärgård. Talet för Stockholms stad (2 800 kr) bör sålunda gälla icke bara Stockholms stad utan ett Storstockholm, som lämpligen erhåller gränser som i 61

huvudsak ansluter sig till Stockholms stifts och som utom Stockholm får omfatta följande kommuner 1 (efter nya kommunindelningen): Sollentuna, Vallentuna, Sundbyberg, Upplands-Väsby, Järfälla, Össeby, Färingsö, Ekerö, Täby, Djursholm, Stocksund, Danderyd, Lidingö, österåker, Solna, Vaxholm, Värmdö, Djurö, Gustavsberg, Boo, Ljusterö, Botkyrka, Huddinge, Nacka, Saltsjöbaden, Tyresö, Dalarö, Västerhaninge och österhaninge. Storgöteborg — med krontalet 2 750 — bör utom Göteborgs, Mölndals och Kungälvs städer omfatta dels följande kommuner i Göteborgs och Bohus län: Partilie, Landvetter, Råda, Kållered, Askim, Styrsö, Tuve, öckerö, Torslanda och Säve, dels följande kommuner i Älvsborgs län: Stora Lundby, Nödinge, Angered och Lerum. I en grov uppdelning av detta slag bör inga utbrytningar av enstaka orter ifrågakomma. Självfallet kan det icke undgås, att kommuner på ömse sidor om en gräns får olika krontal för livsmedel utan att någon skillnad i livsmedelskostnaden just för dessa kommuner kan påvisas. Gränser — vare sig större områdes eller kommuns gränser — vid vilka livsmedelskostnaderna undergår en mera markerad och klart mätbar höjning, existerar i stort med säkerhet icke, utan dessa kostnaders stegring från söder till norr är kontinuerlig. Olägenheterna av att själva gränsdragningen sålunda i hög grad måste bli en bedömningsfråga, blir dock skäligen oväsentliga, om man — såsom i vårt exempel — håller skillnaden mellan de angränsande områdena relativt låg (i exemplet genomgående 50 kr på en årsbudget av 8 000 å 9 000 k r ) . För övi Det må nämnas, att Stockholms förorters samarbetsnämnd omfattar ungefär samma kommuner. 62

rigt är det angeläget att hålla i minnet, att vad man enligt vår mening i fortsättningen b ö r eftersträva är m i n d r e en gradering av de enskilda orternas dyrhet än en gradering av större geografiskt eller p å annat sätt avgränsade områden efter den i stort inom dessa områden förekommande dyrheten. Det ligger i sakens natur, att man då icke kan prisstatistiskt motivera, varför en ort kommer på den ena sidan och en annan ort på den andra sidan om en gräns. Frågeställningen skall sålunda icke avse de enskilda orterna utan endast områdets placering i dess helhet. Prisinsamlingen. Som framgått av den föregående framställningen har vi icke ansett det vara nödvändigt att insamla priser från alla kommuner. På den egentliga landsbygden är det så svårt att erhålla priser, att en prisinsamling där enligt vår mening icke är möjlig att genomföra på ett tillfredsställande sätt. Även när det gäller tätorter med fullt utbildad livsmedelsmarknad, kan prisinsamlingen med den föreslagna metoden begränsas till ett relativt litet antal orter. En sådan begränsning blir även nödvändig av a n d r a skäl. De variationer i orternas relationstal, som framträder mellan årets månader, är enligt vår mening av den storleksgrad, att man icke bör förbigå dem vid en dyrortsundersökning. F ö r en rad livsmedel bör därför prisinsamling ske varje månad. En prisinsamling av sådan omfattning på alla orter måste anses otänkbar av såväl ekonomiska som praktiska skäl. Urvalet av orter, på vilka prisinsamling bör äga rum, kan lämpligen ske på följande sätt. Alla orter med minst 5 000 invånare medtages. Bland orter med 2 000—5 000 invånare utväljes slumpmässigt var fjärde och bland dem med

500—2 000 invånare var åttonde. Samtliga de 60 tätorter, från vilka socialstyrelsen fortlöpande insamlar prisuppgifter på livsmedel, bränsle och lyse, bör medtagas, oavsett om de kommer med i det slumpmässiga urvalet eller ej. På detta sätt skulle antalet prisinsamlingsorter bli ca 200, vilket antal enligt de sakkunnigas mening är fullt tillräckligt. Även med en sådan begränsning av antalet orter skulle emellertid prisinsamlingen bli besvärlig och tidsödande, om den skulle omfatta tolv på varandra följande månader. Det synes dock ej nödvändigt att låta insamlingen äga rum under ett helt år på alla dessa orter. Insamling av priser under tolv månader bör därför endast ske på de 60 ombudsorterna, medan insamling av priser på övriga ca 140 orter bör ske en gång, lämpligen i september månad. Materialet på de 60 orterna synes tillräckligt stort för att få fram skillnaderna under olika månader i prisrelationerna mellan de områden eller regioner, det här är fråga om. Ombudsorterna är fördelade över hela landet och för varje län finns minst en ombudsort (men i några län ej heller fler). I de regioner, som vi rört oss med i det exempel, som vi framlade i det föregående, finns det 3 orter i Norrbottens län, som bildar en egen region. I övriga regioner finns det minst 7 och högst 20 ombudsorter. Det förslag till representantvaror, som framlägges i det följande, sammanfaller i stort med det varuurval, som användes vid beräkningen av levnadskostnadsindex. För de 60 ombudsorterna kan därför med några få ändringar i ombudsblanketterna erforderliga prisnoteringar erhållas utan extra arbete eller kostnader. Detta h a r även den fördelen, att bearbetningen av prisnoteringar för tolv månader kan avse även

första hälften av 1951. Om prisinsamlingen skulle avse alla månader även på de prisinsamlingsorter, som ej ingår bland ombudsorterna, skulle denna kunna slutföras tidigast under sensommaren 1952. Det tidsschema för den kommande dyrortsundersökningen, som vi framlägger i slutet av detta kapitel, skulle då icke kunna hållas. Socialstyrelsens fortlöpande prisinsamling omfattar när det gäller livsmedel ca 80 varuslag. För ett tiotal varor med centralt bestämda priser h a r det befunnits onödigt att insamla priser på ombudsorterna. För dessa varor insamlar socialstyrelsen i stället priser centralt i Stockholm. I övrigt har arbetet med att inhämta priser överlämnats till särskilda, avlönade ombud på de olika orterna. De insamlade priserna skall avse den vecka i varje månad, vari den 15 infaller. På ett antal s. k. säsongvaror, nämligen färska morötter, tomater, spenat, röda vinbär, jordgubbar, lingon och färsk potatis, insamlas under sommarhalvåret därjämte uppgifter för veckan före och veckan efter den egentliga prisnoteringsveckan. Det blir därigenom möjligt att mera i detalj följa prisutvecklingen på dessa varor. På varje ombudsort utser drätselkammaren (eller motsvarande myndighet) två personer med uppgift att granska de av ombudet insamlade prisuppgifterna. En gång varje år infordrar socialstyrelsen från kommunmyndigheten uppgift om huruvida några anmärkningar framställts mot ombudens prisnoteringar. Ett liknande förfaringssätt synes böra tillämpas även på andra orter, där prisinsamling kommer att äga rum. Även på dessa orter bör prisinsamlingen handhavas av särskilda ombud, vilka utses av socialstyrelsen och avlönas med statsmedel. Någon ytterligare lokal kontroll av

prisnoteringarna synes icke behöva ifrågakomma. E n ä r prisuppgifterna ej skall bestämma en viss orts livsmedelstal utan endast ingå i ett medeltal för ett större område, blir allmänhetens granskningsmöjligheter av mera underordnad betydelse än år 1946. Socialstyrelsen bör dock på lämpligt sätt publicera de priser från olika orter och månader, som för de skilda varorna kommit till användning vid dyrortsundersökningen. Till sist får vi framhålla, att socialstyrelsen givetvis liksom vid tidigare dyrortsundersökningar bör ha rätt göra korrigeringar, om noteringarna på skilda orter skulle avse felaktig kvalitet etc. Däremot synes icke styrelsen behöva meddela den kommunala myndigheten de vidtagna ändringarna. Varuurvalet (representantvarorna). Enligt de sakkunnigas mening är de representantvaror, som för närvarande ligger till grund för beräkningen av livsmedelsindex, i stort sett tillräckliga och väl valda (tab. 18). Vid våra beräkningar har vi emellertid funnit några av dessa representantvaror mindre lämpade vid en jämförelse orterna emellan. Detta gäller i första hand småkakor, som utgör representantvara för finare kaffebröd. Noteringarna från de olika orterna torde avse mycket olika kvaliteter. Vid våra beräkningar h a r vi därför uteslutit denna vara och i stället ökat vikten för skorpor och bullar. När det gäller hönskött och — ehuru i mindre grad — fårkött, saknas noteringar i stor utsträckning och då samtidigt stora prisolikheter framträder, blir beräkningen i detta hänseende osäker och ofta missvisande. Inom posten frukt och bär synes på vissa punkter en utökning av antalet representantvaror vara önskvärd. Vid indexberäkningarna representerar sålunda röda vinbär 64

även hallon, jordgubbar och smultron. Ombuden insänder emellertid även priser på jordgubbar, och dessa synes böra användas vid dyrortsberäkningen. Äpplen är representantvara för päron, plommon, körsbär m. m. Eftersom den sammanlagda utgiften för dessa fruktsorter är stor och noteringen på äpplen i viss mån osäker (beroende på att så många sorter finns), är en utökning av antalet representantvaror önskvärd. De sakkunniga vill ytterligare framhålla vissa synpunkter i detta sammanhang. Även om konsumtionsvanorna i det stora hela icke avviker alltför mycket mellan olika delar av landet, förekommer dock lokal variation på enstaka punkter. Denna situation föreligger t. ex. då olika brödsorter eller fiskslag förekommer i olika delar av landet. Dyrortskommittén framhöll härom, att man i dylika fall borde räkna med den billigaste brödtypen, fisksorten osv. inom ett urval med ungefär samma egenskaper i fråga om näringsvärde och smak. Något avsteg från kravet på lika standard kunde detta knappast innebära. Denna rekommendation av dyrortskommittén följde socialstyrelsen vid 1946 års undersökning beträffande sill och strömming. På orter från vilka erhållits notering endast på endera av dessa fiskslag användes den lämnade uppgiften. I de fall där båda fisksorterna noterats användes endast det lägsta priset. Ett liknande förfaringssätt synes böra tillämpas även vid den kommande undersökningen, när det gäller sådana »närbesläktade» varuslag. Som vi i det föregående framhållit, bör för en rad varor priser insamlas varje månad u n d e r ett år. I den varulista, som för närvarande ligger till grund för ombudens insamling av livsmedelspriser och som återges i tab. 18, har vi markerat för vilka varor vi an-

Tab. 18. Representantvarorna och deras vikter vid beräkningen nadsindex i mars 1950 m. m.

Representantvara

Mjölk Grädde Ost Mejerismör Bordsmargarin Ägg N ö t k ö t t : stek soppkött målet Gödkalvkött: stek bog Fårkött Hönskött Fläskkotlett Salt sidfläsk Färsk skinka Rökt skinka Fläskkorv Falukorv Stångkorv Blodpudding Leverpastej Fiskbullar Färsk fisk: sill . strömming — makrill abborre gädda torsk kolja Salt sill Ansjovis Vetemjöl Rågsiktsmjöl .... Havregryn Makaroner Grovt spisbröd — Knäckebröd Sötlimpa Kavring Grovt rågbröd ....

Prisinsamling Utgiftsbetankes lopp i årsbudgeten, ske u n d e r följ. ankr tal mån. 1 267,92 52,91 62,5 6 248,55 79,14 128,6 9 34,82 40.8 7 74.9 8 27,41 11,13 3,15 6,81 50,3 5 50,7 4 37,84 11,9 6 24,9 7 41,32 21,42 19,16 74,61 9,3 8 9,39 12,7 6 16,29 4,99 4,55 21,43 15,05 15,58 9,3 7 63,88 13,47 15,54 4,37 11,15 22,2 7 32,2 9 10,7 6 21,52

1 1 1 1 C 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 12 9 12 7 10 12 12 12 10 1 1 1 1 1 C C 1 1 1

Representantvara

Kex Skorpor Småfranska Långfranska Bullar Wienerbröd Småkakor Kaffe Te Kakao Bitsocker Strösocker Matsalt Jäst Gula ärter Ärter på b u r k Potatis Morötter Kålrötter Vitkål Lök Tomater Spenat Röda vinbär Lingon Ätäpplen Apelsiner Citroner Bananer Katrinplommon . Apelsinmarmelad Nyponmust Lingonsylt Pilsner Svagdricka Sockerdricka Konditoribesök Restaurangmåltid Karameller Chokladkola Tabletter

av

levnadskost-

Prisinsamling Utgiftsbetankes lopp i å r s budgeten, ske u n d e r följ. ankr tal m å n . 1 9,71 9,75 22,9 4 22,9 4 46,96 53,61 53,02 99,18 6,76 11,20 28,37 56,49 9,59 4,50 14,2 6 9,38 108,8 5 14,01 6,7 6 21,34 9,74 27,50 14,9 0 8,73 6,40 45,9 6 57,32 2,46 9,52 9,85 31,40 10,57 20,2 6 30,0 7 15,4 7 25,7 9 26,13 47,16 15,80 11,93 8,29

C 1 1 1 1 1 12 1 C C 1 1 1 1 1 12 12 10 10 10 12 5 4 1 1 5 7 12 C 1 1 1 12 1 1 1 1 C C C

c

1 För de med C u t m ä r k t a v a r o r n a k a n priserna i n h ä m t a s centralt genom socialstyrelsen. Därav följer icke, att priset på dessa varor alltid är lika för hela landet.

ser, att prisinsamling bör ske mer än en månad. Eftersom denna del av insamlingen enligt vårt förslag skall begränsas till de 60 orterna, för vilka orter priser ändock kommer att finnas för varje månad på alla varor, kan antalet sådana varor göras ganska stort. Det bör ankomma på socialstyrelsen att slutligen avgöra, för vilka varor beräkningarna skall grundas på priser under flera månader. I detta sammanhang bör framhållas, att prisinsamlingen för s. k. säsongvaror endast bör ske under den tid varorna försäljes mera allmänt. Vid de sakkunnigas beräkningar av utgiften under olika månader h a r av denna anledning, såsom framgår av nedanstående sammanställning, årsbudgeten för vissa varor ej uppdelats på årets alla månader utan på ett m i n d r e antal, vilket varierar för olika varor. Varuslag

Priserna avser följande månader

Antal mån.

Salt sill Färsk sill Makrill Abborre Morötter Kålrötter Vitkål Tomater Spenat Vinbär Lingon Äpplen Apelsiner

november—augusti juli—mars maj—november april—januari juli—april augusti—maj juli—april juni—oktober juni—september augusti september augusti—december december—juni

10 9 7 10 10 10 10 5 4 1 1 5 7

Eftersom säsongen växlar något från år till år, vilket kanske särskilt framträder för apelsiner, bör naturligtvis socialstyrelsen icke betrakta de i sammanställningen angivna tiderna som fixa.

66 Bostad Bostadskostnaderna kan, såsom framgår av kap. 3, antagas i betydande grad växla, och man h a r anledning räkna med att dessa kostnader är lägre i de södra delarna av landet än i de norra men också att de växlar avsevärt mellan m i n d r e och större orter. På grund härav är man enligt vår mening fortfarande hänvisad till att beräkna bostadskostnaderna i stort på samma sätt som skedde vid 1946 års undersökning, dvs. åtminstone för var och en av det stora flertalet tätorter och i övrigt för större, lämpligt avgränsade områden. I senare delen av detta avsnitt föreslår vi, att uppgifter om bostadskostnaderna i de skilda orterna skall inhämtas icke genom en allmän hyresundersökning utan i huvudsak genom framskrivning av uppgifterna från 1945 års bostadsräkning. Innan denna fråga upptages, är dock vissa överväganden beträffande metoderna för bostadspostens beräkning påkallade. Riktpunkten vid jämförelse av bostadskostnaderna — liksom vid alla andra element i dyrortsjämförelsen — bör vara den lika standarden. Denna som det numera kan tyckas närmast självklara grundsats har inte alltid observerats. Såsom redan förut påpekats baserades dyrortsgrupperingarna tidigare på en jämförelse mellan kostnaderna för en lägenhet om 2 rum och kök av på orten gängse, medelgod kvalitet. Sedan 1936 års lönekommitté i sitt betänkande i dyrortsfrågan (SOU 1937: 32) ingående diskuterat spörsmålet och fastslagit principen, att dyrortsgrupperingen borde i vad gäller bostad bygga på en jämförelse av hyrorna för bostäder av lika kvalitet, har senare utförda dyrortsundersökningar sökt uppfylla detta villkor.

I praktiken har det emellertid visat sig vara förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt upprätthålla denna p r i n c i p , trots det mycket omfattande statistiska material, som förelegat från de stora bostadsräkningarna. Förklaringen härtill ligger främst i bostadsbeståndets starkt skiftande karaktär på olika orter. Bostaden är inte en enhetlig, kvalitativt homogen vara som smör eller mjölk, där en enkel prisjämförelse är tillräcklig. Som skildrats i föregående kapitel gick man vid den senaste dyrortsundersökningen till väga på så sätt, att man u r bostadsräkningsmaterialet först utrensade s. k. bristlägenheter samt de största och minsta lägenheterna och därefter indelade återstoden i 9 grupper efter rumsantal och förekomsten av centralvärme och badrum (3 storleksgrupper kombinerade med 3 kvalitetsgrupper). Den sålunda verkställda indelningen avsåg att eliminera kvalitetsolikheternas inflytande på dyrortsjämförelsen. Det är omöjligt att säga, i vilken utsträckning detta lyckades. Man kan lätt peka på en rad andra egenskaper, som påverkar en bostads kvalitet och hyra, exempelvis dess golvyta, dess ålder, dess läge, förekomsten av wc, hiss, kylskåp etc. I den mån signifikativa skillnader i dessa avseenden finns mellan lägenhetsbeståndet på olika orter, ger en jämförelse av medelhyrorna inom de tidigare omnämnda kvalitetsgrupperna ett mindre gott mått på dyrortsskillnaderna. Om m a n å andra sidan skärper kvalitetsindelningen och utökar antalet grupper mera väsentligt, kommer man snabbt till den punkt, då i varje fall på mindre orter antalet lägenheter i varje grupp blir så ringa, att slumpartade faktorer får ett alltför stort inflytande. Precisionen i beräkningen blir illusorisk.

Med hänsyn till det ovan sagda h a r vi begränsat våra överväganden av en komplettering av kvalitetsindelningen till att gälla tre faktorer, nämligen ytstorleken, åldern och förekomsten av wc. Som skildrats i kap. 3, företog socialstyrelsen i samband med 1946 års dyrortsundersökning en särskild undersökning av sambandet mellan h y r a och ytstorlek. Resultaten h ä r a v var så motsägelsefulla, att styrelsen ej såg sig föranlåten att korrigera hyresmedeltalen på grund av olikheter i ytstorleken. Då några signifikativa skillnader i fråga om ytstorleken näppeligen kan förmodas ha uppkommit, sedan socialstyrelsen företog sin ovannämnda undersökning, har de sakkunniga ej funnit skäl föreslå något beaktande härav vid kommande dyrortsundersökning. Ett ytterligare motiv härför har varit svårigheten att vid den av oss föreslagna framskrivningen av 1945 års bostadsräkning erhålla uppgifter om ytstorleken i nytillkomna lägenheter. I den allmänna diskussionen i dyrortsfrågan har spörsmålet om lägenhetsbeståndets växlande ålderssammansättning spelat en viss roll. Ett schematiskt hänsynstagande till åldern äger rum redan när man skiljer mellan lägenheter med och utan centralvärme. Härigenom dragés en grov gräns mellan gamla och omoderna lägenheter å ena sidan och yngre eller moderniserade å den andra. De skiljaktigheter i ålderssammansättning, som kvarstår sedan denna grova uppdelning gjorts, har betydelse för dyrortsundersökningen endast i den mån det kan fastställas, att de motsvaras av en systematisk och fastställbar kvalitetsskillnad. Däremot är det likgiltigt, i vad mån h y r o r n a i yngre hus är högre än i äldre, då ju detta kommer till fullt uttryck i genom-

snittshyrorna på olika orter. 1 Spörsmålet om sambandet mellan lägenheternas kvalitet och ålder är både invecklat och svårbestämt. Det är möjligt, att man genom att korrelera uppgifterna om lägenheternas ålder i 1945 års bostadsräkning med olika kvalitetsegenskaper hos dessa lägenheter skulle kunna komma till en mera bestämd uppfattning på denna punkt. Förekomsten av wc är en kvalitetsfaktor, vilken på ett skiftande sätt påverkar orternas hyrestal. Vi hänvisar till bilaga 2, som visar, att frekvensen av lägenheter utan w c är starkt växlande i olika orter, samtidigt som hyresskillnaderna mellan lägenheter med och utan w c ofta är betydande. Med hänsyn härtill h a r vi funnit lämpligt, att det vid kvalitetsindelningen tages hänsyn även till om det finns wc eller icke och föreslår därför två nya kvalitetsgrupper eller sammanlagt fem, nämligen 1) med ev, wc och b a d r u m 2) med ev och w c men utan badrum 3) med ev enbart 4) med wc enbart 5) utan både ev och wc. Om antalet storleksgrupper bibehålies oförändrat, erhålles då sammanlagt femton i stället för tidigare nio lägenhetsgrupper. I och för sig vore det tänkbart och med hänsyn till den senaste bostadsräkningens detaljerade natur också i prak1 Som framgår av tab. 11, s. 41, var tillskottet av nya lägenheter i Stockholm 11,7 % av hela beståndet i kvalitetsgrupp 1 för att sedan med sjunkande folkmängd stiga i en obruten serie till 80,7 % i orter med 2000—5000 invånare. Föryngringen av bostadsbeståndet har följaktligen under de senaste åren varit störst i de minsta orterna. Om det skulle vara så, att hyrorna i nya hus är märkbart högre än i äldre »moderna» hus — något som bostadsexpertisen synes ha delade meningar om — skulle följaktligen en viss utjämning av hyresolikheterna sannolikt ägt rum under senare tid. Detta bör i så fall komma fram i de nya medelhyror, som erhålles vid framskrivningen av 1945 års bostadsräkning.

tiken genomförbart att driva kvalitetsuppdelningen ännu längre. Man torde emellertid då lätt överskrida den gräns, då slumpvariationerna i materialet från mindre orter blir besvärande. Vi h a r därför avstått från att rekommendera någon ytterligare finfördelning av lägenhetsbeståndet efter kvalitet. Beträffande hyresuppgifternas behandling i övrigt har vi icke funnit anledning föreslå ändringar. Uteslutandet av bristlägenheter bör sålunda göras efter oförändrade regler, och beträffande differentiering av det återstående materialet endast de nyss angivna ändringarna företagas. Ej heller har vi några erinringar mot sättet för beräknandet av medelhyran per lägenhet inom var och en av de — som det nu skulle bli — femton grupperna (se s. 34). Vägning. Sedan medelhyrorna för olika lägenhetskategorier på detta sätt beräknats, återstår frågan om hur dessa skall sammanvägas till ett genomsnittligt hyrestal för varje ort. Härvid måste man hålla i minnet, att den senaste bostadsräkningen lika litet som tidigare sådana innehåller några kostnadsuppgifter för bostadsrättslägenheter och egnahem. Till en början bortses i det följande från denna komplikation, liksom från den omständigheten att den framskrivning av bostadsräkningsmaterialet, som vi föreslår, endast omfattar orter med hyresnämnd. Resonemanget gäller således tills vidare endast i öppna marknaden uthyrda lägenheter, för vilka hyresuppgifter föreligger. Som nämnts kan bostadsbeståndets sammansättning variera avsevärt från en ort till en annan. Bostadsposten skiljer sig härvidlag inte från andra poster i budgeten annat än på det sättet att de lokala växlingarna såväl med avseende på kvalitet som konsumerad kvantitet

är relativt stora. Upprätthållandet av kravet på lika standard gör, att man måste basera hyresjämförelsen på ett och samma bostadsbestånd på de orter, som i första h a n d skall jämföras. I fråga om övriga varor i budgeten h a r vi tidigare förordat, att dyrortsjämförelsen bör baseras alternativt på en Stockholmsbudget och på en landsbygdsbudget. I analogi h ä r m e d borde bostadskostnadsjämförelsen ske på grundval av bostadsbeståndets sammansättning i Stockholm respektive på landsbygden. En jämförelse med utgångspunkt från Stockholm låter sig väl genomföra, enär bostadsbeståndets sammansättning där är känd. Vid en jämförelse i »andra riktningen» uppkommer däremot vissa komplikationer. Om bostadsräkningen kan framskrivas, kommer man visserligen att för varje enskild ort med h y r e s n ä m n d äga Tab. 19. Hgresindextal

kännedom om lägenhetsbeståndets sammansättning. På grundval härav skulle man kunna tänka sig att utvidga den dubbla vägningen på så sätt, att man för varje sådan ort gjorde hyresjämförelsen dels på grundval av bostadsbeståndet i Stockholm, dels på grundval av bostadsbeståndet på orten i fråga (jfr tab. 19). Det senare tillvägagångssättet skulle överensstämma med den av landsorganisationen rekommenderade, i kap. 3 omnämnda ortsvägningsmetoden. En svårighet uppstår emellertid härvidlag. Väl är det möjligt att beräkna ett indextal, som anger relationen mellan hyresnivån i Stockholm och på orten, men den vikt, som i totalbudgeten skall tilldelas bostadsposten, är därmed inte bestämd. Full konsekvens skulle härvidlag kräva, att man kände den fullständiga konsumtionssammansättningen på dessa orter. Denna känner vi emellertid

på vissa orter enligt olika

vägningsmetoder.

Ortsvägningsmetoden 1 Ort

Göteborg .., Malmö Södertälje .. Uppsala Norrköping Jönköping .. Kristianstad Hälsingborg Sundsvall .. Umeå Kisa Sollefteå ..

Genomsnittsvägningsmetoden S t h l m = 100

77,3 65,0 77,4 67,6 68,5 59,4 59,2 58,0 70,7 74,3 52,2 76,7

Med Stock- Med respek- Inverterade värdet av tive orter h o l m som utgångs- som utgångs- n ä r m a s t föregående punkt punkt 80,1 67,3 82,4 71,4 70,5 62,4 61,4 61,1 72,5 75,9 57,8 81,7

123,9 147,5 124,2 140,3 139,3 158,7 163,7 163,4 136,4 134,2 197,6 130,7

80,7 67,8 80,5 71,3 71,8 63,0 61,1 61,2 73,3 74,5 50,6 76,5

1 Om med p 0 avses h y r a n och med qo antalet lägenheter i Stockholm samt med pi hyran och med qi antalet lägenheter p å resp. ort, kan de tre r u b r i k e r n a u t t r y c k a s formelmässigt s å l u n d a :

Z po qo Sthlm = 100

-£Pi qi Indextal för Sthlm där resp. o r t = 100

^ P i qt ^Poqi Sthlm = 100

e n d a s t i b e g r ä n s a d u t s t r ä c k n i n g för e n staka o r t e r . Vi finner det likväl önskvärt att s ä r s k i l d a bostadsindextal beräknas både på grundval av Stockholms och de enskilda orternas bostadsbes t å n d o c h f ö r o r d a r , att d e t ö v e r l å t e s till s o c i a l s t y r e l s e n att a v g ö r a , h u r d e s s a i n d e x t a l p å b ä s t a sätt skall s a m m a n v ä g a s med övriga budgetposter. D e regionala hyrestal, som enligt vad vi i e n f ö l j a n d e a v d e l n i n g f ö r e s l å r , skall b e r ä k n a s för l a n d s b y g d e n , b ö r invägas i totalbudgeten med den genomsnittliga b o s t a d s p r o c e n t , som erhålles u r kons u m t i o n s u n d e r s ö k n i n g e n för S t o c k h o l m r e s p e k t i v e u r den av oss f ö r o r d a d e k o n s u m t i o n s u n d e r s ö k n i n g e n för l a n d s bygden.

'

Bostadsrättslägenheter och egnahem. Eftersom bostadsräkningsmaterialet inte innehåller några kostnadsuppgifter beträffande bostadsrättslägenheter, har d e s s a v i d 1946 å r s d y r o r t s u n d e r s ö k n i n g antagits draga s a m m a kostnad som vanliga h y r e s l ä g e n h e t e r i s a m m a k v a l i t e t s kategori. Man h a r m e d a n d r a o r d tagit

h ä n s y n till b o s t a d s r ä t t s l ä g e n h e t e r n a v i d sammanvägningen av medelhyrorna i o l i k a k v a l i t e t s g r u p p e r till o r t s m e d e l t a l m e n i n t e v i d d e s s a m e d e l h y r o r s fastställande. S a m m a förfaringssätt b ö r enligt v å r m e n i n g t i l l ä m p a s o c k s å i fortsättningen. Särskilt betydelsefullt blir detta vid t i l l ä m p n i n g av ortsvägningsm e t o d e n p å o r t e r m e d ett b e t y d a n d e b e s t å n d b o s t a d s r ä t t s l ä g e n h e t e r . Som exempel på sådana orter må nämnas Uppsala, N o r r k ö p i n g o c h K a r l s t a d ( s e t a b . 20). D å g e n o m s n i t t s h y r o r n a i n o m d e kvalitetsgrupper, som d y r o r t s g r u p p e r i n g e n a r b e t a r med, i regel synes ha varit h ö g r e u n d e r 40-talet ä n u n d e r 30-talet, spelar det i detta s a m m a n h a n g en viss roll, u n d e r vilken tid b e s t å n d e t av bos t a d s r ä t t s l ä g e n h e t e r k o m till. Är b o stadsrättslägenheter företrädesvis byggda u n d e r senare år, b ö r k o n s e k v e n s e n av det h ä r förda r e s o n e m a n g e t vara, att man i hyreshänseende jämställer dem m e d u n d e r samma tid färdigställda rena hyreslägenheter. Socialstyrelsen synes

T a b . 20. Medelhgran (inklusive normal bränslekostnad) grupp 1 vid 1945 års bostadsräkning med och utan rättslägenheter. Uppsala

Linköping

Norrköping

för lägenheter hänsgnstagande

Hälsingborg

i till

kvalitetsbostads-

Karlstad

1 rk 2 rk 3 rk 1 rk 2 rk 3 rk 1 rk 2 rk 3 rk 1 rk 2 rk 3 rk 1 rk 2 rk 3 rk

Läg.-hyra i h u s byggda år 1941— 1945 1 0 1 3 1367 1737 986 1369 1645 923 1 3 0 0 1619 880 1154 1450 1 045 1304 1 -o79 —1940 ... 921 1178 1461 828 1121 1441 846 1 1 5 1 1455 777 1002 1231 797 990 1289 okänt ir 825 1206 1540 896 1230 1453 860 1234 1425 736 990 1156 805 991 1 2b( Medelhyror 1 Absoluta tal a 969 1246 1549 887 1228 1519 868 1228 1496 809 1049 1287 838 1038 1339 b 947 1261 1612 975 1357 1641 865 1219 1559 879 1 142 1437 983 1278 1 577 c 949 1259 1593 896 1249 1541 867 1 2 2 5 1512 821 1059 1299 859 1 0 8 1 1388 Relativa tal1 a 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 b 97,7 101,2 104,i 109,9 110,5 108,0 99,7 99,3 104,2 108,7 108,9 111,7 117,3 123,i 117,8 c 97,9 101,0 102,8 101,0 101,7 101,4 99,9 99,8 101,1 101,5 101,0 100,9 102,5 104,i 103,7 1

Medelhyran i d s olika grupperna vägd med h ä n s jr n till a) enbart a n t a l e t hyreslägenheter b) <m b a r t antalet bostadsrättslägenheter och c) både hyi•es- och bostadsrättslägenheter.

böra få fria händer att härvidlag fastställa lämpliga åldersgrupper på grundval av den framskrivna bostadsräkningen. Medan rena hyreslägenheter på tätorter med minst 1000 invånare utgjorde mer än hälften av hela lägenhetsbeståndet, svarade de på den egentliga landsbygden endast för 8 % av hela beståndet. Detta belyses närmare i tab. 21, som bygger på material från 1945 års bostadsräkning. Större delen av bostadsbeståndet utgöres på landet och i små tätorter av egnahem. Utan tvivel vore det i hög grad önskvärt, om man på ett eller annat sätt kunde erhålla uppgift om bostadskostnaderna för egnahem och taga vederbörlig hänsyn härtill vid dyrortsgrupperingen. BoTab. 21. Bostadslägenheterna

stadsräkningen innehåller inga uppgifter härom och varje beräkning och t. o. m. uppskattning av de genomsnittliga egnahemskostnaderna stöter på stora svårigheter. De faktiska bostadskostnaderna även för dem som bor i identiska egnahem ställer sig mycket olika beroende på variationer i byggnadskostnader, belåningsvillkor, tidpunkten för förvärvet osv. Den betydande stegring av fastighetsvärdena, som ägt rum sedan 30-talet, måste också beaktas i detta sammanhang. En tänkbar väg vore att inhämta uppgifter om egnahemskostnaderna i samband med en allmän, tillräckligt brett upplagd konsumtionsundersökning. Redan 1948 års konsumtionsundersökning och än mer den av oss föreslagna särskilda

är 1945 inom olika ortsgrupper låtelseform.

fördelade

efter

upp-

Ortsgrupper Upplåtelseformer

Hela riket

Tätorter med Stockholm

Göteborg

Malmö 30000- 10000— 5 0 0 0 100000 300O0 10000

. . . invan. 10005000

200— 1000

Egentlig landsbygd

tamtliga lägenheter ... 2 101 790 233 353 105 272 61 067 233 039 217 244 105 325 225 508 176 300 744 682 Därav i % Uthyrda i öppna marknaden 35,1 64,4 72,o 64,0 62,8 49,6 44,o 31,4 21,6 8,4 Upplåtna i bostadssocialt syfte 6,5 1,9 4,7 1,0 1,8 0,9 0,4 0,1 0,o 1,5 Upplåtna av arbetsgivare till anställda, 4,2 5,9 3,1 2,1 11,3 18,9 19,3 9,7 11,2 10,4 fritt eller mot hyra Därav till l a n t b r u k a r e 18,8 6,1 3.8 3.2 37.4 4.1 1.7 Upplåtna av stat eller k o m m u n (ej till an ställd) 1,6 4,0 3,9 1,6 2,1 1,6 0,7 0,8 1,0 1,7 Upplåtna med bostadsr ä t t eller u t h y r d a i bostadsrättsföreningshus 4,3 13,6 5,9 18,o 9,3 3,7 5,8 0,i 0,0 1,0 Begagnade av ägaren 38,1 9,7 32,8 62,4 6,8 11,5 15,0 26,5 48,5 40,1 Obegagnade eller out hyrda 0,9 0,0 0,2 0,2 0,5 0,8 1,0 1,3 0,3 1,5 övriga 0,5 0,5 1,6 4,7 15,7 2,5 5,9 4,1 8,1 9,4 Summa 100,0 100,0 100.0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

konsumtionsundersökningen för landsbygden borde kunna ge värdefulla upplysningar i detta hänseende. Vi anser det dock tveksamt, om ett material av tillräcklig hållfasthet för en dyrortsundersökning står att erhålla enbart ur de två sistnämnda undersökningarna och har därför icke vågat bygga vårt förslag därpå. Socialstyrelsen bör emellertid vid utformningen av konsumtionsundersökningen på landsbygden särskilt beakta egnahemskostnaderna. Teoretiskt kunde det tänkas, att man toge hänsyn till egnahemmen vid hyresmedeltalens beräkning på samma enkla sätt som tidigare i fråga om bostadsrättslägenheterna, dvs. genom att taga med dem vid vägningen och antaga att kostnaden för dem var densamma som hyran för hyreslägenheter av samma storlek. Av flera skäl förefaller detta mindre tillrådligt. Egnahemskostnaderna är som ovan utvecklats svårare att jämställa med hyrorna än kostnaderna för bostadsrättslägenheter, vilka senare i regel avser ett med hyreslägenheterna någorlunda jämförbart bostadsbestånd. Därtill kommer att antalet hyreslägenheter på de orter, där egnahemsbeståndet dominerar, dvs. på den rena landsbygden och de mindre tätorterna, oftast är mycket ringa och otillräckligt som grund för en individuell dyrortsplacering av dessa orter. Regionala hgrestal för landsbggden. I kap. 3 h a r lämnats en kort redogörelse för beräkningen av bostadsposten på orter utan egentlig hyresmarknad vid 1946 års undersökning (s. 35). Den därvid använda s. k. grafiska metoden ansågs av 1943 års dyrortskommitté i princip överlägsen den äldre metoden, emedan den i motsats till denna grundade sig på materialet från samtliga hyresräknade orter inom varje landsdel och icke som den äldre metoden enbart på

det knappa material, som kunde föreligga för den minsta typen av hyresräknade orter. Kommittén tog dock för sin del icke slutlig ställning till frågan om valet mellan dessa metoder. Den grafiska metoden, som efter förord av socialstyrelsen kom till användning för hela landet utom för Stockholms förortsområde — där det generella talet bestämdes som medeltalet för där belägna mindre hyresräknade orter och således mera i överensstämmelse med den äldre metoden — byggde på sambandet mellan bostadskostnaden och en orts folkmängd 1 inom geografiskt bestämda områden, vilket bestämdes genom en enkel regressionslinje. I p r i n c i p kunde man på denna linje avläsa bostadskostnaden för varje ortsstorlek. Denna tankegång fullföljdes emellertid icke, utan man antog, att bostadskostnaderna för orter med 1500 invånare kunde anses representativa för alla m i n d r e orter och den rena landsbygden och lät därför denna bostadskostnad utgöra det generella hyrestalet för respektive områdes icke hyresräknade orter. Det använda förfaringssättet rymmer som synes flera godtyckliga moment. Antagandet att det inom vissa geografiska områden skulle finnas ett bestämt samband mellan bostadskostnaderna och ortens folkmängd, gällande såväl småorter som större städer, är tvivelaktigt, vilket minskar värdet av regressionsanalysen. Denna kan kanske försvaras, så länge man håller sig till orter, vilka icke alltför mycket varierar i storlek, men knappast när man som h ä r vill tillämpa den på låga extremvärden. Vid utförandet av 1946 års undersökning hade man tillgång endast till uppgifter från orter med minst 1000 invånare och detta förhållande kan an1 Egentligen folkmängdens logaritm. Jfr s. 36.

tagas ha utövat inflytande på det använda tillvägagångssättet. Emellertid fanns i materialet från 1945 års bostadsräkning även uppgifter rörande hyresförhållandena i de minsta tätorterna och på den egentliga landsbygden, ehuru dessa uppgifter då icke hunnit bearbetas. Numera har dylik bearbetning utförts, och vissa beräkningar på grundval av dessa uppgifter har framlagts av bostadsräkningen. 1 Då det är av stort intresse att jämföra dessa på observerade hyresvärden framräknade tal för de olika områdena och motsvarande generella tal vid 1946 års undersökning h a r dessa tal sammanförts i tab. 22. Någon redovisning för enskilda orter eller kommuner h a r givetvis icke varit möjlig utan endast för de områden, som tillämpades vid 1946 års undersökning. F ö r varje område h a r i första hand genomsnittsvägning av hyrestalen för de olika kvalitetsgrupperna skett på samma sätt som vid dyrorts1

2 Vid beräkningen av de nya talen h a r samma områdesindelning t i l l ä m p a t s som vid 1946 års undersökning (se s. 34).

Se Soc. Medd. årg. 1950, s. 181.

Tab. 22. Hgresindextal

undersökningen (se tab. 22 vänstra hälften). 2 Som synes av tabellens vänstra del ligger det använda generella talet betydligt högre i alla områden utom i Stockholms förortsområde, där förhållandet är omvänt. De lägre talen inom de förstnämnda områdena förklaras emellertid till en del av kvalitetsolikheter, som med den använda kvalitetsuppdelningen kan förekomma. Sålunda har en undersökning visat, att inom kvalitetsgrupp 1 och 2 (lägenheter med ev) w c endast förekommer i ett relativt litet antal lägenheter på de mindre orterna, medan förhållandet är det motsatta i de större städerna. Eftersom generella tal, som beräknas med hjälp av den grafiska metoden, påverkas av hyresförhållandena även på de största orterna, kan som nämnts kvalitetsolikheter ha spelat in i någon utsträckning. Tages vid kvalitetsuppdelningen, såsom

för olika områden enligt olika Stockholm = 100. Genomsnittsvägningsmetoden

beräkningsmetoder. Ortsvägningsmetoden (med uppdeln. på läg. med och u t a n wc)

Område

Östra Sverige Södra Sverige Övre norra Sverige 1

Enligt »grafiska» metoden 1

Vanligt genomsnitt 2

Enligt »grafiska» metoden 1

Vanligt genomsnitt 2

(61,8)3) 48,3 40,2 45,6 45,6 47,i 58,o

69,5 37,o 32,8 36,7 37,6 37,9 41,5

(67,4)") 51,7 44,5 47,3 48,9 51,3 63,o

78,2 48,6 42,3 46,o 46,3 45,o 51,1

I n v å n a r a n t a l e t låst vid 1 50' ). Grundar sig p å m a t e r i a l fr,in t ä t o r t e r med mindre än 1 000 invånare samt från egentlig landsbygd. 8 Separat b e r ä k n i n g . 2

vi föreslagit, hänsyn även till förekomsten av wc, elimineras väsentligen denna felkälla. Så h a r skett och samtidigt har enligt det föregående ortsvägningsmetoden tillämpats. Resultatet framträder i samma tabells högra del. Som synes ligger fortfarande de på faktiska hyresuppgifter beräknade indextalen lägre än de med den »grafiska» metoden erhållna, men skillnaderna är mera väsentliga endast i avseende på norra Sverige. På grund av den senare metodens svagheter bör den möjlighet att bygga på observerade hyreskostnader, som numera finns, utnyttjas. Man bör sålunda utgå ifrån de förut nämnda, numera tillgängliga uppgifterna om faktiska bostadskostnader i småorter och på landsbygd. Därvid bör alla uppgifter inom ett större geografiskt område sammanräknas efter samma metoder, som eljest tillämpas inom varje hyresräknad större ort; gränsen torde kunna bibehållas vid 1500 invånare, dvs. för ort med större antal invånare beräknas särskilt hyrestal, under det att hela området i övrigt i regel behandlas som en ort och alltså får gemensamt hyrestal, fastställt såsom ett genomsnitt. Vid avgränsningen av områdena bör man självfallet icke vara bunden vid 1946 års områdesindelning. Det är tvärtom angeläget att finna en indelning, som bygger på de aktuella förhållandena. Det är härvidlag ännu mer än i fråga om indelningen för livsmedelsposten omöjligt att nu förutse, till vilka resultat man kan komma, men det förefaller icke uteslutet, att en tämligen hög samstämmighet kommer att föreligga mellan båda indelningarna. Då det u r praktiska synpunkter vore av stort värde> om dessa indelningar åtminstone i stort sett sammanfölle, bör

i detta syfte vissa jämkningar i respektive indelningar anses tillåtna. Förortsområdena till Stockholm och Göteborg bör avgränsas med hänsyn just till deras karaktär av förortsområden. Lämpligt torde vara att därvid välja samma avgränsning, som vi ovan föreslagit i fråga om livsmedelspostens beräkning. Möjligheterna att framskriva uppgifterna från 1945 års bostadsräkning. För att kunna belysa det aktuella hyresläget på ett lika ingående och tillfredsställande sätt som år 1945 erfordras en helt ny hyresräkning. Då emellertid en sådan skulle bli både d y r b a r och tidsödande, har vi velat pröva även andra tänkbara alternativ att erhålla aktuella siffror om hyrespostens lokala variationer. I första h a n d h a r vi därvid undersökt möjligheterna att framskriva 1945 års hyressiffror med hjälp av uppgifter, som kan erhållas ur h y r e s n ä m n d e r n a s handlingar. Vi har av denna anledning dels utsänt en rundfråga till hyresnämndsordförandena i tre län (Södermanland, Kristianstad och Norrbotten) och dels låtit bearbeta handlingarna för ett år i hyresnämnden i Lidingö. Avsikten härmed var att utröna, huruvida uppgifter om hyror, storlek och kvalitet kunde erhållas för nytillkomna lägenheter samt för lägenheter, för vilka h y r a n ändrats sedan 1945. På rundfrågan, som utsändes till ordförandena i 59 nämnder, erhölls 58 svar. De inkomna svaren var i stort sett positiva, när det gällde möjligheterna att få uppgifter om lägenheternas kvalitet och storlek. Däremot torde endast i undantagsfall de uppgifter kunna erhållas, som behövs för en utsortering av lägenheterna på samma sätt som 1945. Förekomsten av bristlägenheter bland de lägenheter, som fått sin h y r a

ändrad sedan år 1945, torde emellertid vara liten, och detta gäller naturligtvis i än högre grad bland nytillkomna lägenheter. I h y r e s n ä m n d e r n a s handlingar synes uppgifter om smårum i stor utsträckning saknas. Om blandade lägenheter, dvs. lägenheter, i vilka förutom bostadsrum även finns i n r y m d a rum för kontor, butik e t c , synes det i de flesta n ä m n d e r n a gå att få fram uppgifter. Även dessa lägenheter utsorterades, som nämnts, år 1945. För centralvärmehus är det nödvändigt att veta, i vilken utsträckning bränslekostnaden ingår i h y r a n . I de nämnder, som berörts av rundfrågan, går det alltid att få fram uppgift härom. Hyresbeloppen slutligen torde regelmässigt återfinnas i hyresnämndernas handlingar, vare sig de fastställts av hyresnämnden eller av hyresrådet. I de fall där hyresnämndens beslut innebär en ändring av hyran, kan i regel den tidigare utgående hyran återfinnas i handlingarna. Vid sidan om denna förfrågan hos ett större antal hyresnämnder h a r vi som nämnts även låtit bearbeta handlingarna för år 1946 hos hyresnämnden i Lidingö. Denna undersökning bekräftade i stort sett de uppgifter, som erhölls genom rundfrågan. Förslag till framskrivning. Mot bakgrunden av de verkställda undersökningarna har de sakkunniga stannat för att föreslå, att 1945 års hyressiffror skall framskrivas på grundval av uppgifterna i hyresnämndernas handlingar. En sådan framskrivning kan givetvis ej ge en lika fullständig redovisning av det aktuella läget på hyresmarknaden som en hyresräkning. I en del n ä m n d e r saknas vissa för en sådan framskrivning önskvärda uppgifter. I regel torde dock de saknade uppgifterna — i den mån de icke kan erhållas på annat sätt

— icke få någon avgörande betydelse för ortens hyrestal. Om detta likväl på enstaka orter skulle visa sig vara fallet, får en hyresräkning företagas på dessa orter. Ur hyresnämndernas handlingar kan i regel endast ofullständiga uppgifter erhållas om lägenheter, som av en eller annan orsak försvinner från bostadsmarknaden. Enligt svaren på vår rundfråga förekommer det endast i liten utsträckning, att lägenheter efter medgivande av hyresnämnd övergår till annan användning än bostad. Om avgången genom rivning o. d. kan i regel inga uppgifter erhållas från hyresnämnderna. Under den tidsperiod det h ä r är fråga om, torde dock en sådan avgång huvudsakligen ha berört lägenheter, som utsorterades som »bristlägenheter» ur 1945 års material. Det fel, som kan uppstå genom att hänsyn ej kan tagas härtill, måste därför enligt vår mening vara av mindre betydelse. Vid 1945 års bostadsräkning registrerades de hyror, som gällde vid tidpunkten för räkningen (november 1945). För nya hus lämnades därvid uppgift om de provisoriska, avtalade hyror, som tillämpades i avvaktan på hyresnämndens beslut. Beträffande h y r o r n a i statsbelånade hus medförde i regel hyresnämndens senare fattade beslut endast mindre justeringar. F ö r lägenheter i andra hus kunde däremot de slutligen fastställda h y r o r n a avvika betydligt. Enligt svaren härpå i rundfrågan synes dock mera avsevärda sänkningar vara mindre vanliga. På enskilda orter kan de emellertid vara betydande, vilket undersökningen i Lidingö utvisade. Uppgifterna från h y r e s n ä m n d e r n a gör det möjligt att justera 1945 års hyressiffror i detta hänseende. Det slutliga avgörandet, om en sådan justering skall göras, bör enligt de sakkunnigas mening överlämnas till socialstyrelsen. 75

Undersökningen på grundval av hyresnämndernas handlingar, som enligt vår mening bör handhavas av socialstyrelsen i samråd med statens hyresråd, bör igångsättas snarast möjligt under år 1951 och omfatta tiden från november 1945 och fram till och med år 1951. Uppgifterna för år 1946, som blir det första året undersökningen skall avse, bör om möjligt preliminärt färdigställas redan under sensommaren år 1951. Med ledning av det preliminära resultatet av denna första etapp kan sedan bedömas, i vilken utsträckning en kompletterande hyresräkning blir ofrånkomlig för vissa orter. En dylik hyresräkning torde komma att visa sig erforderlig såväl för vissa orter med h y r e s n ä m n d som för ett antal andra tätorter. En hyresräkning bör för de sålunda utvalda orterna ske i samband med mantalsskrivningen hösten 1951. Vid den fortsatta undersökningen av h y r e s n ä m n d e r n a s material bör givetvis erfarenheterna från den första etappen utnyttjas. Vad beträffar Stockholm, föreligger särskilda förhållanden såtillvida, att genom stadens egen försorg en hyresräkning pågår avseende hösten 1950, vars resultat kan väntas föreligga i början av år 1952. Detta resultat bör självfallet utnyttjas men måste framskrivas efter ovan angivna linjer. Enligt de sakkunnigas förslag bör, som närmare utvecklas här nedan, uppvärmningsbränslet ingå i bostadsposten. Hyressummorna år 1945, som skall ligga till grund för framskrivningen, skall därför för cv-lägenheter i förekommande fall omfatta hyror inklusive bränsle. Sedan hyresmedeltal beräknats för de olika grupperna, ökas, som n ä r m a r e behandlas i det följande, talen för de centraluppvärmda lägenheterna med bränsletillägg och talen

för de icke centraluppvärmda lägenheterna med en särskilt beräknad bränslekostnad. Först därefter sker sammanvägningen till ortens medelhyra (indextal). Den föreslagna framskrivningen innebär, att en ny och hittills oprövad väg tillgripes för att få fram aktuella hyresuppgifter. Det ligger i sakens natur, att de hyresuppgifter, som kommer att erhållas, endast avser orter med hyresnämnd. När det gäller själva nybyggnadsbeståndets sammansättning, finns emellertid möjlighet att utnyttja bostadsstyrelsens statistik, vilken från och med år 1949 är mycket detaljerad och omfattar hela riket. Även för åren 1946 —1948 h a r inom bostadsstyrelsen verkställts vissa beräkningar över bostadsbyggandet i riket. En redogörelse för bostadsstyrelsens material, vilket givetvis bör utnyttjas som kontroll och komplettering av h y r e s n ä m n d e r n a s uppgifter, återfinns i Soc. Medd. årg. 1950, s. 611. Vårt förslag till bostadspostens beräkning kan i stora drag sammanfattas på följande sätt. Bas för beräkningen är 1945 års bostadsräkning. Bostadsbeståndets kvantitativa sammansättning framskrives med hjälp av hyresnämndernas uppgifter och bostadsstyrelsens statistik över den årliga byggnadsverksamheten. F ö r orter med hyresnämnd erhålles uppgift om hyrornas förändringar och om h y r o r n a i nybyggda hus från dessa nämnder. I fråga om tätorter utan h y r e s n ä m n d är man vad gäller hyresutvecklingen efter 1945 sannolikt hänvisad till en kompletterande hyresräkning för ett antal m i n d r e tätorter. Även de för landsbygden för år 1945 erhållna regionala bostadskostnaderna måste naturligtvis framskrivas, så att de hänför sig till samma tidpunkt som bostadskostnaderna för tätorterna. Den-

na framskrivning kan icke bygga på särskilda uppgifter från hyresnämnder, helt enkelt därför att sådana saknas. Någon särskild hyresräkning för landsbygden synes ej heller kunna komma i fråga. Man blir därför hänvisad till ett schematiskt tillvägagångssätt. I första hand torde man kunna förutsätta att bostadskostnaderna på landsbygden sedan år 1945 i stort sett förändrats likformigt med bostadskostnaderna i de minsta tätorterna, närmast sådana utan hyresnämnd, om vilkas förhållanden upplysningar eventuellt kommer att erhållas genom den kompletterande hyresräkningen. I andra hand bör undersökas, om konsumtionsundersökningen för landsbygden kan utnyttjas för detta ändamål. För nybyggnadsproduktionen av hyreslägenheter på landsbygden, som är känd till sin storlek, bör begagnas samma hyror som för motsvarande lägenheter i de minsta tätorterna. Bostadsrättslägenheter bör åsättas samma hyrestal som på orten (inom regionen) befintliga jämförbara hyreslägenheter. Beträffande egnahem bör socialstyrelsen undersöka, om man ej ur konsumtionsundersökningarna kan erhålla hållpunkter för en bedömning av de faktiska egnahemskostnaderna. Skulle detta ej leda till positivt resultat, är man alltjämt nödsakad att utesluta egnahem ur bostadskostnadsberäkningen. Bostadsbränslet. Den vid 1946 års undersökning framräknade bostadsposten avsåg en från bränslekostnad renodlad nettohyra. Där de uppgivna hyrorna inkluderade antingen det s. k. normalbränslet eller också den totala bränslekostnaden, måste nettohyrorna framräknas genom avdrag för bränslekostnaderna. Konstruktioner av detta slag är tyvärr i avsevärd grad osäkra och det är

därför angeläget att använda en metod, som i så liten utsträckning som möjligt påfordrar sådana åtgärder. Bland nytillkomna lägenheter dominerar lägenheter med ev helt, och även i beståndet 1945 av hyres- och bostadsrättslägenheter utgjorde lägenheter utan ev en så pass begränsad del som 33,8 %. I fråga om lägenheter med ev inkluderar hyran i allmänhet normalbränsle, på vilka hyror hyresgästen sedan efter någon av de förefintliga bränsleklausulerna får betala bränsletillägg, vars storlek alltså beror av prisstegringen på bränsle sedan 1939. I en del fall ingår ingen bränslekostnad i hyran och bränsletilllägget avser därför hela bränslekostnaden. Därjämte förekommer emellertid — på vissa orter i relativt stor omfattning —• att hyran inkluderar hela bränslekostnaden (»totalbränsle»). Enligt 1945 års bostadsräkning utgjorde antalet lägenheter med hyror inklusive normalbränsle ca 60 % och de båda övriga grupperna vardera ca 20 % av samtliga lägenheter med ev. Efter 1945 torde den förstnämnda kategoriens andel ha ökat ytterligare. I fråga om lägenheter utan ev torde hyran praktiskt taget aldrig inkludera bränslekostnaderna. Enligt de sakkunnigas mening bör alla hyreskostnader medräknas i bostadsposten. Kostnaden för lägenheternas uppvärmning bör sålunda påföras i samtliga fall — alltså även icke cvlägenheter. För de stora grupperna cvlägenheter med »normalbränsle» eller »helt exklusive» bränsle måste man stanna för någon av de förefintliga bränsleklausulerna och efter denna beräkna de bränsletillägg, med vilka hyrorna skall ökas. När det gäller att avgöra, vilken bränsleklausul som skall användas på de olika orterna, synes socialstyrelsen böra utnyttja de uppgifter,

som finns hos hyresrådet rörande bränsleklausulerna. Styrelsen bör härvid även överväga, i vad mån hänsyn kan tagas till den olika förekomsten av varmvatten, koks- och oljeeldning m. m. För cv-lägenheter, för vilka hyran omfattar »totalbränsle», tillkommer inga ytterligare bränslekostnader. Enligt svaren på en förfrågan, som de sakkunniga gjort hos ett mindre antal hyresnämnder, förekommer denna hyresform alltjämt i relativt stor utsträckning på vissa orter. För många av de lägenheter, som år 1945 tillhörde denna kategori, h a r dock en övergång sedermera skett till någon av de andra kategorierna. Genom att avtalsfrihet råder beträffande bränsletilläggen, kommer icke alla dessa ändringar under h y r e s n ä m n d e r n a s handläggning. Den framskrivning av bostadsräkningen på grundval av hyresnämndernas uppgifter, som vi föreslagit, kan därför icke bli fullständig i detta hänseende. Om h y r o r n a för de lägenheter i denna kategori, för vilka inga uppgifter framkommer vid framskrivningen, godtages oförändrade, kan resultatet härigenom väntas bli något för lågt. Vi har därför övervägt ett annat förfaringssätt. På samma sätt, som vid den slutliga redovisningen av 1945 års bostadsräkning, minskas hyrorna för ifrågavarande lägenheter med ett avdrag för den uppskattade stegringen i bränslekostnaderna mellan åren 1939 och 1945. Härigenom skulle hyresuppgifterna även för dessa lägenheter komma att omfatta endast normalbränsle och kunna behandlas tillsammans med sådana lägenheter. Med denna metod torde resultatet bli något för högt. Vilken av dessa metoder, som bör användas, blir i viss mån beroende av h u r fullständiga uppgifter, som framkommer vid undersökningen hos hyresnämnderna. Det bör ankomma 78

på socialstyrelsen att fatta detta slutliga avgörande. Även beträffande den återstående gruppen, lägenheter utan ev, torde vissa svårigheter uppstå vid beräkningen av bränslekostnaderna, vilka måste beräknas separat. Såsom utgångspunkt erbjuder sig härvidlag de vid 1946 års undersökning använda uppgifterna om det normala bränslebehovet inom olika landsdelar, mätt i antal värmeenheter per rumsenhet, och om de poängvärden, varigenom de olika bränsleslagen kan omräknas i dylika värmeenheter. Priset per värmeenhet varierar med bränsleslaget, och man behöver känna den utsträckning, i vilken skilda bränsleslag kommer till användning. Emellertid gäller det ju här lägenheter, uppvärmda genom kakelugnar eller kaminer, och av bränsleslagen behöver man därför räkna endast med ved eller antracit och möjligen i viss utsträckning koks, varvid dock veden torde dominera. Bränsle och lyse Vid behandlingen av bostadsposten h a r vi föreslagit, att densamma bör omfatta både rena hyreskostnader och kostnader för uppvärmning av bostaden. En uppdelning i detta hänseende är numera svår att göra, och den metod för aktualisering av bostadskostnaderna, som vi föreslagit, skärper dessa svårigheter. Bostadsbränslet h a r i enlighet härmed behandlats i föregående avsnitt. Här skall därför endast beröras de bränslekostnader, som sammanhänger med matlagningen och kostnaderna för belysning m. m. Vid 1946 års undersökning togs, som framhållits i kap. 3, hänsyn till förekomsten av olika spistyper. Denna uppdelning blev med nödvändighet mycket schematisk. När det gällde förekomsten av elkokning, fanns på blanketten en

fråga härom, som skulle besvaras av vid större förbrukning tillämpar tarifalla orter. F ö r orter med gasverk utfer, som är uppbyggda dels med fasta, nyttjades gasverksföreningens statistik. av förbrukningen oberoende avgifter Slutligen fanns vissa uppgifter om spi(grundavgift och abonnentavgift) och sar i 1939 års hyresräkning. dels med en rörlig förbrukningsavgift Med hänsyn till de stora skillnader i per kWh. Det är därför av betydelse, att pris per värmeenhet, som vid tiden för den kvantitet, på vilken beräkningen undersökningen förelåg mellan de olika kommer att grundas, blir riktigt avvägd. bränsleslagen, fick den ovannämnda Det bör ankomma på socialstyrelsen att uppdelningen en viss betydelse för regöra denna avvägning med ledning av vid tiden för undersökningen tillgängsultatet. I klagomål över dyrortsplaceliga uppgifter om konsumtionens storringen enligt 1947 års gruppering, har lek. Liksom år 1946 bör vid elkokning det förekommit fall, där det gjorts gälkostnaderna härför och för belysning lande, att orten till följd av felaktiga m. m. räknas tillsammans. proportioner i detta hänseende blivit placerad i för låg grupp. I regel torde För ved och fossilt bränsle bör prisdock denna uppdelning haft en mycket insamling i stort sett ske på alla orter, u n d e r o r d n a d inverkan på resultatet. där livsmedelspriser insamlas. När det gäller priserna för kapning, klyvning De sakkunniga h a r funnit den vid och inläggning av veden synes det dock 1946 års undersökning tillämpade mevara tillräckligt, om uppgifter liksom toden i princip riktig. Fortfarande torår 1946 insamlas från de 60 ombudsde prisskillnaderna per värmeenhet orterna. Priserna på kokgas och olja mellan de olika bränslesorterna vara så kan erhållas från svenska gasverksförstora, att det är nödvändigt att taga eningen och oljebolag etc. Ur den tahänsyn till den olika förekomsten orriffbok, som svenska elverksföreningen terna emellan av skilda spistyper. I utger, kan uppgifter om eltariffer inorter med gasverk är det naturligt, att hämtas för alla städer och en rad andra förbrukningen av gas har stor betydelse, orter. Som regel torde därför lokal men även elkraften användes numera prisinsamling vara onödig även när det ofta på sådana orter som matlagningsgäller elström. bränsle. När det gäller att bestämma fördelningen mellan de olika bränsleFör bränslekostnaderna bör beräknas slagen, finns det numera betydligt medelkostnader för större områden. bättre uppgifter än som förelåg år 1946. Hur dessa områden skall avgränsas, bör De vid 1945 års bostadsräkning inhämbestämmas först efter det prisinsamtade uppgifterna om spisar hade nämlingen ägt rum. Det torde kunna visa ligen ännu icke hunnit bearbetas, då sig lämpligt att använda samma områ1946 års bränslekalkyler utfördes. Med den, som väljes beträffande livsmedel. utgångspunkt från dessa uppgifter och Kläder och skodon med stöd av uppgifter från gasverksföreningen och elverksföreningen m. fl. Vid tidigare undersökningar medtogs bör en mera tillfredsställande uppdelicke alla utgiftsposter vid dyrortsjämning numera kunna verkställas. förelsen. Den avkortade budget, som anPriset per enhet är ofta beroende av vändes vid 1934 års undersökning, motkonsumtionens storlek. Detta gäller svarade sålunda endast 65 a 70 % av främst elkonsumtionen, där man ofta samtliga utgifter. Posten kläder och 70

skodon representerades härvid enbart av skolagning. I det betänkande angående dyrortsgrupperingsarbetet, som socialstyrelsen avgav år 1933, framhölls att det självfallet vore önskvärt att vid dyrortsgrupperingen kunna taga hänsyn till samtliga förekommande utgiftsposter. Med hänsyn till de stora vanskligheter, som vore förknippade med en sådan utvidgning av prisinsamlingen, avböjdes dock detta. 1936 års lönekommitté förordade däremot en utfyllnad av budgeten trots de praktiska svårigheter, som detta måste medföra. Vid 1946 års undersökning användes en i p r i n c i p fullständig budget. Så bör även ske i fortsättningen. Att en fullständig budget begagnas, behöver icke innebära, att priser insamlas på alla varor. Vad gäller kläder och skodon kan enligt vår mening prisinsamlingen begränsas avsevärt. En rad varor är föremål för masstillverkning och priserna på sådana varor torde i regel vara lika över hela landet. För priskontrollerade klädesplagg gäller i stort sett samma pris över hela landet, och någon prisinsamling behöver därför ej äga rum. För tung konfektion får dock högre pris uttagas på vissa orter. I Stockholm, Göteborg och Malmö får sålunda detaljisterna utan särskilt tillstånd höja minutpriserna på tung konfektion med 2 %. I övriga orter med minst 30 000 invånare kan efter ansökan motsvarande höjning få göras. I enstaka fall har höjning medgivits även i m i n d r e städer. Hänsyn härtill synes dock kunna tagas utan någon särskild prisinsamling. F ö r vissa varor utanför priskontrollen, såsom hattar, damklänningar m. m., torde icke oväsentliga prisvariationer förekomma. Det är emellertid mycket svårt att renodla dessa från kvalitetsolikheterna. Vi har därför ansett 80

oss böra föreslå, att samma kostnad påföres orterna även för dessa varor. Det fel, som härigenom kan uppstå, kan i varje fall inte bli särskilt stort. När det gäller reparationsarbeten och tjänster, hänförliga till denna post, bör dock prisinsamling ske på någon eller några representantvaror. Liksom år 1946 bör priser för halvsulning insamlas från alla orter, där prisinsamling i övrigt sker. Det vore emellertid önskvärt, om någon ytterligare representantvara för personliga tjänster kunde bestämmas. Socialstyrelsen h a r under år 1950 insamlat priser även på sylön för damkjol. Av skäl, som de sakkunniga anfört i kap. 3, finner vi icke denna representantvara lämplig. Det torde ankomma på socialstyrelsen att avgöra, om någon utökning av varulistan med någon ytterligare representantvara för skrädderiarbeten o. d. är möjlig att genomföra. Vid utnyttjandet av sålunda införskaffade prisuppgifter måste en regionindelning tillämpas. Hur denna skall göras kan bestämmas först när priserna insamlats. Därvid bör dock någon av de för tidigare behandlade poster valda indelningarna utnyttjas.

Skatter Lämpligheten att medräkna de direkta skatterna vid en dyrortsundersökning har stundom ifrågasatts. 1943 års dyrortskommitté framhöll härom, att om dyrortskalkylen skulle avse alla ändamål, för vilka medborgaren gåve ut sina inkomster, följde härav, att även alla slag av skatter på ett eller annat sätt måste medräknas, eftersom de vore lika ofrånkomliga utgifter som flera andra poster i budgeten. Detta vore särskilt viktigt med hänsyn till skatteutgiftens starka variation mellan orterna.

Kommittén underströk dock, att en och samma skatt icke alltid gåve samma förmån. Sannolikheten talade för att tätorterna hade större möjligheter än den rena landsbygden att u n d e r i övrigt lika förhållanden — dvs. vid bland annat likartat skatteunderlag — utnyttja beskattningen till standardhöjande ändamål. Denna omständighet borde dock icke föranleda, att löner och skatteavdrag på vissa orter sänktes genom utelämnande av skatteposten, vilket särskilt skulle drabba skattebetalarna i en del norrlandskommuner och andra starkt skattetyngda kommuner. I vad mån en sådan åtgärd skulle inverka på skatteunderlaget och förhållandet mellan olika grupper av skattskyldiga, kunde icke bedömas utan en mycket ingående undersökning, som kommittén icke ansåg sig ha tillräckliga skäl att anordna. I remissutlåtande över kommitténs betänkande beklagade landsorganisationen, att kommittén icke ansett sig kunna föreslå någon metod, enligt vilken hänsyn kunde tagas till att skattesatsen icke avsåge samma kommunala standard på alla orter. Enligt landsorganisationen torde det kunna övervägas, om man icke på ett summariskt sätt skulle kunna omräkna skattekostnaden i viss relation till antalet skattekronor per invånare i varje kommun och alltså inte enbart rätta sig efter själva utdebiteringssiffran. På så sätt skulle en hög kommunalskatt, av vilken kommunens innebyggare på grund av deras allmänna fattigdom inte kunde beräknas ha någon större nytta, komma att räknas såsom en starkare fördyringsfaktor än motsvarande utdebitering i en kommun, där skatten räcker till att bekosta större förmåner åt skattebetalarna. Departementschefen framhöll i den proposition, i vilken kommit-

téns förslag förelades riksdagen 1 : »Teoretiskt synes mig detta önskemål icke obefogat, men dess praktiska genomförande torde möta betydande vanskligheter och påkalla skönsmässiga avgöranden i sådan utsträckning, att det troligen icke skulle öka tilltron till dyrortsgrupperingen.» De sakkunniga delar den uppfattningen, att direkta skatter bör medräknas i dyrortsjämförelsen. Den omständigheten, att de kommunala skattesatserna icke representerar samma kommunala standard på alla orter, utgör ingen motivering för att helt utesluta denna post ur dyrortsberäkningen. Som det erinrats om i kap. 2, bör en dyrortsjämförelse principiellt innefatta alla de skiljaktigheter i förmåner och olägenheter av skilda slag, som kan följa med en placering på en viss ort. I enlighet härmed bör om möjligt hänsyn även tagas till olikheter med avseende på faktorer, vilka icke kan direkt mätas och vilkas inflytande därför måste bli en bedömningsfråga. Någon tillfredsställande metod, som gör det möjligt att omvandla skattesatserna på olika orter till att avse en och samma standard, torde emellertid icke kunna uppställas. Levnadsförhållandena i olika orter är i flera avseenden med nödvändighet mycket skiljaktiga, vilket komplicerar en bedömning av vad som skall anses vara lika kommunal standard. Exempelvis är vissa kollektivanordningar i större orter, såsom parker, friluftsbad e t c , helt avhängiga av dessa orters karaktär av större tätorter och utgör alltså icke något mått på högre standard gentemot småorter och landsbygd men drager stora kostnader. Det må erinras om att man, när kommunerna tilldelats statsbidrag eller ålagts betala andel i vissa utgifter för 1

Prop, nr 343/1945, s. 45.

81 6

särskilda ändamål, övervägt att variera det på kommunen fallande beloppet icke endast efter kommunens skattekraft utan även efter objektiva förhållanden, som direkt påverkar utgifterna i en kommun för ifrågavarande ändamål. Sålunda övervägde man att göra kommunandelen i folkpensionen beroende av det relativa antalet åldringar i kommunen e. d. Man har emellertid måst avstå från en dylik ordning, enär man icke kunnat finna en metod, som skulle antagas ge ett rättvisare resultat än man erhåller, om man alldeles avstår från en dylik reglering. När man sålunda icke funnit möjligt lösa detta problem, är det icke ägnat att förvåna, att man icke kan lösa det långt mer invecklade problemet att omvandla skattesatserna på olika orter till att avse samma standard. Man kan icke ens avgöra, i vilken riktning en sådan omvandling skulle påverka kommunernas inbördes placering. De sakkunniga anser det sålunda ofrånkomligt, att de kommunala skattesatserna användes sådana som de är, dvs. utan hänsyn till att den kommunala standarden på olika orter kan vara olika. Vid 1946 års dyrortsundersökning lades i enlighet med dyrortskommitténs förslag genomsnittsdebiteringen u n d e r åren 1942—1946 till grund för skatteberäkningen. I tidigare undersökningar hade endast det senaste årets utdebitering använts. Syftet med förslaget var, att tillfälliga kastningar i skattesatserna härigenom skulle få en begränsad inverkan. Departementschefen motsatte sig icke detta förslag men framhöll, att värdet av denna omläggning kunde diskuteras. Det vore nämligen icke osannolikt, att man härigenom avlägsnade sig från det skatte82

tryck, som komme att gälla under grupperingens giltighetstid. Enligt de sakkunnigas uppfattning är värdet av denna omläggning tvivelaktigt. Vi h a r visserligen icke hunnit verkställa en sådan undersökning rörande svängningarna i skattesatsen, som är erforderlig för att kunna göra ett något mera bestämt uttalande på denna punkt. Ett studium av skattesatserna i städerna under den senaste femårsperioden visar dock, att dessa i relativt stor utsträckning varit helt eller i det närmaste helt oförändrade under denna period. För en rad orter, vilkas skattesatser ändrats mera avsevärt, har skattesatsen i regel visat antingen en fallande eller en stigande tendens. Mera betydande ändringar av skattesatsen omväxlande uppåt och nedåt framträder däremot endast i undantagsfall. 1 Nackdelarna med alt låta dyrortsplaceringen påverkas av skatteförhållanden, som tillhör ett förgånget skede, ökar med antalet år, som medtages vid medeltalsberäkningen. Ett dylikt medeltal synes därför under inga förhållanden böra omfatta mer än två, högst tre år. F ö r den egentliga landsbygden skall dyrortsundersökningen för skatteposten liksom för andra poster avse de nya storkommunerna. Eftersom kommunindelningsreformen träder i kraft först den 1 januari 1952, föreligger endast skattesatserna för år 1952 vid den tidpunkt, då skatteberäkningen enligt vårt förslag till tidsschema skall utföras. På landsbygden kan sålunda endast erhållas skattesatser för ett år. Härtill kommer att nya bestämmelser om kommunala ortsavdrag, vilka träder i kraft den 1 januari 1952, kan antagas i viss utsträckning påverka de kommunala i Stockholm ä r dock ett exempel härpå. Under perioden 1946—1950 var skattesatsen 7,63, 7,60, 7,92, 8,39, 7,78. År 1951 kommer den åter att stiga.

utdebiteringarna i allmänhet. Under dessa omständigheter anser vi, att skatteberäkningen på alla orter bör grundas på utdebiteringen u n d e r år 1952. Som de sakkunniga vid flera tillfällen framhållit, anser vi, att den planerade dyrortsundersökningen bör syfta till att placera större områden och icke enskilda kommuner i dyrortshänseende i förhållande till varandra. Med hänsyn härtill förordar vi, att skatteposten beräknas på grundval av en för större områden genomsnittlig skattesats (efter folkmängden vägda medeltal). Avgränsningen av de områden, för vilka samma skattesats sålunda skall tillämpas, bör icke ske, förrän skattesatserna föreligger. I första hand bör den områdesindelning, som vi föreslagit beträffande livsmedel, prövas; de beräknade genomsnittliga skattesatserna kommer i så fall att avse både städer och landsbygd. Utbrytningar ur dessa områden av vissa delar kan dock visa sig vara ofrånkomliga (t. ex. av Blekinge och Gotland ur sina respektive o m r å d e n ) . Skattesatserna för storkommunerna under deras första verksamhetsår kan givetvis anses vara i viss mån osäkra. För enskilda kommuner kan därför ett skattebelopp, som framräknats på grundval av en sådan skattesats, hastigare än eljest förlora sin giltighet och bli missvisande för skattetrycket i den särskilda kommunen. Genom att använda genomsnittliga skattesatser för större områden torde även de tillfälliga variationer i utdebiteringen elimineras, som kan förekomma under storkommunernas första verksamhetsår. Skatteutgiftens storlek beror — bortsett från statens och kommunernas utgiftsbehov — på den skattskyldiges inkomst, de allmänna avdragen och de för stats- och kommunalskatten fastställda ortsavdragen. Som framgår av

redogörelsen i kap. 3, har olika metoder tillämpats i detta avseende vid olika dyrortsundersökningar. Den metod, som kom till användning vid den senaste undersökningen, gick ut på att inkomsten på de olika orterna vid skatteberäkningen skulle utgöras av levnadskostnadstalet inklusive skatt. Även de statliga ortsavdragen skulle variera med levnadskostnaderna. De sakkunniga delar den uppfattningen, att skatteposten i princip bör beräknas på de inkomstbelopp, som motsvarar de totala levnadskostnaderna. Den vid 1946 års undersökning tillämpade metoden tillgodoser detta önskemål. De sakkunniga förordar, att samma metod kommer till användning även vid en kommande dyrortsundersökning. Emellertid bör frågan om storleken av avdragen tagas under omprövning. Viktiga ändringar i skattelagstiftningen har vidtagits och nya dylika är u n d e r övervägande. Bortsett härifrån har emellertid enligt vår mening vid 1946 års undersökning avdrag verkställts i mindre omfattning än som svarar mot verkliga förhållandet. Sålunda gjordes icke avdrag för utgifter, vilka erfordrats för inkomstens förvärvande, vilka avdrag torde vara icke obetydliga. Vidare motsvarar budgetens utgiftssumma en familjeinkomst, som i vissa delar överhuvudtaget icke är beskattningsbar. Vad här anförts bidrog till att den vid dyrortsundersökningen framräknade skattekostnaden i genomsnitt blev högre än skattebeloppet i den tillämpade budgeten. Överensstämmelse härutinnan uppnåddes genom en reduktion av de framräknade skattebeloppen med 5 % på varje ort. Vad h ä r anförts bör i varje fall ge anledning att avrunda de skattetekniskt beräknade avdragen uppåt. Den närmare prövningen bör ankomma på socialstyrelsen.

De genomförda ä n d r i n g a r n a av ortsavdragen medför inga svårigheter. Däremot kan den omständigheten, att det belopp, på vilket skatten skall beräknas, kan komma att ligga över den gräns, där vid statsbeskattningen progressiviteten inträder, medföra komplikationer. På vilken nivå utgiftssumman kommer att ligga i budgetarna vid nästa dyrortsundersökning kan ej nu avgöras. Om det t. ex. skulle inträffa, att det beskattningsbara beloppet för en del orter * ligger mellan 4 000 och 6 000 kr och för andra mellan 6 000 och 8 000 kr, skulle vissa svårigheter uppstå. F ö r den del, som överskjuter 6 000 kr, höjes nämligen utdebiteringsprocenten från 16 till 18. Skatteberäkningen kan härigenom bli något mera besvärlig. Övriga utgifter Bland de poster, som numera brukar sammanföras u n d e r huvudposten »övriga utgifter», medtogs vid tidigare undersökningar blott såpa (som representant för rengöringsmedel). Vid 1946 års undersökning användes som redan nämnts en i princip fullständig budget. Som framgår av redogörelsen i kap. 3, sattes vid denna undersökning 80 % av utgiften inom posten »övriga utgifter» lika över hela landet. De lokala variationerna inom posten blev också vid denna undersökning obetydliga. Bedan den omständigheten, att posten numera h a r en mycket stor andel av totalutgiften — i Stockholm 34,8 % och på småorterna 29,9 % — gör det enligt vår mening motiverat att ägna den stor uppmärksamhet. Dessutom har man h ä r att göra med utgifter, som till sin karaktär kan vara väsentligt olika på skilda orter, vilket ofta kan göra det svårt att fånga prisskillnaderna vid lika standard. Detta innebär, att man först efter prövning kan avgöra, för vilka

poster det är motiverat att sätta dessa kostnader lika på alla orter. I posten »övriga utgifter» ingick vid 1946 års undersökning vissa kostnader för resor. De lokala variationerna för denna delpost bestämdes på grundval av prisuppgifter, som inhämtades från samtliga orter. Denna beräkning avsåg att mäta kostnadsskillnaderna för sådana resor, som förekommer mera allmänt (t. ex. semesterresor, nöjesresor m. m.). De särskilda avståndstillägg, som vid 1946 års undersökning bildade en post för sig, avsåg, som framgått av redogörelsen i kap. 3, endast att representera landsbygdens merkostnader för resor till inköpsorten m. m. Den vid undersökningen använda budgeten avsåg konsumtionen i tätorter. Inköpsresorna på landsbygden påverkade därför endast i ringa grad vikten i denna budget. Vi h a r föredragit att behandla samtliga resor i ett sammanhang (se s. 88). Bortsett från resekostnaderna har de i tab. 17 specificerade delposterna inom huvudposten »övriga utgifter» i följande tablå uppdelats med hänsyn till sin karaktär. Uppdelningen är givetvis på flera punkter godtycklig. Den är emellertid endast avsedd att utgöra ett hjälpmedel, när det gäller att klargöra, vilka problem som föreligger. Till den första gruppen i tablån (grupp A) har hänförts varor (tjänster), för vilka man vågar påstå, att inga eller endast obetydliga regionala prisvariationer förekommer. Grupp B omfattar varor, för vilka det finns lokala prisvariationer, som kan mätas genom prisinsamling, och grupp C de varor, för vilka det finns prisvariationer, vilka är omätbara eller mycket svårmätbara. Till sista gruppen (D) h a r hänförts varor, för vilka konsumtionen på olika orter har en så skiljaktig karaktär, att en prisjämförelse i egentlig mening saknar re-

Delposterna

inom heterna

S:a utgifter i Stockholm å r 1948 (i kr)

hiwudposten att bestämma

»övriga utgifter» de regionala

Grupp A

Grupp B

Vin, sprit Tobak Förenings- o. förs.-avgifter Bil etc. Cykel Klockor, smycken Portföljer, väskor Paraply, käpp Lotter, tippning Ränta på lån

Kroppsvård Rengöringsmedel Hembiträde Hemhjälp Blommor Fotografering

levans. Utöver de i tablån upptagna posterna finns det en särskild restpost. Under denna rubrik h a r sammanförts utgifter, vilka ej kan hänföras till någon annan delpost. Som exempel på sådana utgifter kan nämnas tappade pengar, felräkningspengar, böter m. m. För varorna i grupp A kan kostnaderna sättas lika för alla orter. När det gäller varorna inom grupp B, kan det givetvis stundom vara svårt att riktigt fånga prisolikheterna mellan orterna, men här rör det sig i stort om samma svårigheter som inom övriga huvudposter. Otvivelaktigt förekommer här betydande prisolikheter. För dessa varor bör därför prisinsamling ske på samma orter som för livsmedel. På grundval av de insamlade noteringarna beräknas medeltal för vissa områden. I första hand bör härvid samma områden som för livsmedel prövas, men socialstyrelsen bör äga rätt vidtaga ändringar i detta avseende. Även när det gäller grupp C, förekommer det otvivelaktigt betydande olikheter mellan orterna. För t. ex. tidningar, som i tablån sammanförts med böcker m. m. under benämningen »läsning», är priset för en och samma tidning lika över hela landet. Prenumera-

uppdelade efter prisolikheterna.

möjlig-

Grupp C

Grupp D

Möbler m. m. Läsning, telefon Sjukvård Reparationer Annonsering Advokatarvode Bröllop, b a r n dop Begravning, grav

Barnens u p p fostran Gåvor Nöjen Semesterutgifter Egna odlingar Flyttning

tionspriset varierar däremot avsevärt mellan olika tidningar och detta även om man begränsar sig till de större dagstidningarna. Tidningarnas omfattning (årsvikt), spridningsområde (upplagans storlek) m. m. företer emellertid även stora skillnader. Det måste anses ogörligt att i detta fall göra en tillfredsställande avvägning, som skulle göra det möjligt att få fram ett pris vid »lika standard». Vi bortser sålunda från att det kan hävdas, att exempelvis stockholmarens utgift för en daglig stockholmstidning är större än utgiften för ortens dagliga tidning för den som är bosatt på en a n n a n ort med egna tidningar av stor omfattning, t. ex. Göteborg, Malmö etc. I fråga om telefonabonnemang existerar vissa lokala olikheter. I Stockholm, Göteborg, Södertälje och Dalarö samt vissa orter i Skåne är avgiften högre än för landet i övrigt. Svårigheten ligger h ä r främst i att mäta betydelsen på olika orter av de icke avgiftsbelagda samtalen inom frikretsen. Behovet av telefon kan nämligen icke anses vara detsamma på alla orter. Här berörda prisolikheter torde ej på ett tillfredsställande sätt kunna mätas genom en prisinsamling i vanlig mening. Svårigheten att fånga kostnadsolik85

heterna framträder i än högre grad inom grupp D. I fråga om t. ex. semesterutgifter framträder stora kostnadsolikheter mellan de redovisade budgetarna för Stockholm och för småorterna. Dessa olikheter beror i stor utsträckning på orternas karaktär och belägenhet (behovet av rekreation varierar e t c ) . En genomgång av posten nöjen visar, att betydande prisolikheter kan förekomma. Biljettpriserna vid biografbesök företer dock mindre variationer än vad man kanske ofta föreställer sig. Om man begränsar jämförelsen som sig bör till biografer med egna lokaler och bortser från de s. k. premiärbiograferna i Stockholm, Göteborg och Malmö, som står i en klass för sig, synes de lokala prisvariationerna vara små och biograflokalerna av någorlunda likvärdig kvalitet. Biljettpriserna på idrottstävlingar m. m. torde däremot variera betydligt mera. Det utmärkande för denna post är dock, att tillgång och kvalitet kan vara i hög grad olika. En direktjämförelse på grundval av inhämtade priser är därför även här olämplig. Den omständigheten, att svårigheterna att mäta olikheterna är stora, gör det nödvändigt, att kostnaderna för dessa poster sättes lika på alla orter. Den sammanlagda vikten i budgeten av posterna inom grupperna C och D uppgår emellertid till ej mindre än ca 17 % av budgetens totalsumma (inkl. skatter) i Stockholm och till ca 15 % på småorterna. Dessa poster h a r följaktligen en stor betydelse, och det är ej riktigt att helt negligera de kostnadsolikheter, som h ä r förekommer. Hänsyn borde vid dyrortsjämförelsen tagas därtill, och saken bör bli föremål för uppmärksamhet vid orternas slutliga inplacering. Vi återkommer härtill i ett senare avsnitt i detta kapitel. Vid beräkningen av posten »övriga utgifter» bör grupperna C och D

liksom grupp A påföras samma kostnad på alla orter. Till sist bör framhållas, att det h ä r förda resonemanget i anslutning till budgetarna för Stockholm och för småorterna främst berört skillnaderna mellan tätorterna. Vid den kommande dyrortsundersökningen b ö r emellertid även den rena landsbygdens problem närmare övervägas. Som framhållits i samband med behandlingen av budgeten, finns dock för närvarande inget material för landsbygden, på vilket ett sådant övervägande kan grundas. Om en konsumtionsundersökning för den egentliga landsbygden i enlighet med de sakkunnigas förslag kommer att föregå dyrortsundersökningen, bör den givetvis utnyttjas i detta sammanhang.

Resetillägg Vid 1946 års dyrortsundersökning medräknades de rese- och transportkostnader, som konsumenterna på landsbygden ofta måste erlägga utöver själva inköpspriset för en rad varor och tjänster. Förslag härom framlades av 1943 års dyrortskommitté, som ansåg, att hänsyn endast kunde tagas till sådana resor och transporter, som alla behöver räkna med. I enlighet härmed ansåg kommittén, att kostnaderna för skolbarns resor till skolorten (eller inackordering där) icke kunde medräknas vid dyrortsjämförelsen. Av liknande skäl ansåg sig kommittén icke kunna förorda, att hänsyn skulle tagas till resor till och från arbetsplatsen (arbetsr e s o r ) . I sistnämnda fall anfördes som ytterligare motiv för denna ståndpunkt, att de tekniska svårigheterna att uppskatta arbetsresornas betydelse syntes oöverstigliga. Vad först skolresorna beträffar, ägnade dyrortskommittén dessa stor

uppmärksamhet. Kommittén ansåg, att generell hänsyn härtill skulle innebära, att dessa kostnader måste slås ut på medelantalet år, som löntagarna är yrkesverksamma, eftersom praktiskt taget ingen har skolbarn under hela den tid han är i arbetsför ålder. Även om frekvensen av barn, som besöker högre skolor, hämtas från städerna, där inga avstånd avskräcker, skulle genom de nu anförda omständigheterna det tilllägg, som kunde tänkas ingå i en dyrortsberäkning, bli så litet per hushåll, att den som verkligen hade resande (eller på skolort inackorderade) barn, icke skulle bli hjälpt därav. En lösning av landsbygdens skolfråga efter dyrortslinjer skulle sålunda icke bli någon verklig lösning. Av samma skäl, som anfördes beträffande skolresorna, avvisade dyrortskommittén även att hänsyn skulle tagas till arbetsresor vid dyrortsjämförelsen. Kommittén framhöll dock, att det vore orimligt förutsätta, att hela den kontorsarbetande befolkningen i de största städerna skulle vara bosatt inom gånghåll från affärscentrum och hela den fabriksarbetande inom gånghåll var och en från sina fabriker. En viss grad av åkande till och från arbetet måste anses vara naturligt inom sådana orter. Även inom landskommuner kunde arbetsresor förekomma. I bägge fallen vore det ortens beskaffenhet, som framtvingade arbetsresorna — i storstaden den täta bebyggelsens vidsträckthet och på landsbygden bebyggelsens splittring. När det gällde landsbygdens resekostnader i samband med inköp e t c , betonade dyrortskommittén, att frågan om avståndskostnadernas storlek i själva verket icke kunde avgöras annat än efter en skälighetsprövning. Efter att ha övervägt vissa mera detaljerade beräkningsmetoder stannade kommittén slut-

ligen för en starkt schematisk metod. Förslaget vann anslutning vid remissbehandlingen, men departementschefen uttalade i propositionen, att det syntes önskvärt, att socialstyrelsen grundligt arbetade igenom de problem, som h ä r kunde möta, och i möjligaste mån fixerade reglerna för den praktiska tillämpningen av systemet, så att utrymmet för mera subjektiva bedömningar begränsades. I sitt sedermera framlagda och av Kungl. Maj:t godkända förslag betonade styrelsen, att kommitténs förslag representerade en till ytterlighet gående förenkling, som måste medföra, att invånarna i vissa orter skulle bli överkompenserade, i andra missgynnade. Styrelsen föreslog därför en betydligt mera differentierad och invecklad metod, för vilken redogjorts i kap. 3. Den sålunda tillämpade metoden kan sägas vara ett försök att ansluta beräkningen av avståndskostnaderna så nära som möjligt till de metoder, som tilllämpades för övriga poster vid 1946 års undersökning. Vid denna undersökning var det nämligen en given utgångspunkt, att individuella dyrortstal skulle bestämmas för varje ort (varje komm u n ) . I enlighet härmed syftade beräkningen av avståndskostnaderna till att i görligaste mån taga hänsyn till de enskilda orternas förhållanden (avstånd till närmaste inköpsort, förekomst av läkare eller tandläkare etc)i. Genom att medräkna ifrågavarande avståndskostnader infördes ett mycket svårbemästrat element i dyrortsjämförelsen. Den invecklade metod, som kom till användning, torde visserligen i viss mån ha utgjort en anpassning efter verkligheten. I en beräkning av denna art ingår emellertid flera moment, som inom mycket vida gränser måste bli godtyckligt valda. Besultatet

kan därför under inga omständigheter bli annat än en uppskattning. Detta gäller framför allt antalet resor och transporter, vilket måste grundas på subjektiva antaganden. Den starkt differentierade metoden vid 1946 års undersökning kan lätt suggerera fram föreställningen, att resultatet är betydligt mera exakt och tillförlitligt än det i själva verket kan bli. Dyrortskommitténs starkt schematiska förslag måste ur denna synpunkt enligt vår uppfattning ges företräde framför det sedermera använda förfaringssättet. Den vid 1946 års dyrortsundersökning tillämpade metoden var både invecklad och tidsödande. Bedan den nuvarande dyrortsindelningen har, som framhållits i kap. 1, blivit enhetlig för stora delar av landet. Om de individuella beräkningarna begränsats till tveksamma fall, skulle här en betydande förenkling av dyrortsarbetet kunnat uppnås. Även rent praktiska skäl kan sålunda anföras för en mera schematisk beräkning i detta hänseende. Såsom utvecklats i kap. 2, bör det vid en kommande dyrortsundersökning i viss utsträckning mera bli fråga om att göra en indelning i områden med ungefärligen lika levnadskostnader än att placera varje ort för sig. Med denna uppläggning framträder skälen mot en stark differentiering vid sådana osäkra beräkningar, som det h ä r är fråga om, med särskild styrka. Det är visserligen ofrånkomligt att på något sätt göra denna beräkning beroende av avståndet mellan orten i fråga och inköpsorten. Detta hänsynstagande kan emellertid ske mera summariskt. De sakkunniga övergår i det följande till att skissera de riktlinjer, som vi anser bör vara vägledande vid beräkningen av resekostnaderna vid nästa dyrortsundersökning. 88

Som framhållits vid behandlingen av posten »övriga utgifter», har vi ansett oss böra föreslå, att samtliga resekostnader skall behandlas för sig i ett sammanhang. I enlighet härmed bör här behandlas även semesterresor och andra resor, som endast företagas då och då (t. ex. vid besök hos anförvanter eller vänner utom o r t e n ) . Beträffande dessa resor torde variationer framträda mellan olika orter. Även om behovet av semesterresor anses vara detsamma överallt — ett i och för sig tvivelaktigt antagande — så växlar i varje fall avståndet till de delar av landet, som ur semestersynpunkt h a r den största betydelsen. Vidare bör observeras, att vid tätortsbefolkningens rekreationsresor till landsbygden, vid semester eller utflykter e t c , avstånden och därmed kostnaderna växer med tätortens storlek. Det torde emellertid vara omöjligt att på ett tillfredsställande sätt mäta dessa kostnadsolikheter. De sakkunniga har därför ansett, att samma kostnad bör påföras alla orter för här berörda resor. Detta bör även vara fallet för sådana i budgeten ingående resor, vilka måste anses representera en högre standard. Vid en jämförelse på grundval av en budget för Stockholm ingår här t. ex. kostnader för resor inom innerstadsområdet till affärscentrum, någon viss affär eller biograf etc. De affärer, biografer m. m., som finns i närheten, torde, så länge det icke rör sig om ortens ytterområden, i regel uppfylla de krav, som uppställts i detta hänseende på andra inköpsorter. Även om sådana resekostnader icke förekommer i mindre orter eller på den egentliga landsbygden, skulle det strida mot kravet på lika standard att i detta fall räkna med lägre kostnad på dessa orter än i Stockholm.

Vad övriga resekostnader beträffar, må först något sägas om kostnaderna för skolresor. Sedan dyrortskommittén avgav sitt betänkande, har en betydelsefull utveckling ägt rum på detta område. Till skolelever, som h a r minst 5 km till närmaste skola, utgår numera bidrag till resor, inackordering m. m. Dessa bidrag utgår efter prövning av elevernas lämplighet för avsedda studier. 1 Utöver dessa bidrag utgår dessutom vissa behovsprövade stipendier. De kostnader, som hushållen på landsbygden måste erlägga för b a r n e n s resor till skolorten e t c , h a r härigenom väsentligen reducerats. När det gäller att bedöma den inverkan, som ett hänsynstagande vid dyrortsjämförelsen till dessa kostnader skulle få på resultatet, bör framhållas, att kostnaderna härvid måste slås ut på alla hushåll, oavsett om de har skolbarn eller icke. Med den uppläggning av dyrortsberäkningen m e d avseende på resekostnadernas variationer, som vi föreslår i det följande, torde kostnaderna för skolresor härigenom knappast få någon inverkan på resultatet. Även om vi anser, att hänsyn i p r i n c i p bör tagas till dessa kostnader, är detta sålunda i sak utan betydelse för resultatet. Övriga resekostnader, vilka kan anses variera mellan olika orter, är lägst på orter, som är relativt väl tillgodosedda med avseende på affärer av olika slag, läkare och tandläkare, biografer och bibliotek m. m., men inom vilka lokala resor likväl endast förekommer i undantagsfall. För den egentliga landsbygden liksom för sådana m i n d r e tät1 I ett av studielånenämnden år 1949 avgivet betänkande angående studiehjälpverksamheten (SOU 1949:41) föreslås, att studiebidragen skall utgå utan behovseller särskild lämplighetsprövning till elever, som är inackorderade i skolorten eller dagligen företar resor mellan bostadsorten och skolorten.

orter, som icke uppfyller rimliga anspråk som s. k. inköpsorter, tillkommer kostnader för resor till orter, som i detta hänseende är mera fullständigt utrustade. För större tätorter ökar kostnaderna för lokala resor. Av dessa är arbetsresorna de betydelsefullaste vid dyrortsjämförelsen. Även butiksresor måste emellertid i viss utsträckning anses nödvändiga för befolkningen i de största orternas ytterområden. Uppskattningen av resetilläggen såväl för större orter med hänsyn till lokala resor som för vissa mindre tätorter och den egentliga landsbygden med hänsyn till inköpsresor måste med nödvändighet bli ytterst grovhuggen. Med avseende på kostnaderna för lokala resor bör orterna indelas i ett mindre antal grupper med hänsyn främst till areal och invånarantal. Arealen bör i detta sammanhang endast omfatta agglomererade delar. Inkorporerade delar, som behållit sin landsbygdskaraktär, bör sålunda uteslutas. Även vid beräkningen av landsbygdens och de mindre tätorternas resekostnader bör en indelning i ett mindre antal grupper eftersträvas. De sakkunniga h a r övervägt två skilda metoder i detta hänseende. Enligt båda alternativen måste som ett första led de orter fastställas, vilka kan anses erbjuda tillfredsställande inköpsmöjligheter. Vid 1946 års undersökning nedlades ett betydande arbete på denna del av avståndsberäkningen. Det urval av orter, som då fastställdes, synes även kunna användas vid en kommande undersökning efter vissa ändringar med hänsyn bl. a. till utvecklingen efter år 1946. På sätt som framgått av redogörelsen i kap. 3 (s. 50), uppdelades inköpsorterna i A- och B-orter, av vilka de förra ansågs erbjuda bättre inköpsmöjligheter än de senare. Vid en 89

kommande dyrortsundersökning synes ingen uppdelning av inköpsorterna böra ske, utan A- och B-orterna bör behandlas lika. Vid den översyn av orterna, som bör föregå nästa undersökning, bör uppmärksamhet ägnas åt om en sådan sammanslagning av inköpsorterna bör föranleda, att enstaka B-orter helt uteslutes. Det bör framhållas, att de särskilda kostnader, som vid 1946 å r s undersökning påfördes kommuner, vilkas närmaste inköpsort var en B-ort, för resor till en avlägsnare belägen A-ort i regel hade en ringa inverkan på resultatet. Alternativ 1 utgår från dyrortskommitténs förslag, enligt vilket sju grader av tillägg skulle förekomma (på lägst 50 och högst 350 k r ) . När det gällde att avgöra, till vilken grupp en viss ort skulle hänföras, syntes det kommittén tillräckligt, om avstånden mellan orten i fråga och inköpsorten uppmättes fågelvägen på kartan. Vid denna uppmätning kunde även den finare metoden användas att med hjälp av en detaljerad avståndskarta avgränsa särskilda områden kring varje inköpsort. Varje ort (kommun) skulle betraktas som en enhet och avstånden räknas från ortens befolkningscentrum till huvudortens centrum eller — för större inköpsorter — till butikscentrums periferi. Denna metod innebar, att varje i undersökningen medtagen ort måste hänföras till en huvudinköpsort. Härigenom skulle kring varje ort erhållas ett slutet inköpsområde (omland), vilket slutligen skulle indelas i grupper efter avståndet till inköpsorten. De sakkunniga kan för sin del ansluta sig till den uppläggning av beräkningen, som dyrortskommittén förordade. Vi anser dock, att en minskning av antalet grupper bör övervägas. Genom tillkomsten av nya storkommuner kommer

de stora avstånden inom många av dessa att ytterligare komplicera beräkningen. Eftersom någon uppdelning av kommunen icke bör förekomma vid dyrortsplaceringen, kan avståndet mellan en ort och dess inköpsort härigenom bli synnerligen osäkert. En minskning av antalet g r u p p e r skulle betyda, att gruppintervallerna, uttryckta i avstånd från inköpsorten, skulle öka. Härigenom skulle säkerligen antalet svårbedömda fall av h ä r berörd art komma att minska. Bestämningen av dessa avstånd bön enligt nu ifrågavarande alternativ i princip ske på sätt dyrortskommittén föreslagit. I praktiken synes socialstyrelsen kunna få en god vägledning av de avståndsbeSjtämningar, som styrelsen företog vid beräkningen av avståndskostnaderna vid 1946 års undersökning. Eftersom dessa avser de nuvarande primärkommunerna, ger de även en viss upplysning om förhållandena i olika delar av de nya storkommunerna. Genom en överarbetning av dyrortskommitténs förslag på sätt här antytts kan metoden antagas leda till endast ett par avståndsgrupper inom varje län. Detta måste anses som en önskvärd förenkling av en kalkyl, som aldrig kan bli annat än en uppskattning. Men även om metoden på detta sätt förenklas, skulle den likväl innebära ett avsteg från de metoder vi på övriga punkter föreslagit beträffande landsbygden. Dessa metoder vilar, som nämnts, på den förutsättningen, att en kommande dyrortsundersökning icke skall syfta till att söka göra rättvisa åt enskilda kommuner eller orter — dylik kan aldrig uppnås — utan endast till att söka göra en indelning av större områden med ungefär lika levnadskostnader. I syfte att närmare ansluta beräkningen av landsbygdens resetillägg till metoder-

na i övrigt har vi skisserat ett alternativt förslag. Enligt detta bör enhetliga resetillägg bestämmas för större regioner, vilka u r dyrortssynpunkt kan betraktas som tämligen ensartade. För varje sådan region uträknas h u r stor areal, uttryckt i kvmil, som i genomsnitt kommer på en inköpsort. Med utgångspunkt från de sålunda erhållna värdena kan tilläggen i de olika regionerna bestämmas. Inköpsorter bör ej erhålla något tilllägg. Vid indelningen i regioner kan länsgränserna bilda utgångspunkt, men självfallet får regionerna icke så avgränsas, att inköpsorterna ligger samlade i någon del av en region. I Skåne torde länen kunna godtagas som enhet, men redan i Blekinge län kan det visa sig lämpligt att låta kustområdet bilda en region och att hänföra kommunerna mot Kronobergs län till en region tillsammans med vissa kommuner i detta län. I Halland kan en liknande uppdelning visa sig lämplig. I exempelvis Värmland är det givetvis nödvändigt att avskilja de stora nordliga socknarna. Dessa nordliga delar bör bilda en region tillsammans med nordvästra delarna av Kopparbergs län. De nordligaste länen måste självfallet delas på en kustregion, där antalet tätorter är stort, och en inlandsregion. På grund av den knappa tid som stått till vårt förfogande har vi icke haft möjlighet att utarbeta något fullständigt förslag utan måste stanna vid att på detta sätt skissera metoden. Den slutliga indelningen kan för övrigt göras först sedan förteckningen över inköpsorter reviderats, vilket bör ske först i samband med själva undersökningen. Till sist må framhållas att de båda alternativ, som vi här framlagt, i stort kan beräknas ge samma resultat, n ä r det gäller skillnaderna mellan n o r r och

söder. Inom olika landsdelar kan däremot skillnader framträda. Båda förslagen syftar i stort till att ge avlägset belägna områden högre tillägg än områden i närheten av en inköpsort. I vilken omfattning skillnader framkommer, beror på den praktiska utformningen av förslagen. Om man i alternativ 1 använder relativt stora avståndsintervall och i alternativ 2 gör regionerna relativt små, kommer de båda alternativen att närma sig varandra. Båda förslagen kan sålunda utformas så att i stort sett samma resultat erhålles. Bestämmandet av resetilläggens storlek på olika orter kan endast ske uppskattningsvis. Ur det budgetmaterial, som föreligger beträffande Stockholm, kan vissa uppgifter erhållas om resekostnaderna i en storstad. När det gäller landsbygdens resekostnader för inköp o. d., finns inga färska uppgifter härom. Dyrortskommitténs beräkningar rörande landsbygdens avståndskostnader bör givetvis utnyttjas som vägledning. En uppfattning härom torde även kunna erhållas ur den konsumtionsundersökning för landsbygden, som vi föreslagit skall utföras. Med hänsyn härtill samt till att beräkningen bör grundas på aktuella priser m. m., h a r de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag i detta hänseende. Eftersom dessa kostnader torde få stor betydelse för de olika orternas och regionernas dyrortsplacering, synes definitivt beslut om resetilläggen böra fattas av Kungl. Maj:t efter förslag av socialstyrelsen. Även om de sakkunniga alltså icke kan framlägga något förslag beträffande vare sig antalet grupper, vari orterna bör uppdelas med hänsyn till resekostnadernas variationer, orternas inplacering i dessa eller resetilläggens absoluta belopp i de olika grupperna, h a r vi anil 1

Resetillägg

i kronor

Grupp

Semesterresor m. m.

Arbetsresor

Inköpsresor

Summa resor

A B C D E F G H I J

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

300 225 150 75 75 75 75 75 75 75

_ — — —

400 325 250 175 250 325 400 475 550 625

sett oss böra åskådliggöra, h u r vi tänkt oss uppläggningen genom ett exempel. Vi vill betona, att det här icke är fråga om ett förslag. Beloppet för grupp A motsvarar sammanlagda kostnaderna för resor i den Stockholmsbudget, som redovisas i tab. 17 (s. 59). Vid jämförelsen i »andra riktningen» bör resekostnaderna i en landsbygdsbudget tagas till utgångspunkt. Fördelningen på grupperna A—D av de tätorter, som godkänts som inköpsorter, kan som tidigare framhållits icke avgöras förrän i samband med själva dyrortsundersökningen. Av de 250 å 300 orter, som kan beräknas bli godkända som inköpsorter, torde dock övervägande flertalet böra hänföras till grupp D. För övriga grupper tillkommer kostnader för inköpsresor etc. Grupperna med största sådana tillägg torde endast förekomma i övre Norrland. I södra och mellersta delarna av landet kan även grupperna G och H förväntas bli ganska sällsynta.

Orternas inplacering. Spännvidd och antal grupper Vid orternas slutliga placering i dyrortsgrupper h a r man att utgå från de skilda levnadskostnadstal, som enligt det föregående kommer att fastställas 92

per år.

75 150 225 300 375 450

för regioner av kommuner eller för enskilda kommuner. För varje kommun kommer sålunda att finnas för denna gällande livsmedelstal, hyrestal, bränsletal osv., allt i kronor räknat. Härtill kommer den justeringspost, som motsvarar resekostnaderna. Eftersom beräkningarna göres efter två skilda budgetar, erhålles för varje ort två tal för varje post. Genom sammanläggning av talen för de olika posterna kommer man fram till preliminära tal för de sammanlagda levnadskostnaderna i varje kommun (två tal för varje k o m m u n ) . De för varje post beräknade talen är desamma inom regioner, vilka var och en enligt våra förslag kommer att vara av betydande omfattning. I fråga om livsmedelstalen kommer dessa regioner att vara obrutna. Enligt våra preliminära beräkningar, byggda på prisläget 1949/50, skulle dessa regioner bli sju till antalet; två eller flera av dessa regioner kan dock få samma livsmedelstal. I fråga om bostadstalen brytes regionerna av tätorter med särskilda bostadstal (även dessa regioner kan preliminärt antagas bli sju, bortsett från Stockholms s t a d ) . I vilken utsträckning de för dessa poster använda båda regionindelningarna kan bringas att sammanfalla, kan icke på förhand avgöras. Det kan dock antagas, att dessa

indelningar ej skall i mera avsevärd grad avvika från varandra, och man torde sålunda för livsmedels- och bostadsposterna sammanlagt få enhetliga tal inom sammanhängande regioner, dock att inom dessa regioner tätorter med egna bostadstal i regel kommer att ha från regionen i övrigt avvikande tal för nu ifrågavarande levnadskostnader sammanlagda. Kläder och skodon kommer att representeras av enhetliga tal för hela landet med undantag av att de stora städerna får något högre tal samt att vissa skiljaktigheter kan följa av prisdifferenser på reparationsarbeten och tjänster, vilka skiljaktigheter dock bör uträknas regionsvis. Härvid bör någon av de ovan berörda indelningarna tillämpas. Detsamma gäller de skillnader, som kommer att framträda i talen för skatter och för »övriga utgifter». Vad däremot angår resekostnaderna, är det sannolikt, att man — i viss mån beroende på vilken av de ifrågasatta alternativa metoderna som kommer till användning — i icke obetydlig utsträckning genom tilläggen för dessa bryter sönder de regioner med enhetliga levnadskostnadstal, till vilka man kommit fram i det föregående. Det kan emellertid icke undvikas, att de hänsyn, som ligger bakom dessa tillägg, ger upphov till avvikelser i de totala levnadskostnadstalen inom ifrågavarande regioner. För varje kommun erhåller man sålunda två krontal för de prisstatistiskt mätbara levnadskostnaderna, justerade med hänsyn till resor och transporter, vilka krontal för kommuner inom tämligen stora regioner är enhetliga. I enstaka fall, t. ex. i fråga om mycket vidsträckta kommuner, kan det visa sig påkallat att beräkna särskilda tal för del av kommun. Dessa dubbla krontal bildar tvenne serier, var och en omfattan-

de samtliga kommuner. Den som bygger på landsbygdsbudgeten ligger på en avsevärt lägre nivå i kronor räknat än den som bygger på Stockholmsbudgeten. Taleri omräknas nu till indextal, varvid i båda serierna talet för Stockholm sättes lika med 1000. Man erhåller sålunda för varje ort två indextal, vilka båda till synes utgör ett uttryck för kommunens dyrhet i förhållande till Stockholms, men där det ena talet i själva verket ger kommunens dyrhet i förhållande till landsbygdens. Längre bör man enligt vår mening icke gå i sin strävan att ge relationerna mellan de olika kommunernas dyrhet ett indexmässigt uttryck. Man måste därför i fortsättningen i första hand bestämma sig för hur många dyrortsgrupper man vill röra sig med, i andra hand fördela orterna på dessa grupper. Hur detta skall ske, måste bli beroende av den kommande undersökningens resultat. Avgörande för antalet ortsgrupper är dels den totala spännvidden för indexserien (rättare serierna), dels den spännvidd mellan grupperna, som man bestämmer sig för. I den nu gällande grupperingen är sistnämnda spännvidd i stort 4 % såväl beträffande gruppernas dyrhet som i fråga om löneskalan. Om man vill bibehålla denna överensstämmelse men t. ex. minska spännvidden till 3 % eller öka den till 5 %, måste sålunda en motsvarande omläggning av löneskalan ske. I motsatt fall kan det stanna vid att ex. en grupp tillkommer och en annan försvinner osv. Det är sålunda ur praktiska synpunkter lämpligast att stanna för den nu tilllämpade spännvidden 4 %. Denna spännvidd förefaller oss väl avvägd, men det definitiva avgörandet kan icke träffas, förrän indexserierna föreligger. Med hänsyn till det stora antalet 93

statstjänstemän i Stockholm är Stockholm utgångspunkt för den statliga löneplanen. Gruppindelningen b ö r därför verkställas på så sätt, att Stockholm placeras mitt i en grupp och liksom i den gällande grupperingen tages till utgångspunkt även för bestämmandet av gruppgränserna. Den grupp, i vilken Stockholm placeras, kommer alltså, om 4 %-intervall accepteras, att få gränserna 980 och 1020. Man går vidare från denna grupps mitt med 4 %-steg uppåt och nedåt så långt de framräknade indextalen ger anledning. Närmast lägre grupp får alltså sin mittpunkt vid indextalet 960 och gränserna 980 och 940, närmast högre sin mittpunkt vid 1040 och gränserna 1020 och 1060 osv. Hur många grupper, som kommer att visa sig påkallade, beror på spridningen av de indextal under 980 och över 1020, som de framräknade serierna visar. Sannolikt blir det icke fråga om mer än två eller möjligen tre g r u p p e r nedanför Stockholmsgruppen, u n d e r det att redan 1946 års dyrortsundersökning ger anledning antaga, att övre Norrland kommer att uppvisa indextal, vilka gör det påkallat med åtminstone en grupp ovanför Stockholmsgruppen. Grupperna avgränsas inbördes genom på angivet sätt bestämda indextal. Det är emellertid icke vår mening, att dessa gränstal skall betraktas som helt avgörande utan endast som ungefärliga och vägledande. Man får hålla i minnet, att indextalen för kommunerna ej är exakta uttryck för dyrheten. Man bör vidare komma ihåg, att för varje region eller kommun kommer att föreligga två indextal. Skulle det nu till exempel visa sig, att endast ett mindre antal kommuner kommer att ligga u n d e r talet 900 i den ena serien men över samma gräns i den andra, bör upprättandet av en grupp u n d e r 900 icke ifrågakomma. Vi åter94

kommer nedan till gruppgränsernas betydelse. Därefter följer till sist orternas inplacering i ortsgrupperna. I första hand bör diskuteras, i vad mån man därvid har anledning avvika från de resultat, till vilka man kommit genom de talmässiga övervägandena. Vi syftar h ä r på faktorer, vilka av skäl, som i de föregående avdelningarna berörts, ej kunnat komma till uttryck vid dessa överväganden. Hänsynstagandet måste då göras genom skälighetsprövning. En summering av dessa faktorer utvisar följande. Å ena sidan bör framhållas, att de möjligheter att tillgodose viktiga delar av livsmedelsbehovet genom egen produktion eller inköp till producentpriser liksom även att lagra livsmedel, som befolkningen på landsbygden och i mindre tätorter i motsats till de större tätorternas befolkning har, talar för en lägre placering av landsbygd och mindre tätorter än den som skulle följa av indextalen (se s. 60). På samma sätt borde placeringen påverkas av det förhållandet, att man icke kunnat mäta olikheterna i de delposter inom huvudposten »övriga utgifter», vilka i den ifrågavarande avdelningen förtecknats under rubrikerna grupp C och grupp D (se s. 84). Vidare bör det erinras om att landsbygdens hyrestal i själva verket måste i stor utsträckning bygga på förhållandena i de m i n d r e tätorterna, vilket måste antagas ge en tendens till för hög placering. Dessa faktorer sammanlagda borde sålunda ge anledning til! en viss utdragning av indexserierna och därmed en större spännvidd mellan högsta och lägsta tal i respektive serier. Å andra sidan måste, såsom påpekats i kap. 2, en person, som flyttar från en ort med stort varuurval till en annan

med sämre och sålunda tvingas inskränka sin förbrukning till enbart de kvaliteter osv., som saluföres på den senare orten, anses därigenom erhålla en lägre levnadsstandard (vid oförändrad inkomst och oförändrade p r i s e r ) . Visserligen torde ett snävare varuurval för många icke te sig som försämring, men i stort måste det dock betraktas såsom sådant. Genom resetilläggen, som avser att ge landsbygdens och de mindre tätorternas befolkning möjlighet att utnyttja inköpsorternas större urval med avseende på affärer, bibliotek, biografer e t c , har redan i viss mån hänsyn tagits till här berörd faktor, men det torde likväl icke kunna förnekas, att det mera begränsade varuurvalet på landsbygden och i de m i n d r e tätorterna i betydande grad kvarstår som en faktor, till vilken hänsyn icke tagits vid indextalens bestämmande, och vilken borde föranleda en hopskjutning av de framräknade indexserierna. I samma riktning torde inverka, att vid den föreslagna hyresjämförelsen kvalitetsutjämningen icke är fullständig. Det är även möjligt, att ett hänsynstagande till det stora antalet egnahem i de små tätorterna och på landsbygden skulle verka i samma riktning. Det må påpekas, att resekostnader av olika slag icke bör beaktas i detta sammanhang, e n ä r hänsyn härtill tagits redan genom resetilläggen. Det finns sålunda skäl, som talar för både en utdragning och en hoppressning av indexserierna. Vilka som skall anses starkast, har vi för vår del funnit omöjligt att avgöra. Vi h a r därför stannat för att generella justeringar av indextalen på grundval av skälighetsprövningar icke bör företagas. I stort bör sålunda här omskrivna förhållanden anses uppväga varandra. Detta bör emellertid icke utesluta, att man vid inpla-

cering av k o m m u n e r n a på grund av omständigheter i det särskilda fallet låter hänsyn till de icke talmässigt beaktade faktorerna påverka en kommuns placering i viss ortsgrupp. Bortsett från dylikt hänsynstagande i särskilda fall h a r man alltså vid inplaceringen av k o m m u n e r n a att gå efter de båda indextal, som finns för varje kommun. Det förhållandet, att dessa båda tal kan anses lika riktiga och att man alltså icke kan säga, vilket tal som skulle motsvara en rättvis placering, talar jämte starka praktiska skäl för att man vid kommunernas inplacering skall tillse, att geografiskt sammanhängande regioner av k o m m u n e r så vitt möjligt icke delas på skilda ortsgrupper. Detsamma gäller städer, som är lika i fråga om folkmängd och allmän karaktär. Bedan på grund av de metoder för dyrortsundersökningen, som vi i det föregående föreslagit, kommer de enskilda kommunerna icke att ligga helt uts p r i d d a efter indexserierna. Även sedan resetilläggen inräknats, kommer landsbygden och de minsta tätorterna att vara samlade kring ett begränsat antal indextal. Om exempelvis indextalen för en viss geografisk region medför, att denna skall hänföras till ortsgrupp 1, men indextalen för en tätort inom regionen (med eget hyrestal) ligger något ovanför gränsen till grupp 2, bör detta icke vara tillräcklig anledning att placera tätorten i grupp 2. Endast vid markerade avvikelser i indextalen b ö r den geografiska enheten få brytas av ortsgruppsgränserna. Motsvarande b ö r gälla i avseende på placering av städer av en och samma storleksordning. Det kan inträffa, att de för en hel region enhetliga b å d a indextalen ligger nära och kanske vart och ett på skilda sidor av en i enlighet med det föregående bestämd gruppgräns. Därvid måste 95

ju hela regionen föras till endera gruppen, och detta bör ske under hänsynstagande till angränsande regioners placering. Om exempelvis en region ligger på gränsen mellan grupp 1 och 2 och angränsande regioner klart bör tillhöra g r u p p 2 (eller 3), har man därigenom i regel tillräcklig anledning att föra den förutnämnda regionen till grupp 2. Man kan på detta sätt sägas förskjuta gruppgränsen, angiven i visst indextal. Dessa gränstal bör vara till ledning men får icke hindra, att man vid inplaceringen i grupperna ser till att när regioner av kommuner eller enskilda kommuner skäligen bör tillhöra en och samma grupp eller ligga i angränsande grupper, så också blir förhållandet. Därvid kan det vara anledning att även taga hänsyn till respektive kommuners struktur särskilt ur näringssynpunkt. Bedan vid utförandet av 1947 års dyrortsgruppering och än mera vid senare företagna justeringar av denna har det förekommit, att det som slutligen avgjort en kommuns placering i en viss grupp, har varit hänsynen till andra med den ifrågavarande kommunen jämförbara kommuners placering. Enligt vårt förslag bör delta icke såsom hittills blott ske i enstaka fall utan konsekvent tillämpas vid den ursprungliga placeringen. Om man sålunda eftersträvar att placera med varandra lokalt och i fråga om karaktär m. m. jämförbara kommuner i samma grupp, kommer man att undgå många anledningar till missnöje med grupperingen. I samband med ortsgrupperingens slutliga fastställande måste även löneplanerna upptagas till revidering. Om man bibehåller spännvidden vid 4 %, är det möjligt, att denna revidering kan inskränkas till att en ny lönegrupp tillfogas ovanför den nuvarande högsta, under det att den lägsta, eventuellt de 96

båda lägsta lönegrupperna försvinner. Detta beror självfallet på resultatet av indexberäkningarna. Genom att — i motsats till 1947 — den slutliga ortsgrupperingen kan behandlas samtidigt med att frågan om löneplanerna blir föremål för överväganden och förhandlingar, kommer i viss mån även själva ortsgrupperingen in i dessa förhandlingar. Härigenom får ortsgrupperingen sin naturliga plats såsom en sida av lönesättningen. Tidsschema Ehuru vi icke ansett oss böra föreslå en ny hyresräkning och även funnit prisinsamlingen i övrigt kunna i hög grad inskränkas, måste det dröja avsevärd tid, innan en ny ortsgruppering kan träda i kraft. I den nedan framlagda planen skulle visserligen vissa tider för bearbetningen av material m. m. kunna pressas men dock icke så långt, att de nya löneplanerna kan hinna föreläggas 1952 års riksdag. Biksdagens prövning måste få anstå till våren 1953, och man kan sedan välja, om den nya ordningen skall träda i kraft den 1 juli 1953 eller den 1 januari 1954. Vi föreslår sålunda, att arbetet bedrives efter följande schema: 1951

f e b r . Bemisstiden utgår. m a r s Proposition framlägges. m a j Biksdagsbeslut. » Förberedelser för konsumtionsundersökningen och undersökningen hos hyresnämnderna igångsattes, s o m m a r e n Bearbetningen av ombudsmaterialet igångsattes, s e p t. Prisinsamling på 140 orter. s e p t. Första etappen av undersökningen hos hyresnämn-

derna inkommer till socialstyrelsen. hösten Konsumtionsundersökningen utföres. hösten Eventuell hyresräkning på mindre orter. 1 9 5 2 a u g. Socialstyrelsens preliminära förslag. h ö s t e n Överväganden rörande de statliga löneplanerna. n o v. Slutligt förslag till inplacering av orterna. 1 9 5 3 m a r s Proposition om löneplanerna avlämnas. m a j Biksdagsbeslut. 1 j u l i e v . 1 9 5 4 1 j a n. Ny dyrortsgruppering träder i kraft. Kostnadskalkyl De sakkunniga har verkställt en beräkning av kostnaden för dyrortsundersökningen enligt de av oss föreslagna linjerna. Beräkningen utgår från förutsättningen, att lämpliga lokaler ställes till förfogande utan kostnad samt att

expenser etc. skall erhållas från socialstyrelsens anslag. Det må framhållas, att framskrivningen av 1945 års bostadsräkning inrymmer flera svårbedömda faktorer. Någon kostnadsberäkning för den kompletterande hyresräkning, som sannolikt kommer att bli erforderlig i vissa mindre orter, h a r sålunda icke varit möjlig att göra. Vi har vidare utgått från att vederbörande kommun skall bestrida kostnaderna för det arbete, som ankommer på hyresnämnderna. Ersättningen till de särskilda prisombuden på 140 orter h a r vi däremot inräknat i kalkylen. Till jämförelse kan nämnas, att för 1946 års undersökning beviljades ett anslag av 75 000 kr. Med hänsyn till senare lönestegringar m. m. torde detta belopp för närvarande motsvara minst 90 000 kr. Eftersom hyresuppgifterna vid 1946 års undersökning erhölls från 1945 års bostadsräkning, för vilken särskilt anslag beviljades, torde i vår kalkyl ca 40 000 kr motsvara detta belopp på 90 000 kr. Budgetåret 1951/52 kr

a. Framskrivning av 1945 års bostadsräkning. 1 amanuens i 12 mån. (å ca 850 kr ) 3 biträden i 12 mån. (å ca 500 kr) b. Prisinsamling etc. 1 amanuens i 12 mån. (å ca 850 kr ) 2 biträden i 12 mån. (å ca 500 kr) 140 ombud (å ca 50 kr) c. Gemensamma kostnader. Biträdande arbetsledare (1 aktuarie i 18 mån. å ca 1050 kr) Oförutsedda utgifter Summa d. Konsumtionsundersökning bggden

på

„ k™

ma

28 000 10 000 18 000 29 000 10 000 12 000 7 000

— — —

28 000 10 000 18 000 29 000 10 000 12 000 7 000

17 600

5 400

24 000 1

12 600 5 000 74 600

5 400 —5 400

19 000* 5 000 81000 1

80 000

10 000

90 000

154 600

15 400

171000 1

—

lands-

Totalsumma 1

Budgetåret 1952/53 kr

Inklusive 1 m å n a d under budgetåret 1950/51.

KAPITEL

5 Dyrortsgrupperingens användning för andra ändamål än den statliga lönesättningen Skattegrupperingen Sedan lång tid tillbaka h a r i vår skattelagstiftning funnits bestämmelser om att visst lägre belopp skulle vara undantaget från beskattning. Motivet härför var ursprungligen, att den inkomst, som kunde sägas motsvara existensminimum, ej ansågs böra beskattas. Bestämmelser om ortsavdrag infördes beträffande statsbeskattningen genom beslut av 1919 års riksdag och beträffande kommunalbeskattningen följande år. Avdragsreglernas p r i n c i p e r och utformning har sedermera upprepade gånger varit föremål för sakkunnigutredningar och överväganden i riksdagen. I motiveringen för bestämmelserna om skattefria avdrag framhölls, att den del av inkomsten, som överstege existensminimum, den s. k. fria inkomsten, icke omedelbart kunde användas som mätare av skatteförmågan, enär denna berodde ej endast på storleken av den fria inkomsten utan även på dels de med bosättningsorten varierande levnadskostnaderna och dels antalet personer, som medborgaren hade att försörja. Att avväga den av dessa faktorer beroende skatteförmågan genom en individuell prövning i varje särskilt fall hade befunnits praktiskt omöjligt. I stället indelades rikets olika orter efter dyrheten i fem grupper med olika avdrag. 1943 års dyrortskommitté övervägde frågan om skattegrupperingen i dess helhet 1 samt gjorde i anslutning därtill i SOU 1945:32, s. 144.

vissa undersökningar på området. Kommittén sammanfattade resultatet sålunda. »Det nuvarande avdragssystemet är behäftat med brister i flera avseenden. Systemet står emellertid i så nära samband med andra frågor rörande skattskyldigheten och skattebelastningen, att en väsentlig omläggning av detsamma icke lämpligen bör äga rum isolerad. Om avdragsbeloppen skulle sättas lika för hela riket, skulle detta för den enskilde skattskyldige icke såvitt angår statsskatten medföra mera betydande verkningar annat än i vissa undantagsfall, men såvitt kommunalskatten angår understundom medföra kännbar ökning av utdebiteringen och överflyttning av skattebördan från icke-fastighetsägare till fastighetsägare. För staten skulle en sådan åtgärd enligt vissa alternativ åstadkomma en avsevärd förändring i skatteenheternas antal och skatteavkastningen. För kommunerna, framför allt de små landskommunerna, kan en ändring av avdragssystemet medföra stark nedgång i skattekrontalet, särskilt om det allmänna inkomstläget är nedpressat» 2 . Sedan år 1945, då dyrortskommittén avgav sitt betänkande, h a r betydelsefulla ändringar genomförts beträffande ortsavdragen. Vid 1947 års riksdag skedde sålunda en omläggning av familjebeskattningen vid statstaxeringen, varvid barnavdragen avskaffades vid den statliga beskattningen och ersattes med direkta, skattefria barnbi2

SOU 1945: 32, s. 170.

drag. Vidare höjdes ortsavdragen såväl för gifta som för ensamstående skattskyldiga. Dessförinnan hade gällt, att gift skattskyldig varit berättigad till grundavdrag för egen del och familjeavdrag för hustru. 1947 års beslut innebar, att de angivna särskilda avdragen lades samman till ett, att detta sammanlagda avdrag höjdes med fullt utnyttjad bankningsdel (bankningen avskaffades alltså);, att den sålunda erhållna summan till följd av inträdd levnadskostnadsökning höjdes med ytterligare 30—40 %, samt att spännvidden mellan avdraget i högsta och lägsta ortsgrupp minskades från 21 % till 16 %. I enlighet härmed bestämdes de statliga ortsavdragen för makar till respektive 2 500, 2 625, 2 750, 2 875 och 3 000 kr. Vid 1950 års riksdag har en motsvarande ändring genomförts beträffande de kommunala ortsavdragen. Dessa nya bestämmelser skall träda i kraft den 1 januari 1952. Bestämmelserna innebär, att den hittillsvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familjeavdrag skall upphöra. Likaså avskaffas bestämmelserna om bankning och det s. k. 20-kronorsavdraget. Barnfamiljerna kompenseras för borttagandet av barnavdragen genom en höjning av barnbidragen. För gift skattskyldig kommer ortsavdragen att från 1952 utgöra 1 680 kr i ortsgrupp 1, 1 760 kr i ortsgrupp 2, 1 840 kr i ortsgrupp 3, 1 920 kr i ortsgrupp 4 och 2 000 kr i ortsgrupp 5. Spännvidden mellan högsta och lägsta grupp uppgår sålunda till 16 %. Som vi framhållit i kap. 1, bör den principutredning i dyrortsfrågan, som anförtrotts oss, utmynna i förslag till riktlinjer för den kommande dyrortsundersökningen. I fråga om resultatets användning för en revision av den nu

gällande skattegrupperingen önskar vi framhålla följande synpunkter. När man söker en teoretiskt hållbar grund för en ortsgruppering beträffande de skattefria avdragen, måste man taga motiveringen för dessa avdrag till utgångspunkt. Denna motivering är emellertid oklar. Såsom redan 1921 års kommunalskattekommitté framhöll, kan man icke upprätthålla »fiktionen om ortsavdraget såsom uttryck för ett efter dyrortsgrupperingen avpassat existensminimum». 1 Trots att avdragen sedan dess blivit höjda, är de fortfarande väsentligt lägre än vad som i andra sammanhang brukar betraktas som existensminimum. 2 Även om man betraktar avdragen som ett uttryck för något slag av existensminimum, så uppstår frågan, om dyrortsskillnaderna vid detta minimum skall kunna anses vara proportionella mot skillnaderna vid högre inkomster. Detta förefaller tvivelaktigt, men den gällande utformningen av skatteavdragen och tillämpningen av lönegrupperingen i detta sammanhang bygger dock på denna förutsättning. De skattefria avdragen kan också betraktas som en metod att åstadkomma en viss progressivitet i beskattningen (för den del av inkomsten, som understiger skatteavdraget, är skatten noll). I fråga om kommunalskatten är detta den enda progressivitet som förekommer; i fråga om den statliga beskattningen stiger dessutom skatteprocenten undan för undan vid stigande inkomst. Om man vill vara konsekvent, borde i SOU 1924:53, s. 196. - Begreppet »existensminimum» har genom källskattereformen fått ökad aktualitet och har sin största betydelse, när det gäller att fastställa, hur stor del av en persons inkomst som bör vara fri från källskatteavdrag. Beslut härom fattas av den lokala skattemyndigheten efter ansökan av den skattskyldige. 99

7*

ej blott avdragen vara dyrortsgraderade utan även skattesystemet i övrigt. Det nuvarande systemet leder till att de nominellt högre inkomsterna på de dyrare orterna träffas hårdare av den statliga beskattningen än motsvarande realinkomst på de lägre orterna. 1 För personer med dyrortsgraderade löner kunde givetvis ett system utformas med ortsgradering enbart av lönen. Graderingen skulle härvid vara gjord så, att lönen, minskad med skatten — uträknad utan ortsgraderade avdrag — skulle få samma realvärde på alla orter. F ö r övriga inkomsttagare skulle problemet dock icke bli löst härigenom. En tillfredsställande lösning av hith ö r a n d e problem kan icke åstadkommas inom ramen för vårt uppdrag utan endast i samband med en översyn av skattebestämmelserna. Härvid är det angeläget att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan, huruvida ortsavdragens spännvidd b ö r vara densamma som lönernas. Vi måste sålunda för vår del inskränka oss till frågan, vad som för närvarande av praktiska skäl måste göras. Dylika skäl talar för att även i fortsättningen samma antal grupper och samma geografiska indelning, som tilllämpas för lönerna, bör tillämpas för skattegrupperingen. Därmed är inte sagt, att spännvidden bör vara lika med den som framkommer som resultat av dyrortsundersökningen, eller om den bör göras större eller mindre. Som ovan framhållits, bör denna fråga bli 1 En person med 11 460 kronors inkomst b e t a l a r enligt källskattetabellen i ortsgrupp 5 en skatt av 2 100 kr (18,3 %), m e dan en person i ortsgrupp 1 med en 16 % lägre i n k o m s t (9 660 kr) betalar en skatt av 1 740 kr (18,o %). Vid 23 760 resp. 19 920 k r o n o r s inkomst i de båda ortsgrupperna blir skatten 6 480 kr (27,3 % ) resp. 5 064 kr (25,4 %). — Kommunalskatten i samtliga fall 10 kr.

föremål för närmare övervägande i annat sammanhang. Om den kommande dyrortsundersökningen skulle motivera införandet av en eller möjligen två grupper ovanför den grupp, i vilken Stockholm ingår, bör en liknande utbyggnad av skatteavdragen övervägas. Kungörelse angående fördelning av orterna i riket på de i statens löneplansförordning angivna ortsgrupperna utfärdas av Kungl. Maj:t. Enligt kommunalskattelagen åligger det däremot socialstyrelsen att utfärda kungörelse angående indelning för taxering till kommunalskatt av orterna med avseende på levnadskostnadernas höjd. Denna kungörelse åberopas, när det gäller den statliga taxeringen. Kungl. Maj:t h a r vidare föreskrivit, att så snart lönegrupperingen ändras det skall ankomma på socialstyrelsen att meddela de bestämmelser, som i anledning därav påfordras i fråga om skattegrupperingen, med iakttagande av att ändring i sistnämnda avseende må ske endast med ingången av nytt kalenderår. Att sålunda två kungörelser med identisk gruppindelning utfärdas av olika instanser och att därefter varje ändring i den ena kungörelsen skall följas av en liknande ä n d r i n g i den andra är uppenbarligen föga rationellt. De sakkunniga vill föreslå, att den nu gällande bestämmelsen i kommunalskattelagen ändras därhän, att Kungl. Maj:t utfärdar även kungörelsen rörande skattegrupperingen. Bostadskostnadsgrupperingen När socialvårdskommittén framlade förslag, att de för hela landet enhetliga folkpensionsbeloppen med hänsyn till bostads- och bränslekostnadernas skiftande storlek skulle i orter med högre dylika kostnader utökas med bostads-

tillägg, var detta självfallet betingat av kommitténs strävan att kunna föreslå pensionsbelopp, vilka för flertalet pensionärer verkligen gav möjlighet till försörjning. I överensstämmelse härmed bestämdes bostadstilläggens storlek på grundval av en undersökning angående kostnaderna för de bostäder, som pensionärerna faktiskt bebodde. Då pensionärernas faktiska bostadskostnader företedde synnerligen stora skillnader i olika delar av riket, blev även bostadstilläggen av i hög grad olika storlek. Trots att man icke i de i bostadsavseende dyraste orterna lät bostadstilläggen gå u p p så högt, som hade varit påkallat av de faktiska kostnaderna, kom man fram till bostadstillägg, vilka i de dyraste orterna (bostadskostnadsgrupp 5) gav ett för bostad och bränsle avsett belopp, som är fyra gånger så stort som motsvarande belopp i grupp 1. Kommitténs förslag blir desto mer förståeligt, om man betänker, att bostadstilläggen utgår efter inkomstprövning och alltså har karaktären av understöd med hänsynstagande till behovet, ehuru behovsprövningen är schematiserad. Statsmakterna godtog förslaget men fogade därtill en bestämmelse, vilken ger kommunerna möjlighet att efter kommunens eget avgörande ytterligare utöka folkpensionen med s. k. särskilda bostadstillägg (inkomstprövade enligt av kommunen fastställda regler). Denna möjlighet har utnyttjats av kommuner inom alla bostadskostnadsgrupper men främst dock av kommuner i de högsta grupperna. Om grunderna för indelningen i bostadskostnadsgrupper gjorde kommittén endast mera allmänna uttalanden men synes närmast ha förutsatt, att jämförelsen i princip skulle avse lika stan-

dard. I propositionen med förslag till lag om folkpensionering (1946: 220, s. 111) förekommer även ett uttalande i dylik riktning. I överensstämmelse härmed har bostadskostnadsgrupperingen byggts på en hyresjämförelse, som i huvudsak får anses ha ägt rum vid lika standard. Då hyresskillnaderna mellan olika ortsgrupper för bostäder av lika standard är långt mindre än skillnaderna i bostadstillägg, föreligger h ä r en uppenbar inkonsekvens. Själva beloppen har i princip bestämts efter vad som erfordras för de bostäder, pensionärerna bebor, men grupperingen av orterna, som är avgörande för vilket av de skilda bostadstilläggsbeloppen, som skall utgå, har gjorts efter lika-standardprincipen. Frågan om folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader har senare varit föremål för utredning genom sakkunniga. Dessa har ägnat h ä r berörda fråga särskild uppmärksamhet, men i sitt betänkande (SOU 1949:12, s. 65) uttalat, att de icke haft anledning taga ställning till frågan om de principer, som legat till grund för utformningen av bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen. En omprövning av dessa principer, som uppenbarligen skulle leda till en ganska genomgripande förändring av hela folkpensioneringssystemet, låge utanför deras befogenheter. Den i det föregående berörda konstruktionen med två slag av bostadstilllägg, det ena på det andra och båda inkomstprövade, h a r i praktiken visat sig vålla allvarliga olägenheter. Även ur andra synpunkter har det ansetts föreligga behov av en översyn av folkpensioneringslagens bestämmelser om inkomstprövning. Kungl. Maj :t h a r därför i juni 1950 tillkallat sakkunniga för verkställandet av en sådan översyn. I direk101

tiven för de sakkunniga uttalade statsrådet och chefen för socialdepartementet, att bl. a. frågan om bostadstillläggens konstruktion borde prövas av de sakkunniga. I detta sammanhang bör erinras om att när socialvårdskommittén avlämnade betänkande med förslag angående lag om socialhjälp m. m., i vilket betänkande frågan om statsbidrag till de särskilda bostadstilläggen behandlades, en reservant uttalade bl. a. att kommittén i samband därmed bort upptaga frågan om de allmänna bostadstilläggens slopande till prövning (SOU 1950:1, s. 461). Vad h ä r ifrågasattes var sålunda, att det skulle överlämnas åt kommunerna att själva — med statsbidrag — helt verkställa regleringen av pensionerna med hänsyn till bostadskostnaderna i orten. I den mån så sker, bortfaller behovet av en bostadskostnadsgruppering. Av det föregående framgår att bostadskostnadsgrupperingen vilar på en grund, som illa stämmer med bostadstilläggens konstruktion och därför väl är i behov av en omprövning, men även att sistnämnda konstruktion är föremål för översyn. Under sådana förhållanden finner vi uteslutet, att en omläggning av grunderna för bostadskostnadsgrupperingen nu verkställes. Först i samband med att ståndpunkt tages till bostadstilläggens konstruktion, bör en omläggning av sagda grunder företagas. Intill det sålunda blir möjligt att pröva frågan i det rätta sammanhanget, bör den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen — med de detaljändringar, som kan finnas påkallade — bibehållas, dock att, om situationen hösten 1952 är oförändrad, en ny gruppering efter samma principer som tidigare bör genomföras, men grundas på det då enligt det i kap. 4 framlagda förslaget föreliggande nya

materialet angående bostads- och b r ä n slekostnader. Hyresgrupperingen Enligt folkskolans avlöningsreglemente åligger det lärare att vidkännas ett hyresavdrag för tjänstebostad. Storleken av detta avdrag är beroende av dels bostadens kvalitet och storlek och dels hyreskostnaderna i kommunen. På grund av sistnämnda bestämmelse h a r Kungl. Maj:t indelat orterna i riket i fem hyresgrupper. Denna indelning — hyresgrupperingen — avser olikheterna orterna emellan för en från bränslekostnader helt renodlad h y r a . Tidigare gällande hyresgrupperingar innefattade däremot både bostads- och bränslekostnader. 1941 årslärarlönesakkunniga föreslog emellertid i sitt förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. (SOU 1 9 4 6 : 8 ) , att hyresavdragen skulle omräknas till att endast omfatta egentlig hyra för tjänstebostaden. Lärarsakkunniga hade icke funnit det motiverat, att folkskolans lärare skulle intaga en särställning i detta hänseende. Enligt vad lärarsakkunniga kunnat utröna, vore nämligen folkskolans lärare de enda, åt vilka skulle tillhandahållas bränsle till tjänstebostäderna. Dyrortssakkunniga h a r icke haft anledning upptaga till prövning, huruvida hyresavdragen bör innefatta bränslekostnader eller icke. Vi vill endast understryka, att när hyresavdragen enligt gällande bestämmelser avser en från bränsle renodlad hyra, bör inplaceringen av kommunerna i hyresgrupperna grundas på uppgifter om de lokala variationerna med avseende på enbart egentlig hyra. De förslag till framskrivning av 1945 års bostadsräkning, som vi framlagt i kap. 4, utmynnar i att egentlig hyra och kostnaderna för bostadsuppvärmningen

ej skall skiljas från varandra. De nya uppgifter, som kommer att finnas för de olika kommunerna och som är avsedda att användas för löne- och skattegrupperingarna och även för bostadskostnadsgrupperingen, kan därigenom ej direkt användas för en revision av hyresgrupperingen. I de fall där hyrorna inkluderade bränslekostnader beräknades vid 1946 års undersökning nettohyrorna genom avdrag av bränslekostnaderna. Som vi tidigare framhållit, är det h ä r fråga om mycket osäkra konstruktioner, vilka det är angeläget att i möjligaste mån undvika. En sådan beräkning av nettohyrorna skulle även kräva ett betydande arbete, om den skulle utföras på samma sätt som vid 1946 års undersökning. En förenkling måste därför anses vara nödvändig. Ett avdrag för bränslekostnader synes därvid kunna bestämmas enligt någon mycket schematisk metod med hänsyn till de interlokala variationerna i priser och förbrukning. En vägledning kan härvid erhållas av skillnaderna mellan olika delar av landet i bränslekostnader för icke centraluppvärmda lägenheter. Under hänvisning till vad ovan framhållits får de sakkunniga förorda, att en omgruppering av orterna i hyresgrupperingen sker samtidigt som i de övriga grupperingarna. Till grund för denna omgruppering bör läggas de för övriga grupperingar framräknade bostadskostnaderna sedan kostnaderna för uppvärmning av bostaden fråndragits.

Den enskilda arbetsmarknaden Det är obestridligt, att den statliga dyrortsgrupperingen fått en efter hand stigande betydelse för lönedifferentieringarna på den enskilda arbetsmarknaden. I bilaga 3 lämnas en översikt av

våra större riksavtal, där den statliga grupperingen genomförts eller där anpassning till densamma skett. Såsom framgår härav bildar numera denna gruppering en viktig utgångspunkt vid förhandlingar om kollektivavtal. I vissa fall har den helt accepterats, i andra har den modifierats på olika sätt allt efter det särskilda fackets speciella förutsättningar eller den aktuella situationen för detsamma. I en del fall har man av ålder ett färre antal ortsgrupper, i andra fall har man i sin strävan att närma sig den statliga dyrortsgrupperingens system varit tvungen att övergångsvis genom s. k. golv- och takkonstruktioner införa mellangrupper, varigenom man i stället för de statliga fem ortsgrupperna fått i praktiken 10, 15, kanske 20 lönegrupper. Andra avvikelser från den statliga dyrortsgrupperingen förekommer exempelvis genom att vissa kommuner, tillhörande skilda ortsgrupper, sammanförts till en grupp med enhetlig lönesättning eller att viss ort av företagsorganisatoriska skäl fått högre eller lägre dyrortsplacering än enligt den statliga grupperingen. Om man bortser från näringsgrenar, som huvudsakligen är lokaliserade till landsbygden — jordbruket, skogsbruket, järnbruken, gruvindustrien, pappersmassefabriker och pappersbruk samt sågverk — har den statliga dyrortsgrupperingen haft och h a r alltjämt en mycket stor betydelse vid avtalsförhandlingarna och utformningen av avtalens lönebestämmelser. Emellertid bör h ä r uppmärksammas, att kollektivavtalen ej alltid stipulerar normallöner. Inom stora och viktiga avtalsområden anger avtalen endast de lägsta löner, som får förekomma för fackets olika arbetargrupper, medan individuallönerna kan ligga ej oväsentligt högre än avtalets minimilöner. 103

Härtill kommer, att ackordsarbetet är mycket vanligt inom svensk industri. I många kollektivavtal anges s. k. ackordsriktpunkter, vilka är dyrortsgraderade. Även om man härigenom erhåller vissa normer också för ackordsförtjänsternas anpassning efter dyrortsförhållandena, blir emellertid de faktiska löneinkomsterna i praktiken i hög grad beroende av den omfattnirfg, i vilken ackord erbjudes, och av omständigheterna i övrigt vid ackordsarbetets utförande. Med hänsyn till vad nu anförts angående minimilönesystemet och ackordsarbetet är det icke förvånande, att den offentliga lönestatistiken uppvisar en annan bild i fråga om differentieringen av lönerna mellan olika orter än den statliga lönedifferentieringen, även i sådana fall där kollektivavtalen principiellt bygger på den statliga dyrortsgrupperingen. Sålunda h a r kollektivavtalet för mekaniska verkstadsindustrien, som är ett typiskt minimilöneavtal och inom vilket o m r å d e ackordsarbete förekommer i betydande utsträckning, uppbyggts såväl i fråga om minimilöner som ackordsriktpunkter efter den statliga ortsgrupperingen med 16 % spännvidd mellan högsta och lägsta dyrort, under det att enligt lönestatistiken för år 1949 timförtjänsten varierade från 3,24 kr i grupp 5 till 2,4 7 kr i grupp 1, vilket innebär en spännvidd av 24 %.* Beträffande frågan om den statliga grupperingens användbarhet på den 1

104 Soc. Medd. årg. 1950, s. 543.

enskilda arbetsmarknaden b ö r det erinras om att enligt våra förslag de budgetar, som skall ligga till grund för jämförelsen, är i stort sett representativa lika väl för industriarbetare som för tjänstemän. Enligt vår mening bör en statlig ortsgruppering, som upplägges efter av oss föreslagna principer, därför kunna vara till nytta även för parterna på den enskilda arbetsmarknaden. Den ofta debatterade frågan om sambandet mellan dyrortsgrupperingen och folkomflyttningen inom landet faller utanför vårt uppdrag, men i nu ifrågavarande sammanhang vill vi dock erinra om att spännvidden mellan de faktiskt utgående lönerna på olika orter ofta är större på den enskilda arbetsmarknaden än inom den statliga grupperingen och att en fullt genomförd tillämpning av denna gruppering på den enskilda arbetsmarknaden därför skulle verka utjämnande på lönerna. Därest skillnaderna i nominallönerna verkligen leder till en inflyttning till städer och andra tätorter, bör sålunda en sådan tillämpning av den statliga grupperingen försvaga denna tendens. Å andra sidan förstärkes sannolikt därigenom samma tendens på grund av att företagarnas intresse av att förlägga verksamheten till landsbygd eller mindre tätorter minskas ju mer lönerna därstädes närmar sig städernas. Dyrortsgrupperingen är emellertid endast en av de många faktorer, som i ett invecklat samspel bestämmer företagslokalisering och inrikes omflyttning.

BILAGOR

Bilaga 1.

Till de sakkunniga

av Kungl.

Maj:t överläninade

ställningar

eller direkt inkomna i dg rörts frågan.

fram-

Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar angående vissa lönetillägg, benämnda fjärrortstillägg, för till Fårösund förlagd militärpersonal m. m. (21.9.1945). 1

avdelning 98, Laholm (18.8.1950), Arbetare och tjänstemän inom Dalbg kommun och municipalsamhälle (28.8.1950) samt Vänersborgs statstjänstemannasällskap (1.12.1950).

1949 års riksdagsskrivelse nr 389 i anledning av väckta motioner om avskaffande av dyrortssystemet m. m. samt om slopande av lägsta ortsgruppen i dyrortsindelningen (2.12.1949).

Stockholms förorters samarbetsnämnd angående tillskapandet av ett stort och enhetligt dyrortsområde omkring Stockholm m. m. (5.10.1950).

Förste aktuarien Erik Soop angående förnyad utredning av p r i n c i p e r n a och metodiken för dyrortsgrupperingen i samband med den nya kommunindelningen jämte socialstyrelsens yttrande i ärendet dels den 6 februari 1950, dels den 29 april 1950 (2.1.1950). Halmstads statstjänstemäns samarbetskommitté med förslag till ett successivt avskaffande av dyrortssystemet (1.7.1950). Instämmanden i detta uttalande från Svenska Järnvägsmannaförbundet, avdelning 152, Billesholm (13.8.1950) och 1 Representanter för skilda personalorganisationer på Gotland har den 13 september 1950 framfört vissa synpunkter på dyrortsfrågan vid ett personligt sammanträffande med de sakkunnigas ordförande och sekreterare (tillägg i den tryckta upplagan).

Läroverkslärarnas riksförbund, sextonde distriktet, angående avskaffande av dyrortssystemet i dess nuvarande form och införande av ett system med regionaltillägg för nordligare och eljest mera isolerat liggande orters statstjänare (21.10.1950). Riksförbundet Rättvisa åt Landsorten angående opinionen ute i landet mot fortsatt ortsgruppering (7.11.1950). Övre Norrlands rektorsförening angående dyrortsgrupperingens betydelse speciellt för lärare i Övre Norrland (14.11.1950). Statstjänarnas Samorganisation i Stockholm, Stockholmsavdelningarna i TCO:s slatstjänstemannaförbund samt Stockholms Stads Tjänstemäns Samorganisation angående de speciella dyrortsförhållandena i Stockholm (9.12 1950).

Bilaga 2. •

i 71

m

s-S

"3

=» <

n Q.

_ «2 <*

Ö

e

S '5

i«

Oi C-l t

o

CD r H 0 0 C"- t - CD

O

00 C D X C l c o c o »c;

O

W

00 O X C i— c o CD

X O c i t -

Cl; c:5

c i c; o co CD c ;

oi x CD t~ i - - Ci

ö c n r CO t " - C£

C l t— t"» O C D - * • * Cl t -

•*±i X

O OtCM OM r * i

X 8 5 H CO X O l CO - f

O C D C D C l rH O i-i CN

• > * rt< QO X H C l i—' CM CO

CO t - CO CD - H X CM Tt< «

rH X C X l - lO rH C

OM

o

c

o

o

•>

r H i—I

T-H T -

<M c» KS t>-

5 i

i OJ i

SO 1 - O

-T

r - t > - T-H X X X

C l X X t— CD CD

H N i ^ X CO r -

H t - C t"- X t -.

icO © •«* CD t " - C i

© <35 «> l — C"- C l

— Cl a I— 1 - 1C

O I Q CD X t O o5 » o I H

O B 3 X T-H c i O i-l CN

t— i n O l I-H oo >: -H tH

CD •<* O

CM CO i n o i CD er. CO - T l >

>O i - i c C l T * < CO r H O1

C l r - l <~ ö IM X

U3 U S ' - "

u

•-*

H

=3

"B

*

i? c

t»

X C>1

50 O

; C

SO JM

«

~.

K

-

o

c

0) 73

M

:0

5 ti

O

<! ~

-a

O

a*> rt

00 T f

m

c1

so

O

SO o 1

SO O

i-H

rf

O >r

•**< l ö Cf5 » X t -

in o - * X t^- X

c o i-H c o t>- l>» l -

I O eo-ifs !>• X t -

i O CD - ^ t - O- t '

i~ O I— X

- ^ C—

,5—< w

C l i—1 r - f O tO

C O H t O X C O Cl ©

© t — t— C l i - H © CM CO

> O C O X Cl Cl

C O © C O -<*iiOCl i n co i—i

CDCOC ( N T H <£ c o r-i -sfi

«s5 ~

rH

- ^ »<o T ( " - X I "

SB-S

et

o o C/3

S II

o x CM

« flii i i—i

>o

t - l l—

r+ X

US

c o e c o

oo H

rH • * 05

t - r - co CD CD CD

CD O CO t - CD C—

i O CM —< CD CD CT >

CSCOl— lO t - lO

" * Ö X CD CO i C

l O O C l co i— i r

r H - H X CD I— i r ;

4-i tiC

co m ci CM r H CM CO CD X

C l CO »C; © C O - * CM t — C l

i - l CM CO © X X r - f I Q CC

CD' X - * - r P X C O CO 'T1

" * © • < * COCDC1 C^l i - t CO

C - X »O COCOI-^ CO » O i—1

CM f - C CM X C ' T i — 1 CO

C

•»H CO r H

lO

CM

H C C t "

H ^ I H I

O u

%

•1?

fl

aS

iH

c

Cl PN X

»o

y-l

i - c i s :

C)

O

K •-

S 5 S

sg

s*

»O

CM

to

ee

b -a «

O -Q V

•H

O

r-l T

rH

!•

T f CT

i^

. c a:

O

oooOOT

o m s e

i ^ o o ^ rl

O X CM X t » «

i—1 CO X X X t -

H H C O X X C-

i-HClt— X X I -

© I ^ - t ^ C - l— CD

i n r H CD x a - . i -

O l * * l"" X C l t>>

CD CM CD r - O CD t " - H f l 1-H

t>- O C- O X X

(M CO C—

C M ^ C O t— CM C l C O H h

>0-<#Cl X C O ^ -«H r H CO

X © X X n O C O X C - CD

(

CO X "Hz C l CM O • s f i n x

rH X

CM

© CO • * i—i i—(

CM r H CO

o

o

—1 l ~

x

M

o

TH © ^*l

<~

c

91 X U5 ©1

£ x

)

c

5C =« ti

-< ~ o -c;

S o

o

o

o

o

o

o

o

m CD i—1 r -

o

o

o

o

o

M X C X C - C D O © r H CO

t

o

c

o

o

x5 O

42 us o

o

c

Q O O O O O T-i r-* T-*

O O O O © © i—11—1 i—1

Q © © © © © i-Hi—(i—I

© © © O © © l — l r - 1 1—1

O O O © © O i—1 r H i—1

O © © © © © i—(i—1 i—

© © C © O C r H ,—< ,—

•*r C l C l CD X C l CO CM CD

C M X © X C O l Q Cl " * TT

rHCOt— X C O r H X i-i ©

r M C M - * f - l - H X C l C l

f H X l — C l CD H ö t "

i « ^ "T © X X

OS -H, CD

CMI-HCC t - CM C C l rH C

09 iH

© O l o^ iH r-

X

c-

oi

iH

S

SJ

bo

§i

-C M O

.2 be a •« <d

c/2

Cl T* t CM CM

o g•

-

tn

bo

-

4>

?o

a -o •c

A

o

8 T3 - * - * - * sy i-

~ 108

c « ^ S 0 ö

"5

-sH r-

t—

X

rH

rH

>

Ä _20

cc

"C

5 a

CO rH

cc

I H ( M CO

^

j S

'° si K fl -

U •* R -c ^ r < CM

Ä

ir

% ^ j S1

"S 3 KE •g § 1 fl "S

fl ^s! CM

fl

E 3 5

v

_

ej

biQ

as fc

3 fl "S « w

fl

^ CC

«

fl

«•

Ä

"S « nE fl "S

flfl</ M

JirH

«

CM

t»0

a « E

OJ

fl 0)

C

^ rr

*

Ä

fl

SA

Ä

^

s c«

e e &0

IS

Sf? * — u as

Lr.'O "^ a

j

35-9

CO CM t " -

co co i n

r—'

SiC8

x m CM co t - co

te

* J

'

a

O

CS

o

CM CO C l

CO -rH CO

t " . r H t—

co co

>n co i n

co co i n

" # X 0 1

x

CD r H

t -

CO X

o

in

in x r* r H co i n

-H

Ol

m

m co

O l CO C I

Ol

Ol

"T

co co i n

C^ r H

_l

co c i co -SCH i n ©

X t - ( D m co m

i n o i t>X t - ö r-l

Ol

OS

oc U8 CO

l-H

to

c

o

c i co c o

O l CD O I

<flJ ~:«

o

OS T * t CO CO CD

ta

o

-r

c-i o

o

H* r f

r-l

1"

©

rH

©

r H GO C"| > CO CD

CO r f

X

CI rH rO t r l£S

l » X H co I O m

m x co co c o i n

CI ©

rH © rH - * CO t—

© OS C I CO r H t CM i-H CO

O I— t ~ C O H N

i-H i n co © m m

OS CO O l CD © t H C C t r

X M H l O r-l I—

CD CD i O

o

so

rH

1 -

CM

rH

O

0C CO

K .9

tO _Sj

s

- H t " - CD © r H CO N X C O

3 ti fl ^:« •<

:0

S>(H «B

*^

4)

K .9

x

CM r)< CO r H l-H

© t e co

«Ht,

"* o

c.

O

co co O J

OS OS CD I"- I"- t"-

!>• C l t - t -

-f l"-

© t -

rH CI C I CO

CO C l X i n co ©

CO r H t > CO I " © H ' M i J i !-H i-H

CD CO C I

t»

a

co o i

[ > . c—

I"

SO 00

I"

X X OS i " - 1 > co

1—1

T-l

co X

»* O O CO r H

i— -rf

C i CO

X

X

t-

i^- c i

r^

X

sc

-r

tM

SO

as

r~

. to

*J

<~

s *_, £fl~ rr.

CH

fl Q.

O

CC5

SN rH

x> SO

o

OS C i CO

»

X

H H CO

X CD

rH m

x

rH

«

o

CD

c- i n

r H cr; i n i-H r H

I"

M

CO r H O X Cl X - H O l -sfl

- f l CO t ~

CM C I f » t - - t - CD

m ©

-st

•CO X

CD

rH X

CI-

i n os - *

•>* L^

r-l

CS CD CD rH Ol

© Ol Ol

ift

l-H

"* CO

rH

O

X «-t CO CD l > - CD

ci ci in

t " C J f M X rH CI CTt-H/ r H l-H

© o

05 H

CI rH X CD ! " • CD

t " - CS

rf

t-

CO CD © 1 - t— C ~

IO X -rH CO t ~ CD

H f f J H I " - CD CO

CM CO H i

c» t -

c>- t ~ co

C I t>» CD CO l > - CD

i n co co

CD r H r CM i O t " t"- O l C I

Ol x © i ~ t"- i n oi co

-<* m os

©

X r H CS CM t " - CS

r^5 i n

©

rH

Ol

CM r r

CI

t"

CCtr

CM i n t— t - CD CO

i>- CM i n

>n co i—i CO CO o

© co co

r H CO

CM i-H CO 1— i—i

Ol X

©

•rsfl X

CO

O O H t " - C " CD

CD t > - CD

>o r*

_ cj

O

"Z.

*J

C

. be :cs

CM

h * _0

n

K-9

'a

in

CO r H -«*i rH • * m

i n TH

t -

Ol

- *

CO - T

e

N

iH

o

D-

Ol

r-l

O

=0

c

3 r£

rj

I"- r H

C :«

r

"< ~' S 2—

CS

fl fl

xB

so

O

rH

r-t

O

as SO

1-

t

«

H

Ol

oi in

t-

t"- CS CD r H I " - OS CD CD

r H CO 1 " -

t"- c o © Ö H f Ol © Ol O l CM

I— r H X CD CO C I 1—1 l-H

CDOl

<~

©

X

OS X CS

M

t > - CO CD

co co

X

m

«>• r * l O l CD t^- CD

< Ä X N •rJIOlHI rH Ol rH

c o i-~ i n

C l r H CO rH Ol C-

o CO t»

5 -a

c

eg O

°-s Zi "

« 4 to

O

co c i c o

05 r H CO

be

»O 55 t » H N

t - C O t "

"s* X CD X

CO

SO 00

r r CO ©

<2 tab

M

O

Cl rH rH t>» CD l >

m

i

i—1 r H

o i i—i co HCCrJ

CD CO C I CO CD CD

w

s |

rr

l-H 7-1

rS

fl :c«

rH

T3 - « - a -Si

«J fl -3 r«

cu as

"*5 r-i CM CO

GO

J4 CM

CM

fl

6 3 si U

5H

*"

fl

? c - «

£

Ä

cu *

>

.rf C

e fl i

r*

w

-S3

A

A

u

A

afls

e

o> rt C

cu

S s 1

S fl 1

:aJ

_<

-SS

c«

CM CO

o

be

rfl

U

A

CO

Ä

•-*

Ä

^

^-

re

Ä

Ä

E S A

oo

«

HcntCM c i cs

4H be C

r-l

sett

CO

rH

05 M

t"- CD CO X rH © H i ( M t -

© rr

CJS CM r H

co m CM

co CM i n os cs x rf

r H CO t ^ CD r f O X OS

O l C i —I CO X CM CM CM m

n t - X r - © rH

CO CO t " -

f1 IO

t - 05 rH r f X CM CO i n CD

O iO en CD CM OS CD lO r f

co in co in in rf

O • * r* CO OS CD m i n rf

r-l

r^ CO

r-l O

co r-

CO X

rf

co co © rH 1 0

y

^ rS « !TP!

0 CM CM CM CM r f X CO CD r H

X

00 05 05 rH CS CO

^

co in in

r ^ f l

C

sU

»

CO X rH trifll-

-as

in

©

Ol H 00 r f OS rH in in in

CM

t"

co os in

rH in co

r H CD t"-

rH X rH i n

r f lO Ci © CM O l rH r f i n

r f in Ci rH Ol © r H - r f CD

IO

T}* C3S SO

CM X © rl l-H CO C C H f

rf © in

H 1 " X CO r f © CO CM CO

r H CM CO

Ci CD

n> i-H

K-9 HH

co in co O L- rf

be

CO ©

rf

SO rH

©5

r-05"sH

H

CJ IO

H

C

K-9 cs t - co

t» H t X CO CO r H CD O l

CM CD C I rf rf

CI -H O CD C l CO i-H c o m

©

O l CM

l-H

Ol

CD CO O l X CO O l tX

co © co t~ x in

CD X rf

x.B t - © t>i n CM c rf rf

t ^ CO © O l CO t O CS r H

•T. Ä to

be so

CJ Jt

CJ

<d

>

a

110 U C r.

CM CO

S £ U

•"•a

-=r-

su t-

SU

r?H

£3

« s C fl t i * fl

fl

co

cu *

E "3 Örn

C

fl "S « 7 so C

yresdextal o * SU

«

CN CO 05

SO S3

CO CO C t— I— t".

in x c i t". co co

CO CO CM

l-H CO r H I " - OS t -

oi oi in

o

r f CM CO CM i n t ~ rH rH

© co co

CO r n t— CO CO

co o i i n in rf o

iO

iO

O

b

ST. t "

iO

H

h-cot"

X

X

"f

IO

t"-

1-

n

i—1 r f Cl X

CD X

t - rf rf t " » t "

CD © CO t - CO © r-l

r H CO r f rH TH

J"

l"

ae-s

s D

^* • £ fl

r f

:Ct

CD i n CD C CM O l

X r H OS rn rH

<-l

CM

'<,-,

rM

kH *4> - s

-a

>u

sen

lO

H

Hi

SN 00 SO

SO SO I O

© r f Ol in in o

X CM CM o in in

i n x co m in m

t". r H

rf

m

m m x m m rf

l>- ©

m m

CO r H OS O CD r f

X CM r H CO O CS

r H r H CM CD r f ©

CD CO OS X CO r H

co CM i n

© ©

l-H

l-H

CO X rH Cl r f r f r H CM

O

O

CM t"

51 t -

5)

M

O

IO

CM

i n co i n

K .5

o

_ < .2 tab fl

•

icS

^

l-H

©

i n CS r f CO r f

l-H

OM © CM CM CM r f

r*.

-*"* i

i lO t -

CS

rf

s .a

u as

> rM

r—

3 J5 o,

K

"#

cs co cs

£Lt,"fl fl -2

fl

rf

<N SO rjl

M l " ' *

05 CO

SO lO

so

o

in in t -

© r f CD in in rf

rf rf

in rf CD r f

X

©

O l I " - CO rf in rf

co t - co

i n t>- CM

C O H N CO r f C ^

cs co m

© t - t"> l-H CD t " CM CM

r H X OS i n OS r t r n CM

i n CM C"-

l-H

rf

in O

CM i n i n OS CO t -

CD r f

co

a its

rf

rH rH

CM

m m co

to

t-

O rf

t" in

r-l

0 rf

r-

<8 2 —

x-B

rfl cu

t"

O

SO

t -

X

©

Cl

X

OS CO X CO CD CD

in rn

© i—11—i CM CM

r—t

cs co i>-

i n co rH

I " T H H

as

,2 bi

X

CD CO © i-H CM

co rH i n

rf

rf

co

:«

CN Ci

SO

c^ co co

CO iO

1"

C3S O rH r f

i n i n co

fl u

0 Ci OJ 3 1H

<! ~ E o

^0 1

r-l

t"

in

•co © co

r-l

CM

CO t "

C

rH (51 Hl

rH

rf X © CD CO CD

x

CD i n CO C"- CD

x

co i n

CD r f C CO C - r f r f lO

CO r f © CM C"- C r H r H CO

i S t " ( M CM CC

CO t " - CD

"<* (N t»

< ""' CU

(U

> fl

OS iH

CO 00

o

CO O

x r f rH co t " - 1 -

co i n cs t"- r>- co

i n -H t"- t " -

rf t -

O CO © t " CO t "

m CO r f

© OS CM CM CO O l r H CO CM

CS r f CO O rH Ol CM r H CO

C 0 CM CO CM CM

C O H I " rC"-

© m io in in o r f in

1"

r—

r_

x-B

O

lO

O

SM

OS-

t -

"H

O

O

O

X X t»-1-

O t>

CS r f CD CD t " - CD

r f rH i n X t - Ö

CM C"- O l CM C<

rH

ST

C - CD

so

0 CO

"0

r H

3 oo

H-. bo C -as

tN

<~ •

1 CO lO

iC

rH CC

rH O

O

CO r H OS CD CD i n

OS © CO CO CO CO

CM X »-i CD co co

© t"- at ~ co io

co t— r-

in 0 CD t -

rn CD

os co CM

© co co

CO CM X © l-H l-H rH rH

© t ^ t> co os o 1

© CO CD in © in r H CM CC

OS O

OS r f CM CD CO CD

rH

c.

05 -o>

K.9

CU

CO CS

r-

l"

o

f

o

SO

O

t

t -

t " CD

1CS

O

x in c

_ 5 bi 0

r f CM t O l O CM

sea

in X r f r f CO X

I O OS r f rf in

r H CO X rH i -

< p"

•fl

a

S

il

4)

cs

u

jH*|

o Cl

o S CU

a

fl fl

u

U

T 3 M -US -5S CU U (H t-

ts -«

CU -H

^ r l C l «

~

5S

l-H

"53 53

£ a

i so be — CO CU M

1—1 co t-c - co ©

"rH »J fl CO «

^

rt

g

Ä

se

E

CU *

fl

£ 3 t M U

CM CM

Ä

* be

Ä

Ä

£ fl So _H

•" CO

Ä

Ä

a

w

4> 2

E A 5

J** w

c

Ä

fe ."2 § £ £3 5 rM

C Ä cq

«

J. f5

b0 \Z

CU rfl

"g SI

<U taC

Ä

fl

£3 5 M

^

B E

CO

Ä

iÄ

cS

A

t>0

Bilaga 3.

Den statliga dyrortsgrupperingens tillämpning i riksavtal Av byråsekreteraren Karl-Axel Nordfors Vid de avtalsrörelser, som ägde rum vid slutet av år 1947 och u n d e r första halvåret 1948, sökte man i möjligaste mån anknyta riksavtalens ortsindelningar till den statliga dyrortsgruppering, som gällde från och med den 1 januari 1948. I flera av våra större riksavtal genomfördes den statliga dyrortsgrupperingen helt, t. ex. i de statliga kollektivavtalen, medan i andra riksavtal grupperingen genomfördesmed vissa undantagsbestämmelser. I förhållande till tidigare gällande dyrortsgraderingar kunde den nya statliga grupperingen innebära betydande omflyttningar. Vissa orter kunde sålunda flyttas upp två och tre grupper högre än tidigare.

Mekaniska verkstadsindustrien. (140 000 arbetare). Ortsgrupp 5

1 Minimilön i öre/tim.

112 Indextal

84 Bilverkstäderna (10 000 arbetare). Ett stort antal orter blev genom anpassningen till den officiella dyrortsgrupperingen uppflyttade i högre ortsgrupp. För de uppflyttade orterna blev höjningen av minimitimlönerna lägst 21 och högst 46 öre. För övrigt blev höjningen av minimitimlönerna 6 öre i högsta dyrortsgrupp. Ortsgrupp

Privata avtal De omflyttningar, som ett tillämpande av den statliga dyrortsgrupperingen kunde leda till, kunde medföra oproportionerligt höga löneökningar för vissa orter, medan andra orter åter kunde bli missgynnade. För att undvika detla gjordes i förekommande fall en s. k. tak- eller golvkonstruktion. I det följande anges några av våra större riksavtal, där den statliga dyrortsgrupperingen genomförts eller där anpassning till densamma skett. Den angivna lönen avser högsta minimilönen eller tidlönen i respektive avtal.

Minimilön i öre/tim. Indextal

204 100

194 95

184 90

173 85

161 79

Träindustrien

(40 000 arbetare).

Vid övergången från den tidigare i avtalet gällande dyrortsgrupperingen till den nya gäller u n d e r avtalstiden en höjning av minimitimlönen av lägst 5 öre och högst 9 öre. Ortsgrupp Minimilön i öre/tim. Indextal

160 100

151 94

144 90

137 86

130 81

Grafiska

facken

Charkuteri-, slakteri- och tarmrenseribranschen (7 000 arbetare).

(20 000 arbetare).

Omfattar fyra avtal, nämligen för bokbinderier, emballageindustrien, litografiska tryckerier, boktryckerier. Minimilönerna, som återges nedan, avser bokbin deriarbetare.

Ortsgrupp 5 Veckolön i kr Indextal

Ortsgrupp 5 Minimilön i kr/vecka 89,20 Indextal 100

87,35 98

84,io 94

80,85 91

78,05

110 107 104 99 100 97 95 90 (Dyrtidstillägg inräknat.)

För vissa orter utgår speciella tillägg. Tillägg i kr per vecka Ortsgrupp (omfattar Ortsgrupp (omfattar

5 Gällivare kr 3,oo 8 orter) 3 5 orter kr 7,oo 50 orter) 1 » » l,oo 8 » » 2,oo Ortsgrupp 2 2 orter kr 4,oo ( o m f a t t a r 28 orter) 6 » » 2,oo

Mjukbrödsoch spisbrödsfabrikationen (10 000 arbetare). Ortsgrupp Veckolön 5 4 3 2 i kr 117,50 113,50 109,oo 105,so indextal 100 97 93 90

1 101,50 86

Konfektionsindustrien en gros (17 000 arbetare).

Genom särskilda bestämmelser har ett flertal undantag gjorts från denna regel genom speciella ortstillägg för vissa platser, såsom framgår av följande uppställning:

Timlön i öre Indextal

5 178 100

Ortsgrupp 4 3 2 170 163 156 96 92 88

1 149 84

Tillägg i kr per vecka. Ortsgrupp 5 ( o m f a t t a r 22 orter)

Stockholm, Sundbyberg och Kiruna kr Boden och Luleå kr l,oo Östersund kr 2,oo Sundsvall kr 2,50

Ortsgrupp 4 ( o m f a t t a r 37 orter)

Göteborg kr 6,5o Sju olika orter och J ä m t l a n d s landsbygd kr 2,50

Ortsgrupp 3 ( o m f a t t a r 91 orter)

15 orter kr 4,5 o

Ortsgrupp 2 ( o m f a t t a r 113 orter)

Mejerihanteringen

»

»

5,5 0

»

»

2,oo

41 orter kr 6 » »

2,so 2,oo

Skoindustrien

(2 300 arbetare).

Vissa övergångsbestämmelser innebär en minsta förhöjning av veckolönen med 7:— kr och en högsta förhöjning med 14: — kr.

Veckolön i kr Indextal

87 100

84 97

81 93

78 90

1 11 8(

Minimilön i öre/tim. Indextal

7,50

(8 000 arbetare), Ortsgrupp 3 2

138 100

134 97

131 95

127 92

123 89

En rad övergångsbestämmelser har antagits. I ortsgrupp 5 skall en ort (Råneå) erhålla 4 öre lägre minimitimlön än öv-

riga orter i denna grupp. (Gäller vuxna manliga och kvinnliga arbetare). I ortsgrupp 4 skall 2 orter (Docksta, Mjällom) erhålla 4 öre lägre minimitimlön än övriga orter i samma ortsgrupp. (Gäller vuxna manliga och kvinnliga arbetare.) I ortsgrupp 3 skall Borås, Köping, Malmö, Uppsala och Örebro erhålla 2 öre högre minimitimlön än övriga orter i denna ortsgrupp. (Gäller vuxna manliga arbetare). I ortsgrupp 2 skall Degerfors och Falkenberg erhålla 1 öre högre minimitimlön än övriga orter i gruppen. (Gäller vuxna kvinnliga arbetare). Bgggnadsindustrien tare) 1 .

(130 000

arbe-

Omfattar egentliga byggnadsindustrien samt rörlednings- och elektriska installationsfacken. Vissa undantag från den statliga grupperingen existerar. Stockholms stad är sålunda placerad över ortsgrupp 5. Vid tillämpning av den nya dyrortsskalan fick ej sänkning ske av tidigare gällande timlöner och timlöneökning fick ej på någon ort uppgå till m e r än 14 öre (inkl. dyrtidstilllägg). För elektriska installationsfacket blev »taket» 14 öre för timlönerna i ortsgrupperna 1—4 och i ortsgrupp 5 18 öre. För rörledningsfacket blev »taket» 14 öre (för vissa orter i övre Norrland 17 ö r e ) . För ett betydande antal orter gäller andra löner än som angives i följande tablå.

Ortsgrupp Sthlm 5 Timlön i öre för m u r a r e o. t r ä a r b . Indextal

209 201 193 184 176 168 104 100 96 92 88 84

Kommunalarbetarefacket (50 000 arbetare). Uppgifterna i tablån avser grov- och diversearbetare. Ortsgrupp Timlön i öre Indextal

Åkerifacket

182 100

175 96

168 92

160 88

153 84

(12 000 arbetare). Ortsgrupp 5

1 Veckolön i kr för lfistbilsförare 91 Indextal 100

88 97

85 93

81 89

77 85

I Eskilstuna och Örebro utgår 1 kr i tillägg å lönen i ortsgrupp 3. Stockholm, Göteborg och Malmö har lokala avtal. Buss- och busstationsfacken (3 000 arbetare).

m.

m.

Ortsgrupp 5

1 Veckolön i kr för bussförare 90 Indextal 100

87 97

84 93

80 89

76 84

Statliga avtal I fråga om orternas indelning i grupper gäller samma bestämmelser som fastställts eller kan komma att fastställas för personal med dyrortsgraderad lön enligt statens allmänna avlöningsreglemente. I följande tablå redovisas timlöner, grundlöner eller minimitimlöner samt spännvidden mellan dyrortsgrupperna för följande avtalsgrupper: A. Kungl. Vattenfallsstyrelsen — Svenska elektrikerförbundet (1 700 arbetare). B. Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen —• Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet (hamn- och farledsarbeten, vatten- och avloppsledningsarbeten samt flygplatsarbeten) (400 arb.) 115

C. Kungl. Vattenfallsstyrelsen — Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet (byggnadsarbeten och .sjöregleringar m. m.) (2 200 arbetare). D. Telegrafverket — Telegraf- och telefonmannaförbundet (linjearbetare) (6 700 arbetare). E. Kungl. Järnvägsstyrelsen — Svenska järnvägsmannaförbundet (verkstads- och förrådsarbetare) (5 400 arbetare). Avtalsgrupp A. B. C. D. E. F. G.

Grundtimlön i öre Indextal Grundtimlön i öre Indextal Grundtimlön i öre I ndextal Timlön i öre Indextal Minimitimlön i öre Indextal Grundtimlön i öre Indextal Grundtimlön i öre Indextal

Anm.: I avtalsgrupperna A och C utgår rörligt tillägg med 34 öre per arbetad timme. I avtalsgruppen B utgår rörligt tillägg med 35 öre per arbetad timme.

F. Kungl. Järnvägsstyrelsen — Svenska järnvägsmannaförbundet samt Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet (banarbetare) (12 900 arbetare). G. Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen — Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet (väg- och brobyggnadsarbeten, 1 100 arbetare, samt vägunderhållsarbeten, 10 000 arbetare). Ortsgrupp

;> 195 100 198 100 193 100 248 100 169 100 185 100 195 100

4 187 96 189 95 185 96 238 96 162 96 180 97 187 96

3 178 91 180 91 176 91 228 92 156 92 169 91 178 91

2 170 87 171 86 168 87 218 88 149 88 159 86 170 87

1 161 82 161 81 151 78 208 84 142 84 148 80 161 82

I avtalsgruppen F utgår rörligt tillägg med 33 öre per arbetad timme. I avtalsgruppen G utgår rörligt tillägg med 31 öre per arbetad timme. I avtalsgrupperna D och E utgår icke rörligt tillägg.

'

Statens offentliga utredningar 1951 S y s t e m a t i s k

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . Förslag till naturskyddslag m. m. [o]

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7]

Kommunalförvaltning.

Statens och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

förteckningen.)

Industri.

Handel och sjöfart.

Koin mun i kations väsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vi statens järnvägar. [3]

Politi.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n . Näringslivets lokalisering. [6]

Fast egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r .

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4]

Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

U t r i k e s ä r e n d e n . Internationell rätt.

Emil Kihlströms Tryckeri A . - B . Stockholm 1951