Mångfald mot enfald : slutrapport från Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

. .

. *13

l)[,1.11 .sou 1939:14 %.

üw-å,

enfald.

Mångfald

mot

m ot rasisnz 00) ct.

.S/14trapp(›rt fran /er»rz2nz5$z()rzc7z färázrz/irzgsficnt/ig/J

Statens offentliga utredningar

1989:14

gg

Eg Arbetsmarknadsdepartementet

mot enfald

Mångfald

och

Lagstiftning rättsfrågor

Slutrapport från mot rasism och

lgommissionen

del 2

främlingsfientlighet,

Stockholm 1989

åren Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar 1981-1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr. 38-l2078-X.

Beställare som är berättigade till renrissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8* - l2°° (externt och internt) 08/763 l0 05 l2°° - l6°° (endast internt)

Omslag: Christer Jonson

REGERINGSKANSLIETS OFFSETSCENTRAL ISBN 91-38-10290-0 Stockholm 1989 ISSN 0375-25ox

Till statsrådet Maj-Lis Lööw, arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 17 september 1987 bemyndigade regeringen dåvarande invandrarministern, statsrådet Georg Andersson, att tillkalla en parlamentarisk kommission med uppdrag att pröva vilka åtgärder som bör vidtas för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och stimulera till sådana åtgärder.

Vi får härmed överlämna vår slutrapport (SOU 1989:13) Mångfald mot enfald. I rapportens del 2 ( ) redovisar vi överväganden och förslag rörande lagstiftning och rättsfrågor.

I arbetet med slutrapporten har såsom ledamöter deltagit förbundsordföranden Leif Blomberg, ordförande, förre riksdagsledamoten Per Arne Aglert, riksdagsledamoten Elisabeth Fleetwood, förste byråsekreteraren Eva Hjort, riksdagsledamoten Eva Johansson, landstingsrådet Mats 0 Karlsson och journalisten Ingrid Petersson.

Som experter har deltagit ombudsmannen mot etnisk diskriminering Peter Nobel, avdelningsdirektören Annika Belkert, sekreteraren Erland Bergman, utvärderaren Erling Bjurström samt avdelningsdirektörerna Olof Gustafsson, Rune Heiwe, Yvonne Leimar, Margareta Rönnbäck och Gunilla Upmark.

Avdelningsdirektören Jean-Pierre Zune har varit förordnad som sekreterare åt kommissionen. I sekretariatet har också ingått ombudsmannen Monica Andersson, förbundsjuristen Eva-Helena Kling, förre ombudsmannen Yngve Lind och sekreteraren Helena Sandberg.

Till betänkandet är fogad en reservation av ledamöterna Aglert, Fleetwood och Johansson gemensamt. Särskilda yttranden har avgivits dels av Aglert, dels av Aglert och Fleetwood gemensamt.

Vi har därmed fullgjort Várt uppdrag.

Stockholm i februari 1989

Leif Blomberg Per Arne Aglert Elisabeth Fleetwood Eva Hjort Eva Johansson Mats O Karlsson Ingrid Petersson /Peter Nobel Jean-Pierre Zune Monica Andersson Eva-Helena Kling Yngve Lind Helena Sandberg

INLEDNING

Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet har under det år den varit verksam haft att bl a pröva om gällande lagstiftning kan bli effektivare när det gäller att motverka rasism och främlingsfientlighet. Detta arbete har huvudsakligan skett under ledning av expertgruppens ordförande, ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Peter Nobel.

I föreliggande rapport, som utgör andra delen av kommissionens betänkande, redovisar vi detta arbete.

Vi har särskilt intresserat oss för den av Sverige ratificerade konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och dess i svensk rått. anpassning Denna konvention år det internämligen grundläggande nationella regelverk, som utarbetats till mot skydd etnisk diskriminering. Vi har tagit konventionen som utgångspunkt i våra överväganden om hur den svenska lagstiftningen kan förbättras.

En av de frågor vi haft att bedöma har varit om frågan lagstiftningen skall ingripa mot rasistiska organisationer och förbjuda dessas verksamhet. Detta problem har vi både diskuterat ingående i kommissionen och tagit upp i vara överläggningar med representanter för de organisationer vi samrátt med under året.

mot rasism har varit föremål för Frågan om åtgärder seminarium i under våren. Rapporten ett nordiskt Uppsala Rasism och rättsmedel i Norden är en redovisning

från detta möte. 4

rasism och därmed samman-

En lagstiftning mot organiserad

har debatterats vid ett högre seminarium hängande problem i straffrätt vid juridiska fakulteten 1 Uppsala i april har även behandlats 1 nämnden mot etnisk 1988. Frågan diskriminering i oktober 1988.

I vårt arbete har vi också funnit det angelâgetatt närmare studera för nårradion, eftersom den reglerna har haft stor för att sprida budskap av främbetydelse och på sina håll även rasistiskt innehåll. lingsfientligt studien återfinns i denna rapport.

Vi redovisar våra överväganden och förslag utan någon Vi har inskränkt oss till allmänna färdig lagtext. uttalanden, som vi menar kan tjäna till principiella vägledning för fortsatt arbete i lagstiftningsfrågorna.

Reservation mot kommissionens förslag under avsnitt 7 och 8 i avdelning 1 har avgivits av ledamöterna Aglert, Fleetwood och Johansson.

IEHEHLLLQIQBIEQEEIEQ

Avdelning I innehåller:

Rättsregler mot rasism m m Bilaga 1: Konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och dess anpassning i svensk lag. Bilaga 2: Konventionstexten. 169 f Reservation 187

Avdelning II innehåller:

Närradion 191

Avdelning I: Råttsregler mot rasism n n

1 SAMMANFATTNING OCH FÖRSLAG 12

2 ALLMÄNT OM KONVENTIONEN 26 2.1 Bakgrund 26 2.2 Konventionens innehåll i korthet 26 2.3 Tolkningsfrágor 28 2.3.1 Problemet 28 2.3.2 Kommissionens bedömning 33

3 UTLÄNDSK RÄTT 34 3.1 Danmark 34 3.2 Finland 34 3.3 Norge 35 3.4 Övriga länder 35

4 FÖRHÅLLANDENA I SVERIGE 37 4.1 Sveriges anpassning till konven- 37 tionen 4.2 Bristen i den svenska tillämpningen 40 av artikel 4 4.3 Sveriges ställningstagande till 40 kritik från kommittén 4.4 Kommissionens bedömning 41

5 DEBATTEN I DAGSPRESSEN 43

6 RASISM I SVERIGE 47 6.1 Extremistiska organisationer 47 6.2 Den moderna rasismen 55

LAGFÖRBUD MOT ORGANISERAD RASISM - 56 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 7.1 Allmänt 56 7.2 Argument för och emot ett organisa- 57 tionsförbud 7.3 Synpunkter på lämpligheten av ett 59 organisationsförbud 7.3.1 Vad betyder av 59

existensen

rasistiska organisationerf

7.3.2 Problem 62 7.3.3 Föreningsfriheten 62 7.3.4 Tänkbara effekter 64 7.4 Utformningen av ett organisations- 68 förbud 7.4.1 Vilka sammanslutningar? 69 7.4.2 Hur bestämma sammanslut- 70 ningen som rasistisk? 7.4.3 Hur följa upp förbudet? 74

STRAFF FÖR DELTAGANDE I ORGANISERAD 76 RASISTISK VERKSAMHET - ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 8.1 Medlemskap m m 76 8.2 Stöd 77

STRAFF FÖR UPPMANING TILL RASISTISKT 80 HANDLANDE - ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 9.1 Uppmaning till váldshandlingar 80 9.2 Uppmaning till rasdiskriminering 86

DISKRIMINERING - ÖVER- 88 10 LAG MOT ETNISK VÄGANDEN OCH FÖRSLAG 10.1 Inledning 88 10.2 Arbetsmarknaden 89 10.2.l Inledning 89 10.2.2 Kommissionens bedömning 90 10.3 Privata bostadsmarknaden 93

11 SKADESTÅND OCH TALERÄTT M M - ÖVER- 94 VÄGANDEN OCH FÖRSLAG 11.1 Inledning 94 11.2 Förhållandena i Sverige 95 11.3 Kommissionens bedömning 96 1l.3.1 Grupptalan 97 1l.3.2 Särskilt organ 98 11.3.3 Omplacering av BrB 16:8 och 16:9

Bilaga 1: Konvention om avskaffande av 101 alla former av rasdiskriminering och dess anpassning i svensk lag.

Avdelning II; Nârradion

SAMMANFATTNING OCH FÖRSLAG

1 INLEDNING 196

2 NULÄGET 199 2.1 Närradioverksamheten 199 2.1.1 Syfte och omfattning 199 2.1.2 Tillsyn över verksamheten 200 2.1.3 Programinnehåll 203 2.1.4 Närradioföreningar 203 2.1.5 Sveriges Närradioförbund 204 2.2 Yttrandefrihet 206 2.2.1 Allmänt 206 2.2.2 Lagreglering 207 2.2.3 Yttrandefrihetsbrott 209 2.3 Kontroll och påföljder 210 2.3.1 Anmälan 210 2.3.2 Atalsprövning 211 2.3.3 Aterkallelse av sändnings- 213 tillstånd 2.3.4 Närradions Etiska Nämnd 214 2.4 Praxis 214 2.4.1 JK-anmälningar 214 2.4.2 Domstolsavgöranden 216

3 SAMMANFATTNING AV PROBLEMEN 223 3.1 Yttrandefrihetsbrott 223 3.2 Brott mot etikreglerna 224 3.3 Kontrollen 225

4 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG 227 4.1 Allmänt 227 4.2 Yttrandefrihetsbrott 230 4.3 Brott mot etikreglerna 232 4.4 Kontrollen 233

Källförteckning 235

AVDELNING I

RÄTTSRBGLER HOT RASISH H

RASISTERNA oss bekymrar inte den låqmâlda majcriteten oss bekymrar den högljudda minoriteten som har den oerhörda oförskâmdheten att utnämna sig till den tysta majoriteten. P. Nobel 1989

1 SAHANFATTNING OCH FÖRSLAG

Vi föreslår att Sverige förbjuder sammansom ägnar sig åt att förfölja slutningar, eller av personer av viss personer grupper med viss eller visst etniskt ras, hudfårg ursprung.

Vi föreslår också att deltagande i sådana sammanslutningars verksamhet kriminaliseras.

kan resas mot en lagstiftning av angivet Invändningar Kan man bort fördomar och attityder? slag. lagstifta Skall vi förtrycka åsikter i vårt land? Respekteras inte den föreningsfriheten? Kan längre grundlagsfästa sådan bli effektiv? Frågorna år inte en lagstiftning heller lätta att besvara. I kommissionen har de diskuterats Vi är inte om det förslag vi nu ingående. eniga lägger.

Vi redovisar inte fullständigt förslag till lag. något Men vi har om hur en sådan skulle kunna uppfattningar utformas.

13 1.2 Allmän ot v i st in

Vi tror inte att man kan lagstifta bort rasistiska attityder. Vi tror däremot att attityder går att påverka på olika sätt. Vi anser att lagstiftning är ett av de politiska redskap, som skall användas för att styra samhället i den riktning, som politiken anvisar. Vi hävdar att lagstiftning till skydd för mänskliga rättigheter innebär ett viktigt budskap från lagstiftarna till medborgarna om vilka normer och värderingar, som bör råda i samhället. Vi menar att rätten att slippa alla former av förföljelse på grund av ras m m år en grundläggande mänsklig rättighet. Den kräver värn med alla medel - således även Hed den förelagstiftning. slagna lagregleringen upphör dubbelheten i de signaler samhället för närvarande sänder. Det tycker vi är en stor förtjänst.

Vi tror också på lagstiftningens avhållande effekt. En kraftigare markering i lag kan rent allmänt förväntas leda till en mer skärpt uppmärksamhet mot det egna uttryckssåttet, når man i en förenings namn sprider dess budskap i invandrarfrågor etc. På sina häll grasserar i - kanske framför allt i nârradion - ett hämdag ningslöst spridande av råa och fördomsfulla uttalanden mot bl a etniska minoriteter i landet. En större varsamhet i språkbruket hårvidlag vore likaledes en förtjänst.

Vi antar att de flesta kan hålla med om att rasism är oförenligt med grundläggande värden i vårt samhälle. Organiserad rasism syftar till att undergråva dessa vården. Vi tycker att samhället måste skydda sig mot företeelser, som år avsedda att rubba dess grundvalar. De rasistiska organisationer, som för närvarande exi-

sterar i sverige, kan visserligen inte sågas utgöra

ett hot mot demokratin. Hed skickligare ledare kan de

14 dock i framtiden få större betydelse än nu och skapa problem, som då blir svåra att bemästra. Även av detta skäl finner vi anledning för Sverige att redan nu skaffa sig större lagliga möjligheter att ingripa mot organiserade rasistiska tendenser.

Vi år medvetna om att en lagstiftning i föreslagen riktning kan anses kollidera med andra viktiga demokratiska rättigheter - framför allt friheten att bilda föreningar för fritt utbyte av bland annat åsikter. En ytlig betraktelse ger lätt intrycket att vårt lagförslag skulle införas på bekostnad av andra fundamentala mänskliga rättigheter. Något sådant år dock inte avsikten och blir enligt vår mening inte heller effekten. I förhållandet mellan den starke och den svage är tvärtom just friheten från lag det som förtrycket. En obegränsad frihet att bilda sammanslutningar för rasistiska ändamål, riskerar uppenbart att leda till ofrihet för vissa grupper. Inskränkningen i föreningsfriheten år därför inte något hot mot demokratiska, mänskliga vården. Inskrânkningen är ett nödvändigt försvar för den frihet demokratin vill slå vakt om.

Det är inte åsikterna i sig vi vill förbjuda. Men vi vill anstränga oss för att förhindra att dessa åsikter leder till rasistisk terror i form av brottsliga och redan i sig straffbara gärningar. Vi måste därför sträva efter att komma åt den plattform där åsikterna sprids. Vi anser inte att nuvarande lagstiftning räcker för att nå detta mål. Förslaget om en lagreglering är resultatet av en avvägning mellan olika intressen, där vi utgått ifrån normen att frihet för en inte får bli ofrihet för någon annan. En råttighetsinskrånkning av sådant skål är förenlig med såväl svenska som med internationella råttsprinciper. Den är också den påbjuden enligt av Sverige ratificerade konventionen om avskaffande av

15 alla former av rasdiskriminering, som redovisas i det följande.

Vi tillstár att det är svårt att utforma rättsreglerna. Grånsdragningsproblem och bevissvårigheter får dock inte tillmätas avgörande betydelse för frågan om lagstiftning alls skall tillgripas. Vi utgår ifrån att det âr tekniskt möjligt att utforma en lag, som fyller sitt syfte. Nedan beskriver vi hur vi menar att lagreglerna kan utformas.

Vi förstår att ett förbud inte innebär att självklart den sammanslutning, som förbjuds, därmed också försvinner. Vi inser risken för att den i stället verkar underjordiskt. vi anser ändå att ett förbud är av betydelse. Vi tycker nämligen det är bra att sammanslutningar, som i sin verksamhet bedriver får rasförföljelse etc, svårare att arbeta effektivt. Genomförs lagförslaget blir det möjligt att hindra dem från att offentuppträda ligt och att använda samhällets resurser, exempelvis radio, press, föroningslokalor etc, för att sprida sitt budskap.

1-3 mo s

$Veri9es folkrättsliga bundenhet till konventionen om avskaffande av alla former av år rasdiskriminering Ytterligare ett skål för att föreslå Det lagstiftning. år ett starkt som vi skål, har tillmätt stor betydelse för av bedömningen lagstiftningsfrågan. Bakgrunden kan kortfattat beskrivas enligt följande.

FN antog konventionen 1965. Sverige ratificerade den 1971_ Konventionen ålägger staterna både att fördöma rasdisxriminering och att föra en politik som åsyftar

16 rasdiskriminering. Där anges bland annat att avskaffa som och uppmanar till rasatt organisationer främjar skall och deltagande i sådana diskriminering förbjudas bestraffas. Bestämmelsen är så formulerad organisationer kan annat sätt än att konvenatt den inte uppfyllas på tionsstaterna i sina inhemska rättsordningar fullföljer med om straff och förbud. Detta har Sverige regler inte gjort.

År 1977 ändrades regeringsformen därför att man ville tillåta inskränkningar i föreningsfriheten beträffande bland annat sammanslutningar, vilkas verksamhet*innebar av ras m m. Riksdagen tog alltså förföljelse på grund då ställning och ansåg att vissa begränsningar i föreningsfriheten var motiverade. Denna öppning i regeringsformen har dock ännu inte utnyttjats till uppföljande lagstiftning.

Sverige har utsatts för återkommande kritik från den kommitté som år särskilt tillsatt för att bland annat bevaka efterlevnaden av konventionen. Sverige har fredat sig mot kritiken med invändningen att det egentliga syftet med konventionsbestämmelsen är uppfyllt, eftersom yttringarna av rasistiska organisationers verksamhet är kriminaliserade genom bland annat brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Kommittén har emellertid inte låtit sig nöja med sveriges förklaring. Enligt kommittén gkgll rasistiska organisationer förbjudas och deltagande i sådana kriminaliseras. Kritiken från kommittén har under åren givits allt skarpare formuleringar.

Sverige har trots detta inte frångått sin principiella inställning, men inte heller förklarat varför Sverige inte skulle behöva införa påbjuden lagstiftning. Inte heller har Sverige framfört några egentligt hållbara

17 argument för att inte respektera kritiken av FN. Den inhemska debatten har huvudsakligen begränsats till frågan om ett organisationsförbud år lämpligt eller verkningsfullt. Våra folkrättsliga åtaganden på detta människorättsliga område har debatten med andra ord i stort sett bortsett ifrån.

Frågan om ett organisationsförbud diskuterades i riksdagen så sent som i maj 1988. Lagrådet hade dessförinnan i sitt yttrande över lagrådsremissen ett förespråkat förbud främst med tanke på Sveriges ställning internationellt. Även Diskrimineringsombudsmannen, De, hade i skrivelse till regeringen tillkännagivit sin avsikt att behandla frågan och återkomma till med regeringen förslag till åtgärder. Något förbud infördes emellertid inte heller då. I stället brottet hets mot skärptes folkgrupp. Riksdagen konstaterade att regeringen skulle få anledning att återkomma till i samband med frågan beredningen av de förslag som vi i kommissionen skulle komma att lägga.

Vi gör följande bedömning.

Sverige har i FN fått besvärande kritik för att inte ha uppfyllt åtagandet konventionen. har enligt Sverige skärpt brottet hets mot folkgrupp på så sätt att rashetsande yttranden blir straffbara, även om de yttras till en liten krets av personer. kan emel- Lagåndringen lertid komma att få begränsad betydelse. Att från samhällets sida kontrollera uttalanden i en sluten krets är förenat med svårigheter. Det är därför osäkert hur rasistiska organisationers interna verksamhet kommer att påverkas genom förändringen, även om ett uttalande numera kan bestraffas oavsett om gärningsmannen avsett att det skulle spridas.

18 Vi har studerat frågan ingående. Vi anser oss omöjligt kunna förorda att Sverige fortsätter att kringgå kritiken från kommittén. Vi anser till och med kritiken vara eftersom faktiskt inte infört i sin befogad, Sverige de lagbeståmmelser, som konventionen förerättsordning skriver. Sverige saknar i själva verket trovärdiga alternativ till att efterkomma kommitténs krav. Vi bedömer det nämligen inte längre möjligt för Sveriges internationella anseende att gentemot både internationella instanser, inhemska kritiker och bättre vetande fortsätta med påståendet att Sverige uppfyllt konventionsåtagandet.

Vi har medvetet valt att formulera oss bestämt på denna punkt. vi vill betona vikten av att Sverige på sig ställer samma krav som det ofta ställer på andra länder i internationella sammanhang.

Vi gör vår bedömning fullt medvetna om att Sverige inte år det enda land som saknar lagregler i aktuellt avseende. Förhållandet har enligt vår mening ingen eftersom Sverige ändå inte kan undgå att ta betydelse, sitt ansvar helt oavsett hur andra länder gör. Den svenska demokratin skulle visa sin verkliga storhet just genom att orka med att lagstifta enligt de riktlinjer som FN och respekten för mänskliga vården kräver.

1-4å

Når man väl tagit ställning för ett förbud blir den besvärliga frågan vilken räckvidd man skall ge förbudet. vad skall detta grunda sig på?

Vi anser att förbudet bör träffa i sammanslutningar vilkas verksamhet ingår organiserad av brottslighet etniska motiv. Detta är den mest formen av uppenbara rasförföljelse. En regel av sådant innehåll riktar sig alltså mot sammanslutningar vilkas teorier i övergår manifest brottslig verksamhet. kvali- Sammanslutningen ficerar sig alltså själv sina genom gärningar, brottsliga handlingar och uttalanden etc för ett förbud. De som deltager i sådan skall bestraffas. Hed sammanslutning deltagande avser vi aktivt sådant, som inte är ovåsentligt.

Detta betyder att förbudet riktar endast mot extrema sig organisationer med tydlig rasistisk verksamhet. Andra

främlingsfientliga sammanslutningar, med drag av högerpopulism, kommer inte att beröras. Detta kan uppfattas som en brist men också som en styrka.

Åklagaren - eller i förekommande fall JK om saken gäller tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott - när skall, åtal väcks för brott, kunna att göra gällande gärningsmännen, alternativt ansvarig utgivare, tillhör en organisation som bedriver rasistisk verksamhet och att sambandet är klart mellan denna verksamhet och brottsligheten. Beviskravet skall vara detsamma naturligtvis som allmänt gäller i straffprocessen, nämligen att åklagarens påstående skall vara styrkta bortom rimligt tvivel. Sedan skall det bli domstolens sak att ta ställning till om organisationen skall Vi anser förbjudas. att en sådan inte innebär större utformning inskränkningar, än vad som är tillbörligt för att försvara demokratiska principer.

Den svenska straffrätten vidare bygger på förutsättningen att den som medverkar till brott skall straffas såsom medansvarig 1 förhållande till sin grad av medverkan.

20 Det är därför inte främmande för vår rättsuppfattning att rikta straffpåföljder mot den som i organiserad form brottslig verksamhet, helt oavsett att främjar han inte själv begått den brottsliga gärningen. Alla sätt aktivt del i verksamsom på något tagit väsentlig heten skall kriminaliseras, dvs aktiva medlemmar, stiftare, styrelse, upplåtare av lokal, finansiärer eller andra stödjare, allt i den mån det kan visas, att de vetat eller borde ha vetat att verksamheten var ägnad att leda till rasistisk brottslighet.

vi föreslår en skärpning av straffbeståmmelserna för normalfallet av misshandel, grovt olaga tvång, olaga hot, ofredande, grov stöld, stöld och skadegörelsebrotten på så sätt att stâmpling till brotten bestraffas.

Rasdiskrimineringskonventionen kriminaliserar i artikel 4 olika former av uppmaning till mot våldshandlingar någon ras m m. Alla former av uppmaning till våld är emellertid inte straffbelagda i svensk rått. Reglerna om straff för uppmuntran eller medverkan av olika slag (anstiftan, medhjälp, uppvigling, stämpling) förutsätter vissa omständigheter för sin tillämplighet.

21 Brotten ovan är i huvudsak de, som oftast förkommer i samband med rasistisk brottslighet enligt rikspolisstyrelsens undersökning. (Se del 1 av kommissionens rapport, avsnitt 3.6.)

Till förslaget har vi vägletts av vår strävan att på ett effektivare sätt göra det möjligt att nå den eller de personer, som planerar brottsliga handlingar för andras räkning. Vår nuvarande lagstiftning förutsätter i många fall för straffbarhet att planerna verkligen sätts i verket. Detta är inte helt tillfredsställande och tillgodoser inte heller tillfullo konventionens krav att redan uppmaning till våld skall bedömas som m1 lbordat brott .

1.6 st t t e betslivet

Vi anser att en lagreglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet ånyo bör övervägas.

vad gäller lagstiftning till skydd mot etnisk diskriminering konstaterar vi att rättsregler saknas beträffande delar av arbetsmarknaden. Nedan redovisar vi kortfattat våra slutsatser.

När det gäller arbetsmarknaden har vi erfarit från såväl invandrare som från deras organisationer, att invandrarna även i dag känner sig diskriminerade.

22 En lagstiftning bör övervägas av följade skål.

- Invandrarna år en utsatt arbetsmarkgrupp på naden. Det kan vara motiverat att ge dem det preventiva skydd en lag mot diskriminerande behandling på grund av deras etniska tillhörighet kan utgöra.

- En med förbud mot etnisk diskrimilagstiftning nering och möjlighet till skadestånd för dem som kränks, svarar mot kravet på rättsmedel och ekonomisk gottgörelse enligt rasdiskrimineringskonventionen.

- En skulle öka till lagstiftning möjligheten kraftfullt ingripande för att stävja diskriminering frán en tredskande arbetsgivares sida.

Diskrimineringsombudsmannens ämbete inrättades ursprungligen för att bl a kartlägga behovet av ytterligare åtgärder mot etnisk diskriminering. Dos verksamhet skall snart utvärderas. Vi ser ingen anledning att föregripa detta med egna slutsatser beträffande förekomsten av etnisk diskriminering i arbetslivet.

1-7

Vi föreslår att möjligheten till grupptalan och rätt till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp utreds.

23 Rasdiskrimineringskonventionen kräver att konventionsstaterna skall tillförsäkra envar skydd och råttsmedel mot kränkningar enligt konventionen. Dessutom skall den kränkte få ekonomisk gottgörelse.

Vi finner att svensk lagstiftning huvudsakligen tillgodoser konventionens krav på rättsmedel och skadestånd när det gäller straffbelagda handlingar riktade mot någon på grund av ras etc. I ett avseende saknas dock möjlighet till gottgörelse för dem, som utsatts för yttringar av rasism. Detta gäller brottet hets mot

folkgrupp och det däremot svarande tryckfrihetsbrottet,

som av högsta domstolen bedömts inte ha någon målsägande. Därmed saknas möjlighet till enskild talerått. Inte heller har de i gruppen ingående, kränkta personerna rätt till skadestånd.

Vi anser att frågan måste uppmärksammas därför att nuvarande begränsningar inte överensstämmer med Sveriges konventionsåtagande. Sverige har dessutom tillerkånt don övorvakando kommittén behörighet att pröva klagomål från enskilda, som anser sig kränkta till följd av brott mot konventionen. Vi anser det vara en fördel om .Sverige redan nu förebygger risken för alltför många sådana framtida anmälningar till kommittén om att Sverige inte följer konventionen.

24 1.8 ä s a 0

Vi föreslår att ombudsmannen mot etnisk diskriminering (D0) utses att som särskilt klagomål från personer, som organ pröva anser diskriminerade på grund av ras sig utan att ha fått upprättelse av tillgängliga inhemska rättsmedel.

artikel 14:2 i rasdiskrimineringskonventionen kan Enligt konventionsstat inrätta ett särskilt organ inom sitt nationella rättsväsen. Detta organ skall pröva framställningar från personer eller grupper som anser sig ha blivit kränkta men inte fått upprättelse genom tillgängliga inhemska rättsmedel. Finns ett sådant organ upprättat, får enskild inte hänskjuta sitt ärende till kommittén, utan att detta särskilt inrättade organ först prövat klagomålen. Vi anser att Dos ämbete vore ett sådant lämpligt organ. Vi föreslår att denna möjlighet övervägs.

1.9 c o s o u och ola a s otts e

Vi föreslår att brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering flyttas i brottsbalken från brotten mot allmän ordning (16 kap) till brotten mot frihet och fred (4 kap) eller årekrånkningsbrotten (5 kap).

25 Idag återfinns brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering bland brotten mot allmän ordning i brottsbalken.

Brottet olaga diskriminering riktar sig i hög grad mot den enskilde. Lagstiftaren har markerat detta ytterligare efter bestämmelsens tillkomst genom att möjliggöra för den krånkte att få ideellt skadestånd på samma sätt som i samband med brott mot den personliga friheten, ärekränkning etc.

Visserligen möjliggör nuvarande lagregler inte enskild vare sig rått till talan eller till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp. Men vi menar dock att det måste bli en lagstiftningsuppgift 1 framtiden att reformera process- och skadeståndsrätten så att även sådana kränkningar blir möjliga att angripa av dem, som blivit utsatta för brottet. En sådan möjlighet förutsätts för övrigt i rasdiskrimineringskonventionen.

Vi anser att brotten behöver uppmärksammas och lyftas fram från en undanskymd plats bland ordningsbrotten. De motiverar bättre sin plats bland brotten mot frihet och fred (kap 4) eller årekrånkningsbrotten i (kap 5) brottsbalken.

2 ALLMÄNT OH KONVENTIONEN

2.1 Bakgrund

1959-60 Europa en våg av anti- Under vintern gick genom som spred sig i många länder i semitiska stämningar, västvärlden. Detta eko i FN, där en rad aktiviteter gav utlöstes. Frågan om åtgärder mot diskriminering p g a där stort intresse och konventionen om

i ras m m väckte

il alla former av rasdiskriminering, som avskaffande av i i var resultatet av \ antogs i generalförsamlingen 1965, ett arbete. Konventionsutkastet hade högt prioriterat då efter i ekonomiska och sociala rådet behandling (ECOSOC) debatterats i generalförsamlingens tredje utskott under inte mindre ån 43 möten.

ratificerade konventionen 1971. I augusti 1988 Sverige hade 125 stater anslutit sig till den. Detta betyder att konventionen är en av de traktater, som flest länder anslutit sig till.

Frågan om diskriminering p g a ras m m har âgnats mycket stort intresse i folkråttsliga sammanhang. En rad olika konventioner bestämmelser för att motverka ger exempel på sådan diskriminering. Den här behandlade konventionen år emellertid utan jämförelse den mest långtgående,

27 eftersom den ålägger staterna att göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och uttryck. Konventionens allt övergripande mål är en faktisk mellan jämlikhet människor utan åtskillnad av ras, hudfärg och nationellt eller etniskt ursprung.

Konventionen vänder sig mot varje form av diskriminering, även sådan som förekommer från enskilda personer, sammanslutningar o dyl. Konventionens räckvidd år begränsad till det offentliga livet (pub1ic life). Vad som avses därmed är dock inte fullt klart 1 (se bilaga avsnitt 1.4.4).

För att nå målet förutsätter konventionen att staterna bekämpar rasdiskriminering med alla lämpliga medel. Staterna åläggs dels att fördöma rasdiskriminering, dels att föra en politik som åsyftar att avskaffa rasdiskriminering och dels att genom positiva åtgärder vid behov särskilt riktade sådana främja jämlikhet mellan människor oberoende av ras m m.

Konventionens efterlevnad bevakas av en särskilt tillsatt rasdiskrimineringskommitté (i det följande benämnd ›kommittén), inför vilken konventionsstaterna har att rapportera om utveckling och åtgärder i sina respektive länder med avseende på dessa frågor. På grundval av ländernas rapportering avger sedan kommittén ett yttrande till generalförsamlingen, ofta med och egna synpunkter rekommendationer. Länderrapporteringen skall ske vartannat år eller - om kommittén finner anledning därtill närhelst den så begår.

Kommittén har inte den slutliga tolkningsrätten över _ konventionens regler. Eftersom den tillagts en bevakande och kontrollerande funktion bör dess slutsatser om de olika ländernas att leva till förmåga upp

[kr

28 konventionens syfte ändå bli vägledande för länderna För det land som på allvar vill fullgöra sina ifråga. internationella blir det med andra ord svårt åtaganden att bortse från kommitténs påpekanden i anledning(av landets rapportering.

Kommittén kan efter särskilt medgivande från respektive konventionsstat ta emot och behandla klagomål från enskilda som anser sig ha krånkts med avseende på någon rättighet i konventionen. Sverige år ett av de för närvarande 12 länder som medgett kommittén kompetens att pröva sådana frågor.

2-3

2.3.1 Problemet

Konventionstexten år resultatet av långa och ingående debatter och texten måete lieee mot bakgrund av att deltagande låndergrupper på kontroversiella punkter haft olika meningar om hur rasdiskriminering bäst borde bekämpas. På några punkter har konventionen givit upphov till olika tolkningar och konventionsstaterna har tillmätt den förpliktande karaktären i texten olika betydelse. Detta gäller främst innebörden i den artikel, som direkt ålågger staterna att i sina inhemska lagstiftningar införa regler om fägpgg och gtgggf. I korthet kan problemet beskrivas enligt följande. (En utförligare beskrivning återfinns i bilaga 1, avsnitt 1.4.)

Artikel 2 i konventionen innehåller en mer allmänt hållen beskrivning av de åtaganden konventionsstaterna gör för att i sina länder motverka rasdiskriminering. Enligt dess moment 1 d) skall staterna förbjuda och

29 göra slut på rasdiskriminering. Detta skall ske med medel - även den lämpliga lagstiftning som omständigheterna kan tänkas föranleda. Artikelns mål är klart: rasdiskriminering skall kort och gott avskaffas.

Hur gör man nu det? Hur avskaffar man rasdiskriminering? Konventionen anvisar själv vägar. I artikel 4 räknar konventionen upp en rad företeelser, som konventionestaterna skall krimingliggrg och förbjuda. Där anges bl a att rasistiska organisationer skall förbjudas och att spridande av rasistiska idéer, deltagande i organisationer som främjar rasdiskriminering, stöd och finansiering av rasförföljelser m m skall bestraffas.

Problemet är att det handlar om åsikter och attityder. Det kan därför vara känsligt för ett samhälle att ingripa med lagstiftning, eftersom ingreppet kan kollidera med grundläggande mänskliga rättigheter som bl a yttrande-, äsikts- och föreningsfriheterna.

Under utarbetandet av konventionen var just detta en av de mest kontroversiella frågorna. Hur skulle långt rätten att slippa rasdiskriminering tillåtas inkräkta på andra mänskliga värden?

var gick gränsen för ä ena sidan sådana yttringar av rasdiskriminering som trots allt inte helt kunde undvikas i ett samhälle byggt på bl a yttrande- och âsiktsfrihet och ä andra sidan sådana manifestationer, som samma samhälle inte kunde tolerera? Staterna enades så småningom om att i artikel 4 föra in en hänvisning till de mänskliga rättigheterna. Artikeln besvarar således inte frågan genom att utstaka en bestämd gräns, men dessa skall - heter det i artikeln - beaktas rättigheter när staterna beslutar om lagstiftning och andra åtgärder.

30 som om såväl den allmänna skrivningen i Det kan tyckas artikel 2 som hänvisningen i artikel 4 till mänskliga m m innebär att de åtaganden staterna gör rättigheter 4 inte måste genomföras i genom artikel nödvändigtvis staternas inhemska rättssystem. Formuleringarna skulle så att säga dämpa tvånget att lagstifta.

Två olika uppfattningar gör sig gällande om lagstift- Den ena uppfattningen år att varje stat, ningstvånget. oavsett om rasdiskriminering alls förekommer inom helt statens har skyldighet att 1 rent förebyggande gränser, införa med straffbestämmelser m m. syfte lagreglering Den andra uppfattningen är att lagstiftningsätgärder endast är en av många åtgärder och behöver tillgripas först sedan andra åtgärder visat sig vara resultatlösa. Den senare har alltså sin grund i föreuppfattningen att lagstiftningsskyldigheten är villkorad. ställningen

De stater, som tvekar att lagstifta mot uppfattningar och åsikter år de, som vägleds av demokratins speldär och åsiktsfriheterna år hörnregler, yttrandestenar. Först om åsikterna resulterar 1 straffvärda beteenden, bör lagstiftning tillgripas. Denna uppfattning har förespråkare i västvärldens länder.

Den andra ståndpunkten, att lagstiftning år nödvändig helt oavsett om rasistiska yttringar alls förekommer, främst av världens representanter. De har intas tredje erfarenheter av rasens betydelse för omgivningens egna om människans förmenta värde. För dessa uppfattning länders folk är rätten att slippa diskriminering lika fundamental som yttrandefriheten är för folk i andra delar av världen. Förbuds- och straffbestämmelser i lag framstår då som en självklar och okontroversiell följd.

31 Något alldeles givet svar på frågan om omfattningen av lagstiftningstvånget i artikel 4 finns inte, eftersom innebörden i berörda konventionsbeståmmelser inte prövats i den internationella domstolen. Det år nämligen denna som ytterst har att avgöra tvister mellan staterna om bl a tolkningsfrågor. En rad omständigheter pekar emellertid enligt vår uppfattning i samma riktning, nämligen mot ett apgglgt tvång att i lag både förbjuda och bestraffa de företeelser, som anges i artikel 4. De förhållanden som därvid bör ha avgörande betydelse år dels konventionens ändamål och ordalag, dels kommitténs

uttolkning, varvid det särskilt skall beaktas att Sverige

tillerkänt kommittén en utsträckt behörighet med avseende på tilllåmpningen av konventionen. I det följande kommenteras dessa förhållanden närmare.

Konventionens ändamål år mer långtgående än att endast bestraffa handlingar som begåtts av rasdiskriminerande skål. Den bärande tanken genom hela konventionstexten är jåmlikhetsidéen, som fullt genomförd skapar ett eamhålleligt tillstånd där jämlikhet råder mellan etniska grupper. Samhället skall inte-vänta med att ingripa till dess att rasistiska yttringar visar sig. Samhället “måste förebygga att rasistiska tendenser alls uppkommer. Genom att förhindra rasistiska idéer från att få genomslag i samhället hindrar man också de rasistiska handlingar som sådana idéer ger upphov till.

Qxgglgggn i artikel 4 år klar. Bestämmelsen kan inte uppfyllas, på annat sätt än genom att varje land fullföljer den med inhemsk lagstiftning. Hânvisningen till olika mänskliga rättigheter förändrar inte detta förhållande. Det kan knappast vara så att bestämmelsen genom sin hänvisning till bl a föreningsråttsliga principer helt skulle befria staterna från att alls uppfylla det som samma bestämmelse föreskriver. Det skulle ju

helt förlorade innebära att konventionsbestämmelsen närmare till hands att hävda sin mening. Det ligger de olika rättigheterna har betyw att hänvisningen till att bedöma räckvidden av bestämdelse när det gäller för andra grundmelsen. Han kan hävda att respekten t ex bedömningen av hur rättigheter inverkar på läggande in i privatlivet man kan lagreglera. långt

det heller ingen roll För en ordalagstolkning spelar verksamhet om yttringarna av rasistiska organisationers sådant skulle ha är aldrig sä kriminaliserade. Något

bara om det stode konventionsstaternafritt betydelse av dessa organisationer eller att förbjuda existensen år emellertid inte beroende av att inte. Förbudsregeln ett förbud nödvändigt. Kravet att omständigheterna gör över huvud inte villkorat. Rasistiska förbjuda är taget skall enligt konventionen förbjudas, organisationer oavsett vilka andra åtgärder som också kan vidtagas.

För att detta måste lagstiftning användas, uppfylla inte kan förbjuda på annat sätt än eftersom samhället

genom lag.

Helt oavsett om Kommitggn år klar i sin uttolkning.

rasistiska förekommer inom ländernas gränser yttringar inte skall staterna fullfölja artikel 4 med egen eller Kommittén menar vidare att artikeln är lagstiftning. en i förhållande till de mer allmänt specialreglering i artikel 2, som därför inte hållna målsättningarna den karaktären av artikel 4. (se påverkar förpliktande

bilaga 1, avsnitt 3.1.3).

33 2.3.2 Kommissionens bedömning

Slutsatsen maste bli att Sverige enligt konventionen har skyldighet att förverkliga föreskriven lagstiftning, sáledes både förbjuda rasistiska sammanslutningar och bestraffa dem som på olika sätt deltar i dessas verksamhet. Detta gäller enligt vår ståndpunkt även om varje land själv i viss utsträckning tolkar internationella fördrag efter egna bedömningar. Det går nämligen inte att i detta fall bortse från kommitténs tydliga uttolkningar, som dessutom stöds av folkrättslig doktrin (se bilaga 1, avsnitt 1.4.4). För Sveriges del gäller detta i än högre grad, eftersom tilldelat kom- Sverige mittén särskild behörighet nâr det gäller klagomål från enskilda och därigenom får anses ha erkänt kommitténs kompetens i tolkningsfrågor.

3 UTLANDSK RÄTT

kortfattad redogörelse över lagregler Nedan följer en med avseende på förbud mot rasistiska i utländsk rätt för deltagande i sådan organisationer och straffregler

verksamhet.

3.1 Danmark

hade redan före tillträdet till konventionen Danmark innebär att organisationer, som en lagbestämmelse som sina mål genom våld eller använder eller försöker uppnå av annan åsikt, liknande straffbar påverkan på personer dom. Härigenom kan man också ingripa kan upplösas genom mot som ägnar sig ät rasdiskriminering. organisationer Dessutom hävdas i danska rapporter att föreningsrätten inte omfattar föreningar med illegala över huvud taget bli av domstol. Den syften. Dessa kan därför upplösta en sålunda förenings verksamhet som deltar i upplöst kan ádömas fängelse.

3.2 in a

verksamhet i Finland genom särskild Föreningars regleras är det inte tillåtet lagstiftning. Enligt föreningslagen att bilda en vars strider mot lag eller förening syfte sed. En verksamhet kan förbjudas och god förenings

föreningen förklaras upplöst. På yrkande av föreningsmedlem eller allmän kan domstol åklagare förklara förening upplöst om föreningen utövar verksamhet som strider mot lag eller god sed eller mot i dess föreningens stadgar angivna syfte. Detsamma gäller om föreningen är avsedd att med kringgáende av lag fortsätta någon upplöst förenings verksamhet. Enligt föreningslagen skall var och en, som i om att förvetskap förening klarats upplöst eller förbjudits, handlar företräder, för föreningen, upptar förnya föreningsmedlemmar, anstaltar om möte eller på annat sätt fortsätter för- . eningens verksamhet, straffas med böter.

Föreningslagens upplösningsklausul anses tillämplig åtminstone beträffande eller sammanslutföreningar ningar med öppen rasistisk eller målsättning verksamhet. Under senare år har även en nynazistisk förening upplösts med stöd av föreningslagen.

3.3 Hargs

I norsk lag fanns redan före tilltrådet till konven- ›tionen bestämmelser om straff och böter eller fängelse för den som bildar eller deltar i en förening om föremålet för verksamheten är utövande av eller uppmuntran till straffbar Detsamma handling. gäller om medlemmarna förpliktar sig till obetingad lydnat mot någon.

3.4 Qvgiga länge;

äagagg och Nederländerna saknar helt förbud mot såväl rasistiska organisationer som deltagande i sådana organisationers verksamhet. I Qsteggike finns inte något

36 generellt förbud. Där gäller dock sedan 1945 förbud mot nazistiska organisationer.

I Våsttysk lagstiftning fanns redan när konventionen

ratificerades förbud mot vissa organisationer. Förbudet gäller bland annat sammanslutningar som genom sin verksamhet kommer i konflikt med gällande strafflag, varigenom organisationer som främjar rashat kan förbjudas. Flera organisationer har förbjudits på grund av att de ansetts främja rasdiskriminering. De som är medlemmar i eller understödjer sådana organisationer kan bestraffas.

I stgzpritgnnigg har ansetts att rätten att bilda politiska organisationer skall inskränkas endast i undantagsfall. Lagförbud finns därför endast i fråga om organisationer som ägnar sig åt terrorism och samhållsomstörtande verksamhet.

I frankrike infördes 1972 en lag angáende bekâmpande av rasism. Denna gör det bland annat möjligt för staten att upplösa varje grupp eller i vars verkorganisation samhet regelmässigt ingår handlingar som förbjudits enligt lagen. Den som deltar direkt eller indirekt i sådan grupp eller organisation kan ådömas fängelse.

37 4 FÖRHÅLLANDENA I SVERIGE

4.1 v es n a s 0 e t e

Sverige ratificerade konventionen 1971. Inför tilltrâdet granskade en särskilt tillsatt utredning den svenska lagstiftningen för att kartlägga på vilka punkter denna behövde kompletteras för att svara mot de anspråk, som konventionen ställde. Utredningen fann att den svenska lagstiftningen i stort sett svarade mot konventionens krav. Endast i två avseenden fann utredningen att kompletterande lagstiftning behövdes. (Beträffande svensk lagstiftning, se bilaga 1, avsnitt 2.)

Utredningen utgick vid sin genomgång ifrån den folkråttsliga principen att varje land själv i stor omfattning tolkar konventionsreglerna. Utredningen konstaterade att det föreskrivna organisationsförbudet m m i artikel 4 inte hade full täckning i svensk rått. Ända antogs Sverige ha frihet att i sin bedömning våga in om andra åtgärder än lagstiftning kunde ifrågakomma eller om konventionens syfte kunde uppnås med regler som utan att direkt svara mot konventionsåtagandet ändå i praktiken ansågs tillräckligt effektiva för konventionens målsättning. Utredningen föreslog således aldrig något förbud mot rasistiska organisationer. Utredningen menade att det var tillräckligt att straffbelågga de handlingar medlemmar i en sådan organisation kunde tänkas utföra.

38 föreslog lagstiftningsåtgårder pá två Utredningen dels ansågs nödvändigt att utvidga straffpunkter; bestämmelsen om hets mot folkgrupp för att straffbelågga nedsättande yttranden i högre grad än som då gällde, dels föreslog utredningen också ett helt nytt straffnämligen det om olaga diskriminering. Den stadgande, bestämmelsen riktar sig mot den som i sin näringsverksamhet särbehandlar annan av rasskäl. Eftersom den endast träffar yrkesmässig verksamhet faller arbetsmarknaden och delar av den privata bostadsmarknaden utanför dess tillämpningsområde.

Beträffande förhållandena på arbetsmarknaden föreslogs 1985 en mot etnisk diskriminering i arbetslagstiftning livet. Förslaget genomfördes inte utan i stället inrättades ett ämbete, ombudmannen mot etnisk disnytt kriminering (D0), med uppgift bl a att särskilt intressera för arbetsmarknaden och förekomsten av dissig kriminering på detta område (se bilaga 1, avsnitt 3.2).

Förslaget att utvidga brottet hets mot folkgrupp till att avse även uttryck för missaktning blev föremål för livlig debatt i riksdagen. Man menade att risk fanns för att den fria kritik-och yttranderåtten tråddes förnår genom utvidgningen, eftersom det kunde bli problem att dra gränsen mellan sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden. Lagutskottet framhöll att bestämmelsen fick användas med viss försiktighet. Även uttalanden av förnedrande eller nedsättande natur accepterades så länge dessa var ett utflöde av saklig eller vederhäftig diskussion. Den fria politiska debatten om exempelvis förhållandena i främmande land skulle inte heller i fortsättningen få inskränkas.

39 För att skärpa möjligheten att ingripa mot ytterligare rasistiska organisationer har riksdagen helt nyligen hetsparagrafen (se bilaga 1, avsnitt (maj 1988) utvidgat krävdes för straffbarhet att yttrandena 3.1.4). Tidigare Genom den nya utformningen kriminalispreds offentligt. även till ett mindre antal seras yttranden som sprids På så sätt blir inte bara den externa utan personer. även den interna verksamhet, som bedrivs i rasistiska åtkomlig för lagliga åtgärder. Därmed organisationer, anses organisationerna bli effektivt tystade.

Såväl som ett antal motionärer gick emot för-

lagrådet till den senaste ändringen av hetsparagrafen och slaget i stället att organisationerna som sådana föreslog skulle förbjudas. Lagrådet motiverade sitt ställningsmed att hänvisa till dels konventionens innehåll tagande och kommitténs kritik, dels Sveriges internationella rykte.

En rad remissinstanser uttalade sig i frågan. Omdömena var blandade. Många remissinstanser var positiva till ett förbud, dels mot bakgrund av konventionsinnehållet och kritiken i kommittén, dels därför att det ansågs nödvändigt att statsmakterna gav uttryck för sin ståndpunkt och på så sätt förstårkte invandrarnas förtroende för det svenska samhället. Andra remissinstanser åter var negativa. Ingreppet i föreningsfriheten ansågs inte motiverat, särskilt mot bakgrund av att förpliktelserna enligt konventionen ansågs tillgodosedda i svensk rätt och att de negativa konsekvenserna i övrigt övervägde de positiva.

Även diskrimineringsombudsmannen, DO, yttrade 1 en skrivelse till regeringen i januari 1987 att han avsåg att ta upp frågan om ett organisationsförbud för att eventuellt senare lämna regeringen sina synpunkter.

är exempel på ett Bestämmelsen om hets mot folkgrupp fritt sig och framföra i rätten att yttra ingrepp är emellertid åsikter. Meningen med bestämmelsen debatt om exempelvis invandring inte att hindra saklig Bestämmelsen bestraffar och därtill hörande frågor. för det tolerabla som överskrider gränsen yttranden beaktande av den grundlagsfâsta yttrandefriäven vid att ta avstånd Det får ses som lagstiftarens vilja heten. En annan fråga år från vissa typer av åsiktsyttringar. vilja kommer till uttryck däremot hur denna lagstiftarens som har att beivra beteendet ifråga hos de myndigheter,

och utdöma straff.

e sve v 4.2 B te i

av artikel 4 i konventionen Den svenska tillämpningen

har inte uppfyllts på främst följande punkter.

organiserad- och - Förbud mot organisationer, annan nom främjar och uppmanar propaganda

till rasdiskriminering. - av deltagande i sådana organisa- Kriminalisering

tioner eller sådan verksamhet.

- till inklusive finansiering Stöd rasförföljelse

därav.

- i vissa fall till rasdiskriminering Uppmaning

och våld.

4.3 Sv i es st s a

om t

har konsekvent varit att Sveriges officiella hållning land att själv avgöra vilka metoder det ankommer på varje

man vill för att uppnå konventionens syften. välja

Samtidigt har Sverige utsatts för återkommande kritik i kommittén, som ansett - och fortfarande anser att Sverige inte uppfyller sitt konventionsátagande enligt artikel 4. Kommittén har även uttryckt sin förvåning över att Sverige saknar mot etnisk diskrimilagstiftning nering pá arbetslivets område (bilaga 1, avsnitt 3.2.5).

Sverige har fredat sig mot kritiken beträffande artikel 4 med invåndningen att, eftersom av rasistiska yttringarna organisationers verksamhet år kriminaliserade, det egentliga syftet med konventionsbestämmelsen är uppfyllt. Denna invändning har dock inte gjort intryck på kommittén, som menar att konventionen talar sitt entydiga språk. Enligt kommittén skall rasistiska organisationer förbjudas och deltagande i sådana helt kriminaliseras, oavsett om organisationerna ens existerar inom landets gränser.

Kritiken från kommittén har under åren allt givits skarpare formuleringar. Kommitténs uttalanden finns redovisade i bilaga 1 (avsnitt 3.1.3).

Kommittén har ännu inte bedömt sveriges rapportering efter den senaste av brottet hets skårpningen mot folk- 9ruPP-

4.4 m ss s e

Sverige har än så länge inte frångått sin principiella inställning, men knappast heller på ett övertygande sätt förklarat varför landet inte anser behöva sig införa i artikel 4 påbjuden lagstiftning. Några egentligt hållbara argument för att inte kritiken av respektera kommittén har Sverige heller framfört. Den inaldrig hemska debatten har inskränkt huvudsakligen sig till

är lämpligt

att bedöma huruvida ett organisationsförbud

eller verkningsfullt.

stort sett oförändrad sedan Situationen är således i

att konventionen inte utredningen 1968 konstaterade

rätt. Brottet hets mot full täckning i svensk hade bl a sådant sätt har visserligen ändrats på folkgrupp straffbara även om de att rashetsande yttranden blir

krets av Denna lagändring till en liten personer. yttras betydelse. Att från emellertid komma att få begränsad kan uttalanden i en sluten samhällets sida kontrollera

Det år dårför*osäkert krets är förenat med svårigheter.

verksamhet kommer att hur rasistiska organisationers

även om ett uttalande påverkas genom förändringen,

avsett numera kan bestraffas oavsett om gärningsmannen

att det skulle spridas.

för Sverige att kringgå Vi anser det inte längre möjligt

Vi anser fastmer kritiken kritiken från kommittén.

inte infört i sin eftersom Sverige faktiskt befogad, som konventionen föreråttsordning de lagbestämmelser

saknar Sverige troskriver. Med en sådan utgångspunkt

till eftersom Sverige värdiga alternativ lagstiftning,

anseende kan förändra inte med bibehållet internationellt

sitt enligt konventionen. åtagande

5 DEBATTEN I DAGSPRESSEN

5.1 ma tt v e

Vintern och våren 1987 inträffade några händelser som kom att påverka debatten rörande förbud mot rasistiska organisationer. Dels uppstod bråk i där in- Mellerud, vandrare trakasserades, dels förkom under en period bråk mellan rasister och anti-rasister i Stockholms tunnelbana. Dessutom väcktes i tre riksdagen motioner om att rasistiska skulle partier förbjudas. Ett tiotal

invandrarorganisationer, bland dem grekiska, italienska,

jugoslaviska, finska och turkiska krävde riksförbunden, i brev till invandrarministern att lagstiftning skulle införas mot rasistiska organisationer. Händelserna gav eko i massmedia.

Debatten från perioden 1987 maj-september kan sammanfattas enligt följande.

Debatten i massmedia visar entydigt en sak. Ett förbud av och organisationer politiska sammanslutningar anses inte önskvärt.

samtliga ledarskribenter tar avstånd från rasistiska yttringar. Någon beskriver rasismen som en bottensats i mänskligt tänkande. Samtidigt är alla eniga om att rasism och fördomar inte kan förbjudas bort. Den allmänna uppfattningen är i stället att företeelsen måste lyftas

fram i ljuset och bekämpas med argument i en öppen debatt. Många pekar på hur viktigt det är att människor visar civilkurage; att kampen förs vid köksbordet, på arbetsplatsen, i skolan, i föreningslivet, bland vänner

och bekanta etc. Alla sägs vi ha ett ansvar för utveck-

lingen och alla är vi skyldiga att bidra till att påverka

den.

Många ledarskribenter tror att ett förbud blir verkningslöst. Andra förhåller sig i viss mån avvaktande men såvitt vi kunnat finna förespråkar inte en enda tidningsledare ett förbud. De flesta menar att förbudet är ett oönskat ingrepp i våra demokratiska rättigheter. Men inte bara det. Förbudet kan vara både ineffektivt och kanske till och med skadligt, menar man. Organisationerna tvingas ner under jorden, blir och martyrer oåtkomliga för argument. Somliga menar att ett förbud inte går att konstruera så att det kan i en följas upp effektiv rättstillämpning. Förbudet kommer då endast att drabba de riktigt och dem osmidiga organisationerna behöver man inte vara rädd för. De andra - de farliga kommer utåt anpassa sig efter och regelsystemet på det sättet bli med förbud. oåtkomliga

Många tidningar poängterar faran i att en organisation, som inte blivit fälld som rasistisk efter en domstolsprocess, därigenom fått en samhållelig legitimitet och blivit godkänd.

Att tillgripa förbud år att underkänna styrkan i alla våra egna argument mot det vidare. rasism, sägs Förbudet blir en eftergift åt de anti-demokratiska strömningar som rasistiska föreningar är en del av. Ett förbud antas bara bli en Därför symbollagstiftning. måste man undra över vad en sådan kan vara markering värd, om

den i själva verket uppmuntrar till och underjordisk svärkontollerad verksamhet.

Många poängterar att bättre än ett förbud vore att verkligen använda de regler vi redan har.

Konflikten mellan våra nuvarande regler och FN-konventionen berörs knappast alls på ledarsidorna. Många tidningar konstaterar i och för sig att konventioneåtagandet finns, men de drar ändå inte några konsekvenser för sveriges del av detta. Den gängse uppfattningen tycks vara att diskussionen ändå kan föras uteslutande utifrån ett lämplighetsperspektiv, helt oavsett Sveriges internationella förpliktelser. Endast en tar tidning upp konflikten särskilt och bedömer att Sverige i konsekvensens namn och med tanke på betydelsen att följa folkrättsliga åtaganden bör frånträda FN-konventionen om Sverige väljer att inte lagstifta.

Argumenten för ett förbud förs som sagt inte fram på ledarplats. Enskilda insändare kräver ett förbud, intervjuade riksdagsmotionârer framträder och förespråkar det. Argumenten för ett förbud är dem vi redan känner hânsynen till FN-konventionen, behovet av en samhällelig markering och skyddet för våra invandrare.

Tillfrágade - andra än riksdagsmän de som motionerat redovisar en ambivalent till Hotet inställning frågan. mot föreningsfriheten för medan väger tungt några, andra menar att föreningsfrihetens måste principer kunna förenas med ett förbud mot rasistiska öppet organisationer.

Att kunna förbjuda âr också en en frihet, utropar debattör. Att inte göra år att lämna något invandrare, adopterade utländska barn och i sticket! flyktingar

46 En debattör konstaterar att rasistiska organisationers frihet att verka innebär terror och förföljelse för invandraren. Vems frihet vill vi försvara, frågar han och menar att ett förbud inte är ett hot mot friheten utan ett försvar för den frihet vi vill slå vakt om.

Redovisningen ovan visar debatten under maj-september 1987. Debatten underblåstes av en händelse som inträffade under sommaren. Det blev plötsligt bekant att en riksdagskvinna som velat motionera om ett organisationsförbud, avstått från att lägga sin motion på grund av rädsla för repressalier från rasister. Inställningen i massmedia ändrades emellertid inte av detta.

Av pressbevakningen från den internationella anti-rasistkonferens som ägde rum på Gotland i juli 1987 drar man ävenledes slutsatsen att medverkande talare var tveksamma till ett regelrätt förbud i lag mot rasistiska organisationer.

Den tidningsdebatt som förevar under sommaren 1988 tillförde ingenting. Debatten handlade visserligen till en del om rasism, men då i förhållande till flyktingfrågan. Rasistiska organisationers tillåtlighet eller ej berördes inte alls.

Ledarsidorna i dagspressen visar under perioden en påfallande enighet i frågan om lagstiftning bör tillgripas mot organiserad rasism. Frågan diskuteras och analyseras på ett samstämmigt sätt. En av förklaringarna till detta torde vara att en inte obetydlig del av ledarskribenterna valt att använda sig av en s k cirkulârledare, dvs en färdig förlaga till kommentar på ledarplats.

47 6 RASISH I SVERIGE

6.1 Egtrgmistiskg organisationer

I debatten hävdas ibland att det inte finns några be-

tydelsefulla rasistiska organisationer i sverige. Detta är dock inte helt riktigt. Det finns 1 Sverige extremistiska organisationer med rasistiska inslag i sin verksamhet. Även om vi inte har belägg för att rasismen ökar i Sverige finns risk för att aktiviteterna tilltar från dessa grupper.

I Sverige år grupperingarna små och de utgör för närvarande inget hot mot dan demokratiska ordningen. De arbetar dock energiskt på att finna nya vågar att nå ut med sitt budskap och erfarenheterna från länderna -runt omkring oss visar att de med skickligare ledare skulle kunna bli en del av den populistiska hotbilden.

I detta avsnitt skall lämnas en kortfattad redogörelse över organisationer i Sverige som har rasistiskt inslag i sin verksamhet. är i huvudsak baserad Framställningen på en uppsats av Heléne Lööw, doktorand vid Historiska Institutionen i Göteborg.

nordiska giksgartiet (NRP) bildades 1956 och har under hela sin existens varit nationalsocialistiskt i klassisk bemärkelse. Göran Assar Oredsson har sedan starten varit partiets ledare.

48 Karaktäristiskt för NRP är interna bråk och utrensningar. Partiet hade under 1960-talet en uppgángsperiod, som emellertid kom av sig på grund av inre splittring efter konflikter framför allt inom göteborgsavdelningeni

Efter åtal mot medlemmar i partiet ägde en rad rättegángar rum i Göteborg under tiden 1985-87. Där framkom uppgifter om partiets arbetssätt. Bakgrunden var följande.

I början av 1980-talet växte sig partiets göteborgsavdelning stark och hade föreningar både inne isjälva Göteborg och i Mölndal. 1983 omintetgjordes ett planerat partimöte i Folkets Hus av antirasistiska demonstranter. Tumult uppstod och mötet fick avlysas. Efteråt publicerade partiet i sin tidning Nordisk Kamp en uppmaning till partimedlemmarna att identifiera alla personer som fanns på bilder i tidningarna från I händelsen. takt med att uppgifterna kom fram skulle vi i NRPpressen publicera deras namn och adresser, på det att igenkånning skall finnas inför nåsta möte och för att nationellt sinnade redan nu skall få möjlighet att delge dessa personer vad man anser om deras uppträdande.

Uppmaningarna blev starten på en period av trakasserier och terror mot personer som deltagit i demonstrationen.

Det år intressant att notera att alltid partiledningen officiellt tagit avstånd från sådan terrorverksamhet. Ett närmare studium av NRPs tidningar visar emellertid att partiledningen ger sitt indirekta stöd utgenom talanden av typ Vi förstår de ungas vrede. Den ovan citerade uppmaningen i Nordisk Kamp att identifiera motståndarna var undertecknad Göran A Oredsson.

Råttegángarna 1985-87 är inte unika 1 partiets historia. Sedan 1950-talet har medlemmar i NRP varit inblandade i och dömda för brottsliga gärningar, exempelvis hets mot folkgrupp, misshandel m m.

NRP år uppbyggt som de nationalsocialistiska partierna efter ledar- och ansvarsprincipen. Partiet är ett elitparti, i vilket partiledaren har total makt. För att bli medlem i NRP krävs att man tillhör nordisk eller nårbesläktad ras. Verksamheten finansieras via bidrag från medlemmar och sympatisörer. Passiva medlemmar betalar en högre medlemsavgift mot att de i gengäld garanteras anonymitet.

NRP ger ut följande tidningar; Nordisk Kamp, Nordiska Rikspartiet, Bulletinen och Solhjulet. Samtliga utges på stencil.

Medlemsantalet i NRP uppskattas till 300-400. omkring Enligt obekråftade källor har NRP kontakter med det danska Dansk Nationalaooialiatiak och Bavagala ingår 1 eamlingsorganisationen Europeiska Samlingsrörelsen. Partiet sågs även ha kontakter med våsttyska nynazister. Partiet är inte registrerat som politiskt parti, men deltog hösten 1988 i kommunalvalet i bl a Nacka.

Enligt ett flygblad utgivet 1987 med rubrik Därför röstar vi på Nordiska är Rikspartiet partiets paroller följande.

- Arbete åt alla svenskar innan vi lämnar landet fritt för invandring. - Gör slut på asocialdaltandetl skattebetalare skall inte behöva föda och klåda fyllon, kriminella, flyktingar och arbetsskygga individer.

50 - Gör slut daltet med förbrytarna! Självförpå arbetslåger i stället för dyra ansörjande stalter. - för barnen och de äldre! Rensa effek- Trygghet tivt och torg från ligister, fyllon och gator våldsverkare. Återskänk föräldrar trygghetskänslan att kunna skicka sina barn till skolan utan att de blir utsatta för narkotikalangare och otuktsmän. - Utrota inom massmedia och pornografindustrin Svenska döttrar får ej bli filmproduktion! ett föremål för internationella prostitutionssyndikat. - det nationella sjâlvmordetl Gynna svenskt Stoppa språk och kultur. Sätt stopp för all utomnordisk invandring. - Stoppa plågsamma djurförsök! - svenska får ej hindras av andra exportvaror länders inre angelägenheter. Ökad export ger även ökad sysselsättning. Exporterar inte vi, så gör andra det.

åxgziggpartigt bildades i november 1986 genom en sammanslagning av svenska Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Framstegspartiet bildades 1982 av Stefan Herman och var ett högerpopulistiskt missnöjesparti med uttalade rasistiska inslag. Partiet gjorde sig känt genom provokativa paroller som kvinnan tillbaka till spisen, stoppa invandringen och släpp spriten fri. åsikterna framfördes i bl a i närradion. I kommunvalet 1985 fick partiet 1 656 röster i Stockholm.

BSS bildades i Malmö 1978 av en grupp raggare som en proteströrelse men kom snabbt att tas över av bl a Leif zeilon och Sven Davidsson, tidigare medlem i Nysvenska Rörselsen. Bss ville bekämpa invandringen och skapa ett nationalistiskt samhället. I tidningen Patrio-

51 ten, publicerades artiklar med rasistiska undertoner samtidigt som Bss-ledningen tog avstånd från rasism. BSS gjorde sig känt genom flygblad och klotter och lockade till sig ungdomar, framförallt s k skinheads. Med närradions hjälp spreds budskapet genom föreningen öppet Forum, vars sändningar fälldes upprepade gånger för brottet hets mot folkgrupp. Slutligen drogs föreningens sändningstillstád in.

sammanslagningen av Framstegspartiet och ESS till det nybildade sverigepartiet såg från början ut att kunna utvecklas till en växande högerpopulistisk rörelse av samma karaktär som Front National i Frankrike. Främst berodde detta på att det rasistiska budskskapet var presenterat i en smaklig form och att den nationalsocialistiska rekvisitan, uniformer, hakkors m m, var bortplockad. Partiet hade en formellt demokratisk uppbyggnad och åven ekonomiska resurser att bedriva en marknadsmässig propaganda. Partiet satsade på att höras och synas. Bl a sändes närradio fem dagar i veckan.

Partiet påstås ha haft vissa kontakter med National Front i Storbritannien. Av allt att döma härrörde dessa kontakter från tidigare BSS, som sedan 1980 haft ett etablerat samarbete med National Front.

sverigepartiet utvecklades emellertid inte enligt farhågorna. I stället delades partiet hösten 1987 på grund av inre stridigheter i två delar. Den ena fraktionen utgjordes av BSS-gruppen med Sven Davidsson som ledare och den andra fraktionen av det tidigare Framstegspartiet med Pether Pedersen som formell och Stefan Herman som reell ledare. I mars 1988 skedde ytterligare en splittring genom att nägra bröt sig ur och bildade en egen falang. Under Lars Lindhs ledning säger sig dessa nu representera sverigepartiet.

52 den av som leds av stefan Herrman Inom falang partiet numera Veikko är aktiviteten för och också Sarnijokki, Det år ovisst om någon verksamhet alls närvarande låg. medlemmar tycks ha gått över till Sverigebedrivs. Många demokraterna, som beskrivs nedan.

bildades i februari 1988 av Sven Sverigedemokraterna inom Sverigepartiet, dvs det gamla Davidsson-falangen ass. Leif zeilon blev partiets språkrör. Partiet byggde sin verksamhet genom att starta tidningar och bilda upp s k kommunföreningar, runt om i landet. lokalavdelningar, i kommunvalet 1988. På några platser deltog partiet

Partiet bedriver via den av Leif Zeilon bokförsäljning och Christoffer Jolin kontrollerade organisationen Svenska Föreningen för Samhållsforskning. Dessutom har partiet en kvinnoorganisation, Kvinnor för Sverige, som enligt sitt förslag till partiprogram 1 december 1987 säger sig stödja kvinnor som blivit våldtagna, misshandlade eller rånade. Kvinnoorganisationen vill öppna kvinnohus i alla svenska storstäder och verka för jämställdhet, stöd till barnfamiljer, begränsning av rätten till fri abort, förbud mot adoptioner av barn, höjda straffsatser för sexbrott utomeuropeiska och förbud mot váldspornografi.

I partiorganet Sverigekuriren, som utkom med sitt första nummer i februari 1987, lanserar Sverigedemokraterna sitt nya partiprogram. Detta har drag av högeroch kan ses som ett försök att samla upp exispopulism terande missnöje. Flera av programpunkterna anknyter till den aktuella samhällsdebatten. Rasismen har tonats ned betydligt.

Sverigekuriren är en förhållandevis påkostad tidskrift i flerfärgstryck. I en artikel om flyktingpolitiken sägs bl a att flyktingmottagandet kostar Sverige enorma sumnmor som i stället kunde ha använts till försvaret, sjuk- och åldringsvården, skolväsendet och till att hjälpa riktiga flyktingar. Därmed avses uppenbarligen lägerflyktingar i Afrika och Asien. I en avslutande artikel - Fosterlandet åter - heter det:

Det år den svenska arbetarklassen och den svenska arbetarklassens barn som förlorat mest på de gångna årens ansvarslösa invandringsoch flyktingpolitik. Naiva och fega svenska politiker och byråkrater, som grovt profiterat på invandringen, uppmanar hårt arbetande, skattetyngda svenskar att visa solidaritet med mellanösterns besuttna medel- och överklass. Medan svenska ungdomar saknar arbete, bostad och framtidstro i sitt eget land, kräver ett priviligierat frälse av vâlbeställda främlingar allt större livsrum i det svenska folkhemmet. Sverige styrs av förrâdare och medlöpare som sålt sitt fosterland billigt till fräcka internationella lycksökare och skojare... Kompromissernas tid år förbi. Sanningens och uppråttelsens ögonblick nalkas. Horgondagen tillhör oss... Den välfärdsstat som byggts av oss svenskar skall tillhöra vårt folk. Det land, som våra förfäder offrat liv och blod för att försvara, skall överlämnas till kommande generationers svenska barn. Varje nation har en speciell historisk uppgift. Varje människa och varje folk måste lära sig att vandra sin egen väg mot frälsning eller förtappelse. Den våg vi svenskar väljer kommer slutgiltigt och för all framtid att avgöra sveriges öde.

Budskapet och ordvalet i artikeln år detsamma som framfördes av de nationalsocialistiska partierna under 1930- och 1940-talen, med undantag för att ordet judar utbytts mot invandrare. Partiet påstår sig ha drygt 2 000 medlemmar och âr enligt egen uppgift på frammarsch.

Främst sägs ungdomar och pensionärer attraheras av dess budskap.

54 bildades 1934 och har varit Sveriges Nationella Föggung verksamt sedan dess. Partiet står för ett starkare invandring och mer makt åt kungen. försvar, stoppad Partiet som en träffpunkt för fungerar huvudsakligen verksamma i andra organisationer av liknande personer karaktär. SNF har ett vitt förgrenat nät av underorganisationer och sedan 1985 ut tidskriften Nationell ger Tidning.

bildades 1930 av Per Engdahl och Nysvenska rörelsen hade då tidvis kontakter med nationalsocialistiska grupper. Under andra världskriget var organisationen klart antisemitisk. Medlemmarna var inblandade i flera Under 1950 och 1960-talen tonade Per högförräderimål. Endahl ned den värsta rasismen och odlade internationella kontakter. Under en verkade han aktivt i vad period som ut att bli en fascistisk international, den såg s k Malmörörelsen.

krävde tidigare stopp för all utomnordisk Nysvenskarna I talar man bara om att begränsa invandinvandring. dag och hår i riket bosatta utlänningar skall få ringen vara kvar.

rörelsen har flera underorganisationer och Nysvenska ett etablerat samarbete med sveriges Nationella Förbund. På grund av interna stridigheter år deras inbördes förhållanden dock oklara.

Organisationerna ovan är endast en del av de grupperingar som för närvarande är verksamma i Sverige. De som medtagits hår är emellertid de största sammanslutningarna och de grupper som stått för huvuddelen av den rasistiska propagandan och, såvitt man kan se, det organiserade rasistiska våldet. Därutöver finns ett antal partier och med en mer eller mindre stark främorganisationer

lingsfientlig framtoning. Vi har valt att inte behandla dessa i det här sammanhanget.

6-2

Den moderna rasismen år i grunden samma rasism som tidigare, även om den framförs på ett annorlunda sätt och har andra grupper som sin huvudfiende. Till skillnad från 1930-talets rörelser är det nationella budskapet inte expansionistiskt, utan av en defensiv präglas revirnationalism med ett utmärkande drag av främlingsfientlighet.

Primårt år det moderna rasismen inte antisemitisk, utan riktar sig i första hand mot invandrare som generell grupp. Grundtanken år att alla människor är lika värda men att de har det bäst i sitt hemland. Av ren eget omtanke bör därför flyktingar och invandrare repartrieras, dvs återsändas till sina forna hemländer. Idéerna lanseras 1 en positiv men i finns anda, grunden förstås tanken om den nordiska rasens överlägsenhet. Avslöjande nog är samtliga grupper starkt emot adoption av utomeuropeiska barn.

RASISH - ÖVERVÅGANDBN 7 LAGFÖRBUD HOT ORGANISERÅD

OCH FÖRSLAG

7.1 bling:

rasism och fördomar inte Alla vara eniga om att tycks Detta är säkerligen sant.

betvingas genom lagstiftning.

första hand bekämpas med kunskaper Rasismen skall i och diskuteras överallt och Dessa måste spridas argument. Tystnaden är i samhället för att bli verkningsfulla.

de onda människornas ondska Problemet är inte farlig. (Martin Luther King). utan de goda människornas tystnad

dock att jämsides med För kommissionens del gäller

andra medel för att effektivisera kunskapsspridning pröva

rasism och fördomar. Att därvid granska kampen mot

som kan användas är nödvändigt. vilka lagliga metoder

i det oundvikligt att pröva Sveriges åtagande FN gör

införa förbud mot frågan om att lagstiftningsvågen

rasistiska organisationer.

och I följande avsnitt skall behandlas frågeställningar

med en av den svenska lagproblem förenade skärpning

den bättre skall svara mot konvenstiftningen för att

tionen.

57 7.2 . E.. i i.. l i

Frågan om Sverige skall införa ett organisationsförbud har länge varit omdiskuterad. I debatten har anförts en rad skäl både för och emot ett sådant förbud. En sammanställning av argumenten ser ut ungefär på följande sätt och redovisas nedan utan någon av deras värdering inbördes tyngd och betydelse för frågan.

A. emot: Förbudet innebär ett oönskat i ingrepp föreningsfriheten.

för: Ingrepp i föreningsfriheten är nödvändigt för att markera att samhället solidariserar sig med etniska minoriteter och därmed tar avstånd från organiserad raism.

emot: Nuvarande lagstiftning är i praktiken tillräcklig, eftersom yttringar av rasistiska organisationers verksamhet år kriminaliserad.

Nuvarande inte lagstiftning uppfyller sveriges åtagande enligt konventionen.

emot: Polisjakt och râttegångar leder till att organisationen får ökad uppmärksamhet, som kan få oönskade effekter. Allmänheten kan exempelvis få en överdriven uppfattning om organisationernas betydelse. svårigheten att tillämpa förbudsregeln kan också innebära att en organisation efter rättsligt förfarande oförtjånt kommer att uppfattas som godkänd av samhället.

58 för: Polisjakt och råttegångar innebär en möjlighet att kväva organisationen innan den vuxit sig stark.

emot: Förbudet kan utgöra en lockelse för en del människor. Deltagarna i organisationen blir heroiserade.

för: Förbudet kan tvinga till eftertanke och förhindra medlemskap.

emot: organisationerna tvingas under jorden och blir därmed okontrollerbara.

för: tvingas under jorden och Organisationerna blir därmed tystade.

emot: Det finns inget behov av förbud, eftersom Sverige saknar betydande rasistiska organisationer.

för: Det finns behov av förbud, eftersom det i Sverige finns rasistiska organisationer som med skickligare ledare skulle kunna bli ett problem.

emot: Erfarenheter från andra länder visar att förbud är föga verkningsfullt.

för: Sverige har utsatts för kritik i FN som det för sveriges trovärdighet år viktigt att reagera på.

Listan på argument är alltså lång. Ds olika skälen för och emot ett förbud handlar i hög grad om lämpligheteavvâgningar. Han kan ha olika uppfattningar om argumen-

59 tens betydelse och var och en som intresserar sig för frågan väljer ståndpunkt utifrån sina egna utgångspunkter och värderingar.

Det är därför svårt att hävda att vissa argument objektivt sett väger tyngre ån andra. Sist och slutligen kvarstår frågan: Kan Sverige avstå från en lagstiftning som man förpliktat sig till både folkråttsligt och på det politiska och moraliska planet internationellt, av den anledningen att många tycker att det skulle vara bättre utan?

I detta avsnitt tillåter vi oss för ett tag att ändå bortse från konventionen och diskutera frågan om ett organisationsförbud utifrån ett lämplighetsperspektiv.

Detta botydor into att vi för att ögonblick menar att konventionens innehåll år betydelselöst för frågan om Sverige skall lagstifta eller ej. Det betyder endast att vi vill belysa frågan utifrån en annan aspekt än den strikt juridiska.

7.3.1 Vad betyder existensen av rasistiska organisationer?

Ett ofta förekommande argument i debatten är att organisationsförbudet i praktiken är uppfyllt, eftersom enskilda medlemmar i en organisation bestraffas för brottsliga gärningar som de begår av rasskål. Något behov av ytterligare lagregler skulle därför inte föreligga. I ett sådant resonemang tillmåter man inte exis-

av rasistiska organisationer någon självständig tensen Men är redan det faktum att organisationerna betydelse. Frågan kan också existerar verkligen betydelselöst? att människor med ställas så: Har det någon betydelse som är rättsvidrig och antidemokratisk en ideologi sina tankar? Detta är i grunden en träffas och odlar eftersom den handlar om relationerna sociologisk fråga, mellan individer och samhälle.

från den värderingen att rasistiska atti- Låt oss utgå är felaktiga och något som samhället tyder i någon mening borde samhället då i den tar avstånd ifrån. Egentligen ha fostrat bort grundläggande socialisationsprocessen till rasistiskt tänkande hos individer som tendenser har dock inte skett. I hyser dem. så uppenbarligen rasistiska attityder bli alltmer tolestället synes ju rerade. var och hur sker en sådan socialisationsprocess? den sker i samtalet mellan människor i sam- Jo, just subkulturer. Den sker genom att man ansluter hälleliga till och identifierar sig med sådana kulturer. sig

Ur detta blir redan existensen av rasisperspektiv eller betydelsefull. Om tiska grupper organisationer samhället vill blir det viktigt att påverka processen identifiera dessa subkulturer och att en gång för alla socialt brännmärka till och samröre med dem. anslutning

Det har alltså om samhället godkänner att betydelse rasister träffas. ligger i att den sociala Betydelsen processen då legitimerar rasistiska attityder.

Men man kan väl ändå inte förbjuda människor att träffas? Ett samhälle som människor att träffas är ju förbjuder ett samhälle som förbjuder sig självt.

61 Nej, samhället har naturligtvis inget intresse av att hindra alla människor från att träffas. Samhället har intresse av att hindra vissa människor från att träffas. Själva träffen måste dock vara identifierbar för att kunna regleras. Det innebär att förbudet måste riktas mot en formell företeelse, något som tagit gestalt, där såväl den organiserade formen för träffen som egenskaper eller attityder hos dem som deltar i den har betydelse. Först då kan ett förbud utfärdas utan att bli absurt.

Men hindrar man då exempelvis rasister frán atttråffas genom att förbjuda formen? Nej, det gör man antagligen bara delvis. Människor som vill träffas kan inte effektivt avhállas från det genom förbudsregler. Man gör det dock svårare för dem att ansluta sig till subkulturen på ett formellt sätt, genom medlemskap och dylikt. Han omöjliggör för organisationen att få bredd och samhälleligt genomslag genom att den inte längre kan uppträda offentligt och använda samhällets resurser, exempelvis radio, press, föreningslokaler etc, för att sprida sitt budskap. Att bli medlem i en sådan förbjuden verksamhet år att gå över gränsen från det till offentliga det hemliga, från det tillåtna till det förbjudna. Att bli medlem är inte oproblematiskt, eftersom det kan få rättsliga konsekvenser. Att bli medlem är ett aktivt ställningstagande. Det blir en handling som direkt riktar sig emot samhället.

Sammantaget kan man säga att, även om förbud mot gruppbildning inte förhindrar alla människors möjligheter att stärka sin rasism i mindre subkulturer, förbudet torde hindra sådana kulturer från att få ett omfattande genomslag i samhället. Organisationens möjligheter att

arbeta effektivt försvåras samtidigt som dubbelheten i

samhällets budskap upphör. Lagstiftningen blir en viktig

om vilka värderingar och markering till medborgarna normer som bör råda i samhället. Sett ur denna aspekt inte bara lämplig utan till ter sig en lagreglering och med önskvärd.

7.3.2 Problem

Det finns emellertid en del förväntat negativa följder ett förbud. Dessa effekter får inte överstiga av negativa som instrument skall bli de positiva om lagförbudet

användbart.

Problemen med finns både på ett prinlagstiftningen och ett plan. Den stora principiellt pá praktiskt är förstås huruvida det är förenligt cipiella frågan med den svenska demokratin att göra ingrepp i föreningssammanhänger med främst friheten. De praktiska problemen Den ena handlar om att bedöma vilka två frågor. frågan effekter förbudet får, både på den förbjudna organisaoch allmänheten. Den andra frågan är hur tionen på förbudet skall utformas för att gränsdragningen skall tillåtet och otillåtet på ett så bli möjlig mellan sätt att inte öppnar för bevisklart lagbestämmelsen problem och godtycke i rättstillåmpningen.

7.3.3 Föreningsfriheten

har i ett historiskt perspektiv inte Föreningsfriheten varit Numera utgör den dock en av de alltid självklar. fri- och rättigheter som i Sverige är grundläggande såväl som genom en rad internaskyddade genom grundlag tionella konventioner Sverige antagit. Föreningsfriheten betraktas som en förutsättning för den grundläggande fria i vårt land och inskränkningar i åsiktsbildningen

63 den kan inte ske smärtfritt. Kan man över huvud taget tänka sig att göra lagliga inskränkningar i en frihet av så fundamental betydelse?

Rent formellt möter ett inskränkande förbud i princip inget hinder. Regeringsformen öppnar nämligen en möjlighet att lagstifta om begränsningar i föreningsfriheten såvitt avser sammanslutningar vilkas verksamhet innebär bland annat förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfårg eller av visst etniskt ursprung. Bestämmelsen tillkom 1977 för att göra det möjligt att i

framtiden fullgöra folkråttsförpliktelsen att lagstifta

mot just rasistiskt verksamma organisationer, om en begränsning av föreningsfriheten i det syftet skulle behövas (se bilaga 1, avsnitt 3.1.2). Detta förhållande kan inte nog har alltså

poängteras. Riksdagen egentligen

redan tagit ställning en gång och givit för uttryck sin uppfattning att ingrepp i är föreningsfriheten motiverat om det sker för att skydda etniska minoriteter från nedsättande propaganda och förföljelse på grund av ras m m. i blir då Inskränkningen föreningsfriheten inte något hot mot demokratiska vården utan ett försvar för den frihet demokratin vill slå vakt om.

Beträffande Sveriges internationella traktatförpliktelser till skydd för bl a föreningsfriheten torde man kunna säga att - även om regeringsformen tillåter vissa inskränkningar - det finns en gränslinje som inte kan passeras utan risk för att Sverige överträder förpliktelserna enligt dessa konventioner. Var grånslinjen går kan naturligtvis diskuteras. Ett lagligt ingripande för att trygga hänsynen och respekten för andra människors råttigheter och för att tillgodose samhällets krav på moral och allmän ordning är dock i med linje även dessa konventioner och också dem tillåtna enligt

64 av föreningsfriheten (se bilaga 1, avsnitt begränsningar 1.4.4).

Även om man alltså antar att några konstitutionella eller andra skäl av formell art inte lägger hinder 1 för ett lagstiftningsförbud, kvarstår den viktiga vägen om det alls år lämpligt. Yttrande-, åsikts- och frågan år principiellt omistliga i vårt föreningsfriheterna samhälle. Ett ingrepp i föreningsfriheten är av den anledningen en allvarlig sak. vid en helhetsbedömning bör man dock ha i åtanke att långtgående inskränkningar har tillåtits i yttrandefriheten.

Redan i dag år det straffbart att yttra sig missaktande om exempelvis en folkgrupp därför att den tillhör viss ras, även om det sker i en sluten krets av personer. Det är således inte tillåtet att ge uttryck för vissa åsikter ens på en intern föreningsträff. Ingreppet i yttrandefriheten har skett i syfte att med kraft markera samhällets avståndstagande från rasistiska yttringar. Det borde enligt vår uppfattning vara möjligt att i samma syfte acceptera att lagliga åtgärder kan vidtagas mot en förening, som utgör en plattform för organiserad rasistisk förföljelse.

7.3.4 Tänkbara effekter

En organisation som förbjuds antas bli svår att kontrollera (A). Förbudet framkallar ett martyrskap som kan verka attraherande på utomstående (B). En organisation som inte blir förbjuden efter ett råttegångsförfarande blir legitimerad av samhället (C). Detta år påståenden som ofta framförs, men vilkas innebörd egentligen sällan analyseras. Låt oss i det följande titta lite närmare på argumentens innehåll.

65 Även om man antar att ett organisationsförbud försvårar arbete för den organisaiton som förbjuds kan man inte räkna med att organisationen därför försvinner. Förbudet fördriver den längre in i dunklet, fär man förmoda. För att kunna bedöma antagandet att den därmed blir svårare att kontrollera måste man känna till något om hur kontrollen av organisationerna sköts i dag. Först då kan man ju egentligen dra slutsatser om på vilket sätt ett förbud förändra; möjligheterna till kontroll.

Redan i dag arbetar organisationerna i en öppen och i en sluten verksamhet. Möjligheterna till kontroll är därför begränsade. Den verksamhet som sker i det fördolda är redan i dag omöjlig att öppet nå. Infiltration och övervakning tycks även i dag vara det säkraste sättet till information om verksamheten. Dessa metoder kvarstår oförändrade som kontrollmöjligheter även om ett förbud införa. De ekulle emellertid då bli ett normalt led i den öppna polisverksamhetens spaningsarbete mot brottslighet, eftersom deltagandet i organisationen kriminaliseras (se vidare härom i det följande).

Påstáendet om martyrskapet år inte lätt att bedöma. Rimligen år det så att en grupp som stöts ut från den sociala gemenskapen därigenom tvingas till en stärkt sammanhållning inom sig. Utvecklingen i Sjöbo är väl ett exempel på just detta. Kanske kan det också bidra till en ökad attraktionskraft på en del personer. Det motsatta förhållandet - att man aktar för sig medlemskap -kan emellertid inte heller uteslutas. Den avgörande frågan är dock vilken

66 betydelse just lagförbudet har för uppkomsten av ett martyrskap. Möjligen spelar i praktiken trots allt omgivningens avståndstagande större roll för martyrskapet ån vad lagförbudet gör. Den år - med eller utan lagutpekade gruppen förbud -ett utstött, isolerat gäng.

Även om ett lagförbud skulle ha viss attraherande effekt kan detta knappast antas få sådan omfattning att förhållandet bör tillmätas någon avgörande betydelse för bedömningen av lagfrágan.

om legitimiteten upprepas ofta i de- Argumentet batten. Många uttrycker farhågor att organisationen i en sådan situation kommer att använda alla medel för att basunera ut att samhället förklarat den rumsren. Detta skulle innebära skada och därmed vara ett starkt skäl mot lagstiftning.

Det finns säkert risk för att en organisation skulle agera på sådant sätt. Sverigepartiet gjorde exempelvis ett stort nummer av rättegången mot partiet (dåvarande Framstegspartiet) för anklagelserna om brottsliga uttalanden i närradion (åtalet gällde hets mot folkgrupp). Man får förmoda att en del av dessa organisationer år ute efter i första hand publicitet och att de egentligen inte bryr sig särskilt mycket om vad som skrivs om dem. År det då på det sättet att domstolen inte finner skål att bifalla talan mot dem blir naturligtvis därmed deras triumf ännu större.

67 Dessa frågor kan knappast ändå utgöra skäl mot lagstiftning. Att bevisningen brister innebär inte att organisationen därmed blivit godkänd av samhället, även om det kan vinklas på det sättet av organisationen själv. Ingenting hindrar ju att en ny talan väcks mot organisationen och dess medlemmar så snart ytterligare omständigheter tillkommit.

Han mäste komma ihåg att det handlar om att skaffa samhället en generell möjlighet att agera med kraft mot rasistiska organisationer. I det perspektivet vore det olyckligt om man av rädsla för ett misslyckande i det enskilda fallet frånhänder sig möjligheten att alls kunna ingripa även i uppenbara fall - mot organisationer av detta slag.

Om samhället helt saknar regler om förbud och straff kan man lika gärna vända på argumentet och hävda att samhället just på grund därav ger sin legitimitet åt rasistiska organisationer. Detta har vi närmare utvecklat under avsnitt 7.3.1.

Vår slutsats blir att inte får bevisproblemen tillåtas ha någon avgörande inverkan bedömpå ningen om vi alls skall ha regler om förbud och straff. Man måste utgå ifrån att bestämmelserna kan utformas så att det blir möjligt att tilllämpa dem och att åklagaren inte väcker talan i annat fall än där han - som i precis vanliga brottsmål - bedömer ha sig möjlighet till framgång.

68 Därmed har vi kommit fram till frågan hur förbuds- och straffregleringen bör se ut för att pá bästa möjliga sätt bli användbar. Detta behandlas i det följande.

7.4 Utformnin en av et o an sat s ö bu

Förbudsregeln skall enligt konventionen rikta sig mot organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering. En sådan förbudsregel måste för att bli användbar utformas så att gränsdragningen mellan tillåtet och förbjudet går att definiera. Största möjliga klarhet är nödvändig för att undvika både bevisproblem och

godtycke i rättstillämpningen. Även respekten för åsikts-

och föreningsfriheten kräver en noggrann avvägning. Dessa utgångspunkter måste tillåtas inverka på hur långt Sverige kan foga sig i konventionens krav. Hur regeln bäst skall utformas för att dels tillgodose behovet av en klar gränsdragning, dels behovet av en så god anpassning till konventionen som möjligt diskuteras i det följande. Den lösning vi föreslår går så långt som majoriteten i kommissionen funnit vara möjlig utan att i alltför hög utsträckning inkräkta på viktiga demokratiska och mänskliga rättighetsprinciper.

Det är viktigt att inledningsvis poängtera att ett förbud mot organisationer och annan propaganda inte har som självständigt mål att kriminalisera tankar och idéer. Målet är att hindra rasistiska handlingar som sådana idéer framkallar. Det är förledandet eller uppviglingen till rasistiskt inspirerad terror som skall bekämpas. Därför måste man sträva efter att komma åt den plattform där åsikterna sprids. Nuvarande lagregler räcker inte för att nå detta mål.

7.4.1 Vilka sammanslutningar?

Vilka typer av sammanslutnigar skall drabbas av förbudet? En företeelse måste vara identifierbar för att kunna regleras i lag. Det är ett råttssäkerhetskrav. Det finns olika typer av mer eller mindre sammanhållna grupperingar som kan tänkas ägna sig åt rasistisk verksamhet.

De mest etablerade rasistiska i sammanslutningarna Sverige driver verksamheten som ideell förening. För att en sådan skall anses i föreligga juridisk mening fordras att ett antal individer träffat avtal om att samverka i organiserade former och att detta avtal har formaliserats i stadgar. Dessutom krävs att föreningens namn och syfte upptas i stadgarna och likaså att en styrelse är bildad. Under dessa verkar förutsättningar föreningen i eget namn och kan själv ikläda sig juridiska råttigheter och sådana skyldigheter. föreningar kan utan vidare identifieras.

Emellertid finner man inte rasistisk verksamhet endast hos sådana formellt bildade Kan ett föreningar. förbud riktas även mot i mindre sammanslutningar organiserad form? Att så skall ske förutsätts i som konventionen, i artikel 4 använder uttrycket och annan organiserad propaganda just för att under förbudsregeln täcka in verksamhet från andra grupper än bildade regelrätt organisationer.

Att gå utanför det föreningsrâttsliga organisationsbegreppet och försöka definiera andra sammanlösligare slutningar medför emellertid stora avgränsningsproblem. Vad är tillåtet och vad år När får en förbjudet? grupp människor sådan stadga att snarare än gruppen, individen, ger den karaktär? Kanske kan man använda kriterier som

70 att gruppen framträder under visst namn eller under s k förenande symbol.

År det möjligt att finna en avgränsning inom ett vidare fält skall uppmärksammas att sammanslutningen måste ha ett visst mått av beständighet och organisation för att dra gränsen mot rena sammankomster. Mötesfriheten är nämligen i sig grundlagsskyddad och kan inte generellt begränsas pá samma grunder som gäller för begränsningar i föreningsfriheten.

7.4.2 Hur bestämma sammanslutningen som rasistisk?

Konventionen talar om organisationer som främjar och uppmuntrar till rasdiskriminering. Vad som avses med rasdiskriminering definieras i konventionen som, något förenklat, en särbehandling av någon på grund av hans ras i syfte att förhindra eller försvåra för honom att på lika villkor få åtnjuta samma mänskliga fri- och rättigheter som andra i det offentliga livet. Denna definition är något annorlunda än den som regeringsformen använder i den bestämmelse som tillåter ingrepp i föreningsfriheten. Där talas om att begränsningar får göras beträffande sammanslutningar som ägnar sig åt färfäliglgg på grund av ras, etniskt ursprung m m. skillnaden i begreppen behöver inte vara något stort problem. Rasdiskriminering innebär i sig ett åsidosåttande av mänskliga rättigheter. Att främja sådan diskriminering anser vi därför vara liktydigt med förföljelse.

Den stora svårigheten i här aktuellt avseende ligger dock i att bestämma när en organisation har kvalificerat sig för ett förbud. När skall en organisation anses främja eller uppmana till Han rasdiskriminering?

71 kan tänka olika modeller. I vissa fall kanske stadsig etc räcker för att bestämma garna, programförklaringar avsikten med I andra fall får man tänka organisationen. sig att inriktningen framgår av omständigheterna.

om en organisation i praktiken kan beslås med rasistisk aktivitet kan den med fog betecknas som rasistisk oavsett innehållet i dess stadgar. Den avgörande frågan som man först måste besvara är om en förening skall redan efter bedömning av dess ändamål eller förbjudas om man bör fordra att föreningens teorier övergått i aktiv handling.

Inom kommissionen är majoritetens uppfattning att man bör lagstifta så att ett förbud träffar endast sammanslutningar som genom sina medlemmar ägnar sig åt organiserade brottsliga handlingar eller uttalanden av rasistiska skål - den mest uppenbara formen av förföljelse på grund av ras etc.

Om förbudet ha ásyftad verkan bör det även träffa skall sammanslutningar som bildats för att fortsätta verksamhet som sålunda förbjudits.

Enligt modellen kvalificerar sig således föreningen för ett förbud genom sina gärningar och inte redan genom sin målsättning. Det bör dock framhållas att, om föreningen uttrycker sitt budskap i sådana ordalag att uttryckssâttet kan inbegripa brottet hets mot folkgrupp, föreningen blir åtkomlig för ett förbud. Hårför bör dock förutsåttas att budskapet finns uttryckt i stadgar, programförklaringar m m. Även uttalanden i exempelvis föreningsorgan och massmedia kan stämpla föreningen, givet att uttalandena kan knytas till någon som är representativ för organisationen. För att detta skall gälla kan det bli nödvändigt att överväga en anpassning

till folkav 14 § andra stycket regeringsformen 2 kap

i BrB 16:8. gruppsbegreppet

förutsätts alltså För att en förening skall förbjudas

är organiserad. Enskilda att den brottsliga verksamheten

räcker inte för att bedöma medlemmars spontana aktioner

som rasistisk. Sambandet mellan hela organisationen och handi en organisation gårningsmannens medlemskapet

lingar är alltså avgörande.

verkligen är orga- Att konstatera att brottsligheten

man kan visa för det första niserad förutsätter att

av rasistiska skål och för att brottsligheten begåtts förletts därtill av sin det andra att gärningsmannen krävs till att börja med att För detta organisation.

medlemskapet blir känt.

för att få reda på om en Den första förutsättningen i en som kan är organiserad organisation gärningsman bli bedömd som rasistisk är att denna omständighet

i förundersökningen. Ansvarig förhörsverkligen utreds ha med perspektivet att ledare mäste redan från början

av gärning kan ha begått handlingen förövaren brottslig detta med som en av rasistiska skål. Finns perspektiv

borde det vara fullt förutsättning i inledningsskedet,

så att man får fram även möjligt att styra utredningen

som talar för eller emot ett medlemskap. omständigheter underskatta av att Man skall heller inte möjligheten

erkänner sitt medlemskap. Erfarengärningsmannen själv det handlar heterna visar att den kategori gärningsmän

och ibland nog så överspända. Tendensen om ofta år unga

är rent allmänt större hos unga människor att erkänna

också senare tid sett flera än hos åldre. Vi har på

sådana bekännelser från unga män som tidigare exempel på aktiva i av aktuellt slag. varit mycket organisationer

73 Huruvida brottet skall bedömas som ett led i verksamheten eller inte är något som får framgå av omständigheterna. Man bör utgå ifran grundprincipen att organisationens ledning ansvarar för verksamheten inom organisationen. Det måste anses ávila ledningen att tillse att organisationens teorier inte leder till manifestationer i våld och annan kriminalitet. Ett exempel på att organisationen tar sitt ansvar hårvidlag och tar avstånd från rasistiska handlingar kan vara att den genom uteslutning bestraffar den medlem som utövar rasistisk brottslighet.

Om man tar som utgångspunkt ett generellt ledaransvar enligt ovan borde det vara tillräckligt att organisationen genom sin ledning inte vidtagit åtgärder i avsikt att förhindra eller förebygga brottsligheten för att organisationen skall anses ha givit sitt tysta samtycke. Detta borde räcka för att brottsligheten skall bedömas som organiserad och stämpla organisationen som rasistisk. Att kräva att ledningen också aktivt ett straffvärt på sätt medverkat till gârningarna skulle däremot begränsa regelns tillämplighet högst avsevärt. Ledare för de organisationer det här år fråga om deltar sannolikt sällan själva i brottsligheten. officiellt tar de också vanligtvis avstånd från den.

Ledningens grad av passivitet bör alltså tillmätas avgörande betydelse för bedömningen av om brottsligheten varit organiserad. Andra omständigheter av betydelse för bedömningen år bl a gm föreningsmedlemmar tidigare varit inblandade i våldsaktioner, gm artiklar i föreningsorgan eller pampfletter etc ger uttryck för exempelvis överlägsen inställning till olika folkgrupper, invandrare eller deras sympatisörer liksom föreningens framtoning rent allmänt, såsom den kommer till uttryck i press, radioprogram m m.

många omständigvid utredningen tillräckligt Framkommer i själva verket heter som talar för att organisationen

brottslighet, skall den på talan sig åt rasistisk ägnar i en sådan organisaförbjudas. Deltagande av åklagare vilket i skall också vara straffbart, tions verksamhet

i samma rättegång prövar innebär att åklagaren praktiken vidare nedan ansvar. Detta belyses enskilda personers

i kapitel 8.

som deltar i mot organisationer och personer Regler borde enligt vår mönstret ovan verksamheten enligt

svårt att principiellt acceptera. bedömning inte vara

av att försvara en har inte något intresse Samhället i kriminella handvars teorier övergår organisation av deras ras riktade mot människor på grund lingar leda till ofrihet för någon för en får inte m m. Friheten

att bilda sammanslutningar annan. En obegränsad frihet

att leda rasistiska ändamål riskerar uppenbart för Inskrånkningen i förtill ofrihet för vissa grupper.

inte större än vad som är är därför eningsfriheten demokratiska vården. tillbörligt för att försvara

straffråtten bygger vidare på uppfattningen Den svenska skall straffas såsom som medverkar till brott att alla

till sin grad av medverkan. medansvariga i förhållande

främmande för vår rättsuppfattning Det är därför inte

sin delaktigrikta straffpåföljder mot den som genom att kan anses ha i en organisation av aktuellt slag het helt oavsett att han brottslig verksamhet, fråmjat

inte begått den brottsliga gårningen. själv

7.4.3 Hur följa upp förbudet?

som Hur skall man då förfara med en sammanslutning

beslut av domstol att föreningen blivit förbjuden? Ett

borde enligt vår fortsätta sin verksamhet förbjuds

uppfattning kunna följas upp med någon form av dokumentation. En registeranteckning någonstans är nödvändig för att utomstående skall kunna kontrollera om föreningens verksamhet år förbjuden.

Ett problem är att saknar över ideella Sverige register föreningar. En samhållelig kontroll över sådana föreningar rent generellt har av riksdagen inte bedömts önskvärd. Trots detta anser vi att det borde vara möjligt att parallellt med övriga föra en kriminalregister officiell förteckning över ideella som av föreningar domstol förbjudits att fortsätta sin verksamnet:

FÖR DELTAGANDE 1 oncmxsxnm msxsnsx e snurr vmzxsnmam

vända intresset mot de personer som deltar i Genom att verksamhet och kriminalisera dessa organisationens torde man i nå resultatet att föreningens praktiken - åtminstone till den del fortsätta verksamhet upphör den riktas mot allmänheten. Att företräda föreutåt, som firmatecknare eller på annat sätt repreningen den blir med att sig som sentera ju liktydigt avslöja kriminell. straffbeståmmelser mot stiftare, medlemmar o dyl i en förbjuden organisation oskadliggör föreningen eller hindrar den i vart fall från att verka öppet.

att konventionen förutsätts dessutom att För uppfylla de som deltar i en rasistisk organisations verksamhet skall kriminaliseras.

För att vara straffbar måste den som deltagit i verksamheten ha insett att det rörde en organisation som var rasistisk. Hans måste alltså omfatta de uppsåt vilka bedöms ha sådan omständigheter pá organisationen karaktär. På sådant sätt kommer sanktionen i första hand att rikta sig mot dem som varit aktiva i inte oväsentlig mån inom organisationen, exempelvis styrelse, stiftare m fl. För den som av okunnighet mer eller mindre halkat in i organisationen brister kanske och han går fri från påföljd. Även ansvaret uppsåtet

för den, som på annat sätt än stött genom medlemskap, organisationens verksamhet kan prövas samtidigt (se vidare under följande avsnitt). Motsvarande straffbestâmmelser skall gälla för den som deltar i en förening som bildats för att fortsätta upplöst organisations verksamhet.

I stället för att direkt bestraffa som i dem, väsentlig mån deltagit i den organisation som förklaras förbjuden, kan man överväga en annan Kanske är det rimlösning. ligare att endast kriminalisera den som deltar i en organisations verksamhet först efter det att denna blivit förbjuden. som skulle i strafförutsåttningar sådant fall fordras antingen att man för föragerar

eningens råkning efter det att denna förklarats förbjuden

eller att man deltar i som bildats för att förening fortsätta en förbjuden verksamhet. En sådan lösning svarar emellertid inte mot konventionens fullständigt krav.

8-2 S_§§_d

På ytterligare en punkt kan ifrågasättas om svensk

lagstiftning tillfullo uppfyller konventionens krav. Det år bestämmelsen i artikel 4 om att stöd till och finansiering av rasförföljelse skall kriminaliseras. vad konventionstexten avser därmed är inte riktigt klart. Stöd kan inbegripa från ett allting passivt accepterande till aktivt medlemskap i en Det kan också organisation. vara materiellt stöd i olika såsom medlemsformer, avgifter, ekonomiska bidrag, upplåtelse av lokal etc. Hår står vi återigen inför ett grânsdragningsproblem. Hur långt sträcker sig stöd? Kan ett begreppet inköp

av en tidning utgiven av en rasistisk

organisation

78 utgöra ett stöd som ska bestraffas? Artikel 4 ger ingen vägledning.

Kommittén har i sina rekommendationer uttalat att generella straffråttsliga regler som kriminaliserar medhjälp och anstiftan till brott är tillräckligt för att uppfylla konventionens krav (Inglés, p 237).

har inte hittills tillmâtt stödklausulen någon Sverige Utredningen 1968 nöjde sig med att konstatera betydelse. att det var oklart hur begreppet rasförföljelse skulle definieras men att átskilligt handlande som fick anses inbegripet i begreppet redan var kriminaliserat enligt brottsbalken. Därmed fick även stöd åt sådana handanses kriminaliserat genom de svenska reglerna lingar om straff för medverkan.

Det aktiva stödet till en organisation i form av medlemetc täcks in av de regler som diskuterats i det skap Men det stöd som lämnas i olika former föregående. utan medlemskap, hur angriper man det? År det för övrigt något som det är angeläget att angripa?

Även om konventionen enligt kommittén inte otvetydigt ålägger staterna att införa straffbestâmmelser utöver som straffbelägger medverkan till sedvanliga regler brott finns anledning att fundera särskilt på det finansiella stödet. En del av den rasistiska verksamhet som i dag förekommer i vårt land görs sannolikt möjlig genom finansiellt stöd från mer eller mindre etablerade organ, såsom stiftelser, institut m m. Det påstås vidare förhålla sig så att Sveriges liberala lagstiftning möjliggör för utländska organisationer att via vårt land sända pengar till varandra.

I all opinionsbildande verksamhet har det ordet tryckta i tidningar, bulletiner, cirkulär etc, stor betydelse. Även för sammanhållningen och effektiviteten är medlems-

bladet av grundläggande vikt. Det är även ansiktet utåt. En del av de tidskrifter som utges av i Sverige aktiva extremistorganisationer har ett utpåkostat förande. Varifrån kommer till detta? pengar

Problemet med nuvarande lagstiftning är att som pengar skånks till en organisation som allmänt stöd till dess

verksamhet inte kan uppfattas som straffbar medverkan till brott. Eftersom den inte är stödjande handlingen knuten till en konkret gärning föreligger nämligen inte förutsåttnigar för straffbarhet. Vi vet samtidigt att goda ekonomiska förhållanden har stor betydelse för en organisations att möjlighet göra sig uppmärksammad och attrahera människor.

Vi föreslår en lagregel inriktad att komma åt på uppsåtligt och flagrant stödjande. Däremot får naturligtvis inte varje löenummerköp bestraffas. En bestämmelse

enligt ovan, som kriminaliserar väsentligt deltagande i organiserad rasistisk verksamhet, tillgodoser enligt vår uppfattning även behovet av att kunna bestraffa just ett sådant uppenbart stöd, det är finanantingen siellt eller materiellt i form av lokalexempelvis upplåtelse etc.

80 nmnumm - STRAFF FÖR uppnmunc TILL RASISTISKT 9 ÖVERVÃGANDEN ocn FÖRSLAG

9.1 U ma n v s

också olika former av upp- Artikel 4 kriminaliserar och diskriminerande handlingar. I maning till våldsñ talar man om straffbar uppvigling, anstiftan, Sverige och stämpling till sådana handlingar. medhjälp

till rasdiskriminering eller Alla former av uppmaning är emellertid inte straffbelagda enligt svensk våld rätt. För att om gnggigggn eller medhjälp reglerna skall bli förutsätts i princip att upptillämpliga avsett brottslig gårning som sedan faktiskt maningen till stånd. år däremot ett fullbordat kommer gppgigligg brott redan oavsett om denna eftergenom uppmaningen, av handling. Det förutsätts emellertid följs någon både att skett offentligt och att avsikten uppmaningen varit att få till stånd en brottslig gärning. Om exemstår ett torg och förhärligar olika pelvis någon på han till uppvigling om våldshandlingar gör sig skyldig han menat att få våldsaktioner. Gör han samma igång sak på ett slutet möte har han inte gjort sig skyldig till straffbar uppvigling. Under vissa förutsättningar, att avsåg exempelvis grov missnämligen uppmaningen skulle han ändå kunna ställas till ansvar, men handel, då för stämpling.

81 För närvarande förutsätts alltså för att uppmaning skall vara kriminell:

att uppmaningen sket; ofgegtliggn och ásygtgt brottslig gärning (s k uppvigling) eller

att uppmaningen verkligen tt ás tad e fe , nämligen att brottet blivit verkligen begånget eller åtminstone resulterat i straffvärt försök (anstiftan eller medhjälp) eller

att uppmaningen avsett brott som genom-särskilt lagstadgande kriminaliseras redan genom uppmaningen (stämpling).

En uppmaning till brottslig handling av rasistiska skål, som man får förmoda sällan sker offentligen, år alltså inte brottslig om den planerade aktionen av någon anledning kommer av sig. Det sagda kan belysas med följande, något förenklade, exempel.

1. Herr B, som är en utpräglad och sann ledartyp patriot (1), går igenom bilregistret och förtecknar alla bilägare med utländska namn. Sedan samlar han några pålitliga ungdomar i sitt garage och uppmanar dem att instundande fredagkväll sticka sönder däcken på dessa personers fordon. Aktionen blir inte av därför att ungdomarna ertappas på parkeringsplatsen, innan någon bil skadats. B kan inte åtalas.

B ogillar också alla typer av antirasistiska yttringar. Hans unga beundrare får på ett

garagemöte i uppdrag att antasta och slå till

alla damer som bår märket Rör inte min kompis. Planerna avslöjas genom att en av de inblandade

82 skvallrar för polisen och aktionen kommer av sig. Inte heller detta innebär att någon anklagelse kan riktas mot B för brottslig verksamhet. (I exemplet utgås ifrån att Bzs uppsåt inte kan anses omfatta grov misshandel.)

Uppmaningar av mer diffus art, som inte direkt uppmanar till vissa brott men ändå skapar en brottspositiv stämning, år också svåra att komma åt med nuvarande lagstiftning.

3. Efter att Bzs två tidigare planerade aktioner kommit av sig är han nu fast besluten att gå till angrepp mot antirasisterna. I den tidskrift han ger ut uttrycker han sin uppfattning om antirasister i samband med en beskrivning av en demonstration som ägt rum mot rasistiskt förtryck.

I efterföljande nummer av samma tidskrift publicerar han namn och adress på dessa personer. Detta utlöser en våg av terroraktioner mot dem. B kan inte fällas, eftersom han inte kan överbevisas om att hans uppsåt omfattade ifrågavarande terrorhandlingar.

Fallen 1 och 2 ovan är exempel på hur oåtkomlig den som uppmanar brottslig verksamhet faktiskt är, om inte uppmaningen leder till en straffbar handling.

Fall nummer 3 ovan är kanske det mest problematiska av de tre. Det belyser svårigheten att komma åt den verkliga hjärnan bakom rasaktiviteterna. Straffreglerna om medverkan till brott förutsätter en uppmaning till en viss brottslig gärning som sedan någon annan begår. Att rent allmänt skapa ett fientligt klimat, vilket i

83 sin tur sedan resulterar i olika våldsexplosioner, innebär vanligtvis inte att den som provocerar kan fällas. sambandet mellan uppmaningen och den inträffade gärningen måste vara tydligare för att åklagaren med framgång skall kunna bevisa provokatörens uppsåt.

Nedan förtecknas en rad brott som kan tänkas förövas av rasistiska skäl. Där illustreras vilka brott som enligt stadgande är kriminaliserade redan på planeringsstadiet (markerade med x som förberedelse eller stämpling) även om brottet inte blir fullbordat eller leder till i förekommande fall straffbart försök (markerade med x).

ott ot v 3 a sb gärning försök rbe se täm Mord x x x Dräp x x x x x - Barnadråp Grov misshandel x x x Misshandel x x -

tt mot i et oc e 0 s G._n_mzår i 134156 s Människorov x x x olaga frihets- . berövande x x x Försättande i

olaga tvång hot - olaga Hemfridsbrott - -

olaga intrång Ofredande -

84 gg ;m ng gögsöx G

Förolämpning

u ot t

gärning Eérggls Eárzzgrgdglss ssåmauns

Grov våldtäkt

Våldtäkt XX XX

Sexuellt tvång XXX

sexuellt ut- _ nyttjande . x - - Grovt sexuellt utn. av minderårig x x x Sexuellt utn. av minderárig x x x Sexuellt umgänge med barn x - - Sexuellt ofredande - - -

å o s V mLLex___e_L_ ed se åtámaling

stöld x x snatteri - - - Grov stöld x x - Rån x x x Grovt rån x x x Tlllgrepp av fortskaffningsmedel x x - Egenmåktigt förfarande - - -

A ä ar i a brot a tsb

Gärning Eörsgx Eögbgzgdelsg §t§mpling

Mordbrand x x x Grov mordbrand x x x Allmänfarlig ödeläggelse x x x

B o o allmän or n n 6 ttsb

gärning Eörséx Eörberegglgg

Störande av förrättning eller av allmän sammankomst - - - - Uppvigling Hets mot - folkgrupp olaga diskrimi- - - nering Brott mot griftefrid - - - Förargelseväckande beteende - - -

N ll i

Försök: För försök dömas om fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Förberedelse: Att med uppsåt att utföra eller främja brott antingen lämna pengar o dyl för brottet eller anskaffa, ta befattning med etc, bl a språngâmne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg m m.

ståmpling: att i samråd med annan besluta om straffbar gärning, gl1g;_g;t anstifta annan till straffbar gärning, g1lg;_g;t åtaga sig att utföra straffbar gärning, erbjuda sig att utföra straffbar gärning.

86 förutsätts i en hel del fall att den brotts- Som framgår faktiskt kommer till stånd. liga gärningen

Vi föreslår en av straffbeståmmelserna så skärpning att fler brott kriminaliseras på uppmaningsstadiet som stämpling. Detta gäller enligt kommissionens utgångsframför allt de våldsbrott som förövas av skäl punkt till rasism och främlingsfientlighet. De hänförliga brott som vanligast förekommande i sådana sammansynes är framför allt normalfallet av misshandel och hang även ringa misshandel, grovt olaga tvång, olaga tvång, olaga hot, ofredande, stöld- och skadegörelsebrotten. Med en sådan täcker man visserligen inte in ändring fall 3 i ovan, men man uppfyller i vatt fall exemplen bättre konventionens avsikt att kriminalisera uppmaning till våld.

9.2 m t s s

Beträffande till raadilkriminaring finns an uppmaning vissa typer av rasdiskriminering år inte komplikation. straffbara i Sverige. Därmed är inte heller uppmaning till sådan diskriminering möjlig att angripa med straff, förutsatt att inte uppmaningen kan bedömas som hets mot folkgrupp.

Straffbestämmelsen olaga diskriminering omfattar nämligen endast näringsverksamhet. områden som faller utanför detta träffas inte av bestämmelsen. Så omfattas begrepp exempelvis inte arbetsmarknaden och inte heller privata förhållanden, där man hittills ansett det vara vanskligt att ingripa med lagregler. som exempel kan nämnas den privata bostadsmarknaden, som i vart fall till viss del får anses falla inom tillåmpningsområdet för konventionen. Det år inte straffbart för en privatperson att

av rasskäl vägra hyra ut sin bostad till eller någon att av samma skäl neka någon att köpa hans hus.

Ovan beskrivna luckor förutsågs redan av utredningen 1968. Man gjorde då bedömningen att de förhållanden det rörde sig om var av så art att det personlig ansågs olämpligt och förenat med stora bevisproblem att ingripa emot med rättsregler. I stället hänvisade utredningen till andra lämpliga medel, främst upplysningsverksamhet.

I dag, 20 år senare, vet vi inte klart i omfatt-

vilken

ning diskriminering förekommer inom den del av bostadsmarknaden som inte avser yrkesmässig eller försäljning uthyrning. Diskrimineringsombudsmannens (DO) erfarenhet, som sträcker sig drygt två år tillbaka i visar tiden, på svårigheterna att få grepp om företeelsen. Anmälningarna till D0 har varit fä, men andra tecken, t ex bostadsförmedlarnas erfarenheter, antyder att diskriminering på detta område inte är ovanlig.

Vi anser dock att de bedömningar kom fram utredningen till 1968 står än sig 1 dag. Det är onekligen vanskligt att hitta en annan mot den sfären gränsdragning privata än den som stannar vid begreppet näringsverksamhet. Att definiera det straffbara området till beteenden som förekommer på detta område förefaller som den lämpligaste vägen. Området för näringsverksamhet år klart och väl definierat och avgränsat. är vidare Begreppet en definition som används i andra lagstiftningssammanhang.

Frågor som rör diskriminering på arbetsmarknaden berör vi i kapitel 10.

88 - ÖVERVÃGANDEN 10 LAG HOT ETNISK DISKRIHINERING OCH FÖRSLAG

10.1 le in

I artikel 5 i konventionen upprepas de grundläggande att förbjuda och göra slut pá alla förpliktelserna

former av rasdiskriminering som uppträder i det offent-

liga livet. Detta gäller oavsett om diskrimineringen sker från organs sida eller från enskilda samhälleliga eller grupper. Alla medel, som vederbörande personer stat finner skall användas för att nå målet. lämpliga, Om de faktiska förhållandena i landet så påkallar skall - eller även lagstiftning civilrättslig straffråttslig tillgripas.

Bestämmelsens räckvidd begränsas alltså av hänvisningen till artikel 2 ld), som inte kräver lagstiftning i annat fall än om och i den mån rasdiskriminering förekommer i landet och problemet inte kan bemästras på annat sätt (se vidare bilaga 1, avsnitt 1).

I samband med att Sverige tillträdde konventionen infördes i brottsbalken den nya bestämmelsen om olaga diskriminering som kriminaliserar rasdiskriminerande behandling i näringsverksamhet (se ovan och bilaga 1, avsnitt 2.5). Därmed kom arbetsmarknaden och de delar av bostadsmarknaden, som inte avsåg yrkesmässig uthyrning eller försäljning av bostäder, att lämnas utanför straffbestämmelsen.

10.2 Arbetsmarknaden

10.2.1 Inledning

På arbetsmarknadens område saknar Sverige i stort sett helt och hållet regler som hindrar diskriminering på grund av ras etc i anställningssituationen. Endast när det gäller tjänstetillsåttningar pá den offentliga sektorn finns i lagstiftningen vissa saklighetkrav, vilka kan antas skydda mot i godtyckliga överväganden samband med tjänstetillsättning. Anstållningsskyddslagen och gällande kollektivavtal i visst utgör övrigt hinder mot diskriminering inom ram. anställningens Även begreppet god sed har viss som betydelse självständigt skydd (se bilaga 1, avsnitt 2.3, artikel 5 e).

I samband med att tillträdde konventionen läm- Sverige nades arbetsmarknaden utanför med motilagstiftningen vering från departementschefen att rasfördomar arbetspá marknaden i första hand borde lösas avtal mellan genom arbetsmarknadsparterna. Departementschefen önskade upprätthålla-principen att ingripande i arbetslivet genom lagstiftning borde undvikas.

Når sedan tillsattes år

diskrimineringsutredningen

1978 konstaterades att straffbestämmelsen för olaga diskriminering inte gällde arbetsmarknaden. Samtidigt uttalades dock i direktiven att en lagstiftning på detta område borde föreslås endast om utredningen fann starka skäl tala för en sådan.

Diskrimineringsutredningen övertygades av vittnesbörd om att etnisk förekom arbetsmarknaden. diskriminering på .Utredningen gav olika exempel på upplevelser av diskriminering i arbetslivet och fann därmed att skäl för lagstiftning förelág enligt konventionsåtagandet (se bilaga

90 1, avsnitt 3.3.2). Diskrimineringsutredningen föreslog därför en civilrättslig lag för arbetslivet med bland annat regler om skadestånd vid diskriminerande behandling av såväl arbetssökande som redan anställd. Förslaget ledde emellertid inte till sådan lagstiftning. I stället inrättades en nämligen ombudsmannen mot ny myndighet, etnisk diskriminering (D0).

I FN har kommittén 1983 och 1986 särskilt uppmärksammat att inte infört lagstiftning mot etnisk dis- Sverige i arbetslivet (se bilaga 1, avsnitt 3.2.5). kriminering Kommittén har därvid fäst avseende vid att diskrimisaknar möjligheter att föra talan neringsombudsmannen i domstol.

10.2.2 Kommissionens bedömning

Vi finner att konventionen inte ställer samma ovillkrav lagstiftning mot etnisk diskrikorliga pá generell minering avseende arbetsmarknaden som den gör beträffande förbuds- och straffregler avseende rasistiska organisationer m m i artikel 4. Såvitt vi kunnat finna föreligger inte heller enligt något annat internationellt instrument sådan ovillkorlig skyldighet. (se Europarådets sociala stadga, ILO-konventionen om diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning, Europakonventionen om migrerande arbetstagares rättsställning, 1982 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad.) Konventionsátagandet innebär dock ett krav på konventionsstaterna att göra slut på förekommande rasdiskriminering med alla medel som staten bedömer lämpliga. En lagstiftning för att nå detta syfte rimmar således väl med konventionens uttalade ändamål.

om det alltså visas att invandrarna i sverige, trots inrättandet av DO-myndigheten, särbehandlas i negativ riktning på grund av deras etniska måste ursprung Sverige vidta ytterligare åtgärder. Såvitt vi kan bedöma återstår för statsmakterna annan ingen lösning än att åtgärda med försåvitt inte lagstiftning, arbetsmarknadsparterna frivilligt träder in och reglerar problemet kollektivavtalsvägen. vi har i våra kontakter med arbetsmarknadens parter mött en positiv från dessa. inställning samtliga har förklarat sig att olika sätt villiga på medverka till att och hindra förebygga etnisk diskriminering i arbetslivet. En samverkan mellan dessa för parter att nå en kollektiv lösning förefaller oss därför vara möjlig. (Våra erfarenheter från samråden med arbetsmarknadsparterna redovisas utförligare i del 1 av rapporten.)

Det är dock förenat med stora svårigheter att heltäckande reglera problemen i kollektivavtal, vilket år en nöd-

våndig förutsättning för att konventionens krav i artikel 6 skall kunna anses åtminstone någorlunda tillgodosett. Artikel 6 förutsätter att envar nämligen tillförsåkras verksamt skydd och rättsmedel samt möjlighet till skade- .stånd vid varjehanda mot kränkning konventionsåtagandet. Vi återkommer till artikel 6 nedan.

Diskrimineringsutredningen lämnade i sitt förslag till

lagstiftning på arbetslivets område en redogörelse för den etniska som kunde diskriminering, antas förekomma i arbetslivet. Även om det år svårt att klart visa omfattningen av sådan av diskriminering, framgår utredningens material att invandrare möter problem på arbetsmarknaden, som kan hänföras till deras etniska tillhörighet.

del av invandrarnas problem i dag hur stor Vi vet inte hänföra till etnisk som år att på arbetsmarknaden, detta år inte funnit Vi har dock under diskriminering. motsäga diskrimineringeomständigheter som skulle några att är vår erfarenhet slutsatser. Tvärtom utredningens i känner sig diskriminerade invandrare även dag många sin grund av inom arbetslivet just på på olika sätt själva och Både från invandrare

etniska tillhörighet{

vi fått uppgifter om att har från deras organisationer

diskriminering är vanlig. sådan

det fortfarande är vanligt således att Vi konstaterar trots inkänner sig diskriminerade, att invandrare utgör otvivelav Invandrarna rättandet D0-myndigheten.

arbetsmarknaden. Vi ifrågaen utsatt grupp på aktigt på området om inte en civilrättslig lagstiftning sätter motiveras. Vi bedömer det skälet skulle kunna redan av

att sätta kraft bakom dessutom att Dos möjligheter

om effektiva rättsmedel gjordes orden skulle främjas

tillgängliga.

att den utformning som diskrimineringsutred- Vi noterar

mot etnisk diskrimisitt förslag till lag ningen gav kritik av remissi arbetslivet, mötte omfattande nering av dessa i princip Däremot delade många instanserna. en behövdes. om att lagstiftning utredningens uppfattning

år 1970 förordade principen Den av departementschefen i undvika ett ingripande lagstiftningsvägen om att tillkomsten av 1970måste numera, efter arbetslivet bedömas talets omfattande arbetsrättsliga lagstiftning,

vara utan större självständig tyngd.

att vi inte med detta Vi önskar avslutningsvis framhålla

utvärderingen av Dos menat att föregripa den förestående

betona att en uppstramning på arbete. Vi vill dock

lagstiftningssidan bör övervägas och att utvärderingen bör beakta om ett stöd behövs för ytterligare lagligt Dos verksamhet.

10-3

Det är svårt att med exakthet till vilken del ange den privata bostadsmarknaden kan anses falla inom tillämpningsområdet för konventionen, dvs det offentliga livet, och till vilken del den får anses tillhöra den

privata sfår, som inte omfattas av konventionen: Vi tänker då särskilt på upplátelser som uthyrning i andra hand, uthyrning av del av upplátarens bostad, tillfällig uthyrning av enfamiljshus o dyl. Vi har under tidigare avsnittet om uppmaning till rasdiskriminering (9.9.2) redovisat att vi inte finner skål att förorda en utvidgning av straffbestämmelsen olaga diskriminering utöver begreppet näringsverksamhet. Samma skäl kan vår enligt mening anföras även mot en civilråttslig reglering. Vi föreslår därför inte någon av förändring lagstiftningen på denna punkt.

H H - ÖVERVÃGANDEN 11 SKADESTÅND OCH TALERÃTT

OCH FÖRSLAG

11-1 Inledning

6 i konventionen skall konventionsstaterna Enligt artikel verksamt skydd och rättstillförsäkra var och en ett och liknande institutioner mot medel, genom domstolar handling. Dessutom varje kränkande, rasdiskriminerande artikelns andra led tillförsåkra skall staterna enligt av diskriminering rättvis den som lider skada till följd eller ersättning. och tillfredsställande gottgörelse

Kravet rättsmedel och kompetenta juridiska på effektiva nâmdomstolar återfinns i andra råttighetsinstrument, förklaring, artikel 2 i ligen artikel 8 i FNs allmänna om medborgerliga och politiska rättigheter konventionen Konvenoch artikel 7 i rasdiskrimineringsdeklarationen. tionen emellertid längre än dessa rättighetsinstrugår rätten att begära ment genom att den också garanterar ersättning för all skada rättvis och tillfredsställande Vid artikelns tillkomst som orsakats av diskrimineringen. att rätten till full gottgörelse var det underförstått bara ekonomisk skada utan också full skulle täcka inte utsatt. (Lerner, sid 61.) upprättelse för den som blivit

FN-seminarium 1979 framhålls Vid ett internationellt vikten av att land kunskap om innehållet varje sprider så att den som kränkts skall kunna ta i konventionen seminariet enades vidare om tillvara sina rättigheter.

av och full och omedelbar kompenvikten juridisk hjälp den med den skada som sation till krånkte, jämförbar lidit. of human rights, nr 25/1979, han (Bullentin sid 9.) Även vid FNs andra sid 2, cit genom Hagelroth, för att rasism och rasdiskrimivärldskonferens bekämpa behandlades skadeståndsfrågan och rekommenderades nering eller för skador eller full ersättning upprättelse till av rasdiskriminering. (The UN kränkningar följd and human 1984, sid 126, cit genom Hagelroth, rights sid 91.)

i artikel som garanterar envar effektivt

villkoret 6, inhemska domstolar och myndigskydd och rättsmedel genom heter, förutsätter att det nationella rättssystemet med konventionens villkor. Om så inte överensstämmer vore fallet kan de nationella domstolarna kompetenta, inte garantera det som överenskommits, nämligen skydd och rättsmedel. (Schwelb, sid 1028.)

11-2

En för att någon skall kunna få upprättelse förutsättning och skadestånd i med vad som föreskrivs i enlighet artikel 6 är alltså att vederbörande konventionsstat infört om en sådan möjlighet i verkligen lagregler sitt inhemska Som vi berört tidigare har rättssystem. inte som möjliggör för någon, Sverige någon lagstiftning som diskrimineras på grund av sitt etniska exempelvis när han söker anställning, att väcka talan i

ursyrung

och skadestånd för detta. Även den som domstol begära anställningen utsätts för diskriminerande behandling inom av sin etniska tillhörighet, har begränsade på grund att få upprättelse och skadestånd. möjligheter

96 Inte heller finns möjligheter i svensk lagstiftning för grupper av personer att få gottgörelse ekonomiskt om de utsätts för rashetsande uttalanden eller andra

sådana kränkningar. Brottet hets mot folkgrupp och det

däremot svarande tryckfrihetsbrottet bestraffar visser-

ligen ett sådant beteende men de, som utsätts för angreppen, anses inte vara málsägande med möjlighet att väcka talan om skadestånd i anledning av krânkningen. Därmed har inte heller dessa grupper egen talerätt för det fall åklagaren av någon anledning inte skulle vilja väcka åtal. (Se bilaga 1, avsnitt 2.4.1.4.)

Den svenska lagstiftningen tillförsåkrar således inte fullständigt envar de rättigheter artikel 6 föreskriver. Detta vore inte något problem om man med säkerhet kunde konstatera att behov av föreskrivna rättsmedel och skadestånd inte finns, dvs att några kränkningar i detta avseende inte förekommer i landet. Alla inser väl emellertid att ett sådant påstående inte bär sannolikhetens prägel.

11.3 o ssio e s e

För att uppfylla artikel 6 måste Sverige alltså lagstifta. På arbetslivets område skulle en civilrättslig lagstiftning, med möjlighet till skadestånd för den som kränks, tillgodose konventionskravet. Detta är således ytterligare ett skål för att överväga någon form av lagstiftning för att stävja diskriminering från arbetsgivare gentemot arbetstagare respektive arbetssökande.

Når det sedan gäller gottgörelse för straffbara brott med rasdiskriminerande bör i första inslag uppmärksammas hand brottet olaga diskriminering, som ger enskilda

97 straffrättsligt skydd mot och möjlighet till skadestånd för rasdiskriminerande handlande. Om en gärning, som är straffbar som hets mot folkgrupp inbegriper även förtal eller förolämpning, kan även den utgöra rättslig grund för enskilds talan om skadestånd.

Den svenska rättegångsbalken år konstruerad för att fungera i mål mellan i första hand två enskilda personer. Målsägande är den mot vilken brott blivit begánget eller den som blivit förnärmad eller lidit skada av brottet. vid vissa brott anses inte förekomma någon målsägande. så är exempelvis fallet vid hets mot folkgrupp, där skyddskretsen utgörs av en hel grupp utan särskild bestämning till enskilda individer. (Se bilaga 1, avsnitt 2.4.1.4.)

11.3.1 Grupptalan

Enligt vår uppfattning bör man överväga möjligheten att i det svenska rättssystemet införa form av någon grupptalan vid brottet hets mot folkgrupp efter mönster hämtat från class-action-institutet i amerikansk rätt. Detta skulle exempelvis kunna ske antingen genom att någon enskild tillåts att driva process för hela gruppens räkning eller att en organisation kan få talerâtt för gruppen. samtidigt bör gruppen eller dess företrädare ha möjlighet att söka råd och hjälp hos diskrimineringsombudsmannen att utföra sådan talan. Därvid bör dock understrykas att diskrimineringsombudsmannen måste ha självständig rätt att göra en egen bedömning av sakens processbarhet, innan han går med på sådant biträde.

skadeståndslagen möjliggör för närvarande över huvud taget inte skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp. Om ideellt skadestånd skall kunna utgå vid detta brott

98 förutsätts i sådant fall ett tillägg i skadeståndslagens regler om ersättning för sådan skada (SkL 1:3). Frågan förutsätter överväganden. Exempelvis måste noggranna man finna former för hur skall bestämmas och grupper hur och till vem eller vilka skadeståndet skall utges.

Vi konstaterar att en ändring av rättsreglerna i ovan avseenden bättre skulle svara mot konventioneangivna förpliktelserna i artikel 6. Någon mer ingående analys av utformning har vi inte gjort. Emellertid lagreglernas tror vi att det är angeläget att uppmärksamma förhållandet. har nämligen i enlighet med artikel 14 Sverige tillerkänt den kommitté, som övervakar efterlevnaden av att pröva klagomål från konventionen, behörighet enskild eller av personer, som anser sig person grupp kränkta till av brott mot konventionen. I avsaknad följd av inhemska rättsmedel är risken uppenbar att Sverige i framtiden utsätts för sådana anmälningar till kommittén.

1l.3.2 Särskilt organ

Vi på konventionens möjligheter enligt artikel pekar 14:2. bestämmelsen kan konventionsstat inrätta Enligt ett särskilt organ vid sidan av rättssystemet. Detta organ skall pröva framställningar från personer eller grupper som anser sig ha blivit kränkta men inte fått upprättelse genom tillgängliga inhemska rättsmedel. Finns ett sådant organ upprättat, får enskild inte hänskjuta sitt ärende till kommittén, utan att detta särskilt inrättade organ först prövat klagomålen. Kommissionen ifrågasätter om inte diskrimineringsombudsmannens ämbete vore ett sådant lämpligt organ. Vi föreslår att denna möjlighet överväga.

l1.3.3 Omplacering av BrB 16:8 och 16:9

I dag återfinns brotten hets mot och folkgrupp olaga diskriminering bland brotten mot allmän i brottsordning balken.

När brottet hets mot 1948 infördes i folkgrupp dåvarande strafflagen ansågs bestämmelse främst påkallad ur ett samhälleligt ordnings- och anständighetsintresse och därför lämpad att placera bland brotten mot allmän ordning.

I samband med att brottet olaga diskriminering tillskapades påpekade departementschefen att brottet visserligen riktade sig mot enskild Eftersom det person. emellertid hade nära samband med hets mot folkgrupp och även i betydande utsträckning ansågs utgöra en kränkning av medborgarnas känsla för vad sed god bjöd, uppfattades detta brott i första hand som ett brott mot allmän ordning.

vi gör följande bedömning.

Brottet olaga riktar diskriminering sig i hög grad mot den enskilde. har Lagstiftaren markerat detta ytterligare efter bestämmelsens tillkomst genom att möjliggöra för den kränkte att få ideellt skadestånd på samma sätt som i samband med brott mot den personliga friheten, ärekränkning etc.

Visserligen möjliggör nuvarande lagregler inte enskild vare sig rätt till talan eller till skadestånd vid brottet hets mot Vi folkgrupp. menar dock att det måste bli en lagstiftningsuppgift i framtiden att reformera process- och skadeståndsrätten så att även sådana kränkningar blir möjliga att av som blivit angripa dem,

förutsätts för för brottet. En sådan möjlighet utsatta - ovan - 1 rasdiskrimineringskonvenövrigt som framgår

tionen.

och lyftas Vi anser att brotten behöver uppmärksammas

plats bland ordningsbrotten. fram från en undanskymd bland brotten mot frihet De motiverar bättre sin plats (kap 5) 1 fred 4) eller ärekränkningsbrotten och (kap

brottsbalken.

101 Bilaga 1

KONVENTIONEN OH AVSKAFFÅNDE AV ALLA FORHER AV RÅSDISKRIHI- NERING OCH DESS ANPASS- NING I SVENSK LAG

102 Bilaga 1 I EHÅLLSFÖR ECKNING

§12

1 KONVENTIONEN 104 1.1 Bakgrund till konventionen 104 1.2 Artikel 1-6 106 1.3 Kommittén 114 1.4 Tolkning av artikel 4 116 1.4.1 Problemet 116 1.4.2 Artikelns tillkomst 116 1.4.3 Kommitténs uttolkning 117 1.4.4 Folkrättslig doktrin 118

2 SVENSK LAGSTIFTNING I FÖRHÅLLANDE TILL 121 KONVENTIONEN 2.1 121 Inledning 2.2 Lag mot etnisk diskriminering 121 2.3 Allmänt om svensk lag 124 2.4 Särskilt om hets mot folkgrupp i 139 brottsbalken och tryckfrihetsförordningen 2.4.1 Brottsbalken 139 2.4.1.1 Den brottsliga 140 _hand1ingen 2.4.1.2 Offentlighets- 143 begreppet 2.4.1.3 Begreppet folk- 145 9r“PP 2.4.1.4 Málsägande och 146 åtalsrätt 2.4.2 Tryckfrihetsförordningen 148 2.4.3 Uppsât 150

103 Bilaga 1

Lid_

2.5 Särskilt om olaga diskriminering 151 2.5.1 Personkretsen 152 2.5.2 Den kretsen 154 skyddade 2.5.3 Den brottsliga gärningen 155 2.5.4 156 Uppsát

ÖVERVÄGANDEN I SVERIGE 1 57 3.1 Artikel 4 och Sverige _ 157 3. 1 . 1 157 Bakgrund 3.1.2 ställningstagande 158 Sveriges 3.1.3 Kritik i kommittén 159 3.1.4 161 Utvecklingen 3.2 Artikel 5 och Sverige 164 3.2.1 164 Bakgrund 3.2.2 Diskrimineringsutredningens 164 överväganden 3.2.3 Remissutfallet 166 3.2.4 i regerings- 166 överväganden kansliet 3.2.5 Kritik i kommittén 167

104 Bilaga 1

1 KONVENTIONEN

FN:s kon-

Den 21 december 1965 antog generalförsamling

av alla former av rasdiskventionen om avskaffande

riminering.

1.1 r e

1959-60 förekom i många länder uttryck Under vintern andra former av rashat och för antisemitism och för Händelserna utlöste aktiviteter i FN. rasfördomar.

subkommissionen för hindrande av diskrimi- Den s.k. för av minoriteter (the Sub-Commission nering och skydd Discrimination and Protection of Minorion Prevention of fördömde händelserna och rekommenderade åtgärder ties) mot sådana rasistiska yttringar.

ledde till att i december Detta generalförsamlingen nr 1510. I den betonades att det 1960 antog resolution stärka samverkan mellan folken för var nödvändigt att ändamål. Alla utslag av att uppnå FN:s grundläggande inom samhällslivets olika områden fördömdes rashat m.m. mot och den allmänna försåsom kränkningar FN-stadgan klaringen om mänskliga rättigheter. Slutligen uppmanades staterna i resolutionen att vidta varje nödvändig åtgärd för att förhindra manifestationer av rashat.

105 Bilaga 1 Frågan om rasdiskriminering var uppe i generalförsamlingen igen 1962. I december detta år antogs enhälligt av församlingen resolutionen nr 1780 om avskaffande av rasdiskriminering och resolutionen nr 1781 om avskaffande av religiös diskriminering. Dessa resolutioner var praktiskt taget identiska till sin lydelse och innehöll bl.a. ett beslut om att utarbeta dels en deklaration och dels en konvention för respektive typ av diskriminering.

Beslutet att skilja frågan om rasdiskriminering från frågan om religiös diskriminering var en kompromiss främst beroende på konflikten mellan Israel och arabvärlden.

FN:s deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (resolution nr 1904) antogs av en enhällig generalförsamling den 20 november 1963. I resolutionen bekräftades bl.a. nödvändigheten av att snabbt avskaffa rasdiskriminering och att vidtaga nationella och internationella åtgärder i sådant syfte.

Deklarationen, vars text ingår i resolutionen, innehåller 11 artiklar som fördömer alla former av uttryck för rasdiskriminering. Den centrala artikeln år artikel 9. Den fördömer all propaganda och alla organisationer som, grundade på idéer och teorier om rasöverlägsenhet, söker rättfärdiga eller främja Vidare rasdiskriminering. sägs att våldshandlingar eller uppmaning till sådana handlingar riktade mot någon ras etc. skall anses som brott mot samhället och straffas Staterna enligt lag. skall vidtaga omedelbara och positiva åtgärder, lagstiftningsvågen eller på annat sätt, för att lagföra och/eller olagligförklara organisationer som främjar eller uppmuntrar till m.m. rasdiskriminering

106 Bilaga 1 enhälligt antog de- Samtidigt som generalförsamlingen ekonomiska och sociala rådet klarationen, uppmanades (ECOSOC) att anmoda kommissionen för de mänskliga rättigheterna att med utarbeta ett utkast högsta prioritet till konventionstext (resolution nr 1906).

var konventionsutkastet klart. Efter behand- I juli 1964 ling i ECOSOC underställdes det generalförsamlingens där det debatterades under 43 möten. tredje utskott, sedan enhälligt konventionen Generalförsamlingen godkände den 21 december 1965 (resolution nr 2106).

Konventionen är i kraft sedan januari 1969. Sverige undertecknade konventionen 1966 och ratificerade den 1971 (sö 1971:40).

1-2 ArtiK§l_l:§

Inledning

Konventionen består av ingress (preambel) och tre avdelningar. Första avdelningen innehåller dels vissa definitioner (artikel 1), dels allmänna föreskrifter om konventionsstats förpliktelser (artikel 2) och dels närmare precisering av angivna förpliktelser (artikel 3-7). En kortfattad beskrivning av preambeln och artiklarna 1-6 lämnas nedan.

Andra avdelningen ger bestämmelser om övervakning av konventionens efterlevnad (artikel 8-16). I huvudsak innebär bestämmelserna att en ständig kommitté, kallad kommittén för avskaffande av rasdiskriminering (kommittén) och bestående av 18 experter, tillsâtts av konventionsstaterna. Kommittén har bl.a. att granska staternas rapporter om konventionens tilllåmpning och

107 Bilaga 1 att avge allmänna rekommendationer till generalförsamlingen. Kommitténs uppgifter belyses utförligare nedan.

I tredje avdelningen (artikel 17-25) finns regler om bl.a. ratifikation, reservation och uppsägning av konventionen.

Ereambel

Preambeln innehåller inga förpliktelser för staterna. Den är emellertid användbar för tolkningen av,de operativa artiklarna.

Av såväl preambeln som den övriga texten framgår att konventionens allt övergripande mål är en faktisk jämlikhet mellan människor utan åtskillnad av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung. Konventionen vänder sig således mot varje form av diskriminering, även sådan som förekommer från enskilda personer, sammanslutningar och dylikt.

I preambeln säger sig konventionsstaterna beakta bl a att FN-stadgan bygger på principen om alla människors medfödda värdighet och jämlikhet, att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna proklamerar att alla människor är födda fria och lika i värde och att envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i förklaringen utan åtskillnad av något slag, särskilt med avseende på ras, hudfärg eller nationellt ursprung.

Två gånger omnämns FNs deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.

108 Bilaga 1 Vidare beaktar konventionsstaterna alla människors likhet inför lagen och lika rätt till skydd av lagen mot varje diskriminering.

Dessutom beslutar konventionsstaterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att bl a snabbt avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och uttryck och att bekämpa rasistiska doktriner och rasistisk praxis.

Artikel l

2ggx§_1. Bestämmelsen innehåller en definition av begreppet rasdiskriminering.

Av någon anledning finns civil rights inte med bland de uppräknade rättigheterna. Civil rights brukar eljest användas som gängse uttryck tillsammans med de politiska rättigheterna. I artikel 5, som innehåller en förteckning av rättigheter, upptas dock en del som år rättigheter att hänföra till kategorin civil rights och som alltså saknas i definitionsartikeln.

För rasdiskriminering förutsätts:

a att det föreligger en särbehandling (skillnad, undantag, inskränkning, företräde), b att vissa särbehandlingen grundas på skäl, nämligen ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, c att har ett visst särbehandlingen syfte eller viss verkan, nämligen att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter pá områden inom det offentliga livet.

109 Bilaga 1 Alla tre förutsättningarna ovan måste vara uppfyllda. Dock är det inte nödvändigt att syfte och verkan i c) uppträder samtidigt. Ett av villkoren är tillräckligt för att definiera en handling eller underlåtenhet som rasdiskriminerande (Lerner sid 31).

Eunkt 2. Bestämmelsen tillåter skillnader grundade på medborgarskap och icke-medborgarskap. Åtskillnader \beroende på sådant faktum fördöms således inte. Man får emellertid inte därav dra slutsatsen att främlingar är oskyddade enligt konventionen. Åtskillnader pga ras m m fördöms även i fråga om utlänningar (Schwelb sid 1007).

Egnkt_;. I detta moment föreskrivs att konventionen inte inverkar på staternas rättsregler som rör nationalitet, medborgarskap eller naturalisering förutsatt att sådana regler inte diskriminerar någon särskild nationalitet. Bestämmelsen förbjuder således diskriminering av viss.nationalitet men utesluter däremot inte gynnande av viss nationalitet. särregleringen beträffande medborgarskap för nordiska medborgare anses exempelvis inte som som ett brott mot konventionen. Föreskriften har i stället åsyftat att ge konventionsstaterna möjlighet i vissa avseenden till sårreglering för naturaliserade personer (Schwelb sid 1009 ff).

2unk§_1. Momentet handlar om s k positiv diskriminering, som får användas i syfte att uppnå fördelar för vissa grupper eller personer som är i särskilt behov av skydd. Bestämmelsen skall jämföras med artikel 2:2, som direkt ålägger staterna att vidta positiva åtgärder. Båda bestämmelserna är exempel på konventionens jämlikhetsmålsättning, som går längre än den jämlikhet som avser

likhet inför lagen. Först når full och verklig jämlikhet

110 Bilaga 1 i sin vidaste bemärkelse har uppnåtts antas rasdiskrimineringen kunna försvinna.

Artikel 2

I artikeln fastläggs principen att staterna får varken praktisera eller uppmuntra till rasdiskriminering. Artikeln är uppdelad i två delar. Den ena handlar om skyldigheten att vidtaga åtgärder mot rasdiskriminering medan den andra tar upp frågor som har samband med positiv särbehandling av särskilt utsatta grupper.

I korthet innebär artikeln att staterna åtar sig att

- fördöma rasdiskriminering, - föra en som till att avskaffa politik syftar rasdiskriminering och - främja jämlikhet genom positiv särbehandling mellan raserna.

Av de i artikeln ingående momenten är punkten 2:1d den mest omdiskuterade. I denna punkt åtar sig konventionsstaterna att förbjuda och göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida. Detta skall enligt bestämmelsen ske med alla lämpliga medel, även den lagstiftning som kan bli nödvändig pga omständigheterna.

Bestämmelsen har följande lydelse:

envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida

111 Bilaga l

orden som omständigheterna lades påkallar till texten i behandlingen i utskottet. tredje Avsikten var att klargöra att lagstiftning behövde tillgripas endast om och i den mån förekom i rasdiskriminering landet (Schwelb sid 1018).

De problem som uppstår i samband med av tolkningen bestämmelsens innebörd med i första sammanhänger hand artikel 4, som kategoriskt ålägger staterna att kriminalisera och förbjuda olika av typer rasistiska företeelser. Formuleringarna i de båda bestämmelserna kan synas svåra att förena. Vid sveriges granskningaav konventionstexten i samband med det lagstiftningsårende som föregick ratifikationen, utgick såväl utredning som departementschef från att råckvidden av förpliktelsen i artikel 4 begränsades av innehållet i artikel 2:1d (SOU 1968:68 sid 27 och 1970:87 sid prop 60). Denna uppfattning har emellertid senare visat sig oförenlig med den kommittén tolkning ger bestämmelserna i fråga. (Se vidare nedan.)

Artikel 3

Artikeln föranleder kommentar. ingen

AQLLeLA

Denna artikel bedöms vara den mest kontroversiella i konventionen. Det är i och för inte sig målsättningen i bestämmelsen som skapar problem utan snarare kollissionen med andra värden viktiga såsom yttrande-, åsiktéoch föreningsfriheterna.

Artikeln har ett och öppningsmoment tre operativa bestämmelser.

Bilaga 1 112

fördömer staterna I öppningsmomentet öppgingsmomentet. som antingen och alla organisationer all propaganda eller som förpå idéer om rasöverlägsenhet grundas rashat eller diskriminesöker rättfärdiga eller främja

ring.

fördömer

I likhet med rasdiskrimineringsdeklarationen

och alla idéer grunalltså bestämmelsen all propaganda

Konventionen går emellertid dade pá rasöverlägsenhet. eftersom den fördömer ännu längre än deklarationen

även rashat.

staterna att vidta I andra ledet av artikeln åtar sig

konkreta mot diskriminering. omedelbara och åtgärder

skall staterna bl a: För att nå detta

mom g Kriminalisera

- av rasistiska idéer, spridning

- till rasdiskriminering, uppmaning - eller till våld mot någon våld uppmaning

ras m m,

- av inklusive finan stöd rasförföljelse,

siering därav.

olagligförklara och förbjuda organisationer, mgm_§ och annan propaganda som främjar organiserad

och uppmanar till rasdiskriminering.

Kriminalisera deltagandet 1 sådana organisa-

tioner eller sådan verksamhet.

att främja eller mQm_g Inte tillåta offentliga organ

uppmana till rasdiskriminering.

och annan avser att Uttrycket organiserad propaganda

från andra grupper än regelrätta organitäcka propaganda

varför bestämmelsen kräver en vidsträckt sationer,

113 Bilaga 1

inhemsk lagstiftning (Lerner sid 50 Heron f). (sid _ 296) menar att även enskilda personer avses bli föremål för straffsanktioner.

De beteenden som skall kriminaliseras är följaktligen: spridning av rasistiska idéer, till rasdiskrigpgmanigg minering, våld eller uggmaning till våld mot ras någon m.m., gggg av rasförföljelse, i rasistiska gglggggngg organisationers m.m. verksamhet.

Enligt artikeln skall åtgärderna under a-c ovan vidtagas med beaktande av dels den allmänna förklaringen-om de mänskliga rättigheterna och dels av de rättigheter som anges i artikel 5. Innebörden av detta förbehåll är

omdiskuterat.

Artikel 5

Artikeln inleds med en till artikel 2 och hänvisning upprepar det grundläggande åtagandet att eliminera alla former av Vidare rasdiskriminering. åläggs staterna att garantera allas rått till likhet inför lagen, utan åtskillnad av ras m m, i vad avser av en åtnjutandet rad i artikeln uppräknade rättigheter. Genom ordvalet everyone etablerar bestämmelsen den generella principen att regeln skall gälla i så vid mening som möjligt (Lerner sid 56). vid åtnjutandet av en rättighet skall alltså lagliga åtskillnader ras m m mellan pga medborgare och icke medborgare inte vara tillåtna (jämför artikel 1). Uppräkningen av rättigheter år inte uttömmande vilket indikeras av ordet notably.

Enligt svensk uppfattning (SOU 1968:68 sid råder 25) ingen tvekan om att i med lagstiftning enlighet artikel 5 erfordras endast om detta är av påkallat omständigheterna. Denna Heron dela. uppfattning tycks Han menar

114 Bilaga 1

i artikel 5 inte skapar där att rättighetskatalogen innebär artikeln endast rättigheter. Snarare uppräknade rasdiskriminering i samband en förpliktelse att hindra de som redan existerar med utövandet av rättigheter

(Heron sid 294).

i Geneve 1979 enades deltagarna Vid ett FN-seminarium rättigheterna i om att staterna inte kunde åberopa ett hinder mot att uppfylla förpliktelserna artikel 5 som

i artikel 4.

Artikel 6

och rättsmedel mot rasdiskrimi- Artikeln handlar om skydd staterna att vidta effektiva nering. Bestämmelsen ålägger envar dels skydd mot åtgärder för att tillförsäkra konventionen och dels kränkning av hans rätt enligt skada till följd av sådan rått till ersättning för

kränkning.

att tillse att den part som tillfogar Artikeln åsyftar också skall ansvara någon en orätt pga rasdiskriminering effektiv av den kränkte. för en gottgörelse

med artikel 14:2 som anvisar Bestämmelsen skall jämföras av framställningar från den en procedur för prövning blivit kränkt och som uttömt andra som påstår sig ha

tillgängliga inhemska rättsmedel.

har konventionen tre olika funktioner. Kommittén enligt Den första är att granska medlemsstaternas rapportering verksamhetsrapport till FNs och dessutom årligen avge

enligt artikel 9. Kommitténs rapporter generalförsamling

115 1 Bilaga

kan innehålla och förslag allmänna rekommendationer

till FN gjorda på grundval av kommitténs granskning av

staternas rapporter.

Den andra av kommitténs funktioner är dess behandling

av de klagomål, som en medlemsstat kan framställa till

kommittén mot brister i en annan stats efterlevnad av

konventionen enligt artikel 11-13. sådana tvister skall

i sista hand skötas av internationella domstolen.

Den tredje funktionen är kommitténs

behörighet enligt

artikel 14 att under vissa i artikeln angivna förut-

sättningar pröva framställningar från enskilda per-

soner eller grupper, som påstår sig ha blivit kränkta

med avseende på någon rättighet i konventionen. Kommittén

har att efter sin av behandling ärendet överlämna förslag och rekommendationer till klagandena och berörd medlems-

stat. för Förutsättningarna kommitténs prövningsrätt

är enligt bestämmelserna att staten i fråga har medgivit

kommittén sådan behörighet och att sammanlagt minst 10

medlemsstater förklarat sig erkänna kommitténs kompetens.

I december 1982 fick kommittén behörighet att utöva

funktionerna i artikel 14.

Sverige är ett av de länder som godtagit den enskilda

klagorätten enligt artikel 14. har Sverige dock gjort

det förbehållet att kommittén inte skall få pröva klagomål, som redan prövats i internationella organ, om

inte konventionen bättre ger skydd i aktuellt avseende.

Även om kommittén visserligen inte givits generell

kompetens att tolka konventionen måste den ändå anses

ha att behörighet tyda texten i de avseenden som är

nödvändiga för kommitténs verksamhet. En sådan tolkning

av kommittén är i och för sig inte bindande för medlems-

116 Bilaga 1 torde ändå ha direkt betydelse för staterna men den och deras interna staternas rapporteringsskyldighet och externa (Heron sid 285). uppträdande

1.4 xolknigg av artikel 5

1.4.1 Problemet

Det kan att viss oklarhet råder om skyldigheten sägas konventionen att lagstifta om de företeelser enligt artikelns moment a och b. Frågan är om som anges i bestämmelsen innebär ett absolut lagstiftningstväng eller om kravet mildras av lydelsen i artikel 2:1 d, vilken lagstiftning krävs endast om det är påenligt kallat av omständigheterna.

Vidare kan ifrågasättas om hänvisningen till mänskliga rättigheter och rättigheterna i artikel 5 förändrar av de katetogiska formuleringarna i artikel 4. betydelsen

1.4.2 Artikelns tillkomst

Konflikten mellan förbudsföreskriften i artikel 4 och yttrande- och föreningsfriheterna förutsågs redan i samband med behandlingen av rasdiskrimineringsdeklarationen, vars nionde artikel föreskriver åtgärder av samma slag som åläggs staterna i konventionen.

Utformningen av deklarationen föranledde de nordiska staterna att avge en röstförklaring. I den uttalades bl.a. att det enligt deras länders lagstiftning inte var straffbart att uttrycka åsikter. En lagändring i syfte att möjliggöra åtal mot organisationer för att

117 Bilaga 1

de framförde åsikter skulle ses som ett allvarligt steg bakåt. Vidare uttalades att den texten antagna var en och inte bindande principförklaring regler.

När sedan konventionstexten debatterades i uttredje skottet var konflikten mellan förbud och ásiktsfrihet ett givet ämne. I avsikt att komma tillrätta med problemet insköts i texten på nordiskt initiativ hänvis-

ningen till rättigheterna i artikel 5. Frankrike lade i samma avsikt muntligen ett om att hänvisa förslag till även den allmänna om de förklaringen mänskliga rättigheterna.

Konventionstexten har därefter av många stater uttolkats på så sätt att artikel 4 inte innebär en ovillkorlig skyldighet att vidtaga åtgärder som inte är i full överensstämmelse med konstitutionella för garantier friheter, däribland yttrande-, åsikts-och föreningsfriheterna (Lerner sid 48). Trots att endast en liten minoritet av stater har reserverat mot artikel 4 sig är det många som inte antagit lagstiftning enligt artikeln (Heron sid 316).

1.4.3 Kommitténs uttolkning

Kommittén har en bestämd om innebörden i uppfattning artikel 4. Enligt kommittén är den förpliktande karaktären klar och dok otvetydig. (FN A/34/18 (1979) p 226 och A/39/lB (1984) p 270.)

I en studie som kommittén godkänt pekar Inglés på att, helt oavsett om artikel 4 inkorporeras i ett lands inhemska rättssystem, den måste av åtföljas lagstiftning för att kunna uppfyllas (p 216).

118 Bilaga 1

Även om artikel 2:1d ger staterna viss valmöjlighet den enligt kommittén inte den förpliktande påverkar karaktären av artikel 4, som år en specialregel (lex i förhållande till artikel 2 (FN dok A/42/18 specialis) (1987) p 351).

konventionens målsättning att Kommittén poängterar i alla former. Konventionsförebygga rasdiskriminering staterna måste föra en politik som undanröjer själva rasdiskriminerande handlingar kan tänkas källan varifrån På så sätt kan man stävja rasistiska aktiviteter emanera. menar att artikel 4 är uttryck för och våld. Kommittén Staterna skall uppfylla artikeln i en sådan strävan. förebyggande syfte även om någon rasdiskriminering inte förekommer. För detta krävs inhemsk lagsiftning kriminaliserar rasistiska handlingar och som bl a både rasistiska organisationer. (FN dok A/33/18 förbjuder (1978) p 109-110 och Inglés p 221.)

drar slutsatsen att artikel 4 åsyftar att före- Inglés bygga snarare än att bota (p 221).

konflikten mellan artikeln och åsikts- och Beträffande kommittén att det inte föreningsfriheterna påpekar finns friheter. En begränsning av några obegränsade fri- och rättigheter är oundviklig och också accepterad i en rad internationella fördrag. (Inglés p 226-230.)

1.4.4 Folkrättslig doktrin

Heron konstaterar att som uppmanar till organisationer rasdiskriminering är förbjudna i konventionen (p 297). måste så snart det organisationerna olagligförklaras blir uppenbart att de avser att främja rasdiskriminering (Lerner sid 50) eller så snart de faktiskt ägnar sig åt

119 Bilaga 1 sådan verksamhet (kommittén citerad genom Heron, sid 298). En organisation kan t o m nekas en för bildandet nödvändig registrering om dess illegala syfte år klart på förhand (Inglés p 238-240).

Vilken innebörd har då hänvisningen i artikel 4 till andra viktiga rättigheter? Hur inverkar den på räckvidden av artikel 4? Kan staterna exempelvis hänvisa till yttrande-, åsikts- och föreningsfriheterna och vägra att införa påbjuden lagstiftning?

En jämförelse med andra internationella fördrag›ger vid handen att de rättigheter som är av betydelse i detta sammanhang inte är några absoluta rättigheter. Enligt särskilda bestämmelser i varje fördrag får rättigheterna under vissa förutsättningar begränsas. Detta är också en accepterad princip i folkrätten (Heron sid 299 ff). Förutsättningen för sådana begränsningar är bl a att en inskränkning är nödvändig för att respektera andras grundläggande rättigheter. Frihet från rasdiskriminering är just en sådan grundläggande rättighet i internationell rätt (Hagelroth sid 48 ff).

Begränsningar i andra fri- och rättigheter för att tillgodose rätten till icke-diskriminering är alltså tillåtna och enligt Heron oundvikliga mot bakgrund av konventionens förebyggande syfte (sid 303). Hur långt artikel 4 skall tillåtas begränsa sådana rättigheter är däremot en annan fråga. Den hänger samman med problemet att dra gränsen för konventionsförpliktelsernas räckvidd in i det privata livet.

Konventionen ger inget tydligt svar på gränsdragningsproblemen. Enligt definitionen i artikel 1 gäller konventionen pá områden endast inom det livet. offentliga samtidigt åläggs staterna i artikel 2:1 d) att göra

120 Bilaga 1

m m från inte bara samhälleliga slut på rasdiskriminering från enskilda personers eller organs sida utan också sida. Uttolkat innebär detta att rasdiskriminegruppers i det offentliga livet, är förbjuring, som uppträder även om den utövas av individer, enskilda grupper den sid vad som avses med eller organisationer (Heron 292). i konventionen. Artikel offentliga livet är inte klarlagt eftersom den räknar upp 5 kan dock ge viss vägledning inom vilka konventionen är tillämplig en rad områden Jfr dock Schwelb, citerad genom Hagelroth, (Heron p 292.

p 26).

besvarar entydigt vilken räck- Inte heller kommittén i konventionen har (Heron sid 302). vidd förpliktelserna Heron att en långtgående lagstiftning uppmärksammar till i rätten till kan inbjuda statsmakterna ingrepp om civilrättsliqa sanktioner privatliv. Han väcker frågan stället för straffråttsliga för att bör ifrågakomma i sådana (Heron sid minska möjligheterna till övergrepp

303).

121 Bilaga 1 2 SVENSK LAGSTIFTNING I FÖRHÅLLANDE TILL KONVEN- TIONEN

2.1 Inledning

Detta avsnitt skall behandla den svenska lagstiftningen i förhållande till konventionen. Inledningsvis skall här göras en redogörelse för den i Sverige 1986 antagna lagen mot etnisk diskriminering. Därefter görs en kortfattad genomgáng av de lagregler som är tillämpliga i fråga om artikel 1 t.o.m. 6. Slutligen kommenteras närmare de särskilda straffstadgandena hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

2.2 Lag mot etnisk diskriminering

amma

Den i Sverige verksamma diskrimineringsutredningen, som arbetade under åren 1978-1984 med uppgift att utreda fördomar och diskriminering i fråga om invandrare m fl, lade ursprungligen ett förslag om lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Utredningen föreslog regler om förbud, ogiltighet och skadestånd som sanktion för att förhindra etnisk diskriminering både vad gällde arbetssökande och vad gällde arbetsvillkoren generellt. Sedan lagförslaget remissbehandlats blev det ånyo föremål för beredning i regeringskansliet. Där befanns att lagförslaget var förenat med så betydande tilllåmpnings-

122 Bilaga 1 svårigheter att det inte vidare kunde övervägas som grund för lagstiftning. I stället genomfördes en konstruktion av i huvudsak följande innehåll. (Lag (1986:442) mot etnisk diskriminering.)

uds mot k m

Ett särskilt myndighetsorgan, en diskrimineringsombudsman, tillskapades med uppgift att i bred kontakt med enskilda och samhällslivets olika offentliga och privata organ aktivt bekämpa etnisk diskriminering i samhällslivet på både ett individuellt och kollektivt plan.

Ombudsmannens verksamhetsområde avser hela samhällslivet med betoning på arbetslivets förhållanden. Endast den rent privata sfären är egentligen undantagen hans arbetsområde.

ombudsmannens uppgifter är inriktade på dels individuella och dels generella frågor. På det individuella planet år hans primära uppgift att inom ganska fria ramar arbeta i en huvudsakligen rådgivande och utredande funktion. Han har inte tilldelats en processförande roll, eftersom förutsättningar inte bedömts föreligga för en lagstiftning med vare sig förbuds- eller skadeståndsregler.

På det generella planet skall ombudsmannen ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering. Detta skall ske främst genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning och information m m.

123 Bilaga 1 Genom att pá detta sätt förhindra att ombudsmannens verksamhet förknippas med straff och påbud har verksamheten ansetts få en mer renodlat konstruktiv och förebyggande inriktning. Målet med verksamheten beskrivs i propositionen vara en strävan efter att samhälleliga området - däri ombudsmannen åtgärder på inbegripet själv - inte längre skall behövas.

På arbetslivets område är en av de mest centrala uppgifterna att motverka etnisk diskriminering av arbetssökande. Särskilt pá den privata arbetsmarknaden anses behov finnas av en aktiv bevakning från ombudsmannens sida även i enskilda fall. Detta beror huvudsakligen på att det inte finns några råttsregler. Ombudsmannen har därför fått möjlighet att vid vite både kalla arbetsgivare till överläggningar och att av arbetsgivaren begära redovisning av beslutsunderlag och andra uppgifter, som av ombudsmannen bedöms vara av betydelse för ärendet.

Ombudsmannen har även att till regeringen föreslå lagändringar om han bedömer att verksamheten inte får avsedd effekt på annat sätt.

mot s s

ombudsmannen har till sitt stöd en särskild nämnd med uppgift att ge råd i de principiellt viktiga frågor, som ombudsmannen själv väljer att hänskjuta dit. Nämndens uppgift är alltså inte att i enskilda ärenden överpröva ombudsmannens verksamhet och inte heller att i enskilda fall uttolka vad som är rätt. Nämnden skall syssla med rättsliga och etiska frågor av generell betydelse i arbetet att motverka diskriminering.

124 Bilaga 1

lagstiftning i Även nåmnden har rätt att initiera ny

mån av behov.

besvär över vite som ombuds- Nämnden skall också pröva

mannen förelagt.

2-3

sele;

I Sverige används

Artikeln talar om rasdiskriminering. som enligt lagen om begreppet etnisk diskriminering, innehåller följande definition: etnisk diskriminering

diskriminering avses att en person Med etnisk av misegynnas i förhållande eller grupp personer eller annat sätt utsätts för till andra på orättvis eller kränkande behandling på grund nationellt eller etniskt av ras, hudfårg, ursprung eller trosbekännelse.

52:13:14

2 § finns de s k program- och målsättninge- I 1 kap bl a att den offentliga makten stadgandena. Där stadgas för alla människors lika värde utövas med respekt

skall

den enskilda människans frihet och värdighet. och för bl a att verka för att demo- Det allmänna åläggs vidare blir inom samhällets alla kratins idéer vägledande och religiösa minoområden samt att etniska, språkliga att behålla och utveckla ett eget riteters möjligheter kultur- och samfundsliv bör främjas.

125 Bilaga 1 I 1 kap 9 § finns en bestämmelse som anger att domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra, som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen, i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet.

Andra kapitlet, det s k rättighetskapitlet, handlar om de grundläggande fri- och rättigheterna. I 15 5 stadgas att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare - med vilken utlänning här i riket likställs - därför att han med till missgynnas hänsyn ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet. Regeln är riktad till lagstiftaren. Den svenska grundlagen slår därmed fast att negativ särbehandling på sådana grunder som ras och etniskt ursprung inte kan accepteras vare sig i fråga om de medborgerliga frioch rättigheterna eller inom i råttsordningen övrigt.

Enligt 4 5 lagen om etnisk diskriminering skall ombudsmannen mot etnisk diskriminering b1.a. genom överläggningar med myndigheter ta initiativ till åtgärder inom sitt verksamhetsområde.

Anmärkningar mot myndighetspersoner för deras sätt att sköta sin tjänsteutövning kan riktas till justitieombudsmannen eller till justitiekanslern.

som en parentes kan nämnas att den svenska invandrarpolitiken sammanfattas med begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan.

Enligt en proposition som antogs av 1986 vårriksdagen

(1985/86:98) åsyftas med begreppen lika rättigheter,

skyldigheter och möjligheter för invandrare som för

126 Bilaga 1 den befolkningen. I propositionen slås också övriga fast att det inte är tillräckligt att undanröja formella hinder utan att det krävs särskilda åtgärder för att säkra invandrares möjligheter att få tillgång till och arbete de villkor som gäller för den utbildning på övriga befolkningen.

I hänvisas till vad nedan sägs under artikel 4 övrigt och 5.

AIIiB§l_2

eller apartheid förekommer inte i Någon rassegregation Sverige.

51:13:14

Rasistisk är förbjuden i Sverige genom en propaganda särskild bestämmelse om hets mot folkgrupp i brottsbalken. Därutöver finns en bestämmelse i ytterligare brottsbalken eom direkt tar eikte pa eårbehandling på etnisk grund.

Brottsbalken 16:8 handlar om hets mot folkgrupp och har följande lydelse.

Den som offentliqen eller i eljest uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfårg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i två år eller, om brottet år ringa, till högst I böter.

127 Bilaga 1

Brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp skulle inte vara effektiv, om inte ett motsvarande stadgande

fanns i tryckfrihetsförordningen. Tryckfrihetsförord-

ningens brottskatalog 7 kap 4 5 innehåller således i punkten 8 en bestämmelse som motsvarar brottsbalkens stadgande. Bestämmelsen har följande lydelse:

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillátet yttrande i tryckt skrift anges sådan enligt lag straffbar sammanställning som innefattar: 8 p. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, viss nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse.

Genom i hänvisning 2 § radioansvarighetslagen till bl.a. ovanstående bestämmelse i tryckfrihetsförordningen omfattas även sändningar i etermedia av det straffbara området.

Den andra bestämmelsen i brottsbalken som straffbelågger särbehandling på etnisk grund är den om olaga diskriminering. Bestämmelsen, som är intagen i 16 kap 9 5 brottsbalken, lyder i här intressanta delar:

En näringsidkare som i sin sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfårg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekånnelse att inte genom gå honom tillhanda på de villkor i sin näringsidkaren verksamhet tillämpar i förhållande till andra, skall dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i ett år. högst

128 Bilaga l vad som sägs i första stycket om en näringsidkare också på den som är anställd tillämpas i eller annars handlar för näringsverksamhet en samt på den som är näringsidkares vägnar anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

För diskriminering dömes även anordnare olaga av allmän sammankomst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare, om han diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska-ursprung eller trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till sammankomsten eller tillställpå de villkor som gäller för andra. ningen

De båda brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering kommenteras utförligare nedan.

Även straffbestämmelsan om uppvigling i 16 kap 5 5 brottsbalken har betydelse som skydd mot rasistiskt färgade övergrepp. Enligt detta lagrum straffas den eller i skrift -som muntligen inför menighet folksamling, som eller utlämnas för spridning eller i annat sprids meddelande till allmänheten eller eljest söker uppmanar förleda till bl a brottslig gärning.

Beträffande uppmaning torde i betydande utsträckning sådan kunna bestraffas genom främst brotten hets mot eller uppvigling. Uppmaning, som inte riktar folkgrupp sig till allmänheten men till viss eller vissa personer kan föranleda ansvar för medverkan till brott enligt 23 kap 4 5 BrB.

129 Bilaga 1

Brottsbalken innehåller även som utan att direkt regler, avse beteenden av diskriminerande karaktär, kan användas för att skydda enskilda mot sådana övergrepp och kränkningar. Brotten mot liv och hälsa i 3 kap, såsom mord, dråp och misshandel är detta. Även bestämexempel på melserna i 4 kap om olaga hemfridstvång, olaga hot, brott, ofredande och skadegörelse kan komma i fråga. Ärekränkningsbrotten i 5 kap är andra exempel. Beträffande brottet bör förolämpning uppmärksammas att förolämpning med anspelning på ras etc sedan 1983 är ett brott som kan föranleda allmänt åtal.

Reglerna i 20 kap om myndighetsmissbruk är också användbara mot beteenden som åsyftas i artikeln.

t el

§_å

som redovisats under artikel 2 stadgar regeringsformen uttryckligen att etniska, och språkliga religiösa minoriteters möjligheter att behålla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Enligt 1 kap 9 5 år domstolar och som förvaltningsmyndigheter, fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen, skyldiga att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. De svenska processuella reglerna år uppbygda i enlighet med detta. Det finns således inga särbestämmelser ras pga eller etniskt ursprung i den svenska râttsordningen.

§_h

Enligt 2 kap 5 § RF är varje - med vilken medborgare utlänning här i riket likställs enligt 2 kap 20 5 andra 5tYCket 6p RF - gentemot det allmänna skyddad mot kropps-

130 Bilaga 1 straff och tortyr och mot medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Aven i övrigt år dessa skyddade mot påtvingade kroppsliga ingrepp (2 kap 6 5 RF).

De rättigheter som anges i 2 kap 6 5 RF får under vissa i grundlagen angivna förutsättningar begränsas genom Sådana begränsningar får göras endast för att lag. ändamål som år godtagbart i ett demokratiskt tillgodose samhälle. får aldrig gå utöver vad som Begrånsningen är med hänsyn till det ändamål som har förannödvändigt lett det och inte heller sträcka sig så långt att den ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en utgör av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap 2 § andra stycket RF).

Allmänt sett att våld eller kroppsliga övergäller grepp som begås av statliga tjänstemän kan bestraffas som misshandel enligt 3 kap 5 5 brottsbalken. staten har dock förbehållit sig rätten att i vissa sammanhang få bruka våld. så får t.ex. enligt 10 5 polislagen en under vissa noga angivna förutsättningar använda polisman våld för att genomföra en tjânsteåtgärd. Förutsättningen härför år dock att andra medel år otillräckliga och att användning av våld med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarligt.

§_E

B§§t;§;;_ggn_y§1pg;hg;. Bestämmelsen om rösträtt vid val till riksdagen finns i 3 kap 2 5 RF. Röstrått vid val till riksdagen tillkommer svenska medborgare som år bosatta i riket. Den som inte har uppnått 18 års ålder senast på valdagen eller som är omyndigförklarad av domstol har inte rösträtt. Om rösträtt för svenska

131 Bilaga 1 som inte är bosatta i riket finns särskilda medborgare regler.

Valbar till riksdagen är den som uppfyller

villkoren

för rösträtt (3 kap 10 § RF).

Bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap finns i lagen om svenskt medborgarskap från 1950. Lagen innehåller inte några bestämmelser som skulle göra det möjligt att vid beviljande av svenskt medborgarskap ta hänsyn till ras etc.

Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 1976, infördes rösträtt 1 kommunala val och landstingsval för utländska medborgare som är bosatta i Sverige. Reformen genomfördes av en enig riksdag. Enligt dessa regler gäller att en utländsk medborgare har rösträtt på samma villkor som svenska medborgare under förutsättning att han varit kyrkobokförd 1 Sverige den 1 november de tre åren närmast före valet.

Den som har rösträtt i kommunala val är också Valbar till kommunala förtroendeuppdrag.

När det gäller rätten att inneha offentliga tjänster och uppdrag föreligger inte några formella hinder som kan hänföras till ras, hudfârg eller nationellt eller etniskt ursprung. Endast sakliga grunder får enligt 11 kap 9 RF tillmâtas betydelse vid tjänstetillsättningar.

För vissa tjänster fordras dock svenskt medborgarskap. Statschefen skall enligt 5 kap 2 5 RF vara svensk medborgare. Av regeringsformen framgår vidare att svenskt medborgarskap fordras för en rad andra tjänster.

132 Bilaga l

får krav på svenskt medborgarskap uppställas I övrigt som anges i endast i lag eller enligt förutsättning i om offentlig anställlag. Sá har exempelvis lagen att endast svenska medning införts en bestämmelse utföra militära tjänster eller får inneha eller borgare som åklagare eller polismän. tjänster

till skydd för regeringsformen gäller följande Enligt

svenska medborgare.

eller hindras att medborgare får landsförvisas Ingen in i riket kap 7 5 första stycket RF). resa (2

det allmänna skyddad mot Varje medborgare är gentemot Han är även i övrigt tillförsäkrad frihetsberövande. riket och att lämna detta frihet att förflytta sig inom

(2 kap 8 § RF).

mot frihetsberövande gäller även utlänningar Skyddet inte i särskilda föreskrifter här i riket om annat följer Sådana förei lag (2 kap 20 5 andra stycket 4p RF). Av militära säkerhetsskrifter finns i utlånningslagen. om begränsningar i utskäl finns också vissa regler rätt att beträda vissa områden ländska medborgares

inom riket, s k skyddsområden.

5 Q (iii-vi)

heller i här aktuella avseenden finns några lag- Inte särbehandling p.g.a. ras, hudfärg regler som medger

eller nationellt eller etniskt ursprung.

133 Bilaga 1 5 v i-

Enligt 2 kap l 5 RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. Yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor, Informationsfrihet: frihet att inhämta och motta upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttrande,

Mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförandet av konstnårligt verk,

Demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i domonstation på allmän plats,

Föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften,

Religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

om inte annat av särskilda föreskrifter följer i lag är utlänningar här i riket likställda med svenska medborgare i dessa avseenden 20 l (2 kap 5 andra stycket p RF).

134 Bilaga 1 ovanstående fri- och rättigheter får begränsas under vissa förutsättningar (2 kap 6 5, jfr med 2 angivna kap 12 5 andra stycket och 2 kap 13 och 14 §5 RF). således får exempelvis föreningsfriheten inskrånkas såvitt sammanslutningar vilkas verksamhet innebär gäller av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg förföljelse eller av visst etniskt ursprung.

Beträffande arbetslivet gäller på den offentliga sektorn kravet på saklighet och opartiskhet enligt 1 kap. 9 § RF. Bestämmelsen riktar sig mot bl.a. just etnisk diskriminering inom offentlig förvaltning (prop. 1985/86:98 sid Till denna anknyter lagen om 206). grundlagsregel anställning (LOA), som reglerar frågor rörande offentlig upphörande, disciplinansvar m.m. anstâllnings ingående,

Når det gäller tjänstetillsåttning på den offentliga sektorn gäller enligt LOA kravet i regeringsformen på saklig grund för sådan tillsättning. Bestämmelsen innebär att vid tillsåttning av tjänst endast får arbetsgivare fästa avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och Genom ordet såsom ger regeln visst skicklighet. utrymme för möjlighet att ta hänsyn till även andra grunder än förtjänst och skicklighet, exempelvis arbetsmarknadspolitiska atgårder. En särbehandling av en arbetssökande på grund av hans etniska tillhörighet är emellertid inte att betrakta som sakligt grundad i lagens mening.

På den privata sektorn år anstâllningsrätten - med - fri. Någon lagreglering till skydd några undantag mot etnisk diskriminering av arbetssökande finns inte. Inte heller för arbetslivet i övrigt gäller någon särskild lagreglering mot diskriminering. (Jfr dock vad

135 Bilaga 1

ovan sägs om diskrimineringsombudsmannen och hans verk-

samhet.)

Arbetsgivarens uppsågningsrätt är emellertid begränsad. Lagen om anställningsskydd reglerar som frågor sammanhänger med bl.a. anställnings upphörande. Lagen föreskriver att en arbetsgivare måste ha saklig grund för att såga upp eller avskeda en arbetstagare. saklig grund anses inte föreligga för en eller ett uppsägning avsked på grund av rastillhörighet, nationellt eller etniskt ursprung. En osakligt kan grundad åtgärd drabbas såväl av ogiltighet som av skadeståndssanktion.

Lagen innehåller vidare regler om turordning vid uppsägning i en situation av brist arbete. på Innebörden är att skall anstâllningsskyddet relateras till anställningstidens längd. En arbetstagare med längsta anställningstid skall således sist ifrágakomma för en uppsägning. Avvikelser härifrån får göras i kollektivavtal.

Även anstâllningevillkoren generellt regleras vanligen i kollektivavtal.

Enligt en pá arbetsmarknaden gällande rättsprincip får kollektivavtal inte innehålla villkor som

år diskrimi-

nerande. Parterna har att skyldighet iakttaga s k god sed på arbetsmarknaden. Inte heller i övrigt får arbetsgivaren utföra sin ett arbetsledningsrätt på sätt som strider mot god sed eller vad som eljest år tillbörligt.

Hur långt dessa principer sträcker sig är ovisst. Rättstillämpningen uppvisar dock exempel på att avtal blivit ogiltiga och att den som avtalet kränkt tilldömts skadestånd. Exempel finns även att på en arbetsledningsåtgârd blivit föremål för domstolsprövning såsom stridande mot god sed på arbetsmarknaden.

136 Bilaga l

5.2.1141.

Rätten att bilda fackföreningar är i Sverige skyddad både i grundlag och i annan lagstiftning. Föreningsfriheten finns inskriven i 2 kap 1 5 5 p RF. I medåterfinns vidare allmänna regler till bestämmandelagen skydd för rätten att tillhöra arbetsgivare- respektive arbetstagarorganisation. Dessa lagbestämmelser föbjuder och arbetsgivare- och arbetspersoner organisationer på att vidta åtgärd till skada för någon på tagarsidan den andra sidan för att denne utnyttjat sin föreningsrätt. Vidare mot personer på andra förbjuds åtgärder sidan i syfte att hindra att föreningsrätten utnyttjas. eller organisation som bryter Arbetsgivare, arbetstagare mot bestämmelserna kan drabbas av skadeståndsskyldighet.

Även när det rätten till inträde i en facklig gäller den enskilde ett skydd mot etnisk organisation åtnjuter Detta skydd är Visserligen inte lagdiskriminering. stadgat, eftersom föreningarnas verksamhet väsentligen är i föreningsstadgor och inte i lag. Dock reglerad avser verksamhet även diskrimineringsombudsmannens arbetet inom organisationerna. Avgöranden i rättspraxis visar också att rättsprinciper utgör hinder gällande mot en behandling av enskilda från organigodtycklig sationers sida.

§ g (iii-vi)

som en följd av att den svenska invandrarpolitiken till en behandling av invandrare som syftar jämlik rätt att bo arbeta i Sverige är den allgivits och männa inriktningen att invandrarnas bostadsförsörjhälso- och sjukvård, sociala trygghet och service, ning, undervisning och utbildning samt lika rätt till deltagande i kulturlivet skall tillkomma dem på samma

137 Bilaga 1

villkor som tillkommer i dess helhet. Det befolkningen är en grundläggande i den svenska princip politiken att inga átskillnader skall få ske För att därvidlag. kompensera invandrare eller grupper av invandrare för de praktiska svårigheter som kan inom dessa uppkomma områden, görs i många fall särskilda insatser direkt inriktade på invandrarna.

§_I

Under detta moment hänvisas till av brottet genomgången olaga diskriminering. -

artikel;

Ovan har redovisats vilket mot rasdiskriminerande skydd handlingar som finns i den svenska lagstiftningen. Vidare har framgått under artikel 5 a att svenska domstolar och förvaltningsmyndigheter har en grundläggande skyldighet att iaktta principen om allas likhet inför lagen.

vad avser rätten till skadestånd finns inom civilrâtten regler därom i skadeståndslagen. Enligt 2 kap. 1 Q föreskrivs att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan.

Ersättningen för personskada omfattar förutom ekonomisk skada även ideell avseende och ersättning lyte men, sveda och värk och allmänna olägenheter.

Ersättning för sakskada omfattar värdet av det skadade föremålet, inkomstförlust och annan kostnad till följd av skadan.

138 Bilaga 1 Även s.k. ren d.v.s. ekonomisk skada förmögenhetsskada, utan samband med person eller sakskada ersätts enligt orsakats brott. 2 kap. 4 5 om den genom

även lidande ersättas Enligt 1 kap. 3 § skall psykiskt i samband med vissa brott, oavsett om de har samband med personskada. Genom en ändring i skadeståndslagen 1986 kan numera någon som utsätts för brottet olaga diskrimering få ersättning - inte bara för ekonomisk skada utan också för sådant psykiskt lidande.

motsvarande rått till skadestånd föreligger inte Någon för brottet hets mot folkgrupp, eftersom en folkgrupp inte har kunnat anses som målsågande. (NJA 1978, sid 3.) Däremot kan naturligtvis en gärning som innefattar brottet hets mot folkgrupp samtidigt vara att bedöma som ett annat brott, vilket enligt 1 kap 3 5 skadeståndsrätt till skadestånd (exempelvis ärekränklagen medger ning, ofredande, brott mot den personliga friheten). Inom arbetsrätten gäller enligt medbeståmmandelagen att en kan ådömas att utge såväl ekonomiskt arbetsgivare som ideellt skadestånd om han tillämpar dis- (allmänt) kriminerande anstållningsvillkor eller arbetsledning, som kan anses stå i strid med innehållet i tillämpligt kollektivavtal. En förutsättning för skadestånd år dock att den krânkte år anställd hos arbetsgivaren. rätt till skadestånd på grund av etnisk diskri- Någon minering föreligger inte för arbetssökande.

Även öppnar en möjlighet till anställningsskyddslagen både ekonomiskt och ideellt (allmänt) skadestånd för den som av diskriminerande skål uppsâgs eller avskedas från sitt arbete. Detsamma gäller om någons rått till återanställning träds förnår av sådana skål.

139 Bilaga 1

2.4 Särski t 0 ets 0

oc kfr e s ö

2.4.1 Brottsbalken

Redan år 1942 väcktes i riksdagen ett par motioner om

hatpropaganda. Bakgrunden var en reaktion på 30- och 40-talens förföljelse av judar. överlämnades Frågan till straffrättskommittén som 1944 lade fram ett förslag om text till en straffbestämmelse om hets mot folkgrupp. 1948 infördes den under strafflagen 11:7. Bestämmelsen

gällde handlingar som var uppsåtligt hotande, förtalande eller smädande och som utfördes och offentligt riktades mot grupper inom vårt land. En restriktiv hållning till kriminaliserandet av de aktuella gärningarna ansågs nödvändigt för att inte yttrandefriheten skulle lida men.

Meningen var enligt kommittén inte att hindra ett sakligt dryftande av de spörsmål till vilka sådana

(befolkningsgruppers) närvaro ger upphov. Även förklenande omdömen som inte överskred gränsen för en saklig karaktäristik av grupperna eller deras uppträdande skulle förbli tillåtna. År 1965 placerades hetsparagrafen i brottsbalken under dess 16 kap 8 §. I samband med denna överflyttning höjdes straffmaximum till två års fängelse.

Denna ursprungliga bestämmelse kriminaliserade alltså gärningar inom ett snävare fält än den i gör dag, eftersom begreppet missaktning då föll utanför.

Lagrummet ändrades därefter år 1971 i samband med att Sverige tillträdde rasdiskrimineringskonventionen. Nuvarande lydelse fick bestämmelsen år 1982 efter åndringsförslag av

diskrimineringsutredningen.

140 Bilaga 1 Tre rekvisit upptas i brottsbeskrivningen. Handlingen skall bestå i:

l. hot eller uttryck för missaktning, som skall ske 2. offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids till allmänheten och som är riktad mot 3. folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anknytning till ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller viss trosbekännel-

2.4.1.1 Den brottsliga handlingen

Rekvisitet missaktning infördes i bestämmelsen för att denna bättre skulle överensstämma med rasdiskrimineringskonventionen. Termerna förtal och smädelse i den brottsliga handlingen ansågs nämligen vara alltför begränsande. För utraffbarhct borde det enligt propositionen räcka med att ett uttalande var nedsättande för en viss folkgrupps anseende. Departementschefen påpekade dock att .saklig kritik av en ras eller en folkgrupp även i fortsättningen skulle vara straff-fri (prop. 1970:87 sid 23).

Lagrådet avstyrkte ändringen med motiveringen att ordet missaktning var vagt och att det innebar svårigheter att avgränsa de beteenden som åsyftades. Dessutom menade lagrådet att ändringen kunde inverka menligt på den fria politiska debatten, speciellt vid kritik av situationen i främmande land (prop. sid 126).

141 Bilaga 1

Departementschefen förklarade sig vara medveten om gränsdragningsproblemen mellan sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden. Han menade emellertid att denna problematik förelåg oavsett hur det straffbara området definierades. Han anförde vidare att en inskränkning i yttrandefriheten borde kunna tolereras i fråga om yttranden som är nedsättande för en hel folkgrupp. Hänsynen till opinionsfriheten och kritikrâtten borde inte få skydda uttryck av för en hel folkmissaktning grupp av innebörd att denna exempelvis tillhör viss nationalitet och därför skulle vara i mindervårdig något avseende (prop. sid 129).

Lagutskottet anslöt sig till departementschefen men framhöll att begreppet borde tolkas med missaktning viss försiktighet LU 1970:41 sid (I 50). En saklig och vederhäftig diskussion rörande viss folkgrupp kunde enligt utskottet aldrig bli straffbar. menade Alltså, utskottet, skulle inte alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur kunna bestraffas.

Efter en debatt i infördes riksdagen 1 brottsbalken 16:8 rekvisitet missaktning.

Det ligger nåra till hands att dra slutsatsen att man egentligen inte ville ha den i inskränkning yttrandefriheten, som utvidgningen av det straffbara området faktiskt kunde innebära sid (Axberger 210). Uttalanden om att begreppet måste missaktning tolkas med försiktighet för att inte stävja en och saklig vederhåftig diskussion har också senare i visat rättstillåmpningen sig få stor betydelse.

1981 lade

diskrimineringsutredningen sitt förslag om

vissa ändringar av bl.a. bestämmelsen hets mot folkgrupp. Förslaget innehöll inte någon av den ändring straff-

142 Bilaga 1

I gav emellertid belagda gårningen. lagstiftningsärendet flera remissinstanser uttryck för oro för att bestäm-

melsen inskrånkte alltför mycket på yttrandefriheten sid Kritiken tog främst sikte (prop. 1981/82:58 13). att inte bara hot utan på kriminaliseringen gällde även Från flera håll erinrades om vad missaktning. i samband med lagstiftningsärendet 1970. lagrådet sagt

Frågan togs upp i propositionen. Departementschefen fann att råttstillämpningen dittills bekräftade knappast att den inte gjorde det farhågorna gällande lagtexten att fullt ut yttrandefriheten. Han möjligt respektera dock att det vid en bokstavstolkning av bestämmedgav melsen skulle kunna hävdas att den inte gav någon ovillrått att i neutral form framföra ens sanna korlig eller seriöst uppgifter, om de var ofördelunderbyggda aktiga för en viss folkgrupp (sid 14).

Han anförde vidare att det, med den förändring som föreslogs i propositionen av skyddsobjektet (se nedan), var tveksamt om det i fortsättningen alltid skulle vara tillåtet att fritt diskutera sociala problem inom som man fått del av genom undersökinvandrargrupper ningar, reportage, statistik m.m.

I diskuterades olika förslag till löspropositionen Bl.a. hade som var ningar. yttrandefrihetsutredningen, remissinstans, föreslagit att man som straffförutsåttning skulle kräva att gårningen fick viss effekt, nämligen att den skulle bidraga till uppkomsten av hatisk stämning som kan leda till övergrepp.

fann att en sådan lösning var mindre Departementschefen b1.a. därför att den inte tillgodosåg huvudlämplig med rasdiskrimineringskonventionen, som var att syftet motverka ideer om rasöverlågsenhet. sådana föreställ-

143 Bilaga 1 ningar var inte alltid kopplade till rashat, snarare utgick de från uppfattningen om mindervârdighet hos den ena eller andra rasen.

I stället förordade departementschefen en annan lösning, även den framförd av yttrandefrihetsutredningen. Det föreslogs att uttrycket missaktning skulle utbytas mot förakt. Genom en sådan språklig förändring skulle man enligt departementschefen åstadkomma en precisering som enligt gängse uppfattning om de aktuella ordens valörer klarare markerade det straffbara området. Det betonades dock att ändringen naturligtvis inte fick leda till att enskilda folkgrupper fick ett sämre skydd än de dessförinnan hade. Förändringen skulle alltså mera ses som ett sätt att bringa lagtextens ordalydelse i överensstämmelse med den praxis som rådde.

Justitieutskottet ansåg det olämpligt att byta ut ord i en lagtext utan att därmed samtidigt ändra textens innebörd. Dessutom ansåg utskottet att departementschetens skål inte var tillräckliga för en ändring (JuU 1981/82:41 sid 7). Utskottet hemstållde därför att riksdagen skulle avslå propositionen i den delen. Riksdagen biföll utskottets hemstållan och rekvisitet missaktning kom därmed att kvarstå i lagtexten.

Det bör påpekas att det för straffbarhet inte krävs att uttrycket för missaktning verkligen lett till någon effekt. Redan uttalandet som sådant är kriminaliserat.

2.4.1.2 offentlighetsbegreppet

I avsikt att straffbelågga propagandakampanjer som fördes i det fördolda - t.ex. i samtal privata gjordes genom lagändring 1971 en utvidgning av offentlighets-

144 Bilaga 1 rekvisitet. Även denna ändring genomfördes för en bättre överensstämmelse med rasdiskrimineringskonventionen.

Utvidgningen innebar att meddelandet inte längre på ett direkt sätt behövde vända sig till allmänheten för att beteendet skulle kriminaliseras. Det blev tillräckligt om det spreds bland allmänheten. Sådant spridande kunde exempelvis ske genom upprepade uttalanden vid privata samtal. För straffbarhet förutsattes att gårningsmannens uppsåt omfattade spridning bland en obestämd krets. Straff inträdde alltså inte om hans uppsåt var inriktat på en krets bekanta, även om den var vidsträckt. (Prop. sid 42.)

Riksdagen har i maj 1988 antagit ett förslag till ändring av bl.a. offentlighetsrekvisitet i hets mot folkgrupp (prop. 1986/87:151). För straffbarhet krävs inte längre att uttalande eller meddelanden förs offentligt eller sprids bland allmänheten. Det skall vara tillräckligt redan att dessa sprids. Lagändringen är enligt departementschefen att se som ett led i ett starkt samhälleligt intresse att med kraft motverka rasistiska organisationer. Lagändringen möjliggör lagliga ingripanden i sådana organisationers interna verksamhet.

Endast yttranden inom den helt privata sfären blir i fortsättningen straff-fria.

Hed spridning avses enligt propositionen att yttrandet

när ut till en grupp av personer som utgör mer än ett fåtal.

Lagändringen genomfördes efter en ganska omfattande debatt i riksdagen. Såväl lagrådet som diskrimineringsombudsmannen (Do) hade ställt sig tveksamma till förslaget och menade att syftet med ändringsförslaget

145 Bilaga 1

bättre uppnåddes med ett förbud mot rasdiskriminerande

organisationer (prop. sid. 308).

Departementschefen replikerade i propositionen att han inte var beredd att ändra sin i saken och inställning inte ville förorda något särskilt förbud som kriminaliserade medlemskap i rasistiska organisationer. samtidigt tillade departementschefen att han inte är främmande för att på nytt ta om detta skulle visa upp frågan, sig vara påkallat. (Prop. sid 324 f.)

2.4.1.3 Begreppet folkgrupp

Genom 1971 lagändring kom begreppet att omfatta folkgrupp av viss ras med viss av visst hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse.

Därmed ásyftades de uppdelningar av månniskoslâktet som brukar göras i antropologiska rasindelningar. Med kategorin etniskt ursprung avsågs i vilka grupperingar medlemmarna har ett relativt kulturmöneter. enhetligt

Genom att regeln kollektiv av avsåg raser eller folkgrupper, ansågs enligt förarbetena straffbarhet kunna inträda även om objektet för en brottslig handling var mer a1lmänt(SoU 1968:68 sid Det 59). skulle vara tillräckligt t ex om en viss ras eller en med folkgrupp viss hudfårg prisas sådant sätt att pa alla andra raser respektive folkgrupper med annan måste anses hudfårg smådade. Detta skulle enligt utredningen ge möjligheter att beivra sådant av spridande åsikter om rasöverlägsenhet som omfattades av artikel 4 i rasdiskrimineringskonventionen. Departementschefen instâmde med utredningen (prop. 1970:87 sid 61).

146 Bilaga 1

visade sedermedera att de myndigheter som Utvecklingen hade att beivra brottslighet av aktuellt slag ansåg som i paragrafen endast att det brottsobjekt skyddades som hade medlemmar antingen av samma var folkgrupper eller av ett relativt enhetligt kulturnationalitet mönster. invandrare, som omfattade en mångfald Begreppet vara alltför obestämt för att olika folkgrupper ansågs Detta ledde i sin tur falla in under lagbestämmelsen. hotelser eller för missaktning mot till att uttryck invandrare inte kunde beivras. exempelvis

infördes därför, förslag av diskrimi- I lagtexten på 1982 ett tillägg folkgrupp eller neringsutredningen, annan sådan grupp av personer (prop. 1981/82:58). kom att omfatta såväl enskilda folk- Därigenom skyddet kollektiv av sådana. Med grupp av pergrupper som ett alla av individer förutsatt soner avsågs slags mängder hade minst ett identifierbart och releatt medlemmarna attribut Genom ändringen kom således vant gemensamt. kollektiv med beteckningen invandrare och utlänningar

att bli skyddade.

2.4.1.4 Hålsâgande och átalsrätt

Domstolen fast att det inte kunde 1978 slog Högsta finnas málsâgande vid brottet hets mot folkgrupp någon därav väcktes två motioner (NJA 1978 sid 3). I anledning

i riksdagen.

första motionen motionären att företrädare I den yrkade som utsatts för missaktning skulle för den folkgrupp och rått att få ställning som målsägande därigenom åtal. Justitieutskottet ansåg bl.a. att väcka enskilt bli svårt att en sådan regel, t.ex. det skulle tillämpa

147 Bilaga 1 om en främmande stat eller flera rivaliserande organisationer samtidigt önskade företrâda en viss etnisk grupp.

Utskottet pekade också på möjligheten för varje medborgare att ange brott till åtal och att påkalla överprövning av åklagarens beslut om denne inte väckte åtal (Juu 1979/80:7). Riksdagen godkände utskottets betänkande och avstyrkte bifall till motionen.

I den andra motionen hemstållde motionären att diskrimineringsutredningen skulle få i uppdrag att utreda hur innehållet i artikel 6 i konventionen, enligt vilken envar skulle tillförsäkras skydd mot och gottgörelse för diskriminerande behandlingar, skulle kunna överföras till svensk rätt så att en tillfredsställande reglering uppnåddes. Utskottet pekade på att det i första hand var brottet olaga diskriminering som gav den enskilde straffrättsligt skydd mot rasdikriminerande handlande. Även vid andra brott med rasdiskriminerande inslag, t.ex. olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning, kunde måloågandotalan föras. Att detsamma inte gällde hets mot folkgrupp med att sammanhångde den straffbelagda gärningen riktades till en grupp människor och inte till enskilda. Utskottet även denna avstyrkte motion. (JuU 1980/81:7). Riksdagen beslutade i med enlighet utskottets förslag.

Diskrimineringsutredningen berörde frågan i sitt del-

betänkande om hets mot sid 66 folkgrupp (SOU 1981:38 f). Utredningen fann att skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp inte kunde utgå enligt gällande skadeståndsregler oavsett om någon målsägande fanns eller ej. Enligt utredningen kunde därför frågan begränsas till att avse huruvida man skulle införa regler om enskild åtalsrått eller ej.

148 Bilaga 1 skulle och åklagarmyndigheters inte Möjligen polisalltid så bevakning av dessa frågor högt prioriterade motivera att en enskild talerâtt infördes menade utredningen.

stannade dock för att inte föreslå någon Utredningen enskild åtalsrått, varken för organisationer eller enskilda. Det tyngsta argumentet för denna ståndpunkt redovisade sålunda: det var angeläget att utredningen den normala ordningen att åklagare påtalade brott fick fullt ut även vid brott främst riktade mot ingälla vandrar- och minoritetsgrupper. Annars fannsrisk för, menade utredningen, att polis och åklagaremyndigheter skulle komma att visa ån mindre intresse för brottet hets mot folkgrupp.

Varken remissinstanserna eller departementschefen fann att en annan bedömning än utredningen i anledning göra denna fråga.

2.4.2 Tryckfrihetsförordningen

-Ett kan beskrivas antingen helt och tryckfrihetsbrott hållet inom de allmänna straffstadgandena, vilket år vanligt utomlands, eller genom särskilda tryckfrihetsrâttsliga stadganden. Den senare metoden tillämpas i För att täcka in ett förbud mot hets mot folk- Sverige. grupp i en tryckt skrift måste således motsvarande stadgande finnas i tryckfrihetsförordningen. Sedan 1949, då den nuvarande tryckfrihetsförordningen började gälla, har där också funnits ett sådant stadgande.

Den nuvarande bestämmelsen år intagen i 7 kap 4 §, 8 p TF.

149 Bilaga 1 Eftersom tryckfrihetsförordningen är grundlag kan statsmakterna inte genom andra författningar begränsa tryckfriheten. Missbruk av tryckfriheten kan inte föranleda ansvar annat än med stöd av tryckfrihetsförordningen. Denna måste således innehålla egna beskrivningar av de yttranden som är brottsliga.

För straffbarhet som tryckfrihetsbrott krävs vidare att ett yttrande måste vara straffbart såväl enligt tryckfrihetsförordningen som brottsbalken. Tryckfrihetsförordningens straffbud kan alltså aldrig sträcka sig längre än till brottsbalkens. Detta innebär attdet straffbara området inte kan utvidgas utan grundlageåndring men däremot inskränkas genom en ändring i vanlig lag.

vid bedömningen av ett uttrycks straffbarhet skall man enligt 1 kap. 4 5 TF alltid ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhâllsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mer på ämnets och tankens än på uttrycket: lagstridighet, på syftet in frampå ställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria ån fälla. Ett yttrandefrihetsråttsligt skyddat kan syfte alltså ursäkta ett mindre lämpligt uttryckssätt (Axberger sid 214).

7 kap 4 S 8 p TF överensstämmer med BrB 16:8 med undantag av offentlighetsrekvisitet. Det generella offentlighetsrekvisitet i tryckfrihetsförordningen, som innefattas i kravet på utgivning, emellertid även gäller vid detta brott.

150 Bilaga 1

2.4.3 Uppsåt

som huvudregel inom straffråtten gäller att en gärning är belagd med straff endast om den begås uppsåtligen. också vid brottet hets mot folkgrupp. I Detta gäller undantagsfall år gärningar utan uppsåt straffbelagda förutsatt att de är begångna av oaktsamhet. I samband med lagåndringen 1982 diskuterades inom utredningen att införa en bestämmelse som gjorde det straffbart av vårdslöshet handla hetsparagrafen i att på sätt brottsbalken föreskrev. Utredningen bestämde sig emellertid för att avstå från att lägga ett sådant förslag. skålen för detta redovisades enligt följande.

1. om hets mot som inte krävde En regel folkgrupp skulle nödvändigt innebära undantag för uppsåt vissa situationer. Detta 1 sin tur skulle orsaka svåra grånsdragningsproblem och därmed bristande respekt för bestämsammanhängande melsen.

2. Det antogs strida mot allmänna råttsmedvetandet att bli bestraffad därför att man av omdömeslöshet fällt ett uttalande, som inneburit hot eller missaktning för folkgrupp.

3. Bestämmelsen skulle sannolikt uppfattas som ett eftersom i allvarligt ingrepp i tryckfriheten angivna brott föruttryckfrihetsförordningen satte uppsåt.

151 Bilaga 1 2.5

I 16 kap 9 5 Bra bestraffas diskriminering på etnisk grund om den utförts av näringsidkare eller dennes« representant genom att inte gå en person tillhanda på de villkor som tillämpas mot andra. Bestämmelsen är även tillämplig på den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag när han går allmänheten till handa.

Bestämmelsens lydelse har återgivits i den allmänna genomgången.

Denna bestämmelse är ett resultat av Sveriges tillträde till FNs rasdiskrimineringskonvention. Klausulen gär längre än vad konventionsbestämmelsen i artikel 5:1 kräver. Bestämmelsen omfattar nämligen i princip skydd mot diskriminering vid tillhandahållande av tjänster m.m. i näringsverksamhet överhuvudtaget och i allmän verksamhet och vid tillträde till offentlig tillställning eller annan sammankomst.

Även om således stadgandet svarar emot konventionens syfte innebär det emellertid inte att alla former av rasdiskriminering är täckta. Förbudet omfattar nämligen inte tillhandahållande av tjänster m.m. på områden som ligger utanför näringsverksamhet eller därmed jämförlig verksamhet.

vid tillkomsten 1971 menade utredningen att det var särskilt vanskligt att ingripa med påföljder emot verksamhet inom mera privata förhållanden. Dessutom menade man att bevissvárigheterna var stora inom verksamhet av personlig natur. I stället pekade man på möjligheten att på nu avsedda områden i vissa fall tillämpa brottsbalkens bestämmelser om förolämpning och förargelse-

152 Bilaga 1

beteende. I menade utredningen att man väckande övrigt andra medel än straffrättsliga åtfick förlita sig på gärder, främst pá upplysningsverksamhet.

2.5.1 Personkretsen

Personkretsen mot vilken förbudet riktar sig inbegriper den som är anställd hos sådan i dels näringsidkare och och dels den som är anställd dennes näringsverksamhet eller innehar allmänt uppdrag. Även i allmän tjänst tillställning eller allmän sammananordnare av offentlig till denne, omfattas. Innekomst, ävensom medhjälpare börden av belyses i det följande. begreppen

skall fattas i vidsträckt näringsidkare. Begreppet Avsikten är att bestämmelsen skall omfatta mening. varje av fysisk eller juridisk person yrkesmässigt av ekonomisk art. Bestämmelsen är driven verksamhet alltså tillämplig även på statliga och kommunala företag idkar Verksamheten behöver inte vara stadigsom näring. även om det i kravet yrkesmässighet anses varande på ett visst mått av permanens. Inte heller är det ligga verksamheten är inriktad på vinst vare nödvändigt att för utövaren eller någon annan. Att verksamheten sig avser att främja ett ideellt eller välgörande syfte hindrar heller inte att vederbörande anses som närings-

idkare.

området för faller den yrkes- Inom näringsverksamhet delen av bostadsmarknaden. Även bostadsrättsmässiga är att betrakta som näringsidkare i den mening förening som avses med stadgandet (NJA 1979 sid 657).

153 Bilaga 1 Anställda. Bestämmelsen åsyftar såväl högre som lägre befattningshavare anställda hos enskilda näringsidkare eller i allmän tjänst.

Beträffande de anställda i allmän tjänst träffades dessa ursprungligen av straffbudet endast i den mån de i sin tjänsteutövning hade att på något sätt gå allmänheten tillhanda. Det straffbara området var således begränsat till själva tjänsteutövningen. Avsikten med en sådan begränsning var att hålla interna mellanhavanden på arbetsplatsen, exempelvis sådana som rörde förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, utanför bestämmelsens räckvidd (prop. 1970:87 sid 399 och 76).

Begrånsningen i bestämmelsen ledde till oklarheter och ansågs rent allmänt mindre lämplig. Bestämmelsen justerades 1987 till att gälla generellt alla anställda i allmän tjänst. Därigenom gjordes från statsmakternas sida en markering om att diskriminering på etnisk grund är otillåten för alla som i allmän faktiskt tjänst går allmänheten tillhanda oavsett om detta ingår i deras egentliga arbetsuppgifter eller ej (prop. 1985/86:98 sid 114 rr) .

A1lmänt_gppdrgg. Personer som innehar allmänt uppdrag omfattades inte av bestämmelsen vid dess tillkomst. Tillägget är ett resultat av ändring 1987 på förslag av diskrimineringsutredningen. Denna hade i samband med några fall av ifrågasatt diskriminering på bostadsmarknaden uppmärksammat att ledamöter i en kommunal bostadsförmedlingsnâmnd inte kunde göras ansvariga för eventuell Utreddiskriminering enligt lagrummet. ningen fann det inte acceptabelt att en och samma handling kunde bli straffbar eller straffri beroende

antingen

på om den begicks av en eller av en tjänsteman politiker (prop. 1985/86:98 sid 117).

154 Bilaga 1

Först sedan lagrådet (sid 316) instämt i utredningens lät övertygas, varefter förslag sig departementschefen tillämpningsomrádet för straffbestämmelsen utvidgades till att omfatta även politiskt valda förtroendemän.

Genom att rikta bestämmelsen mot anordnare Angrdnare. och till anordnare av offentlig tillställning medhjälpare en av bestämmelsen vid tillm m möjliggörs tillämpning ställningar som faller utanför begreppet näringsverksamhet eller allmän verksamhet.

2.5.2 Den skyddade kretsen

i denna bestämmelse är densamma som i Brottsobjektet 16 8 § BrB. Samma individer som där avses är således kap mot även diskriminering enligt förevarande skyddade paragraf.

avser den som begär en prestation av närings- Skyddet idkaren e d. Begäran behöver inte ha någon speciell form utan kan framställas muntligen eller helt enkelt av som exempel anges i proposiframgå omständigheterna. tionen att en slår sig ner vid ett bord i en person 1970:87 sid 76). I undantagsfall kan restaurang (prop. skyddas även en person som inte alls begär någon prestation. Detta gäller exempelvis i de fall en tjänsteman p g a författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet har skyldighet att under vissa förhållanden viss tillhanda. som exempel nämns i gå personkategori de socialvårdande organens verksamhet. propositionen

155 Bilaga 1

2.5.3 Den brottsliga gårningen

Den brottsliga gärningen består i att nåringsidkaren inte går någon tillhanda på de villkor som

närings-

idkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet. Hed villkor avses inte sådana som näringsidkare av ifrågavarande slag i allmänhet uppstâller utan sådana som just den aktuelle näringsidkaren i allmänhet tillämpar i förhållande till sina kunder, klienter m.m. Underlåtenheten kan manifesteras på olika sätt. Den kan komma till uttryck genom uttalande, åtbörd, våldshandling eller annat aktivt Som exempel anges i förfarande. förarbetena att en person avhyses från en lokal där tjänster tillhandahålls eller debiteras högre avgift än andra. Underlåtenheten kan också komma till uttryck genom passivitet. som exempel nämns att en näringsidkare inte bryr sig om att en kund som har infunnit betjäna sig i hans affårslokal eller låter kunden vänta obefogat länge på betjåning.

Skyldigheten att tillhandagå på allmänt gällande villkor innefattar således dels förbud mot att helt vägra någon möjlighet att komma i åtnjutande av den önskade varan eller tjänsten och dels att bereda visserligen någon en sådan möjlighet men på villkor som ofördelaktigt skiljer sig från vad som gäller för andra.

Diskriminering innebär alltså att missgynna någon genom att behandla honom mindre än förmånligt andra. Att gynna någon behöver dock inte automatiskt innebära att någon annan missgynnas. Det kan finnas anledgodtagbar ning att ge företräde åt en viss utan folkgrupp att andra folkgrupper med fog kan ha blivit säga sig diskriminerade. Exempelvis kan en av näringsidkare utländsk nationalitet tänkas ge rabatt åt alla sina landsmån

156 Bilaga 1 utan att detta behöver vara olaga diskriminering (Beckman sid 240).

Enligt förarbetena till bestämmelsen gäller den endast sådant missgynnande som sker i anslutning till att någon får anses ha begärt en prestation. Om exempelvis en näringsidkare först betjänar en invandrare och dårefter förbjuder honom att i fortsättningen handla i butiken, har han inte gjort sig skyldig till olaga diskriminering. Däremot kan möjligen förutsättningarna för en straffbar förolämpning vara uppfyllda.

2.5.4 Uppsát

olaga diskriminering är ett uppsátsbrott. Brottet är fullbordat redan när någon exempelvis förvågrats en prestation även om nåringsidkaren senare ändrar sig. Om en invandrare t.ex. förvägras inträde till en restaurang förändras inte brottsbedömningen av att restaurangägaren, efter argumentering från invandrarens sida, medger denne tillträde.

157 Bilaga 1 3 ÖVERVÃGANDEN I SVERIGE

I detta avsnitt skall närmare belysas de överväganden och ställningstaganden som gjorts i Sverige på några särskilt kontroversiella punkter i konventionen:

3-1

3.1.1 Bakgrund

som tidigare omnåmnts år konflikten mellan förbudeföreskriften i artikel 4 och yttrande- och föreningsfriheten inte oproblematisk.

Konflikten förutsäga redan i samband med behandlingen av rasdiskrimineringsdeklarationen. En av nyckelfragorna var redan då hur grånsdragningen skulle göras mellan å ena sidan sådana yttringar av som rasdiskriminering inte kunde undvikas i ett samhälle byggt på yttrandeoch föreningsfrihet och å andra sidan sådana manifestationer som överskred gränsen för vad som kunde tillåtas.

Textförslaget till artikel 4 i konventionen innehöll från början inte något krav på att deltagande i rasistiska organisationers verksamhet skulle kriminaliseras. Vid behandlingen i tredje utskottet i PN framlade Öststaterna ett ândringsförslag med betydande skärpning

158 Bilaga 1 av texten. Dä det kunde förväntas att förslaget skulle vinna stöd av u-länderna, var risken uppenbar att konventionen skulle bli oantagbar för såväl de latinamerikanska länderna som hela västvärlden. De nordiska länderna inriktade dá på att i artikeln få till stånd sig en allmän reservation, som gick ut på att åtgärderna mot rasdiskriminering inte fick inkräkta på grundläggande mänskliga rättigheter.

Resultatet blev att de fem nordiska länderna gemensamt framlade ett förslag om att i artikeln inskjuta hänvistill i artikel 5, som vid det ningen rättigheterna laget redan hade slutbehandlats i utskottet.

Frankrike lade muntligen ett förslag om att hänvisa även till konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Efter överläggningar mellan samtliga ländergrupper antogs ett av Nigeria konsoliderat förslag till den lydelse artikeln har i dag.

Den sålunda inarbetade frasen uttolkades på så sätt att artikel 4 inte innebar en ovillkorlig skyldighet för konventionsstaterna att vidtaga åtgärder som inte var i full överensstämmelse med konstitutionella garantier för friheter, däribland yttrande-, äsikts- och föreningsfriheterna (Lerner sid 48).

3.1.2 sveriges ställningstagande

Den svenska officiella tolkningen av artikel 4 har konsekvent varit att bestämmelsen inte innebär ett absolut tvång att lagstifta. Enligt svenskt synsätt har varje nation rätt att själv bestämma vilka tekniska och lagliga metoder, som skall användas för att

159 Bilaga 1 uppfylla konventionens syfte. Det har därvid påpekats att konventionens krav tillgodoses genom bestämmelserna om hets mot och olaga diskriminering, som i folkgrupp praktiken gör det straffbart att verka för en rasistisk organisation. Av dessa skäl har hittills heller inte införts en generell förbudsregel mot rasistiska organisationer.

sedan konventionen ratificerades har emellertid lämnats utrymme i regeringsformen för en lagstiftning i detta avseende. I 2 kap 14 5 andra stycket RF sägs att föreningsfriheten får begränsas om det gäller sammanslutning, vars verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung. Bestämmelsen infördes, trots att JK ifrågasatte ändringen (prop. 1975/76:209 sid 235), i samband med revisionen av regeringsformen 1977. Den innebar dock inte att Sverige officiellt ändrade sin ståndpunkt i frågan. Regeln är snarast att uppfatta som en handlingsberedskap för det fall att man i framtiden trots allt skulle vilja lagstifta mot rasistiska organisationer. (Prop. sid 114.)

3.1.3 Kritik i kommittén

Förutom att kommittén upprepade gånger uttalat som sin tolkning att innebörden i artikel 4 är ett absolut krav på föreskriven lagstiftning har kommittén vid flera tillfällen i allt skarpare ordalag kritiserat Sverige för att inte ha uppfyllt sitt konventionsåtagande enligt artikeln.

Bilaga l 160

för bl a följande. Kommittén har givit uttryck

för en annan ledamöter av kommittén uttryck 1979 gav att än den svenska regeringens uppfattning ståndpunkt 2:1 var fria att artikel d) konventionsstaterna enligt

att uppfylla konventionen besluta om metoder för själva

(FN dok A/34/18, p 308).

Ledamöter i kommittén kommittén tonen. 1981 skärpte i Sverige oro över att gällande lagstiftning uttalade med artikel 4 och då inte till fullo överensstämde

Bestämmelser som bestraffar särskilt med dess moment b).

tillräckligt, eftersom var inte rashetsande propaganda var förbjudna i Sverige. inte rasistiska organisationer att den svenska Ledamöterna uttryckte förhoppningen

för att anpassa skulle vidtaga åtgärder regeringen i artikel 4 (FN dok till föreskrifterna

lagstiftningen

A/36/18, p 344).

om kommittén klarspråk. Sverige pámindes 1983 talade var tvunget att olagligatt landet enligt konventionen

och aktiviteter, förklara och förbjuda organisationer

Kommittén kontill rasdiskriminering. som uppmuntrade hade

staterade också att diskrimineringsutredningen

manifestationer fortfarande att rasistiska påvisat begärde kommittén förekom i landet. Hot den bakgrunden

skulle juridiskt motivera att den svenska regeringen enligt konvenvarför man inte ansåg sig förpliktad

som kommittén upptionen att införa sådana lagregler

(FN dok (A/38/18, p 435). repade gånger begårt

sin ståndpunkt. Ledamöter 1987 markerade kommittén ånyo

tolkning att artikel i kommittén delade inte Sveriges

ett ovillkorligt krav på lagstiftning. 4 inte innebar 2:1 d) ger länderna möjlig- Även om skrivningen i artikel

för att fullfölja målsättatt valfritt välja metoder het

161 Bilaga 1 ningen i den bestämmelsen förändras inte därigenom den befallande karaktären av artikel 4, som i förhållande till artikel 2 är lex specialis. Det fastslogs att rasistiska organisationer, exempelvis sådana nynazistiska som omnämnts i den svenska rapporten, måste förbjudas för att uppfylla villkoret i artikel 4 (FN dok A/42/18, p 350).

3.1.4 Utvecklingen

Diskrimineringsutredningen, som år 1981 i sitt delbetänkande om hets mot folkgrupp ansåg behov av ett förbud inte föreligga, tog intryck av kommitténs kritik. I sitt slutbetänkande 1984 föreslog utredningen att

ett förbud trots allt skulle övervägas. (SOU 1984:55,

sid 189.)

En rad remissinstanser var positiva till diskrimineringsutredningens förslag om förbud. Förutom behovet att efterleva konventionen anfördes bl.a. att förbudet behövdes för att klart uttrycka statsmakternas ståndpunkt i frågan och på så sätt stärka invandrarnas förtroende för det svenska samhället (prop. 1985/86:98 sid 296). Bland de positiva kan nämnas Svea Hovrätt, ILO-kommittén, ärkebiskopen, TCO och Landstingsförbundet.

RRV och Lo ställde sig tveksamma till förslaget med hänvisning bl.a. till respekten för föreningsfriheten och till att effekten av ett förbud kunde ifrågasättas. Lo pekade också på problemen att definiera rasistiska organisationer och svårigheten att för framtiden draga upp gränser för vilka organisationer som kunde tillåtas och vilka som borde förbjudas.

Bilaga 1 162

helt. JK och RÅ SIV m.fl. avstyrkte förslaget JK, RÅ, enligt konventionen hänvisade till att förpliktelserna

ingrepp i föroch att något fick anses tillgodosedda

RÅ menade dessutom inte var motiverat. eningsfriheten riskerna att de fåtal man inte kunde bortse från att och som idag har som existerar i landet organisationer skulle kunna tilldra genom förbudet en undanskymd plats,

sig ökad uppmärksamhet.

av ett förbud att de positiva konsekvenserna SIV menade

bl.a. ingreppet i föreningsövervägdes av de negativa,

för att rasistiska organisationer friheten och risken

gå under jorden. tvingades

om ändringar i tryckfrihets- I samband med förslaget

om förbud mot rasistiska orgaförordningen var frågan

debatt i riksdagen. Regeringsnisationer upp till igen

inte något förbud 1986/87:151) avsåg förslaget (prop. stället en ändring av utan i mot sådana organisationer mot folkgrupp, så i brottet hets

spridningsrekvisitet

- all spridning att - som omnämnts i det föregående

sfåren av rashetsande uttryck utanför den rent privata

blev straffbara.

över förslaget att anförde i sitt yttrande Lagrådet sin ordalag ålade

rasdiskrimineringskonventionen enligt

och att

staterna ett uttryckligt organisationsförbud

för den tolkning som låg det sålunda fanns goda skäl

kritik.

till grund för rasdiskrimineringskommitténs

varit angeläget om att Eftersom Sverige traditionellt

försina folkråttsliga förpliktelser lojalt uppfylla skulle sin avvisande att Sverige ompröva ordade lagrådet

även om argumenten

inställning till organisationsförbudet

sid sådant var förståeliga (prop. 1986/87:151 mot ett

307) .

163 Bilaga 1

Inte bara lagrådet anförde kritik mot lagförslaget. Medlemmar i samtliga krävde i riksdagspartier flera

motioner att rasistiska organisationer skulle förbjudas och att bildande och i deltagande sådana organisationer

skulle kriminaliseras (1986/B7:K 124, 1986/87:Ju 614,

1986/87:Ju 631, 1986/87:Ju 638).

I sina betänkanden såväl gjorde justitieutskottet som

konstitutionsutskottet bedömningen att även Sverige utan ett särskilt organisationsförbud fick anses ha

uppfyllt åtagandena enligt konventionen. Konstitutionsutskottet uttalade vidare det för att närvarande inte

kunde anses föreligga något egentligt behov av att

införa ett organisationsförbud. Utskottet menade dock

att det var att angeläget regeringen uppmärksamt följde frågan. Det konstaterades vidare att regeringen skulle få anledning att återkomma till saken vid beredningen av de förslag som kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet kommer att lägga fram vid av utgången år 1988 (KU sid 1987/88:36, 23).

Mot KUs yttrande i denna del reserverade sig de borgerliga företrädarna, som menade att KU på ett klarare

sätt borde markera att konventionsåtagandet var uppfyllt och att det därför saknades grund att förorda lagstift-

ning i ämnet. borde Riksdagen vidare, enligt reservante-

rna, ge regeringen tillkänna att av Sverige olika skäl inte borde införa ett organisationsförbud (sid 46).

Efter debatt i riksdagen bifölls Kvs hemställan.

164 Bilaga 1 3.2

3.2.1 Bakgrund

Artikeln kräver lagstiftningsåtgärder endast om omständigheterna i landet pákallar det för att nå konventionens syften.

I samband med lagstiftningsöversynen 1970 inför tillträdet till konventionen föreslogs som en ny

framgått

lagregel, som avsåg att kriminalisera diskriminering utövad i näringsverksamhet. Dessutom gjordes en ändring i brottet hets mot folkgrupp. I övrigt fann utredningen förhållandena i landet inte sådana att ytterligare lagstiftning var påkallad. Till denna slutsats kom utredningen trots att på i vart fall två punkter något skydd i form av lagligt hinder mot rasdiskriminering inte fanns i den svenska rättsordningen. Bestämmelsen om olaga diskriminering omfattade nämligen inte arbetsmarknaden och inte heller den icke-yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.

Att arbetsmarknaden lämnades utanför lagstiftningsförslagen 1971 berodde enligt propositionen på att sådana åtgärder borde komma ifråga antingen endast om problemen inte kunde lösas avtalsvägen mellan aktörerna på arbetsmarknaden eller om det fanns speciella skål för en sådan lagreglering.

3.2.2 Diskrimineringsutredningens överväganden

I samband med att tillsattes diskrimineringsutredningen 1978 konstaterades 1 utredningsdirektiven att straffbestämmelsen för olaga diskriminering inte arbetsgällde

165 1 Bilaga

marknaden. Även om utredningens uppdrag angavs gälla även arbetsmarknaden uttalades 1 direktiven att det i första hand borde anförtros arbetsmarknadsparterna att frivilligt och i samverkan tillse att diskriminering förhindrades. Endast om utredningen fann starka skäl tala för en detta lagstiftning på område borde en sådan föreslås - efter samråd med arbetsmarknadens parter

(Dir 1978:78).

Diskrimineringsutredningen fann övertygande vittnes-

börd om att etnisk diskriminering förekom på arbetsmarknaden. Utredningen pekade talrika på exempel på upplevelser av i arbetslivet. diskriminering Arbetsmarknadsmyndigheterna hade styrkt invandrarnas

vittnesmål. Även med intervjuundersökningar arbetsförmedlare och personalanställare pekade i samma riktning. Det förekom enligt att utredningen invandrare bytte namn för att inte sitt avslöja ursprung och på det sättet bli mer attraktiva på arbetsmarknaden.

Utredningen ansåg därmed att skål för lagstiftning förelåg enligt konventionsátagandet. Dessutom menade man att en lag skulle ha positiv inverkan på normbildningen i samhället, som var något särskilt angeläget mot bakgrund av etniska minoriteters svaga ställning på arbetsmarknaden.

Utredningen föreslog mot bakgrund av vad den funnit en

civilrättslig lag med ändamål att främja allas rätt

ifråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet oberoende av etnisk tillhörighet (SOU 1983:18). I lagen förbjöds negativ särbehandling på etnisk grund vid bl.a. anställning, befordran eller utbildning. Även personer ur majoritetsbefolkningen skulle kunna åberopa lagens skydd. Därmed uppfylldes enligt utredningen konventionens krav i artikel 5 att

166 Bilaga 1 envar skulle tillförsäkras likhet ifråga om där uppräknade rättigheter, samtidigt som lagens råttvise- och jämlikhetsaspekter betonades.

Lagförslaget skyddade alltså såväl arbetssökande som redan anställda. Diskriminering av dessa förelåg exempelvis när någon av etniska skäl antingen förvägrades den anställning han rätteligen borde fått eller på annat sätt missgynnades i anställningsvillkoren eller i arbetsgivarens behandling.

Lagförslaget innehöll också ett generellt stadgande om aktiva åtgärder och möjlighet till positiv särbehandling. Som övervakande myndighet föreslogs Jåmo.

3.2.3 Remissutfallet

Många remissinstanser var positiva till en lagstiftning på området men flertalet kritiserade den utformning förslaget fått. De tveksamma och negativa remissinstanserna framhöll bl.a. att lagen skulle bli svår att tillämpa, att utformningen var sådan att den skapade råttsosåkerhet och att det fanns risk för att lagen skulle motverka sitt eget syfte. Förslaget om ett organ med uppgift att övervaka och aktivt stödja åtgärder mot etnisk diskriminering fick dock ett i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna.

3.2.4 överväganden i regeringskansliet

Lagförslaqet bereddes vidare i regeringskansliet i ytterligare kontakt med en del remissinstanser.

167 Bilaga 1 Diskrimineringsutredningens kartläggning hade visat att ytterligare insatser behövde vidtagas för att bekämpa etnisk diskriminering. Sanktionerade förbudsregler bedömdes emellertid inte lämpliga, eftersom sådana lagregler var förenade med stora problem. Bl.a. anfördes att en skyddsregel för arbetssökande skulle innebära en allmän skyldighet för arbetsgivaren att anställa den efter något särskilt kriterium mest meriterade. Kriterier för meritvärdering lämpade sig inte för lagstiftning och än mindre för råttstillämpningen.

Vidare anfördes att det borde undersökas om inte redan gällande rått på området, i högre utsträckning än vad dittills hade gjorts, kunde användas för att komma tillrätta med etnisk diskriminering.

Han stannade slutligen inför ett förslag om att tillskapa ett särskilt myndighetsorgan, nämligen en ombudsman mot etnisk diskriminering, med uppgift att aktivt bekämpa förekomsten av diskriminering i samhället både på ett kollektivt och ett individuellt plan. En närmare beskrivning häröver har lämnats i det föregående.

3.2.5 Kritik i kommittén

1983 uppmärksammade medlemmar i kommittén att brottet olaga diskriminering inte gällde arbetsmarknaden. Det uttrycktes en förhoppning om att svenska regeringen skulle ompröva sitt ställningstagande i detta avseende, särskilt mot bakgrund av att konflikter av etniska skäl syntes öka mellan svenskarna och invandrarna i landet (FN dok A/38/18, p 436).

168 Bilaga 1 1986 noterade medlemmar i kommittén med oro att Sverige efter 15 år inte hade någon lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Det påpekades att diskrimineringsutredningen i Sverige påvisat att diskriminering förekom och att utredningen dragit slutsatsen att lagstiftning var nödvändigt för att uppfylla artikel 5 (FN dok A/42/18, p 353).

Kommittén noterade även att en person som ansåg sig utsatt för etnisk diskriminering på arbetsmarknaden visserligen kunde vända sig till diskrimineringsombuds-

mannen (DO), men att det i avsaknad av lagstiftning

inte var mycket denne egentligen kunde göra.

169 Bilaga 2

INTERNÅTIONELL KONVENTION OH AVSKAFPANDET AV ALLA PORHER AV RASDISKRIHINERING

170 Bilaga 2

Konventionsstaterna,

vilka beaktar, att Förenta Nationernas stadga grundas på principerna om alla människors värdighet och jämlikhet och att alla medlemsstater har förbundit sig att tillsammans och enskilt, i samarbete med Förenta Nationerna, verka för att uppnå ett av Förenta Nationernas syften, nämligen att främja och uppmuntra att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för varje människa utan åtskillnasd i avseende på ras, kön, språk eller religion allmänt respekteras och iakttas,

vilka beaktar, att den allmänna förklaringen om de rättigheterna förkunnar att alla människor mänskliga är födda fria och lika i värde och rättigheter och att var och en är berättigad till alla de fri- och rättigheter som uttalas däri, utan åtskillnad av något slag, särskilt inte i fråga om ras, hudfärg eller nationellt ursprung,

vilka anser, att alla människor är lika inför lagen och år berättigade till samma lagliga skydd mot varje diskriminering och mot varje framkallande av sädan diskriminering,

vilka beaktar, att Förenta Nationerna har fördömt kolonialism och allt utövande av rasåtskillnad och diskriminering förbunden därmed i vilken form och varhelst det förekommer och att förklaringen angående av självständighet ät koloniala länder och beviljande folk av den 14 december 1960 (ceneralföreamlingens resolution 1514 (xv)) ytterligare bekräftar och högtidligt förkunnar nödvändigheten av att snabbt och förbehällslöst avskaffa kolonialismen,

vilka beaktar, att Förenta Nationernas deklaration om avskaffande av alla former av rasdiskriminering av den 20 november 1963 (ceneralförsamlingens resolution 1904 (XVIII)) högtidligt bekräftar nödvändigheten av att snabbt avskaffa rasdiskriminering i hela världen i alla dess former och yttringar och att säkerställa förståelse och respekt för människovärdet,

vilka är övertygade om att varje lära om överlägsenhet på grund av olikheter mellan raser är vetenskapligt falsk, moraliskt fördömlig, socialt orättvis och farlig och att rasdiskriminering aldrig kan rättfärdigas vare sig i teori eller praktik,

l71 Bilaga 2

vilka äter bekräftar, att diskriminering mellan människor på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung är ett hinder för vänskapliga och fredliga förbindelser mellan nationer och kan störa fred och säkerhet mellan folken liksom samförstånd mellan människor som lever * sida vid sida också inom en och samma stat,

vilka är övertygade om att förekomsten av rasbarriårer strider mot varje mänskligt samhälles ideal,

vilka är oroade över de yttringar av rasdiskriminering som bevisligen fortfarande förekommer i vissa delar av världen och över den politik, grundad på raseller hat - såsom överlägsenhet pä apartheid-, segregations- eller - som förs av vissa separationspolitik regeringar,

vilka är fast beslutna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att snabbt avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och yttringar och att förhindra och bekämpa rasläror och alla yttringar av sådansa läror för att främja förståelse mellan raserna och för att bygga ett internationellt samhälle fritt från alla former av åtskillnad eller diskriminering på grund av ras,

vilka beaktar konventionen om rasdiskriminering i fraga om anstållnings- och yrkesutövning, antagen av Internationella arbetsorganisationen år 1958, och konventionen mot diskriminering inom undervisningen, antagen av Förenta Nationernas organisation för uppfostran, vetenskap och kultur år 1960,

vilka önskar de förverkliga principer som yttrycks i Förenta Nationernas förklaring om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och att trygga att praktiska åtgärder för att förverkliga detta mål vidtas så snart som möjligt,

har överenskommit om följande:

DEL I

Artikel 1

1. I denna konvention avser uttrycket rasdiskriminering varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänsk-

172 Bilaga 2

liga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.

2. Konventionen är icke tillämplig på sådana skillnader, undantag, inskränkningar eller företräden som av konventionsstat göres mellan medborgare och icke-medborgare.

3. Intet i denna konvention får tolkas så att det på något sätt inverkar på konventionsstaternas rättsregler rörande nationalitet, medborgarskap eller naturalisering, under förutsättning att dessa regler icke diskriminerar någon särskild nationalitet.

4. Särskilda åtgärder vidtagna uteslutande för att åstadkomma tillfredsställande framsteg för sådana rasgrupper, etniska grupper eller enskilda personer, som är i behov av skydd för att kunna på lika villkor åtnjuta eller utöva mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, skall icke anses utgöra rasdiskriminering, under förutsättning att sådana åtgärder icke leder till att skilda rättigheter vidmakthålles för olika rasgrupper och att de icke bibehålles sedan syftet därmed uppnåtts.

Artikel 2

1. Konventionsstaterna fördömer rasdiskriminering och förbinder sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik syftande till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja förståelse mellan alla raser, i vilket syfte:

(a) envar konventionsstat förbinder sig att icke inlåta sig på handlingar eller bruk som innebär rasdiskriminering mot personer, grupper av personer eller institutioner och att tillse att alla offentliga myndigheter och institutioner, såväl nationella som lokala, handlar i enlighet med denna förpliktelse,

(b) envar konventionsstat förbinder sig att icke verka för, försvara eller stödja rasdiskriminering från personers eller organisationers sida,

(c) envar konventionsstat skall vidtaga effektiva åtgärder för att granska regeringsmaktens samt övrig nationell eller lokal myndighetsutövning och för att ändra, upphäva eller ogiltigförklara alla lagar och bestämmelser som ger upphov till rasdiskriminering eller har till verkan att redan förekommande rasdiskriminering vidmakthålles,

173 Bilaga 2

(d) envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som

omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida,

(e) envar konventionsstat förbinder sig att, där så är lämpligt, uppmuntra organisationer och rörelser, som representerar flera raser och till syftar integrering, att främja användandet av andra medel att avskaffa

skiljemurar mellan raser och att motarbeta allt sådant som kan få till följd ökad mellan raser. splittring

2. Konventionsstaterna skall, när omständigheterna föranleder därtill, vidtaga särskilda och konkreta

åtgärder på sociala, ekonomiska, kulturella och andra områden för att åstadkomma tillfredsställande utveckling och skydd för vissa eller därtill rasgrupper hörande enskilda personer i syfte att tillförsäkra dem fullt och likaberättigat åtnjutande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Dessa får i intet åtgärder fall leda till att olikvårdiga eller skilda rättigheter upprätthålles för olika rasgrupper sedan syftet med

åtgärderna uppnåtts.

Artikel 3

Konventionsstaterna fördömer särskilt rassegregation och apartheid och förbinder att sig hindra, förbjuda och utrota alla företeelser av detta inom områden slag under deras jurisdiktion.

Artikel 4

Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller av viss persongrupp hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form, och förbinder sig att vidtaga omedelbara och konkreta åtgärder syftande till att avskaffa allt främjande eller utövande av

sådan diskriminering. I detta syfte skall konventions-

staterna, med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna om de förklaringen mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5 av denna bland annat: konvention,

(a) som brottslig handling, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av eller på rasöverlägsenhet rashat grundade idéer, till uppmaning rasdiskriminering, varje våldshandling eller uppmaning till sådan handling

174 Bilaga 2

mot någon ras eller persongrupp av annan hudfårg eller annat etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form åt rasförföljelse, inklusive finansiering därav,

och förbjuda organisationer och (b) olagligförklara organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag,

(c) icke tillåta offentliga myndigheter eller offentliga institutioner, vare sig nationella eller lokala, att främja eller uppmana till rasdiskriminering.

Artikel 5

Till uppfyllande av de grundläggande förpliktelserna i artikel 2 i denna konvention förbinder sig konventionsstaterna att förbjuda och avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung, likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av följande rättigheter:

(a) rätten till lika behandling inför domstolar och andra rättsskipande organ,

(b) rätten till personlig säkerhet och till skydd från staten mot att bli utsatt för våld eller kroppsskada av någon myndighetsperson eller av någon individ, grupp eller institution,

i synnerhet rätten att (c) politiska rättigheter, i val - att rösta och vara Valbar deltaga på grundval av allmän och lika rösträtt, att taga del i landets styrelse och allmänna angelägenheter på alla plan och att på lika villkor ha tillträde till offentlig tjänst,

(d) andra medborgerliga rättigheter, i synnerhet;

(i) rätten att fritt röra sig och bosätta sig inom statens gränser, (ii) rätten att lämna vilket som helst land, också det egna, och att återvända till det egna landet, (iii) rätten till nationalitet, (iv) rätten till äktenskap och val av make, (v) rätten att äga egendom ensam eller tillsammans med annan, (vi) rätten att ärva,

175 Bilaga 2

till tanke-, samvets- och reli- (vii) rätten

gionsfrihet, rätten till åsikts- och yttrandefrihet, (viii) rätten till församlings- och förenings- (ix) frihet i fredligt syfte,

ekonomiska, sociala-och kulturella rättigheter, (e) i synnerhet: till arbete, till fritt val av (i) rätten till rättvisa och gynnsamma arbetsanställning, till mot arbetslöshet, till lika villkor, skydd lön för lika arbete, till rättvis och gynnsam

lön för arbete, rätten att bilda och ansluta sig till (ii) fackförening, (iii) rätten till bostad, (iv) rätten till allmän hälsovård, sjukvård, social trygghet och allmänna tjänster, rätten till undervisning och utbildning, (v) rätten att deltaga på lika villkor i (vi) kulturell verksamhet,

rätten att få tillträde till varje för allmän- (f) heten avsedd eller serviceinrättning, såsom plats kommunikationsmedel hotell, restauranger, kaféer,

teatrar och parker.

Artikel 6

Konventionsstaterna skall tillförsåkra envar under deras verksamt skydd och verksamma jurisdiktion vederbörande nationella domrättsliga medel, genom stolar och andra institutioner, mot varje statliga rasdiskriminerande handling som kränker hans mänskliga och friheter i strid mot rättigheter grundläggande denna konvention, ävensom rätten att vid sådana

domstolar begära rättvis och tillfredsställande eller ersättning för skada liden till gottgörelse följd av sådan diskriminering.

Artikel 7

Konventionsstaterna förbinder sig att vidtaga omedelbara och effektiva åtgärder, särskilt på under-

visningens, uppfostrans, kulturens och upplysningens områden, i syfte att bekämpa fördomar som leder till rasdiskriminering, och att främja förståelse, fördragsamhet och vänskap mellan stater och mellan eller etniska grupper, ävensom att sprida rasgrupper kunskap om ändamål och grundsatser i FNs stadga,

176 Bilaga 2

den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, FNs förklaring om avskaffande av alla former av rasdiskriminering samt denna konvention.

DEL II

Artikel 8

1. En kommitté för avskaffandet av rasdiskriminering (i det följande benämnd kommittén) skall upprättas och bestå av aderton moraliskt högtstáende och erkänt opartiska sakkunniga personer. De sakkunniga skall fullgöra sitt uppdrag i egenskap av enskilda personer. De skall väljas av konventionestatserna bland dessas medborgare med iakttagande av en skälig geografisk fördelning och av att olika slag av civilisation samt de viktigaste rättssystemen blir företrådda.

2. Kommitténs ledamöter skall väljas genom hemlig omröstning från en förteckning över personer, vilka föreslagits av konventionsstaterna. Varje konventionsstat får föreslå en person bland sina egna medborgare.

3. Det första valet skall äga rum sex månader efter dagen för konventionens ikraftträdande. Senast tre månader före varje valdag skall FNs generalsekreterare skriftligen uppmana konventionsstaterna att inom två månader inkomma med sina förslag. Generalsekreteraren skall upprätta och till konventionestaterna överlämna en förteckning i alfabetisk ordning över alla de sålunda föreslagna personerna med angivande av vilka stater som föreslagit dem.

4. Val av kommitténs ledamöter skall förrättas vid ett av generalsekreteraren sammankallat möte mellan konventionsstaterna i FNs huvudkvarter. Vid sådant sammanträde, där två tredjedelar av konventionsstaterna måste vara företrådda för att beslut skall kunna fattas, skall de kandidater invâljas i kommittén som uppnår det största antalet röster och absolut majoritet av de närvarande och röstande konventionsstaternas röster.

5. (a) Kommitténs ledamöter väljes för en tid av fyra är. För nio av de ledamöter som väljes vid det första valet skall dock tiden löpa ut efter två år. Omedelbart efter det första valet skall namnen på dessa nio ledamöter utses genom lottdragning av kommitténs ordförande.

177 Bilaga 2

(b) I händelse av tillfällig vakans utser den konventionsstat, vars sakkunnige upphört att vara ledamot av kommittén, en annan sakkunnig bland sina medborgare med förbehåll för kommitténs godkännande.

6. Konventionsstaterna skall svara för kommittéledamöternas utgifter när de utför kommittéuppdrag.

Artikel 9

1. Konventionsstaterna förbinder sig att för kommitténs granskning tillställa generalsekreteraren en rapport om de lagstiftnings-, domstolt-, förvaltnings- och andra åtgärder de vidtagit för konventionsbestämmelsernas efterlevnad: a) inom ett är efter konventionens ikraftträdande för vederbörande stat och b) därefter vartannat år och närhelst kommittén begär. Kommittén äger påfordra ytterligare upplysningar av konventionsstaterna.

2. Kommittén skall genom generalsekreteraren årligen rapportera till FNs generalförsamling om sin verksamhet och kan framställa och allmänna förslag rekommendationer på grundval av sin granskning av de från konventionsstaterna mottagna rapporterna och upplysningarna. Sådana och allmänna förslag rekommendationer skall förelåggas generalförsamlingen tillsammans med konventionsstaternas eventuella kommentarer.

Artikel 10

1. Kommittén antaget själv sin arbetsordning.

2. Kommittén väljer sitt presidium för en tid av två år.

3. FNs generalsekreterare skall för sekresörja tariat át kommittén.

4. Kommitténs sammanträden hålles som regel i FNs huvudkvarter.

Artikel ll

1. om en konventionsstat finner att en annan konventionsstat icke efterlever konventionene bestämmelser, kan den förra staten anmäla förhållandet för kommittén. Kommittén skall då överlämna meddelandet därom till den andra staten. Inom tre månader

178 Bilaga 2

skall den staten skriftligen lämna kommottagande mittén en förklaring eller ett uttalande med upplysi saken och om den åtgärd som evenningar uppgift tuellt vidtagits av den staten.

2. Om ärendet icke regleras på ett för båda parter

tillfredsställande sätt genom bilaterala förhandlingar annat för dem tillgängligt förfarande inom eller sex månader efter det den mottagande staten mottog det meddelandet, har vardera staten ursprungliga rätt att äter hänskjuta ärendet till kommittén genom anmälan till såväl kommittén som den andra staten.

3. Kommittén skall till behandling upptaga ärende

som till den enligt punkt 2 i denna hänskjutits artikel först sedan den utrönt att alla inhemska rättsmedel i anspråk och uttömts i fallet tagits enligt folkrättens allmänt vedertagna grundsatser. Detta skall dock ej gälla om rättsmedlens utnyttjande

är oskäligt tidskrävande.

4. I till kommittén hänskjutet ärende äger varje kommittén de berörda konventionsstaterna att ålägga ställa av betydelse till ytterligare upplysningar

förfogande.

5. När som avses i denna artikel, behandlas ärende, av skall berörda stater ha rätt att sända kommittén, en för att utan rösträtt deltaga i representant kommitténs arbete under ärendets behandling.

Artikel 12

1. Sedan kommittén mottagit och sammanställt (a) alla de den anser nödvändiga, skall upplysningar ordföranden utse en förlikningskommission ad hoc (i det benämnd kommissionen) bestående av fem följande som kan men icke behöver vara ledamöter i personer, kommittén. Kommissionens ledamöter skall utses med

de tvistande parternas samtycke, och dess tjänster

skall ställas till de berörda staternas förfogande i att åstadkomma en reglering av frågan i syfte godo grundad på respekt för konventionen. Har de tvistande staterna icke inom tre månader (b) enats om kommissionens sammansättning, helt eller

skall de kommissionsmedlemmar, varom enighet delvis, icke nåtts mellan de tvistande staterna, väljas av

kommittén bland dess medlemmar med två tredjedels

majoritet vid hemlig omröstning.

179 Bilaga 2

2. Kommissionens ledamöter skall fullgöra sitt uppdrag i egenskap av enskilda personer. De får ej vara i tvistande stat eller i stat som medborgare icke biträtt konventionen.

3. Kommissionen skall själv välja sin ordförande

och antaga sin arbetsordning.

4. Kommissionens sammanträden skall som regel hållas i FNs huvudkvarter eller på annan lämplig plats enligt kommissionens bestämmande.

5. Det sekretariat som ställes till förfogande enligt artikel 10 punkt 3 skall, när en tvist mellan konventionsstater leder till utseendet av en kommission, biträda även denna.

6. De tvistande parterna skall sinsemellan lika fördela kostnaderna för ledamöterna i kommissionen enligt beräkningar som ombesörjes av FNs generalsekreterare.

7. Generalsekreteraren är bemyndigad att, om så erfordras, betala kostnaderna för kommissionens ledamöter, innan de tvistande staterna ersatt kostnaderna enligt punkt 6 i denna artikel.

8. De upplysningar som kommittén mottagit och sammanställt skall ställas till kommissionens förfogande, och kommissionen kan anmoda de berörda staterna att inkomma med ytterligare upplysningar av betydelse.

Artikel 13

1. När kommissionen avslutat prövningen av ärende, skall den upprätta och till kommitténs ordförande överlämna en rapport omfattande dess utredning om de med tvisten sammanhängande faktiska förhållandena och innehållande de rekommendationer den finner att åvägabringa en uppgörelse i godo av tvis-

ägnade en.

2. Kommitténs ordförande skall överlämna kommissionens rapport till envar av de tvistande staterna. Dessa skall inom tre månader underrätta kommitténs ordförande huruvida de godkänner rekommendationerna i kommissionens rapport.

180 Bilaga 2

3. När den i punkt 2 i denna artikel angivna tiden utlöpt, skall kommitténs ordförande överlämna kommissionens rapport och de berörda konventionestaternas deklarationer till Övriga konventionsstater.

Artikel 14

1. En konventionsstat kan när som helst förklara, att den erkänner kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisha den staten diktionsområde, som påstår sig genom blivit utsatta för kränkning av någon av de i denna konvention angivna rättigheterna. Framställning skall icke av kommittén, om den gäller en mottagas konventionsstat som ej avgivit sådan förklaring,

2. Varje konventionsstat som avger en förklaring 1 i denna artikel kan upprätta eller enligt punkt utse ett organ inom sitt nationella rättsväsen, som är behörigt att mottaga och pröva framställningar från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdiktionsområde, som påstår ha blivit utsatta för kränkning av någon av de sig i denna konvention angivna rättigheterna och som uttömt andra tillgängliga inhemska rättsmedel.

3. Förklaring som göres enligt punkt 1 i denna artikel, och uppgift om namnet på organ, som upprättats eller utsetts enligt punkt 2 i denna artikel, skall deponeras av vederbörande konventionsstat hos som tillställer kon- FNs generalsekreterare, övriga ventionsstater kopior därav. Förklaring kan återkallas när som helst genom meddelande till generalsekreteraren, men sådan återkallelse har ingen verkan vad gäller hos kommittén anhängiggjorda framställningar.

4. Ett register över framställningar skall föras av organ som upprättats eller utsetts enligt punkt 2 i denna artikel, och bestyrkta avskrifter av registret skall årligen på lämplig väg tillställas generalsekreteraren, varvid förutsätts att innehållet icke göres offentligt.

5. Om klaganden icke får sitt fall tillfredsställande reglerat genom organ som upprättats eller utsetts enligt punkt 2 i denna artikel, har han rått att hänskjuta ärendet till kommittén inom sex månader.

181 Bilaga 2

6. (a) Kommittén skall konfidentiellt delge varje framställning som den tagit emot med den konventionsstat ha brutit mot bestämmelse i konvensom påstås tionen men skall icke röja identiteten hos vederbörande eller av personer utan dennes person grupp eller dessas uttryckliga samtycke. Kommittén får icke taga emot anonyma framställningar. Den mottagande staten skall inom tre månader (b) lämna kommittén en förklaring eller ett skriftligen uttalande i saken och uppgift om med upplysningar den som eventuellt vidtagits av den staten. åtgärd

7. Kommittén skall pröva framställningar i (a) av alla de upplysningar som ställts till ljuset dess av vederbörande konventionsstat och förfogande av klaganden. Kommittén får ej pröva framställning från klagande, såvida den icke utrönt att klaganden uttömt alla inhemska rättsmedel. Detta tillgängliga skall dock icke gälla om rättsmedlens utnyttjande år oskäligt tidskrävande. (b) Kommittén skall överlämna sina eventuella och rekommendationer till den berörda konförslag ventionsstaten och till klaganden.

8. Kommittén skall i sin årliga rapport intaga en summarisk redogörelse för mottagna framställningar där så lämpligen bör ske, för de berörda konoch, ventionsstaternas förklaringar och uttalanden ävensom för sina egna förslag och rekommendationer.

9. Kommittén är behörig utöva de funktioner som i denna artikel endast om minst tio konvenangivits tionsstater är bundna av förklaringar enligt punkt l i denna artikel.

Artikel 15

1. I avvaktan på förverkligandet av målet för den resolution 1514 den i generalförsamlingens (XV) 14 december 1960 intagna förklaringen angående beviljande av självståndighet åt koloniala länder och folk skall bestämmelserna i denna konvention på intet sätt begränsa den petitionsrätt som tillerkänts dessa folk genom andra internationella instrument eller av FN och dess fackorgan.

2. Den enligt artikel B punkt 1 i denna kon- (a) vention upprättade kommittén skall erhålla avskrifter av samt till vederbörande organ avge yttranden över och rekommendationer med anledning av framställningar de FN-organ som behandlar frågor, vilka direkt

från

beror denna konventions principer och ändamål, vid

182 Bilaga 2

sina överväganden av hos dem anhångiga petitioner, avseende frågor som omfattas av denna konvention, frän innevånare i förvaltarskapsomräden och andra vilka resolution områden, på generalförsamlingens 1514 (XV) äger tillämpning. (b) Kommittén skall från vederbörande FN-organ erhålla kopior av rapporter angående lagstiftnings-, eller andra åtgärder som domstols-, förvaltningsdirekt sammanhänger med denna konventions principer och av de förvaltande stateroch syften som vidtagits inom de i ovan nämnda områdena, och skall na (a) och rekommendationer till dessa organ. avge yttranden

3. Kommittén skall i sin rapport till generalen summarisk redogörelse för de församlingen intaga och den har mottagit från framställningar rapporter FNs liksom de yttranden och rekommendationer organ kommittén med avseende på dessa framställavgivit ningar och rapporter.

4. Kommittén skall från FNs generalsekreterare alla sammanhängande med denna konbegära uppgifter ventions som han har tillgängliga och som syften avser de i punkt 2 (a) nämnda områdena.

Artikel 16

Denna konventions bestämmelser om biläggande av tvister och klagomål är tillämpliga utan att medföra 1 tillämpligheten av sådana andra förinskränkning faranden för biläggandet av tvister och klagomål pä om vilka stadgats i konstidiskrimineringsomrädet tuerande instrument som avser eller konventioner som av FN eller dess fackorgan, och utan antagits att hindra konventionsstaterna från att anlita andra förfaranden för lösandet av tvister i överensstämmelse med allmänna eller särskilda internationella överenskommelser som år i kraft mellan dem.

DEL III

Artikel 17

1. Denna konvention står öppen för undertecknande av stat som är medlem i FN eller i något av varje dess av stat som anslutit sig till fackorgan, varje internationella domstolens stadga och av varje annan stat som av FNs generalförsamling inbjudits att biträda konventionen.

183 Bilaga 2

2. Denna konvention skall ratificeras. Ratifikationsinstrument skall deponeras hos FNs generalsekreterare.

Artikel 1a

1. Denna konvention står öppen för anslutning av som omförmåles i artikel 17 punkt 1. varje stat

2. Anslutning äger rum genom deponering av anslutningsinstrument hos FNs generalsekreterare.

Artikel 19

1. Denna konvention träder i kraft på trettiçnde dagen efter den dag då det tjugosjunde ratifikationseller anslutningsinstrumentet deponerats hos FNs generalsekreterare.

2. För varje stat, som ratificerar denna konvention eller ansluter sig till den sedan det tjugosjunde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet deponerats, skall konventionen träda i kraft på trettionde dagen efter det att dess eget ratifikations- eller anslutningsinstrument deponerats.

Artikel 20

1. FNs generalsekreterare skall mottaga reservation, som stat gör i samband med ratifikation eller anslutning, och delge sådan reservation med alla stater som är eller kan bli konventionsstater. Envar stat som har invändning mot reservationen skall inom nittio dagar från mottagandet av sådant meddelande underrätta generalsekreteraren att den icke godtager reservationen.

2. Reservation som är oförenlig med denna konventions ändamål och syfte skall icke tillåtas och icke heller reservation som skulle hindra något av de genom denna konvention upprättade organen att verka. Reservation skall anses oförenlig eller hindrande om minst två tredjedelar av konventionsstaterna har invändning mot den.

3. kan när som helst återtagas genom geservation härom till generalsekreteraren. Sådan

underrattelse

underrattelse träder i kraft den dag den mottages.

184 Bilaga 2

Artikel 21

Konventionsstat äger uppsäga konventionen genom skriftlig underrättelse till FNs generalsekreterare. Uppsägning träder i kraft ett år efter den dag då underrättelsen mottagits av generalsekreteraren.

Artikel 22

varje tvist mellan två eller flera konventionsstater rörande konventionens tolkning eller tillämpning, vilken icke bilägges genom förhandlingar eller genom de förfaranden om vilka uttryckligen stadgas i konventionen, skall på begäran av någon av de tvistande staterna hänskjutas till internationella domstolen för avgörande, såvida icke de tvistande enas om annat sätt för tvistens biläggande.

Artikel 23

1. Framstâllning om ändring av denna konvention kan när som helst göras av varje konventionsstat genom skriftlig underrättelse ställd till FNs generalsekreterare.

2. FNs generalförsamling skall fatta beslut om de eventuella åtgärder som sådan framställning föranleder.

Artikel 24

FNs generalsekreterare skall hålla alla de stater, -som avses i artikel 17 punkt 1 i denna konvention, underråttade om:

(a) undertecknande, ratifikation eller anslutning enligt artiklarna 18 och 18,

(b) dagen för konventionens ikraftträdande enligt artikel 19,

(c) meddelande eller förklaring mottagen enligt artiklarna 14, 20 och 23,

(d) uppsägning enligt artikel 21.

185 Bilaga 2

Artikel 25

1. Denna konvention, vars engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter äger lika vitsord, skall deponeras i FNs arkiv.

2. Bestyrkta avskrifter av denna konvention skall av FNs generalsekreterare tillställas alla stater som tillhör någon av de kategorier som nâmnes i konventionens artikel 17 punkt 1.

zâllfértegking

Axberger, H-G: Tryckfrihetens gränser, 1984.

Beckman m fl: Kommentar till brottsbalken, 1982.

Feinsilber, S: Rashets och yttrandefrihet, skriftligt arbete i offentlig rätt, 20 p. Stockholm.

H: FNs rasdiskrimineringskonvention och Hagelroth, svensk rätt. Skriftligt arbete i folkrätt, 20 p. Uppsala 1987.

J: Positive meassures to eradicate all incitement Inglés, or acts of racial discrimination, CERD/2, 1986 (UN to, Doc A/CONF 119/10, 1983).

N: The UN convention on the elimination of all Lerner, forms of racial discrimination, 1980.

Lööw, H: Rasism och rasistiska organisationer i sverige. Ur seminarierapporten Rasism och rättsmedel i Norden, 1989.

Heron, T: The meaning and reach of the international convention on the elimination of all forms of racial discrimination, Am_1_1n1_L, vol 79, 1986.

Schwelb: The international Convention on the elimination of all forms of racial discrimination, 1n;_ggmg . LLQ, vol 15, 1966.

SÖ 1971:40

UDs blå bok, ny serie, 1:A:14 UDs blå bok, ny serie, 1:A:15

FN dokument: A 33/18 (1978), A 34/18 (1979), A 36/18 (1981), A 38/18 (1983), A 39/18 (1984), A 42/18 (1987).

Prop 1970:371 LU 1970:41 Prop 1975/7s:2o9 JuU 1979/80:7 Prop 1981/82:58 JuU 1980/81:7 Prov 1985/86:98 JuU 1981/82:41 Prop 1986/87:151 KU 1987/88:36

sou 1986:68 NJA 1978 sid 3 SoU 1931:39 NJA 1979 sid 65 SOU 1983:18 SOU 1984:55

187 RESERVATION

av ledamöterna Aglert, Fleetwood och Johansson.

Lagstiftning mot rasistiska organisationer

Majoriteten i kommissionen föreslår ett förbud mot rasistiska och kriminalisering av dem organisationer som deltar i sådana organisationers verksamhet.

Vi motsätter oss dessa förslag av flera olika skäl.

vår grundläggande uppfattning är att människors åsikter, tankar och attityder endast går att påverka genom debatt, opinionsbildning och av den verklighet som finns runt oss. tankar och attityder eller en omkring Hisshagliga aldrig så odemokratisk människosyn kan aldrig lagstiftas bort.

Ett vägande skäl att motsätta oss förslaget är att vi menar att det skulle innebära en inskränkning av den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Ett viktigt kännetecken för en demokrati år att olika åsikter får föras fram och brytas mot varandra. Ett demokratiskt samhälle visar sin styrka genom att stötande åsikter bekämpas i fri och öppen debatt, inte undertrycks med lagstiftning. Vi som bekämpar rasism och främlingsfientlighet gör inte invandrarna någon tjänst genom att tvinga rasister att gå under jorden.

188 Rasistiska organisationer skall bekämpas med fri och öppen debatt. Deras företrädare skall kunna identifieras och ställas till svars för sina aparta åsikter. Ingen som sympatiserar med en rasistisk organisation skall få chans att känna sig som martyr för att organisationen är förbjuden. Ingen skall lockas att delta i sådana organisationers verksamhet i en känsla av martyrskap och spänning i det fördolda.

Ett annat skäl mot lagstiftning som den skisserade är att den sannolikt inte skulle få avsedd verkan. Dessutom

finns risker för att den skulle bli direkt negativ i

kampen mot rasism. Förbudet är avsett att träffa endast renodlat rasistiska organisationer och inte främlingsfientliga. Det kan medföra betydande gränsdragningsproblem när de rättsvárdande myndigheterna skall tilllämpa lagen. Det kan dessutom uppfattas som om man legitimerar främlingsfientliga attityder och handlingar. Vi vill också peka på risken för att organisationer som efter rättslig prövning inte blir förbjudna därigenom, av den allmänna opinionen, uppfattas som godkända av samhället och därmed i moralisk mening rumsrena.

Sverige har genom att skriva på FN:s rasdiskrimineringskonvention förbundit sig att vidta åtgärder mot såväl rasdiskriminering som rasistiska organisationer. Vi har redan i dag en långtgående sådan lagstiftning som tar sikte på att brännmärka brottslighet med rasistisk bakgrund, men som också kriminaliserar spridande av rasistiska budskap. Kommissionen föreslår en del skärpningar i lagstiftningen som skulle göra det möjligt att komma åt t ex också den som uppviglar till sådana brott. Syftet är att lagstiftningen skall kunna tillämpas bl a när organisationers ledare uppmanar medlemmar och sympatisörer att begå brottsliga handlingar med rasistisk anknytning.

189 Den lagstiftning som finns, kompletterad med de nämnda skärpningarna, anser vi uppfyller syftet med FN-konventionens krav. Den förhindrar rasistiska organisationer att verka, utan att något förbud behöver införas.

Vi har inte kunnat hitta något exempel utomlands på en effektiv lagstiftning mot rasistiska organisationer. Tvärtom tycks sådana lagstiftningar vara verkningslösa när det gäller att komma åt spridningen av rasistiska idéer.

Vi vill slutligen betona att kommissionen i allt väsentligt är överens. Denna fråga, där våra åsikter går isär, kan inte bedömas vara av någon avgörande praktisk betydelse för bekämpandet av rasism och främlingsfientlighet. Det är på styrkan i opinionsarbetet för gemenskap, mångfald och demokrati som resultatet beror.

191 AVDELNING II NÄRRADION

SAHANFATTNING OCH FÖRSLAG

Vi föreslår den grupp som f n bereder frågan för att sårom ökat skydd yttrandefriheten överträdelser av skilt allvarligt överväga för i ett etergränserna yttrandefriheten medium av nårradions typ.

bör också få i uppdrag Beredningsgruppen för att möjliggöra en att pröva lösningar av såndningsrätten i snabbare omprövning i närradion. samband med yttrandefrihetsbrott Vi föreslår följande.

- En snabbare handläggning av yttrandeoch i domstolarna. tryckfrihetsmålen

- En motsvarighet till tryckfrihetsförordregler om beslag och konfiskering ningens pressens område (10 kap TF).. på

se till vilka eventuellt skilda Vi menar att man måste som finns för olika medier. Vi frågar behov av regler

193 oss om yttrandet i en ásiktsradio av närradions typ alldeles självklart skall bedömas på samma sätt som yttrandet i andra medier. Kanske finns det anledning att särskilt bevaka och påtala överträdelser av gränserna för yttrandefriheten i närradion just med tankte på dess genomslagskraft.

Vi tror att genomslagskraften ser olika ut inte bara i olika medier för olika personer utan också beträffande glika_Qgg§kap. Det kan finnas risk att samhället genom närradion tillhandahåller ett redskap som har stor betydelse för att nå vissa grupper med socialt oönskade budskap. Närradion kan spela en avgörande roll för informationsintaget hos en del grupper, som år särskilt utsatta för en i samhällets ögon oönskad attitydbildning.

På vissa hall - framför allt i Malmö - utnyttjar en del sändande föreningar nârradion på ett sätt som närmast skulle kunna betecknas som missbruk. Ideliga angrepp riktas mot andra programinslag, fördomar får fritt florera och den ton som används år rå och stötande. En del program föranleder ständiga anmälningar från upprörda lyssnare. Vi tycker att utvecklingen år mycket olycklig, bl a därför att många lyssnare vänjer sig vid obehagliga uttalanden och uttryck för fördomar. Inom branschen talar man om en sakta förgiftning av människors sinnen.

Vi tycker att de föreningar som deltar i närradioverksamheten har ett stort ansvar - inte bara utan rättsligt även moraliskt - för vad som yttras i programmen. Vi anser att det finns anledning att se särskilt allvarligt på överträdelser av gränserna för yttrandefriheten 1 just nårradion. Ett uttalande härom i förarbetena till kommande tror vi kan få yttrandefrihetsgrundlag betydelse som vägledning såväl för föreningarna själva

som i samband med Jks åtalsprövning och domstolarnas

rättstillämpning.

att snabbare kunna sätta vi finner det också angeläget i vilka rashetsande uttalanden stopp för sändningar, förekommer. Hed nuvarande regler dröjer regelmässigt under vilka föreningarna kan fortsätta det många månader, sina innan Närradionämnden kan ifrågamed sändningar, Vi delar bedömningen att det sätta sändningstillståndet. och otillfredsställande att man från år försmädligt samhällets sida inte kan ingripa mot sändningarna på

ett kraftfullare sätt.

Når det har vi haft gott samarbete gäller etikfrågor, och Nârradions Etiska Nämnd. Det med Nårradioförbundet utan tvivel en allvarlig strävan inom nårradion finns sanera verksamheten utan ingripande från att själv Vi tror att detta skall vara möjligt och samhället. lämnar inga ytterligare förslag.

Avslutningsvis vill vi fästa regeringens uppmärksamhet nårradioverksamheten och poängtera vikten av att på bevakas från samhällets sida. skulle det utvecklingen visa att nårradion inte förmår att själv komma sig tillrätta med rådande problem avseende etiska övertramp m m, finns anledning att överväga en strängare reglering

av verksamheten.

Kontroll

4 vi föreslår att utredningen om vissa närradiofrågor får i uppdrag att se över reglerna om ansvar för referensbandningen.

vidare föreslår vi att samma utredning ser över möjligheterna att ge Närradions Etiska Nämnd en starkare ställning. Vi föreslår att nämnden tillerkänns samma lagliga rätt till referensband som i dag tillkommer JK m fl.

En sändande förening skall enligt gällande regler själv

se till att varje program som sänds spelas in och bevaras

i sex månader. Vid ifrågasatt yttrandefrihetsbrott förfogar således föreningen själv över det främsta bevismedlet. Möjligheten att manipulera med banden är uppenbar. Både Nårradionämnden, JK och den etiska nämnden säger sig ha haft problem med detta. Vi anser det nödvåndigt att åtgärder vidtas.

Vi anser det vidare nödvändigt att den etiska nämnden får en stärkt ställning i förhållande till de föreningar som i dag fullkomligt nonchalerar dess verksamhet. Det är inte ovanligt att nämnden, trots sin begäran därom, inte får sig tillsänt efterfrågade referensband. Nämnden behöver större tyngd för att arbetet skall bli effektivt. En våg vore att ge nämnden laglig rätt till samtliga sändande föreningars referensband.

196 1 INLEDNING

Nârradion är ett forum för det idéburna föreningslivet lokal nivå. med verksamheten år i första på Syftet hand att möjliggöra för lokala sammans1utningaratt inom orten sända meddelanden om sin verksamhet och att i övrigt ge spridning åt sitt budskap.

Intresset för verksamheten har allt sedan starten varit stort och antalet föreningar som vill delta ökar. Det har från varit en medveten strävan att politikerháll inte omgärda verksamheten med alltför detaljerade regler utan i stället låta formerna för den växa fram successivt.

I stort sett är erfarenheterna av verksamheten positiva. På en del håll har emellertid nârradions möjligheter utnyttjats av föreningar för att i nedsättande syfte förakt och fördomar om invandrare. En del uttalansprida den har resulterat i fällande domar för hets mot folkgrupp och en förening har efter upprepade rashetsande uttalanden förlorat sitt tillstånd att sända nârradio.

Ett ökande antal anmälningar tyder på att det förekommer oetiska programinslag som lyssnarna uppfattar ha överskridit för det tolerabla. I en del fall rör gränsen det sig om missbruk av sändningsrätten.

197 Endast ett fåtal anmälningar leder till åtal. Av väckta åtal har i åtminstone ett uppmärksammat fall åtalet ogillats.Hálet rörde ett yttrande i närradio, där det bland annat föreslogs att flyktingarna borde kastreras eftersom de förökade sig så väldigt snabbt.

Kommissionen som i sitt arbete skall pröva om gällande lagstiftning och dess tillämpning kan bli effektivare när det gäller att motverka rasism och främlingsfientlighet, har mot bakgrund av de beskrivna förhållandena bedömt det angeläget att rikta uppmärksamheten mot nårradion och dess verksamhet. Radion har nämligen rent allmänt en funktion i samhället som har stor betydelse för ásiktsbildningen och dess genomslagskraft är betydande - fullt jämförbar och ibland t o m överlägsen det tryckta ordets.

De förhållanden kommissionen med sin utgångspunkt har att intressera sig för är i första hand förknippade med spridning av invandrarfientliga och rasistiska stämningar.vi har under vårt arbete haft kontakt med representanter för Nårradionåmnden, Närradioförbundet, Nårradioförbundens Etiska Nämnd, Malmö Nårradioförening samt Justitiekanslern för att få synpunkter på och del av erfarenheter av verksamheten utifrån just detta perspektiv.

Mot bakgrund av att närradion för närvarande sänder inte mindre än 180.000 timmar årligen och att omkring 2.400 föreningar deltar i verksamheten på 138 orter 1 landet är det sammanfattande intrycket att verksamheten i huvudsak fungerar bra. Ingen av dem kommissionen har haft kontakt med har velat ifrågasätta värdet av en föreningsradio, som man menar år av stor betydelse för kanske framför allt de mindre föreningarnas verksamhet.

198 som antytts ovan, övertramp av Samtidigt förekommer, olika slag. I Malmö beskrivs utvecklingen som bekymmersam o

2 NULÃGET

2.1 närradioverksamheten

2.1.1 syfte omfattning

och

Den bärande tanken bakom idén med nårradioverksamheten är att bereda lokala föreningar och liknande ökade möjligheter till yttrandefrihet. Tanken år inte i första hand att debatten skall vara representativ utan att den skall vara mångfacetterad. Närradions är uppgift således inte att tillhandahålla balanserade program. Into heller är den huvudsakliga att nå målsättningen så många lyssnare som möjligt. Verksamheten anses meningsfull även om en sändande förening begränsar sin målgrupp till den egna medlemskretsen. Man kan se verksamheten som ett komplement till andra former av kommunikation.

Närradion kännetecknas av sin lokala karaktär. Radiosändarnas räckvidd är i princip begränsad till 5 km. Det finns dock en viss att räckvidden möjlighet utvidga beroende på föreningslivets behov och ortens förutsättningar.

Verksamheten har byggts upp successivt. 1984 hade 812 föreningar på 70 orter sändningstillstånd. Bland tillståndshavarna återfanns i första hand sammankyrkliga

200 slutningar och politiska organisationer. I dag, 4 år senare, finns tillstándshavare på allehanda olika föreningsomráden. Verksamheten har ökat betydligt i omfattning. Omkring 2.400 föreningar sänder nu närradio på 138 orter i landet.

1988 sändes 180.000 timmar närradio. verksamheten finansieras genom sändningsavgifter, f n 15 kronor per beviljad såndningstimme. Statliga bidrag förekommer inte.

Televerket Radio svarar på samtliga orter för.sändare, programledningar m m.

Gjorda undersökningar visar att närradioprogrammen har mycket varierande antal lyssnare. Sändningar på invandrarsprák har mycket höga lyssnarsiffror. Därav kan man dra slutsatsen att invandrare har särskilda behov av program på sina hemspråk.

2.1.2 Tillsyn över verksamheten

Enligt 2§ närradiolagen (1982:459) utövas tillsynen över närradioverksamheten av en statlig myndighet, Nårradionämnden, som också skall pröva frågor om nårradio. Såndande föreningar är skyldiga att hålla referensband från sina sändningar och på uppmaning tillställa nämnden sådan inspelning (14§). Nämnden skall vidare meddela tillstånd att sända nårradio (35). Någon etableringsfrihet finns alltså inte beträffande radiosándningar till allmänheten.

Tillstånd (§4) att sända i närradio kan ges sammanslutningar som är juridiska personer och samtidigt

a) lokala idéella föreningar, b) församlingar inom svenska kyrkan, c) obligatoriska studerandeorganisationer, d) sammanslutningar av flera tillstándsinne havare (nårradioföreningar), e) vissa idéellt syftande ekonomiska föreningar.

Under försökstiden var reglerna utformade. lösligt Närradiokommittén konstaterade i sitt betänkande Närradio (SOU 1981:13) att en del föreningar bildats enbart i syfte att få delta i nårradion. Det inte önskvärt ansågs att tillfälligt sammansatta grupper gavs sändningstillstånd, varför kommittén föreslog att för tillstånd borde förutsättas stabitillräcklig föreningsrättslig litet.

Resultatet blev att som för förutsättning såndningsrâtt krävs att den sökande lokala ideella föreningen bedrivit verksamhet inom sändningsomrádet minst ett år före ansökningsdagen. Dessutom förutsätts för sändningsrätt att föreningen bedriver annan verksamhet än nårradioverksamhet som sitt Det krävs att huvudsakliga syfte. denna verksamhet kan dokumenteras och har tagit sig uttryck i yttre aktiviteter. ska ha Föreningen fungerat som sådan i traditionell mening.

Närradionåmnden kan återkalla sändningstillståndet under vissa i lagen angivna En förutsättningar (145). sådan förutsättning är att programutgivaren dömts för ett yttrandefrihetsbrott. En annan är att sammanslutningen sänder kommersiell reklam eller som program innehåller material som inte har framställts enbart för den egna verksamheten.

202 Återkallelse av sändningstillstånd kan beslutas gälla upp till 12 månader.

Genom lagändring 1985 behöver Närradionämnden inte avvakta att en fällande dom vinner laga kraft innan nämnden kan återkalla sändningstillståndet. Detta kan nämligen numera återkallas interimistiskt i avvaktan på att domen i förekommande fall omprövas i högre instans.

Nämndens möjlighet att interimistiskt återkalla sändningstillståndet får ses som resultatet av en kompromiss. Närradiokommittén hade i sitt betänkande Föreningarnas radio (SOU 1984:53, sid 113 f) ursprungligen föreslagit att nårradiomyndigheten skulle få möjlighet att återkalla ett tillstånd även utan ens en fällande dom. så snart en såndande förening kränkt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet borde enligt utredningens förslag tillståndet återkallas i administrativ ordning. skålen till förslaget var en önskan att ge förutsättningar för ett snabbt ingripande. Kravet på en lagakraftägande dom innebar nämligen att en förening, trots att den fällts för yttrandefrihetsbrott, kunde fortsätta sina sändningar och begå nya brott till dess dom meddelats i högsta instans.

Flera remissinstanser framförde emellertid principiella yttrandefrihetsråttsliga invändningar mot nårradiokommitténs förslag samtidigt som det påpekades att regeln skulle bli svår att tillämpa på ett förutsebart sätt. Att låta en administrativ myndighet själv pröva om ett yttrandefrihetsbrott förelåg eller inte ansågs vara en begränsning av yttrandefriheten, helt avvikande från gällande principer för lagregleringen. En sådan regel ansågs vidare inbjuda till godtycke.

203 Resultatet blev att förslaget försvann vid departementsbehandlingen. I stället föreslogs möjligheten till interimistisk återkallelse, vilket ansågs tillfredsställande tillgodose både behovet av rättssäkerhet och^av ett snabbt ingripande mot uttryck för rasism (prop 1984/85:l45, sid 30).

2.1.3 Programinnehåll

Närradion präglas av stor frihet när det gäller programinnehåll. De begränsningar som finns år bl a förbud mot kommersiell reklam och s k sponsring. Vidare skall programutbudet 1 huvudsak vara producerat för den egna verksamheten (10 och ll§§).

Frågan om bindande etiska regler för närradioverksamheten har diskuterats sedan försöken med närradio startade. I propositionen om nårradio (prop 1984/85:145, sid 11) pekar departementschefen på att föreningarnas frihet att själva utforma innehållet i sina sändningar grundar sig på jämförelser med tidningar och tidskrifter. Han betonar vidare det önskvärda i att föreningarna själva tar ansvaret för verksamhetens etiska regler.

2.1.4 Nårradioföreningar

Flertalet sändande föreningar är organiserade i närradioföreningar, vilkas främsta uppgift år att upprätta förslag till årligt sändningsschema. Närradioföreningarna samredovisar också avgifter till televerket och STIM.

Närradioföreningarna år frivilliga, lokala samarbetsorganisationer. Det finns alltså inte något tvång att ansluta sig till dem. Närradiokommittén övervägde om

204 ett obligatoriskt medlemskap i borde närradioförening utgöra ett villkor för sändningstillstånd. Fördelarna med ett sådant obligatorium skulle vara att en organisatorisk enhetlighet uppnáddes samtidigt som de såndande sammanslutningarna lättare kunde bindas till nârradioförbundets etiska regler (SOU 1984:53, sid 107 f).

Närradiokommittén stannade emellertid för att även i fortsättningen låta det lokala samarbetet ske under frivilliga former. Det visar sig nu att flertalet föreningar faktiskt âr medlemmar i närradioförehingar. Endast vid de stora orterna står en del föreningar utanför. I Stockholm år ungefär 70 procent av såndande föreningar medlemmar i nårradioföreningen.

Generellt kan sägas att de mest extremistiska organisationerna återfinns bland de föreningar som valt att stå utanför medlemskapet i närradioföreningarna.

2.1.5 Sveriges Nårradioförbund

_NårradiofÖrbundet bildades i oktober 1982. Ett av skälen till bildandet av en sådan riksorganisation var att den skulle ta upp frågan om etiska för nârradioregler sändningar. Samtidigt med att förbundet bildades antogs också förslag till etiska regler, avsedda främst att skydda den enskilde så att denne inte åsamkas skada eller lidande. De etiska reglerna består av tre delar: programregler, ordningsregler vid sändning och erinringar om medarbetares ställning.

205 Efterlevnaden av de etiska reglerna granskas av Närradions Etiska Nämnd, bestående av tre ledamöter. Nämndens verksamhet är fristående från förbundets övriga verksamhet.

Den etiska nämndens uppgift är att i förebyggande syfte informera om de etiska reglerna och att efterhandsgranska närradioprogram. Nämnden kan granska alla närradioprogram, både på eget initiativ och efter anmälan. En granskning år således inte beroende av att den sändande föreningen har medlemskap i förbundet. Nämndens utslag i granskningsärendena publiceras i branschenstidskrift Närradion.

De etiska reglerna är inte bindande utan endast rekommendationer. Den etiska nämnden har inte möjlighet att ålägga en förening något, exempelvis att läsa upp ett fällande beslut. För det förutsätts att föreningen frivilligt åtar sig att underkasta sig nämndens vilja. Inte heller har nämnden laglig rätt att för sin granskning rekvirera referensband från den förenig vars programinslag blivit anmält för brott mot de etiska reglerna. Orsaken är att etiska nämnden är ett privat, dvs inte offentligrättsligt, organ. Eftersom inte heller samtliga sändande föreningar är anslutna till förbundet saknar nämnden möjlighet att hävda att banden skall levereras för granskning (SOU 1984:53, sid 110).

Närradionämnden har dock alltid möjlighet att infordra referensband, vilka därmed blir att betrakta som allmän handling. Om en förening vägrar låta den etiska nämnden få del av sina referensband finns alltså möjlighet för etiska nämnden att via nårradionämnden få en kopia uppspelad för sig.

206 Z-2 Xsårânéâirihåå

2.2.1 Allmänt

Tillkomsten av radio och television har gjort det lättare att sprida värderingar och information över hela landet, vilket i sin tur rymmer betydande risker för koncentration av makt. om medborgare genom folkrörelser och andra folkligt förankrade organisationer ska kunna hävda sig, har det bedömts nödvändigt att påverka mediautvecklingen i motsatt riktning, mot en småskalighet som förstärker medborgarnas inflytande i det lokala samhället. Det har ansetts värdefullt för demokratins utveckling att små lokala grupper får ett stort inflytande över mediautvecklingen. Nårradion uppfattas som en väsentlig del av en sådan motrörelse.

Många små sammanslutningar som deltar i nârradioverksamheten uppfattar sig som minoriteter i samhället och uppger sig ha svårt att komma :ram i andra media. Dessa sammanslutningar upplever den reella yttrandefrihet de erövrat genom nârradioverksamheten som värdefull. Det har av skäl som anförts ovan bedömts som angeläget från samhällets sida att nârradiolagstiftningen ska få utformas i sin egen takt, så att det tillskapas goda förutsättningar för att verksamheten verkligen ska kunna utnyttjas. Reglerna får inte bli så komplicerade och inte heller kostnaderna så höga, att en del sammanslutningar hindras att använda sig av närradions sändningsmöjligheter.

207 2.2.2 Lagreglering

Yttrandefriheten är konstitutionellt skyddad.Regeringsformen, som omfattar alla uttrycksformer utom dem som skyddas av tryckfrihetsförordningen (TF), föreskriver att varje medborgare gentemot det allmänna år tillförsäkrad bl a yttrandefrihet. Därmed menas frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor (2 kap 1). Yttrandefriheten får under vissa omständigheter begränsas i lag om detta är påkallat med hänsyn till bl a rikets säkerhet, allmän ordning, enskilds anseende etc (2 kap 12 och 13). Straffbestämmelsen

i brottsbalken om hets mot folkgrupp är just ett exempel

på sådan inskränkning i lag av yttrandefriheten.

Det tryckta ordet har sedan lång tid tillbaka spelat en dominerande roll när det gäller förutsättningarna för allsidig upplysning och opinionsbildning. Tryckfrihetens grundläggande betydelse för en fri samhällsdebatt och ett fritt samhällsskick har föranlett lagstiftaren att omgärda de tryckta skrifterna med ett särskilt starkt skydd. Detaljerade regler finns i TF. Någon motsvarande detaljreglering för yttrandefriheten i övrigt finns inte i grundlag. Det råder alltså en viktig skillnad i den rättsliga regleringen för yttrandefriheten. Friheten att yttra sig i tryckt skrift kan begränsas bara genom ändringar i TF. När det gäller t ex radiosändningar kan yttrandefriheten begränsas genom vanlig lag inom de ramar som regeringsformen anger.

Den parlamentariskt sammansatta yttrandefrihetsutredningen (YFU) föreslog i sitt betänkande Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70) en - en ny grundlag yttrandefrihetsgrundlag. Den föreslogs innehålla grundlagsbestämmelser efter TFs mönster för program i bl a eter-

208 och trådsändningar, ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder m m. Förslaget syftade således till en vidgad grundlagsreglering beträffande även andra uttrycksformer än det tryckta ordet.

I den lagrådsremiss som föregick propositionen i ärendet föreslog regeringen i stället för en ny grundlag att bestämmelser i enlighet med YFUs förslag skulle tillföras tryckfrihetsförordningen i en ny andra avdelning.

Sedan lagrådsremissen offentliggjorts uppstod debatt om det lämpliga i att ta in de föreslagna bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. Vissa farhågor uttrycktes för att tryckfriheten skulle försvagas om andra uttrycksformer gavs ett liknande skydd. I den proposition som därefter förelades riksdagen förklarade departementschefen att han visserligen inte ansåg dessa farhågor befogade. Eftersom det var angeläget att eftersträva bred enighet vid grundlagsändringar ansåg han emellertid att den lagtekniska lösningen borde ses över.

Förslaget i lagrådsremissen i fråga om de nya medierna fördes därför inte fram i propositionen. Departementschefen förordade i stället att frågan om förstärkning av grundlagsskyddet för radio, TV, filmer etc skulle brytas ut för särskild beredning (prop 1986/87:151 sid 320).

I sin behandling av propositionen yttrade konstitutionsutskottet (KU 1987/88:36, sid 35 ff) att det var angeläget att det utrednings- och beredningsarbete som nedlagts i syfte att åstadkomma grundlagsskydd för vissa andra uttrycksformer än det tryckta ordet verkligen ledde till grundlagsreglering. Utskottet föreslog därför att det fortsatta beredningsarbetet skulle ske under parlamentarisk medverkan och bedrivas skyndsamt.

209 Yttrandefriheten i radio är således ännu inte såsom tryckfriheten detaljreglerad i grundlag, även om en sådan snart är att vänta.

2.2.3 Yttrandefrihetsbrott

En begränsning av yttrandefriheten har skett genom gällande radiolagstiftninq. Reglerna stadgar att missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medför ansvar och skadeståndsskyldighet om gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Med yttrandefrihetsbrott avses sådan framställning som enligt 7 kap 45 eller 55 tryckfrihetsförordningen skulle ha ansetts som tryckfrihetsbrott om gärningen i stället hade begåtts genom tryckt skrift (15 andra stycket lag om ansvarighet för närradio och 2§ första stycket radioansvarighetslagen).

Hânvisningen till tryckfrihetsförordningen innebär alltså att missbruk av yttrandefriheten får resultera i straff eller andra påföljder endast om gärningen är straffbar enligt tryckfrihetsförordningen. Denna år således exklusiv sgggfglgg. Beträffande rättegångsförfarandet gäller samma regler som för tryckfrihetsprocessen, vilket bl a innebär att den särskilda processuella ordningen med JK som åklagare och en jury som medverkande vid brottsbedömningen skall iakttas. Tryckfrihetsförordningen är alltså gxklg§11_p;ggg§§lag (2§_ lag om ansvarighet för nårradio och 85 radioansvarighetslagen).

Påföljder för missbruk av yttrandefriheten får alltså inte ådömas i vanlig och inte heller brottmålsordning beslutas i administrativ väg. Detta år en av orsakerna till att exempelvis Nârradionämnden inte ansetts kunna i administrativ återkalla ett nârradioordning givet

210 tillstánd så snart en såndande förening uttryckt sig pá ett straffbart sätt, exempelvis förtalat en folkgrupp. som redogjorts för ovan måste nämnden avvakta en fällande dom innan den kan ingripa mot förening som gör sig skyldig till exempelvis rashets.

Vidare skall för ansvarigheten i etermedia gälla samma grunder som gäller för bedömningen av missbruk av tryckfriheten enligt 1 kap 4§ tryckfrihetsförordningen, ggn §_k_1n§t;gktiQngn. Enligt den bestämmelsen bör envar som skall döma över missbruk av tryckfriheten eller i övrigt vaka över tryckfrihetsförordningens efterlevnad, alltid ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick. Denne skall därför alltid fästa sin uppmärksamhet mer på ämnets och tankens ån på uttryckets lagstridighet, mer på syftet än på framställningssåttet och i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Sammanfattningsvis betyder detta att de regler som gäller för ansvarighet för tryckta skrifter även gäller för radioutsåndningar. Ett yttrandefrihetsråttsligt skyddat - att kritisera landets invandsyfte exempelvis syftet ringspolitik -kan alltså i vissa fall ursäkta ett mindre lämpligt uttryckssätt.

2.3.1 Anmälan

Kontrollen över närradiosändningarna utövas i praktiken av allmänheten. Mot bakgrund av att närradio sänds omkring 200.000 timmar årligen finns anledning att

anta att rasistiska yttranden förekommer i större omfatt-

211 Justitiekanslern bedriver inte ning än vad som anmäls. någon egen övervakning.

allmänheten är ofta oprecisa, eftersom Anmälningarna från för anmälaren att exakt ange när det aktudet är svårt ella sändes. Ofta innehåller anmälningarna programmet av följande slag: Jag vaknade beskrivningar ungefär

kan det således vara svårt att bestämma vilket program anmälan avser.

En anmälan som exempelvis inkommer till Närradionämnden kan hanteras två sätt. Om nämnden finner att det på anmälda kan inrymma ett brott överlämnas yttrandet anmälan till Om yttrandet däremot justitiekanslern. inte år av brottslig art kan det ändå strida uppenbart mot de etiska regler som rekommenderas i branschen. Under sådana förutsättningar överlämnas anmälan till branschens etiska nämnd för bedömning.

av förfarandet lämnat i det En noggrannare beskrivning följande.

2.3.2 Åtalsprövning

En anmälan som avser misstanke om ett yttrandefrihetehets mot folkgrupp, prövas alltid av brott, exempelvis justitiekanslern, som är ensam åklagare i sådana mål. Av inte om justitiekanslern är skyldig lagtexten framgår att väcka åtal så snart de lagliga förutsättningarna är uppfyllda eller om justitiekanslern har rått att på egen hand bedöma lämpligheten av ett åtal. Den allmänna uppfattningen är dock att JK har rätt att göra en sådan självständig bedömning. (Strömberg, sid 63.)

212 Ett exempel på JKs självständiga átalsprövning år den granskning JK gjorde av ett närradioprogram som nyligen sändes över Stockholm av svensk-arab-islamska förbundet. Radioinslaget innefattade en sammanställning av bibelcitat med kommentarer till dessa. Citaten och kommentarerna uttryckte enligt justitiekanslerns uppfattning missaktning för folkgruppen judar. Justitiekanslern fann därför att inslaget utgjorde hets mot folkgrupp, men beslöt likväl att inte väcka åtal. som skäl för sin ståndpunkt angav justitiekanslern att det var olämpligt att underställa programmet domstolsprövning. En

rättegång kunde enligt JK antas i första hand komma

att handla om bibelns innebörd och rätta tolkning i stället för vad det verkligen gällde, nämligen en grupp människor som genom programmet blivit utsatta för andras missaktning.

Finner JK inte skäl att åtala för brott avskrivs ärendet. JK överlämnar inte till Närradions Etiska Nämnd anmälningar mot programinslag som i och för sig skulle kunna fällas för etikbrott. Inte heller erinrar JK anmälaren om möjligheten att själv ga vidare med sin anmälan till etiska nämnden.

I samband med sin prövning om brott är begånget har JK laglig rätt att från den sändande sammanslutningen ta del av programinspelningar och kostnadsfritt få en utskrift av vad som yttrats i programmet. Den sändande föreningen har skyldighet att spela in varje program och bevara inspelningen minst sex månader från sändningen (lag om ansvarighet för närradio §8).

Det förekommer således inte någon central bandning av nårradiosåndningarna. Detta är bl a en kostnadsfråga. Det medför att en förening, vars program blivit anmält, har stora möjligheter att själv manipulera med bandupp-

213 tagningen innan den överlämnas. Eftersom bandupptagningen år det avgörande bevismaterialet år det lätt att inse JKs bevissvårigheter i de fall där bandupptagningen exempelvis är av dålig ljudkvalitet, förkommen eller på annat sätt manipulerad.

Sammanfattningsvis kan man säga att efterkontrollen av vad som faktiskt förekommit i etern är i viss grad beroende av enskilda föreningars eventuella ordningssinne och goda vilja. Endast om föreningen uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att delge justitiekanslern de efterfrågade bandupptagningar kan samhället ingripa med böter eller fängelse. Det har förekommit att en förening påstod sig ha fått de aktuella bandupptagningarna stulna och därför inte kunde lämna ifrån sig några band. Föreningen stödde sitt påstående med en stöldanmälan polisen.

till

Det finns inga tillämpningsföreskrifter om t ex vilken kvalitet ljudupptagningarna bör hålla. Enligt uppgift har det hänt att bandupptagningarna varit så dåliga att det inte gått att dra några exakta slutsatser om vad som egentligen sagts i sändningen.

I Malmö har man försökt lösa problemet på så sätt att närradioföreningen där gett televerket i uppdrag att spela in och arkivera alla sändningar.

Problemet finns inte belyst i förarbetena.

2.3.3 Återkallelse av sândningstillstånd

Beslutar JK att åtala för exempelvis hets mot folkgrupp handläggs målet som ett tryckfrihetsmål. Fâlls radioinslaget av domstolen har därefter Nârradionâmnden att

skall få behålla sitt pröva om den sändande föreningen Finner nämnden att yttrandefrihetesândningstillstånd. brottet innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten i nårradio får nämnden återkalla sändningstillståndet för högst ett år (närradiolagen 13§).

Det ovan innebär att Nårradionåmnden kan återkalla sagda så snart en fällande dom som ett sändningstillstånd föreligger. Det betyder inbegriper yttrandefrihetsbrott att nämnden inte alls kan ingripa om emellertid också av någon anledning finner lämpligt justitiekanslern att avstå från att väcka åtal.

2.3.4 Nårradions etiska nämnd

Uttalanden i som inte utgör straffbart radiosândningar missbruk av men ändå bedöms olämpliga, yttrandefriheten den etiska för vilken redogjorts i prövas av nämnden, avsnittet om Sveriges Närradioförbund (2.1.5)

2-4 krama

2.4.1 JK-anmälningar

har att vaka över som tidigare sagts justitiekanslern att för inte överskrids. I sin gränserna tryckfriheten Rashets och har Susanne Fineuppsats yttrandefrihet silber en studie av antalet JK-anmälningar under gjort åren 1981-87 beträffande brottet hets mot folkgrupp.

Hon fann att antalet anmälningar var tämligen lågt åren mellan 10 och 20 per år. Därefter 1981-85,

vunder

antalet dramatiskt, till 45 under år steg anmälningar 1986. till detta kan vara att ett par upp- Anledningen

under åren 1982-84. En annan märksammade domar avkunnades allt mer omfattande verkorsak är sannolikt närradions stort antal anmälningar rör nämligen just samhet. Ett i närradion. . sändningar

resulterade endast ett fåtal Bland gjorda anmälningar var hård och i många fall i väckta åtal. JKs gallring Feinsilber. Hon fann dock exempel välbehövlig, anser beaktansvärda, men som ändå på ärenden som hon ansåg åtal. som exempel anförs en anmälan inte lett till mot ett av Hare Krischna sänt (1986-10-13, 2829-86-30) I förekom bl a följande yttranden: program. programmet kasta indierna i ugnarna och Indier Släng eller av att mata feta kloakråttor. JK nöjde klarar bara med att hänvisa till den s k instruksig i detta fall 1 kap 45 och avskrev tionen i tryckfrihetsförordningens instruktionen, se avsnitt därmed ärendet. (Beträffande

2.2.3.)

år en sändning av Europeiska Arbetare- Ett annat exempel 2928-86-31). I det partiet i nårradion (1986-12-08, fälldes yttranden av bl a följande slag: programmet är bara terrorister de tar Jävla svartingar och Det

ut.

även i detta fall att inte vidta någon vidare JK valde JK motiverade sitt beslut på följande sätt: åtgärd.

Vissa inslag som förekommer i bandupptagningen och som skulle kunna sägas innebära hets mot ge uttryck för invandrarfientfolkgrupp synes Enbart den omståndigheten att det lighet. förekommer uttalanden mot invandrare medför att dessa skall anses innefatta hot dock inte eller missaktning. Syftet med programmet synes bl a ha varit att få till stånd en debatt om den svenska invandringspolitiken. Programmera som en - låt vara osaklig inslagen får ses - kritik av svensk invandringspolitik.

216 JK använde i detta ärende en formulering som hänvisade till kritik - låt vara - mot osaklig invandringspolitiken. Denna formulering är enligt Feinsilber vanlig när anmälningar avskrivs.

Den s k instruktionen i tryckfrihetsförordningens 1 kap 45 har också en avgörande betydelse för JKs handläggning konstaterar Feinsilber. JK iakttar stor försiktighet med att väcka åtal mot en politisk organisation. Grånsdragningen mot vad som faktiskt utgör inlägg i den politiska debatten anses speciellt svår.

2.4.2 Domstolsavgöranden

stockholms Tingsrätt har under åren 1982-87 avkunnat fem domar som rör otillåtna yttranden i närradio. En kortfattad redogörelse över dessa rättsfall lämnas i det följande.

§LQQ5hQ1m§_IBL_gyg_§L_p§_32L12§1. Åtal mot Rolf Pettersson såsom ansvarig programutgivare för otillåtet yttrande i närradio innefattande hets mot folkgrupp. Åtalet avsåg två yttranden sända av föreningen öppet Forum. Ett av yttrandena hade följande lydelse:

...hon har alltså haft sällskap med en neger, jag säger nigger för det år just vad de är alltså. En nigger från Zaire står det att hon haft sällskap med. och så sitter den där typen nerifrån och skickar ett bord med fjorton kilo narkotika i, alltså, till den där dumma svenska tjejen... Det är sådana här djävla avskum som vi får hit till Sverige.

Pettersson bestred ansvar bl a på den grund att vad som yttrats i programmet var ett inlägg i den politiska debatten. Därutöver hävdade Pettersson att även om

21/

uttalandena skulle anses nedsättande för viss folkgrupp, dessa fick bedömas som oöverlagda och därmed ursäktliga. Pettersson hänvisade därvid till den s k instruktionen i tryckfrihetsförordningen.

inte skäl föreligga varken för att Tingsrätten ansåg instruktionen eller för att anse brotten som tillämpa ringa. Pettersson dömdes till fängelse 1 två månader.

Domen fastställdes av Svea Hovrätt. Högsta Domstolen

beviljade inte prövningstillstånd.

avd QB §Ll2§5. Ansvar yrkades å Thomas Stggkhglms 13. §. Wallin för brottet hets mot folkgrupp i samband med att Forum sänt ett nårradioprogram. I föreningen Öppet en bandupptagning av ett telefonprogrammet spelades upp samtal som innehöll bl a följande yttranden:

Hej, jag heter Peter Larsson och ringer för att få veta hur det kommer sig att man ger uppehållstillstånd till tunisiska och marockanska invandrare. Jag finner ingen rimlig anledning till att dom skall släppas in i Sverige. Men varför ger man sådana uppehållstillstånd, det spelar ingen roll om de har hittat en flicka eller ej. De hör inte hemma i det här landet. Dom skall helt enkelt inte vara här. Jag vet inte hur många tunisiska medborgare som har begått brutala mord och våldtäkter och likaså marockaner, de har synnerligen hög procent av den grova brottsstatistiken.

Problemet är att ni släpper in någon överhuvudtaget. Ni skall inte släppa in en enda tunisier, inte en enda marockan.

Wallin bestred ansvar och uppgav att inslaget ordagrant återgav vad som sagts i ett telefonsamtal med någon tjänsteman på invandrarverket. Wallin anförde vidare att han inte visste vem Peter Larsson var och att han inte heller instâmde i dennes åsikter. Föreningens

med programverksamheten var att låta människor syfte komma till tals i som rörde den svenska invandfrågor ringspolitiken.

fann att frågan inte var någon saklik kritik

Tingsrätten av den svenska invandringspolitiken och att skål inte fanns att tillämpa den s k instruktionen. Mot bakgrund av omständigheterna fann tingsrätten att påföljden kunde bestämmas till böter. Wallin dömdes till §9 dags-

Hovrätten fastställde dom och Högsta Domtingsrättens stolen avslog ansökan om prövningstillstånd.

avg Q, på 111953. Åtal väcktes mot Kenneth gtockgolms 13, såsom för yttranden sända av Granberg programansvarig Forum vid två tillfällen. I det första föreningen öppet programmet förekom en dikt som Granberg uppläste själv. Dikten hette Råttorna i Hameln och hade följande

inledning:

I Hameln bodde ett fridsamt släkte/och mat och bostad för alla räckte/men skulle någon ha lidit fick av grannen så gärna nöd/han bröd/Dit kom en dag från ett land i söder/en liten råtta med tio bröder/som var så olika allt man sett/så flickor tappade sans och vett...

De sista verserna löd:

En man av folket sa sig begripa/att om han spelade på sin pipa/det gick att locka med detta ljud/vartenda krâk i invandrarskrud/så sågs en morgon ur stan passera/den hord av rátttor som fått grassera/och först 1 täten en frejdad man/som rätta låten på pipan fann/Rakt ner mot sjön han med packet hastar/och i en båt loss från bryggan kastar.

219 Men ännu later hans melodi/sä ner i sjön alla hoppar i/Solens strålar på vattnet blänkte/när dessa satar sig själva dränkte/och länge efter det flöt upp lik/som fått begravning till blåsmusik/Nu var det åter helt andra dagar/och Hameln ändrade vissa lagar/För rádisälskarnas nästa val/gav röstprocent som blev minimal. För oss i Sverige ej slikt kan hända/Då Öppet Forum tillátes sända/För här har vi ju vårt fria ord/som blivit klubbat vid Kungens bord/Därför Ni alla ej alls behöver/befara råttorna skall ta över/ty våran riksdag är fin som snus/och släpper aldrig in en mus.

Det andra programmet innehöll bl a följande yttranden:

Men zigenarna dom borde sättas dit, dom borde ju buntas ihop och skickas till Lappland och sättas in på arbetsläger där. Och det där med finska zigenare. zigenare, det är en folkgrupp... dom kommer ursprungligen från Indien: Jag tycker att dom ska börja kalla sig zigenare för att finska zigenare, det är väl ingen speciell grupp. zigenare som zigenare. Det är samma skit.

Granberg bestred ansvar. Beträffande det första yttrandet hävdade Granberg, att det var fråga om en saga som handlade om råttor och ingenting annat. Tingsrätten ansåg dock yttrandet vara en fabel av tveklöst allegorisk karaktär. Fabelns råttor var enligt tingsrättens bedömning till Sverige invandrade människor. Avsnittet uttryckte missaktning för invandrarna och någon saklig kritik av invandringspolitiken var det inte fråga om. Inte heller fanns skäl att tillämpa den s k instruktionen.

Beträffande det andra yttrandet erkände Granberg att detta i och för sig innefattade hets mot folkgrupp. Granberg gjorde dock gällande att han inte kunde ställas till ansvar, eftersom han omedelbart tagit avstånd

220 från yttrandet. Detta var fällt av en för Granberg okänd person under en direktsändning.

fann emellertid även detta yttrande vara ett Tingsrätten otvetydigt uttryck för missaktning som inte heller utgjorde någon saklig kritik av den svenska invandringspolitiken. Granberg dömdes för de båda yttrandena till fängelse i fyra mängder.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Stockholms IB, avg §. QB 17zl§§1. Ansvar yrkades mot AndersFredriksson för yttrande som föreningen öppet forum sånt i närradion. Yttrandet innehöll bl a följande:

Vi vill inte bli váldtagna, utlänningar är livsfarliga, undvik negrer och utlänningar.

Fredriksson dömdes av tingsrätten till fängelse i två månader.

Närradionämnden återkallade till följd av domen i februari 1988 föreningens sändningstillstånd.

§togknolms IR, agg §. Q5 ;112§1. Ansvar yrkades mot Stefan Herrmann såsom ansvarig programutgivare för en närradiosändning av Framstegspartiet. I programmet förekom ett inslag med telefonväkteri. Bl a följande yttranden förekom 1 sändningen:

A. Goddag, det är Katarina. Jag vill säga så här att moderaterna undrade i någon tidning, sån där som kastas i brevlådan, om inte någon vill vara vänlig hyra ut åt invandrare, bara ett rum, men vem vill ha inventarier nedsmutsade av dom. som bara ska komma och slänga sig pá och ha det bra och ta vara jobb ifrån oss och våra bostäder... tycker jag i alla fall.

B. Av pensionärernas bostadsbidrag? Ytterligare en sån här nedskärning som man tar till, samtidigt som man vräkerut pengar på förfelad uhjälp och på massinvandring osv.

Ja, vi ska försörja dom där djävlarna.

C. Nej såna jobb... det är okey att dom håller i en sopkvast och jobbar i den kommunala sektorn... och dom har ju för fan... och dom gör inte rätt för någonting. Dom går bara och fjäskar in sig i... och tycker att dom är så jävla fina. Ja jag vet inte, men jag är förbannad pá dom helt enkelt.

D. Det här med invandringen va, okey va, att dom tar emot några flyktingar va, då ska det vara riktiga flyktingar som bevisligen varit torterade va. Men det värsta är ju att dom förökar sig väldigt snabbt. och om dom är flyktingar och desperata så kan man ju kastrera dom när dom kommer in, det kanske låter brutalt, men varför inte, då slipper man ju att dom ynglar av sig så otroligt.

Herrmann bestred ansvar bl a på den grunden att yttrandena inte var fällda av honom och att han tagit avstånd från dem. Hela programmet karaktåriserades av, menade Herrmann, en diskussion om invsndringspolitiken och inte om invandrarna. Han hade inte haft uppsåt att

uttrycka missaktning för invandrare.

På rättens fråga till juryn, fann denna att yttrandet

under A inte var att bedöma som brottsligt, medan däremot

yttrandena B, C och D var fullbordade brott.

Rätten fann emellertid att inte heller under yttrandena punkterna B och C kunde anses innefatta för uttryck missaktning av invandrare. Beträffande under yttrandet punkt D fann tingsrätten att att kastrera förslaget invandrare uttryckte för dessa och överskred missaktning gränsen för saklig kritik av den svenska invandrings-

222 politiken. objektivt sett innefattade yttrandet därför brottet hets mot folkgrupp.

Tingsrätten fann emellertid vid en samlad bedömning att Herrmanns syfte inte varit att uttrycka en uppfattning som innefattade hets mot folkgrupp. Tingsrätten fann att syftet i stället varit att informera om och diskutera framstegspartiets kritik av den svenska invandringspolitiken. Med hänsyn hårtill och med särskilt beaktande av innehållet i den s k instruktionen friade tingsrätten Herrmann även på denna åtalspunkt. Tingsrätten anförde även i domskälen att en sådan bedömning var väl förenlig med den rättstillämpning som justitiekanslern själv använt vid sina egna åtalsprövningar.

3 SAMMANFATTNING AV PROBLEHEN

3.1 t a e

som skall vara tillåtet att Beträffande frågan om vad närvarande klara regler i i nårradion finns för yttra som fått tillstånd att sända lagstiftningen. En förening närradio har stor frihet att själv välja programmycket kan återkallas men innehåll. Ett sândningstillstånd förutsättningar. För bara under vissa i lagen angivna åsikt skall resultera i någat sådant att en framförd förutsätts gglg att det ifrågasatta yttrandet fyller

förutsättningarna för ett straffvârt yttrandefrihetsatt JK beslutat att väcka åtal mot den för brott,§g1§ ggn dels att åtalet programmet ansvarige programutgivaren till en fällande dom. Först då kan närradiosedan lett såndningstillståndet för förnmyndigheten ifrågasätta

eningen ifåga.

justitiekanslern att av låmplighetsskål Väljer exempelvis kan annan heller göra det, eftersom inte väcka åtal ingen hets mot anses sakna målsägare. Om brottet folkgrupp och för straffvårda således inte det i sig yttrandet under omintetgörs Närradiokommer rättslig prövning, att om föreningen skall få nämndens möjligheter pröva sitt Även om JK väcker behålla sändningstillstånd. åtal måste Närradionåmnden under alla förhållanden avvakta att åtalet leder till en fällande dom. Under

fram till dom är föreningen oförhindrad tidsperioden

224 att fortsätta sina sändningar. Det rör sig vanligen om flera månader, under vilka sändningarna kan fortgå ostört.

3-2

Andra yttranden, som inte är att bedöma som yttrandefrihetsbrott, kan aldrig resultera i att föreningen förlorar Oetiska övertramp år i stället sändningsrätten. en att bedöma för branschens etiska nämnd. Ett fråga

fällande från nämnden innebär en prickning av

utslag men kan alltså inte påverka föreningen i föreningen lagligt avseende. Den behåller sitt sândningstillnågot stånd alldeles oavsett om den följer nämndens rekommendationer eller inte.

Vi har fått att det största problemet är uppfattningen övertramp av sistnämnda slag, som kanske inte just innefattar brottsliga uttalanden men ändå uppfattas som obehagliga och kränkande. Dessa former av övertramp förekommer främst två orter, i Stockholm och i Malmö. på särskilt i Malmö förefaller övertrådelserna vara både frekventa och systematiska. Ett par sândande föreningar där använder nârradion för att sprida sina budskap med inslag på ett sätt som ligger nära invandrarfientliga gränsen för vad som kan bedömas som straffbara uttryck för Många människor tar anstöt och flera missaktning. telefonsamtal i veckan till närradioföreningen visar att lyssnarna är upprörda och reagerar.

Genom dessa radioinslag har i etern spritt sig en rå ton som beskrivs som lika otrevlig att höra på som svår att komma åt. Branschen har problem med att sanera sig själv. Den förråande tonen övertas av andra såndande föreningar och snart använder sig stora delar av när-

225 radion i Malmö av samma uttryckssätt. Hot detta förmår inte etiska nämnden effektivt rida spärr.

i Malmö är - åtminstone än så - unik. Utvecklingen länge Inte desto mindre år den olycklig. Risken finns att människor förgiftas i sina sinnen och att toleransnivån mot oetiska uttalanden höjs. När det gäller fördomar mot invandrare kan det tysta accepterandet av uttryck för sådana attityder leda till stor skada. Det påstås exempelvis från personer som deltagit i valarbetet under hösten 1988 att fördomsfullheten mot invandrarna var påtagligt mer spridd bland skolbarnen i Skåne än i övriga landet.

Problemen sammanhänger med gränserna för vår yttrandeoch åsiktsfrihet. En strängare reglering av sändningsrâtten riskerar att komma i konflikt med skyddet för yttrandefriheten. Den vilar nämligen bland annat på grundprinciperna att censur inte skall förekomma, att yttrandefrihetsbrott skall påtalas i efterhand och att ingrepp i yttrandefriheten inte får begränsa denna mer än vad regeringsformen tillåter.

3.3 O O e

En sändande förening skall själv tillse att varje program som sänds spelas in och bevaras i sex månader. Föreningen själv förfogar alltså över det främsta bevismedlet. Det finns goda möjligheter för föreningen att manipulera med banden innan dessa överlämnas för kontroll. Föreskrifter saknas för hur referensbandningen skall gå till och exempelvis vilken kvalitet banden skall hålla. Det har förekommit att bandupptagningarna varit så dåliga att det inte varit möjligt att avgöra vad som egentligen sagts i programmet.

226 Ytterligare ett problem år att Närradions Etiska Nämnd inte har laglig möjlighet att tilltvinga sig referensband. Den är därför för sin kontroll i princip beroende av att föreningarna frivilligt överlämnar banden. För närvarande löser den etiska nämnden problemet så att den skaffar en kopia via Nårradionämnden, om den sändande föreningen vägrar lämna ifrån sig sina band. Närradionämnden har nämligen laglig rätt att infordra bandupptagningar.

Inte mindre än sex föreningar underlät under sommaren och hösten 1988 att efterkomma etiska nämndens begäran om att få del av referensbanden.

4 ÖVERVÃGANDEN OCH FÖRSLAG

4.1 Allmä t

Närradion har en genom att den lämnarfritt särprägel för att framföra åsikter utan den opartiskhet föreningar och som radioprogram eljest garanterar. Detta saklighet att blir särskilt brännbara. gör yttrandefrihetsfrågorna har hittills varit att samma regler Utgångspunkten skall för nårradion som för andra medier vad gälla avser yttrandefriheten. Man har Önskat upprätthålla både om att yttrandefrihetsbrott skall utgöra principen för Närradionämndens rätt att återkalla såndgrunden ningstillstånd och att en prövning av yttrandefrihetebrott skall göras av domstol och inte av nårradionâmnden i administrativ ordning.

Utifrån ett strängt juridiskt perspektiv ter det sig rimligt att lagregleringen av yttrandefrihetsfrågorna skall vara enhetlig oavsett i vilket medium en åsikt framförs. Det yttrade ordet i just närradion skall således inte vara kringgärdat med strängare regler än om motsvarande yttrande i stället förekommit i exempelvis en skrift. Utifrån detta synsätt blir det likheten i det tryckta och yttrade ordet som framträder. Målet blir att likställa och skydda.

228 Problemet med en sådan utgångspunkt år emellertid att man inte ser vilka eventuellt skilda behov av regler som finns för medierna. Man ser inte olikheterna i det tryckta och det yttrade ordet. Man ställer sig inte frågan om det verkligen är självklart att yttrandet i en åsiktsradio skall ha samma starka grundlagsskydd som yttrandet i andra medier.

För att förstå och besvara en sådan fråga måste man utgå ifrån ett bredare perspektiv än det rent rättsliga. Han måste veta någonting om samspelet me1lan,en samhållelig normbildningsprocess och den normutveckling som sker i lokalsamhållet och framväxten av attityder där. Vidare behövs kunskap för att belysa olika mediers betydelse och genomslagskraft för normbildningen. Frågor som sammanhänger med hur människor bor, deras ekonomiska förutsättningar, deras värderingar och attityder bör också kopplas till frågan om deras olika val av media. Olika grupper av befolkningen nås nämligen av olika kanaler för samhällsinformationen.

Poängen med ett vidgat perspektiv är att man fokuserar på de medel som bår tryckfriheten respektive yttrandefriheten. På så sätt ställs i fokus mer uttryckens effekt i ett samhällsperspektiv än den frihet det i sig innebär att få yttra dem. Först då kan man värdera vilken genomslagskraft olika medier har för olika budsk_a.2-

Det har inte varit möjligt för kommissionen att på den korta tid som stått till buds få tillräckligt underlag för en analys utifrån ett sådant brett perspektiv. Vi får därför nöja oss med att peka på att det finns behov av att förstå problemen utifrån även dessa utgångspunkter. Särskilt med tanke på den ökande betydelse

229 man kan vänta sig, att närradion får i framtiden, är detta angeläget.

Förvisso är yttrandefriheten och tryckfribeten viktiga grundpelare i vår demokrati. Skulle det dock visa sig att samhället tillhandahåller ett redskap av stor betydelse för att nå vissa grupper med socialt oönskade budskap, måste man tillåta sig att diskutera formerna för användningen av just det redskapet.

Vilka möjligheter har exempelvis mottagarna av det yttrade ordet i närradion att i sitt eget liv skaffa sig fullgod information om aktuella frågor? Vi vet att ett medium för vissa grupper kan få så stark ställning att det fullständigt dominerar informationsbilden. Det finns uppenbara risker att de grupper, som är de verkligt utsatta för en i samhällets ögon oönskad attitydbildning, utvecklar ett mönster för sitt informationsintag som förstärker den ensidiga informationens genomslagskraft. Om närradiokanalen blir alltför stark kan den få ett sådant genomslag att annan information inte tränger igenom. I den gemensamma normbildning som uppstår inom gruppen utvecklas nämligen uppfattningen att annan information är utan värde. På sådant sätt kan den genom närradion utvidgade yttrandefriheten i själva verket leda till en inskränkning.

Att sätta en radiosändare som inte är underkastad något objektivitetskrav i händerna på grupper med för samhället förkastliga värderingar innebär vidare att man ger dessa grupper en förstärkare för deras röst. Det bör då uppmärksammas att denna inte åsiktsförstärkning sker i en kanal som år ett åsiktsforum. De framöppet förda åsikterna bryts inte mot andra åsikter. Tvärtom är det så att dessa uttalanden förblir En oemotsagda. indignerad åhörare kan inte ens ringa upp programut-

230 givaren och protestera. För att få möjlighet att bemöta åsikterna måste man ha tillgång till en för ändamålet lämpad förening med tillstånd att sända i närradio.

Ett belysande exempel på den betydelse närradion kan få för ett budskaps genomslag är Skánepartiets framgångar i valet år 1985. Partiet förlade hela sin verksamhet till närradion, dit alla resurser koncentrerades. Partiledaren C P Herslow utvecklade mycket skickligt närradion till en politisk scen, där han spred sitt populistiska budskap. Från att tidigare ha varit i stort sett okänt fick partiet 7,2 procent av rösterna i Malmö. Ilsin studie - Skånepartiet om folkligt missnöje i Malmö hänför författarna framgången till närradion och förklarar resultatet på bl a följande sätt:

Det är som att dras med i ett miniatyrsamhälle, där de sociala nätverken byggs upp via etervágorna; där vänner och bekanta deltar och där förtroendefulla och övertygande programledare fungerar som mötesledare, agitatorer och samtalspartners på en och samma gång.

4-2 Xtsrsndefrihetsprgtt

Vi föreslår den grupp som f n bereder frågan om ökat skydd för yttrandefriheten inom justitiedepartementet att uppmärksamma den särskilda ställning närradion har som åsiktsspridare och beakta gränserna för yttrandefriheten utifrån även det perspektiv som antytts ovan. Det kan enligt kommissionens mening, av skäl som utvecklats ovan, finnas anledning att se särskilt allvarligt på överträdelse i denna form av radioverksamhet. Ett uttalande i sådan riktning i förarbetena kan få betydelse såväl för föreningarna själva som i samband med JK:s åtalsprövning och domstolarnas rättstillämpning.

231 En del sändande föreningar överträder medvetet gränserna för och utnyttjar närradion för att yttrandefriheten bland annat sprida nedsättande uttalanden om invandrare och dylikt. Vi finner det otillfredsställande att dessa föreningar, trots att åtal väckts mot dem, kan fortsätta med sina sändningar på samma sätt under förhållandevis lång tid. Det vore enligt vår uppfattning önskvärt att tillskapa regler som gör det möjligt att snabbare ingripa mot sändningarna. Vi föreslår följande alternativa lösningar, båda inom ramen för yttrandefrihetsprocessen.

- Man kan i domstolarna. påskynda handläggningen

- Man kan skapa en motsvarighet till tryckfrihetsförordningens regler om beslag och konsfiskering på pressens område (10 kap TF). Därigenom skulle vid behov JK eller domstol ges möjlighet att ingripa mot en förening och förbjuda fortsatt sändning redan under pågående utredning av yttrandefrihetsbrottet.

Även denna fråga bör enligt vår mening behandlas av beredningsgruppen.

En del programinslag som anmäls till JK uppfyller inte förutsättningar för ett yttrandefrihetsbrott men kan bedömas bryta mot etikreglerna. Vi rekommenderar JK att i sådana fall i samband med avskrivningsbeslutet erinra anmälaren om möjligheten att föra frågan vidare till Närradions Etiska Nämnd för bedömning.

4.3 Brott mot gtikreglerng

Vi har vid kontakterna med Närradions Etiska Nämnd och Närradioförbundet fört diskussioner om en skärpning både av och av närradioföreningarnas normaletik-reglerna Det är med tillfredsställelse vi konstaterar stadgar. att både den etiska nämnden och förbundet förklara: att verka för en skärpning av reglerna. sig villiga

Främst bör klarare markeras i stadgarna både medlemmarnas att följa etikreglerna och närradioföreningskyldighet att kontrollera dessas efterlevnad. Genom arnas uppgift dessutom sådana bestämmelser till en regel att koppla om uteslutning vid stadgeöverträdelse befästes närradioatt utesluta sändande sammanföreningarnas möjlighet att underkasta sig de etiska slutningar som vägrar reglerna.

Med en sådan uppskärpning av den interna regleringen kommer man en bit Vi har övervägt att gå ännu på väg. längre och föreslå att medlemskap i närradioförening skulle bli en förutsättning för rätt att över huvud sända närradioprogram. Vi har dock vid kontakterna _taget med företrädare för branschens representativa organ fått ett gensvar och mött en konstruktiv mycket positivt dessa att sanera verksamheten. Vi har vilja hos själva fått att man ser mycket allvarligt på utveckintrycket i Malmö. Under dessa förutsättningar anser vi lingen inte att det är nödvändigt att nu tillgripa lagst;ft- Den ovan beskrivna regelskärpningen på frivillig ning. får anses tillräcklig för närvarande. Vi förutsätter väg, att den genomförs.

är fortfarande stadd i utveckling och allt Nårradion att av verksamheten kommer att tyder på omfattningen öka. Därmed antas närradion få en allt större betydelse

för bland annat människors informationsintag. Det år därför av medborgerligt intresse att följa hur närradion utvecklas.

Vi vill fästa regeringens uppmärksamhet närradiopå verksamheten och poängtera vikten av att utvecklingen bevakas från samhällets sida. Skulle det visa sig att man inom närradion inte förmår komma tillrätta med problemen beträffande sådana etiska överträdelser som förekommer i exempelvis Malmö och alltfler såndande föreningar visar prov på nonchalans och ovilja att rätta sig efter det etiska regelsystem som närradion själv utvecklat, finns anledning att överväga en strängare reglering av verksamheten vad avser programinnehåll m m.

4.4 Kontrollen

Kontrollen av vad som sägs i närradioprogrammen genom referensbandningen är enligt vad som framkommit otillfredsställande. Det år oundgängligen att nödvändigt regler tillskapas för att förhindra föreningarnas möjligheter att manipulera med banden. Detta kan exempelvis ske genom att sköts av annan referensbandningen någon än den såndande eller att föreningen föreskrifter utformas för hur skall till. referensbandningen gå Tekniska möjligheter borde finnas att med korta mellanrum registrera faktiska för att säkerställa tidsangivelser att bandet är autentiskt. Detta är emellertid i första hand en nårradiofråga. Vi pekar på problemet och föreslår att detta ges som tilläggsdirektiv att utredas av den nyligen tillsatta utredningen om vissa närradiofrågor (dir 1988:22).

234 Vidare anser vi det vara av största vikt att arbetet för Närradioförbundets Etiska Nämnd underlättas. Nämndens ställning måste stärkas så att den får ökade möjligheter att strama sin verksamhet. Problemet för upp nämnden att få del av referensbanden måste därför uppmärksammas och Enligt vår uppfattning borde åtgärdas. den etiska nämnden tillerkånnas samma lagliga rätt till referensbanden som 1 dag tillkommer JK m fl enligt om ansvarighet för nârradio. Även denna fråga reglerna bör behandlas av utredningen ovan.

235 K 1 ec n

Susanne Feinsilberz Rashets och yttrandefrihet. Skriftligt arbete 1 offentlig rätt, 20 p. Stockholm.

Tomas Peterson m fl: Skånepartiet-om folkligt missnöje

i Malmö

Håkan Strömberg: Tryckfrihetsrått, 8 uppl 1983 SOU 1981:13 SOU 1983:70 SOU 1984:53

Prop 1981/82:127 Prop 1984/85:145 Prop 1986/87:151 Ku 1987/88:36

Statens 1989

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

l. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. C. . Beskattning av fåmartsföretag. Fi. integriteten vid statistikproduktion. C. Fasta Örcsundsförbindclscr. K. Samordnad lánsförvalming. Del 1: Förslag. C.

”°.°°.*?*$^:“S^*“

Samordnad länsförvalming. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U. UD:s presstjänst. UD. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10. Två nya treåriga linjer. U. ll. Hushallsspamndet - Huvudrapport från Spardelegationens sparundersökning. Fi. ll Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del l. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrágor. A.

ha

(v0

Statens 1989

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet UDzs presstjärtst. [8]

Kommunikationsdepartementet Fasta Öresundsförbindelser. [4]

Finansdepartementet Beskattning av fåmansmretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister mjl. [9] Hushållsparandet - Huvudrapport från Spardelegationens sparundersökrting. il 1]

Utbildningsdepartementet Vidgad ctablcringsüihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10]

Arbetsmarknadsdepartementet Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del 1. [13] Mångfald mot enfald. Del 2. ugstiñrting och rattsfrágor. [14]

Civildepartementet Rapport av den särskilda utredaren för granskning av hotbildcn mot och sakerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [l] integriteten vid statistikpmduküon. [3] Samordnad Iansförvaltrüng. Del 1: Förslag. [5] Samordnad lansförvaltxiing. Del 2: Bilagor. [6]

KUNGL. BIBL.

1989 - 04 -O 3

STKHM vw,... _-

A LLMÄNNA FÖRLAG ET

ISBN 91 -38-10290-0 ISSN 0375-250X