Nomineringsförfarande vid riksdagsval : [en studie av partiernas kandidatnomineringar inför 1970 års riksdagsval]

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Grundlagberedningen

wm 1972H7

Nominerings förfarande vid riksdagsval Riksdagen i pressen

Statens offentliga utredningar 1972:17 Justitiedepartementet

Nomineringsförfarande vid riksdagsval Riksdagen i pressen

Undersökningar utförda på uppdrag av grundlagberedningen Stockholm 1972

ISBN 91-38-00201-9

Göteborgs Offsettryckeri AB, 71.486 S

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Grundlagberedningen får härmed överlämna två på beredningens uppdrag utförda studier, "Nomineringsförfarande vid riksdagsval" av universitetslektorn Dan Brändström och "Riksdagen i pressen" av docenten Stig Hadenius. Beredningen har dragit upp vissa allmänna riktlinjer för studierna. Författarna har un-

der arbetets gång informerat beredningen om sina preliminära resultat. Vissa önskemål om arbetets uppläggning har därvid uttalats. Författarna svarar emellertid själva för arbetets genomförande, för redovisningen av undersökningsresultaten och för de i studierna lämnade kommentarerna. Stockholm den 2 mars 1972

Valter Åman Erik Holmberg

SOU 1972:17

Nomineringsförfarande vid riksdagsval En studie av partiernas kandidatnomineringar inför 1970 års riksdagsval Av Dan Brändström

Innehåll

Kapitel 1 Inledning 1.1 Allmän bakgrund 1.2 Utredningsuppdraget 1.3 Teoretiska utgångspunkter . . . . 1.4 Definitioner 1.5 Materialinsamlingens uppläggning 1.6 Materialet 1.7 Plan för redovisningen

9 9 11 12 14

Kapitel 2 Moderata samlingspartiet . 2.1 Partiorganisation 2.2 Nomineringsregler 2,3 Nomineringsplan vid 1970 års val 2.4 Förslagsverksamheten 2.4.1 Inkomna namnförslag 2.4.2 Namnförslag från medlemmar och sympatisörer 2.4.3 Namnförslag från lokalföreningar 2.4.4 Namnförslag från kvinno- och ungdomsföreningar samt övriga organ 2.4.5 Förslagsverksamhet på förbundsnivå 2.5 Gallring och rangordning 2.5.1 Rådgivande provval 2.5.2 Nomineringskommitté, förbundsstyrelse och förbundsstämma 2.5.3 Bedömning av det rådgivande provvalet 2.6 Fastställelsen av valsedlarna . . . 2.7 Listor och listpolitik

18 18 IQ

SOU 1972:17

15 16 16

23 24 24 25 ?6

27 28 29 30

32 34 35 36

Kapitel 3 Centerpartiet 3.1 Partiorganisation 3 2 Nomineringsregler 3.3 Nomineringsplan vid 1970 års val 3.4 Förslagsverksamheten 3.4.1 Inkomna namnförslag 3.4.2 Namnförslag från distriktsstämma och övriga organ 3.5 Gallring och rangordning 3.5.1 Omröstning inom avdelningarna 3.5.2 Bedömning av omröstningsresultatet 3.6 Fastställande av valsedlarna . . . 3.7 Listor och listpolitik

39 ^9 41

Kapitel 4 Folkpartiet 4.1 Partiorganisation 4.2 Nomineringsregler 4.3 Nomineringsplan vid 1970 års val 4.4 Förslagsverksamheten 4.4.1 Inkomna namnförslag 4.4.2 Namnförslag från enskilda medlemmar 4.4.3 Namnförslag från lokalavdelningar 4.4.4 Namnförslag från kvinno- och ungdomsavdelningar samt övriga organ 4.4.5 Förslagsverksamhet på förbundsnivå 4.5 Gallring och rangordning 4.5.1 Rådgivande prowal 4.5.2 Nomineringskommitté, för-

50 50 52

41 42 4^> 43 44 44 47 47 48

S? 54 54 SS 55

56 56 57 57

bundsstyrelse och förbundsmöte 4.5.3 Bedömning av det rådgivande provalet 4.6 Fastställelsen av valsedlarna . . . 4.7 Listor och listpolitik

59 60 61

Kapitel 8 Nomineringarna som beslutsprocess

96 Kapitel 5 Socialdemokratiska partiet 5.1 Partiorganisation 5.2 Nomineringsregler 5.3 Nomineringsplan vid 1970 års val 5.4 Förslagsverksamheten 5.4.1 Inkomna namnförslag 5.4.2 Namnförslag från enskilda medlemmar 5.4.3 Namnförslag från arbetarekommunerna 5.4.4 Namnförslag från kvinno- och ungdomsföreningar 5.4.5 Namnförslag från övriga lokala organ 5.4.6 Namnförslag från partikretsnivå 5.4.7 Namnförslag från partidistriktsnivå 5.5 Gallring och rangordning 5.6 Fastställelsen av valsedlarna . . . 5.7 Listor och listpolitik

63 63 65

Kapitel 9 Kall- och litteraturförteckning

99 Listor och listpolitik

69 70 70 71 71 72 73 73 74 76 77 78

Kapitel 6 Vänsterpartiet kommunisterna 6.1 Partiorganisation 6.2 Nomineringsregler 6.3 Nomineringsplan vid 1970 års val 6.4 Förslagsverksamheten 6.4.1 Inkomna namnförslag 6.4.2 Namnförslag från medlemmar och sympatisörer 6.4.3 Namnförslag från lokalorganisationer och övriga organ 6.5 Gallring och rangordning 6.6 Fastställelsen av valsedlarna . . . 6.7 Listor och listpolitik

85 86 86 87

Kapitel 7 Jämförande diskussion och analys 7.1 Förslagsverksamheten 7.2 Gallring och rangordning 7.3 Fastställelsen av valsedlarna . . .

89 90 91 93

81 81 82 83 83 83 84

SOU 1972:17

1 Inledning

1.1 Allmän bakgrund Nominering av kandidater utgör en viktig beståndsdel vid beskrivning av ett politiskt systems funktionssätt. Där många deltagit i beslut om utseende av folkrepresentanterna kan antas råda en högre grad av åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda, än där ett ringa antal personer deltagit. Förtroendet för de olika organens representanter kan således antas vara större i politiska system av det först nämnda slaget än i sådana där endast ett fåtal haft möjlighet att utöva inflytande. I ett land som Sverige med ett institutionaliserat partiväsen är det politiska systemets funktionssätt avhängigt av hur partierna fungerar. Studiet av nomineringarna blir härigenom mera en studie av partiernas funktioner och sätt att arbeta inom ramen för ett politiskt system än en studie av hur systemet som sådant fungerar. (Listor tillkomna utanför något av partierna är så få att man nästan helt kan bortse ifrån dem.) Partierna ger vid valtillfället medborgarna/väljarna möjligheter att påverka politikens utformning genom att tillhandahålla olika alternativ i form av program och kandidater.1 Väljaren å sin sida uttrycker på valdagen förtroende för något av partierna. Detta förtroende innefattar såväl partiets åsikter som dess kandidater. Men med kännedom om det ringa antal namn, som väljarna i allmänhet kan nämna, och med kännedom om det ringa antalet strykSOU 1972:17

ningar av namn på valsedlarna vågar man påstå, att personfrågorna kommit att spela en underordnad roll i valrörelserna. Personvalet har de facto ägt rum långt före valdagen, vid partiernas nomineringar, vilka nästan uteslutande betraktas som partiernas interna angelägenhet. Medlemskap i något av partierna är således en första förutsättning för deltagande i beslut om de olika listornas utseende. Den omständigheten medför att i runt tal två tredjedelar av väljarkåren står utan möjlighet att direkt påverka personsammansättningen.2 Visserligen har i några fall möjligheter öppnats för icke medlemmar att delta i nomineringarna, men detta förhållande saknar praktisk betydelse. I en del andra länder är nomineringarna reglerade i lag.3 Norge har en nomineringslagstiftning sedan år 1920, men partierna är inte tvungna att strikt följa lagens bestämmelser. Även den västtyska vallagen har en del bestämmelser om nomineringsförfarandet. I USA finns bestämmelser härvidlag som tilldrar sig speciellt intresse. Här har i de olika 1 Betr. allmänna valens, valrörelsernas och partiernas funktioner, se Den kommunala självstyrelsen 2 Medborgarna informeras. 2 Detta har också framhållits av L. Sköld: Kandidatnomineringar vid andrakammarval SOU 1958:6 sid. 333 ff. 3 En redogörelse för en del andra länders nomineringsbestämmelser finns i SOU 1961:21. En genomgång av dessa har också gjorts av Thomas Chr. Wyller: Om nominasjon ved offentlige valg som statsvitenskapelig problem.

delstaterna införts regler om offentliga nomineringar vid s. k. primärval.1 De flesta länder har emellertid ett nomineringsförfarande liknande vårt. Det betraktas alltså som partiernas egen angelägenhet. Tankar på lagstiftning har dock funnits även i Sverige.2 Man hoppades härigenom kunna ge väljarna ett något större inflytande på valsedlarnas utseende vad beträffar personsammansättningen. Författningsutredningen har också varit inne på liknande tankegångar, men fann icke lagstiftning motiverad efter den 1958 publicerade undersökningen om Kandidatnominering vid andrakammarval (SOU 1958:6), som utredningen uppdragit åt Lars Sköld att göra. Inte heller ansåg utredningen att erfarenheterna från utlandet talade för någon reglering i lag av det nomineringsförfarande som partierna i Sverige tillämpade. Utredningen konstaterade att det ur demokratisk synpunkt var beklagligt att endast en mindre del av partiernas medlemmar deltar vid nomineringarna till andrakammarval, men att det dittillsvarande systemet tycktes ha fungerat tillfredsställande. Ett mera konsekvent tillämpat system av direkt demokrati kunde leda till resultat, motsatt det avsedda.3 Det enda konkreta resultatet av författningsutredningens funderingar i detta avseende blev att partierna fr. o. m 1960, på formulär från Statistiska Centralbyrån, vid några följande riksdagsval lämnade uppgifter om det faktiska nomineringsförfarandet vid valet. Dessa uppgifter presenterades sedan i SOS Riksdagsmannavalen. Emellertid har denna verksamhet upphört fr. o. m. valet 1968, eftersom Statistiska Centralbyrån ansåg presentationen föga givande. Den grundläggande undersökningen i Sverige av nomineringsförfarandet till riksdagen har såsom redan nämnts utförts av Lars Sköld. Den publicerades 1958 och avsåg 1948 och 1952 års val. Sedan dess har inga omfattande studier gjorts av riksdagsnomineringarna. Kommunalforskningsgruppen utförde däremot en undersökning avseende partiernas regler och praxis vid nomineringarna av kandidater vid kommunala val, 10

såyäl vid val till kommunernas fullmäktigeförsamlingar som vid val till landsting.4 Denna undersökning genomfördes i form av fyra olika delstudier och finns publicerad i Kommunalforskningsgruppens skriftserie Den kommunala självstyrelsen 3 Partierna nominerar.5 Således studerades förfarandet vid nomineringarna inom de olika partierna i forskningsgruppens huvudurval av kommuner (36 primärkommuner) jämte de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Upplysning om nomineringsförfarandet inhämtades genom att studenter från de olika statsvetenskapliga institutionerna besökte vederbörande partiorganisationer, insamlade diverse material, intervjuade lokala partirepresentanter samt deltog som observatörer i nomineringsmöten. I vissa fall blev det möjligt att mera i Frågan om de amerikanska primärvalens effekt har underkastats ingående analys av Key, som i American State Politics visar att medborgarnas inflytande blivit tämligen illusoriskt, beroende på att deltagandet är lågt, att minoritetsgrupper i och utanför partierna i praktiken fått stort inflytande på primärvalen och att systemet medfört en försvagning av de politska partierna. 2 Proportionsvalssakkunnigas betänkande II 1921 sid. 72 ff. och 149 ff. Sköld: a. a. sid. 33. 3 SOU 1963:17 sid. 47 ff. 4 I slutet av 1965 inleddes vid landets universitet omfattande undersökningar av den kommunala självstyrelsen. Forskningen bedrivs inom de statsvetenskapliga institutionerna, vilka tillsatt ett gemensamt organ, kommunalforskningsgruppen, med uppgift att leda och samordna verksamheten. Forskningen finansieras med anslag från Riksbankens Jubileumsfond. För att systematiskt kunna undersöka effekten av förändringarna i den kommunala självstyrelsens organisation och villkor arbetar forskningsgruppen med flera olika kommunurval. Det viktigaste av dessa består av 36 primärkommuner dragna bland dem som inte 1 januari 1967 eller tidigare gått samman med annan eller andra kommuner inom blocket. Resultaten från de olika delprojekten redovisas successivt i separata volymer i forskningsgruppens skriftserie. I den första volymen, Den kommunala självstyrelsen 1 Ett forskningsprogram, ges en detaljerad framställning av forskningsprogrammet, den teoretiska föreställningsramen samt kommunurvalen. 5 En mycket omfattande och fullständig materialöversikt i fråga om kandidatnominering har dessutom utförts av Arbetsgrupp II inom GLB. Promemorian är daterad 23.2.1970. SOU 1972:17

intensivt studera nomineringsförfarandet ge- kanslier uttalade intresse för en förnyad nom uppteckning av den argumentation som undersökning. förekom vid nomineringssammanträdena och genom registrering av antalet närvarande vid 1.2 Utredningsuppdraget dessa nomineringsmöten. Samtliga partier i kommunurvalet studerades på detta vis med Enligt GLB:s uppdrag är syftet med denna undantag av ett mindre antal kommunist- undersökning att kartlägga nomineringsförfarandet vid 1970 års riksdagsval och därvid ochKDS-partier.1 särskilt beakta de möjligheter den enskilde De individuella rekryteringsvägarna till partimedlemmen (ev. sympatisören) har att kandidatlistorna studerades också inom huutöva inflytande på personvalet samt att vudurvalet och de tre storstäderna. Enkäten studera vilket inflytande medlemmen (syminnehöll ett 20-tal frågor om förutom perpatisören) faktiskt har på nomineringarnas sonliga bakgrundsdata bl. a. partiaktivitet, slutresultat. Enligt beredningens direktiv tidigare nominering och organisationsmed2 skulle undersökningen omfatta de partier lemskap. som 1970 var företrädda i riksdagen. DessKandidaternas representativitet har underutom borde den vara en total undersökning, sökts genom att de slutliga valsedlarna i i alla 28 valkretsar i huvudurvalets kommuner bearbetats med av- dvs. partinomineringarna 5 landet skulle studeras. seende på kön, ålder och yrke. Dessa uppgifUndersökningens frågeställningar, vilka ter har jämförts med befolkningsstrukturen i anges punktvis nedan, avviker endast margikommunerna. Därutöver genomfördes en nellt från dem som uppställdes av författsystematisk bearbetning av den argumentaningsutredningen. tion som registrerades vid de besökta nomineringsmötena.3 Kandidatnominering vid landstingsval stu- Frågeställningar derades i sammanlagt tio landstingsvalkretsar 1. Vilka skrivna regler finns, förutom de inom tre landstingsområden. Valkretsarna är av rikspartierna centralt utgivna, för hur spridda i olika delar av landet, varierar ifråga nomineringarna skall tillgå? om befolkningsstorlek och består av lika 2. När inleddes nomineringsprocessen? många stads- och landsbygdsvalkretsar. Nå3. Vilka har diskuterat och beslutat om got slumpmässigt urval är det emellertid icke formerna för nomineringarnas genomföranfråga om utan undersökningen bör betraktas de? som en serie case studies. Grundmaterialet 1 för undersökningen består av valsedlar och Dan Brändström: Nomineringsförfarande vid av intervjuer med företrädare för partierna i kommunala val. Lic.avh. 1968. Kommunalforskningsgruppen Avhandlingsserien 4. valkretsarna.4 2 Uno Simm: Rekryteringsvägar till kommunens Personvalsfrågan, som inte fick någon lös- fullmäktige. Lic.avh. 1967. KommunalforskningsAvhandlingsserien 2. ning genom författningsutredningens arbete, gruppen 3 Denna undersökning har gjorts av Bengt Barkövervägs nu på nytt av GLB. Inom denna feldt, Uppsala. 4 utredning har problemet delats upp i två Lars Zanderin: Landstingsnomineringarna vid avsnitt, dels nomineringsförfarandet, dels 1966 års kommunalval. Lic.avh. 1967. KommunalAvhandlingsserien 3. personvalsmomentet vid själva valförrätt- forskningsgruppen 5 Riksdagsvalkretsarna är f. n. 28 till antalet och ningen. Efter att ha gjort en materialöversikt överensstämmer med länsindelningen i de flesta över det material som rör de svenska förhål- länen. Emellertid finns några markanta avvikelser, vilka är följande: Stockholm och Göteborg har landena uppstod frågan i vad mån de tidigare brutits ur sina respektive län och bildar var sin utförda undersökningarna, främst Skölds krets. Malmö, Helsingborg, Landskrona och Lund studie, alltjämt ägde aktualitet. GLB ansåg har brutits ur Malmöhus län och slutligen är Älvsborgs län delat i en norra och en södra valkrets. att det skulle vara av värde att få 1970 års Partistrukturen är i viss mån anpassad till denna val belyst i detta avseende. Även partiernas valkretsindelning, som f. ö. framgår av bilaga 1. SOU 1972:17

4. Vilka nomineringsorganisationer har bildats för genomförandet av nomineringarna? Med nomineringsorganisation menas t. ex. nomineringskommitte', valberedning valutskott, arbetsutskott, provval etc. 5. Hur har nomineringsförfarandet påverkats av det förhållandet att det är tre val samtidigt? 6. Hur har enskilda partimedlemmar (sympatisörer) fått information om nomineringsprocessens olika skeden? 7. Vilka organ har haft den förslagsställande, gallrande och rangordnande samt fastställande funktionen? 8. Hur stor har aktiviteten varit vad beträffar förslagsverksamhet, gallring och rangordning samt fastställelse? 9. Vilka har diskuterat och beslutat om antalet listor och listtyper? 1.3 Teoretiska utgångspunkter De teoretiska utgångspunkterna för denna undersökning är framför allt baserade på erfarenheter från såväl Skölds som kommunalforskningsgruppens nomineringsstudier. Resultaten av dessa undersökningar sammanfaller också på många punkter trots den relativt långa tid som förflutit mellan undersökningstillfällena. Båda undersökningarna gav vid handen att endast en mindre krets av

partimedlemmar deltar aktivt i nomineringsarbetet. Denna insikt från Skölds undersökning bildade också utgångspunkt för den teoretiska ramen i kommunalforskningsgruppens undersökningar. När resultaten visade sådan överensstämmelse bör de grundläggande modellerna i dessa studier kunna bilda ram även för denna undersökning.1 Om man utgår från beslutsfattarna och sätter sig i deras ställe kan man tänka sig en rekonstruktion av det förlopp som leder fram till listans slutliga utformning. Ett av de primära målen för partiernas verksamhet måste antas vara att nå högsta möjliga antal röster vid valtillfället. Det är därför naturligt att ange röstmaximering på kort sikt som ett av de mest näraliggande målen.2 Det är dessutom av stor vikt för partierna i ett flerpartisystem att de får en kandidatuppsättning för att kunna åstadkomma maximalt parlamentariskt in fly tan1 Den teoretiska föreställningsramen i inledningskapitlet Den kommunala självstyrelsen 3. Partierna nominerar har diskuterats fram och överarbetats gemensamt av bokens författare medan själva utarbetningen i första hand gjorts av Uno Simm. 2 Teorin om röstmaximeringen som partiernas primära mål finns utvecklad hos Down:s An Economic Theory of Democracy, där teorins tillämpbarhet under olika förhållanden - ett- och flerpartisystem, medborgarnas rationalitet etc. - diskuteras.

Fig. 1. Beslutsfattarnas mål/medel-föreställningar vid listkompositionen Tillgängliga kandidater

Duglighet

Röstmaximering

Listan

Maximering av parlamentariskt inflytande

Programmatiskt samhällsmål

Partisammanhållning

12 SOU 1972:17

de, dvs. sådana kandidater som kan samarbe- Ungdoms-, kvinno-, fackliga, religiösa och ta med personer från andra,partier vid even- nykterhetsgrupper är exempel på sådana tuella koalitioner. Ett annat mål som också grupper. är viktigt och nödvändigt för att ett parti Slutligen tas även hänsyn till andra parskall kunna göra en maximal insats i valrörel- tiers beteende, dvs. hur de komponerar sina sen är partisammanhållning. Bristande parti- listor. Om exempelvis ett parti lanserar en sammanhållning kan verka förlamande och särskild ungdomslista kan man anta att även t. o. m. förödande för ett parti. Av det skälet andra partier i den valkretsen anpassar sin torde partisammanhållning möjliggöra upp- listkomposition härefter. Andra partiers benåendet av röstmaximering som i sin tur teende har således en indirekt effekt på ett skapar förutsättningar för att på lång sikt partis listkomposition. Partiet har en förekunna genomföra partiets programmatiska ställning om vilken effekt andra partiers samhällsmål.1 listor har på väljarna. Med hänsyn till den Under listkompositionen tankes dessa par- tänkta effekten anpassar partiet sin listkomtimål vara vägledande. Man kan emellertid position. förutsätta att röstmaximeringen är det mål Vilka informationsvägar beslutsfattarna som torde dominera partiledningens före- kan använda sig av för att kunna göra dessa ställningar. Trots att väljarna saknar möjlig- bedömningar framgår av fig. 2, där de markehet att vid valtillfället direkt påverka person- ras genom sammanbindande linjer från parvalet, eftersom såväl strykningar av namn som tiets medlemmar och väljarna till den inre flerlistsystemet torde ha ringa betydelse, sker kretsen, oftast partiledningen. Ibland är denlistkompositionen under stort hänsynstagan- na inre krets förstärkt med en nomineringsde till väljarna. Partier kan endast uppnå kommitté' som kan utses på olika sätt. röstmaximering om man på valsedeln lyckats Partiets ledning får framför allt informaföra upp för väljarna tilltalande personer. tion om stämningar och krav via partiorganiDe faktorer som påverkar partiets val av sationen. Via styrelse-, medlemsmöten och kandidater bland alla tillgängliga kandidater provval framställs förslag på vilka kandidater är olika egenskaper hos dem såsom duglig- som bör uppföras på listan och i vilken het, attraktivitet och representativitet. Par- ordning de bör placeras på listan. Däremot tiet vill naturligtvis på valsedeln placera dug- torde det mera sällan förekomma att partiliga personer, som kan antas vara effektiva i ledningen tar direkt kontakt med de enskilda riksdagsarbetet och därigenom bidra till att medlemmarna. Kommunikation mellan välöka partiets anseende i väljarnas ögon. Vida- jare och partiledning torde om möjligt vara re strävar partiet efter att placera attraktiva ännu mindre frekvent. Oavsett hur dess utbyggda informationskandidater, sådana som är allmänt kända och har högt socialt anseende. Med representa- kanaler fungerar eftersträvar den inre kretsen tiva kandidater avses sådana som placerats på i nomineringsprocessen att beakta, inte bara listan med tanke på att den ska få ett de krav som öppet framställts via de olika utseende som någorlunda svarar mot väljar- kanalerna utan även de hänsyn till grupper kårens sammansättning. Man vill m. a. o. få inom eller utom partiet som erfarenhetsen lista som återspeglar väljarkårens samman- mässigt bör beaktas. Den inre kretsen fyller sättning ifråga om köns-, ålders- och yrkes- härvidlag ett slags balansfunktion, genom att fördelning. Utöver dessa hänsyn måste partiet och 1 Liknande resonemang har även förts av G. dess ledning även ta hänsyn till det egna Sjöblom i boken Party Strategies in a Multiparty partiet vid listkompositionen. För partisam- System, s. 73 ff. Sjöblom använder sig av fyra "basic goals" i sin manhållningen är det nödvändigt, att partianalys av partiers beteende, 1. Programme realizaledningen tar hänsyn till gruppers och indivi- tion 2. Vote maximization, 3. Maximization of ders önskemål om placeringar på valsedeln. parliamentary influence och 4. Party cohesion. SOU 1972:17

Fig. 2. Informationsvägarna i beslutsprocessen.

Partiets medlemmar

Partiets organisation/ organ

Provval

Väljarna

väga samman olika hänsyn i listkompositionsarbetet. I de fall aktiviteten är begränsad eller koncentrerad till vissa grupper får denna inre krets söka bedöma de outtalade önskningarna på andra håll inom partiet. I sådana fall kan man tala om att man använder sig av en antecipationsteknik som går ut på att man försöker förutse vilka egenskaper hos såväl de enskilda kandidaterna som den samlade kandidatlistan som väljarna kommer att uppskatta. Det förhållandet att den övervägande delen av väljarkåren är utesluten från deltagande i nomineringsprocessen gör denna antecipationsverksamhet utomordentligt betydelsefull. Det har såväl Skölds som kommunalforskningsgruppens undersökningar klart visat. 1.4 Definitioner För att förstå den fortsatta framställningen är det nödvändigt att närmare känna till några termer som kommer till användning i det följande. De viktigaste av dessa begrepp hänför sig till var på valsedeln en kandidat placeras vid nominering. Det är naturligt att beslutsfattarnas bedömning av kandidaterna är olika om det gäller översta namnen på en 14

valsedel jämfört med namnen längst ned. Att så är fallet har även företagna undersökningar gett vid handen. Sköld indelade kandidaterna i två grupper, valda och icke valda. Liknande undersökningar med ungefär samma metod har företagits i Norge av Henry Valen1. 1 kommunalforskningsgruppens nomineringsundersökning användes ända upp till sex valbarhetskategorier vid vissa delar av analysen. För en undersökning som denna kan det knappast vara av intresse att använda mer än tre valbarhetskategorier. 1. Valbar plats 2. Marginalplats 3. Icke valbar plats Endast ett toppskikt av listans kandidater bedöms ha utsikter att bli invalda. Några kan hoppas på att bli invalda om valvinden gynnar partiet, men om den missgynnar partiet kan några av dem som trott sig stå på valbar plats ställas utanför. De som står längst ned på listan torde ingen räkna med skall inväljas. 1 För en mer ingående beskrivning av dessa använda metoder se Den kommunala självstyrelsen 3 Partierna nominerar sid. 20 ff.

SOU 1972:17

Gränserna mellan de olika klasserna är dragna med utgångspunkt i det antal mandat partiet beräknade erhålla utifrån 1968 års valresultat. Partierna utgår nämligen oftast från siffrorna vid närmast föregående val i sina bedömningar. Vid indelningen i olika valbarhetskategorier har sålunda det beräknade antalet mandat på 1968 års siffror bildat utgångspunkten. Fick partiet ett mandat 1968 anses detta stå på marginalplats, emedan risk finns att partiet gör sådana röstförluster att mandatet går förlorat. Har partiet erhållit två mandat 1968 anses det första mandatet stå på valbar plats. De följande två kandidaterna står på marginalplats och resten på icke valbara platser. Om antalet mandat överstiger åtta, har två ansetts stå i riskzon om partiet förlorar. De två kandidaterna som placerats på platserna 9 och 10 har chans att bli invalda. Dessa fyra på platserna 7-10 står på marginalplats. Kandidaterna som är placerade därunder är icke valbara. Detta kan åskådliggöras genom följande figur. Om partiet har över 16 mandat ökas antalet i marginalzon till sex. I de fall flera listor förekommit har valbarhetskategorierna på de olika listorna sammanslagits vid analy-

Fig. 3. Kandidaternas placeringar på olika valbarhetskategorier på en valsedel 1970. Förutsättningen är att partiet enligt 1968 års val beräknas erhålla 8 mandat. Kandidatens plats på valsedeln

Valbarhetskategori

1 2 3 4 5 6

Valbara platser

7 8

Marginalplatser

9 10 11 12 13 14 SOU 1972:17

Icke valbara platser

sen, så att när det talas om valbar plats avses samtliga valbara platser på de olika valsedlarna. 1.5 Materialinsamlingens uppläggning Mycket tidigt stod det klart att den enda tänkbara utvägen att insamla svar på de tidigare skisserade frågeställningarna var att tillgripa enkätmetoden. Utredningsuppdraget kom när partiernas nomineringsarbete inför 1970 års val var avslutat. Av det skälet fanns inga andra möjligheter än att i efterhand medelst enkät låta partiombudsmännen rekapitulera händelseförloppet. Förutom det material som inhämtats via enkätformulären har samtidigt insamlats olika förekommande cirkulär, skrivelser, upprop och kallelser till möten, provvalssedlar och sammanräkningsprotokoll och övrigt material rörande riksdagsnomineringarna från de regionala partikanslierna. Vidare har några studerande vid statsvetenskapliga institutionen i Umeå i sitt "självständiga arbete" haft till uppgift att studera mötesreferat och att kartlägga partistrukturen i de olika valkretsarna. Alla i valet förekommande listtyper har, i den mån de ej i samband med enkätsvaret skickats från valkretsorganisationerna, insamlats via länsstyrelserna. Undersökningen inleddes med att GLB under sommaren 1970 kontaktade partiernas kanslier som till sina valkretsorganisationer riktade en uppmaning att medverka vid besvarande av de ställda frågorna. Frågeformulären, som utarbetades i enlighet med beredningens intentioner, var avpassade efter den terminologi som används inom de olika partierna. Det innebär att frågeformuleringarna inte överensstämmer på alla punkter beträffande de olika partierna. Förutom att frågeformuläret testades för GLB:s ledamöter gjordes även ett test med partiernas ombudsmän i Västerbottens län. Efter gjorda korrigeringar sändes enkäten ut med bifogat följebrev undertecknat av GLB:s ordförande och sekreterare. Efter omkring två veckor hade endast 54 av de 144 utsända formulären inkommit. Då 15

hörsammat önskemål om olika skriftliga handlingar som har med 1970 års nomineringsförfarande att göra. En del har lämnat ett alldeles utomordentligt material, medan andra endast bifogat verksamhetsberättelsen och åter andra inte levererat något kompletterande material alls. Några inom den sistnämnda kategorin har vid förfrågan motiverat det med att allt hunnit kastas bort. Kvaliteten på materialet varierar sålunda rätt kraftigt. Denna ojämnhet i källmaterialet finns såväl inom som mellan partierna. Av de fem partierna har det jämnaste materialet erhållits från moderata samlingspartiet. I övrigt har det mesta och fylligaste 1.6 Materialet materialet levererats från det socialdemokraSåsom framgått av det föregående bygger tiska partiet och centerpartiet. Ett mycket den följande framställningen nästan helt på heterogent material föreligger från folkparmaterial som utgörs av svar på de i enkäten tiet. Från en del förbund är materialet ställda frågorna och de i enkäten efterlysta mycket bra både kvantitivt och kvalitativt skrivna handlingarna från nomineringspro- sett, men från de flesta föreligger endast cessen. I den fortsatta framställningen kom- formulären ifyllda och ibland finns även mer inte några nothänvisningar till dessa stora brister i enkätsvaren. Vänsterpartiet källor att företas. Endast i de fall framställ- kommunisterna slutligen har lämnat det ningen bygger på annat material har sådana magraste materialet. Den största misstänksamheten har också uppvisats från vpk:s hänvisningar gjorts. sida. Det har framgått vid de telefonkontakAv nedanstående tabell framgår hur ter som gjordes för att få formulären ifyllda. många som besvarat det utsända frågeformuI två partidistrikt inom vpk har nämligen läret. telefonintervjuer gjorts. Dessa distrikt är DaAv de fem partiernas sammanlagt 144 valkretsorganisationer finns endast ett bort- larna och Skaraborgs län. Telefonintervju har fall på tre förbund eller distrikt, något som dessutom företagits med moderata samlingsmåste anses vara ett helt tillfredsställande partiet i Norrbottens län. I många fall har det insamlade materialet resultat. För moderata samlingspartiet saknas svar från Göteborgs valkrets. Vänsterpar- kompletterats genom skriftliga förfrågningar tiet kommunisterna har inte lämnat svar i och genom direkta telefonsamtal med vanligtvis ombudsmännen inom respektive valJönköping och Skåne. Valkretsorganisationerna har i olika grad kretsorganisationer. Partiernas företrädare har vid dessa förfrågningar visat stor beredvillighet att hjälpa Tabell 1. Antal utsända enkäter och antalet till att fylla igen de ganska stora luckorna. inkomna svar.

utsändes en påminnelse som följdes av ytterligare en påminnelse omkring 10 dagar senare. Därefter gjordes telefonpåminnelser fram till jul 1970. Ännu vid början av januari saknades svar från 10 valkretskorganisationer. Under våren 1971 gjordes ytterligare en skriftlig förfrågan då även nya formulär bifogades. Efter den aktionen inkom ytterligare fyra formulär. Under hösten 1971 togs nya telefonkontakter med de valkretsorganisationer som ännu inte besvarat enkäten, något som resulterat i att ytterligare tre formulär inkommit.

M

C

Fp

S

VPK

Summa

Utsända enkäter

144 Inkomna svar

141 Bortfall

1 0

1.7 Plan för redovisningen Nomineringsförfarandet kan sägas omfatta tre funktioner: föreslående av namn,gallring och rangordning av de föreslagna namnen och fastställande av listorna. Det är inte möjligt att knyta dessa funktioner till vissa SOU 1972:17

organ eller instanser inom partiet, vilket även Sköld påpekat.1 Såväl förslagsverksamhet som gallring och rangordning av föreslagna kandidater sker på alla nivåer och vid olika tidpunkter i nomineringsarbetet. Praktiskt taget alla förslagsställande instanser inom partiet kan sägas ha haft gallrings- och rangordningsfunktion. Redan det förhållandet att man föreslagit namn (oavsett i vilken ordning kandidaterna står på förslaget ) innebär, att man företagit ett slags gallring och rangordning. De namn som inte finns med i ett partiorgans förslag är utgallrade och de föreslagna har av organet rangordnats såsom varande "bättre" än andra tänkbara kandidater. Med gallring och rangordning avses emellertid här den process, som tar sikte på att åstadkomma angelägenhetsgraderade valsedlar för hela partiet och inte bara för en grupp eller ett organ inom partiet. Sköld talar i sin tidigare omnämnda undersökning om tre olika stadier i nomineringsprocessen, förnominering, omfattande förslag från organisationer och enskilda, beredning av de inkomna namnförslagen och fastställande av de färdiga listorna. I den fortsatta framställningen, som innehåller ett kapitel för varje parti, behandlas dessa tre funktioner ganska ingående. Varje kapitel har disponerats på samma sätt för att underlätta en jämförelse mellan partierna. Kapitlen inleds med en kort presentation av partiorganisationen och de regler som finns beträffande nomineringarna. Därefter ges en relativt schematisk beskrivning av nomineringsgången. Detta avsnitt följs av ett avsnitt för vardera förslagverksamheten, gallringen och rangordningen samt fastställandet av listorna. Framställningen avslutas med ett par sammanfattande kapitel där en jämförande diskussion och analys av partiernas nomineringar företas. Det har varit en strävan att ge en likvärdig behandling av varje parti. Emellertid har variationerna i det tillgängliga källmaterialet satt gränser härför. Av det skälet har kapitlet om vänsterpartiet kommunisterna blivit kortare än de övriga. 1

Sköld a. a. sid. 2 3 - 2 4 .

SOU 1972:17 2

2 Moderata samlingspartiet

Den beslutande funktionen inom förbundet utövas av förbundsstyrelsen, medan en Enligt stadgarna § 2 utgörs riksorganisatio- rådgivande funktion tillfaller ett förbundsnen av en sammanslutning av förbund.1 Var- råd. Ett dylikt rådgivande organ finns även je förbund har ett verksamhetsområde som inom riksorganisationen, där det benämns omfattar en riksdagsvalkrets, där ej särskilda partiråd. En schematisk bild av partiets uppskäl till annat föreligger. Antalet förbund är byggnad ges i fig. 4. f. n. 33. För 25 av dessa sammanfaller gränDet högsta beslutande organet inom förserna helt med valkretsindelningen. Östergötbundet är således förbundsstämman, som lands län är uppdelat på två förbund består av förbundsstyrelsens ledamöter och moderata samlingspartiet i länet och Norrett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemköpingsförbundet. Även Kalmar läns valkrets mar för föreningarna. Varje enskild medlem är uppdelad på två förbund. Fyrstadskretsen har emellertid både närvaro- och yttrandei Skåne omfattar fyra förbund nämligen rätt vid förbundsstämman som bör hållas Malmö, Landskrona, Lund och Helsingföre den 15 april varje år. borg. Förbundsrådet består av förbundsstyrelFörbundet utgör i sin tur en sammanslut- sens ledamöter, de inom verksamhetsområning av lokala föreningar inom verksamhets- det befintliga föreningarnas, kvinnoföreområdet. Om flera föreningar finns inom ningarnas och ungdomsföreningarnas ordfösamma kommun bör enligt stadgarna ett sam- rande, inom området bosatt chefredaktör arbetsorgan - en kommunkrets - inrättas. för tidning ansluten till partipressens föreEn förening kan dessutom indelas i avdel- ning samt partiets riksdagsmän inom förbunningar om det skulle befinnas ändamåls- det. enligt. Antalet föreningar och antalet medlemFör medlemskap i förbund fordras att mar i de olika förbunden och i landet som medlemmen är bosatt inom förbundets verk- helhet framgår av tabell 2. samhetsområde. Medlemmarna i partiets En summering av siffrorna i tabellen stämkvinno- och ungdomsförbund är automatiskt mer inte riktigt med summorna för förbunäven medlemmar i berörd förening. Efter den och hela riket bWoende på att vissa särskild prövning kan partistyrelsen bevilja siffror saknas i det centrala dataregistret och direkt anslutning till riksorganisationen. Föratt siffrorna härrör från olika håll. bundens stadgar skall vara uppgjorda i överensstämmelse med de av riksorganisationen 1 Stadgar för Moderata Samlingspartiets Riksorupprättade normalstadgarna. De måste även ganisation. Antagna av ordinarie partistämma den 8 - 9 januari 1969. vara godkända av partistyrelsen. 2.1 Partiorganisation

18 SOU 1972:17

Fig. 4. Moderata samlingspartiets organisatoriska uppbyggnad.

RIKSORGANISATIONEN 1) Partistämma 2) Partiråd 3) Partistyrelse (arb. utskott)

KVINNOFÖRBUND

i1

UNGDOMSFÖRBUND il

a

FÖRBUND 1) Förbundsstämma 2) Förbundsråd 3) Förbundsstyrelse (arb.utskott)

KVINNOFÖRBUND 11

UNGDOMSFÖRBUND il

a

1 KVINNOFÖRENING

KOMMUNKRETS

1 1

^

I ^

FÖRENING

-—-^"~"~L

~

UNGDOMSFÖRENING

^ j

AVDELNING

AVDELNING Studentförening helt fristående.

Partiets medlemsantal har sjunkit med ungefär 10 000 medlemmar sedan Sköld gjorde sin undersökning. Vad beträffar antalet lokalföreningar har det också sjunkit från 1 051 till 991.' Framför allt på senare år har reduceringar gjorts till följd av kommunsammanläggningarna. Antalet medlemmar i MUF har de senaste åren sjunkit kraftigt frän ca 30 000 medlemmar 1964 till omkring 12 000 1969.2 En annan remarkabel sak att notera är det stora antalet kvinnor inom partiet. Ungefår hälften av partimedlemmarna utgörs av kvinnor. Inget annat parti har så stor andel kvinnor som moderata samlingspartiet Långtifrån alla kvinnor är emellertid organiserade i kvinnoföreningar eller kvinnokommitte'er utan en mycket stor del är anslutna till lokalföreningen. Beträffande ungdomsorganisationen kan påpekas att skolföreningarnas medlemsantal som regel inte medtagits utom i några fall SOU 1972:17

där de i förbundens verksamhetsberättelse slagits samman med MUF-föreningarna. 2.2 Nomineringsregler I stadgarna för moderata samlingspartiet, antagna vid årsstämman 1969, saknas helt bestämmelser om kandidatnomineringarna. Däremot finns några allmänna regler härom i normalstadgar för förbunden och för högerföreningarna. Sålunda åligger det förbundsstyrelserna att "vid allmänna val noga förbe1 Till lokalföreningar har även räknats stadsdelsföreningar, kvinnokommittéer och ungdomskommittöer som har något lägre status än lokalföreningarna. Medlemmarna i en kvinno- eller ungdomskommitté utgörs av medlemmar inom lokalföreningens verksamhetsområde, men har egen verksamhet inom dess ram. På lokalföreningens årsmöte väljs dessa kommittéer med en sammankallande kontaktperson, som samtidigt är en självskriven ledamot av föreningens styrelse. ( § § 3 och 9 i normalstadgarna för förening). 2 P E Back a. a. sid. 56.

Tabell 2. Antal lokalföreningar och antal medlemmar 31 december 1969 i moderata samlingspartiet.1

1 Stockholms stad 2 Stockholms län 3 Uppsala län 4 Södermanlands län 5 Östergötlands län ) 6 Norrköpingsförbundet I 7 Jönköpings län 8 Kronobergs län 9 Norra Kalmar län 10 Södra Kalmar län 11 Gotland 12 Blekinge 13 Kristianstads län 14 Malmöhus län 15 Malmö 16 Landskrona 17 Lund 18 Hälsingborg 19 Halland 20 Göteborg 21 Göteborgs och Bohus län 22 Älvsborgs södra 23 Älvsborgs norra 24 Skaraborgs län 25 Värmland 26 Örebro län 27 Västmanlands län 28 Dalarna 29 Gävleborgs län 30 Västernorrlands län 31 Jämtlands län 32 Västerbottens län 33 Norrbottens län Summa

Antal lok. fören.

Antal medl.

Antal kv. fören.

Antal medl.

Antal MUFfören.

Antal medl.

Summa medl.

34 46 29 35

3 983 4711 2 369 1 761

28 24 9 36

5 798 4019 1 734 2 056

42 42 12 8

3 245

3 396

1 006 916 813 570 1 400

10815 9 690 4916 4 387 8 044

45 44 27 31 13 23 48 50 6 1 1 3 38 16 36 74 37 58 45 23 17 31 27 29 28 33 20 991

2 889 2 503 1 327 3 383 682 1438 2 666 2 883 1 656 203 374 651 2 092 1 893 3 075 3 439 1 557 5 082 2 350 1 703 1 322 2 387 1 723 1 350 1 272 1 592 1 748

3 20 23 16 3 14 12 14 1 1 1 1 13 1 14 32 15 17 6 8 3 6 10 14 5 10 10 411

2 472 1 080 1 437 1 756 600 1 298 2 261 2 801 2 203 249 367 809 2 360 2 343 1 390 3 811 1 271 1 333 1 912 1 884 1 015 320 706 1 195 1 182 1 368 1 915 58 341

20 9 13 16 10 13 14 11 2

625 437 1 042 1 247 396 321 452 337 349 36 41 179 271 776 601 1 225 545 1 202 460 165 441 597 200 183 36 303 635 12815

6 001 4 021 3 806 6 386 1 678 3 058 5 385 6 587 4 020 491 782 1 669 4 754 5 017 5 066 9 276 3 006 7 617 4 790 3 752 2 783 3 304 2 629 2 729 2 490 3 263 4 306 148 802

69 309

-

-

15 17 16 24 19 18 14 20 10 8 8 8 6 10 18 449

Antal män 63 956, kvinnor 64 852 (utom MUF) i Förbundens verksamhetsberättelser 1969, kompletterade med 4 uppgifter ur en stencil över medlemsantalet i riket den 31 december utarbetad den 4.3.70 inom riksorganisationen. Mellan förbundens statistik och denna sammanställning finns vissa smärre diskrepanser. Största skillnaden finns i redovisningen av ungdomsföreningarnas medlemsantal.

reda kandidatnomineringarna och ge föreningarna erforderliga anvisningar om nomineringsförfarandet, samt planlägga, leda och övervaka partiets valrörelse" (§ 9 mom. 6). Liknande mening återfinns i § 5 normalstadgar för förening. I normalstadgar för förbund heter det vidare i § 14 att "Regler för kandidatnominering fastställes av förbundsstämman, varvid av partistämma fastställd nomineringsplan bör följas. För rätt att delta i beslut rörande kandi20

datnominering erfordras att medlem uppnått eller under året uppnår 18 års ålder samt är mantalsskriven i den riksdagsvalkrets, den landstingsvalkrets, den kommun eller den församling valet gäller." Bestämmelserna är som synes mycket allmänt hållna. Förbunden har full handlingsfrihet att utforma föreskrifter för hur nomineringarna skall tillgå. Vid utarbetande av dessa regler rekommenderas att en av partistämman fastställd nomineringsplan används. Nomineringsplanen, som återfinns i bilaga SOU 1972:17

till "Normalstadgar för förbund", består av tre huvudpunkter och återges nedan in extenso: A) På hösten året före riksdagsval infordrar förbundsstyrelsen från samtliga föreningar inom valkretsen, även kvinno- och ungdomsföreningar, förslag om namn på högst 10 kandidater till valet. Förslaget kan upprättas på ett föreningsmöte eller efter ett inom föreningen företaget provval. Möjlighet bör beredas enskilda medlemmar att inkomma med kandidatförslag. Förslagen kan kompletteras av förbundsstyrelsen. Samtliga föreslagna kandidater tillskrivs härefter med förfrågan huruvida de är villiga att kandidera och deltaga i valrörelsen. B) Namnen uppsatts i alfabetisk ordning på en lista, som utsänds till samtliga medlemmar i valkretsens olika föreningar. Den enskilde medlemmen har därefter att gradera högst 10 namn - med siffran 1 för första namnet osv. Provvalssedeln insänds till förbundet, varefter dettas styrelse eller en av styrelsen utsedd nomineringskommitte' företar sammanräkning av resultatet. Vid sammanräkningen räknas första plats som tio poäng, andra plats som nio poäng osv. Över sammanräkningen upprättas protokoll, som skall ange poängsumman för varje namn, på vilket röster angivits, samt antalet första-, andra- och tredjeplaceringar vid provvalet. Med ledning av valresultatet upprättas en lista, upptagande de namn, dock minst femton, som erhållit den högsta poängsumman, att föreläggas nomineringsstämman. Förslag må även föreläggas stämman om ändring av den på grundval av prowalet upprättade kandidatlistan, ävensom förslag till flera listor om skäl härtill föreligger. C) Därefter sammankallas nomineringsstämma. Vid nomineringsstämma äger samtliga medlemmar yttranderätt men beslutanderätten utövas av förbundsstyrelsens ledamöter och ombud utsedda av föreningarna i proportion till deras medlemstal. Föreslagen kandidat bör ej deltaga i beslut beträffande sin egen placering. Stämman har att fastställa antalet namn på kandidatlistan eller listorna och - med ledning av provvalets resultat — SOU 1972:17

den ordning i vilken namnen skall uppföras på listan/listorna. Namnen uppförs i enlighet med prowalets resultat såvitt ej särskilda skäl enligt nomineringsstämmans uppfattning talar däremot. Därest det anses att tillbörliga hänsyn i olika avseenden ej till fullo kunnat beaktas vid uppgörandet av lista, äger nomineringsstämman att upprätta ytterligare en eller flera listor. Dessa rekommendationer bör i tillämpliga delar gälla även vid nominering till landstings- och fullmäktigeval. Dessa regler och rekommendationer har under de senaste åren undergått smärre ändringar. Den viktigaste av dessa torde vara att en passus strukits om att icke partianslutna borde beredas möjlighet att delta vid kandiSchematiskt kan nomineringsprocessen åskådliggöras på följande sätt: NOMINERINGSPLAN FÖR M O D E R A T A S A M LINGSPARTIET V I D R I K S D A G S M A N N A V A L

Namnförslag inkommer

1 i

Kandidaterna tillfrågas

'

•

Provval

'r Sammanräkning

•

Lista upprättas

•r Nomineringsstämman fastställer listan/listorna

datfrågornas förberedande handläggning, dvs. förslagsverksamheten. Med denna formulering i normalstadgarna för högerförbund var förutvarande högerpartiet det enda parti, som rekommenderade sympatisörer att delta i något skede av nomineringsarbetet. En annan passus som försvunnit är en rekommendation om att politiska uppdrag borde frånträdas vid 70 års ålder. Trots att passusen om sympatisörers deltagande vid förslagsverksamheten har utgått har inte mindre än arton förbund vid 1970 års nomineringar medgivit icke partianslutna förslagsrätt. Förbunden har via annons i pressen tillkännagivit möjlighet för sympatisörer att till förbundsexpeditionen inkomma med namnförslag. Inom tre förbund har emellertid ett krav varit att förslagsställarna inte fick vara anonyma. Inget förbund har medgivit sympatisörer närvarorätt vid lokalföreningarnas nomineringsmöten. Vid 1952 års andrakammarval tilläts sympatisörerna delta i nomineringsproceduren inom 2/3 av förbunden. Förslagsställarna hade möjlighet att direkt till förbundsexpeditionen insända namnförslag. Inom en del av dessa förbund medgavs sympatisörerna deltaganderätt vid lokalföreningarnas nomineringsmöten. Ett par av förbunden erbjöd denna kategori förslagsställare båda dessa möjligheter.1 Uppgifterna om hur många sympatisörer som insänd^ namnförslag vid 1970 års nomineringar saknas för endast tre förbund. Sex av förbunden har uppgivit att inga namnförslag inkom, trots att sympatisörer delgivits förslagsrätt. I Stockholms stad och Uppsala län insände fyra-sex sympatisörer namnförslag till vartdera förbundet, tre inom Östergötland-Norrköpingsförbundet, ett femtiotal på Gotland och fem inom Skaraborgs län. Ett tjugotal sympatisörer inkom med namnförslag till vartdera förbundet i Norrbottens län och Helsingborg. För det sistnämnda förbundet inkluderar dock denna siffra även namnförslag till kommunalvalet. Utöver dessa tretton mer preciserade besked har man från två förbund lämnat svar, innebärande att endast ett fåtal sympatisörer inkom med 22

namnförslag till förbundsexpeditionen. Detta innebär att endast omkring 100 icke partianslutna deltagit i nomineringsverksamheten till 1970 års val. Av det ovan nämnda framgår att denna form av förslagsverksamhet nyttjas i ytterst ringa grad och därför i princip kan sägas sakna betydelse. Anmärkningsvärt är dock att trots att denna passus numera saknas i den av riksstämman fattade nomineringsplanen, tillämpades förfaringssättet även vid kandidatnomineringarna till 1970 års riksdagsval av många förbund. Förbundet i Gävleborgs län har som regel även medgivit sympatisörer deltaganderätt, men vid 1970 års kandidatnomineringar försummade man att göra detta genom att man endast annonserade i förbundets medlemstidning Gävleborgaren. Inom Värmlands län har sympatisörerna ingen förslagsrätt, men Fick i det efterföljande prowalet deltaganderätt. På frågan om länsförbundet, förutom de riksomfattande reglerna, haft några normerande stadgebestämmelser om kandidatnomineringarna till riksdagen har tretton förbund uppgivit att de har sådana regler. I de flesta fall rör det sig endast om smärre avvikelser som t. ex. att sympatisörer har förslagsrätt och att tidsangivelser för olika skeden i nomineringsprocessen införts. Kännetecknande för samtliga dessa separata regler är att de följer huvudprinciperna i den riksomfattande nomineringsplanen men är mycket mer detaljerade. Större avvikelser finns endast i Stockholms stad och i Fyrstadskretsen. I Stockholms stad skall nomineringarna enligt av förbundsstämman antagen plan för riksdags-, landstings- och fullmäktigeval handläggas av följande organ: Förbundsstyrelsen Allmänna nomineringsmöten Representantskapet Valförbundsstyrelsen Valrepresentantskapet Det förfaringssätt som användes i Stock1

Sköld a. a. sid. 34. SOU 1972:17

holm både 1968 och 1970 avviker från den av riksstämman antagna planen på några punkter. Förslagsstadiet är identiskt med de riksomfattande reglerna, med undantag för att man i Stockholmsförbundet har ett organ, representantskapet, med uppgift att efter nomineringsmötet förrätta ev. kompletteringsval till valförbundsstyrelsen, eftersom man inte tillåter de ledamöter av styrelsen, som själva kandiderar att delta. Dessutom medger dessa stadgar sympatisörer att inkomma med namnförslag. Reglerna för gallringen och rangordningen i nomineringsförfarandet överensstämmer i stort med de riksomfattande reglerna. Vid provvalet hade dock medlemmarna att gradera 15 kandidater, mot de av riksstämman fastställda 10. På grundval av prowalsresultåtet upprättade valförbundsstyrelsen förslag till lista som sedan fastställdes av valrepresentantskapet. Vid fastställandet av listan har förbundet ett återremissförfarande som inte finns omnämnt i de riksomfattande reglerna. Om valrepresentantskapet ej kan uppnå föreskriven majoritet kan representantskapet besluta om återremiss till valförbundsstyrelsen. I Fyrstadskretsen har Malmöförbundet stadgar, som på en rad olika punkter avviker från riksstämmans nomineringsplan. Under förslagsstadiet medges även icke medlemmar att inkomma med namnförslag. På förslagsställaren ankommer att utröna om den föreslagne är villig att kandidera m. m. Vidare stadgas hur länge nomineringen längst får pågå. Ett presentationsmöte skall dessutom hållas, där medlemmarna får tillfälle att lära känna sina kandidater. Vad beträffar gallring och rangordning har förbundet ett extra moment som inte stadgas på riksnivå, nämligen förbundsrådets rådgivande provval. Resultatet av detta provval skall sedan ligga till grund vid upprättande av den provvalssedel, som utsändes till medlemmarna för provval. Sammanräkningen av båda dessa provval har en utformning som helt avviker från den som angivits av partistämman. Deltaganderätt i provvalet har alla som är medlemmar och som senast under föregående kalenderår fyllt SOU 1972:17

16 år. Dessutom äger förbundsstyrelsen, med enkel majoritet, rätt att flytta upp på högst fjärde plats det kvinnonamn, som efter det rådgivande provvalet placerats bäst, förutsatt att detta namn kommit på valbar plats. Förbundsstyrelsen har efter provvalet bland medlemmarna att fatta beslut om valsedelns/ valsedlarnas utformning, som därefter definitivt fastställes av den för Fyrstadskretsen gemensamma nomineringsstämman. Detta förfaringssätt har tillämpats vid de senaste andrakammarvalen. Moderata samlingspartiet i Lund har egna normerande stadgebestämmelser om kandidatnomineringar till riksdagen. Dessa bestämmelser antogs på föreningsmöte redan 1950 och har nyttjats alltsedan dess. De bestämmelser för kandidatnominering, som följdes vid 1970 års riksdagsval och som antogs av årsmötet 1970, är inte lika detaljerade som de äldre stadgarna men till sina väsentligaste delar av samma innehåll som dessa. Nomineringsgången kan sammanfattas i nedanstående punkter: 1. Kandidater föreslås och nomineringsmöte kallas 2. Ett representantskap bestående av 17 personer väljs 3. Representantskapet avgör i vilken ordning kandidaterna ska uppföras på provvalssedeln 4. Styrelsen prövar om ytterligare person bör tas med (som har fått flera nej- än ja-röster) 5. Provvalssedel utsändes 6. Prowalet räknas 7. Resultatet underställes föreningens styrelse, som kan föreslå ändring 8. Varvid representantskapet med 3/4 majoritet beslutar. 2.3 Nomineringsplan vid 1970 års val Nomineringsförfarandet är en i tiden utsträckt process som i regel startar omkring ett år före valdagen. Huvuddelen av förbun1

Sköld a. a. sid. 25. 23

den inom moderata samlingspartiet inledde nomineringarna inför valet 1970 under september månad 1969. Endast ett förbund påbörjade nomineringarna så sent som i januari 1970. Under höstmånaderna infordras namnförslag från föreningar och enskilda. Den gallrande och rangordnande verksamheten tar sedan vid. Den har sin huvudsakliga sträckning från oktober fram t. o. m. februari. Fastställelsen sker i regel på förbundsstämma i mars och april. För förslagsverksamheten har i princip tillämpats tre olika förfaringssätt. 1. Medlemmar och sympatisörer uppmanas att inom viss tid till förbundsexpeditionen inkomma med namnförslag 2. Lokalföreningar uppmanas att inom viss tid till förbundsexpeditionen inkomma med namnförslag 3. Organ på förbundsnivå upprättar ett preliminärt namnförslag. Dessa tre tillvägagångssätt är också giltiga för en jämförelse med Skölds undersökning. Vid tidpunkten för denna var det andra förfaringssättet det vanligaste. Såväl 1948 som 1952 hade ordningen varit den att inom cirka hälften av andrakammarvalkretsarna hade förslagsverksamheten tillkommit lokalföreningarna. I många fall förelåg emellertid även möjlighet för den enskilde partimedlemmen och i övervägande flertalet fall också andra "högerintresserade" personer att inkomma med förslag till respektive förbundsexpedition. Den återstående hälften av valkretsarna var vid båda valen tämligen jämnt fördelad på de båda övriga förfaringssätten.1 Vid kandidatnomineringarna till 1970 års riksdagsval var en kombination mellan något av dessa tre alternativ det vanligaste. Inom samtliga förbund har namnförslag inkommit från enskilda medlemmar och lokalföreningar i kombination. Därutöver har som redan nämnts även sympatisörer givits tillfälle att deltaga i förslagsverksamheten i arton valkretsar. Däremot har alla tre alternativen i kombination endast tillämpats inom knappt en tredjedel av förbunden. Härav framgår att namnförslag från för24

bundsnivå varit det alternativ som rninst tillämpats. Av detta kan man dra den slutsatsen, att man inom förbunden eftersträvat att decentralisera förslagsverksamheten från förbundsnivån till det lokala planet och den enskilde medlemmen; man har med andra ord undvikit att från centralt håll inom förbunden styra förslagsverksamheten. Efter det att förslagsverksamheten avslutats har rådgivande provval företagits inom samtliga förbund. Som jämförelse kan nämnas att 1952 förekom provval endast i nio andrakammarvalkretsar. Det var framför allt i storstadsregionerna dessa provval företogs.2 Att provvalsförfarandet är så allmänt förekommande nu torde kunna förklaras av att det numera är ett rekommenderat beredningsstadium i nomineringsprocessen. Med ledning av prowalsresultatet upprättades så ett listförslag av förbundsstyrelsen eller av styrelsen utsedd nomineringskommitté. Fastställelsen har sedan skett vid en nomineringsstämma. De flesta förbunden har härvidlag följt vad som stadgas i normalstadgarna. 2.4 Förslagsverksamheten 2.4.1 Inkomna namnförslag I detta och följande avsnitt skall aktiviteten vid förslagsverksamheten behandlas. Efter en beskrivning av totala antalet namnförslag skall en mera ingående beskrivning ges av hur dessa förslag fördelar sig på enskilda och olika grupper på skilda nivåer inom partiet. Det insamlade materialet är på denna punkt ganska fullständigt. Ett problem har emellertid varit att veta om det uppgivna antalet namnförslag är en summering av till förbundsexpeditionen insända namnförslag. I så fall kan man misstänka att en del namnförslag blivit dubbelräknade vilket skulle ge något för höga värden; i ett par fall är detta uppenbart. Från de flesta förbund är siffrorna helt korrekta, vilket kunnat kontrolleras genom bifogade förslagslistor. Visserligen torde de vid diskussionerna nämnda namnen vara något fler, men då det inte 1 2

Sköld a.a. sid. 25. Sköld a.a. sid. 41. SOU 1972:17

funnits någon möjlighet att följa det mer informella förloppet, ställer det sig omöjligt att även ta med sådana namn. I tabell 3 ges en redovisning av totala antalet föreslagna kandidater förbundsvis. Antalet föreslagna kandidater ligger som synes under hundratalet i de flesta förbunden. En jämförelse med Skölds undersökning visar att antalet föreslagna 1970 tycks vara avsevärt fler än 1952. 4/5 av förbunden föreslog 1952 mellan 25 och 75 namn. 1970 föreslogs under 75 namn i en dryg tredjedel av förbunden. I över hälften av förbunden hade under 100 kandidater föreslagits och i elva förbund var antalet föreslagna 100 eller fler.

2.4.2 Namnförslag från medlemmar och sympatisörer

Som redan nämnts har de olika förbunden tillämpat i huvudsak tre olika förfaringssätt för att få in namnförslag på kandidater. Vad beträffar det första, nämligen namnförslag från medlemmar och sympatisörer, har frågan om deltagandet från sympatisörers sida redan behandlats. Vid 1970 års kandidatnomineringar uppmanades medlemmarna att föreslå kandidater antingen genom skrivelse till lokalföreningarna, genom annons i dagspressen eller genom direkta skrivelser. Dessa informationssätt användes i kombination med varandra. Den vanligaste formen var skrivelser till lokalföreningarna. Därnäst kommer anTabell 3. Totala antalet föreslagna kandida- nonsering i pressen. Knappt en tredjedel av förbunden har tillskrivit medlemmarna. Därter förbundsvis. (u.s=uppgift saknas) utöver har några förbund använt sig av medStockholms stad 52 lemstidning. Endast inom ett förbund har Stockholms län 140 information gått ut i bara en informationsUppsala län 128 kanal; där gavs enbart de medlemmar som Södermanlands län 113 Östergötlands län ) besökte föreningsmöten tillfälle att delta i 74 Norrköping J förslagsverksamheten. I tre förbund har dessJönköpings län 1921 utom alla förslagsställare varit tvungna att Kronobergs län 138 Norra Kalmar län 69 ] undersöka om de föreslagna kandidaterna Södra Kalmar län 45 var villiga att kandidera, något som gjorts av Gotlands län 1 030' förbundsexpeditionen i övriga förbund. Blekinge län 36 Kristianstads län Malmöhus län Malmö Landskrona Lund Hälsingborg Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län 1

87 48 9 3 6

11 97 94 100 59 59 77 123 86 146 1 73 45 85' 322 1 65

Namnen är dubbelräknade. Denna siffra är knappast verklighetstrogen. Förmodligen har här samma namn räknats flera gånger. På provvalssedeln finns 47 namn upptagna. 2

SOU 1972:17

Som framgått av beskrivningen av nomineringsreglerna har det dessutom varit strängare krav vid förslagsverksamheten inom storstadsregionerna såtillvida att namn förslagen skulle vara åtföljda av en kort presentation av kandidaterna, innehållande uppgifter om ålder, titel, yrke, uppdrag och insatser i politiska och andra organisationer. Förklaringen härtill torde vara att storstadsvalkretsarna är för stora för att personkännedom skall föreligga. Det är därför nödvändigt med en mera ingående presentation av kandidaterna för att underlätta medlemmarnas bedömning. Inom fyra förbund gavs medlemmarna ingen stimulans att direkt till förbundsexpeditionen insända namnförslag. Av nedanstående tabell framgår antalet deltagande medlemmar och antal namnförslag från en25

Tabell 4. Antal förslagsställare och namnförslag från enskilda medlemmar. Förbund

Antal förslagsställare

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län / Norrköping ) Jönköpings län Kronobergs län Norra Kalmar län Södra Kalmar län Gotland Blekinge Malmöhus län Malmö Landskrona Lund Hälsingborg Halland Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Skaraborgs län Örebro Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Norrbottens län

80-100 u.s 2

Antal namnförslag

50 34 10 8

u.s 100 35 744 1 ca 200 u.s 0 50 u.s 13 u.s 25 7 20 5 0 3 0 6 65-70 150 20

60 50 27 u.s 1 000 2 u.s 0 9 3 5 u.s 50 23 17 8 0 11 0 13 20 49 10

1 Uppgiften inte jämförbar emedan den avser provvalsdeltagandet. 2 Denna uppgift kan starkt ifrågasättas. Troligen har samma namn upptagits flera gånger.

skilda medlemmar förbundsvis. Antalet deltagande partimedlemmar är i de flesta förbund ganska lågt. I över hälften av de förbund, varifrån mera exakta uppgifter om deltagande föreligger, har 25 personer eller därunder insänt namnförslag. Ibland har förslagsställaren nöjt sig med att föreslå en kandidat men oftast har flera namn föreslagits av en och samma person. Antalet namnförslag är också synnerligen varierande från förbund till förbund. I de allra flesta fall, 4/5 av förbunden, understiger emellertid antalet föreslagna kandidater 50. I två förbund har samtliga förslag kommit in denna väg. I fem förbund har över 50 procent föreslagits av enskilda medlemmar. Uppenbart är emellertid att trots att de flesta förbund uppmanar sina medlemmar 26

att insända namnförslag är det inte särdeles många kandidater som föreslås på detta sätt. Många partimedlemmar torde uppfatta denna förslagsmöjlighet bara som ett andrahandsalternativ. Förstahandsalternativet är förslagsverksamheten i lokalföreningenarna. Om man inte är i tillfälle att delta i föreningsmötet, där förslag till kandidater framkommer, står möjligheten öppen att direkt till förbundsexpeditionen insända namnförslag. 2.4.3 Namnförslag från lokalföreningar Inom samtliga förbund hade lokalföreningarna möjlighet att föreslå kandidater. Å andra sidan var det endast inom ett förbund som man tillät enbart lokalföreningarna att inkomma med namnförslag. I praktiken har emellertid lokalföreningar ensamma stått för alla namnförslag i fyra förbund. Som jämförelse kan nämnas att vid 1962 års andrakammarval var det sex förbund som gav enbart lokalföreningarna förslagsrätt.1 Lokalföreningar uppmanades att till ett visst datum inkomma med förslag till kandidater. Hur förslagsverksamheten tillgått inom föreningarna ger materialet mycket liten upplysning om. Det finns inte heller några regler härom i normalstadgarna för lokalföreningarna. I allmänhet torde förslagen ha upprättats vid föreningsmöten. Inom Älvsborgs norra valkretsförbund hade föreningarna provval. Av detta torde man kunna sluta att nomineringsfrågan först varit uppe till behandling vid ett styrelsesammanträde, där förslag till kandidater utarbetats. Därefter har medlemsmöten fastställt namnförslagen. Antal namnförslag från lokalföreningarna anges i tabell 5. Mest aktiva i förslagsverksamheten har som synes lokalföreningarna varit. I sex förbund har samtliga förslag kommit från föreningarna. I hälften av förbunden har mer än 50 procent av kandidatförslagen inkommit från föreningarna. Antal förslagsställande föreningar är gan1

Sköld a. a. sid. 25 ff. SOU 1972:17

Tabell 5. Antal namnförslag från lokalföreningarna. Förbund

Antal föreningar

Stockholms stad 34 Stockholms län 46 Uppsala län 29 Södermanlands län 35 Östergötlands län ) 43 Norrköping ' Jönköpings län 45 Kronobergs län 44 Norra Kalmar län 27 Södra Kalmar län 31 Gotlands län 13 Blekinge 23 Malmöhus län 50 Landskrona 1 Hälsingborg 3 Hallands län 38 Göteborg 16 Göteborgs o. Bohus 1län 36 Älvsborgs södra 74 Älvsborgs norra 37 Skaraborgs län 58 Värmlands län 45 Örebro län 23 17 Västmanlands län Dalarna 31 Gävleborgs län 27 Västernorrlands län 29 28 Jämtlands län Västerbottens län 33 Norrbottens län 20 1

Antal för- Antal slagsstäl- namnlande för- förslag eningar 34 20 25 25

52 50 175 1 103

u.s

45 35 15 u.s 17 u.s 33 1 7 12 u.s 32 30 27 36 19 u.s 13 12 12 31 32 ca 51 23

119 61 22 45 u.s u.s 48 u.s 11 25 u.s 50 50 59 51 77 123 57 126 58 21 u.s 200 1 40

Namnen dubbelräknade.

ska stort. I vissa förbund har alla eller nästan alla lokalföreningar föreslagit kandidater. I några norrlandsförbund överstiger t. o. m. antalet förslagsställande föreningar det totala antalet föreningar inom förbundet. Det beror på att man i dessa förbund inte gjort någon uppdelning på förslagsställande lokalföreningar, kvinnoföreningar och ungdomsföreningar. Antalet namn som föreslås från varje lokalförening varierar högst avsevärt. Ett till fem namn är emellertid ett ganska vanligt antal. Det vanligaste förfaringssättet i små lokalföreningar torde vara att styrelserna ensamma svarar för förslagsverksamheten medan medlemsmöten sammankallas i de större SOU 1972:17

föreningarna. I de större föreningarna torde först ett preliminärt förslag upprättas av styrelsen eller av särskilt tillsatt nomineringskommitté'. Därefter sammankallas medlemmarna för att vid ett möte slutligt fastställa föreningens förslag till riksdagskandidater. Dessa antaganden baseras på den relativt noggranna undersökning av aktiviteten inom lokalföreningarna vid 1966 års kommunala nomineringar. Huruvida dessa antaganden är riktiga har inte kunnat prövas i denna undersökning, då omständigheterna kring förslagsställandet inte kunnat kartläggas. Det finns emellertid inget som talar för att förhållandena skulle vara väsentligt annorlunda vid riksdagsval. Inte heller torde aktiviteten ha ändrats nämnvärt sedan 1966.1 2.4.4 Namnförslag från kvinno- och ungdomsföreningar samt övriga organ I enkäten gjordes en skillnad mellan lokalföreningars och kvinno- och ungdomsföreningars förslagsverksamhet. Även dessa föreningar uppmanades att deltaga i förslagsverksamheten i samtliga förbund utom tre. Dessutom saknas uppgift från ytterligare sju förbund. Separata förslag från föreningar inom kvinno- och ungdomsförbunden har inkommit i tretton förbund enligt nedanstående tabell. Att andelen verksamma kvinno- och ungdomsföreningar är så låg som framgår av denna tabell torde inte ge en helt rättvis bild av verkligheten. På många håll är det — som framhållits av flera ombudsmän — brukligt med gemensamma förslag från alla föreningar på en ort, vilket leder till att antalet kandidater från kvinnoföreningen och ungdomsföreningen redovisas i lokalföreningens förslag. Antalet närvarande från kvinnoföreningen och ungdomsföreningen vid dylika gemensamma nomineringsmöten torde

Brändström: Nomineringsförfarande vid kommunala val sid. 142 ff. 27

Tabell 6. Antal namnförslag från kvinno- och ungdomsföreningar. Förbund

Antal förslagsställande kvinnoföreningar

Antal namnförslag

Antal förslagsställande ungdomsföreningår

Antal namnförslag

Stockholms län Uppsala län Kronobergs län Norra Kalmar län Landskrona Halland Göteborg Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Värmland Västmanlands län Gävleborgs län Västernorrlands län Västerbottens län Norrbottens län

10 3

30 13

1 2 3 4 1 3

2 14 27 7 3 10

3 2 2 3 3

8 5 8 10 15

2 2 1 1

9 8 3 3

-

-

8 15 16

4 75 15

-

emellertid inte ha varit alltför stort.1 I ett förbund har namnförslag även inkommit från länskvinnoförbundets och ungdomsförbundets styrelser (Västmanlands län). I Dalarna föreslogs ett namn från ungdomsförbundet. Dessa är ej medtagna i tabellen. Endast inom några få förbund har namnförslag inkommit från andra håll än vad som ovan nämnts. I Stockholms län t. ex. har tjänstemannarådet, företagarrådet och arbetarerådet tillsammans föreslagit 8 kandidater eller 6 % av totala antalet namnförslag i länet. I Helsingborg har ett förslag kommit från en tjänstemannasektion. Även i Jämtlands län har jordbrukarrådet, företagarrådet och tjänstemannarådet föreslagit kandidater men uppgift saknas om hur många. Slutligen anges att en kvinnokommitte' föreslagit kandidater i Västernorrlands län. 2.4.5 Förslagsverksamhet på förbundsnivå Det alternativ som minst tillämpats var som redan nämnts att organ på förbundsnivå ensamt svarar för förslagsverksamheten. Inom tjugo förbund har inte något namnförslag kommit från organ på denna nivå. Beträffande tre av övriga tretton förbund saknas uppgift. Inom de återstående har det 28

-

uteslutande varit komplettering till inkomna namnförslag som gjorts av nomineringskommitte'er, förbundsstyrelse, förbundsråd och förbundsstämman. Som framgår av tabell 7 tillförs på förbundsnivå relativt få namnförslag. I sex förbund är det endast en marginell andel av namnförslagen som härrör från förbundsnivån. De organ som föreslagit de flesta namnen är nomineringskommittéerna. I några fall har sedan förbundsstyrelsen och förbundsstämman kompletterat kommittéernas namnförslag. I Dalarna och Värmland föreslogs kandidater vid stämmor sammankallade under 1969. Från Vännland finns i enkäten inga uppgifter om föreslagna kandidater på förbundsnivå men i en proseminarieuppsats om kandidatnomineringarna i de borgerliga partierna i Värmland sägs att vid 1969 års ordinarie förbundsstämma gavs möjlighet att föreslå kandidater till 1970 års val. Vid stämman utdelades valsedlar som skulle ifyllas med fem namn. Denna möjlighet utnyttjades

1 Min undersökning av de kommunala nomineringarna, i vilken det var möjligt att få fram en mera noggrann bild av deltagande på lokal nivå, visade att det kvinnliga inslaget på möten varierade mellan 18 och 30 % och att antalet personer under 30 år var mycket litet.

SOU 1972:17

Tabell 7. Antal namnförslag från nomineringskommitté, förbundsstyrelse, förbundsråd och förbundsstämma. Förbund

Antal namnförslag fr. nom .kommitté

Antal namnförslag fr. förbundsstyrelse

Jönköpings län Gotlands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västerbottens län

11 30

1 Antal namnförslag fr. förbundsråd

Antal namnförslag fr. förbundsstämma

4 20 4 3 19

48 22 1

Det anges som gemensamt antal för nomineringskommitté och stämman.

av omkring 100 personer.1 Sammanfattningsvis kan om förslagsverksamheten inom moderata samlingspartiet sägas att aktiviteten varit ganska stor. Det föresläs nu betydligt fler kandidater än 1952. Den främsta orsaken härtill torde vara att de enskilda medlemmarna såväl direkt som indirekt via lokalföreningarna har stimulerats att föreslå kandidater i betydligt högre utsträckning 1970 än vid 1948 och 1952 års riksdagsnomineringar. Frågan huruvida aktiviteten vid de möten, där kandidater föreslagits, ändrats sedan förra undersökningstillfället kan inte besvaras, då inga uppgifter om detta varit tillgängliga vid någotdera tillfället. 2.5 Gallring och rangordning Att vid analysen försöka sära på begreppen "gallring" och "rangordning" är knappast möjligt.2 Dessa funktioner flyter helt ihop. Partiernas organ tankes inte fatta negativa gallringsbeslut utan utgallringen sker i samband med uttalandet av preferenser för vissa andra kandidater. Det enda man med bestämdhet kan påstå är att en del föreslagna namn av olika skäl försvinner under nomineringsprocessen. För det första bortfaller en del namn, därför att de inte önskar kandidera. För det andra bortfaller en del, därför att de av någon anledning inte passar in i listSOU 1972:17

kompositionen. Den förstnämnda kategorin torde sannolikt vara den största. Emellertid har det inte varit möjligt att få uppgifter härom från så många förbund. Om man i de få fall uppgifter finns ser på vilka kategorier av föreslagna, som avsagt sig och utgallrats, kan man lägga märke till, att det främst är sådana som redan var riksdagsledamöter och sådana som tidigare nominerats men ej kommit in i riksdagen. Detta är ganska naturligt eftersom personer tillhörande dessa kategorier normalt blir mer eller mindre automatiskt omnominerade. Avsägelserna från dessa håll kommer i nomineringarnas inledande skede. De som avsagt sig senare är sannolikt missnöjda med sin placering; de är få till antalet. Gallringen av kandidaterna har nästan alltid ägt rum i samband med rangordningen. Det har knappast inträffat att något organ ägnat ett sammanträde enbart åt en utgallring av kandidater. En analys av vilka organ som utfört gallringen kan m. a. o. göras i anslutning till beskrivningen av rangordningen. 1 Bo Hidén Kandidatnominering i Värmland 1969/70 inför riksdagsmannavalet 1970. Uppsats för seminariet i statskunskap vid univ.filialen i Karlstad, Vt 70, sid. 15. 2 I enkätformuläret användes begreppet "urval" i stället för "gallring" eftersom ombudsmännen vid förtesten av formulären ansåg gallring vara ett negativt värdeladdat ord.

I det följande lämnas en redogörelse för vilka organ eller instanser som haft såväl den gallrande som den rangordnande funktionen, samt vilken aktivitet som präglat dessa organs arbete. Inom moderata samlingspartiet är det följande organ eller instanser som i huvudsak haft sin verksamhet inriktad på denna viktiga funktion i nomineringsprocessen: 1. Rådgivande provval 2. Nomineringskommitté 3. Förbundsstyrelse 4. Förbundsstämma Varje organs verksamhet skall beröras i följande avsnitt. 2.5.1 Rådgivande provval Med rådgivande provval vill man ge medlemmarna en känsla av direkt medbestämmanderätt genom att de ges en möjlighet att uttala sig om i vilken ordning kandidaterna skall placeras på den slutliga valsedeln. Denna form av provvalsförfarande inträffar som regel omedelbart efter förslagstidens utgång och sedan förslagen sammanställts i bokstavsordning. Som redan nämnts anordnades 1970 provval inom samtliga förbund, medan det endast förekom inom nio andrakammarvalkretsar 1952. Förfaringssättet vid provvalen har varit ganska enhetligt, men vissa smärre skiljaktigheter har kunnat noteras. Så t. ex. kan medlemmar i Stockholms stad endast utvälja högst det antal kandidater, som förbundsstyrelsen före provvalet fastställt. Lokalföreningarna inom Stockholms län bör, enligt nomineringsplanen för förbundet, före provvalstidens utgång var för sig eller flera tillsammans anordna möten för presentation av riksdagskandidaterna. Planen upptar dessutom de fall i vilka valsedlarna är ogiltiga. Inom förbunden i Malmö och Helsingborg anordnas ett rådgivande provval för att fastställa dels ordningen i vilken kandidaterna skall uppföras, dels hur många namn som skall upptas på den definitiva provvalssedeln. Vid förbundsrådets rådgivande provval i 30

Malmö fanns samtliga nominerade kandidater upptagna på två olika valsedlar. På den ena var namnen ordnade enligt principen a-ö och på den andra enligt principen ö-a. Till halva antalet förbundsrådsledamöter utdelades valsedlar av typen a-ö och till andra hälften valsedlar av typen ö-a. Förbundsrådets ledamöter kunde inlämna, eller med post i betalt brev översända, provvalssedel till förbundskansliet. Provvalssedeln skulle vara inlagd i kuvert av fastställd typ jämte ytterkuvert, på vilket den röstandes egenhändigt skrivna adress skulle vara angiven. Förbundsstyrelsen utförde därefter en ganska tekniskt komplicerad sammanräkning av resultatet, varefter den definitiva provvalssedeln utgick till medlemmarna för gradering.1 Moderata samlingspartiet i Lund har regler som nära ansluter sig till de bestämmelser som tillämpas inom förbunden i Malmö och Hälsingborg. Enligt de regler som tillämpas i Lund, skall styrelsen först undersöka vilka av de föreslagna kandidaterna som är villiga att kandidera. Därefter tillkommer det ett repre sentantskap, bestående av 17 personer, att bestämma den ordning, i vilken kandidaterna skall uppföras på provvalssedeln. Kan inte 1

För att valsedeln skulle godkännas vid sammanräkningen, måste den vara försedd med numrering från 1 osv. av samtliga kandidater. För de olika kandidaternas viktstal gällde formeln 500 och talen n+4 fastställdes med en noggrannhet av två decimaler. Första platsen gavs åt den kandidat, som fick högsta jämförelsetal, om man lade samman samtliga röster han fått till första platsen multiplicerat med platsens viktstal samt samtliga röster han fått till andra platsen multiplicerat med platsens viktstal osv. till och med den plats som motsvarar antalet innehavda mandat + 10 platser. På andra platsen placerades den kandidat som fick näst högsta jämförelsetal efter beräkningen som till första platsen osv. Som allmän regel gällde alltså: på n:te plats placerades den tidigare oplacerade kandidat, som fick högsta jämförelsetal, om man lade samman hela antalet röster till första plats multiplicerat med sitt viktstal plus hela antalet röster till andra plats multiplicerat med sitt viktstal plus hela antalet röster till tredje plats mutiplicerat med sitt viktstal osv. till och med det på detta sätt erhållna jämförelsetalet för platsen, som motsvarade antalet innehavda mandat + 10 platser. Efter dessa platser gällde beräkningen högsta summan av jämförelsetalen upp till n:te plats. SOU 1972:17

representantskapet enas om ordningen mellan kandidaterna på provvalssedeln, skall särskild sluten omröstning äga rum för varje plats på provvalssedeln. Den kandidat, som därvid erhåller högsta röstetal skall uppföras på platsen i fråga. Vid lika röstetal sker avgörandet genom lottning. Moderata samlingspartiet i Blekinge har i sina nomineringsstadgar upptagit en del av de provvalsregler som tillämpas inom storstadsregionerna. I Östergötlands län och Norrköpingsförbundet distribuerades provvalsedlarna endast till föreningarna, där provvalet genomfördes på föreningsmöten eller inom föreningsstyrelserna. Vad gäller det tekniska genomförandet av provvalet har vissa skiljaktigheter kunnat noteras mellan de skilda förbunden. Provvalssedlarna har i allmänhet utsänts till samtliga medlemmar per post. Det enda undantaget är Kalmar län (norra och södra förbundet), där provvalssedlarna distribuerades genom respektive förenings försorg till medlemmarna antingen per post eller genom utdelning vid föreningsmöte. Inom förbunden i Södermanland och Helsingborg ingick provvalssedeln i respektive förbunds medlemstidning. Med provvalssedeln följde i allmänhet också anvisningar och bestämmelser för provvalets genomförande. Inom alla förbunden har man angivit vissa personalia om de uppförda kandidaterna. Presentationen angav vanligen uppgifter om yrke eller titel, födelseår, examina samt olika uppdrag i politiska organisationer. Generellt kan sägas att denna kandidatpresentation varit mera utförlig inom storstadsregionerna. I övriga regioner har som regel endast yrke eller titel samt i vissa fall även födelseår angivits. Vid 1952 års kandidatnomineringar förekom presentation av kandidater endast i Stockholm och Göteborg.1 Förbunden i Stockholms och Malmöhus län tillämpade inför 1970 års val ett från de övriga förbunden avvikande provvalsförfarande. Kandidaternas namn var ej upptagna på en blankett, som skulle sändas in till förbundsexpeditionen, utan endast i en bifoSOU 1972:17

gad förteckning. De röstande hade här att själva skriva dit högst 10 namn från den bifogade förteckningen. De röstande i Stockholms län hade dessutom att på provvalssedeln ange om förbundet borde gå fram med spaltad eller ospaltad lista vid valet. I Stockholms stad användes samma metod, dock med den skillnaden att man här skulle sätta ett kryss framför högst 15 namn, vilket måste innebära att samtliga förprickade namn erhöll lika röstvärde. Vidare hade man inom detta förbund fastställt ordningen mellan de på provvalssedeln upptagna namnen genom lottning på tre olika sätt, med den motiveringen att största möjliga rättvisa skulle skipas. Valsedlar som förkryssats med fler än 15 namn kasserades. Inom de övriga förbunden har det tillkommit de röstande att numrera kandidaterna direkt på en provvalssedel, i den ordning man ansåg att kandidaterna borde förekomma på partiets slutliga valsedel/valsedlar. Förbunden i Uppsala och Gävleborgs län var de enda förbund som klart angivit på provvalssedlarna att svaren skulle vara anonyma, dvs. hemliga. På provvalssedlarna för förbunden i Kronobergs, Hallands, Gotlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs södra valkrets och Dalarna fanns plats avsatt för ytterligare kandidatförslag. Inom förbunden i Dalarna, Kronobergs och Gävleborgs län fick de röstande i samband med provvalet lämna förslag till antal valsedlar som förbundet borde gå fram med vid riksdagsvalet. I Blekinge fick namn strykas och högst två tillfrågade kandidater tillskrivas. Äkta makar ägde rätt att gemensamt insända sina prowalsedlar i Hallands och Västernorrlands län samt Dalarna, och ytterligare någon familjemedlem i Värmlands län. Förbundet i Skaraborgs län medgav t. o. m. att flera valsedlar insändes gemensamt. I Västmanlands län hade ett röstkort bifogats, som skulle insändas med svarsförsändelsen till nomineringskommittén. Valsedlar som insänts utan denna identifikationshandling 1

Sköld a.a. sid. 47. 31

blev ogiltiga, och likaså valsedlar där fler än tio namn angivits. På Gotland skulle de röstande gradera tio namn. Valsedeln måste minst upptaga fem namn på en viss avsatt del avprovvalssedeln,därtio rader reserverats för ifyllande av namn. Samma namn fick endast förekomma en gång. I Malmö skulle alla förekommande namn på provvalssedlarna numreras och inga namn fick strykas. Var valsedeln felaktigt numrerad eller något namn struket, kasserades valsedeln. Inner- och ytterkuvert användes i åtta förbund. I övriga har det varit tillräckligt med endast ett kuvert. 1952 tillämpades ett omröstningsförfarande inom 1/4 av andrakammarvalkretsarna.1 Det tillgick så att varje partimedlem gavs tillfälle att vid ett medlemsmöte tillsammans med övriga mötesdeltagare bestämma ordningsföljden mellan de upptagna namnen. Inför 1964 och 1968 års val tillämpades detta omröstningsförfarande av åtminstone fem sex förbund. Det är alldeles uppenbart att allt fler förbund har känt sig bundna av den 1969 fastställda nomineringsplanen. 1970 har endast ett förbund tillämpat ett omröstningsförfarande. Det är inom Östergötlands län och Norrköpingsförbundet, vilka inför 1968 års val hade ett individuellt provval. Erfarenheterna från detta var emellertid inte goda, varför man återinförde det tidigare använda omröstningsförfarandet. Tveksamheten till individuellt provval bestod i att partiledningen ansåg att alltför fä personer var kända av medlemmarna i länet. Intressantare än själva provvalstekniken är emellertid deltagandet vid dessa rådgivande provval. Uppgifter om deltagandet saknas endast för några få förbund. I tabell 8 har deltagandet redovisats med angivande av hur stor procentandel av medlemmarna som insänt provvalssedel. Provvalsdeltagandet inom moderata samlingspartiet ligger som framgår vid omkring 19 procent av medlemmarna. Deltagandet pendlar emellertid mellan förbunden från drygt 50 procent i Göteborgs och Bohus län ned till omkring 12 procent av medlemmarna i södra Kalmar län. 32

Om dessa deltagarsiffror relateras till avgivna röster på partiet vid 1970 års val kan man konstatera att det är ungefär 5 procent av moderata samlingspartiets väljarkår som försökt påverka ordningsföljden mellan de kandidater som föreslagits stå på valsedeln. En jämförelse med Skölds undersökning visar att deltagandet har ökat något sedan 1952. Först och främst har antalet förbund med provval ökat markant. Därjämte är deltagandet högre i de flesta förbund där en jämförelse är möjlig att göra. Man kan dock notera att deltagandet på intet sätt är anmärkningsvärt högre. Trots enträgna upprop om att medlemmarna aktivt skall ta del i beslutsprocessen förefaller det vara svårt att aktivera mer än en femtedel av medlemsstocken. Men eftersom numera samtliga förbund utom ett använder sig av detta provvalsförfarande har ett aktningsvärt antal medlemmar varit delaktiga i en viktig del av nomineringsarbetet. I vilken utsträckning kampanjer förekommit i anslutning till provvalet ger det insända materialet endast delvis svar på. I några förbund har MUF uppmanat sina medlemmar att stödja vissa ungdomskandidater. Man har talat om för medlemmarna att de antingen kunde rösta bara på dessa kandidater eller i varje fall ge dessa de bästa placeringarna för att medlemmarnas röster skulle få största genomslagskraft. Även kvinnoförbundet har i några länsförbund haft liknande kampanjer. I ett par andra länsförbund har Fredrika-Bremer-Förbundet i öppna brev till samtliga politiska partier rekommenderat dessa att vid nomineringarna inte glömma kvinnorna.

2.5.2 Nomineringskommitté, förbundsstyrelse och förbundsstämma Enligt nomineringsplanen, "skall efter det att provvalssedlarna inkommit till förbundet, styrelsen eller av styrelsen utsedd nomineringskommitté (min kurs.) företaga sammani Sköld a. a. sid. 56. SOU 1972:17

Tabell 8. Antal deltagare i provval. Förbund

Antal deltagare

Antal ogiltiga valsedlar

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Jönköpings län Kronobergs län Norra Kalmar län Södra Kalmar län Gotland Blekinge Kristianstads län Malmöhus län Malmö Landskrona Lund Hälsingborg Halland Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmland Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Summa i hela landet

3 192 2 053 962 627 849 1 197 550 744 340 551 683 888 801 109 312 350 649 2 656 1 319 920 1 182 712 673 716 548 425 592 547 716 ca 850 26 713

117 441

räkning av resultatet". Med ledning av valresultatet upprättas sedan ett listförslag som skall föreläggas nomineringsstämman. Vid 1970 års kandidatnomineringar hade elva förbund sådana nomineringskommittéer. Uppgifter om sammansättningen föreligger från nästan samtliga dessa förbund. I de flesta fall har kärnan i kommittén utgjorts av ledamöter av styrelsen. I tre förbund har man uppgivit att nomineringskommittén bestått av styrelsens arbetsutskott. I ett par andra förbund har kommittén bestått av styrelseledamöter som inte kandiderat till valet. Förutom att en allsidig geografisk sammansättning har eftersträvats, har kvinnoförbundet och ungdomsförbundet blivit representerade i nästan samtliga kommittéer. SOU 1972:17 3

23 14 4 15

Delt. i % av medl. 29,5 18,3 19,9 15,7 14,1 29,7 14,5) 11,7) 20,3 16,7 12,7 15,7 19,9) 22,2 \ 39,9 (

Delt. i % av avgivna röster på partiet i 1970 års val 3,9 3,4 6,8 4,6 3,5 8,8 6,3 8,7 5,8 3,1 4,5 3,5

2l) 1 6 15 4 20 15 9 6

-

13,7 52,4 14,2 23,9 15,5 14,9 17,9 25,7 16,6 16,2 22,1 22,0 21,9 ca 20,0 18,6

4,6 14,0 6,6 6,9 5,7 4,1 5,1 6,6 4,8 4,1 5,7 7,7 6,3 ca 8,0 4,9

Mellan tre och tretton ledamöter har varit den vanligaste storleken på kommittéerna. Dessa nomineringskommittéer har ensamma eller tillsammans med förbundsstyrelsen utfört nomineringsarbetet efter provvalstidens slut och fram till förbundsstämman. Sammanräkningen av prowalet har oftast utförts på förbundsexpeditionen under överinseende av nomineringskommittén eller förbundsstyrelsen. I de flesta fallen har man därvidlag använt sig av den fallande poängskala som rekommenderas, dvs. första namnet erhöll flest poäng etc. I ganska många förbund har dessutom hänsyn tagits till antalet gånger en kandidat uppförts på första plats, andra plats etc. En sammanställning av de organ som efter provvalet varit delaktiga i gallrings- och 33

Tabell 9. Organ som efter provval deltagit i gallring och rangordning. Organ

Antal förbund

Nomineringskommitté Nomineringskommitté + förbundsstyrelse Nomineringskommitté + förbundsstyrelse + förbu Nomineringskommitté + förbundsstämma Förbundsstyrelse Förbundsstyrelse + representantskap Förbundsråd + förbundsstämma

3 6 4 3 6 1 1

rangordningsproceduren finns i tabell 9. I nästan alla förbunden har styrelsen eller delar av den, som framgår av tabellen, spelat en central roll vid upprättande av listförslagen. I de flesta fallen har emellertid mer än ett organ varit inbegripet i denna urvals- och rangordningsprocess. I den mån man haft nomineringskommitté har såväl den som förbundsstyrelsen i sin helhet och ibland även förbundsstämman varit involverad. Uppgifterna om förbundsstämmans delaktighet måste emellertid tolkas med försiktighet. Att åtta förbund uppgivit att detta organ varit med att ombesörja gallring och rangordning kan tolkas så att stämman hade möjlighet att föreslå ändringar i det av kommittén eller förbundsstyrelsen upprättade förslaget. Om uppgiftslämnarna tolkat det så saknar uppgiften betydelse ty i så fall skulle alla förbund räknas dit. Den andra tolkningen är att i dessa förbund där förbundsstämman angivits som deltagare i detta led har stämman faktiskt gjort ändringar i de upprättade listförslagen. Materialet lämnar dessvärre inte något riktigt svar på denna punkt, eftersom samtliga listförslag inte bifogats i mer än några fall. I de fallen är emellertid denna senare tolkning den rätta. I Östergötlands län och Norrköpingsförbundet, det enda förbund där provval inte företagits, upprättade arbetsutskottet förslag till två ospaltade listor, vilka sedan förbundsstyrelsen förelade stämman, som slutgiltigt fastställde dem. De två listorna skilde sig åt endast genom att första och andra namnen bytt plats. Förbunden i norra och södra Kalmar län hade år 1970 gemensam nominering. På grundval av provvalsresultatet upprättade sty34

ma

relserna för de båda förbunden vid ett gemensamt sammanträde förslag till partiets två valsedlar för länet. Som framgått av tidigare beskrivning är förfarandet i Fyrstadskretsen något annorlunda. Efter prowalen i varje stad upprättades förslag av styrelsen för partiet i hela Fyrstadskretsen. Styrelsens beslut om de ordinarie namnen var enhälligt, medan en ledamot reserverade sig beträffande placeringen av en suppleant. Nomineringsstämman med 34 ombud från de olika städerna följde helt styrelsen vad beträffar de ordinarie, medan styrelsen fick i uppdrag att besluta om övriga namn. I Älvsborgs norra svarade styrelsens arbetsutskott för sammanräkningen. Styrelsen uttalade därefter endast en rekommendation beträffande antalet listor. I övrigt gjordes förslag till valsedel av förbundsrådet. 2.5.3 Bedömning av det rådgivande provvalet Rådgivande provvalets främsta funktion torde, som redan påpekats, vara att mäta opinionsströmningarna inom det egna partiet. Dessutom finns det en önskan att så många som möjligt i partiet skall få en känsla av medinflytande i processen. I vilken utsträckning känner partiledningen sig då moraliskt bunden av resultatet, när förslag till valsedlar skall utarbetas inför den fastställande förbundsstämman? Moderata samlingspartiet har i sin nomineringsplan rekommenderat att namnen skall uppföras i enlighet med provvalsresultatet, såvitt ej särskilda skäl enligt nomineringsstämmans uppfattning talar däremot. SOU 1972:17

I den undersökning som företagits av detta problem har en uppdelning på valbar, marginal- och icke valbar plats företagits. I de fall mer än en valsedel föreslagits har denna analys komplicerats. Det är i de fallen omöjligt att göra en indirekt jämförelse mellan provvalsresultatet och de därefter uppgjorda listförslagen. Eftersom det endast är elva förbund, förutom Fyrstadskretsen där speciella förhållanden råder, som lanserat en lista kan svårligen en exakt bedömning göras i fler förbund än dessa. Det är emellertid alldeles klart att provvalsresultatet inte i något fall helt har överensstämt med nomineringskommitténs, förbundsstyrelsens och stämmans bedömning. I nästan samtliga förbund har större eller mindre förändringar vidtagits i förhållande till provvalsresultatet. Några större skillnader kan inte förmärkas vad beträffar de valbara kandidaterna, även om det finns exempel på ändringar också i fråga om denna valbarhetskategori; t. ex. i Stockholms stad, där en av de yngre kandidaterna placerade sig på icke valbar plats i provvalet, men av valförbundsstyrelsen blev placerad på marginalplats för att slutligen hamna bland de valbara kandidaterna. Detta fick till följd att en av dem som i prowalet hamnat på valbar plats inte kom i fråga till riksdagen. De flesta förändringar är gjorda på marginal- och de icke valbara platserna. En ganska vanligt förekommande förändring är att en kandidat, i många fall en kvinnlig sådan, från icke valbar plats i provvalet har flyttats upp till marginalplats i listförslaget och på den slutliga listan. Omplaceringar bland de icke valbara kandidaterna har gjorts genomgående. Att döma av de till enkätformuläret fogade protokollsutdrag, som rör detta led i nomineringsarbetet, har knappast någon större bundenhet till provvalet förekommit. Vid upprättandet av listförslagen diskuterar man sig fram till listor, som man tror skall ge ett bra resultat vid valet. I de flesta fall blir resultatet av denna diskussion i stort sett detsamma som provvalsutgången. De ändringar som företagits är att betrakta som valtaktiska omplaceringar. SOU 1972:17

2.6 Fastställelsen av valsedlarna Gemensamt för samtliga förbund är att fastställelsen skett vid en förbundsstämma eller därmed jämförbart forum. Inför 1952 års val skedde fastställelsen av detta organ i fyra femtedelar av förbunden. I den återstående femtedelen låg den slutliga fastställelsen hos en mindre församling såsom förbundsrådet eller förbundsstyrelsen. Vid 1970 års nomineringar skedde det slutgiltiga beslutet inte i något fall i dessa organ.1 Vid 1964 års andrakammarval fastställdes listorna av förbundsrådet inom Södermanlands län. Så var även fallet inom Östergötlands län och Norrköpingsförbundet vid 1968 års andrakammarval. Inga andra avvikelser har kunnat spåras, vilket skulle tyda på att man inom de skilda förbunden på detta stadium i nomineringsprocessen börjat tillämpa ett över hela landet mera enhetligt förfaringssätt. Inom Stockholms stad tillkom fastställelsen vid 1970 års kandidatnomineringar valrepresentantskapet, som i princip har samma uppbyggnad som ovan nämnts beträffande förbunds- och nomineringsstämman. Valrepresentantskapet består som redan nämnts av förbundets representantskap. Inom Fyrstadskretsen har den fastställande funktionen utövats av en valkretsstämma. Valkretsstämman utgöres av 34 av medlemmarna valda representanter. Stämman har att utgöra valrörelsens högsta beslutande organ vid val till riksdagen och därvid bl. a. besluta när kandidatnominering och provval inom valkretsen skall vara avslutade samt besluta angående förbundets valsedel eller valsedlar. I ett par förbund fastställdes de valbara kandidaterna av stämman, medan resten fick slutgiltigt beslutas av styrelsens förbundsråd. I Göteborgs och Bohus län fastställdes sålunda de två huvudlistorna av förbundsstämman fram till 6:e respektive 4:e plats. Förbundsrådet fastställde därefter återstoden. Deltagandet vid fastställelsen är mindre intressant än deltagandet i förslagsverksam1

Sköld a. a. sid. 69. 35

heten och i gallrings- och rangordningsprocessen beroende på restriktionerna för deltagandet. Den beslutande församlingen består ju av valda ombud för medlemmarna i förbundet. Visserligen erbjuds även andra partimedlemmar att delta utan rätt att delta i besluten. Man torde emellertid kunna utgå från att deltagandet från dylika medlemmar är mycket litet. I nedanstående tabell har deltagandet i fastställelsen angivits. Antalet deltagare fluktuerar mellan 34 i Fyrstadskretsen och ca 500 i Jönköpings län. Mellan 100 och 300 är den vanligaste siffran. Den diskussion, som i samband med fastställelsen fördes om listpolitiken och om den föreslagna rangordningen mellan de olika kandidaterna, varierade högst avsevärt mellan de olika förbunden. Inom 14 av förbunden antogs den föreslagna listan med acklamation efter en kort debatt. I 17 förbund var diskussionen livligare. En eller

Tabell 10. Antal deltagare vid fastställelsemötena i moderata samlingspartiet. Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotland Blekinge Kristianstads län Malmö \ Landskrona ! Lund ( Hälsingborg J Malmöhus län Halland Göteborgs och Bohus län Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

ca 160 ca 300 ca 100 106 225 ca 500 105 150 ca 100 125 ca 150 34 211 150 357 ca 200 ca 100 ca 300 208 145 140 78 ca 100 225 250 ca 300 106

flera voteringar fick här företas innan listan kunde fastställas i sin helhet. I tre av förbunden voterades om det antal listor som borde lanseras. I samtliga fall segrade förbundsstyrelsens förslag. Alla övriga voteringar, sammanlagt 40 st., rörde placeringen av särskilda kandidater. Antalet voteringar inom förbunden varierade från en till ;ju. Vanligen företogs en till tre voteringar. Voteringar har endast undantagsvis gällt det allra främsta namnet eller namnen. Däremot har placeringarna av kandidaterna på marghalplats och på de därefter närmaste icke /albara platserna oftare varit föremål för voteringar. I de flesta fall har den föreslagna rangordningen inte ändrats vid voteringarna. På frågan om något organ tilläts att göra justeringar i den/de fastställa listan/listorna, har tretton förbund angett att de tillitit mindre förändringar. I sex av de tretton Urhunden bands det justerande organet upp med olika restriktioner. Det är framför allt förbundsstyrelsen, dess arbetsutskott eller nomineringskommitté, som handlagt dessa frågor. 1 den mån smärre förändringar vidtagits har de främst skett till följd av avsägelser. I något fall har man lämnat rangordningen av icke valbara namn till det justerande organet. 2.7 Listor och listpolitik Ett av målen för partiernas handlande vid nomineringarna är att komponera valsedlar som kan ge maximal utdelning vid valet. Detta medför att olikheter vid bedömningen av hur röstmaximeringen skall uppnås leder till olika karaktär hos partiernas valsedlar. Skillnaden gäller inte enbart hur olika namn och grupper av namn fördelas sinsemellan på en sedel utan även hur de fördelas på flera sedlar. Vissa partier kan ha bara en sedel i en valkrets, medan andra har flera i samma valkrets. Moderata samlingspartiet rekommenderar i sin tidigare omnämnda nomineringsplan en lista. Det tillfogas visserligen att om "tillbörliga hänsyn" ej kunnat tas kan flera listor SOU 1972:17

Tabell 11. Antal officiella valsedelstyper och antal kandidater inom moderata samlingspartiet vid 1970 års val. R=rak lista. S=spaltad lista.

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotland Blekinge Kristianstads län Malmö \ Landskrona ^FyrstadsLund {kretsen Hälsingborg/ Malmöhus län Hallands län Göteborgs stad Göteborgs och Bohus län Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket

Antal valsedelstyper

T

Antal kandidater

1 1 1 2 2 3 1 2 2 1 3

R R R S R R R S R S R

23 25 25 32 19 36 10 34 11 24 40

4 7 5 8 5 9 1 6 3 7 8

50 R S R R S R R R R R R R R R R+S S

26 23 12 40 24 28 40 21 29 24 14 26 12 9 41 24

40R+10S

beslutas. Flerlistsystem uppmuntras inte. 1952 hade en del förbund särskilda bestämmelser om rätt för minoriteter att uppställa särlistor.1 Någon motsvarighet härtill har inte såvitt bekant funnits 1970. Antalet listor, som lanserades i valet 1970, presenteras i tabell 11. Tabellen ger vid handen att antalet lanserade valsedlar 1970 uppgick till 50 i de 28 valkretsarna, dvs. knappast 2 per valkrets i genomsnitt. Den siffran kan ställas mot 107 vid 1952 års andrakammarval.2 Det har m. a. o. skett en markant minskning av antalet, en trend som också kunnat spåras i de kommunala nomineringarna.3 1952 var det bara i Göteborgs stad som en lista fördes fram. I 1970 års val var det inte mindre än tolv valkretsar som hade en valsedel. 1952 SOU 1972:17

Antal kvinnor

Antal kvinnor i % 17,4 28,0 20,0 25,0 26,3 25,0 10,0 17,6 27,3 29,1 20,0 34,6

5 7 2 3 2 4 8 4 7 5 5 5 3 2 11 5 150

19,2 30,4 16,7 7,5 8,3 14,3 20,0 19,0 24,1 20,8 35,7 19,2 25,0 22,2 26,8 20,8 21,5

var det högsta antalet listor i en valkrets åtta jämfört med tre 1970, om man undantar Skaraborgs län, där en spränglista höjde antalet till fyra. Antalet listor torde ha minskat successivt genom åren. Effekten av den gemensamma valdagen har emellertid verkat i förstärkande riktning vad beträffar minskningen av antalet. Några ombudsmän har uppgivit att man strävat efter så få valsedelstyper som möjligt för att underlätta för väljarna, vilka samtidigt måste hålla rätt på valsedlar även till landstings- och kommunalvalen. I samband med minskningen av antalet 1 2 3

Sköld a. a. sid. 68. Sköld a. a. sid. 78. Brändström a. a. sid. 93 ff. 37

listor har också en reducering skett av antalet valsedlar riktade till speciella grupper. I de flesta valkretsar med flerlistsystem kan dessa listor karakteriseras som allmänna. Ett par ungdomslistor har förts fram. I Göteborgs och Bohus län karakteriseras en lista som skärgårdslista eller fiskarelista. I ett par andra förbund har en geografisk spridning åsyftats med flerlistsystem. I fyra förbund har endast översta namnen kastats om på olika sätt, vilket ger en antydan om att det varit svårt att ta ställning i frågan om vem som skulle placeras som partiets främste eller näst främste kandidat. Om i vad mån de olika listorna distribuerats lika inom valkretsen föreligger inga säkra uppgifter. De allmänna listorna torde dock distribueras lika. Däremot distribuerades i Östergötland en lista till länet och en till Norrköping. Fiskarelistan torde också ha distribuerats bara i skärgården. Sammanlagda antalet kandidater är däremot inte så mycket lägre än 1952. Men det är dock en minskning.1 Utvecklingen har lett till fler föreslagna namn, men färre har utsikt att bli nominerade. Kampen om platserna har m. a. o. ökat sedan 1952. I den kampen tycks kvinnorna ha klarat sig någorlunda. Ca 21 procent nominerades 1970 jämfört med ca 18 procent 1952. Antalet kvinnor i riksdagen representerande moderata samlingspartiet 1971 var fyra eller tio procent av de valda. 1953 var motsvarande siffror för högern i båda kamrarna fem och även då utgjorde antalet tio procent av partiets riksdagsgrupp.

1 Det finns en restriktion beträffande antalet kandidater i Lag om val till riksdagen § 59 där det bl. a. stadgas att vid raka valsedelstyper skall antalet kandidater vara högst fyra utöver antalet fasta valkretsmandat i valkretsen. Vid spaltade valsedlar kan, förutom de fyra ordinarie kandidaterna, upptas två suppleanter för varje kandidat.

3 Centerpartiet

3.1 Partiorganisation

nala organisationen ansluter sig mycket nära till valkretsarna för val till riksdagen. Enda avsteget är att Västernorrlands län är uppdelat i två partidistrikt, och att Malmöhus län och Fyrstadskretsen har en gemensam organisation. Dessutom finns ett Skånedistrikt som inte har någon motsvarighet i valkretsindelningen. Riksorganisationens uppbyggnad åskådliggörs i figur 5. Kommunkretsorganisationens beslutande

Centerpartiet utgörs enligt sina stadgar av lokala avdelningar inom partiet, kvinnoförbundet, ungdomsförbundet och studentförbundet. Inom samma kommun verksamma avdelningar av dessa organisationer har sammanslutits i centerpartiets kommunorganisation, vanligtvis benämnd kommunkrets. Centerpartiet har även en kretsorganisation knuten till landstingsvalkretsarna. Den regioFig. 5. Centerpartiets organisatoriska uppbyggnad.

RIKSORGANISATION CKF ii

1. Riksstämma 2. Förtroenderåd 3. Partistyrelse t

CUF i

^

>

DISTRIKT CKFdistrikt

,i

1. 2.

Distriktsstämma Distriktsstyrelse (arb.utskott)

CUFdistrikt

,i

I CKFavdelning

rxuiviiviuiNNnt i b CP-avdelning

CUFavdelning

Centerns studentförbund är fristående

SOU 1972:17

församling är kretsmötet, vid vilket varje medlem har yttrande- och förslagsrätt. Rösträtt tillkommer kommunkretsens styrelseledamöter och de av avdelningarna valda ombuden. Varje avdelning inom partiet, CKF, CUF och CSF representeras av ordföranden jämte ett ombud för varje påbörjat 15-tal medlemmar. Samma regler gäller för landstingsvalkretsorganisationen, som omfattar landstingsvalkretsens geografiska område. Där kommungränserna sammanfaller med gränserna för landstingsvalkretsen, behövs ingen särskild organisation för den sistnämnda. Denna organisation är unik för centerpartiet. Den har skapats framför allt för att föranstalta om kandidatnomineringar vid landstingsman-

naval och för att bättre kunna bedriva en valrörelse inom verksamhetsområdet. Distriktsstämman, som skall hållas årligen före den 1 maj, är distriktets högsta beslutande församling. Rösträtt vid stämman har distriktsstyrelsens ledamöter, valda ombud för avdelningar och ordförandena i kommunkretsarna. Avdelningarna representeras av ordföranden jämte ett ombud för varje påbörjat 50-tal medlemmar. Centerns kvinnoförbund, centerns ungdomsförbund och centerns studentförbund utgör dessutom fristående organisationer med egna stadgar. Antal partiavdelningar och medlemsantal partidistriktsvis framgår av tabell 12.

Tabell 12. Antal avdelningar och antal medlemmar 31 december 1969 i Centerpartiet.1 Distrikt

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar norra Kalmar södra Gotland Blekinge Kristianstad Malmöhus Halland Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborg Värmland Örebro Västmanland Dalarna Gävleborg Medelpad Ångermanland Jämtland Västerbotten Norrbotten Summa

CPavd.

CPmedl.

CKFavd.

316 3 056 3 032 3 329 5 759 6 513 5 001 2 424 4 449 2 028 2 529 6 360 9 190 8 122 863 4 085 3 861 4912 5 911 3 861 3 496 3 764 4 528 4 206 1 314 3 406 2655 3 559 1 974

5 61 56 73 111 120 74 43 58 63 29 67 103 80 6 46 90 66 138 76 65 55 51 47 21 48 57 75 41

101 1 830 1723 2 475 3 368 3 192 2 207 1 658 1 840 1445 1 123 3 540 6 442 4 862 307 1 617 2 467 2 206 3 352 2 237 2011 2 021 2 203 3 152 1 253 2 297 1 355 1 611 772

7 34 34 30 49 62 48 38 50 49 21 38 48 57 7 33 36 40 87 41 41 50 25 34 18 21 32 25 15

2 090

114 503

1 825

64 667

1070 Totalsumma medlemm ar 31/12 1969

40 CUFavd.

7 81 59 72 111 120 82 46 64 60 36 93 189 85 9 56 101 88 146 83 57 49 51 45 20 47 58 107 68

Totalsumma avdelning;ir den 31/12 1969

1 CKFmedl.

CUFmedl. 271 885 1 197 777 2 079 2 880 1 539 2 621 1 873 3 071 1 304 3 013 5 618 1 729 449 2731 860 1 136 2 550 1 185 1 394 2 116 1 433 1 732 516 642 678 983 286 47 548

CSFavd.

Summa avd.

Summa medl.

20 176 151 175 272 302 205 127 172 172 86 198 341 222 23 135 227 194 371 201 164 154 127 126 59 116 147 208 124 4 995

688 5 771 5 952 6 581 11 206 12 585 8 747 6 703 8 162 6 544 4 956 12 913 21 250 14713 1 619 8 433 7 188 8 254 11 813 7 283 6 901 7 901 8 164 9 090 3 083 6 345 4 688 6 153 3 032 226 718

-

-

-

-

-

-

1 1

-

4 995 226 718

Centerpartiets verksamhetsberättelse 1969. SOU 1972:17

Sedan 1952 har medlemsantalet i centerpartiet (dåvarande bondeförbundet) minskat med drygt 50 000. Den minskningen ligger nästan helt på ungdomsorganisationen som 1952 hade 106 060 medlemmar mot 47 548 i CUF. Däremot har kvinnoavdelningarna ökat med omkring 10 000 medlemmar. Antalet avdelningar har inte minskat särdeles mycket. Det fanns 1952 5 441 avdelningar mot 4 995 avdelningar 1970.1 3.2 Nomineringsregler Hur kandidatnomineringarna skall tillgå vid riksdagsmannaval är reglerat i stadgarnas §27. En schematisk sammanställning av nomineringsförfarandet i enlighet med detta stadgande har gjorts i figur 6. Förutom vad som framgår av figuren stadgas att rätten att delta i nomineringsärenden tillkommer de ombud och partimedlemmar, som har rösträtt i eller bor inom riksdagsvalkretsen. De refererade stadgebestämmelserna om nomineringarna härrör från 1969. De enda ändringar som gjordes då var att CKF och CUF blev likvärdiga med centerpartiet vid nomineringarna. Tidigare fick t. ex. CUF utse ett ombud för dubbelt så många medlem-

Fig. 6. Schematisk sammanställning av det stadgemässiga nomineringsförfarandet inom centerpartiet. Namnförslag upprättas på distriktsstämma

mar som krävdes för partiets avdelningar och CKF-avdelningarna. Orsaken till de olika representationsreglerna har varit att man ansett att CUF har så många medlemmar som inte varit röstberättigade vid de allmänna valen.2 Detta skäl har p. g. a. rösträttsålderns sänkning blivit allt svagare med åren. Den andra förändringen 1969 var att förslagsverksamheten förlades till en särskilt sammankallad höststämma året före valår, i stället för som tidigare till början av valåret, dvs. en tidigareläggning av nomineringsprocessen med ca tre månader. Nomineringsgången inom centerpartiet har ett helt annat utseende än inom moderata samlingspartiet och de övriga partierna. För det första upprättas förslag till kandidater vid en distriktsstämma och för det andra är det avdelningarna som vid avdelningsmöten rangordnar de inkomna namnförslagen. Det är i förhållande till övriga partier en nästan omvänd ordning, eftersom förslagen inom centern upprättas på distriktsnivå men gallring och rangordning huvudsakligen görs på lokal nivå. Centerpartidistrikten har inga andra normerande stadgebestämmelser än vad som finns i rikspartistadgarna. Distrikten hade annars haft möjlighet att enligt § 36 antaga tilläggsstadgar, vilka emellertid först måste godkännas av partistyrelsen. Denna formella möjlighet har inte utnyttjats. Trots detta tycks ett slags normerande praxis ha utbildats i vissa distrikt, vilket skall redovisas i följande avsnitt. 3.3 Nomineringsplan vid 1970 års val

\' Omröstning inom avdelningarna

'' Förslag upprättas

'r Distriktsstämma fastställer

SOU 1972:17

Nomineringarna inleds i de allra flesta distrikt med att distriktsstryelsen kallar till en nomineringsstämma i oktober eller november året före valet. Under januari och februari går sedan de föreslagna kandidaterna ut till avdelningarna för omröstning. Fastställelsen slutligen sker under mars—april. Fram t. o. m. 1968 gällde en annan tids1 2

Sköld a. a. 83 ff. Sköld a.a. sid. 88 41

plan. Då koncentrerades hela processen till våren valåret, med nomineringsstämma i februari eller mars, omröstning inom lokalavdelning under april-maj och fastställelse i juni månad. Den gällande ordningen anses av många ombudsmän helt överlägsen den tidigare, bl. a. därför att omröstningen inom avdelningarna numera företas vid en för de flesta lantbrukare mer fördelaktig tidpunkt, nämligen vintern. Då omröstningarna skedde på våren hade lantbrukarna, som utgör en betydande del av medlemskadern, fullt upp med vårbruket, varför deltagandet vid mötena var mycket lågt. Till följd av omläggningen i tiden har fler medlemmar haft möjlighet att närvara. Det första momentet i centerpartiets nomineringsplan är, som nämnts, att vid en nomineringsstämma upprätta förslag till kandidater, som sedan placeras på en lista i bokstavsordning för att gå ut till avdelningarna för omröstning. I vad mån medlemmar och ombud kommer till denna stämma utan att i förväg ha diskuterat kandidatnomineringarna inom avdelningarna, kan inte avgöras av det befintliga materialet. Två distrikt har hävdat att nomineringsfrågan förbereds inom avdelningarna. I de fallen gör ombuden verkligt skäl för namnet ombud. Hur pass omfattande nomineringarna diskuterats torde variera avsevärt mellan distrikten och även inom distrikten. I några distrikt har distriktsstyrelserna kompletterat stämmans förslag innan dessa gått ut till avdelningarna. I ett distrikt har det omvända gällt: att stämman kompletterat distriktsstyrelsens förslag. Fastställelsen har i samtliga fall skett vid en distriktsstämma. Om man bortser från den tidsmässiga förskjutningen av nomineringsprocessen, har endast mycket små förändringar av nomineringsförfarandet skett sedan Sköld gjorde sin undersökning. Förfarandet med omröstningar inom lokalavdelningarna som tillämpades av samtliga distrikt 1948 och 1952 begagnas fortfarande av 3/4 av distrikten. Ett rådgivande provvalsförfarande används 42

nu i stället i ett par distrikt. Slutligen kan nämnas att icke partimedlemmar i några distrikt getts möjlighet att t. o. m. delta i lokalavdelningsmöten, något som inte var möjligt 1948 eller 1952. En jämförelse av förfarandet vid riksdagsnomineringarna inför valen 1964, 1968 och 1970 visar mycket små förändringar, om man undantar förändringar till följd av stadgerevisionen mellan 1968 och 1970 års val. Endast nio distrikt nämner andra än de stadgemässiga förändringarna. Bland de mera påtagliga förändringarna är att icke partianslutna i tre distrikt inbjudits att delta i den första förslagsställande stämman och i avdelningsmöten i samband med omröstningar. Motivet har uppgivits vara att man velat bredda basen för nomineringarna. För att slippa påverkan från avdelningsstyrelsen vid omröstningstillfället har ett par distrikt låtit varje medlem individuellt ange i vilken ordning kandidaterna skulle stå på avdelningens förslag. Huvudregeln tycks dock ha varit att mötesdeltagarna tillsammans diskuterat fram avdelningens förslag. 3.4 Förslagsverksamheten 3.4.1 Inkomna namnförslag Partidistrikten använde sig av olika modeller för att informera medlemmarna om möjlighet att föreslå kandidater. Förutom kallelse till nomineringsstämima, utgick skrivelser till lokalavdelningarna i de flesta distrikt (19 av 30) där de uppmanades att föreslå kandidater. Utöver detta annonserade distrikten ofta om var och när stämman skulle hållas. I annonsen riktades ävern en uppmaning till medlemmar att delta. Tre distrikt använde sig dessutom av ett cirkulär, som sändes ut till samtliga medlemmar. Det har inte vållat några större problem att erhålla det exakta antalet föreslagna kandidater från centerpartiet. Det beror framför allt på att samtliga föreslagna kandidatter i regel sätts upp i bokstavsordning på den lista, som sedan skickas ut till omröstning. Av tabell 13 framgår totalantalet före:slagSOU 197 2:17

Tabell 13 Antal föreslagna kandidater 1970 inom centerpartiet partidistriktsvis. Distrikt Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Norra Kalmar län Södra Kalmar län Gotland Blekinge Kristianstads län Malmö ^ Landskrona l Lund Hälsingborg J Malmöhus län Halland Göteborg Bohuslän Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

69 133 78 ca 100 ca 100 110 65 39 42 51 107 75 32 1

270 65 73 14381 37 53 89 99 188 138 61 83 20 57 659 1 92 117 1

f a m n e n torde med all sannolikhet vara dubbelräknade.

na i samband med nomineringarna inför valet 1970. De i tabellen återgivna siffrorna ger ungefärligen samma bild som i fråga om moderata samlingspartiet. Antalet föreslagna kandidater varierar relativt mycket från valkrets till valkrets. En jämförelse med förhållandena 1948 och 1952 visar att antalet föreslagna personer 1970 är något högre. Vid 1948 och 1952 års val var det bara något enstaka distrikt, i vilket fler än 80 kandidater föreslagits, medan nära hälften av distrikten kom upp i detta antal 1970 1 . Det redovisade antalet föreslagna kandidater torde inte skänka någon fullständig bild av förslagsverksamheten inom distrikten, SOU 1972:17

eftersom lokalavdelningarna vid sina omröstningar kan föreslå kandidater som inte förts upp på stämman. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att antalet inte är så stort, eftersom dylika kandidater framförda i den omgången har tämligen svårt att göra sig gällande vid det fortsatta nomineringsarbetet. Sådana kandidatförslag kan ju endast erhålla ströröster. I Västerbotten där dessa förhållanden har kunnat undersökas föreslogs ett antal nya kandidater vid omröstningstillfällena. Ingen av dem blev uppsatt på det slutliga listförslaget. 3.4.2 Namnförslag från distriktsstämma och övriga organ Som framgått av det föregående är det vid en distriktsstämma på hösten året före valår, som de flesta kandidater föreslås. I vad mån denna förslagsverksamhet är förberedd inom avdelningarna och kommunkretsarna är det på basis av föreliggande material omöjligt att uttala sig om. Endast ett distrikt har uppgett att namnförslagen är förberedda inom avdelningarna. Man kan kanske våga den gissningen, att det är mera vanligt att dessa frågor diskuteras på kommunkretsnivå än inom varje enskild avdelning. I ett partidistrikt har man uppgivit att därest många kandidater föreslagits vid stämman har namnförslagen kommit helt spontant, medan få namnförslag indikerar att kandidatförslagen förberetts åtminstone inom kommunkretsarna. Det antal namnförslag, som föreslogs vid dessa höststämmor framgår av tabell 14, där det även anges hur stor procentandel dessa namnförslag utgör av totala antalet. Som synes föreslås vid stämman alla eller de flesta namnen i mer än 2/3 av distrikten. Det är m. a. o. bara ett litet antal distrikt, där andra förslagsställare svarat för merparten av namnförslagen. Endast i Blekinge län och Malmöhus län och Fyrstadskretsen har stämman inte föreslagit några kandidater alls. I Blekinge gavs avdelningarna tillfälle att 1

Sköld a. a. sid. 96 ff. 43

Tabell 14. Antal föreslagna kandidater i absoluta tal och i procent av totala antalet namnförslag vid höststämmorna. Distrikt

Antal före-

%

did äter Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Norra Kalmar län Södra Kalmar län Gotlands län Kristianstads län Halland Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Ångermanland Medelpad Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

57 133 78 ca 100 80 110 65 25 42 24 75 60 38 ca 100 53 37 89 99 188 40 61 83 44 23 83 62 35

82,6 100,0 100,0 100,0 ca 80,0 100,0 100,0 64,1 100,0 47,1 100,0 92,3 52,1

-

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 29,0 100,0 100,0 77,1 79,3

-

67,4

-

till en särskilt tillsatt valberedning inkomma med förslag på kandidater i alfabetisk ordning. I Malmöhus län och Fyrstadskretsen gjorde distriktsstyrelsen upp en förteckning över lämpliga kandidater. Denna förteckning sändes därefter ut till avdelningarna för omröstning. I övriga distrikt har den vid stämman uppgjorda förteckningen över föreslagna kandidater kompletterats med några få namnförslag från avdelningarna i samband med omröstningstillfället (8 distrikt), från distriktsstyrelsen eller nomineringskommitté i samband med upprättandet av förslag till valsedlar (4 distrikt) och från enskilda medlemmar (4 distrikt). Enskilda medlemmar erbjöds att direkt till partidistriktet inkomma med namnförslag i sju distrikt, något som inte tycks ha förekommit 1948 eller 1952. I fyra distrikt var 44

det sammanlagt 74 medlemmar som utn/ttjade denna möjlighet. De enskilda medbmmarnas förslag värderas på samma sätt :om om förslagen kommit via stämman eller via en avdelning. En partiombudsman har ippgett att systemet med enskilda medlemnars förslagsrätt är ett sätt att bredda nomneringsbasen, för det fall medlemmar av en eller annan anledning är förhindrade att delta i nomineringsmöten. I tre distrikt erbjöds partisympatisorer möjlighet att delta antingen i avdelningsnöten eller vid höststämman. Resultatet var inte särskilt uppmuntrande, eftersom endast ett mycket litet antal infann sig. Det var sådana personer som var så intresserade att de omedelbart blev medlemmar i partiet. I Bohuslän anslöt sig många sympatisörer till partiet vid tiden för nomineringsarbetet. En del av dessa nya medlemmar har Lven blivit nominerade där. 3.5 Gallring och rangordning Det förfaringssätt som tillämpas mest föi att fylla denna uppgift i nomineringsproce;sen är som framgått av det föregående ett omröstningsförfarande inom lokalavdelningarna. Resultatet ligger sedan till grund fö: en nomineringskommitte' som gör upp förslag till lista eller listor inför den fastställande stämman. Sådan är nomineringsgången i over 4/5 av distrikten (23 distrikt). 1 ett par distrikt har dessutom distriktsstyrelsen upprättat förslag till lista eller listor. Nomineringskommitte'erna har i regel utsetts vid höststämman. I tre distrikt har emellertid distriktsstyrelsen valt ledamöterna i kommitte'erna. Vad gäller sammansättningen kan nämnas, att 8-10 ledamöter är den vanligaste storleken på en kommitté'. I regel tillämpas den principen att partiet utser en ledamot mer än vardera CKF och CUF. 3.5.1 Omröstning inom avdelningarna Det i stadgarna föreskrivna omröstningsförfarandet har genomförts i samtliga distrikt SOL 1972:17

utom i Blekinge län. Några större förändringar härvidlag har inte skett sedan 1948.1 De kandidater som föreslagits vid höststämman eller på annat sätt inkommit till distriktsexpeditionen, uppsattes i bokstavsordning och sändes ut till partiets, kvinnooch ungdomsförbundens avdelningar inom distriktet. Avdelningarna uppmanades att föreslå 10, i några fall 15 rangordnade kandidater. Avdelningarna var inte alls bundna till de personer, som upptogs i den nämnda förteckningen över föreslagna, utan hade möjlighet att föreslå nya kandidater. I en del distrikt gavs några riktlinjer för hur avdelningarna borde förfara vid rangordningen av kandidaterna. I Västerbottens län t. ex. upptogs sex punkter under rubriken "Att iakttaga vid nomineringar":

därom utgått, kan inte fastställas i det befintliga materialet. I många distrikt fick avdelningarna även uttala sig om antalet listor i samband med omröstningen. Trots att varje avdelning uppmanades att svara var för sig har det varit ganska vanligt att i varje fall partiavdelningen och CKF-avdelningen på en och samma ort rangordnat kandidaterna tillsammans. CUF-avdelningarna har oftare nominerat för sig. Uppgifter om avdelningarnas deltagande i dessa omröstningar är efter omfattande kompletteringar tämligen fullständiga. En sammanställning av dem har gjorts i tabell 15, som visar att antalet deltagande avdelningar är mycket stort (ca 85 %). Det är högst vad beträffar centerpartiavdelningarna (93 %), något lägre i CKF (90 %) och lägst i CUF (57 %). I den mån man här kan tala om 1. Nomineringsmötet skall planläggas vid någon förändring i förhällande till 1948 och styrelsesammanträde. 1952, är det en förändring i riktning mot 2. Alla medlemmar skall kallas i god tid. ökat deltagande.2 3. Samtliga närvarande medlemmar skall I tabell 15 anges hur många avdelningar givas möjlighet att skriva ett eget förslag till som deltagit i omröstningarna inom varje dilista - papper och pennor skall finnas tillstrikt. gängliga. Intressantare än antalet deltagande avdel4. Namnlistan eller listorna skall sättas ningar är hur stor andel av medlemmarna upp på en väl synlig plats i möteslokalen — som var närvarande vid de avdelningsmöten eller också utdelas till närvarande medlemdär omröstningen ägde rum. I ett mindre mar, varvid dessa har att numrera från 1 till antal distrikt skulle man, i samband med 10. insändandet av rapporten över omröst5. En kommitté utses som tager hand om ningen, ange hur många som deltagit i besluoch poängsätter de inlämnade förslagen tet. Uppgifter om antal deltagande medlempoängsättning - namn på första plats 10 mar har erhållits från fyra distrikt, Uppsala, poäng, namn på tionde plats 1 poäng. Södermanland, Skaraborg och Värmland 6. Kommittén upprättar ett protokoll där (samt Gotland vad beträffar CUF). Antal de föreslagna namnen åsättes det värde som deltagande i dessa distrikt har redovisats i framkommit vid omröstningen — summan av tabell 16. detta utgör sedan avdelningens nomineringsDeltagandet är som synes ganska högt. förslag. I fråga om partiavdelningarna är det i genomSå utförliga anvisningar som detta exem- snitt ca 28 procent av medlemmarna som pel visar har såvitt bekant knappast sänts ut i deltar. Deltagandet inom CKF-avdelningarna något annat distrikt. Metoden att samtliga är ännu högre, omkring 38 procent, medan närvarande medlemmar avger eget förslag till det endast är ca 17 procent av medlemmarna lista har även tillämpats av ytterligare något i CUF som tar aktiv del i rangordningen av distrikt. 1 vad mån härvidlag rekommendation hörsammats eller förfaringssättet i prak1 Sköld a. a. sid. 100. 2 tiken använts utan att särskild uppmaning Sköld a. a. sid. 112. SOU 1972:17

Tabell 15. Antal avdelningar som deltagit i omröstningen 1970 partidistriktsvis.1 Distrikt

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar norra Kalmar södra Gotlands län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmland Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Antal deltagande avd.

Antal avdelningar CP

CKF

CUF+ CSF

S:a

CP

CKF

CUF+ CSF

S:a

7 81 80 69 117 120 82 46 64 60 93 189 85 9 56 87 88 146 83 57 49 51 45 21 47 58 107 68

5 61 75 74 117 120 74 43 58 63 67 103 80 6 46 77 66 138 76 65 55 48 47 21 48 57 75 41

8 34 40 32 50 62 49 38 50 49 38 49 57 8 33 37 40 87 42 42 50 25 34 18 13 32 26 15

20 176 195 175 272 302 205 127 172 172 198 341 222 23 135 227 194 371 201 164 154 127 126 59 116 147 208 124

7 88 62 67 112 106 82 37 58 60 90 189 81 9 56 78 70 128 83 50 49 43 45 21 45 43 95 56

5 44 59 71 106 102 68 36 52 63 67 102 76 6 42 70 55 128 76 45 55 40 42 21 46 31 70 29

8 18 19 23 24 30 30 22 31 34 30 43 15 8 30 20 20 26 2 18 50 16 21 15 11 2 25 14

20 150 140 161 242 238 180 95 141 157 187 187 172 23 128 168 145 282 161 113 154 99 108 57 102 76 190 99

1 Antalet deltagande avdelningar är ibland högre än antalet befintliga avdelningar, beroende på att de förändringar i avdelningsstrukturen, som skett under 1970, inte kunnat beaktas i samtliga fall.

Tabell 16. Antal deltagande medlemmar i omröstningarna inom avdelningarna. Distrikt

Antal delt. cpmedl.

% av medl.

Antal delt. CKFmedl.

% av medl.

Antal delt. CUFmedl.

%av medl.

Summa delt. medl.

%av samtliga medl.

Uppsala län Södermanlands län Skaraborgs län Värmlands län Gotlands län

871 566 2 091 941

28,7 17,0 35,4 24,4

786 784 1 659 536

45,6 31,7 49,5 24,0

31,3 23,0 35,2 22,8

-

-

-

17,2 21,9 16,2 15,4 16,6

1 864 1 520 4 162 1 660

-

207 170 412 183 510

-

-

kandidaterna. Omkring nio procent av centerns väljarkår i dessa län har m. a. o. deltagit i dessa omröstningar, en i jämförelse med andra partier tämligen hög siffra. I vad mån dessa siffror är representativa för landet i sin helhet kan man inte med någon säkerhet uttala sig om. Men det är med tanke på 46

antalet deltagande avdelningar, som är lägre i dessa län än i övriga, inte osannolikt. Deltagandet förefaller, om man vågar dra några slutsatser alls av dessa få uppgifter, vara högre än vid moderata samlingspartiets rådgivande provval.

SOU 1972:17

3.5.2 Bedömning av omröstningsresultatet Omröstningarna inom centerpartiet är av rådgivande karaktär, något som en del distrikt också klart framhållit till avdelningarna i bifogade cirkulärskrivelser. Trots att distriktsledningen ibland betonat att den vid rangordningen skall tänka på hela länet eller valkretsen, har det ansetts att omröstningsresultatet inte kan godtas utan vidare. En ombudsman har framhållit att en nomineringskommitte' vid kompositionen måste ta hänsyn till fler aspekter än vad de enskilda medlemmarna gör i sin bedömning. Vid sammanräkningen åsätts varje förslag enligt stadgarnas § 27 "ett värde med hänsyn till kandidatens placering och i förhållande till det antal ombud med vilket avdelningen har rätt att representera vid distriktsstämman". Man tar sålunda hänsyn till den röstande avdelningens storlek. Detta system har dock inte slaviskt följts utan det finns exempel på smärre avvikelser.1 Dessutom har vid sammanräkningen som regel antalet l:a, 2:a, 3:e placeringar framräknats. I några distrikt har sammanräkningsresultatet bifogats övriga stämmohandlingar. Om man gör en jämförelse i de fall sådana går att göra (dvs. när en lista föreslås) med lanskommitte'ernas eller styrelsernas förslag till slutliga valsedlar, kan man finna förändringar på många punkter, framför allt på marginal-och icke valbar plats. Endast i några få distrikt kan man finna fullständig eller nästan fullständig överensstämmelse på valbar och marginalplats mellan omröstningsresultat och förslag till lista. I de fall flerlistssystem tillämpats, dvs. i ungefär hälften av distrikten, har i enstaka fall en av de lanserade listorna upptagit kandidaterna i samma ordning som i omröstningsresultatet. I regel är emellertid namnen omkastade så att varje jämförelse med omröstningsresultatet omöjliggörs. Av detta framgår att mycket talar för att den bedömning, som görs efter omröstningarna inom centerpartiet, uppvisar stora likheter med vad som kunde konstateras ifråga om moderata samlingspartiet. Inom SOU 1972:17

nomineringskommitte'erna diskuterar man sig fram till ett listförslag, till vilket den förhoppningen kan knytas, att det skall attrahera de flesta väljarna vid valet. 3.6 Fastställehen avvalsedlarna Inom samtliga distrikt har den slutgiltiga fastställelsen av valsedlarna ägt rum vid en distriktsstämma i slutet av februari, under mars eller under april månad 1970. Deltagandet vid denna stämma är p. g. a. reglerna för sammansättningen i stadgarna, ungefär detsamma som vid höststämman. Även på denna punkt har förhållandet på intet sätt förändrats sedan Sköld gjorde sin undersökning.2 1 2

Bo Hiden a. a. sid. 29. Sköld a. a. sid. 122 ff.

Tabell 17. Antal deltagare vid fastställelsemötena i centerpartiet 1970. Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län norra Kalmar län södra Gotland Blekinge Kristianstads län Malmö \ Landskrona l Lund | Hälsingborg ) Malmöhus län Halland Göteborg Bohuslän Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

ca 90 ca 150 221 ca 300 ca 800 270 ca 300 91 232 153 250 u.s 84 407 327 85 ca 300 260 250 250 214 ca 300 350 ca 300 284 340 350 ca 200 ca 225 ca 560

1 runt tal har i genomsnitt 300 personer deltagit i de olika distrikten när listorna fastställts. Antalet deltagare fluktuerade som synes ganska kraftigt från 80-90 i storstadsregionerna, upp till ca 800 i Östergötlands län, där man kan anta att flera intresserade medlemmar, utan rösträtt vid stämman, slutit upp. I vilken utsträckning diskussion om listorna och rangordningen av kandidaterna har förekommit finns det inga säkra uppgifter om. Enkätformuläret försökte fånga detta med en fråga om huruvida listan/listorna antogs med acklamation eller först efter voteringar. På den frågan har 17 distrikt uppgivit att listan/listorna har antagits med acklamation och 13 att en till fem voteringar fått tillgripas. Liksom inom moderata samlingspartiet ledde dessa voteringar endast i undantagsfall till att den föreslagna rangordningen ändrades. Totalt förekom inte fler än 19 voteringar i hela landet, varav åtminstone tre gällde antalet listor. Det måste betecknas som ovanligt lågt. Bland de fyra stora partierna är detta antal voteringar det utan jämförelse lägsta. Merparten av distrikten (16 st) tillät nomineringskommittén (12 distrikt) eller distriktsstyrelsen (4 distrikt) att göra smärre förändringar efter det att listan/listorna fastställts. Nästan hälften av dessa distrikt inskränkte dessa förändringar till att gälla enbart vid avsägelser från riksdagskandidaternas sida. Stockholms stads princip var att vid avsägelse skulle listan fyllas på nedifrån, så att alla underliggande kandidater lyftes upp. I tre av distrikten gjordes smärre kompletteringar till följd av avsägelser och i två distrikt företogs valtaktiska omplaceringar av ett par kandidater. I ett av de sistnämnda distrikten skedde omplaceringen på en kandidats begäran att få bli nedflyttad från plats fem till plats åtta på valsedeln. I det andra fallet flyttades en kandidat från 54:e plats i provvalssammanställningen till 6:e plats på valsedeln med motiveringen att han var ett "tungt" namn i fackföreningsrörelsen, vilket borde föranleda en mer framskjuten place48

ring. I båda dessa fall rörde det sig om förändring på icke valbar plats. 3.7 Listor och listpolitik Centerpartiet saknar helt bestämmelser om antal listor. Vad beträffar den allmänna tendensen har vid de kommunala nomineringarna konstaterats att centerpartiet är det enda parti, som på senare år ökat sitt listantal. Detta torde främst förklaras av att partiet ansett att en inbrytning i städerna underlättas om man lanserar många olika valsedelstyper.1 Centerpartiet har, som framgår av tabell 18, lanserat 50 valsedlar i hela landet. Det är en minskning med 23 listor om man jämför med valet 1952. Då var det endast fem distrikt som hade en listtyp.2 Den tendens som kunnat konstateras vid de kommunala nomineringarna tycks inte gälla för riksdagsnomineringarna. 1970 hade hälften av distrikten en lista. Det högsta antalet listor i en valkrets var tre i 1970 års val mot det dubbla antalet 1952. Den tendens till minskning av antalet listor som konstaterades beträffande moderata samlingspartiet gäller således även för centerpartiet, även om den är mindre markant. Även för centerpartiet gäller att minskningen gått ut över sådana listor som var avsedda för speciella väljargrupper. Vid en analys av argumenteringen om antalet listor framkommer flera olika argumenttyper, t. ex. den partiella författningsreformen, personliga hänsyn till kandidaterna, regionala hänsyn, hänsyn till speciella grupper. Författningsreformen (med konsekvensen tre val samtidigt) har tagits till intäkt för en minskning av antalet listor jämfört med föregående val i några distrikt. I argumenteringen för flera listor har sju distrikt anfört att personliga hänsyn till riksdagsledamöter (från både första och andra kammaren) varit vägledande. På det sättet har man undvikit att inom partiet ta ställ1 Den kommunala självstyrelsen nominerar, sid. 88 ff. 2 Sköld a.a. sid. 137.

3 Partierna

SOU 1972:17

Tabell 18. Antal officiella valsedelstyper och antal kandidater inom centerpartiet vid 1970 års val. R=rak lista. S=spaltad lista. Distrikt

Antal listor

Typ

Antal kand.

Antal kvinnor

Antal kvinnor i %

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Norra Kalmar län Södra Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Malmö > Landskrona 1 Lund ( Hälsingborg ) Halland Göteborgs stad Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

1 1 2 2 1 3 3 1 1 2 1 2 1

R R R R S R R S R R S R R

20 28 24 19 33 36 28 20 13 11 18 22 14

7 7 6 6 11 5 6 6 3 2 4 5 4

35,0 25,0 25,0 34,5 33,3 13,9 21,4 30,0 23,1 18,2 22,2 22,7 28,6

1 R

38,1

3 1 2 1 2 1 3 3 2 1 2 2 3 1 1

R R R S R R R R R R R R R S S

15 20 27 31 21 14 28 43 26 21 28 27 27 26 20

4 5 5 7 5 2 6 9 6 4 7 5 7 7 3

26,7 25,0 18,5 16,1 23,8 14,3 42,7 20,9 23,1 19,0 25,0 18,5 26,0 27,0 15,0

44R 6S

23,7

Hela riket

ning till rangordningen mellan dem. De har placerats i toppen på olika listor. I fem distrikt har man angett regionala hänsyn som motiv till att man begagnat två eller tre listor. Ungdomslistor har framförts i fyra distrikt. Slutligen har sådana vaga argument som "allmänbedömning" och "optimering av röstetalet" anförts som motiv till flera listor i tre distrikt. Diskussionen om antalet listor ha*- som regel förts i nomineringskommittéerna och vid den fastställande distriktsstämman. I ett mindre antal distrikt har man i samband med omröstningarna efterhört medlemmarnas åsikter om antalet listor. Antalet kandidater har i motsats till förSOU 1972:17 4

hållandet inom moderata samlingspartiet ökat något. För centerpartiet är det en svag ökning totalt sett från 643 kandidater 1952 till 681 kandidater vid 1970 års val. Andelen kvinnor under denna tidsperiod har ökat från 17,4% till 23,8%. Variationen mellan distrikten vad beträffar kvinnornas andel på valsedlarna är mycket stor: från ca 14% till ca 43 %} Antalet kvinnor i riksdagen representerande centerpartiet 1971 är 9, dvs. 15 % av centerpartigruppen. Motsvarande siffror från 1953 var en kvinna i första kammaren och ingen i andra kammaren. 1

Sköld a. a. sid. 137.

4 Folkpartiet

val till riksdagen.1 För valkretsförbund gäller av partistyrelsen fastställda normalstadgar. Partiets högsta organ är landsmötet som sammanträder varje år utom valår. Vid sidan av landsmötet finns även ett förtroenderåd, som under tid då landsmöte ej är samlat

4.1 Partiorganisation Folkpartiet består av lokalavdelningar samt av enskilda medlemmar som är direktanslutna till partiet. Lokalavdelningar inom en valkrets är sammanslutna i valkretsförbund, vilka i samtliga fall utom Västerbotten, som är delat i ett södra och ett norra förbund, sammanfaller med valkretsindelningen för

1 Folkpartiets program och stadgar 1970, som f. n. är föremål för omarbetning.

Fig. 7. Folkpartiets organisatoriska uppbyggnad.

KVINNOFÖRBUND

UNGDOMSFÖRBUND

1) Landsmöte 2) Förtroenderåd 3) Partistyrelse (arb.utskott)

Ji

it

ii

VALKRETSFÖRBUND KVINNOFÖRBUND

UNGDOMSFÖRBUND

1) Förbundsmöte 2) Förbundsstyrelse

ii

i

>

t

r i

KVINNOAVDE .NING

\ \

1 SOCKENFÖRBUND I LOKALAVDELNING

i

1 UNGDOMSAVDEL . N I N G

1 Studentförening helt fristående. 50

SOU 1972:17

handhar uppgifter av viktig natur, såsom fråga om ansvarsfrihet för partistyrelsen och revisorernas berättelse. I de fall folkpartiet har mer än en lokalavdelning inom en kommun, vilket är ganska ovanligt, finns ett samarbetsorgan som benämnes sockenförbund.' Vid utgången av 1969 fanns det 975 avdelningar i 29 valkretsförbund. Antalet medlemmar uppgick till omkring 80 000, vilket är en minskning med ca 500 avdelningar och ca 16 000 medlemmar sedan 1952.2 Av de stora partierna har folkpartiet den svagaste organisationen mätt i antalet medlemmar i förhållande till röstande på partiet. Endast omkring 10 % av folkpartiväljarna är organiserade i partiet; då skall man

emellertid komma ihåg att medlemmarna i FPK och FPU inte är medräknade. Antalet avdelningar och medlemmar valkretsförbundsvis vid utgången av 1969 presenteras nedan. Men även om dessa förbunds medlemmar inräknas, vilket är naturligt om man skall jämföra med de övriga partierna, blir det inte mer än ungefär 125 000 medlemmar, och då är sannolikt många medlemmar dubbelräknade, eftersom medlemmar i 1 Sockenförbund bildades på 1930-talet med tanke på samordningen mellan avdelningarna under valår. De finns fortfarande kvar i Västerbottens län i nästan samtliga kommuner, beroende på att folkpartiet i detta län har det högsta antalet lokalavdelningar i landet. 2 Sköld a. a. sid. 141.

Tabell 19. Antal avdelningar och antal medlemmar inom folkpartiet den 31 dec. 1969.3 Valkretsförbund

Antal avd.

Antal medl.

Antal medl. i kvinnoförbund

Antal medl. i ungdomsförbund

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Fyrstadskretsen Hallands län Bohuslän Göteborgs stad Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län, s:a Västerbottens län, n:a Norrbottens län

1 50 25 37 42 67 28 30 21 19 46 51 4 32 41 1 47 36 38 54 29 22 34 39 33 33 59 19 37

3 982 4 652 2 321 2 494 2 932 5 084 1 464 2 248 882 1 708 3 414 2 729 1 943 1 816 3 279 3 755 3 261 2 834 3 318 3 580 3 582 1 886 2 914 2 837 2 383 2 056 3 504) 1 591) 2 116

2 200 299 509 463 253 1 032 88 395 136 178 156 46 245 151 188 1 732 225 355 280 419 669 221 110 364 298 142

6 598

1 168 1 218 1 251 911 425 833 855 1 456 1 191 857 1 128 1 006 1 016

1 396

80 564

11 881

32 130

Summa:

1 529 252 1 666 1 057 1 031 1 178 204 879 932 1 594

3 Folkpartiets verksamhetsberättelse 1969-70 samt uppgifter från folkpartiets riksorganisation i Stockholm.

SOU 1972:17

FPK och FPU i många fall är medlemmar av folkpartiet. Antalet kvinnor i folkpartiet kan således inte utläsas av FPK:s medlemsnumerär. Man torde kunna anta att en viss andel kvinnor med sympatier för folkpartiet av rent principiella skäl inte ansluter sig till kvinnorföreningar utan går direkt till huvudorganistionen. Beträffande FPU skall samma påpekande göras som beträffande moderata samlingspartiets ungdomsförbund, nämligen att skolföreningarna som regel inte ingår i de redovisade medlemssiffrorna.

4.2 Nomineringsregler Även folkpartiet saknar helt centrala bestämmelser för nomineringsfrågornas handläggning. Detta gäller alla förekommande politiska val. Tidigare har inte heller några centrala anvisningar eller rekommendationer avsedda att komplettera stadgarna funnits. Detta är en av anledningarna till att folkpartiet i det förflutna uppvisat en provkarta på skilda nomineringsmönster.1 För att avhjälpa denna brist utsändes inför 1966 års kommunala val en del anvisningar i syfte att få fram en mera enhetlig utformning av förfarandet, något som man har fortsatt med vid de efterföljande valen. I en broschyr, "Plan-69", sägs att kandidatnomineringarna skall påbörjas och om möjligt avslutas under 1969. Inledningsvis påpekas att kandidatnomineringen är ett viktigt moment i den demokratiska processen. Nomineringsförfarandet bör enligt planen vara utformat så, "att största möjliga inflytande garanteras partiorganisationens medlemmar, om möjligt även partiets sympatisörer". Det förfaringssätt som rekommenderas kan sammanfattas i följande punkter: 1. För nomineringens genomförande tillsättes en nomineringskommitté. 2. Nomineringskommittén bereder samtliga medlemmar, medlemsgrupper och representativa organ tillfälle att skriftligen och/ eller vid allmänt möte föreslå kandidater. 3. Nomineringskommitte'n försäkrar sig 52

om att föreslagna personer åtar sig kandidatur och infordrar deras medgivande. 4. Nomineringskommitte'n sammanstiller namnförslagen och upprättar provvalsista, på vilken namnen uppsattes i bokstavsordning. Listan bör uppta minst dubbelt så många namn som det antal ledamöter som totalt skall inväljas. 5. Provvalslistan utsändes till samtliga medlemmar inom valkretsområdet och svar infordras till viss tidpunkt. Frankerat ytterkuvert innehållande valsedelkuvert bifogas. På listan anges klart hur många namn t)talt som får rangordnas. 6. Röstningen tillgår så, att halva an.alet namn strykes på listan. Återstående namn numreras i den ordning - rangordnas - de önskas uppförda på valsedeln. Nya namn kan uppföras. 7. När provvalet är genomfört sammanträder nomineringskommitte'n, förrättar sammanräkning och upprättar protokoll över röstningsresultatet. 8. Nomineringskommitte'n eller styrelsen upprättar därefter förslag till kandidaOsta/ listor. 9. Kandidatlistan/listorna fastställes slutgiltigt av allmänt valkretsmöte. Valkretsmötet är därvidlag suveränt.2 Dessa punkter ansluter mycket väl till förfaringssättet inom moderata samlingspartiet. Den enda skillnaden är att folkpartiet rekommenderar val av nomineringskommitté. Om hur den skall vara sammansatt, finns däremot ingenting nämnt. Schematiskt kan man åskådliggöra nomineringsprocessen på samma sätt som tidigare gjorts för såväl moderata samlingspartiet som för centerpartiet. Resultatet framgår av figur 8. På frågan om valkretsförbundet har några regler förutom dessa riksomfattande rekommendationer har fyra förbund, Stockholms stads, Stockholms läns, Södermanlands läns valkretsförbund och folkpartiet i Göteborg i Sköld a. a. sid. 143. Med allmänt valkretsmöte torde avses ombudsmöte. 2

SOU 1972:17

Fig. 8. Nomineringsplan dagsrn annaval.

för folkpartiet

vid riks-

Namnförslag inkommer

5. Det nya förslaget underställs på nytt representantskapet, som med enkel majoritet fastställer listan/listorna eller inkallar nytt förbundsmöte för slutlig fastställelse. Detta nya möte föreläggs då enbart de två senast lanserade alternativa förslagen.

J I Stockholms län regleras nomineringskommitte'ns sammansättning. I övrigt sägs inget om nomineringsprocessen. Nomineringskommittén skall bestå av två represeni_ tanter per landstingsvalkrets + en repr. för Provval FPK + en repr. för FPU + ordf., som utses av representantskapet, som liksom i Stockholms stad är förbundets högsta beslutande l instans mellan förbundsmötena. Vid riksSammanräkning dagsval utökas kommittén med en repr. för valkretsförbundsstyrelsen. I stadgarna för folkpartiet i Göteborg, Lista antagna 1970, har man i § 11 reglerat nomiupprättas neringsförfarandet på följande sätt: "Preliminär kandidatnominering äger rum, för riksdagsvalet vid föreningsmöte och för Valkretskommunalvalet vid möten med respektive förbundsmöte valkretsavdelning. Sedan den preliminära nofastställer mineringen verställts skall genom provval listan/listorna eller på annat lämpligt sätt tillfälle beredas föreningens medlemmar att tillkännage sin svarat att normerande stadgar om kandi- mening om kandidatlistornas utseende. Därdatnomineringar förekommer. Stadgar för så- efter upprättar styrelsen förslag till kandidatväl Stockholms stads som för Stockholms listor såväl för riksdagsvalet som för komläns valkretsförbund är mer detaljerade i sin munalvalet. Förslagen överlämnas till repreutformning än riksrekommendationerna. sentantskapet, som uppgör slutgiltiga förslag. Valkretsförbundet i Södermanland har en- Kandidatlistorna fastställes vid föreningsdast på någon enstaka punkt gjort omformu- möte. Sådant föreningsmöte skall om möjligt lering av de riksomfattande reglerna. äga rum före den 31 mars." Reglerna i Stockholms stad kan presenteras i följande fem punkter: 1. Senast februari månad valåret hälls all- 4.3 Nomineringsplan vid 1970 års val Kandidaterna tillfrågas

mänt förbundsmöte, varvid kandidater föreslås. Lokala medlemsmöten kan vara anordnade dessförinnan. 2. Rådgivande provval hålls. 3. Valkretsförbundets styrelse framlägger förslag till lista/listor för representantskapet, som fastställer den/dem. 4. Om 1/3 av representantskapet så beslutar skall allmänt förbundsmöte inkallas, vilket kan göra de ändringar det önskar. SOU 1972:17

Nomineringsarbetet för folkpartiet inleds i regel med att en nomineringskommitté utses. Inför 1970 års val gjordes detta vid valkretsförbundets årsmöte i april 1969 eller av styrelsen i september 1969. Under september och oktober gavs enskilda partimedlemmar och lokalavdelningarna möjlighet att föreslå kandidater. Provvalen genomfördes i regel oktober 1969-februari 1970. Fastställelsen skedde under månader53

na november 1969-maj 1970. Folkpartiets nomineringsprocess förefaller åtminstone inför 1970 års val ha varit mer utdragen och mindre koncentrerad i tiden än övriga partiers. Variationerna är även mycket större mellan förbunden hos folkpartiet än vad de är inom de andra partierna. En jämförelse med 1948 och 1952 års val visar att nomineringsförfarandet fått ett betydligt mera enhetligt utseende de senaste åren, vilket framför allt torde vara en konsekvens av rikspartirekommendationerna, vari bl. a. anförts önskemål om större enhetlighet.1 En annan betydande förändring är att prowalsförfarande numera används i omkring 3/4 av förbunden jämfört med 1/6 av förbunden 1952. 1948 kom ett rådgivande prowalsförfarande till användning endast i fyra och 1952 i fem valkretsförbund. I gengäld har det remissförfarande, som tog sig uttryck i att utkasten till lista/listor underställdes avdelningarna för yttrande, försvunnit. Slutligen kan påpekas att sympatisörer 1970 erbjudits möjlighet att delta i ett par förbund, nämligen i Älvsborgs södra och i Helsingborg och Landskrona i Fyrstadskretsen. Något deltagande att tala om tycks endast ha förekommit i de två städerna i Skåne. Även om nomineringsförfarandet blivit betydligt mera enhetligt sedan 1952, finns det fortfarande betydande variationer förbunden emellan. 4.4 Förslagsverksamheten AAA Inkomna namnförslag Uppgifterna om antalet inkomna namnförslag inom folkpartiet är något osäkrare än för de övriga partierna, sannolikt beroende på tvetydigheter i det enkätformulär som använts. Av det skälet är det nödvändigt att inför presentationen av tabell 20 göra en allmän reservation för att antalet namnförslag inte på alla punkter överensstämmer med det verkliga antalet. 54

Tabell 20. Totala antalet föreslagna kandidater inom folkpartiet valkretsförbundsvis. Valkretsförbund Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Malmö > Landskrona l Lund f Hälsingborg ) Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län, södra Västerbottens län, norra Norrbottens län 1

420 1 63 80 77 95 123 160 115 13 74 69 55 60 621 42 103 36 69 64 45 87 45 u.s 89 63 89 27 12 219 1

Namnen är dubbelräknade.

Som framgår av tabellen föreslås färre kandidater inom folkpartiet än inom moderata samlingspartiet. Även inför valet 1952 tycktes detta vara förhållandet. Vid detta nomineringstillfälle uppgick det totala antalet föreslagna kandidater på några undantag när till mellan 20 och 50. Bara i tre av de tjugo valkretsar, från vilka uppgifter förelåg, framfördes fler än 50 namn.2 Antalet föreslagna kandidater inför 1970 års val är emellertid större. Endast inom sju valkretsförbund har det föreslagits under 50 namn. Nio valkretsförbund har föreslagit mellan 50 och 75 kandidater medan i tolv förbund antalet överstiger 75. Inom några i Sköld a. a. sid. 143 ff. betr. 1948 och 1952. Sköld a.a. sid. 160.

2 SOU 197 2:17

Tabell 21. Antal förslagsställare och namnförslag från enskilda medlemmar. Valkretsförbund

Antal förslagsställare

ca 40 Stockholms stad u.s Stockholms län Uppsala län 15 Östergötlands län ca 40 Jönköpings län ca 700 Kronobergs län ca 40 Kalmar län 25 35 Gotlands län Blekinge 118 Malmöhus län 60 Hallands län 16 Skaraborgs län 47 Gävleborgs län 47 Västernorrlands län 1 Norrbottens län 30 1

Antal namnförslag

210 58 35 18 123 160 15 13 72 55 32 35 56 1 19

Namnen är dubbelräknade.

valkretsförbund av den sistnämnda kategorin är det uppenbart att namnen dubbelräknats. 4.4.2 Namnförslag från enskilda medlemmar I flertalet förbund uppmanades de enskilda medlemmarna inför 1970 års val att till valförbundets expedition inkomma med namnförslag. Av de förbund som besvarat enkäten är det 3/4, vilka uppmanat sina medlemmar till denna aktivitet. Detta tillvägagångssätt förekom rätt sparsamt vid nomineringarna inför 1948 och 1952 års val.1 Tolv förbund utsände inför 1970 års nomineringar ett cirkulär till samtliga medlemmar med uppmaning att inkomma med namnförslag. I åtta förbund informerades medlemmarna i speciella medlemstidningar. Endast två förbund använde sig av annons i dagspressen för att informera medlemmarna. I tabell 21 har en sammanställning av antal förslagsställare och antal namnförslag från enskilda medlemmar gjorts. Beträffande vissa valkretsförbund saknas uppgift huruvida några kandidatförslag inkom eller inte. Antal inkomna förslag i hela landet skulle enligt dessa uppgifter vara omkring tusentalet och antalet enskilda medlemmar, som SOU 1972:17

Tabell 22. Antal förslagsställande lokalavdelningar och antalet namnförslag med angivande av procentandelen av totala antalet namnförslag valkretsförbundsvis. Valkretsförbund

Antal avdelningar

Antal förslagställande avd.

Antal namnförslag

Stockholms stad Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Kalmar län Kristianstads län Malmöhus län Fyrstadskretsen Hallands län Bohuslän Göteborgs stad Älvsborgs läns n:a Alvsborgs läns s:a Skaraborgs län Värmlands län Västmanlands län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län s:a Västerbottens län n:a Norrbottens län

1 25 37 42 30 46 51 4 32 41 u.s 47 36 38 54 22 33 33 59 19 37

35 1 10 1 33 40 15 u.s 22 4 8 26 u.s 20 17 38 38 9 33 32 17 19 40

155 62 77 77 ca 100 69 u.s. ca 60 22 111 32 64 35 52 45 32 62 41 31 11 ca 200

•Siffran inkluderar stadsdelsföreningar.

på detta sätt varit aktiva i 1970 års riksdagsnomineringar, ha uppgått till ca 1500. Av detta antal kommer nära hälften från Jönköpings län. Den siffran är i och för sig inte osannolik med tanke på att förslagsverksamheten i detta län skedde så att de enskilda medlemmarna vid avdelningsmötena fick inlämna förslag på i förväg utsända talonger. 4.4.3 Namnförslag från lokalavdelningar Lokalavdelningarna uppmanades i 3/4 av valkretsförbunden genom en skrivelse att till ett visst datum inkomma med namnförslag till förbundsexpeditionerna. Hur många lokalavdelningar som hörsammat denna uppmaning har inte kunnat erhållas några preciserade uppgifter om. Ännu mindre är kunskapen om hur förslagen tillkommit inom föreningarna. Antal föreslagna kandidater från lokal1

Sköld a. a. sid. 153 ff. 55

större antal kvinnokandidater (22) framförts på detta sätt. I de övriga förbunden varierar antalet mellan 1 och 10. Sju förbund har nämnt att ungdomsförbundet (två förbund) eller ungdomsavdelningar (fem förbund) föreslagit mellan 1 och 18 kandidater. I fyra förbund har andra lokala organ också varit verksamma i förslagsverksamheten. I Stockholms stad har Kristet sociala rådet föreslagit 15 kandidater. I Uppsala län föreslogs 25 kandidater av två andra organ. Uppgift om vilka dessa var saknas dock. I Malmöhus län hade Skånes Nykterhetsförbund insänt en skrivelse. Huruvida kandidater föreslogs i denna framgår ej av enkätsvaret. 1 Skaraborgs län uppges fem delegationer ha svarat för sammanlagt tio föreslagna kandidater. Förslagsverksamheten från kvinno- och ungdomsavdelningar samt övriga lokala organ är som framgått av ganska ringa omfattning. Även i de fall då kvinno- och ungdomsavdelningarna haft gemensamma möten med partiets lokalavdelningar, har aktiviteten sannolikt inte varit alltför påtaglig. Stöd för detta antagande kan erhållas från undersökningen av de kommunala nomineringarna. I den kunde konstateras att varken kvinnor eller ungdomar främst föreslås av sina re4.4.4 Namnförslag från kvinno- och spektive organisationer, utan de framförs i ungdomsavdelningar samt övriga organ lika stor utsträckning i organ där representa1 Som redan påpekats vid ett par tillfällen, tion saknas för dessa medlemskategorier. gjordes i enkäten en skillnad mellan lokalavdelningarnas och kvinno-, ungdoms- och 4.4.5 Förslagsverksamhet på förbundsnivå andra avdelningars förslagsverksamhet. I vilken omfattning dessa avdelningar uppmana- Liksom beträffande moderata samlingspardes att delta i förslagsverksamheten är inte tiet tillämpas i ringa utsträckning det förfakänt. Man torde emellertid kunna utgå ifrån ringssättet, att förslagen till kandidater tillatt i de fall lokalavdelningarna i en cirkulär- kommer på förbundsnivå. Inom sjutton valskrivelse uppmanades att inkomma med kretsförbund föreslogs inte någon kandidat namnförslag, så utsändes samma uppmaning på denna nivå. I resten av förbunden har det till kvinno- och ungdomsförbundens avdel- i huvudsak varit kompletteringar, som utningar. Endast åtta förbund har uppgett att förts av nomineringskommitte' eller förförslag inkommit från andra lokala organ än bundsstyrelser. Inte i något valkretsförbund har man uppgett att det har föreslagits partiets lokalavdelningar. Åtta förbund har uppgett att kvinnoförbundets distrikt (3 förbund) föreslagit kandi1 D. Brändström a. a. sid. 151 och 156. dater. Endast i Stockholms stad har något

avdelningar, dit även stadsdelsföreningar förts, framgår av tabell 22. Tabellen ger vid handen att lokalavdelningar varit aktiva i samtliga förbund som uppmanade sina avdelningar att föreslå kandidater. I tre förbund har samtliga inkomna namnförslag emanerat från avdelningshåll. I ungefär hälften av förbunden, där avdelningar föreslagit kandidater, har mer än 80 procent av samtliga namnförslag kommit från avdelningarna. Totalt i landet har avdelningarna svarat för knappt hälften av namnförslagen. I några fall har man anledning att misstänka att ombudsmännen vid angivande av antal förslagsställande avdelningar inräknat även de avdelningar från kvinno- och ungdomsförbunden, som föreslagit kandidater. Exempelvis torde detta vara fallet beträffande Norrbottens län. En jämförelse med förslagsverksamheten inom moderata samlingspartiet visar att avdelningarna inom folkpartiet varit verksamma i betydligt mindre omfattning. För det första är det inom folkpartiet färre förbund, där avdelningarna föreslagit kandidater, och för det andra har färre avdelningar inom förbunden deltagit i denna verksamhet.

56 SOU 1972:17

Tabell 23. Antal namnförslag från nomineringskommitté och förbundsstyrelse. Valkretsförbund

Antal namnförslag fr. nom .kommitté

Stockholms län ca 5 16 Uppsala län Blekinge 2 Bohuslän 20 5 Alvsborgs läns norra Skaraborgs län Västmanlands län 6 30 Gävleborgs län Jämtlands län -

-

Uppenbart är att den första varianten med yttrande är på avskrivning. 1964 och 1968 var det bara i Jönköpings län som nomineringskommitte'ns förslag remitterades till lokalavdelningarna och valkretsförbundets styrelse för yttrande. Inför 1970 års val är det inte något förbund som uppgett att sådant förfaringssätt använts. I stället har förbundet övergått till den form av rådgivande provvalsförfarande som rekommenderats i "Plan-69".

-

4.5.1 Rådgivande provval

Antal namnförslag fr. förbundsstyrelsen

-

32 5

"nya" kandidater vid det fastställande förbundsmötet. Sammanfattningsvis torde man våga det påståendet om förslagsverksamheten inom folkpartiet inför 1970 års val, att aktiviteten mätt i antalet föreslagna kandidater varit lägre än inom moderata samlingspartiet och centerpartiet, men högre om man jämför med hur det var 1948 och 1952 inom folkpartiet. Att aktiviteten ökat i förhållande till 1948 och 1952 kan kanske förklaras med att de enskilda medlemmarna nu i högre utsträckning än då hörsammar uppmaningen att föreslå kandidater. Det förhållandet att nästan samtliga förbund har infört ett rådgivande provvalsförfarande torde även ha bidragit till att fler kandidater föreslagits på sina håll. 4.5 Gallring och rangordning Denna funktion i nomineringsprocessen utövades 1948 och 1952 på tre olika sätt: 1. Inom ungefär 1/4 av förbunden lät man de lokala avdelningarna yttra sig över ett redan färdigställt utkast till valsedel/valsedlar. 2. Inom fyra fem av förbunden tillämpades ett förfarande med rådgivande provval. 3. Inom de övriga förbunden utfördes gallring och rangordning av nomineringskommitte' eller dylikt.1 SOU 1972:17

Folkpartiet, som före kommunalvalet 1966 helt saknade centrala anvisningar om nomineringsförfarandet, har länge uppvisat en provkarta på olika nomineringsmönster. För att åstadkomma ett mera enhetligt förfarande har alltsedan 1966 rekommendationer utsänts vid varje val. I dessa anvisningar har nämnts, att rådgivande provval bör ingå för att tillgodose ett viktigt inslag i en demokratisk ordning. För poängberäkning rekommenderas den metoden, att den person som rangordnats som nr 1 på provvalssedeln erhåller det högsta rangordningstalet etc. Om 20 namn rangordnats på en lista erhåller nr 1 på listan 20 poäng, nr 2 erhåller 19 poäng etc. Efter addering av poängen pä samtliga insända listor erhålls den slutliga rangordningen. 1968 och 1970 ägde provval rum i någon form i nästan samtliga valkretsförbund, medan antalet förbund som anordnade provval 1964 var något lägre, 21 av 29 förbund. Metodiken vid provvalen är synnerligen varierande. Den vanligaste varianten är det föfarande som rekommenderats i de riksomfattande anvisningarna. En annan variant är att medlemmarna inte fick rangordna kandidaterna utan endast bland flera föreslagna utvälja ett visst antal; vid sammanräkningen undersöks hur många gånger olika kandidater nämnts. En tredje variant är att kandidaterna indelas i en övre och en undre avdelning. Sedan sammanställs resultaten så att 1

Sköld a. a. sid. 166. 57

Tabell 24. Antal deltagare i provval. Förbund

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Norra Kalmar län ) Södra Kalmar län J Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Malmö ^ Landskrona l Lund Hälsingborg ) Halland Göteborgs stad Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Norrbottens län

Delt. i % av medl.

1 145 1 182 540 u.s 540 1 061 346

28,8 26,3 23,3 u.s 18,4 20,9 23,6 8,7

1,1 1,5 2,8 u.s 1,7 3,5 2,9 1,3

199 563 423 522

22,6 33,0 19,1

4,5 3,9 1,7 2,5

28,9

1,1

424 678 501 u.s 550 606 ca 1 000 441 529 796 553 717 522 717

23,3 18,0 15,3 u.s 17,0 18,2 ca 28 12,3 28,0 27,3 19,5 30,1 25,4 33,9

2,7 7,8 1,2 u.s 2,1 ca 4 1,8 2,4 4,3 2,8 4,3 5,7 5,7

15 301

21,8

2,1

185 Hela riket

det framkommer hur många gånger kandidaterna förekommit på de olika avdelningarna. I regel är provvalen anonyma, dvs. medlemmarna behöver inte sätta ut namn eller adress. Inner- och ytterkuvert eller liknande arrangemang kommer till användning av det skälet. 1 en del förbund har vissa personalia angivits kring de i bokstavsordning uppförda kandidaterna. I ett förbund har rangordningen på provvalssedeln avgjorts genom lottning i nomineringskommittén. I regel upptas plats på provvalssedeln för ytterligare kandidatförslag. Beträffande deltagandet i dessa rådgivande provval saknas uppgifter härom endast från något förbund. Man kan m. a. o. säga att materialet, efter gjorda kompletteringar, är 58

Delt. i % av avgivna röster på partiet i 1970 års val

Antal deltagare

synnerligen tillfredsställande på denna punkt. Inom folkpartiet var provvalsdeltagandet 1970 omkring 22 procent av medlemmarna med relativt stora fluktuationer emellan förbunden, från omkring 34 procent i Norrbotten ned till omkring 9 procent i Kalmar län. Variationerna inom folkpartiet är emellertid mindre än inom moderata samlingspartiet; däremot är det genomsnittliga deltagandet i hela landet procentuellt sett ungefär lika stort. Om deltagarsifforna i folkpartiets provval relateras till avgivna röster på partiet i det senaste valet, finner man att endast ungefär 2 procent av partiets väljarkår har deltagit i gallring och rangordning av kandidaterna. En jämförelse med 1948 och 1952 är svår SOU 1972:17

att göra p. g. a. att alltför få förbund anordnade provval vid de tidigare val tillfälle na. Någon större förändring förefaller knappast ha skett sedan 1952.' En viss ökning föreligger, men den är knappast mer än märkbar. I likhet med vad som kunde sägas om deltagandet i moderata samlingspartiets rådgivande provval, kan man konstatera att det tycks vara svårt att aktivera mer än en femtedel av medlemmarna i denna form av verksamhet. Det bifogade materialet ger ingen antydan om huruvida det har förekommit speciella kampanjer i samband med provvalet.

landstingsvalkrets blivit representerad i kommittéerna. Dessutom har FPK och FPU oftast fått utse var sin representant i kommittéerna. I Stockholms län har FPK och FPU fått utse två representanter vardera. I Stockholms stad sitter ordförande och vice ordförande i valkretsförbundets styrelse automatiskt med i nomineringskommittén. I några få förbund är nomineringskommittén en teknisk kommitté, som enbart har med ombesörjandet av provvalet att skaffa, såsom utsändande av försändelser och sammanräkning av resultatet.

4.5.2 Nomineringskommitté, förbundsstyrelse och förbundsmöte

4.5.3 Bedömning av det rådgivande provvalet

1 rekommendationerna sägs att en nomine- Vilken vikt fästes då vid provvalsutgången ringskommitte' eller styrelsen efter provvals- vid upprättandet av förslag till lista/listor? I tidens utgång skall upprätta förslag till kan- detta avsnitt skall denna fråga diskuteras didatlista/listor. något. Inför 1970 års nomineringar hade de allra Någon motsvarighet till moderata samflesta förbunden (26 st.) en sådan kommitté'. lingspartiets uppmaning att namnen ska uppI de övriga förbunden har förbundsstyrelsen föras i enlighet med utslaget i provvalet finns svarat för gallring och rangordning efter inte i folkpartiets rekommendationer. En del provvalet. ombudsmän har hävdat att prov valet med Knappt hälften av förbunden har även nödvändighet måste vara rådgivande. En av uppgivit att valkretsförbundsmötena i kom- anledningarna därtill kan, som en ombudsbination med nomineringskommittén eller man uttryckt det, vara: "Provval är trots sina styrelsen deltagit i denna gallrings- och rang- demokratiska förtjänster vanligen starkt konserverande, hindrar yngre, mindre kända ordningsprocess. I de fall nomineringskommitté funnits kandidater att komma fram ." Stöd för hade valkretsförbundets årsmöte utsett den i detta kan även fås ifrån undersökningen om omkring hälften av förbunden. I omkring de kommunala nomineringarna.2 1/4 av förbunden hade styrelsen eller dess En bedömning av hur provvalet följts arbetsutskott utsett kommittén. I de övriga omöjliggörs i de flesta valkretsförbunden, förbunden förekom varierande tillsättnings- eftersom flera listor lanserats. I fråga om de förfaranden. I Stockholms län utsågs en leda- nio valkretsförbunden med enlistsystem kan mot av styrelsen och ordföranden av repre- man dock göra vissa konstateranden. Man sentantskapet. I Fyrstadskretsen utsågs no- finner flera förändringar på såväl valbar som mineringskommittén av valkretsdelegerade. marginal- och icke valbar plats. I fyra förTill delegerade utses ett ombud/25 medlem- bund är det ingen förändring på valbar plats mar i lokalavdelningarna i de fyra städerna och marginalplats. Däremot har omplace(ca 90 personer). ringar på icke valbar plats företagits i samtAntalet ledamöter i nomineringskommit- liga förbund. tén fluktuerar ganska ordentligt från 18 i I Stockholms stad placerade sig en av de Stockholms län ned till 4 i Kronobergs län. I 1 regel håller sig antalet mellan 5 och 12. Sköld a. a. sid. 175. 2 Beträffande sammansättningen har ofta varje Brändström a.a. sid. 190 f. SOU 1972:17

yngre riksdagskandidaterna på marginalplats men flyttades upp i det slutgiltiga förslaget till lista. Liknande upplyftning av yngre kandidater och kvinnliga kandidater har skett även i andra förbund. Det är ett liknande förhållande som inom moderata samlingspartiet. I de flesta valkretsförbund har man således inte kunnat märka någon större bundenhet till provvalsutgången. 4.6 Fastställehen av valsedlarna Inom de flesta förbund har fastställelsen skett vid ett valkretsförbunds möte, oftast vid ett extramöte. Inom fyra förbund skedde fastställelsen vid årsmötet. I två förbund har valsedlarna fastställts av förbundsstyrelsen. I Stockholms stad var det folkpartiets representantskap och i Fyrstadskretsen valkretsdelegerade, som fattade det slutgiltiga beslutet om listornas utseende. I ett förbund, där fastställelsen skedde vid ett valkretsförbundsmöte, gällde beslutet endast de första namnen på två listor. Styrelsen fick därefter i uppdrag att rangordna återstoden. I tabell 25 har en sammanställning gjorts av deltagandet i de olika förbundens fastställelsemöten. Deltagandet vid dessa möten är beroende av olika faktorer: 1. Antalet avdelningar och totala antalet medlemmar 2. Representationsreglernas utformning 3. Representationsrättens utnyttjande. Dessa begränsningar av deltagandet medför, som redan tidigare påpekats, att siffrorna är mindre intressanta än t. ex siffrorna för deltagandet i provval. Vid dessa fastställande möten har i samtliga förbund förslaget till lista/listor bildat underlag för diskussionen. På frågan om listan/listorna antogs med acklamation eller först efter voteringar, svarade 10 förbund att fastställelsen skett genom acklamation och 18 förbund att en eller flera voteringar fick tillgripas. Totalt förekom 49 voteringar. Antalet voteringar inom varje förbund varierade från en till åtta. En 60

Tabell 25. Antal deltagare vid fastställelsemötena i folkpartiet. Valkretsförbund Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Fyrstadskretsen Hallands län Bohuslän Göteborgs stad Älvsborgs läns n:a Älvsborgs läns s:a Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens läns s:a Västerbottens läns n:a Norrbottens län

175 80 ca 300 ca 250 160 70 75 114 126 ca 150 ca 90 118 ca 150 107 119 210 162 213 ca 100 76 40 67 104 112 86 125 125

av dessa voteringar rörde antalet listor, medan övriga avsåg rangordningen mellan kandidaterna på listan. Uppgifter saknas om i vilken omfattning ändringar av listan/listorna åstadkoms genom dessa voteringar. I drygt hälften av förbunden tillät man efter fastställelsen smärre förändringar av listornas utseende. Dessa förändringar fick emellertid enligt beslut inom 7 av de 17 förbunden inte avse de valbara kandidaterna. De organ, som i huvudsak tilläts göra dessa justeringar, var valkretsförbundets styrelse (nio förbund), dess arbetsutskott (tre förbund) eller nomineringskommittén (två förbund). I Jönköpings län fick nomieringskommittén och styrelsens arbetsutskott tillsammans göra nödvändiga ändringar. Förbundets ordförande tillsammans med ombudsmännen anförtroddes denna uppgift i Östergötlands län. Slutligen, i Norrbottens län, gick detta uppdrag till de tre huvudkandidaterna tillsammans med ombudsmannen. SOU 1972:17

Totalt utfördes justeringar i tolv förbund, Av dessa var två föranledda av den nya vallagen med dess bestämmelse att en lista inte får uppta mer än fyra namn fler än valkretsens fasta mandat. I bägge dessa fall, Bohuslän och Västmanlands län, ströks de två sista namnen på respektive listor. 1 de övriga förbunden gjordes ändringar till följd av avsägelser och till följd av att smärre kompletteringar ansågs behövliga. Dessa förändringar skedde uteslutande på icke valbar plats.

4.7 Listor och listpolitik

ningarna sägs i den sista punkten att kandidatlistan/listorna skall fastställas av allmänt valkretsmöte. Denna formulering tyder på en "mjuk" hållning till flerlistsystemet. Inför 1952 års val lanserades flera listor i samtliga valkretsar utom två. Då hade folkpartiet 88 listor i hela landet med en spridning från 1 till 10 i de olika förbunden.1 Inför 1970 års val hade antalet listor, som framgår av tabell 26, minskat till 55. Som framgår av tabellen har antalet valkretsförbund med endast en lista ökat från två till tio under tiden mellan de båda undersökningstillfällena. Det är med andra

Folkpartiet saknar uttrycklig rekommendation om antal listor. I de centrala anvis-

' Sköld a. a. sid. 200.

Tabell 26. Antal officiella valsedelstyper och antal kandidater inom folkpartiet vid 1970 års val. R=rak lista. S=spaltad lista. Förbund

Antal listor

Typ

Antal kand.

Antal kvinnor

Antal kvinnor i%

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Malmö > Landskrona L Lund f Hälsingborg ) Halland Göteborgs stad Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

1 1 2 1 1 3 3 1 2 2 2 2

R R R S S R R S R S R R

24 29 23 30 40 45 30 24 11 24 28 27

8 6 5 4 6 10 5 6 2 3 6 2

33,3 20,7 21,7 13,3 15,0 22,2 16,7 25,0 18,2 12,5 21,4 77,4

1 R

17,6

2 1 6 2 2 2 2 2 1 2 2 2 3 3 1

R R S R S R R R R R R S R S S

18 20 133 22 36 24 30 30 13 28 22 34 25 42 30

5 5 18 4 8 5 6 7 3 5 4 8 5 10 4

27,8 25,0 13,5 18,2 22,2 20,8 20,0 23,3 23,1 17,9 18,2 23,5 20,0 23,8 13,3

36R+19S

18,9

Hela riket

SOU 1972:17

ord samma trend inom folkpartiet som inom de båda övriga borgerliga partierna. Även antalet uppförda kandidater har minskat något, från 909 vid 1952 års val till 859 inför valet 1970.' Andelen kvinnor på listorna har inte förändrats särskilt från 1952 till 1970. Vid 1952 års val var andelen kvinnliga kandidater 17,3 procent. Inför 1970 års val uppfördes 18,9 procent. Om man jämför andelen kvinnor i folkpartiets riksdagsgrupp vid 1953 års tvåkammarriksdag med 1971 års enkammarriksdag, finner man att andelen är ungefär densamma, t. o. m. något lägre 1971, tio respektive nio procent. Folkpartiet är det enda parti, som uppvisar en minskad andel kvinnor i riksdagen jämfört med 1953. Vad beträffar minskningen av antalet listor medverkade säkerligen medvetandet om att tre val skall hållas samtidigt till att en del förbund endast förde fram en lista. För folkpartiets del kan en reducering med sex listor från föregående val direkt förklaras som en effekt av den partiella författningsreformen. De skäl som åberopats i de fall två eller tre listor lanserats, är att personliga hänsynstaganden bör tas till kandidaterna och framför allt till de sittande riksdagsledamöterna. I en del förbund ansågs det att de översta namnen fått så lika poängtal i prowalet att man inom partiet inte ville avgöra rangordningen mellan dem, utan man satte dem hellre på olika listor, med motiveringen att väljarna skulle få större valmöjligheter. Andra skäl till flera listor var att man borde tillgodose olika regioner i valkretsen med var sin lista. Listor avsedda för speciella väljargrupper som 1952 förekom i stor omfattning, har minskat avsevärt.2 Det förekom emellertid även vid 1970 års val att några speciella ungdomslistor komponerades. Dessutom hade folkpartiet i Jönköping, som är ett starkt frikyrkligt område, en lista med en framträdande medlem av Svenska Missionsförbundet som första namn. I Bohuslän, där sex listor framfördes, har det sedan lång tid varit tradition med många 62

listor. Geografiskt små områden har kunnat nominera en egen lista till riksdagsvalet. I början av 1940-talet hade man inte mindre än 48 valsedlar! 1952 var antalet 10, inför 1964 års val hade antalet ökat igen till 20 för att sedan minska till 16 vid 1968 års val. Mot den bakgrunden är sex listor 1970 en mycket låg siffra. I några fall efterhörde man vid prowalet medlemmarnas åsikt om antalet listor. Men den huvudsakliga diskussionen härom fördes i nomineringskommittén, i valkretsförbundets styrelse eller vid det fastställande nomineringsmötet.

1 Sköld a. a. sid. 200. 2 Ibid. sid. 200.

SOU 1972:: 17

5 Socialdemokratiska partiet

5.1 Partiorganisation

partikongressen som sammanträder vart tredSocialdemokratiska partiets organisation be- je år.1 står av föreningar och enskilda personer, som Det finns f. n. 27 partidistrikt i landet av på en plats sammansluter sig i en arbetare- vilka Stockholms och Göteborgs arbetarekommun. Arbetarekommunerna i sin tur är kommuner utgör var sitt distrikt. Partidisammanslutna i partidistrikt. Partidistrikten striktets område utgörs i princip av en slutligen konstituerar partiet, vars ledning valkrets för val till riksdagen. utgörs av en partistyrelse. Socialdemokra1 tiska partiets högsta beslutande instans är Pär-Erik Back a. a. sid 38 ff.

Fig. 9. Socialdemokratiska partiets organisatoriska uppbyggnad. QCk'

PARTIET

SKSF Broderskapsrörelsen

i

Kvinnoförbund

1. Kongressen (vart 3 :e år) 2. Partistyrelsen (Verkställande utskott)

SSU Ungdomsförbund

i i t

SKSF Broderskapsrörelsen

PARTIDISTRIKT

SS K Kvinnoförbund

1. Distriktskongressen (årligen) 2. Distriktsstyrelse (Verkställande utskott)

SSU Ungdomsförbund

i{

iI

1i

SKSF Broderskapsgrupp Fackklubb/Förening

PARTIKRETS '

iI

^

r

Arbetarekommun

Kvinnoförening Ungdomsförening

i janstema tnatorening

SOU 1972:17

Högsta organ inom distriktet är distriktskongressen, som sammanträder årligen. Rätt att sända ombud till kongressen har, enligt partiets grundstadgar för partidistrikt § 4, mom. 5, varje arbetarekommun inom distriktet. Alla medlemmar har rätt att delta i valen av dessa ombud. Liksom centerpartiet har socialdemokratiska partiet i många kommuner en kretsorganisation. Hos socialdemokraterna omspänner emellertid denna organisation ibland fler än en kommun. Gränserna har då i de flesta fall bestämts av landstingsvalkretsindelningen. Det är under sådana omständigheter naturligt att organisationen fungerat mindre väl som överorganisation över arbetarekommunerna inom en primärkommun. Dessa samarbetsorganisationer är i Syd- och Mellansverige en produkt av 1952 års kommunindelningsreform. Samarbetet mellan arbetarekommunerna tycks vara mera utvecklat och löpa mer friktionsfritt i kommuner, som inte berördes av denna reform, t. ex. i Norr- och Västerbotten. Här hade naturligtvis de stora avstånden framtvingat denna organisationsform. Kretsorganisationerna har i dessa områden en helt annan och starkare ställning än i övriga Sverige.1 Förutom de vanliga sidoorganisationerna, kvinno- och ungdomsförbunden, finns inom socialdemokratiska partiet en religiös organisation benämnd Sveriges kristna socialdemokraters förbund (SKSF), Broderskapsrörelsen. På det lokala planet finns broderskapsgrupper, som enligt stadgarna rekommenderas att vara kollektivt anslutna till arbetarekommunen.2 Grundelementet i partiet är arbetarekommunerna. F. n. finns omkring 2 000 arbetarekommuner i de 27 partidistrikten. Antalet medlemmar uppgår till omkring 900 000. En närmare presentation valkretsvis framgår av nedanstående tabell.3 Arbetarekommunernas medlemmar är oftast indirekt anslutna via någon av de i partiet ingående sido- och underorganisationerna såsom stadsdelsföreningar, "socialdemokratiska föreningar", kvinnoföreningar, ungdomsföreningar, tjänstemannaföreningar, 64

Tabell 27. Arbetarekommuner och medlemsantal den 31 december 1969. Arbetarekommuner

Medlemm

Skåne Stockholms stad Östergötland Södermanland Stockholms län Göteborgs stad Örebro län Dalarna Kalmar län Uppsala län Jönköpings län Gävleborgs län Västmanland Halland Blekinge län Älvsborgs södra Älvsborgs norra Värmland Västerbotten Bohuslän Ångermanland Norrbotten Medelpad Kronoberg Skaraborg Jämtland Gotland Sjöfolkets Riksförbund

253 1 88 61 71 1 93 75 104 50 71 76 37 44 52 58 48 102 168 64 78 130 38 63 71 79 42

-

174 287 95 199 69 659 48 351 46 282 43 676 34 083 29 500 28 946 26 508 25 515 24 875 24 489 23 631 23 153 23 116 22 199 20212 20 193 19 099 15717 15 054 12652 11635 11 435 9351 7 701 984

Hela riket

907 502

Partidistrikt

broderskapsgrupper. Dessutom finns inom det socialdemokratiska partiet kollektivt anslutna fackföreningar. Beslut om fackföreningsmedlemmars anslutning till socialdemokratiska partiet fattas genom majoritetsbeslut vid fackföreningsmöte. De som inte önskar ingå som medlemmar i partiet kan reservera sig mot beslutet och därmed stå utanför. Medlemmarna ansluts till den arbetarekommun inom vars verksamhetsområde den arbetar. Fackföreningen får i sådana fall i praktiken, om än ej formellt, en status helt jämförbar med den som t. ex. en kvinnoklubb har. Denna situation blir dock mer och mer ovanlig åtminstone på mindre platser. Strukturomvandlingen i samhället har rned1

Brändström a. a. sid. 50. Back a. a. sid. 62. 3 SAP:s verksamhetsberättelse 1969 sid. 38.

2 SOU 197 2:17

fört en anpassning av fackföreningsstrukturen därför bortse från dem i den fortsatta så att i åtskilliga fackförbund storavdelningar framställningen. införts. Dessa storavdelningar kan i vissa extremfall omspänna ett helt län. Medlem5.2 Nomineringsregler marna i fackföreningen fördelas därefter på de arbetarkommuner inom vilkas verksam- Bestämmelser om nomineringar saknas i hetsområde de bor. De kollektivt anslutna grundstadgarna för parti-, distrikts- och fackföreningarna kan i sådana fall ej fungera arbetarekommunstadgarna. Däremot finns av som självständiga sido- och underorganisatio- partikongressen 1969 antagna regler för ner. I de större städerna finns förutom kandidatnomineringar m. m. vid allmänna fackföreningar även fackklubbar, anslutna val. Socialdemokraterna har genom dessa till socialdemokratiska partiet. Fackklubbar- regler de utan jämförelse utförligaste bestämna skall inte förväxlas med verkstadsklub- melserna för kandidatnomineringar. barna, vilka är de minsta enheterna i en del I ett inledande avsnitt med rubriken fackförbund. Fackklubbarna är en samman- "Allmänna regler" anges att varje partimedslutning av aktiva socialdemokrater på en lem och till partiet ansluten organisation har arbetsplats eller inom en fackförening, oav- rätt att föreslå kandidater. För placering på sett om kollektivanslutning till partiet skett valsedeln fordras emellertid att medlem eller ej. Fackklubbarnas medlemmar utgöres tillhört partiet minst ett år då valet äger rum. därför ibland av enskilt anslutna medlem- Valsedlarna bör enligt p. 3 komponeras så mar. Eftersom anslutningsformen varierar att det finns "kandidater, som representerar och fackklubbarna är få till antalet har de i män och kvinnor, äldre och yngre samt olika detta sammanhang likställts med fackför- yrkesgrupper". En successiv nyrekrytering eningar. förordas. För placering bör emellertid "kanKollektivanslutningen blir mer och mer didaternas kunskaper och lämplighet vara omfattande ju större kommunen blir, och avgörande". Slutligen tillråds organisationer den ligger i de största kommunerna åtskilligt och partimedlemmar att motverka uppkomsöver vad som brukar benämnas som riksge- ten av s. k. spränglistor, detta för att främja nomsnitt (drygt 2/3 av partimedlemmarna). ett enigt uppträdande vid valet. Kollektivanslutningen är otvivelaktigt högst i Därefter kommer ett avsnitt som betitlas storstäderna, med över 90 %, och lägst i "Valberedning", i vilket det sägs i p. 1 att en glesbygden; allra lägst är den i kommuner valberedning skall utses av distriktskongresmed stagnerande befolkningsutveckling. sen året före valår för att förbereda faststälI de största städerna är fackklubbarna landet av valsedel till riksdagsvalet. Valberedinom arbetarekommunerna sammanslutna i ning kan inom sig utse ett arbetsutskott. samarbetsgrupper, vilkas styrelser utgör fackArbetarekommuner och partikretsar skall klubbarnas representantskap. Detta väljer skriftligen uppmanas att inom en viss tid sedan ett arbetsutskott (FAU). Fackför- insända förslag på kandidater till distriktseningarna är dessutom organiserade i fackliga styrelsen. Medlemmar och organisation skall centralorganisationer (FCO). Även om dessa sedan genom annons eller skriftligen meddeskall ha enbart fackliga uppgifter, har de las att förslag kan insändas till kommunstydock i nomineringshänseende i många fall relsen. fungerat som samarbetsorganisationer för de Förutom dessa två punkter, som återfinns till SAP kollektivt anslutna fackföreningar- under rubriken "Kandidatnomineringar", na. I socialdemokratiska partiet i Stockholm sägs att arbetarekommunerna efter denna finns, förutom de nu nämnda organisatio- förslagsverksamhet skall insända förteckning nerna, även en del speciella grupper som har över alla föreslagna kandidater till distriktsanknytning till partierna. Dessa är emellertid styrelsen. Arbetarekommunen kan i samobetydliga till medlemsantalet och man kan band härmed rangordna kandidaterna. Efter SOU 1972:17 5

denna tidpunkt äger endast valberedning rätt många namn som de slutliga listorna, i annat att föreslå kandidater. Det får dock inte ske fall blir de kasserade. Efter omröstningen skall kandidaterna efter ett eventuellt beslut om allmän omröstuppföras på den slutliga valsedeln enligt ning. I det näst sista stycket regleras processen följande regler (p. 7): "Första platsen besätts av den kandidat, fram till fastställandet av valsedel på möte som erhåller flest godkända röster på denna eller konferens. Valberedning skall göra upp plats. förslag till valsedel som föreläggs distriktsAndra platsen besätts av den kandidat, styrelsen för yttrande. Därefter behandlas som sammanlagt erhållit flest godkända valberedningens förslag och distriktsstyrelröster på första och andra platserna. sens yttrande på en valkonferens, som kan Tredje platsen besätts av den kandidat vara distriktets ordinarie kongress. För placesom sammanlagt erhållit flest godkända ring på valsedel fordras att kandidat fått röster på första, andra och tredje platserna." minst en röst mer än hälften av samtliga Därpå följande platser tillsätts med samma godkända röster. Om inte sådan majoritet uppnås skall det företas omval mellan de beräkningsmetod. Lotten får fälla avgöranbåda som erhållit högsta röstetalen. Vid lika det vid lika röstetal. En schematisk framställning av socialderöstetal avgör lotten. mokratiska partiets nomineringsförfarande En medlem kan även begära omröstning återfinns i figur 10. med slutna sedlar. Slutligen har man ett Dessa riksomfattande regler har överväavsnitt under rubriken "Allmän omröstning, gande antalet distrikt följt. Endast fyra s. k. prowai". Det prowalsförfarande, som distrikt, Stockholms stad, Stockholms län, åsyftas är av annan karaktär än det rådgivande provvalet inom moderata samlingspar- Södermanlands län och Göteborgs stad, har tiet och folkpartiet. Det är därför mera egna normerande stadgebestämmelser. I Stockholms stad finns reglerna i "Stadadekvat att termen allmän omröstning begagnas fortsättningsvis för socialdemokratiska gar för Stockholms arbetarekommun" fastställda av arbetarekommunens årsmöte 1953 partiets s. k. prowai. jämte ändringar. Den senaste ändringen Denna form av omröstning var obligatorisk fram t. o. m. 1940 då bestämmelsen togs företogs 1969. Paragraferna 11-17 behandbort. Skälet till borttagande torde ha varit lar proceduren vid "politiska och kommuatt förfarandet ansågs för omständligt. Man nala val". ansåg att det borde räcka med att en minoritet tillförsäkrades rätt att påkalla Fig. 10. Nornineringsplan för socialdemokratiska omröstning, ifall enighet om listan inte partiet. kunde åstadkommas på annat sätt. Namnförslag insänds till distriktsstyrelsen I de regler som nu gäller, antagna 1969, från partimedlemmar och lokala partisägs att en tredjedel (tidigare en fjärdedel) av organisationer de närvarande röstberättigade på möte eller valkonferens kan påkalla allmän omröstning. Vid omröstning skall det rangordnade för'' slaget till valsedel gälla som "prowalssedel". Rösträtt har alla medlemmar som tillhört Förslag till lista/or utarbetas av valpartiet sex månader vid omröstningstillfället. beredningen/distriktsstyrelsen De medlemmar som önskar ändra placeringen av kandidaterna på listan kan göra det genom att numrera dem i den ordning man 1' önskar finna dem på den slutliga valsedeln. Valkonferens fastställer listan/orna Valsedlar måste efter strykningar uppta lika 66

SOU 197 2:17

på listan numreras. Mom. 5. För sammanräkning av rösterna utser kommunstyrelsen en kommitté av tre ledamöter för varje krets, som deltar i provvalet. Vid prowal vid riksdagen bildar de nämnda sammanräkningskommittéernas ordförande en kommitté som efter sammanställning av de olika kretsresultaten avgör om räkning namn för namn skall företas. Mom. 6. För att bli uppförd på den slutliga valsedeln fordras att på en viss plats ha erhållit över hälften av de godkända rösterna. Därvid får kandidat tillgodoräkna sig de röster han erhållit på ovanför liggande platser. Kandidat, som på detta sätt valts, kan vid omval inte bli flyttad till lägre plats, men kan vid omval, om han enligt mom. 7 berörs därav, flyttas till högre plats. Mom. 7. Har plats på listan ej kunnat besättas av kandidat med absolut majoritet enligt mom. 6 l:a stycket skall omval §16. Allmän omröstning (provval) företas. Vid omvalet får endast de två kandidater, Mom. 1. Enligt de regler som stadgas i §§ 12, 13 och 14 kan för slutligt fastställande av som på den obesatta platsen erhållit flest lista för riksdags-, storlandstings- och stads- röster, delta. Vid omval gäller enkel majoritet. fullmäktigeval allmän omröstning anordnas bland de av kommunens medlemmar, som Förekommer flera obesatta platser skall tillhört partiet minst sex månader och är omval till samtliga ske samtidigt, men med bosatta inom det område för vilken den skilda valsedlar för varje plats. aktuella listan skall gälla. Mom 8. Om två kandidater vid kvalificeMom. 2. Valsedel skall vara vit och ha av ringen till omval eller efter omval har lika kommunstyrelsen fastställd storlek och pap- röstetal sker lottning. perskvalitet. En partimedlem, som i Stockholms arbeMom. 3. Valsedel skall ovanför namnen ha tarekommun anser att nomineringarna geen rubrik ("parti- eller gruppbeteckning"). nomförts på ett sätt som står i strid mot Denna får inte innehålla namn på partiorga- dessa refererade stadgebestämmelser kan nisation eller mellanledsorgan, såvida inte överklaga till arbetarekommunens styrelse. I organisationen ifråga fattat beslut om att stadgarnas § 17 mom. 2 sägs att överklaganofficiellt stödja listan. det skall vara skriftligt och vara styrelsen Mom. 4. Den röstande har rätt att på tillhanda senast fem dagar efter respektive listan stryka över, skriva till och numrera nomineringstidens utgång, nomineringsmönamn. För att bli godkänd måste dock listan tets och provvalets hållande. uppta ostrukna namn till det antal, som I Stockholms stad ansåg man 1967 att det beslutats av representantskapet när det gäller var nödvändigt att se över nomineringsförriksdags- och storlandstingsval och krets- farandet inför 1970 års val beroende på att mötet när det gäller stadsfullmäktigeval. Gör det skulle nomineras till tre val samtidigt. den röstande numreringar måste alla namn Arbetarekommunens styrelse tillsatte av det I paragraf 12, "Nomineringsproceduren vid riksdagsval", som har intresse för vår undersökning, sägs bl. a. att kommunstyrelsen skall fastställa tidpunkten för nomineringarna. Partiorganisationerna skall i cirkulär meddelas om detta senast tre månader före nomineringstidens utgång. Efter förslagstidens utgång skall kommunstyrelsen inför representantskapet framlägga ett förslag till lista för valet. Representantskapet beslutar sedan om det antal namn listan skall upptaga. Representantskapet äger besluta om upprättad lista omedelbart skall fastställas eller underkastas omröstning bland kommunens medlemmar. De närvarande röstberättigade ombuden kan i enlighet med rikspartireglerna besluta att omröstning skall verkställas. Vid allmän omröstning (prowal) gäller bestämmelser under paragraf 16. Denna paragraf hade följande lydelse:

SOU 1972:17

skälet en utredning med uppdrag att granska Enligt § 5 har arbetarkommunerna att nomineringsförfarandet vid olika val, dock intill tidpunkt som distriktsstyrelsen skall inte riksdagsvalet. Utredningen var klar med meddela i cirkulär till arbetarekommunerna sitt arbete i början av 1969. Eftersom de och i annons i tidningen Folket inkomma till flesta förslag utredningen för fram berör de respektive kretsstyrelse med förslag på kankommunala valen lämnas ingen redogörelse didater. Arbetarekommunerna skall först ha inhämtat upplysningar om de föreslagna för dem här. Enligt stadgar för Stockholms läns social- kandidaternas valbarhet och villighet att demokratiska partidistrikt § 8, första mo- kandidera. Förslagen insändes efter behandling på mentet skall kandidatlista för val till riksdakretsmöte till distriktsstyrelsen med kretsens gen upprättas enligt följande grunder: 1) Nominering av kandidater förrättas av yttrande. Distriktsstyrelsen upprättar förslag arbetarekommunerna, verkställande ut- till kandidatlista eller listor, som skall behandlas av respektive valkonferenser. Såväl skottet och distriktsstyrelsen. 2) Förslag insändes till partidistriktet vid av kretsstyrelse som distriktsstyrelse har rätt att distriktsstyrelsen fastställd tid, som förläg- föreslå egna kandidater utöver de av arbeges senast två månader före distriktskon- tarekommunerna nämnda. I Göteborgs stad slutligen skall enligt § 9 i gressen. 3) Verkställande utskottet sammanställer de stadgarna för Göteborgs arbetarekommun, inkomna namnförslagen samt förelägger antagna 1970, inom arbetarekommunen finns en valkommitté med uppgift dels att uppett förslag för distriktsstyrelsen. 4) Distriktsstyrelsen behandlar verkställande rätta förslag till riksdags-, kommunfullmäkutskottets förslag och förelägger distrikts- tige- och kyrkofullmäktigeval, vilka sedan kongressen sitt förslag till kandidaterna. förelägges ett representantskapsmöte som är 5) Distriktskongressen fattar det avgörande beslutande instans, dels att till ledning för beslutet beträffande riksdagslista på ordi- kommunfullmäktige- och kyrkofullmäktigegruppernas beslut upprätta förslag till komnarie kongress. Följande ordning bör följas vid kongres- munala förtroendeuppdrag. (Första momentet.) sens behandling av riksdagslistan: Valkommitté består av kommunstyrelsen a) Föredragning av distriktsstyrelsens förjämte tio på ett år valda ledamöter, vilka slag till riksdagslista. b) Principdebatt angående distriktsstyrel- utses på representantskapets årsmöte. För de av representantskapet utsedda ledamöterna sens förslag. väljes fem suppleanter. c) Behandling av listan namn för namn. Vid behandling av valärenden, som besluVid behandling av listan bör kongressen följa den öppna omröstningens princip. Vid tas av kommunfullmäktige, äger de socialkrav på sluten omröstning krävs dock 3/4 demokratiska ledamöterna av kommunfullmäktiges valkommitté rätt att närvara vid majoritet för att avvisa densamma. d) Sättet för kandidatlistans fastställelse. valkommitténs sammanträden och har där Kongressen beslutar huruvida listan skall yttrande- och förslagsrätt. (Andra momenantagas definitivt av kongressen eller under- tet.) Valkommittén sammanträder på kallelse kastas allmän omröstning (prowal) bland av kommunstyrelsen. (Tredje momentet.) distriktets medlemmar. Enligt § 11 första momentet kan represenDärest minst 1/3 av kongressombuden så begär, skall allmän omröstning företagas tantskapet i en viss fråga företaga allmän bland distriktets medlemmar på sätt kongres- omröstning bland medlemmarna. sen närmare beslutar. De separata reglerna för Södermanlands partidistrikt avviker föga från riksreglerna. 68

SOU 1972:17

5.3 Nomineringsplan vid 1970 års val Inom socialdemokratiska partiet påbörjades nomineringarna inför 1970 års val i samtliga fall under hösten 1969, om man med initiering avser uppmaning från distriktsledningen till enskilda och till partiet anslutna organisationer att inkomma med namnförslag. Valberedning hade emellertid då redan tillsatts vid distriktskongresserna under våren 1969 i många distrikt. Gallrings- och rangordningsprocessen skedde under januari, februari och mars 1970 med en klar tyngdpunkt på de två senaste månaderna. Fastställelserna ägde huvudsakligen rum under mars och april 1970. Eftersom de flesta distrikt följt denna plan skall här endast beröras de distrikt, som avviker något. Nomineringsplanen för Stockholms stad avviker, som tidigare nämnts, något från riksreglerna beroende på den speciella partistruktur som är rådande där. Det kan därför vara motiverat att lämna en redogörelse för nomineringsordningen inom Stockholms arbetarekommun. Vissa förändringar vidtogs dessutom inför 1970 års val till följd av den i föregående avsnitt omnämnda utredningen om nomineringsförfarandet. 1. Kommunstyrelsen kungjorde tider för nomineringarna samtidigt i cirkulär till samtliga partiorganisationer tre månader före nomineringstidens utgång. Samma information lämnades i medlemstidningen "Aktuell information" minst en månad före nomineringstidens utgång. 2. Efter förslagsverksamhetens slut fick endast kommunstyrelsen föreslå kandidater, som inte tidigare föreslagits. 3. Kommunstyrelsen ombesörjde i samråd med mellanledsorganen gallring och rangordning av de föreslagna kandidaterna.1 4. Representantskapet fastställde slutgiltigt listan för riksdagsvalet. I Stockholms län skedde nomineringarna inför 1970 års val efter följande schema: 1. Distriktsstyrelsen uppmanade arbetarekommunerna i augusti månad 1969 att SOU 1972:17

senast till den 1 februari valåret nominera kandidater. 2. Under september-oktober 1969 nominerade partiets grundorganisationer (soc. dem. föreningar, fackföreningar, kvinnoklubbar och broderskapsgrupper) till sina arbetarekommuner. 3. Arbetarekommunernas styrelsers verkställande utskott sammanställde grundorganisationernas namnförslag och förelade arbetarekommunernas respektive styrelse sitt förslag. 4. Arbetarekommunernas styrelser behandlade verkställande utskottets förslag, avstyrkte eller tillstyrkte resp. ändrade och förelade arbetarekommunernas medlemsmöten förslaget november/december. 5. Arbetarekommunernas medlemsmöten, som är högsta myndighet i valfrågor på lokal nivå, behandlade styrelsernas förslag. Mötesbesluten om nomineringar till riksdagslistan sändes till distriktsstyrelsen. 6. Skeendet efter den 1/2 1970. Partidistriktets verkställande utskott, som är valutskott, sammanställde de inkomna namnförslagen, utarbetade ett förslag till riksdagslista, som förelades distriktsstyrelsen. 7. Distriktsstyrelsen, som utgjorde valberedning, behandlade verkställande utskottets förslag och utarbetade ett eget förslag, som sändes till ombuden vid distriktskongressen. 8. Distriktskongressen behandlade och fastställde distriktsstyrelsens förslag till riksdagslista. I Göteborg tillämpades följande förfaringssätt vid riksdagsnomineringarna 1970: 1. Cirkulärskrivelse gick ut till partiorganisationerna med uppmaning att föreslå kandidater. 2. Kandidaterna tillfrågades om de önskade kandidera. 3. Styrelsen upprättade förslag som behandlades av en valkommitté. 1 Mellanledsorganen består av sju partikretsar, fackklubbarnas au, tjänstemännens au, kvinnodistriktet, Broderskapsdistriktet, SSU-distriktet och studentdistriktet.

4. Representantskapet fastställde valsedeln. I Fyrstadskretsen slutligen där förhållandena är något speciella beroende på valkretsens konstruktion har man i stort sett följt riksreglerna fram t. o. m. förslagsverksamheten. Gallringen och rangordningen tillgick så att representanter för de fyra städernas lokala partiorganisationer samlades i slutet av januari 1970. Man träffade då en överenskommelse om förslag till typ av lista, antal namn och hur platserna på listan skulle fördelas mellan städerna. Den av distriktets årskongress tillsatta valberedningen ombesörjde därefter gallring och rangordning i vanlig ordning. Arbetarekommunernas medlemsmöte fastställde listan. I Malmö utövades fastställelsefunktionen av arbetarekommunens representantskap. De här redovisade avvikelserna från riksreglerna är inte särskilt stora. I själva verket är det bara något mera detaljerade anvisningar som har ansetts påkallade för de största distrikten, där processen behövt formaliseras utöver vad som har ansetts nödvändigt för landets övriga distrikt.

Tabell 28. Totala antalet föreslagna kandidater inom socialdemokratiska partiet partidistriktsvis. Partidistrikt Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Skåne - Malmöhus län Skåne - Kristianstads län Fyrstadskretsen Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län 1

5.4 Förslagsverksamheten 5.4.1 Inkomna namnförslag Partidistriktens lämnade uppgifter på denna fråga är hel* tillfredsställande. Uppgifter om totala antalet föreslagna kandidater saknas inte från något partidistrikt. Däremot förekommer inom sex partidistrikt exempel på att en del namn dubbelräknats. Emellertid är dessa dubbelräkningar så obetydliga att man helt kan bortse ifrån dem vid presentationen av antalet föreslagna kandidater i tabell 28. Antalet föreslagna överstiger 100 endast i två distrikt, Stockholms stad och Jönköping. Det föreslås m. a. o. ett förhållandevis litet antal kandidater i det största partiet, lägre än inom de övriga stora partierna, vilket helt överensstämmer med resultaten från de kommunala nomineringarna 1966: moderata samlingspartiet och folkpartiet har ett högre antal förslag än centerpartiet och socialde70

288 32 39 46 71 123 61 25 20 36 21 19 49 15 35 35 51 25 82 50 43 37 35 31 25 42 34 53 42

Namnen är dubbelräknade.

mokraterna.1 Förhållandet bör kunna tolkas så att i större partier är alla medvetna om svårigheten att placera många kandidater på valsedeln. Det leder till att de olika förslagsställarna endast för fram enstaka kandidater med rimlig chans att bli placerade. Sköld gjorde f. ö. samma konstaterande att överensstämmelsen mellan antalet förslagsställare och antalet föreslagna tydde på att man vanligtvis föreslog endast en kandidat.2 Inom det socialdemokratiska partiet kan förslagen, som nämnts i föregående avsnitt, emanera från enskilda medlemmar, från arbetarkommuner med deras underorganisationer, från partikretsnivå och slutligen från distriktsnivå såsom valberedning, distriktssyrelse och distriktskongress. 1 D. Brändström a. a. sid. 121 ff. 2 Sköld a. a. sid. 225.

SOU 1972:17

Namnförslagens fördelning på dessa förslagsställare skall analyseras i följande avsnitt. 5.4.2 Namnförslag från enskilda medlemmar I samliga distrikt i landet försiggår nomineringsprocessen helt inom partiet, dvs. inga andra än partimedlemmarna har beretts möjlighet att delta i nomineringsarbetet. Inte heller är det särskilt vanligt att enskilda medlemmar direkt till distriktsexpeditionen inkommer med namnförslag. Fyra distrikt, Stockholms stad, Göteborgs stad, Gotland och Västmanland, uppmanade 1970 enskilda medlemmar att direkt till distriktet föreslå kandidater. 1952 förekom denna form av förslagsverksamhet i ringa omfattning.1 Möjligheten utnyttjas inte heller numera i någon större utsträckning. I ett av de fyra distrikten inkom inget namnförslag. I de övriga tre var det sammanlagt 15 medlemmar, som insände nio förslag. Man kan således anse att denna form av förslagsverksamhet inte har någon betydelse inom det socialdemokratiska partiet. Förslagsverksamheten på lokal nivå inom partiorganisationen är däremot mera väsentlig. 5.4.3 Namnförslag från arb etarekommunerna Huvudregeln inom socialdemokratiska partiet är att när nominering ska påbörjas utgår från distriktsledningen en skrivelse till arbetarekommunerna, i vilken dessa uppmanas att föreslå kandidater till riksdagslistan. I ett par distrikt utgick cirkulärskrivelse även till underorganisationerna. Hur nomineringarna tillgått inom arbetarekommunen har inte kunnat kartläggas i denna undersökning. Man torde emellertid kunna utgå från att åtminstone de större arbetarekommunerna i sin tur uppmanat de till arbetarekommunen anslutna organisationerna att förbereda nomineringsfrågan. Därefter har ett arbetarekommunmöte hållits där man upprättat förslag på kandidater. I det av arbetarekommunen insända förslaget SOU 1972:17

har ingått underorganisationernas förslag. En ombudsman har emellertid framhållit att han ser det som en brist att vissa av arbetarekommunerna åtminstone i hans distrikt inte tillräckligt stimulerar underorganisationerna att delta i nomineringsarbetet. Nomineringen skulle härigenom sakna önskvärd bredd. En annan brist enligt samma person är att det inte i tillräcklig grad sker en ännu hårdare gallring på arbetarekommunens nivå. Man släpper alltför lättvindigt igenom de inkomna förslagen, förlitande sig på distriktsstyrelsens förmåga att gallra. Det sistnämnda har även framhållits av en annan ombudsman, som menar att listorna passerar flera beredande organ utan att de ändras i nämnvärd utsträckning. Tänkbara orsaker till detta torde vara slentrian kombinerad med ett starkt förtroende för valberedningen och distriktsstyrelsen. Detta innebär emellertid en svårighet vid jämförelsen med andra partier av föreslagna namn. I dessa partier har alla namn automatiskt gått vidare till förbunds- eller distriktsnivå, medan förslagen hos socialdemokraterna har blivit föremål för en första gallrings- och rangordningsprocedur. Det är dock, att döma av materialet, troligen inte alltför många förslag som försvunnit på det sättet. I tabell 29 anges antalet föreslagna kandidater från arbetarekommunerna. Som synes har aktiviteten på denna nivå varit tämligen stor. Ungefär hälften av alla föreslagna kandidater i hela landet föreslås av arbetarekommunerna. I samtliga partidistrikt utom Stockholms och Göteborgs stad har arbetarekommunerna föreslagit kandidater. I de båda storstäderna är det stadsdelsföreningarna som svarat för denna verksamhet. Stadsdelsföreningar har för övrigt även föreslagit ett mindre antal (4—7) kandidater i fyra andra distrikt. Dessa förslag har i tabellen sammanslagits med arbetarekommunernas förslag inom vederbörande distrikt. Vid en beräkning av procentandelen framgår det att lokalorganisationerna har svarat för ca 60 % av de 1

Sköld a. a. sid. 219. 71

Tabell 29. Antal förslagsställande arbetarekommuner och antal föreslagna kandidater från dessa. Partidistrikt

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Skåne - Malmöhus län Skåne - Kristianstads län Hallands län Bohuslän Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Antal arb.kommuner

71 50 61 88 71 63 104 42 • 52 253 (Skåne) 44 64 48 58 71 102 93 37 75 76 38 78 79 168 130

föreslagna. Det är högre än inom något av de tidigare redovisade partierna. En jämförelse med Skölds undersökning visar att förslagsverksamheten nu har decentraliserats i större omfattning. Inför 1952 års val var det åtminstone inom sju andrakammarvalkretsar, som inga förslag till kandidater kom från den lokala nivån i partihierarkin. Då var det vanligaste förfaringssättet att man endast gav lokala organisationer möjlighet att inkomma med förslag. Det var m. a. o. ingen uppmaning som det numera är.1 Man kan därför utan överdrift påstå att aktiviteten under förslagsverksamheten ökat avsevärt sedan 1952. I vilken utsträckning medlemmarna deltar i denna förslagsverksamhet tillåter källmaterialet ingen slutsats om vare sig för 1952 eller 1970. Deltagandet torde dock inte vara särdeles högt ätt döma av de deltagarsiffror som uppnåddes vid de kommunala nomineringarna 1966. Det finns ingen anledning att 72

Antal förslagsst. arb.kom.

Antal mmnförslag

u.s 57 60 21 71 60 105 u.s 31 27 37 7 16 12 26 28 25 20 13 32 u.s 11 49 22 24 17

u.s 27 41 49 21 30(+13) 19 20 26 21 19 15 28 38 20 35 25 32 23 u.s u.s 20 42 31 50 24

tro att deltagandet skulle vara högre vid riksdagsnomineringarna, snarare tvärtom, eftersom så få har möjlighet att komma i fråga vid dessa nomineringar. Vid de kommunala nomineringarna 1966 pendlade medlemsdeltagandet hos socialdemokraterna mellan 16% i de små glesbygdskommunerna och ca 1 % i de största städerna. Endast de arbetarekommuner, som återfanns i städer med över 30 000 invånare, hade så höga absoluta tal att sidoorganisationerna kunde antas ha deltagit i någon större utsträckning.2 5.4.4 Namnförslag från kvinno- och ungdomsföreningar Som flera gånger framhållits är det svårt att få en rättvis bild av aktiviteten på lokalnivå. i Sköld a. a. sid. 214. D. Brändström a. a. sid. 126.

2 SOU 1972:17

Tabell 30. Namnförslag från kvinno- och ungdomsföreningar. Partidistrikt

Antal förslagsst. kvinnofören.

Antal namnförslag

Antal förslagsst. ungdomsfö ren.

Stockholms stad Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Fyrstadskretsen Göteborgs stad Bohuslän Alvsborgs södra Örebro län Västmanlands län Dalarna Medelpad Västerbottens län Norrbottens län

17 2 44

73 2 2

2 8

5 17 51

1 2

3 1 81 32 2 1

2 1

Antal namnförslag

39 1 2 2 2 u.s 2 1

1 2

Förslag från kvinnodistrikt har inkluderats. SSU och kvinnodistriktet.

Det gäller framför allt sidoorganisationernas verksamhet, som oftast torde kanaliseras genom lokalföreningarna och därför inte avsätter några namnförslag som spår. I den mån det varit möjligt har kvinno- och ungdomsföreningarnas verksamhet på det lokala planet inom det socialdemokratiska partiet skilts ut. Resultatet presenteras i tabell 30. Såväl antalet förslagsställande organisationer som antalet föreslagna kandidater är, som framgår, mycket lågt. Ca nio procent av samtliga förslag i hela landet kommer från kvinnoföreningarna medan endast omkring fem emanerar frän ungdomsföreningar. I de distrikt där de föreslagit har aktiviteten varit åtskilligt högre. Framför allt i de två största städerna, men även i Dalarna, har ett aktningsvärt stort antal föreslagits härifrän. 5.4.5 Namnförslag från övriga lokala organ Socialdemokraterna har, som framgått av redogörelsen för partistrukturen, fler underorganisationer än de övriga partierna. Det är kristna grupper anslutna till Broderskapsrörelsen, tjänstemannaföreningar och fackliga grupper. För att börja med de kristna grupperna SOU 1972:17

har de föreslagit kandidater i elva partidistrikt. Antalet föreslagna kandidater pendlar mellan 16 i Stockholms arbetarekommun, som har sju kristna grupper, och ned till 1 kandidat i flera distrikt. Tjänstemannaföreningar som enbart återfinns i de större kommunerna har varit verksamma i fem partidistrikt med tio kandidatförslag som högst föreslagna antal i Stockholms stad, där sju föreningar varit verksamma. De fackliga organisationer som är anslutna till partiet har föreslagit egna kandidater i nio partidistrikt. Deras aktivitet är betydligt mindre än man kanske kunde vänta sig med tanke på den mycket stora andelen fackligt anslutna till partiet. Det utan jämförelse största antalet namn från fackligt håll föreslås inom Stockholms arbetarekommun, där Fackklubbarnas AU föreslagit 27 personer och nio andra föreningar svarat för 25 kandidatförslag, tillsammans 52. Inom de övriga distrikten håller sig antalet från 12 och nedåt. 5.4.6 Namnförslag från partikretsnivå Partikretsar har, enligt rikspartireglerna, rätt att lämna förslag på kandidater och i 73

Tabell 31. Antal föreslagna kandidater från partikretsar. Partidistrikt

Antal föreslående kretsar

Antal föreslagna kandidater

Stockholms stad Södermanlands län Blekinge län Bohuslän Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Dalarna Medelpad Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

5 7 5 3 1 1 1 5 6 6 1 2 3 9

34 u.s 4 7 1 1 1 20 17 21 2 9 u.s 14

cent totalt sett, men är i några distrikt uppe i så höga tal som mellan 33 och 60 procent av totalantalet föreslagna inom distriktet i fråga. Antalet föreslående kretsar är inte heller så påtagligt. Möjligheten att komplettera namnförslagen från arbetarekommunerna tillvaratas endast till en mindre del av partikretsarna. 5.4.7 Namnförslag från partidistriktsnivå

yttrande rangordna dessa. Det har även tillämpats vid 1970 års nomineringar. I tolv distrikt har partikretsar föreslagit kandidater. Detaljerade uppgifter om antalet föreslagna finns i elva distrikt. Någon större omfattning har, som framgår av tabell 31, inte denna förslagsverksamhet i mer än fem partidistrikt, där antalet förslag ligger på mellan 34 i Stockholm och ned till 14 i Norrbotten. Antalet föreslagna från kretsnivå är inte heller så stort. Siffran understiger tio pro-

Efter förslagstidens utgång behandlas namnförslagen på distriktsnivå. Därvid kan ytterligare namn tillkomma i anslutning till gallringen och rangordningen. Involverade organ är framför allt distriktets valberedning och distriktsstyrelsen samt i någon mån distriktskongressen. Enligt de nya bestämmelserna som antogs av 1969 års partikongress, skall en valberedning utses. I 18 av de undersökta distrikten har denna valberedning utgjorts av distriktsstyrelsen. De övriga hade antingen redan före partikongressen utsett en särskild valberedning eller, om så skedde senare, begagnat sig av dispensbestämmelser. Dessa distrikt är Dalarna, Gotland, Gävleborg, Jönköping, Skaraborg, Malmöhus län, Ångermanland och Örebro län. De särskilda valbered-

Tabell 32. De särskilda valberedningarnas sammansättning vid 1970 års kandidatnomineringar. Distrikt

Dis triktssty relseled amot

VUledamot

SSKF

SSU

Dalarna Gotland Gävleborg Jönköping Skaraborg 3 Malmöhus 1. Ångermani. Örebro 1. Östergöt. 1.

X

X

X

X

X

X

X X

SK.SF

FCO

Omb.man oftast sekr.

X

X

Övr.

x1

X

X

X X2

X

X X

X

X X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

x1 x4

•En ledamot från varje partikrets. Distriktsstyrelsen utsåg till valberedningens ledamöter de ledamöter av styrelsen som ej nominerats på riksdagslistan. Undantag var ordföranden som tillika var valberedningens ordförande. 3 Inga uppgifter föreligger. 4 Partiombudsmännen i Norrköpings och Linköpings arbetarekommuner. 2

74 SOU 1972:17

ningarna har haft varierande sammansättningar som framgår av tabell 32. I de övriga distrikten har sålunda distriktsstyrelserna och arbetarekommunstyrelserna i Stockholm och Göteborg svarat för att vid gallring och rangordning komplettera de insända namnförslagen. I tabell 33 ges en redovisning av hur många förslag som dessa organ svarade för i samband med nomineringarna inför 1970 års val. Det framgår av denna redovisning att antalet förslag från denna nivå är tämligen måttligt. Det är egentligen bara från några få distrikt som ett större antal föreslagits. Utöver dessa nu redovisade namnförslag tillkommer ett tiotal namnförslag från den centrala partiledningen. Det är ett resultat av att bostadsbandet vid val till riksdagen helt upphörde fr. o. m. 1970 års val. Kandidater, som är bosatta utanför valkretsen, kan därför nomineras. Det är endast socialdemokraterna som utnyttjat detta för att kunna placera framför allt statsråden. Partistyrelsen framställde sådana önskemål i 14 partidistrikt. I sex av dessa distrikt avböjde partidistrikten erbjudanden om att få framträdande partiföreträdare som kandidat

bland de valbaras skara. I de övriga ledde det till ett positivt svar. I Stockholms län fick de föreslagna de två första platserna. Det var LO:s ordförande Arne Geijer och Krister Wickman. I Göteborgs stad placerades Tage Erlander på första plats. Gunnar Sträng och Sven Aspling kom på första plats i Älvsborgs södra, respektive Värmlands valkretsar. Som andra namn på valsedeln togs Kjell-Olof Feldt upp i Kopparbergs län och Bengt Norling i Norrbottens län. Bertil Löfberg placerades på tredje plats i Gävleborgs län, medan Sven Moberg fick nöja sig med en fjärdeplats i Örebro län. I Bohuslän framställde partistyrelsen inte några önskemål om rikskandidat. Däremot föreslog en arbetarekommun Sven-Göran Olhede som kandidat. Han blev dock inte uppförd på distriktsstyrelsens förslag annat än reservationsledes. Två ledamöter av distriktsstyrelsen föreslog Olhede på andra plats. Efter voteringen vid kongressen beslöts att Olhede skulle stå som andra namn på Bohusläns riksdagslista. Frågan om placeringen av dessa rikskandidater har uppenbarligen varit kontroversiell inom flera av distrikten. Flera distrikt har ansett det principiellt felaktigt att ta upp

Tabell 33. Antal partidistrikt där valberedning, distriktsstyrelse eller distriktskongress föreslagit kandidater och antal namnförslag. Partidistrikt

Antal föreslagna kandidater från: Valberedning

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kalmar län Blekinge län Skåne - Fyrstadskretsen Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs norra Skaraborgs län Jämtlands län Norrbottens län 1

Distriktsstyrelse

Distriktskongress

12 3

4 24

14 3 1

2 31 6 14

1 Fn av dessa kandidater hade tidigare föreslagits.

SOU 1972:17

en regeringsledamot på valsedeln och därigenom minska den lokala representationen. Man har då resonerat så att en regeringsledamot omöjligen kan agera utifrån vissa regionintressen och av det skälet är det inte önskvärt att en lokal kandidat skall få stå tillbaka till förmån för en som inte är bosatt inom valkretsen. Men även det omvända resonemanget har framhållits. Det är bra med en regeringsledamot på en valsedel. Det kan eventuellt leda till att man kan få vissa fördelar; åtminstone får valkretsen en kommunikationskanal direkt till regeringen, något som inte kan vara till någon skada. Sammanfattningsvis beträffande förslagsverksamheten kan sägas, vilket f. ö. redan påpekats, att det sedan 1952 skett en betydande förskjutning av aktiviteten nedåt i partiapparaten. Till följd härav har också en större personkrets involverats i nomineringsarbetet. Något fler förslag har också inkommit än 1952. Ökningen är emellertid inte så stor, vilket torde sammanhänga med att man inte föreslår fler kandidater än som har en realistisk chans att hävda sig. Det kan dessutom bero på nomineringsprocessens annorlunda karaktär inom socialdemokratiska partiet, med en mer successiv gallringsoch rangordningsprocedur än inom de övriga partierna, där praktiskt taget alla förslag går till förbunds- och distriktsnivå innan en gallring företas. 5.5 Gallring och rangordning Gallrings- och rangordningsprocessen inom socialdemokratiska partiet skiljer sig från de övriga partiernas på det viset att det inte hålls något rådgivande provval, såsom inom moderata samlingspartiet och folkpartiet,

eller några omröstningar inom avdelningarna, såsom inom centerpartiet. Det innebär att det blir svårt att göra direkta jämförelser med dessa partier. Gallring och rangordning görs genon ett slags filtreringsförfarande i partiapparaten. Enskilda partimedlemmar och till partiet anslutna organisationer på lokal nivå föreslår kandidater av vilka det sannolikt gallras bort en del innan namnförslagen kommer till arbetarekommunen, som i sin tur kan i yttrande rangordna kandidaterna. Därigenom sker ytterligare en gallring, vartill kommer att partikretsarna också kan rangordna arbetarekommunernas förslag i ett eget yttrande, innan alla föreslagna namn sänds till distriktsnivån för ytterligare bearbetning. Eftersom det varit omöjligt att med hjälp av materialinsamlingsinstrumenten fånga denna del av processen, kan man inte uttala sig med någon säkerhet om denna gallringsoch rangordningsprocedur. Även om den, som tidigare påpekats, inte skulle vara särskilt omfattande så är det en komplikation som man måste hålla i minnet vid en jämförelse med andra partier. En redovisning av vilka organ som har svarat för gallring och rangordning på distriktsplanet skall emellertid göras även för socialdemokratiska partiet. En sammanställning av dessa organs verksamhet ger bilden nedan. Denna sammanställning visar på ett påtagligt sätt vilken central roll som distriktsstyrelsen spelar vid gallring och rangordning. I inte mindre än 22 distrikt har distriktsstyrelsen eller kommunstyrelsen i Stockholm och Göteborg varit involverade i denna process. Om vi därtill lägger de distrikt, där kärnan av styrelsen ingått i valberedningen, kan man

Organ som har svarat för gallring och rangordning. Valberedning + distrikt Valberedning + distriktsstyrelse Valberedning + distriktsstyrelse + distriktskongress Distriktsstyrelse (eller kommunstyrelse) Distriktsstyrelse + distriktskongress Distriktsstyrelse + distriktskongress + omröstning Kommunstyrelse + mellanledsorganisationer 76

SOU 1972:17

säga att distriktsstyrelsen helt eller delvis svarat för att utarbeta det listförslag som förelagts den fastställande församlingen. Eftersom det inte heller varit särskilt vanligt att arbetarekommunerna eller partikretsarna rangordnat sina förslag, får distriktsledningen en ännu starkare position än vad reglerna ger antydan om. Den sammanställning över inkomna namnförslag som görs upp på distriktsexpeditionen har inom en del partidistrikt sänts ut till arbetarekommunerna och partikretsarna för kännedom. Avsikten med detta har uppgivits vara att bereda arbetarekommunerna och underorganisationerna en möjlighet att diskutera och förbereda ombuden inför det fastställande sammanträdet. 5.6 Fastställelsen av valsedlarna De bestämmelser som finns om fastställelsen följs utan undantag av partidistrikten. Förfaringssättet skiljer sig i Stockholms stad, Göteborgs stad och Fyrstadskretsen från övriga valkretsars såtillvida, att avgörandet i nomineringsfrågan i de förra fattas vid arbetarekommunens representantskaps årsmöte. Detta gäller Stockholm och Göteborg. I Fyrstadsvalkretsen har man två fastställande församlingar. I Malmö stad fattas avgörandet vid arbetarekommunens medlemsmöten och för övrigt vid arbetarekommunernas representantskaps årsmöte. Tillfogas kan, att i Stockholm deltog 1970 omkring 320 röstberättigade ombud, i Göteborg omkring 500 ombud och i Fyrstadsvalkretsen inalles omkring 900 personer i fastställelsemötet.1 En återblick på tidigare tillvägagångssätt visar, att avgörandet i nomineringsfrågan då ägde rum vid allmänna medlemsmöten i de tre rena stadsvalkretsarna. Arbetsformerna i detta avseende har sålunda ändrats. Sköld tillmäter i sin undersökning valkonferenserna en mycket stor betydelse. De var 1948 och 1952 den utan jämförelse viktigaste nomineringsinstansen inom de socialdemokratiska partidistrikten. "I en del valkretsar handlades frågan över huvud taget ej av något annat organ. Vid valkonferenserna fastställes . . . i SOI! 1972:17

Tabell 34. Deltagandet vid fastställelsen inom socialdemokratiska partiet partidistriktsvis. Partidistrikt Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Skäne - Malmöhus län Skåne - Kristianstads län Skåne - Fyrstadskretsen Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs norra Älvsborgs södra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

ca 500 324 160 u.s 233 u.s 218 229 401 292 129

(omröstning)

195 ca 900 240 ca 400 213 181 304 260 160 350 227 271 350 150 153 180 350 197

de flesta fall de slutgiltiga kandidatlistorna eller där så ej skedde, uppgjordes ett förslag till valsedel, som senare skulle underkastas omröstning. Men även i sistnämnda fall låg det reella avgörandet hos konferenserna, eftersom det i praktiken visade sig att partimedlemmarna med relativt få undantag godkände det preliminärt uppgjorda förslåget."2 Av den tidigare framställningen har det framgått att en förändring beträffande nomineringsfrågans handläggning kan spåras såtillvida att samtliga distrikt numera ser till att ärendet beredes inte bara av valkonferensen utan även av en valberedning och även distriktsstyrelsen. I flera fall har arbetare1 2

Strandman-Söderlund a. a. sid. Sköld a. a. sid. 230. 77

kommunerna även tillråtts eller erinrats om valsedlar medtogs ej vid sammanräkningen, möjligheten att rangordna namnförslagen. beroende på att protokoll saknades från Det kan därför med fog hävdas att en strävan arbetarekommunen i fråga. Dessutom kasseatt engagera allt fler partimedlemmar i rades 8 sedlar då de var felaktigt numrerade eller upptog mer än 6 namn. 383 sedlar beslutsprocessen tydligt har förmärkts.1 Även för socialdemokraterna skall en godkändes. Inalles hade 401 partimedlemmar vid tabell över deltagandet i fastställelsemötena redovisas. Man måste i detta sammanhang ha arbetarekommunmöten avgivit sina röster. samma sak i åtanke som beträffande de Om man undantar Visby, där 188 medlemtidigare presenterade partierna, nämligen att mar deltagit, hade i genomsnitt 13 partimedlemmar bevistat dessa arbetarekommunmödet här är fråga om ombudsmöten. De i tabell 34 redovisade siffrorna är på ten. Dessa siffror är de enda som finns om intet sätt uppseendeväckande. Antalet deltagare är ju bestämt enligt stadgarnas regler om deltagandet på lokal nivå. De motsäger inte ombudsrepresentation vid kongressen. I vad antagandet att deltagarsiffrorna från 1966 mån och i vilken utsträckning andra parti- års kommunala nomineringar på det hela medlemmar deltagit vid fastställelsetillfället taget skulle kunna anses relevanta även för finns inga uppgifter om, utom för Fyrstads- 1970 års riksdagsnomineringar. Omröstningsresultatet följde helt distriktskretsen, där det är uppenbart att en stor del kongressens förslag. Emellertid hade ganska av deltagarna varit andra än ombud. I de 1969 antagna reglerna finns som många medlemmar utnyttjat möjligheten att nämnts regler om allmän omröstning. En tillskriva andra namn än de av kongressen tredjedel av de röstberättigade kan besluta nominerade. Sköld konstaterade att utvecklingen redan att den föreslagna listan skall fastställas genom omröstning bland de distriktsmed- 1952 föreföll gå därhän att allmän omröstlemmar, som tillhört partiet minst sex måna- ning anordnades i allt mindre utsträckning. der. Sådan omröstning hölls 1970 inom Inför 1948 års val förrättades allmän omröstendast ett distrikt, Gotlands län. Anled- ning inom 13 av de 28 andrakammarvalkretningen till att den kom till stånd där var en sarna, medan inför 1952 års val prowal diskussion om vilken kandidat som skulle förrättades endast inom 6 distrikt eller placeras på andra plats på listan. Efter valkretsar. Det föreliggande materialet bevoteringar beslöt kongressen om en viss kräftar den entydiga tendensen. Omröstrangordning av kandidaterna, som beträf- ningsförfarandet har blivit alltmera sällsynt i fande platserna 3-6 något avvek från di- de socialdemokratiska partidistrikten. Umder striktsstyrelsens förslag. Den rangordnade de senaste tre riksdagsnomineringarna förelistan utsändes därefter till allmän omröst- faller det inte ha använts mer än en g:ång, ning. De röstande som önskade ändra på nämligen på Gotland 1970. placeringen eller tillföra ett nytt namn i stället för något av de angivna, kunde göra 5.7 Listor och listpolitik detta genom numrering. Inga andra namn än de som var föreslagna fick sättas upp. En Socialdemokratiska partiet har länge varit lista över dessa namn bilades. Om man inte det enda parti som haft klara anvisningar om ville ändra den inbördes placeringen mellan antalet listor. Man har hävdat att flerrlistkandidaterna, skulle man lämna valsedeln system tillkomna i syfte att locka särskilda onumrerad. Om valsedeln upptog fler eller väljargrupper, yrkes- eller lokalintressen borfärre namn (6 st) än kongressen föreslagit, de undvikas. Dessutom har man i konsekvens skulle valsedeln kasseras. 23 valförsändelser inkom, dvs. 23 av 42 arbetarekommuner 1 hade deltagit i valet. En försändelse om 10 Strandman-Söderlund a.a. sid. 81. 78

SOI 197 2:17

härmed avrått från s. k. spränglistor.1 I de nya reglerna finns fortfarande avrådandet från spränglistor för att främja ett enigt uppträdande vid valet. Av formuleringarna att döma förutsattes även i de nya reglerna att det är en valsedel som skall fastställas. Enlistsystem har motiverats med att det ger större respekt åt partiet och dess kandidater. Enigheten visar partiets styrka. Dessutom vet väljaren när han röstar, vilka kandidater som blir invalda om partiet erövrar ett visst antal platser. Detta medför rimligen att det blir större meningsbrytningar mellan olika särintressen vid listkompositionen än inom partier som lättare kan acceptera att särintressena respekteras på egna listor. I senare fallet kan man ju undvika ibland ofta svåra beslut om vem som skall placeras som partiets främste kandidat. Endast i fyra riksdagsvalkretsar har fler än en lista lanserats. Det gäller som framgår av tabell 35 Västmanlands län, Kopparbergs län, där t. o. m. tre listor användes, och de båda norrlandslänen Västernorrland och Jämtland. I Västmanlands län var skälet till två listor ett rent tekniskt problem. Partiet har alltid haft bara en lista, men 1970 ansåg man sig tvungen att trycka två listor, därför att kongressen beslutat om 14 namn medan valsedeln endast kunde uppta 13 namn. Av det skälet trycktes två listor med 14:e namnet på hälften av listorna, 13:e namnet på andra hälften. I Kopparbergs län hade man 1968 tre listor, något som distriktsstyrelsen föreslagit även för 1970 års riksdagsval. Anledningen till att tre listor föreslogs var att man hade goda erfarenheter från 1968 och att det minskade antalet mandat i länet vid 1970 års val ansågs motivera att avgörandet borde lämnas till väljarna, som härigenom fick större valfrihet. Dessutom ansågs att valarbetarna skulle kunna stimuleras av att tre listor lanserades. Det fanns dock förespråkare för en lista, vilka motiverade sitt ställningstagande med att flera listor blir en form av lotteri. Efter försöksvotering konfirmerade kongressen distriktsstyrelsens förslag. SOU 1972:17

I Västernorrlands län var skälet till två listor helt enkelt att man har två partidistrikt inom länet, dels Ångermanlands, dels Medelpads. Varje distrikt gick fram med var sin lista. I Jämtlands län slutligen är skälet till två listor inte bekant. Däremot är det känt att inom distriktsstyrelsen och på kongressen diskuterades frågan ingående. Till kongressen kom ett telegram från länets SSU-distrikt, som rekommenderade partidistriktet att endast föra fram en valsedel. SSU motiverade detta med att tre val skulle äga rum samtidigt och att man måste visa väljarna att enighet rådde inom partiet. Efter en mycket lång debatt enade sig emellertid kongressen om två listor. Efter denna genomgång står det klart att det egentligen endast varit två partidistrikt som haft flerlistsystem inom socialdemokratiska partiet vid 1970 års val. De flesta distrikt (18 st) lanserade, som framgår av tabell 35, raka listtyper, medan de övriga hade spaltade listor. I hela riket förekom 33 valsedlar i 1970 års val mot 30 i valet 1952, vilket visar att antalet inte förändrats nämnvärt. Däremot har antalet kandidater ökat från 375 till 592 i hela riket mellan de båda valen. Kvinnornas andel av kandidaterna har ökat från ca 15 procent till ca 22 procent. Andelen kvinnor i den socialdemokratiska riksdagsgruppen har ökat från 10 procent 1953 till 17 procent 1971. De av valberedningarna eller distriktsstyrelserna uppgjorda listförslagen antogs utan några större förändringar av kongresserna. Votering fick emellertid tillgripas i 24 av landets 28 valkretsar. Endast i fyra valkretsar antogs listförslagen med acklamation. Totalt förekom 50 voteringar; då är även Gotland medräknat fastän voteringen där gällde hur den valsedel som skulle gå ut till allmän omröstning skulle se ut. Högsta antalet voteringar var nio i Kalmar län. I de övriga distrikten varierade antalet voteringar mellan en och fem. Även i det socialdemokratiska 1

Sköld a. a. sid. 265 och D. Brändström a. a. sid.

93.

Tabell 35. Antal officiella valsedelstyper och antal kandidater inom socialdemokratiska arbetarepartiet vid 1970 års val. R=rak lista. S=spaltad lista. Distrikt

Antal valsedlar

Typ

Antal kand.

Antal kvinnor

Antal kvinnor i%

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotland Blekinge Kristianstads län Malmö ^ Landskrona l Lund f Hälsingborg ) Malmöhus län Halland Göteborg Bohuslän Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmland Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

R R R S S S R S R S R

31 30 12 33 34 30 10 30 6 21 14

9 4 1 9 13 5 1 5 1 5 3

19,4 13,3 8,3 27,3 38,2 16,7 10,0 16,7 16,7 23,8 21,4

1 S

20,0

1 1 1 1 1 1 1 1 1 21 3 1 22 23 1 1

R S R R R S R R S R R R R R S R

14 21 20 14 11 30 14 15 15 14 27 16 26 17 30 12

3 8 4 3 2 6 3 3 6 2 7 2 4 4 8 1

21,4 38,1 20,0 21,4 18,2 20,0 21,4 20,0 40,0 14,3 25,9 12,5 15,4 23,5 26,6 8,3

23R+10S

22,1

Hela riket

1 Endast sista namnet skiljer listorna åt. 2 Ångermanlands och Medelpads partidistrikt gick fram med var sin lista. 3

Första namnet är detsamma på båda listorna.

partiet voterades det livligast om namnen på marginalplats. Men även placeringen av de valbara och icke valbara platserna stod det strid om i en del distrikt. Övervägande antalet partidistrikt tillät inte några som helst förändringar av den fastställda listan. Endast fyra distrikt tillät sådana justeringar, nämligen Kronobergs län, Hallands län, Västmanlands län och Bohuslän. I de tre förstnämnda distrikten har distriktsstyrelsen svarat för dessa justeringar medan verkställande utskottet kompletterade med ett namn i Bohuslän. 80

De företagna justeringarna var i samtliga fall föranledda av osäkerheten om hur många fasta mandat länet hade och den förvirring detta lett till. Följden blev att antingen för få eller för många kandidater nominerades av kongressen.

SOL 1972:17

6 Vänsterpartiet kommunisterna

6.1 Partiorganisation

Partiets organisation kan schematiskt i tecknas enligt nedanstående figur. Vänsterpartiet kommunisterna är uppbyggt Den i figuren streckade inrutningen partienligt i stort sett samma principer som det krets innebär att några distrikt som mellansocialdemokratiska partiet i lokalorganisaled mellan lokalorganisation och distrikt har tioner, arbetarekommuner och partidistrikt. ett organ som samordnar lokalorganisatioMedlemmar inom kommun eller annat geografiskt område bildar en lokalorganisation nernas verksamhet. Det har ansetts behövligt enligt stadgarna antagna på den 21:a kon- i de fall då mer än en lokalorganisation finns gressen 1967 och kompletterade på den 22 :a i en kommun, t. ex. i Norrbottens län. Dessa kongressen 1969. Förening eller kretsorga- partikretsar är ganska löst sammansatta utan nisation kan i förekommande fall jämställas några klart definierade uppgifter. med lokalorganisation. Lokalorganisationens högsta instans är årsmötet, en årskonferens. En lokalorganisation kan vidare uppdelas i föreningar för verksamhet i bostadsområden, på arbetsplatser och inom särskilda yrken eller grupper. På det regionala planet verkar partidistrikten. De har till uppgift att samordna lokalorganisationernas verksamhet och att organisera och leda valarbetet. Distriktens gränser fastställs av partistyrelsen och berörda distrikt. Ett distrikt omfattar minst en riksdagsvalkrets. För närvarande finns i landet 22 distrikt. Distriktens högsta instans är årskonferensen, som kan besluta om instiftande av representantskap. Vänsterpartiet kommunisternas högsta instans är partikongressen, som sammanträder minst vart tredje år. Mellan kongresserna leder partistyrelsen verksamheten. Inom partistyrelsen fmns även ett verkställande utskott som består av ordförande och högst nio ledamöter. Mandatperioden är ett år. SOU 1972:17 6

Fig. 11. Vänsterpartiet kommunisternas organisatoriska uppbyggnad.

RIKSORGANISATION 1. Partikongress 2. Partistyrelse (verkställande utskott) i>

PARTIDISTRIKT 1. Årskonferens 2. Styrelse ii

PARTIKRETS

I

LOKALORGANISATION (Arbetarekommuner och fackklubbar)

_i

Vänsterpartiet kommunisterna är det enda av de stora rikspartierna som varken har kvinno- eller ungdomsorganisationer. Tidigare har emellertid Demokratisk ungdom reellt sett ansetts vara kommunistpartiets ungdomsförbund. Efter stadgerevisionen 1967, då f. ö. Demokratisk ungdom bytte namn till Vänsterns ungdomsförbund (VUF), finns ingen klausul om något som helst samarbete mellan partiet och VUF. På grund av ideologiska meningsmotsättningar blev det en öppen brytning mellan VPK och VUF under våren 1970. Partiet tog därefter, under hösten 1970, kontakter med utbrytarföreningar från VUF i syfte att bygga upp en ny ungdomsorganisation.1 Vänsterpartiet kommunisterna är det minsta av de stora partierna i landet. För närvarande finns det ca 14 000 medlemmar, därav 3 000 kvinnor. I tabell 36 framgår antalet medlemmar inom partiet vid utgången av år 1970 partidistriktsvis. Partiets medlemsantal har reducerats mycket kraftigt sedan 1952, då det i landet fanns 34 156 medlemmar i 803 arbetarekommuner.2 Hur många lokala organisationer som numera finns inom de olika partidistrikten saknas detaljerade uppgifter om. Emellertid finns en uppgift om att partiet 1969 skulle ha omkring 450 lokalorganisationer.3 Antalet partidistrikt har minskat från 27 till 22 mellan de olika undersökningarna. Det finns med andra ord distrikt, som omspänner flera riksdagsvalkretsar. Så är t. ex. fallet i fråga om Södermanlands och Västmanlands distrikt, som även benämns Mälardalen, och Skånedistriktet. 6.2 Nomineringsregler Vänsterpartiet kommunisternas stadgar undergick vid mitten av 1960-talet en omfattande revision. Tidigare var frågan om kandidatnominering inte omnämnd i stadgarna. Sköld kunde emellertid konstatera att trots saknaden av centrala regler var nomineringsförfarandet så enhetligt att man kunde tro att centrala regler funnits. Det mest anmärk82

Tabell36. Antal medlemmar 31 dec. 1 970 i VPK.1 Partidistrikt 3 539 123

Storstockholm Uppsala Södermanland och Västmanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Blekinge Skåne Halland Göteborg Bohuslän Älvsborg Skaraborg Värmland Örebro Dalarna Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten

588 418 297 341 416 202 528 102 1433 318 371 207 571 307 329 695 923 103 174 2 506 Hela riket

14 368

1 Uppgift från centrala partikansliet i Stockholm sept. 1971.

ningsvärda i kommunistiska partiets sätt att nominera före stadgerevisionen var att i enlighet med partiets centralistiska principer skulle valsedlarna godkännas av partiets centralkommitté eller av arbetsutskottet.4 1 de nu giltiga stadgarna har man tagit in en paragraf nr 13, som avser att reglera nomineringsförfarandet. I paragrafen sägs att när det gäller upprättande av kandidatlistor för riksdags- och landstingsval, har organisationer och enskilda rätt att till distriktets valberedning inkomma med förslag på kandidater. Sedan förslag inkommit kan konferens hållas och till denna utser organisationerna ombud enligt de regler som distriktsstyrelsen utarbetat. Konferensen skall på grundval av inkomna namnförslag upprätta 1

B-0 Lundström: Vänsterpartiet kommunisternas organisatoriska uppbyggnad (opublicerad uppsats). 2 Sköld a. a. sid. 270. 3 B. O. Lundström a.a. sid. 3. 4 Sköld a.a. sid. 272. SOU 1972:17

Fig. 12 Nomineringsplan för vänsterpartiet kommunisterna 1. Organisationer och enskilda ges möjlighet att till distriktets valberedning inkomma med förslag till kandidater.

Kandidater föreslås

2. En konferens upprättar en kandidatlista

Valkonferens upprättar listförslag

3. Konferensens förslag kan därefter gå ut till provval bland partimedlemmar eller en bredare allmänhet.

Provval

en lista. Konferensens förslag må därefter gå ut till prowal bland partimedlemmarna eller en bredare allmänhet. Formerna för detta skall beslutas av konferensen. Slutligen framhålls att som kandidater på listan skall även icke partimedlemmar kunna uppsättas. Denna sista punkt betyder att något av en djupgående omvandling skett inom vänsterpartiet kommunisterna. 6.3 Nomineringsplan vid 1970 års val Trots stadgerevisionen 1967 har inte några större förändringar i nomineringsgången för vänsterpartiet kommunisterna skett. I stort sett samtliga distrikt har gått tillväga på samma sätt vid 1964, 1968 och 1970 års val. Nomineringsarbetet inleds i regel med att distriktets valberedning, som valts av distriktskonferensen året före valår, sänder en skrivelse till lokalorganisationerna med uppmaning att inge kandidatförslag till valberedningen. Detta gjordes för 1970 års nomineringar vid årsskiftet 1969/70. Under valårets första månader föreslås namn, vilka blir föremål för en gallring och rangordning inom valberedningen under februari-mars. Listorna fastställs slutligen vid en distriktskonferens mars—maj. Det fmns givetvis vissa avvikelser från detta generella mönster. Så t. ex. har även sympatisörer erbjudits möjlighet att föreslå kandidater i åtta distrikt. Bland de övriga avvikelserna kan nämnas att i Jämtlands län föreslås kandidaterna endast av kommunkretsarna och i Norrbottens län föreslås kandidater av såväl lokalorganisationerna som kommunkretsarna. I tre distrikt, Östergötland, Värmland och Örebro, sänds en skrivelse med uppmaning SOU 1972:17

att föreslå kandidater även till de enskilda medlemmarna. I Uppsala län riktas denna uppmaning enbart till direkt anslutna medlemmar, dvs. sådana som inte tillhör någon lokalorganisation. I Dalarna slutligen går uppmaningen enbart till medlemmarna och inte till lokalorganisationerna. För gallring och rangordning förekommer i ett par distrikt att prowal anordnas, nämligen i Stockholm och Dalarna. Någon närmare information om hur detta tillgår har inte kunnat erhållas. I tre distrikt, Uppsala, Bohuslän och Örebro, sänds det av valberedningen upprättade förslaget ut för "yttrande". Denna form av mellanskede i nomineringsprocessen tillämpades även 1952 i fyra valkretsar, varav tre i Västsverige.1 I ett par distrikt upprättade distriktsstyrelsen det slutgiltiga listförslaget, inte valberedningen. I Norrbotten hade såväl valberedningen som distriktsstyrelsen synpunkter på hur förslaget till lista skulle vara utformat. 6.4 Förslagsverksamhet 6.4.1 Inkomna namnförslag Det finns en del luckor vad beträffar totala antalet föreslagna kandidater i nomineringsprocessen. Trots detta har i tabell 37 angivits det antal förslag som uppgivits i enkätformuläret. Praktiskt taget inga möjligheter har funnits att kontrollera riktigheten i de lämnade uppgifterna, eftersom så få har bifogat det i enkäten efterfrågade grundmaterialet. Antalet föreslagna kandidater inom VPK är som synes betydligt lägre än inom de övriga 1

Sköld a. a. sid. 283.

Tabell 37. Totala antalet föreslagna kandidater inom vänsterpartiet kommunisterna partidistriktsvis. Partidistrikt Storstockholm Uppsala Södermanland och Västmanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Blekinge Skåne Halland Göteborg Bohuslän Älvsborg Skaraborg Värmland Örebro Dalarna Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten

33 46 u.s 25 u.s 14 25 20 u.s 6 41 18 36 ca 25 20 27 18 31 32 32

partierna. Ibland har inte fler kandidater föreslagits än att alla kunnat uppföras på den slutliga listan. Det är även som redan Sköld kunde konstatera ytterst få namnförslag som tillkommer sedan enskilda medlemmar och lokalorganisationer beretts tillfälle att föreslå kandidater. Endast i ett distrikt har en kandidat föreslagits av valberedningen. Antalet föreslagna kandidater har inte heller märkbart förändrats sedan 1952.1 Detta kan kanske tyda på en viss brist på kandidater inom partiet. Det tycks även förhålla sig så att antalet avsägelser till föreslagen kandidatur är relativt stort, vilket möjligen kan peka på en svårighet för partiet att ibland få föreslagna kandidater att ställa upp på listan. 6.4.2 Namnförslag från medlemmar och sympatisörer Som redan påpekats är en väsentlig förändring i vänsterpartiet kommunisternas nomineringsplan under de senaste 20 åren att en möjlighet har öppnats eller åtminstone vidgats för enskilda medlemmar och icke parti84

anslutna att föreslå kandidater. I endast två distrikt hade enskilda medlemmar inkonmit med några få namnförslag vid 1952 års riksdagsnomineringar. Inget partidistrikt tillät icke partianslutna eller sympatisöre' att delta i nomineringsarbetet.2 Inför 1970 års val var det åtminstone sju distrikt som erbjöd andra än partimedlemmar att delta i nomineringsarbetet. I ngel togs kontakt med sympatisörerna genon en särskild kontaktlista som varje distrikt t} eks ha. På den har uppförts personer son är intresserade av partiets verksamhet. Det torde i huvudsak vara s. k. "stödmedfemmar", dvs. sådana som inte är fullvärliga medlemmar men som ändå vill ekonomiskt stödja partiets verksamhet med fem krenor per år. 1967 fanns enligt uppgift i kongiessprotokollet totalt ca 7 000 stödkortsinnehavare. Antalet torde ha sjunkit sedan dess.3 I de distrikt, där andra än partimedlemmar tilläts delta, var denna kategoris deltagande begränsat till förslagsverksamheten. De icke partianslutna inbjöds till lokalorganisationens medlemsmöten (fem distrikt) eller uppmanades att insända skriftliga förslag (ett distrikt) eller gavs möjlighet att delta i provval (ett distrikt). Uppgifter om hur många icke partianslutna som deltagit och hur många kandidater som föreslogs har inte kunnat erhållas. Men av svaren att döma kan det kanske röra sig kring 150-200 deltagare som föreslagit omkring 90 kandidater i hela landet. Siffran är inte så liten om man jämför med övriga partier. I tolv distrikt uppmanades de enskilda medlemmarna att föreslå kandidater. I ett par av dessa distrikt var det ingen som tog uppmaningen ad notam. I fyra av de övriga distrikten har man antingen uppgett att man inte vet hur många som föreslog och i Sköld a. a. sid. 279. 2 Ibid. a.a. sid. 278. 3 I verksamhetsberättelsen till vänsterpartiets kongress 19-21 september 1969 nämns att vid tidpunkten för kongressen 1967 redovisades 17 511 partimedlemmar och 6 742 stöd'<ortsinnehavare. Vid årsskiftet 1968/69 redovisas endast medlemsantalet medan ingenting sägs om stödkort. SOI 1972:17

Tabell 38. Antal namnförslag från lokalorganisationerna, stadsdelsföreningar och fackklubbar. Partidistrikt

Storstockholm Uppsala Södermanland Västmanland Östergötland Kronoberg Kalmar Blekinge Halland Göteborg Bohuslän Älvsborg Skaraborg Värmland Örebro Dalarna Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten

Antal lokalorg. 1

57 u.s u.s 9 15 16 21 5 u.s 14 u.s u.s 10 u.s u.s 13 20 29 u.s 56+ 3

Antal förslagsst. lokalorg. 1

Antal namnförsl.1

Antal förslag ss t. fackklubbar

Ant. namnförslag

0+17 8+ 3 u.s 8 11 12 20 5 4 0+10 13 20+ 4 10 15 9 13 18 22+ 3 42 11 56+ 3

u.s 28+18 u.s u.s 25 14 25 20 6 0+23 12 27+ 9 u.s 20 27 18 21 32+12 29 8 u.s

13 2 u.s

u.s 6 u.s

u.s

f ö r s t a siffran anger lokalorganisation och andra siffran stadsdelsförening. 2 Anger kommunkretsar.

föreslogs eller svarat att det endast var ett fåtal. I återstoden av distrikten uppgår antalet förslag till maximalt 30, medan antalet förslagsställare är under 10. 6.4.3 Namnförslag från lokalorganisationer och övriga organ Huvudparten av namnförslagen har som redan påpekats kommit från lokalorganisationerna. Det gäller såväl 1948 och 1952 som 1970. I tabell 38 har gjorts en sammanställning över förslagens fördelning på lokalorganisationer, stadsdelsföreningar och fackklubbar. I nästan samtliga distrikt varifrån uppgifter föreligger föreslås samtliga, eller i varje fall nästan samtliga, kandidater från lokalorganisationerna och stadsdelsföreningarna (vilka i tabellen har inkluderats i kolumnen för lokalorganisationer). I bara fyra distrikt har fackklubbar deltagit i denna förslagsverkSOU 1972:17

samhet. Förutom den i tabellen redovisade aktiviteten kan nämnas att tolv kandidater har föreslagits av två ungdomsklubbar i Uppsala län. I övrigt har en kandidat föreslagits av en valberedning. Det förslaget har redan omnämnts och får ses som ett komplementförslag till lokalorganisationernas förslag. Liksom beträffande de övriga partierna kan inget sägas om i vilken utsträckning medlemmarna deltagit vid lokalorganisationens förslagsverksamhet. Undersökningen av de kommunala nomineringarna 1966 visade att 10—20 procent av medlemmarna deltog vid de möten där kandidater föreslogs. I absoluta tal blev dessa procentsiffror liktydiga med antalet styrelseledamöter.1 Av detta kan man kanske ändå dra den slutsatsen att det inte torde ha varit särskilt många fler vid 1970 års nomineringar.

1 Brändström a. a. sid. 126.

6.5 Gallring och rangordning Den gallrande och rangordnande funktionen i VPK:s nomineringsprocess har i huvudsak ombesörjts av distriktets valberedning men som nämnts har även distriktsstyrelsen och distriktskonferensen varit delaktiga i detta arbete. En sammanställning av de olika organens deltagande finns i tabell 39. Det är sålunda i valberedningen som förslag till lista upprättas. Antalet ledamöter, som varierar mellan fem och sju, inväljs i regel efter de principerna att de största organisationerna skall vara representerade. Dessutom vill man att valberedningen skall vara sammansatt så att olika regioner i valkretsen blir representerade. 1 samtliga fall har en distriktskonferens utsett valberedningen. I Dalarna anordnades rådgivande prowal, vilket även förekommit 1964 och 1968. Ett sådant prowalsförfärande anordnades i Storstockholm 1968, men däremot inte inför 1970 års val. Inga andra uppgifter om dessa prowal finns än från Dalarna 1970, där såväl medlemmar som sympatisörer fick en provvalssedel upptagande 18 personer i alfabetisk ordning. Några uppgifter om deltagandet har inte kunnat erhållas. Däremot finns resultatet, av vilket man i varje fall kan utläsa att betydande ändringar företogs vid listkompositionen. Varken det första eller tredje namnet enligt prowalsresultatet återfinns på den slutliga listan. Men det kan kanske bero på avsägelser. I två av de tre distrikt, där de av valberedningen upprättade listförslagen remitterades till lokalorganisationerna för yttrande, saknas uppgifter om huruvida förfarandet ledde till några ändringar av den föreslagna rangordningen. I det tredje di-

striktet ledde remissen till att ett par kandidater byttes ut mot andra. Sammanfattningsvis kan nämnas att det knappast varit någon gallring att tala om vad beträffar vänsterpartiet kommunisterna. I stort sett alla föreslagna kandidater som kvarstått efter avsägelser har kunnat placeras på valsedeln. Inte heller tycks rangordningen av kandidaterna ha vållat några större problem att döma av antalet voteringar i nomineringskommittéerna och vid distriktskonferenserna, vilket skall beröras något utförligare i följande avsnitt. 6.6 Fastställelsen av valsedlarna

De allra flesta distrikt anger att fastställelsen av valsedlarna ägde rum vid en särskilt sammankallad distriktskonferens. I några fall skedde det dock vid distriktets årskonferens. Endast i Uppsala län var det distriktsstyrelsen, som hade sista ordet i fråga om fastställelsen. Det skedde efter ett enhälligt beslut vid konferensen, där valberedningens förslag till alla delar accepterats, varför man kan säga att den reella fastställelsen ägde rum på konferensen. Den ordning, som gällde vid 1948 och 1952 års nomineringar, att listan skulle underställas och godkännas av partiets centralkommitté, har helt försvunnit. Inte heller har den form av prowal, som enligt de nya stadgarna distriktskonferenserna kan besluta om, kommit att tillämpas i något av de distrikt som besvarat enkäten. Antalet deltagare vid distriktskonferenserna framgår av tabell 40. Deltagandet vid konferenserna är liksom i övriga partier begränsat till ombud. Enligt § 5 mom. 5 har varje lokalorganisation inom distriktet rätt att sända ett ombud för visst påbörjat antal medlemmar, högst 25 och lägst 10, baserat på medlemsantalet vid Tabell 39. Organ som ombesörjt gallring och senaste års redovisning. Det i tabellen redorangordning av kandidaterna. visade antalet är ombud. I några fall har uppgetts att en del partimedlemmar utöver omDistriktets valberedning 19 distrikt buden deltog. Trots restriktionerna på delDistriktsstyrelsen 3 distrikt Distriktskonferens 10 distrikt tagandet omfattar detta ändå omkring 10 Provval 1 distrikt procent av samtliga medlemmar. 86

SOU 1972:17

Tabell 40. Antal deltagare vid fastställelsemötena inom vänsterpartiet kommunisterna. Partidistrikt Storstockholm Uppsala Södermanland Västmanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Blekinge Skåne Halland Göteborg Bohuslän Älvsborg Skaraborg Värmland Örebro Dalarna Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten

u.s 42 30 ca 50 ca 60 u.s 19 60 50 u.s 20-25 107 51 53 60 95 60 ca 50 80 84 26 28 113

Vid konferenserna presenterades valberedningens eller i ett par fall styrelsens förslag till lista. I ett distrikt gick man direkt till sluten omröstning om valberedningens förslag. Valberedningarna hade i samtliga distrikt utom fyra (bortsett från dem varifrån uppgifter saknas) lyckats rangordna kandidaterna till distriktskonferensernas fulla belåtenhet. I 16 distrikt antogs listorna med acklamation, medan i fyra distrikt voteringar förekom. I Storstockholm, som omfattar staden och länet, fick tre voteringar tillgripas, en på stadslistan och två på listan som skulle lanseras i länet i övrigt. I de övriga distrikten var det endast en votering i varje. Huruvida dessa voteringar ledde till förändringar av listförslaget saknas uppgifter om. Man frapperas emellertid av den stora enigheten och uppslutningen bakom valberedningarnas förslag, men måste här hålla i minnet att VPK är ett förhållandevis litet parti, där få kandidater föreslagits och där kampen om varje plats på listan är föga intensiv i jämförelse med de övriga betydligt större partierna. SOU 1972:17

6.7 Listor och listpolitik Vänsterpartiet kommunisterna ger i sina stadgar inga anvisningar om antalet listor. Praxis har emellertid sedan länge varit att lansera enbart en lista i varje valkrets, eftersom det har ansetts utåt demonstrera enighet inom partiet och därmed styrka. I valet 1970 lanserades en lista i samtliga valkretsar utom i Fyrstadskretsen och Norrbottens län där två listor framfördes. Antalet listor, listtyper och kandidater framgår av tabell 41. I landets 28 valkretsar har framförts 30 listor, av vilka dock en lista, den på Gotland, var en rikslista med kandidater från hela landet. Det är det lägsta antalet i jämförelse med de övriga partierna. I jämförelse med 1952 år det fyra listor färre.1 I Skånedistriktet komponerades fyra valsedlar, en för Kristianstads län, en för Malmöhus län, en för Fyrstadskretsen. Dessutom framfördes en lista med första namnet från Kristianstad och en kandidat från Stockholm som fjärde namn. Övriga kandidater kom från Malmö eller Lund. På den listan fick VPK ett mandat i riksdagen. I Norrbotten var skälet till två listor gruvstrejken. Man ville ha en lista med en gruvarbetare på första plats. Eftersom en kandidat var ordförande i Gruv 4:an ansågs det lämpligt att han toppade en lista med en kvinnlig riksdagsledamot som andra namn. På den andra listan var toppnamnen omkastade. I övrigt stod kandidaterna i samma ordning på de båda listorna. Man kan därför med fog säga att endast en lista lanserades även i Norrbotten. Inte något distrikt tillät justering av listan i efterhand. Trots detta redovisar två distrikt smärre ändringar. De var emellertid föranledda av omständigheter över vilka ingen kan råda. I det ena distriktet avled den person som stod som första namn på listan efter fastställelsen och i det andra distriktet avsade sig en person kandidatur p. g. a. avflyttning från länet. 1

Sköld a. a. sid. 291.

Tabell 41. Antal officiella valsedelstyper och antal kandidater inom vänsterpartiet kommunisterna vid 1970 års val. R=rak lista S=spaltad lista. Antal listor Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Malmö \ Landskrona i Lund f Hälsingborg J Halland Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs södra Älvsborgs norra Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Dalarna Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

21 Hela riket

1 Listtyp

28R IS

Antal kand.

Antal kvinnor

Kvinnor i %

32 27 12 12 17 10 10 13 10 10 7

3 5 2 1 3 1 1 2 1 3 0

9,4 18,5 16,7 8,3 17,7 10,0 10,0 15,4 10,0 30,0 0,0

25,0

6 20 18 6 9 13 14 15 11 11 12 15 9 7 11

33,3 15,0 16,7 33,3 22,2 15,4 42,9 13,3 18,2 9,1 25,0 20,0 11,1 14,3 27,3

17,7

Listorna upptar samma namn; enda skillnaden är att de två första namnen bytt plats.

I samtliga valkretsar framfördes raka listor utom i Bohuslän, där man i likhet med vid föregående val hade en spaltad lista. Antalet kandidater är trots färre listor något litet högre än 1952, då 308 kandidater, därav 46 kvinnor (15%) nominerades. Andelen kvinnliga kandidater 1970 var omkring 3 procent högre. Andelen kvinnor i riksdagen är ungefär densamma 1953 och 1971, 10 resp. 11 procent.1 Andelen kvinnor på listorna varierar som synes mycket starkt från omkring 43 ned till 0 procent. Slutligen kan nämnas att någon spränglista eller särlista inte har framförts i något distrikt. De som möjligen skulle ha kunnat

tänkas initiera en sådan hade vid valet redan anslutit sig till KFML, som ställde upp i valet med egna listor.

1 Sköld a.a. sid. 291. SOU 1972:17

7 Jämförande diskussion och analys

Denna undersökning har främst tagit sikte på att beskriva nomineringsförfarandet inför 1970 års riksdagsval såsom det faktiskt ser ut för de i riksdagen representerade fem partierna. Vid undersökningens uppläggning eftersträvades att särskilt beakta den enskilde partimedlemmens inflytande på personvalet. Vid presentationen har medvetet eftersträvats att relatera resultaten från denna undersökning till resultaten från den av Lars Sköld företagna studien av kandidatnomineringarna inför 1948 och 1952 års val. I detta kapitel kommer några punktvisa jämförelser att göras mellan de olika partierna och dessutom skall i anslutning härtill några allmänna reflexioner kring undersökningens resultat göras. Samtliga partier har, i sina stadgar (centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna) eller i speciellt utformade anvisningar, utfärdat rekommendationer om hur kandidatnomineringarna bör tillgå. Dessa rekommendationer har utan tvivel lett till ett över hela landet betydligt mera enhetligt nomineringsförfarande än för omkring 20 år sedan. Det är framför allt inom moderata samlingspartiet och folkpartiet som man varit mest betjänt av dessa centrala anvisningar. Det är också inom dessa partier som de flesta förändringarna skett under de senaste 20 åren. Stadgemässigt har det även hänt en del inom vänsterpartiet kommunisterna. Men förändringarna i distriktens sätt att nominera, om man undantar fastställelsen, är inte så SOU 1972:17

stora. Inom socialdemokratiska partiet och framför allt inom centerpartiet är förändringarna i den formella gången marginella. Inte heller tycks det vara särskilt vanligt att partiets regionala organisationer upprättat egna regler för nomineringarna. Det är framför allt i storstadsregionerna, som partiernas regionala organisationer antagit egna regler. De centrala riktlinjer, som utformats för ett normaldistrikt eller förbund, har upplevts som otillräckliga i dessa områden. Verksamhetens omfattning har framtvingat mera ingående bestämmelser, som nära följer de centrala anvisningarna, men som anpassats till de lokala förhållandena. Nomineringsprocessen har i förhållande till 1948 och 1952 tidigarelagts. Den främsta orsaken härtill torde vara den centraliserade tryckningen av valsedlarna, som numera förekommer. Men även det förhållandet, att det fr. o.m. 1970 nominerades kandidater till tre val samtidigt, har medfört att en del partiorganisationer tidigarelagt riksdagsnomineringarna för att de inte skall kollidera med de kommunala nomineringarna. Detta med tre val samtidigt har, som framgått av det föregående, framför allt påverkat partiorganisationerna att föra fram färre listor. Den effekten har kunnat påvisas i ett antal fall. Dessutom haren del förbund eller distrikt handlat efter maximen "ingen person bör kandidera på valbar plats på mer än en valsedel". Åtminstone bör ingen placeras på valbar plats på såväl riksdags89

som landstingsvalsedeln. En större spridning av uppdragen har med andra ord tydligt kunnat märkas på sina håll. Inledningsvis påpekades bl. a. med hänvisning till Sköld att väljarna i allmänhet har små utsikter att utöva inflytande på personvalet, eftersom partierna tillhandahåller färdiga valsedlar med rangordnade kandidater. För att ändra den rangordningen fordras en mycket noggrant planerad och genomförd strykningskampanj. Sådana kampanjer är ytterst ovanliga i Sverige och i den mån de förekommit är det i så liten omfattning att rangordningen inte förändrats till följd härav. Partierna kan därför sägas ha valet av personer helt och hållet i sina händer. Visserligen har några partier antingen i sina stadgar (vänsterpartiet kommunisterna) eller i sina rekommendationer (folkpartiet) eller genom praxis i vissa förbund/distrikt (moderata samlingspartiet och centerpartiet) öppnat möjligheter för utomstående personer som sympatiserar med partiet att delta i nomineringarna. Såsom klart framgått av det föregående saknar detta inslag i nomineringsprocessen praktisk betydelse, eftersom ett mycket litet antal personer hörsammar detta erbjudande från partiorganisationerna. Av det förhållandet av de icke partianslutna har små möjligheter att direkt utöva inflytande skall man inte dra den slutsatsen att vad väljarna anser i fråga om listkomposition är likgiltigt för partierna, något som skall diskuteras mera ingående längre fram. En inre krets inom partiets regionala organisation, dvs. partistyrelsen, ibland förstärkt med en nomineringskommitté eller valberedning, har enligt stadgarna och i realiteten huvudansvaret för nomineringsprocessen. Det gäller samtliga funktioner i nomineringsarbetet. Det är denna mindre grupp av partimedlemmar som lägger fram det slutgiltiga listförslaget till ett ombudsmöte för fastställelse. Som visats sker vid dessa möten endast smärre ändringar i det framlagda förslaget. Ofta fastställs listan med acklamation. För att kunna komma fram med ett listförslag, som har utsikt att antas och som partiet enhälligt kan 90

samlas kring vid valet, är det nödvändigt att informera sig om vad partimedlemmarna och även väljarna i allmänhet önskar. De tekniker, som härvidlag kommer till användning, är direktkontakt med medlemmar genom att uppmana dem att antingen enskilt insända namnförslag eller att delta vid medlemsmöten eller att delta i rådgivande provval. Härigenom får man i förbunds/distriktsledningen klart för sig önskemålen vad beträffar vilka kandidater, som bör eller ska komma i fråga, och i vilken ordning de skall uppföras på valsedeln. Såväl 1948 och 1952 som 1970 tillämpades dessa tekniker fast i varierande omfattning för att få denna information om partimedlemmarnas önskemål.

7.1 Förslagsverksamheten De enskilda partimedlemmarna uppmanades i betydligt större omfattning inför 1970 års val att föreslå kandidater än 1948 och 1952. Detta gäller framför allt inom moderata samlingspartiet och folkpartiet. Inom dessa partier kommer en betydande andel av namnförslagen in på detta sätt. Men även inom centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna riktades sådana uppmaningar i 7 resp. 12 distrikt direkt till medlemmarna vid nomineringarna inför det senaste valet. För de båda sistnämnda partierna förekom knappast denna form av förslagsverksamhet för 20 år sedan. Inom socialdemokratiska partiet är det ovanligt att enskilda partimedlemmar direkt uppmanas att till partidistriktet föreslå kandidater. Endast inom 4 distrikt riktades en sådan vädjan om namnförslag till de enskilda medlemmarna. Inom dessa partidistrikt blev det inte heller någon större respons på denna uppmaning. 15 partimedlemmar sammanlagt utnyttjade sig av denna möjlighet. Denna form av förslagsverksamhet har m. a. o. ingen betydelse inom socialdemokratiska partiet. Huvudregeln för socialdemokratiska partiet är att inhämta förslag till kandidater från arbetarekommunerna och i vissa fall partikretsarna. Så är även fallet för vänsterSOU 1972:17

partiet kommunisterna. Inom moderata samlingspartiet och folkpartiet är lokalföreningarna också de organ som svarar för merparten av namnförslagen. Moderata samlingspartiets föreningar har vid 1970 års nomineringar svarat för ca 2/3 av namnförslagen medan folkpartiets avdelningar svarat för hälften. Huvuddelen av centerpartiets förslag emanerar däremot från distriktsstämman. Där fick medlemmarna i samband med omröstningen om de vid stämman föreslagna namnen komplettera med egna namnförslag. Partiernas sido- och underorganisationer som kvinno-, ungdoms- och andra föreningar och grupper har inte föreslagit kandidater i någon större omfattning. Inom moderata samlingspartiet har kvinno- och ungdomsförbunden föreslagit kandidater i 13 förbund medan endast 8 förbund inom folkpartiet uppgivit att förslag inkommit från andra lokala organ än partiets lokalavdelningar. Även inom det socialdemokratiska partiet är såväl antalet förslagsställande organisationer som antalet föreslagna kandidater mycket lågt. Kvinnoföreningarna har föreslagit kandidater i 12 partidistrikt, ungdomsföreningarna i 9 distrikt, de kristna grupperna i 11 distrikt, tjänstemannagrupperna i 5 distrikt och de fackliga organisationerna, slutligen, i 9 distrikt. Denna relativt blygsamma verksamhet som redovisats för dessa föreningar torde, som tidigare framhållits, inte vara en rättvis bild av verkligheten. Sido- och underorganisationernas förslagsverksamhet kanaliseras oftast genom lokalföreningarna, vilket medför att namnförslagen ingår bland lokalföreningarnas förslag. Förslagsverksamheten på förbunds- eller distriktsnivå är mycket ringa utom för centerpartiet. Inom det partiet föreslås, som redan nämnts, de flesta, och i många fall samtliga, kandidater av en distriktsstämma. I de övriga partierna måste förslagsverksamheten på denna nivå betraktas som enbart kompletterande. Sammanfattningsvis kan man om förslagsSOU 1972:17

verksamheten hävda att partiledningarna numera försöker att på olika sätt stimulera medlemmarna antingen till att direkt till förbunds- eller distriktsexpeditionerna föreslå kandidater eller till att delta i de lokala föreningsmötena, där kandidater föreslås. Dessa möjligheter för medlemmarna, att aktivt ta del av nomineringsfrågornas handläggning, har ökat i samtliga partier under de senaste 20 åren. Att partiledningen vänder sig till medlemmarna för att på olika sätt aktivera dem har även det syftet att medlemmarna känner sig delaktiga i beslutsprocessen, vilket kan vara av positiv betydelse under valrörelsen. Enskilda medlemmar och lokala partiorganisationer tankes härigenom bli mera villiga att arbeta för partiet i den kommande valrörelsen. Hur stor andel av medlemmarna som utnyttjar möjligheten att delta vid de lokala föreningsmötena har det inte kunnat erhållas några utförliga data om. De få uppgifter som finns att tillgå härrör från deltagandet vid omröstningar inom fyra distrikt av centerpartiet och ett partidistrikt av socialdemokratiska partiet. Av dessa få uppgifter att döma tycks inte deltagandet vara särdeles högt. Procentuellt lägst tycks det vara inom socialdemokratiska partiet, något som även var resultatet av undersökningen av de kommunala nomineringarna. Det torde sammanhänga med den stora mängd passiva medlemmar som finns bland de kollektivt anslutna fackföreningsmedlemmarna. 7.2 Gallring och rangordning Gallrings- och rangordningsfunktionen har i huvudsak åvilat nomineringskommittéerna och valberedningarna, vari nästan uteslutande partiledningarna varit representerade. I de fall ingen representant för styrelsen ingått i kommittén eller valberedningen, har styrelsen i sin helhet haft möjlighet att i efterhand föreslå justeringar i den föreslagna listan. Vid gallring och rangordning gör man en avvägning mellan de olika önskemål som framförts. I det sammanhanget balanseras de 91

interna kraven på representation för olika grupperingar inom partiet mot hänsynstagande till valmanskårens sammansättning. För att informera sig om medlemsopinionen inom partiet låter man inom moderata samlingspartiet och folkpartiet medlemmarna i ett rådgivande provval rangordna ett visst antal kandidater, som uppförts i bokstavsordning på en lista. Inom centerpartiet har man ett omröstningsförfarande inom avdelningarna. Inom socialdemokratiska partiet skall förslagen rangordnas allteftersom de når en högre instans i partiet. En gallring och rangordning skall ske i varje arbetarekommun, därefter kan partikretsarna föreslå nya kandidater och i yttrande över arbetarekommunernas förslag göra en egen rangordning, innan samtliga namnförslag går till distriktsnivån. I vilken utsträckning detta verkligen görs kan man, som tidigare nämnts, inte uttala sig om. Att döma av en del enkätsvar fungerar sannolikt inte denna filtreringsmetod såsom den är tänkt. Det förefaller som om denna gallrings- och rangordningsprocess inte är särskilt utbredd. Man förlitar sig på distriktsstyrelsens förmåga att gallra och rangordna, för att citera en av uppgiftslämnarna. I ett så litet parti som vänsterpartiet kommunisterna har det knappast funnits anledning att i någon större omfattning gå till medlemmarna innan listförslaget gjorts upp. Såväl tillgången på kandidater som möjligheten att ändå kunna tolka stämningarna bland medlemmarna har pekat på att valberedningarna kunnat komponera ett listförslag som man slutit upp kring vid distriktskonferenserna. Förslagen har som regel accepterats utan opposition, vilket kan uppfattas som en bekräftelse på att man lyckats komponera en lista, som tillgodosett medlemmarnas önskemål. Provvalsförfarandet är numera i motsats till för 20 år sedan regel inom såväl moderata samlingspartiet som inom folkpartiet. Deltagandet i provvalen ligger omkring 20 procent av antalet medlemmar i partierna och 5 resp. 2 procent av partiets väljarkår. Någon markant förändring i det avseendet sedan 92

1948 och 1952 kan man knappast tala om, möjligen kan man notera en svag ökning. Som påpekats i anslutning till redogörelsen för moderata samlingspartiet tycks det vara märkvärdigt svårt att engagera mer än en femtedel av medlemsstocken. Den gruppen torde bestå av sådana som även mera regelbundet besöker medlemsmöterna. En jämförelse med deltagarsiffrorna frän centerpartiets omröstningar inom avdelningarna visar att deltagandet 1970 uppgick till nästan 30 procent. Det hade annars varit rimligt att anta att fler skulle delta när medlemmarna gavs möjlighet att i hemmiljö rangordna kandidaterna. Att deltagandet är så pass högt inom centerpartiet torde i hög grad vara beroende av den utvecklade partistrukturen med mer än dubbelt så många avdelningar per distrikt som de andra borgeliga partierna. Antalet aktiva medlemmar är sannolikt till följd härav högre inom centerpartiet än inom moderata samlingspartiet och folkpartiet. I vad mån provvalets rådgivande karaktär påverkar deltagandet i negativ riktning kan man inte uttala sig om på basis av det insamlade materialet. Vad denna undersökning dock klart ger vid handen är att provvalet också uppfattas som ett sätt för partiledningen att informera sig om opinionsströmningarna inom partiet. Partiledningarna vill inte vara slaviskt bundna till resultatet, eftersom man är av den uppfattningen att det allvarligt skulle rubba möjligheterna att få maximalt med röster vid valet. De faktorer väljarna tros fästa avseende vid i listkompositionen skulle i så fall inte tillräckligt ha beaktats. En annan risk vid ett beslutande provval är att olika grupper skulle anordna kampanjer, som uppmanar både till inre stridigheter och valkupper. De provval, som anordnades inför 1970 års val, var tämligen fria från kampanjinslag. Endast i några förbund inom moderata samlingspartiet har kvinno- och ungdomsförbunden uppmanat sina medlemmar att stöcja kandidater från respektive förbund. Det förefaller som om listkompositionen inom partier med rådgivande pro/val eller omröstningar föga skiljer sig från partier, där SOU 1972:17

liknande förfarande inte tillämpas. Oavsett provval eller omröstning diskuterar man sig inom nomineringskommittéerna eller valberedningarna fram till ett listförslag, till vilket man kan knyta den förhoppningen att det ger det bästa resultatet vid valet. Förändringar av provvalsresultatet har skett i samtliga förbund. Ändringarna är mycket stora på de icke valbara platserna, något mindre omfattande och frekventa vad beträffar marginal- och valbara platser. En mycket tydlig tendens vid provval, som kunnat visas i undersökningen av de kommunala nomineringarna, men som även bekräftas i denna undersökning, är att de etablerade politikerna har mycket lättare att hävda sig än de mindre kända unga kandidaterna. Det har lett till att partiledningen i sitt listförslag i regel föreslår bättre placeringar för en del kvinnor och ungdomar än de annars skulle ha fått om provvalsutslaget följts. En annan komplikation vid jämförelse mellan provval och listförslag är att såväl moderata samlingspartiet som folkpartiet föreslagit mer än en lista. Ibland är det bara några namn i toppen på de olika listorna som kastats om, ibland har man gett de två eller tre främsta kandidaterna i provvalet var sin lista. Det har man gjort för att undvika ett ställningstagande till vilken som partiet vill utpeka som sin främste kandidat. Ett inslag i nomineringarna, som var ganska vanligt 1948 och 1952, har helt försvunnit eller är på avskrivning. Det är den form av remiss till lokalavdelningarna av upprättade listförslag som praktiserats inom folkpartiet innan provvalsförfarandet definitivt slog igenom. Denna metod med yttrande har helt försvunnit. Ett annat inslag är det decisiva omröstningsförfarandet inom socialdemokratiska partiet. Det kom till användning inom endast ett distrikt inför 1970 års val. Denna form av omröstning är p. g. a. dess bindande karaktär omgärdad med vissa försiktighetsåtgärder. Kandidaterna står t. ex. upptagna i den ordning partiledningen önskat. Det medför att om resultatet skall bli ett annat än vad som rekommenderats fordras ett organiserat missnöje. Denna förSOU 1972:17

siktighetsåtgärd har naturligtvis tillkommit för att partiets främsta mål vid valet, röstmaximeringen, inte skall äventyras genom att listkompositionen fördärvas av t. ex. "kuppmakare". En faktor som däremot tillkommit vid 1970 års val är att bostadsbandet upphört, vilket möjliggjort nominerande av kandidater boende utanför valkretsen. Det har gjorts nästan enbart för socialdemokratiska partiet, som genom sin partistyrelse till olika distrikt framfört önskemål om placering av framför allt statsråd. Inom vänsterpartiet kommunisterna har även kandidater boende utanför valkretsen nominerats i några fall. 7.3 Fastställehen av valsedlarna Rangordningen av kandidaterna och fastställandet av valsedlarna har skett under jämförelsevis stor enighet. Visserligen är uppgifterna om antalet voteringar inom kommittéerna och valberedningarna fåtaliga. Så mycket är emellertid klart att några reservationsförslag till det fastställande mötet inte blev framlagda. Om man dessutom får döma av i hur stor utsträckning listan antogs med acklamation eller först efter voteringar, vågar man dra den slutsatsen att fastställelsen skett snabbt och under enighet. Till yttermera visso ledde de voteringar, som begärdes vid fastställelsemötet, endast i undantagsfall till förändringar av listförslaget. Endast en spränglista lanserades i hela landet. Det var inom ett förbund av moderata samlingspartiet. Inom samtliga partier har fastställelsen i samtliga fall utom ett skett vid ett ombudsmöte inom förbundet eller distriktet. För 20 år sedan förekom det på en del håll att den slutliga fastställelsen låg hos en mindre församling som t. ex. förbunds- eller distriktsstyrelsen. Deltagandet vid fastställelsen är mindre intressant än deltagandet i förslagsverksamheten och i gallrings- och rangordningsprocessen. Det beror på att p.g. a. representationsreglerna finns en restriktion på deltagandet. Som tidigare framhållits erbjuds vis93

serligen även andra partimedlemmar än de utsedda ombuden att delta. Men det antal som hörsammar denna inbjudan är, att döma av de redovisade deltagarsiffrorna, mycket litet. 7.4 Listor och listpolitik Någon mera ingående analys av listornas sammansättning har inte gjorts i denna undersökning. I det avseendet kan ingen jämförelse göras med Skölds studie. En sådan jämförelse skulle vara av stort intresse, eftersom man härigenom skulle kunna pröva en hypotes om att partierna nu i högre utsträckning än för 20 år sedan nominerar kandidater, som i olika avseenden kan sägas utgöra ett elitskikt av det svenska folket. Stöd för en sådan hypotes hämtas från en del utländska undersökningar, där man kunnat konstatera att urbaniseringen och industrialiseringen av samhällena påverkar rekryteringsmönstret i denna riktning.1 En jämförelse har emellertid gjorts beträffande antalet listor och antalet kandidater. Den ger vid handen att i de partier, som 1952 förde fram uppemot 100 listor, nämligen dåvarande högerpartiet, bondeförbundet och folkpartiet, har en kraftig reducering av antalet skett. Inför 1970 års val hade dessa partier omkring 50 listor i de 28 valkretsarna. Antalet kandidater har däremot inte reducerats i samma omfattning. Inom centerpartiet har detta antal t. o. m. ökats något. Socialdemokratiska partiet och vänsterpartiet kommunisterna har i stort sett lanserat enbart en lista i varje valkrets vid båda undersökningstillfällena. Andelen kvinnor på listorna har ökat inom samtliga partier. Ökningen är dock anmärkningsvärt liten. Den är störst för socialdemokraterna och centern (6—7 %) och minst för folkpartiet (1 %). Andelen invalda kvinnor har ökat kraftigast för centerpartiet från 2 till 15 procent, medan moderata samlingspartiet och folkpartiet har ungefär samma andel som vid 1953 års riksdag. Det fynd man härvidlag gjort i de norska 94

undersökningarna tycks inte äga giltighet i Sverige. H. Valen har nämligen konstaterat att andelen kvinnor på listorna är en funktion av valkretsens urbaniseringsgrad. Om detta vore riktigt skulle en betydligt större andel kvinnor ha nominerats i de starkast urbaniserade valkretsarna än vad som nu är fallet. Man kan inte finna några signifikanta skillnader mellan de olika valkretsarna vare sig i denna undersökning eller i studien av de kommunala nomineringarna. Andelen kvinnor är ungefär densamma i alla valkretsar oavsett urbaniseringsgrad. Detta torde ha sin förklaring i att konkurrensförhållandena mellan partierna skapar ett enhetligt rekryteringsmönster.2 När undersökningens resultat nu skall sammanfattas kan man utan överdrifter konstatera att en utveckling till det bättre skett sedan 1952. Sköld konstaterade att nomineringsförfarandet är en kompromiss mellan vad man kan kalla den direkta och den representativa demokratins principer, dvs. medlemmarnas deltagande och hänsynen till väljarna. Han kunde visa att i varje fall 1948 och 1952 hade båda dessa synpunkter med ytterst få undantag beaktats inom partierna.3 En jämförelse härvidlag med nomineringarna inför 1970 års val visar att en utveckling skett till ett ännu större beaktande av dessa två huvudsynpunkter. Partierna har byggt ut informationsvägarna så att de enskilda medlemmarna fått bättre möjligheter att delta i framför allt förslagsverksamheten och vid gallring och rangordning av kandidaterna. Detta har skett samtidigt som hänsynen till väljarkåren blivit än viktigare, 1 Stein Rokkan och Henry Valen: The Mobilization of the Periphery. Data on Turnout, Party Membership and Candidate Recruitment in Norway. Acta Sociologica Vol. 6, 1962, sid: 115-158. Leo M. Snowiss: Congressional Recruitment and Representation, The American Political Science Review, Vol. LX, 1966, sid: 627-639 och Allan Kornberg and Hal Winsborough: The Recruitment of Candidates for the Canadian House of Commons. 2 H. Valen: The Recruitment of Parliamentary Nominees in Norway, Scandinavian Poli'.ical Studies 1, 1966, sid. 134. Jfr även Den kommunala självstyrelsen 3 Partierna nominerar sid. 362. 3 Sköld a.a. sid. 354.

SOU 1972:17

då partierna numera p. g. a. omstruktureringen i samhället sannolikt är mindre representativa för sina väljare än vad de var 1948 och 1952. Den hypotesen är grundad på vetskapen om att personrepresentativiteten, dvs. representativiteten hos de valda i jämförelse med väljarna med avseende på vissa yttre karakteristika t. ex. kön, ålder, yrke, inkomst, utbildning och liknande, avtar med stigande kommunstorlek.1 Eftersom urbaniseringsgraden är intimt förknippad med kommunstorleken är det till följd av den snabba omflyttningen från landsbygd till tätbebyggda regioner rimligt att göra det hypotetiska påståendet att partierna numera är mindre representativa för väljarkåren än vad de var för 20 år sedan.

1 Opublicerade forskningsresultat om Representativitet från kommunalforskningsgruppen, redovisade vid en föredragning den 5 juni 1969. Se även Den kommunala självstyrelsen 3 Partierna nominerar sid. 154 ff.

SOU 1972:17

8 Nomineringarna som beslutsprocess

Det som bildat underlag för denna studie är, skymda plats i elitforskningen har under som nämndes inledningsvis, kunskaperna senare år blivit föremål för kritik. Den kritifrån framför allt Skölds och kommunalforsk- ken har tagit sig det konkreta uttrycket att ningsgruppens nomineringsstudier. Eftersom fler studier nu görs om t. ex. politisk sociaresultaten från de båda undersökningarna lisation och rekrytering av eliter med tonvikt sammanföll på flera punkter, trots att det lagd på strukturella faktorers inflytande som gällde olika val och trots den långa tid som t. ex. valsystem, partiernas sätt att nomine2 förflutit däremellan, ansågs det fullt möjligt ra. Den forskning som hittills bedrivits om att anlägga samma teoretiska synsätt på riksdagsnomineringarna 1970 som på de kom- nomineringsprocessen är som nämnts inte särskilt omfattande. Det som presterats i de munalanomineringarna 1966. Förvånansvärt liten uppmärksamhet har i nordiska länderna är såväl kvantitativt som den statsvetenskapliga forskningen ägnats kvalitativt av den dignitet att det bör fördet problemområde denna studie behand- tjäna internationellt erkännande. Förutom lar.1 Undersökningar rörande representativi- de svenska undersökningarna av Sköld och tet och rekrytering av eliter har i mycket kommunalforskningsgruppen har nomineliten utsträckning ägnats åt att studera nomi- ringsförfarandet varit föremål för mera ingåneringarna som en beslutsprocess. Betydligt ende studier i Norge. Valens undersökning av lättare är det att studera utfallet av nomine- Arbeiderpartiets nomineringar till stortinget ringarna och härav sedan formulera teorier om vilka faktorer som påverkar rekryteringsmönstret. 1 har även konstaterats-av D. Marvick: PolitModern elitforskning har sålunda i huvud- ical Det Recruitment and Careers; Internationa] Encysak ägnat sig åt det politiskt valda ledarskik- clopedia of the Social Sciences, sid. 12:273-281 tet. En mängd empiriska undersökningar har och av J. A. Schlesinger: Parties, Political: Party kartlagt vilka egenskaper och kvalifikationer Units; International Encyclopedia of the Social Sciences, sid. 11:429-435. de valda har och hur karriärvägarna ser ut till 2 Dietrich, Hcrzog: The Selective System in Polide olika politiska positionerna. Elitforsktics. Opublicerad uppsats vid IPSA-kongressen i ningen har m. a. o. koncentrerats på problem Munchen 1970. Dietrich anser att elitstudierna som sammanhänger med kandidaternas hittills gjorts för fragmentariska och förordar i sociala ursprung och aktivitetsmönster. Att stället mera systematiska studier av bl. a. politisk socialisation, rekrytering till politiska partier, nosåväl de kulturella som strukturella variabler- mineringar av parlamentskandidater, karriärvägar na kommit att inta denna relativt undan- inom partiorganisationerna etc. 96

SOU 1972:17

1954 bildade upptakten till en rad arbeten om denna problematik.1 Även i Danmark och Finland har nomineringsförfarandet ägnats uppmärksamhet i den statsvetenskapliga forskningen. Det måste emellertid sägas att det skett i betydligt mera begränsad skala i jämförelse med Norge och Svergie.2 Karaktären på de studier som gjorts i de utomnordiska länderna är sådan, att det finns få jämförelsepunkter. De undersökningar som utförts tar nästan samtliga upp olika problem av och aspekter på nomineringsprocessen. I Tyskland har man i dessa studier främst sysslat med valsystemets inflytande.3 I Storbritannien har man i huvudsak ägnat sin uppmärksamhet åt relationerna mellan lokala och centrala partiledningar.4 I USA och Kanada har statsvetarna framför allt undersökt relationerna mellan valkretsens socio-ekonomiska struktur och yttre karakteristika hos kandidaterna.5 Det är endast att beklaga denna situation och uttala den förhoppningen att det i framtiden ska göras studier som blir utformade så att jämförelser mellan länderna blir möjlig.6 Syftet med denna korta exposé, som på intet sätt gör anspråk på att vara uttömmande, har varit att försöka sätta in denna studie i ett internationellt sammanhang. Vad som framkommit är att nomineringarna som beslutsprocess veterligen inte gjorts föremål för sa omfattande studier i något annat land som i Sverige. Denna undersökning måste av det skälet i huvudsak relateras till de befintliga svenska studierna. Det kan därför vara lämpligt att nu återknyta till inledningskapitlets teoretiska utgångspunkter. På grund av att undersökningen genomförts ett antal månader efter nomineringsprocessens avslutande har det inte varit möjligt att mera ingående kartlägga alla faser i denna beslutsprocess. Av det skälet h?.r inte heller beklagligtvis den mål/medel-modell, som utvecklats inom kommunalforskningsgruppen kunnat prövas såtillvida att man erhållit värden på de olika faktorernas relativa betydelse inom varje parti. Modellen har därför i denna studie mera tjänat syftet att SOU 1972:17 7

vara en illustration till vilka överväganden som beslutsfattarna kan tänkas göra vid listkompositionen. Denna undersökning har emellertid inte på någon punkt gett anledning att omformulera något i det allmänna synsättet på nomineringarna som beslutsprocess. Resultaten ligger helt i linje med vad som framhållits beträffande de kommunala nomineringarna. Slutsatserna från såväl de tidigare undersökningar som från denna studie sammanfaller även med den teoretiska syn Sjöblom anlägger på nomineringsprocessen som en av partiernas tre out-put-variabler. Sjöblom menar att beslutet om kandidatlistornas sammansättning ska relateras till de tre olika arenors, interna, väljar- och parla1 H. Valen: Nominasjon ved stortingsvalg i det Norske Arbeiderparti 1954. Nominasjonen ved stortingsvalg - en demokratisk prosess eller et eksempel pa partidiktatur? Statsokonomisk tidskrift 1956: 115-156. Factional Activities and Nomination in Political Parties, Acta Sociologica 3 1958, sid. 183-199. The Recruitment of Parliamentary Nominees in Norway, Scandinavian Political Studies 1 1966. Den sosiale og politiske bakgrunn for rekrutteringen av det politiske ledarskap. Tidskrift for Samfunnsforskning No. 2 - 3 1966 och Rokkan-Valen The Mobilization of the Periphery. Data on Turnout, Party Membership and Candidate Recruitment in Norway, Acta Sociologica, Vol. 6, 1962. Se även Rokkan: Citizens, Elections, Parties 1970. 2 Mogens Pedersen: Rekrutteringen af Danske Folketingsmend. Opublicerad uppsats vid den andra nordiska konferensen i statskunskap, Helsingfors 1968 och Tapio Koskiaho: The Parliamentary Candidates and the Candidate Selection in Finland. Opublicerad uppsats vid IPSA-kongressen i Miinchen 1970. 3 Dietrich Herzog: a. a. 4 R. Mc Kenzie: British Political Parties 1963 och A. Ranney: The Pathways to Parliament; Candidate Selection in Britain. 5 Allan Kornberg and Hal. Winsborough: a. a. 6 De forskare som på detta begränsade område inom statsvetenskapen har arbetat mest för att åstadkomma länderjämförelse är Stein Rokkan, Henry Valen och Lester G. Seligman, som med sin uppsats Political Recruitment and Party Structure i The American Political Science Review, Vol. LV, 1961, sid. 7 7 - 8 7 , väckte berättigat uppseende genom att påpeka partistrukturens inflytande för rekryteringsmönstret. Han pekade i det sammanhanget på den stora betydelse gruppagerandet inom partierna har för rekryteringsmönstrets utseende. Seligman är för närvarande i färd med att göra en mycket omfattande komparativ studie av rekryteringsmönstret.

mentariska arenans, där partierna uppträder. Partierna kan vid sina nomineringar inte enbart kasta sina blickar på målet för handlandet på väljararenan, nämligen röstmaximeringen, utan måste även tänka på målen för beteendet på de övriga arenorna.1 Den i inledningen presenterade mål/medel-modellen överensstämmer således på alla punkter med detta teoretiska synsätt. Partiernas ledning önskar m. a. o. genom nomineringarna åstadkomma en lista, som tillsammans med andra inslag i valrörelsen kan bidra till att ge det bästa valutslaget på både kort och lång sikt. Det är därför nödvändigt för denna inre krets av partimedlemmar att balansera olika krav mot varandra så att i processen deltagande individer och grupper känner sig nöjda eller lika missnöjda med slutresultatet. Det främjar partisammanhållningen, något som är nödvändigt för att bl. a. få alla att göra en maximal insats i valarbetet. Det räcker emellertid inte för partiledningen att enbart ta hänsyn till individer och grupper inom partierna. Hänsynen till enskilda partimedlemmar och grupper av partimedlemmar måste vägas mot krav om en gentemot väljarkåren personrepresentativ lista. Det är därför ganska naturligt att det är den inre kretsen, partiledningen, som tar detta huvudansvar vid listkompositionen. Partiledningen har i de fall aktiviteten varit liten, med bristande kunskap om medlemmarnas önskemål som följd, fått använda sig av en antecipationsteknik, som inneburit att man sökt bedöma de outtalade önskemålen om listans sammansättning. Man har försökt förutse vilka egenskaper hos kandidaterna, som partimedlemmarna och den del av väljarkåren till vilken listan riktas, sannolikt kommer att uppskatta. Partiledningarna har, som redan framhållits, när det gäller nomineringarna inför 1970 års val i betydligt högre utsträckning än 1948 och 1952 strävat efter att få reda på vilka kandidater medlemmarna önskar se uppförda på valsedlarna. Trots dessa ökade ansträngningar från partiledningarnas sida har inte motsvarande ökning av medlems98

aktiviteten kunnat påvisas. Andelen partimedlemmar som kommer i kontakt med nomineringsverksamheten torde av allt att döma variera mellan omkring 10 och 30 procent för de olika partierna i Sverige. Om dessa deltagarsiffror relateras till väljarkåren, innebär det att deltagandet inte i något parti torde överstiga 10 procent av de röstande. Det är en uppskattning som gjorts baserad på data från såväl kommunalforskningsgruppens undersökningar som denna studie rörande nomineringsförfarandet vid riksdagsvalet 1970.

1 G. Sjöblom a. a. sid. 126-131. SOU 197 2:17

9 Kall- och litteraturförteckning

Otryckta källor

Pedersen Mogens N: Rekrutteringen af Danske Folketingsmend. (Opublicerad uppEnkäter med bifogade bilagor från 141 föresats vid den andra nordiska konferensen i trädare för de fem största partiernas regionastatskunskap, Helsingfors 1968.) la organisation. Simm, Uno: Rekryteringsvägar till komBergh, Carl Herman: Preliminär material- munens fullmäktige. Kommunalforskningsöversikt i fråga om kandidatnominering. gruppen Avhandlingsserien 2. (Licentiatavh. Opublicerad PM upprättad inom grundlagbe- Göteborg 1967.) redningens Arbetsgrupp II 23.2.70. Zanderin, Lars: Landstingsnomineringarna Brändström, Dan: Nomineringsförfarande vid 1966 års kommunalval. Kommunalforskvid kommunala val. En studie av partiernas ningsgruppen Avhandlingsserien 3. (Licenkandidatnomineringar inför 1966 års kom- tiatavh. Lund 1967.) munalval. Kommunalforskningsgruppen AvStrandman, Rolf, Söderlund, Ingvar: Kanhandlingsserien 4. (Licentiatavhandling didatnomineringsförfarandet inom moderata Umeå 1968.) samlirfgspartiet och socialdemokratiska arbeHerzog, Dietrich: The Selective System in tarepartiet vid 1970 års riksdagsval. (OpubliPolitics. Opublicerad uppsats vid IPSA- cerad proseminarieuppsats i statskunskap vid kongressen i Miinchen 1970. Umeå Universitet Ht 1971.) Hidén, Bo: Kandidatnominering i Värmland 1969/70 inför riksdagsmannavalet 1970. En studie av de borgerliga partiernas Tryckta källor urval till politiska förtroendeposter. (OpubliOfficiellt tryck cerad proseminarieuppsats i statskunskap vid universitetsfilialen i Karlstad Vt 1970.) Proportionsvalssakkunnigas betänkande II Kommunalforskningsgruppen: Några 1921 forskningsresultat redovisade vid föredrag- SOS Riksdagsmannavalen 1953-1956 ning den 5 juni 1969. SOU 1961:21 Koskiaho, Tapio: The Parliamentary SOU 1963:17 Candidates and the Candidate Selection in Finland. (Opublicerad uppsats vid IPSARikspartiernas program och stadgar kongressen i Miinchen 1970.) Lundström, Berndt-Ola: Vänsterpartiet Stadgar för moderata samlingspartiet. Antagkommunisternas organisatoriska uppbygg- na vid ordinarie partistämma 8-9 jan. 1969. nad. (Opublicerad uppsats.) Stadgar för centerpartiet 1969. SOU 1972:17

out, Party Membership and Candidate Recruitment in Norway", Acta Sociologica, Vol.6, 1962. Schlesinger, Joseph, A: Parties, Political: Party Units; International Encycloped.a of the Social Sciences sid. 11: 429-435. Seligman, Lester G.: Political Recruitment and Party Structure, American Political Science Review, Vol. LV 1961, sid. 77-86. Sjöblom, Gunnar: Party Strategies in a Multiparty System. Lund 1968. Sköld, Lars: Kandidatnominering vid Andrakammarval, SOU 1958: 6, Stockholm, 1958. Snowiss, Leo M.:: Congressional Recruitment and Representation, the American Political Science Review, Vol. XV 1966: sid. 627-639. Valen, Henry: Nominasjon ved Stortingsvalg i det Norske Arbeiderparti, Universitetet i Oslo, 1954. Bearbetningar Valen, Henry: Nominasjon ved StortingsBack, Pär-Erik: Det svenska partiväsendet. valg — en demokratisk prosess eller et eksemSärtryck ur Samhälle och riksdag. Stock- pel pa partidiktatur?, Statsokonomisk Tidsskrift 1956: sid 115-152. holm 1966. Valen, Henry: "Factional Activities and Den kommunala självstyrelsen 1 Ett forskNomination in Political Parties", Acta Sociningsprogram Den kommunala självstyrelsen 2 Medbor- ologica, 3 (4), 1958: sid. 183-199. Valen, Henry: "The Recruitment of Pargarna informeras liamentary Nominees in Norway", in ScandiDen kommunala självstyrelsen 3 Partierna navian Political Studies, Vol. 1:1966. nominerar Valen, Henty: Den sosiale og politiske Downs, A: An Economic Theory of Debakgrunn for rekrutteringen av det politiske mocracy. New York 1957. lederskap, Tidsskrift for Samfunnsforskning, Kornberg, Allan och Winsborough, Hal. H.: The Recruitment of Candidates for the No. 2 - 3 , 1966. Wyller, Thomas Chr.: Om Nominasjon ved Canadian House of Commons. The American offentlige valg som statsvetenskaplig proPolitical Science Review. Vol. LXII 1968. blem. Statsokonomisk Tidsskrift 1959 s. Marvick, Dwaine: Political Recruitment 122-139. and Careers; International Encyclopedia of the Social Sciences sid. 12: 273—281. McKenzie, Robert: British Political Par- Press ties. London 1963. Ranney, Austin: The Pathways to Parlia- Dagens Nyheter 30/9-70. ment; Candidate Selection in Britain, London, Macmillan, 1965. Rokkan, Stein: Citizens, Elections, Parties, Oslo, Universitetsförlaget, 1970. Rokkan, Stein och Valen, Henry: "The Mobilization of the Periphery Data on TurnCenterpartiets verksamhetsberättelse 1969. Folkpartiets Program och stadgar. Antagna 1962 kompletterat med de ändringar som beslöts av landsmötet i Stockholm 1966, Sundsvall 1967 och Stockholm 1969. Folkpartiets verksamhetsberättelse 1969— 70. Valplan 68, Plan 69 och Plan 70. Regler Stadgar för Sveriges socialdemokratiska parti utgivna 1969. SAP :s verksamhetsberättelse 1969. Verksamhetsberättelse till vänsterpartiet kommunisternas kongress 19—21 september 1969. Stadgar för Vänsterpartiet Kommunisterna antagna på 21:a kongressen 1967 och kompletterade på 22 :a kongressen 19—21 sept. 1969.

100 SOU 1972:17

Förkortningar

För beskrivning av partier har följande förkortningar använts: DU C CKF CSF CUF FPK FPU MUF SAP SSK SSU SKSF VPK

Demokratisk ungdom Centerpartiet Centerns Kvinnoförbund Centerns studentförbund Centerns Ungdomsförbund Folkpartiets Kvinnoförbund Folkpartiets Ungdomsförbund Moderata ungdomsförbundet Socialdemokratiska Arbetarpartiet Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund Sveriges socialdemokratiska Ungdomsförbund Sveriges Kristna socialdemokraters Förbund (Broderskapsrörelsen) Vänsterpartiet Kommunisterna

Övriga förkortningar: FCO FAU TAU GLB SOU

Fackliga Centralorganisationen Fackklubbarnas arbetsutskott Tjänstemannaföreningarnas Arbetsutskott Grundlagberedningen Statens offentliga utredningar

SOU 1972:17

Riksdagen i pressen En undersökning av nyhetsmaterialet om riksdagen Av Stig Hadenius

Innehåll

Kapitel 1 Undersökningens uppläggning 107 1.1 Inledning 107 1.2 Undersökningsperioder och material 108 1.3 Metod 110 Kapitel 2 Resultatredovisning 2.1 Riksdagsmaterialets omfång . . . . 2.2 Olikheter mellan pressgrupper . . . 2.3 Ämnen 2.4 Parter

111 111 115 118 119

Kapitel 3 Sammanfattning

122 Bilaga 1

123 Bilaga 2

1 Undersökningens uppläggning

1.1 Inledning Den undersökning som här skall presenteras gäller ett antal tidningars nyhetsbevakning av riksdagsarbetet. Initiativet till undersökningen har tagits av grundlagberedningen som haft intresse av att få fastställt dels i vilken utsträckning riksdagsarbetet uppmärksammas i pressen dels om riksdagsbevakningen förändrats över tid.1 Frågan om tidningarnas attityd till nyhetsmaterial från riksdagen är givetvis av stort intresse. Det måste vara en nödvändighet för en fungerande demokrati att riksdagens arbete blir känt bland befolkningen. En av de viktigaste informationskällorna är därvid tidningspressen som både har att förmedla nyheter om riksdagens arbete och kommentera debatter och beslut. Det måste därför vara av betydelse att fastställa hur stor riksdagsbevakningen är för närvarande och jämföra med omfattningen under några tidigare år. Det kan synas vara en ganska enkel uppgift att beskriva omfattningen av tidningarnas riksdagsbevakning och även att göra jämförelser över tid. Det finns dock betydande svårigheter. Det gäller urval av perioder och urval av tidningar. Det gäller också sättet att göra mätningar. En mätning av det totala antalet rader som behandlar riksdagen ger naturligtvis ett icke oväsentligt mått på tidningarnas inställning till riksdagsmaterialet. Men hänsyn måste även tas till redigeringsprinciper, skrivsätt SOU 1972:17

och presentationsformer. Det har de senaste årtiondena skett åtskilliga förändringar av de journalistiska principerna. Nya regler har blivit gällande som bl. a. torde innebära mindre artiklar och en annorlunda presentation. I en undersökning som denna bör således inte endast det sammanlagda utrymmet som ges åt riksdagsmaterialet mätas. Hänsyn måste också tas till storleken på artiklarna och till presentationen. Har rubrikerna blivit större och har riksdagsmaterialet fått en mera framträdande plats? Det finns också andra problem som inställer sig när man vill undersöka pressbevakningen av riksdagen. Det är givetvis helt orimligt att se den svenska tidningspressen som en enhet. Det finns olika typer av tidningar som man kan anta skall ha olika inställning till riksdagsmaterialet. Storstadskvällspressen kan väntas ha en annan attityd än storstadsmorgontidningarna. Man kan också förutsätta att det finns skillnader mellan storstadstidningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö å ena sidan och regionspressen å den andra. Dessa skillnader bör undersökas. Den svenska pressen kännetecknas av en relativt hög partibundenhet. Nästan samtliga tidningar är mer eller mindre fast knutna till •Den undersökning som här skall presenteras har genomförts i samarbete med amanuens Kent Asp, som också handlett de studenter som gjort mätningarna.

något av de fem riksdagspartierna.1 Det torde ha sitt intresse att också undersöka hur inställningen till riksdagsmaterialet varierar mellan olika partiers tidningar. Ett partis tidningar kan ha en annan inställning till riksdagsmaterialet än ett annat partis. Det är till exempel tänkbart att oppositionspartiernas tidningar finner större anledning att uppmärksamma riksdagsmaterialet än regeringspartiets. Riksdagens debatter är viktigare för oppositionen när det gäller att föra ut deras budskap än den är för regeringen som har flera andra möjligheter att göra sin politik känd. En annan fråga av intresse gäller olika partitidningars attityder till olika partiers material. 1 vilken utsträckning favoriserar man det egna partiet och i vilken utsträckning låter man andra partier komma till tals? Sammanfattningsvis kan de frågor som skall behandlas i denna undersökning preciseras på följande sätt: l.Hur omfattande är nyhetsbevakningen av riksdagen och har det skett några förändringar över tid? 2. Har presentationen av riksdagsmaterialet förändrats vad avser (a) artikellängd, (b) rubrikstorlek och (c) placering? 3. Finns det skillnader i inställning till riksdagsmaterialet mellan storstadsmorgontidningar, storstadskvällspress och regionstidningar? 4. Hur förhåller sig olika partiers press till riksdagsmaterialet? I vilken utsträckning "gynnas" det egna partiet?

1.2 Undersökningsperioder och material Skulle ambitionen ha varit att göra en omfattande och fullständig undersökning av den svenska pressens inställning till riksdagsmaterial från 1939 och framåt skulle urval av perioder och tidningar vålla mycket stora problem. Vilka är, månader och veckor skulle kunna antas vara representativa för andra år, månader och veckor? Hur många tidningar skulle behöva undersökas för att man skall kunna uttala sig om hela den svenska 108

pressen? I detta fall är dock ambitionen en annan. Uppgiften har begränsats till en undersökning av nyhetsmaterialet vid fyra olika tillfallen 1939-1969 och till 22 tidningar. Resultaten bör trots detta kunna belysa de ovan ställda frågorna. Riksdagsbevakningen under fyra sessioner har således undersökts. Vid varje riksdag 1939, 1951, 1959 och 1969 har dels tre veckor i maj studerats dels referaten frän första remissdebattsdagen. Majperioden har valts eftersom det är den period då riksdagsarbetet vanligen är intensivast. Pressens uppmärksamhet kan således förväntas vara störst under denna tid. Remissdebattsreferaten har framför allt betydelse som kontroll av resultaten från maj. Det är givetvis av stort intresse att se om det är samma tendenser under majsessionerna som under remissdebattsdagarna. Det är omöjligt att undvika att det under vissa perioder förekommer större frågor som mer eller mindre dominerar riksdagens arbete. Vad gäller remissdebatterna står alltid den ekonomiska politiken i centrum. Under majperioderna varierar frågorna. Under de här undersökta åren har vid två tillfällen två frågor satt sin prägel på materialet. 1939 var det försvarsfrågan som diskuterades intensivt. 1959 var ATP-frågan inne i ett synnerligen dramatiskt och avgörande skede. Givetvis måste hänsyn tas till dessa olika frågor. Av speciell vikt är att uppmärksamma att ATP-frågan i så måtto var unik för efterkrigstiden att den dels var en synnerligen stor och omdebatterad fråga dels hade en oviss utgång. Man kan utgå ifrån att den fick en speciell uppmärksamhet och ökade pressens intresse för riksdagsarbetet. Frågan är om det skedde på bekostnad av andra

'De enda undantagen av betydelse är Sydsvenska Dagbladet och Kvällsposten i Malmö vilka sedan år 1966 som "oberoende liberala" inte är knutna till något speciellt parti. Beträffande den svenska partipressen se f. ö. Kaj Kronvall, Partipressen idag (Lund 1971) och Hadenius-Seveborg-Weibull, Partipress, Socialdemokratisk press och presspolitik 1910-1920 (Gbg 1970).

SOU 1972:17

Tabell 1. I undersökningen ingående tidningar. Tidning 1

Utg. ort

Partifärg

Uppl. 1969

Periodicitet 1969

Storstadspress: Svenska Dagbladet (SvD) Dagens Nyheter (DN) Ny Dag Expressen (Expr.) Aftonbladet (AB) Göteborgs Handels-och SjöfartsTidning (GHT) Göteborgs-Posten (GP) Ny Tid Göteborgs-Tidningen (GT) Sydsvenska Dagbladet (SDS) Skånska Dagbladet (Sk.D) Arbetet (Arb.) Kvällsposten (Kv.P)

Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm Stockholm

(m) (fp) (vpk) (fp) (s)

161 900 425 800 547 300 480 800

7/morg. 7/morg. 1/vecka4 7/em 7/em

Göteborg Göteborg Göteborg Göteborg Malmö Malmö Malmö Malmö

(fris. lib.) (fp) (s) (fp) (ob. lib.) (c)

55 700 282 100 44 400 3 74 400 110 200 34 600 102 000 88 800

6/morg. 7/morg. 7/morg. 7/em 7/morg. 6/morg. 7/morg. 7/em

Regionspress: Nya Wermlands-Tidningen (NWT) Östgöta Correspondenten (ÖC) Eskilstuna-Kuriren (Esk.K) Gette Dagblad (GD) Norra Skåne (N.Sk) Nord Sverige (N.Sv) Folket Arbetarbladet (Arb.bl) Norrskensflamman (Nfl)

Karlstad Linköping Eskilstuna Gävle Hässleholm Sollefteå Eskilstuna Gävle Luleå

74 600 62 000 28 100 31 600 21 300

6/morg. 6/morg. 6/morg. 6/morg. 6/morg. 1/vecka4 6/morg. 6/morg. 6/morg.

(s) (ob.lib.)

(m) (m) (fp) (fp) (c) (c) (s) (s) (vpk)

32 000 31 600 2

Uppgifter om utgivningsort, partifärg, upplaga och periodicitet är hämtade från TS-boken 1970 och Tollin, S., Svensk Dagspress 1900-1967. Ej TS-noterad. 3ljpplagaförår 1959. 4 Tidigare perioder 6/morg. 2

frågor som samtidigt behandlades i riksdagen. Som framgår av tabell 1 har 22 tidningar studerats. Bland dessa finns samtliga storstadstidningar som utkom 1969 med. Tidigare nedlagda storstadstidningar har ej undersökts utom i ett fall. Ny Tid har tagits med eftersom det ansetts angeläget att få ytterligare en socialdemokratisk storstadstidning med i undersökningen även om det endast kan bli för tre perioder. Tvä av storstadstidningarna — Kvällsposten och Expressen fanns ej 1939 och finns således med endast för de tre senare perioderna. Storstadspressen är således väl täckt. Regionspressen är betydligt större och kan av arbetsskäl ej undersökas pä samma sätt. Ett urval på nio regionstidningar har gjorts. De representerar olika partier och olika utgivningsorter. Med undantag av de kommunisSOU 1972:17

tiska och centerpartistiska tidningarna är det fråga om organ med relativt stora upplagor. När det gäller undersökningar av respektive partiers press uppställer sig en rad problem. Tidningarna har olikartade förhållanden till sina respektive partier. Vissa partier har en stor press och andra en mycket liten. Tvä regionstidningar kan knappast anses representativa för t. ex. folkpartiets omfattande regionspress. Däremot har centern och kommunisterna så få regionstidningar att hela dess press blir representerad. Vad gäller storstadspressen finns också svårigheter: centerpartiet hade 1969 endast en storstadstidning medan folkpartiet hade fem. Presstrukturen gör således partipressundersökningar svära. Trots detta skall ett försök göras att ge en uppfattning om variationerna mellan olika partitidningar och belysa eventuella skillnader. 109

1.3 Metod Den teknik som använts vid undersökningen har varit systematisk innehållsanalys.1 Med hjälp av denna kan man få jämförbara data som är nödvändiga för undersökningen. Mätningarna har gjorts inom ramen för proseminariearbetet vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg.2 Mätenhet har varit rader. Spaltbredden har visserligen varierat något mellan tidningarna och över tid. Förändringarna har dock aldrig varit så stora att de bedömts ha någon betydelse för undersökningsresultaten. Utförliga muntliga och skriftliga instruktioner har givits de kodare som utfört mätningarna. I bilaga 1 finns de anvisningar som gällt för ämnesuppdelningen. Först och främst har det gällt för kodarna att skilja ut riksdagsmaterial från annat material. Det största problemet härvidlag har legat i att finna allt material. Det har varit väsentligt att inte gå förbi sådana artiklar som inte haft någon mera framträdande plats. Det har också gällt att särskilja nyhetsmaterialet från det kommenterande materialet. Gränsfallen har dock varit påfallande få och reliabilitetstesterna har givit tillfredsställande värden. Vid uppdelningen av ämnen har rubriceringen i princip följt huvudtitlarna. Vissa frågor - som skattefrågor och miljöfrågor — har dock ansetts vara av intresse att redovisa separat. Givetvis har det förekommit vissa gränsfall. Framför allt kan samma avsnitt behandla flera ämnen varvid en bedömning fått göras av vilket som skall överväga. I allmänhet har dock ej heller ämnesuppdelningen vållat problem. Slutligen har gjorts en uppdelning på parter. Som parter har betraktats dels riksdagspartierna dels regeringen. Samtliga perioder utom 1939 — då socialdemokraterna var i koalition med bondeförbundet — har det varit fråga om socialdemokratiska enpartiregeringar. Parten regeringen blir således liktydig med socialdemokratiska statsrådsuttalanden medan pä parten socialdemokrater en110

dast kommit sådana ledamöter som ej tOhör regeringen. Allt material kan givetvis inte partskedas. Mycket av riksdagsbevakningen i tidningarna består av referat av beslut, allmänna upplysningar och sammanfattningar av sådant slag att de ej kan kodas på någon särskild par:. Sammanfattningsvis kan sägas att mätproblemen ej varit stora och att alla prov som gjorts på materialet givit tillfredsställande resultat. Problemet med undersökningen har istället varit att perioderna inte varit flera och tidningsurvalet ej större. Tids- och arbetsskäl har varit orsaken till begränsningarna. Som det nu är kan flera av resultaten ej anses säkra förrän efter flera och mera omfattande undersökningar.

! E n genomgång av principerna vid systematisk innehållsanalys finns i Hadenius/Weibull, Iress radio TV (1970). Där diskuteras också de rroblem som är förknippade med mätningar av detta slag och de test som är nödvändiga för ati få en kontroll av tillförlitligheten. 2 Mätningarna gjordes vårterminen 1971 och utfördes av Ann-Cathrine Andersson, Chriser Andersson, Kurt Andersson, Håkan Burgerneister, Lars Karlberg, Kristina Nilsson, Ulf Odhagei, Bodil Odhult, Bodil Persson och Gunilla Swain. De enskilda resultaten finns redovisade i proseninarieuppsatser.

SOU 1972:17

2 Resultatredovisning

2.1 R iksdagsmaterialets omfång

Mätt i antal rader finns det en tendens hos pressen — både vad gäller remissdebattsrefeI detta avsnitt skall först redovisas den totala raten och majperioderna - till att ge ett mängden riksdagsmaterial mätt i antal rader i mindre utrymme åt riksdagen. Referaten har de undersökta tidningarna. 1 diagram 1 redoblivit mindre utförliga. Undantaget är majvisas materialet både från majperioderna och perioden 1959 då det uppkom en stor och från remissdebattsdagarna. kontroversiell fråga vars utgång var oviss. I Ser man först till remissdebattsreferaten det läget gavs ett stort utrymme åt riksdahar dessa stadigt minskat i omfattning. Det gen. gäller samtliga undersökta tidningar. 1969 Det ovan presenterade resultatet gäller fick remissdebatten 1/3 av det utrymme den nyhetsmaterialet i pressen om riksdagen fick 1939. Det är uppenbart att de undersökmätt i antal rader. Under den långa tid som ta tidningarna tidigare givit större plats åt undersökningen sträcker sig över kan också referat om den inledande politiska diskussiotänkas ha skett väsentliga förändringar vad nen i riksdagen. Man har med åren blivit allt gäller redigering, presentation och placering mer restriktiv. av detta material. Givetvis hör detta till För de tre majveckorna är materialet 1969 bilden när man vill diskutera pressens inställknappt hälften av det 1939. Här finns dock ning till riksdagen. En annan presentation ett viktigt undantag från den nedåtgående kan höja läsvärdet och därmed förbättra trenden. Det gäller 1959 då tidningarna inneinformationsläget trots att totalutrymmet höll mer riksdagsmaterial än vid någon av de minskar. andra undersökta perioderna. En tredjedel av I diagram 2 redovisas dels antalet artiklar detta material behandlade - som framgår av under respektive majperioder dels artiklarnas 1 diagrammet — direkt ATP-frågan. Det var genomsnittliga längd under respektive periouppenbarligen denna som ökade intresset för der. riksdagsarbetet. Man beskrev en dramatisk Genomsnittslängden på artiklarna har och oviss final på en långvarig strid. minskat. 1939 var den 153 rader och 1969 Intressant är att se att tidningarna 1959 också innehöll åtskilligt annat material från riksdagen. Det tycks som om ATP-striden 'Det bör observeras att det här endast är fråga snarare höjde nyhetsvärdet på annat riks- om rent riksdagsmaterial. I maj 1959 fanns en rad ytterligare artiklar om ATP och dess konsekvenser dagsmaterial än sänkte det. Riksdagsarbetet i som ej kodats eftersom det ej var fråga om ett direkt sin helhet följdes intensivt av tidningarna. riksdagsmaterial. SOU 1972:17

Antal rader

a) Maj-perioderna 60276

60.000-

50.000•S&SSS 40183

40.000 -

b) Remissdebatten

30.000-

20.000-

14934 12698 7968

10.000-

|H

= ATP-frågan

Diagram 1. Nyhetsmaterialet om riksdagen i pressen under fyra treveckorsperioder 19391969 samt under fyra remissdebatter mätt i antal rader.

Antal artiklar

Ant rader/ artikel

a) antal artiklar

b) antal rader per artikel

i[

700-

175-

667 I53 600-

150-

500-

433 400-

90 80

300-

75-

200-

50-

100-

25-

= Artiklar om ATP-frågan

Diagram 2. Antalet nyhetsartiklar om riksdagen och den genomsnittliga längden på dlessa under fyra treveckorsperioder 1939 — 1969. 112

SOI 1972:17

80 rader. Det är troligt att den tendens som här framträder gäller för nyhetsmaterialet generellt.1 De långa artiklarna som innehöll utförliga referat av vad som sagts och beslutats i riksdagen har fått lämna plats åt mindre utförliga presentationer. Man kan diskutera om det inte samtidigt som artiklarna blivit mindre också skett en förändring i karaktären på riksdagsbevakningen. Man har över huvud taget lämnat de rena referaten för att istället mera självständigt spegla vad som hänt i riksdagen. Det har blivit mera översikter och sammanfattningar och mindre av rena referat. Ser man till mängden artiklar har - som framgår av diagram 2 - riksdagsmaterialet inte minskat i så hög grad i de undersökta tidningarna. Istället har det hållit sig relativt konstant med en topp 1959. Det är omfånget som blivit mindre - inte antalet artiklar. Det finns anledning att fråga om den förändring som skett i riksdagsbevakningen mot mindre omfattande artiklar i realiteten inneburit någon försämring av informationsläget. Man kan hävda att kortare artiklar är lättillgängligas och därigenom når flera människor. Referaten av diskussionerna blir visserligen mer summariska men kanske också mer lättlästa. Givetvis är det också nödvändigt att, när man diskuterar förändringarna i pressens riksdagsbevakning från 1939 till 1969, komma ihåg den stora skillnaden i informationsläge som finns mellan dä och nu. Radio och TV har kommit att spela en mycket stor roll i nyhetsförmedlingen. Vid remissdebatterna har både radio och TV direktsändningar från stora delar av debatterna. Etermediernas riksdagsrapportering når snabbt en stor publik. Det är givet att pressen tar hänsyn till detta och förändrar sin bevakning i enhetlighet med rådande informationsläge. För vissa debatter blir det naturligt med en koncentration till vissa bestämda nyheter. Den breda täckning man hade innan radio och TV spelade den stora roll de gör för närvarande blir inte längre nödvändig. SOU 1972:17 8

Tabell 2. Artikelns genomsnittsrubrik hos olika tidningsgrupper mätt i antal spalter. 10-31 maj

1939 1951 1959 1969

Storstadsmorgonpress Storstadskvällspress1 Regionspress

1,4 3,0 1,8

2,0 2,1 2,0

2,1 3,9 2,5

2,3 3,8 2,6

1939 utgörs denna endast av AB och GT

Tidningarnas presentation av sitt material kan ha förändrats i en rad andra avseenden än artikelstorleken. Här skall två frågor ställas: har det skett några förändringar vad gäller rubrikstorleken och beträffande riksdagsmaterialets placering. 1 diagram 3 redovisas den genomsnittliga spaltbredden på nyhetsartiklar i de undersökta tidningarna behandlande riksdagen under de fyra majperioderna. I tabell 2 har gjorts en uppdelning på tre olika pressgrupper. Storleken på rubrikerna har ökat inom samtliga tidningsgrupper. Det gäller dock framför allt storstadsmorgonpressen och regionspressen. Detta betyder att artiklarna om riksdagen framhävs mera, blir mera synliga. Även denna tendens mot större rubriker är säkerligen generell för allt nyhetsmaterial. Men detta behöver naturligtvis inte minska effekten; man kan anta att riksdagsmaterialet syns bättre och därmed också får flera läsare. Slutligen skall redovisas en undersökning av artiklarnas placering. Av diagram 4 framgår en mycket klar tendens vad gäller remissdebattsreferaten. Dessa får tydligen en mera framträdande placering än tidigare. 1969 var nära 10 procent av materialet om riksdagen placerat på första sidan medan motsvarande andeiför 1939 var 2,8. Vad gäller majperioderna tycks det finnas en motsatt trend. 1969 var det år då i särklass minst material fick förstasideplacering. Det är svårt att dra generella slutsatser av undersökningen om placeringen. Mycket be1 Jfr Hadenius, Nyheter från TT (Sthlm 1971) s. 144.

Ant rubrikspalter/artikel

1 0 - 3 1 maj

il 2,5

2,5-

*,*» 2,0

2,01,7 1,5-

1,0-

0,5-

1969 Anm I de fall en artikel haft flera rubriker har endast den översta mätts.

Diagram 3. Den genomsnittliga storleken på rubriker mätt i antal spalter.

%

b) Första remissdebattsdagen

a) 1 0 - 3 1 maj

i\ 1210,3 10-

9,4 9,1

8,7 7,6

8 i

5,8

642,8 1,8

?-

1969 Diagram 4. Andel nyhetsmaterial om riksdagen placerat på tidningarnas första sidor av det totala nyhetsmaterialet om riksdagen. 114

SOU 1972:17

ror här på tillfälligheter. Inte minst gäller detta remissdebattsdagen. Är konkurrensen på nyhetsmarknaden hård får remissdebattsreferaten stå tillbaka medan de har större chanser om trängseln är mindre. Sammanfattningsvis skall sägas att den relativt entydiga bild av pressens intresse för riksdagen som framträdde i diagram 1 där mätningen av antalet rader redovisades senare kunnat modifieras avsevärt. Det syntes som om pressens intresse minskat och som om således informationen försämrats. Både vad gäller remissdebatten och de tre majveckorna var intresset i särklass minst 1969. Ser man emellertid till antalet publicerade artiklar har det dock ej skett någon sådan minskning. Radmängden har minskat men ej antalet artiklar. Samtidigt visar det sig att rubrikerna blivit större och — vad gäller remissdebattsreferaten — placeringen mera framträdande. Presentationsformen har förändrats på ett sätt som gör det tveksamt om informationen om riksdagen i pressen försämrats. Tar man dessutom hänsyn till radio och TV och medräknar deras riksdagsbevakning torde det inte råda någon tvekan om att det totala utbudet om riksdagen ökat och ej minskat. 2.2 Olikheter mellan pressgrupper I denna del skall diskuteras om det finns några skillnader vad gäller riksdagsbevakningen mellan olika typer av tidningar. De grupper som skall undersökas är dels storstadstidningarna och regionstidningarna dels partitidningarna. Vissa tendenser har tidigare kunnat konstateras i den totala pressgruppen. Man kan fråga om det inte föreligger några skillnader mellan storstadstidningarnas och regionstidningarnas inställning till riksdagsmaterialet. Dessutom är av intresse att se vilka olikheter som föreligger mellan storstadsmorgontidningarna och storstadskvällspressen. Det skall inledningsvis konstateras att jämförelser över tid försvåras av de förändringar som ägt rum inom respektive pressgrupper. Det gäller framför allt kvällspressen som SOU 1972:17

utvecklats under 1950-och 1960-talen. 1939 var Aftonbladet den enda storstadstidningen av tabloid typ. 1969 fanns det fyra tabloidtidningar som kom ut i Stockholm, Göteborg och Malmö. I diagram 5 har gjorts en sammanställning av det totala riksdagsmaterialet dels i storstadspressen dels i regionspressen. Inom storstadspressen har tabloidpressen (storstadskvällspress) urskilts. Som tidigare framhållits måste man reservera sig mot de förändringar som skett inom pressgrupperna över tid. På samma sätt finns det — som framgår av bilagorna 2 och 3 — väsentliga skillnader inom respektive grupper. Trots detta vågar man dra vissa slutsatser av resultaten redovisade i diagram 5. Både vad gäller remissdebatten och majveckorna framträder en klar tendens: den största nedgången har skett inom regionspressen. De undersökta tidningarna inom denna grupp hade vad gäller majveckorna en knapp tredjedel så stort material som de hade 1939. Även om man tar hänsyn till förändringar i presentation och skrivsätt är det tydligt att informationen om riksdagen inom denna grupp blivit mindre. Inom gruppen storstadspress finns det en klar skillnad mellan storstadskvällspressen och morgontidningarna. De förra ägnar mycket liten uppmärksamhet åt riksdagsarbetet. 1969 är det sammanlagda riksdagsmaterialet i kvällstidningarna anmärkningsvärt lågt. Trots att det finns fyra volymmässigt stora tidningar i gruppen mot sju morgontidningar har denna endast 1 193 av de 23 019 rader som totalt uppmätts i storstadspressen denna period. Ser man på utvecklingen över tid har storstadspressen i sin helhet mindre riksdagsmaterial 1969 än under de tidigare perioderna. Här finns det stora variationer mellan de olika tidningarna. Skånska Dagbladet har mer riksdagsmaterial 1969 än under någon tidigare period. I Dagens Nyheter har det inte skett några större förändringar beträffande omfånget. I Svenska Dagbladet finns det dock en klar minskning. Till bilden hör dock att Svenska Dagbladet tidigare varit 115

a) maj-perioderna

Antal rader

Regionspress

Storstadspress 45.000 41892

40.000-

Antal rader

ti 30.00025.00022414

20.000-

20.000-

15.00010.000-

5.000 -

5.000-

3923 1 193

kvällspress

b) remissdebatten Antal rader

Storstadspress

Antal rader

A 15.000-

ii 15.000-

10.000-

10.000-

Regionspress

5.000-

5.000-

2077 408

= kvällspress

A n m : Expr och KvP fanns ej 1939. 1969 är Ny Tid nedlagd. Ny Dag och Nord-Sverige är veckotidningar.

Diagram 5. Nyhetsmaterial om riksdagen under fyra maj-perioder och fyra remissdebatter 1939-1969 uppdelat på Storstadspress och Regionspress.

116 SOU 1972:17

den tidning som haft det i särklass mest omfattande materialet om riksdagen. Vad gäller regionspressen hänger den minskning som här kunnat konstateras säkerligen'samman med en allmän utvecklingstendens hos denna typ av tidningar. Denna press har i allt högre utsträckning specialiserat sig på material av regional och lokal natur. Detta har blivit den differentieringsform man valt i konkurrensen med rikstidningar, radio och TV. Man kan således anta att det minskade utrymme som i regionspressen ges åt riksdagsmaterial mindre är en följd av en förändrad attityd till just dessa nyheter än en allmän tendens mot ökad restriktivitet gentemot riksmaterial över huvud taget. Slutligen skall undersökas om det finns några skillnader mellan olika partipressgrup-

per. Som tidigare framhållits kompliceras undersökningen av att olika partier har olika presstruktur och av att det skett betydande förändringar mellan perioderna. I tabell 3 har därför endast de tidningar som under samtliga perioder tillhört samma parti tagits med. Det bör dock sägas att vissa av dessa tidningar ändrat periodicitet: Ny Dag och Nord-Sverige har blivit veckotidningar. Pressgrupperna är olikartade och det är vanskligt att göra jämförelser över tid. Det är dock påfallande hur likartade andelarna är under respektive år. Vad gäller de tre undersökta moderata tidningarna har alla dessa ett mera omfattande riksdagsmaterial än övriga partiers tidningar. En intressant tendens finns över tid. 1969 har riksdagsmaterialet minskat starkast i de tre socialdemokratiska tidningarna. Arbetet

Tabell 3. De fem riksdagspartiernas pressgruppers andelar av det totala antalet rader om riksdagen 1939-1969 dels (a) under fyra maj-perioder dels (b) för referaten av fyra remissdebatter. a) 10--31 maj Är

m-pressens andel av det totala ant. rader

fp-pressens andel av det totala ant. rader

c-pressens andel av det totala ant. rader

s-pressens andel av det totala ant. rader

vpk-pressens andel av det totala ant. rader

1939 1951 1959 1969

23,4 27,9 29,8 29,4

32,4 37,9 36,1 37,9

16,2 14,5 13,9 19,1

18,8 8,9 12,8 7,0

9,2 10,8 7,4 6,6

b) första remissdebattsdagen Är

m-pressens andel av det totala ant. rader

fp-pressens andel av det totala ant. rader

c-pressens andel av det totala ant. rader

s-pressens andel av det totala ant. rader

vpk-pressens andel av det totala ant. rader

1939 1951 1959 1969

22,5 20,0 31,6 26,4

25,7 35,2 30,9 39,7

22,4 22,7 23,0 19,6

17,3 12,7 11,8 10,3

12,1 9,4 2,7 4,0

Anm. m-press = SvD + ÖC + NWT fp-press = DN + GHT + GP + GT + Esk.K + GD c-press = Sk.D + N.Sk + N.Sv s-press = Arb. + Folket + Arb.bl. vpk-press = Ny Dag + Nfl Följande tidningar har uteslutits vid denna del av undersökningen p. g. a. ändrad partitillhörighet ej startad eller nedlagd: SDS, KvP, Expr., AB, Ny Tid. SOU 1972:17

är den storstadsmorgontidning som minskat sin riksdagsbevakning kraftigast och i regionspressen har Folket och Arbetarbladet minskat mera än moderata samlingspartiets och folkpartiets tidningar. Det material som undersökts är begränsat. Det är omöjligt att utifrån detta dra långtgående slutsatser. De socialdemokratiska tidningar som undersökts behöver inte vara representativa för övriga socialdemokratiska regionstidningar. Detsamma gäller folkpartiets och moderata samlingspartiets regionstidningar. Resultatet kan dock ses som ett uppslag till kommande undersökningar. Finns det en skillnad mellan regeringspressens och oppositionspressens attityder till riksdagsmaterialet? Resultaten ovan antyder att den borgerliga pressen som förespråkare för oppositionen skulle anse det angelägnare att föra ut de budskap som kommer från riksdagen än den socialdemokratiska. Sammanfattningsvis kan konstateras att undersökningen av de olika pressgruppernas inställning till nyhetsmaterial om riksdagen visat på klara skillnader mellan regionspressen och storstadspressen. Den förra har minskat sin riksdagsbevakning i betydligt högre utsträckning än den senare. Vidare visar det sig att storstadsmorgontidningarna bevakar riksdagen i betydligt högre utsträckning än storstadskvällspressen. Ser man till de olika partitidningarna finns det en starkare minskning hos den undersökta socialdemokratiska pressen än hos de folkpartistiska och moderata tidningarna. 2.3 Ämnen Det vore av ett självklart intresse att undersöka i vilken utsträckning den ämnesfördelning som finns i pressens referat från riksdagen överensstämmer med riksdagsdebatterna. Med andra ord: har somliga ämnesområden större nyhetsvärde än andra? En grundligare belysning av detta problem skulle dock kräva analys av såväl riksdagsmaterial som tidningsmaterial. En sådan undersökning skulle kunna avslöja om vissa ämnen var 118

över- eller underrepresenterade i pressm i förhållande till riksdagsdebatterna.1 Här är inte platsen för en sådan amlys. Däremot skall göras en jämförelse mellan storstadstidningar och regionstidningar och frågas i vilken utsträckning tidningsgrupperna skiljer sig i fråga om ämnesval. Tabell 4 visar ämnesfördelningen hos iksdagsmaterialet i respektive pressgruppei under de fyra majperioderna. Materialet har delats upp på 14 ämneskategorier vilka i huvudsak överensstämmer med huvudtilarna. Ser man till ämnesfördelningen i stort innehåller denna knappast några övenaskningar. Vissa perioder finns dominerande ämnen i båda grupperna. Det gäller förs/arsfrågorna 1939, försvars- och kulturfrågorna 1951 och socialfrågorna 1959. I allmänhet får för övrigt de ämnen som ligger inon de stora huvudtitlarna helt naturligt det stora utrymmet. Möjligen kan det anses förvånande att handelsfrågorna inte någon gång fick något större utrymme. Som regel är fördelningen likartad mellan de båda pressgrupperna. Det är samma ämnen som får stort utrymme i storstadspressen som i regionspressen. Ett intressant undantag utgör perioden 1969 då regionstidningarna gav en betydligt större andel åt arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågorna än storstadspressen. Inte mindre än en fjärdedel av de undersökta tidningarnas riksdagsmaterial behandlade denna period denna ämnesgrupp. Motsvarande andel för storstadspressen var 12,7 procent. Tidigare har konstaterats att de undersökta regionstidningarna haft ett mycket begränsat riksdagsmaterial 1969 i jämförelse med övriga undersökta perioder. Den här gjorda undersökningen tycks tyda på att det finns en tendens hos dessa tidningar till koncentration till ämnen som har speciell aktualitet för regionspressen. Typiska sådana ämnen torde arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågor vara. •En undersökning av detta slag har genomförts av Karl-Erik Rosengren, Lund och är presenterad i Statsvetenskaplig Tidskrift nr 3 1971. SOU 1972:17

Tabell 4. Storstadspressens och regionspressens nyhetsmaterial fördelat på ämnesområden under maj-perioden 1939-1969. 1939 Reg. press Justitie Utrikes Försvars Finans Social Handels Kommunikation Utbildning Kultur Jordbruk Skatter Bostadspolitik Arbetsmarkn. o. lokaliseringsfr. Miljövård Övriga Summa % n

1951 Störst. press

Störst. press

Reg. press

1969 Störst. press

Reg. press

Störst. press

7,9 12,6 3,8 7,2 4,4 0,8

2,1 5,4 0,5 10,9 3,6

2,7 0,1 6,4 14,9 30,4 0,7 2,9 7,9 0,6 8,3 6,0

6,0 13,9 3,3 9,2 6,7 1,3 1,3 8,1 4,1 4,4 7,8 0,1 12,7 6,7 14,4

Reg. press

7,3 1,3 35,3 12,9 10,0 1,4 6,4 3,0 0,2 6,7 3,2 1,8

8,9 1,4 40,5 6,9 9,0 1,2 7,7 2,5 0,2 4,6 3,5 0,9

1,8 4,9 15,7 8,6 13,0 0,1 6,2 3,4 15,0 11,5 2,7 5,8

3,8 6,2 20,1 13,7 11,2 0,2 4,2 4,2 14,1 6,5 2,2 5,6

3,4 0,1 8,2 15,8 30,2

-

-

6,1 4,4 3,5 11,5 0,2

6,0 0,1 3,9

7,7 0,1 4,9

4,9

4,3

-

6,4

-

3,8

3,6 0,9 15,3

2,0 1,0 16,1

23,8 3,8 10,0

100,0 22 414

100,0 36 479

100,0 19 947

100,0 34 597

100,0 18 384

100,0 41 892

2.4 Parter Den sista frågan som skall behandlas gäller hur de olika tidningarna förhåller sig till de politiska partierna. I vilken utsträckning refererar man hellre riksdagsmän som tillhör samma parti som tidningen representerar? Ger man det "egna" partiet större utrymme? Av det material som här betecknas som riksdagsmaterial finns det - som diskuterats ovan - åtskilligt som inte går att hänföra till något politiska parti eller till regeringen. Det kan röra sig om allmänna kommentarer, referat av beslut och sammanbindande text. Detta skall naturligtvis ej hänföras till någon politisk "part". Av diagram 6 framgår först att remissdebattsreferaten innefattar mera material som går att dela upp på parter än majperioderna. Det har i allmänhet rört sig om diskussionsreferat där nästan all text kunnat hänföras till något parti eller till regeringen. Vid maj perioden har det funnts betydligt mera riksdagsmaterial av icke partskaraktär. Mellan 65 och 70 procent av materialet har dock kunnat kodas på parter. SOU 1972:17

-

-

100,0 100,0 6 539 23 019

Resultaten av partskodningen finns redovisade i tabellerna fem och sex. Där finns angivet hur stora delar respektive partier och regeringen fått i sina respektive tidningsgrupper. Ser man först till tabell 5 där remissdebattsreferaten finns kodade framträder en klar tendens: det egna partiet ges i regel den största platsen. För den socialdemokratiska pressen gäller dock att man måste slå samman socialdemokraternas och regeringens andelar för att få detta resultat. De borgerliga partierna dominerar således starkt i de borgerliga tidningarna, socialdemokraterna i de socialdemokratiska och kommunisterna i kommunisttidningarna. Det extremaste exemplet ger kommunistpressen 1951 då 90 procent av dess partskodade riksdagsmaterial kunnat hänföras på kommunisterna. I den övriga pressen fick kommunisterna mellan två och fem procent. Ett undantag utgör 1939 då högern fick stor plats i samtliga partiers press. Största andelen har dock högern i de egna tidningarna. Förklaringen till högerns stora 119

Tabell5. Parter i de olika partiernas press den första remissdebattsdagen 1 9 3 9 - 1 9 6 9 . Partipress

M

Fp

Cp

Borg.

m-press fp-pre ss c-press s-press vpk-press

55,6 35,1 27,3 30,8 13,2

14,0 20,8 14,8 13,8 8,8

7,3 9,6 23,7 11,3 7,2

m-press fp-press c-press s-press vpk-press

40,1 21,3 21,3 25,0 1,7

12,2 28,5 12,7 9,3 2,9

12,3 14,8 24,6 10,5

_ -

m-press fp-press c-press s-press vpk-press

23,7 28,1 19,9 16,2 7,6

14,5 15,7 24,3 14,8 5,8

1,4 2,8 1,4 1,7

m-press1 fp-press c-press s-press vpk-press

31,6 23,5 20,5 18,7 13,0 25,5 17,1 23,1 16,2 14,1

17.6 25,2 19,6 30,2 13,1

15,4 17,8 41,6 8,5 17,3

3,5 3,1 0,3 4,6

-

0,9

-

-

-

S

Vpk

Reg.

S:a%

n

2,0 4,3 3,1 4,4 5,0

2,2 5,2 4,6 6,0 48,6

18,9 25,0 26,5 33,7 17,2

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

9,6 9,6 8,9 11,9

-

2,1 2,7 5,4 4,1 89,3

23,7 23,1 26,2 39,2 3,3

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

9,7 9,8 11,1 21,2 9,4

1,6 1,7 2,9 3,6 50,0

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

5.1 3,1 1,1 6,6 9,2

1,7 7,1 4,5 2,9 26,7

17,5 18,4 19,9 23,8 14,2 31,2 26,6 9,8 31,0 20,2

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

5 510 4 959 4 090 4 117 2 158 3 582 4 898 2 665 2 100 1 086 4 232 3 383 2 278 2 462 276 1 817 3 329 1 386 922 283

iExkl. SDSochKvP

Tabell 6. Parter i de olika partiernas press under majperioden

1939-1969.

Partipress

M

Fp

Cp

Borg.

-S

Vpk

Reg.

S:a%

n

m-press fp-press c-press s-press vpk-press

37,1 26,9 22,6 29,7 6,8

7,4 12,8 7,1 9,1 7,1

5,0 5,1 8,4 4,3 1,8

0,9 1,5 1,8 2,1 0,7

10,7 13,1 11,6 12,2 5,5

0,6 1,2 1,1 1,1 62,0

38,3 39,4 47,4 41,5 16,1

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

11 969 11 076 5 450 8 293 3 824

m-pre ss fp-press c-p^ess s-press vpk-press

23,4 11,6 12,4 13,2 0,4

18,3 24,1 19,1 17,8 0,1

8,0 7,5 14,7 9,1 0,1

4,1 5,4 2,8 3,1 0,2

15,9 15,3 14,8 22,9 1,7

2,0 3,4 1,5 2,4 89,1

28,3 32,7 34,7 31,5 8,4

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

10 935 11 085 4 641 5 357 4 180

m-press fp-press c-press s-press vpk-press

29,4 14,9 11,8 13,6 5,1

19,6 29,2 20,3 17,7 4,0

10,8 10,5 29,5 9,2 3,2

2,4 3,0 2,8 3,2 2,4

13,1 12,2 15,3 24,3 12,6

0,7 0,7 0,7 1,4 56,3

24,0 29,5 19,6 30,6 16,4

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

15 115 11 072 4711 6 313 3 397

m-press1 fp-press c-press s-press vpk-press

21,0 10,0 11,9 8,5

14,1 21,4 13,9 23,5

9,1 9,2 31,0 6,3

7,9 6,2 0,6 2,9

-

-

-

-

11,0 15,4 9,6 11,6 1,8

1,1 2,5 1,3 1,3 95,9

35,8 35,3 31,7 45,9 2,3

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

5 338 6 292 3 434 1 547 1 622

»Exkl. SDSochKvP

120 SOU 1972:17

%

n

97,6

100-

96,0

97,2

95,5

1:11111 8066,9

:

66,4

66,2

69,4

60-

40-

_

20-

perioden 10—31 maj

= den första remissdebattdagen

Diagram 6. Partskodat material i andelar av det totala riksdagsmaterialet under fyra majperioder och fyra remissdebattsdagar.

andel 1939 torde hänga samman dels med att partiet då var största oppositionspartiet dels med att det spelade en mycket aktiv roll i den då aktuella försvarsfrågan. Ser man till det utrymme som ges åt regeringen är detta relativt likartat i de olika tidningarna. I allmänhet är dock andelarna större i de socialdemokratiska tidningarna. Övergår man till de fyra majperioderna framträder i stort samma tendenser som vid remissdebatten. De egna partierna gynnas. Genomgående får dock regeringen ett stort utrymme i samtliga typer av tidningar: regeringens budskap har således stora möjligheter att nå ut även om dess press inte är så betydande. Vpk är det parti som får minsta utrymmet i de borgerliga och socialdemokratiska tidningarna men som favoriserar den egna parten mest. Jämför man de fyra maj perioderna finns 1939 en likartad tendens som den som kunde konstateras vid remissdebattsbevakningen. Också perioden 1969 finns en avvikelse från huvudtendensen. Det är den soSOU 1972:17

cialdemokratiska pressen som ger folkpartiet större andel av materialet än det får i folkpartipressen. På samma sätt ger folkpartipressen betydande plats åt socialdemokraterna och regeringen. Det tycks finnas en tendens mot mindre starka partstaganden från tidningarnas sida. Sammanfattningsvis kan sägas att kodningen på parter visat att de olika partiernas press genomgående gynnar det egna partiet mer än något annat parti. Regeringens budskap går dock fram i samtliga partiers tidningar. Kommunistpressen gynnar det egna partiet mest men detta får i gengäld den sämsta behandlingen i övriga partiers tidningar. Jämförelser över tid tyder på mindre klara partstaganden från tidningarnas sida.

3 Sammanfattning

Frågan om informationen om riksdagen är ett stort problem. Även om man gör en begränsning till tidningspressen som skett i denna undersökning finns en rad svårigheter som hänger samman med variationer mellan olika tidningar och olika riksdagar. Ser man till det sammanlagda materialet finns det en tendens att detta minskat kraftigt under de båda perioderna 1969 i jämförelse med tidigare undersökningsperioder. Minskningen är störst i två typer av tidningar: regionstidningarna och storstadskvällspressen. Till bilden hör dock att det skett väsentliga förändringar i den journalistiska bearbetningen av materialet. Artiklarna är kortare och har fått större rubriker. Det är således omöjligt att svara ett entydigt ja eller nej pä frågan om informationen om riksdagen i pressen är sämre 1969 än under tidigare perioder. I vissa storstadsmorgontidningar är förhällandet snarare det motsatta. Vad gäller regionspressen torde det dock vara klart att denna intar en allt mer restriktiv hållning till riksdagsmaterial. Detta betyder dock ej att det totala informationsläget om riksdagen skulle ha blivit sämre. Tar man hänsyn till den nyhetsbevakning som sker från etermediernas sida torde förhållandet snarare vara det motsatta. I undersökningen har också ingått att göra jämförelser mellan ämnesfördelningen i olika pressgrupper och olika partitidningars inställning till riksdagsmaterialet. Vad gäller ämnesfördelningen har inte kunnat konstateras några större skillnader 122

mellan olika pressgrupper. 1969 uppmärksammade dock regionstidningarna arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågorna i högre utsträckning än storstadspressen. Det kan visa på en viktig tendens hos denna typ av tidningar mot ökad selektivitet av materialet. Slutligen har den så kallade partskodningen visat att samtliga undersökta tidningar gynnar sina respektive partier men att motståndarna i allmänhet i hög utsträckning tillåts komma fram. Tendensen är kraftigast hos kommunisterna: de gynnade under samtliga perioder den egna parten mer än några andra tidningar och missgynnades i andra tidningar.

SOU 1972:17

Bilaga 1

SAKOMRÅDEN 1. Justitiefrågor Frågor som berör: grundlagar, vallagar (dvs. konstitutionella frågor), civil-, straff- och processlagstiftning, polis-, åklagar- och domstolsväsendet, kriminalvård, medborgarskapsfrågor m. m. Ex. Tillsättande av kriminalpolitisk kommitté' Utgivning av jordabalk Namnförslag på utskott Undersökning av majoritetsval Den nya riksdagsstadgan 2. Utrikesfrågor Frågor som berör: Sveriges förbindelser med främmande länder, information om Sverige i utlandet, bistånd till främmande lands utveckling m. m. Ex. Kostnader för FN-styrka Sanktioner mot Rhodesia Frågor angående folkrätten Ökning av andelen i världsbankens grundfond 3. Försvarsfrågor

Ex. Försvarsanslag till ökade flygplansstyrkor Försvarsplanering 4. Sociala frågor Frågor som berör: barn- och ungdomsvård, åldringsvård, nykterhetsvård, socialhjälp, barnbidrag, folkpensioner och ATP, arbetarskydd och arbetstid, semesterlagstiftning, allmän hälso- och sjukvård m. m. Ex. Arbetstidslag för husligt anställda Semester för äldre arbetstagare Alkoholfrågor Tillämpning av arbetarskyddslagen Ledamotskap i styrelsen för försäkringskassa Tystnadsplikt för apotekspersonal 5. Kommunikationsfrågor Frågor som berör: järnvägar, post, telegraf, telefon, vägar, sjöfart och luftfart, transportpolitik, väderlekstjänsten, radio, TV m. m. Ex. Parkeringsproblem Åtgärder för utökad flygsäkerhet Bidrag till kommunala flygplatser Utbyggnad av TV-2

Frågor som berör: det militära försvaret, civilförsvar, psykologiskt försvar m. m. SOU 1972:17

6. Ekonomiskt politiska- finans- och närings- 10. Kulturfrågor livsfrågor Frågor som berör: litteratur, teater och film, Frågor som berör: ekonomisk politik, bud- museer, bibliotek m. m. getpolitik, statens bokföring, bank- och för- Ex. Motion om ökat tidskriftsstöd säkringsväsendet, näringspolitik, industri och Motion om förbud mot filmer med porhantverk, statsägda bolag m. m. nografiska inslag Ex. Ökad utlåningskapacitet för vissa kreditinstitut 11. Jordbruksfrågor Lättnader i kreditpolitiken Frågor som berör: jakt- och rennäring m. m. Ökad långivning till industriinvesteringar Ex. Jordbruksregleringen Ränteförändringar Jordbrukets rationalisering Bankregler Karantänbestämmelser för djur Tillväxten av multinationella företag Nöjesjakt Prishöjningar och inflation Stabiliseringskonferens 12. Miljövårdsfrågor Stimulering av det enskilda sparandet Frågor som berör: natur-, vatten- och luft1. Skattefrågor vård, nationalparker m. m. Frågor som berör: skattetabeller, beskattning Ex. Vattenföroreningen i Östersjön Inrättandet av nationalpark av inkomst, beskattning av kapital, omsättOm dricksvattnets kvalitet i Göteborg ningsskatt och mervärdesskatt m. m. Ex. Avdrag vid taxering Realisationsvinstbeskattning av villa Nya regler för fastighetsbeskattning Beskattning av kapital- och bolagsvinster 8. Bostadspolitiska frågor Frågor som berör: bostadsväsendet, bostadsbyggandet, bostadsplanering, hyresreglering m. m. Ex. 100 000 nya lägenheter inom ett år Egnahemsbyggandet bör stimuleras Nya bostadsområden skall ha stora grönområden 9. Utbildningsfrågor Frågor som berör: skolväsendet, högre utbildning och forskning, lärarutbildning, folkbildning, kyrkofrågor m. m. Ex. Inrättande av alternativ skola Enhetliga regler för gymnasieskolan Kärnforskning Reformering av sjuksköterskeutbildningen Utbyggnad av skolledareorganisationen

13. Handelsfrågor Frågor som berör: in- och utrikeshandel, tullbestämmelser, konsumentfrågor, näringsfrihetsfrågor, EEC och EFTA m. m. Ex. Utökad handel med Sovjet Inrättandet av NO Ansökan om medlemsskap i EEC 14. Arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågor Frågor som berör: arbetsmarknadsfrågor, arbetslöshetsförsäkring, näringslivets lokalisering, stöd åt företagarföreningar m. m. Ex. Nya regler för privat arbetsförmedling Åtgärder för den äldre arbetskraften Lokalisering av industrier till Norrland 15. Övriga frågor

SOU 1972:17

Bilaga 2

Antal artiklar och antal rader i undersökta tidningar perioderna 10-31 maj 1939, 1951, 1959 och 1969. 1939

SvD DN Ny Dag Expr.

AB GHT GP Ny Tid

GT SDS Sk.D Arb. Kv.P

NWT OC Esk.K

GP N.Sk N.Sv Folket Arb.bl.

Nfl Samtl. tid.

SOU 1972:17

1969 Ant. art.

Ant. rader

Ant. art.

Ant. rader

Ant. art.

Ant. rader

Ant. art.

Ant. rader

23 15 14

4 457 2 772 2 699

25 22 27 4 14 20 28 20 23 20 26 41 8 15 21 19 27 11 12 11 16 23 433

7 548 3 285 2 987

60 65 31 21 19 59 36 32 18 71 22 31 25 25 28 23 18 12 17 14 24 16 667

7 706 4 554 2 069 1 455 1 828 3 855 2 666 2 693

49 62 18 1 4 21 28

4 362 3 806 1 079

-

-

5 50 42 12 2 14 18 9 9 3 1 2 8 9 367

-

-

17 13 30 20 6 33 23 24

1 934 1 371 3 238 3 295 6 136 4 484 5 153

-

-

27 17 12 33 14 13 17 22 13 386

3 143 3 509

840 6 259 1 649 1 550 1 605 2 205 1 654 58 893

375 1 207 2 378 2 233 1 882 1415 2 939 3 369 4 053

926 1 547 3 458 1594 6 164 1418 1 757

685 1 459 1 865 54 544

6 944 2 846 2 838 1 514 2 361 3 589 2 176 2 366 1 644 1 884 1 272 1 764 1 328 60 276

48 494 1 389 2 317

3 525 4 604

744 145 1 094 2 001

735 855 136 110 226 800 582 29 558

Antal artiklar och antal rader i undersökta tidningar den första remissdebattdagen åren 1939, 1951, 1959 och 1969.

SvD DN N y Dag Expr.

AB GHT GP N y Tid

GT SDS Sk.D Arb. Kv.P

NWT ÖC Esk.K

GP N.Sk N.Sv Folket Arb.bl.

Nfl Samtl. tidn.

126 Ant. art.

Ant. rader

Ant. art.

2 2 4

1 393

2 3 3 4 3 2 2 5 1 2 1 1 2 1 4 1 2 3 3 2

1 190

-

1 1 1 2 0 1 1 1

922 1 527

-

408 165 992 1 036

0 1 577 1 286 1 677

-

-

1 1 1 1 1 1 2 2 1 27

1 100 1 624

354 2 277 1 070 1 749

688 21 344

2 51

1939 Ant. rader

872 845 758 485 451 854 822 706 176 1029

563 892 374 623 886 220 1265 1 183

956 339 281 354 14 934

Ant. art.

Ant. rader

Ant. art.

Ant. rader

5 7 2 1 3 3 1 5 2 3 3 6 3 2 4 2 2 2 3 1 2 2 64

1 430

10 6 0 1 2 4 6

1 287

687 199 321 512 634 829 823 152 943 951 838 143 966 750 314 456 464 875 137 197 77 12 698

-

1 8 11 2 1 3 2 2 2 2 0 3 3 2 71

672 0 107 198 688 740

-

270 476 1 131

220 102 245 336 230 215 255 0 202 311 283 7 968

SOU 1972:17

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning 1. Ämbetsansvaret I I . Ju. 2. Svensk möbelindustri. I. 3. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö. 4. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 5. CKFS (Centrala körkortsregistret) K. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 7. Reklam I I . Beskrivning och analys. U. 8. Ställningstaganden och förslag. U. 9. Reklamens bestämningsfaktorer. U. 10. Godsbefordran till sjöss. Ju. 1 1 . Förenklad löntagarbeskattning. Fl. 12. Skadestånd IV. Ju. 13. Kommersiell service i glesbygder. In. 14. Revision av vattenlagen. Del. 2. Ju. 15. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. Ju. 16. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. (Följdförfattningar) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval • Riksdagen i pressen. Ju.

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning Justitiedepartementet Ämbetsansvaret I I . (1 ] Godsbefordran till sjöss. | 1 0| Skadestånd IV. | 1 2 | Revision av vattenlagen. Del 2. |14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning. |15] 2. Ny regeringsform • Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsförfarande vid riksdagsval: Riksdagen i pressen. Försvarsdepartementet Personal för tyg- och intendenturförvaltning. | 3 | Säkerhets- och försvarspolitiken. [ 4 | Kommunikationsdepartementet CKR (Centrala körkortsregistret) | 5 | Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Utbildningsdepartementet Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. [7] 3. Ställningstaganden och förslag. [ 8 | 4. Reklamens bestämningsfaktorer. |9] Inrikesdepartementet Kommersiell service i glesbygder. [ 1 3 | Industridepartementet Svensk möbelindustri. | 2 |

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.