Om hets mot folkgrupp : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Statens

offentliga utredningar

@â@ 1981:38

Arbetsmarknadsdepartementet

Om hets mot

folkgrupp

Delbetänkande av

diskrimineringsutredningen

Stockholm 1981

Omslag Jan Bohman Jemström Offsettryck AB ISBN 91-38-06312-3 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1981

TILL STATSRÅDET KARIN ANDERSSON

Regeringen bemyndigade den 3 augusti 1978 dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Rolf Wirtén, att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en utredning om fördomar och diskriminering i fråga om invandrare m fl. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman dåvarande generaldirektören i statens invandrarverk Kjell Oberg.

Utredningen har antagit namnet Diskrimineringsutredningen.

Till sekreterare i utredningen förordnades departementssekreteraren Erland Bergman och byrådirektören Bo Swedin. Som assistent i utredningen tjänstgör Kerstin Sjeldrup.

I arbetet med föreliggande delbetänkande har deltagit experterna t f kammarrättsassessorn Nane Cronstedt (fr 0 m den 1 oktober 1979 t 0 m den 30 juni 1980) och förbundsjuristen Bo Villner (fr 0 m den 15 januari 1981).

Diskrimineringsutredningen får härmed överlämna delbetänkandet Om hets mot folkgrupp.

Stockholm den 14 maj 1981

Men wem

/Erland Bergman Bo Swedin Bo Villner

INNEHÅLL

FURFATTNINGSFÖRSLAG

l SAMMANFATTNING ll

INLEDNING 15

FN-KONVENTIONEN OM AVSKAFFANDET AV ALLA FORMER AV RASDISKRIMINERING 23

å UTLÄNDSK RÄTT å 0 -I Danmark å 0 l\ Finland

wwwwwwmmmmm

å u b) Nome å . å Belgien å n U1 Frankrike å o O3 Kanada å . \l Nederländerna å 0 oo Storbritannien å o SO Förbundsrepubliken Tyskland å 0 —-I Österrike &

GÄLLANDE RÄTT

U1U|

www Obh

Brottsbalken Tryckfrihetsförordningen

RATTSTILLÄMPNINGEN Anmälningar för misstanke om brott mot BrB 16:8 Anmälningar för misstanke om brott mot TF 7:4 p 8 43

6 Innehåll

6.3 Domstolsavgöranden 46

RIKSDAGSBEHANDLINGEN 47

UVERVÄGANDEN OCH FURSLAG 52 8.1 52 Inledning 8.2 Brottsobjektet 53 8.3 Oaktsamhetsbrott 65 8.4 Åtalsrätt 66 8.5 Brott mot enskild person 72 8.6 Förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering 73 8.7 Infonnation 76

SPECIALMOTIVERING 78 Bestämmelserna0m hets mot 78 folkgrupp 9.2 vid förolämpning 80 Åtalsreglerna

BILAGA Internationell konvention om avskaffandet 81 av alla fonner av rasdiskriminering

FÖRFATTNINGSFURSLAG

1. tili

Förslag

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom förordnas att 7 kap 4§ 8p tryckfrihetsförordningen ska11 ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydeise

Föresiagen lydeise

4§ Med beaktande av det i 1 kap angivna med en a11män syftet tryckfrihet ska11 såsom otiliåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan eniigt lag straffbar framstä11ning som innefattar:

8. hot mot e11er missaktning 8. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, för grupp av personer på med viss hudfärg, av visst av att den ti11hör grund nationeiit e11er etniskt e11er inte ti11hör foikgrupp ursprung e11er med viss av viss ras, med viss hudtr0sbekänne1se; färg, av visst nati0ne11t eiier etniskt ursprung e11er med viss tr0sbekänne1se;

Denna iag träder i kraft den

Författningsförslag

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 16 kap 8 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse

16 kap 8 §

Den som offentligen eller Den som offentligen eller eljest i uttalande eller an- eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides nat meddelande som sprides bland allmänheten hotar eller bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med grupp av personer på grund av

viss hudfärg, av visst att den tillhör eller inte

nationellt eller etniskt ur- tillhör folkgrupp av viss ras. sprung eller med viss tros- med viss hudfärg, av visst bekännelse, dömes för h e t s nationellt eller etniskt urm o t f o 1 k g r u p p sprung eller med viss trosbetill fängelse i högst två år kännelse, dömes för h e t s

eller, om brottet är ringa, m out f 0 l k g r u p p

till böter. till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att 5 kap 5 § första stycket brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap 1 §. Den sem utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för f ö r t al till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 §. Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt. skall för g r o v t f ö r t a l dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

3 §. Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för f ö r 0 l ä m p n i n g till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §. Brott som avses i 1-3 §§ 5 §. Brott som avses i 1-3§§ må ej åtalas av annan än måls- må ej åtalas av annan än målsägande. Förtal och grovt för- ägande. Förtal och grovt förtal, så ock förolämpning mot tal, så ock förolämpning mot någon i eller för hans myn- någon i eller för hans myndighetsutövning må dock åta- dighetsutövning må dock åtalas av åklagare, om målsägan- las av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal de angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän finnes påkallat ur allmän synpunkt. synpunkt. Vidare må förolämpning mot någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den

ll

1 SAMMANFATTNING

I detta delbetänkande behandlar diskrimineringsutredningen bestämmelserna om brottet hets mot folkgrupp, vilka i nuvarande utformning gäller sedan l970 till följd av att Sverige ratificerade FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.

Vårt betänkande innehåller tre lagförslag.

Två av förslagen innebär att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i brottsbalken (BrB) 16:8 respektive tryckfrihetsförordningen (TF) 7:4 p 8 ändras så att inte bara avgränsade folkgrupper, såsom exempelvis mongoler, vita, jugoslaver, samer, utan även kollektiv av sådana såsom exemfolkgrupper, pelvis invandrare och utlänningar, kan bli föremål för skydd. Bakgrunden till förslagen är att justitiekanslern och (JK) riksåklagaren (RÅ) vid prövning av flygblad med grovt nedsättande omdömen om gruppen invandrare i Sverige funnit att tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens regler om hets mot folkgrupp inte är tillämpliga i sådana fall. Inom utredningen har vi ansett att hot mot eller uttryck för missaktning för grupper av sistnämnda slag är minst lika som allvarliga angrepp mot viss folkgrupp. Vi har därför funnit det nödvändigt att föreslå ändringar av ifrågavarande lagtexter så att det i fortsättningen blir straffbart att hota eller uttrycka missaktning för t ex gruppen invandrare.

Det tredje lagförslaget avser ändringar av åtalsreglerna när det gäller brottet förolämpning har

(BrB 5:3). Utredningen

Sammanfattning

fått uppgift om att individer tillhörande minoritetsgrupper ofta utsätts för förolämpningar och andra brottsliga handav ras, hudfärg, nationellt eller etniskt lingar på grund eller trosbekännelse. När en enskild person utsätts ursprung för hot eller missaktning på sådana grunder gäller inte BrB 16:8 och TF 7:4 p 8 om hets mot folkgrupp, utan i stället de regler i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen som skyddar enskilda, såsom BrB 4:5 om olaga hot och BrB 5:3 och TF 7:4 p ll om förolämpning. Sistnämnda brott hör idag inte under allmänt åtal. När det gäller personer tillhörande här aktuella minoritetsgrupper bör de få bistånd av åklagare när de förolämpas på grund av sin ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse. I annat fall kommer brott av detta slag att lämnas opåtalade, vilket inte kan anses stå i överensstämmelse med konventionsåtagandet.

Vi föreslår därför att förolämpning mot någon på grund av

hans ras, nationella eller etniska ursprung eller hudfärg, trosbekännelse kan åtalas av åklagare om brottet anges till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt, d v s vid mera kvalificerade brottsliga beteenden.

För att dessa regler, som är avsedda att skydda minoriteter av olika slag, skall få effekt är det nödvändigt att ordentinformation ges. Vi föreslår därför särskilda informalig tionsinsatser till den svenska allmänheten, till minoritetsoch till personal vid de myndigheter som har att grupper beivra dessa brott.

Utöver nämnda lagstiftningsfrågor behandlas följande.

I ett har föreslagits att enskild åtalspar riksdagsmotioner rätt skall kunna förekomma vid brottet hets mot folkgrupp. till detta var att Högsta domstolen fastslagit att Bakgrunden någon målsägande inte kan finnas vid detta brott. Motionerna syftade till att organisation företrädande minoritetsgrupper, ävensom enskilda personer tillhörande minoritetsgrupper, skulle få ställning som målsägande och härigenom få åtalsrätt.

Sammanfattning 13

Vi har funnit att det inte före1igger något 1agtekniskt hinder att genomföra önskemå1en om enski1d äta1srätt, men att det med a11 sanno1ikhet inte sku11e komma att innebära någon vita- 1isering av rättsområdet. För att kunna beivra brotts1ighet genom enski1da åta1 fordras ekonomiska resurser, som varken enski1da e11er organisationer av här aktue11t s1ag torde ha. Det har också varit en tendens inom svensk straff1agstiftning på senare tid att frângå enski1d åta1srätt. Vi har a11tså funnit att även fortsättningsvis brottet hets mot fo1kgrupp bör beivras enbart av åk1agarmyndigheterna.

S1ut1igen tar vi stä11ning ti11 frågan huruvida i svensk 1agstiftning ska11 införas förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering. I rasdiskrimineringskonventionen finns näm1igen en artike1 (artike1 4b) som föreskriver att sådana förbud ska11 införas av de 1änder som ratificerat konventionen. Sverige har hitti11s inte infört något sådant förbud och därför kritiserats i FN:s rasdiskrimineringskommittê. Vi har funnit att något förbud inte behöver genomföras. Skä1et är främst att artike1n kan anses ti11godosedd genom att med1emmar i organisationer av avsett s1ag kan bestraffas genom reg- 1erna om hets mot fo1kgrupp i brottsba1ken och tryckfrihetsförordningen om de för ut organisationens budskap. Vårt stä11ningstagande grundas även på att det i dagens Sverige inte torde förekoma rasistiska organisationer av någon betyde1se.

Betänkandet är upp1agt på fö1jande sätt.

I kapite1 2 redogör vi för diskrimineringsutredningens uppgifter och detta de1betänkandes p1ats i utredningens övriga arbete.

Kapite1 3 behand1ar den konvention som utgör grunden för den nuvarande 1agstiftningen om hets mot fo1kgrupp, konventionen om avskaffandet av a11a former av rasdiskriminering.

14 Sammanfattning

Kapitei 4 innehå11er en redogöre1se av utländsk rätt på området.

I kapitel 5 behand1as gäliande svensk rätt med avseende på bestämme1serna om hets mot foikgrupp.

I kapite1 6 redogör vi för rättsti11ämpningen hos p01is- och åklagarmyndigheter, JK och d0mst01ar.

7 rör riksdagens behand1ing av frågan om hets mot Kapitei foikgrupp.

Kapite1 8 innehå11er våra ovan nämnda överväganden och förslag.

I kapitei 9 finns specia1motiveringen ti11 försiagen om ändringar i BrB och TF.

SOU l98l:38

2 INLEDNING

I direktiven till diskrimineringsutredningen hänvisas inledningsvis till bestämmelserna om hets mot folkgrupp respektive olaga diskriminering. Längre fram i direktiven anges att utredningen bör kartlägga tillämpningen av brottsbalkens bestämmelse om olaga diskriminering. Om utredningen i samband med denna kartläggning finner att starka skäl talar för en utvidgning av lagstiftningen till områden som den nu inte omfattar bör ändringar kunna föreslås.

Motsvarande uppdrag att se över lagstiftningen om hets mot folkgrupp återfinns inte uttryckligen i direktiven. Vi har dock funnit det att påkallat göra en sådan översyn. Genom beslut av dåvarande statsrådet Eva Winther (den 3l januari l979) har dessutom ett ärende rörande detta överlämlagrum nats till oss för beaktande i vårt arbete. I en interpellationsdebatt i riksdagen har vidare dåvarande justitieministern Håkan Winberg angivit att regeringen delar vår syn på att en översyn är pâkallad.

Som en följd av översynen av den bestämmelse som reglerar skyddet för grupp eller av individer grupper mot uttryck för missaktning på etnisk grund har vi också funnit skäl att gå in på den bestämmelse som avses skydda enskilda individer mot sådana uttryck.

Vår avsikt var ursprungligen att av dessa göra översynen lagrum i ett sammanhang och samtidigt föreslå erforderliga förändringar för regeringen. Av konstitutionella skäl har vi

l6 SOU l98l:38 Inledning

dock varit tvungna att gå fram i etapper. Detta delbetänkande innehåller förslag rörande lagstiftningen om hets mot som innefattar ändringar av såväl brottsbalken som folkgrupp, tryckfrihetsförordningen samt förslag rörande lagstiftningen i brottsbalken. om ändringar i tryckom förolämpning Förslag är underkastade de särskilda bestämmelserfrihetsförordningen na om ändringar i grundlag som återfinns i regeringsformen För att en lagändring skall kunna träda i kraft 8 kap 15 §. snarast efter valet till riksdagen år 1982 måste remöjligt bord senast i november geringsförslag läggas på riksdagens l98l. Därför kommer vårt förslag i denna del nu.

om olaga är ännu inte Frågan om lagstiftningen diskriminering inom utredningen. Denna beredning omfattar bl a färdigberedd en diskussion med arbetsmarknadens parter om lagstiftningens till_arbetsmarknaden. Vi skall återkomma till utvidgning denna fråga under år l982.

Utöver översynen av ovannämnda lagstiftning och en allmän översyn av rättsregler som rör invandrare i Sverige har utredmycket vittsyftande direktiv. För att sätta ningen givits in detta betänkande i ett större sammanhang kan det vara på sin plats med en kort redogörelse för vårt uppdrag. Det skall direktiven utmynna i ett samlat program för åtenligt när det att motverka fördomar och diskriminegärder gäller om invandrade etniska, språkliga, nationella och ring ifråga minoriteter i Sverige. I uppdraget ligger att utreligiösa redningen skall analysera diskriminerings- och fördomsproblemens omfattning och karaktär. Detta har vi tolbakgrund, kat så att vi bör söka ta fram ny kunskap rörande orsaker till fördomar och diskriminering, undersöka i vilken mån invandrare och minoriteter i Sverige å ena sidan faktiskt anser vara utsatta för diskriminering och å andra sidan sig verkligen är föremål för negativ särbehandling, motvilja eller förakt. Under år l98l skall utredningen publicera följande rapporter:

SOU l98l:38 Inledning l7

- En översikt över och analys av de teorier som utvecklats i internationell beteendeoch samhällsvetenskaplig forskning om orsakerna till fördomar och diskriminering.

- En antologi under medverkan av forskare ur olika universitetsdiscipliner, som ger sin syn på frågor om fördomar och diskriminering.

- En bearbetning och analys av en intervjuundersökning som utredningen genomförde l98O bland invandrare i fem etniska grupper och som är koncentrerad till erfarenheter av diskriminering inom olika delar av det svenska samhället.

- En analys av skolans roll när det gäller att motverka fördomar och diskriminering på grundval av en enkät till landets samtliga skolstyrelser rörande vidtagna och planerade insatser inom skolväsendet.

Vidare skall utredningen under året en i huvudsak genomföra kvantitativ undersökning rörande inmajoritetsbefolkningens ställning till och kunskaper om invandrarna. Resultatet komner att publiceras under år l982.

Utredningens arbete är således inriktat på att dels utarbeta underlag för regeringsförslag till riksdagen, dels utveckla ny kunskap till fromma för vidare forskning, opinionsbildning och diskussion i frågor som rör relationerna mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna.

De förslag till förändringar som vi kommer med i detta betänkande kan synas blygsanma, men är avgörande för om skyddet mot missaktning på etnisk grund skall kunna fungera effektivt. Förutom de egentliga för vi också ett förslagen resonemang kring frågan om en effektiv övervakning av lagstiftningen.

Inledning

Man skulle kanske också kunna hävda att lagen i sig är av blygsam betydelse. Det låter sig sägas, men man bör då komma ihåg att de problem den reglerar har tillhört de stora i alla tider - och kanske särskilt i vår tid. De problemen händelser som vid olika tidpunkter drabbat olika ohyggliga Världsdelar och haft ras eller etniskt ursprung som grund har alltid någonstans i sin upprinnelse innefattat handlingar som kan benämnas ets mot folkgrupp. Den som med ord velat vinna människor för en övertygelse, vars budskap är rasmässig eller etnisk överlägsenhet, har alltid kunnat tillgripa hets mot folkgrupp som medel.

I den ovannämnda rapporten med översikten över vetenskapliga teorier om orsakerna till fördomar och diskriminering finns ett centralt avsnitt om etnicitet eller etnisk identitet. Den internationella litteraturen rymmer åtskilliga definitioner av detta Det verkar dock som om det vore allbegrepp. mänt accepterat att etniskt ursprung omfattar såväl ras,

hudfärg som nationellt ursprung och trosbekännelse,

d v s de begrepp som återfinns som rekvisit i vår lagstift- Ett vi därför att föreslå en så radikal ning. tag övervägde av ordalydelsen att alla kategorier innefattades förändring under etniskt ursprung. Ingen inskränkning i reell mening skulle ha skett. Vi fann dock för gott att avstå, därigenom främst av skäl som hade att göra med trohet mot rasdiskrimineringskonventionen.

Detta som en inledning till frågan om varför en viss sagt typ av kategorisering av människor skall vara skyddad mot uttryck för hot eller missaktning. Varför är man inte skyddad mot angrepp på grund av sin politiska uppfattning när man är det på grund av sin trosbekännelse? Varför är man skyddad av lagen på grund av ras, hudfärg, nationellt och etniskt ursprung när man inte är det på grund av kön, hårfärg, yrkestillhörighet eller social ställning? Det hänger i hög grad samman med att de skyddade egenskaperna dels är nästan utan undantag tillskrivna, d v s man har inte

Iniedning

vait dem sjä1v förvärvat (e11er dem), de1s har djup och avgörande betyde1se vid utformningen av en människas identitet. Den etniska identiteten har en mycket ku1ture11 viktig betyde1se. Det främsta skäiet är dock redan det histoangivet: riska. Häftiga motsättningar kan ha sin på etnisk grund startpunkt i det ta1ade e11er tryckta ordet där budskapet är den negativa genera1iseringen och missaktningen. Därför vi11 vi skydda oss mot hets mot foikgrupp.

Är det nu så säkert att det är med iagens hjälp man åstadkommer det bästa 1ångsiktiga skyddet mot dessa företeeiser?

Ska11 man beivra ett uttryck för missaktning e11er ska11 man bemöta det? Givetvis ska11 man göra bådadera, men hur ska11 en avvägning me11an beivrande och bemötande - me11an 1agoch andra stiftning åtgärder göras?

Statsmakterna har bi a genom att ans1uta sig ti11 rasdiskrimineringskonventionen dekiarerat att ett demokratiskt samhä11e inte kan to1erera uttryck för mot männimissaktning skor på grund av deras etniska ursprung. Sådana uttryck är a11tså att betrakta som brott mot de demokratiska principer på vi1ka det svenska samhä11et är uppbyggt. Hets mot fo1kgrupp är eniigt 1agstiftaren att anse som ett brott mot a11män ordning, som ju rubriken ti11 16 kap i brottsbaiken iyder.

Lagstiftningen innebär vidare ett skydd för mänsk1iga rättigheter. De grupper som utgör brottsobjekt ska11 vara ti11försäkrade ett skydd mot kränkande av grundiäggande rättigheter. I denna mening utgör krimina1iseringen av hets mot fo1k-

grupp ett tidigt uttryck för sådan

iagstiftning. Det är ju först under 1970-ta1et som skyddet för mänsk1iga rättigheter

1agfästs i Sverige, t 0 m i grundiag. (Ett genere11t formu-

1erat fanns skydd visser1igen i gam1a regeringsformen 16 §.)

Detta uttryck för demokratiska värderingar och skydd för mänsk1iga rättigheter kan knappast ta sig andra former än

20 Inledning

5‘

Därför kan man knappast väga lagstiftning mot lagstiftning. andra Lagstiftning måste vi ha. Hets mot folkåtgärder.

grupp måste beivras.

Lyssna till hur dåvarande justitieministern Lennart Geijer år 1970 utvecklade detta tema i samband med införandet av den nu gällande lagen:

Ett av de mest effektiva medlen, i varje fall på lång sikt, att motverka fördomar mot andra raser och nationaliteter är samt uppfostran av det växande släktet till reupplysning spekt och aktning för människovärdet. Trots den stora betydelse en allmän på detta område har upplysningsverksamhet för strävandena att nå en likvärdig behandling av alla människor torde det dock inte vara möjligt att undvara lagstift- Ett längre gående straffrättsligt förbud mot ningsåtgärder. av rasdiskriminering än vi nu har skulle inte bara yttringar få betydelse för de enskilda fall i vilka det kan tillämpas utan skulle också få en normbildande verkan på näraliggande områden.

(ur prop. 1970287 s 58)

Justitieministern var alltså 1970 utan varje reservation övertygad om att den skärpning av lagen som han föreslog skulle få en normbildande verkan. Blev det så? Verkligheten motsäger det. Beror det på att allmänheten helt enkelt inte vet att den i lagen beskrivna handlingen är straffbar? Beror det på att straffskärpningen var för mild? Beror det på att det visat sig vara ofarligt att uttrycka missaktning i lagens mening, därför att varken polis, åklagare eller domstolar funnit hets mot folkgrupp värd att bekämpa?

Inom den juridiska doktrinen finns flera olika uppfattningar om den normbildande verkan av en lag som resonemanget ovan anvår mening verkar det ligga mest i den spelar på. Enligt som säger att lagarna inte påverkar människorna teoribildning direkt, utan att de i stället inverkar på motivbildningen, d v s på de mål människorna vill nå och på de medel de anser kunna använda för att nå målen. Förändringarna i motiven sig medför sedan förändringar i beteendena. På vilket sätt kan då en lag påverka individernas motivbildning? Den kan bl a

SOU l98l:38 21 Inledning

aktualisera mer eller mindre latenta och mål eller värderingar upplysa om andra metoder för att nå målen. Dessutom kan laglydnaden underlättas genom att lagstiftaren förbinder laglydnaden med positiva reaktioner som subventioner eller medbestämmanderätt, och lagstridigt beteende med negativa reaktioner som straff eller avgifter.

Denna teori om hur en lag verkar synes från att det handutgå lar om förändrade attityder som påverkar människors handlingar. Att människor följer lagarna behöver dock inte betyda att deras attityder eller värderingar står i överensstämmelse med lagstiftningens. Det kan ju handla om en rädsla för sanktioner från rättsmyndigheternas sida. Men detta förutsätter ju att sådana sanktioner verkligen genomdrivs.

Lagstiftningen om hets mot folkgrupp uppfattas idag av dem sonlskulle skyddas som ett oinfriat löfte. (Varför det är så skall vi beskriva i detalj i det Sådant väcker följande.) frustration och vrede. Om man kan bryta mot lagen utan att sanktionerna inträder minskar respekten för lagen.

Man kan också tänka sig att av lagrummet om tillämpningen hets mot folkgrupp säger något om tillämparens attityder. Envar som har att ta ställning till om ett yttrande uttrycker hot mot eller missaktning för en folkgrupp från sin utgår egen inställning till gruppen ifråga. Vid ställningstaganden av det här slaget är alltså attityder och förmåga till inlevelse

hos den som tar ställning mycket viktiga och i viss mån av-

görande faktorer.

De som har att - tillämpa lagstiftningen polis och åklagare är för större delen av sin av yttre diämbetsutövning styrda rektiv. Givetvis är de liksom andra befattningshavare i många enskilda avgöranden och beslut hänvisade till sitt eget omdöme. Vi vill alltså hävda att just när det gäller brottet hets mot folkgrupp kan vederbörandes egna attityder och inlevelseförmåga dessutom påverka ett beslut i avgörande riktning. Ju mera

In1edning

negativt inställd ti11 människor med annan etnisk bakgrund som en befattningshavare i de rättsvârdande myndigheterna är,

desto större är risken att han inte tar stäiining mot uttryck

för hot e11er missaktning enligt stadgandena i brottsbaik och tryckfrihetsförordning.

Ett exempe1: om en organisation som är känd som förespråkare för rasistiska idéer av grumiigaste s1ag uttrycker sig så här: SVERIGE AT SVENSKARNA e11er vi11 Du, att invandrande negrer, mongoler, zigenare och judar ska11 b1i herrar i vårt kära fosteriand? Det var tysta knegande svenskar som gjorde Sverige tili vad det är i dag. Låt det även i fortsättningen bii svenskar som bor här. SVERIGE ÅT SVENSKARNA - nordiska Stoppa invandringen s1å vakt om vår ras - stoppa innan de föds den fria aborten, som mördar svenskarna stoppa importen av färgade adoptivbarn! och en åklagare finner att detta inte innebär den missaktning som Iagrumnet ta1ar om, då bör man fråga sig på viika grunder han har kommit fram ti11 detta ställningstagande.

Förbudet mot hets mot fo1kgrupp föresiogs först av straffiagskommittên år 1944. Lagstiftning härom har funnits i Sverige sedan år 1948. Ar 1965 skärptes straffsatserna. År 1970 ändrades År 1981 f6res1és — i 1agen av riksdagen. detta betänkande - Detta är den koråterigen förändringar. taste sammanfattningen av lagrummets historia. Det ser ut som en bestämme1se som är i takt med sin tid. Som redan har antytts och som ska11 framgå i detaij nedan är snarare det motsatta fa11et: 1agen fungerar inte. Den måste fås att fungera - effektivt.

3 FN-KONVENTIONEN OM AVSKAFFANDET AV ALLA FORMER AV RAS- DISKRIMINERING

Förenta Nationernas generalförsamling antog den Zl december 1965 konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskri- I februari 1966 beslöt den svenska minering. regeringen som i FN varit aktiv vid utarbetandet av konventionen - att tillsätta en utredning om Sveriges anslutning till den. Denna utredning angående förbud mot rasdiskriminering hade bl a att ta ställning till de eventuella ändringar i svensk lagstiftning som skulle krävas för en svensk anslutning till konventionen. Enligt en i Sverige gängse uppfattning måste nämligen konventionsregler, för att bli en del av svensk rätt, göras till föremål för särskild nationell lagstiftning. Utredningens förslag till regeringen samt regerings- och riksdagsbesluten redovisas utförligt i kapitel 5 nedan.

Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringsk0nventi0nen) utgör en del av det internationella rättsliga maskineri som utvecklats sedan andra världskriget till skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna utveckling har framför allt ägt rum inom FN och Europa-rådet, men även inom vissa av FN:s fackorgan som Unesco och ILO.

Efter politiska förberedelser under början av fram-

60-talet

för allt inom FN:s s k underkommission för motarbetande av diskriminering och för skydd av minoriteter antog generalförsamlingen år l963 ett beslut om att utarbeta ett förslag till konvention, vilken alltså antogs år 1965. Den trädde i kraft år l969, sedan stipulerade 27 stater anslutit sig till den. Antalet anslutna stater uppgår idag till 104. Sveriges anslutning skedde år l97l.

24 FN-konventionen SOU l98l:38

Konventionen består förutom av ingressen av tre delar:

0 Del I som innehåller beskrivningar av de fonner av diskriminering som skall beivras och hur detta beivrande bör ske;

o Del II som föreskriver hur kontrollen skall ske av att staterna verkligen efterlever sina förpliktelser enligt konventionen;

0 Del III som anger hur anslutning respektive uppsägning skall ske m m.

(Konventionstexten i sin helhet återfinns i bilaga l.)

Av artiklarna i del I är främst artikel 4 av särskilt intresse i detta sanmanhang. Den lyder:

Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon fonm, och förbinder sig att vidtaga omedelbara och konkreta åtgärder syftande till att avskaffa allt främjande eller utövande av sådan diskriminering. I detta syfte skall konventionsstaterna, med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5 av denna konvention, bland annat:

(a) som brottslig handling, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat grundade idéer, uppmaning till rasdiskriminering, varje våldshandling eller uppmaning till sådan handling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav,

(b) olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag,

(c) icke tillåta offentliga myndigheter eller offentliga institutioner, vare sig nationella eller lokala, att främja eller uppmana till rasdiskriminering.

SOU l98l:38 FN-konventionen 25

Kontrollmaskineriet i del II av konventionen är av speciellt intresse ur svensk synpunkt. Sverige är nämligen en av de stater som inom FN aktivt företräder uppfattningen att tillämpningen av de internationella konventionerna till skydd för de mänskliga rättigheterna bör kunna följas och beivras av internationella organ. I fråga om rasdiskrimineringskonventionen föreskrivs att en kommitté tillsätts i detta syfte. Den skall enligt artikel 8 bestå av l8 personer utsedda av konventionsstaterna. Komnittén upprättades l969 i samband med att konventionen trädde i kraft. Den sammanträder numera två gånger per år och rapporterar om sin verksamhet till FN:s generalsekreterare.

I kontrollmaskineriet ingår vidare föreskriften i artikel 9 att konventionsstaterna skall tillställa FN en rapport angående lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder de vidtagit för konventionsbestämmelsernas efterlevnad: a) inom ett år efter konventionens ikraftträdande för vederbörande stat och b) därefter vartannat år och närhelst kommittén begär.

Sverige har hittills avgivit fem rapporter som behandlats av kommittén. Bland de frågor som kommittén tagit upp med Sverige i samband med diskussionen av rapporterna märks bl a behandlingen av den samiska minoriteten och efterlevnaden av ovannämnda artikel 4b (se vidare härom nedan i kapitel 8).

Enligt artikel ll är kommittén behörig att behandla klagomål från en konventionsstat mot en annan för bristande efterlevnad av konventionen. Detta är en ovanlig regel i konventionssammanhang. Sådana klagomål har dock hittills aldrig förekommit.

Kommittén är vidare behörig att behandla enskilda personers eller organisationers klagomål mot att en stat har brutit mot konventionen. Detta föreskrivs i artikel l4, dock med den reservationen att den stat som man vill rikta klagomål mot

26 FN-konventionen

måste ha godtagit den enskilda klagorätten. Till dags dato har endast sju stater en sådan förklaring. Sverige är gjort en av dessa. Sverige försöker dessutom i FN aktivt påverka konventionsstater att avge sådan förklaring. För svensk övriga del finns den inskränkningen att kommittén inte skall få pröva sådana klagomål som redan prövats i internationella organ försåvitt inte rasdiskrimineringskonventionen anses ge bättre skydd i just det avseende det gäller.

Till sist skall bara nämnas att ytterligare en FN-konvention är av intresse i sammanhang med artikel 4a och 4b i rasdiskri- Det gäller Internationella konvenmineringskonventionen. tionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vars grtikel 20:2 att “allt främjande av nationalhat, rashat stadgar eller hat, som innebär uppvigling till diskriminering, religiöst fiendskap eller våld, skall vara i lag förbjudet.

SOU l98l:38 27

4 UTLÃNDSK RÄTT

Det är av särskilt intresse att studera utländsk lagstiftning på ett område som i huvudsak styrs av en internationell överenskommelse. Som framgår av kapitel 3 har över 100 länder ratificerat rasdiskrimineringskonventionen. Alla dessa är inte av samma intresse. Vi har valt att för jämförelsens skull redovisa rättsläget i ett mindre antal länder, nämligen Danmark, Finland och Norge samt Belgien, Frankrike, Kanada, Nederländerna, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

De utomnordiska länderna liknar Sverige i två för sammanhanget väsentliga avseenden: de är invandringsländer och de har en liknande rättsordning. Ytterligare två länder är här av intresse, nämligen USA och Schweiz, då dessa har lagstiftning mot diskriminering. De har emellertid inte ratificerat konventionen och utelämnas därför.

Redovisningen av varje land är här mycket kortfattad och inskränker sig till en beskrivning av den lagstiftning som främst är föranledd av artikel 4 i konventionen. Dessutom redovisas i förekommande fall de åtalsregler som gäller i fråga om de relevanta bestämmelserna.

4.l Danmarkj Som en följd av konventionen infördes l97l följande bestämmelse i den danska strafflagen:

Den som offentligen eller med avsikt att utbreda till en vidare krets gör uttalande eller framställer annat meddel-

28 Ut1ändsk rätt

ande genom vi1ket en grupp av personer hotas, smädas e11er nedvärderas på grund av sin ras, hudfärg, natione11a e11er etniska ursprung e11er tro, straffas med böter e11er fängeise inti11 två år.

Uverträde1se av bestämme1sen hör under a11mänt åtal.

När det gä11er artike1 4b hänvisades från dansk sida ti11 redan existerande 1agbestämme1ser som innebär att organisationer som använder e11er försöker uppnå sina må] genom våid ei- 1er genom iiknande straffbar påverkan på personer av annan åsikt ska11 genom dom. Härigenom kan man också inuppiösas gripa mot organisationer som ägnar sig åt rasdiskriminering.

4.2 Fin1and I och med att konventionen ratificerades 1970 infördes i 16 kap i den finska straffiagen en paragraf 6a med föijande innehå11:

Den som biand a11mänheten sprider uttaiande e11er annat medde1ande, i vi1ket fo1kgrupp av viss ras, med viss hudfärg e1- 1er av visst natione11t e11er etniskt ursprung e11er med en viss tr0sbekänne1se hotas, förtaias e11er smädas, ska11 dömas för hetsande ti11 diskriminering av fo1kgrupp ti11 fänge1se i högst två år e11er ti11 böter.

Brottet hör under a11mänt åta1. Det förutsätter a11tså inte åta1sbegäran e11er anmäian från måisägande. Eniigt den finska rätten har mâ1säganden dock sjäivständig åtaisrätt. Vid brottet hetsande ti11 diskriminering av fo1kgrupp är varje med- 1em i denna fo1kgrupp må1sägande. I tryckfrihetsmåi åiigger det justitieministeriet att bes1uta om åta1, vi1ket dock inte begränsar må1sägandens möjiigheter att väcka taian i tryckfrihetsmåi.

När konventionen ratificerades av Finiand ansåg man att artike1 4b inte krävde någon ny 1agstiftning. I 1agen om för-

Ut1ändsk rätt 29

eningar finns näm1igen bestämme1ser om möjlighet ti11 upp1ösning av förening och om avbrytande av förenings verksamhet.

4.3 Norge I samband med att Norge 1970 ratificerade rasdiskrimineringskonventionen infördes i straff1agen fö1jande bestämme1se:

Med böter e11er fänge1se inti11 två år straffas den som genom utta1ande e11er annat medde1ande som framstä11s offent1igen e11er på annat sätt sprids b1and a11mänheten smädar, förhånar e11er utsätter för hot, förfö1je1se e11er ringaktning en person e11er grupp av personer på grund av deras trosbekänne1se, ras, hudfärg e11er natione11a e11er etniska ursprung.

Brottet hör under a11mänt åta1. Som framgår av texten rymmer bestämme1sen även kränkande yttranden mot enski1d person. En enski1d kan inte sjäiv väcka ta1an med åberopandeav detta 1agrum. Däremot kan enskiid väcka talan om han åberopar straff1agens reg1er om ärekränkning.

När det gä11er artike1 4b stiftades inte någon särski1d 1ag. I norsk 1ag finns bestämme1ser om straff och böter e11er fänge1se i högst sex månader b1 a för den som bildar e11er de1tar i en förening om föremå1et för verksamheten är utövande av e11er uppmuntrande ti11 straffbar hand1ing e11er om med1emmarna förp1iktar sig ti11 obetingad 1ydnad mot någon. Det ansågs därför att någon Tagstiftning med an1edning av artike1 4b inte krävdes.

4.4 Be1gien I Be1gien finns ännu inte någon iagstiftning mot rasdiskriminering trots att 1andet redan 1975 ratificerade konventionen. Eme11ertid före1igger ett försiag ti11 sådan 1agstiftning som troiigen under år 1981 kommer att antas ti11 1ag. Förs1aget innebär b1 a att det b1ir straffbart att offent1igen uppmana ti11 diskriminering, hat e11er vå1d mot en person, en grupp, en sammans1utning e11er dess medlemmar på

30 Utländsk rätt SOU l98l:38

grund av deras ras, hudfärg, härstamning eller nationella eller etniska Enligt förslaget skall det vidare vara ursprung. straffbart att delta i sammanslutning som främjar rasdiskriminering.

4.5 Frankrike År l972 infördes en lag angående bekämpande av rasism. Paral och 2 föreskriver mellan en månads och ett års graferna fängelse och/eller 2 000 - 300 000 FrF i böter för den som i tal, skrift, konst eller på annat sätt offentligen provocerar till diskriminering, eller på annat sätt provocerar till diskrimininering, hot eller våld mot enskild eller grupp på grund av tillhörighet eller icke tillhörighet till ras, nation, reeller etnisk grupp. I paragraf 3 föreskrivs samma ligion straff för ärekränkning som i övrigt äger rum under omständigheter som i paragraferna l och 2. Paragraf 4 föreskriver till två månader och/eller böter om l50 fängelse i fem dagar - 60 000 FrF för nedsättande tillmälen som riktas mot enskild. Enligt paragraf 5 kan varje organisation, verksam sedan minst fem år och i vars reguljära verksamhet kamp mot rasism ingår, föra enskilds eller grupps talan. Om målsäganden är en enskild måste dock denne ge sitt samtycke därtill. Paraperson 9 gör det möjligt för staten att upplösa varje grupp elgraf ler i vars verksamhet regelmässigt ingår handorganisation lingar som förbjuds enligt lagen.

fransk rätt finns tre möjligheter att få till stånd en Enligt rättslig prövning. Man kan för det första göra en s k enkel anmälan till allmän som fritt avgör huruvida målet åklagare skall tas ej. Man kan för det andra kräva domstolsupp eller utan förundersökning mot viss avgift. För det tredje prövning de partie cikan man göra en anmälan med s k constitution vile, vilket kräver deponering av mellan 500 och 2 000 FrF. Enligt uppgift föranleder alternativ l så gott som aldrig rättslig prövning. Alternativ 2 kan sällan genomföras på av bevisproblemen. När det gäller alternativ 3 verkar grund kostnaden automatiskt hämmande.

Ut1ändsk rätt 31

4.6 Kanada

Sedan 1970 finns i den kanadensiska straff1agen bestämme1ser som straffbe1ägger hatpropaganda på rasistisk grund. Bestämme1sen förbjuder uppmaning ti11 fo1kmord och uppmaning ti11 e11er främjande av hat mot någon identifierbar grupp av människor som utmärks genom ras, hudfärg, re1igion e11er etniskt ursprung. Någon 1agstiftning om förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering finns inte.

4.7 Neder1änderna Innan konventionen ratificerades fanns i den neder1ändska straff1agen föreskrifter om straff för den som offent1igen genom ta1 e11er i skrift e11er bi1d föro1ämpade en befo1kningsgrupp.

När konventionen ratificerades är 1972 infördes straff för den som i ta1 och skrift uppsåt1igen 0ffent1igt uppvig1ar ti11 hat mot e11er diskriminering av andra personer e11er ti11 vå1d mot personer e11er andras egendom på grund av deras ras, re1igion e11er övertyge1se. Dessutom infördes en bestämme1se som innebär att den som av andra skä1 än att inforge en faktisk mation offent1iggör ett yttrande som han inser e11er har skä- 1ig an1edning att inse föro1ämpar grupp av personer på grund av deras ras, re1igion e11er kan bestraffas. övertyge1se Detta innebär a11så att i vissa fa11 utta1anden som är kränkande för en fo1kgrupp som görs av obetänksamhet kan bestraffas; man har a11tså ett s1ags oaktsamhetsbrott på detta område, dvs uppsåt erfordras ej.

4.8 Storbritannien Sektion 70 i den brittiska Race Re1ations Act gör det straffbart-att pub1icera e11er distribuera skrifter av hotande, smädande e11er för01ämpande natur e11er att använda sådana uttryck på offent1ig p1ats e11er vid a11män sammankomst om det kan antas att hat kan uppkomma mot en fo1kgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av viss nationa1itet e11er av visst etniskt e11er natione11t ursprung.

32 Utländsk rätt sou 1981:33

Den nuvarande bestämelsen som tillkom l976 ersatte och skärpte den bestämmelse som tidigare fanns i sektion 6 av 1965 års Race Relations Act som i huvudsak liknade den nuvarande bestämmelsen. Där ingick dock som rekvisit att den tilltalade att till rashat, vilket numera är skulle ha uppsåt uppvigla borttaget.

Den nuvarande bestämmelsen medför maximalt två års fängelse eller böter. Åtal kan ske enbart av kronjuristen eller med Denna åtalsrestriktion är ansedd vara nödvänhans samtycke. för att undvika att enskilda åtal i olämpliga fall skulle dig kunna skada relationerna mellan olika etniska grupper och fördet allmänna accepterandet av bestämmelsen. svaga

Såvitt artikel 4b rörande förbud mot rasistiska orgagäller har statsmakterna i Storbritannien ansett att rätnisationer ten att bilda skall inskränkas enpolitiska organisationer dast förekommer därför endast i i undantagsfall. Lagförbud som ägnar åt terrorism och samfråga om organisationer sig hällsomstörtande verksamhet.

4.9 Förbundsrepubliken Tyskland paragraf 130 i den västtyska strafflagen, som gäller Enligt oförändrad sedan tillkomsten 1960, bestraffas den som genom särskilda mot delar av befolkningen kränvissa handlingar ker andras människovärde på ett sätt som är ägnat att störa den allmänna friden. De i lagen angivna brottsliga handlingarna är dels till hat, dels uppmaning till bl a uppvigling och dels skymfande eller illvilligt förtal. våldshandlingar Med delar av befolkningen avses dels de folkgrupper som enkonventionen skall dels varje flertal av mänligt skyddas, niskor som skiljer sig från övriga människor genom något kännemärke, t ex arbetare, bönder, katoliker, utlänslags ningar och gästarbetare.

l973 tillkom l3l i strafflagen, vilken förbjuder paragrafen av skrifter som innebär uppvigling till rashat. bl a spridning

Utländsk rätt 33

De nämnda brotten hör under a11mänt åta1 och enskilt åta] kan här inte förekomma.

I västtysk iagstiftning fanns redan när konventionen ratificerades förbud mot vissa organisationer. Förbudet gä11er bla sammansiutningar som genom sin verksamhet kommer i konfiikt med gäiiande straffiag, varigenom organisationer som främjar rashat kan förbjudas. Hittills har två organisationer förbjudits på grund av att de ansetts främja rasdiskriminering. De som är mediemmar i e11er understödjer sådana organisationer kan bestraffas.

4.10 Usterrike 1974 infördes i Österrikes strafflag en bestämmelse som gör det straffbart att bland a11mänheten på ett sätt som är kränkande för människovärdet hetsa mot e11er uttrycka missaktning för folkgrupp bestämd ti11 ras, ti11 folk, ti11 fo1kstam eiler ti11 stat. Någon iagstiftning med aniedning av artikei 4b kom inte ti11 stånd. Sedan 1945 gä11er dock förbud mot nazistiska organisationer.

5 GÄLLANDE RÄTT

5.1 Brottsbalken

om hets mot folkgrupp i brottsbalken kom till år Stadgandet 1948 och hade till främsta syfte att göra slut på antisemitisk propaganda. Vid 1960 års riksdag behandlades frågor rörande rasdiskriminering och rasförföljelse. Chefen för justitiedepartementet anförde att han för sin del trodde att det mest effektiva medlet - i vart fall på lång sikt - var att motverka rashat och uppfostran. Enoch hetspropaganda genom upplysning honom hade det emellertid visat sig nödvändigt att också ligt använda lagstiftning. Departementschefen ansåg dessutom att en skärpning av straffskalan borde övervägas (II kammarens protokoll 2:256). En sådan skärpning ägde rum år 1965 i samband med brottsbalkens införande (prop. 1962:10 del C s 202). Paragrafen, 16 kap 8 § i brottsbalken (BrB), hade följande lydelse: Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen med viss härstamning eller trosbekännelse dömes folkgrupp för hets till i högst två år eller, mot folkgrupp fängelse om brottet är ringa, till böter.

År 1970 ändrades för att Sverige skulle kunna ratiparagrafen ficera rasdiskrimineringskonventionen (prop. 1970:87; I LU 1970:41). Stadgandet vidgades på tre viktiga punkter, nämligen i fråga om den brottsliga handlingen, brottsobjekten (d v s vilka som skulle vara föremål för skydd) och offentlighetsrekvisitet (d v s kravet på att gärningen skall begås offentligen).

Brottsbalken 16:8 lyder:

sou 1gg1;33 Gä11ande rätt 35

Den som offent1igen e11er eijest i uttalande eiier annat meddeiande som sprides bland a11mänheten hotar e1ier uttrycker missaktning för foikgrupp av viss ras, med viss av hudfärg, visst nationeiit e11er etniskt eller med viss trosursprung bekännelse, dömes för hets mot f01kgrupg tiil fängeise i högst två år eiier, om brottet är ringa, tiil böter.

Ãndringarna från 1970 innebar fö1jande.

1 Den brotts11ga hand1ingen Orden förtalar eiier smädar byttes ut mot uttrycker missaktning för. Departementschefen att kränkande utta1ansåg anden borde vara omfattade av straffbestämmeisen även om de inte kunde bedömas som förtai e11er smädeiser. Han avsåg meddeianden som var nedsättande e11er förnedrande för t ex viss folkgrupp och som fick anses överskrida för en gränserna sakiig och vederhäftig diskussion. En1igt departementschefen rådde det inte om att någon tvekan även för1öj1igande meddeianden praktiskt taget a11tid b1ev straffbara.

Lagrådet ansåg med hänsyn till yttrandefriheten att straffbarheten borde-begränsas ti11 förtai och smädeiser.

Första iagutskottet delade departementschefens mening. Utskottet ansåg eme11ertid - mot bakgrund av motioner i frågan - att begreppet missaktning måste toikas med viss försiktig-

het. Härunder borde eniigt utskottet inte innefattas a11a

utta1anden av nedsättande e11er förnedrande utan för natur, straffbarhet borde uttaiandet överskrida gränsen för en sak- 1ig och vederhäftig diskussion rörande foikgruppen i fråga.

Fiera iedamöter av båda kamrarna hade invändningar mot utbytet av orden förtaiar e11er smädar mot uttrycker missaktning för. Det vaga i ordet kunna medföra att missaktning ansågs förändringen faktiskt var en inskränkning i yttrande- och tryckfriheten.

36 Gäiiande rätt sou 1981:38

2 Brottsobjekten Paragrafen anger som föremå1 för skydd fo1kgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nati0ne11t e11er etniskt ursprung e11er med viss trosbekänne1se. Det tidigare brottsobjektet var definierat som fo1kgrupp med viss härstamning e11er trosbekänne1se. Med de nya kategorierna avsåg man fö1jande.

1. Bas, Här avsågs de grupper som brukar upptas i antropologiska rasindeiningar. av viss ras. Ut- Folkgrupp ansågs omfatta såvä1 samt1iga individer, ti11trycket hörande viss rasbestämd befo1kningsgrupp, som en bestämd de1 av sådan befolkningsgrupp.

2. Fo1kgrupp av visst etniskt ursprung. Med denna kategori avsågs f01kgrupper vari mediemmarna har ett reiativt enhet1igt kuiturmönster. Samer torde t ex kunna räknas hit liksom i betydande grad fo1kgrupper vars med1emmar har gemensam nationa1itetsti11hörighet.

3. Foikgrupp av visst nati0ne11t ursprung, Nati0na1itetsär en egenskap som är av särski1d vikt tillhörigheten ur praktisk synpunkt i en 1agstiftning mot rasdiskriminering. Därför nämndes denna grupp särski1t.

kan ofta inordnas under mer än en av dessa kate- En fo1kgrupp Brottsobjekten har beskrivits så att de de1vis samgorier. manfalier.

När det brottsobjekten är konventionstexten av ingäller tresse. Eniigt artikei 4 i konventionen åtar sig konventionsstat att bestraffa a11t av på rasöver1ägsenhet e1spridande ler rashat idéer. Departementschefen fann att den grundade ditti11svarande bestämme1sen, som innebar att den brottsiiga handiingen sku11e vara riktad mot en viss foikgrupp, medförde att vissa förkast1iga medde1anden var straffria, t ex prisande av en viss på sådant sätt att alla andra fo1kfolkgrupp måste anses smädade. Den brotts1iga handiingen var grupper

Gällande rätt 37

då inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp utan mot ett kollektiv av folkgrupper. Departementschefen ansåg emellertid att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet borde vara straffbara.

I fråga om hur detta skulle framgå i lagen anförde departe-

mentschefen:

Kommittén har som skyddsobjekt angett såväl ras som raser och såväl folkgrupp som folkgrupper. Bland folkgrupperna nämns folkgrupp av viss ras. Avsikten med användningen av både singular- och pluralformerna har varit att understryka att det för straffbarhet inte skall krävas av utpekande någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar skall kunna följa även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Enligt kommittén skall det alltså vara tillräckligt om t ex viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser måste anses smädade.

Även enligt min mening bör bestämmelsen om hets mot folkgrupp kunna tillämpas i sådana fall som kommittén har angett. Den av kommittén åsyftade omfattningen av straffbestämmelsen kan emellertid enligt min mening nås utan användning av pluralformerna. Uttrycket folkgrupp av viss ras får anses omfatta såväl samtliga individer, tillhörande viss rasbestämd befolkningsgrupp, som en bestämd del av sådan befolkningsgrupp. Med hänsyn härtill torde det inte vara nödvändigt att bland skyddsobjekten ta med både ras och folkgrupp av viss ras. (Prop. 1970:87 s 73 f.)

3 Offentlighetsrekvisitet

Före ändringen 1970 var det straffbara området begränsat genom att den brottsliga handlingen skulle ske För offentligen. straffbarhet räckte alltså inte att uttalandet spreds bland allmänheten vid upprepade privata samtal. Prop. 1970:87 innebar att uttalandet skulle vända sig direkt till allmänheten eller göras muntligen inför menighet eller församling i skrift som spreds eller i annat meddelande till allmänheten.

Departementschefen anförde (prop. 1970:87 s 62):

Detta offentlighetsrekvisit står i viss motsats till art. 4, som efter ordalagen kan synas omfatta allt spridande av otill-

38 Gällande rätt

omdömen av ifrågavarande slag. Det är emellertid utan börliga vidare klart att det inte kan koma i fråga att i svensk rätt beskära yttrandefriheten i så stor utsträckning som konventionen enligt sin lydelse kräver. Jag vill än en gång understryka konventionens föreskrift att principen om yttrandefrihet skall beaktas.

Om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med konventionen, torde å andra sidan, som kommittén också har ett sådant offentlighetskrav som anges i bestämmelsen påpekat, om hets mot folkgrupp innebära en alltför kraftig begränsning. Utanför det straffbara området skulle t ex falla sådan systematisk som kan bedrivas genom enskilda samtal smygpropaganda att nå spridning bland allmänheten av med uppsåt därigenom kränkande beskyllningar mot en folkgrupp av viss härkomst.

Enligt kommittén bör offentlighetsrekvisitet för ifrågavarande slag av handlingar anges som spridande bland allmänheten, dvs, som i bestämmelserna i BrB om samhällsfarlig på samma sätt ryktesspridning (l6 kap 6 §), beljugande av myndighet (l7 kap 6 §) och ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (l9 kap 8 §).

Några remissinstanser har ställt sig kritiska till en sådan ändring av offentlighetsrekvisitet med hänsyn till bevissvå- Bland annat har ansetts att bestämmelsens omrigheterna. blir alltför obestämd och att det skulle vara lämpfattning ligare att beskriva offentlighetsrekvisitet i överensstämmelse med bestämmelsen i 16 kap 5 § BrB, dvs att det om uppvigling skall vara fråga om ett meddelande till allmänheten.

finner det angeläget att straffbarheten för handlingar Jag som innebär hets mot ras eller annan folkgrupp inte begränsas till sådana fall då ett uttalande direkt vänder sig till allmänheten eller i övrigt till en större krets. Även olika former av propagandakampanjer som i det fördolda kan föras uttalanden, t ex vid privata samtal, bör vara genom upprepade straffbara.

Av dessa skäl utvidgades offentlighetsrekvisitet från offent-

till det nu gällande offentligen eller eljest i utligen talande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten.

När det hot eller uttryck för missaktning mot enskild gäller av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt urperson på grund eller trosbekännelse tillkom ingen ny lagregel. Det ansprung att redan existerande lagregler såsom BrB 5:3 om förosågs och BrB 4:5 hot kunde användas i sådana silämpning om olaga

tuationer (se prop. l970:87 s 56).

i

SOU l98l:38 Gällande rätt 39

Förolämpningsbrottet ligger inte under allmänt åtal annat än i de fall förolämpning sker mot någon i eller för hans myndighetsutövning. Uttryck för missaktning mot enskild person på grund av etniskt ursprung m m kan inte åtalas av annan än den som är utsatt för det (målsäganden). Straffrättskommittên ansåg på sin tid (i förslaget till br0ttsbalk,SOU1953:1@ att förolämpningsbrottet tillsammans med övriga ärekränkningsbrott i brottsbalkens 5 kap skulle läggas under allmänt åtal, med den inskränkningen att åtal inte fick ske annat än om det var pâkallat ur allmän synpunkt. Så skedde dock inte.

Tryckfrihetsförordningen

Inom tryckfrihetslagstiftningen kan beskrivningarna av brott antingen göras helt inom de allmänna straffstadgandena, vilket är vanligast utomlands, eller genom särskilda tryckfrihetsrättsliga stadganden. I Sverige tillämpas den senare metoden.

För att ett förbud om hets mot folkgrupp skall vara effektivt måste därför ett stadgande finnas även i tryckfrihetsförordningen. Sedan l949, då den nuvarande tryckfrihetsförordningen (TF) började gälla, har också ett sådant stadgande funnits där. Den nuvarande bestämmelsen är intagen i TF 7:4 p 8 och har följande lydelse:

Med beaktande av det i l kap angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som inneñtmr:

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;

Tryckfrihetsförordningen är grundlag. Statsmakterna kan inte genom andra författningar än TF begränsa tryckfriheten. Följaktligen kan missbruk av tryckfriheten inte föranleda ansvar annat än med stöd av TF. För att detta skall få verklig be-

Gällande rätt SOU l98l:38

måste innehålla egna beskrivtydelse tryckfrihetsförordningen ningar av de yttranden som är brottsliga. Annars skulle kunna begränsas genom ändring i vanlig lag. tryckfriheten

Ett måste vara straffbart både enligt TF och brottsyttrande balken för att kunna bestraffas som tryckfrihetsbrott.Tryckfrihetsförordningens straffbud kan alltså aldrig sträcka sig längre än brottsbalkens.

Vid om ett yttrande är straffbart enligt TF skall bedömningen alltså beaktas det i TF angivna syftet med allmän tryckfrihet, dvs säkerställandet av medborgarnas rätt att i tryckt skrift fritt sina tankar och åsikter samt meddela uppyttra och underrättelser i vilket ämne som helst. Vid begifter dömningen skall man vidare alltid fästa sin uppmärksamhet

mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på

samt i tvivelsmål hellre syftet än på framställningssättet, fria än fälla (TF 1:4).

Tryckfrihetsförordningen har självfallet tillämpning på tryckta skrifter, dvs skrifter som framställs i tryckpress. Tryckfrihetsförordningen tillämpas dock även på skrift som är fotokopiering eller liknande mångfaldigad genom stencilering, tekniskt förfarande, om det finns utgivningsbevis för skriften eller om skriften är försedd med uppgift om att den är mångfaldigad samt tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat den och om ort och år för mångfaldigandet.

SOU l98l:38 41

6 RÃTTSTILLÃMPNINGEN

Anmälningar som rör brott mot brottsbalken l6:8 utreds av polis- eller åklagarmyndigheterna. Om åklagare väcker åtal prövas målet vid de allmänna domstolarna, dvs i tingsrätt, i hovrätt och, om prövningstillstånd meddelas, i högsta domstolen.

Vid anmälningar som avser brott mot tryckfrihetsförordningen är Justitiekanslern (JK) ensam åklagare. Sedan 1978 avgör JK även ensam frågan om åtal alls skall väckas. Tidigare överlämnades tryckfrihetsärenden av regeringen till JK för åtal. Tryckfrihetsmâl upptas vid de tingsrätter inom vars domkrets länsstyrelse har sitt säte och kan därefter överklagas till hovrätten och högsta domstolen. Unikt för tryckfrihetsmålen är att man i första instans har en jury, såvida inte parterna enas om annat, som vid ansvarstalan har att pröva om brott föreligger. Finner juryn att brott inte föreligger skall den tilltalade frikännas. Om juryn finner motsatsen skall rätten pröva frågan.

6.l Anmälningar för misstanke om brott mot BrB l6:8 Utredningen har fått del av alla anmälningar rörande brott mot BrB l6:8 under perioden l973 till och med utgången av november 1980. Under den perioden har det förekommit 74 anmälningar.

Under perioden 1970 t o m 1979 har det meddelats två domar avseende detta brott. Domarna grundar sig på en anmälan enligt vilken två personer skulle ha gjort sig skyldiga till brott.

42 Rättsti11ämpningen

En red0göre1se för domen 1ämnas nedan i avsnittet om domsto- 1arnas verksamhet. Härutöver har utredningen fått kännedom om ytter1igare en anmä1an som gjordes 1980 som 1ett ti11 åta1 och fä11ande dom. Även för denna dom 1ämnas en redogöre1se nedan.

Åta1sfrekvensen har a11tså varit mycket 1åg. I det fö1jande redogör vi för ett par fa11 som en1igt vår uppfattning borde ha 1ett ti11 åta1 men där detta inte skett.

Ett fa11 rör ett f1ygb1ad som inte varit att anse som tryckt skrift med fö1jd att BrB 16:8 varit ti11ämp1ig. Anmä1an grundade sig på ett f1ygb1ad med fö1jande innehå11:

SVERIGE AT SVENSKARNA e11er vi11 Du, att invandrande negrer, mongo1er, zigenare och judar ska11 b1i herrar i vårt kära foster1and? Det var tysta knegande svenskar som gjorde Sverige ti11 vad det är i dag. Låt det även i fortsättningen b1i svenskar som bor här. SVERIGE ÅT SVENSKARNA - Stoppa invandringen - s1å vakt om vår nordiska ras stoppa innan de föds den fria aborten, som mördar svenskarna stoppa importen av färgade adoptivbarn!

Förundersökningen rörande denna anmä1an ned1ades med motiveringen att innehå11et i f1ygb1adet inte kunde anses uttrycka sådan missaktning som avses i BrB 16:8.

Det ska11 ti11äggas att ytter1igare en anmä1an gjordes med an- 1edning av f1ygb1adet, men förundersökningen ned1ades med samma motivering som i det ovannämnda fa11et.

Ett annat fa11 rörde ett tryckt upprop som spreds inom en sk01a med innehå11:

fö1jande

Nationa1socia1ister1 Juggarna har tagit över vår fina ...sk01a. Och dom sumptr01-

Rättstillämpningen

tiska parti. Utrotningen av juggar, turkar och judar är självklar. Fram för den ariska rasen. Fram för partiet och vår gudomlige ledare Adolf Hitler. Rapportera all kännedom om kommunistisk och antinazistisk verksamhet. Stryp judarna medan de ännu är i deras mödrars magar. Upprätta privata gaskammare på offentlig plats. Skaffa partiemblem som armbindel. Förgör allt motstånd skoningslöst. Ställ upp för partiet. Heil Hitler!

Förundersökningen med anledningen av anmälan nedlades med motiveringen att det kunde förutsättas att gärningsmännen saknade uppsåt att sprida skriften till en obestämd krets utan-

för skolan; varför straffbarhet inte

ansågs föreligga.

Slutligen skall omnämnas att på senare tid i flera fall anmälningar gjorts med anledning av flygblad med grovt nedsättande omdömen om invandrare. Dessa flygblad har inte varit att anse som tryckta skrifter. Då åtal inte väcktes överklagades besluten till riksåklagaren, som med hänvisning till justitiekanslerns bedömning av flygblad med motsvarande innehåll, men som varit att bedöma som tryckta skrifter, lade ned förundersökningen. JK:s motivering i detta ärende liksom texten i flygbladet återfinns nedan.

6.2 för misstanke om brott Anmälningar mot TF 7:4 p 8 I tryckfrihetsmål är justitiekanslern Hets (JK) åklagare. mot folkgrupp såsom brott mot tryckfrihetsförordningen har av JK under perioden 1970-1980 prövats i 26 fall. I inget av dessa har åtal väckts.

Här skall omnämnas några av de fall JK prövat.

Ett ärende avsåg en insändarartikel med rubriken rit- Stoppa slakt. Författaren vände sig mot judars och muslimers behandling av djur vid slakt och avslutade med orden: “Judar och muslimer usch. JK vidtog ingen med följande åtgärd motivering:

Det tryckfrihetsbrott som det skulle kunna vara om i fråga detta fall är hets mot folkgrupp. Med hänsyn till artikelns

7_4___4___4_____________________________T SOU l98l:38 44 Rättstillämpningen

innehåll och till att den är en insändarartikel publicerad tillsammans med andra bidrag av debattkaraktär från tidningens läsekrets anser jag emellertid att förutsättningarna för att med framgång föra talan mot tidningens ansvarige utgivare för l hets mot folkgrupp måste bedömas som mycket osäkra. Jag vidl tar därför ingen åtgärd med anledning av anmälan.

i

Ett annat fall rörde en dagstidningsartikel med rubrik P0lis- I

mästaren varnar: Akta er för zigenare. Samma dag hade på i

ledarsidan i tidningen införts en artikel med rubriken Polishetsar mot folkgrupp?. JK ansåg att

mästaren i Hudiksvall i

av den arten 1 artikeln i fråga innehöll yttrande om zigenare för det straffbara området. att det enligt JK låg nära gränsen Med hänsyn till att på tidningens ledarsida tagits bestämt avstånd från uttalandet och alla andra former av hets mot fann JK ej skäl att vidta någon åtgärd. 1 folkgrupp

I en tidning hade förekommit en artikel om en icke namngiven men klart identifierbar folkgrupp som inflyttat till orten. Artikeln anmäldes till JK. Författaren uttryckte missnöje över att folkgruppen slagit sig ner på orten och artikeln innehöll bl a följande Det var folk som inte alls passus: i Tälje. Nej då, de var mörka, både i hårsåg ut som folket och i skinnet och till råga på allt eländet kunde de varfärg ken förstå eller tala täljiska. JK uttalade att för straffbarhet för hets mot folkgrupp krävs uppsåt att offentligen som är att anse som att hota eller missakta viss göra något Artikeln innefattade enligt JK inte sådant brott. folkgrupp.

I ett antal ärenden på senare tid har JK haft att ta ställning omdömen om invandrarna i till flygblad med grovt nedsättande Sverige. I flygbladen angreps inte någon bestämd folkgrupp av visst nationellt eller etniskt ursprung utan till Sverige inflyttade personer från andra länder.

Ett av dessa flygblad hade bl a följande innehåll:

Rättstillämpningen 45

SVERIGE DUR LÅT SVERIGE LEVA Invandringen hotar svenskarna. För varje år blir svenskarna allt färre och invandrarna allt fler. Om fyra generationer finns inget svenskarnas Sverige. Invandrarna och deras ättlingar har totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket är då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.

Detta är ingen skräckvision utan en sannolik verklighet om invandringen får fortgå. Redan idag är invandrarkvinnorna lika många som svenskorna på förlossningsavdelningarna. Samtidigt som arbetslösheten är hög bland unga svenskar.

Politikerna tiger fegt eller pratar runt, medan LO verkar oroad. Experter larmar: Om svenskarna inte får fler barn, blir vi 25 % färre för varje generation. Om 4 generationer har svenskarna dött ut. Ställ politikerna till ansvar! Kräv handlingar nu!

Organiserad brottslighet - bordeller, koppleri, sprit- och - spelklubbar styrs övervägande av sydländska invandrare och de utvisas inte! De stannar kvar, blir allt fler och förstör Sverige moraliskt. Talet om att invandrarna inte belastar socialvården är lögn, säger en arbetsgrupp vid Lunds Universitet. över en fjärdedel av utomnordiska invandrare ligger socialvården till last, endast 7,5% svenskar, i t ex Malmö.

Invandrarna får gratis nya lägenheter, möbler, färg-TV, diskmaskiner, tvättmaskiner, hyran betald, telefon installerad och samtalen betalda och resor för att få anhöriga hit till Sverige - allt enligt Socialstyrelsens 1977 till handledning socialvårdsarbetare (vilken inte är för allmänheten). Inte undra på att svenskarna måste betala världens högsta skatter!

Detta leder till Sveriges förfall! Stoppa detta nationella självmord! Protestera!

I sin motivering till dessa beslut uttalade JK att invandra-

re inte är att anse som folkgrupp i den mening som avses i 16 kap 8 § brottsbalken. Skyddade folkgrupper enligt denna

paragraf är enligt JK t ex sådana vars medlemmar har ett relativt enhetligt kulturmönster. Begreppet invandrare torde enligt JK innefatta en mångfald olika folkgrupper och utgöra ett alltför obestämt begrepp i detta sammanhang. Av dessa skäl

ansåg JK att flygbladen inte innefattade straffbar handling.

Rättsti11ämpningen

6.3 Domstoisavgöranden av ifrågavarande bestämmeiser sedan de träd- Rättsiig prövning de i kraft 1970 har förekommit endast sparsamt.

I ett rättsfaii i Högsta domstoien (HD) som redovisas i Nytt

Juridiskt Arkiv 1978 s 3 har avgjorts huruvida någon

(NJA) kan förekomma vid brottet hets mot foikgrupp. Faimåisägande 1et rörde Scientoiogykyrkan, som väckte skadeståndstaian mot en tidnings ansvarige utgivare på den grund att en artikei i tidningen ansågs innefatta brottet hets mot foikgrupp. Frågan var a11tsâ om tryckfrihetsbrott föreiåg. HD fann att någon målsägande inte kunde förekomma vid brottet hets mot foikgrupp och avvisade kyrkans taian.

I två fail hitti11s har brott mot BrB 16:8 tagits upp ti11 prövning.

Det ena fa11et gäller två aikohoipåverkade ungdomar som ti11 en utiändsk medborgare ropat: Jävla svartska11e, gå ti11 he1vete, ti11 ditt eget land! Tingsrätten fann att uttalandena måste anses som uttryck för missaktning, att de skett och att de ti11ta1ade därför var skyidiga. Brotoffentligt ten bedömdes som ringa. Femton dagsböter utdömdes.

Det andra fa11et gä11er en föreståndare för en campingpiats som vid infarten ti11 denna hade satt upp en sky1t med texten får campingen. Tingsrätten fann styrkt Zigenare ej beträda att den ti11ta1ade sätta upp skyiten offentiigen utgenom att för Brottet bedömdes såsom tryckt missaktning foikgrupp. tili att ett förhâ11andevis litet anta] perringa med hänsyn soner fått meddeiande. dagsböter utde1 av skyitens Fyrtio dömdes. Såväi som den ti11ta1ade överkiagade til] åkiagaren hovrätten, som ändrade domen. Hovrätten ansåg att brottet ej var att bedöma som ringa. Påföijden bestämdes ti11 vi11k0rti11 a11män 1ag1ydnad förenades med 1ig dom, som av hänsyn bötesstraff. Domen hade vid tidpunkten för tryckningen av detta betänkande ännu inte vunnit iaga kraft.

7 RIKSDAGSBEHANDLINGEN

Sedan lagstiftningen 1970 trätt i kraft har den först på senare år varit föremål för behandling i riksdagen.

Sålunda framställdes i motionen 1978/79:856 ett att yrkande riksdagen skulle besluta att i 16 kap BrB skulle införas en ny paragraf, 18 §, av följande lydelse:

Målsägande vid brott enligt 8 § är företrädare för den folkgrupp som hotats eller utsatts för missaktning.

Bakgrunden till motionen var det ovan nämnda rättsfallet NJA 1978 s 3, vari fastslagits att målsägandetalan inte kan förekomma vid detta brott.

Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionen (JuU

1979/80:7) och anförde bl a att det var svårt att tänka sig en ordning med en målsägande vid ett sådant brott. Enligt utskottet skulle betydande komplikationer kunna uppkomma vid den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse, t ex om rivaliserande organisationer samtidigt önskar företräda en etnisk grupp. Vidare måste, enligt utskottet, beaktas att det enligt en huvudprincip i svensk rätt är åklagare som väcker åtal vid brott och att varje medborgare har möjlighet att ange brott till åtal och att påkalla hos överordnad åklaprövning gare om åtal ej väcks. Samtidigt utskottet vikten påtalade av att sådana kriminaliserade av hets yttringar mot eller missaktning för folkgrupp som motionen tar sikte får på inte tolereras och lämnas opåtalade. Härvidlag utlåg det enligt skottet ett stort ansvar på de rättsvårdande särorganen,

SOU l98l 38 Riksdagsbehandlingen

skilt och âklagarmyndigheter. Riksdagen beslutade i polisenlighet med utskottets förslag.

I samband med riksdagens behandling av justitieutskottets betänkande anförde utskottets ordförande på dess vägnar bl a

följande:

Det handlar om en fråga som är väldigt viktig i vår nämligen tid och där vi har anledning att se upp mycket noga med hur vi beter oss mot alla de minoritetsgrupper som vi har i vårt land. ... Vi säger att motionen riktar uppmärksamhet på ett som i takt med ökad invandring till Sverige samhällsproblem blivit allt utskottets mening kan såmer påtagligt. Enligt dana kriminaliserade yttringar av hot mot eller missaktning för som motionen tar sikte på självfallet inte få folkgrupp tolereras och lämnas opåtalade. Härvidlag ligger det, säger vi, ett stort ansvar på våra rättsvårdande organ, särskilt polis- och åklagarmyndigheterna.

vill inte utskottet med detta uttalande skriva Naturligtvis eller någonting på näsan om deras tjänsnågon polis åklagare men vi vill understryka hur viktigt vi anser teåligganden, att detta ärende är och hur viktigt det är att följa upp de olika frågor som uppstår.

(Riksdagens protokoll 1979/80:44; § l5)

I motionen 1979/80:l600 hemställdes att riksdagen hos rege-

ringen skulle begära att diskrimineringsutredningen gavs så att minoriteterna får det skydd som avtilläggsdirektiv ses i FN-konventionen om avskaffandet av alla former av ras-

diskriminering.

I motionen anfördes bl a att den rätt som FN-konventionen envar som har blivit utsatt för (artikel 6) tillförsäkrar diskriminerande inte kan sägas ha kommit till klart handling i svensk Härvidlag pekades på att det uttryck lagstiftning. i brottsbalken brottet hets mot folkgrupp inte ger upptagna den enskilde direkt skydd, utan endast skyddar folknågot Denna brist enligt motionen ha försvårat begrupp. syntes av vem som är målsägande vid ett sådant brott. stämningen om hur innehållet i konventionen på ett tillfredsstäl- Frågan lande sätt skall överföras till svensk rätt borde enligt

motionen utredas.

SOU l98l:38 49 Riksdagsbehandlingen

Utskottet avstyrkte bifall till motionen och

(JuU l980/81:7)

anförde bl az

Frågan om ett svenskt tillträde till den aktuella FN-konventionen prövades av riksdagen år l970. Därvid beslutades lagstiftning som innebar bl a att i brottsbalken infördes en bestämmelse om ett nytt brott, olaga diskriminering, samtidigt som tillämpningsområdet för bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen om hets mot folkgrupp vidgades i olika hänseenden. I lagstiftningsärendet den bedömgjordes ningen att bestämmelserna i artikel 6 inte påkallade någon särskild lagstiftningsåtgärd från svensk sida.

Vid ställningstagande till vill utskottet motionsspörsmålet till att börja med framhålla att det i första hand är genom den av Sveriges tillträde till FN-konventionen föranledda bestämmelsen om olaga diskriminering som den enskilde ges straffrättsligt skydd mot rasdiskriminerande handlingar.

Vid detta och andra brott med rasdiskriminerande kan inslag som nyss har nämnts målsägandetalan föras. Att - såsom antyds i motionen - så inte kan ske vid brottet hets mot folkgrupp hänger samman med att den straffbelagda gärningen är riktad mot en folkgrupp som sådan och inte mot enskilda individer. V

Den bedömning som gjordes i l97O års lagstiftningsärende, nämligen att bestämmelserna i artikel 6 i FN-konventionen inte påkallade någon särskild lagstiftningsåtgärd från svensk sida, ansågs av utskottet vid prövning år l979 av en motion om målsägandetalan .vid brottet hets mot folkgrupp alltjämt äga giltighet. Utskottet saknar skäl att frångå denna uppfattning. Utskottet anser det därför inte erforderligt med någon utredning i det syfte som förespråkas i motionen.

Utskottets ställningstagande innebär emellertid inte att det inte av andra skäl än dem som anförs i motionen kan finnas anledning att undersöka om gällande lagstiftning rörande rasdiskriminering behöver ändras, t ex med hänsyn till problem som den ökande invandringen kan ha gett upphov till. Frågan härom övervägs f n av diskrimineringsutredningen.

Riksdagen anslöt sig till betänkandet.

Vid riksmötet l979/80 ställdes en fråga till justitieministern huruvida det var förenligt med svensk rättsuppfattning att hets skulle kunna bedrivas mot invandrare som grupp. Bakgrunden till frågan var ett av de ovannämnda besluten av JK

enligt vilket JK uttalade att ett flygblad med nedsättande omdömen och påståenden om invandrare inte utgjorde tryckfri-

hetsbrott.

Riksdagsbehand1ingen

Justitieministern framhö11 i sitt svar b1 a att regeringen

avstånd från invandrarfient1ig propaganda. Utan tog bestämt att i det av JK prövade fa11et pågå in på omständigheterna att en eventue11 ändring av bestämpekade justititeministern

me1serna rörande hets mot fo1kgrupp måste övervägas noga ef-

tersom den sku11e få konsekvenser för tryckfriheten. Vidare

framhö11 han att han ti11 undvikande av missuppfattningar om

innebörden straffbestämme1serna om hets mot av de gä11ande

vi11e påpeka att de för sin ti11ämpning inte nödfo1kgrupp förutsätter att någon e11er några raser e11er vändigtvis

f01kgrupper direkt pekas ut. Straffansvar kunde en1igt justi-

tieministern komma i fråga även om objektet för den brotts-

är mera a11mänt. Han hänvisade därvid ti11 1iga hand1ingen

förarbetena där det sägs att det är ti11räck1igt om t ex en

sätt att a11a andra raser måste viss ras prisas på sådant

anses smädade.

I två motioner fram1agda av 1ika1ydande (1980/812840-841)

socia1dem0kratiska 1edamöter hemstä11des att BrB 16:8 respek-

tive TF 7:4 så att även invandrare i a11mänhet p 8 ändrades

kommer att en1igt dessa bestämme1ser. åtnjuta skydd

I motionerna anfördes:

Justitiekans1ern har i 01ika bes1ut angående ifrågasatt av skrifter som a11mänt riktat tryckfrihetsbrott med an1edning mot invandrare utta1at att begreppet invandrare såsom omsig fattande en mångfa1d 01ika fo1kgrupper är ett a11tför obestämt för att kunna åtnjuta skydd en1igt de förut begrepp nämnda bestämme1serna i br0ttsba1ken och tryckfrihetsförordsom justitiekans1ern - och ningen. Den ståndpunkt intagit som redan för rätts vidkommande kan dras i tvive1sgä11ande må1 med hänsyn ti11 vissa utta1anden under förarbetena ti11 bestämme1serna 1970:87 s 73-74) - kan i vart fa11 inte (prop. för framtiden. En fri diskussion om den svenska ingodtas vandrarp01itiken och om invandrarnas förhå11anden i Sverige måste a11tid vara möj1ig. Men det får inte vara sjä1vfa11et ti11åtet att på sådant sätt som anges i nämnda 1agrum genere11t nedvärdera invandrare i förhå11ande ti11 1andets urbefo1kning. Framstä11ningar av denna art kan framsprung1iga ka11a De medför också betydande risker för att främ1ingshat. enski1da invandrare e11er grupper av invandrare utsätts för

diskriminering e11er missaktning.

Riksdagsbehandlingen 51

Hithörande frågor torde övervägas av diskrimineringsutredningen. Eftersom en lagändring för att få effekt måste omfatta också tryckfrihetsförordningen, vilket förutsätter två riksdagsbeslut med mellanliggande val, är det emellertid angeläget att en ändring genomförs så snart som möjligt. Vi förordar att redan riksdagen nu gör sådana ändringar i angivna lagrum att skyddet enligt bestämmelserna om hets mot folkgrupp kommer att omfatta även invandrare i allmänhet. Detta kan ske exempelvis så att i bestämmelserna efter ordet missaktning läggs till orden för dem som är invandrare altereller, nativt så att efter ordet trosbekännelse till orden läggs eller för olika sådana Den närfolkgrupper sammantagna. mare utformningen av lagtexten får ankomma på vederbörande utskott.

Justitieutskottet bifall till motionen avstyrkte om ändring

i brottsbalken (JuU l980/81:36) med hänvisning till att dis-

krimineringsutredningen skulle avge delbetänkande härom.

Konstitutionsutskottet kommer enligt uppgift att behandla

motionen om ändring i TF under hösten l98l.

SOU l98l:38

8 UVERVÃGANDEN OCH FÖRSLAG

8.l Inledning Bestämmelsen om hets mot folkgrupp har med nuvarande utformning varit i tillämpning sedan l970. Endast mycket begränsade erfarenheter finns av hur den verkar i praktiken. Därför kan om det finns att ändra bestämmelsen. man fråga sig anledning Redan de begränsade erfarenheterna visar emellertid att ett flertal bristfälligheter föreligger med den nuvarande lagstiftningen.

En sådan bristfällighet har uppmärksammats i samband med och riksåklagarens (RÅ) praxis att inte justitiekanslerns (JK) väcka åtal mot uttalanden som uttrycker missaktning för det kollektiv av folkgrupper som utgörs av invandrarna i Sverige. Kritiker, bl a i riksdagen, har uttryckt tvivel på att denna av lagen överensstämmer med dess syfte. Av redotolkning för rättstillämpningen framgår också att brottsanmälgörelsen ningar nästan aldrig leder till åtal, vilket möjligen kan tyda på bristande intresse eller resurser hos polis- och åklagarmyndigheterna för denna fråga. Vidare har vissa riksdagsledamöter ansett det vara en brist att enskild person eller organisation inte kan väcka åtal vid sidan av åklagare. I FN:s har Sverige blivit kritiserat för rasdiskrimineringskommittê att det i svensk inte (i enlighet med artikel 4b) lagstiftning införts ett förbud för organisationer som främjar rasdiskriminering.

överväganden och förslag 53

8.2 Brottsobjektet

Under efterkrigstiden har Sveriges befolkning i hög grad förändrats genom invandringen. Det finns numera i vårt land ett stort antal etniska Under senare år har minoritetsgrupper. det förekommit en rad olika för uttryck hot och missaktning mot dessa grupper, varvid den kollektiva invandbenämningen rare använts. har framförallt Angreppen spritts i flygblad, dvs genom tryckt skrift. Flygbladen har generellt nedvärderat invandrarna i förhållande till landets beursprungliga folkning. Som tidigare nämnts har en del av dess tryckta skrifter prövats av JK i fråga om tryckfrihetsbrott förelegat enligt 7 kap 4 § p 8 tryckfrihetsförordningen.

JK har kommit till slutsatsen att invandrare inte är att anse som folkgrupp i den mening som avses i 16 kap 8 § brottsbalken och i motsvarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen. Enligt JK är t ex sådana folkgrupper skyddade vilkas medlemmar är av samma nationalitet eller sådana vilkas medlemmar har ett relativt enhetligt kulturmönster. in- Begreppet vandrare omfattar enligt JK en mångfald av olika folkgrupper och är därför ett alltför obestämt i detta begrepp sammanhang.

Som framgår av redogörelsen för rättstillämpningen har RÅ kommit till samma slutsats. Det har då gällt flygblad med motsvarande innehåll, som inte varit att anse som tryckta skrifter.

I den allmänna debatten har JK:s Bland bedömning ifrågasatts. annat har förutvarande sekreteraren i utredningen angående förbud mot rasdiskriminering, framfört kritiska i synpunkter en artikel i Dagens Nyheter Han menade att (DN 1979-ll-20). invandrarna som grupp är att anse som folkgrupp enligt bestämmelsen i brottsbalken och i tryckfrihetsförordningen. Mot bakgrund av uttalandena i prop. 1970:87 menade han att det enligt lagen inte behövde vara fråga om utpekande av någon bestämd folkgrupp eller bestämda t ex hit några folkgrupper, invandrade italienare eller jugoslaver. även om- Lagen torde

54 och förs1ag överväganden

fatta ett mer a11mänt av en kategori, bara denna heutpekande står av folkgrupp e11er fo1kgrupper av visst natione11t ur- Detta natione11a ursprung behövde en1igt artike1n sprung. inte vara detsamma för de i gruppen e11er grupperna ingående individerna. Invandrare 1iksom ut1änningar torde därför sådana som kan omfattas av straffrege1n om utgöra fo1kgrupper hets mot fo1kgrupp.

i f1ygb1ad har bestått i De nämnda angreppen på invandrare nedsättande omdömen om dem just för att de inte är infödda svenskar. Det är a11tså att angreppen mot invanduppenbart är grundade på att dessa inte har samma natiorargrupperna ne11a e11er etniska som svenskarna. Angreppen har ursprung ib1and även rent rasistiska förtecken.

definition av termen invandrare finns inte. Någon entydig

I det a11männa språkbruket har ordetinvandrare - i sin p1ura1form - under 1970-ta1et kommit att användas som en samför i 1andet bosatta personer med nära ut- 1ingsbeteckning 1ändskt I vissa sammanhang görs en bestämning av ursprung. ti11 i 1andet som har ut1ändskt medborgruppen de personer e11er som är stats1ösa, i andra sammanhang inräknas garskap därutöver de personer som har b1ivit svenska medborgare genom natura1isati0n. I en ännu vidare definition räknas även in barn ti11 förä1drar där den ena e11er båda är av ut1ändsk härkomst. I statistiska sammanhang förekommer ib1and begrepinvandrare som beteckning på personer som (under en viss pet som inf1yttade från ut1andet, vi1tidsperiod) kyrkobokförts ket då även inbegriper svenska medborgare.

Hur man avgränsar begreppet invandrare - och det brukar som rege1 inte framgå - varierar i hög grad med sammanhangen och det får betydande konsekvenser för hur många natur1igtvis och vi1ka man inbegriper. För närvarande bor i 1anpersoner det 425 000 ut1ändska De har kommit från omkring medborgare. ca 150 1änder, dvs från nästan samt1iga stater på jorden.

SOU 1981238 överväganden och förslag 55

Antalet här bosatta naturaliserade svenska medborgare kan beräknas till ungefär 360 000 personer. Antalet barn som fötts i Sverige sedan föräldrarna blivit naturaliserade och antalet barn med minst en invandrad förälder uppgår sammantaget till uppskattningsvis 350 000. Med den snäva avgränsningen av begreppet inbegrips sålunda knappt en halv miljon människor och med den vidare tolkningen mer än dubbelt så många, dvs över en miljon människor.

I vissa sammanhang avgränsas och specificeras noga den grupp av invandrare man avser. Vilka invandrarbarn skall ha rätt till hemspråksundervisning, vilka vuxna invandrare skall ha rätt till ledighet och lön för svenskundervisning, vilka invandrare skall ha rösträtt och vara valbara i de kommunala valen, är exempel på frågeställningar där avgränsningen av naturliga skäl ägnats stor uppmärksamhet. I dessa sammanhang är det nödvändigt att exakt definiera för vilka i personer landet samhället utfäster sig att uppfylla vissa åtaganden och - omvänt - vilka personer som kan kräva dessa rättigheter.

En stor del av den dryga miljon människor som vi, med den vidaste tolkningen av begreppet, kallar invandrare har anammat språk, kultur och beteenden som gör att de inte särskilt märkbart skiljer sig från sin svenska omgivning. I all synnerhet gäller detta den växande grupp som är födda här i landet. Men möjligheterna och viljan att behålla och utveckla sin etniska identitet och att vidarebefordra den till barnen (den s k andra generationen) varierar mycket mellan olika invandrargrupper och - självfallet - mellan olika individer inom dessa.

Det av statsmakterna i invandrarpolitiken proklamerade valfrihetsmålet är också ett klart uttryck för samhällets uppfattning att invandrare i Sverige själva skall få avgöra i vilken utsträckning de vill behålla och utveckla sin egen etniska identitet eller uppgå i en svensk kulturidentitet. För de allra flesta första- och andragenerationsinvandrare

56 och förslag SOU l98l:38 Uverväganden

blir dock resultatet inte ett val mellan två möjliga etniska identiteter, utan en identitetsutveckling byggd på såväl ursprungslandets som det nya hemlandets kultur och normuppsätt- Detta innebär bl a att en och samma person i vissa ning. och miljöer kan känna sig mer tillhörig sin ursammanhang etniska och i andra sammanhang känna en mera sprungliga grupp svensk identitet. Det är ett rimligt antagande att bl a vistelsens längd i Sverige har betydelse för identitetsuppfattningen.

Ur invandringen växer med tiden minoriteter fram som kan sägas skilda former av kollektiva etniska identitetsrepresentera med varierande grad av svenskt inslag. Gemensamt grupperingar för dessa minoriteter tillsammantagna är endast att de inom sig rymmer personer med annan nationell, kulturell, och språklig bakgrund än den svenska majoritetsbefolkningens.

Det finns med andra ord ingen exakt avgränsning av begreppet invandrare som skulle kunna användas i vårt sammanhang. Den närmaste beskrivningen av vad vi här menar med begreppet invandrare är helt enkelt ett kollektiv av etniska folkgrupper med nära utländskt ursprung. Invandrare - i singularform är således med visst etniskt eller nationellt uren person och som själv definierar sig som tillhörig invandrarsprung eller minoritetsgruppen i fråga. Människor som sågruppen lunda identifierar sig mer eller mindre starkt med sin minokänner sig också mer eller mindre påtagligt som ritetsgrupp finnar, greker, turkar, serber etc. Ur majoritetsbefolkningens synpunkt är i många fall just denna nationella eller etniska bestämning mindre uppenbar än den som uttrycks med benämningen invandrare (eller i vissa fall utlänningarL Detta är i sin tur följden av ett allmänt accepterat bruk av den kollektiva benämningen.

Vad som kan anses vara ett allmänt accepterat uttryck underöver tid. Dagens benämning invandrare går förändringar kan i morgon ha ersatts med någon annan som vinner allmän ut-

SOU l98l:38 överväganden och förslag 57

bredning och accept. Detta har mindre betydelse. Det viktiga är att den av majoritetsbefolkningen tillskrivna identiteten som invandrare för invandrarna själva i de flesta fall upplevs som mycket påtaglig, oberoende av var på jorden man har sitt ursprung. Uttryck för missaktning som bygger på denna identitetsbestämning känns därför lika kränkande som om den utgått från en mera preciserad nationell eller etnisk identitetsbestämning.

Ett angrepp riktat mot invandrare kommer följaktligen alltid att rikta sig mot ett obestämt antal folkgrupper av visst etniskt eller nationellt ursprung. Med detta synsätt är det vidare uppenbart att det alltid med bestämdhet går att peka ut vissa etniska folkgrupper i landet som kan anses angripna när uttalanden av kränkande art om invandrare görs.

Det är också uppenbart att lagstiftaren avsett att uttalanden av detta slag inte skall vara tillåtna. Det framgår av prop. l970:87 (s 6l) där bl a följande framhålls:

Den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet att den brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss härstamning eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är skyddade genom bestämmelsen torde innebära att vissa slag av förkastliga uttalanden eller andra meddelanden är straffria, t ex prisande på sådant sätt av folkgrupp av viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av annan ras respektive med annan hudfärg måste anses smädade. I dessa fall är den brottsliga handlingen inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp, utan mot ett kollektiv av folkgrupper. I likhet med kommittén anser jag att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt angivna folkgrupper bör vara kriminaliserade.

I konsekvens med detta uttalande torde lagstiftaren ha ansett det vara otillåtet att fälla ett yttrande av innebörden att svenskar är överlägsna samtliga övriga grupper av annan nationalitet. De här aktualiserade angreppen tar sig i stället uttrycket att folkgrupper med annan nationalitet än den svenska är en svår belastning för det svenska samhället. Det finns inte några vägande skäl för att anse uttalanden av endast den ena typen som straffbara.

58 överväganden och förslag SOU l98l:38

Vi har alltså svårt att inse att angrepp som riktar sig mot ett kollektiv av folkgrupper skulle vara mindre allvarliga än dem som riktar sig mot direkt utpekade etniska grupper. Vi anser att sådana angrepp på kollektiv är minst lika allvarliga.

JK och RÅ har tolkat lagtexten utifrån ordalydelsen med följden att en eller flera nationellt eller etniskt bestämda folkgrupper måste vara direkt eller indirekt utpekade i ett uttalande för att handlingen skall vara straffbar.

Rasdiskrimineringskonventionen innebär att en konventionsstat är förpliktad att som förbrytelse, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av idéer om överlägsenhet på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung. Häri måste anses ingå angrepp riktat mot ett kollektiv av folkgrupper på grund av att detta kollektiv inte har visst etniskt eller nationellt ursprung. Detta framgår av artiklarna l och 4.

Av artikel 2d framgår dessutom att varje konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som må vara påkallad av omständigheterna, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida.

Detta innebär följaktligen att om någon form av hetspropaganda mot folkgrupper förekommer, som enligt konventionen bör straffbeläggas, måste konventionsstaten genomföra lagstiftning så att sådana handlingar blir förbjudna.

motinvand- 4 Som en konsekvens av att de angrepp som förekommit I 1

rargrupperna inom landet inte ansetts vara straffbar handling 1

att väcka föreslår vi att be- 4 av de myndigheter som haft åtal, stämmelsen hets mot folkgrupp ändras så att det klart framgår 3 av lagtexten att sådana handlingar är straffbara.

SOU l98l:38 överväganden och förslag 59

Det skall alltså av lagtexten såväl i brottsbalken l6:8 som i tryckfrihetsförordningen 7:4 p 8 framgå att hot mot eller uttryck för av också ett kollektiv missaktning av folkgrupper av skäl som har att göra med ras, etniskt eller nahudfärg, tionellt ursprung eller religion är straffbar handling.

När det sedan gäller utformningen av lagtexten har vi diskuterat flera olika alternativ.

Utgångspunkten har varit att förslaget inte skall kunna innebära några oklarheter när det gäller huruvida kollekfrågan tiv av folkgrupper kan vara brottsobjekt. Givetvis skall även de folkgrupper som nu har skydd vara brottsobjekt. Det skall alltså av lagtexten framgå att så snart människor angrips antingen för att de tillhör viss folkgrupp eller också för att de tillhör ett kollektiv av folkgrupper, skall de i båda fallen åtnjuta skydd. sistnämnda fallet Exempel på det är hot eller missaktning mot t ex invandrare och utlänningar.

Frågan skulle kunna lösas som innebar genom en formulering att hot eller för människor av deras missaktning på grund ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse innebar brott. Om t ex invandrare smädas beror det på att gärningsmannen anser att alla i landet som ej har svenskt ursprung i något avseende är mindervärdiga, dvs smädelsen grundar sig på det förhållandet att de i invandrargruppen ingående individerna icke är av samma nationella som ursprung svenskarna. Med denna formulering får givetvis även de folkgrupper som nu skyddas fortsatt skydd. Ordet människor torde dock kunna missuppfattas så att med detta förstås enskilda individer. Avsikten är emellertid att bestämmelsen endast skall skydda kollektiv av oidentifierbara individer såsom nu är fallet.

Vi har även diskuterat ett förslag av liknande innebörd men där ordet människor ersatts med grupp av personer. Om man

studerar uttrycket grupp av personer av deras natio-

på grund

överväganden och förslag

nella ursprung kan detta tolkas som att fråga är om en grupp där det kan ingå individer av samma eller olika nationella ursprung. Gruppen invandrare består av individer av olika nationella ursprung. En formulering av detta slag tycks kunna lösa det problem vi står inför. Om man emellertid studerar uttrycket grupp av personer på grund av deras ras blir situationen en annan. Ras är ju singularis och det innebär att grupp i detta sammanhang består av individer tillhörande en och samma ras. Med hänsyn härtill kan det falla sig naturligt att tolka även uttrycken nationellt och etniskt ursprung som singularformer och då kan bestämmelsen eventuellt tolkas så att den inte blir tillämplig på kollektiv av folkgrupper.

Man skulle måhända lösa detta problem genom att ersätta ras med rastillhörighet. Lagtexten skulle i denna del kunna ...hotar eller uttrycker missaktning för grupp av lyda: på grund av deras rastillhörighet, hudfärg, natiopersoner

vid kvarstår dock fortfarande risker för olika tolkningar av vad som är att hänföra till brottsobjektet.

Vi anser emellertid att problemet bäst löses genom formu-

en

lering som innebär att varje grupp av personer skyddas som utsätts för hot eller missaktning antingen på grund av att den tillhör folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, eller också på grund av att den tillhör sådan folkgrupp. Med

icke

grupp av personer avses inom samhällsvetenskaperna varje mängd av individer med minst ett identifierbart och relevant attrit ex bilister, föräldrar etc. I detta but gemensamt, snickare, sådana individer som har något gemensant i sammanhang avses fråga om ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprurg eller trosbekännelse. Det gemensamma för gruppen kan vara att den tillhör folkgrupp. Lika gärna kan det handla om en viss att en grupp utgörs av ett kollektiv av folkgrupper eller att

den inte tillhör viss folkgrupp, t ex gruppen utlänningar

SOU 1931133 överväganden och förslag 6l I

eller invandrare som inte tillhör gruppen svenskar eller gruppen infödda.

Inom straffrätten gäller särskilda krav på tydlighet vid utformningen av lagtexter. Det bör helst direkt framgå av lagtexten vilka handlingar som är straffbara. Av den anledningen förespråkar vi ett lagtextförslag av det sistnämnda slaget. Med den utformningen kan det inte råda någon tvekan om att även kollektiv av folkgrupper åtnjuter skydd. Vi återkommer i specialmotiveringen till frågan om utformningen av bestämmelsen.

Ett förslag av denna art harmonierar också med den lagstiftning som särskilt på l970-talet genomförts med syftet att stärka särskilt invandrarnas rättsliga ställning på olika områden.

Vi tänker här särskilt på införandet av kommunal rösträtt och valbarhet för utländska medborgare (prop. l975/76:23) och ändringarna i regeringsformen där utlänningars grundläggande fri- och rättigheter skrivits in (prop. l975/76:209). Vidare bör nämnas att Sverige godkänt europarådskonventionen om migrerande arbetstagares rättsställning (prop. 1977/78: l62). Konventionen reglerar utländska arbetstagares och deras familjemedlemmars rättigheter med avseende på bl a uppehållstillstånd, familjeåterförening, information, bostads- och arbetsförhållanden, social trygghet, rättsskydd och rättshjälp. Artikel 6 i denna konvention innebär att fördragsslutande stat skall vidta lämpliga åtgärder ifråga om vilseledande propaganda om in- och utvandring.

Samtidigt har statsmakterna eftersträvat att vidga allmänhetens kunskaper om invandrarna i Sverige för att minska tendenser till fördomar. Invandrarutredningen ägnade sig åt denna fråga i betänkandet (SOU l974:69) Invandrarna och minoriteterna. Till följd av ett regeringsförslag (prop. l975:26) som byggde på utredningens betänkande beslöt riks-

62 och förslag SOU l98l:38 överväganden

dagen l975 att inrätta en informationsbyrå vid statens invandrarverk med uppgift bl a att öka allmänhetens förståelse för invandrare. Särskilda insatser i denna riktning genomförs sedan l979/80 av invandrarverket inom ramen budgetåret för det s k invandrarkunskapsprojektet.

Lagstiftaren och myndigheterna strävar sålunda att komma till rätta med fördomar av olika slag riktade mot invandrare i dagens Sverige. Det framstår då inte som rimligt att tänka att angrepp som utsätter invandrarna för hot eller misssig aktning skulle vara tillåtna.

Avslutningsvis vill vi i detta avsnitt ta upp frågan om gränsdragning för yttrande- och tryckfriheten. Två vitala skyddsintressen kan sägas komma i konflikt med varandra i detta sam- Å ena sidan skyddet för mänskliga rättigheter så som manhang. det kommer till uttryck i artikel 4 i rasdiskrimineringskonventionen och å andra sidan skyddet för yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle.

I samband med utformningen i FN av denna artikel förekom en diskussion om det kunde tänkas uppstå konflikt mellan syftet med artikeln och bl a yttrandefriheten. De nordiska länderna föreslog i denna diskussion att man i artikeln skulle ta med en hänvisning till de rättigheter som nämndes i artikel 5, där bl a âsikts- och yttrandefrihet åberopas. Dessutom finns i artikel 4 en hänvisning till deklarationen om de mänskliga rättigheterna vari bl a yttrandefrihet föreskrivs.

Konflikten mellan skyddsintressena var alltså en realitet redan vid tillkomsten av konventionen.

I Sverige har denna intressekonflikt varit aktuell åtminstone sedan man under andra världskriget diskuterade en kriminalisering av hets mot folkgrupp. Det var strafflagskommittên som i sitt betänkande Lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU l944:69) först föreslog denna typ av krimina-

SOU l98l:38 överväganden och förslag 63

lisering. Redan då insåg man svårigheterna i fråga om gränsdragningen mot yttrandefriheten och betonade bl a - med hänsyftning på vissa invandrade grupper i Sverige - att det måste fasthållas att bestämmelsen icke avser att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål till vilka sådana gruppers härvaro ger upphov. Innanför straffbudet föll allt som inte hade karaktären av saklig kritik. Frågan om gränsdragningen kan egentligen synas vara löst i samband med att kriminaliseringen av hets mot folkgrupp genomfördes genom beslut av riksdagen år l948. Ändå var gränsdragningen föremål för debatt när l97O års riksdag hade att besluta om rasdiskrimineringskonventionen. I det sammanhanget var det fråga om den ändring i brottsbeskrivningen som regeringen föreslagit. (Tidigare hade det handlat om att hota, förtala eller smäda nu föreslogs att hota eller uttrycka missaktning.)

ø»För dem som kan ha invändningar mot vårt förslag att i lagtexten uttryckligen utvidga brottsobjektet vill vi framhålla att även 1970 års lagstiftning avsåg att skydda kollektiv av folkgrupper.

Yttrandefriheten och tryckfriheten är grundlagsskyddade rättigheter. Regeringsformen (RF) 2:l stadgar att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad bla yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka åsikter och tankar, känslor.

TF bygger på principen om att ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall säkerställas. Därför skall det stå varje svensk fritt att ... medborgare i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter ... Detta (TF l:l). är huvudprinciperna. Härtill kommer att radioansvarighetslagen och lagen om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio ger skydd för etermedierna som i och för sig kan synas mindre fullgott, men eftersom man i dessa fall bygger på TF:s principer är skillnaden egentligen utan praktisk betydelse.

64 och förslag Uverväganden

Man kan sammanfattande säga att när det gäiier tryckta skrifter så anger TF vad som förekomma. Det förbjudna

intg_får

området på massmedieområdet ytteriigare av friviiutvidgas i de etiska regier som arbetsgivare och ariiga regieringar där kommit överens om. Däremot kan statsmakterna betstagare inte påbjuda något visst innehåii i tryckta skrifter, exempeivis i tidningar. Här är det annorlunda med etermedierna: och statens avtai med etermedieföretagen innehåiier radioiagen bi a sådana I detta samanhang är det väsentligt att påbud. notera att medarbetarna i radio/tv faktiskt är åiagda att aktivt motverka fördomar på etnisk grund.

Den aktueiia skuiie a11tså vara kiar; inskräme gränsdragningen och tryckfrihet är redan gjorda genom ningarna i yttrandefrihet Men om vi med vår förändring av brottstidigare lagstiftning. nu ändå anses ha gått för iångt skuiie detta främst objektet i förhåiiande ti11 tryckfriheten och TF. gälia

i TF:s brukar mötas med tvekan. Av formule- Ändringar regier dras de mest siutsatser. Beiysande härvidringar iångtgående 1ag är den ovan nämnda riksdagsdebatten med aniedning av prop.

1970:87 om rasdiskrimineringskonventionen.

Det krävs dock ett bättre skydd för invandrarnas mänskiiga sådana de avses i konventionen. Garantier för rättigheter ett sådant i den här föresiagna förändringen av skydd iigger bestämmeiserna. Garantin för tryckfriheten iigger ytterst i TF:s med dess anvisning tiil domstoiarna att he11re uppbyggnad fria än fä11a, med dess särskiida processordning, dess juryoch omöjiigheten att överkiaga en friande dom. system

Under den tid arbetat med detta iagrun har insom utredningen tresset för beivrandet av brottet hets mot foikgrupp ökat bland aiimänheten, inte minst bland invandrarna. Det kan dirför finnas förväntningar som går ut på att a11a åsiktsytt^ingar som har sitt hos organisationer eiier enskiida som är upphov kända för att invandrarfientiiga åsikter skuiie unna behysa

§ SOU l98l:38 överväganden och förslag 65

ivras framdeles. Naturligtvis är så inte fallet. Den gränsdragning till yttrande- och tryckfrihet som diskuterats ovan medför att en mängd sådana uttryck kommer att falla utanför det straffbara omrâdet även i framtiden.

Saklig kritik av invandrarna och av olika etniska grupper etc ska som tidigare nämnts inte vara straffbara. Detsamma gäller givetvis åsiktsyttringar om samhällets invandrings-, invandrar- och minoritetspolitik och de beslut i sådana frågor som träffas av offentliga organ. En helt annan sak - som är viktig att poängtera - är att uttryck för missaktning för invandrare i Sverige eller för enskilda etniska grupper och liknande inte sällan tar formen av åsiktsyttringar av sistnämnda slag. Någon vars uppsåt är att hota eller uttrycka missaktning.för invandrare kan framföra detta som en kritik av invandringens omfattning eller sammansättning. Man får i sådana fall se just till detta uppsåt. I enskilda fall kan därför sådana uttryck vara att hänföra till det straffbara området.

8.3 Oaktsamhetsbrott I svensk straffrätt gäller som huvudregel att en gärning är belagd med straff endast om den begås uppsåtligen. Med det menas att gärningsmannen har avsikt att Detta begå brottet. gäller också vid brottet hets mot folkgrupp. I undantagsfall är också gärningar begângna utan uppsåt men av oaktsamhet straffbelagda. Exempel på oaktsamhetsbrott är allmänfarlig vårdslöshet och vållande av kroppsskada.

Det kan ifrågasättas om man inte borde införa en bestämmelse som gör det straffbart att av vårdslöshet offentligen göra uttalanden som kan inge fruktan hos folkgrupp eller som utsätter den för missaktning.

Det finns också exempel på detta i utländsk lagstiftning. I holländsk lag finns en bestämmelse som innebär att om man har skälig anledning antaga att ett uttalande som görs offentligen är skymfande för en grupp av personer på grund av deras

66 och förslag SOU l98l:38 överväganden

ras, religion eller övertygelse är det straffbart att yttra sig på det sättet.

Om man inför en regel om hets mot folkgrupp som inte kräver uppsåt skulle man vara tvungen att göra undantag för vissa situationer. Detta skulle i sin tur orsaka många och svåra gränsdragningsproblem och kunna bidra till att allmänheten förlorade respekten för bestämmelsen. Förmodligen skulle det också strida mot det allmänna rättsmedvetandet om någon blev straffad därför han av omdömeslöshet fällt ett utmlandeinnebärande hot eller missaktning för en folkgrupp. Bestämmelsen skulle också sannolikt ses som ett allvarligt ingrepp i tryckfriheten eftersom alla de brott som nu finns angivna i TF:s brottskatalog förutsätter uppsåt. Vi avstår därför från att vidare diskutera detta alternativ.

8.4 Åtalsrätt Som framgår av avsnittet om riksdagens behandling av frågor som har med hets mot folkgrupp att göra har i motionen tillföras en be-

1978/792856 föreslagits att BrB 16:8 skall skall finnas vid detta brott och 1 stämmelse om att målsägande

g

att målsäganden skall utgöras av organisation som företräder den utsatta gruppen. Härigenom förmodades också enligt mo- l ‘ tionen skadestånd kunna utgå vid detta brott.

För att denna fråga skall kunna belysas redovisar vi här först vissa processrättsliga och skadeståndsrättsliga regler.

Så gott som alla brott, även hets mot folkgrupp, hör under allmänt åtal. Detta innebär att åklagare har till tjänsteförpliktelse att åtala brottet. Även enskilt åtal förekommer. Då förs talan av målsäganden eller annan åtalsberättigad person. I sällsynta fall har målsäganden s k exklusiv talerätt, dvs endast målsäganden kan väcka talan. Så är fallet t ex vid förtal. Även”vid brott som hör under allmänt åtal kan enskilt åtal ibland äga rum. Detta framgår av rättegångsbalken (RB) 20:8. Principen är den att målsäganden kan åtala

i ’

överväganden och förslag 67

brottet parallellt med åklagaren eller göra detta ensam om åklagaren inte gör det.

Enligt RB 20:8 stycke 4 är målsäganden den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada.

Med uttrycket den mot vilken brott är begånget menas rättskränkningar som direkt riktar sig mot en viss person. Den som lidit skada är den som kan få en skadeståndsfordran genom brottet. Svårast har ansetts vara att ange vem som blivit förnärmad. Härmed brukar menas en person som är så direkt berörd av ett brott att han framför andra personer bör få V åtalsrätt.

Dessa principer leder till att det vid vissa brott inte förekommer någon målsägande. Detta gäller framför allt vid brott mot allmän ordning, allmän verksamhet och rikets säkerhet. Sålunda har det av Högsta Domstolen att fastslagits någon målsägande ej kan finnas vid brottet hets mot folkgrupp (Nytt Juridiskt Arkiv 1978 s 3). Detta rättsfall gällde skadeståndstalan av Scientologykyrkan i Sverige mot en tidnings ansvarige utgivare på den grunden att en artikel i tidningen ansågs innefatta brottet hets mot folkgrupp. HD ansåg alltså att målsägandetalan inte var möjlig vid sådant brott och Scientologykyrkans talan avvisades därför.

I HD:s dom uttalades bl a följande:

Målsägande är den mot vilken brott blivit begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Scientologykyrkan har, under åberopande av 7 kap 4 § 12 tryckfrihetsförordningen och 16 kap 8 § brottsbalken, grundat sin skadeståndstalan mot ... på sådant otillåtet yttrande i tryckt skrift som innefattar hets mot folkgrupp. Utformningen av angivna lagrum ger vid handen, att de gärningar som avses riktar sig mot en folkgrupp som sådan, inte mot enskilda medlemmar av gruppen. Skyddet för enskilda medlemmar följer endast indirekt av att gruppen i sin helhet skyddas. Det ligger i sakens natur att en folkgrupp som sådan inte kan föra talan inför domstol. Den omständigheten att det någon gång kan inträffa

58 och förslag SOU l98l:38 överväganden

att alla i en folkgrupp tillhör samma organisation medför inte att organisationen kan uppträda som målsägande i rättegång. Såvitt av lagtexten kan således målsägande inte finframgår nas vid brottet hets mot folkgrupp eller det däremot svarande tryckfrihetsbrottet. Förarbetena till straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp ger inte anledning till annan bedömning. för viss folkgrupp - och därmed indirekt dess med- Skyddet lemmar - i åklagarens skyldighet att åtala, när brott ligger begåtts.

HD har alltså att innebörden av RB 20:8 stycke 4 fastslagit är att ej kan förekomma vid brottet hets mot någon målsägande folkgrupp. Endast åklagare kan väcka talan.

Teoretiskt sett skulle man kunna tillmötesgå kravet i den ovannämnda motionen om att vissa juridiska personer skall betraktas som mâlsägande, men detta brott skulle då få ett särskilt målsägandebegrepp som inte överensstämmer med reglerna i RB.

Emellertid finns det i gällande svensk rätt exempel på att annan än målsägande kan väcka talan. I en del olika lagar som innehåller straffbestämmelser (den s k specialstraffrätten) förekommer särskilda om att annan än målsägande har stadganden åtalsrätt i fråga om däri kriminaliserade handlingar. Dessa har sin förklaring i att RB 20:8 stycke 4 tolkas stadganden restriktivt. finns i aktiebolagslagen, la- Exempel på detta gen om illojal konkurrens och i jaktlagstiftningen. Enligt RB 20:16 gäller att om det i lag eller författning är stadgat att åtal för brott må väckas av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om åtal som väcks av honom anses som måls-

ägande.

Om man vill ge organisationer talerätt vid hets mot folkgrupp kan detta ske utan att de betecknas som målsägande.

En regel kan alltså införas i lagtexten om att organisation ha enskild åtalsrätt. RB 20:16 blir då tillämplig med skall att får samma rätt som målsägande att följd organisation väcka talan.

överväganden och förslag 69

I detta sammanhang måste sägas att till skadestånd någon rätt inte föreligger endast på den grunden att man är målsägande, vilket den nämnda motionen tycks förutsätta. Möjligheterna till skadestånd framgår av den civilrättsliga lagstiftningen, främst skadeståndslagen. Skadestånd kan utgå i följande fall: l. vid personskada eller sakskada som vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet; 2. vid ren förmögenhetsskada vållad genom brott; 3. vid lidande som person tillfogats genom brott mot den personliga friheten, ofredande som genom annat innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller eller olovlig avlyssning genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Av detta framgår att skadestånd aldrig kan utgå vid brottet hets mot folkgrupp. Person- eller sakskada liksom förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening kan överhuvudtaget inte tänkas uppkomma. Som framgår ovan kan till fysisk person vid vissa angivna brott skadestånd för lidande utgå, dock ej vid brottet hets mot folkgrupp. Än mindre kan ideellt skadestånd komma ifråga för juridisk person, som organisation kan vara.

Vad som alltså område på detta enligt vår mening kan komma ifråga är att ge organisation enskild åtalsrätt. är Frågan då om detta bör ske.

Enligt vår har polisuppfattning och åklagarmyndigheter inom ramen för befintliga resurser inte alltid bevakprioriterat ningen av detta rättsområde tillräckligt högt. Detta förhållande kunde i och för sig vara ett skäl att låta intresseorganisationer få enskild åtalsrätt. Det kan också vara önskvärt att ge organisationer av detta talerätt. Emellerslag tid finns det grund att ifrågasätta om organisationer av detta slag har möjligheter att effektivt sätt bevaka på ett efterlevnaden av detta lagrum. De flesta invandrarorganisationer torde sakna ekonomiska att driva de förutsättningar komplicerade processer som det kan bli fråga om.

70 och förslag SOU l98l:38 överväganden

Den huvudsakliga invändningen mot en sådan ordning är dock en annan. Av lång tradition har vi i Sverige ett rättsväsende där den normala ordningen är att brott påtalas av allmän åklahar med tiden allt starkare gått i den gare. Utvecklingen och enskilda åtal har blivit alltmer ovanliga. Enriktningen att denna princip fullt ligt vår mening är det angeläget gäller ut också vid brott främst riktade mot invandrar- och minorii landet. Det finns därtill en risk för att polistetsgrupper och åklagarmyndigheter i sådant fall i fortsättningen skulle komma att visa än mindre intresse för brottet hets mot folkom ansvaret för beivrande av brottsligheten också läggs grupp i andra händer än dessa myndigheters.

I motionen 1979/80:l600 har krävts att enskild person skall få målsägandestatus vid brottet hets mot folkgrupp.

Enligt vår mening kan kravet rent tekniskt tillgodoses på olika sätt.

Genom en ändring i lagtexten skulle man kunna låta även enskild vara brottsobjekt även i detta lagrum. I den person mån viss utsätts för hot eller missaktning på grund av person t ex sin ras, då brott och den angripne vore då föreligger RB 20:4 stycke 4 att anse som mâlsägande. Emellertid enligt sådana handlingar redan genom andra regler i g straffbeläggs brottsbalken. vår finns det inte skäl att 4 Enligt uppfattning Ä ändra bestämmelsen så att den avser även enskilda personer. Detta gjordes också av lagstiftaren i samställningstagande band med l970 års lagstiftning. Vi återkommer nedan till frågan om brott mot enskild person.

Motionen skulle också kunna tolkas som ett krav på att enskild medlem av en folkgrupp skall få rätt att väcka talan vid ett uttalande mot den folkgrupp han tillhör utan att brottsligt han därför Vi anser emellertid att är personligen angripen. samma skäl som talar mot att ge organisation en målsägandestatus eller enskild åtalsrätt (som redovisas ovan) pekar på

SOU l98l:38 överväganden och förslag 7l

att enskild åtalsrätt inte heller bör ges åt enskilda personer. Skälen mot detta är här om möjligt ännu starkare. Risken att rättegångar inleds utan blir avtillräcklig grund sevärt större. Särskilt frågan om rättegångskostnader gör att ett sådant system inte kan förväntas bli effektivt.

Förslagen om att låta organisation eller enskild person föra talan vid brottet hets mot folkgrupp bör alltså vår enligt mening inte genomföras.

Frågan är då om det andra att vitalisera

finns vägar tillämp-

ningen av bestämmelsen. Det finns mycket som talar för att vid detta brott borde krävas en högre straffsats än för närvarande (fängelse högst två år). En straffskärpning skulle kunna medföra en bättre prioritering hos berörda myndigheter. Vi vill emellertid inte förespråka hårdare straff. Det skulle kunna skapa opinioner som motverkar lagens syfte.

I stället önskar vi påpeka vikten av att berörda myndigheter gör sitt yttersta för att verkligen beivra denna typ av

brottslighet. (Jämför det ovan citerade uttalandet av justi-

tieutskottets ordförande i anslutning till behandriksdagens ling av motion l978/79:856.)

I ett kommande betänkande skall vi behandla bestämmelsen om olaga diskriminering som nu regleras i BrB l6:9. Det är möjligt att bestämmelser av motsvarande slag kommer att föreslås för samhällsområden som idag inte berörs, främst arbetslivet. Om så blir fallet kan vi komma att behovet av en överväga myndighet med uppgift att bevaka efterlevnaden av de nya bestämmelserna. En annan som skulle uppgift kunna ges en sådan myndighet är att hålla även andra under

rättsregler uppsikt

som rör skyddet av minoritetsgrupper, t ex bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

och förslag överväganden

8.5 Brott mot enskild person som innebär att en enskild person utsätts för ut- Handlingar tryck för missaktning på grund av sitt nationella eller etniska etc är mycket vanliga. Detta omvittnas bl a ursprung från invandrar- och minoritetsorganisationernas sida. Exempelvis blir enskilda finnar, jugoslaver, greker etc på arbetsplatser och i bostadsområden utsatta för förolämpningar som enbart har deras etniska ursprung som grund.

kan det i en relationssituation i vissa fall vara Naturligtvis svårt att utröna vem eller vilka som är upphovet till att en sådan kommer till stånd. I de flesta fall är det förolämpning dock uppenbarligen fråga om rena trakasserier mot enskilda av deras etniska ursprung. Sådana handpersoner på grund lingar är alltså straffbelagda enligt dels förolämpningsbestämmelsen i BrB 5:3 som stadgar om skydd mot kränkande tillmäle, beskyllning eller annat skymfligt beteende, dels bestämmelsen om olaga hot i BrB 4:5 som stadgar om skydd mot bl a hot om brottslig gärning, dels bestämmelsen om ofredande iyBrB 4:7. De senare bestämmelserna faller under allmänt åtal. Detta är dock inte fallet med den förstnämnda. I det fallet kan endast den som är utsatt för brottet väcka talan inför domstol.

När det vissa typer av förolämpning, nämligen sådan gäller mot någon i eller för hans myndighetsutövning, ger BrB 5:5 vissa möjligheter att åtala efter anmälan från den åklagare förfördelade. I samma paragraf anges att förtal och grovt förtal också kan påtalas av åklagare i vissa fall; huvudär annars där att den som är utsatt själv skall föra regeln talan.

mot enskilda invandrare som det här är fråga om De handlingar är i de flesta fall att rubricera som förolämpning enligt BrB 5:3. om att den enskilde i detta fall själv skall Regeln stämma en gärningsman inför domstol medför att denna paragraf förlorar den avsedda skyddsverkan för enskilda invandrare.

SOU l98l:38 överväganden och förslag 73

Det är synnerligen otillfredsställande att en person som blir angripen på grund av sin ras, sin hudfärg, sitt nationella eller etniska ursprung inte utan officiellt stöd kan vinna det skydd han behöver. Detta anser vi måste att en

innebära

prövning av om åtal är påkallat från allmän synpunkt bör införas när det gäller förolämpning på ovannämnda grunder. (När det gäller förtal och grovt förtal kan detta ju ske i vissa situationer.) Vi föreslår därför en förändring av BrB 5:5 första stycket som innebär att brottet kan förolämpning åtalas av åklagare efter anmälan, om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

8.6 Förbud mot organisationer som främjar rasdiskriminering Artikel 4b i rasdiskrimineringskonventionen föreskriver förbud mot organisation som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt deltagande i sådana organisationer. Artikeln avser en inskränkning av föreningsfriheten som i Sverige varit i princip oinskränkt. I svensk förekomlagstiftning mer endast ett undantag, nämligen förbudet mot olovlig kår-

verksamhet (BrB 18:4). Här stadgas straff för den som deltar

i eller bildar en sammanslutning som kan utgöra eller utvecklas till militär trupp eller polisstyrka som utan vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten. Bestämmelsen tillkom i sin första lydelse på l930-talet.

Någon lagstiftning om organisationsförbud kom emellertid inte till stånd till följd av artikel 4b. Som skäl för detta anförde departementschefen:

Med anledning av denna föreskrift kan erinras om att främjande av eller uppvigling till straffbar rasdiskriminering kan beivras med stöd av BrB:s medverkansregler resp. uppviglingsbestämmelsen i l6 kap 5 § BrB. Medlem i sammanslutning varom nu är fråga kan alltså, liksom givetvis även andra personer, i vissa fall redan nu fällas till ansvar för sådana handlingar som enligt den nu aktuella delen av art. 4 skall vara förbjudna. Frågan är om kriminalisering dessutom bör ske dels av annat i sammanslutning deltagande av ifrågavarande slag, dels av bildande av sådan sammanslutning. Som exempel på den förstnämnda kategorin kan nämnas att medlem vidtar åtgärd som är ägnad att främja rasdiskriminering som är straff-

74 och förslag överväganden

bar men inte kommer till stånd och att medlem uppmanar till rasdiskriminering som inte är kriminaliserad.

Handlingar av nu angivna slag är självfallet starkt förkastliga från moralisk synpunkt. Av remissinstanserna har L0 och socialvårdsstyrelsen i Malmö förordat förbud mot nu ifrågavarande under framhållande av att sådant förorganisationer bud kan ha förebyggande verkan. Jag vill inte bestrida riktigheten i och för sig av denna uppfattning. Den effekt man sålunda vill nå med ett uttryckligt förbud kan emellertid enligt min mening i viss utsträckning vinnas genom de förslag till kriminalisering i övrigt som jag har berört förut eller kommer att lägga fram i det följande. Jag anser därför inte att något starkt behov av kriminalisering av nu angivna handlingar f.n. föreligger i Sverige. Principiella skäl kan också anföras mot att straffbelägga uppvigling till icke kriminaliserad rasdiskriminering. (Prop. 1970:87 s 64.)

Detta förhållande har sedermera föranlett viss kritik i FN:s Flertalet medlemmar i komittên rasdiskrimineringskommittê. har menat att artikel 4b tar sikte på ett direkt förbud rikoch att det inte räcker med tat mot organisationer i fråga det indirekta skydd Sverige har.

1 Från svensk sida har mot kritiken anförts (fjärde FN-rapporten 1979) att varje nation enligt svenskt synsätt har rätt att bestämma de tekniska och lagliga metoder som fordras för I själv att införa konventionens bestämmelser samt framhållit att kraä vet i svensk rätt med hjälp av BrB 16:8, som i tillgodoses

till straffbar handling att verka för en så- 1

praktiken gör det

dan organisation. Sedan konventionen ratificerades i Sverige 1

har emellertid i regeringsformen lämnats utrymme att genomföra 1

en lagstiftning rörande denna del av konventionen.

I RF 2 kap 14 § andra stycket sägs nämligen att föreningsfriheten får om det gäller sammanslutning vars verksambegränsas het innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hud-

färg eller av visst etniskt ursprung.

Bestämmelsen tillkom på förslag av 1973 års fri- och rättighetsutredning för att ge en handlingsberedskap för der händelse man i framtiden ville införa en lagstiftning mot rasistiska föreningar (SOU 1975:75 s 206).

överväganden och förs1ag 75

I sitt remissyttrande utta1ade JK om förs1aget b1 a (prop.

1975/76:209 s 235):

Förs1aget torde vara föran1ett av Sveriges ans1utning ti11 FN-konventionen om avskaffande av a11a former av rasdiskriminering. En1igt JK:s mening kan det ifrågasättas om det behövs någon 1agstiftning utöver den som gä11er hets mot fo1kgrupp och 01aga diskriminering. Denna 1agstiftning tvingar eventue11a föreningar med rasistiskt program ti11 passivitet. Konventionens krav på 1agstiftning som 0gi1tigförk1arar e11er förbjuder organisationer av här avsett s1ag kan därför i praktiken anses i a11t väsent1igt uppfy11t.

I motiven ti11 bestämme1sen i RF uttalade departementschefen (prop. 1975/76:209 s 113):

JK har ifrågasatt om det är nödvändigt att ett särski1t göra undantag för rasistiska föreningar.

För egen de1 är jag närmast benägen att instämma med JK vad gä11er frågan om förhå11andet me11an gä11ande svensk rätt och rasdiskrimineringskonventionens krav. Som jag anförde i samband med att konventionen godkändes av riksdagen 1970: (prop. 87 s 64) uppnår man genom den 1agstiftning som har nämnts av JK i viss mån samma effekt som med ett förbud mot uttryck1igt rasistiska organisationer och mot de1tagande i sådana organisationer. Det förhå11er sig eme11ertid å andra sidan så att konventionstexten uppenbar1igen närmast tar sikte på en typ av 1agstiftning som sku11e innebära en begränsning av den i RF fasts1agna föreningsfriheten av ungefär samma s1ag som den begränsning som 1igger i straffstadgandet om 01ov1ig kårverksamhet. Man bör en1igt min mening undvika att utforma grund1agen så att det kan hävdas att denna 1ägger hinder i vägen för ett fu11ständigt uppfy11ande av Sveriges konventionsåtaganden, och jag vi11 därför förorda att RF som utredningen har föres1agit uttryck1igen gör undantag också för 1agstiftning mot rasistiska föreningar.

Om man fu11t ut vi11 ti11godose artike1 4b sku11e man i

brottsba1ken kunna införa en bestämme1se 1iknande BrB 18:4, som gör det straffbart att verka i organisation som ägnar sig åt förfö1je1se av invandrar- och minoritetsgrupper. Med en sådan bestämme1se sku11e samhä11et tyd1igt markera sitt

0gi11ande av verksamhet av detta s1ag. Värdet av bestämme1sen sku11e sanno1ikt framför a11t 1igga i detta. vår En1igt uppfattning ger reg1erna om hets mot fo1kgrupp i brottsba1ken och tryckfrihetsförordningen ti11räck1igt skydd mot

76 och förslag SOU l98l:38 överväganden

sådana organisationer eftersom deras medlemmar straffas om de för vår föreut organisationernas budskap. Enligt bedömning kommer för närvarande i Sverige knappast några mer betydande organisationer med förföljelse av invandrar- och minoritetsgrupper på programmet. Skulle sådana organisationer i framtiden göra sig mer gällande kan statsmakterna utan grundlagshinder införa ett organisationsförbud i enlighet med konventionens fjärde artikel. Något behov av ett sådant förbud enligt vår uppfattning inte för närvarande. föreliggeralltså

8.7 Information Det kan inte uteslutas att den (ovan redovisade) mycket beav lagrummet om hets mot folkgrupp har gränsade tillämpningen att göra med bristande kunskaper om bestämmelsens existens och innehåll och om hur ett beivrande av brott mot den kan ske. En sådan kunskapsbrist kan vara en betydelsefull del av förklaringen till att anmälningsbenägenheten under l970-talet varit så låg trots att talrika uttryck för hot mot eller missaktning för folkgrupper på etnisk grund förekommit.

Den svenska allmänheten bör på olika sätt, t ex genom annonmedveten om lagens existens och seringi dagspressen, göras motiven härför. Även inom skolan bör information om lagen spridas.

Det är av särskild vikt att lagregler som är avsedda att skydda minoriteter blir föremål för informationsinsatser i en omfattning och med en utformning som annars inte uppfattas smnpåkallade. Sådana grupper kan nämligen inte alltid nås med infor- I mation Vi anser därför att förändringar i be- l på svenska. I stämmelserna om hets mot folkgrupp måste åtföljas av betydande att nå ut till alla berörda med relevant inforansträngningar mation. Alla tillgängliga informationskanaler bör utnyttjas, såsom annonsering i invandrarpressen, artiklar i ett s k stornummer av Invandrartidningens olika språkeditioner, information i etermediernas minoritetsspråksändningar, en

broschyr på de l5 vanligaste invandrarspråken etc. Den in- l

överväganden och förslag 77

formation som ges bör innefatta såvä1 fakta om 1agen som fakta om hur man går til] väga när man anmä1er brott mot den. Specie11 information bör utarbetas för persona1 vid po11soch åklagarmyndigheterna.

SOU 1931:38

9 SPECIALMOTIVERING

9.l Bestämmelserna om hets mot folkgrupp De nu gällande bestämmelserna i BrB 16:8 och TF 7:4 p 8 om hets mot folkgrupp skyddar folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse. I prop. 1970:87 (s 73) sägs att ansvar skall kunna följa även om det angripna objektet är mera allmänt. Det skall t ex vara tillräckligt om viss ras prisas på sådant sätt att alla andra raser måste anses smädade.

Exempel på mera allmänna begrepp för folkgrupper är invandrare och utlänningar.

Justitiekanslern och åklagarmyndigheterna som har att väcka talan vid brottslighet av detta slag menar att skyddade folkgrupper är endast sådana vars medlemmar är av samma nationalitet eller sådana vars medlemmar har ett relativt enhetligt kulturmönster, medan däremot begreppet invandrare, som omfattar en mångfald olika folkgrupper, är alltför obestämt.

Denna tolkning från de myndigheters sida som har att väcka åtal leder till att hotelser eller uttryck för missaktning mot t ex invandrare inte beivras.

Vi anser därför att den nuvarande lagtexten bör ändras.

Vid utformningen av lagtexter på straffrättens område gäller särskilt stora krav på tydlighet. Som princip gäller här att det direkt av lagtexten bör gå att utläsa vilka handlingar som

Specialmotivering 79

är straffbara. Med beaktande av detta har vi strävat efter en lagtext som så klart som möjligt anger att såväl enskilda folkgrupper som kollektiv av sådana åtnjuter skydd.

Brottsobjekt i den nuvarande lagtexten är folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Vi föreslår att uttrycket

folkgrupp ersätts med grupp av personer. Med grupp av

personer menas alla slags mängder av individer där medlemmarna har minst ett identifierbart och relevant attribut gemensamt. Relevanskriteriet i detta sammanhang är ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Exempel på sådana grupper är de folkgrupper som i nu gällande lag uttryckligen är skyddade, men även kollektiv av folkgrupper. Att brottsobjekten är dessa slags kollektiv av människor framgår genom tillägget att för straffbarhet fordras att gruppen i fråga hotas eller utsätts för missaktning på grund av att den tillhör eller inte tillhör viss Varje folkgrupp. sådan grupp av personer som angrips antingen på grund av att den tillhör eller inte tillhör viss åtnjuter alltså folkgrupp skydd.

Hot eller uttryck för missaktning mot folkgrupper och kollektiv därav torde så gott som alltid grunda omsig på sådana ständigheter. Om t ex folkgrupp av viss ras smädas grundas detta på idéer om mentala skillnader mellan raser och på att någon ras skulle vara överlägsen andra. När ett kollektiv av folkgrupper, såsom invandrare, utsätts för missaktning sker detta i jämförelse med landets ursprungsbefolkning. Gruppen invandrare klandras i sådant fall för att den

inte

tillhör viss eller vissa folkgrupper.

I likhet med vad som nu är fallet åtnjuter inte enskilda identifierbara individer skydd enligt förslaget. För det fall enskilda blir utsatta för hot eller missaktning på grund av sin ras, hudfärg, etniska eller nationella ursprung eller trosbekännelse gäller i stället andra regler i brottsbalken. Någon målsägande kan inte förekomma vid detta brott.

Specialmotivering

rekvisit i bestämmelsen, såsom den brottsliga handövriga lingen och offentlighetsrekvisitet i BrB 16:8, är oförändrade och alltså överensstämmande med gällande rätt.

9.2 Åtalsreglerna vid förolämpning förekommer det i ganska stor Enligt invandrarorganisationerna utsträckning att enskilda individer utsätts för hot eller missaktning på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Det finns redan regler i brottsbalken som ger skydd i dessa situationer, nämligen BrB 5:3 om förtal och BrB 4:5 om olaga hot.

Emellertid skiljer sig åtalsreglerna åt. Brottet olaga hot hör under allmänt åtal, medan brottet förolämpning hör under allmänt åtal endast när brottet riktas mot någon i eller för hans myndighetsutövning.

Vi anser att detta bör ändras så att även förolämpning kan bli föremål för allmänt åtal när brottet riktar sig mot någon av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska urpå grund eller trosbekännelse. Såsom förutsättningar bör då sprung att målsägande angivit brottet till åtal och att åtal gälla är påkallat ur allmän synpunkt.

kan det hända att en förolämpad person inte vill Många gånger dra frågan inför domstol och då bör åtal inte ske. rekvi-

med

sitet att åtalet skall vara påkallat ur allmän synpunkt menas att åtal skall väckas av åklagare endast i de mer svårartade fallen, t ex då någon vid upprepade tillfällen utsätts för förolämpning på sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde.

SOU 1981 :38 1 Bilaga 81

(Översättning)

i Internationell konvention om avskaffan- vilka beaktar, att Förenta Natio-

det av alla former nernas deklaration om avskaffande av rasdiskriminering

av alla former av

rasdiskriminering

av den 20 november 1963 (General-

församlingens resolution 1904

Konventionsstaterna, (XVIII)) bekräftar nöd-

högtidligt

vilka beaktar, att Förenta Natiovändigheten av att snabbt avskaffa

nernas stadga grundas på principerrasdiskriminering i hela världen i na om alla människors värdighet och alla dess former och

yttringar och jämlikhet och att alla medlemsstater att säkerställa förståelse och respekt har förbundit sig att tillsammans för människovärdet,

och enskilt, i samarbete med Fören- vilka är om att övertygade varje ta Nationerna, verka för att uppnå lära om

överlägsenhet på grund av

ett av Förenta Nationernas syften, olikheter mellan raser är vetenskapnämligen att främja och uppmuntra moraliskt

ligt falsk, fördömlig, so-

att mänskliga rättigheter och grund- cialt orättvis och och att ras-

farlig läggande friheter för varje människa diskriminering aldrig kan rättfärdiutan åtskillnad i avseende på ras, teori eller

gas vare sigi praktik, kön, språk eller religion allmänt re- vilka åter att bekräftar, diskrimispekteras och iakttas, mellan människor

nering på grund

vilka beaktar, att den allmänna av

ras, hudfärg eller etniskt ur-

förklaringen om de mänskliga rät- sprung är ett hinder för

vänskapliga

tigheterna förkunnar att alla män- och förbindelser mellan na-

fredliga

niskor är födda fria och lika i värde tioner och kan störa fred och säkeroch rättigheter och att var och en är het mellan folken liksom samför-

berättigad till alla de fri- och rättig- stånd mellan

människor som lever heter som uttalas däri, utan åtskill- sida vid sida också inom en och nad av nâgot slag, särskilt inte i samma stat, fråga om ras, hudfärg eller natio- vilka är om övertygade att förenellt ursprung, komsten av rasharriärer strider mot vilka anser, att alla människor är samhälles varje mänskligt ideal, lika inför lagen och är berättigade vilka är oroade över de yttringar till samma lagliga skydd mot av

varje rasdiskriminering som bevisligen diskriminering och mot varje fram- fortfarande förekommer i vissa

dekallande av sådan

diskriminering, lar av världen och över den politik,

vilka beaktar, att Förenta Natio-

grundad på rasöverlägsenhet eller på

nerna har fördömt kolonialism och hat — såsom apartheid-, segregaallt utövande av rasåtskillnad och tions- eller ———

separationspolitik som diskriminering förbunden därmed i förs av vissa

regeringar, vilken form och varhelst det före- vilka är beslutna att

fast vidta

kommer och att förklaringen angå- alla för att nödvändiga åtgärder ende beviljande av självständighet snabbt avskaffa i rasdiskriminering

åt koloniala länder och folk av den alla dess former och

yttringar och

14 december 1960 (Generalförsam- att förhindra och

bekämpa rasläror

lingens resolution 1514 (XV)) ytter- och alla av sådana läror

yttringar ligare bekräftar och högtidligt för- för att förståelse mellan rafrämja

kunnar av att snabbt serna och för

nödvändigheten att bygga ett interna-

och förbehållslöst avskaffa kolonia- tionellt samhälle fritt från alla for-

lismen, mer av åtskillnad eller diskrimine-

82 1 Bilaga

av ras, på konventionsstaternas rättsregler ring på grund

vilka beaktar konventionen om rörande nationalitet, medborgarskap i om an- eller naturalisering, under förutsätt-

rasdiskriminering fråga och anta- ning att dessa regler icke diskrimiställnings- yrkesutövning, nerar någon särskild nationalitet. gen av Internationella arbetsorgani-

sationen år 1958, och konventionen mot diskriminering inom undervisav Förenta Nationingen, antagen

nernas för 4. Särskilda åtgärder vidtagna uteorganisation uppfostran,

och kultur år 1960, slutande för att åstadkomma till-

vetenskap

önskar de fredsställande framsteg för sådana

vilka förverkliga prin-

i Förenta Natio- rasgrupper, etniska grupper eller en-

ciper som uttryckts

om avskaffande av skilda personer, som är i behov av nernas förklaring

former och skydd för att kunna på lika villkor

alla av rasdiskriminering för åtnjuta eller utöva mänskliga rättig-

att trygga att praktiska åtgärder att detta mål vidtas så heter och grundläggande friheter,

förverkliga skall icke anses utgöra rasdiskrimi-

snart som möjligt,

nering, under förutsättning att så-

har överenskommit om följande:

dana åtgärder icke leder till att skil-

da rättigheter vidmakthålles för

olika rasgrupper och att de icke bi-

behålles sedan syftet därmed upp-

nåtts.

Artikel 2

1. Konventionsstaterna fördömer DEL 1 rasdiskriminering och förbinder sig att med alla lämpliga medel och utan Artikel 1 föra en till

dröjsmål politik syftande

1. I denna konvention avser ut- att avskaffa rasdiskriminering i alla

»rasdiskriminering dess former och till att främja förtrycket varje

skillnad, undantag, el- ståelse mellan alla raser, i vilket

inskränkning ler företräde på grund av ras, hud- syfte:

eller nationellt el- (a) envar konventionsstat förbin-

färg, härstamning ler etniskt som har till der sig att icke inlåta sig på hand-

ursprung, eller verkan att lingar eller bruk som innebär ras-

syfte omintetgöra

eller inskränka erkännandet, diskriminering mot personer, grup-

åtnju-

tandet eller utövandet, lika vill- per av personer eller institutioner

på kor, av mänskliga râttigheter och och att tillse att alla offentliga mynfriheter digheter och institutioner, såväl nagrundläggande på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller tionella som lokala, handlar i enligandra områden av det offentliga het med denna förpliktelse,

livet. (b) envar konventionsstat förbinder sig att icke verka för, för- 2. Konventionen är icke tillämplig svara eller stödja rasdiskriminering sådana skillnader, undantag, in-

på från personers eller organisationers

eller företräden som

skränkningar sida, av konventionsstat göres mellan

(c) envar konventionsstat skall medborgare och icke-medborgare.

vidtaga effektiva åtgärder för att

3. Intet i denna konvention får tol- granska regeringsmaktens samt övkas så att det sätt inverkar rig nationell eller lokal myndighets-

på något

F

: Bilaga 1 83

l utövning och för att ändra, upphäva som grundar sig på uppfattningar eller ogiltigförklara alla lagar och eller teorier att någon ras eller perbestämmelser som ger upphov till songrupp av viss hudfärg eller visst rasdiskriminering eller har till ver- etniskt ursprung är överlägsen nåkan att redan förekommande rasdis- gon annan eller som söker rättfär-

kriminering vidmakthålles, diga eller främja rashat och diskri- (d) envar konventionsstat skall minering i någon form, och förbinförbjuda och med alla lämpliga me- der sig att vidtaga omedelbara och del, däribland den som konkreta till att lagstiftning åtgärder syftande omständigheterna påkallar, göra slut avskaffa allt främjande eller utövanpå rasdiskriminering från personers, de av sådan diskriminering. I detta gruppers eller organisationers sida, syfte skall konventionsstaterna, med

vederhörligt beaktande av de princi- (e) envar konventionsstat förbin- per som omfattas av den allmänna der sig att, där så är om de rätlämpligt, upp- förklaringen mänskliga muntra och rörelser, och av organisationer tigheterna de rättigheter som som representerar flera raser och i artikel 5 av uttryckligen anges syftar till integrering, att främja an- denna konvention, bland annat: vändandet av andra medel att av- (a) som straffbrottslig handling, skaffa skiljemurar mellan raser och bar förklara allt enligt lag, spridanatt motarbeta allt sådant som kan de av eller raspå rasöverlägsenhet få till följd ökad splittring mellan hat idéer, till grundade uppmaning raser. våldshandrasdiskriminering, varje 2. Konventionsstaterna skall, när eller till sådan handling uppmaning omständigheterna föranleder därtill, mot ras eller ling någon persongrupp vidtaga särskilda och konkreta åt- av annan eller annat etniskt hudfärg gärder på sociala, ekonomiska, kul- och även lämnandet av ursprung turella och andra områden för att stöd i form åt någon rasförföljelse, åstadkomma tillfredsställande ut- inklusive finansiering därav, veckling och skydd för vissa rasgrupper eller därtill hörande enskil- (b) och olagligförklara förbjuda da personer i syfte att tillförsäkra och och organisationer organiserad dem fullt och likaberättigat åtnju- annan som och propaganda, främjar tande av mänskliga rättigheter och till uppmanar rasdiskriminering, grundläggande friheter. Dessa åtgär- samt förklara i deltagande dylika der får i intet fall leda till att olik- eller verksamorganisationer dylik värdiga eller skilda rättigheter upp- het som en straffbrottslig handling, rätthålles för olika rasgrupper sedan bar enligt lag, syftet med åtgärderna uppnåtts.

(c) icke tillåta offentliga myndigheter eller offentliga institutioner, vare sig nationella eller lokala, att Artikel 3 främja eller uppmana till rasdiskri- Konventionsstaterna fördömer sirminering. skilt rassegregation och apartheid och förbinder sig att hindra, förbjuda och alla företeelser av detta

utrota

slag inom områden under deras ju- Artikel 5 risdiktion. Till uppfyllande av de grundläggande förpliktelserna i artikel 2 i denna konvention förbinder sig kon- Artikel 4 ventionsstaterna att och avförbjuda Konventionsstaterna fördömer all skaffa rasdiskriminering i alla dess propaganda och alla organisationer, former och att tillförsäkra envar,

84 1 Bilaga

utan åtskillnad grundad på ras, hud- (ii) rätten att bilda och ansluta

färg eller nationellt eller etniskt ur- till

sig fackförening,

likhet inför lagen, särskilt i sprung,

vad avser åtnjutandet av följande (iii) rätten till bostad,

rättigheter: (iv) rätten till allmän hälso-

(a) rätten till lika behandling in- vård, social sjukvård, trygghet

för domstolar och andra rättsskipan- och allmänna tjänster, de organ, (v) rätten till undervisning och

(b) rätten till personlig säkerhet utbildning, och till skydd från staten mot att bli (vi) rätten att lika deltaga på utsatt för våld eller kroppsskada av villkor i kulturell verksamhet,

eller av nå-

någon myndighetsperson

grupp eller institution, (f) rätten att få tillträde till varje gon individ,

för allmänheten avsedd plats eller (c) politiska rättigheter, i synner- serviceinrättning, såsom kommuni-

het rätten att i val — att deltaga kationsmedel, hotell, restauranger, rösta och vara valhar — teatrar

på grund- kaféer, och parker.

val av allmän och lika rösträtt, att del i landets och all-

taga styrelse männa på alla plan angelägenheter

och att lika villkor ha tillträde till

på

Artikel 6

offentlig tjänst,

Konventionsstaterna skall tillför-

(d) andra medborgerliga rättighe- säkra envar under deras jurisdiktion ter, i synnerhet: verksamt skydd och verksamma (i) rätten att fritt röra sig och medel, vederböran-

rättsliga genom

bosätta sig inom statens gränser, de nationella domstolar och andra statliga institutioner, mot varje ras-

(ii) rätten att lämna vilket som diskriminerande som krän-

handling

helst land, också det egna, och att ker hans och mänskliga rättigheter återvända till det egna landet, friheter i strid mot

grundläggande

(iii) rätten till nationalitet, denna konvention, ävensom rätten

(iv) rätten till äktenskap och att vid sådana domstolar rätt-

begära val av make, vis och tillfredsställande

gottgörelse (v) rätten att äga egendom en- eller för skada liden till

ersättning sam eller tillsammans med annan, av sådan

följd diskriminering.

(vi) rätten att ärva, (vii) rätten till tanke-, samvets-

och religionsfrihet,

(viii) rätten till åsikts- och ytt- Artikel 7 randefrihet, (ix) rätten till församlings- och Konventionsstaterna förbinder sig

föreningsfrihet i fredligt syfte, att omedelbara och effektiva vidtaga åtgärder, särskilt på undervisning-

(e) ekonomiska, sociala och kul- kulturens och upp-

ens, uppfostrans, turella rättigheter, i synnerhet: områden, i syfte att belysningens

(i) rätten till arbete, till fritt fördomar som leder till raskämpa val av anställning, till rättvisa och och att för--

diskriminering, främja

arbetsvillkor, till och

gynnsamma ståelse, fördragsamhet vänskap

mot arbetslöshet, till lika

skydd mellan stater och mellan rasgrupper

lön för lika arbete, till rättvis och eller etniska âvensom att grupper, gynnsam lön för arbete, om ändamål och

sprida kunskap i FN:s stadga, den allgrnndsatser

1 85 Bilaga

männa förklaringen om de mänsk- konventionsstaterna i FN:s huvudliga rättigheterna, FN:s förklaring kvarter. Vid sådant sammanträde,

om avskaffande av alla former av där två av konventionstredjedelar

rasdiskriminering samt denna kon- slaterna måste vara företrådda för

vention. att beslut skall kunna fattas, skall de kandidater inväljas i kommittén som uppnår det största antalet röster och absolut majoritet av de närvarande och röstande konventionsstaternas röster.

5. .(a) Kommitténs ledamöter väljes för en tid av fyra år. För nio av DEL II de ledamöter som väljes vid det första valet skall dock tiden löpa ut efter Artikel 8 två år. Omedelbart efter det första 1. En kommitté för avskaffandet valet skall namnen dessa nio le-

på av rasdiskriminering (i det damöter utses följande genom lottdragning

benämnd kommittén) skall upprät- av kommitténs ordförande. tas och bestå av aderton moraliskt (b) I händelse av va-

tillfällig

högtstående och erkänt opartiska kans utser den konventionsstat,

sakkunniga personer. De sakkunni- vars sakkunnige upphört att vara ga skall fullgöra sitt uppdrag i egen- ledamot av kommittén, en annan

skap av enskilda personer. De skall sakkunnig bland sina medborgare väljas av konventionsstaterna bland med förbehåll för kommitténs god-

dessas medborgare med iakttagande kännande. av en skälig geografisk fördelning

och av att olika slag av civilisation 6. Konventionsstaterna skall sva-

samt de viktigaste rättssystemen blir ra för kommittéledamöternas utgifföreträdda. ter när de utför kommittéuppdrag.

2. Kommitténs ledamöter skall vâl-

jas genom hemlig omröstning från en förteckning över personer, vilka föreslagits av konventionsstaterna.

konventionsstat får föreslå en Artikel 9

Varje person bland sina egna medborgare. 1. Konventionsstaterna förbinder

3. Det första valet skall äga rum sig att för kommitténs granskning

sex månader efter dagen för konven- tillställa generalsekreteraren en raptionens ikraftträdande. Senast tre port om de lagstiftnings-, domstols-, månader före varje valdag skall förvaltnings- och andra åtgärder de FN:s generalsekreterare skriftligen vidtagit för konventionsbestämmel-

uppmana konventionsstaterna att sernas efterlevnad: a) inom ett år inom två månader inkomma med efter konventionens ikraftträdande

sina förslag. Generalsekreteraren för vederbörande stat och b) därefter

skall upprätta och till konventions- vartannat år och närhelst kommittén

staterna överlämna en förteckning i begär. Kommittén äger påfordra ytalfabetisk ordning över alla de så- terligare upplysningar av konvenlunda föreslagna personerna med an- ti-onsstaterna. givande av vilka stater som föresla-

git dem. 2. Kommittén skall genom generalsekreteraren årligen rapportera

4. Val av kommitténs ledamöter till FN:s generalförsamling om sin

skall förrättas vid ett av verksamhet och kan framställa för-

generalsek-

reteraren sammankallat möte mellan slag och allmänna rekommendatio-

86 1 Bilaga

ner av sin 3. Kommittén skall till behandling

på grundval granskning

av de från konventionsstaterna mot- upptaga ärende som hänskjutits till och den enligt punkt 2 i denna artikel

tagna rapporterna upplysning-

arna. Sådana och allmän- först sedan den utrönt att alla införslag na rekommendationer skall föreläg- hemska rättsmedel tagits i anspråk tillsammans och uttömts i fallet enligt folkrätgas generalförsamlingen med konventionsstaternas eventuella tens allmänt vedertagna grundsatkommentarer. ser. Detta skall dock ej gälla om

rättsmedlens utnyttjande är oskäligt

tidskrävande.

4. I varje till kommittén hänskjutet ärende äger kommittén älägga Artikel 10 de berörda konventionsstaterna att 1. Kommittén antaget själv sin ställa ytterligare upplysningar av bearbetsordning. till tydelse förfogande.

2. Kommittén väljer sitt presidi-

um för en tid av två år. 5. När ärende, som avses i denna 3. FN:s generalsekreterare skall artikel, behandlas av kommittén,

sörja för sekretariat åt kommittén.

skall berörda stater ha rätt att sända för att utan röst- 4. sammanträden hål- en representant Kommitténs rätt i kommitténs arbete unles som i FN:s deltaga regel huvudkvarter. der ärendets behandling.

Artikel ll

konventionsstat finner Artikel 12 1. Om en att en annan konventionsstat icke 1. (a) Sedan kommittén mottagit

efterlever konventionens bestämmel- och sammanställt alla de upplysser, kan den förra staten anmäla den anser nödvändiga, skall ningar förhållandet för kommittén. Kom- ordföranden utse en förlikningskom-

mittén skall då överlämna medde- mission ad hoc (i det följande be-

landet därom till den andra staten. nämnd kommissionen) bestående av Inom tre månader skall den motta- fem som kan men icke bepersoner, staten skriftligen lämna kom- höver vara ledamöter i kommittén. gande mittén en förklaring eller ett utta- Kommissionens ledamöter skall ut-

lande med upplysningar i saken och ses med de tvistande parternas samom den åtgärd som eventu- och dess tjänster skall ställas uppgift tycke,

ellt vidtagits av den staten. till de berörda staternas förfogande

i syfte att åstadkomma en reglering

av frågan i godo grundad på respekt 2. Om ärendet icke regleras på ett för konventionen.

för båda tillfredsställande sätt parter

bilaterala förhandlingar eller (b) Har de tvistande staterna icke

genom

annat för dem tillgängligt förfaran- inom tre månader enats om kom-

de inom sex månader efter det den missionens sammansättning, helt elstaten mottog det ur- ler delvis, skall de kommissionsmed-

mottagande

meddelandet, har varde- lemmar, varom enighet icke nåtts

sprungliga ra staten rått att åter hänskjuta mellan de tvistande staterna, väljas

ärendet till kommittén genom anmä- av kommittén bland dess medlem-

lan till såväl kommittén som den mar med tvåtredjedels majoritet vid andra staten. hemlig omröstning.

sou 1981:38 87

Bilaga 1

2. Kommissionens ledamöter skall mendationer den finner ägnade att sitt i

fullgöra uppdrag egenskap av ävägabringa en uppgörelse i godo av

enskilda personer. De får vara tvisten.

ej medborgare i tvistande stat eller i

stat som icke biträtt konventionen. 2. Kommitténs ordförande skall överlämna kommissionens rapport 3. Kommissionen skall själv till envar av de tvistande staterna. välja sin ordförande och sin ar- Dessa skall inom tre antaga månader un-

betsordning. derrätta kommitténs ordförande hu-

ruvida de godkänner rekommenda- 4. Kommissionens sammanträden tionerna i kommissionens rapport. skall som regel hållas i FN:s huvudkvarter eller på annan lämplig plats enligt kommissionens bestämmande. 3. När den i punkt 2 i denna artikel angivna tiden skall komutlöpt, 5. Det sekretariat som ställes till mitténs ordförande överlämna kom-

förfogande enligt artikel 10 punkt missionens och de berörda

rapport 3 skall, när en tvist mellan konven- konventionsstaternas deklarationer tionsstater leder till utseendet av en till konventionsstater. övriga kommission, biträda även denna.

6. De tvistande parterna skall sinsemellan lika fördela kostnaderna för ledamöterna i kommissionen enligt beräkningar som av Artikel 14

ombesörjes

FN:s generalsekreterare. 1. En konventionsstat kan när som helst förklara, att den erkänner 7. Generalsekreteraren är kommitténs att

bemyn- behörighet mottaga

att, om så erfordras, betala och från

digad pröva framställningar såkostnaderna för kommissionens le- dana enskilda eller

personer grupper damöter, innan de tvistande staterna av enskilda inom statens jurisdikersatt kostnaderna enligt punkt 6 i tionsområde, som påstår sig ha gedcnna artikel. nom den staten blivit utsatta för

kränkning av någon av de i denna

8. De upplysningar som kommit- konvention angivna rättigheterna.

lén mottagit och sammanställt- skall Framställning skall icke mottagas av ställas till kommissionens förfogan- kommittén, om den gäller en kon-

de, och kommissionen kan anmoda ventionsstat som ej avgivit sådan

de berörda staterna att inkomma förklaring.

med ytterligare upplysningar av be-

lydelse. 2. Varje konventionsstat som av-

ger en förklaring enligt punk-t 1 i

denna artikel kan eller utse upprätta ett organ inom sitt nationella rättsväsen, som är att

behörigt mottaga

Artikel 13 och från så-

pröva framställningar

1. När kommissionen avslutat dana enskilda personer eller grupper prövningen av ärende, skall den upp- av enskilda inom statens

jurisdikrätta och till kommitténs ordföran- tionsområde, som påstår sig ha bli-

de överlämna en rapport vit utsatta för av

omfattande kränkning någon

dess om de med av de i denna konvention

utredning tvisten angivna

sammanhängande faktiska förhål- rättigheterna och som uttömt andra landena och innehållande de rekom- tillgängliga inhemska rättsmedel.

88 1 Bilaga

3. av vederbörande konven-

Förklaring som göres enligt fogande

1 i denna tionsstat och av klaganden. Kommitpunkt artikel, och uppgift om tén får framställning från namnet på organ, som upprättats ej pröva eller såvida den icke utrönt att

utsetts enligt punkt 2 i denna klagande

skall utdömt alla tillgängliga inartikel, deponeras av vederbö- klaganden rande hemska rättsmedel. Detta skall dock konventionsstat hos FN:s gesom tillställer övri- icke gälla om rättsmedlens utnyttneralsekreterare, konventionsstater därav. är oskäligt tidskrävande. ga kopior jande

Förklaring kan återkallas när som

helst (b) Kommittén skall överlämna genom meddelande till generalmen sådan sina eventuella förslag och rekomsekreteraren, återkallelse mendationer till den berörda konhar ingen verkan vad gäller hos kommittén fram- ventionsstaten och till klaganden.

anhängiggjorda

ställningar. 8. Kommittén skall i sin årliga

4. Ett över intaga en summarisk redoregister framställning- rapport ar skall föras av som görelse för mottagna framställningar organ upprätdär bör för de tats eller utsetts enligt punkt 2 i den- och, så lämpligen ske, na och avskrifter berörda konventionsstaternas förklaartikel, bestyrkta av skall och uttalanden ävensom för registret årligen på lämplig ringar tillställas sina förslag och rekommendaväg generalsekreteraren, egna varvid förutsättes att innehållet icke tioner.

göres offentligt.

9. Kommittén är behörig utöva de

funktioner som i denna ar-

angivits

5. Om icke får sitt fall tikel endast om minst tio konvenklaganden tillfredsställande or- tionsstater är bundna av förklaringreglerat genom som eller utsetts en- l i denna artikel.

gan upprättats ar enligt punkt

ligt punkt 2 i denna artikel, har han

rått att hänskjuta ärendet till kom-

mittén inom sex månader. Artikel 15

6. (a) Kommittén skall konfiden- 1. I avvaktan på förverkligandet tiellt delge varje framställning som av målet för den i generalförsam-

den emot med den konventions- resolution 1514 (XV) den 14 tagit lingens stat som ha brutit mot be- december 1960 intagna förklaringen

påstås stämmelse i konventionen men skall beviljande av självständig-

angående icke identiteten hos vederböran- het åt koloniala länder och folk skall röja de eller av bestämmelserna i denna konvention person grupp personer

utan dennes eller dessas uttryckliga intet sätt begränsa den petitionspå

Kommittén får icke rätt som tillerkänts dessa folk genom samtycke. taga emot andra internationella instrument elanonyma framställningar. ler av FN och dess fackorgan.

(b) Den mottagande staten skall

inom tre månader skriftligen lämna

kommittén eller ett ut- 2. Den artikel 8 punkt

en förklaring (a) enligt

talande med i saken 1 i denna konvention upprättade upplysningar

och om den som even- kommittén skall erhålla avskrifter

uppgift åtgärd

tuellt av den staten. av samt till vederbörande organ avge vidtagits över och rekommendatio-

yttranden

7. (a) Kommittén skall ner med anledning av framställningpröva i av alla de ar från de FN-organ som behandlar

framställningar ljuset

för- vilka direkt berör denna kon-

upplysningar som ställts till dess frågor,

Bilaga 1 89

ventions och vid

principer ändamål, den för lösandet av tvister i översina överväganden av hos dem an- ensstämmelse med

allmänna eller

hängiga petitioner, avseende frågor särskilda internationella överens-

som omfattas av denna konvention, kommelser som är i kraft mellan från innevånare i dem.

förvaltarskapsom-

råden och andra områden, vil-

på

ka resolution

generalförsamlingens

1514 (XV) äger tillämpning.

(b) Kommittén skall från veder-

börande FN-organ erhålla kopior av rapporter angående lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- eller andra

DEL III

åtgärder som direkt sammanhänger

med denna konventions

principer Artikel 1 7

och syften och som av de

vidtagits 1. Denna konvention

står Öppen förvaltande staterna inom de i (a) för undertecknande av stat ovan nämnda och skall varje områdena, som är medlem i FN eller och i något av avge yttranden rekommendatio-

dess fackorgan, av varje stat som an-

ner till dessa organ. slutit sig till internationella domsto-

lens stadga och av varje annan stat

som av FN:s in-

3. Kommittén skall i sin generalförsamling

rapport att biträda bjudits konventionen.

till generalförsamlingen intaga en summarisk redogörelse för de framställningar och rapporter den har

mottagit från FN:s liksom de organ 2. Denna konvention skall ratificeyttranden och rekommendationer ras. Ratifikationsinstrument skall kommittén avgivit med avseende på deponeras hos FN :s generalsekretedessa framställningar och rapporter. rare.

4. Kommittén skall från FN:s ge-

neralsekreterare begära alla uppgifter sammanhängande med denna Artikel 18

konventions syften som han har till- 1. Denna konvention står öppen gängliga och som avser de i punkt för anslutning av varje stat som om- 2 (a) nämnda områdena. förmäles i artikel 17 punkt 1.

2. Anslutning äger rum de-

genom

ponering av Artikel 16 anslutningsinstrument

hos FN:s

generalsekreterare.

Denna konventions bestämmelser.

om biläggande av tvister och klagomål är tillämpliga utan att medföra Artikel 19

inskränkning i tillämpligheten av så- 1. Denna konvention träder i kraft

dana andra förfaranden för biläg-

på trettionde dagen efter den då dag

gandet av tvister och klagomål på det

tjugosjunde ratifikations- eller

diskrimineringsområdet om vilka

anslutningsinstrumentet deponerats stadgats i konstituerande instrument

hos F Nzs generalsekreterare.

som avser eller konventioner som antagits av FN eller dess fackorgan,

och utan att hindra konventionssta- 2. För varje stat, som ratificerar

terna från att anlita andra förfaran- denna konvention eller ansluter sig

90 1 Bilaga

till den sedan det ratifi- tionens tolkning eller tillämpning, tjugosjunde

kations- eller vilken icke bilägges genom förhandanslutningsinstrumen-

tet skall konventionen lingar eller genom de förfaranden deponerats, träda i kraft trettionde dagen ef- om vilka uttryckligen stadgas i konpå ter det att dess ratifikations- ventionen, skall på begäran av nå-

eget eller depone- gon av de tvistande staterna hänanslutningsinstrument

rals. skjutas till internationella domsto-

len för såvida icke de

avgörande,

tvistande enas om annat sätt för tvis- Artikel 20

tens biläggande.

1. FN:s generalsekreterare skall

mottaga reservation, som stat gör i

samband med ratifikation eller an- Artikel 23 slutning, och delge sådan reservation med alla stater som är eller kan bli om av 1. Framställning ändring konventionsstater. Envar stat som denna konvention kan när som helst

har invändning mot reservationen av konventionsstat

göras varje ge-

skall inom nittio dagar från motta- nom underrättelse ställd till

skriftlig

gandet av sådant meddelande under- FN:s

generalsekreterare.

rätta generalsekreteraren att den

icke godtager reservationen. 2. FN:s skall

generalförsamling

fatta beslut om de eventuella åtgärder som sådan framställning föran- 2. Reservation som är oförenlig leder.

med denna konventions ändamål och

syfte skall icke tillåtas och icke hel-

ler reservation som skulle hindra nå- Artikel 24 got av de genom denna konvention FN :s skall hål-

att verka. Re- generalsekreterare upprättade organen la alla som avses i artikel

de stater,

servation skall anses oförenlig eller

17 punkt 1 i denna konvention, unhindrande om minst två tredjedelar

derrâttade om: av konventionsstaterna har invänd- (a) undertecknande, ratifikation ning mot den.

eller enligt artiklarna 17 anslutning

och 18,

3. Reservation kan när som helst (b) dagen för konventionens underrättelse här- ikraftträdande enligt artikel 19, âtertagas genom om till Sådan meddelande eller förklaring

generalsekreteraren. (c) underrättelse träder i kraft den dag artiklarna 14, 20 och mottagen enligt

den mottages. 21.

,(d)

enligt artikel

uppsägning

Artikel 21

Konventionsstat äger uppsäga Artikel 25

konventionen genom skriftlig under- 1. Denna konvention, vars engels-

rättelse till FN:s generalsekreterare.

ka, franska, kinesiska, ryska och

Uppsägning träder i kraft ett år efter spanska texter äger lika vitsord, den dag då underrättelsen mottagits

skall i FN:s arkiv.

deponeras av generalsekreteraren.

2. Bestyrkta avskrifter av denna

konvention skall av FN:s generalsekreterare tillställas alla stater som Artikel 22 tillhör av de som

någon kategorier

tvist mellan två eller flera nämnes i konventionens artikel 17

Varje konventionsstater rörande konven- punkt 1.

Statens offentliga 1981 utredningar

Kronologisk förteckning

. HS 90: Hâlsorisker. S. . HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. . HS 90: Hälso› och sjukvård i internationellt perspektiv. S. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. S. . Ny arbetstidslag. A. . Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. . Lag om vard av missbrukare i vissa fall. S. . Översyn av sjölagen 1. Ju. . Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. . Datateknik i verkstadsindustrin. I. . Datateknik i processindustrin. l. . Inrikesflyget under 1980-talet. K. . Närradio. U. . Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. Kn. . Grundlagsfrågor. Ju . Film och TV i barnens värld. U. . Industrins datorisering. A. . Minskat tobaksbruk. S. . Översyn av radiolagen. U. . Omprövning av samvetsklausulen. Kn. . Internationellt patentsamarbete lll. H. . Sjukersättningsfrågor. S. . Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. . Socialförsäkringens datorer. S. . Bra daghem för små barn. S. . Omsorger om vissa handikappade. S. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagförslag, specielmotiveringar. S. 28. Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. 29. Forskningens framtid. U. 30. Forskarutbildningens meritvärde. U. 31. Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. 32. Fluor i kariesförebyggande syfte. S. 33. Effekter av investeringar utomlands. l. . Fristående skolor för skolpliktige elever. U. 35. Sjukresor. S. 36. Begravningsverksamheten. Kn. 37. Företags obestånd ll. B. . Om hets mot folkgrupp. A.

Statens utredningar 1981

offentliga

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Översyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfrågor. [15] Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31]

Socialdepartementet Hälso- och sjukvård infÖrSO-talet. 1.Hälsorisker. [1] 2. Ohälsa och várdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18] Sjukersättningsfrágor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem för små barn. [25] Omsorgskommittén. 1. Omsorger om vissa handikappade. [26] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagförslag, specialmotiveringar. [27] Fluor i kariesförebyggande syfte. [32] Siukresor. [35]

Kommunikationsdepartementet lnrikesflyget under 1980-talet. [12]

Budgetdepartementet Företags obestånd II. [37]

Utbildningsdepartementet Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningans situation. 1. Forskningens framtid. [29] 2. Forskarutbiidningens meritvärde. [30] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34]

Jordbruksdepartementet Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete Ill. [21]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17] Om hets mot folkgrupp. [38]

lndustridepartementet Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i Verkstadsindustrin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] Effekter av investeringar utomlands. [33]

Kommundepartementet Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. [14] Omprövning av samvetsklausulen. [20] Begravningsverksamheten. [36]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen. KUixiül..

§7

25..-.

1981 -07- 1 /

I

STOC§tIE-[Om

F 2

__ Allmfififna ..mT w... PV,