Långtidsutredningen

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

LU84 SEKTO/?S TUD/Ef? B/LAGEDEL 7

“e”

@ Statens offentliga utredningar § § 1984:5 % Finansdepartementet

Sektorstudier

LU 84

1 Bilagedel

Utarbetad inom finansdepartementet Stockholm 1984

E Bilaga I 3

Förord

har utarbetats inom l 1984 års långtidsutredning finansdepartementet. samband med utredningen har ett antal specialstudier genomförts. Huvuddelen av dessa publiceras som bilagor till utredningens huvudrapport (SOU 1984:4). I föreliggande bilaga nr 1 redovisas en studie av skogsbruket. Den har utarbetats i samarbete mellan finansdepartementets långsiktsenhet och skogsstyrelsens prognosavdelning, där Stefan Holm lett arbetet. Underlag till rapporten har i stor utsträckning hämtats från särskilda studier, utförda av Olle Ericsson och Lennart Rådström vid Forskningsstiftelsen Karl-Gustaf vid skogsekonomiska institutionen vid Skogsarbeten, Löfgren Sveriges lantbruksuniversitet samt av virkesrâden. Långstidsutredningens användning av studien och dess resultat framgår av huvudrapporten. Stockholm i mars 1984

Michael Sohlman Planeringschef

Bilaga I 5

Innehåü

Bakgrund

Oooxlxl

1.1 Inledning

1.3 Avverkningarnas inriktning under 1970-talet P-Å

Beräkning av långsiktiga virkestillgängar

2.2 Beräkningsmodell och skötselförutsättningar 13 2.3 Resultat av bruttoavverkningsberäkningarna 17

Faktorer som påverkar virkesutbudet 21 3.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . 21 3.2 Samband mellan lönsamhet och avverkningsnivå 21 3.3 Strukturfrågor . . . . . . . . . . . . . . . . 27 3.4 Produktivitetsförändringar inom skogsbruket till följd av ändrade produktionsförhållanden

Virkesförbrukning och virkesbalans 31 4.1 Inledning . . . . . . 31 4.2 Skogsindustrins virkesbehov . 32 4.3 Virkesförbrukning för energiändamål 34 4.4 Virkestillgångar 35 4.5 Virkesbalans 36

Beräkningsförutsättningar 39 5.1 Inledning . . . . . . . 39 5.2 Skogsbruksprogram för 1980 39 5.3 Skogsbruksprogram för 1990 5.4 Prestationer och metodblandningar 42

Resultat 45 6.1 Sysselsättning . . . . 45 6.2 Sysselsättningens säsongsvariationer 48 6.3 Känslighetsanalys . . . . . . . 49 6.4 Investeringar och underhållskostnader 5 l 6.5 Produktionsvärde och förädlingsvärde 53 6.6 Export och import av rundvirke och flis 54

Tabeller 57

1984:5 Bilaga 1 7

sou

Bakgrund

1.1 Inledning

Under de senaste åren har det publicerats en rad betänkanden, utredningar och rapporter, som beskriver och analyserar utvecklingen inom skogsbruket. Därför ägnas det historiska perspektivet mycket litet utrymme i föreliggande Läsaren hänvisas i stället till betänkandena SOU 1978:6 Skog för rapport. framtid, SOU 1981:81 Skogsindustrins virkesförsörjning, sektorsrapporten DsE 1980:4 i LU 80 samt utredningarna SIND 1983:2 Skogsbruket - och SIND PM 1983:9 Ökad eldning med Skogsindustri skogsenergi och konsekvenser. Tillsammans med skilda skogsråvara. Nya möjligheter årsbok ger de en god bild av utvecklingen inom årgångar av Skogsstatistisk skogsbruket fram till slutet av 1970-talet och, i några fall, något litet längre fram i tiden. Av intresse i detta sammanhang är också den rapport som utarbetats av Forskningsstiftelsen Skogsarbeten på uppdrag av Styrelsen för behov av teknisk utveckling under teknisk utveckling, Skogsbrukets 80-talet. I dessa betänkanden och utredningar beskrivs problem och utvecklingshinder inom skogsbruket, som varit aktuella under en följd av år och vars slutliga lösning vi ännu inte nått fram till. Därför är de problembeskrivningar, som redovisas där, fortfarande aktuella och utgör ett viktigt underlag för denna sektorsrapport. Inför 1984 har en rad särskilda studier utförts med långtidsutredningen syfte att utgöra underlag för beskrivningen av utvecklingen inom skogsbruket. Rapporten Svenskt storskogsbruk 1982-1990, Metoder, produktivitet, kostnader och lönsamhet, som författats av Olle Ericson och Lennart Rådström vid Forskningsstiftelsen Skogsarbeten på uppdrag av skogsstyrelför bl. a. produktivitets- och sen, utgör det huvudsakliga underlaget i sektorsstudien. Denna studie publiceras i sin

sysselsättningsberäkningarna

från Forskningsstiftelsen Även den helhet i en Redogörelse Skogsarbeten. rapport från Forskningsstiftelsen, med samma författare, som ingick i underlaget till LU 80 (se DsE 1980:4 Skogsbruket i LU 80) har använts som underlag till denna sektorsrapport. Vidare har professor Karl-Gustaf Löfgren med medarbetare vid skogsekonomiska institutionen vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå gjort en studie av virkesmarknaden, An Econometric Analysis of Timber Supply in Sweden, som ingår som ett underlag till sektorsrapporten. Rapportens resultat har sammanfattats av Karl-Gustaf Löfgren i avsnitt 3.2. viktigaste

8 Bilaga 1

Ett tredje specialarbete utgörs av den kapacitetsundersökning av skogsindustrin som de regionala virkesråden utfört under våren 1983. Undersökningen avser dels förhållandena i skogsindustrin 1983 dels en bedömning av utvecklingen under resten av 1980-talet. Resultaten av denna studie utgör ett väsentligt underlag för avsnitt 4 där de också redovisas. Huvuddelen av denna rapport har sammanställts av Stefan Holm vid skogsstyrelsens prognosavdelning. Viktiga undantag utgöres av avsnitt 1.3, som författats av Magnus Fridh vid skogsstyrelsens prognosavdelning, avsnitt 3.2, som till största delen författats av Karl-Gustaf Löfgren, skogsekonomiska institutionen vid Sveriges lantbruksuniversitet, och av avsnitten 2 och 4 som hämtats ur rapporten Ökad eldning med skogsråvara. De har författats av Nils-Erik Nilsson respektive Olle Jacobson, båda vid skogsstyrelsens prognosavdelning.

1.2 Historik

Beskrivningen i detta avsnitt är i allt väsentligt baserad på virkesförsörjningsutredningens slutbetänkande Skogsindustrins virkesförsörjning. Under 1970-talets sista år fick skogsindustrin inte virke så att industrikapaciteten kunde utnyttjas i den utsträckning som marknadsförutsättningarna medgav. Produktion och export begränsades således av brist på virke. En rad olika beräkningar av storleken på detta produktionsbortfall visar att det var fråga om miljardbelopp. Samtidigt befann sig Sverige i en allvarlig ekonomisk obalanssituation, vilken dessvärre fortfarande råder. Olika vägar att komma ur denna obalans har bl a beskrivits i LU 80. I den processen har skogsnäringen tillmätts en viktig roll. En grundläggande förutsättning är då att skogsindustrins råvaruförsörjning kan tryggas. Under slutet av 1970-talet sjönk med awerkningarna kraftigt jämfört början av 1970-talet, från cirka 75 milj m3 sk per år 1970-1975 till cirka 59 milj m3 sk per år 1975-1980. Inom privatskogsbruket sänktes avverkningsnivån med mer än 10 milj m3 sk under senare hälften av 1970-talet jämfört med den första hälften och låg då på drygt 30 milj m3 sk. Sedan länge hade då storskogsbruket legat på en nivå över 30 milj m3 sk per år. Under den senare delen av 1970-talet sänktes dock awerkningarna en del även inom efter en viss storskogsbruket överavverkning i början av decenniet. Den sänkningen var ett led i anpassningen till en långsiktig awerkningspolitik. Nedgången i den genomsnittliga avverkningsnivån hängde delvis samman med den markanta av virkesbehovet minskningen under lågkonjunkturåren 1976-1978. Den kris som drabbade vissa skogsindustriföretag kan också ha medverkat till avverkningsnedgången. När skogsindustrin efter denna period av mycket lågt kapacitetsutnyttjande åter gick in i en bättre konjunktur ökade virkesutbudet emellertid inte i takt med efterfrågan. Avverkningarna under 1979 och 1980 uppgick sålunda endast till 57 resp 59 milj m3 sk. ,Sammantaget utnyttjades skogsindustrins kapacitet endast till 80 procent dessa år. Med en bättre tillförsel av råvara hade kapacitetsutnyttjandet kunnat vara högre. Aven inom skogsbruket var produktionsförmågan underutnyttjad.

Bilaga 1 9

Tabell 1.1 Priser, avverkning och rånetton 1976/77-1983/84.

Pris kr/m3 fub Rånetto kr/m3sk Bruttoavv Avverkningssäsong massaved medelv. löpande fast milj m3 sk sågtimmer

a prognos

Till en del kompenserades de minskade avverkningarna av att industrins

minskade samtidigt som nettoimporten av vedråvara ökade virkeslager

drastiskt.

aren pa upp.

Under deoforsta 1980-talet har avverkningarna gatt Sarskilå Figur 1.1 Schematisk

stor ar uppgangen under avverkmngssasongen 1982/83 da narmare 66 mil) m bild öve, fömmknmgen

sk avverkats. Prognoser för den just inledda avverkningssäsongen 1983/84 av industrivirke och

brännved Samtømdüktyder på ytterligare ökningar. Den helt övervägande delen av uppgången wmfbde de

faller på det enskilda skogsbruket. En viktig orsak till de ökade årsavverk- på? _

. . . . . . svenska skogsmdustrzn ningarna torde pnsuppgangen pa rundvirkesmarknaden vara. Prisutveck- 1980.

och massaved samt rånettots utveckling under den 1000.ta[enheter, msf lingen på sågtimmer senaste tioårsperioden visas i tabell 1.1. där ej annat anges.

Pappørsavfall 692 ton

. . . . °\ g° . 6 on

Sågverk och / 3 o: 3°3 o °o °o oo

oooooo oooooo oooooa oooooc

hyvlerior

|\/\\_\\,\g\

1-1

x o x .°.°.°.°.°. o o o . U .

°55°5 003g 8°°:2 “§33

agoo°o 08020 o°ooc

.,_\ z l \ o o

Massafabrikuv 4 719 ton ooo oo 00° .°.

Looooooooego ooo ooa . 4147 ton 14 zon 211 (an: Papporsbruk 3 950 ton l Su I- L__ pavbersmassa m? 1 1 9 ton I 542 3 010 I Bvwnads- och 417 460 2 301 Traindusxri ton ton ton

3178 (en avsalu- 6 231 mn pappor a massa var oxpon mur halv/kemisk massa, Tidninuspaøøer. mun dissolvingmassa. Anna! trvck- o skrivoaoønr. Flis, ribb, spin m m. c Anna! banner o papp oj vidare bearbetat, d Annat papper eller papp. Källa: Skogsstyrelsen

10 Bilaga 1

Det är emellertid inte enbart storlek som är av nettoavverkningens betydelse för skogsindustrins möjligheter att få den råvara den behöver. Även sortimentssammansättningen spelar stor roll. Avverkningarnas fördelning på gallring resp slutavverkning har betydelse för hur stor andel av virkesvolymen som utgörs av massaved resp sågtimmer. Det bör här påpekas att cirka 45 procent av den virkesvolym som går till sågverken går vidare till andra skogsindustrier, främst massaindustrin, i form av sågverksflis och spån. En god bild av virkesfångstens användning får man av figur 1.1. I tabell 1.2 lämnas uppgifter om skogsvårdsåtgärdernas i omfattning, huvudsak för perioden 1973-1982. Avverkningsuppgifterna i tabell 1.1 baseras på skogsstyrelsens avverkningsberäkningar medan uppgifterna om utförda skogsvårdsåtgärder i tabell 1.2 baseras på skogsstyrelsens årliga statistikinsamling från skogsbruket.

Tabell 1.2 Skogsvårdsåtgârder 1973-1982. l000-tal ha.

Hygges- Markbe- Skogs- RÖ j ning Gödsling rensning redning odling

Magnus Fridh vid skogsstyrelsens prognosavdelning och Sven A Svensson vid institutionen för skogstaxering vid Sveriges lantbruksuniversitet har analyserat inriktningen av avverkningarna under 1970-talet. Arbetet har koncentrerats till analys av hur slutavverkningar resp gallringar har förlagts med hänsyn till bonitet, beståndsålder och virkesförråd. Vissa jämförelser mellan det enskilda och storskogsbruket skogsbruket har också gjorts. Analysen bygger bla på en jämförelse mellan avverkningsförslag från riksskogstaxeringen och utförd awerkning. Studien har intresse i detta sammanhang bl a därför att den visar hur awerkningarna utförts med avseende på förhållanden, som har betydelse för awerkningskostnadernas storlek. Den ger därför en bakgrund till de uppgifter om avverkningskostnadernas nivå som den redovisas av skogsbruket. Avverkningskostnaderna ingår också i beräkningen av rånettot och är därför centrala i alla resonemang om skogsbrukets lönsamhet. Ett skogsbruksprogram, som utgår från en annan inriktning av awerkningarna än den hittillsvarande, kommer därför att påverka avverkningskostnader och rånetto.

Bilaga 1 11

De tidigare utförda avverkningarna har också betydelse för formuleringen av ett möjligt framtida skogsbruksprogram. Om man under en längre tid systematiskt krämat dvs huggit i bättre bestockade bestånd än vad som förekommer försämrar detta förutsättningarna för att bibgenomsnittligt ehålla avverkningarna på samma kostnadsnivå som tidigare i och med att kvarvarande bestånd är i genomsnitt mera arbets- och kostnadskrävande, vilket eventuellt måste mötas med ökad mekanisering. Detta resonemang gäller oavsett fördelningen mellan slutavverkning och gallring. Om vi tar också denna fördelning med i bilden och beaktar valet mellan gallring och slutavverkning förstärks urvalseffekten. När det gäller slutavverkning har Magnus Fridh funnit att för landet som helhet gäller att storskogsbruket har avverkat en större andel av arealen än privatskogsbruket. Ändå har storskogsbruket lägre bonitet i genomsnitt vilket ger mindre normalyta och årsyta. I norra har slutavverkningarna tydligt riktats mot bördigare Sverige De sämsta boniteterna har marker. Det gäller främst storskogsbruket. berörts. I södra Sverige gäller det senare i än större utsträckning än knappast i norra Sverige. I södra Sverige har det även varit låg aktivitet på de allra markerna. Låg aktivitet på de svagaste markerna beror förmodbördigaste ligen på deras låga ekonomiska avkastning. Storskogsbruket har större arealer att välja mellan än vad varje enskild skogsägare har. Det kan bidra till den kraftigare styrningen mot bördigare än privatskogsbruket i norr. Om man räknar med marker för storskogsbruket leder till bestånd som producerar mera än vad det att de nya föryngringarna avverkade beståndet har gjort kan det långsiktigt sett vara bra ur virkesförsörjningssynpunkt om avverkningarna nu styrs mot bördigare marker. Detta generellt, oavsett boniteten, om man tillämpar gäller Enligt denna bör man i första hand tillväxtdifferensprincipen (TVD). avverka de bestånd där man får den största i tillväxt mellan det gamla och det Det är denna princip som är grunden för det s. k. nya beståndet. 5§3-programmet. Skogsvårdslagens 5§3 stadgar att skog som har ett virkesförråd som är mindre än hälften av vad som kan förväntas i (tillväxt) välsluten skog (bättre hälften) vid samma bonitet och ålder skall avverkas och ersättas med ett fullgott nytt bestånd. Att det kan vara vissa fördelar med att slutavverka bättre boniteter först visar följande exempel. En tioprocentig förbättring av produktionen genom anläggning av ett nytt bestånd ger dubbelt så stor volym om boniteten är 8 m3 sk per ha och år jämfört om boniteten är 4 m3 sk per ha och år. Givetvis måste man då ta hänsyn till att avverkning på lägre bonitet ger lägre utfall per hektar varför den långsiktiga planeringen måste innefatta både areal och volym. Några tänkbara orsaker till en längre aktivitet på de bördigaste markerna i södra Sverige är: a) speciella föryngringsproblem med bl. a. mycket lövsly b) för löwirke än barrvirke (mera lövvirke på lägre priser och sämre avsättning är mera vanligt förekommande med krav på högre bonitet) c) det naturvårdshänsyn på hög bonitet. För privata skogsbruket i norra Sverige mot liksom för alla ägare i södra Sverige gäller dock en tydlig förskjutning yngre skog även inom bonitetsklasser. Genom storskogsbrukets klara styrning i norra Sverige mot bördigare marker och därmed virkesrikare bestånd kommer de totalt sett att ha haft

12 Bilaga I

hektaruttag som överstiger den mogna skogens genomsnittsförråd medan hektaruttagen i södra Sverige varit lika med den mogna skogens förråd inom resp bonitets- och åldersklasser. Gallringarna understiger det av väsentligt riksskogstaxeringen bedömda behovet. I runda tal är hälften av den skog som är i gallringsbar ålder i behov av gallring inom en 5-10 årsperiod. Storskogsbruket i norra Sverige har endast gallrat en tredjedel av föreslagen

gallring. Övriga har gallrat runt två tredjedelar. Orsaken är att man antingen

har en annan uppfattning av behovet eller så har man inte lyckats nå upp till behovet. Biologiska skäl ger vissa restriktioner för när det skall resp inte skall gallras. Inom ramen för dessa restriktioner kan man se gallringarna som en följd av markägarnas målsättning med skogsbruket. Gallringsbehovet är således beroende av både biologiska skäl och av skogsägarens målsättning. Tydligt är att framför allt storskogsbruket just nu har små arealer i de åldersklasser som är i gallringsbar ålder. Genom åldersklassrullning kommer därför gallringsarealen att öka väsentligt vid oförändrad intensitet. En ökad intensitet leder till ytterligare större gallringsarealer. I hela landet gäller att man har gallrat i betydligt äldre bestånd än vad förslagen anger. Om man på lång sikt (vid jämn åldersfördelning) vill ha den intensitet som nuvarande föreslagen areal uttrycker skulle således gallringsarealen öka med ca 50 % för det privata skogsbruket i södra fördubblas för Sverige, storskogsbruket i söder och privatskogsbruket i norr och fyrdubblas för storskogsbruket i norr. Privatskogens gallring måste dessutom styras mot den yngre skogen som behöver gallras. Mycket sker nu i form av gallring förtidsuttag i slutavverkningsskogen vilket inte är ekonomiskt rationellt. När man har gallrat har man dessutom styrt avverkningarna mot lövfattiga bestånd. Å andra sidan har man i dessa bestånd gallrat hårt bland de lövträd som finns. Sammantaget ger detta resultatet att uttaget i stort sett motsvarat virkesförrådets i den gallringsbara sammansättning skogen. När det gäller avsättningsläget har särskilda studier skett av avverkningsintensiteten i Norrbottens län resp mellersta Norrland. Därvid har man funnit att intensiteten i avverkningarna varit klart lägre i de inre delarna av Norrbottens län än i mellersta Norrland, även sedan hänsyn tagits till bonitet och avsättningsläge. Ända tills för något år sedan fick nämligen skogsägaren i Norrlands inland betala vidaretransporten till industrin vid kusten eftersom prissättningen av virket var fritt industri. De transporttillägg, som utgick i prisomrâde 1 kunde endast delvis kompensera de högre transportkostnaderna från väsentligt belägna avverkningstrakter. Numera tillämpas betalning fritt bilväg även inom prisområde 1 vilket enligt uppgifter från skogsbruket starkt förändrat lönsamhetsbilden i delar av norra Norrlands inland med ökade virkesleveranser som följd. Det särskilda inlandsstödet till beståndsanläggning medverkar också i hög grad till att öka den ekonomiska tillgängligheten av virkestillgängarna i inlandet. Vissa mer eller mindre starkt uttalade naturvårdshänsyn när det gäller fjällnära skogar kan å andra sidan verka starkt återhållande på avverkningsbenägenheten.

sou 1984:5 Bilaga 1 13

2 av

Beräkning långsiktiga virkestillgångar

2.1 Inledning

För att beräkna teoretiskt bruttovolym utnyttjas en bruttoavverktillgänglig som står i överensstämmelse med den av samhället ningsberäkning accepterade skogspolitiken och som är fördelad på län och ägarkategorier samt och gallring. Beräkningen innefattar även en på slutawerkning fördelning av det awerkade virket på trädslag och diameterklasser. Med till att det i praktiken kan uppkomma svårigheter att hänsyn genomföra avverkningarna enligt de förutsättningar som gäller för bruttoexempelvis vad beträffar totalt avverkad volym samt andel beräkningen, bör gallring och slutavverkning vara särredovisade så att man med gallring, små arbetsinsatser kan skala ned beräkningarna till den nivå som under rådande betingelser kan vara rimlig att räkna med.

2.2 och skötselförutsättningar Beräkningsmodell

av industrivirke uttryckt i skogskubikmeter (volym stam- Bruttotillgången virke på bark över stubbe) samt av awerkningsrester (toppar, grenar och Stubbar) grundas på en ny avverkningsberäkning från januari 1983 som utförs med hjälp av den så kallade produktionsmallen. för med produktionsmallen finns Principen avverkningsberäkningar redovisade i en promemoria av Magnus Fridh och Nils-Erik Nilsson från december 1980. Produktionsmallen för bygger på en relativ utvecklingskurva i ett bestånd eller en skog. Produktionskurvan bestäms av totalproduktionen ett antal beslutsparametrar som hämtas från tillgängliga underlagsdata eller erfarenheter. Modellen ger primärt inte någon trädslags- eller tidigare och det behövs därför kompletterande beräkningar för dimensionsfördelning att erhålla dessa uppgifter. Vid de nu aktuella beräkningarna har utgångspunkten i huvudsak varit att tillämpa samma skogsskötselprinciper som legat till grund för beräkningarna för skogsutredningen och virkesförsörjningsutredningen. I de nya beräkningarna tillämpas emellertid en något högre gallringsandel än tidigare. i de nya beräkningarna ger i genomsnitt cirka två Förutsättningarna gallringar per växttid i varje bestånd. De nya avverkningsberäkningarna grundas på följande indelningar och

förutsättningar.

14 Bilaga 1

Områdesindelning

Beräkningarna har gjorts för 31 län eller länsdelar och med en indelning i två ägaregrupper, privata och övriga.

Grundmaterial

Produktionsmallsberäkningarna grundas på riksskogstaxeringen 1973-1981 vad beträffar åldersfördelning på 10-åriga klasser, genomsnittligt rått virkesförråd på skogsmark inom dessa klasser (exklusive fröträd och överståndare) samt genomsnittlig idealbonitet för samma klasser.

Produktionsnivå

Produktionsnivån har anpassats så att tillväxten under den första beräkningsperioden 1981-1990 ungefär skall överensstämma med tillväxten exklusive tillväxt på avverkat virke enligt den senaste redovisningen från riksskogstaxeringen (supplementblad till Skogsdata 1982). Beräkningsnivån ligger dock något lågt i norra Sverige eftersom gödslingseffekten från 1970-talets gödslingar inte kan fångas med produktionsmallen. Man kan beräkna att gödslingarna under 1970-talet givit ett produktionstillskott av ungefär 2 milj skogskubikmeter per år. Beräkningsnivån ligger å andra sidan något högt i vissa delar av södra Sverige främst i Småland. Sistnämnda förhållande kan eventuellt bero på hög förekomst av bestånd med stor inblandning av lågproducerande lövträd. När det gäller den ädla lövskogen inom länen K, L, M och N torde dock den utförda reduceringen av produktionsnivån vara tillräcklig. Konkret innebär nivåläggningen att äldre skog i allmänhet förutsätts kunna producera på samma nivå som produktionsöversikterna för hela skogen (genomsnittsskogen) enligt Bladh-Janz. När det gäller yngre skog ligger produktionsnivån ofta på bättre-hälften-nivån. I Y och X län ligger alla åldersklasser på bättre-hälften-nivån och i ett flertal län i södra Sverige inklusive smålandslänen ligger alla åldersklasser på genomsnittsnivå. Inom samtliga områden förutsätts nyanlagd skog komma att producera på bättre-hälften-nivå (nuvarande medelproduktion x 1,1).

Växttid och lagålder

Befintlig skog beräknas ha en växttid som är 10 procent längre än lagåldern. För skog äldre än 70-100 år, beroende på belägenheten i landet, tillämpas en något förlängd växttid för att få en bättre överensstämmelse mellan aktuella virkesförråd och virkesförråden enligt den anpassade mallen. Vad man söker att beakta är att den tidigare skogsskötseln med hög andel gallring gav en högre tillväxtprocent än som kan förväntasi den framtida äldre skogen. Skog som är yngre än de åldrar som indikerats ovan bibehåller sina åsatta växttider och gallringsandelar vilket innebär att den utförda justeringen endast påverkar tillväxtberäkningen under de första IO-årsperioderna.

Bilaga 1 15

Gallringsandelar och gallringsintervall

Det som framförallt skiljer de nya beräkningarna från dem som utfördes för skogsutredningen och virkesförsörjningsutredningen är att vi nu räknar med att gallringshuggningar skall kunna komma till utförande i en större omfattning än som tidigare förutsätts. Tillkomsten av kravet i skogsvårdslagen på en obligatorisk första gallring torde kunna tolkas såsom en ökad allmän förståelse av behovet av ökad gallring. Arealen skog i ålder för gallring ökar också efterhand. I virkesförsörjningsutredningens beräkningar för period 2 hade vi en total gallringsareal av 314 000 hektar per år vilket inte är mer än drygt en gallring per skogsgeneration. Enligt de nya beräkningarna skulle gallringsarealen behöva uppgå till 550 000 hektar per år under 1980-talet, vilket i genomsnitt motsvarar cirka två gallringar per skogsgeneration. Liksom skogsvårdsprogrammet i övrigt bestäms gallringsandelen av vissa förutbestämda parametrar som är lika för hela landet eller för delar av landet. Endast när det gäller gallring förutsättes några skillnader mellan ägarekategorierna. Av olika skäl är det rimligt att räkna med något högre gallringsandel och något kortare gallringsintervall för privata skogsägare i jämförelse med övriga. Genom att mekaniseringsgraden är lägre kan man arbeta med mindre åtgärdsenheter och kan därigenom tillämpa en något högre åtgärdsintensitet. Fastställandet av lämplig gallringsandel har stor betydelse när det gäller uttagsmöjligheter på lång och kort sikt eftersom man därigenom fastlägger vilka virkesförråd som behövs i den långsiktiga virkesproduktionen.

Gallringarnas tidsfördelning

Beräkningsmodellen räknar internt med begreppet relativ ålder. Med relativ ålder menas ålder i procent av växttiden. Om relativa åldern är 70 och växttiden 80 år är motsvarande absoluta ålder 56 år. Gallringarna fördelas på olika ålder enligt en enhetlig förutsättning som tillämpats över hela landet. I uppställningen nedan redovisas hur stor procent av det totala gallringsuttaget som beräknas utfalla under olika åldersperioder uttryckt i relativ ålder.

Relativ ålder: 0-9 10-19 20-29 30-39 40-49 50-59 60-69 70-79 80-89 90-100 Gallringsuttagz0 0 0 8 20 20 20 20 12 0

Gallringsuttaget i relativa äldersklassen 30-39 får förutsättas innefatta även sen röjning. Röjning förutsättes normalt ha skett tidigare och därvid utfallande volymer bedöms vara försumbara. Efter omräkning till absolut ålder kan man bestämma hur stort gallringsuttag som skall äga rum i varje 10-årsklass. Med hjälp av det tidigare specificerade gallringsintervallet kan man dessutom bestämma gallringsarealen inom varje aktuell åldersklass samt motsvarande uttag per hektar. Den tillämpade tidsfördelningen måste bedömas mot bakgrund av att beräkningarna avser medelbonitet inom de olika beräkningsområdena. Karakteristiskt för den tillämpade tidsfördelningen är givetvis att den förlägger gallringsingreppen tidigare än vad som nu faktiskt förekommer i praktiken. Under

16 Bilaga 1

1970-talet kom ungefär en fjärdedel av gallringsvolymen från bestånd som åldersmässigt var slutavverkningsmogna.

Långsiktig styrning av virkesuttagen

I skogsutredningen och virkesförsörjningsutredningen bestämdes den totala volymen slutavverkning och gallring i varje 10-årsperiod enligt ett prövningsförfarande som i viss mån innebar att det fanns rum för vissa mer eller mindre omedvetna subjektiva inslag. Totalt sett kom beräkningarna att innebära att ett något större avverkningskrav ställdes på övriga ägare i jämförelse med privata. I de nya beräkningarna bestäms virkesuttagen av en metod för automatisk styrning som har utvecklats av Magnus Fridh. Metoden bygger på ett grunduttag per period som är 95 procent av tillväxten. Grunduttaget ökas eller minskas beroende på hur stort det aktuella virkesförrådet är i förhållande till det virkesförråd som är önskvärt på längre sikt och med hänsyn till hur stor den aktuella tillväxten är i förhållande till den malltillväxt som kan beräknas med utgångspunkt i den aktuella åldersfördelningen. Automatstyrningen innebär att det nu finns en möjlighet till en mera objektiv jämförelse av beräkningarna för olika områden eller för olika agare.

Arealbehandling och bruttouttag i skogskubikmeter

Gallringsandelar och gallringsuttag

På grundval av de principer som redovisats ovan beräknar modellen för varje 10-årsperiod hur stor areal som skall gallras inom varje aktuell åldersklass samt gallringsuttagets storlek. Det innebär att gallringsuttagets förlopp över tiden blir helt bestämt av utgångsförutsättningarna samt av förskjutningar i åldersfördelningen.

Slutavverkningsarealer och slutavverkningsuttag

Som tidigare beskrivits används en automatisk modell för bestämning av de totala virkesuttagen i varje 10-årsperiod. Metoden avser att säkra en långsiktigt jämn och oftast ökande avverkningsnivå. Det har inte gjorts något försök att bygga in effekterna av s k 5§3-avverkningar, dvs tidigarelagd avverkning av lågproducerande skog. Eftersom 5§3-skog kan beräknas hålla ungefär hälften så stort virkesförråd som normal slutavverkningsskog kan effekten av ett visst program för 5§3-avverkning schablonmässigt byggas in i beräkningsresultaten enligt två alternativ. Enligt det ena mera optimistiska alternativet adderas 5§3-awerkningen till den totalt beräknade avverkningen och man har då förutsatt att ett 5§3-program kan utföras utan att påverka den ordinarie awerkningen. Enligt ett mera realistiskt alternativ förutsätter man att hela 5§3-volymen tas inom ramen för det beräknade totaluttaget och beräkningarna skall då bara justeras genom att man ökar slutavverkningsarealen med halva arealen av det förutsätta 5§3-programmet medan avverkningsvolymen förblir oförändrad.

sou 1984:5 Bilaga] 17

2.3 Resultat av bruttoavverkningsberäkningarna

Ett sammandrag av bruttoavverkningsberäkningen för de fyra redovisningsområdena redovisas i tabell 2.1. Redovisningen i tabell 2.1 avser stamvirke uttryckt i skogskubikmeter. Man bör bedöma rimligheten av förutsatta slutavverkningar och gallringar var för sig. En aspekt är därvid huruvida man är beredd att acceptera de skötselförutsättningar som ligger till grund för beräkningarna exempelvis vad beträffar gallringshuggningarnas omfattning. En annan aspekt är huruvida man kan bedöma det vara sannolikt att man kan erhålla den avverkningsnivå som förutsatts. l nuläget synes det helt uppenbart att det förutsätta inte kan komma till utförande i full omfattning på gallringsprogrammet grund av att det saknas avsättning för den stora volym lövvirke och klenvirke som faller ut enligt detta program. Eftersom avsättningsförhållandena varierar starkt mellan olika delar av landet nödvändiggör även detta förhållande en lokal och successiv bedömning av de faktiskt föreliggande avverkningsmöjligheterna. Vi har inte ansett det vara realistiskt att spekulera i möjligheten av att awerka något uppsparat lövvedsöverskott - det skulle innebära ytterligare gallringsarealer utöver vad vi nu räknar med. Enligt beräkningsmodellen avverkar vi under den första 10-årsperioden en viss andel av varje åldersklass där gallring är aktuell. Vi baserar oss därvid på den genomsnittliga beskaffenheten av åldersklassen ifråga. Om gallringsintervallet i ett speciellt

fall är 20 år räknar vi med att halva arealen i den IO-årigaåldersklassen

Tabell 2.1 Bruttoavverkning med fördelning på områdel, ägare, slutavverkning och gallring samt trädslag

Område Ägare Areal, 1 000 ha Volym, 1 0()0 m3 sk Gall- Slutav- Gallring Slutavverkning Gallring+slutawerkning ring verk- Barr Löv Barr Löv Barr Löv Summa ning

Ovriga Summa 154,5 60,5 5405 3246 12085 2027 17491 5274 22763 Riket 325,3 149,5 10410 5806 26453 3063 36863 8869 45729 ljrivata Ovriga 216,1 132,5 5413 2660 18954 1888 24365 4548 28912 Summa 541,4 282,0 15823 8466 45407 4951 61228 13417 74641

1 Område 1: Y, AC och BD län samt landskapet Jämtland, område 2: I, B, C, U, W och X län samt landskape Härjedalen, område 3: S, T, R län och landskapet Dalsland, område 4: övriga delar av landet.

18 Bilaga 1 sou 1984:5

kommer att avverkas under den första 10-årsperioden och att den andra halvan kommer att avverkas i nästa 10-årsperiod. Eftersom lövträd i gallringsbestånd oftast har en högre tillväxtprocent än innebär barrskogen modellantagandena att man måste räkna med ett högre lövutfall i andra perioden än i den första. Gallringsintervallet i beräkningsmodellen är bestämt av ägare och bonitet. För privata beräknas gallringsintervallet vara 8 år plus 60 delat med boniteten, för övriga ägare är det 12 år plus 60 delat med boniteten. Om vi räknar med bonitet 4 som en medelbonitet blir ett däremot svarande gallringsintervall 23 år för privata och 27 år för övriga ägare. Dessa intervall kan betraktas som minimiskattningar av uthålligheten i produktionen av lövvirke. Förutsättningen för att lövutfallet därefter skall komma att minska är att man lyckas öka röjningarna i den omfattningen att inväxningen av lövträd i gallringsskogen blir på en acceptabel nivå. Den diskussion som förts här ovan innebär att den tidigare osäkerheten om varaktigheten av det så kallade lövvedsöverskottet kan anses vara eliminerad. Slutsatsen är nog att det knappast går att åstadkomma någon snabbt verkande metod för att genomföra ett sådant program. Enda vägen är att öka den årliga gallringsarealen samt att inrikta gallringarna på rätt bestånd. En förutsättning för att ett sådant program skall kunna lyckas är att man snabbt kan skapa avsättning för det lövvirke och klenvirke som härigenom kommer att falla ut. Om man summerar beräkningarna till riksnivå och jämför med virkesförsörjningsutredningens period 2 samt med riksskogstaxeringens tillväxtberäkning blir resultatet följande

Årlig tillväxt milj m3 sk/âr

Bruttoawerkning milj m3 sk/år Slutava Gallring Totalt verkning Virkesförsörjningsutredningen period 2 52,6 17,2 69,8 (inkl I län) Mallberäkningarna 51,1 24,1 75,2 (inkl I län)

Gallringsarealer och slutavverkningsarealer 1 000 ha/år Slutav- Gallring verkning Virkesförsörjningsutredningen period 2 264 314 Mallberäkningarna 284 547

Som framgår av dessa sammandrag ger de nya beräkningarna några miljoner m3 sk större totalavverkning än virkesförsörjningsutredningen men hela ökningen och väl det kommer från gallringsavverkning.

1 19

Bilaga

När det gäller slutavverkningsytan är den cirka 20 000 hektar större än som beräknades i virkesförsörjningsutredningen. När det gäller gallringsytan är den nära dubbelt större än vi har räknat med tidigare och den är cirka dubbelt så stor som slutavverkningsytan. Dessa realtioner är medeltal för hela landet och det föreligger betydande skillnader mellan norr och söder och mellan olika län och ägare beroende på bonitet och aktuell åldersfördelning.

sou 1984:5 Bilaga 1 21

3 Faktorer som virkesutbudet

påverkar

3.1 Inledning

I detta avsnitt behandlas några av de problemområden, som har stor betydelse för utbudet av virke. Avsnittet gör inte anspråk på att ta upp alla de faktorer, som påverkar virkesutbudet, inte ens samtliga de faktorer, som tillmäts den största vikten i sammanhanget. En kompletterande bild av de utbudspåverkande faktorerna redovisas i sektorsrapporten till LU 80, Skogsbruket i LU 80, avsnitt 4.

3.2 Samband mellan lönsamhet och avverkningsnivå

Virkesförsörjningsutredningen hade som en huvuduppgift att undersöka i vilken grad olika faktorer bidragit till det förhållandevis låga virkesutbudet under senare delen av 1970-talet samt att föreslå åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring av förhållandena. Av den intervjuundersökning som utredning lät genomföra framgår att de ekonomiska förhållandena spelat en stor roll för privatskogsbrukets virkesutbud under senare delen av 1970-talet. En sammanställning av intervjusvaren visas nedan. Tabellen anger hur många procent av de intervjuade som angivit skäl inom resp grupp. Flera skäl kunde anges.

Angiven orsak Rangordning av skäl Första Andra Tredje

Har utnyttjat avverkningsmöj-

Tolkningen av resultaten är inte entydig men vissa slutsatser kan dras. Huvudintrycket är att de ekonomisk faktorerna har stor tyngd, särskilt bland andra- och tredjehandsskälen.

22 Bilaga 1

När det gäller ekonomiska och andra faktorer som påverkar skogsbruket är det viktigt att göra en åtskillnad mellan storskogsbruket och det enskilda skogsbruket. Storskogsbruket bedrivs ofta av juridiska personer, aktiebolag eller ekonomiska med en mekaniseringsgrad föreningar som ligger på en betydligt högre nivå än vad självverksamma, enskilda skogsbrukare kan upprätthålla. De ekonomiska faktorer som påverkar utbudet av skogsråvara från den ena resp den andra gruppen blir därigenom mycket olika. Olika kategorier av enskilda skogsbrukare kan också ha mycket olika ekonomisk situation. Det är viktigt att skilja mellan kortsiktig lönsamhet, skillnaden mellan de omedelbara kostnader och intäkter som en avverkning till, och ger upphov långsiktig lönsamhet, där även långsiktigt uppträdande effekter, som inte alltid är direkt mätbara i kronor, skall räknas med. Den kortsiktiga lönsamheten har ett starkt samband med den långsiktiga lönsamheten. Den kortsiktiga lönsamheten beror dels av priset på rundvirke och andra sortiment dels drivningskostnaden. För ett givet bestånd kan avverkningskostnaden endast påverkas genom att man väljer bästa awerkningsmetod. Intäkter kan endast påverkas genom noggrann aptering. Den största möjligheten till lönsamhetspåverkan ligger i valet av bestånd. Den faktor som har det ojämförligt största inflytande på avverkningskostnaden är diametern på de träd som avverkas. Kostnaden för att fälla och upparbeta ett träd med en brösthöjdsdiameter på 12 cm skiljer sig inte nämnvärt från kostnaden för 14 cm trädet men det klenare trädets volym är bara 70 procent av det grövre trädets volym. Förutom att hanteringskostnaden per m3 sk är betydligt lägre för det grövre trädet ger det också, i genomsnitt, större intäkt per m3 f eftersom timmerandelen är högre. Möjligheten att kunna välja bestånd med stor medeldiameter är således av avgörande betydelse för lönsamheten. För att åstadkomma bestånd med hög medeldiameter måste dels beståndsanläggningen dels ungskogsskötseln utföras med noggrannhet. De ungskogsgallringar som måste utföras för att vi i framtiden ska få bestånd som då ger hög kortsiktig lönsamhet får lov att betraktas som skogsvårdande åtgärder, dvs investeringar, utan krav på att ge en kortsiktig ekonomisk nettointäkt. Det bör dock betonas att tillkomsten av energivedssortimenten gör det möjligt att förbättra utfallet av ungskogsgallringen i många fall. I modellredovisningen nedan finns ovanstående resonemang om medeldiameterns betydelse ej med explicit. Diameterns i betydelse avspeglas awerkningskostnaden. De viktigaste faktorerna bakom prisbildningen på virkesmarknaden är skogsindustrins betalningsförmåga och kostnadsutvecklingen inom skogsbruket. Professor Karl-Gustaf Löfgren med medhjälpare vid skogsekonomiska institutionen vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå har närmat sig dessa frågor från ett annat håll än virkesförsörjningsutredningen gjorde. I analysen av virkesutbudet använder de sig av två åtskilda men kopplade marknader, sågtimmermarknaden och massavedsmarknaden. Efterfrågesidan på timmermarknaden består av en efterfrågefunktion med priset på sågtimmer, lönekostnaderna i sågverksindustrin och priset på sågade

Bilaga 1 23

trävaror som argument. Utbudssidan utgörs av en utbudsfunktion, som i en minimiversion av modellen innehåller timmerpriset, massavedspriset och avverkningskostnaderna som argument. Idén bakom att använda priset på massaved som ett separat argument är att en del av klentimret kan användas både som sågtimmer och som massaved. Ju högre pris på massaved desto mera klentimmer överförs från sågtimmermarknaden till massavedsmarknaden. Därutöver kan man tänka mera lönsamma än tidigare, sig att ett högre pris på massaved gör gallringar och detta övertalar” några av Skogsägarna att gallra istället för att slutawerka, vilket också ökar massavedsutbudet och minskar sågtimmerutbudet. Volym och pris på sågtimmermarknaden bestäms i modellen genom likheten mellan efterfrågan och utbud. Massavedsmarknaden behandlas lite annorlunda. Det kan hävdas utifrån teoretiska och institutionella grunder att massavedspriset, ur de privata skogsägarnas synvinkel, bör betraktas som en exogen variabel. Skogsindustrin är den klart starkaste parten i prisförhandlingarna och massavedspriset kan ses som en direkt konsekvens av skogsindustrins marknadsutsikter.

(Korrelationen mellan massavedspriset och priset på blekt sulfatmassa är

utomordentligt stark.) Skogsägarna antas därför anpassa sitt utbud till ett exogent givet massavedspris. I övrigt innehåller utbudsfunktionen för massaved sågtimmerpriset, och avverkningskostnaderna. Sågtimmerprisets funktion är att fånga upp verkan av möjligheterna att använda klentimmer både som massaved och sågtimmer. Ett högre sågtimmerpris bör med detta synsätt minska massavedsutbudet. De data som använts för modellestimationerna hänför sig till perioden 1953-1981. Data är hämtade ur Skogsstatistisk årsbok, FAO- och FNstatistik. Priser och volymer avser hela landet, och priserna är de s k listpriserna. Detta är en svaghet eftersom endast en del av virkeshandeln sker till dessa priser. En jämförelse mellan utnyttjande prisdata och statistik över rotpostpriserna visar på en acceptabel samvariation mellan dessa båda prisserier. Detta i kombination med att listpriserna har en viktig funktion i samband med s k virkesbyten gör att man vågar fästa vikt vid modellresultaten. [samband med estimationerna har man provat flera olika specifikationer av modellen. De mest rimliga estimationsresultaten av ekvationerna på timmermarknaden erhålles när betalningsförmågan för sågtimmer (sågtim- - och produktionen av sågade trävaror i föregående merspris lönekostnad) tidsperiod används tillsammans med timmerpriset i efterfrågefunktionen. Dessa estimat presenteras i tabell 3.1 nedan. Modellen är log-linjär så koefficienterna skall tolkas som elasticiteter. Estimaten säger oss att en ökning av sågtimmerpriset med 10 % ökar utbudet av sågtimmer med 6 %. Koefficienten för massavedspriset innebär att en 10 av massavedspriset skulle minska sågtimmerutbudet med procentig ökning ca 7 %. indikerar dessa siffror att det är svårt att via Sammantaget prisökningar stimulera sågtimmerutbudet när konjunkturcykeln för sågindustrin och massavedsindustrin är i fas. Ur tabellen framgår också att avverkningskostnaderna har det förväntade negativa inflytande på sågtimmerutbudet.

24 Bilaga 1 sou 1934:5

Tabell 3.1 Utbuds- och efterfrågefunktionen för sågtimmer (log-linjârversion). Den modifierade modellen

ao ps pP Z pSW-ws PRSW R2 D-W

CD -4.957*** -0.9s9*** 0.852 0848* 0.998 2.03

Cs 5283* 0.509 -0.681* -0.848*** 0.998 1.31

** statistiskt signifikant vid 5 % nivån ”* statistiskt signifikant vid 1 % nivån

= ao intercept CD = efterfrågan på sågtimmer O* = utbudet på sågtimmer = p* sågtimmerpriset pp = massavedspriset Z = awerkningskostnader pSW-ws = priset per enhet sågtimmer - lönekostnader per producerad enhet PRW = produktion av sågade trävaror i föregående tidsperiod

På grund av att sågtimmerpriset såväl som utbudet av sågtimmer bestäms av modellen är det inte meningsfullt att tala om effekten av en höjning av sågtimmerpriset på utbudet av sågtimmer. Ur jämviktsvillkoret för marknaden kan vi lösa sågtimmerpris och sågtimmerutbud som funktioner av de exogena variablerna i modellen. En estimation av den reducerade formen ger det resultat som finns sammanfattat i tabell 3.2. Denna tabell kan användas för att direkt koppla förändringen i de exogena variablerna till förändringen i de endogena variablerna. T ex så säger tabellen oss att en höjning av massavedspriset med 10 % minskar utbudet av

Tabell 3.2 Skattning i den reducerade formen av sågtimmeravverkningar och priset på sågtimmer

ao pP Z pSW-ws PRSW R2 D-W

p* -3.712* 0.430“* 0.279 0554* 0.294” 0.88 2.32 E -1.19 -0.417*** -0.308 0.302 0.553 0.85 1.71

statistiskt signifikant vid 5 % nivån * statistiskt signifikant vid 1 % nivån = ps sägtimmerpriset C sågtimmerawerkningen

Tabell 3.3 Utbudsfunktionen för massaved

Yo Pp Pi-i Ps Z Ci-1 R2 Dw

C5 2.6?” 0744 0722 -0.283 -0.089 0591* 0.84 1.98

statistiskt signifikant vid 5 % nivån *** statistiskt signifikant vid 1 % nivån yo = intercept cs = utbudet av massaved pil = massavedspriset i föregående tidsperiod cf_1 = utbudet av massaved i föregående tidsperiod

Bilaga 1 25

av betalningsförmågan för sågtimmer med ca 4 %, medan en höjning med 10 % Ökar timmerutbudet med 3 %. Tabellen är alltså sågtimmer användbar för att förutsäga effekten av en ekonomisk politik utomordentligt eller en världsmarknadsutveckling som verkar på någon eller några av de variablerna. I diagram 3.1 nedan visas modellens prediktiva exogena förmåga på det historiska materialet. De mest rimliga estimationsresultaten för utbudsfunktionen på massavedsmarknaden finns sammanfattade i tabell 3.3 nedan.

Kr/m3sk 62- Verkligt sågtimmerpris l 58- I sågtimmerpris

54- l

: 50- p 46- 42-

38- 34-4

30-

Z I v r I I I I

I År

1954 5.6 §8 sto §2 64 äs §8 70 72 74 76 78 80

105 m3sk Verklig sågtimmeranvändning ---- Med modellen skattad sågtimmeranvändning

:Lq

33-

31 - 29-

27- 25-

23- 21 - 19- 17- Diagram 3.1 Verkliga 15 .. och med modellen skat-

4 I I I _ l l l lade priser (Ia) och

, I , l l l T 70 72 74 76 78 80 År kvantiteter (1b) 1 954 56 58 60 62 64 66 68

26 Bilaga 1

Den direkta priselasticiteten, och den procentuella effekten av en enprocentig ökning av massavedspriset på utbudet av massaved är ca 0,74.. Det är vidare värt att lägga märke till att sågtimmerprisets negativa effekt på massavedsutbudet (-028) är mindre än massavedsprisets negativa effekt på sågtimmerutbudet. En möjlig förklaring till denna asymmetn är följande. Sågtimmerpriset har troligen två effekter på utbudet av massaved. Å ena sidan ökar ett höjt sågtimmerpris den relativa lönsamheten av slutawerkningari förhållande till gallringar och den härav inducerade substitutionen av slutawerkning i stället för gallring har en återhâllande effekt på massavedsutbudet. Å andra sidan ger varje_ slutawerkning såväl massaved som sågtimmer. Detta faktum motverkar i någon mån den ovan nämnda substitutionseffekten av en förbättrad relativ lönsamhet för slutavverkningar. Ekvationen som finns sammanfattad i tabell 3.3 är inte direkt lämpad för policy-studier av samma typ som diskuteras i anslutning till ekvationerna för de endogena variablerna på sågtimmermarknaden (tabell 3.2). Orsaken hänill är att sågtimmerpriset, som är endogent i modellen, ingår i ekvationen. Genom att utnyttja den reducerade formen för sågtimmerpriset kan vi omformulera utbudsfunktionen på massavedsmarknaden till en ekvation där endast exogena variabler ingår som argument. Resultaten av en estimation av denna ekvation finns sammanställda i tabell 3.4 nedan. Ur ekvationen framgår tex att en ökning av massavedspriset med 10 % ökar massavedsutbudet med 6 %. En tioprocentig ökning av avverkningskostnaderna minskar utbudet med ca 1,5 %, medan en lika stor ökning av betalningsförmågan för sågtimmer minskar massavedsutbudet med 2 %. Kombinerade kan tabell 3.2 och tabell 3.4 användas för att förutsäga såväl effekterna på respektive marknad som totaleffekterna av på virkesutbudet förändringar i de exogena storheterna. En höjning av betalningsförmågan för sågtimmer med 10 % ökar således sågtimmerpriset med 5 %, utbudet av sågtimmer med 3 % och minskar massavedsutbudet med 2 %. En motsvarande förändring av priset på massaved ökar utbudet av massaved med 6 %, medan minskar sågtimmerutbudet med 4 %, samtidigt som priset på sågtimmer ökar lika mycket. Den senare ökningen beror på att ett högt massavedspris minskar utbudet vid varje givet sågtimmerpris och för att nå jämvikt på sågtimmermarknaden, allt övrigt lika, måste timmerutbudet öka. Detta åstadkommes i modellen genom ett höjt sågtimmerpris. Vill man överföra ovanstående siffror i volymtermer innebär inte detta några problem. Experimentet med massavedspriset innebär vid ett initiellt massavedsutbud på 30 milj m3 och ett lika stort sågtimmerutbud ett netto på

Tabell 3.4 Skattning av massavedsutbudet i reducerad fonn

yo pp pil Z pw-wsw PR” R2 D-W CL, cs 4.45 0.62* -0.76*** -0.13 -0.21 -0.13 0.58*** 0.85 2.32 statistiskt signifikant vid 5 % nivån * statistiskt signifikant vid 1 % nivån

Bilaga 1 27

det totala virkesutbudet uppgående till ca 0,6 milj m3. Massavedsutbudet ökar med 1,8 milj m3 och sågtimmerutbudet minskar med 1,2 milj m3. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att timmermarknaden acceptabelt låter sig beskrivas med en enkel läroboksmodell över en perfekt marknad. Detta är lite överraskande med tanke på de prisdiskriminerings- och ransoneringstendenser som observerats i slutet av den studerade perioden. En närmare analys av resultaten antyder att modellanpassningen försämras mot slutet av perioden. Både sågtimmerutbudet och massavedsutbudet överskattas åren 1979-1980. Ett annat utpräglat drag hos resultaten är att virkesutbudet förefaller att reagera relativt trögt på prisstimulanser. Detta kan ha flera orsaker. En möjlig orsak är att prishöjningar föder förväntningar om framtida prishöjningar, som motverkar incitamenten att avverka idag. En annan orsak kan vara att dagens priser är säkra, medan framtida priser är osäkra, vilket, som en formell analys visar, medför att utbudet idag blir oelastiskt. Slutligen kan man visa att förekomsten av ransoneringsrestriktioner leder till ett mera oelastiskt utbud även i perioder när ransoneringsrestriktionerna inte är bindande. Att diskriminera mellan dessa möjliga förklaringar eller att välja den mest betydelsefulla är svårt. Icke desto mindre vore ett bestämt svar värdefullt.

Strukturfrågor

Den svenska skogsmarken ägs, enligt den senaste lantbruksräkningen, till 28 % av det allmänna, till 26 % av aktiebolag och till 46 % av enskilda, enkla bolag eller dödsbon. Av tabell 3.5, som hämtats från redovisningen av 1981 års lantbruksräkning, framgår skogsmarkens fördelning på fastigheter av skilda storlekar.

Tabell 3.5 Areal skog 1981 fördelad efter företagarkategori Uppgifter i tusental ha för storleksgrupp skogsmarksareal i hela riket. storleksgrupp ha skogsmark (nedre klassgräns) Procent Företag 0,1 5,1 25,1 50,1 100,1 200,1 400,1 Summa av totalen

Enskild person 104 907 1231 1633 1444 841 599 6759 29,7

lfyrkan Ovriga l 8 10 16 22 34 897 988 4,3 Summa 146 1300 1810 2486 2416 1631 12952 22742 100,0 Procent av total areal 0,6 5,7 8,0 10,9 10,6 7,2 57,0 100,0

28 Bilaga 1

Ett studium av lantbruksräkningarna 1971, 1976 och 1981 ger vid handen dels att skogsmarksinnehavet något litet förskjutits mot större fastigheter medan den enda större förändringen är att den areal, som ägs av enskilda personer minskat under den senaste femårsperioden från 33 till 30 % samtidigt som den av enkla bolag ägda arealen ökat från 10 till 13 %. Under samma tid har det allmännas markinnehav ökat en procentenhet på aktiebolagens bekostnad. Av studierna framgår att ägostrukturen inte ändras nämnvärt under en så kort period som 5 ä 10 år. Förändringarna i ägarstrukturen sker i något snabbare takt även om det endast skett små förskjutningar mellan ägargrupperna under de senaste decennierna. De problem som råder är i större utsträckning förknippade med ägarstrukturen än med ägostrukturen. Virkesförsörjningsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1981:81) Skogsindustrins virkesförsörjning (sid 79-94) på ett intresseväckande och även i detta sammanhang relevant sätt ingående behandlat strukturfrågorna och de förhållanden som är förknippade med främst ägarstrukturen. Två utredningar arbetar fn med dessa frågor, dels kommittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m m (Ju 1977:07), dels strukturutredningen (Jo 1981:05). Båda dessa väntas under hösten 1983 lägga fram förslag i syfte att förbättra strukturförhållandena inom jordbruket och skogsbruket. De förslag som läggs fram kan väntas vara av långsiktigt verkande slag som ger endast små effekter under den tid LU överblickar, fram till 1990.

3.4 inom till

Produktivitetsförändringar skogsbruket följd av ändrade produktionsförhållanden

Av beskrivningen av avverkningarnas inriktning under 1970-talet framgår att skogsbruket har ägnat sig åt slutawerkning i väl bestockade bestånd och gallring i äldre bestånd i en utsträckning, som i vissa avseenden ej är tillåten enligt nuvarande skogsvårdslag och som i andra avseenden ej är möjlig att upprätthålla under en längre tid. Ungskogsgallring och slutawerkning av lågproducerande bestånd har därigenom blivit eftersatta åtgärder. Till detta kommer att skog på stora arealer, som bort röjas men där så ej skett, vuxit in i gallringsålder med påföljden att arealen med snara gallringsbehov ökat ytterligare. Inom stora delar av skogsbruket måste man nu eller inom en nära framtid förlägga gallringarna till mera arbetsdryga bestånd och godta mindre och sämre belägna avverkningstrakter. Hur snabbt en sådan förändring kan komma till stånd beror på hur man har bedrivit avverkningarna tidigare och hur länge man vill undvika att en sådan förändring kommer till stånd. De förändringar i produktiviteten som uppstår när man tvingas ändra i awerkningarnas inriktning betingas främst av faktorer som beståndets medeldiameter, virkesförrådet per hektar, trädslagsblandningen, beståndets storlek, huggningsart, avverkningsmetod. Den faktor som påverkar produktiviteten mest är trädens diamter eller rättare virkesvolymen per träd. Hanteringsarbetet per träd är, inom ganska vida ramar, tämligen lika. Virkesvärdet per kubikmeter är större för grövre

Bilaga 1 29

träd än för klenare, eftersom timmerandelen är större. Eftersom volymen är direkt proportionell mot trädets diameter i kubik är virkesvärdet per insatt dvs den ekonomiska oerhört känslig för arbetstimme, produktiviteten, beståndets medeldiameter och diameterspridning. Trädslagsblandningen påverkar virkesvärdet i så måtto att en högre andel lövvirke i uttaget ger ett lägre sammanlagt virkesvärde för en given arbetsinsats. Å andra sidan är det ofta långsiktigt lönsamt att i gallringar ta ut en stor andel av lövvirket med hänsyn till den framtida värdeproduktionen i beståndet. De framtida kommer med nödvändighet att behöva avverkningarna än tidigare. Förutom att medeldiamtern i dessa inriktas mot mera gallringar bestånd är mindre kan högmekaniserade avverkningsmetoder inte användas vid gallring i samma omfattning som vid slutavverkning. av virkespriserna kan också leda till en minskning av den En höjning produktiviteten i och med att avverkningar, som genomsnittliga fysiska tidigare skjutits på framtiden för att de varit arbetsdryga och kortsiktigt olönsamma, kan genomföras och även ge ett kortsiktigt netto. Alla dessa förhållanden av produktiviteten vid den pekar på minskningar som avverkningarna måste ges. De förhållanden som verkar i nya inriktning andra är dels den fortlöpande tekniska utvecklingen och riktningen till de aktuella avverkningsförhållandena dels införandet av anpassningen helt eller delvis nya avverkningsmetoder. Den ökade efterfrågan på har stimulerat utvecklingen av metoder för helträds- och skogsenergi delträdsavverkning. Genom att delar av det konventionella avverkningsarbetet. kvistningen, då flyttas till terminal eller industri ökar den fysiska skenbart flyttades till produktiviteten på samma sätt som när barkningen industrin. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi måste räkna med att takten i blir låg, i varje fall under den tid vi överblickar med produktivitetsökningen LU 84. Orsaken till detta är snarare det sätt vi mäter produktiviteten på än att ökningen i arbetsutfallet per tidsenhet blir låg.

sou 1984:5 1 31

Bilaga

4 och virkesbalans

Virkesförbrukning

4.1 Inledning

I detta kapitel redovisas dels en beräkning av skogsindustrins och övriga förbrukares virkesbehov, dels en översiktlig virkesbalans. När det gäller skogsindustrins virkesbehov har detta uppskattats med ledning av den kapacitetsundersökning som de regionala virkesråden på uppdrag av LU utfört under vintern 1983. Virkestillgången har beräknats med utgångspunkt ide avverkningsberäkningar som redovisatsi kapitel 2. Virkesbalansen gäller för resterande del av 1980-talet. Eftersom kapacitetsutnyttjandet inom industrin liksom avverkningarna i skogen p g a konjunkturförhållandena kan variera starkt mellan olika år har det inte bedömts meningsfullt att göra virkesbalanser för skilda år. Virkesförsörjningen har under senare delen av 1970-talet och hittills under 1980-talet debatterats intensivt samt dessutom varit föremål för olika regeringsingripanden. Fram till och med högkonjunkturen 1973-1975 fungerade skogsindustrins virkesförsörjning tillfredsställande. Under högkonjunkturåren 1979 och 1980 led emellertid den svenska industrin av virkesbrist trots ett betydande importöverskott i utrikeshandeln med rundvirke. Virkesbristen berodde på alltför lågt utnyttjande av avverkningsmöjligheterna inom det enskilda skogsbruket. Om orsakerna till de låga avverkningarna har mycket skrivits och flera förslag att komma tillrätta med problemet har lagts fram. Virkesförsörjningsutredningen pekar i sitt betänkande (SOU 1981:81) på en rad olika faktorer som påverkar den enskilda skogsägarens avverkningsbenägenhet. Sett i ett något större perspektiv torde debatten om överavverkning under början av 1970-talet tillsammans med prissättningen på virke under senare delen av 1970-talet och den gynnsamma utvecklingen inom jordbruket inneburit ett minskat intresse att avverka. Dessutom innebär den skattelagstiftning vi har att det är mycket förmånligt att placera kapital iväxande skog. Under perioden 1966-1975 var avverkningarna höga vilket i sig kan ha medfört behov av en tids andhämtning. Av tabell 1.1 framgår att skogsägarnas rånetton sjunkit kraftigt under senare delen av 1970-talet. Den ökning av avverkningarna som nu sker beror naturligtvis till viss del på de höjda virkespriserna. Dessa innebär dock inte några övervinster i skogsbruket. De ökade avverkningarna kan också vara ett uttryck för det allmänna kärva ekonomiska läget.

32 1

Bilaga

4.2 virkesbehov

Skogsindustrins

En noggrann genomgång av skogsindustrins virkesbehov gjordes i virkesförsörjningsutredningen. Behovet beräknades utifrån skogsindustrins praktiska produktionsförmåga per 1980-06-30. De regionala virkesråden har år 1983 ånyo gått igenom skogsindustrins produktionskapacitet och virkesbehov. Undersökningsresultatet indikerar att kapaciteten inom samtliga industribranscher sjunkit. I tabell 4.1 redovisas skogsindustrins praktiska produktionsförmåga år 1983. Den uppdelning som gjorts av region 3 i delområdena 3 och 4 är när det gäller sågverken av preliminär karaktär. I tabell 4.2 redovisas skogsindustrins virkesbehov år 1983 vid 100 procents utnyttjande av den praktiska produktionsförmåga som redovisas i tabell 4.1. Av virkesförsörjningsutredningen och av i tabellerna 4.1 och 4.2 redovisade uppgifter om skogsindustrins produktionsförmåga och virkesbehov framgår att det skett en markant minskning mellan åren 1980 och 1983. Frågan är då

Tabell 4.1 Praktisk produktionsförmåga per_ 1983-06-15, 100 procent-nivån Industri Milj ton resp milj m3 Totalt

Region 1 Region 2 Region 3 Område 3 Område 4

Massaindustrin 3,21 2,48 1,55 2,51 9,75 Träfiberskive-

Plywoodind. Sågverk 3,14 3,13 2,01 4,92 13,20 4 Sågverkens kapacitet är preliminär när det gäller uppdelningen mellan områdena 3 och 4.

Tabell 4.2 Råvambehov per 1983-06-15, 100 procent-nivån, milj m3 fub Industri Region 1 Region 2 Region 3 Totalt Område 3 Område 4 Massaindustrin 13,2 10,0 5,9 9,6 38,7 Träfiberskive-

Bilaga 1 33

vilket virkesbehov vi skall räkna med för de närmaste åren. Ett kapacitetsutnyttjande av 85 % brukar anses rimligt i kalkyler av detta slag, men vilken kapacitet skall ligga i botten. Från skogsindustrins sida hävdas nu att ett ökat intresse för kortfibriga massor är troligt vilket skulle medföra ett ökat behov av lövvirke. Dessutom borde det vara möjligt att inom lämpliga delar öka skogsindustrins produktionsförmåga. Sågverkens kapacitet är relativt osäkert bestämd. Enligt virkesrådens nya kapacitetsundersökning skulle den vara drygt 13 milj m3 vilket kan jämföras med produktionen åren 1973 och 1974 som då uppgick till i det närmaste 14 milj m3. I tabell 4.3 redovisas skogsindustrins virkesbehov vid ett 85-procentigt kapacitetsutnyttjande. Därvid har den praktiska produktionsförmågan per 1983-06-15 ökad med 5 % använts vid beräkning av virkesbehovet. Dessutom har med hänsyn till dels förväntat ökat behov av lövved, dels det förhållandet att det normalt blandas in lövved i barrmassaveden skett en omfördelning från barrved till lövved inom massaindustrin på så sätt att lövvedsbehovet ökat med 20 % och behovet av barrved minskats i motsvarande omfattning. En viss bedömning av relevansen i skogsindustrins beräknade virkesbehov kan fås via en jämförelse med de kvantiteter råvara som industrin förbrukat under de senaste fem åren, dvs 1978-1982.

Tabell 4.3 Skogsindustriens beräknade årliga virkesbehov under 1983-1990, 85 procent-nivån, milj m3 fub

Avgår utnyttjade

34 Bilaga 1

Tabell 4.4 Förbrukning av rundvirke 1978-1982, milj m3 fub per år Region 1 Region 2 Region 3 Totalt

Summa rundvirkesför-

Enligt virkesrådens statistik har inom olika regioner de mängder råvara förbrukats som redovisas i tabell 4.4. Till det virkesbehov hos skogsindustrin som redovisats i tabell 4.3 skall läggas ytterligare ett par poster. Det gäller dels vissa mindre skogsindustrier som ej inräknats såsom träulls- och tändsticksfabriker, husbehovssågar samt tillverkning av stängselstör mm, dels spill i form av upparbetat virke. Sammanlagt har denna virkesförbrukning beräknats till 0,6 milj m3 fub varav 0,2 milj m3 fub löwirke.

4.3 för energiändamål Virkesförbrukning

Sedan mitten av 1970-talet, då användningen av ved som bränsle nådde sitt bottenläge, sett ur volymsynpunkt (1,2 milj m3), har vedeldningen ökat i snabb takt. Snabbast förefaller den småskaliga eldningen ha ökat, den förbrukning som framför allt småhusägare och lantbrukare står för.

Ökningen i denna kategori har uppskattats till omkring tio procent per

ar. Här går vi inte in på några detaljer när det gäller utnyttjandet av skogsenergi. Intresserade läsare hänvisas till den i inledningen omnämnda utredningsrapporten Ökad eldning med skogsråvara. Några av ställningstagandena från denna utredning bör dock redovisas här. Det gäller ställningstaganden beträffande konsekvenserna av en ökad användning av skogsenergr. Förbrukning av träfriberråvara för storskalig eldning E1 bör så snabbt som möjligt höjas till den nivå som svarar mot utredningens fall 2 EI kan därigenom möjliggöra ökad gallring vilket ger skogsindustrin mera barrvirke på både kort och lång sikt D får därför inte hindras genom att skogsindustrin ställer anspråk på att skogsbruket skall reservera lövved till industrin för eventuella framtida behov D bör planeras så att en effektiv separering av industrived kan ske före eldning E! bör inte vara tillåten om råvaran härrör från barrträd (exkl toppar) större än 10 cm i brösthöjd annat än i undantagsfall

Bilaga 1 35

EI bör kunna regleras vad avser industrived av lövträd D bör så långt möjligt och lämpligt grundas på avverkningsrester enär det sannolikt är svårt att styra den småskaliga eldningen bort från helved. För närvarande har utvecklingen när det gäller tillvaratagandet ur skogen av energisortimenten kommit därhän att det är mottagningsförhållandena, dvs förbrukarledet, som uppvisar en otillräcklig kapacitet i förhållande till expansionen på framställningssidan. Sett ur skogsbrukets synpunkt är en expansion på detta område mycket fördelaktig. Möjligheterna att ta tillvara ytterligare virkesvolymer, som till största delen består av toppar, grenar och klena träd, ger förutsättningar att förbättra ekonomin bl a i gallringar, detta trots att hanteringskostnaderna ökar genom att man skall särskilja ytterligare ett sortiment. Detta i sin tur leder till att eftersatta gallringar kan bli gjorda, som annars skulle ha skjutits på framtiden. Andra positiva effekter är ökad sysselsättning och förbättrad skogshygien. Det ökade biomassauttaget måste dock ske inom ramen för vissa ekologiska restriktioner som kan behöva preciseras närmare. Eftersom efterfrågan på skogsenergi fortsätter att öka även långsiktigt, finns det förutsättningar för att varaktigt utöka avverkningsresurserna, vilket man annars varit försiktig med inom skogsbruket när det gällt försöken att anpassa avverkningskapaciteten till efterfrågan på virke. Nackdelar, eller farhågor för nackdelar, finns också. Det gäller främst skogsindustrins farhågor om att konkurrensen om virkesråvaran skall bli för svår. I rapporten visas att oron för att virkestillgångarna inte skall räcka till generellt sett inte är befogad. Genom den kapacitetsminskning som skett inom skogsindustrin under de senaste åren har råvarubehoven skurits ned. Även med hänsyn tagen till de utbyggnadsplaner som föreligger finns ett betydande utrymme för eldning med skogsråvara. I det långa perspektivet, för tiden omkring sekelskiftet, torde dessutom biomassa från energiskogsodling kunna bli ett komplement till konventionella skogsbränslen. Regionalt kan det emellertid uppstå underskott på råvara för skogsindustrin, men risken för detta får inte utgöra ett hinder för utnyttjandet av skogsenergi i andra områden. Den säkraste garantin för skogsindustrin att få den råvara den behöver är att den engagerar sig i tillvaratagandet av de nya sortimenten. Så sker också på några håll i landet. I tabell 4.6 redovisas virkesbehovet för den småskaliga eldningen av ved, till de delar den utgörs av stamved. Någon uppräkning av andelen stamved har därvid inte gjorts. I rapporten Ökad eldning med skogsråvara redovisas närmare hur dessa volymer beräknats.

4.4 Virkestillgångar

Den bruttoavverkningsberäkning, som redovisats i avsnitt 2, visar bruttoavverkningsmöjligheterna på skogsmark under vissa angivna förutsättningar. För att göra även en enkel virkesbalans behöver resultaten av dessa beräkningar kompletteras med några poster. Det gäller dels tillägg för avverkning på annan mark än skogsmark dels avdrag för tveksamma virkestillgångar och kvarlämnade hela fällda träd. Som framgår av avsnitt 2 har effekterna av 1970-talets skogsgödsling ej tagits med i bruttoavverkningsberäkningen. Något tillägg för dessa volymer har ej heller gjorts här.

36 Bilaga 1

Avverkning på övrig mark

Virkesförrådet på andra ägoslag än skogsmark är ca 100 milj m3 sk varav 30 milj m3 sk utgöres av lövskog. Under 1970-talet och de första åren under 1980-talet har avverkningen på dessa ägoslag varit i genomsnitt 1,2 milj m3 sk per år. Avverkningsintensiteten på dessa ägoslag är således klart lägre än vad gäller skogsmarken. Med hänsyn till att en stor del av denna skogstillgång finns på impediment som myrar och berg, i fjällnära områden eller på inägobackar i omedelbar närhet av bebyggelse har vi inte räknat med någon större förändring av awerkningen på övriga ägoslag.

Tveksamma virkestillgångar

Den bruttoavverkningsberäkning som redovisats i avsnitt 3 innebär att all utnyttjats maximalt. Vissa skogstillgångar är emellertid svårtillskogsmark gängliga. Det gäller framför allt områden i Norrlands inland där kostnaden Därutöver finns vissa s k tekniska för produktionen överstiger virkespriset. impediment samt skogsområden som av naturvårdsskäl inte utnyttjas fullt ut. I virkesförsörjningsutredningen diskuterades dessa s k tveksamma tillgångar närmare. Någon ny beräkning av storleken av dessa avdragsposter har inte i detta utan vi räknar med samma avdrag som i gjorts sammanhang virkesförsörjningsutredningen.

Kvarlämnade hela fällda träd

Från bruttovolymen skall också dragas volymen av de småträd som beräknas bli kvarlämnade i samband med avverkningen.

4.5 Virkesbalans

Tabellerna 4.5 och 4.6 sammanfattar tillgångs- resp behovssidorna, vars ingående delar diskuterats i det föregående.

Tabell 4.5 Virkestillgång 1983-1990. Miü m3 sk resp milj m3 fubl

1 Tillgången har räknats om från m3 fub med faktorn 0,833.

Bilaga 1 37 Tabell 4.6 Virkesbehov 1983-1990, milj m3 fub

lVirkesbehovet har beräknats med utgångspunkt i skogsindustrins kapacitet 1983- 06-30. Denna har förutsatts öka med 5 % och kapacitetsutnyttjandet har antagits bli 85 %, dvs 1,05x0,85=90 % av nuvarande kapacitet. 2 Jfr tabell 4.3

Med om virkesbehov och som ledning av de uppgifter virkestillgång redovisats ovan har virkesbalanser för landet samt regioner beräknats. Balanserna redovisas i tabell 4.7, som är en sammanfattning av tabellerna 4.5 och 4.6. Med de förutsättningar som redovisats skulle således virkesbalansen visa ett visst överskott. Några kommentarer till balansen kan dock göras. På tillgångssidan saknas effekterna av den skogsgödsling som kontinuerligt pågår inom storskogsbruket. Inte heller i övrigt har effekter av produktionsåtgärder diskonterats i beräkningarna. Däremot förutsätter avverkhöjande ningsnivån en intensiv skogsskötsel i form av ett omfattande gallringsprogram i den yngre och medelålders skogen. Under att den svenska skogsindustrin inte tillåts att förutsättning mer än marginellt (strukturrationalisering) borde förutsättningexpandera arna att försörja den med inhemskt virke vara goda. Detta gäller även eventuella högkonjunkturår, då det ur virkesbalanssynpunkt har liten betydelse om avverkningarna varierar något mellan enskilda år, bara

38 Bilaga 1 sou 1984:5

medeltalet inte kommer för högt. Här torde resurserna för avverkning och transport utgöra större hinder när det gäller anpassning till konjunkturrella svängningar.

Tabell 4.7 Virkesbalanser för 1980-talet, milj m3 fubl

lTillgången har räknats om från m3 sk till m3 fub med faktorn 0,833. På behovssidan skall dessutom förbrukningen av rundvirke i storskalig eldning ingå. Den har uppskattats till 0,2-0,3 milj m3 fub år 1982.

sou 1984:5 Bilaga 1 39

5 Beräkningsförutsättningar

5.1 Inledning

Underlaget för beräkningarna av nyckeldata för utvecklingen inom skogsbruket under 1980-talet har hämtats från flera källor. Produktionen inom kan beskrivas utifrån de produktionsfaktorer som skogsbrukssektorn används. Enkelt formulerat handlar det om vilket arbete som utföres, hur stor mängd och på vad sätt. Det arbete som utförs är avverkning och skogsvård. Kalkylerna utförs för två skogsbruksprogram, det ena avseende 1980 och det andra avseende 1990. För att belysa alternativa utvecklingslinjer är programmet för 1990 kompletterat med ett mera ambitiöst avverkningsalternativ. Hur arbetet utförs beskrivs av den kombination av metoder som används i avverkning och skogsvård och av den arbetsvolym man presterar med resp metod. Skogsbruksprogrammen redovisas för tre landsdelar. Norra Sverige omfattar Y, AC och BD län samt landskapet Jämtland. Mellersta Sverige omfattar S, T, W och X län samt landskapen Dalsland och Härjedalen. Södra Sverige omfattar övriga delar av landet.

5.2 för 1980

Skogsbruksprogram

I skogsbruksprogrammet redovisas hur stora virkesvolymer som avverkades 1980 och hur stora arealer som behandlades med något slag av skogsvårdsåtgärder. Uppgifter om totalvolymer och -arealer samt fördelning på privata skogsägare och övriga har till den helt övervägande delen hämtats från ordinarie statistikinsamling. Dessa uppgifter återfinns i skogsstyrelsens skogsstatistisk årsbok 1980. Uppgifterna har fördelats om för att kunna användas i den beräkningsmodell som ställts i ordning för detta ändamål. Prestationer och metodval skiljer sig åt mellan de självverksamma, som använder en teknik som är anpassad till småskalig verksamhet, och entreprenörer och storskogsbruk, som till övervägande del använder en storskalig teknik. Därför måste de självverksammas andel av åtgärderna särskiljas ur de åtgärder, som utförs på de enskildas skogsmark. De åtgärder som entreprenadföretag utför på storskogsbrukets marker redovisas under storskogsbruket. Det finns litet underlag för bedömning av självverksamhetens omfattning.

40 Bilaga 1

De drivnings- och skogsvårdsundersökningar som gjorts och som avser privatskogsbrukets förhållanden börjar förlorai aktualitet. De är nu cirka tio år gamla. De färskaste uppgifter som står till buds är resultaten från

virkesförsörjningsutredningens intervjuundersökning, som riktade sig till ett

urval av enskilda skogsägare med mer än tio hektar skogsmark. Undersökningen avsåg förhållandena i slutet av 1970-talet. Den ger en god bild av självverksamheten när det gäller avverkning, återväxtåtgärder och röjning, åtgärder som tillsammans svarar för mer än 95 % av arbetsinsatsen inom skogsbruket. Det är därför av mindre betydelse om osäkerheten rörande självverksamheten är stor beträffande övriga åtgärder. För att underlätta en revision av beräkningarna redovisas åtgärdsvolymerna - avverkade volymer och behandlade arealer - och arbetsinsatserna fördelade på tre teknikgrupper, självverksamma, entreprenörer och storskogsbruk. De två förstnämnda omfattar sammantagna privatskogsbruket. I tabellerna 5.1 och 5.2 redovisas Skogsbruksprogrammet för år 1980. Den avverkade volymen är beräknad som ett genomsnitt för avverkningssäsongerna 1979/80 och 1980/81.

Tabell 5.1 Nettoavverkning år 1980. Milj m3 sk

Summa gallring + slutavverkning 17,10 19,00 20,90 57,00 Tabell 5.2 Skogsvård år 1980. Tusental hektar.

Skogsbruksprogram

Skogsbruksprogrammet för år 1990 grundas i allt väsentligt på den bruttoavverkningsberäkning, som redovisas i avsnitt 2. Det huvudalternativ, som ligger till grund för de fortsatta beräkningarna har lagts på en något lägre nivå än resultaten av avverkningsberäkningen. Följande justeringar har gjorts. Utöver reduktion för tveksamma virkestillgångar, som redovisats i avsnitt 4, och justering för awerkning på

Bilaga 1 41

annan mark och kvarlämnade hela träd, har slutavverkningsvolymen sänkts med cirka 5 %. Huvudskälet till detta är att på detta sätt ta hänsyn till att en del avverkningsresurser kommer att sysselsättas i 5§3-skog, som är mera arbetsdryg än genomsnittsskogen. Gallringsvolymen har, efter de justeringar som nämnts, sänkts med cirka som redovisas i avverkningsberäkningarna i 20 %. Det gallringsprogram avsnitt 2 är mycket ambitiöst och det fordras mycket god lönsamhet för att det ska komma till stånd. Grundaltemativet omfattar i slutavverkning 43,0 milj m3 sk netto. Det skogsvårdsprogram som redovisas är kopplat till avverkningsprogrammet vad gäller hyggesrensning, markberedning och plantering. För röjning har gjorts mot bakgrund av dels hittillsvarande utveckling dels bedömningar prognosuppgifter som avser storskogsbruket. Bedömningarna för gödsling och dikning har gjorts på samma sätt. Förutom grundalternativet har konsekvenserna av ett högre avverkningsalternativ tagits fram. Det ansluter sig till den tillgångsberäkning som redovisas i tabell 4.5. Fördelningen mellan slutavverkning och gallring är 46,2 resp 22,5 milj m3 sk, sammantaget 68,7 milj m3 sk i nettoavverkning. Skogsvårdsprogrammet har ej anpassats särskilt till detta avverkningspro= visar att den ökning av skogsvårdsarbetet, som gram. En överslagsberäkning skillnaden mellan de två avverkningsalternativen ger upphov till, motsvarar drygt en halv procent av det totala arbetet i avverkning och skogsvård. I likhet med skogsbruksprogrammet för år 1980 skall programmet för 1990 delas på tre teknikkategorier. Eftersom vi saknar uppgifter om upp utvecklingstendenser när det gäller självverksamhet har samma andelar tillämpats på programmet för 1990 som på programmet för 1980. Det ger den fördelning av avverkningsvolymer och åtgärdade arealer, som visas i tabellerna 5.3, 5.4 och 5.5.

Tabell 5.3 Nettoavverkning år 1990. Grundalternatlv (G). Mili m3 sk

Summa gallring + slutavverkning 18,64 17,95 27,28 63,87 Tabell 5.4 Nettoavverkning år 1990. Högre alternativ (H). Milj m3 sk

Summa gallring +slutavverkning 19,68 19,40 29,65 68,73

42 Bilaga 1 Tabell 5.5 skogsvård år 1990. Tusental hektar

5.4 Prestationer och

metodblandningar

Skogsstyrelsen har, på samma sätt som vid föregående långtidsutredning, givit Forskningsstiftelsen Skogsarbeten i uppdrag att ta fram ett underlag för beräkning av sysselsättningen inom skogsbruket. Underlaget omfattar bl a uppgifter om använda metoder inom avverkning och skogsvård samt prestationernai dessa metoder. Ingen åtskillnad har gjorts mellan entreprenörer och storskogsbruk.

Denna gång har underlaget, som till stor del baserats

på en färsk drivningsundersökning inom storskogsbruket, dels beskrivit förhållandena år 1982 dels omfattat bedömningar för åren 1985 och 1990. Underlaget avser denna gång endast storskogsbruket, representerat av ett stort antal skogsägande företag samt större entreprenörer. Det material som presenterades inför LU 80

innehöll även uppgifter avseende det enskilda skogsbru-

ket. Produktiviteten i skogsbruket, mätt i ekonomiska termer, beror dels på den fysiska produktiviteten dels på produktblandningen. Produktblandningens viktigaste element är dels slutavverkning och gallring dels skogsod-

ling och röjning. Övriga åtgärder spelar en mindre roll, totalt sett, för

produktionsvärdets och för förädlingsvärdets storlek. Den fysiska produktiviteten bestäms av de arbetsmetoder som nyttjas och den prestation man kan uppnå i resp metod. Den arbetsmängd som ett givet skogsbruksprogram leder till kan således beskrivas i formeln = arbetsvolym (åtgärdsvolym x metodandel)/prestation. Beräkningarna för LU 84 omfattar perioden 1980-1990. De avser också hela skogsbruket och redovisas för tre landsdelar. Det nu tillgängliga nya underlaget från Skogsarbeten har därför måst kompletteras dels vad gäller förhållandena 1980 dels med avseende på självverksamhetens metoder och prestationer. För dessa ändamål har det äldre underlaget till LU 80 vägts samman med det nu framtagna. Den största osäkerhetskällan är denna gång, liksom i LU 80, prestationsnivån hos de självverksamma skogsbrukarna. Det är allmänt accepterat att man bör räkna med en lägre prestation för dem än för en van skogsarbetare. Vi mäter prestationer i tex avverkning i m3 sk per dagsverke. Om en van skogsarbetare med motorsåg klarar av 8 m3 sk i slutavverkning, tillredning, per dagsverke, hur skall vi då ange den självverksammes prestation? Om den

Bilaga 1 43

självverksammes prestation är 75 % av den vanes bör den vara 6 m3 sk per dagsverke. Eller är den 7,5 om han arbetar 10 timmar i stället för 8? Vi vet att osäkerheten i de schabloner vi arbetar med är stor och det gäller att finna ett I avsnittet där känslighetsanalysen redovisas något så när riktigt genomsnitt. tas dessa frågor upp på nytt. I beräkningarna ingår tio olika slag av åtgärder: slutavverkning, gallring, markberedning, sådd, plantering, röjning, gödsling, dikhyggesrensning, ning och övrigt arbete. Den sista åtgärden består till stor del av planeringsoch övrigt “kringarbete”, framför allt i anslutning till avverkningsarbetet. Inom förekommer en eller flera metoder. Den mest varje åtgärd finns Både gallring och detaljerade uppdelningen på avverkningssidan. slutavverkning är uppdelade i tillredning och terrängtransport. Tillredningen är uppdelad i sex skilda avverkningssystem, som är delvis olika i slutavverkning och gallring. Metodandelarna anger hur stor del av åtgärdsvolymen, t ex volymen slutavverkat virke, som behandlats med resp metod. Prestationerna varierar starkt från metod till metod. Metodblandningen har därför stor betydelse för den genomsnittliga arbetsåtgången för en given avverkningsvolym. Proportionen mellan motormanuell huggning och ett högmekaniserat system är, när det gäller prestationen, ungefär 1:7 idag och förhållandet ökari och med att det högmekaniserade systemet kan vidareutvecklas mer än den motormanuella huggningen. Om alla metoder vore utbytbara skulle endast de högpresterande bli kvar i men så sker ej. Annars skulle motormanuell huggning inte användning trots att den sannolikt är längre vara den mest använda avverkningsmetoden, den dyraste. Det beror på att vissa avverkningar inte lämpar sig för system p g a liten areal, svårframkomlig terräng, arbetshögmekaniserade organisation eller andra hinder. Andra faktorer spelar också in i valet av avverkningsmetod såsom behovet av personal att sätta in i skogsvårdsarbete under en kort planterings- eller röjningssäsong. Ju mera mekaniserade systemen är desto större än behovet att hålla dem igång för att täcka kapitalkostnaderna. De högmekaniserade systemen har dessvärre visat sig de ge största skadorna på kvarvarande träd i gallringsbestånden. Den totala lönsamheten, på både kort och lång sikt, har stor betydelse för metodvalet. Detta är exempel på faktorer som påverkar metodvalet och därmed den genomsnittliga prestationen, vilket i sin tur påverkar produktiviteten. De självverksammas val av metoder har antagits ske med utgångspunkt i mekaniseringsgrad och arbetsorganisation. Det innebär att de antas utnyttja de minst mekaniserade systemeni mycket högre grad än storskogsbruket och att de nästan uteslutande förlitar sig till manuellt och motormanuellt arbete.

sou 1984:5 Bilaga 1 45

6 Resultat

6.1 Sysselsättning

På grundval av de prestationer och metodblandningar som tagits fram för åren 1980 och 1990 har beräkningar gjorts av sysselsättningen i skogsbruket dessa år. Som framgått av avsnitt 5 avser beräkningarna tre teknikgrupper, självverksamma, entreprenörer och storskogsbruk. De av Skogsarbeten redovisade uppgifterna om prestationer och metodandelar särskiljer inte entreprenörer och storskogsbruk. Med hänsyn till att entreprenörerna arbetar på privatskog bör de måhända ha åsatts lägre med hänsyn till objektstorlek och andra skalberoende förhålprestationer landen. Eftersom underlag saknats för detta har så ej skett. Genom att särbehandla entreprenörernas arbete inom privatskogsbruket kan man lätt räkna om arbetsåtgången inom kategorin eftersom såväl åtgärdsvolymer som arbetsåtgång redovisats. är således utförda på basis av ett mycket Sysselsättningsberäkningarna detaljerat underlag, där många antaganden med varierande ursprung vävts samman. I och med att det råder en viss osäkerhet i varje antagande som gjorts blir beräkningsresultaten också osäkra. tabellerna för I de följande 6.1, 6.2 och 6.3 har sysselsättningsuppgifter åren 1980 och 1990 redovisats i tusental dagsverken. Att talen inte rundats av, vilket vore naturligt med hänsyn till osäkerheten, beror enbart på att det ska vara möjligt för läsaren dels att räkna baklänges och att göra egna dels att summera delposter i beräkningarna. Efter sådana antaganden operationer bör sysselsättningstalen rundas av till jämna tio- eller hundratusental dagsverken. sysselsättningen redovisas i dagsverken. Genom att använda schablontal kan de räknas om till manår eller arbetstimmar. Tidigare har antalet arbetstimmar per dagsverke räknats i effektiv tid, dvs 80 % av en 8 timmars arbetsdag, 6,4 timmar. Ett arbetsår antas omfatta 200 dagsverken. För att uppnå en bättre överensstämmelse med andra källor, främst nationalräkenskaperna, vad gäller antalet arbetstimmar inom skogsbruket per år tillämpas i de fortsatta beräkningarna schablonen 8 timmar per dagsverke. Den som vill utnyttja den gamla schablonen kan multiplicera antalet timmar, som redovisas i avsnittet om produktivitet och förädlingsvärde, med 0,8.

46 Bilaga 1 sou 1984:5 Tabell 6.1 Sysselsättning i skogsbruket 1980. Tusental dagsverken

Avverkning (gallring, slut-

Tabell 6.2 Sysselsättning i skogsbruket 1990. Avverkning enligt grundalternativet. Tusental dagsverken

Avverkning (gallring, slut-

Tabell 6.3 Sysselsättning i skogsbruket 1990. Avverkning enligt det högre alternativet. Tusental dagsverken

Avverkning (gallring, slutavverkning, övrigt arbete) 1777 1847 3404 7028 Sysselsättningen i skogsvårdsåtgärder är densamma som i grundalternativet. Se tabell 6.2.

Bilaga 1 47

Tabell 6.3 visar sysselsättningen i slutavverkning, gallring och övrigt arbete enligt det högre avverkningsalternativet. Vid beräkningen har samma prestationstal använts som vid beräkningen av grundalternativet. Detta är en förenkling, eftersom förutsättningen för att åstadkomma en ökning av avverkningsvolymerna är att gå in i de bestånd som idag ligger på och strax bortom lönsamhetsgränsen, dvs de mera arbetsdryga bestånden. Eftersom skillnaden i totalvolym mellan de två avverkningsalternativen är ganska liten spelar skillnaden mellan medelprestationen i grundalternativet och medelprestationen vid avverkningen av de tillkommande volymerna liten roll. Av tabellerna 6.1-6.3 framgår att avverkningsarbetet inklusive Övrigt arbete svarar för den största andelen av den totala arbetsinsatsen i skogsbruket. Andelen som, för alla teknikgrupper sammantagna, var närmare 88 % 1980 har 1990 sjunkit till drygt 85 %. Det är resultatet bl a av att produktiviteten ökat något snabbare på awerkningssidan än inom skogsvården, men även den totala åtgärdsvolymen inom skogsvården, med en starkt ökande röjning, har stor betydelse. Nästa stora lyft vad gäller produktiviteten inom skogsvårdsarbetet torde komma först när (och om) den mekaniserade skogsodlingen slår igenom i stor skala. En jämförelse mellan tabellerna 6.1 avseende 1980 och grundberäkningen för 1990, tabell 6.2, visar på i stort sett oförändrad sysselsättning trots starkt ökade volymer i avverkning och skogsvård. Den lilla skillnad i sysselsättningstalen som visas ligger helt inom osäkerhetsramen. Ett studium av avverkning och skogsvård var för sig visar ganska stora omfördelningar av sysselsättningen mellan landsdelarna, där framför allt mellersta Sverige förlorar sysselsättningstillfällen till södra Sverige medan nivån i norra Sverige är relativt opåverkad. I norr sker emellertid en omfördelning från storskogsbruket till den enskilda skogsbruket, huvudsakligen till de självverksamma. Eftersom storskogsbrukets arbetskraft hämtas helt från den öppna arbetsmarknaden medan en sysselsättningsökning bland de själwerksamma endast till en del indirekt påverkar den öppna arbetsmarknaden är minskningen inom storskogsbruket bekymmersam ur arbetsmarknadssynpunkt. Ej heller i det högre awerkningsalternativet uppnår storskogsbruket 1980 års nivå i norra Sverige. Tabell 6.4 visar nettoförändringama mellan 1980 och 1990, det högre alternativet, vad gäller awerkning. Det måste emellertid påpekas att fördelningen mellan själwerksamma och entreprenörer, dvs själwerksamhetsgraden, har antagits vara densamma

Tabell 6.4 Nettoförändringen i sysselsättningen i avverkning enligt det högre alternativet 1980-1990. Tusental dagsverken

Landsdel

48 Bilaga 1

1980 och 1990. Iden mån de självverksamma ej kan öka sina arbetsinsatser så som det givna skogsbruksprogrammet förutsätter kommer en förskjutning att ske från självverksamma till entreprenörer. Det leder i sin tur till att flera skogsarbetare måste rekryteras på den öppna marknaden.

Sysselsättningens säsongsvariationer

Förutsättningarna för att ett givet skogsbruksprogram skall kunna genomföras beror till stor del på om de åtgärder som ingår kan utföras på ett lönsamt sätt. En annan restriktion är tillgången på arbetskraft. Ser man till arbetskraftsbehovet på årsbasis torde det inte råda några stora problem att, i varje fall långsiktigt, kunna bygga upp den skogsarbetarkår som erfordras. Skogsbrukets arbetsrytm är dessvärre starkt säsongsbunden, där vissa arbetsuppgifter av biologiska skäl inte kan utföras annat än under en kort tid av året. Det gäller dels plantering, som i huvudsak måste utföras på våren, dels röjning av barrträd, som av skogsskyddsskäl är tillåten endast under några få månader på sommaren. Gallringar är svåra att utföra i djup snö och timmertransporterna kan ej utföras i tjällossningstider samtidigt som awerkat virke måste köras ut ur skogen innan skadeinsekterna svärmar. Alla dessa förhållanden påverkar arbetsrytmen i skogsbruket. Skogsstyrelsen har med hjälp av uppgifter från domänverket och några av de större skogsbolagen samt skogsvårdsstyrelserna gjort beräkningar av hur sysselsättningen varierar över årets månader. Det är av klimatskäl en ganska stor skillnad mellan norra Sverige och södra Sverige. I norr är arbetsbelastningen störst under mars och april då vinterns slutavverkningar fortfarande är igång och gallringarna pågår för fullt. I oktober-november ligger en annan topp, då i omvänd ordning. Storskogsbrukets topp är mera markerat förlagd till perioden november-mars. I mellersta Sverige är gallringarna, framför allt i storskogsbruket, i större utsträckning förskjutna i riktning mot årsskiftet. Det beror på att snöhindren är mindre i Mellansverige än i Norrland och att den tid då marken är frusen och tål stora belastningar av terrängtransporter är kortare. Planteringssäsongen kan dessutom börja någon månad tidigare. I södra Sverige är säsongsvariationerna minst framträdande. Här gallrar och slutawerkar man under en mycket stor del av året. Här är inte heller tjällossningsproblemen så stora som längre norrut. Variationen i arbetskraftsbehoven är stor i norr. Under halvåret oktober-mars faller 70 % av arbetsinsatsen med toppen i november, som tar cirka 15 % av hela årets arbetsinsats. Dessa variationeri arbetskraftsbehovet över året i kombination med de allt starkare kraven på helårsanställning utgör restriktioner när det gäller möjligheterna att genomföra ett skogsbruksprogram. Det är troligen lättare att öka insatserna när det gäller röjning, åtminstone i norra Sverige, eftersom den huvudsakligen sker under en period då avverkningarna ligger på en låg nivå, än att öka insatserna i gallring och slutavverkning, som är de mest arbetskrävande insatserna i skogsbruket. En olägenhet när det gäller röjningen är att semesterperioden infaller under den korta tid då röjning av barrträd är tillåten.

1 49

Bilaga

Sammanfattningsvis kan konstateras att vi tidigare ägnat säsongsvariationerna i arbetskraftsefterfrågan alltför liten uppmärksamhet i diskussionerna om möjligheterna att höja avverkningsnivån. Det är uppenbart att en ökad avverkning ställer krav på sådan lönsamhet att en del av dem som arbetar med avverkning under vinterhalvåret kan förbli anställda för att göra skogsvårdsarbeten dvs investeringar och underhåll under sommarhalvåret. Det finns således en koppling mellan möjlig avverkning och intensiteten i skogsvårdsarbetet.

6.3 Känslighetsanalys

Känslighetsanalysen som följer syftar till att ge en uppfattning om hur stora effekter variationen i bedömningarna av prestationer, metodandelar och självverksamhetsgrad får på totalsysselsättningen och därmed på beräkningen av produktivitetsutvecklingen, som är en av nyckelvariablerna i den ekonometriska modellen. Analysen eller räkneexemplen gör inte anspråk på att vara heltäckande men de ger en ganska klar uppfattning om var man måste vara mest noggrann i sina uppskattningar. Underlaget till räkneexemplen tas från det högre avverkningsprogrammet för 1990. De element, som ingår i beräkningarna, är först och främst åtgärdsvolymerna, som ingår i skogsbruksprogrammet. I detta sammanhang betraktas programmet som givet. Effekterna av ändringar i programmet är enkla att beräkna eftersom de är direkt proportionella mot förändringens storlek, i varje fall då förändringen är måttligt stor. I de fall programmet ändras radikalt påverkas sannolikt medelprestationen eftersom man då arbetar med objekt, som genomsnittligt sett ser annorlunda ut. Härutöver ingår i beräkningarna metodblandning, prestationer och självverksamhetsgrad i beräkningarna.

Själ vverksamhetsgrad

Självverksamhetsgraden påverkar sysselsättningsberäkningen i de fall prestationen och/eller metodblandningen är olika för den självverksamme och entreprenören. I de nu gjorda beräkningarna är prestationerna alltid olika.

Tabell 6.5 Räkneexempel. Effekter av ändrad självverksamhetsgrad i tillredning, slutavverkning, år 1990. Mellersta Sverige

Alt. 1990 H Räkneexempel

Slutawerkningsvolym, privata 7,56 7,56 Mm3sk Medelprestation, självverksamma 8,3 8,3 m3sk/dv Medelprestation, entreprenörer 42,6 42,6 m3sk/dv självverksamhetsgrad 25 35 procent

50 Bilaga 1 sou 1934:5

Det gäller också metodblandningen, med undantag för några skogsvårdsåtgärder, där det endast finns en metod angiven. Tabell 6.5 är en sammanställning av uppgifter dels från de beräkningar som redovisats tidigare i detta avsnitt dels från ett räkneexempel där självverksamheten ändrats med tio procentenheter.

Prestationer

I beräkningarna har entreprenörerna antagits utföra samma prestation som storskogsbruket och ha samma metodblandning. Med hänsyn till att entreprenörerna arbetar med, genomsnittligt sett, andra betingelser än storskogsbruket bör deras prestationer vara något lägre i genomsnitt. Till de ogynnsammare betingelserna hör bla mindre objektstorlek och mindre mölighet till samplanering av åtgärder på näraliggande objekt. Vi vill påminna om att med entreprenörers arbete avses de insatser som görs på enskild skogsmark av andra än självverksamma. Uppdragsarbete på storskogsbrukets mark räknas in i storskogsbruket. De sämre produktionsförutsättningarna slår hårdare mot de högmekaniserade systemen än mot dem som har större inslag av manuellt arbete. För slutawerkning, tillredning, har Skogsarbeten redovisat sex olika system. I räkneexemplet bibehåller vi prestationsnivån i de motormanuella systemen, sänker den med 10 % i de delmekaniserade systemen och med 20 % i de återstående systemen. Resultatet visas i tabell 6.6. Beräkningarna avser södra Sverige 1990 och det högre avverkningsalternativet. Att skillnaden inte blir större trots att närmare 80 % av volymen avverkats med metoder, vars prestationer sänkts med 10 eller 20 %, beror på astt den motormanuella huggningen svarar för så stor del av den totala sysselsättningen, mellan 55 och 60 %. De största osäkerheterna när det gäller prestationsnivåerna ligger i bedömningen av de självverksammas prestationer. Eftersom de själwerksamma svarar för så stor del av sysselsättningen betyder en måttlig ändring av prestationerna ganska mycket, totalt sett. Om prestationerna för de självverksamma sänks med tio procent betyder det en ökning av totalsyssel-

Tabell 6.6 Räkneexempel. Effekten av lägre prestationer för entreprenörer i tillredning, slutavverkning. Södra Sverige

Alt 1990 H Räkneexempel

Slutavverkningsvolym, entreprenörer 8,37 8,37 M m3 sk Metodandel/prestation (1) motorman. s0rt.metod andel 20 % 12,5 12,5 m3 sk/dv (2) delmek. s0rt.metod andel 26 % 41,0 36,9 m3 sk/dv (3) mek. s0rt.metod 1 andel 3 % 77,0 61,6 m3 sk/dv (4) mek. s0rt.metod 2 andel 49 % 112,0 89,6 m3 sk/dv (5) motorman. träddelsmetod andel 1 % 45,0 45,0 m3 sk/dv (6) övriga metoder andel 1 % 43,0 34,4 m3 sk/dv 231 247 1000 dV Sysselsättning Sysselsättningsdifferens + 7 %

Bilaga 1 51

sättningen med cirka 560 000 dagsverken eller närmare sju procent. Eftersom prestationen för denna kategori kan ha ett nivåfel på upp till 25 % innebär det stor osäkerhet i totalresultatet.

Metodblandning

Eftersom prestationerna är olika i de skilda avverkningssystemen och skogsvårdsmetoderna spelar metodblandningen en stor roll för sysselsättningen. Exemplet är här hämtat från storskogsbruket i norra Sverige. Förutsättningar och resultat redovisas i tabell 6.7. Den metodblandning som används som exempel har hämtats från mellersta Sverige samma år.

Tabell 6.7 Räkneexempel. Effekt av ändrad metodblandning i storskogsbruket i slutavverkning, tillredning

Den tämligen stora omfördelningen från helmekaniserade system till delmekaniserade system ger förhållandevis litet utslag i sysselsättningen. Det beror på att den motormanuella huggningen svarar för så stor del av totalsysselsättningen. En minskning av den motormanuella huggningens andel från 13 % till 10 % och en motsvarande ökning av det delmekaniserade sortimentssystemets andel från 11 till 14 % och med i övrigt oförändrade andelar ger en minskning av sysselsättningen med åtta procent. Räkneexemplen ovan visar att ansträngningarna att förbättra underlaget för beräkningarna bör koncentreras till de lågpresterande metoderna. Såväl deras andel av åtgärdsvolymen som prestationen i dessa metoder måste bestämmas med god precision. För de högpresterande metoderna är det mindre viktigt. Eftersom de självverksamma utnyttjar lågmekaniserade och därmed lågpresterande metoder i stor utsträckning är också viktigt att självverksamhetsgraden kan bestämmas ganska noga.

6.4 och underhållskostnader

Investeringar

Investeringarna är uppdelade i maskininvesteringar, byggnadsinvesteringar och skogsvårdsåtgärder. Röjning inklusive lövbekämpning räknas dock som underhållsåtgärd.

52 Bilaga 1

B yggnadsinvesteringar

Investeringarna i byggnader avser skogsvägbyggnad. Den förändring av dessa investeringar som redovisas för perioden 1980-1990 är svagt negativ. Underlaget för bedömningen utgörs av den nyligen färdigställda Vägplan 80.

Investeringsbelopp 1980 220 mkr 1990 200 mkr

Maskininvesteringar

När denna sektorsstudie skrivs har det saknats detaljerat underlag för bedömning av maskininvesteringarnas utveckling under 1980-talet. Därför måste omfattningen av dem baseras på ett resonemang avseende främst avverkningarnas omfattning och inriktning. Avverkningarnas omfattning framgår dels av beskrivningen av utgångsläget för år 1980 dels av de alternativa avverkningsnivåerna 1990. Nivån år 1980 ligger obetydligt över den lägsta awerkningsnivån under hela 1970-talet. För att kunna genomföra det avverkningsprogram som de två alternativen utgör fordras därför inte bara investeringar för att ersätta Skogsmaskiner som tekniskt och ekonomiskt utrangerade utan också nyinvesteringar för att höja den totala avverkningskapaciteten. Det bästa föreliggande underlaget för bedömning av investeringsbehoven torde vara att studera förekomsten av olika avverkningsmetoder i början resp slutet av 1980-talet. De största förändringarna i slutavverkningarna torde ligga dels i nedgången i användningen av fällare och kvistare-kapare dels i ökningen av användningen av skördare från mindre än 6 milj m3 sk 1980 till över 18 milj m3 sk år 1990. När det gäller gallringen ökar användningen av kvistarekapare något. Trumkvistningen ökar däremot betydligt, från omkring 0,5 milj m3 sk till över 3 milj m3 sk. Ovan redovisade förändringar och volymökningar kombinerade med kunskapen om tillkomsten av energisortimenten och de därav följande anpassningsbehoven leder till slutsatsen att de årligen maskininvesteringarna bör öka något i förhållande till nivån 1980. Ett litet frågetecken i sammanhanget utgör investeringarna i trumkvistningsanläggningarna. Skall de betraktas som investeringar i skogsbruket eller som investeringar i skogsindustrin? Tills vidare spelar det inte så stor roll vart de hänförs eftersom de svarar för en mycket liten del av de totala maskininvesteringarna. Det är emellertid uppenbart att utvecklingen beträffande kvistning och upparbetning av virket från helträds- och träddelsavverkningar i vissa avvseenden liknar utvecklingen av barkningen under 1960-talet. Då flyttades den från skogen till industrin med åtföljande skenbara prestationshöjning i skogsbruket.

Skogsvårdsåtgärder

Underlaget för beräkningen av investeringarna i skogsvårdsåtgärder finns redovisat i tabellerna 5.2 och 5.5. De åtgärder som ingår är hyggesrensning, markberedning, sådd och plantering samt gödsling och dikning.

Bilaga 1 53

Investeringsbelopp 1980 540 mkr 1990 625 mkr

Samtliga investeringar

De sammantagna investeringarna i skogsbruket kan, med hänsyn till osäkerheten när det gäller maskininvesteringarnas omfattning, inte bedömas med säkerhet. De uppgifter, som redovisas nedan, är därför mera osäkra än många andra uppgifter i denna studie.

Investeringsbelopp 1980 1 183 mkr 1990 1 290 mkr

Underhållskostnader

Underhållskostnaderna hänför sig till dels underhåll av vägar och diken dels till röjning inklusive lövbekämpning. Under de två till tre senaste åren har röjningsarealerna glädjande nog ökat betydligt. Det är troligt att tendensen hålleri sig men att ökningstakten mattas något. Röjningen står för omkring två tredjedelar av underhållskostnaderna.

Underhållskostnader 1980 232 mkr 1990 315 mkr

6.5 Produktionsvärde och förädlingsvärde

Bruttoproduktionsvärdet består till över 85 % av avverkningarnas bruttovärde. Utöver detta ingår investeringar i skogsvård och underhållskostnader samt en rad mindre poster avseende produktionsvärdet av bär och svamp, julgranar m m. Avverkningarnas bruttovärde bestäms av virkesfångstens sammansättning, dvs andelen sågtimmer resp massaved. De två avverkningsprogrammen för år 1990 skiljer sig något ifrån varandra. De tillkommande volymerna i det högre avverkningsprogrammet kommer till två tredjedelar från slutavverkning. Sett till ökningen i avverkade arealer är förhållandet ungefärligen det omvända. Produktionsvärdet i det högre avverkningsalternativet är större än i grundberäkningen till följd av den större virkesvolymen. Timmerandelen ökar däremot inte nämnvärt. Arbetsvolymen ökar, inte minst genom att gallringarna, som är arbetsdryga, ökar. Sammantaget blir effekten att produktiviteten är något lägre i det högre avverkningsalternativet än i grundberäkningen för 1990. I avsnittet 6.3 visades några räkneexempel på hur känslig kalkylen är för osäkerhet i de olika antagandena. Effekterna på produktiviteten bör också belysas. Men först något om förädlingsvärdet. Förädlingsvärdet har inte kunnat bestämmas på basis av eget material. Därför har schabloner använts. Nationalräkenskaperna redovisar bl a produktionsvärde och förädlingsvärden för olika sektorer. Under senare år

54 Bilaga 1

Tabell 6.9 Produktionsvärde, förädlingsvärde och produktivitet 1980 och 1990 1980 1990 G 1990 H

har förädlingsvärdets andel av produktionsvärdet legat mellan 10 och 15 %. Här sätts andelen till 15 %. Har man underlag för att ansätta en annan procentsats är det enkelt att räkna om tabell 6.9. Om prestationerna för de själwerksamma är tio procent lägre än de som antagits i beräkningen för år 1990 men oförändrade vad gäller 1980 blir följden att antalet arbetstimmar år 1990 ökar med 3,38 milj. Produktiviteten sjunker då till 147,50 kr/timme. Den årliga ökningen 1980-1990 H blir då endast 0,8 %.

6.6 och av rundvirke och flis

Export import

De produkter från skogsbruket, som har den största betydelsen i utrikeshandeln, värdemässigt sett, är sågtimmer, massaved och massaflis av barrträd. Under 1970-talet skedde stora omsväningar i utrikeshandeln med dessa produkter. Under 1960-talet och i början av 1970-talet rådde en positiv balans i meningen att exporten av dessa produkter översteg importen. I slutet av 1970-talet var bilden den omvända. Under perioden 1975-1979 exporterades cirka 1,4 milj m3f årligen medan importen uppgick till drygt den dubbla volymen. Exporten visar en jämn utvecklingskurva för de senaste 10-15 åren. Värdemässigt har exporten varit långsamt sjunkande för att under de senaste fem åren plana ut på nivån 150-200 mkr per år, räknat i 1980 års priser. Importen uppvisar större fluktuationer under samma tid. Särskilt under åren kring 1980 har förändringarna från år till år varit mycket stora. År 1981 nåddes den hittills största importvolymen, cirka 6,4 milj m3f, varav över 5,5 milj m3f utgjordes av barrmassaved eller -flis. Mätt i värde var importen närmare 1,5 miljard kr detta år, mätt i 1980 års priser. Sedan dess har importen sjunkit. Den främsta orsaken är att man lyckats åstadkomma en ökning av avverkningsnivån inom landet genom den höjning av priserna på leveransvirke som skett. Möjligheterna att upprätthålla en för skogsindustrins behov tillräckligt hög avverkningsnivå påverkar starkt bedömningarna av utvecklingen när det gäller utrikeshandeln med skogsråvara. Den stora obalans i utrikeshandeln, som rådde under 1980-talets första år, måste betraktas som extrem i förhållande till vad som är långsiktigt möjligt att uppnå. För år 1990 har två avverkningsprogram redovisats. Det lägre av dem, grundalternativet, motsvarar i stort den totalavverkning som kan komma att uppnås under avverkningsäsongen 1983/84 men med en annan inriktning vad

Bilaga 1 55

sou 1984:5

gäller fördelningen mellan slutavverkning och gallring. Eftersom gallringsän i avverkningarna 1983 bör volymen är något större i grundaltemativet importen av massaved och -tlis vara lägre än år 1983, vilken i sin tur är år 1980. Exporten antas vara oförändrad. betydligt lägre än importen I tabell 6.11 redovisas skogsbrukssektorns totala export och import.

Tabell 6.10 Export och import av nmdvirke och flis 1980, 1983 och 1990. Mllj kr i 1980 års priser

1980 1983 1990

781 687 503 Import Förändring, %/år -4,2 -4,4 195 158 200 Export Förändring, %/år -6,8 +3,4

Bilaga 1 57

7 Tabeller

Nedan redovisas i sin helhet vissa tabeller, som i tidigare text endast redovisats i sammanfattning. För att underlätta kopplingen till resp textavsnitt har tabellerna bibehållit de nummer som sammanfattningama har i den löpande texten.

Tabell 4.5 Virkestillgång 1983-1990. Milj m3 sk resp milj m3 fub

Område Tillgångspost Barr Löv Totalt

+Tillgång, skogsmark 19,29 3,67 22,96 1 +Tillgång, övrig mark 0,18 0,08 0,26 -Kvarlämnade träd -0,59 -0,67 -1,26 -Tveksamma tillgångar -1,93 -0,37 -2,30 Summa tillgångar m3sk 16,95 2,71 19,66 m3fub 14,12 2,26 16,38 +Tillgång, skogsmark? 15,04 2,41 17,45 2 +Tillgång, övrig mark 0,18 0,08 0,26 -Kvarlämnade träd -0,38 -0,34 -0,72 -Tveksamma tillgångar -0,75 -0,12 -0,87 Summa tillgångar m3sk 14,09 2,03 16,12 m3fub 11,74 1,69 13 ,43 +Tillgång, skogsmark 9,11 2,04 11,15 3 +Tillgång, övrig mark 0,16 0,08 0,24 -Kvarlämnade träd -0,21 -0,26 -0,47 -Tveksamma tillgångar -0,18 -0,04 -0,22 Summa tillgångar m3sk 8,88 1,82 10,70 m3fub 7,40 1,52 8,92 +Tillgång, skogsmark? 17,78 5,29 23,02 4 +Tillgång, övrig mark 0,22 0,23 0,45

lTillgången har räknats om från m3sk till m3fub med faktorn 0,833. 2 Gotland ingår här i område 4

58 Bilaga 1 sou 1984:5

Tabell 5.1 Nettoavverkning år 1980. Milj m3 sk Åtgärd Landsdel Teknikgrupp norra mellersta södra summa Slutavverkning Tillrednin g

Terrängtransport

Gallring Tillredning

Terrängtransport

Bilaga 1 59

Tabell 5.2 skogsvård år 1980. Tusental hektar

Landsdel Åtgärd

norra mellersta södra summa Teknikgrupp

Hyggesrensning 13,8 6,2 12,7 32,7 självverksamma 9,2 9,2 10,4 28,8 entreprenörer storskogsbruk 52,2 26,5 14,7 93,4

Summa 75,2 41,9 37,8 154,9

Markberedning 3,7 1,9 3,2 8,8 själwerksamma 14,8 11,0 12,9 38,7 entreprenörer 63,3 32,6 13,8 109,7 storskogsbruk Summa 81,8 45,5 29,9 157,2

Sådd och plantering 14,4 9,9 17,1 41,4 självverksamma 9,6 8,1 7,3 25,0 entreprenörer 53,3 37,7 15,7 106,7 storskogsbruk Summa 77,3 55,7 40,1 173,1

Röjning 20,6 16,2 32,3 69,1 självverksamma 11,1 6,9 10,7 28,7 entreprenörer 46,4 45,2 32,4 124,0 storskogsbruk

självverksamma - - - entreprenörer 48,0 85 ,7 29 ,2 162 ,9 storskogsbruk Summa 48,0 85,7 29,2 162,9

Dikning (km) - - - självverksamma 2025 664 931 3620 entreprenörer 1386 914 343 2643 storskogsbruk Summa 3411 1578 1274 6263

60 Bilaga 1 sou 1984:5

Tabell 5.3 Nettoavverkning år 1990. Grundalternativ (G). Milj m3 sk Åtgärd Landsdel Teknikgrupp norra mellersta södra summa Slutavverkning Tillredning

Terrängtransport

Gallring Tillredning

Terrängtransport

sou 1984:5 Bilaga 1 61

Tabell 5.4 Nettoavverkning år 1990. Högre alternativ (H). Milj m3 sk Åtgärd Landsdel Teknikgrupp norra mellersta södra summa Slutavverkning Tillredning

Terrángtransport

Gallring Tillredning

Terrángtransport

62 Bilaga 1 sou 1984:5

Tabell 5.5 Skogsvård år 1990. Tusental hektar Åtgärd Landsdel Teknikgrupp norra mellersta södra summa Hyggesrensning

Markberedning

Sådd och plantering

Röjning

Gödsling

Dikning (km)

sou 1984:5 Bilaga 1 63

Tabell 6.1 Sysselsättning i skogsbruket 1980. Tusental dagsverken Åtgärd Landsdel Teknikgrupp norra mellersta södra summa Slutavverkning Tillredning

Terrängtransport

Gallring Tillredning

Terrängtransport

Hyggesrensning

Markberedning

Sådd och plantering

Röjning

64 Bilaga 1

Tabell 6.1 Sysselsättning i skogsbruket 1980. Tusental dagsverken Åtgärd Landsdel Teknikgrupp norra mellersta södra summa Gödsling

Dikning (km)

Övrigt arbete

Avverkning (gallring, slutavverkning, övrigt arbete)

Skogsvård

Avverkning och skogsvård

sou 1984:5 Bilaga 1 65

Tabell 6.2 Sysselsättning l skogsbruket 1990. Avverknlng enligt grundaltemativet. Tusental dagsverken

Åtgärd Landsdel

Teknikgrupp norra mellersta södra summa Slutavverkning Tillredning

Terrängtransport

Gallrirg Tillreining

Terrärgtransport

Hyggesrensning

Markteredning

Sådd (ch plantering

Röjnirg

66 Bilaga 1

Tabell 6.2 Sysselsättningi skogsbruket 19,90. Avverknlng enligt grundalternatlvet. Tusental dagsverken

Åtgärd Landsdel

Teknikgrupp norra mellersta södra summa Gödsling

Dikning (km)

Övrigt arbete

Avverkning (gallring, slutavverkning, övrigt arbete)

Skogsvård

Summa avverkning och skogsvård

sou 1984:5 Bilaga 1 67

Tabell 6.3 Sysselsättning i skogsbruket 1990. Avverkning enligt det högre alternativet. Tusental dagsverken

Åtgärd Landsdel

Teknikgrupp norra mellersta södra summa Slutawerkning Tillredning

Terrängtransport

Gallring Tillredning

Terrängtransport

Övrigt arbete

Awerkning (gallring, slutawerkning, övrigt arbete)

sou 1984:5 Bilaga 2 3

Förord

har utarbetats inom I 1984 års långtidsutredning finansdepartementet. samband med utredningen har ett antal specialstudier genomförts. Huvuddelen av dessa publiceras som bilagor till utredningens huvudrapport (SOU 1984:4). I föreliggande bilaga nr 2 redovisas en studie av energiinvesteringarna under återstoden av 1980-talet. Den har utförts av civilekonom Bo Diczfalusy. Ansvaret för studien och bedömningarna däri vilar på författaren. av studien och dess resultat framgår av Långtidsutredningens användning huvudrapporten.

Stockholm i mars 1984

Michael Sohlman Planeringschef

Bilaga 2 5

Innehållsförteckning

Författarens förord Sammanfattning 1 11 Bakgrund 2 13 Utgångspunkter 2.1 Energiinvesteringar 14

Förädling 4.2 Energilagring 22

5 Investeringar i energiomvandling 23 5.1 23 Elproduktion 5.2 Värmeproduktion 29

6 Energidistribution 35 6.1 Eldistribution 35 6.2 F järrvärmedistribution 38 6.3 Distribution av naturgas 39

7 Investeringar för energianvändning 43 7.1 Allmänt 43 7.2 Industrin . . 7.3 Bostäder, service m m 48 7.4 Samfärdsel 55

8 Övriga energiinvesteringar 57

9 Sammanfattning av de totala bedömda investeringarna under återstoden av 1980-talet 59

6 Bilaga 2 sou 1984:5

10 Samhällsekonomiska

effekter av energiinvesteringama . . . 63

10.1 Energiinvesteringarna och balansproblemen i den svenska ekonomin . . 63

10.2 Energiinvesteringarnas effekter under återstoden av 1980-talet 65

Bilaga 2 7

Författarens förord

Denna studie har utförts på uppdrag av finansdepartementet. För uppläggningen och slutsatserna svarar jag dock helt och hållet själv. Ett stort antal personer har hjälpt mig i arbetet- så många att en uppräkning av dem nästan skulle komma att utgöra ett eget kapitel. Speciella tack vill jag dock rikta dels till civ.ekon. Anders Carlsson vid Handelshögskolan i Stockholm, som har svarat för en stor del av insamlingen och bearbetningen av det siffermaterial som ligger till grund för studien; dels till t.f. prof. Lars Bergman och civ.ekon. Svante Johansson, likaledes vid Handelshögskolan, som har svarat för de samhällsekonomiska analyser som refereras i det sista kapitlet. Till alla övriga villiga uppgiftslämnare och tålmodiga läsare av utkast i olika skick vill jag rikta ett stort och kollektivt tack. För kvarvarande dum- och felaktigheter svarar jag givetvis själv. Stockholm i december 1983

Bo Diczfalusy

sou 1984:5 Bilaga 2 9

Sammanfattning

Det svenska energisystemet står inför stora förändringar. Under de kommande åren väntas- främst på grund av oljeprisernas höga nivåomfattande investeringar genomföras dels för att spara energi, dels för att gå över från olja till andra energislag. De sammanlagda investeringarna kan väntas bli av en sådan omfattning att de också påverkar den totala ekonomiska utvecklingen. Syftet med denna uppsats är dels att försöka uppskatta volymen av investeringarna i energisystemet under återstoden av 1980-talet, dels att försöka bedöma effekterna på ekonomin i stort av att investeringarna kommer till stånd. Utgångspunkten för de bedömningar som görs är de energibalanser som upprättades i samband med 1981 års energipolitiska beslut. I dessa energibalanser antas den totala energianvändningen år 1990 uppgå till mellan 400 och 430 TWh. Vidare förutses en minskning av oljans andel av den totala tillförda energin från ca 67% år 1979 till ca 40% år 1990. Det existerar ingen självklar avgränsning av energisystemet. I denna studie diskuteras investeringar i utvinning, förädling, omvandling, distrilagring, bution och användning av energi. Vissa ytterligare avgränsningar görs. Exempelvis berörs i fråga om energidistribution endast ledningsbunden energi, dvs el, fjärrvärme och gas. De totala investeringarna i energisystemet, definierat på detta sätt, bedöms uppgå till ca 110 miljarder kronor i 1982 års penningvärde under perioden 1984-89. Detta motsvarar, omräknat till årliga investeringsbelopp, ca 15% av de totala bruttoinvesteringarna år 1982. Härav avser ca 6 miljarder kronor utvinning och förädling av energi, ca 33 miljarder kronor investeringar i el- och fjärrvärmeproduktion, ca 26 miljarder distributionsanläggningar för el, fjärrvärme och naturgas samt återstående ca 55 miljarder energianvändning mm, dvs i huvudsak energibesparande åtgärder och åtgärder för övergång från olja till andra energislag i byggnadsbeståndet och inom industrin. Genom att studien tar sin utgångspunkt i de förhållanden som rådde vid 1981 års energipolitiska beslut kan det ifrågasättas om resultaten kan anses vara relevanta i dag. Det konstateras att förhållandena på energiområdet i flera avseenden har ändrats sedan år 1981, men att det i dag knappast finns något mer tillförlitligt underlag för att göra väsentligt andra bedömningar beträffande investeringsutvecklingen inom energiområdet. I det avslutande kapitlet diskuteras de samhällsekonomiska effekterna av

10 Bilaga 2

energiinvesteringarnal. Det framhålls att de kraftigt höjda oljepriserna har skapat förutsättningar för framväxten av en inhemsk industri, inriktad på oljeersättning och energihushållning. Om merparten av de investeringar som diskuteras i denna studie genomförs, kommer en betydande marknad för utrustning och kompetens för oljeersättning och att energihushållning utvecklas under de närmaste åren. Därmed finns det också möjligheter till utveckling av en svensk industri på dessa områden. Med hjälp av modellsimuleringar har de kvantitativa effekterna av energiinvesteringarna på den svenska ekonomin belysts. De redovisade effekterna avser återstoden av 1980-talet. Två fall har studerats, ett fall där inga energiinvesteringar kommer till stånd och ett fall där samtliga de angivna energiinvesteringarna genomförs. I det fall då energiinvesteringarna genomförs blir effekterna på den svenska ekonomin betydande. Den totala årliga ökningen av sysselsättningen beräknas maximalt uppgå till nära 90 000 årsarbeten. Under periodens senare del bedöms dock sysselsättningen återgå till den ursprungliga nivån. Samtidigt sker en betydande omfördelning av sysselsättningen mellan olika sektorer. Således beräknas industrin förlora nära 28 000 årsarbetstillfällen under perioden, medan en ökning av sysselsättningen väntas komma till stånd inom byggnadsindustrin. Till följd av en högre efterfrågan beräknas en ökning komma att ske av utrymmet för privat konsumtion med ca 3 miljarder kronor per år under den 1 Kapitlet bygger helt senare delen av perioden. Samtidigt bedöms efterfrågan på investeringsvaror på ett material som har komma att driva upp den inhemska prisnivån och därmed påverka utarbetats av t f prof negativt Lars Bergman under bytesbalansen. medverkan av civileko- Avslutningsvis konstateras, att i den mån energiinvesteringarna visar sig nomema Svante Johansvara lönsamma, representerar de en god användning av samhällsekonomins son och Anders Carlsresurser och bidrar till att öka nationalinkomsten. Dessutom kan energiinson, samtliga vid Handelshögskolan i Stock- vesteringarna i gynnsamma fall lägga grunden till en svensk exportinriktad holm. industri.

Bilaga 2 11

1 Bakgrund

De senaste decennierna har inneburit mycket stora omställningar när det gäller den globala energiförsörjningen. Under tjugo år - mellan 1950 och 1970 - ökade den industrialiserade världens energianvändning med i genomsnitt fem procent per år. Praktiskt hela denna tillväxt av energikonsumtionen kunde tillgodoses genom en ökad oljeförbrukning. I början av perioden var oljans andel av världens kommersiella energiförbrukning ca 37%. I slutet av perioden hade oljeandelen ökat till ca 55%. Den grundläggande orsaken till oljans snabba frammarsch var dess låga pris, parat med andra egenskaper som hög energitäthet och goda transportegenskaper. Åren 1973-74 ändrades denna bild radikalt genom de mycket kraftiga och av många oförutsedda ökningama av råoljepriset. Under loppet av några månader fyrdubblades priset på råolja. Nästa våg av prisökningar kom år 1979-80, orsakade bl a av den politiska situationen i Iran. På ett år steg priserna med ca 130 procent. Trots att perioderna mellan oljeprisstegringarna har karakteriserats av ett relativt lugn, i många fall med fallande realpriser på ol ja, har de kraftiga prisstegringarna inneburit en grundläggande osäkerhet om den framtida oljeförsörjningen. En reducering av oljeberoendet är därför ett huvudmål för energipolitiken i de flesta industriländer. De kraftiga oljeprisstegringarna har också inneburit stora förändringar i världsekonomin. Omställningen från lågpris- till högprisenergi har medfört stora anpassningsproblem för såväl i- som u-ländernas ekonomier. Oljeprisutvecklingen är därigenom en väsentlig förklaringsfaktor när det gäller världens nuvarande ekonomiska problem. Sverige är, liksom huvuddelen av industriländema, för sin energiförsörjning beroende av ol ja. I början av 1970-talet svarade oljan för ca 75% av vår energiförsörjning. År 1981 hade denna andel minskat till ca 65%. Fortfarande är emellertid vårt beroende av importerad olja mycket stort, och en huvuduppgift för den svenska energipolitiken är att minska vårt stora oljeberoende och att bygga upp ett energisystem som gör oss mindre sårbara för plötsliga och oförutsedda händelser på den internationella oljemarknaden. Ett annat utmärkande drag för det svenska energisystemet är kärnkraftens roll. F n finns nio kärnkraftsaggregat i kommersiell drift. Det första av dessa, Oskarshamn I, togs i drift år 1972. Sammanlagt kommer före 1980-talets slut tolv reaktorer att ha tagits i drift. Det betyder att ca 40% av den svenska

12 Bilaga 2

elproduktionen väntas ske i kärnkraftverk i slutet av 1980-talet. På våren 1980 hölls en rådgivande folkomröstning i kärnkraftfrågan. Med ledning av resultatet av denna omröstning beslutade riksdagen att inga reaktorer utöver nämnda tolv skall uppföras, och att de reaktorer som är i drift skall utnyttjas under en övergångsperiod men tas ur drift senast år 2010. Under tiden skall en successiv utveckling ske mot ett energisystem som i huvudsak baseras på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Gällande energipolitiska riktlinjer daterar sig i huvudsak från år 1981, då riksdagen beslutade om riktlinjer för återstoden av 1980-talet. Beslutet innebar, förutom de allmänna riktlinjer som har redovisats ovan, också bl a ett program för oljeersättning, vars mål är att ca nio miljoner ton olja skall ersättas med andra bränslen. Dessutom presenterades ett samlat program för energihushållning. Målet för detta program anges inte explicit, men kan beräknas motsvara ca 3 miljoner ton olja under 1980-talet. Ett flertal olika statliga styrmedel utnyttjas för att dessa mål skall uppnås, bl a energibeskattningen och olika former av statligt stöd till energihushållning och oljeersättning. Genomförandet av oljeersättningsprogrammet och energihushållningsprogrammet kommer att innebära en betydande omställning av vårt energisystem. Detta kommer bl a att ställa krav på omfattande investeringar iolika slag av energiutrustning, t ex värmeverk, distributionsledningar för el, värme och gas samt åtgärder för att minska eller ställa om energianvändningen inom alla samhällssektorer. Dessa investeringar kan beräknas bli av en sådan storleksordning att de har en stor påverkan både på investeringsutrymmet och på den ekonomiska utvecklingen i stort under återstoden av 1980-talet. Detta är skälet till att 1984 års långtidsutredning innehåller en separat analys av energiinvesteringarnas betydelse. Energiinvesteringar är i många fall mycket lönsamma, och öppnar dessutom ofta möjligheter till export av svensk teknologi. De kan därför komma att innebära en viktig drivkraft för att förbättra förutsättningarna för en ekonomisk tillväxt. Samtidigt är det viktigt att konstatera att energipolitikens inriktning och effektivitet är sammankopplad med de allmänna ekonomiska problemen. Den djupa recessionen och den låga nivån på industriinvesteringarna kan innebära att angelägna energiprojekt försenas eller uteblir, och att svensk industri inte kan utveckla en kompetens inom energiområdet tillräckligt snabbt. Det finns således ett starkt och ömsesidigt beroende mellan den allmänna ekonomiska utvecklingen och energiinvesteringarnas utveckling.

sou 1984:5 Bilaga 2 13

2 Utgångspunkter

Energianvändningens storlek och sammansättning under ett visst år har många orsaker. Av stor vikt är s k strukturella faktorer som byggnadsbeståndets omfattning och industriproduktions fördelning på olika branscher. Vidare har faktorer som den allmänekonomiska utvecklingen och energiprisernas absoluta och relativa nivå stor betydelse. Därutöver kommer andra faktorer som klimatet, effekter av statliga och kommunala styrmedel etc. Det är alltså en komplicerad uppgift att göra en konsistent (sammanhängande) prognos för energibehovet i framtiden. Det har också fallit utanför ramen för denna utredning att göra en sådan. Bedömningar av investeringarna inom energiområdet har i stället fått baseras på befintligt material. Ansvaret för att upprätta de energiprognoser som ligger till grund för statsmakternas beslut åvilade fram till den 1 juli 1983 statens industriverk (SIND) och har därefter överförts till det nyinrättade statens energiverk. Den senaste tillgängliga prognosen av energianvändningens utveckling gjordes år 1980 - bl a med utgångspunkt i den ekonomiska utveckling som förutspåddes i 1980 års långtidsutredning - och låg till grund för de bedömningar och målsättningar som gjordes i samband med 1981 års energipolitiska beslut (se ovan). I beslutet angavs energibalanser för åren 1985 och 1990. För år 1985 anges en total energianvändning om 400-430 TWh, motsvarande en energitillförsel om 457-489 TWh. För år 1990 är motsvarande siffror 400-430 respektive 461-492 TWh. Av figur 2.1 framgår den faktiska energitillförselns fördelning på olika energikällor år 1979 och den förutsedda fördelningen år 1990 enligt 1981 års beslut.

Förutsättningarna fö-rg energianvändningen har i flera avseenden ändrats

sedan år 1980, bl a som en följd av den fortsatt låga industriproduktionen och de på nytt kraftigt höjda oljepriserna. På skilda håll har också nya prognoser upprättats. Det rör sig emellertid i de flesta fall om sektorprognoser, rörande tex fjärrvärme- eller elanvändningens utveckling, där utvecklingen inom andra sektorer inte har beaktats i samma utsträckning som i de ovan angivna energibalanserna. I valet mellan en konsistent prognos och ett antal aktuella sektorprognoser har här bedömningen gjorts att den förra har ett större intresse, i synnerhet som den ligger till grund för nuvarande energipolitiska strävanden. De bedömningar av energiinvesteringarnas utveckling som görs i föreliggande studie skall därför inte betraktas som bedömningar av det mest sannolika utfallet av investeringsutvecklingen, utan som det behov av investeringar som blir följden av den utveckling som förutses i energibalansen. I kapitel 9 diskuteras dock de beräknade investeringsnivåernas realism

14 Bilaga 2

Energitillförseln år 1979 Beräknad energitillforsel år 1990

Kol 0.Koks Vattenkraft Bark 0. Lutar Kärnkraft

Olja 67% 15%

19°/o

Olja 40%

Vattenkraft Kärnkraft 25% Flis 2%

Figur 2:1 Energitilljförseln år 1979 Beräknad energitillförsel år 1990 med hänsyn till nuvarande utvecklingstendenser. Utgångspunkten för bedömningarna av investeringsutvecklingen har alltså varit de energi- och effektbehov som anges i regeringens proposition med riktlinjer för energipolitiken (prop 1980/81:90). I propositionen anges emellertid inte hur många och hur stora anläggningar av olika slag som energibalanserna förutsätter, och inte heller investeringskostnaderna för dessa. De uppskattningar av de totala investeringskostnaderna som avges i föreliggande studie är därför baserade på uppgifter från källor av varierande kvalitet, exempelvis kommunernas redovisningar av sina oljereduktionsplaner år 1982. I den mån det har varit möjligt har en konsistensprövning gjorts mellan de insamlade uppgifterna och de ovan återgivna energibalanserna för år 1990. Någon fullständig överensstämmelse har emellertid inte kunnat nås, och de angivna investeringsnivåerna får därför betraktas som grova överslag snarare än förväntade värden.

Energiinvesteringar

Det finns ingen entydig och allmänt omfattad definition av energiinvesteringar. Den vidast möjliga definitionen är att likställa energiinvesteringar med samtliga investeringar i samhället, eftersom energi utnyttjas i varje verksamhet. En sådan definition saknar dock analytiskt intresse. Utgångspunkten för föreliggande studie får därför mer betingas av syftet med att göra en speciell studie av energiinvesteringarnas omfattning och effekter under en viss period. Det främsta intresset för energiinvesteringar knyts i detta sammanhang till deras samband med den pågående omställningen av vårt nationella energisystem, från ett system baserat i huvudsak på importerad olja till ett system baserat i hög grad på inhemska energitillgångar. En utgångspunkt blir därmed att begränsa analysen till sådana investeringar som

2 15

Bilaga

huvudsakligen är betingade av energiförsörjningsskäl, dvs investeringar med anknytning till utvinning, förädling, omvandling, distribution, lagring och användning av energi. Följande principskiss av det svenska energisystemet utgör en grund för den fortsatta analysen:

fimäêlk NERGI @I›YJ= - kiwi: mamma ;Nmurwänonlm wo mvnuumanmusmer m4 ,av mmmvÃvMoz/zunuaäøzuzz 4._ MISKA F f

”z

ut 230m axmm - AKOR OLJA, »summan . , TVuDlLzHE DER|EE N M

Naim/Em

Mamman

i

.SAM

GAS .VAYUQGU i FARDSEL

?Vuomøu FÃ*-*| KbKåVElK KDK$ g KOLmin: MFF

5K0{1

i i i i i WÃDUM

rTIDRIVI

I

AVFALL

UIZANMALH :IillIIUi Vmwm.

JPAN ANRlkNmG FYNPIGHLT IJTVWWNG I I I I I I I mmm*

i

M M

k! xbøiavrALL

Y_- -áv 4-- .N D

[WND rIIIUHIIIIIIIIIIIIIIIIIIHIIIIIIIIIIII

NEDER- NJUMlNG rumm-

wgp *IIIIIII*»1$^5|N Fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii“msn/ggn

i u rüemøzma o I I i I i aizmurqvm

h

SWÄLNING

Som framgår av figuren gör energin sitt inträde i energisystemet genom utvinning eller omvandling av inhemska energiråvaror, eller genom import av energiråvaror, tex olja, kol och kämbrånsle. Därefter transporteras energin vidare till omvandlingsanläggningar, t ex kraft- eller värmeverk, till lager, ytterligare förädling eller till de slutliga användarna. Dessa olika led har fått bilda stommen för den bedömning av de totala energiinvesteringar som görs i denna studie. Några avgränsningar bör nämnas. Som ovan nämnts omfattar analysen endast sådana investeringar som görs huvudsakligen av energiskäl. Av detta skäl finns exempelvis inga uppgifter om investeringar i hamnanläggningar för mottagning av importerade energiråvaror med i analysen, eftersom inga hamnanläggningar avsedda enbart eller huvudsakligen för införsel av energiråvaror har antagits bli aktuella under 1980-talet. När det gäller energidistribution har endast ledningsbunden energi beaktats (el, fjärrvärme, gas). Denna avgränsning är inte självklar eftersom exempelvis tankbilar i många fall byggs enbart för att frakta energi, utan är

16 Bilaga 2

främst betingad av tillgängligheten till statistik. Anläggningar av prototyp- eller demonstrationskaraktär har inte heller medtagits i analysen. De svåraste avgränsningsproblemen uppkommer på energianvändningssidan. Dels företas de i denna sektor aktuella investeringarna -till skillnad från tex kraft- och värmeverksinvesteringar - av ett mycket stort antal aktörer vilket gör att det är svårt att ur befintlig statistik få en överblick av området. Dels är det i många fall närmast en filosofisk fråga vilka investeringar som skall anses företas avi första hand energiskäl. Av skäl som senare kommer att utvecklas - (avsnitt 7) begränsas analysen här till dels konverteringsåtgärder dvs övergång från ett energislag till ett annat - dels energibesparande åtgärder. Samtliga investeringsbelopp är angivna i 1982 års prisnivå.

Bilaga 2 17

3 i

Investeringar energiutvinning

Under denna rubrik diskuteras omfattningen av tänkbara investeringar för awerkning eller utvinning av energi inom landet. De inhemska energikällor som väntas få störst betydelse under den studerade perioden är dels torv, dels skogsenergi och andra biobränslen (vass, halm m m). För dessa energikällor görs i det följande bedömningar av vilka investeringar som krävs för att de mål som anges i 1981 års energiproposition skall nås. Utöver de nämnda energikällorna pågår verksamhet med utvinning av andra inhemska energikällor. Utbyggnad av vatten- och vindkraft behandlas i kapitel 5, Elproduktion, och utnyttjande av solvärme i kapitel 7, Energianvändning. Därutöver kan nämnas t ex den oljeutvinning som sker bl ai OPABs regi samt den utvinning av kol som sker i Högansbolagets regi. Dessa verksamheter har här inte bedömts få någon effekt av betydelse på de totala investeringarna under återstoden av 1980-talet.

Torv

I 1981 års energiproposition bedöms användningen av torv år 1990 motsvara en värmeproduktion om 6-11 TWh. Användningen bedöms komma till stånd i första hand i större eldningsanläggningar, framför allt i hetvattencentraler och för framställning av industriell processvärme. De totala investeringskostnaderna för torvutvinning kan, enligt underhandsuppgifter från statens energiverk, bedömas till ca 70 000 kronor per hektar. Däri ingår kostnader för beredning av torvmossen, dikning, utrustning för beredning, tex traktorer, vändare, upplastare, fräsar m m. Omräknad innebär den angivna kostnaden ca 130 miljoner kronor per TWh producerad värme. De totala investeringarna under perioden skulle därmed uppgå till ca en miljard kronor. Utöver utrustning för utvinning och beredning av torv kan det bli aktuellt med förädlingsanläggningar av olika slag. Sådana anläggningar diskuteras i kapitel 4 nedan.

Skogsenergi m m

År 1981 bedömdes användningen av skogsenergi uppgå till ca 3-7 TWh. I 1981 års energiproposition bedöms att användningen av skogsenergi år 1990 kommer att uppgå till 25-30 TWh. Däri inkluderas användning av skogsavfall, ved, flis, energiskog, halm rn m.

18 Bilaga 2

För att det skall vara möjligt att få fram ökade mängder av skogsavfall till konkurrenskraftigt pris fordras investeringar i rationella anläggningar, t ex mobila fliskrossar, mobila buntkvistare, stationära tlisterminaler och kvistningstrummor vid skogsindustrierna. För att kunna tillvarata tillgänglig halm fordras investeringar i utrustning för balning, hantering m m. Investeringskostnaden för den nämnda utrustningen kan, enligt underhandsuppgifter från statens energiverk, i genomsnitt beräknas till ca 100 miljoner kronor per TWh producerad energi. Den totala investeringskostnaden för dessa ändamål skulle därmed uppgå till ca 1,5 miljarder kronor under resten av decenniet. Sammantaget skulle således de erforderliga investeringarna för utvinning och avverkning av torv och skogsenergi m m uppgå till ca 2,5 miljarder kronor under återstoden av 1980-talet.

sou 1984:5 Bilaga 2 19

4 i och

Investeringar förädling lagring

av

energi

Under denna rubrik diskuteras investeringar i utrustning för förädling av oljeprodukter (raffinaderier), gas- och koksverk, kol samt inhemska bränslen (trä, torv och andra biobränslen). Några investeringar i utrustning för anrikning av kärnbränsle antas inte komma till stånd under 1980talet.

4.1 Förädling av energi

Raffinaderier

Trots att de senaste åren har inneburit en snabb övergång från olja till andra energislag i det svenska energisystemet utgör olja fortfarande den dominerande källan för vår energiförsörjning, och kan väntas göra det även under de närmaste åren. Ett viktigt inslag i vår energipolitik är därför att skapa förutsättningar för en tryggad försörjning med oljeprodukter. Genom bevarandet av en inhemsk raffinaderikapacitet skapas förutsättningar för att sprida inköpen av olja till olika producentländer. Den svenska raffineringskapaciteten motsvarade år 1980 ca 70% av förbrukningen av oljeprodukter inom landet. På grund av förekomsten av stordriftfördelar karakteriseras raffinaderiindustrin av att enheterna är stora och därför relativt få. År 1980 fanns det sammanlagt sex raffinaderier i Sverige, med en nominell kapacitet om 22,8 miljoner ton olja per år. Av dessa var fyra stycken bränsleraffinaderier och de övriga två asfaltanlägg- Sedan dess har emellertid Nynäs Petroleums bränsleraffinering i ningar. Nynäshamn upphört. På grund av det låga antalet anläggningar har investeringsutvecklingen i branschen historiskt sett varit mycket ryckig. Exempelvis var den årliga procentuella förändringen av bruttoinvesteringarna i petroleum- och kolindustrin -28% per år under perioden 1974-79, medan perioden 1979-85 väntas uppvisa en ökning av investeringarna med ca 13% per år i fasta priser. Investeringarna i raffinaderisektorn under senare år får ses mot bakgrund av utvecklingen på oljemarknaden. De höga oljepriserna har framtvingat en kontinuerlig förbättring av energieffektiviteten. Bl a har Shell- och BP-raffinaderierna slutit avtal med Göteborgs kommun respektive Volvo om leverans av överskottsvärme för uppvärmningsändamål. Den minskade efterfrågan på tjock olja har ställt krav på en anpassning av

20 Bilaga 2

raffinaderiernas produktbyte i riktning mot en högre andel lätta produkter, främst drivmedel. Detta sker i en situation med stor överkapacitet när det gäller primär destillation av råolja, vid vilken det relativa utbytet endast kan varieras marginellt genom tex ändrad råoljeinsats. Genom av sk återstodsolja bearbetning (= tjockolja) i olika typer av vidareförädlingsanläggningar kan lättare produkter erhållas. I Sverige har denna anpassning till den ändrade efterfrågesituationen inneburit att t ex en s k visbreaker har installerats vid Scanraff (för ökat utbyte av mellandestillat) till en kostnad av 290 milj kr år 1982. OK äri färd med att för egen räkning installera en s k katalytisk kracker vid Scanraff. Den beräknade investeringskostnaden uppgår till nära 1,2 miljarder kronor varav 112 milj kr investerades år 1982. Krackern väntas komma i drift i slutet av år 1984. Totalt väntas investeringarna inom raffinaderiindustrin under 1983 uppgå till drygt 500 milj kr enligt från statens industriverk bedömningar (SIND). Under decenniets återstående år väntas en fortlöpande anpassning mot förbättrad bränsleekonomi och ett lättare produktutbyte komma att ske. Därtill kommer de tilläggsinvesteringar som ändrade miljökrav ställer. Sammantaget kan de årliga investeringarna under andra hälften av 1980-talet komma att uppgå till 300-400 milj kr. Om driften vid ytterligare något raffinaderi skulle vilket inte kan uteslutas, upphöra, måste detta belopp reduceras med ca 100 milj kr/år. Dessutom kan nämnas Nynäs framskridna för det s k NSPplaner projektet (specialoljor), vilket skulle kunna omfatta 700 milj kr under mitten av 1980-talet. I denna utredning bedöms dock detta projekt inte komma till stånd under 1980-talet. Sammanfattningsvis kan, med ledning av vad som har sagts, de totala investeringarna i raffinaderiindustrin uppskattas till ca två miljarder kronor under återstoden av 1980-talet.

Gas- och koksverk

Iett gasverk omvandlas lättbensin eller gasol till stadsgas. Gasverk finnsi dag på fem orter i Sverige (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och

Helsingborg). I ytterligare två orter (Landskrona och Lund) används

stadsgas. De huvudsakliga användarna är dels industrier, dels hushåll. På flera av de orter där stadsgas används övervägs fn hur abonnenternas energibehov skall täckas i framtiden. Med till hänsyn att stadsgas är jämförelsevis dyr att framställa antas det här att inga ytterligare gasverk tillkommer under 1980-talet. De eventuella ersättningsinvesteringar som kan komma att ske torde vara av i det här sammanhanget såpass blygsam omfattning att de bortses ifrån. Koksverk finns i dag endast i Luleå och i Oxelösund. I båda fallen ägs verken av SSAB och har till huvudsyfte att tillgodose stålindustrins behov av koks för reduktionsprocessen. Som biprodukt av koksframställningen uppstår masugnsgas, som används för process- och uppvärmningsändamål. Med hänsyn till att kapacitetsutnyttjandet inom stålindustrin är och väntas

Bilaga 2 21

förbli lågt under resten av 1980-talet antas här inga ytterligare investeringar i koksverk komma till stånd under perioden.

Kolprodukter

Inom kolproduktindustrin är verksamheten med oljeersättande kol/vätskeblandningar (t ex kol/vattenblandningar) inne i en uppbyggnadsfas. Bl a har för en investering om ca 200 Nycol AB fått stöd från oljeersättningsfonden milj kr. Om satsningen blir framgångsrik kan fortsättningsvis investeringarna i kolproduktindustrin komma att uppgå till i genomsnitt 100 milj kr/år under senare delen av 1980-talet. Möjligen kan också till kategorin kolproduktindustri föras det s k i Nynäshamn. Detta projekt, som avser framställning av energikombinatet främst metanol och spillvärme till Storstockholmsområdet, skulle i det fall det kommer till stånd enligt bolaget omfatta en investeringsvolym på 2,5-3 kr under en treårsperiod. I föreliggande utredning har dock miljarder bedömts att energikombinatet inte kommer till stånd under 1980-talet. Sammantaget kan därmed investeringarna i anläggningar för framställning av kolprodukter beräknas till ca 700 milj kr under resten av 1980-talet.

Förädling av inhemska bränslen

I 1981 års energipolitiska beslut förutses en snabb ökning av användningen av inhemska bränslen under 1980-talet. Det rör sig framför allt om träbränslen, torv samt andra biobränslen som halm, vass m m samt avfall. I dag är av dessa energiformer i stor utsträckning lokaliserat nära utnyttjandet utvinningsstället. Den energiråvara som utvinnes eller awerkas är också av mycket skiftande kvalitet från bl a energi-, transport- och miljösynpunkt. En förutsättning för att en större nationell marknad för inhemska bränslen skall utvecklas under de närmaste årtiondena är att förutsättningar skapas för förädling av de inhemska bränslena. Därigenom åstadkommer man produkter med mer homogena och mer attraktiva egenskaper från både transportoch förbränningssynpunkt. De produkter som i dag är aktuella är bl a briketter och pellets av träbränsle eller torv, träpulver m m. Under perioden 1980-83 togs ett 20-tal anläggningar för sådan förädling i drift i Sverige. Den sammanlagda investeringskostnaden för anläggningarna kan beräknas till ca 275 milj kr i löpande priser. Huvuddelen av anläggningarna - både antals- och kostnadsmässigt avsåg förädling av träbränslen. Enligt underhandsuppgifter från statens energiverk är det rimligt att räkna med att det under resten av 1980-talet tillkommer 2-3 anläggningar per år, med en årlig produktion om 40-50 000 ton pellets etc. Investeringskostnaden för en sådan anläggning kan beräknas till 40-50 milj kr. Sammantaget skulle de totala investeringarna i de nämnda typerna av anläggningar därmed uppgå till ca 1 miljard kronor under återstoden av 1980-talet.

22 Bilaga 2

Energilagring

Lagring av energi sker för olika ändamål. Här diskuteras dels lagring av energiråvaror för beredskapsändamål, dels lagring av värme i mark och vatten.

Beredskapslagring

Lagring av olja för beredskapsändamål sker inom ramen för oljelagringsprogrammet. Enligt ett riksdagsbeslut på våren 1981 skall den lagrade volymen råolja uppgå till ca 6,5 miljoner kubikmeter år 1986. Utöver dessa lager - som är statliga - finns också tvångslager av oljeprodukter hos näringslivet. De lagringsanläggningar som programmet kräver är i stort sett uppförda. Dessutom pågår f n en översyn av oljelagringsprogrammet som mot bakgrund av den kraftigt minskade förbrukningen av olja under senare år - kan väntas resultera i förslag om en minskad lagerhållning av olja och oljeprodukter jämfört med gällande program. Av dessa skäl antas i denna studie inga ytterligare investeringar i anläggningar för lagring av olja eller oljeprodukter komma till stånd under återstoden av 1980-talet. När det gäller beredskapslagring av andra energiråvaror har framför allt intresset knutits till kol (ångkol) och naturgas. År 1982 fattade riksdagen också principbeslut om att viss lagringsskyldighet för dessa produkter skall införas. F n pågår ytterligare utredningar om formerna för en sådan lagringsskyldighet. Det finns således i dag inte underlag för att avgöra vilka investeringar som kan bli aktuella för lagring av ångkol och naturgas under resten av 1980-talet.

Värmelagring i mark och vatten

Ett intensivt utvecklingsarbete pågår f n när det gäller olika former för lagring av värme. Sådan lagring syftar bl a till att möjliggöra en rationellare användning av bl a solenergi och spillvärme genom att lagra värmen när den är billig och använda den - i allmänhet i kombination med en värmepump - då värmebehovet är stort och värmeenergin dyrare. kan ske dels i s k Lagring aktiva system, där en värmekälla - t ex solvärme eller spillvärme - lagras i jord, berg eller grundvattenmagasin, dels i s k passiva system där Värmelagringen sker på naturlig väg i t ex jord, yt- eller grundvatten, bottensediment i sjöar samt genom nyttjande av s k geotermisk energi. Under de senaste åren har ett antal försöksanläggningar tagits i drift, och utvärderas f n. Det är i dag svårt att ange vilken omfattning en ev kommersiell användning av värmelager kan få under senare delen av 1980-talet. Här har antagits att omfattningen av eventuella blir investeringar så pass blygsam att den kan bortses ifrån i det sammanhang som denna studie behandlar.

sou 1984:5 Bilaga 2 23

5 i

Investeringar energiomvandling

Elproduktion

Nuvarande produktion

Användningen av elenergi har ökat snabbt i Sverige under efterkrigstiden. Mellan år 1955 och 1981 ökade elanvändningen från 21 TWh till 87 TWh, motsvarande en genomsnittlig årlig ökning om ca 5,5%. Av den totala elanvändningen hänför sig ca 45% till industrin, 52% till sektorn bostäder, service m m samt resterande ca 3% till samfärdselsektorn. Det framtida behovet av elenergi har berörts ovan (kapitel 2). Efterfrågan på elektrisk energi varierar starkt över året. För att åstadkomma lägsta möjliga totala produktionskostnad för elenergin utnyttjas de olika slagen av kraftproduktionsanläggningar som ingår i kraftsystemet i olika hög grad under olika tidsperioder. Detta illustreras av följande figur:

(ewa)

12m ü

\ övas vlmaaaxrr [j låmøaxrr VATTENKRAFT

24 Bilaga 2

Ett optimalt energisystem karakteriseras av att den del av elbehovet som existerar under större delen av året- den s k baslasten -täcks av kraftverk med låga rörliga energikostnader, t ex kärnkraftverk. Genom att dessa kraftverk används under en stor del av året kan jämförelsevis höga kapitalkostnader tolereras. För att täcka elbehov med kortare varaktighet, vilka tar sig uttryck i s k belastningstoppar, används i stället kraftverk med relativt sett högre rörlig kostnad men med lägre kapitalkostnader. De högsta belastningstopparna uppstår i Sverige under de kallaste vinterdagarna, och kan då i vissa fall täckas av s k gasturbinkraftverk, som har en mycket låg kapitalkostnad men en hög rörlig kostnad. Under år 1981 producerades totalt ca 100 TWh i elproduktionssystemet. Fördelningen på olika kraftslag framgår av nedanstående uppställning:

Tabell 5.1 Elproduktionen år 1981

Kraftvärme olja 2 338 1,8 fastbränsle - - Fossilkondens

Av tabellen framgår att vattenkraft och kärnkraft tillsammans svarade för den helt dominerande delen, eller ca 95%, av den totala elproduktionen. Resten täcktes av ol je- eller fastbränsleeldade kondenskraftverk, industriella mottrycksverk och kraftvärmeverk (dvs anläggningar för samtidig produktion av el och värme) samt, för att tillgodose toppeffekten, gasturbinkraftverk.

Elproduktion under 1980-talet

I 1981 års energiproposition bedöms elproduktionen år 1985 bli 120 TWh, och år 1990 134 TWh. Sedan år 1981 har förutsättningarna för värmeavtappning från Forsmarks kraftstation förändrats. Under förutsättning att sådan värmeavtappning inte kommer till stånd blir fördelningen på olika kraftslag

följande (tabell 5.2)_:

Ur tabellen kan utläsas att vatten- och kärnkraft beräknas spela en dominerande roll för vår elförsörjning under resten av 1980-talet. Av tabellen framgår också att vindkraft enligt propositionens bedömning väntas svara för ett litet bidrag till vår energiförsörjning år 1990.

sou 1984:5 Bilaga 2 25

Tabell 5.2 Installerad elektrisk effekt och elproduktion åren 1985 och 1990 enligt prop. 1980/81:90

Kraftvärme olja 1 950 5 650 1 fast bränsle 250 1 2 000 4 Fossilkondens 2 850 - 2 500 olja

Planerade investeringar under återstoden av 1980-talet

Vattenkraft

Vattenkraftproduktionen i Sverige uppgår f n till ca 62,5 TWh under ett år med normal vattentillrinning. Som framgått ovan motsvarar detta närmare två tredjedelar av den totala elproduktionen i landet. De ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftsresurserna - dvs de resurser som kan tillgodogöras i rationella anläggningar - har bedömts uppgå till ca 95 TWh per år. De återstående utbyggnadsvärda vattenkraftsresurserna uppgår således till drygt 30 TWh. Därav faller ca hälften på de fyra outbyggda huvudälvarna i Norrland, dvs Torne, Kalix och Pite älvar samt Vindelälven. Den fortsatta utbyggnaden av vattenkraften har varit föremål för en omfattande debatt under de senaste åren. I 1981 års energiproposition anförde föredragande statsråd att han ansåg det rimligt att räkna med och sträva efter att utbyggnader av nya vattenkraftstationer, motsvarande två till tre TWh, inleds under 1980-talet. Dessutom beräknades ett tillskott på ytterligare ca en TWh kunna åstadkommas genom ett effektivare utnyttjande av befintliga vattenkraftstationer. Den totala Vattenkraftproduktionen skulle därmed uppgå till ca 66 TWh år 1990 vid normal tillrinning av vatten. Debatten om den fortsatta utbyggnaden av vattenkraften har framför allt gällt vilka älvar och älvsträckor som skall exploateras, med hänsyn till i första hand miljö- och bevarandeintressen. Kort efter sitt tillträde på hösten 1982 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en särskild beredning, den s k vattenkraftberedningen, som fick till uppgift att belysa vattenkraftens framtida roll i den svenska energiförsörjningen, och att föreslå en plan för vattenkraftens utbyggnad. Beredningen lämnade sitt förslag i september 1983, och föreslog att det mål som har satts upp för de närmaste tio årens

26 Bilaga 2

vattenkraftutbyggnad skall nås genom nybyggnader som inte berör landets allra mest bevarandevärda älvar och älvsträckor. I beredningens betänkande anges ett hundratal projekt som av beredningen har bedömts vara genomförbara. Totalt beräknas dessa utbyggnader kunna ge ett årligt energitillskott om ca 2,5 TWh omkring år 1990. Den totala investeringskostnaden för dessa projekt beräknas till ca 5-6 miljarder kronor i 1982 års penningvärde. De direkta sysselsättningseffekterna av investeringarna beräknas till mellan 8 000 och 9 000 årsverken. Till detta kommer sekundära sysselsättningseffekter i verkstadsindustrin och i andra underleverantörsled. Vattenkraftberedningens betänkande remissbehandlas f n. Ett riksdagsbeslut kan troligen förutses under våren 1984. Sammanfattningsvis kan de totala investeringarna i vattenkraftproduktionen således beräknas uppgå till ca 6 miljarder kronor i 1982 års penningvärde fram till år 1990.

Kärnkraft F n finns i Sverige nio kärnkraftblock - med block avses reaktor, turbin, övrig utrustning samt byggnad - i kommersiell drift, med en sammanlagd installerad nettoeffekt om 6 400 MW. Ytterligare ett block - Ringhals 4, med en effekt om 900 MW - är färdigbyggt och befinner sig f n i provdrift. Den första anläggningen, Oskarshamn I, togs i drift år 1972. Elproduktionen från kärnkraftverk har ökat successivt. Åren 1973 och 1974 uppgick produktionen till ca 2 TWh. År 1981 var produktionen ca 37,7 TWh. Utbyggnaden av kärnkraft styrs helt genom riksdagens beslut. I 1975 års energipolitiska beslut förutsågs ett behov av sammanlagt 13 kärnkraftreaktorer år 1985. Beställningar för reaktorerna 11 och 12 - Forsmark 3 och Oskarshamn III - lades ut under år 1976. Med hänsyn till att prognoserna för elbehovet successivt hade reviderats ned beslutades inte om utbyggnad av det trettonde kämkraftblocket. År 1980 hölls en rådgivande folkomröstning i kärnkraftfrågan. Med utgångspunkt i resultatet av denna folkomröstning fattade riksdagen på hösten 1980 ett beslut som innebär att ingen ytterligare kärnkraftutbyggnad skall förekomma utöver de tolv reaktorer som är i drift, färdiga eller under byggnad. Beslutet innebär vidare att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att uppehålla sysselsättning och välfärd, samt att säkerhetssynpunkter bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Med hänsyn till att reaktorernas tekniska livslängd bedömdes vara ca 25 år fastslog riksdagen att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010. Enligt uppgifter från Oskarshamns kraftgrupp AB och Forsmarks Kraft AB beräknas investeringarna i de två reaktorer som återstår av kärnkraftprogrammet - Forsmark 3 och Oskarshamn III - uppgå till ca 2 370 milj kr resp 3 600 milj kr, beräknat i 1982 års penningvärde. Det sammanlagda effekttillskottet beräknas bli 1 060 MW från varje block, dvs totalt 2 120 MW.

Bilaga 2 27

Fossilkondens och gasturbiner

Ett kondenskraftverk kännetecknas av att det - till skillnad från s k kraftvärmeverk - endast producerar elenergi. Olika typer av bränslen - t ex olja, fasta bränslen eller kärnbränsle - kan användas för sådan produktion. Verkningsgraden i denna typ av kraftverk är förhållandevis låg; mellan 30% och 45% av bränslets energiinnehåll omvandlas till elenergi. Utöver kärnbränsle används endast olja som bränsle till kondenskraftverk i Sverige. Den installerade effekten i oljekondenskraftverk uppgårf n till ca 2 800 MW. Av skäl som lagts fram ovan varierar utnyttjningstiden för oljekondenskraftverk kraftigt mellan olika år, beroende på bl a vattentillgången och klimatet. Mot bakgrund av den goda tillgången till elektrisk effekt och den därav följande dåliga lönsamheten i att bygga kondenskraftverk bedöms inga ytterligare investeringar i sådana kraftverk komma till stånd under resten av 1980-talet.

Kraftvärmeverk

I ett kraftvärmeverk produceras el och hetvatten samtidigt. Det vatten som cirkulerar i fjärrvärmenätet används som kylmedium i kraftverket. Härigenom kan det bränsle som tillförs kraftverket tillgodogöras i betydligt högre utsträckning än i ett kondenskraftverk, där en stor del av den tillförda energin förloras i kylvattnet. Verkningsgraden i ett kraftvärmeverk blir därigenom ungefär dubbelt så hög som i ett kondenskraftverk - ca 85%, jämfört med 30-45 % i kondenskraftverk. Kraftvärmeverk kan därigenom få stor betydelse för kostnaderna för att gå över från olja till fasta bränslen eftersom verken möjliggör ett effektivt utnyttjande av bränslenas värmeinnehåll. År 1982 infördes lagen om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle - den s k fastbränslelagen - som bl a innebär att tillkommande kraftvärmeverk måste byggas så att de kan eldas med fasta bränslen. I dag är den installerade elproduktionskapaciteten i kraftvärmeverk ca 2 400 MW. Den producerade elenergin uppår till ca 2-2,5 TWh per år. Det bör dock noteras att elproduktionskapaciteten i kraftvärmeverken uppgår till mer än det dubbla eller ca 5,5 TWh. Orsaken till det låga kapacitetsutnyttj andet är den goda tillgången på el. Elproduktionen i kraftvärmeverk väntas minska ytterligare under de närmaste åren. De kommande årens investeringar i kraftvärmeverk bestäms i hög grad av utvecklingen på fjärrvärmeområdet. En förutsättning för att bygga kraftvärmeverk är att ett tillräckligt stort värmeunderlag finns tillgängligt. Också elanvändningens tillväxttakt har stor betydelse för kommande investeringar i kraftvärmeverk. Som tidigare har nämnts väntas tillgången på elproduktionskapacitet bli god under 1980-talet, samtidigt som elanvändningens ökningstakt väntas bli lägre än enligt tidigare prognoser. I 1981 års energipolitiska beslut förutsåg föredragande statsråd en utbyggnad av fastbränsleeldade kraftvärmeverk med en effekt av ca 500 MW el. Kostnaden för denna utbyggnad angavs dock inte. I Svenska Värmeverksföreningens utredning Fjärrvärmeplan -83 redo-

28 Bilaga 2

visas bedömningar av tillkommande investeringar i kraftvärmeverk under återstoden av l980-talet. Dessa bedömningar återges i avsnitt 5.2 nedan.

Industriellt mottryck

I s k industriella mottrycksanläggningar används avloppsånga från en ångturbin i industriella processer. Sådana anläggningar finns framför allt i massa- och pappersindustrin. Den totala verkningsgraden är relativt hög (ca 85%). Elutbytet blir dock något lägre än i kraftvärmeverk. Den installerade effekten i industriella mottryckskraftverk är i dag ca 900 MW. Den totala elproduktionen uppgår till drygt 2 TWh. Mot bakgrund av den rådande goda tillgången på elkraft under 1980-talet bedöms inga investeringar i anläggningar för industriell mottrycksproduktion ske under detta decennium.

Vindkraft Vindkraft befinner sig - åtminstone i fråga om anläggningar som har ett intresse från nationell energiförsörjningssynpunkt - ännu på utvecklings- och försöksstadiet. Under åren 1982 och 1983 togs två prototypanläggningar i full skala i drift - dels på Näsudden på Gotland (elektrisk effekt: 2 MW), dels i Maglarp i Skåne (elektrisk effekt: 3 MW). För närvarande sker en utvärdering av anläggningarna inom ramen för statens energiverks vindkraftprogram. Vissa resultat väntas föreligga i slutet av 1984. Först därefter kommer beslut att fattas om eventuella ytterligare investeringar i vindkraftverk. Det finns således i dag inget underlag för bedömningar av tillkommande investeringar i vindkraftverk under 1980-talet. Utöver de större verk som har nämnts förtjänar det också att nämnas, att ett visst bidrag till elförsörjningen från vindkraften kan erhållas genom att små lokala vindkraftverk utnyttjas. Sådana verk kan vara av intresse för elförsörjning av enskilda fastigheter, men torde knappast få nämnvärd betydelse från nationell elförsörjningssynpunkt. Inte heller för dessa små verk är det i dag möjligt att ange storleken av tillkommande investeringar.

Totala investeringar i elproduktionsanläggningar 1984-89

Mot bakgrund av vad som har redovisats ovan kan de totala investeringarna i elproduktionsanläggningar sammanfattas i enlighet med tabell 5.3. Som framgår av tabellen beräknas de totala investeringarna i elproduktionsanläggningar (exkl. kraftvärmeverk) under återstoden av 1980-talet bli knappt 12 miljarder kronor.

Bilaga 2 29 Tabell 5.3 Investeringar i elproduktionsanläggningar 1984-89

- Industriellt mottryck

“ Kostnaderna för kraftvärmeverken tas upp i avsnitt 5.2, Värmeproduktion.

Värmeproduktion

Värmeförsörj ningen

Till följd av ett strängt klimat och ett internationellt sett mycket stort byggnadsbestånd spelar uppvärmningssektorn en mycket viktig roll i det svenska energisystemet. I dag går ca 40% av landets totala slutliga energianvändning till uppvärmning av byggnader, inklusive beredning av tappvarmvatten. Den vanligaste uppvärmningsformen utgörs av enskilda pannanläggningar, varav den dominerande delen eldas med olja. Användning av ved och flis har ökat starkt de senaste åren, men spelar fortfarande en relativt obetydlig roll jämfört med olja. Däremot har användning av fjärrvärme och el en stor och ökande betydelse. År 1981 svarade fjärrvärmen för ca en fjärdedel av det totala uppvärmningsbehovet, medan elvärmens andel var ca 12%. I den nytillkommande bebyggelsen spelar el och fjärrvärme en dominerande roll som uppvärmningsformer. År 1981 var elvärmens andel i nybyggda småhus ca 60%. Dessutom sker en mycket omfattande konvertering i befintlig bebyggelse. I det följande redovisas de planerade investeringarna i fjärrvärmeproduktionen. S k gruppcentraler, utbyte och nytillskott av individuella pannor samt energisparåtgärder diskuteras under avsnittet Energianvändning (kapitel 7).

Fjärrvärme

I 1981 års energipolitiska beslut anges det att fjärrvärmen kommer att spela en avgörande roll i den förestående omställningen av det svenska energisystemet, framför allt därför att värmeverk och kraftvärmeverk möjliggör ett rationellt utnyttjande av fasta bränslen såsom kol, torv och skogsbränslen. Fjärrvärmeutbyggnaden har varit snabb i Sverige. Fjärrvärme introduceradesi slutet av 1940-talet. År 1981 var den totala installerade värmeeffekten för fjärrvärmeändamål drygt 18 000 MWv, varav drygt 4 000 MWv i kraftvärmeverk. Den levererade värmeenergin uppgick till drygt 28 TWh, vilket motsvarade nästan en fjärdedel av det totala uppvärmningsbehovet.

30 Bilaga 2

Även om flera fastbränsleeldade värmeverk har tillkommit under senare år är oljeberoendet fortfarande mycket stort, vilket framgår av nedanstående uppställning. Tabell 5.4 Fjärrvärmeproduktionen år 1981 TWh Installerad effekt, MW Kraftvärmeverk olja SJ 4 150 - fast bränsle › MW.,

Hetvattencentraler (inkl transportabla)

hetgas - torv 0,0 7 - 0,0 4 värmepump - ind spillvärme - 1,2

33,4 14 288

Källa: Svenska Värmeverksföreningen, Statistik 1981.

Som framgår av tabellen svarade olja för nästan 28 TWh eller nära 90% av

den totala insatsen om 33,4 TWh. I 1981 års energiproposition beräknas den installerade fjärrvärmeeffekten år 1990 uppgå till 23 000 MW, innebärande en utbyggnad med ca 1 000 MW per år räknat från år 1981, vilket motsvarar en ökad värmeproduktion med 2-2,5 TWh per år. Om den genomsnittliga utnyttjandetiden för verken är 2 000 timmar per år blir den totala energiproduktionen år 1990 46 TWh netto, vilket beräknas motsvara ungefär hälften av det totala uppvärmningsbehovet. Den förbrukning av insatsbränslen som fordras skall enligt propositionen fördelas på följande sätt:

Tabell 5.5 Bränsleinsats i üärrvärmeproduktion år 1985 och 1990 enligt prop. 1980/8190

1985, TWh 1990, TWh

Kraftvärmeverk - 10 4 olja - fast bränsle 2 14

Hetvattencentraler - 16-15 9- 3 olja

2 31

Bilaga

Planerade investeringar

Till skillnad från investeringar i Vattenkraftverk och kärnkraftverk, vilkas omfattning bestäms genom riksdagsbeslut och därmed kan förutsägas med relativt stor säkerhet, bestäms investeringarna i fjärrvärmeanläggningar genom en stor mängd beslut i de enskilda kommunerna. Svenska Värmeverksföreningen (VVF) har i den nyligen publicerade Fjärrvärmeplan -83 gjort en bedömning av utvecklingen på fjärrvärmeområdet för perioden fram till år 2020. Utredningen baseras på föreningens tidigare utredningar samt på en enkätförfrågan till cirka 250 tätorter i drygt 200 kommuner. I utredningen har, förutom över den abonnerade prognoser fjärrvärmeeffekten och bränsleanvändningen, också bedömningar gjorts av investeringsbehovet i värmeproduktionsanläggningar och kulvertnät. I 1981 års energiproposition beräknas den totala värmeproduktionen i fjärrvårmenät år 1990 uppgå till ca 51 TWh inklusive distributionsförluster, motsvarande ett uppvärmningsbehov av ca 46 TWh värme. Den anslutna effekten år 1990 beräknas i propositionen uppgå till ca 23 000 MW. I VVFs utredning -i det följande benämnd Plan-83 - beräknas den levererade värmen uppgå till 48,7 TWh värme, och den anslutna effekten till ca 24 300 MW, dvs något mer än vad som antas i propositionen. Skillnaderna har här bedömts vara såpass små att uppgifterna i Plan-83 kan anses vara en god approximation av energipropositionens bedömningar, när det gäller den totala utbyggnaden av fjärrvärme.

Kraftvärmeverk

Den installerade effekten i kraftvärmeverk uppgick, som ovan har angivits, till 4150 MWv år 1981. Under åren 1982-83 togs ytterligare sex kraftvärmeverk i drift, med en total värmeeffekt om 765 MWv. Fem av verken använder kol som bränsle, medan det sjätte (Uppsala) använder torv. Enligt Plan-83 beräknas under perioden 1980-1990 sammanlagt ytterligare 30 kraftvärmeverk tas i drift, med en sammanlagd elektrisk effekt om ca 1 360 MWe (motsvarande en värmeeffekt om ca 2 600 MWv). Om den effekt som installerades under åren 1982-83 borträknas kan den totala investeringskostnaden för den tillkommande effekten beräknas till ca 3 300 milj kr.

Hetvattencentraler

S k hetvattencentraler eller värmeverk producerar, till skillnad från kraftvärmeverk, endast värme (hetvatten). Verkningsgraden i dessa anläggningar är mycket hög, i allmänhet över 90%. Den installerade effekten i hetvattencentraler uppgick som ovan nämnts år 198 1 till drygt 14 000 MWv, och den totala värmeproduktionen uppgick till ca 33 TWh. Under åren 1982-83 togs nya hetvattencentraler i drift på tio orter. Den installerade effekten utökades därmed med drygt 900 MWv. I tre av dessa anläggningar utnyttjades flis som bränsle, i två av fallen dock i kombination

med kol (Landskrona) resp. sopor (Västervik). Övriga nytillkommande verk

använde kol.

32 2

Bilaga

De planerade investeringarna under 1980-talet enligt Plan-83 framgår av följande tabell: Tabell 5.6 Investeringar i hetvattencentraler 1980-90 enligt Plan-83

264 4 376

“Inklusive kol/vattenblandningar och kol/oljeblandningar. Källa: Svenska värmeverksföreningen, Fjärrvärmeplan -83

Om de investeringar som har genomförts under perioden 1980-83 borträknas, uppgår den kvarvarande planerade effektutbyggnaden till ca 3300 MWv. Investeringskostnaderna för dessa anläggningar kan, enligt från VVF, beräknas till ca 5 ,5 miljarder kronor. Därvid har antagits uppgifter att hela den tillkommande effekten avser nyanläggningar.

Värmepumpar

Med hjälp av en värmepump kan värme utvinnas ur en värmekälla med låg temperatur - t ex uteluft, spillvärme, avloppsvatten, jord etc - och utnyttjas vid en högre temperatur. Värmepumpar kan ge 2-3 gånger mer nyttig energi än vad som tillförs värmepumpens kompressor. I princip kan värmepumpar drivas med el eller bränsle. I Sverige utnyttjas emellertid uteslutande elenergi. Typiskt för värmepumpar är att de uppvisar stordriftsfördelar. Investei stora värmepumpar, som används t ex i fjärrvärmenät, har i ringar allmänhet mycket god ekonomisk lönsamhet. Användningen av värmepumpar i fjärrvärmesystem ökar f n snabbt. År 1981 svarade värmepumpar för en total fjärrvärmeproduktion om ca 9 GWh. Under åren 1982-83 installerades värmepumpar på sammanlagt 14 fjärrvärmeorter. Den totala installerade värmeeffekten var ca 245 MWv, och det beräknade tillskottet till värmeproduktionen var drygt 1,5 TWh. Enligt Plan-83 beräknas ett knappt 100-tal värmepumpar tillkomma i fjärrvärmeproduktionen under återstoden av 1980-talet. Den installerade värmeeffekten skulla därmed öka med ca 900 MWv. Investeringskostnaden kan enligt VVF beräknas till ca 2 miljarder kronor i 1982 års prisnivå.

Elpannor

Genom användning av s k avkopplingsbara elpannor i fjärrvärmenät kan billig el i form av överskottskraft utnyttjas för värmeproduktion. I praktiken innebär detta att elpannor utnyttjas under sommarhalväret, då både efterfrågan på och produktionskostnaden för elkraft är låg.

Bilaga 2 33

Någon tillförlitlig statistik över omfattningen av installationen av avkopplingsbara elpannor finns inte att tillgå. Här har antagits att ca 100 MW elektriskt effekt har installerats under perioden 1982-83. Den resulterande värmeproduktionen blir då, vid en utnyttjandetid om 1500 timmar per år, ca 150 GWh. Plan-83 bedömer att avkopplingsbara elpannor kommer att installeras i ett nittiotal värmeverk under 1980-talet, varav så gott som alla väntas vara i drift under åttiotalets första hälft. Den installerade värmeeffekten år 1990 bedöms bli ca 975 MWv. Kostnaden för de tillkommande elpannorna kan enligt VVF beräknas till ca 500 miljoner kronor.

Totala planerade investeringari produktionsanläggningar för fjärrvärme 1984-89

Om de resultat som har redovisats ovan läggs samman erhålls följande tabell:

Tabell 5.7 Totala investeringar i produktlonsanläggningar för tjärrvänne 1984-89

Källa: VVF + egna beräkningar.

Som framgår av tabellen beräknas den tillkommande effekten för fjärrvärmeproduktion uppgå till drygt 6000 MWv under återstoden av 1980-talet, till en total kostnad om ca 11,3 miljarder kronor.

75_ .

sou 1984:5 Bilaga 2 35

6 Energidistribution

Som tidigare nämnts finns det ingen allmänt omfattad definition av energidistribution. Energiråvaror distribueras på många olika sätt, tex via fartyg, järnväg, lastbilar och tankbilar. Det är emellertid svårt att avgöra till vilken del investeringar i fordon m m är att hänföra till energidistribution. I detta avsnitt begränsas därför diskussionen till investeringar i anordningar för distribution av ledningsbunden energi, dvs el, fjärrvärme och gas.

6.1 Eldistribution

Näten för distribution av elkraft delas in i tre slag - stamnäten eller storkraftnäten, de regionala näten samt de lokala näten. Utbyggnad och drift av stamnätet, som består av ledningar och transformatorstationer för 220 och 400 kV spänning, ombesörjs av Statens Vattenfallsverk (Vattenfall) i samråd med de övriga kraftföretag som utnyttjar stamnätet. Villkoren för överföring på stamnätet är reglerade genom avtal mellan Vattenfall och ett antal kommunala och enskilda kraftföretag. Den regionala kraftöverföringen från kraftverk och från uttagspunkter på stamnätet till storkonsumenter och återdistributörer ombesörjs av Vattenfall samt av kommunala och privata kraftföretag. Detaljdistributionen, slutligen, omfattar högspänningsledningar för 20, 10 och 6 kV och lågspänningsledningar för 380/220 volt. Distributionen sköts i dag av knappt 400 företag. Mer än hälften av dessa är privatägda och svarar för ca 20% av lokaldistributionen. De kommunala eldistributionsföretagen svarar för ca 70% av lokaldistributionen och Vattenfall med dotterbolag för återstående ca 10%.

Stamnäten

År 1982 fanns det drygt 8700 km 400 kV-ledningar och drygt 5 600 km 220 drift i Sverige. Under år 1983 beräknas ytterligare 27 km 400 kV-ledningari kV-ledningar och 75 km 220 kV-ledningar tillkomma, vilket ger en total befintlig ledningslängd om nästan 9 000 km 400 kVledningar och 5 700 km 220 kV-ledningar. De planerade investeringarna i stamnäten under 1980-talet framgår av tabell 6.1. De totala investeringskostnaderna för stamnätsutbyggnaden under 1980talet beräknas bli 2 740 milj kr. 400 kV-ledningama byggs då ut med 1 161 km och 220 kV-ledningarna med 99 km.

36 Bilaga 2 sou 1984:5

Tabell 6.1 Planerade invterlngar l stamnäten 1984-89 År 400 kV Antal 220 kV Antal Kostnad

a Källa: Statens Vattenfallsverk Anslagsframställning för budgetåret 1984/85”. b Källa: Statens Vattenfallsverk 1983 års långtidsplan för s-planerade distributionsanläggningar.

De regionala näten

De regionala näten består av och ledningar stationsanläggningar på spänningsnivåema 130-20 kV. Statens Vattenfallsverk ansvarar för ca 50% av de regionala näten. År 1980 fanns följande ledningar i drift:

Tabell 6.2 Befintlig ledningslängd i de regionala krannäten år 198m

Spänning Längd

130 kV 13 300 km 70 kV 2 200 km 50 kV 4 700 km 40 kV 9 200 km 30 kV 3 400 km 20 kV 40 000 km “ Källa: Svenska Elverksföreningen ”Statistik 1980 del 1

Någon samlad bedömning av tillkommande investeringar i de regionala distributionsnäten finns inte att tillgå. Statens Vattenfallsverk anger i sin anslagsframställning för budgetåret 1985/86 planerade utbyggnader av och kostnader för de regionala näten. Med utgångspunkt i att Vattenfall äger ca hälften av de regionala näten antas här att de totala investeringarna blir dubbelt så stora som Vattenfalls bedömningar. Resultatet framgår av tabell 6.3. Som framgår av tabellen beräknas de totala investeringarna i de regionala näten under 1980-talet bli ca 4,2 miljarder kronor.

1984:5 Bilaga 2 37

sou Tabell 6.3 Bedömda investeringar l de regionala kraftnäten 1984-1989

4 240

° Källa: Denna studie.

De lokala näten

Som nämnts omfattar de lokala näten de lägsta spänningarna, normalt mellan År 1980 beräknades följande ledningslängder finnas i 10-0,4 kV. bruk:

Tabell 6.4 Befintlig ledningslängd i de lokala krannäten

Spänning Längd

10 kV 110 000 km 6 kV 7 000 km 0,4 kV 240 000 km

I likhet med vad som gäller för de regionala näten finns ingen samlad bedömning av de framtida investeringsbehoven att tillgå. År 1980 fanns totalt ca 4,6 miljoner abonnenter av lågspänd elektricitet. Av dessa abonnemang svarade Vattenfall för ca 265 000, eller knappt 6%. Om Vattenfalls helägda och delägda bolag inkluderas blir motsvarande siffror ca 525 000 dotterbolag abonnenter respektive 11% av abonnemangen. I Vattenfalls anslagsframställning för budgetåret 1985/86 görs bedömningar av det framtida investeringsbehovet. Dessa bedömningar har tagits till för att uppskatta de totala investeringarna i de lokala utgångspunkt Härvid har hänsyn tagits till att Vattenfalls investeringar i ledningsnäten. större än andras innehåller kapacitetshöjande åtgärder. Då utsträckning erhålls följande tabell:

Tabell 6.5 Bedömda investeringar i de lokala kraltnäten 1984-1989

38 Bilaga 2

Under 1980-talet bedöms således utbyggnaden av de lokala näten kosta ca 11,5 miljarder kronor.

Övrigt

Under denna rubrik samlas det som redovisas i Vattenfalls anslagsfram-

ställning under rubriken Distributionsanläggningar och som inte ingåri något

av de ovan redovisade Det är framför posterna. allt driftövervakningsanläggningar som inkluderas i följande siffror:

Tabell 6.6 Övriga investeringar för eldistribution 1984-1989

De totala investeringarna i driftsövervakningsanläggningar o d beräknas

enligt tabellen bli ca 920 milj kr. De totala i

investeringarna eldistributionssystemet

Om de ovan redovisade uppgifterna sammanställs erhålls följande tabell: Tabell 6.7 Totala investeringar för eldistribution 1984-1989

De totala utbyggnadskostnaderna för eldistributionen under 1980-talet bedöms således bli ca 19,5 miljarder kronor. En stor del av dessa investeringar utgörs av reinvesteringar i befintliga nät.

6.2 F

järrvärmedistribution

Den anslutna effekten i fjärrvärmesystemet 1 Källa: Svenska Värme- var vid utgången av 1982 16 413 MWI. Vid denna tidpunkt verksföreningen Statis- fanns det en kulvertlängd på 5 042 km. tik 1982 i den anslutna effekten

Ökningen under år 1982 blev 1 100 MW1.

sou 1934:5 2 39

Bilaga

För att kunna ansluta 1100 MW till fjärrvärmesystemet krävdes en utbyggnad av distributionssystemet. Kostnaden för denna utbyggnad blev 1070 milj krl. Utbyggnaden av ansluten effekt antas av Svenska Värmeverksföreningen bli följande:

Tabell 6.8 Ansluten fjärrvärmeeffekt 1983-89 enligt VVF

Vid utgången av 1989 beräknas Sverige således ha 23 298 MW ansluten fjärrvärmeeffekt. Under hela perioden 1984-89 planeras utbyggnaden bli 5 890 MW. Någon beräknad investeringskostnad för de angivna investeringarna finns inte att tillgå. I brist på annan information har här antagits att det redovisade förhållandet mellan utbyggnadskostnad och ansluten effekt år 1982 också kommer att gälla för resten av 1980-talet. Resultatet blir 1,07 x 109 kr = 0,97 kr/W Måttet är grovt och mycket kan anföras mot en sådan schablon. Exempelvis kommer de anslutningar som planeras under 1980-talet, för de i dag befintliga fjärrvärmeorterna, huvudsakligen att ske i ytterområden. Distributionskostnaderna per watt ansluten effekt blir då högre. Någon hänsyn till detta har inte tagits här. Kostnaden för utbygganden av distributionsanläggningar kan då uppskattas till ca 5,7 miljarder kronor. Därtill kommer installation av värmeväxlare m rn i de byggnader som ansluts till fjärrvärme. Dessa investeringar diskuteras i kapitel 7 nedan.

6.3 Distribution av naturgas

År 1980 godkände riksdagen ett avtal mellan och Danmarks Sveriges regeringar om naturgassamarbete och vissa riktlinjer för det s k Sydgasprojektet. Projektet syftar till att bygga upp en distribution av 440 miljoner kubikmeter naturgas om året i västra Skåne. Det statliga Swedegas skall svara för tillförseln av naturgas till Sverige och för stamledningen, medan det av regionala intressenter ägda Sydgas svarar för grenledningar till de tätorter där gasen skall distribueras. För uppbyggnad och drift av de lokala lågtrycksnäten svarar respektive kommun eller Sydkraft. Leveranserna av 1 Källa: SIND nKom_ gas skall inledas på hösten 1985. munemas fjärrvärmeut- De beräknade kostnaderna för projektet framgår av tabell 6.9. byggnad 1983 (stencil).

40 Bilaga 2 Tabell 6.9 Beräknade investeringskostnader för Sydgasprojektet”

Källa: Swedegas

Hela investeringen i stamledningar beräknas infalla under perioden 1984-85. Investeringarna i grenledningar och lokala nät kommer att pågå i viss omfattning fram till början av 1990-talet enligt nu aktuella planer. Enligt en överenskommelse mellan staten och de nuvarande delägarna i Sydgas kommer staten vid årsskiftet 1983/84 att inträda som hälftendelägare i Sydgas. Samtidigt kommer Statens Vattenfallsverk att överta samtliga aktier i Swedegas av den nuvarande ägaren, Svenska Petroleum. Dessa ändringar i ägareförhållandena medför dock inga ändringar av de redovisade investeringskostnaderna. Utöver Sydgasprojektet föreligger också andra planer på att introducera naturgas i Sverige. Statens Vattenfallsverk har på regeringens uppdrag förprojekterat en transiteringsledning från Nordnorge till kontinenten över Sverige. Förslag till förläggning av ledningen har redovisats i mars 1983. Enligt Vattenfalls rapport skulle, om erforderliga tillstånd kan erhållas bl a enligt rörledningslagen, en byggstart kunna ske under perioden 1987-89, beroende på när överenskommelser kan träffas mellan berörda parter i de olika länder som påverkas av ledningen. När det gäller investeringskostnaden har Vattenfall undersökt olika alternativ, bl a med hänsyn till möjligheterna till avtappning av gas inom Sverige. De totala investeringskostnaderna anges vara i storleksordningen 20 miljarder kronor. Med hänsyn till de osäkerheter som råder i fråga om projektets genomförande har här antagits att ingen del av investeringarna kommer att falla under 1980-talet. Swedegas undersöker fn också andra möjligheter till avsättning av naturgas i Sverige, bla med anledning av ett sovjetiskt erbjudande om gasleveranser från mitten av 1980-talet. Från svensk sida kan ställning till frågan tas först när marknaden för naturgas i östra Sverige har blivit närmare kartlagd. Denna fråga bearbetas f n av Swedegas i samarbete med bl a Vattenfall och berörda kommuner. Vidare genomför Swedegas i samarbete med berörda parter undersökningar av möjlig avsättning för gas i andra regioner, bl a i västra Sverige och i södra Norrland. Sammanfattningsvis kan konstateras att naturgas kan komma att spela en betydande roll för svenskt vidkommande, både när det gäller vår energiförsörjning och när det gäller investeringar. Av skäl som här har angivits är det

sou 1984:5 Bilaga 2 41

emellertid svårt att uttala sig om storleken på de gasanknutna investeringarna - med undantag för Sydgasprojektet - under 1980-talet. Med hänsyn till detta har endast den beräknade kostnaden för Sydgasprojektet - ca 1 160 milj kr - tagits upp i denna studie.

2 43

Bilaga

7 för

Investeringar energianvändning

7.1 Allmänt

Den totala användningen av energi uppgick år 1982 till ca 360 TWh. Denna siffra avser s k slutlig användning, dvs sådan användning av energi som sker hos någon typ av konsumenter, tex en processindustri, ett fordon eller en byggnad. Energianvändningen delas normalt in i sektorerna industri, samfärdsel samt bostäder, service m m. Inom den sistnämnda sektorn ryms energianvändningen inom bl a områdena bostäder, handel och hantverk, offentlig förvaltning, byggnadsverksamhet, jordbruk, skogsbruk samt fiske. Industrin svarar i dag för knappt 40% av den totala energianvändningen, samfärdselsektorn för drygt 20% och sektorn bostäder, service rn m för resterande drygt 40%. Energibehovets utveckling under återstoden av 1980-talet har diskuterats ovan (kapitel 2). Till skillnad från vad som gäller för energitillförsel är det beträffande energianvändningen svårt att ange något samband mellan dennas storlek och omfattningen av nödvändiga investeringar. De typer av investeringar som diskuteras i detta är dels kapitel värmeproduktionsanläggningar som är mer eller mindre direkt knutna till de dvs individuella slutliga användarna, pannor, gruppcentraler och värmepumpar samt inre värmedistributionssystem i de byggnader som berörs, dels energibesparande åtgärder. Dessutom diskuteras industriella pannor. Denna definition är framför allt betingad av möjligheter att erhålla statistik; strängt taget kan alla typer av investeringar inom de nämnda användarsektorema betraktas som energiinvesteringar, eftersom energi ingår som en viktig komponent i alla verksamheter. När det gäller att särskilja åtgärder är problemen också mycket stora, speciellt inom industrisektom. Att avgöra huruvida tex en flödesreglering vidtas av energiskäl eller av andra skäl är närmast en filosofisk fråga. De sifferuppgifter som anges i det följande får därför ses som mycket grova indikationer på vilka investeringsbelopp som beräknas falla på åtgärder på energianvändningssidan.

44 2 sou 1984:5

Bilaga

7.2 Industrin

Konverteringsåtgärder

Industrisektorns totala slutliga energianvändning uppgick år 1982 till 128 TWh. Fördelningen på olika energislag framgår av tabell 7.1. Tabell 7.1 Industrins energianvändning år 1982

Källa: Statens energiverk

De industribranscher som svarar för den största delen av energianvändningen är massa- och pappersindustrin (ca 40%), järn- och stålindustrin (ca 20%) samt verkstadsindustrin (ca 10%). Den installerade panneffekten inom industrin år 1978 var följande:

Tabell 7 .2 Installerad panneffekt inom industrin år 1978

(MW) Olja ca 13 000 Kol ca 200 avfall (bark och lutar) ca 3 300 elpannor ca 340

16 840

Källa: NEFOS 1980:1 samt uppgifter från CDL.

I 1981 års cnergiproposition görs bedömningar av industrins energibehov under resten av 1980-talet. För år 1985 anges en energianvändning på 170-185 TWh, varav 47-55 TWh elkraft och för år 1990 175-190 TWh, varav 53-59 TWh el. Propositionen anger inte hur användningen fördelas mellan olika bränsleslag. I oljeersättningsdelegationens (OED:s) rapport ”Program för oljeersättfinns emellertid en prognos för industrins energianvändning år 1990. ning Denna prognos stämmer väl överens med energipropositionens övre gräns för energianvändningen år 1990 och tas här som utgångspunkt för beräkningarna.

sou 1984:5 Bilaga 2 45 Tabell 7.3 Energianvändning inom industrin år 1990 (TWh)

Källa: Ds I 1980:23

OED:s rapport tar i första hand sikte på möjligheterna att ersätta olja med fasta bränslen. I rapporten särredovisas därför den energianvändning som i princip kan ersättas med fasta bränslen. Därvid exkluderas användning av bark och lutar, el och kokskol. Följande tabell redovisar hur återstoden fördelar sig på olika ändamål:

Tabell 7.4 Industrins energianvändning år 1990, exkl. bark och lutar, el och kokskol

Användning i ugnar ca 8 TWh Lätt eldningsolja ca 9 TWh Diesel, bensin, gasol ca 5 TWh Bränsle i pannor ca S2 TWh (exkl industriellt mottryck) Totalt 74 TWh

Källa: Ds I 1980:23

Av de 74 TWh beräknar OED de totala möjligheterna för fastbränsleeldning till 26 TWh år 1990. Räknar man bort de 3 TWh som användes år 1980 blir potentialen 23 TWh. Fördelat efter bränsleslag beräknar OED följande:

Tabell 7.5 Användning av kol, skogsenergi och torv i industrin år 1985 och 1990

Bränsleslag 1985 1990

Kol 6 TWh 15-11 TWh Skogsenergi 4 TWh 6-9 TWh Torv 1 TWh 2-3 TWh

11 TWh 23 TWh

Källa: Ds I 1980:23

Till år 1985 beräknas således fastbränsleanvändningen öka med 11 TWh och till år 1990 med 23 TWh.

46 Bilaga 2

Vid bedömningen av hur stora investeringskostnader som de angivna nivåerna medför hämtas uppgifterna från SIND:s rapport Oljeersättningsprogrammet i ett samhällsekonomiskt perspektiv”. l denna rapport har beräkningar gjorts av vilka pannanläggningar som behövs för att utnyttja kol, torv och skogsenergi i den angivna omfattningen. Följande sammanställning erhålls:

Tabell 7.6 Installerad effekt och beräknad kostnad för övergång till fasta bränslen inom industrin 1984-1989

1984-1989

Bränsleslag MW Milj kr

Kol effekt 2550-1870 kostnad* 3440-2525 Skogsenergi effekt 1025-1525 kostnada 1330-1980 Torv effekt 350-525 kostnad* 465-695 Totalt effekt ca 3920 kostnad ca 5220 3 Med stöd av SIND:s utredning, SIND PM 1983:6, används följande kostnader i beräkningarna: kol 1 350 kr/kW skogsenergi l 300 kr/kW torv 1 325 kr/kW

Totalt beräknas den installerade effekten således bli 3 920 MW till en kostnad av 5 220 milj kr. Användningen av bark och lutar inom massa- och pappersindustrin ingår inte i OED:s utredning. År 1982 förbrukades ca 32 TWh och till år 1990 väntas förbrukningen öka till 38 TWh, dvs. med 6 TWh. Under antagandet att denna ökning måste komma till stånd i nya anläggningar blir, vid en verkningsgrad på 0,75 och en utnyttjandetid på 5 500 timmar per år, den nyinstallerade effekten 800 MW. Med samma investeringskostnad per kW som för skogsenergi ovan (1 300 kr/kW) blir den totala kostnaden ca 1 000 miljoner kronor. OED tar inte heller upp någon diskussion om investeringar i elpannor. CDL har dock gjort en ganska grundlig undersökning angående elkraftförbrukningen under 1980-talet1. I denna rapport beräknas att industrin år 1985 kommer att ha en installerad elpanneeffekt på 700 MW. Därefter räknar inte CDL med att några ytterligare investeringar i elpannor kommer att göras. Vid utgången av 1983 planeras 560 MW vara installerade inom industrin. 1 CDL: Sveriges energi- Detta innebär då att investeringarna under perioden därefter blir totalt 140 försörjning 1978-90 MW till en kostnad av ca 40 miljoner kronor.

sou 1984:5 2 47

Bilaga

De totala kostnaderna för konverteringsåtgärder inom industrin återges i tabell 7.7.

Tabell 7.7 Totala kostnader för konverterlngsåtgârder inom industrin 1984-1989

De totala kostnaderna för konverteringsåtgärder inom industrin kan enligt tabellen uppskattas till ca 6,3 miljarder kronor under resten av 1980talet.

Energibesparande åtgärder

Det är svårt att ange omfattningen av såväl hittills genomförda energibesparande åtgärder som möjligheterna till ytterligare åtgärder inom industrisektom. Det främsta skälet är att det är svårt att särskilja åtgärder som genomförs huvudsakligen i energihushållningssyfte från andra åtgärder som genomförs som ett led i den fortlöpande effektivisering och anpassning till nya förhållanden som sker. Industrins energianvändning domineras av ett fåtal branscher. Således svarar massa- och pappersindustrin tillsammans med jäm- och stålindustrin för ca 60% av industrins totala energianvändning. I dessa branscher utgör energi en väsentlig produktionsfaktor, och det finns därmed starka incitament att vidta energibesparande åtgärder. material Tillgängligt pekar också på att detta har gjorts i stor utsträckning. Någon samlad bedömning av de återstående möjligheterna till lönsamma energisparåtgärder har dock inte kunnat erhållas. Under perioden 1974-1980 lämnades statliga bidrag för bl a energibesparande åtgärder inom industrin. Bidragsgivningen, som handhades av statens industriverk (SIND), utvärderades år 1979. Av som avser rapporten, bidragsgivningen under perioden den 1 juli 1974 till den 31 december 1978, framgår att bidrag om totalt ca 470 miljoner kronor i löpande priser beviljades under perioden. Den beräknade oljebesparingen uppgick till ca 590 000 ton per år. Härav avsåg ca 88% åtgärder i industriella processer, medan återstoden av energibesparingen avsåg dels näringslivets byggnader, dels prototyp- och demonstrationsanläggningar. I rapporten anges också en kvarvarande potential för att genomföra energibesparande åtgärder. Det anges att det finns ytterligare sparmöjlighe- 1 Utvärdering av statsbi_

ter om minst 1 000 ktoe (1 miljon ton olja) per år genom lönsamma åtgärder.

dragen du energibespa_ Kostnader för att genomföra dessa åtgärder kan, omräknat till 1982 års ,ande åtgärder i närjngspenningvärde, uppskattas till ca 1,7 miljarder kronor. livet. SIND 1979:1.

48 2

Bilaga

Sedan SIND:s uppskattning gjordes har ett stort antal energibesparande åtgärder genomförts. Samtidigt har förutsättningarna för kalkylerna ändras, bl a genom de kraftiga höjda oljepriserna under åren 1979-80. Det har inte inom ramen för denna utredning varit möjligt att få fram någon aktuell bedömning av de kvarvarande sparmöjligheterna. Här antas att det under återstoden av 1980-talet kommer att genomföras energibesparande åtgärder inom industrin till en kostnad av ca 1-2 miljarder kronor.

7.3 Bostäder, service m m

Sektorn bostäder, service m m svarar för drygt 40% av landets totala energianvändning. Energianvändningen inom sektorn avser framför allt uppvärmning av bostäder och lokaler. Sammanlagt åtgår ca 80% av energianvändningen i sektorn för detta ändamål. Ytterligare ca 8% av sektorns energianvändning avser el för hushållsapparater och belysning m m. De följande bedömningarna av investeringsutvecklingen i sektorn avser på grund av uppvärmningsbehovets dominerande roll endast åtgärder i byggnader.

Installation av värmesystem

Nuvarande uppvärmningsformer

Som tidigare nämnts innefattar den valda definitionen av energiinvesteringar för bebyggelsen dels energibesparande åtgärder, dels åtgärder för energiomvandling, exempelvis installation eller utbyte av värmepannor, radiatorer, värmeväxlare, värmepumpar m m. En uppskattning av bostadsbeståndets fördelning på olika uppvännningsformer år 1981 ges i följande tabell:

Tabell 7.8 Bostadsbeståndets fördelning på olika uppvärmningsformer år 1981. Fördelning i procent av antalet lägenheter. Elvärme Fjärrvärme Övrigt Totalt Uppvärmningsform Småhus 34 4 62 100 Flerbostadshus 3 48 49 100

Källa: SCB

När det gäller lokaler är tillgänglig statistik mycket osäker och ofullständig. SCB:s energistatistik för lokaler för år 1982 uppskattar den totala lokalytan till 123 miljoner kvadratmeter. Lokalytans fördelning på olika uppvärmningsfonner framgår av följande tabell:

Tabell 7.9 Lokalytans fördelning på olika uppvärmningsformer år 1982

Elvärme Fjärrvärme Övrigt Totalt Uppvärmningsform 7 44 49 100 Andel av lokalytan, %

Bilaga 2 49

Som framgår dominerar uppvärmning med olja kraftigt i den befintliga bebyggelsen. För närvarande pågår emellertid en snabb övergång från olja till andra uppvärmningsformer, för småhusens del i första hand till elvärme och i flerbostadshusen till fjärrvärme. Dessa uppvärmningsformer dominerar också i nyproduktionen av bostäder. Av SCB:s Bostadsbyggandet framgår att av de småhus som färdigställdes år 1982, endast 1% hade panna enbart för oljeeldning. 69% av småhusen hade någon form av elvärme, och knappt 22% anslöts till fjärrvärme. För flerbostadshusens del svarade fjärrvärmen för uppvärmningen i 68% av lägenheterna och elvärme i ca 14%. För lokalemas del finns ingen motsvarande statistik att tillgå. I 1981 års energiproposition anges nettoenergibehovet år 1979 och 1990 enligt följande:

Tabell 7.10 Nettoenergibehovet för uppvärmning år 1979 och 1990

1979 1990*

“ Här anges den lägre användningsnivån. Källa: Prop. 1980/81:90

Elvärme

När det gäller elvärme utgår energipropositionen från den s k ELAKutredningen, som bl a hade till uppgift att föreslå åtgärder för att utnyttja den lediga elproduktionskapaciteten under 1980-talet till att ersätta olja med el. Enligt denna utredning beräknas ca 200 000 småhus kunna övergå från oljeeldning till elvärme under 1980-talet genom installation av elpatron, elkassett eller elpanna. I ytterligare 100 000 småhus bedöms en del av uppvärmningsbehovet kunna ersättas genom installation av elpatron, elkassett eller elektrisk Varmvattenberedare. Utöver detta anger utredningen att kombinationspanna (panna avsedd för flera energislag) skulle kunna installeras i 50 000 småhus och jordvärmepump i 25 000 småhus. Från de angivna uppgifterna skall dras de konverteringar som har skett sedan 1981. Uppskattningsvis har konvertering till el i småhus skett i ca 180 000 småhus, varigenom den kvarvarande potentialen enligt ovan skulle uppgå till ca 120 000. När det gäller installation av värmepumpar tyder utvecklingen sedan år 1981 på att energipropositionens bedömningar kommer att överträffas. År 1982 såldes exempelvis ca 11 500 mindre värmepumpar. En högre försäljning av värmepumpar kan antas gå ut över i första hand potentialen för installation av annan elvärme. Här har antagits att under resten av 1980-talet ytterligare 100 000 befintliga småhus kommer att - - och att övergå till någon form av elvärme elpanna, elkassett eller elpatron ytterligare ca 50 000 småhus kommer att installera någon typ av värmepump.

50 Bilaga 2

Den genomsnittliga kostnaden för elvärme antas här vara 10 000 kronor, medan en värmepumpsinstallation bedöms kosta 45 000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för övergång till el i befintliga småhus skulle därmed uppgå till ca 3,2 miljarder kronor. I fråga om nyproducerade småhus antas här att den årliga nyproduktionen kommer att uppgå till ca 15 000 st per år. Utgångspunkten för att bestämma vilket energislag dessa kommer att använda är SCB:s låneobjektstatistik, som anger hur de statliga belånade småhusen (vilket är den helt dominerande delen) fördelar sig på olika uppvärmningsformer. I de styckebyggda småhus som beviljades statliga bostadslån år 1982 hade 70% elvärme (varav 80%, eller 50% av totala antalet, hade elpanna, dvs Vattenburen elvärme). 23% installerade kombinationspannor och resterande 7% installerade värmepump, fastbränslepanna eller anslöts till fjärrvärme. För gruppbyggda småhus var fjärrvärmeandelen ca 36%, medan elvärme svarade för 60%, fördelat med lika delar på direktverkande elvärme och Vattenburen elvärme. Här har antagits, att av de ca 100 000 småhus som antas bli producerade under återstoden av 1980-talet kommer 75%, eller 75 000 stycken, att förses med elvärme, varav två tredjedelar i form av direktverkande elvärme. Om kostnaden för installation av direktverkande elvärme (radiatorer) antas vara 11 000 kronor och kostnaden för vattenburen elvärme (panna + radiatorer) 20 000 kronor, blir den totala kostnaden för installation av elvärmesystem i nyproducerade småhus ca 1 miljard kronor under återstoden av 1980-talet. De totala kostnaderna för övergång till resp. nyinstallation av elvärme i småhus skulle därmed uppgå till ca 4,2 miljarder kronor under resten av 1980-talet. När det gäller möjligheterna till användning av el i medelstora pannor, avsedda för framför allt flerbostadshus och gruppbyggda småhus, anger ELAK-utredningen att ca 3 500 stycken sådana pannor skulle kunna konverteras till el genom installation av elpanna eller värmepump. Kostnaden för sådana installationer varierar starkt. För att få en överslagsmässig uppfattning om de totala investeringskostnaderna antas här att den genomsnittliga pannstorleken i denna kategori är 0,5 MW. Vidare har antagits att i hälften av de 3 500 panncentralerna kommer elpannor, till en styckkostnad om 200000 kronor, att installeras och i den andra hälften värmepumpar avsedda att täcka baslastbehovet, till en kostnad av 1,2 milj kr. Den totala investeringskostnaden kan då beräknas till drygt 2 miljarder kronor. Installation av större elpannor har berörts under avsnitten Fjärrvärmeproduktion och Energianvändning i industrin. Nyproduktionen av flerbostadshus beräknas uppgå till 20 000 lägenheter per år under resten av 1980-talet. Enligt den tidigare refererade låneobjektstatistiken utgjorde elvärmens andel i nyproduktionen av flerbostadshus ca 15%, varav 9 procentenheter utgjorde vattenburen el och resten direktverkande el. Om denna andel och fördelning antas bibehållas under återstoden av 1980-talet kan de totala kostnaderna för elpannor, elradiatorer och vattenradiatorsystem uppskattas till ca 200 miljoner kronor. Därvid har - med stöd av uppgifter i ELAK-utredningen antagits att kostnaden per för direktverkande el är 7 000 kronor och för vattenburen el 11 000

lägenhet

kronor.

Bilaga 2 51

De totala kostnaderna för nyinstallation av och konvertering till elvärme under återstoden av 1980-talet kan därmed sammanfattas enligt följande:

Småhus: 4,2 miljarder kronor Flerbostadshus och lokaler: 2,3 miljarder kronor ca 6,5 miljarder kronor Sammanlagt:

Fjärrvärme

Som tidigare angivits räknar 1981 års energiproposition med en mycket snabb utbyggnad av fjärrvärmen under återstoden av 1980-talet. I första hand väntas fjärrvärme försörja flerbostadshus och lokaler. De investeringar som aktualiseras är framför allt uppförande av på energianvändningssidan s k abonnentcentraler för fjärrvärme, som innehåller värmeväxlarutrustning m m. Under återstoden av 1980-talet beräknas den installerade fjärrvärmeeffekten öka med ca 1 000 MW per år, dvs med sammanlagt ca 7 000 MW t 0 m år 1990. Om den tillkommande effekten antas fördela sig jämnt mellan flerbostadshus och lokaler (i detta sammanhang bortses från småhus som ansluts till fjärrvärme) kan kostnaden för abonnentcentraler (inklusive

montage) uppskattas till ca 4,7 miljarder kronor. Därvid har antagits* att den

genomsnittliga anslutningseffekten för flerbostadshus är 74 kW och för lokaler 100 kW, samt att genomsnittskostnaden för en abonnentcentral är 600 kr/kW för flerbostadshus och 550 kr/kW för lokaler. Till dessa kostnader skall för nyproducerade byggnader läggas kostnaderna för husets interna dvs rörledningar och radiatorer. Som värmesystem, nämnts ovan antas här att nyproduktionen av lägenheter i flerbostadshus blir 20 000 st per år, och att tillväxten i lokalvolymen i absoluta mått blir lika stor. Den totala kostnaden för tillkommande värmedistributionssystem kan därmed beräknas bli ca 200 miljoner kronor under återstoden av 1980-talet. Den totala kostnaden för installation av fjärrvärme skulle därmed uppgå till ca 5 miljarder kronor under återstoden av decenniet.

Solvärme

Solvärme kan utnyttjas på flera sätt för att värma upp byggnader. Den hittills användningen har varit installationer i småhus, vanligtvis för vanligaste beredning av tappvarmvatten. Det finns dock möjligheter att framgent utnyttja solvärme både i flerbostadshus - framför allt i s k gruppcentraler och i fjärrvärmesystem, vanligtvis genom att solvärme används för att värma vattnet i returledningarna. Solvärme är fortfarande för dyrt för att kunna konkurrera med tex elvärme. De anläggningar som finns i drift kan sägas vara av försökskaraktär. År 1980 fanns det totalt 75 000 kvadratmeter installerad solfångaryta i Sverige, motsvarande en årlig värmeproduktion om ca 15 000 MWh. I 1981 års energiproposition har utnyttjandet av solvärme år 1990 via 1 Med ledning av uppsolfångare bedömts till 0-1 TWh. Den övre gränsen motsvarar installation av gifter från Svenska Vär- 4-5 miljoner m2 konventionella solfångare. Kostnaden per kvadratmeter meverksföreningen

52 Bilaga 2 SÃOU 1984:5

solfångarearea - inklusive installation - kan beräknas till ca 2 000 kronor. Den totala nödvändiga investeringen skulle därmed uppgå till ca 8-10 miljarder kronor. Marknaden för konventionella solfångare är emellertid i dag starkt vikande, och här har därför antagits att endast 10% av den uppskattade maximala potentialen kommer att infrias, motsvarande en investeringskostnad om ca 1 miljard kronor.

Övrig uppvärmning

Som framgår ovan väntas fjärrvärme och elvärme svara för en dominerande del av bebyggelsens uppvärmningsbehov år 1990. Det är dock fortfarande i många fall ekonomiskt lönsamt för fastighetsägare att installera värmeanläggningar som kan utnyttja flera olika energislag, s k kombinationspannor. Detta gäller bl a då fastighetsägaren har tillgång till fritt eller billigt fast bränsle. De nya eltariffer som nu är under införande, och som innebär att elpriset varierar mellan olika tider på dygnet och mellan olika tider på året, kan också väntas stimulera till en ökad användning av kombinationspannor, eftersom det under vissa tider på året blir billigare att använda fast bränsle eller olja som komplement till el. Den nämnda ELAK-utredningen bedömde att 50 000 småhus kommer att installera kombinationspanna under 1980-talet. Från denna siffra skall dras ca 10 000 pannor som installerades i befintlig bebyggelse under perioden 1981-83. Kostnaden för återstående 40 000 kombinationspannor kan uppskattas till ca 600 miljoner kronor. Andelen installerade kombinationspannor i nyproduktionen av småhus uppgår som tidigare nämnts f. n. till ca 10%. Som angavs ovan (avsnittet Elvärme) antas i denna utredning den årliga nyproduktionen av småhus uppgå till 15 000 stycken under återstoden av 1980-talet. Härav antas 75% förses med elvärme i någon form. Av återstående ca 25 000 småhus antas hälften anslutas till fjärrvärme, medan den andra hälften - dvs ca 12 500 hus - antas bli försedda med kombinationspanna. Om kostnaden för kombinationspanna plus radiatorsystem antas vara 25 000 kronor blir den totala kostnaden ca 300 miljoner kronor. Sammanlagt skulle därmed kostnaderna för installation av kombinationspannor i befintliga och tillkommande småhus uppgå till ca 900 miljoner kronor fram till år 1990.

Gruppcentraler

Som framgår ovan väntas fjärrvärme och elvärme (inklusive värmepumpar och kombinationspannor) svara för en dominerande del av bebyggelsens uppvärmningsbehov år 1990.

Övrig uppvärmning sker via pannor som betjänar antingen en eller flera

byggnader. Pannor som betjänar enstaka byggnader är i de allra flesta fall utförda för oljeeldning och av miljö-, utrymmes- och kostnadsskäl oftast svåra att konvertera från olja till fasta bränslen. Pannor och panncentraler som betjänar två eller flera byggnader brukar betecknas som gruppcentraler. Någon enhetlig definition av begreppet gruppcentral finns inte. Byggforskningsrådet (BF R) definierar ett gruppcen-

Bilaga 2 53

tralsystem som ett uppvärmningssystem som omfattar minst två fastigheter förbundna Huvudmannen för en med ett lokalt system för värmedistribution. har som regel fastighetsförvaltning eller industriell verksamhet gruppcentral som huvudaktivitet. Värmeförsörjning är härvid en bisyssla. På grund av gruppcentralsystemens ägarförhållanden och principerna för datainsamling till statistiken saknas i stor utsträckning om den offentliga uppgifter gruppcentralsystemen. Olika om antalet gruppcentraler föreligger därför. En av uppgifter anledningarna är bristfällig statistik, men också avsaknaden av en enhetlig definition inverkar. för en konvertering till fast bränsle När det gäller att bedöma potentialen med en värmeeffekt om minst 500 kW och en årlig är gruppcentraler oljeförbrukning om 100 m3 eller mera av särskilt intresse. finns totalt ca 9-10 0001 gruppcentraler i landet. Med denna avgränsning Av dessa återfinns ca 6 000 inom sektorerna bostäder och service m m. Den totala oljeförbrukningen i dessa system uppgår till ca 2 milj m3 per år. Resterande återfinns inom industrisektorn som har behandgruppcentraler lats ovan. Enligt den nämnda BFR-undersökningen är medianåldem för gruppcentraler inom sektorerna bostäder och service ca 14 år. Med hänsyn till att sker inom tidsintervallet 10-20 år väntas merparten av pannbyten vanligtvis i de befintliga gruppcentralerna komma att bytas under 1980pannorna talet. Äldre är normalt överdimensionerade, främst beroende på att pannor värmebehovet har minskat sedan pannorna installerats. Utnyttjningstiden för en gruppcentral är därför normalt låg, uppskattningsvis 1 500 timmar/ år. En genomsnittlig gruppcentral består oftast av tre pannenheter: en för grundlast en för topplast - en för reservändamål.

Aktuell för konvertering eller ersättning är i första hand grundlastpannan. Enligt en delutredning till EK-812 beräknas ca hälften av de befintliga gruppcentralema anslutas till fjärrvärmesystem och ca hälften av återstoden (dvs 25%) vara möjliga att konvertera till fastbränsleeldning. Som tidigare nämnts förväntas resterande ca 25% enligt ELAK-utredningen utrustas med elpannor eller värmepumpar (se ovan). Utgående från en total oljeförbrukning om 2 milj m3, en utnyttjningstid om 1 500 timmar/år, att grundlastpannans effekt är 50% av toppeffekten och att konverteringskostnaden är 1 500 kr/kW kan investeringskostnaden i gruppcentraler uppskattas till ca 2 kronor under återstoden av 1980-talet. 1The potential for using miljarder alternative energy technologies in group central heating systems in Sweden. BFR Doc D

Energibesparande åtgärder

12:1983. När det gäller den befintliga bebyggelsen beslutade riksdagen år 1978 om en 2 Så ska vi värma Sveritioårig energisparplan för befintlig bebyggelse. Som underlag för beslutet om ge. Ds I 1983:15

54 Bilaga 2

planen gjordes en omfattande inventering av bebyggelsens energiegenskaper och möjligheterna till och lönsamheten av olika energibesparande åtgärder vid en antagen framtida utveckling av priset på energi. På grundval av dessa beräkningar uttrycktes ambitionsnivån i riksdagsbeslutet som en minskning av nettoenergianvändningen med ca 35 TWh - motsvarande ca 25-30% av bebyggelsens dåvarande energianvändning - i det befintliga byggnadsbeståndet under perioden 1978-88. De angivna värdena för energianvändning och besparing avser alla byggnader, dvs bostäder, lokaler samt industrins byggnader. De totala kostnaderna för att genomföra programmet beräknades till ca 35 kronor i 1977 års penningvärde. Kostnaderna miljarder avser exempelvis tilläggsisolering, fönsterbyten, installation av reglerutrustning m m. I den proposition som ligger till grund för energisparplanenl anges den totala kostnaden för programmet på två olika sätt; dels som de totala utgifterna, dels som s k samhällsekonomiska utgifter. Till det senare begreppet hänförs endast de merkostnader som uppstår till följd av programmets genomförande. Exempelvis ingår inte t ex den del av renoveringsutgiften vid en byggnadsteknisk åtgärd (t ex tilläggsisolering) som ändå skulle ha fordrats för att hålla byggnaden i gott skick. I de fall då en renoveringsåtgärd anses ha tidigarelagts av energisparskäl har dock ränteutgiften på det nedlagda kapitalet belastat kalkylen. De samhällsekonomiska investeringsutgifterna för programmet, beräknade på nämnt sätt, beräknades uppgå till ca 27 miljarder kronor i 1977 års penningvärde, motsvarande ca 35 miljarder kronor i 1980 års penningvärde, under perioden 1978-88. År 1981 skedde en omprövning av planen. Bl a till följd av kraftigt höjda energipriser beslöt riksdagen att målet för sparplanen skulle höjas till en nivå som motsvarade ca 30% av energianvändningen i 1978 års bebyggelse. De totala samhällsekonomiska kostnaderna beräknades till ca 45 miljarder kronor i 1980 års penningvärde. En ytterligare omprövning planeras omkring år 1985. När det gäller att bedöma hur stor del av de bedömda investeringarna som har genomförts under perioden 1978-82 är befintlig statistik till liten hjälp. Ett antal olika ansatser kan dock ge någon vägledning. För att energisparplanens mål skall uppfyllas har staten på olika sätt sökt stimulera verksamheten. Ett av de viktigaste har härvid varit styrmedlen energisparstödet. Detta stöd har till dominerande del avsett åtgärder i bostadshus, men även andra byggnadskategorier - kommunala och landstingskommunala byggnader, allmänna samlingslokaler m fl - har under olika tidsperioder kunnat erhålla stöd. Under perioden 1978-1982 beviljades sammanlagt ca 6,5 miljarder kronor (i löpande priser) i energisparstöd. Av detta avsåg ca 2 miljarder kronor övergång till annat energislag. Om detta belopp borträknas och återstoden omräknas till 1982 års prisläge motsvarar detta en sammanlagd godkänd kostnad om ca 6,5 miljarder kronor. Detta belopp är dock inte något lämpligt mått på de totala investeringarna i energibesparande åtgärder, eftersom vare sig alla typer av byggnader eller alla typer av åtgärder har varit berättigade till stöd. Om det antas att hälften av kostnaderna för energisparåtgärder har täckts med statligt stöd skulle den totala investeringen under perioden 1978-82 uppgå till 15 miljarder kronor. 1 Prop. 1977/78:76 Under förutsättning att alla de antagna investeringarna skulle genomförs

Bilaga 2 55

investeringarna under resten av 1980-talet uppgå till ca 32 miljarder kronor. En annan ansats utgår från den uppnådda energibesparingen under perioden. Även här bör noteras att tillgängliga uppgifter är mycket osäkra. Statens industriverk gör i rapporten Energianvändningen för uppvärm-

ningsändamål i övrigsektorn” bedömningen att energianvändningen i 1978

års byggnadsbestånd under perioden 1978-81 minskade med ca 11 TWh brutto, vilket motsvarar en knapp fjärdedel av det tioåriga energisparrnålet. Någon bedömning av i vilken mån denna besparing har uppstått som följd av tekniska sparåtgärder respektive förändrade brukarvanor görs dock inte i rapporten. Under antagandet att den redovisade minskningen av energianvändningen i genomsnitt har givit upphov till kostnader som kan anses vara representativa för återstående del av programmet, och om en besparing om ytterligare 3-4 TWh brutto, avseende år 1982, läggs till den redovisade siffran, kan de återstående nödvändiga investeringarna beräknas till ca 30 miljarder kronor för perioden 1983-1988. När det gäller åtgärder i tillkommande bebyggelse regleras kraven på värmeisolering, lufttäthet m m i Svensk Byggnorm. Det är såväl teoretiskt som praktiskt svårt att avgöra vilken del av kostnaderna för ny bebyggelse som skall anses vara energisparinvesteringaf. Av detta skäl har inga kostnader för energibesparande åtgärder i tillkommande bebyggelse medtagits i denna studie. Sammanfattningsvis kan således konstateras att om energisparplanens mål skall uppfyllas så krävs ytterligare investeringar i storleksordningen 30 miljarder kronor under återstoden av 1980-talet.

7.4 Samfärdsel

Samfärdselsektorn svarar i dag för ca 20% av landets totala slutliga användning av energi. Sektorns energianvändning domineras av biltrafiken. Inom samfärdselsektorn sker, liksom i samhällets övriga sektorer, en fortlöpande effektivisering av energianvändningen. När det gäller bilarna sker denna effektivisering i första hand dels genom att nya årsmodeller görs bränslesnålare, dels genom att bilförarna anpassar sitt körsätt i en energisnålare riktning. Det har i denna studie inte bedömts vara möjligt att särskilja några investeringar som helt eller i huvudsak kan sägas bli genomförda av energiskäl. Någon investeringskostnad för Samfärdselsektoms energianvändning har därför inte uppskattats. 1 SIND PM 1982:23

sou 1984:5 Bilaga 2 57

Övriga

energiinvesteringar

Som tidigare nämnts är det svårt att avgränsa energisystemet. I det följande tas upp vissa investeringar som här har bedömts rimliga att inkludera i energisystemet, men som inte kan inordnas under någon av de tidigare rubrikerna, nämligen kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle.

Hantering av använt kärnbränsle

Som tidigare nämnts omfattar det svenska kärnkraftprogrammet tolv reaktorer. Enligt riksdagens beslut med anledning av folkomröstningen skall inga reaktorer vara i drift efter år 2010. Enligt lag skall de företag som driver kärnkraftverken redan nu göra upp planer för hur avfallet från kärnkraftverken skall tas om hand. För att kunna göra den planering, de beräkningar m m som behövs har de kärnkraftproducerande företagen bildat ett särskilt bolag, Svensk Kärnbrânsleförsörjning (SKBF). Företaget skall bl a ge en detaljerad redovisning av planerna för avfallshanteringen och kostnaderna för desamma. Det planerade systemet skall vara heltäckande och omfatta såväl hantering som slutförvaring av kärnbränsle samt rivning av kärnkraftverken, inklusive tillvaratagande av avfallet. De planer som har upprättats sträcker sig fram till mitten av 2050-talet, då alla slutförvar skall vara slutna. De investeringar som är aktuella under återstoden av 1980-talet är: - ett centralt lager för använt bränsle (CLAB), - ett centralt lager för förglasat avfall, dvs högaktivt avfall från upparbetningsanläggning (CLG) - ett centralt lager för låg- och medelaktivt avfall från upparbetning - ett slutförvar för reaktoravfall (SFR).

De totala investeringskostnaderna för dessa lager beräknas av SKBF till drygt 2 miljarder kronor.

Bilaga 2 59

9 av de totala bedömda

Sammanfattning

under återstoden av

investeringarna

1980-talet.

Om de investeringar som har angivits i kapitlen 3-8 sammanställs erhålls följande tabell: Tabell 9.1 Energiinvesteringar 1984-89 Miljoner kr Energiurvinning Torv 1 000 Skogsenergi 1 500 Förädling

Energidistribution

Energianvändning

Övrigt Lager för använt kärnbränsle 2 000

Totalt 111 500

Som framgår av tabellen bedöms således de totala investeringarna i energisystemet uppgå till drygt 110 miljarder kronor under perioden 1984-89, eller ca 18,5 miljarder kronor per år i 1982 års penningvärde. De totala bruttoinvesteringarna uppgick år 1982 till ca 114 miljarder kronor. Energiinvesteringarna - med den definition som har valts här - utgör således ca 15 procent av de totala bruttoinvesteringarna, och utgör därmed, som inledningsvis framhölls, en betydande del av de totala investeringarna. Utgångspunkten för de bedömningar som har gjorts i denna studie har angivits i kapitel 2 ovan. Energiomsättningens volym och sammanssâttning

60 Bilaga 2 S-OU 1984:5

utgår således från vad som angavs i 1981 års energiproposition, vilken i sin tur i stor utsträckning baserades på material från året dessförinnan. Utöver de allmänna osäkerheter som är förknippade med varje prognos. finns det därmed också osäkerheter som gäller utgångspunkterna för bedömningarna. Sedan 1981 års energiproposition har således flera väsentliga förändringar skett som kan väntas påverka energisystemets utveckling. Exempelvis pekar tillgängliga prognoser över oljeprisets utveckling på en lägre ökningstakt än vad som förutsågs i början av 1980-talet. Vidare har regeringen på senare tid vidtagit flera åtgärder som kan väntas påverka utvecklingen. Bl. a. har nyligen beslutats om en ny energibeskattning, ett nytt stödsystem för prototyp- och demonstrationsanläggningar och ett investeringsprogram för energiområdet för i första hand år 1984. Vidare har den ekonomiska tillväxten blivit lägre än vad som förutsågs i t ex 1980 års långtidsutredning, som i stor utsträckning bildade grunden för energiprognoserna i 1981 års energiproposition. Det är således uppenbart att förutsättningarna för energianvändningen och energitillförseln under återstoden av 1980-talet väsentligt har förändrats. Därmed finns det också skäl att ifrågasätta rimligheten i de bedömningar av energiinvesteringarnas utveckling som har redovisats i det föregående. Det är emellertid inte utan vidare uppenbart hur eller i vilken riktning de samlade energiinvesteringarna påverkas av de förändrade förutsättningar som har nämnts. När detta skrivs föreligger inga reviderade energibalanser för utvecklingen fram till år 1990 som kan ge någon vägledning. Allmänt sett kan konstateras att investeringar i olika delar av energisystemet har olika bestämningsfaktorer. Vissa investeringar, t ex de återstående investeringarna i kärnkraftverk och den fortsatta utbyggnaden av vattenkraften, bestäms i huvudsak genom politiska beslut, och kan på kort sikt knappast sägas ha något närmare samband med det förväntade energibehovet under återstoden av decenniet. Inte heller åtgärder av återinvesteringskaraktär, exempelvis en stor del av de redovisade investeringarna för eldistributionen, har något klart samband med energibehovets framtida utveckling. Energisparåtgärder har sannolikt energiprisets förväntade utveckling som främsta bestämningsfaktor, tillsammans med statliga styrmedel av olika slag (lån, bidrag, skatter etc.) vilka i många fall också kan sägas vara prispåverkande. Eftersom ett minskat energibehov kan vara resultatet antingen av en högre sparaktivitet - dvs en större investeringsvolym - eller av en lägre aktivitet i ekonomin (vilket sannolikt leder till en lägre investeringsaktivitet) finns det inga eller obetydliga samband mellan energibehovets utveckling och energisparinvesteringarnas volym. När det gäller omfattningen av åtgärder för övergång från olja till andra energislag är framför allt de relativa priserna för olika energislag av stor betydelse. I detta sammanhang kan konstateras att även om det nyligen föreslagna systemet för energibeskattningen har en energipolitisk styrfunktion, så utgör skatten för de flesta energislag en förhållandevis liten del av det totala priset till konsumenten. Sammanfattningsvis kan konstateras, att även om de bedömningar som görs i denna studie till viss del bygger på föråldrade förutsättningar, så är det

Bilaga 2 61

inte utan vidare uppenbart på vilket sätt de förändrade förutsättningar som har inträtt kan väntas påverka den totala investeringsutvecklingen i energisystemet. Den totalsumma för investeringarna som har angivits ovan ca 110 miljarder kronor under återstoden av 1980-talet - utgör således den bästa bedömning som har varit möjlig att göra inom ramen för denna studie.

sou 1984:5 Bilaga 2 63

10 Samhällsekonomiska effekter av

energiinvesteringarna*

10.1 Energiinvesteringarna och i balansproblemen

den svenska ekonomin

Sedan mitten av 1970-talet har balansproblemen i den svenska ekonomin blivit större och allt mer djupgående. Dessa balansproblem manifesteras på ett högst påtagligt sätt i de stora underskotten i bytesbalansen och statens budget. Bakom dessa krissymtom finns mera grundläggande obalanser i de samlade resursernas fördelning mellan den s k konkurrensutsatta delen av ekonomin (K-sektorn) och den del som i allt väsentligt är skyddad från utländsk konkurrens (S-sektorn). En av många faktorer bakom den utveckling som har lett fram till denna situation är de stora oljeprisstegringar som inträffade åren 1973/74 och 1979. Vägen mot balans är lätt att ange men svår att beträda: Resurser i form av kapital och arbetskraft måste i högre utsträckning än tidigare styras till K-sektorn; användningen av resurser för inhemsk (privat och offentlig) konsumtion måste bromsas, medan resursanvändning för nettoexport måste öka. I allmänhet kan inte en sådan omfördelning av resursanvändningen komma till stånd utan betydande förändringar i priserna på varor och produktionsfaktorer; det måste med andra 0rd framstå som relativt sett lönsamt att använda kapital och arbetskraft i K-sektorn. Dä priserna på K-sektorns produkter, liksom räntan, väsentligen är internationellt bestämda, ligger anpassningsbördan i praktiken på de inhemska lönerna och, i någon mån, priserna på andra inhemska resurser. Den under 1982 genomförda devalveringen är ett försök att åstadkomma en reallöneanpassning som skapar förutsättningar för en expansion i K-sektorn. Huruvida detta blir framgångsrikt eller ej återstår att se, och under alla omständigheter kommer det att ta en betydande tid innan den önskade expansionen av K-sektorn tar fart. Emellertid finns det en väsentlig del av K-sektorn där redan inträffade starka lDem utgör en

prisförändringar skapat kaPitål

incitament att förändra det rådande resursanvändningsmönstret. Denna del

siglgåâäâglâtâgmaäå

åtarbems

av K-sektorn utgörs av de verksamheter, i form av inhemsk produktion eller av t f pmm_ import, som på olika sätt konkurrerar med oljeimporten. sor Lars Bergman vid En reduktion av oljeanvändningen kan åstadkommas genom ökad Handelshögskolani Smckmlm- Civilckmm användning av andra bränslen, kapital och arbetskraft. Denna substitutionsvia teknikförändringar i enskilda och

?Ciräâgjâlâhgâsrââsin

process verkar produktionsprocesser via sammansättningsförändringar i den samlade produktionen. När man i har medverkat i arbete- _ Sverige talar om oljeersättning avser man i huvudsak ersättning av olja med tet.

64 2

Bilaga

andra bränslen. När man talar om energihushållning avses åtgärder som leder till att energi, ipraktiken vanligen olja, ersätts med kapital och arbetskraft. De investeringar som krävs för att åstadkomma oljeersättning och energihushållning är en viktig del av de samlade energiinvesteringarna. Dessa omfattar dock även investeringar i system för produktion och distribution av energi. Mot bakgrund av de stora oljeprisstegringarna borde det finnas en betydande potential för såväl oljeersättning som energihushållning. Belägg kan sökas i de senaste årens faktiska utveckling, i olika studier på området och, framför allt, i den ekonomiska historien; stora relativprisförändringar har i allmänhet följts av betydande förändringar i resursanvändningsmönstret. I regel har dock anpassningsprocessen främst verkat via teknisk utveckling och därför varit utdragen i tiden och, framför allt, notoriskt svår att förutse. Man kan därför säga att verksamheten inom dessa kategorier tillsammans bildar en ny, potentiellt lönsam del av den svenska ekonomins K-sektor. Med hänsyn till det stora behovet av expansion av K-sektorn, är utvecklingsbetingelserna för denna nya” K-sektordel av central ekonomisk-politisk betydelse. Samtidigt kan man konstatera att någon sådan sektor för närvarande knappast existerar i den svenska ekonomin. Detta konstaterande leder till en lång rad frågor. Den första gäller om det finns hinder för att en sektor inriktad på oljeersättning och energihushållning skall utvecklas. Sådana hinder kan ha sin grund i kapitalmarknadsbrister, förekomst av icke försäkringsbara risker och andra s.k. marknadsimperfektioner. Den andra frågan rör möjligheterna för en inhemsk oljeersättnings- och energihushållningsindustri att hävda sig i den internationella konkurrensen

på dessa områden, speciellt på den svenska marknaden. (Kommer t ex den

svenska oljeimporten att i huvudsak ersättas av kolimport eller av en inhemsk industri för oljeersättning och energihushållning?) Givet att en lönsam inhemsk ”industri” för oljeersättning och energihushållning kommer att växa fram, är åtminstone två egenskaper hos denna ”industri av allmänt intresse: Kapitalintensiteten och den typiska företagsstorleken. Om verksamheter inriktade på oljeersättning och energihushållning är relativt kapitalintensiva, kommer en given utveckling av dessa verksamheter att i första hand påverka kapitalmarknaden, medan återverkningarna på arbetsmarknaden blir måttliga. Om däremot dessa verksamheter i genomsnitt är relativt arbetsintensiva, gäller det motsatta förhållandet. Om det typiska företaget i denna nya bransch är relativt litet, finns det förutsättningar för att en expansion av oljeersättning och energihushållning kan komma att påverka en mängd lokala arbetsmarknader. Om däremot det typiska företaget inom dessa verksamhetsområden är stort, blir expansionen sannolikt koncentrerad till ett fåtal platser i landet. Mot denna bakgrund är det svårt att göra några bestämda uttalanden om hur den långsiktiga anpassningen till de stora relativprisförändringarna på energiområdet kommer att påverka det svenska näringslivet i ett längre perspektiv. Det är möjligt att återverkningarna blir små, men det är också möjligt att grunden läggs för en svensk energihushållningsindustri med

Bilaga 2 65

förmåga att framgångsrikt konkurrera på internationella marknader. De långsiktiga utvecklingsmöjligheterna för en sådan industri beror givetvis i hög grad på framväxten av en internationell marknad för dess produkter. Vidare kan framväxten av en hemmamarknad vara av stor betydelse. Det år i detta perspektiv som de inhemska oljeersättnings- och energihushållningsinvesteringarna de närmaste åren är av speciellt intresse; det är ju dessa investeringar som skapar en hemmamarknad för ny kompetens och ny utrustning på oljeersättnings- och energihushållningsområdet. Frågan är då hur denna hemmamarknad utvecklas under 1980talet. Enligt de uppskattningar som har gjorts ovan kan energiinvesteringarna under återstoden av 1980-talet bedömas uppgå till drygt 110 miljarder kronor. Huvuddelen av dessa investeringar, eller ca 70-80%, avser åtgärder för oljeersättning eller energihushållning. En grundligare analys av vilka effekter dessa investeringar kan väntas få på den svenska ekonomin genomförs inom ramen för ett forskningsprojekt vid EFI, Handelshögskolan i Stockholm* Här räcker det att konstatera att om dessa investeringar kommer till stånd, kommer en ganska betydande marknad för kompetens och utrustning för oljeersättning och energihushållning att utvecklas under den närmaste femårsperioden. Därmed kan man säga att åtminstone de första stegen i utvecklingen av en svensk industri på detta område tas under detta decennium.

10.2 Energiinvesteringarnas effekter under återstoden

av 1980-talet

Den diskussion som hittills har förts har i första hand rört energiinvesteringarnas funktion i ett längre perspektiv. Det är emellertid också av intresse att belysa dessa investeringars samhällsekonomiska verkningar under återstoden av 1980-talet. I ett sådant tidsperspektiv påverkar energiinvesteringarna samhällsekonomin i första hand från efterfrågesidan, dvs via den efterfrågan på varor och tjänster, och i slutänden arbetskraft, som investeringarna i fråga representerar. 1 Projektet benämns Det som skiljer energiinvesteringarna från allmän expansiv efterfrågepo- som Energipolitiken litik i detta tidsperspektiv är att det rör sig om investeringar som förväntas motor i den ekonomiska vara lönsamma syfte utvecklingen och slutpå lång sikt. De har inte (eller borde inte ha) tillkommiti förs under hösten 1983. att öka efterfrågan på varor och tjänster de närmaste åren, utan på grund av att en mängd investeringar på energiområdet framstår som långsiktigt 2 Den s k STEPmodelräntabla Detta hindrar dock inte att energiinvesteringarnas len, utvecklad vid Hansatsningar. delshögskolan i Stockkortsiktiga efterfrågeeffekter kan vara utomordentligt viktiga. Frågan är då holm. Denna beskrivs hur mycket och på vilket sätt som 1980-talets energiinvesteringar kan väntas utförligare i DsFi påverka efterfrågan på varor, tjänster och arbetskraft i den svenska 1983:29. De kalkylresulekonomin. tat och den analys som redovisas i detta avsnitt För att belysa energiinvesteringarnas makroekonomiska effekter har har genomförts av

simuleringar med en ekonometrisk modell genomförts? Två simuleringar civ.ekon. Svante Johans-

har genomförts - dels en s k kontrollsimulering som avbildar det ekonomiska son, Handelshögskolan förloppet i det fall då energiinvesteringarna inte genomförs, dels en i Stockholm.

66 Bilaga 2

simulering där energiinvesteringarna genomförs. I det senare fallet har antagits att investeringarnas belopp är lika stort, dvs ca 18.5 miljarder kronor under vart och ett av de studerade åren. Varje modell utgör en förenkling av verkligheten, och modellkalkyler bör därför tolkas med viss försiktighet. Samtidigt måste det understrykas att om man är intresserad av kvantitativa uppskattningar av t.ex. energiinvesteringarnas verkningar på samhällsekonomin, finns det inget reellt alternativ till ekonometriska modeller. Mot bakgrund av det ekonomiska systemets komplexitet är det inte möjligt att på fri hand göra uppskattningar av hur förändringar av vissa samhällsekonomiska variabler återverkar på andra samhällsekonomiska variabler. Ökade investeringar är ett tillskott till efterfrågan vilket genererar produktionsökningar. Dessa fördelar sig på produktionssektorer beroende på sammansättningen av investeringsökningen. Ökad produktion leder i sin tur till ökad sysselsättning och lönesumma samt efter avdrag av skatter till ökning av disponibel inkomst. Den ökade inkomsten leder till ökad konsumtion och ytterligare ökad produktion. Även lagerinvesteringarna påverkas. Normalt tänker man sig att den ökade produktionen leder till ytterligare ökningar av investeringsefterfrågan. Av modelltekniska skäl har dock denna ökning inte inkluderats i dessa simuleringar.

Den ändrade aktivitetsnivån och minskade arbetslösheten leder till höjda

priser och löner, vilka yttterligare påverkar konsumtion, export och import. Modellen tar hänsyn till alla dessa ömsesidiga beroenden, och lösningen av modellen ger värden på de inom modellen bestämda variablema som är sinsemellan förenliga. Endast en mer väsentlig mekanism saknas i modellen, och det är kreditmarknadens reaktioner. Den situation som simuleras har räntan bestämd utanför modellen. Detta är inte orimligt om investeringsprogrammet finansieras på den internationella kapitalmarknaden, så att den inhemska räntenivån förblir oförändrad. Andra finansieringsformer kan ha andra effekter. Som ovan sagts skiljer sig de bägge simuleringarna åt vad beträffar investeringamas storlek. I fallet med energiinvesteringsprogrammet är de i storleksordningen 10% högre under vart och ett av de fem år* som simuleras. Fördelningen av ökningen i investeringar har gjorts på ett sätt som bedöms motsvara energiinvesteringsprogrammets intentioner och framgår av tabell 10.1. Förändringarna i investeringsvolymerna har gjorts på ett sådant sätt att ekonomins funktionssätt vid lågt kapacitetsutnyttjande har avbildats.: De totala beräknade effekterna av energiinvesteringarna på försörjnings-

1 Av modelltekniska skäl har endast en period av fem år studerats. Tabell 10.1 Andelen av olika investeringskategorier i investeringsökningen 2 Därmed svarar model- Investerande sektor Maskiner, % Byggnader, % lekonomins konjunktur-

nomin.

SOU 1928425 Bilaga 2 67

balansens olika poster under de fem studerade åren framgår av tabell 10.2. Det bör återigen understrykas att de redovisade resultaten återspeglar skillnaden mellan det fall då alla de ovan redovisade investeringarna genomförs, och det fall då inga investeringar sker i energisystemet. Om vi studerar försörjningsbalansen post för post, finner vi att den privata konsumtionen under de tre första åren är i stort sett densamma som den skulle varit utan energiinvesteringsprogrammet, för att under åren fyra och fem öka med tio till tjugo procent av de ökade investeringarna. Bakom denna tidssprofil ligger dels de eftersläpningar i inkomstbildning och konsumenternas anpassning till högre inkomster som föreligger, dels det faktum att inflationstakten, som framgår nedan, stiger kraftigt år 2. I modellens konsumtionsfunktion finns nämligen en s.k. realbalanseffekt. Denna innebär att när inflationstakten är hög, så ökar konsumenterna sitt sparande i syfte att upprätthålla realvärdet av sina besparingar. Den offentliga konsumtionen antas oförändrad i modellen. Som nämnts antas att inga investeringar utöver energiinvesteringama förändras mellan de två alternativen. Lagren är under det första året i stort sett oförändrade. Bakom detta ligger två motverkande krafter. Dels Önskar företagen att lagerstocken skall öka på grund av den Ökade aktivitetsnivån, varför en viss lageruppbyggnad eftersträvas. Dels måste den ökade försäljningen till viss del mötas med lagerneddragningar. Under år 2 anpassar sig lagren till den nya aktivitetsnivån och ligger därefter ganska stilla. Exporten minskar successivt under femårsperioden till följd av att de stigande priserna undan för undan leder till en försämrad konkurrenskraft. Genom de ömsesidiga sambanden mellan olika sektorer som avbildas i modellen får en investeringsökning effekter på andra efterfrågekategorier och på prisernas vilka i sin tur påverkar marknadsandelar för export och import. Utvecklingen av exporten och importen leder till betydande försämringar av bytesbalansen. Till stor del beror detta på relativprisutvecklingen. Nettoeffekten på prisnivån (här uttryckt som den s.k. BNPdeflatorn) redovisas i tabell 10.3.

Tabell 10.2 Nettoeffekter av energiinvesteringsprogrammet (miljarder kronor, 1982 års priser)

Lagerförändringar

68 Bilaga 2

Tabell 10.3 Nettoeffekten på prisnivån (procentenheter) till följd av energizinvesteringsprogrammet År 1 2 3 4 5

BNP-deflator 1,0 2,4 2,4 3,8 3,5

Som framgår av tabellen blir effekterna på prisnivån betydande. Orsaker till detta är dels den högre aktiviteten i ekonomin, dels s.k. flaskhalseffekter till följd av otillräcklig produktionskapacitet i vissa sektorer. Den totala sysselsättningen under det första året ökar med cirka två procent under de första två åren. Detta motsvarar drygt åttiotusen årsarbeten.

Tabell 10.4 Nettoeffekten på sysselsättningen (tusental årsarbeten) till följd av energiinvesteringsprogrammet År 1 2 3 4 5

Byggnadsindustrin svarar för större delen av ökningen eller närmare femtiofemtusen årsarbeten. Till viss del kan sysselsättningsökningen komma att falla inom verksamheter som klassificeras inom andra näringslivsgrenar. Det kan t ex vara fallet med den linjebyggnad som eldistributionsföretagen själva svarar för. Till en betydande del kommer dock den Ökade investeringsefterfrågan att rikta sig mot byggnadsindustrin. Till den del investeringsprogrammet innebär ett nettotillskott av investeringsefterfrågan kan man befara att flaskhalsproblem kommer att uppkomma inom skilda näringar. Redan idag rapporterar många företag svårigheter med att rekrytera yrkesarbetare. Industrisysselsättningen stiger under år 2 med knappt niotusen årsarbeten. Under de senare åren återgår totalsysselsättningen till vad den skulle ha varit i fallet utan investeringsprogrammet. Till följd av svårigheter att rekrytera anpassar sig industrin till mindre arbetskraftsintensiva produktionstekniker. Detta medför att när industrins produktionsnivå faller tillbaka mot den ursprungliga så kommer sysselsättningen inom denna sektor att minska. Under år 5 kommer därvid nästan 28.000 industriårsarbeten att förloras. Den omfördelning av sysselsättningen som modellen förutsäger är utan tvekan stor, och man kan fråga sig vad som kommer att hända efter investeringsprogrammets avslutande. Kommer den ökade produktionskapaciteten inom vissa sektorer att i ett slag bli överflödig, med därtill hörande anpassningsproblem, eller kommer nya program av samma omfattning att igångsättas? För att sammanfatta resultaten kan man säga att ett investeringsprogram av aktuellt slag förmår öka BNP under ett antal år, men att det inte alls är

Bilaga 2 69

att detta medför långsiktiga sysselsättningsökningar. Däremot är självklart det nästan säkert att bytesbalansen förvärras avsevärt till följd av inte obetydliga priseffekter. Som framgått ovan kan programmets positiva effekter bli större om ekonomins funktionssätt kan förändras i ett antal avseenden. Det gäller dels flaskhalsproblem på arbetsmarknaden och i produktionen, vilka leder till en oönskad utveckling av sysselsättning och priser. Dels gäller det att se till att en minskande arbetslöshet inte leder till mycket större timlöneökningar än vad som annars hade blivit fallet.

Avslutande kommentar

Det bör än en gång understrykas att modellkalkylen avser kortsiktiga makroekonomiska effekter av energiinvesteringarna som sådana. I den mån som dessa investeringar visar sig vara lönsamma representerar de en god användning av samhällsekonomins resurser och bidrar till att öka nationalinkomsten på längre sikt. Dessutom kan energiinvesteringama, genom att skapa en inhemsk marknad för kompetens och utrustning för oljeersättning och energihushållning, bidra till framväxten av en exportinriktad svensk industri på detta område. Emellertid kan man inte utesluta att en viss andel av de här aktuella investeringarna på längre sikt visar sig vara felsatsningar. Detta påverkar inte investeringarnas makroekonomiska effekter på kort sikt, men väl deras långsiktiga bidrag till den svenska ekonomins utveckling.

sou 1984:5 Bilaga 3 3

Förord

1984 års långtidsutredning har utarbetats inom finansdepartementet. I samband med utredningen har ett antal specialstudier genomförts. Huvuddelen av dessa publiceras som bilagor till utredningens huvudrapport (SOU 1984:4). I föreliggande bilaga nr 3 redovisas en studie av bostadsbyggande och övrig byggverksamhet. Den har utförts gemensamt av bostadsstyrelsen, statens industriverk och svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF). För utformningen av bostadsavsnittet svarar bostadsstyrelsen och för övriga avsnitt SBEF. Som underlag för bedömningama av byggandets utveckling under 1980-talet har legat beräkningar gjorda av industriverket. Ansvaret för studien och bedömningarna vilar på bostadsstyrelsen och SBEF. Långtidsutredningens användning av studien och dess resultat framgår av huvudrapporten.

Stockholm i mars 1984

Michael Sohlman Planeringschef

“img Sif; ara. *TI tüálz-Iêåå

3 5

Bilaga

Innehåü

Inledning

Bostadsinvesteringar 11 Historik . . . . . . . 11 2.1.1 Nybyggandets omfattning 11 2.1.2 Nybyggandets sammansättning . . . 12 2.1.2.1 Hustyper och upplåtelseformer 12 2.1.2.2 Lägenhetstyper 12 2.1.3 Produktionskostnader . . . . . 15 2.1.4 Avgång och nettoförändringar i beståndet 16 2.1.4.1 Minskning av antalet lägenheter 16 2.1.4.2 Orsaker till avgång . . . . 17 2.1.4.3 Nettoförändringar i beståndet 17 2.1.4.4 Förändrat utnyttjande av beståndet 18 Hushållsbildning 19 2.1.5.1 Antal hushåll . . . 19 2.1.5.2 Förändringar i hushållsstorleken 20 2.1.5.3 Förändringar i hushållskvoterna . 21 2.1.5.4 Förändringar i 22

hushållssammansättningen

2.1.5.5 Förändringar i hushållens utrymmesstandard 23 2.2 Nyproduktion under 1980-talet 24 2.2.1 Beräkningsmodell 24 2.2.2 Bostadsefterfrågan 25 2.2.2.1 Inledning . . . . . 25 2.2.2.2 Beräkningsförutsättningar 26 2.2.2.3 Befolkningsutveckling 26 2.2.2.4 Hushållsbildning 27 2.2.2.5 Antalsefterfrågan 28 2.2.2.6 Utrymmesefterfrågan 28 2.2.3 Ersättning för avgång 30 2.2.3.1 Beräkningsmetod 30 2.2.3.2 Antaganden för 1980-talet 31 2.2.4 Nybyggnad under 1980-talet 32 2.2.4.1 Antal lägenheter 32 2.2.4.2 Produktionsinriktning 32 2.3 Ombyggnad 33 2.3.1 Historik 33

6 Bilaga 3

2.3.2 Ombyggnader under 1980-talet 34

2.4.1 Utvecklingen 1970-1983 . . . . 35 2.4.2 Bostadsinvesteringar under 1980-talet 36 2.4.2.1 Nybyggnad 36 2.4.2.2 Ombyggnad 37 2.4.2.3 Sammanfattning 38 2.5 Osäkerhet i beräkningarna 38 2.5.1 Efterfrågeutvecklingen 38

3.1.1 Historik . . . . . 41 3.1.2 Utveckling under 1980-talet 43

3.2 Övrigt privat näringsliv 44

3.2.1 Historik . . . . . 44 3.2.2 Utveckling under 1980-talet 45 3.3 Kommunala och statliga myndigheter 46 3.3.1 Historik . . . . . 46 3.3.2 Utveckling under 1980-talet 47

Anläggningar 51 4.1. Historik . . . . . 51 4.2 Utveckling under 1980-talet 52

Ombyggnadsinvesteringar inom övrigt husbyggande och anläggningar 57 5.1 Historik . . . . . 57 5.2 Utveckling under 1980-talet 58

Reparationer 59 Bostäder 59 6.1.1 Historik . . . . . 59 6.1.2 Utveckling under 1980-talet 63

6.2 Övrigt husbyggande och anläggningar 65

6.2.1 Historik . . . . . 65

8.1.1 Historik . . . . . 73 8.1.2 Utveckling under 1980-talet 74 8.2 Sysselsättning och produktivitet 75 8.2.1 Historik . . . . . 75 8.2.2 Utveckling under 1980-talet 80

Bilaga 3 7

8.3 Byggnadsföretagens egna investeringar 82 8.3.1 Historik . . . . . 82 8.3.2 Utveckling under 1980-talet 83

sou 1984:5 3 9

Bilaga

1 Inledning

Föreliggande bilaga till LU har utarbetats under medverkan av en referensgrupp bestående av representanter för bostadsstyrelsen, statens industriverk (SIND), bostadsdepartementet, finansdepartementet, bostadskommittén och Svenska Byggnadsentreprenörföreningen Avsnitt 2 (SBEF). har utarbetats inom bostadsstyrelsen och övriga avsnitt av SBEF. De redovisade utvecklingarna inom olika delområden utanför bostadssektom av byggnadssektorn baseras på LUs beräkningar rörande investeringar och reparationer. Med utgångspunkt från LUs resultat kommenteras utvecklingen med i första hand de resultat som framkommit genom SINDs prognosmodell för byggandet. Bedömningarna skiljer sig ibland från varandra, vilket framför allt beror på de två systemens olika uppbyggnad och syfte. SINDs modell avser att belysa den troliga utvecklingen av byggnadsinvesteringar och byggnadsreparationer genom antaganden om utvecklingen för olika bakomliggande förklarande faktorer medan LUs resultat för byggnadssektom är avhängigt de totala beräkningarna för hela ekonomin med utgångspunkt från de definierade totalmålen.

. ibm :m

sou 1984:5 Bilaga 3 11

2 Bostadsinvesteringar

2.1 Historik

2. 1.1 Nybyggandets omfattning

Antalet färdigställda lägenheter ökade under två årtionden nästan oavbrutet år för år, från omkring 40 000 per år vid början av 1950-talet till 110 000 år 1970. Under 1970-talet följde en snabb nedgång, som var särskilt markerad åren 1972-1976. Trenden har även därefter varit fallande och efter 1980 har antalet färdigställda lägenheter sjunkit ner emot samma nivå som under första hälften av 1950-talet. Minskningen i nyproduktionen av lägenheter efter 1970 var förenad med stora förändringar i produktionens sammansättning. Dessa karaktäriserades av övergång från flerbostadshus till småhus, från lägenheter med hyres- eller bostadsrätt till ägarlägenheter och från mindre lägenheter till större. Denna utveckling bröts dock på nytt mot slutet av 1970-talet. Under perioden 1950-1980 ökade lägenheternas medelstorlek, uttryckt i rumsenheter (antal rum och kök) per lägenhet. Mätt i rumsenheter var således produktionsökningen större åren 1950-1970, än om den uttrycks i antal lägenheter. Minskningen under 1970-talet var å andra sidan avsevärt mindre mätt i rumsenheter än i lägenheter, eftersom lägenheternas medelstorlek ökade starkt. Efter år 1978 har däremot minskat lägenhetsantal och minskad genomsnittsstorlek samverkat till en volymmässig nedgång.

Tabell 2.1 Lägenheter och rumsenheter l innyttningsfärdiga hus under olika perioder åren 1951-1982

Period Genomsnitt per år, 1000-tal

Lägenheter Rumsenheter Rumsenheter per 100 lägenheter

12 3

Bilaga

1000 Lgh 1000 Re

100- -400

75- ›300

50- -200

25- L100

Diagram 2.1 Lägenheter och rumsenheter i inflyttningsfärdiga hus åren 0 I I I I I I 1951-1982 1951 55 60 65 70 75 80 År

2.1.2 Nybyggandets sammansättning

2.1.2.1 Hustyper och upplåtelseformer

Från mitten av 1950-talet till slutet av 1960-talet ökade nyproduktionen av småhus och flerbostadshusi stort sett parallellt och hade omkring år 1970 nått en nivå av drygt 30 000 resp 75 000 lägenheter per år. På kort tid - mellan åren 1971 och 1976 - minskade sedan antalet färdigställda lägenheter i flerbo-

stadshus till en femtedel av toppårens nivå medan antalet nybyggda småhus

fortsatte att öka. Den relativa hustypsfördelningen i nyproduktionen ändrades alltså drastiskt. Småhusandelen ökade från ca 30 % av antalet färdigställda lägenheter till omkring 70 %. Småhusvågen blev dock relativt kortvarig. Efter år 1975 har småhusbyggandet minskat, medan byggandet av flerbostadshus stabiliserades och har ökat något under senare år. Diagram 2.2. Samtidigt som småhusbyggandet ökade kom småhusen i ännu högre grad än tidigare att domineras av ägarlägenheter. Minskningen i nyproduktionen med hyres- eller bostadsrätt. Tillskottet av avsåg således helt lägenheter sådana minskade från omkring 70 000 per år vid början av 1970-talet till mindre än 20 000 per år under senare hälften av årtiondet.

2.1.2.2 Lågenhetstyper

Då det gäller de nybyggda lägenheternas fördelning efter storlek var trenden

under hela perioden 1950-1980 en förskjutning mot större lägenheter. Fram till början av 1970-talet innebar förändringen främst att det relativa antalet tvårumslägenheter minskade och att andelen lägenheter om minst fyra rum och kök ökade.

Bilaga 3 13

1000 lägenheter ll 90-

80 - 70 - 60 i Flerbostadshus 50 _ 40- /“\/ _____.r f 20 g ,_- Småhus /_ø--_*J Diagram 2.2 Lägenheter 10 \v*/ i färdigställda småhus 0 . . . . . . och flerbostadshus åren 1951 55 60 65 70 75 80 År 1951-1982

Under 1970-talet och främst den senare hälften av årtiondet blev förändringarna mycket större än under tidigare perioder. Alla lägenhetstyper under fyra rum och kök minskade sin andel av nyproduktionen medan särskilt fem rum och kök eller större ökade starkt. Efter år 1980 har skett en viss återgång genom att andelen trerumslägenheter har ökat. Diagram 2.3. Den stora förändringen av lägenheternas storleksfördelning i nyproduktionen under 1970-talet åstadkoms främst genom förskjutningen mot småhus samtidigt som dessa blev större. Drygt 60 % av småhusen bestod av minst fem rum och kök under perioden 1976-1980 mot knappt 30 % under första hälften av 1960-talet. I flerbostadshusen förändrades lägenhetsfördelningen i mindre grad. Sedan början av 1960-talet har drygt hälften av lägenheterna i nybyggda flerbostadshus varit högst två rum och kök, omkring en tredjedel tre rum och kök och 10-15 % större lägenheter. Under de senaste åren har lägenheternas storleksfördelning ändrats i realtiv hög grad både i småhus och flerbostadshus. Som framgår av tabell 2.2 har det relativa antalet större lägenheter minskat i småhusen och ökat i flerbostadshus. Den förändrade produktionsinriktningen i förening med nedgången i antalet nybyggda lägenheter 1976-1980 medförde en mycket stor minskning av det absoluta antalet nybyggda mindre lägenheter. Under perioden 1960-1975 var utbudet av nya en- och tvårumslägenheter 30 000-35 000 om året och minskade till mindre än 9 000 under sista hälften av 1970-talet. Tillskottet av trerumslägenheter gick också ner, från 20 000-25 000 om året till ca 8 000. Utbudet av större lägenheter låg däremot kvar på en nästan oförändrad nivå - under mot något 40 000 per år - men försköts femrumslägenheter och större.

14 Bilaga 3 ?

°/o 100 5+rk 90.4 4FK 30 3rk 70_ 60- 2rk 50- 40. 30- J

20 L -1rk

1 I

10 _-_-__I._:

Tabell 2.2 lnflyttnlngsfårdiga lägenheter i småhus och flerbostadshus efter lägenhetstyp åren 1976-1980 och 1981-1982

Bilaga 3 15

2.1 .3 Produktionskostnader

Efter den stora inflationen under de första åren av 1950-talet utvecklades produktionskostnaderna för nybyggda flerbostadshus relativt gynnsamt fram till årtiondets slut. Kostnadsökningen per ytenhet var, inklusive kvalitetsförbättringar, svagare än ökningen i konsumentpriserna under perioden 1953-1960. Under 1960-talet en period, då produktionskostnaderna för en följde oförändrad ungefär i takt med inflationen. Den produkt synes ha utvecklats relativt stora kvalitetsförbättringen ledde således till en kostnadsökning per ytenhet. Årtiondet avslutades dock med realt sjunkande produktionskostnader åren 1968-1970. Från 1970 till 1980 ökade för företag med produktionskostnaden

preliminära beslut om statligt bostadslån till flerbostadshus i löpande priser

från ca 1 100 kr till ca 4 100 kr, eller med ca 270 %, per kvadratmeter bruksarea bostadslägenhet). För statsbelånade gruppbyggda små- (BRA.P hus ökade motsvarande kostnad under samma tid från ca 1 200 kr till 3 600 kr, eller med 200 %. I fasta priser var kostnadsökningen under 1970-talet drygt 50 % för flerbostadshus och ca 25 % för småhus. Produktionskostnaden avser hela kostnaden för byggnad, tomt- och grundberedning samt byggherrekostnad. Realt var produktionskostnaderna realtivt stabila under första hälften av 1970-talet och ökade därefter starkt fram till 1981. Diagram 2.4.

Kronor

/Fle\rbostads-

4000 hus

;Ãin Gruppbyggda småhus

1 000 Diagram 2.4 Produktionskostnad i kr per m? bruksarea i preliminära beslut om statligt bostadslån åren 1970-1982 1970 75 85 1980 års priser.

16 Bilaga 3

Flera samverkande faktorer har medverkat till den reala ökningen av produktionskostnaden per ytenhet sedan 1975. Uppgifterna är riksgenomsnitt och påverkas alltså av förändringar i byggandets geografiska spridning. Byggandet av flerbostadshus har förskjutits från expolateringsområden till tidigare bebyggda områden, hushöjden har minskat och byggnadsskicket samt utformningen av närmiljön har förändrats. Skärpta byggnadsbestämmelser ifråga om isolering och uppvärmning samt handikappanpassning har ökat kostnaderna för såväl flerbostadshus som småhus. Dessa kostnadsökande som har inneburit faktorer, en väsentlig förändring av produktionen, förklarar dock inte hela ökningen. Produktiviteten i har således försämrats byggandet möjligen med en återhämtning omkring 1980 - vilket torde ha samband med den stora omstruktureringen och det minskade kapacitetsutnyttjandet inom byggnadsindustrin.

2.1.4 Avgång och nettoförändringar i beståndet

2.1.4.1 Minskning av antalet lägenheter

Nettoavgången av lägenheter kan skattas för olika perioder genom jämförelser mellan FoB och uppgifter om bostadsbyggandet. Mellan de båda första bostadsräkningarna 1945 och 1960 var avgången omkring 300 000 lägenheter eller i genomsnitt ca 20 000 per år. Under 1960och 1970-talen var avgången i genomsnitt per år 38 000 resp 25 000 lägenheter med relativt jämn fördelning på femårsperioder under båda årtiondena. För perioden 1976-1980 kan nettoavgångens hustypsfördelning inte beräknas med hjälp av FoB-uppgifterna, eftersom tillämpningen av hustypsdefinitionen förefaller ha varit olika 1975 och 1980. För flerbostadshus redovisas emellertid i andra källor rivning av 16 188 lägenheter under åren 1976-1980 och minskning på grund av ombyggnad med 16 454 lägenheter, alltså tillsammans ca 33 000 lägenheter. Den totala avgången i flerbostadshus kan antas vara större av underskattningar på grund i rivnings- och ombyggnadsstatistik och på grund av andra avgångsorsaker, t ex kontorisering. Det förefaller rimligt att anta, att nettoavgångens hustypsfördelning inte har förändrats väsentligt mellan de båda senaste femårsperioderna.

Tabell 2.3 Beräknad nettoavgång av lägenheter åren 1960-1980

1975-1980 127 . . . .

Bilaga 3 17

2.1.4.2 Orsaker till avgång

De viktigaste orsakerna till att lägenhetsantalet minskar i det befintliga beståndet är, att bostäder överges eller övergår från permanent användning till fritidsbruk, att lägenheter slås ihop vid ombyggnader, att husen rivs och att lägenheter tas i anspråk för annat ändamål än bostad, tex kontor. Någon undersökning av lägenhetsavgången har inte gjorts sedan 1960-talet och det är därför svårt att bedöma hur olika avgångsfaktorer har förändrats. Rivning av flerbostadshus har dock minskat starkt medan sammanslagning av lägenheter vid ombyggnad har ökat. Då det gäller småhus kan antas att sammanslagning av lägenheter i tvåbostadshus har gått tillbaka, eftersom beståndet av sådana hus har minskat starkt. Avgången av småhus kan alltså främst antas vara att husen av olika skäl inte längre efterfrågas som permanentbostäder och därvid till en del övergår till fritidshus. Ett tillskott av permanentbostäder från fritidshussektorn förekommer också. I tabell 2.4 redovisas omfattning av rivning och ombyggnad av flerbostadshus enligt den årliga statistiken. Enligt tidigare erfarenheter innebär rivningsstatistiken en underskattning av det faktiska antalet lägenheter i rivna hus av storleksordningen 20 %. Täckningsgraden i ombyggnadsstatistiken har inte kunnat bedömas.

Tabell 2.4 Lägenheter i rivna och ombyggda flerbostadshus, årsgenomsnitt

2.1.4.3 Nettoförändringar i beståndet

Nettotillskottet av lägenheter har under olika femårsperioder uppgått till mellan hälften och tre fjärdedelar av nyproduktionen med de relativt sett minsta nettotillskotten under perioderna 1960-1965 och 1975-1980. Diagram 2.5. Avgången och ombyggnaderna har medfört avsevärda förändringar av såväl hustypsfördelningen och fördelningen på lägenhetstyper som av det äldre beståndets kvalitet. På grund av bortfall i fråga om vissa uppgifteri FoB 80 samt brister i jämförbarheten mellan denna och tidigare räkningar går det inte att dra några säkra slutsatser om förändringarna under perioden 1976-1980. För perioden 1960-1975 kan konstateras att antalet ej moderna lägenheter i 1960 års bestånd minskade med ungefär 800 000 och att antalet moderna lägenheter ökade med omkring 300000 genom ombyggnader. Antalet lägenheter om högst två rum och kök minskade med över 500 000, medan det uppkom ett nettotillskott av lägenheter om minst fyra rum och kök. Tabell 2.5.

18 3

Bilaga

3.820 Egg-mn. ?Å Still?

300 / __

á 200

f...

/

z

/ / / Diagram 2.5 Nybyggnad,

nettotillskott och avgång 0 á n á

av lägenheter 1960-1980 1960-65 1965*7O 1970-75 1976--80

Tabell 2.5 Antal lägenheter år 1960 samt kvarvarande lägenheter år 1975 med byggnadsår 1960 eller tidigare efter hustyp, kvalitetsgrupp och lägenhetstyp

l-lustyp,

Lägenheter, 1000-tal Lägenheteri % kvalitet,

2.1.4.4 Förändrat utnyttjande av beståndet

I F 0B redovisas bostadsbeståndets utnyttjande med fördelning på lägenheter bebodda av hushåll, övriga upplåtna lägenheter (lägenheter utan mantalsskrivna), lediga lägenheter samt lägenheter som är obebodda på grund av reparationer m m. Beståndets utnyttjande förändrades avsevärt mellan åren 1970 och 1975. Antalet upplåtna lägenheter utan mantalsskrivna ökade då med ca 50 000

3 19

Bilaga

och antalet lediga lägenheter ökade med 30 000. De båda grupperna utgjorde 3,5 % resp 1,6 % av beståndet. Mellan åren 1975 och 1980 minskade antalet lediga lägenheter med ca 20 000 medan förändringarna av utnyttjandet i Övrigt var små. De lägenheter som inte utnyttjas av hushåll är främst belägna i flerbostadshus och består mest av smålägenheter. År 1980 var andelen lägenheter som inte utnyttjades av hushåll 0,6 % i småhus och 8,0 % i flerbostadshus. För lägenheter om högst ett rum och kök var andelen 16 %, medan den var 1 % för lägenheter om minst fyra rum och kök. Tabell 2.6.

Tabell 2.6 Bostadsbeståndets utnyttjande år 1980

2.1.5 Hushållsbildning

2.1.5.1 Antal hushåll

Mellan åren 1960 och 1980 ökade antalet hushåll* från 2 582 000 till 3 498 000, vilket i genomsnitt innebar en årlig hushållstillväxt med 45 800.

Jämfört med hushållstillväxten under perioden 1945-1960, då tillskottet var

33 000 per år, låg hushållsbildningen på en hög nivå.

Sett över femårsperioder var hushållstillväirten snabbast under senare

hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. Under båda dessa femårsperioder ökade antalet hushåll per år med i genomsnitt ca 55 000,

tabell 2. 7. I relativa tal innebar det ett hushållstillskotl med 10 % för knappt

vardera femårsperioden.

1 Med hushåll avses s k Tabell 2.7 Hushållsutvecklingen under perioden 1960-1980 bostadshushåll, dvs person eller grupp av per- År Antal soner som bor i en bo-

Förändring under femârsperioden

hushåll .. . stadslägenhet och även Antal Relativ ökning är kyrkobokförd där, _I per år hushållet inräknas inne: under perioden, % boende och person som

heten (fastigheten).

20 Bilaga 3

Under de två andra femårsperioderna var hushållstillskottet 15 000-20 000 lägre, vilket var obetydligt högre än det genomsnittliga tillskottet under perioden 1945-1960. Hushållstillväxten under perioden 1960-1980 hade sin grund i såväl befolkningsförändringar som ändringar i den genomsnittliga hushållsstorleken. Som framgår av tabell 2.8 hade befolkningsförändringarna, relativt sett, störst betydelse under 1960-talet, medan förändringarna i den genomsnittliga hushållsstorleken hade stor betydelse under hela perioden men framför allt under 1970-talet. För hela perioden 1960-1980 svarade förändringarna i den genomsnittliga hushållsstorleken - successiv nedgång av hushållsstorleken - för ca två tredjedelar av hushållstillväxten.

Tabell 2.8 Hushållstillväxten under 1960-1980 fördelad på förändringar i folkmängd och genomsnittlig hushållsstorlek

Period Hushålls- Därav beroende på tillväxt _ Ökad folk- Minskad hus-

2.1.5.2 Förändringar i hushållsstorleken

Mellan åren 1960 och 1980 minskade det genomsnittliga antalet boende per hushåll från 2,8 till 2,3. Andelen hushåll med fem eller flera boende minskade kraftigt, från 13 till 6 %, medan det motsatta gällde för enpersonshushållen som ökade från 20 till 33 %. För två-, tre- och fyrapersonshushållen var förändringarna inte lika markanta; tvåpersonshushållen ökade något, medan tre- och fyrapersonshushållen minskade. Tabell 2.9.

Tabell 2.9 Hushållen fördelade efter antal boende År Genomsnittligt Andel med nedanstående antal boende Summa antal boende per hushåll 1 2 3 4 5 +

3 21

Bilaga

2.1.5.3 Förändringar i hushållskvotema

Den ökade hushållsbildningen kan delas upp i två komponenter. Den ena komponenten är förändringen på grund av demografiska förändringar, bl a i fråga om befolkningens numerär och ålderssammansâttning. Den andra komponenten är förändringen på grund av andra faktorer, bl a ekonomiska och sociala faktorer. De sistnämnda faktorerna kommer till uttryck i förändringen av den relativa hushållsbildningen, dvs den som inte är betingad av demografiska förändringar. Ett mått på den relativa hushållsbildningen är andelen personer med egen bostad i en viss befolkningsgrupp - hushållskvoten. I tabell 2.10 redovisas hur hushållskvoten för olika åldersgrupper förändrades under perioden 1960-1980. Som framgår av tabellen ökade hushållskvoten för samtliga åldersgrupper under perioden. Flera faktorer låg bakom de ökade hushållskvoterna under perioden 1960-1980. Den under perioden snabba realinkomstökningen gjorde det möjligt för flera personer att få tillgång till en egen bostad. Vidare gällde att det i början av perioden fanns ett antal personer som visserligen hade ekonomiska möjligheter att skaffa sig en egen bostad men som på grund av den bostadsbrist som då rådde inte kunde få tillgång till en egen bostad. Därtill kommer förändringar i själva hushållsbildningsprocessen bl a vad avser samlevnadsformer och värderingen av en egen bostad. En kvantifiering av de nämnda faktorernas inverkan på hushållskvotema är förenad med betydande problem. Detsamma gäller även i fråga om andra faktorer som kan antas ha påverkat kvoterna, bla priset för boende i förhållande till den allmänna prisutvecklingen (boendets relativpris) och prisstrukturen på bostadsmarknaden. Sammantaget kan ca hälften av hushållstillskottet under perioden 1960-1980 hänföras till förändringar i hushållskvoterna, medan återstoden kan föras tillbaka på demografiska förändringar. Andelen personer i hushållsbildande åldrar (20-w årl) ökade successivt under perioden. Den kraftigaste ökningen svarade den äldsta åldersgruppen för (65-w år). Även

Tabell 2.10 Hushållskvoten för olika åldersgrupper åren 1960 och 1980 samt förändring i kvoten mellan de båda åren

8 sker även i lägre åldrar. 20-w 82 89 7 Som framgår av tabell 2.10 är denna hushålls- I Kvoten har multiplicerars med 100. För samboende med tillgång till egen bostad har bildning dock förhållanbåda ansetts vara bostadsinnehavare. devis begränsad.

22 3

Bilaga

åldersgruppen 20-44 år ökade något, medan antalet medelålders personer (45-64 år) minskade. Tabell 2.11. Tabell 2.11 Befolkningens åldersfordelning l % åren 1960-1980

därav

2.1.5.4 Förändringar i hushållssammansättningen

Som har framgått av tabell 2.9 förändrades hushållens relativa storleksfördelning under 1960- och 1970-talen. Allmänt sett skedde en markant förskjutning mot de mindre hushållsstorlekarna. I tabell 2.12 redovisas hur det absoluta antalet hushåll av olika storlekar utvecklades under perioden. Antalsmässigt ägde de största förändringarna rum för en- och tvåpersonshushållen. Antalet enpersonshushåll ökade med drygt 600 000, vilket innebar att antalet mer än fördubblades under perioden. Både i absoluta och relativa tal var ökningen ungefär hälften så stor för tvåpersonshushållen. Vidare kan noteras att förändringarna för de större hushållsstorlekarna var av mindre omfattning i fråga om såväl de absoluta som de relativa förändringarna.

Tabell 2.12 Förändringar i antalet hushåll för olika hushållsstorlekar åren 1960-1980. l000-tal

Period Antal hushåll respektive förändring i antalet hushåll Summa med nedanstående antal hushållsmedlemmar

1 2 3 4 5+

Antal hushåll 1960 521 702 566 454 339 2 582 1980 1 148 1 090 525 515 220 3 498 Förändringar av antalet hushåll

Procentuell förändring 1960-1980 +120 + 55 - 7 + 13 - 35 + 35

Bilaga 3 23

Andelen hushåll med barn minskade från ca 40 till ca 30 % mellan åren 1960 och 1980. Antalsmässigt skedde dock ingen förändring. Både år 1960 och år 1980 uppgick antalet bamhushåll till drygt en miljon. Tabell 2.13. Det genomsnittliga antalet barn per bamhushåll minskade däremot från 1,74 till 1,68. Antalet hushåll med två barn ökade, medan såväl enbamshushållen som hushållen med mer än två barn minskade.

Tabell 2.13 Hushåll eller antal barn (under 16 år) åren 1960-1980. 1000-taI

2.1.5.5 Förändringar i hushållens utrymmesstandard

Nedgången i den genomsnittliga hushållsstorleken under 1960- och 1970talen medförde, i kombination med att lägenheterna blev i genomsnitt allt större, en kraftig ökning av utrymmesstandarden. År 1980 hade 100 personer tillgång till 181 rumsenheter jämfört med 121 rumsenheter år 1960. Utrymmesstandarden förbättrades för samtliga hushållstyper. Tabell 2. 14. Det var framför allt de mindre hushållen, i första hand enpersonshushållen, som fick en bättre utrymmesstandard. För enpersonshushållen ökade antalet rumsenheter per person dubbelt så mycket som för de största hushållen. Den procentuella förändringen var dock något_ större för de stora hushållen.

Tabell 2.14 Ökning av antalet nunsenheter per 100 boende lör olika hushållstyper mellan åren 1960 och 1980

År Hushåll med antal boende Samtliga hus- 1 2 3 4 5+ håll

Antal rumsenheter 1960 234 162 120 99 80 121 1980 303 210 163 135 110 181 Ökning av antalet rumsenheter

Procentuell ökning 1960-1980 29 30 36 36 38 50

24 Bilaga 3

Antalet trångbodda hushåll med minst två boende - enligt definitionen mer än två boende per rum utöver kök och vardagsrum - minskade kraftigt mellan åren 1960 och 1980, från 866 000 till 153 000. Den ökade utrymmesstandarden under perioden 1960-1980 bör ses mot bakgrund av den snabba inkomstutvecklingen. Mellan åren 1960 och 1980 ökade den genomsnittliga disponibla inkomsten med drygt 50 % (i fasta priser). De ökade inkomsterna torde ha spelat en icke obetydlig roll för ökningen av utrymmesstandarden under perioden. Även boendeprisernas utveckling kan ha haft betydelse för standardtillväxten. Den genomsnittliga prisutvecklingen inom boendet awek visserligen inte påtagligt från den allmänna prisutvecklingen under perioden, men det kan inte uteslutas att förändringar i prisstrukturen för olika typer av bostäder kan ha påverkat standardutvecklingen. Sålunda förefaller dett ex rimligt att anta att de finansieringsförutsättningar som gällde för byggande av egnahem under 1970-talet var en bidragande orsak till att de då tillkomna lägenheterna i förhållandevis stor utsträckning bestod av stora lägenheter. Även om de ekonomiska faktorerna - inkomster och boendepris - kan antas ha haft stor betydelse för utrymmesstandardens tillväxt under 1960- och 1970-talen bör framhållas att det saknas kunskap om det närmare sambandet mellan de ekonomiska faktorerna och bostadsefterfrågan. Stor osäkerhet föreligger i frågan om i vilken utsträckning den ökade efterfrågan kan sägas vara en direkt följd av förändringari de ekonomiska förhållandena. Det kan därför inte uteslutas att faktorer av icke ekonomisk karaktär har spelat en central roll för standardutvecklingen.

2.2 under 1980-talet

Nyproduktion

2.2.1 Beräkningsmodell

Bedömningen av produktionen av nya bostäder under 1980-talet har gjorts på grundval av beräkningar av dels hur den framtida efterfrågan på bostäder kommer att utvecklas, dels hur det i början av 1980-talet befintliga bostadsbeståndet kommer att förändras. Beräkningarna av bostadsefterfrågan ger underlag för bedömning av hur bostadsbeståndet behöver förändras med avseende på antal lägenheter och olika typer av lägenheter. På motsvarande sätt ger beräkningarna om förändringarna av det befintliga bostadsbeståndet underlag för bedömning av ersättningsbehovet med avseende på antal lägenheter och lägenhetstyper. De båda beräkningarna ger sammantagna underlag för bedömning av nyproduktionen uttryckt i antal lägenheter fördelad på olika lägenhetsstorlekar. Produktionen beräknas sedan om till en investeringsvolym uttryckt i miljoner kr. Diagram 2.6 visar hur de olika beräkningsstegen hänger ihop. Det bör understrykas att utbudsförändringarna (den högra delen av modellen) har beräknats med ledning av enbart erfarenhetsvärden, medan beräkningarna av efterfrågeförändringarna baseras på två olika typer av efterfrågemodeller. Resultatet är således inte något direkt uttryck för efterfrågan av ett visst antal nybyggda lägenheter av olika storlek, i olika hustyper etc. Så skulle vara fallet endast under förutsättning att det för varje

Bilaga 3 25

Framtida Framtida Framtida Framtida ägenhets ägermets _ antal i fördelning

:Etsahlåll 1980 å” l 1930 å”

bostads- bostadsbestånd bestånd

lñmd ;T4

Framtida etter- Framtida lägenhetsfrågan på bostäder utbud i 1980 års bostadsbestånd

L l

i

Nyproduktion uttryckt i antal lägenheter och olika lägenhetstyper

i

Nyproduktion uttryckt i investeringvolym Diagram 2.6 Schematisk (milj kr) bild av hur nyproduktionen beräknas

lägenhet som försvinner ur beståndet faktiskt efterfrågas en nybyggd lägenhet med motsvarande egenskaper i fråga om storlek, hustyp etc men till nybyggnadspris. Eftersom ersättningsproduktionen väger tungt i nybyggnadskalkylen är det angeläget att denna osäkerhet uppmärksammas vid tillämpningen av resultaten.

Bostadsefterfrågan

2.2.2.1 Inledning

Efterfrågan på bostäder bestäms av ett stort antal faktorer, varav en del har sin grund i demografiska och ekonomiska förhållanden. En kvantifiering av de för efterfrågan viktigaste faktorerna är dock svår att göra. Två metoder har använts för att beräkna efterfrågans framtida omfattning, hushållskvotsmetoden och hushållsflödesmetoden. har i det Beräkningarna första fallet utförts av bostadsstyrelsen och i det andra av SIND. Beräknings-

förutsättningarna i fråga om befolkningsutveckling och ekonomisk utveck-

ling har varit desamma. Hushållskvotsmetoden tar sin utgångspunkt i de skillnader i fråga om tillgången till egen bostad - hushållskvoten - som finns mellan olika delar av befolkningen. Genom antagande om hur hushållskvoterna kommer att

utvecklas, bl a mot bakgrund av förväntad inkomstutveckling, och med

beaktande av förväntad förändring av befolkningens numerär och sammansättning - med avseende på ålder, kön och samboendets omfattning beräknas hushållsantalets framtida utveckling. Dessa beräkningar ligger sedan till grund för beräkning av hushållens storleksfördelning och efterfrå-

26 3

Bilaga

(eventuellt också fördelat på flerbostadshus och gan av olika stora lägenheter småhus). Hushållsflödesmetoden tari likhet med hushållskvotsansatsen sin utgångs- punkt i de demografiska faktorerna. För olika grupper av befolkningen med avseende på ålder och hushållstillhörighet - beräknas hur många som under - fem år - har ändrat personer en viss tidsperiod vanligtvis grupptillhörighet. Dessa förändringar beskrivs med hjälp av övergångstal talet anger hur många övergångar (antal personer) som har ägt rum mellan två grupper när man jämför förhållandena vid periodens början och slut. En kommer att förändras i beräkning görs sedan av hur dessa övergångstal framtiden till följd av ändrade inkomster och relativpris på bostäder. De framräknade övergångstalen läggs sedan till grund för efterfrågeberäkningarna, som är uppdelad i två steg. I det första steget görs en prognos över antalet hushåll och dess fördelning på olika hushållstyper. I det andra steget hushållstyps efterfrågeprofil med avseende görs en prognos över respektive på lägenhetstyp (lägenhetsstorlek, flerbostadshus och småhus). Efterfrågebestäms av hur hushållen faktiskt bodde i utgångsläget och hur profilen inkomster och relativpriset beräknas utvecklas under prognosperioden.

2.2.2.2 Beräkningsförumättningar

Beräkningarna har gjorts enligt två alternativ. Enligt det ena alternativet (alt inkomsterna (i fasta priser) antagits öka med i 1) har de disponibla genomsnitt 1,0 % per år under 1980-talet. I det andra alternativet (alt 2) har en svagare inkomstutveckling antagits, 0,3 % per år! SCB:s befolknings- Boendets har i båda prognos (huvudalternativet) har utnyttjats. relativpris alternativen antagits förbli oförändrat under 1980-talet. I den följande redovisningen av beräkningsresultaten avses med metod 1 hushållsflödesmetoden och med metod 2 hushållskvotsmetoden.

2.2.2.3 Befolkningsutveckling

den framtida utvecklingen utifrån bedöm- Befolkningsprognosen speglar ningar av nutida trender i fruktsamhet, dödlighet samt in- och utvandring. Både i fråga om fruktsamheten och in- och utvandringen är osäkerheten om den framtida utvecklingen stor. När det gäller dödligheten kan prognosen betraktas som betydligt säkrare. Vid av förväntad hushållsbildning under 1980-talet får bedömningen osäkerhetsfaktom för in- och utvandringen betydelse för utvecklingen av såväl hushållsantalet som hushållsstrukturen. Däremot får osäkerheten om fruktsamheten ingen inverkan på hushållsantalet under 1980-talet, eftersom en förändrad fruktsamhet inte påverkar antalet personer i hushållsbildande åldrar under 1980-talet, utan först under senare hälften av 1990-talet. Fruktsamheten får dock för hushållens storlek redan under betydelse *Antagandena ligger 1980-talet. drygt 0,1 procentenheter huvudalternativ beräknas folkmängden öka Enligt befolkningsprognosens över de antaganden som med 27 000 under 1980-talet, dvs en årlig ökning på 2 700. Jämfört med har gjorts av långtidsutredningen. utvecklingen under de senaste årtiondena innebär detta en mycket svag

3 27

Bilaga

tillväxt. Antalet personeri åldrarna över 19 år, som svarar för huvuddelen av hushållsbildningen, beräknas öka med i genomsnitt 24 000 per år.

2.2.2.4 Hushållsbildning

För perioden 1960-1980 kan, som tidigare har nämnts, cirka hälften av hushållstillskottet, dvs drygt 20 000 per år, hänföras till demografiska faktorer förändringar i befolkningens numerär och i dess fördelning på kön och ålder. Motsvarande ökning under 1980-talet beräknas enligt hushållskvotsmetoden till ca 13 000 per år. Den förändrade befolkningsutvecklingen leder således till en dämpande effekt på hushållsbildningen. Effekten blir inte lika kraftig som förändringen i befolkningens numerär. Förändringarna i befolkningens åldersfördelning kommer att utgöra en motverkande faktor. Förutsättningarna för en ökad hushållsbildning är gynnsammast för alternativ 1. Förutsättningarna för alternativ 2 är mer begränsade på grund av den svagare inkomstutvecklingen. I diagram 2.7 redovisas hushållstillskottet per år under perioden 1960-1980 och det beräknade tillskottet under 1980-talet. Som framgår av figuren minskar hushållstillskottet väsentligt under 1980-talet jämfört med utvecklingen under 1960- och 1970-talen. De två beräkningsmetodema ger ungefär samma hushållstillskott under

Hushällstillskott Genomsnitt per år

A

70000-

60000-

50000-

\ 30000- \\\\\\\\ \ \\\\\\ \ \\\ ”* 20000_ \ Alternativ 1, Metod 2 xa- \ \\Q- Alternativ 1, Metod 1 \ ä Alternativ 2, Metod 2 Diagram 2. 7 Faktiskt \\ Alternativ hushällstillskott per fem- 10000.. \›\- 2, Metod 1 \ drsperiod åren 1960-1980 och beräknat hushållstillskott under 1980-talet. 0 l I › I Genomsnittligt hushålls-

1960/65 1965/70 1970/75 1970/80 1980/90 Period tillskott per år

28 Bilaga

1980-talet - i genomsnitt ca 16 000-18 000 per år - när förutsättningarna Förhållandevis stor enligt alternativ 1 läggs till grund för beräkningarna. skillnad erhålls däremot för alternativet med den svagare inkomsttillväxten. i förhållande till alternativ 1 med Metod 1 ger härvid ett minskat tillskott knappt 9 000 hushåll per år, medan tillskottet enligt den andra metoden minskar med knappt 3 000 hushåll per år. I tabell 2.15 redovisas hur antalet hushåll i olika storleksklasser beräknas förändras under 1980-talet. Som jämförelse visas motsvarande förändringar under 1960- och 1970-talen. Under 1980-talet beräknas hushållstillskottet liksom under 1960- och 1970-talen koncentreras till en- och tvåpersonshushåll.

Tabell 2.15 Hushållstlllväxt i genomsnitt per år för olika stora hushåll under 1960- och l970-talen samt under 1980-talet enligt gjorda beräkningar. 1000-tal

Period Hushåll med nedanstående antal boende Samtliga hushåll 1 2 3 4 5+

1960-1970 25 20 2 4 -5 47 1970-1980 38 19 -7 2 -7 45 1980-1990 Alt 1 Metod 1 17 5 -1 -2 -2 16 Metod 2 15 7 4 -3 -5 18 Alt 2 Metod 1 5 6 0 -1 -2 7 Metod 2 12 6 4 -2 -4 16

2.2.2.5 Antalsefterfrågan

under 1980-talet kommer att medföra att Den svaga hushållstillväxten i antal lägenheter inte kommer att öka i efterfrågan på bostäder uttryckt som under 1960- och 1970-talen. Eftersom antalseftersamma omfattning taget helt bestäms av hushållsutvecklingen kan efterfrågefrågan praktiskt tillskottet beräknas 16 000-18 000 bostäder per år uppgå till i genomsnitt under 1980-talet vid en inkomstutveckling enligt alternativ 1. För alternativet med den svagare inkomstutvecklingen blir tillskottet lägre. Enligt beräkningarna blir skillnaden i förhållande till alternativ 1 3 000-9 000 bostäder per år.

2.2.2.6 Utrymmesefterfrågan

Även i fråga om efterfrågetillväxten uttryckt i antal rum beräknas en svagare under 1980-talet med 1960- och 1970-talen. Mellan 1960 utveckling jämfört och 1980 ökade antalet rumsenheter per 100 boende från 121 till 181, vilket innebar en årlig ökning med 2 %. Den snabba ökningen av utrymmesstandarden under perioden 1960-1980

Bilaga 3 29

var till viss del en följd av att en stor del av hushållen hade en förhållandevis låg standard vid periodens början och att det fanns en efterfrågan som inte kunde tillgodoses på grund av bostadsbrist. Den goda inkomstutvecklingen tillsammans med ett kraftigt ökat utbud av rymliga bostäder gjorde det möjligt för dessa hushåll att öka sin standard. Någon motsvarande ej tillgodosedd efterfrågan på utrymme kan knappast anses föreligga längre. Från bostadspolitisk synpunkt finns behov av att avveckla kvarvarande trångboddhet. Att avveckla trångboddhet enligt nu gällande definition får dock liten effekt på den totala utrymmesstandarden. Därtill kommer att inkomstutvecklingen under 1980-talet beräknas bli betydligt ogynnsammare än under 1960- och 1970-talen. I tabell 2.16 redovisas den beräknade förändringen av efterfrågan på olika lägenhetsstorlekar under 1980-talet. I tabellen redovisas också motsvarande förändring för 1960- och 1970-talen, redovisad på femårsperioder. Som framgår av tabellen ger de två beräkningsmetoderna olika resultat. Enligt den ena metoden kommer större delen av efterfrågeökningen att avse smålägenheter (en- och tvårumslägenheter). I det gynnsammare inkomstalternativet kommer dessutom efterfrågan av stora lägenheter (femrumslägenheter och större) att öka förhållandevis mycket. I båda inkomstalternativen förändras efterfrågan på medelstora lägenheter (tre- och fyrarumslägenheter) enbart i begränsad omfattning. Enligt den andra metoden sker en markant efterfrågeförskjutning från mindre till större lägenheter. Efterfrågan på en-, två- och trerumslägenheter minskar medan efterfrågan på större lägenheter ökar, särskilt ifråga om fem eller flera rum och kök. Skillnaden mellan de båda inkomstalternativen är liten. Skillnaderna i beräkningsresultatet mellan de två metoderna beror bl a på att de bygger på olika antaganden om sambandet mellan förändringar i inkomster och bostadsefterfrågan. Inkomstförändringar ger större effekt på

Tabell 2.16 Genomsnittlig årlig förändring av antalet lägenheter av olika storlek åren 1960-1980 och beräknad förändring under 1980-talet

Lägenheter med nedanstående antal rum Samtliga lägen- 1 2 3 4 5+ heter

1980-1990 Alt 1 Metod 1 4 700 5 900 - 600 - 800 6 900 16 100 Metod2 - 3100 -2100 -4900 3600 24800 18300

Alt 2 Metod l 1 500 2 600 1 400 400 l 400 7 400 Metod 2 - 2 900 - 2 400 - 5 000 3 200 22 800 15 700

“I 1980 års folk- och bostadsräkning saknas uppgift om lägenhetens storlek för ca 60 000 lägenheter, vilka har fördelats på olika lägenhetsstorlek efter dess relativa andel.

30 Bilaga 3

efterfrågan i metod 1 än i metod 2. I metod 2 påverkas efterfrågan därför i relativt av den skillnad begränsad omfattning som föreligger mellan de två inkomstalternativen. Efterfrågeförändringarna är enligt metod 2 i större utsträckning uttryck för faktorer som inte är hänförliga till förändringar i de ekonomiska förhållandena. I fråga om utrymmesefterfrågan har dessa faktorer beaktats på ett indirekt sätt genom ett antagande om samma tillväxttakt som för perioden 1975-1980 under förutsättning att inkomsterna ökar i samma takt. Som exempel på ett förhållande av icke ekonomisk karaktär som kan få betydelse för utrymmesstandardens utveckling under 1980-talet kan nämnas

förändringarna av befolkningens åldersstruktur. En större del av befolkning-

en kommer att tillhöra åldersgrupper där hushållsstorleken minskar. Dessa hushåll har låg benägenhet att flytta och bor i stor omfattning kvar i relativt rymliga lägenheter. Kvarboendet bidrar således till ökning av utrymmesstandarden.

2.2.3 Ersättning för avgång

2.2.3.1 Berâkningsmetod

Avgång av lägenheter ur det befintliga beståndet skulle kunna betraktas som bestämd, dels av att hushållens efterfrågan på lägenheterna upphör på grund av demografiska, ekonomiska och sociala faktorer, dels av att lägenheterna eller tomtmarken efterfrågas för annan användning. I det sistnämnda fallet slås lägenheterna ut även om det finns en efterfrågan på dem i befintligt skick. Det har dock inte varit möjligt att direkt beräkna avgångens storlek med hjälp av en sådan typ av efterfrågeanalys. Det är uppenbart att en viktig orsak till lågenhetsavgång har varit att efterfrågan har upphört främst på ensligt belägna småhus. I huvudsak har dessa varit gamla och av låg kvalitet. I fråga om flerbostadshus torde de viktigaste orsakerna ha varit att husen varit i dåligt skick och inte lönsamma att bygga om, att de har rivits av olika stadsbyggnadsskäl, eller att lägenheter avgått på grund av sammanslagning vid ombyggnader. Vid bedömning av avgången under 1980-talet har antagits att småhus främst kommer att avgå av lokaliseringsskäl och att det i huvudsak kommer att gälla det äldre beståndet. Bättre belägna hus som inte redan har modern standard antas bli ombyggda. Avgång genom sammanslagning av lägenheterna i tvåbostadshus antas få liten betydelse, eftersom detta bestånd har minskat starkt. I fråga om flerbostadshus har avgången antagits uppkomma genom

ombyggnad, övergång till annan användning och rivning. Ökning av antalet

outnyttjade lägenheter i flerbostadshus kan, om det är fråga om permanenta överskott, betraktas som en avgång av lägenheter, eftersom det på längre sikt kan bli nödvändigt att reducera beståndet. Det finns dock knappast någon grund för antaganden om förändring av antalet outnyttjade lägenheter, varför denna faktor har lämnats utanför kalkylen. För att erhålla en grund för att dels beräkna avgången i antal lägenheter, dels fördela den på olika lägenhetstyper har antagandet med gjorts utgångspunkt från observerade avgångsfrekvenser för olika åldersklasser av

Bilaga3 31 _

hus under 1960- och 1970-talen. Observerade värden har dock justerats för småhus med hänsyn till att avgången av tvåbostadshus väntas minska. I fråga om flerbostadshus har även den under åren 1975-1985 observerade ombyggnadsfrekvensen utnyttjats.

2.2.3.2 Antaganden för 1980-talet

resulterar i en årlig nettoavgång av ca 8500 lägenheter i Beräkningarna småhus och 11 500 lägenheteri flerbostadshus under 1980-talet. Det innebär en minskning med ca 20 % jämfört med 1970-talet. Den beräknade avgången för olika lägenhetstyper framgår av tabell 2.17. avviker från faktisk avgång under perioden Beräkningsresultatet 1960-1975 - frånsett den lägre nivån - genom att avgången av två- och trerumslägenheterna blir låg samt att det uppkommer en minskning även för

större lägenheter. Under jämförelseperioden uppkom således ett nettotill-

skott av lägenheter om minst fyra rum och kök. Avgången av enrumslägenheter beräknas bli större än under jämförelseperioden. Förändringen i lägenhetsfördelning förklaras av förskjutning från småhus till flerbostadshus, ändrad åldersfördelning samt tidigare förändringar av beståndet. Endast ett avgångsantagande har gjorts och osäkerhetsgraden kan inte bedömas. och inriktningen av ombyggnaderna av flerbostads- Omfattningen hus får dock stor betydelse. Om den förskjutning som ägt rum under åren 1982 och 1983 blir bestående, kan avgången genom ombyggnad bli avsevärt mindre även om det totala antalet ombyggda lägenheter ökar. (50 % minskning är möjlig.) Frekvensen av sammanslagningar har således minskat, vilket främst av enrumslägenheter. De senaste årens påverkar avgången av ombyggnademas omfattning och inriktning torde dock till stor förändring del förklaras av tillfälliga subventioner, ombyggnadsbidrag och hyresrabatter, med kortsiktiga verkningar.

Tabell 2.17 Antagande om avgång under 1980-talet fördelad på hustyper och Iägenhetstyper

Lägenheter, 1 000-tal Totalt -1 rk 2 rk 3 rk 4 rk 5+ rk

Småhus - 85 - 7 - 23 - 26 - 17 - 12 Flerbostadshus - 115 - 108 - 25 17 1 0 - 60 - 18 - 20 - 12 - - 4 Rivning m m Ombyggnad 190 110 50 18 10 2 lägenheter före 135 20 45 47 17 6 lägenheter efter nettoförändring - 55 - 90 - 5 29 7 4 -200 -115 - 48 - 9 - 16 - 12 Total förändring

32 Bilaga 3

2.2.4 Nybyggnad under 1980-talet

2.2.4.1 Antal lägenheter

Behovet av nybyggda lägenheter under 1980-talet antas vara lika med summan av nettotillskottet av hushåll och ersättningsproduktionen. Utnyttjandegraden i beståndet antas vara densamma åren 1980 och 1990 varför de beräknade antalen uppjusterats av bestånnågot med hänsyn till ökningen det. Med denna förutsättning erhålls ett nybyggnadsbehov som enligt de olika beräkningarna av hushållsantalet varierar mellan ca 28 000 och 39 000 lägenheter per år.

Nybyggnad lägenheter/år Alternativ l Metod 1 37 000 Metod 2 39 000 Alternativ 2 Metod 1 28 000 Metod 2 36 000

Det bör understrykas att beräkningen förutsätter bl a att antalet outnyttjade lägenheter år 1990 är lika stort som år 1980. I verkligheten har antalet outnyttjade lägenheter ökat med 25 000-30 000 mellan åren 1980 och 1983. Om antalet inte minskar innebär det att den årliga nyproduktionen borde vara ca 3 000 lägenheter större än enligt tablån. I långtidsutredningens beräkningar har nybyggnadsbehovet beräknats till 37 000 lägenheter 1990 i alternativ 1 och till 28 000 lägenheter i alternativ 2.

2.2.4.2 Produktionsinriktning

Om nyproduktionen skulle fördelas på lägenhetstyper enligt beräknade marginella förändringar av efterfrågan resp utbud (tabell 2.16 och 2.17), skulle den till mellan 50 och 75 % komma att bestå av lägenheter om högst två rum och kök. Av flera skäl bör dock sådana nettokalkyler inte läggas till grund för beräkning av bostadsinvesteringar. De använda beräkningsmetoderna ger mycket olika resultat och beräkningar av nettoförändringar blir mycket osäkra, då det gäller ett stort bestånd. De använda metoderna kan också innebära att efterfrågan av överskattas eftersom inverkan smålägenheter av hushållens åldersfördelning och lokala skillnader i bostadsförhållanden inte beaktas i tillräcklig grad. Det är rimligare att anta, att nyproduktionens inriktning i verkligheten kommer att bestämmas av mera långsiktiga bedömningar och anpassas till efterfrâgeinriktningen i hela beståndet. En konsekvens härav är att också avgång och ombyggnader påverkas. En annan faktor är att efterfrågan påverkas av bostadsbeståndets sammansättning, eftersom valmöjligheterna

sou 1984:5 3 33

Bilaga

på lokala marknader i realiteten är mycket begränsade. Med utgångspunkt från den beräknade totala efterfrågan har följande antagande om nyproduktionens sammansättning lagts till grund för investeringsberäkningarna.

Högst 1 rk 2rk 3rk 4rk 5 + rk Summa

12 23 25 20 20 100

Även denna fördelning innebär en betydande förskjutning mot smålägenheter jämfört med senare års produktion. Eftersom skillnaderna mellan olika alternativ är liten då det gäller den totala efterfrågeinriktningen, har samma fördelning använts i båda alternativen. Den antagna inriktningen av nyproduktionen skulle - med avgång enligt beräkningarna - medföra en svag ökning av den genomsnittliga utrymmesstandarden, 0,8 % per år i alternativ 1 och omkring 0,2 % per år enligt det lägsta produktionsalternativet. Jämförd med tidigare perioder är den beräknade standardökningen svag. Olika lägenhetstyper i nyproduktionen har antagits bli fördelade på hustyper på samma sätt som i hela beståndet. Därvid erhålls en i stort sett jämn fördelning på småhus och flerbostadshus. Investeringskalkylen har gjorts med utgångspunkt från att nybyggnadsbehovet på 37 000 lägenheter i alternativ 1 fördelas på 19 000 lägenheter i småhus och 18 000 lägenheter i flerbostadshus. I alternativ 2 fördelas nybyggnadsbehovet på 28 000 lägenheter på vardera 14 000 lägenheter i småhus resp flerbostadshus. Om den totala nyproduktionens antagna fördelning på lägenhetstyper bibehålls kommer en förändring av hustypsfördelningen inte att påverka investeringarna i högre grad. Investeringarna per ytenhet är således relativt lika för småhus och flerbostadshus, varför en förskjutning påverkar genomsnittspriset för båda hustyperna.

2.3 Ombyggnad

2.3.1 Historik

Omfattningen av ombyggnader under tidigare perioder är ofullständigt statistiskt redovisad. Uppgifterna i FoB visar dock att ombyggnaderna var omfattande under både 1960-talet och 1970-talet. Nettotillskottet av moderna lägenheter i det äldre beståndet kan således uppskattas till 20 000 per är under båda tioårsperioderna. Det totala antal lägenheter som berörts av ombyggnader torde dock ha varit betydligt större. Ombyggnaderna under 1960-talet avsåg främst småhus men har senare förskjutits mot flerbostadshus. Under 1970-talet översteg antalet ombyggda lägenheter 10 000 per år i båda hustyperna. Efter år 1980 har ombyggnader av småhus minskat, medan ombyggnad av flerbostadshus har ökat starkt. Från år 1975 produceras löpande ombyggnadsstatistik för flerbostadshus.

34 3

Bilaga

Enligt denna berördes 10 000-12 000 lägenheter per år av ombyggnad under åren 1975-1981, varefter antalet är 1982 ökade till drygt 20 000 lägenheter. Ombyggnaderna medförde en minskning av lägenhetsantalet med 25-30 %, främst på grund av sammanslagning av lägenheter. Ombyggnaderna av flerbostadshus har till större delen varit genomgripande och inneburit att lägenheternas utrustning förändrats från omodern eller halvmodern till modern standard. En förskjutning har dock skett mot lägenheter med modern utrustning före ombyggnaden. De utgjorde 24 % år 1975 och 30 % år 1981. Deras andel ökade år 1982 till 42 %, vilket dock till stor del kan ha varit en följd av den tillfälliga ombyggnadssubventionen. I fråga om småhus kan konstateras att antalet ombyggnader med statliga bostadslån minskade från ca 10 000 under budgetåret 1981/82 till 7 700 under budgetåret 1982/83. Den totala ombyggnadsnivån torde dock vara något högre på grund av ombyggnader utan statliga lån.

2.3.2 Ombyggnader under 1980-talet

Förutsättningarna för ombyggnad förändras under 1980-talet på grund av att antalet omoderna och halvmoderna lägenheter, som hittills utgjort huvuddelen av ombyggnaderna, minskar snabbt. Återstående delar av detta bestånd - frånsett avgång av andra orsaker än ombyggnad - motsvarar ett ombyggnadsbehov av omkring 15000 lägenheter per år. Samtidigt ökar ombyggnadsbehovet i det relativt stora bestånd som är 30-60 år gammalt vid slutet av 1980-talet, dvs hus byggda åren 1930-1960. I de föregående antagandena om lägenhetsavgång har ombyggnaderna av lägenheter i flerbostadshus angetts till 19 000 i genomsnitt per år under 1980-talet. Beräkningen utgår från observerade ombyggnadsfrekvenser i olika åldersklasser av hus under perioden 1975-1982. Antagandet innebär, om ökningen från 1980 är jämnt fördelad, en ökning från ca 12 000 lägenheter år 1981 till omkring 25 000 lägenheter år 1990 eller ca 8 % per ar. Det gjorda antagandet innebär en något lägre nivå än den som angetts i underlaget till det av riksdagen antagna bostadsförbättringsprogrammet. (Prop 1983/84:40, Ds Bo 1983:2). Detta anger en ombyggnadsvolym av 275 000 lägenheter i flerbostadshus under perioden 1984-1993, med ca 30 000 lägenheter det sista året. För småhus räknar bostadsförbättringsprogrammet med en statsbelånad ombyggnad av 150 000 lägenheter under perioden 1984-1993. Med hänsyn till utvecklingen under de första åren av 1980-talet skulle det för detta årtionde innebära ombyggnad av ca 110 000 lägenheter och en nivå av ca 17 000 lägenheter år 1990. Mellan åren 1983 och 1990 innebär det drygt en fördubbling. Den refererade utvecklingen för småhus skulle innebära att återstående ej moderna hus kan moderniseras under 1980-talet och att det därutöver byggs om 3 000-5 000 moderna hus per år. I förhållande till de senaste årens utveckling innebär det en betydande ökning av ombyggnaderna, men i förhållande till beståndet är nivån låg, ca 0,7 % per år. Totalt antas ombyggnaderna omfatta i genomsnitt (19 000 + 11 000 =) 30000 lägenheter per år under 1980-talet, vilket innebär ökning från ca

Bilaga 3 35

22 000 lägenheter år 1980 till ca 36 000 år 1990, eller omkring 65 %. Bedömningarna baseras på LU:s högre antagande om inkomstutveçkling (alt 1). Något antagande om antalet ombyggda lägenheter vid en svagare inkomstutveckling har inte gjorts. Detta har dock beaktats i investeringskal-

kylen. En lägre investering i ombyggnad kan då antas uppkomma antingen

genom minskning av antalet lägenheter som byggs om çller minskning av åtgärdernas omfattning.

Investeringar

2.4.1 Utvecklingen 1970-1983

Investeringarna i nybyggnad av permanenta bostäder minskade under hela 1970-talet medan investeringar i ombyggnader ökade starkt från år 1974. Miljarder kr Ål 32- 30- 28- 26- 24- 22- Totalt 20_ 18- 16- 14 Nybyggnad

Ombyggnad

Diagram 2.8 Investering- I I v I 1 I I ar i nybyggnad och om- I Y | 1 -«-- I 1970 71 72 73 74 75 77 byggnad av permanenta 76 78 79 80 81 82 83 bostäder 1970-1983. 1980 års priser.

36 3

Bilaga

120-*

100 /\

Investering, ny- och ombyggn.

- Investering, nybyggn. Diagram 2.9 Antal nybyggda lägenheter och - Nybyggda rumsen heter rumsenheter samt investeringar i 1980 års priser lägenheter _ Nybyggda 1970-1982.

Indextal = 1970 = 100. 1970 75 80 äs

Ombyggnadsinvesteringarnas andel av de totala bostadsinvesteringarna ökade från 6 % år 1970 till 13 % år 1980. Under de första åren av 1980-talet har utvecklingen fortsatt enligt samma trend som under 1970-talet. Under år 1983 beräknas investeringarna i bli endast hälften så stora som 1970, medan värdet för nybyggnad omkring ombyggnad beräknas till nästan fem gånger 1970 års nivå. Ombyggnadernas andel av bostadsinvesteringarna uppgår till ca 35 %. Diagram 2.8 Såväl de totala investeringarna som nybyggnadsinvesteringarna har minskat än antalet nybyggda lägenheter och rumsenheter under svagare 1970-talet. av investeringarnai nybyggnad återspeglar således Utvecklingen och ökningen i de stora förändringarna i nyproduktionens sammansättning bostadsbyggandets relativpris. Under de senaste åren har dock utvecklingstrenden förändrats. Diagram 2.9

2.4.2 Bostadsinvesteringar under 1980-talet

2.4.2.1 Nybyggnad

i nybyggnad har beräknats med utgångspunkt från den i Investeringarna avsnitt 2.2.4.2 angivna fördelningen på lägenhetsstorlekar i nyproduktionen. Vid en produktion av ca 37 000 resp 28 000 lägenheter, dvs alternativ 1 och alternativ 2 metod 1, erhålles därvid en nyproduktion av 157 000 rumsenheter resp 118 000 rumsenheter per år. Förskjutningen mot mindre lägenhetstyper medför en ökning av investe-

Bilaga .3 37

ringen per ytenhet, vilket dock i viss mån torde motverkas av pågående utveckling mot ytbesparande planlösningar. Investeringen per ytenhet antas dock bli två procent högre än år 1983. Vid jämn fördelning av nyproduktionen under perioden 1984-1990 beräknas investeringarna ligga ca 7 % resp ca 30 % under 1983 års nivå. I det högre alternativet uppkommer minskningen främst på grund av minskad lägenhetsstorlek, medan det minskade lägenhetsantalet ger starkt utslag i det lägre alternativet. Båda alternativen innebär att antalet lediga lägenheter beräknas öka, eftersom den faktiska produktionen under åren 1981-1983 har varit större än det beräknade årsgenomsnittet. Vid en utveckling enligt alternativ 1 skulle dock ökningen av antalet lediga lägenheter bli relativt liten och kan eventuellt motverkas av en tillfällig produktionsminskning. Detta förutsätter dock att minskningen är regionalt anpassad till efterfrågeförändringar och förekomst av lokala lägenhetsöverskott. Vid en utveckling enligt alternativ 2:1 och jämn produktion av ca 28 000 lägenheter per år skulle lägenhetsöverskottet öka starkt. Resultaten enligt de två tillämpade beräkningsmetodema skiljer sig dock väsentligt enligt detta alternativ och det går inte att dra några säkra slutsatser.

2. 4.2.2 Ombyggnad

Investeringarna i ombyggnad blir i hög grad beroende av inte bara antalet ombyggda lägenheter, utan även av fördelningen mellan små och mer genomgripande ombyggnader. Denna fördelning torde ha påverkats väsentligt av bostads- och energipolitiska åtgärder. Under återstoden av 1980-talet får det av riksdagen antagna bostadsförbättringsprogrammet betydelse för utvecklingen. Ombyggnadsinvesteringarna har under åren 1982 och 1983 legat på en hög nivå till följd av bl a de tillfälliga ombyggnadsbidragen och hyresrabatterna. Verkningarna av dessa upphör från år 1985, men ombyggnadsverksamheten torde även i fortsättningen stimuleras av bl a bidrag till hissinstallationer och av ändringar i byggnadsbestämmelser. En viktig faktor är att antalet lägenheter ökar i flerbostadshus som på grund av förslitning blir i behov av genomgripande underhåll eller ombyggnad. I avsnitt 2.3.2 har antagits en betydande ökning av ombyggnaderna i flerbostadshus under l980-talet. En stor del härav har dock uppnåtts under åren 1980-1983. Med hänsyn till den höga nivån år 1983 antas investeringarna i ombyggnad under återstoden av 1980-talet öka svagare, eller med ca 20 % mellan åren 1983 och 1990. Det av riksdagen antagna programmet för bostadsförbättringar syftar bl a till att uppehålla en hög ombyggnadsvolym i en situation, då tillväxten i bostadsefterfrågan är svag. Med hänsyn härtill antas ombyggnadsvolymen bli densamma i båda inkomstalternativen. Det går knappast heller att bedöma om en svagare ökningi bostadsefterfrågan på grund av inkomstutvecklingen även medför en svagare tillväxt i efterfrågan på ombyggda lägenheter. En motsatt utveckling, dvs att minskad nybyggnad kompenseras av större efterfrågan på ombyggda lägenheter, är också möjlig.

38 Bilaga 3

2. 4.2.3 Sammanfattning

Beräknade investeringar år 1990 i förhållande till år 1980 i 1980 års priser för ny- och ombyggnad sammanfattas i tabell 2.18. Beträffande fritidshusinvesteringarna har förutsatts att dessa 1990 ligger på ungefär samma nivå som 1981. Tabell 2.18 Bostadsinvesteringar, 1980 årspriser Milj kr Årlig procentuell föränd-

2.5 Osäkerhet i

beräkningarna

2.5.1 Efterfrågeutvecklingen

Efterfrågeprognosen avser en nettoförändring som är resultatet av stora rörelser i form av nybildning och upplösning av hushåll samt övergångar mellan olika hushållstyper. Marginella förändringari de totala rörelserna ger således stort utslag, då det gäller tillväxten i efterfrågan på lägenheter och prognosresultaten får därför stor osäkerhet. Resultaten då det gäller tillväxten i efterfrågan på lägenheter påverkas i relativt hög grad av antagandet om nettoimmigrationen. Om detta skulle minskas till noll eller fördubblas, förändras det beräknade nettotillskottet av hushåll i storleksordningen i10 %. Det gär knappast att dra några bestämda slutsatser om känsligheten för inkomstförändringar. Resultatet enligt hushållsflödesmetoden (metod 1) ger således en minskning i hushållstillväxten med över 50 %, då ökningen av disponibel inkomst minskar från 1,0 % till 0,3 % per år. Enligt hushållskvotmetoden blir däremot minskningen mindre än 10 %. Förändringar i det genomsnittliga relativpriset för bostäder torde ha relativt liten inverkan på antalet efterfrågade lägenheter. Prisförändringar kan däremot få stor betydelse för efterfrågans fördelning på olika hustyper och upplåtelseformer och på lägenheter av olika storlek.

2.5.2 Byggandet

Osäkerheten ökar, då man övergår från efterfrågan på bostäder till bedömning av byggnadsbehov. Underlaget för bedömningen är svagt och

Bilaga 3 39

erfarenheterna visar att förändringar av lägenhetsavgång har varit svårare att bedöma än efterfrågetillväxten. För 1980-talet är särskilt två osäkerhetsfaktorer av betydelse. Den första avser den regionala utvecklingen av sysselsättning och befolkning som kan medföra att det uppkommer lägenhetsöverskott i vissa orter och byggnadsbehov i andra. En förutsättning för de antaganden som har gjorts är att sådana obalanser inte får väsentligt ökad omfattning. Den andra stora osäkerhetsfaktorn gäller ombyggnader av flerbostadshus. En förändring av tidigare trend för avgången på grund av sammanslagning av smålägenheter kan påverka ersättningsbehovet med minst något tusental lä :enheter per år.

Bilaga 3 41

Övriga

byggnadsinvesteringar

3.1 Industrins

byggnadsinvesteringar

3.1.1 Historik

Industrins byggnadsinvesteringar uppgick 1982 till ca 3 300 Mkr i löpande priser och är således ett förhållandevis litet marknadssegment. Av de totala byggnadsinvesteringarna 1982 svarade industrin för ca 5 procent och av den totala byggproduktionen utgjorde industrins byggnadsinvesteringar ca 3 procent. I mitten av 1970-talet ökade industrins byggnadsinvesteringar kraftigt. (Diagram 3.1) Från toppnivån 1975 har volymen sedan, med ett mindre avbrott i slutet av 1970-talet, minskat oavbrutet. Nivån 1982 låg ungefär 60 procent under nivån 1975 och ungefär 45 procent under nivån i början av 1970-talet. De statliga företagens investeringar i byggnader steg successivt fram till mitten av 70-talet och låg sedan på en relativt oförändrad nivå under resten av 70-talet. De statliga företagen har därmed kommit att svara för en allt större andel av industrins totala byggnadsinvesteringar, 10 procent omkring 1970, 15 procent 1975 och närmare 20 procent i början av 80-talet. Det finns flera orsaker till att den totala byggnadsvolymen inom tillverkningsindustrin minskat sedan 1975. Lönsamheten och marknadsutvecklingen på lång sikt torde ha ett påtagligt inflytande på den totala investeringsnivån inom industrin. Från mitten av 1970-talet föll kapacitetsutnyttjandet inom industrin kraftigt. En viss återhämtning skedde i slutet av 1970-talet. Den var emellertid kortvarig, och i början av 1980-talet hade industrins kapacitetsutnyttjande åter hamnat på samma låga nivå som 1977/78. Lönsamheten inom industrin följde utvecklingen av kapacitetsutnyttjandet och sjönk från 1974 till 1977, då en viss förbättring skedde. Bortsett från vissa variationer kan det konstateras att nivån på lönsamheten inom industrin under hela 1970-talet varit låg. Under 70-talet har industrins investeringar i första hand koncentrerats till att öka produktiviteten och förbättra miljön. Produktiviteten förbättras genom rationaliseringar och utrangering av föråldrade anläggningar. Denna typ av investeringar omfattar som regel mindre byggande än de kapacitets-

höjande investeringarna, medan miljöförbättringar torde innehålla en

betydande del av investeringar i byggnader.

42 3

Bilaga

Mkr

8000-

6000-

5000 -

4000-

3000 -

2000-

1000- Diagram 3.1 Industrins byggnadsinvesteringar 1970-1982. 1980 års prisnivå. Källa NR

Den pågående utvecklingen har inneburit en fortsatt minskning av byggnadsinvesteringarnas andel av industrins totala investeringar. Bygnadsutbytet, dvs byggnadsinvesteringens andel den totala investeringsvolymen, låg i början av 1960-talet på omkring 35 procent av de totala investeringarna för hela industrin. l början av 1970-talet hade byggnadsutminskat till ca 30 procent och i början av 1980-talet utgjorde bytet byggnadsinvesteringarna knappt 20 procent av de totala investeringarna inom industrin. Om samma byggnadsutbyte hade gällt i början på 1980-talet som under större delen av 1970-talet skulle byggnadsinvesteringarna 1982 varit närmare 50 procent högre än vad de faktiskt var. Några betydande förskjutningar av de olika industribranschernas andel av de totala investeringarna har inte skett. Massa- och pappersindustrins andel av de totala investeringarna har minskat. Verkstadsindustrins andel har ökat något. Totalt svarade dessa branscher för omkring hälften av de totala investeringarna. Livsmedelsindustrin och framför allt den kemiska industrin har ökat sina investeringsandelar. Totalt sett har dessa förskjutningar emellertid inte påverkat förändringen av den totala byggnadsvolymen. Det är i stället utvecklingen av byggnadsutbytet inom enskilda branscher som lett till de totalt sett mindre byggnadsinvesteringarna. Framför allt har utvecklingen inom verkstadsindustrin påverkat utvecklingen. Fram till 1977

3 43

Bilaga

låg byggnadsutbytet inom verkstadsindustrin på 35 procent. I början av 1980-talet hade byggnadsutbytet inom verkstadsindustrin sjunkit till 17 procent. Inom de flesta andra branscher har byggnadsutbytet också minskat men inte i samma omfattning som inom verkstadsindustrin.

3.1.2 Utveckling under 1980-talet

LU:s beräkningar av industrins byggnadsinvesteringar under 1980-talet pekar på en mycket kraftig investeringsökning mellan 1983 och 1990 (tabell 3.1). Den genomsnittliga årliga investeringsökningen mellan 1980 och 1990 beräknas uppgå till ca 2,7 procent. Men med hänsyn till att industrins byggnadsinvesteringar sjönk kraftigt mellan 1980 och 1983 krävs en volymökning på ca 13 procent per år mellan 1983 och 1990 för att den beräknade investeringsnivån skall uppnås. Industriverkets (SIND) prognosmodell för industrins byggnadsinvesteringar bygger på en samvariation mellan investeringar och industrins förädlingsvärde. Med utgångspunkt från att förädlingsvärdet inom industrin under 1980-talet kommer att öka med ca 2,8 procent per år skattar SIND tillväxten i industrins byggnadsinvesteringar mellan 1980 och 1990 till ca 4,3 procent per år. Eftersom byggnadsinvesteringarna minskade mellan 1980 och 1983 måste den årliga ökningstakten i industrins byggnadsinvesteringar vara ca 15 procent per år fortsättningsvis. Den delvis mycket kraftiga förändringen av byggnadsinvesteringarnas - - som inträffat under andel av de totala investeringarna byggnadsutbytet senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet, kan inte direkt kompenseras i dessa beräkningar. Detta problem kvarstår vid beräkningen av utvecklingen under 1980-talet. Om det genomsnittliga byggnadsutbytet under resten av 1980-talet ligger på samma nivå som 1982 innebär detta att prognosen troligtvis överskattar den verkliga volymen. Det starkt minskade byggnadsutbytet kan som tidigare nämnts vara en effekt av att industrins investeringar i den marknadssituation som rått under ett antal år inriktats på effektivisering av befintliga resurser. Investeringarna har huvudsakligen varit effektivitetshöjande reinvesteringar och ickemateriella satsningar på produktutveckling och forskning. Teknikutvecklingen under senare delen av 1970-talet har underlättat av effektivisering existerande anläggningar utan att större ombyggnadsbehov uppstått. Snarare kan det ha varit så att förändringar i produktionstekniken har inneburit att det uppstått ledigt utrymme i befintliga lokaler. inom verkstadsindustrin Utvecklingen kan peka på att behovet av byggnadsyta har minskat och att industrins byggnadsinvesteringar därför under 1980-talet kommer att utvecklas långsammare än vad som antagits

Tabell 3.1 Industrins byggnadsinvesteringar producerade inom sektorn byggnadsindustri 1970, 1980 och 1990 enligt LU:s beräkningar. Miljoner kr. 1980 års priser.

1970 1980 1990

4 708 4 200 5 550

44 Bilaga 3

både i LU:s och SIND:s beräkningar. Med det starkt förbättrade kostnadsläge som den svenska industrin fått främst genom en serie devalveringar, men också genom relativt gynnsamma löneavtal, bör lönsamheten inom industrin Öka väsentligt under 1980-talet. En ökad internationell efterfrågan kommer att höja kapacitetsutnyttjandet inom industrin, vilket med tiden påverkar behovet av nyinvesteringar. Avgörande torde även i detta fall vara förekomsten av stabila efterfrågevolymer på lång sikt. Under 1970-talet varierade industrins investeringar med lönsamhetens förändringar. En modell för industrins investeringar som enbart tar hänsyn till lönsamhetens utveckling under några år före investeringsåret förmår spåra även de mycket kraftiga kasten i byggnadsinvesteringarna under senare delen av 1970-talet. Däremot ger denna modell dåliga skattningar av utvecklingen efter 1980. Generellt skattar lönsamhetsmodellen för högt 1981 och 1982, medan precisionen för perioden 1974-1980 är mycket bra. Förändringar i förädlingsvärdet beror, dels av förändringar i lönsamhet, dels på förändringar av lönekostnaderna. Ökade lönekostnader initierar rationaliseringsinvesteringar i första hand, vilka normalt har litet bygginnehåll. Ökade vinster påverkar i stället incitamenten till kapacitetshöjande investeringar som har ett högre bygginnehåll. Men även en modell uppbyggd på lönsamheten inom industrin kommer att ha samma problem med förändringar av investeringarnas innehåll som en modell byggd på förädlingsvärdet. Enligt SIND skulle industrins byggnadsinvesteringar 1990 uppgå till ungefär samma nivå som i mitten av 1970-talet, då efterfrågan på industrins produkter var extremt bra under en kortare period. Enligt lönsamhetsmodellen skulle en sådan investeringsnivå uppnås om bruttomarginalen håller sig på en nivå omkring 10 procent. Under 1970-talet har industrins bruttomarginal endast under några få år nått denna nivå. Utvecklingen hittills under 1980-talet tyder på att lönsamheten 1983 och 1984 kommer att ligga på den nämnda nivån. Investeringsbenägenheten inom industrin torde öka väsentligt om det genom devalveringar och låga löneökningar förbättrade relativa kostnadsläget förväntas bestå. Om det minskade byggutbytet emellertid är en förändring av strukturell natur innebär detta att den beräknade investeringsvolymen i byggnader 1990 motsvarar en total investeringsvolym som ligger närmare 35 procent högre än den totala investeringsnivån under mitten av 1970-talet.

Övrigt privat näringsliv

3.2.1 Historik

De totala privata investeringarna i byggnader och anläggningar uppgick 1982 till omkring 31 000 Mkr. Större delen av de totala privata investeringarna i byggnader och anläggningar utgörs av bostäder. Under 1982 svarade de för ungefär 70 procent av de totala privata byggnads- och anläggningsinvesteringarna. Utanför bostadssektorn uppgick således de privata investeringarna till omkring 9 000 Mkr 1982. Ungefär 30 procent av denna investeringsvolym utgörs av industrins byggnadsinvesteringar och ungefär 15 procent utgörs av

Bilaga 3 45

anläggningsinvesteringar. Resterande del- ca 5 000 Mkr - är således privata byggnadsinvesteringar inom andra områden. De fördelar sig relativt jämnt mellan jordbruket, varuhandeln och privata tjänstenäringar. Under 1982 svarade vardera sektorn för omkring 25-30 procent. Utvecklingen för de privata investeringarna inom dessa områden har varit relativt jämn under större delen av 1970-talet och början av 1980-talet (diagram 3.2). Investeringsvolymen har legat på samma nivå med smärre kortsiktiga variationer.

Mkr

A

8000 -

7000 -

5000 -

4000 -

3000 -

2000 -

1000- Diagram 3.2 Byggnadsinvesteringar inom övrigt l I I T7 I privat näringsliv. 1980 1970 års prisnivå. Källa NR

3.2.2 Utveckling under 1980-talet

Utvecklingen under resterande del av 1980-talet kommer inom denna sektor 4 att i allt väsentligt styras av utvecklingen av investeringarna i kontorsbyggnader och byggnader för parti- och detaljhandel. Allmänt kommer den ekonomiska utvecklingen att spela stor roll för utvecklingen inom denna sektor. Den fortgående strukturomvandlingen inom näringslivet påverkar emellertid också byggnadsbehovet, där en ökande konkurrens leder till en relativt snabb föråldring av byggnaders funktion. Samtidigt kan det konstateras att kontorsbyggandet under senare år troligen byggt upp en viss överkapacitet på kontorslokaler framför allt i de större städerna. Utbudet av lokaler är inom t ex Storstockholm på kort sikt högre än efterfrågan. Behovet av nya kontorslokaler är därför på kort sikt mindre än tidigare, vilket leder

46 Bilaga 3

till en minskad nybyggnadsaktivitet under de närmaste åren. På längre sikt påverkas emellertid investeringsvolymen av den ekonomiska utvecklingen i Sverige samt av de strukturella förändringarna inom näringslivet. Byggnadsinvesteringarna inom övrigt näringsliv beräknas öka med ca 2 procent per år under perioden 1980-1990. Med hänsyn till utvecklingen mellan 1980 och 1983 som varit negativ behöver investeringsvolymen inom övrigt näringsliv öka med närmare 8 procent per år mellan 1983 och 1990. SIND:s beräkningar av investeringsutvecklingen inom detta område bygger på ett samband mellan den privata konsumtionens och utveckling investeringarnas utveckling. Med ett antagande om en ökande privat konsumtion på 0,9 procent per år mellan 1980 och 1990 ger SIND:s beräkningar en årlig investeringsökning på 2,6 procent.

3.3 Kommunala och

statliga myndigheter

3.3.1 Historik

De kommunala inklusive myndigheterna landsting ökade sina byggnadsin-

vesteringar fram till 1970. Ökningstakten mellan 1963 och 1970 var ca 10

procent per år. Investeringsnivån sjönk sedan mellan 1970 och 1975 med ca 7 procent per år. Efter 1976 har de kommunala myndigheternas investeringsvolym åter ökat något eller med ca 3 procent per år (diagram 3.3). Tyngdpunkten hos de kommunala myndigheterna ligger inom sektorerna sjuk- och hälsovård respektive utbildning. Ungefär 50 procent av byggnadsinvesteringarna ligger inom dessa två områden. Investeringsutvecklingen inom olika verksamhetsområden - ändamål- för de kommunala myndigheterna har sedan början av 1960-talet utvecklats på olika sätt. Byggnadsinvesteringarna inom sjuk- och hälsovårdssektorn (landstingen) ökade mycket starkt fram till 1970. I genomsnitt var Ökningstakten ca 12 procent per år mellan 1963 och 1970. Därefter sjönk investeringsnivån med ca 10 procent per år fram till 1974, varefter investeringsvolymen åter ökat med ca 4 procent per år. Investeringarna inom utbildningsektorn uppvisar ett annat mönster. I början av 1960-talet var investeringsnivån inom utbildningssektorn i stora drag dubbelt så hög som inom hälso- och sjukvårdssektorn. Fram till 1970 ökade investeringsvolymen måttligt i jämförelse med de totala investeringarna för de kommunala myndigheterna, 4,2 procent respektive 10,4 procent. Den ökning av investeringsnivån som skedde var koncentrerad till perioden 1966-1968, då investeringsnivån nådde sitt maximum. Därefter sjönk de kommunala investeringarna inom utbildningssektorn kontinuerligt fram till 1975. Den årliga förändringen mellan 1970 och 1975 var ca 8,8 procent. Statens byggnadsverksamhet inom det övriga husbyggandet kanaliseras i allt väsentligt över Byggnadsstyrelsen som bygger mot bakgrund, dels av ett eget lokalansvar, dels på uppdrag från andra statliga förvaltningar. Investeringsnivån kan påverkas av sysselsättningspolitiska aktiviteter, där

Bilaga 3 47

Mkr

Totalt

Kommunala 10000- myndigheter

z^\,

_ /

2/

å?

5000-

Statliga myndigheter q

álz.å.iåuj?.t'ånjlu

- Diagram 3.3 Offentliga myndigheters investeringar exklusive vägar I I 1 I I I F I I I | 1 I › års pris- 1970 1975 1980 År er. Källa NR

statligt byggande för att jämna ut en tillfällig efterfrågesvacka påbörjas tidigare än vad som ursprungligen var planerat.

3.3.2 Utveckling under 1980-talet

Förutsättningarna för de kommunala investeringarna har starkt förändrats. Den kommunala konsumtionens tillväxt har minskat väsentligt. Under 1970-talet ökade den kommunala konsumtionen med ca 4 procent per år.

48 Bilaga 3

Under början av 1980-talet har konsumtionsökningen i stort sett halverats. Men förutsättningarna för den kommunala verksamheten har förändrats även på annat och kanske per påtagligt sätt. Kommunerna expanderade under 1950- och 1960-talet i första hand därför att en växande befolkning skapade kvantitativa behov av olika slag. Den ekonomiska tillväxten skapade möjligheterna att hävda kraven på utbyggnad i olika sammanhang. Den ekonomiska tillväxten var naturligtvis också plattformen för de politiska reformer som genomfördes inom olika områden. Under 1980-talet kommer de kommunala nyinvesteringarna att starkt påverkas av förändringar i befolkningsstrukturen. Kalkyler över sysselsättningsutvecklingen inom skolområdet visar på relativt personalkraftiga minskningar med nuvarande normer för dimensioneringen av undervisningen. Barn- och äldreomsorg är prioriterade verksamheter inom kommunen. Den överenskommelse som gjordes mellan regering och kommuner 1975 om att bygga ut barnomsorgen med ca 100 000 daghemsplatser och ca 50 000 fritidshemsplatser har bara fullföljts till ca 60 procent. Det är därför troligt att utbyggnaden av barnomsorgen kommer att fortsätta. Utbyggnadstakten kommer emellertid att vara beroende av kommunernas ekonomiska situation. Antalet äldre personer i samhället fortsätter att öka under 1980-talet men i väsentligt långsammare takt än tidigare. Främst är det antalet personer över 80 år som fortfarande växer starkt. Äldrevården kommer därför att ytterligare behöva byggas ut. Utformningen av äldrevården kommer emellertid att ändra karaktär. Under 1970-talet byggdes först ålderdomshem som senare ersattes av servicehus. Utvecklingen går mot ett mindre kostsamt sätt att hantera äldrevården. Under 1980-talet kommer kommunerna att av såväl ekonomiska som sociala skäl koncentrera äldrevården till det normala boendet. Behovet av nyproduktion inom detta område kan därför komma att minska. Pâ sikt kan en sådan utveckling av äldrevården även påverka innehållet i nyproduktionen av lägenheter som redan från början kan förberedas för ett tre-generationersboende. Utvecklingen inom sjukvårdssektorn är starkt beroende av mängden äldre personer som fortfarande ökar. Efterfrågan på nya lokaler för sj ukvårds- och hälsosektorn kan därför bedömas öka. Efterfrågans inriktning kan däremot ändras. Utbyggnaden av de stora, centralt planerade regionsjukhusen, stannar av. Den decentraliserade sjuk- och hälsovården kommer att skapa nya lokalbehov. Reinvesteringar i det befintliga beståndet för att reducera kostnaderna ökar också. Ett relativt sett minskat lokalbehov uppstår troligen genom att sjukvården effektiviseras. För de kommunala myndigheterna kommer således nybyggnadsbehovet att utvecklas svagt under resten av 1980-talet med de finansiella förutsättningar som kan bedömas föreligga för kommunerna under 1980-talet. De befintliga lokalerna kommer att utnyttjas effektivare, vilket t ex kan innebära att kommunal service i olika former komma att vara tillgänglig under längre tid under dygnet än nu. Inom den kommunala servicesektorn kan lokalinnehavet utnyttjas effektivare genom att på samma sätt som inom ” privat serviceverksamhet utsträcka öppettiderna.

Bilaga 3 49

Den relativt höga nivån på de statliga byggnadsinvesteringarna under början av 1980-talet var till stor del en följd av en hög investeringsnivå inom Postverket samt inom byggandet för riksbyggnaderna. Under andra hälften av 1980-talet kan uppdragsverksamheten därför förväntas minska något i förhållande till nivån under senare år. De statliga förvaltningarnas byggnadsefterfrågan under andra hälften av 1980-talet kommer att påverkas av de riktlinjer som regeringen utfärdat angående ett effektivare användande av de lokaler som förvaltningarna förfogar över. Konkret har det tagit sig uttryck i att planeringsramarna hittills skurits ned med ca 10 procent för de närmaste åren. Statens byggande kommer därför troligen under andra hälften av 1980-talet att i ökad omfattning motiveras hårdare av arbetsmiljöförbättringar och effektivitetsvinster. Byggande som en följd av lokalbrist kommer troligtvis att avta, eftersom byggnadsverksamheten hittills inom de statliga förvaltningarna bör ha lett fram till en relativt god lokalsituation totalt sett. Lokalbristen kommer knappast under resten av 1980-talet att kunna utgöra den främsta anledningen till nybyggnadsinvesteringar inom de statliga förvaltningarna. Detta kommer emellertid även att innebära en ökning av mängden ombyggnader. Statens lokalinnehav har i stort sett växt fram under 1960- och 1970-talet liksom en stor del av det övriga byggnads- och anläggningsbeståndet inom landet. Den ökade lokalvolymen kommer att generera ökade reparationsbehov men framför allt ökade ombyggnadsbehov. Sammantaget innebär detta att de offentliga myndigheternas investeringar (exklusive vägar) beräknas vara i stort sett oförändrade mellan 1980 och 1990. Industriverkets beräkningar ger en årlig tillväxt på ca 1 procent per år under samma period.

,b ? .

Bilaga 3 51

4 Anläggningar

4.1 Historik

Anläggningsinvesteringarnas tyngdpunkt ligger inom energi- och vägsektorerna. Tillsammans svarar de för drygt hälften av den totala investeringsvolymen inom anläggningsbyggandet. Staten är den dominerande byggherren. Av den totala investeringsvolymen svarar statliga affärsverk för närmare hälften. Kommunerna svarade för ungefär en tredjedel och privata företag för en femtedel av de totala investeringarna. Utvecklingen under de senaste 15 åren har varit något olika för olika delar av anläggningsbyggandet. Energisektorns investeringsvolym har successivt ökat (diagram 4.1). Utbyggnaden av kärnkraften har därvid betytt mycket för den totala investeringsvolymen. Investeringarna i vatten- och avloppsnäten var som störst i början av 1970-talet. I och med att byggnadsverksamheten, framför allt bostadsproduktionen, under 1980-talet, dels minskat kraftigt, dels förskjutits mot kompletteringsbebyggelse från exploateringsbebyggelse har också behovet av nyinvesteringar i vatten- och avloppsnät gradvis minskat. Ungefär samma utveckling har gällt väginvesteringarna, som också minskat under 1970-talet som en följd av en allt större måluppfyllelse och minskade utbyggnadsbehov.

Mkr

A

5000-

4000-

3000-

2000-

1000 Diagram 4.1 Byggnadsinvesteringar inom el-, och värmeverk 1970-1982. 1980 års priser. Källa NR.

52 Bilaga 3

4.2 under 1980-talet

Utveckling

Enligt oljeersättningsdelegationen (OED) kan 60-70 procent av den totala energitillförseln år 2000-2010 komma att baseras på energikällor som i dag praktiskt taget inte alls utnyttjas. Energitillförseln fram till 1990 beräknas förändras så att elenergi genom vattenkraft och kärnkraft tar en allt större andel och tillskottet från bränslen minskar. Trots stora strukturella förskjutningar i energitillförseln kommer oljan fortfarande att vara den klart dominerande basen för energiproduktion ur bränslen i början på 1990-talet. Det är tre centrala politiska beslut som i allt väsentligt kommer att styra utvecklingen inom kraftområdet under 1980- och 1990-talet: 1. Kärnkraftanläggningarnas aweckling senast år 2010. 2. Oljeförbrukningen för uppvärmning skall reduceras med minst 50 procent fram till 1990. 3. Vattenkraften får byggas ut till 66 TWh.

Dessa politiska beslut kan omformas i operationella mål som i olika grad kommer att beröra byggnadsverksamheten. Awecklingen av kärnkraften kommer inte att påverka byggnadsverksamheten under 1980-talet i någon större omfattning. Under senare delen av 1980-talet kommer Vattenkraften att vara utbyggd till den nivå som är fastställd genom politiska beslut. Det gäller en övre gräns för utbyggnaden till 66 TWh och för att nå denna nivå behövs endast en mycket liten ytterligare utbyggnad. När det gäller det andra stora energipolitiska målet- ersättningen av oljan med andra uppvärmningsformer - finns ett flertal olika principiella vägar. Målet är att oljeförbrukningen för bostads- och lokaluppvärmning 1983 ungefär 12 miljoner ton - skall reduceras med 25-50 procent fram till 1985 och med 50-75 procent fram till 1990. Direkt sparande beräknas kunna klara omkring en femtedel av den planerade oljereduktionen. Det handlar då i första hand om åtgärder i samband med den direkta driften av fastigheterna. Men även åtgärder i byggnaderna -isolering och tätning - beräknas kunna bidra med betydande besparingar. Investeringarna i substituerande teknik kommer i första hand att gälla anläggningar för förbränning av fasta bränslen. Enligt planerna skall fastbränslebaserade anläggningar kunna ersätta mellan 20 och 40 procent av den erforderliga oljereduktionen. Den resterande delen av utbytet av olja mot alternativa energisystem beräknas ske genom en ökad användning av värmepumpar och elkraft. Nybyggnadsinvesteringarna inom Va-försörjningen har kontinuerligt minskat sedan början av 1970-talet (diagram 4.2). Behovet av nya verk och ledningsnät sjönk allteftersom utbyggnadstakten av bostadsbeståndet minskade och ändrade karaktär. Fram till mitten av 1970-talet koncentrerades bostadsproduktionen till exploateringsområden. Under 1970-talet försköts produktionsstrukturen inom bostadsbyggandet från exploateringsproduktion mot sanerings- och kompletteringsbebyggelse. Med hänsyn till den avtagande befolkningstillväxten under 1980- och

sou 1984:5 Bilaga 3 53

Mkr

5000 -

3000 -

2000-

1000 - _ Diagram 4.2 Investeringar inom va-försörjningen . . . 1970-1982. 1980 års pris- 1980 År nivå. Källa NR.

1990-talet kommer behovet av kapacitetsförstärkningar i verk och ledningsnät att vara begränsat. Bostadsproduktionen kommer även under 1980-talet att koncentreras till redan bebyggda områden. De investeringar som görs i Va-anläggningarna under 1980-talet beror i första hand på en strävan att höja anläggningarnas effektivitet. I och med att bebyggelsen i ökande grad har kommit att förläggas till områden med omkringliggande bebyggelse har också belastningen av befintliga Va-anläggningar ökat. Genom effektivisering av anläggningarna kan den tillkommande belastningen oftast bemästras. Saneringsvolymen kommer att öka allteftersom Va-näten blir äldre. Den snabba tillväxten av ledningsnätet under 1960- och 1970-talet kommer att bidra till en kraftigt Ökad saneringsvolym utöver vad som genereras av ledningsnätets ålder. Med stigande ålder ökar också kostnaderna för akutâtgärder. Driftsavbrottens frekvens ökar allteftersom ledningsnätet åldras. Den totala investeringsvolymen beräknas mot denna bakgrund ligga på ungefär samma nivå 1990 som 1980 men med väsentligt förändrat innehåll. Nybyggnadsvolymen förutsätts minska medan ombyggnadsvolymen ökar. Samfärdselsektom är heterogent sammansatt av olika verksamheter inom såväl det offentliga som det privata området. Kapacitetsutbyggnaden inom olika trafiksystem har skett under olika perioder vilket bidragit till att investeringsvolymen varit relativt stabil under en lång period (diagram 4.3). Tyngdpunkten i investeringarna ligger inom järnvägstrafiken, där investeringsstrukturen är en kombination av kompletteringsinvesteringar och säkerhetsinvesteringar. Inslaget av nyinvesteringar vad rör själva byggverksamheten är begränsad. Lufttrafikens flygplatskapacitet byggdes ut under 1970-talet. Särskilt utbyggnaden av flygplatserna i storstadsområdena

54 Bilaga 3 sou 1984:5

Mkr

Å 5000-

4000-

3000 -

2000 -

Diagram 4.3 Investering- 1000ar inom samfärdselsektorn (exkl vägar) 1970-1982. 1980 års pris- j T I I I I l | I I I › nivå. Källa NR. 1970 1975 1930 År

innebar betydande nybyggnadsvolymer. För hela sektorn torde investeringsmönstret under 1980-talet komma att gradvis förskjutas mot en allt större mängd kompletteringsinvesteringar för att punktvis höja kapaciteten eller förbättra effektiviteten. I förhållande till tidigare perioder innebär detta att inslaget av stora byggnadsprojekt försvinner och ersätts av en mer småskalig projektvolym. Inslaget av säkerhetsinvesteringar kommer att öka liksom åtgärder för att bibehålla standarden på anläggningarna. De senare verksamheterna bör definitionsmässigt emellertid föras till reparationer och underhåll snarare än till investeringar. De totala investeringarna inom vägbyggandet har sjunkit stadigt sedan början av 1970-talet. Mellan 1970 och början av 1980-talet har investeringsvolymen totalt sett minskat med omkring 30 procent. Utvecklingen inom den statliga respektive kommunala väghâllningen har varit olika sett över ett längre perspektiv. Investeringsvolymen inom det statliga vägbyggandet nådde en topp redan i mitten av 1960-talet varefter investeringsvolymen under hela andra delen av 1960-talet var relativt jämn (diagram 4.4). Volymminskningen började i början av 1970-talet och har sedan dess fortsatt med undantag för de senaste åren, då omfattande sysselsättningspolitiskt betingade investeringar genomförts. Utvecklingen under 1980-talet påverkas starkt av det trafikpolitiska beslutet 1979 som bl a koncentreras kring bibehållandet av den vägstandard som har byggts upp. Utrymmet för nyinvesteringar kommer realt sett att minska även fortsättningsvis som en följd av att en tillfredsställande kapacitet byggts upp. Inom den kommunala sektorn påverkas vägbyggnadsbehovet i allt väsentligt av utbyggnad genom nyexploateringar. Efter miljonprogrammet har exploateringsverksamheten minskat kraftigt. En ökande andel av

sou 1984:5 Bilaga 3 55

M k r

5000-

4000-

3000-

2000*

1000 _ Diagram 4.4 Investeringar i vägar och gator l u v 1970-1982. 1980 års pris- 1980 År nivå. Källa NR.

bostadsproduktionen sker i form av saneringsbebyggelse eller genom ombyggnad. Detta minskar behovet av nyinvesteringar i gator och vägar. Liksom inom de flesta andra byggnads- och anläggningsbestånd kommer inte kapacitetsproblem att vara den primära anledningen till investeringar inom vägsektorn under 1980-talet. Behovet av en rationellare och mer effektiv verksamhet i olika avseenden kommer däremot att bli en allt viktigare bakgrundsfaktor för investeringarna även inom vägsektorn. Det trafikpolitiska beslutet från 1979 inriktas mer på underhåll av befintlig standard än på nybyggnad. Staten har också som ett allmänt planeringsmål för Vägverkets verksamhet angett att driftsverksamheten bör planeras med utgångspunkt från ett realt oförändrat anslag, medan nybyggnadsverksamheten bör utgå från nominellt oförändrade anslag. Den underliggande volymförändringen inom det statliga vägbyggandet är således negativ. Till den ordinarie byggverksamheten skall emellertid läggas vägbyggande som initierats av sysselsättningspolitiska skäl. Normalt rör det sig om tidigareläggningar av projekt som under alla omständigheter skulle genomförts. Under de senaste åren har investeringarna för de sysselsättningspolitiskt betingade vägprojekten uppgått till i genomsnitt omkring 500 Mkr per år. Vägbyggande med denna utgångspunkt har således kommit att svara för en betydande del av den totala vägbyggande verksamheten inom det statliga området. Det finns skäl att anta att vägbyggandet även i fortsättningen kommer att ha ett betydande sysselsättningspolitiskt inslag. Sammanfattningsvis innebär detta att investeringarna inom kraftsektorn och va-sektorn beräknas minska med knappt 3 procent per år mellan 1980 och 1990 (tabell 4.1). Eftersom utvecklingen mellan 1980 och 1983 varit positiv innebär detta att den förväntade årliga minskningen av investeringarna inom de nämnda sektorerna tillsammans kommer att minska med närmare 5 procent per år 1983-1990.

56 Bilaga 3

Tabell 4.1 Beräknad investeringsutveckling inom anläggningssektor 1980-1990. 1980 års priser

Årlig procentuell förändring

Investeringarna inom samfärdselsektorn exklusive väginvesteringar beräknas ligga på ungefär samma nivå 1990 som 1980. Väginvesteringarna beräknas minska med ca 3 procent per år. Industriverkets beräkningar ger en i förhållande till 1980 oförändrad anläggningsvolym 1990. Väginvesteringarna beräknas minska med omkring 1,3 procent Anläggningsinvesteringarna inom övriga sektorer per år. beräknas öka med 0,6 procent beräkningar av per år. Industriverkets anläggningsinvesteringarnas utveckling bygger på ett samband med bostadsinvesteringar och industrins förädlingsvärde.

sou 1984:5

Bilaga 3 57

5 inom

Ombyggnadsinvesteringar Övrigt

husbyggande och

anläggningar

5.1 Historik

Ombyggnadsverksamhet associeras oftast med åtgärder inom bostadssektorn. Som i de flesta sammanhang är situationen för bostadssektorn välkänd medan förhållandena inom andra sektorer av byggnadsverksamheten är mindre känd. Som redovisas i avsnitten rörande reparationer uppgår den sammanlagda ytan i flerbostadshusbeståndet till ca 130 miljoner m2. Den sammanlagda ytan av andra typer av byggnader uppgår till ungefär samma storlek. Inom kommuner och stat torde finnas en total byggnadsmängd på 30-40 miljoner m2. Inom de privata affärshusen exkl tillverkningsindustri finns ungefär lika mycket. Inom industrin finns totalt ungefär 70 miljoner m2. Härtill kommer ett stort bestånd av anläggningar av olika typ, tex vägar, vattenoch avloppsledningar, broar, hamnar och energiproducerande anläggningar. Gemensamt för praktiskt taget samtliga dessa byggnads- och anläggningsbestånd är att de vuxit mycket kraftigt under 1960- och 1970-talet. Detta innebär att stora delar av byggnads- och anläggningsbestånden hittills genererat ett relativt litet ombyggnadsbehov. Storleken av ombyggnadsverksamheten inom andra byggnadsbestånd än bostäder uppgick 1982 till omkring 4 000 Mkr. Sedan 1975 har volymen ökat med ungefär 60 procent eller med ca 7 procent per år. Tillväxttakten för ombyggnadsverksamheten inom olika byggnadsbestånd varierar starkt. Liksom inom bostadsproduktionen har ombyggnadsverksamheten inom övriga bostadsbestånd tagit en allt större andel av byggproduktionen. I mitten av 1970-talet svarade ombyggnader för ungefär 10 procent av byggproduktionen inom det övriga byggandet. Under 1982 var andelen 20 procent.

Tabell 5.l Ombyggnadsverksamhetens årliga procentuella förändring mellan 1975 och 1982, %

58 Bilaga

5.2 under 1980-talet

Utveckling

Som nämnts tidigare förekommer en betydande ombyggnadsverksamhet även inom andra än bostäder. Normalt särredovisas inte

byggnadsbestånd

dessa utan inkluderas i nyinvesteringarna för respektive byggnadsomrâde. I redovisning har ökade ombyggnadsinvesteringar inom andra föreliggande byggnadsområden än bostäder i första hand redovisats under respektive byggnadsområde. Det finns emellertid skäl att även i detta sammanhang översiktligt redovisa storleksordningen av den troliga ombyggnadsmarknaden inom andra byggnadsbestånd och inom anläggningsbeståndet. Utgångspunkten för bedömningarna är att de olika byggnadsbeståndens åldersstruktur under 1980-talet kommer att leda till ett gradvis ökat behov av mer eller mindre omfattande reparationer. I kombination med att funktionskraven på byggnaderna inom de aktuella byggnadsbestånden kan antas genomgå en snabbare förändring än funktionskraven på bostäder, bedöms ombyggnader inom andra byggnadsbestånd än bostäder bli allt vanligare. Även inom vissa delar av anläggningsmarknaden kommer reinvesteringar att uppträda mer frekvent än hittills. För de flesta byggnads- och anläggningsbestånd gäller att de under en 20-årsperiod minst fördubblats. Om inga andra förändringar i de bakomliggande orsakerna till ombyggnader uppträder finns det skäl att anta att under den närmaste 5-10-årsperioden kan komma att ombyggnadsvolymen fördubblas. Detta skulle i 1980 års prisnivå innebära en ombyggnadsvolym på 9-11 000 miljoner kronor, exklusive-bostäder. Under 1982 uppgick om- och tillbyggnadsvolymen till minst 4 000 miljoner inom andra byggnadsbestånd än bostäder och inom anläggningsbeståndet. Genom att statlig och kommunal egenregiverksamhet normalt inte ingår i det styrda byggandet där att bedöma ombyggnadsinvesteringarnas storlek finns kan möjligheterna den beräknade ombyggnadsvolymen för 1982 med stor säkerhet anses vara en underskattning av den verkliga volymen.

Bilaga 3 59

6 Reparationer

6.1 Bostäder

6.1.1 Historik

Den totala reparations- och underhållsverksamheten inom bostadsförvaltningarna kan för 1982 beräknas ha uppgått till omkring 25 000 mkr enligt nationalräkenskaperna. Volymökningen under 1970-talet har varit betydande (tabell 6.1). Den årliga tillväxten var ca 6 procent mellan 1970 och 1982. Fördelningen av den totala reparationsvolymen på olika typer av bostäder har varit relativt stabil. Flerbostadshusen svarade under hela perioden för omkring 45 procent av den totala reparationsvolymen. Reparationsvolymen inom bostadsbeståndet är i allt väsentligt en funktion av beståndets åldersstruktur. Utnyttjandet av bostäderna leder till att underhållsåtgärder av olika slag uppträder. De underhållsåtgärder som erfordras vid normalt utnyttjande har en viss för olika åtgärder typisk periodicitet. Underhållsåtgärderna i en flerbostadsfastighet under de första 30-40 åren illustreras av SABOs underhållsnorm som nedan i komprimerad form får exemplifiera innehållet i underhållsfunktionen. I princip torde underhållsmönstret inom småhusbeståndet vara ungefär detsamma.

I Åtgärder som behöver utföras med 10-12 års mellanrum:

- Målning och tapetsering av lägenheter - av maskiner Utbyte - Målning i trapphus och gemensamma utrymmen - Utbyte av delar i värmeproducerande anläggning - Underhåll av markanläggningar

Tabell 6.1 Årlig procentuell förändring av reparationer och underhåll inom bostadssektorn 1970-1982, %.

60 3

Bilaga

II Åtgärder som behöver utföras med ca 15-20 års mellanrum:

- i lägenheter Utbyte av golvbeläggningar - av sanitetsvaror Utbyte i lägenheter - Underhåll av hissar - Underhåll av markanläggning - Utbyte av delar av värmeproducerande anläggning - Målning av tak, fasader och balkonger

III Åtgärder som behöver utföras efter ca 40 år:

- Byte av stammar

Underhållsprogrammet beskriver tillsammans med det aktuella beståndets åldersstruktur den förväntade utvecklingen av reparationsvolymen inom det aktuella beståndet. Underhållsprogrammets olika åtgärder kan prissättas. Härigenom bestäms också beståndets förväntade reparationskostnader. Underhållscykeln för en fastighet visar också något om hur efterfrågan på material och arbetskraft inom reparationsmarknaden skiljer sig från nyproduktionen. De företag som i första hand kommer ifråga är hantverksföretag av olika slag. De s k tioårsåtgärderna dominerar under lång tid. Först sent i fastighetens liv uppträder ett underhållsbehov som engagerar den egentliga byggnadsindustrin. Underhållsproduktionen kommer här också att gränsa till ombyggnadsproduktion. Efter 30-40 år, då vissa tunga underhållsåtgärder måste genomföras, kan det finnas anledning att ändra fastighetens funktion, t ex genom att ändra lägenhetssammansättningen för att passa en ny situation på hyresmarknaden. Den sammanlagda bostadsytan inom hyreshusbeståndet uppgick 1980 till ca 130 miljoner m2 enligt fastighetstaxeringsstatistiken. Det privatägda hyreshusbeståndet omfattade ca 46 miljoner m2. De allmännyttiga fastighetsföretagen svarade för något större bostadsbestånd, ca 48 miljoner m2. Resterande 35 miljoner m2 bostäder inom hyreshusbeståndet finns i bostadsrättsföreningar.

Ålderssammansättningen är mycket olika för de tre fastighetskategoriema. De allmännyttiga företagens fastighetsbestånd är till övervägande

delen byggt efter 1960. Fastigheter inom bostadsrättsföreningar har en viss koncentration till perioden 1950- och 1960-talet (diagram 6.1). Det privata fastighetsbeståndet är generellt sett äldre än de .övriga fastighetsbestånden. Sett ur denna synvinkel är det sålunda i första hand de privatägda som hittills utgjort underlag för utvecklingen av bostadsfastigheterna Det allmännyttiga bostadsbeståndet kommer fortreparationsmarknaden. sättningsvis att i växande omfattning utgöra basen för reparationsmarknaden. Bostadsrättsfastigheterna intar i detta sammanhang en särställning eftersom verksamheten inte på samma sätt kommer ut på marknaden. Bostadsrättsinnehavaren kan i betydande omfattning själv sköta det underhåll som består av målning, tapetsering och liknande periodiska begränsade åtgärder. Den totala bostadsytan inom småhusbeståndet uppgick 1980 till ungefär 190 miljoner m2, dvs ca 50 procent mer än inom flerbostadshusbeståndet. Därtill kommer ca 25 miljoner m2 bostäder som är belägna på lantbruksegendomar.

sou 1934:5 Bilaga 3 61

Miljoner kvm

147 -l 12- .

l

10- |

8- - .-- ! l e- _J__

i _

_ |_._. 4- ._.- Allm nytta 24 Bost rätt i

Miljoner kvm

9 -1 I 7 l

5 l I r u: r--I r--x_-.r 1

I l l “ ; L .

3 1--.» ---», . L--. privata Diagram 6.1 Bostadsyta 1 V _ 1 i flerbostadshus fördelat l j t I l u _ e er värdedr.

Fore 31 41__ 51.. 6 1_. 71._ 75_

1931 35 45 55 65 75 80 Källa SCB.

Åldersfördelningen inom småhusbeståndet är mycket speciell (diagram

6.2). Det finns gott omrelativt gamla hus och det finns gott om relativt unga hus. Ungefär en femtedel av den samlade bostadsytan inom småhusbeståndet ligger i fastigheter som är byggda före 1940. De småhus som ligger på lantbruksegendomar är genomgående relativt gamla. Under 1960-talet och framför allt under 1970-talet var småhusproduktionen omfattande. Knappt hälften av den sammanlagda bostadsytan i småhusbeståndet finns i småhus som är byggda efter 1960.

62 Bilaga 3

Miljoner kvm 28- Småhus

20 I

16-

I I I I

Förel31-l 41-; 51- 161- 71_7e-'

1931 35 45 55 ss 75 ao Miljoner kvm

T n

Före 131- 41-

1931 35 45 Diagram 6.2 Bastadsyta i småhus fördelat efter värdeår. Källa SCB.

Bilaga 3 63

6.1.2 Utveckling under 1980-talet

Bostadsbeståndets åldersprofil påverkar utvecklingen av reparations- och underhållskostnaderna. I diagram 6.3 redovisas den tänkta utvecklingen för 10- respektive 20-årsåtgärder uttryckt i antal m bostadsyta, som under en 5-årsperiod berörs av respektive underhållscykel. Beräkningarna bygger på antagandet att underhållsåtgärder vidtas regelbundet. Den faktiska utvecklingen har därvidlag inte direkt följt teorin. Underhållsåtgärdema har i ökad utsträckning skjutits framåt i tiden. Det har uppstått en eftersläpning som normalt betecknas som eftersatt underhåll. Det troliga är att den utvecklingen fortsätter även under 1980-talet, vilket skulle innebära att den reparationsvolym som beräknas, kommer att överskatta den verkligt genomförda. Kalkylerna anger således den normala utvecklingen av Underhållsbehovet och tar således inte heller hänsyn till förekomsten av s k extraordinärt underhåll som en följd av ofullkomligheter i byggnadskonstruktionen. Tioårsåtgärderna som omfattar t ex byte av väggbeklädnad, golvbeklädnad, målning m m har hittills dominerat underhållsverksamheten. Den underliggande volymökningen blir något långsammare under resten av 1980-talet för att plana ut under 1990-talet. För perioden 1980-1990 kan den underliggande årliga volymräkningen beräknas uppgå till ca 2,5 procent per ar. De allmännyttiga bostadsföretagens bostadsbestånd var i början av 1980-talet i stort sett lika stort som de privata fastighetsägarnas. Åldersfördelningen inom de två fastighetsbestånden skiljer sig emellertid väsentligt. Underhållsbehovet kan beräknas ha varit större inom det privata fastighetsbeståndet än inom de allmännyttiga fram till början av 1980-talet. Den kraftiga volymökningen under 1970-talet var emellertid i första hand koncentrerad till det allmännyttiga beståndet. Inom det privata fastighets-

Miijoner kvm 70- 10-årsåtgärder _-____,--

50-

p---- ZO-årsåtgärder

F-_nd _ no-i 10- ___;---- Diagram 6.3 Reparationsvolym i flersbøstads- I 1 1 ü I T I hus, 10- resp 20-drsåt- I 1961- 71- 31- 91- gärder, miljoner kvm. Källa SCB.

64 Bilaga 3

beståndet kommer tioårsunderhållets volym att plana ut under 1980-talet. Inom bostadsrättsfastigheter kommer tioårsunderhållet att öka under hela 1980-talet. Mot slutet av 1980-talet kommer behovet av tioårsunderhåll i lägenheterna att vara ungefär lika stort inom de olika fastighetsägarkategorierna. De underhållsåtgärder som uppträder efter 20-25 år kommer successivt att öka under 1980-talet. Den underliggande volymökningen kommer därvid att stagnera inom det privata fastighetsbeståndet och inom bostadsrättsfastigheter. Inom det allmännyttiga fastighetsbeståndet kommer underhållsvolymen att öka väsentligt. Totalt innebär detta en årlig ökning av den underliggande volymen med ca 4,5 procent under perioden 1980-1990. En betydande del av reparations- och underhållskostnaderna för en fastighet infaller först efter 30-40 år. Det som normalt betecknas som reparations- och underhållsverksamhet överlappar i detta skede ombyggnadsverksamheten, dvs fastigheten moderniseras oftai samband med att mer omfattande underhållsarbeten måste göras för t ex byte av ledningssystem. De finansieringsformer som förekommer har säkerligen också bidragit till att reparations- och underhållsbehov i denna fas görs simultant med en mer genomgripande förändring av fastigheten. Därigenom har åtgärderna kunnat finansieras med statliga lån. Det är emellertid även troligt att fastighetens funktion gradvis föråldras i takt med nya funktionskrav som ställs på fastigheten allteftersom t ex befolkningsstrukturen förändras. Det kan konstateras att den lägenhetsvolym som är äldre än 30 år inte växer nämnvärt under 1980-talet. De problem som uppstår med hus som är äldre än 30-40 år påverkar därför byggmarknaden i mer påtaglig grad först under 1990-talet och därefter. En beräkning av reparationsbehovets utveckling inom småhusbeståndet på liknande sätt som för flerbostadshusen tyder på att reparations- och underhållsbehovet ökar i ungefär samma omfattning som inom flerbostadshussektorn. Industriverket (SIND) tar i sina beräkningar av reparationsvolymens utveckling inom bostadsbeståndet under 1980-talet hänsyn till åldersstrukturen inom fastighetsbeståndet. Enligt SINDs beräkningar kommer tillväxttakten inom bostadsreparationerna att avta väsentligt i förhållande till utvecklingen under 1970-talet. SIND beräknar den genomsnittliga årliga förändringen till ca 1,9 procent per år mellan 1980 och 1990. SIND har i sina beräkningar utgått från en lägre BNP-tillväxt än den som slutligen antagits i LU:s beräkningar, vilket förklarar en del av skillnaden i beräknad utvecklingstakt. Sammanfattningsvis kan reparationsvolymen inom bostadsfastigheterna således beräknas öka ytterligare men dock i långsammare takt än hittills.

Totalt beräknas reparationsvolymen kunna öka med ca 4 procent per år.

Tillväxttakten avtar under andra hälften av 1980-talet. SINDs beräkningar ger en årlig tillväxt på ca 2 procent under 1980-talet. Storleken av det eftersatta underhållet är svårt att kvantifiera. Reparations- och underhållsvolymen inom bostadssektorn beräknas få följande utveckling. Tabell 6.2

sou 1934:5 3 65

Bilaga

Tabell 6.2 Reparationer och underhåll inom bostadssektorn 1980 och 1990. Milioner kr, 1980 års priser.

1980 1990

9 600 14 444

Övrigt husbyggande och anläggningar

6.2.1 Historik

Mellan 1970 och 1980 ökade reparations- och underhållsvolymen inom andra byggnadsbestånd än bostäder med 1,0 procent per år. Liksom för bostäder kan det antas att beståndets åldersstruktur utgör en av de mest betydelsefulla bestämningsfaktorerna för utvecklingen av underhållsbehovet. Fram till mitten av 1960-talet fördelades kontors- och affärslokalerna relativt jämnt mellan särskilda fastigheter avsedda enbart för kommersiella funktioner och fastigheter som även innehöll en betydande mängd bostäder. Det var inte förrän i mitten av 1950-talet som mängden kontors- och affärslokaler började öka (diagram 6.4). I allt väsentligt har kontors- och affärslokaler sedan dess byggts i separata fastigheter. Det innebär att ungefär 2/3 av den totala lokalytan i kontors- och affärshus inte är äldre än 25 år. Den totala lokalytan i affärs- och kontorsfastigheter uppgår till ca 33 milj m2. Industrins byggnadsbestånd uppvisar samma karaktäristiska ålderssammansättning som de flesta andra byggnads- och anläggningsbestând i landet. Under 1960- och 1970-talet byggdes mer än hälften av beståndet. Det finns ingen samlad bild av hur statens och kommunernas fastighetsbestånd ser ut eller hur stort det är. En grov skattning av kommunernas fastighetsinnehav stannar på en volym uttryckti kvm på för närvarande 25-40 milj m2. Statens fastighetsbestånd är väsentligt mindre.

Milj. kvm 5-. g l 4- | l . g _ l l 3---- l _ l - i .- L____ Fastigheter m | enbart lokaler é _

2-1

i 1- ._. ›- Fastigh m både

p bostäder o Diagram 6.4 Ytan z af-

- I I I r I I I l I _ lokaler färs och kontorslokaler fore 31_ 41_ 51_ 51_ 71_ 75_ fördelad efter ålder. 1931 35 45 55 65 75 80 Källa SCB.

66 Bilaga 3

Det offentliga fastighetsbeståndet är till större delen byggt efter 1950. Det kan antas att det tunga reparations- och underhållsarbetet uppträder efter 15-25 år, vilket innebär att huvuddelen av det kommunala och statliga fastighetsbeståndet som byggdes under 1960- och 1970-talet ännu inte kommit in i reparationsfasen.

6.2.2 Utveckling under 1980-talet

Det är knappast möjligt att bedöma den framtida utvecklingen enbart med utgångspunkt från struktur och ålder på fastighetsbeståndet eftersom kontors- affärs- och industrifastigheter är utsatta för snabbare förändringar i funktionskrav än tex bostäder. Strukturomvandlingen inom näringslivet bidrar också till en högre verksamhetsnivå för reparationer, om- och tillbyggnader. Det är emellertid rimligt att anta att beståndets åldersstruktur i ökande grad kommer att bidra med behov av både reparationer och underhåll. Reparationerna inom kontors-, affärs- och industrifastigheter beräknas öka med ca 4 procent per år mellan 1980 och 1990. SINDs beräkningar av reparationsvolymen inom andra fastighetsbestånd än bostäder bygger på en samvariation mellan reparationsverksamheten och BNP. SIND beräknar den genomsnittliga årliga volymförändringen till 1,6 procent. De olika resultaten beror på olikheter i de tillämpade modellerna. Reparationer och underhåll på anläggningar av olika slag svarade i början av 1980-.talet för ungefär en fjärdedel av de totala kostnaderna för reparationer och underhåll. Det är särskilt under 1970-talets senare hälft som reparations- och underhållsverksamheten inom anläggningssektorn börjat öka. Den årliga förändringen av reparationsvolymen uppgick för perioden 1970-1980 till ca 3,5 procent. Det är framför allt inom energi- och vattenverkssektorn som reparationsoch underhållsvolymen under senare år ökat markant. Underhållsvolymen inom vägar och gator har knappast ändrats något under de senaste 10-15 åren. Reparations- och underhållsvolymen inom samfärdselsektorn har under 1970-talet haft en stabil årlig tillväxt. Liksom för många andra byggnads- och anläggningsbestånd ökade mängden vatten- och avloppsledningar mycket kraftigt under 1960- och 1970-talet. Det kan antas att den reparationsvolym som hittills realiserats i allt väsentligt rört ledningsnät som byggts tidigare än 1960. Under förutsättningen att avbrottsfrekvensen inte ökar under kommande år måste man räkna med att den underliggande volymökningen kommer att förändra reparations- och underhållsbehovet mycket påtagligt inom denna sektor. Gör man antagandet att reparations- och underhållsvolymen är en funktion av de ledningsnät som är äldre än 20 år kommer underhållsvolymen under 1980-talet att i stora drag fördubblas. Reparationerna inom hela anläggningssektorn beräknas inte direkt av LU. Beräkningarna berör explicit reparationerna inom sektorerna el-, gas-, värme och vattenverk samt samfärdselsektorn exklusive vägar. Reparationerna inom de senare ligger i beräkningarna av myndigheternas reparationsverksamhet och särredovisas inte.

sou 1984:5 Bilaga 3 67

För de nämnda sektorerna beräknas reparationema mellan 1980 och 1990

öka med 4.7 procent per år (tabell 6.3). Med hänsyn till att utvecklingen mellan 1980 och 1983 varit högre än genomsnittet för hela perioden reduceras

den årliga tillväxten under resterande del av 1980-talet till 2.5 procent per ar.

Tabell 6.3 Reparationer inom el-, gas-, värme- och vattenverk samt samfärdsel exklusive vägar 1980 och 1990. 1980 års priser.

Milj kr H W

198017 1990

u

SINDs beräkningar rörande reparationsvolymens utveckling inom anläggningssektorn ger en genomsnittlig årlig tillväxt på 1,1 procent per år.

sou 1984:5 69

7 Byggexporten

Den totala byggexporten kan under 1982 beräknas ha uppgått till omkring 6 000 Mkr. Byggnadsindustrins inhemska försäljning låg 1982 på omkring 35 000 Mkr. Utvecklingen har varit snabb under andra hälften av 1970-talet. Det var framför allt den ekonomiska utvecklingen i mellanöstern som ökade efterfrågan. Behovet av infrastrukturinvesteringar ökade starkt som en följd av mycket omfattande utbyggnadsplaner för OPEC-länderna i mellanöstern. De inhemska byggnadsföretagen kunde snabbt öka sitt utländska engagemang genom att kapacitetsutnyttjandet på hemmamarknaden sjunkit ganska kraftigt under första hälften av 1970-talet. Byggexport har i och för sig förekommit under lång tid men det var först i efterdyningarna av OPEC 1 som exportutvecklingen sköt fart. Dittills hade byggexporten koncentrerats

till de nordiska länderna och Europa, främst Östeuropa. Möjligheterna att

etablera sig på i-landsmarknader var begränsade genom förekomsten av välutvecklad inhemsk och i allmänt relativt stabila eller byggnadsindustri minskande marknader (tabell 7.1). Byggexporten upprätthålls av ett relativt litet antal företag. Under senare år har de byggexporterande företagen uppgått till 15-20 stycken. Export-

Tabell 7.1 De svenska byggföretagens utlandsbyggande. Ärligt produktlonsvärde l miljoner kronor löpande priser Område/år 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982

209 261 320 528 457 410 430 392 400 700 ljlorden 195 532 494 514 580 514 340 344 300 300 Qsteuropa Ovr Europa 112 81 98 167 171 208 200 76 124 110 323 925 1626 2 184 1 891 1 369 1 550 Mellanöstern Övr Asien 41 234 52 127 498 303 400 Nord- o Mellanamerika 1 1 89 97 104 86 38 134 400 Syd-

Källa: SPEF.

70 Bilaga 3

affärerna är ojämnt fördelade och de flesta företag har ett relativt begränsat engagemang. För ett par av de större företagen uppgår emellertid byggexporten till omkring en femtedel av den totala omsättningen. Andelen egna arbeten i byggexporten har hittills legat på ungefär 2/3 av den totala omsättningen. Byggexporten har engagerat ett stort antal underleverantörer och underentreprenörer. Projekten tas oftast i totalentreprenad och leveransen omfattar ofta också delar som normalt utgör byggherrens beställningar. Ofta levereras projekten fullt utrustade och intrimmade så att de omedelbart kan tas i bruk. Härigenom engageras inte enbart leverantörer av olika byggämnen utan även leverantörer av andra produkter. Byggexportens betydelse för hemmaindustrin kan bestämmas enbart i översiktliga termer. Kunskapen om tex byggexportens sysselsättningsskapande effekter är dålig. I allmänhet gör byggföretagen sina inköp hos sina normala leverantörer även när det gäller exportaffärer. Antalet leverantörer kan uppgå till flera hundra. Den andel av nedlagda kostnader i utlandsverksamheten som utgörs av byggmaterialinköp kan enligt SCB beräknas till omkring 20 procent (tabell 7.2). Inköpen av tjänster och underentreprenader i Sverige kan beräknas till mellan 10 och 20 procent av nedlagda kostnader. Till ovanstående skall läggas den sysselsättningseffekt som skapas för byggföretagets egna anställda. Byggexporten torde också ge mindre företag utan internationell organisation eller erfarenhet att uppträda på exportmarknaden möjlighet att sälja på den internationella marknaden. Byggexporten har under 1970-talet kommit att bli en normal verksamhet för några av de största byggnadsföretagen. Byggexport ingår som en integrerande del i verksamheten och utgör inte längre enbart en möjlighet att mer eller mindre tillfälligt hålla kapacitetsutnyttjandet uppe. Företagen expanderar sin verksamhet geografiskt och funktionellt. Som framgått inledningsvis började den egentliga byggexportverksamheten att expandera

genom en ökad efterfrågan i Östeuropa. Därefter expanderade exportverk-

samheten till mellanöstern och under senare år till afrikanska länder. I stigande omfattning har byggnadsuppdragen utomlands genomförts i samband med leveranser från svenska tillverkare av processutrustning av olika slag. Byggnads- och verkstadsföretag har gemensamt genomfört leveranser av kompletta kraftverk. Tendensen hos köpare i utvecklingsländer att

Tabell 7.2 Inköp av svenskt byggmaterial respektive tjänster och underentreprenader i procent av nedlagda kostnader 1979-1982, % 1979 1980 1981 1982

Tjänster och underentreprenader 13 15 10 20 Svenskt material 21 20 18 23

3 71

Bilaga

upphandla kompletta projekt har medfört att efterfrågan på systemleveranser har ökat under senare år. Till en början tog företagen främst kontantkontrakt i vissa OPEC-länder med hög betalningsförmåga och för projekt finansierade av IBRD, SIDA eller liknande biståndsorgan. För att öka volymen av utlandsverksamheten har företagen i stigande omfattning även tagit order där finansieringen varit en integrerande del av affären. Under 1982 svarade kontantaffärerna för ungefär hälften av den totala exportvolymen. Det verkar emellertid troligt att finansieringen i allt större utsträckning kommer att spela en viktig del i byggexporten. Dels beror detta på att betalningsförmågan inom OPECländerna minskat, dels beror det på att byggexporten fått nya marknader där betalningsförmågan är lägre och där sålunda kreditfrågorna är viktigare än de hittills varit. Framtida byggexport kan mycket väl även komma att omfatta ett betydligt mer omfattande krav på utnyttjande av material och tjänster från köparlandet. Utvecklingen av byggandet i Sverige under 1960-talet gav byggnadsindustrin ett fördelaktigt konkurrensläge på den internationella marknaden. Utvecklingen under 1960-talet utmärktes av en mycket starkt ökad byggvolym inom de flesta områden. Ofta var projekten stora och kravet på ett snabbt produktionsförlopp högt. Detta förde med sig stora förändringar i byggteknik och kunskaper om hanteringen av stora projekt som senare skulle visa sig vara starkt konkurrenskraftiga på den internationella marknaden.

sou 1984:5 Bilaga 3 73

8 Byggnadsverksamheten

8.1 Total byggnadsproduktion

8.1.1 Historik

Den totala byggnadsproduktionen var relativt oförändrad under hela 1970-talet. Inom ramen för en oförändrad bruttoproduktion skedde betydande strukturella förändringar i produktionens sammansättning (diagram 8.1).

Mkr

Total byggnadsproduktion 90 000_

80 000-

70 000-

__g_\\ \Nyinvesteringar

\,ø \\\ 31 1 60 000- \\§ \

50 000*

40 000-

Reparation- och ombyggnad 30000- u i f - j I J 0 1 20000- - p , .- n u: n i J

10 000_ Diagram 8.1 Byggnadsproduktion 1970-1982. I 1980 års pruntvd. I l I l l I 1 T l I I 1970 1975 1980 År Källa NR.

74 3

Bilaga

Nybyggnadsproduktionen kulminerade i början av 1970-talet då i första hand flerbostadshusproduktionen minskade kraftigt. Produktionsvolymen för flerbostadshus nådde ett minimum omkring 1976/77 då den totala investeringsvolymen hade minskat med ca 80 procent från 1970. Den minskade flerbostadshusproduktionen ersattes i viss utsträckning av ett ökat småhusbyggande. Under några åri början av 1970-talet ökade småhusinvesteringarna med närmare 50 procent och utgjorde under resten av 1970-talet den dominerande delen av bostadsproduktionen. Småhusproduktionen låg på ungefär samma nivå under större delen av 1970-talet. Substitutionen mellan flerbostadshus och småhus var dock inte tillräcklig för att upprätthålla den totala produktionsvolymen inom bostadsbyggandet som sjönk med ca 30 procent mellan 1970/71 och 1977. Från mitten av 1970-talet började ombyggnadsinvesteringarna inom bostadssektorn att öka. Till att börja med ökade ombyggnadsverksamheten relativt likartat i flerbostadshus och småhus. I slutet av 1970-talet kulminerade ombyggnadsinvesteringarna inom småhusproduktionen medan ombyggnaderna inom flerbostadshusproduktionen fortsatte att öka. Under senare år har ombyggnadsinvesteringarna inom flerbostadshusområdet i stort sett varit av samma omfattning som nybyggnadsinvesteringarna. Tillsammans med en förskjutning av nybyggnadsproduktionen av flerbostadshus från exploateringsområden till saneringsområden har således flerbostadshusproduktionen genomgått avsevärda förändringar under 1970talet. Parallellt med förändringarna av ny- och ombyggnadsverksamheten inom bostadssektorn ökade reparations- och underhållsproduktionen successivt. Den genomsnittliga årliga volymtillväxten var 6-7 procent per år. Denna utveckling innebar att den sammanlagda reparations- och ombyggnadsverk-

samheten inom bostadssektorn 1980 hade ungefär samma produktionsvolym

som nyproduktionen. Utvecklingen av övrigt byggande har inte varit lika dramatisk som bostadsbyggandet. Nyproduktionen har minskat. Samtidigt har ombyggnadsverksamheten ökat. Den totala volymförändringen mellan 1970 och 1980 blir därmed relativt liten. Ny- och ombygnadsinvesteringarna minskade med totalt ca* 5 procent. Liksom inom bostadsproduktionen har reparationsverksamheten successivt ökat under 1970-talet. Den genomsnittliga volymförändringen per år var ca 3,5 procent.

8.1.2 Utveckling under 1980-talet

Den totala ny- och ombyggnadsinvesteringen inom bostadssektorn beräknas minska» med omkring 1 procent per år mellan 1980 och 1990. Ny- och ombyggnadsinvesteringarna 1990 beräknas ligga ungefär 10 procent under nivån 1980 (tabell 8.1). Nyinvesteringarna förväntas minska medan ombyggnadsinvesteringarna beräknas fortsätta att öka men i långsammare takt än hittills. Mellan 1980 och 1990 beräknas ombyggnadsinvesteringarna öka med ca 5 procent per år. En väsentlig del av den totalt beräknade tillväxten är redan uppnådd 1983 varför ökningstakten under resterande del av 1980-talet beräknas bli lägre och ligga på ca 2-3 procent per år.

sou 1984:5 3 75

Bilaga

Tabell 8.1 Byggnadsinvesteringarna och byggnadsreparationerna 1980-1990, 1980 års priser Mil j kr

Varav off myndigheter

kraftigt procent per år. Med hänsyn till att industrins byggnadsinvesteringar minskat mellan 1980 och 1983 innebär detta att den årliga tillväxttakten under resterande del av 1980-talet kan beräknas bli väsentligt högre än den genomsnittliga volymförändringen 1980-1990. Den totala investeringsvolymen inom övrigt husbyggande förväntas kunna öka något mellan 1980 och 1990. De offentliga myndigheternas investeringar beräknas ligga på ungefär samma nivå 1990 som 1980. Däremot beräknas investeringarna inom det privata näringslivet öka med ca 2 procent per år. Anläggningsinvesteringarna inklusive vägar beräknas minska under 1980talet. Den årliga förändringen kan beräknas uppgå till ca 2 procent per år. Totalt innebär detta att ny- och ombyggnadsinvesteringarna beräknas sjunka mellan 1980 och 1990 med totalt 0,5 procent per år. Utvecklingen är emellertid inte homogen. Mellan 1980 och 1983 har ny- och ombyggnadsinvesteringarna minskat relativt kraftigt. Under resterande del av 1980-talet kan därför investeringarna beräknas öka med omkring 1,5 procent per år. Byggnadsreparationerna kan totalt sett beräknas öka med ca 3,5 procent per år 1980-1990.

8.2 och

Sysselsättning produktivitet

8.2.1 Historik

Den snabbt ökande byggvolymen under 1960-talet förde med sig en snabb ökning av antalet sysselsatta. Branschen 350 000 sysselsatte 1971 omkring personer enligt arbetskraftsundersökningarna (AKU). Därtill kan läggas 15 000 personer som var sysselsatta med byggnadsarbete inom andra delar av näringslivet och den offentliga förvaltningen. Antalet sysselsatta med byggnadsarbete utanför byggbranschen hade 1982 Ökat till ungefär 33 000.

76 3

Bilaga

Tabell 8.2 sysselsättningen inom byggandet 1971 1975 1982 1. Totalt antal byggnadsarbetare 239 600 216 100 194 100 2.- inom andra

5. Maskinförare m fl 33 300 26 800 22 200 Summa kollektivanst i branschen 281 800 223 900 202 400 453700 59 400 66 000 7. Tjänstemän 8. Ovriga 6 400 7 500 8 900 Summa 351 900 290 800 277 300

Källa: AKU

Inom den egentliga byggnadsindustrin arbetade 1982 ca 174 000 personer och inom byggnadshantverksföretagen ca 104 000 personer (tabell 8.2). Under första hälften av 1970-talet minskade antalet byggnadsarbetare inom branschen med omkring 40 000 personer. Samtidigt ökade efterfrågan på byggnadsarbetare inom andra näringar med omkring 15 000 personer. i ett vidare perspektiv minskade således inte med Byggnadsarbetarekåren 40000 utan med ca 25 000 personer under första hälften av personer 1970-talet. Den minskade under första hälften av 1970-talet investeringsvolymen påverkade i första hand sysselsättningen inom bygghantverksföretagen 8.3 och 8.4). Av sysselsättningsminskningen inom branschen på totalt (tabell ca 40 000 under första hälften av 1970-talet svarade bygghantverksbranschen

Tabell 8.3 sysselsättningen inom byggnadsindustrin

1971 1975 1980 1982

3. Totalt antal 137 100 122 300 98 300 95 300 byggnadsarb 4. tillverkn arb 8 0()0 1 600 17 100 3 800 5. Maskinförare m fl 32 400 26 300 23 400 21 600 6. Summa kollektivanst i branschen 177 500 150 200 138 800 120 700 49 000 44 300 45 400 45 300 7. Tjänstemän 8. 6 200 6 100 9 100 7 500 Övriga

Summa 232 700 200 600 193 300 173 500

Källa: AKU

Bilaga 3 77

Tabell 8.4 sysselsättningen inom bygghantverk

1971 1975 1980 1982

3. Byggnadsarb inom branschen 87 000 63 000 62 300 65 200 4. Tillverkn arb 16 400 10 200 16 800 15 800 5. Maskinförare m fl 1 000 500 1 100 600 6. Summa kollektivanst i branschen 104 400 73 700 80 200 81 600 14 700 15 100 20 800 20 700 7. Tjänstemän 8. Övirga 200 800

Summa 119 400 89 600 102 200 103 700

Källa: AKU

25 000 och byggnadsindustrin för omkring 15 000. för omkring inom var genom den mindre Påfrestningarna bygghantverkssektorn totalvolymen väsentligt större än inom den egentliga byggnadsindustrin.

Procentuellt sett minskade sålunda byggnadsarbetarkåren inom bygghant-

verksindustrin med 30 procent, medan minskningen inom byggnadsindustrin var ca 10 procent. Under andra hälften av 1970-talet ändrades utvecklingen. Den totala inom branschen sjönk till omkring 25 000

sysselsättningsminskningen

Men eftersom efterfrågan på byggnadsarbetare inom andra personer. näringar nu hade minskat kunde endast en begränsad del av den övertaliga

byggarbetskraften absorberas. Sysselsättningsminskningen för byggnadsar-

betare totalt sett blev därför i stora drag exakt densamma som för inom branschen. Likaså de strukturella föränbyggnadsarbetare svängde sysselsättningen inom bygghantverksföretagen slutade att minska dringarna. och av 1980-talet har den till och med ökat Hela i början något. sysselsättningsminskningen på strax under 25 000 personer föll på byggnadsindustrin. har också fortsatt under de första åren Sysselsättningsminskningen av 1980-talet. inom minskade således under 1970sysselsättningen byggnadsbranschen talet AKU med 93000 Samtidigt ökade den i enligt ungefär personer. statistiken direkt avläsbara byggsysselsättningen utanför byggnadsbranschen med ca 16 000 personer. De kraftiga förskjutningarna av byggnadsproduktionen från nybyggnadstill reparations- och ombyggnadsverksamhet avspeglas väl av investeringar för gruppen egentliga byggnadsarbetare (tabell 8.5). I mitten av utvecklingen 1970-talet uppgick denna grupp till ungefär 96 000, varav ca 51 000 var inom den byggnadsproduktionen, dvs i princip allt sysselsatta styrda utom småhus, viss statlig egenregiverksamhet samt byggande styckebyggda Därefter har sysselsättningen minskat till ca 78 000 under 1982, reparationer. dvs med ca 18000 personer. Därmed svarade också gruppen egentliga för den största delen av sysselsättningsminskningen bland byggnadsarbetare

78 Bilaga 3

Tabell 8.5 Antalet sysselsatta egentliga byggnadsarbetare (träarbetare, betongarbetare och murare) 1975-1982, l 000-tal

1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982

Sysselsatta inom reglerat byggande 50,7 48,3 45,3 41,2 41,8 43,0 40,7 37,2 Sysselsatta inom ej byggande 45,6 38,1 39,3 39,8 39,6 39,4 40,0 40,8 Totalt antal sysselsatta 96,3 86,4 84,6 81,0 81,4 80,0 80,3 78,0 Källa: Byggförbundet

byggnadsarbetarna som mellan 1975 och 1982 va ca 24 000 personer. Huvuddelen av denna minskning, ungefär 13 000 av totalt 18 000, ligger inom nybyggnadsområdet. Man kan räkna med att sysselsättningsminskningen inom nyproduktionen i själva verket varit ännu större än den som redovisas i tabell 8.5, eftersom det styrda byggandet också omfattar ombyggnadsinvesteringar. Dessa har ökat kraftigt under framför allt de sista åren på 1970-talet och början av 1980-talet. Det antal egentliga byggnadsarbetare som varit sysselsatta med annan produktion än ny- och ombyggnadsverksamhet har under praktiskt taget hela perioden 1975-1982 legat på ca 40 000. Detta trots att framför allt reparationsverksamheten mycket kraftigt ökat under denna period. Sammanlagt har produktionsvolymen inom reparationsverksamheten ökat med 40 procent sedan 1975. Den ökande reparations- och underhållsvolymen synes därför hittills i huvudsak ha påverkat sysselsättningen inom andra yrkeskategorier än de egentliga byggnadsarbetarna, t ex målare, elinstallatörer och rörinstallatörer. En ökad reparationsvolym är således en relativt dålig ersättare för ny- och ombyggnadsinvesteringar när det gäller den egentliga byggnadsarbetarekåren. Den kraftiga minskningen av sysselsättningen inom byggnadssektorn under 1970-talet gav trots allt inte upphov till någon mer betydande arbetslöshet. Snarare var det så att 1970-talet sett ur denna synvinkel inte skilde sig nämnvärt från utvecklingen under tidigare decennier. Branschens anställningsvillkor objektsanställning - leder normalt till att den registrerade arbetslösheten blir relativt hög jämfört med andra branscher. Varaktigheten av arbetslösheten har däremot hittills varit kortare inom byggnadsverksamheten än inom andra delar av näringslivet. En anledning till att sysselsättningen inom branschen har kunnat anpassas relativt väl till den minskade nyproduktionen har varit att den relativt höga medelåldern inom byggnadsarbetarekåren gav en hög naturlig avgång. Samtidigt var nyrekryteringen till branschen liten. Den viktigaste omståndigheten i denna anpassningsprocess till en lägre efterfrågenivå torde ändå ha

Bilaga 3 79

varit att efterfrågan inom andra näringar fortfarande var hög. Den minskade sysselsättningsvolymen inom byggnadsverksamheten kunde därmed absorberas av andra näringar. När nu en minskad efterfrågan inom nyproduktionen uppträder föreligger inte samma förutsättningar som tidigare. Byggnadsarbetarekårens medelålder âr inte särskilt hög, varför någon naturlig minskning av kåren inte kommer att ske den vägen. I stort sett torde i stället den naturliga avgången balanseras av nyrekryteringen till branschen. Samtidigt har efterfrågan på arbetskraft inom andra delar av näringslivet och den offentliga verksamheten minskat. Som tidigare visats påverkar inte heller en ökad reparationsvolym sysselsättningen inom den egentliga byggnadsarbetarekåren. Den minskade inom nybyggnadssektorn kommer därför fortsättningsvis att få efterfrågan mycket direkta utslag i arbetslöshetsnivån bland de egentliga byggnadsarbetarna. Byggmarknaden utvecklar sig mycket olika inom olika delar av landet. Under andra hälften av 1970-talet har byggmarknaden börjat visa en stark regional differentiering med oförändrad eller ökande produktion inom några regioner och starkt fallande produktion inom andra. Det är i första hand regioner omkring Storstockholm och Storgöteborg som under senare år i stort sett bibehållit eller till och med något ökat sin produktionsvolym, medan utvecklingen inom andra regioner varit mycket negativ. Sedan länge har även tillgången på byggnadsarbetare varit mycket olika inom olika delar av landet. Detta kan illustreras t ex genom att jämföra tillgången på byggnadsarbetare med regionens folkmängd. Det visar sig då att det i förhållande till folkmängden finns väsentligt fler byggnadsarbetare i skogslänen än i övriga län. Detta gäller även det totala antalet sysselsatta inom i förhållande till den yrkesverksamma befolkningen i byggnadsverksamheten regionen.

Antal byggnadsarbetare i kassa 36 Faktisk 1981 Korrigerad Relativ tillgång 29 100 23 600 5 500 Skogslänen 37 800 39 500 -1 700 Storstadslânen 43 300 47 100 -3 700 Ovriga län

Antal sysselsatta enligt AKU Faktisk 1981 Korrigerad Relativ tillgång 65 700 61 300 4 400 Skogslånen 97 000 105 100 -8 100 Storstadslänen 124 800 121 100 3 700 Ovriga län Totalt AK U 287 500 287 500

De mycket höga arbetslöshetstalen som under många år redovisats för skogslänen har bl a fört med sig en lång rad s k tidigareläggningspaket. Regeringen beslutar att påbörja en viss mängd projekt tidigare än planerat. Det rör sig alltid om projekt som förr eller senare ändå skulle genomförts. Därmed omfördelas enbart en given efterfrågan i tiden. Produktionen

80 Bilaga 3

upprätthålls under en viss period på en högre nivå än vad som motiveras av den långsiktiga byggefterfrågan i regionen. Kortsiktiga svängningar i efterfrågan kan motivera en omfördelning i tiden av viss given projektvolym. Men den efterfrågesituation som föreligger inom många regioner är inte ett uttryck för kortsiktiga svängningar, varför tidigareläggningar av planerade projekt riskerar att förvärra situationen på lång sikt. Förr eller senare kommer projektreserven att minska. Redan de tidigareläggningspaket på sammanlagt ca 6 miljarder kronor som genomförts under 1980-talet torde ha gjort det avsevärt svårare att upprätthålla en projektreserv av den storleksordningen att arbetslösheten permanent skall kunna minskas.

8.2.2 Utveckling under 1980-talet

Byggnadsproduktionens förändringar karaktäriseras av en minskad nyproduktion och en ökad ombyggnads- och reparationsproduktion. Den totala bruttoproduktionen beräknas öka med lprocent per år mellan 1980 och 1990. Effekten på sysselsättningen inom branschen av den antagna produktionsutvecklingen beror, dels på produktivitetens förändring inom olika produktionsområden, dels på om förändringarna av efterfrågan på arbetskraft inom olika produktionsområden matchar varandra. Det är då framför allt två förhållanden som utgör restriktioner. Byggnadsarbetskraften har en regional fördelning som inte matchar arbetskraftsefterfrågans geografiska fördelning och efterfrågan på olika yrkeskategorier varierar inom olika produktionsområden. Tillsammans bildar dessa två faktorer en betydande restriktion för bedömningen av den totala sysselsättningsutvecklingen. Det har tidigare i detta avsnitt visats att den negativa sysselsättningsutvecklingen i branschen trots en totalt sett relativt oförändrad produktionsnivå i allt väsentligt beror på förändringarna inom nyproduktionen. Rationellare tillverkning spelar troligen en större roll inom nyproduktionen än den hittills gjort inom reparationsområdet. Utvecklingen av nya metoder har traditionellt koncentrerats till nybyggnadsverksamheten, där möjligheterna till kostnadsbesparande åtgärder bedömts vara störst. Samtidigt är det troligt att de olika produktionsområdena har en begränsad utbytbarhet när det gäller arbetskraften. Störst torde skillnaden vara mellan reparationssektorn och nybyggnadssektorn. Reparationer berör i relativt liten omfattning byggnaderns stommar och stomkompletterande delar. Den typiska arbetskraftsefterfrågan blir därför riktad mot mera bygghantverksyrken, t ex målare, rörarbetare och elektriker, än mot de traditionella byggnadsyrkena träarbetare, betongarbetare och murare. Arbetsproduktiviteten uttrycks i nationalräkenskaperna som förädlingsvärdet i förhållande till antalet arbetade timmar. Det finns emellertid inga möjligheter att separera vare sig förädlingsvärden eller arbetstimmar på olika typer av byggnadsområden. Produktivitetsantagandena som utgör en korrektionsfaktor för volymutvecklingens sysselsättningseffekter måste i så fall i huvudsak göras i termer av bruttoproduktionen. Produktivitetsutvecklingen varierar med utnyttjandegraden av produktionsresurserna och produktionsvolymens Historiskt har arbetsförändring. produktiviteten mätt som förädlingsvärde per arbetstimme varierat avsevärt

Bilaga 3 81

mellan olika perioder. I allmänhet har förädlingsvärdet per arbetstimme sedan 1950-talet ökat med mellan 2-4 procent per år. Mellan 1970 och 1980 ökade arbetsproduktiviteten med ca 4 procent per år. Under de första åren på 1980-talet sjönk arbetsproduktiviteten med 0,4 procent per år som en följd av en minskad nyproduktion och sjunkande kapacitetsutnyttjande. Sedan hösten 1981 har emellertid produktionsresurserna skurits ned relativt kraftigt som framgår av AKUs mätningar. Anpassningen av kapaciteten inom branschen torde i första hand ske mot bakgrund av utvecklingen under de närmaste åren som bedöms bli negativ. Anpassningen av produktionskapaciteten till den låga aktivitetsnivå som förelegat under några år ger vissa förutsättningar för en viss produktivitetstillväxt under resterande del av 1980-talet. Den totala nybyggnadsvolymen förväntas minska under 1980-talet medan ombyggnader och reparationer ökar. Generellt har antagits att ett successivt ökat inslag av ombyggnader inom alla byggnadsområden sänker arbetsproduktiviteten. Strukturella förändringar av produktionen mellan olika typer av projekt inom ett och samma område kan påverka den genomsnittliga förändringen av tidsåtgången. Inom småhusproduktionen har en betydande strukturell förskjutning skett mot det monteringsfârdiga småhusbyggandet. Den produktionsminskning som inträffat inom småhussektorn under senare år har nästan enbart gällt de platsbyggda småhusen och de gruppbyggda småhusen. Den direkta tidsåtgången på byggnadsarbetsplatsen skiljer sig väsentligt mellan platsbyggda småhus och monteringsfärdiga småhus. Liknande förskjutningar mellan projekttyper med olika förädlingsgrad på byggplatsen kan förekomma inom andra produktionsområden. En annan betydelsefull faktor är projektstorleken. Inom bostadsproduktionen minskade projektstorleken väsentligt under andra hälften av 1970talet, vilket förde med sig högre relativa åtgångstal för byggnadsarbetarna. Under 1980-talet torde inte den genomsnittliga projektstorleken komma att förändras nämnvärt inom bostadsproduktionen men förändringar kan ske inom det övriga husbyggandet, där frekvensen av stora projekt kan antas sjunka framför allt inom sjukvårdsområdet och inom skolområdet. Med en genomsnittlig produktivitetsutveckling på knappt 2 procent per år kommer efterfrågan på arbetskraft att minska med storleksordningen 15 000 personer inom nyproduktion och ombyggnad mellan 1980 och 1990. Med ett antagande om en förändring av den totala arbetsproduktiviteten på 2 procent per år kommer arbetsproduktiviteten inom reparationsverksamheten att bestämmas residualt till ca 3,5 procent per år. Ett något lägre antagande om arbetsproduktivitetens utveckling inom reparationssektorn kan i och för sig motiveras mot bakgrund av verksamhetens karaktär. Vid samma produktivitetsutveckling som inom ny- och ombyggande - ca 2 procent per år - skulle efterfrågan på arbetskraft öka med ca 10 000 personer inom reparations- och underhållsverksamheten vid en volymförändring på 3,5 procent per år. Som tidigare nämnts föreligger emellertid avsevärda svårigheter att matcha den regionala och yrkesmässiga efterfrågan på arbetskraft med motsvarande utbud av arbetskraft. En kalkyl över sysselsättningen inom hela byggnadsverksamheten förut-

82 3

Bilaga

sätter emellertid en betydande grad av utbytbarhet mellan olika yrkeskategorier och en stor rörlighet. Sysselsättningsvolymen inom tjänstemannasektorn har antagits vara relativt oförändrad i förhållande till nivån 1980. Det finns flera anledningar till att anta att mängden tjänstemän inte kommer att minska. Projektstrukturen inom byggnadsproduktionen går mot en allt större mängd små projekt. De små projekten är relativt sett mer tjänstemannaintensiva. Oberoende av projektets storlek finns alltid ett visst antal kontakter som skall upprätthållas under projektets utförande. Detta gäller såväl den interna verksamheten inom företaget som de externa kontakterna med leverantörer och myndigheter. Till denna utveckling bidrar också tillväxten i ombyggnads- och reparationssektorn. Med en stagnerande marknad följer också en ökad satsning på andra konkurrensmedel än priset i form av ökad marknadsbearbetning och intensifierad produktutveckling. Antalet företagare har likaså antagits vara minst oförändrat under perioden 1982-1990. En ökad småskalighet i byggnadsverksamheten verkar för en ökad företagsmängd. Delvis kan också sysselsättningsproblemen i branschen få till följd en ökad nybildning av företag. Den strukturella förskjutningen mot ökad reparations- och ombyggnadsverksamhet verkar också för en ökad nybildning av företag. Totalt sett bör de förändringar som inträffar inom byggmarknaden under resterande del av 1980-talet innebära att antalet företagare minst bibehålls på nuvarande nivå.

8.3 Byggnadsföretagens egna investeringar

8.3.1 Historik

Byggnadsindustrins egna investeringar i maskiner och byggnader har under 1970-talet i stort sett legat på samma nivå per år. Konjunkturuppgångarna i mitten på 1970-talet och slutet av 1970-talet Ökade temporärt investeringsnivån. Mekaniseringsgraden har successivt ökat i byggandet. Efterkrigstidens bostadsbrist ledde till en snabbt växande mekanisering av byggandet. Miljonprogrammets genomförande byggde på ett industriellt tänkande där hög mekaniseringsgrad var en förutsättning såväl för det kvantitativa målet som för det ekonomiska målet att reducera kostnadsökningarna inom byggandet. Som en följd av den ökade mekaniseringen steg också arbetsproduktiviteten starkt under 1960-talet. Mekaniseringen inom byggandet har stagnerat genom den kraftiga förskjutning av produktionen som ägt rum mot ett mindre kapitalintensivt byggande. Branschens maskinkapital fortsatte att växa fram till slutet av 1970-talet då tillväxten avtog. Enligt nationalräkenskaperna (NR) var realkapitalstocken i branschen 1980 ungefär 20 procent högre än 1970. Samtidigt sjönk sysselsättningen i branschen successivt och var 1980 ca 15 procent lägre än 1970 enligt NRs uppgifter (diagram 8.2). Mekaniseringsgraden i byggandet är emellertid mer beroende av utnyttjandegraden av det befintliga maskinkapitalet än av realkapitalvolymens nominella utveckling. Den fortgående substitutionen av nybyggande mot

3 83

Bilaga

Index

*l

120- I - . . f \ l / O / Maskinkapital _ 110 I i n j . Z / O / 100 ,O I l I I I 1 I | r 1 I 1 \ -70\ -75 -80 -82 År \___\ “x 90- \\ Sysselsättning \\

if ?á “*

N z \,4 Diagram 8.2 Maskinka- 80pital och sysselsättning. Källa NR.

ombyggnad och reparation torde ha inneburit ett tilltagande underutnyttjande av den del av maskinparken som används inom nyproduktionen. Mekaniseringsgraden i byggnadsverksamheten totalt sett avspeglas därför troligtvis allt sämre av den nominella realkapitalvolymens utveckling. Den årliga tillväxten av branschens maskinkapital har minskat stadigt under 1970-talet med avbrott för högkonjunkturåren i mitten av 1970talet. Utvecklingen av maskinkapitalet inom byggnadsverksamheten torde emellertid inte speglas helt korrekt på grund av att maskiner som hyrs av byggnadsföretagen inte medräknas i kapitalstocken för byggnadsindustrin. Det minskade nybyggandet har lett till en minskad utnyttjandegrad av vissa maskintyper. Det har därför ställt sig alltmer lönsamt att hyra maskiner projektvis i stället för att investera i den egna maskinparken. Företagen har i ökande utsträckning en maskinpark som täcker ett visst basbehov. Maskinbehovet därutöver hyrs av företag som inte är byggnadsföretag. Dessa strukturella förskjutningar av byggandet mot en mindre kapitalintensiv produktion har skapat ett icke oväsentligt överskott på vissa maskintyper avsedda för det tyngre byggandet.

8.3.2 Utveckling under 1980-talet

Branschens maskininvesteringar varierar kortsiktigt med förändringarna i efterfrågan. Efterfrågeökningen i mitten och slutet av 1970-talet ledde till

84 3

Bilaga

temporärt ökade maskininvesteringar. Investeringsnivån sett över en längre period påverkas dock i liten omfattning av fluktuationerna i efterfrågan. Bestående nivåförändringar av branschens maskininvesteringar torde i större utsträckning påverkas av förväntningar rörande den framtida produktionsstrukturen och produktionsvolymens utveckling. Investeringar i tyngre maskiner kräver en långsiktigt stabil marknad som ger möjligheter till ett högt utnyttjande. Behovet av en stabil marknad torde i synnerhet gälla investeringar i helt ny teknik. Branschens maskininvesteringar kommer under 1980-talet att huvudsaki maskinkapacitet avsedd för nyproduktion och ligen bestå av reinvesteringar nyinvesteringar i maskiner avsedda för ombyggnads- och reparationsproduktion. Som tidigare nämnts har branschen en icke obetydlig överkapacitet i maskiner avsedda för det tyngre byggandet. Maskinparken är delvis gammal. Vid en oförändrad nyproduktionsnivå kommer företagen inte att behöva ersätta den som teoretiskt föreligger idag. En oförändrad kapacitet nyproduktion borde därför bidra till en minskning av investeringsnivån i branschen. är det osäkert om marknadsutvecklingen inom Samtidigt nyproduktionen utgör något egentligt incitament till att öka mekaniseringsgraden, dvs utveckla ny teknik för byggandet. För en ökad mekaniseringsgrad talar i första hand att kostnadstrycket inom såväl nyproduktion som reparation och ombyggnad växer. De stigande leder till hyresnivåer som orsakar allt större produktionskostnaderna motstånd inom såväl bostadsproduktion som lokalproduktion. Det ökade bör leda till ett ökat intresse för vidgad mekanisering av kostnadstrycket produktionsförloppet inom samtliga sektorer. För en ökad mekaniseringsgrad talar också att den yrkesutbildade arbetskraften kan komma att bli en trång sektor i framtiden. Nya typer av maskiner kommer att tas fram till följd av det ökade kostnadstrycket. Flera typer av arbeten kommer att mekaniseras än vad som hittills varit fallet. I USA har relativt långt framskridna försök med robotisering gjorts av t ex takläggning och murning. Totalt sett beräknas maskininvesteringarna i branschen ligga på ungefär samma nivå 1990 som de gjorde 1980. För maskininvesteringarna innebär detta en nivå på omkring 1 500 mkr i 1980 års priser.

sou 1984:5 4 3

Bilaga

Förord

1984 års långtidsutredning har utarbetats inom finansdepartementet. I samband med utredningen har ett antal specialstudier genomförts. Huvuddelen av dessa publiceras som bilagor till utredningens huvudrapport (SOU 1984:4). I föreliggande bilaga nr 4 redovisas en studie av varuhandel och privata tjänster. Den har utförts inom Handelns Utredningsinstitut där arbetet har letts av professor Folke Larsson. Ansvaret för studien och bedömningarna däri vilar på Handelns Utredningsinstitut. Långtidsutredningens användning av studien och dess resultat framgår av huvudrapporten. Stockholm i mars 1984 Michael Sohlman Planeringschef

4 5

Bilaga

Innehâü

1 Problemöversikt och sammanfattning

2 Tillväxt och kapacitet 2.1 Omsättningsutvecklingen på längre sikt 2.2 Analys av försäljningsvariationema 14 2.3 Kapacitetsutnyttjandet 17 2.4 Sammanfattande slutsatser 20

3 Strukturtendenser i varuhandeln 23 3.1 Några drag i detaljhandelns strukturutveckling 23 3.2 Företagens storlek 25 3.3 Olika integrationsformer 27 3.4 Postorderhandel . . . . . 29 3.5 Livsmedelshandeln - . 29 företag och butiker 3.6 Branschblandning och sortimentsbreddning . . . . . 35 3.7 Inköpsmönstret inom livsmedels- och beklädnadsområdena 36 3.8 Tendenser i partihandeln 38

4 Sysselsättning och produktivitet 41 4.1 Varuhandeln och övriga näringsgrenar 41 4.2 Branschgrupper i detaljhandeln 42 4.3 Arbetstidens längd . . . . . . . . . . . . . 43 4.4 Jämförelse med lönestatistikens 45 sysselsättningsuppgifter 4.5 Arbetskraftsvolymens förändringar . . . . . . . . 4.6 Kostnads- och produktivitetsförhâllandena i detaljhandeln 47 4.7 av produktivitetsutvecklingen Bedömning och investeringsbehov de närmaste åren 50

5 Datoriseringens omfattning och konsekvenser 53 5.1 Datoriseringens omfattning . . . . . . . 53 5.2 Några problemområden beträffande handelns datoranvändning . . 57 5.3 Datakassor och scanning 59

6 Sektor privata tjänster 61

6.2 Företagsstruktur och utveckling 61

6 Bilaga

6.3 sysselsättningen . . . . . . . . . . . . . . . 63 6.4 Produktiviteten 1970-80 . . . . . . . 67 6.5 Kommentarer till utvecklingen 1980-90 inom vissa delbranscher 68

4 7

x Bilaga

1 Problemöversikt och

sammanfattning

Den händelse som kanske spelat den största rollen för varuhandelns nuvarande situation och framtidsutsikter är det brott i den allmänna tillväxten som inträffade vid mitten av 1970-talet. Det var framförallt i detaljhandeln som den dittillsvarande praktiskt taget årliga ökningen i försäljningsvolym upphörde och ersattes med en stagnerande utveckling där försäljningen årligen varierade uppåt och nedåt men ännu inte visat någon uttalad trend. En redovisning av denna utveckling och en diskussion av några av de viktigare konsekvenserna ges i kapitel 2. Framförallt pekas på effekterna ifråga om kapacitetsutnyttjandet som i sin tur påverkar produktivitet och kostnader. Varuhandelns strukturutveckling är en mera långsiktig som process behandlas i kapitel 3. Inom detaljhandeln fortsätter butiksnedläggningarna på senare år har nettominskningen uppgått till närmare 1 000 butiker per år, varav huvuddelen inom dagligvarusektorn (livsmedel, tobak, tidningar, kem-tekniskt, blommor). Inom fackhandeln tyder dock tillgängliga uppgifter på att en viss företagsetablering av småföretag ägt rum under senare år. I detta kapitel beskrives också förändringen i fråga om olika butikstyper, sortimentssammansättningen samt utvecklingen inom partihandeln. Förut var de flesta butiker branschmässigt homogena i den meningen att de nästan enbart förde varor som tillhörde branschen i fråga. Idag ser man inte sällan i butikerna s k branschfrämmande produkter, vilket gör att branschgränserna numera inte är lika skarpa som tidigare. Detta sammanhänger framförallt med inriktningen mot ett mera behovsorienterat sortiment. Fram till mitten av 1970-talet ökade sysselsättningen inom såväl industri som handel. Därefter har antalet sysselsatta gått ned inom industri och detaljhandel men ökat svagt i partihandel. I kapitel 4 tas också deltidsproblematiken upp till diskussion. Vidare redovisas olika beräkningar av hur förändringarna i omsättningsvolymen påverkat sysselsättningen i detaljhandeln. Kapitlet innehåller slutligen ett avsnitt om produktivitetsförhållandena. I och med självbetjäningssystemets genomförande i dagligvaruhandeln och delar av fackhandeln samt den företagna koncentrationen och mekaniseringen i partihandeln är förutsättningarna för fortsatta konventionella rationaliseringsåtgärder begränsade. Här öppnar emellertid datatekniken med utvecklingen mot standardiserade dataprogram och mindre men kraftfulla datorer ökade möjligheter till produktivitetsstegringar. Datafrå-

8 4 sou 1984:5

Bilaga

gorna och datautvecklingen ägnas därför särskild uppmärksamhet i kapitel 5. Här pekas även på några av de hinder och svårigheter som är förenade med en snabb datorisering inom sektorn.

« 4 9

Bilaga

2 Tillväxt och

kapacitet

och expansionsmöjligheter har Den följande analysen av tillväxttendenser begränsats till detaljhandeln. Att partihandeln utelämnas beror på flera skäl. Det saknas en officiell försäljningsstatistik över partihandeln. Handelns Utredningsinstitut (HUI) gör varje år en sammanställning över försäljningsbland Sveriges Grossistförbunds medlemsföretag. Även om utvecklingen dessa torde svara för större delen av den totala omsättningen inom denna sektor företagsbildningar bla partihandeln tillhörande ligger betydande ICA, KF, lantbrukskooperationen och vissa kedjebildningar utanför. Ett med deflateringen, dvs omräkning i fasta annat problem sammanhänger priser av omsättningsutvecklingen. Partihandeln utgör en ur sortimentssynpunkt synnerligen heterogen företagsgrupp med försäljning av de flesta slag av konsument- och producentvaror. Någon prisindex som svarar mot den samlade partihandelns varusammansättning är inte tillgänglig.

2.1 Omsättningsutvecklingen på längre sikt

Detaljhandelns avgränsning och sammansättning

Innan vi går in på en analys av tillväxttendenserna i detaljhandeln ska olika begreppsdefinitioner diskuteras och nâgra storleksuppgifter redovisas. Med detaljhandel avses försäljning av transportabla varor till privata hushåll och konsumenter. Härav följer att fastighetsförsäljning inte räknas till detaljhandeln. Detaljhandel är (liksom partihandel) primärt ett funktionellt begrepp. Detta kan utvidgas att också avse det institutionella begreppet detaljhaneller arbetsställe i detaljhandel. Med detaljhandelsföretag menas delsföretag då ett företag som till största delen (mer än 50 % av den totala aktiviteten) sysslar med detaljhandel. Motsvarande definition gäller för andra institutionella enheter, tex arbetsställen (butiker). Exempel på blandad verksamhet är inte ovanliga i detaljhandeln. Flertalet och färghandelsföretag har en större eller mindre andel järnhandelspartihandel, dvs försäljning till andra näringsidkare. I vissa livsmedelsbutiker förekommer matberedning, inom beklädnadshandel kan finnas tillverkningsmoment tex ändringsarbeten. Ur ägaresynpunkt kan man skilja mellan offentlig och ickeoffentlig detaljhandel. Den offentliga detaljhandeln omfattar främst apotek och systembutiker. På den icke offentliga sektorn brukar branscherna bilhandel

10 Bilaga 4

samt bränsle- och drivmedelshandel särredovisas.

Övrig icke-offentlig

detaljhandel brukar benämnas egentlig detaljhandel. Diagram 2.1 illustrerar de olika delområdenas storlek mätt som omsättning (försäljning) 1982. Det totala antalet försäljningsställen i detaljhandeln 1982 beräknas till 47 000 varav 40 000 (85 %) inom egentlig detaljhandel.

Totalomsattning 199,2 miljarder kronor 4r5 apotekshandel (2,2 %)

åêieçuig a an e d i

149mdk, 10,4 systemvaruhandel (5,3 %›

V bränsle och drivmedels- 35 handel (9,3 %›

23,6 bilhandel (1l,9%l

icke offentlig 142A detaljhandel 184,3 mdkr

egentlig detaljhandel (71 ,3 %l

Diagram 2.1 Sammansättningen av total detaljhandel 1982

Medelomsättning per försäljningsställe för de olika företagskategorierna redovisas i följande tablå

Genomsnittlig omsättning per försäljningsställe milj kr 1982

Offentlig detaljhandel Apotek 6,1 Systembutiker 32,7

Icke ojfentlig detaljhandel

Medelomsättningen per butik är högst i systembutiker medan skillnaderna är små mellan övriga kategorier.

Bilaga 4 11

Omsättnings- och konsumtionsutvecklingen

12.2 visar detaljhandelsomsâttningen (DPK) 1970-1982 uttryckt i Diagram

fasta prisen

Efter att under hela 60-talet ha uppvisat en stabil volymökning minskade tillfälligt 1971 bl a som följd av arbetskonflikt och detaljhandelsförsäljningen utdragna avtalsförhandlingar. Därefter steg omsättningen igen fram till 1976, då trenden bröts. De följande åren karaktäriseras av såväl upp- som nedgångar kring en i stort sett oförändrad försäljningsnivå i fasta priser. Bakom sedan 1976 ligger den allmänna försvagningen i utvecklingen med bl a stagnerande realinkomster för hushållen som konjunkturläget, följd. För detaljhandeln har trendbrottet 1976 inneburit att kapacitetsutnyttjandet försämrats. Vid normal tillväxt sker inom detaljhandeln en årlig nyetablering av försäljningsställen som är dimensionerade med hänsyn till

lDPK-kurvan har bestämts som privat konsumtion av varor som säljs genom detaljhandeln. Detta mått överensstämmer inte helt med vad som är försäljning i företag klassificerade som detaljhandel. Dels sker som nämnts viss partiförsäljning genom detaljhandelsföretag, dels kan konsumtionsvaror säljas genom företag med annan huvudsaklig verksamhet. DPK-serien torde dock ge en för ändamålet fullt godtagbar approximation till den verkliga, ehuru okända försäljningen i detaljhandeln.

lndex 122q

118-

116-

114-

112-

106*

102* Diagram 2.2 Privat kon- 100 sumtion av detaljhandelsvaror (Wietaljhande/_s- 98 0msättning) i fasta (1975 års) priser 1970-82. Index

1970 7% 72 §2 År (1970 = 100)

12 Bilaga 4

den väntade framtida försäljningsökningen. Om denna uteblir sjunker utnyttjandegraden av befintliga anläggningar. De mera kortsiktiga fluktuationerna i detaljhandelsvolymen under de senare åren är delvis en följd av ekonomisk-politiska ingripanden såsom ändrad mervärdesskatt, devalveringar, minskning av livsmedelssubventioner etc. Dessa svängningar har framförallt fått betydelse för utnyttjandet av arbetskraftsresurserna. Ryckigheten i efterfrågan har försvårat en rationell personalplanering i detaljhandeln. Produktivitetsförluster har därigenom blivit ofrånkomliga - dessa frågor behandlas närmare i kapitel 4.

Sjunkande detaljhandelsandel

Följande tabell (2.1) visar förändringarna i detaljhandelns andel av den privata konsumtionen. Som synes har procenttalen sjunkit praktiskt taget samtliga år. Den egentliga detaljhandelns konsumtionsandel som 1970 var 48 % hade 1976 sjunkit till 47 % för att 1982 vara nere i 42,5 %. Det förefaller alltså som om nedgångstakten ökar vid vikande konjunkturer.

Tabell 2:1 Detalihandelns andel av värdet av total privat konsumtion 1970-82

Detta beror primärt på att andra utgiftsposter i hushållsbudgeten än butiksinköpen, främst hyror och amorteringar är svårare att dra ned på vid sjunkande inkomster. Exempelvis har den andel av hushållens konsumtion som går till bostad, bränsle och lyse ökat från 21,9 % 1970 till 26,6 % 1982. Vid bedömningen av de framtida tillväxtförutsâttningarna inom detaljhandeln måste alltså beaktas dels förändringarna i det totala konsumtionsutrymmet, dels den sannolikt fortsatta nedgången i varuhandelns konsumtionsandel.

Utvecklingen branschvis

Detaljhandeln indelas traditionellt i ett tjugotal branscher med hänsyn till de varugrupper som förs i sortimentet. Under senare år har denna gruppering blivit allt mindre relevant beroende på att s k branschfrämmande produkteri ökad utsträckning tas upp i sortimentet. Vid analysen av tillväxttendenserna har dock en uppdelning ansetts 1SNI = Svensk närings- på branschgrupper på s k SNI 4-nivå - 1 grensindelning meningsfull.

Bilaga 4 13

I tabell 2.2 redovisas den genomsnittliga volymökningen/minskningen per år inom olika branschgrupper för perioden före resp efter det allmänna trendbrottet 1976 samt för LU:s basperiod 1970-80.

Årsgenomsnitten här och i det följande beräknas genom anpassning till

samtliga årsvärden av en exponentialfunktion enligt minstakvadratmetoden. Beträffande jämförelsen 1970-80 har dock endast första och sista årets värden använts. Varuhussektorn som fram till 1976 utvecklades ungefär i takt med övrig detaljhandel har därefter fallit starkt tillbaka. Delvis har varuhushandelns förlorade marknadsandelar strukturella orsaker. Ett 40-tal varuhusenheter har nämligen under 70-talet lagts ned som följd av bl a fusioner mellan Åhlens- och NKfFuritzkoncernerna. Vidare har varuhusen mött hårdnande konkurrens från främst olika kedjeföretag samt nya distributionsformer. Dagligvaruhandeln domineras av livsmedelsbutikerna men omfattar även tobaksaffärer, blomsterhandel, kiosker m m. Under första skedet av den studerade perioden var tillväxten inom denna sektor klart lägre än inom övrig detaljhandel. Det sammanhänger med att flertalet livsmedel inte ligger särskilt långt ut på behovsskalan, dvs konsumenterna tillgodoser åtminstone basbehovet av matvaror på ett rätt tidigt stadium, när inkomsterna stiger. Mera anmärkningsvärt är den nedgång i livsmedelsvolymen som skedde i dagligvaruhandeln när konjunkturläget försämrades 1976. Rimligen borde specialvarubranscherna drabbas hårdast när den allmänna efterfrågan mattades. Så skedde emellertid endast beträffande vissa kapitalvarubranscher. I stället utnyttjade konsumenterna möjligheterna att spara in på matkontot genom att substituera högförädlade, förberedda eller specialförpackade livsmedel mot matvaror med mindre tjänsteinnehåll och därmed också med lägre priser, vilket är särskilt påtagligt 1981 och 1982. Därigenom registrerar statistiken en nedgång i försäljningen mätt i fasta priser, även om de inköpta kvantiteterna totalt sett inte har minskat. Den näst livsmedelshandeln största delbranschen i detaljhandeln är beklädnadssektorn, som även inrymmer försäljningen inom skohandeln. Fram till 1976 redovisas en jämn volymökning motsvarande 4,1 % per år. Denna positiva utveckling har sedan fortsatt 1976-1982 i nästan samma tempo (+ 3,4 %), trots de försämrade ekonomiska betingelserna. Orsaken härtill är främst att söka på prissidan. Den internationella konkurrensen på textilområdet har gett underlag för en långsammare

Tabell 2.2 Årlig procentuell omsättningstillvâxt (fasta priser) för branschgrupper inom detaljhandeln

14 Bilaga 4

prisutveckling än på flertalet konsumtionsvaror, vilket stimulerat efterfrågan på beklädnadsprodukter. En illustration härtill ger följande jämförelse av pris- och volymutvecklingen 1976-82. Årlig procentuell ökning

Båda branschgrupperna har haft en värdemässig försäljningsökning av cirka 10 % per år. På beklädnadssidan har emellertid prisuppgången endast varit hälften så stor som i livsmedelshandeln. Detta har möjliggjort en efter omständigheterna god volymökning inom handeln med beklädnadsvaror medan livsmedelsförsäljningen stagnerat. Den kraftiga devalveringen hösten 1982 slog emellertid starkt igenom i textilpriserna, eftersom importandelen är hög. Detta kan komma att bryta den hittillsvarande positiva trenden för beklädnadshandeln. Hemutrustningshandeln gynnades av de goda konjunkturerna i början av 70-talet men har efter 1976 legat praktiskt taget stilla volymmässigt. Utvecklingen inom branschgruppen har dock inte varit enhetlig. Branscher som möbelhandeln och handeln med hushållsmaskiner har vissa år drabbats av betydande volymminskningar. Däremot har radio- och TV-handeln tack vare video-boomen och en stabil prisnivå haft en expansiv utveckling på senare år.

Den femte branschgruppen övrig fackhandel har under perioden

1976-82 ökat genomsnittligt sett men uppvisat stora årliga volymvariationer. Här ingår branscher som fotohandel med en innovativ produktutveckling, sport- och fritidshandel där avsättningsmöjligheterna är starkt beroende på värderleksförhållanden samt ur- och guldsmedshandeln vars volymutveckling bl a påverkats av guldprisets variationer.

2.2 Analys av försäljningsvariationerna

För att underlätta en bedömning av de framtida utvecklingsmöjligheterna inom detaljhandeln är det betydelsefullt att något närmare analysera vad som ligger bakom försäljningsvariationerna på kortare och medellång sikt. Härför används den s k komp0nentuppdelningsmetoden.

Metoden

Utgångspunkten är en tidsserie över försäljningsvolymen månadsvis enligt SCB :s omsättningsstatistik för detaljhandeln. Försäljningsresultatet en given månad (F) förutsätts vara bestämt av fyra olika komponenter enligt följande formel

4 15

Bilaga

F=T+C+S+R där: T är den långsiktiga trenden C är en cyklisk variation som kan sammanhänga med olika konjunkturella variabler S är säsongfaktorn som antas oförändrad från år till år R är en residualkomponent eller slumpavvikelse

Trenden förutsätts vara en konstant procentuell volymökning (minskning) per år. Säsongen är månadsvis, genomsnittliga avvikelser från årsmedeltalet. Den cykliska variationen framkommer som glidande tolvmånadersmedeltal och residualen representerar den återstående ”oförklarade” försäljningsvariationen. Studieperioden är aug 1975-juli 1982. För att möjliggöra beräkningar av tolvmånaders glidande medeltal har också försäljningsvärden avseende 6 månader före och 6 månader efter studieperioden använts.

Resultaten avseende hela detaljhandeln

Den trendmässiga komponenten visar på en genomsnittlig volymförändring av - 0,53 % per år för den totala detaljhandeln och + 0,41 % per år för egentlig detaljhandel (dvs exklusive bilar, bensin, apoteks- och systemvaruhandel). Tillväxten i detaljhandeln de senare åren har alltså varit klart lägre än före 1976 då ökningstakten ofta låg kring 3 % per år. De föreliggande bedömningarna av den privata konsumtionens förändringar under resten av 80-talet tyder på en något snabbare tillväxttakt än under åren efter 1976, men klart lägre än den dessförinnan registrerade. Säsongmönstret i detaljhandeln är mycket markerat främst till följd av julhandeln. Decembers försäljningssiffror inom egentlig detaljhandel ligger genomsnittligt 39 % högre än månadsgenomsnittet. Inom bl a beklädnadsbranscherna finns dessutom en säsongtopp på våren och en på hösten. Av särskilt intresse i sammanhanget är den medellånga eller cykliska variationen. Utvecklingen av denna försäljningskomponent av framgår 2.3. Punkterna i diagrammet motsvarar diagram de vid beräkningen av 12 månaders glidande medeltal framkomna värdena. Till dessa punkter har anpassats en frihandskurva. Som synes framkommer en regelbunden cyklisk variation. Avvikelserna från kurvan år i de flesta fall mindre än 0,2 procentenheter, i enstaka fall upptill 0,4 procentenheter. Den totala amplituden i denna försäljningskomponent, dvs avståndet från genomsnittsläget till vågtoppar resp vågdalar uppgick i början av perioden till 2,5 procent men har mot slutet tenderat att minska mot cirka 1,5 procent. Fasen dvs avståndet mellan två vågtoppar eller två vågdalar ligger ganska nära tre år. Topplägen inträffade under senare delen av åren 1976, 1979 och 1982. Man kan spekulera över orsakerna till att det i fråga om detaljhandelsomsättningen synes föreligga en underliggande cyklisk variation med omkring 3 års våglängd. Uppenbarligen finns inte något direkt samband med förändringarna i hushållens reella inkomster eller de allmänna ekonomiska konjunkturerna. En tänkbar förklaring är att riksdagsmannavalen skapar en

16 4 sou 1984:5

Bilaga

103-

102-

101-

100-

99-

98-

97-

f I I _ 1 I r 1 W y

1976 1977 19/8 1979 1980 1981 1982 1983 År Diagram 2.3 Konjunkturcykel för egentlig detaljhandel periodicitet beträffande vissa ekonomisk-politiska åtgärder som i sin tur påverkar konsumtionsutrymmet. Sedan trend, säsong och cykel rensats bort återstår en residual, som i stort sett har ett slumpmässigt utseende. Denna restvariation uppstår av tillfälliga orsaker, men också samhällsåtgärder, t ex moms- och ränteförändringar ger Vidare inverkar förekommande mätfel i statistiken. utslag i residualen.

Branschjämförelser

Komponentanalys har också utförts för olika branschgrupper inom detaljhandeln avseende samma period. Följande värden på trendfaktorn har erhållits. % per år

+ 0,6

l-_lemutrustningshandel

Ovrig fackhandel + 2,2

Även om inte siffrorna överensstämmer helt med de tidigare redovisade tillväxttalen, baserade på årsdata, är bilden i stort sett densamma. Det cykliska variationsmönstret framkommer också vid uppdelningen på

4 17

Bilaga

branschgrupper men kurvorna är delvis deformerade och bestämningen av våglängd och amplitud blir därför mera osäker. En sammanfattning av den cykliska variationens egenskaper för de olika branschgruppema återges i tabell 2.3. Som jämförelse anges motsvarande parametrar för egentlig detaljhandel. Även om det föreligger vissa detaljskillnader i branschgruppernas allmänna utseende är likformigheten påfallande. Våglängden ligger genomsnittligt på 3 â 3,5 år men awikelser på några månader förekommer också inom en och samma bransch. Amplituden i den cykliska variationen är i medeltal lägst inom livsmedelshandeln, men kan i fackhandelsbranschema nå upp till 3 % mätt från genomsnittsläget.

Tabell 2.3 Den cykliska försäljningsvariationen per branschgrupp

1 Kurvan starkt deformerad

2.3 Kapacitetsutnyttjandet

Under 60-talet och första hälften av 70-talet skedde en så gott som oavbruten

ökning av försäljningsvolymen inom detaljhandeln. Nya butiker dimensio-

nerades med tanke på fortsatt tillväxt. Härigenom skapades en överkapacitet på anläggningssidan som när konjunkturen vände nedåt fick en tryckande effekt på lönsamheten. Den naturliga åtgärden vid en nedgång i efterfrågan vore att minska utbudet av anläggningar och detaljhandelsytor. Men eftersom huvuddelen av detaljhandeln drivs i form av enbutiksföretag är en inskränkning av verksamheten i regel liktydig med att företagen upphör. Även om en viss ökning av företagsnedläggningarna i detaljhandeln ägt rum på senare år torde de volymminskningar som inträffat inom en stor del av butiksbeståndet fått till följd ett klart minskat kapacitetsutnyttjande. Tyvärr saknas inom flertalet branscher statistik som belyser dessa förändringar. För varuhussektorn har dock vissa uppgifter sammanställts som redovisas i följande avsnitt.

Kontraktionen inom varuhushandeln

Varuhusens stora expansion inträffade under 60-talet. Det var framförallt de s k B-varuhusen (Domus, Epa och Tempo) som hade stora framgångar med sitt för den tiden populära sortiment och låga prisnivå. Olika omständigheter bl a ökad konkurrens från övrig handel gjorde att denna varuhustyp kring 1970 började tappa marknadsandelar. Fusionen mellan dåvarande Turitz &

18 4

Bilaga

C0 (Epa) samt Åhlen och Holm (Tempo) innebar att dubbeletableringar på en del orter måste elimineras vilket minskade försäljningspotentialen. Också försäljningskurvan för stormarknader som var synnerligen expansiv i slutet av 60-talet och början av 70-talet, har planat ut efterhand. Vad de s k

A-varuhusen eller cityvaruhusen (NK, Åhlens, PUB) beträffar har omsätt-

ningsutvecklingen varit tämligen stabil - denna grupp svarar dock för en mindre del av hela varuhussektorn. I tabell 2.4 redovisas utvecklingen under perioderna 1968-75 och 1975-1982. Medan förändringarna i antalet stormarknader varit ringa under den senare perioden har minskningen beträffande övriga varuhus varit påtaglig. Relativt sett år nedgången för båda varuhustyperna sammantagna 15 %. Den totala försäljningsytan har emellertid ökat med 5-6 % under perioden; detta beror helt på ökningen i utbyggnaden av stormarknader. Minskningen i yta beträffande B-varuhusen har varit lägre än reduceringen av antalet försäljningsställen. Detta sammanhänger med att det framförallt är de minsta varuhusenheterna som har lagts ned medan man i samband med moderniseringen av andra enheter ofta företagit en utbyggnad av lokalutrymmet. Dessa siffror ska ställas i relation till nedgången i försäljningsvolym som för perioden 1975-82 motsvarar cirka 16 %. Det betyder alltså att den reella försäljningen per kvadratmeter har sjunkit. Kapacitetsutnyttjandet har med andra 0rd blivit sämre.

Tabell 2.4 Jämförelse av kapacitets- och försäliningsutveckling inom varuhussektorn

Förändring under resp period Stormarknader Övriga varuhus Samtliga varuhus

1968- 1975- 1968- 1975- 1968- 1975- 1975 1982 1975 1982 1975 1982

Försäljningsställen Antal + 28 + 10 + 18 -67 + 46 - 57 % + 311,0 + 27,8 + 5,7 - 19,7 + 14,1 - 15,2 Försäljningsyta % + 298,6 + 35,3 + 45,3 - 3,6 + 70,5 + 5,5 Försäljning i fasta priser % - + - + 34,7 - 15,8 9,3 -22,3

Förändringar i öppethållandet

Av betydelse för detaljhandelns kapacitetsutrymme är inte bara den rumsliga dimensioneringen utan också under vilka tider butikerna hålls öppna. Fram till 1972 reglerades öppethållandet genom en särskild affärstidslag. Sedan denna upphört har detaljhandelsföretagen rätt att hålla öppet på vilka tider de önskar, men en praktisk begränsning ligger däri att särskilda lönetillägg för obekväm arbetstid (70 % på vardagar kl 18.15-20.00 och 100 % på vardagar efter kl 20.00 och på lördagar efter kl 12.00 samt på söndagar) utgår vid utsträckt öppethållande. Under åren närmast efter affärstidslagens

Bilaga 4 19

slopande gjordes en rad undersökningar för att kartlägga i vilken omfattning detaljhandeln utnyttjade möjligheterna till förlängt öppethållande. Störst intresse att öka affärstiderna visade varuhusen. Till en början hade ungefär vart tredje varuhus Söndagsöppet men efter hand som det ekonomiska utbytet av det förlängda öppethållandet kunde analyseras reducerades antalet söndagsöppna varuhus med ungefär hälften. Relativt få livsmedelsbutiker - mindre än 5 % - utnyttjade till en början möjligheten att hålla öppet på söndagar. Däremot var det vanligt att särskilt större livsmedelsaffärer höll öppet en eller flera kvällar i veckan till kl 19 eller 20. Affärstidslagens avskaffande möjliggjorde tillkomsten av en ny butiksform ”servicebutikef”. Kännetecknande för servicebutikerna är ett på djupet begränsat sortiment, dvs endast en eller annan variant per varuslag, lokalisering i bostadsområde eller i trafikknutpunkt samt utsträckt öppethållande. De fungerar främst som komplementbutiker till ordinära storlivsbutiker. Den omfattande etableringen av servicebutiker har medverkat till att andelen söndagsöppna försäljningsställen i livsmedelshandeln ökat på senare år. Någon fortlöpande kartläggning av öppethällandetider förekommer inte. Handelns Forskningsinstitut (HFI) har emellertid företagit en bearbetning av enkätmaterial som årligen insamlas av Handelns Utredningsinstitut (HUI) som underlag till uppdatering av registret över privata livsmedelsbutiker. Därvid framgick det att av 6 308 tillfrågade försäljningsställen hade 1 195 eller 18,9 % öppet alla söndagar under året medan 324 eller 5,1 % höll öppet vissa söndagar. Sammanlagt skulle alltså var fjärde butik inom den privata livsmedelshandeln tillämpa söndagsöppet. Därtill förekommer Söndagsöppet i varierande utsträckning inom kategorier som inte berördes av HFI-studien, bl a varuhus, konsumentkooperativa livsmedelsbutiker samt trafikbutiker (bensinstationer med livsmedelsortiment). Tabell 2.5 redovisar förekomsten av Söndagsöppet inom olika butikstyper. Bland större självbetjäningsbutiker med totalsortiment (”supermarkets) har ungefär var tredje enhet öppet på söndagar. Beträffande mindre och medelstora försäljningsställen föreligger en klar skillnad mellan servicebutikerna som definitionsmässigt har långt öppethållande (över 60 timmar/ vecka) och den stora massan övriga livsmedelsaffärer där i genomsnitt endast var tionde håller öppet på söndagar. En påtaglig ökning i butikernas försäljningskapacitet har således ägt rum inom livsmedelshandeln genom att en stor och växande andel av butikerna

Tabell 2.5 Söndagsöppet per butikstyp inom privat livsmedelshandel 1982

Antal Andel %

Supermarkets

Mindre och medelstora butiker servicebutiker 723 98,9 Övriga 516 10,9

20 Bilaga 4

förlängt öppethållande. Denna process får delvis ses som en tillämpar anpassning till ändrade inköpsbeteenden och levnadsvanor bland konsumenterna. Förlängt öppethållande har också blivit ett viktigt konkurrensmedel i branschen.

Beträffande affärstiderna inom fackhandeln föreligger inga empiriska

undersökningar. Det är inte ovanligt att särskilt kedjeaffärer på större orter håller en eller par timmar extra någon kväll i veckan. Däremot öppet förekommer söndagsöppethållande endast inom specialkategorier av företag, tex vissa, externt belägna försäljningsställen med lågprisprofil eller lokalt och temporärt i samband med speciella evenemang på orten. Sporadiskt söndagsöppethållande i fackhandeln kan förekomma i köpcentra och vid särskilda tillfällen. Annars förefaller det ordinarie öppethållandet dvs som regel 9-18 måndag-fredag och 9-13 eller 9-14 på lördagar i stort sett motsvara behovet hos de flesta konsumenter.

2.4 Sammanfattande slutsatser

Den svenska detaljhandelns utvecklingsmöjligheter de närmaste åren bestäms till stor del av det utrymme som kommer att stå till förfogande för privat konsumtion. Långtidsutredningen framlägger två alternativ beträffande den årliga förändringen i den privata konsumtionen 1980-90 - ca 1,0 % resp ca 0,5 % genomsnittlig volymökning. Med det samband som observerats råda mellan förändringarna i total privat konsumtion och detaljhandelsskulle den antagna konsumtionsökningen leda till en beräknad omsättningen tillväxt i detaljhandeln av ca 0,3 % resp ca 1,6 %. Handelns egna prognoser* överensstämmer väl med LU:s lägre alternativ (+ 0,5 %) och pekar på en sannolik årlig omsättningsökning i fasta priser av ca 0,4 % för perioden 1980-90. Denna prognos bygger på bedömningar av expertis inom handeln om konsumtionsutrymmet för detaljhandelsvaror. Totalt sett låg omsättningsvolymen inom egentlig detaljhandel på praktiskt taget samma nivå 1982 som 1976. Utvecklingen inom skilda branschgrupper har emellertid visat stora olikheter. Beklädnadsbranschen liksom TV-handeln och några andra specialbranscher har kunnat öka sin försäljning i fasta priser trots de svaga konjunkturerna. Varuhussektorn har däremot registrerat en kraftig nedgång som delvis har strukturella orsaker. Också dagligvaruhandeln har tappat omsättningsvolym - en konsekvens av att hushållen i ett pressat inkomstläge söker spara in på konsumtionsutgifterna genom att ersätta dyrare livsmedel med enklare och därmed billigare varianter. Uppenbarligen har prisutvecklingen spelat en väsentlig roll för försäljningsmöjligheterna i olika branscher. Branscher med mindre prishöjningar har haft en gynnsammare volymutveckling än branscher där prisstegringen varit hög. Konsumenten synes sträva att hålla ungefär oförändrad utgiftsandel för olika konsumtionsposter. Karaktäristiskt för detaljhandeln är också de stora belastningsvariationerna dels olika timmar under dagen dels olika dagar i veckan. Därtill kommer i de flesta branscher ett markerat säsongmönster under året. Vidare har kunnat spåras en medelfristig försäljningsvariation av mer eller mindre 1 utpräglad cyklisk karaktär. Förutsättningarna för att detaljhandeln ska Konsumtionsprognoskunna hålla lönsamheten uppe är inte enbart en positiv tillväxt utan också att gruppens rapport 1983

Bilaga 4 21

kort- och medelfristiga försäljningsvariationer kan begränsas eller åtminstone i större utsträckning förutses. Därigenom kan företagen lättare anpassa resursinsatserna efter variationerna i efterfrågan. Den stabila tillväxten i detaljhandelsomsättningen fram till mitten av 70-talet ledde till investeringar i butiksanläggningar dimensionerade för fortsatta försäljningsökningar. När dessa uteblev skapades inom delar av detaljhandeln en besvärlig överkapacitet som påverkade lönsamheten negativt. Även om man på senare år visat ökad försiktighet med nyinvesteringar på anläggningssidan - bl a har nyetableringen av stormarknader kommer praktiskt taget upphört- det att dröja åtskilliga år innan efterfrågan på detaljhandelstjänster kommit i fatt tillgången i form butikslokaler. Inom varuhussektorn har dock kapaciteten i viss mån skurits ned genom av olönsamma nedläggningar försäljningsställen. Också inom dagligvaruhandeln har butiksantalet sedan 60-talet årligen minskat. På senare år har dock etableringen av servicebutiker och utökningen av öppethållandet på kvällar och söndagar i viss mån motverkat effekten av butiksnedläggningar. Samtidigt innebär emellertid ökningen av affärstiderna i livsmedelshandeln att branschen sannolikt fångat upp en inte obetydlig meromsättning. Det är dock ännu för tidigt att utvärdera den produktivitetsökning som övergången till fria affärstider kan ha inneburit.

sou 1984:5 4 23

Bilaga

3 Strukturtendenser i varuhandeln

3.1 Några drag i detaljhandelns strukturutveckling

Betydande förändringar har ägt rum under efterkrigstiden i fråga om antalet företag och försäljningsställen samt i fördelningen på företagsformer, storleksgrupper, butikstyper etc. Denna process som brukar sammanfattas under benämningen ”detaljhandelns strukturomvandling är synnerligen mångfacetterad och kan endast delvis beskrivas i kvantitativa termer. Strukturomvandlingen nådde sin höjdpunkt under 60-talet med bl a en rekordstor nedläggning av livsmedelsbutiker samtidigt som självbetjäningsoch varuhusen systemet slog igenom expanderade kraftigt. Denna process saktade av under 70-talet, åtminstone inom dagligvaruhandeln. 70-talet har håll blivit en konsolideringsperiod på många samtidigt som den svaga efterfrågeökningen gjort företagen mindre benägna att satsa på utvidgningar. Dock har 70-talet inneburit påtagliga strukturförändringar på många håll inom fackhandeln och delvis också inom dagligvaruhandeln. I detta kapitel redovisas förändringar i företags- och butiksstrukturen, bl a med hänsyn till betydelsen av nya stordriftsformer.

Antal företag/försäljningsställen

Förändringarna i ett längre perspektiv belyses i tabell 3.1. Statistiken bygger på uppgifter från de allmänna företagsräkningarna. Den senaste företagsräkningen gjordes dock 1972 varför utvecklingen under 70-talet får belysas med annat material. Påfallande var den kraftiga utbyggnaden av distributionsapparaten under 30- och 40-talen. När sedan konkurrensen hårdnade bl a som en följd av 1953 års konkurrenslagstiftning skedde en i vissa branscher dramatisk utslagning av företag. Exempelvis mer än halverades antalet företag i livsmedelshandeln och försvann mer än en tredjedel av beklädnadsföretagen. Inom fackhandeln motverkades dock utslagningen av mindre rationella butiker genom den kraftiga konsumtionsökningen som motiverade många nya butiker. Bl a ökade antalet företag inom hemutrustningssektorn även mellan 1951 och 1972. Den största ökningen, nästan en tredubbling, svarade bil- och bensinhandeln för.

24 4

Bilaga

Tabell 3.1 Antal detaljhandelsföretag 1931, 1951 och 1972

1931 1951 1972

Egentlig detaljhandel 33 020 38 888 16 350 Ijivsmedel Ovriga dagligvaror 6 782 10 794 8 034

Beklädnad 8 639 14 634 8 779

3 168 5 301 6 955 Hemutrustning 1 208 8 570 6 013 Ovriga urvalsvaror

53 134 78 522 46 216 Summa (inkl varuhus)

Övrig detaljhandel 2 329 6 556 Transport- och drivmedel 2 060 1 081 Apotek- och systembolag

Summa 2 331 4 389 7 637

Källa: Företagsräkningarna

under 1970-talet har bearbetningar av För belysning av utvecklingen

Centrala använts. Beträffande totalantalet arbets- Företagsregistret (CFR)

ställen* redovisas följande uppgifter

Siffrorna för 1971 har satts inom parentes eftersom de säkerligen är för kompletteringsarbeten inom CFR låga. I början av 70-talet pågick nämligen innebärande att 1971 vissa ofullständigheter kvarstod i registret. Det är dock sannolikt att en viss ökning i butiksantalet ägde rum 1971-76 under av den starka efterfrågeutvecklingen i detaljhandeln vid denna tid. inflytande Efter 1976 har emellertid butiksantalet successivt minskat. När konjunkturerna försämrades mattades intresset för nyetableringar samtidigt som konkurser ökat i omfattning. Fortfarande finns och andra nedläggningar dock nära 50 000 försäljningsställen inom total detaljhandel, varav ca 40 000

inom den egentliga detaljhandeln. i butiksantalet efter 1976 fördelade Av tabell 3.2 framgår förändringarna

på branschgrupper. CFRzs varuhusdefinition använda skiljer sig från de i bl a HUI-statistiken berörda av s k begreppen. Den i föregående kapitel nedläggningen 1 Arbetsställe motsvarar kedjevaruhus (Tempo, Domus) motverkas av en viss tillkomst av nya normalt butik, men även med blandat sortiment som av CFR klassificerats som försäljningsställen andra försäljningsställen varuhus. tex kiosker, gatukök, utmärks av en relativt Dagligvarusektorn, främst livsmedelshandeln, torghandel samt friståkraftig minskning i butiksantalet trots tillkomsten av nya distributionsformer ende kontor och lager såsom servicebutiker, lådbutiker etc. ingår.

sou 1934:5 Bilaga 4 25

Tabell 3.2 Antal arbetsställen i detaljhandeln 1976 och 1982 per branschgrupp

Branschgrupp Antal Antal Differens 1976 1982 antal %

406 386 - 20 - Varuhushandel 4,9 26 054 21 619 - 4 435 - 17,0 Dagligvaruhandel 23 654 22 789 - 865 -

Källa: Centrala Företagsregistret (CFR)

Inom den specialvaruinriktade detaljhandeln sällanköpsvaruhandelw är nettoförändringarna små. Denna kategori omfattar en rad kontraktiva branscher däribland järnhandel, möbelhandel, manufakturaffärer m fl där företags- och butiksantalet minskas. Men det finns också expansiva sektorer tex radio- och fotohandeln samt s k b0utiquer” som haft anledning Öka ut sin försäljningsorganisation. Dessutom tillkommer helt nya branscher exempelvis butiker för försäljning av datautrustning. Samtidigt som de dåliga tiderna stänger en del försäljningsställen öppnas förutsättningar för nya branscher tex för försäljning av begagnade kläder som ökat kraftigt på senare år. Sektorn utanför den egentliga detaljhandeln uppvisar en svag ökning i butiksantalet.

3.2 Företagens storlek

Följande tablå visar medelomsättningen per detaljhandelsföretag, omräknad i fasta priser, enligt företagsräkningarna. Vidare anges ett mått på butikstätheten.

1931 1951 1972

Genomsnittlig omsättning per företag (fasta priser) kronor 56 400 95 000 265 600 Medelantal företag per 1 000 invånare 9,0 11,8 6,6

Mellan 1931 och 1951 ökade detaljhandelsföretagens omsättning med i genomsnitt 2,6 % per år. Under perioden 1951-1972 var tillväxttakten den dubbla, 5,0 % per år. Samtidigt som företagen blivit större har utvecklingen lett till allt färre företag i förhållande till invånarantalet. De förskjutningar som ägt rum i företagens storleksfördelning har flera orsaker. Som närmare skall beröras i kapitel 5 är omsättningen per sysselsatt vanligen betydligt högre i de större butikerna än i mindre enheter. Det ger, åtminstone teoretiskt, storföretagen möjlighet att hålla lägre kostnader och därmed priskonkurrera aktivt. Vidare kan de större företagen vanligen få inköpsvillkor och därigenom förstärka sin konkurrensfördel. En gynnsamma

26 Bilaga 4

viss utslagning av mindre butiker är alltså en konsekvens av konkurrenssituationen. Å andra sidan kan många mindre butiker kompensera de störres nominella övertag genom en mera flexibel arbetsorganisation och genom att löne- och hyreskostnader kan hållas lägre samt inte minst genom att innehavaren och hans familj själva lägger ner en relativt stor arbetsinsats i rörelsen.

Fördelning efter antal anställda

Tabell 3.3 ger en bild av storleksförskjutningarna på senare år. Företagen är härvid klassade efter antalet anställda mätt i årsverken. Såväl inom dagligvaruhandeln som i fackhandelsbranscherna dominerar småföretagen med mindre än 5 anställda. Men medan företagsantalet i denna storleksklass minskat ganska påtagligt i dagligvarubranscherna har det ökat inom handeln med sällanköpsvaror. I stället har andelen större företag, dvs med mer än 20 anställda, ökat inom dagligvarusektorn men gått något tillbaka i fackhandeln. Även om nedläggningen inom livsmedelshahdeln inte är lika stor som på 60-talet får årligen några hundra mindre affärer slå igen (se vidare avsnitt 3.5). Det är på sikt svårt att med framgång konkurrera med de större självbetjäningsbutikerna som har möjlighet att effektivt exponera ett allsidigt dagligvarusortiment och som kan använda olika tekniska hjälpmedel för att rationalisera varuhanteringen. En del mindre eller medelstora livsmedelsaffärer har klarat sig genom ombyggnad till servicebutiker, vilket bla inneburit breddning av sortimentet och förskjutning av öppethållandet. Situationen i fackhandeln är delvis annorlunda. Det är idag praktiskt taget

Tabell 3.3 Förskjutningar l storleksfördelningen inom detaljhandeln 1976-1982

Storleksgrupp Antal företag Differens (antal årsanställda/ företag) 1976 1982 Antal %

Dagligvaruhandel

Sällanköpsvaruhandel

Källa: Centrala företagsregistret (CFR)

Bilaga 4 27

omöjligt att nyetablera en livsmedelsaffär på en yta understigande 200-400 m2, motsvarande minst 5 helårsanställda, såvida inte affären har specialiserat sig ifråga om sortiment eller service. Däremot kan en fackhandelsbutik med rätt läge, rätt sortiment och rätt serviceutbud vara klart lönsam även med några få sysselsatta. Detta gäller framförallt inom de mera modebetonade branscherna samt för butiker med inriktning på tekniska produkter såsom ur, optik, foto m fl. Sådana försäljningsställen kan på grund av sitt tjänsteutbud vara fullt konkurrenskraftiga med större enheter. Företag med inriktning på konsumentkapitalvaror såsom möbler, hushållsmaskiner, radio- TV etc kräver emellertid vanligen stora utrymmen för att effektivt kunna visa sortimentet. Därigenom blir den optimala storleken för branschföretag av denna typ relativt hög.

Storföretagens andel av omsättningen

Storföretagsamhetens roll inom detaljhandeln kan också belysas

utifrån

omsättningsandelarna. Nedan anges den andel ”större företag har av totalomsättningen i resp bransch. Som större företag” räknas då en enhet i livsmedelshandeln som år 1978 hade minst 10 mkr i årsomsättning (svarande mot 14 mkr/år 1981) och en fackhandelsenhet med minst 5 mkr (1981 6 mkr).

Sportartiklar, böcker, ur, guld, optik, kioskvaror rn m 18 16

Man konstaterar först att förändringarna i omsättningsandel 1978-1981 varit små, vilket understryker det faktum att detaljhandelns strukturutveckling är en långsam förlöpande process. De större företagen har trots sin relativt ringa numerär mer än hälften av marknaden ifråga om livsmedel och 40-50 % av omsättningen inom en del viktiga fackhandelsbranscher. Det finns emellertid också ett antal branscher sammanförda i den nedersta gruppen i tablån där förutsättningarna för stordrift är mera begränsade.

3.3 Olika integrationsformer

Stordrift kan ske antingen i form av stora försäljningsställen (butiker) eller genom att rörelsen (företaget) drivs i stor skala. I det första fallet är det framför allt rationaliseringen av hanteringsarbetet och effektiviseringen av 1 Vissa branscher bl a varuexponeringen som kan ge vinster. Det stora företagets fördelar ligger järn- och färghandel framför allt på inköpssidan och på det administrativa planet. med stort inslag av. par- Storföretagsamhet bedrivs i detaljhandeln i form av filialföretag, men tihandel har exkluderats

28 Bilaga 4

behöver inte förutsättta äganderättslig integration. Inom de s k frivilliga kedjorna äger varje detaljhandlare sitt företag men har ett organiserat ekonomiskt samarbete med kolleger i samma bransch via en centralorganisation som i de flesta fall gemensamt ägs av kedjemedlemmarna. F n är ett femtiotal dylika frivilliga kedjor i verksamhet och fyller en rad olika funktioner för medlemmarnas räkning tex inköp, import, marknadsbearbetning, utbildning etc.1 Med hänsyn till integrationsgraden kan detaljhandeln indelas i tre kategorier enligt sammanställningen i tabell 3.4. Integrationsförhållandena i olika branscher varierar starkt beroende på bl a inköpssituationen, sortimentsstandardiseringen m m. I branscher där märkesvarorna spelar stor roll som livsmedel och radio-TV är förutsättningarna för samgående i inköps- och marknadsaktiviteter goda, vilket underlättar kedjebildningen. Beträffande branscher där den individuella butiken har behov att profilera sig, som exempelvis inom stora delar av beklädnadshandeln är det mindre naturligt att samverka med andra detaljister. Inom textilhandeln finns dock en särskild kategori som med amerikansk terminologi brukar kallas mass merchandisers. Hit hör bl a företag som Hennes & Mauritz, som satsat på snabbrörligt sortiment med inriktning på en yngre kundkrets. I sådana fall är filialformen ofta lämplig eftersom den möjliggör

en centraliserad marknadsstrategi och effektiv kontroll av varuflödet.

Det bör också framhållas att samverkan i form av frivilliga kedjor kan vara olika intensiv och avse ett varierande antal funktioner. Som nämnts har inköpsfunktionen oftast varit det centrala målet för samverkan. Ungefär hälften av kedjorna har därför organiserat särskilda partihandelslager. Andra kedjor sluter ramavtal för medlemmarnas räkning men varuleveranserna går direkt till butikerna. En speciell form för kedjesamarbete finns inom blomsterhandeln där ”Interflora” svarar för den landsomfattande blomsterförmedlingen via ett nyupprättat datasystem. Inom dagligvaruhandeln har ICA kunnat stärka sin ställning som det största företagsblocket före konsumentkooperationen. Vivo/Favör-gruppen är visserligen betydligt mindre än dessa båda men är genom sitt samarbete med J S Saba/Dagab väl konsoliderade. Inom fackhandeln torde antalet

Tabell 3.4 Olika integrationsformers omsättningsandelar 1981, %

Bransch Filial- Frivillig Fristående Sza företag kedja företag Varuhus 98 2 _ 100 Livsmedel

1 SE vidare Frivilliga fackkedjor 1982/83” Källa: HUI:s publikationer ”De största detaljhandelsföretagen 1981/82 mh (HUI P 70037) Frivilliga fackkedjor 1981/82”

4 29

Bilaga

kedjor inte komma att väsentligt förändras. En och annan ny gruppering kan väntas uppträda. Det är dock realistiskt att räkna med att någon kedja kan komma upplösas - så har skett i några fall under senare år. Det är dock sannolikt att de bestående fackkedjorna förstärker sitt inflytande genom att utöka antalet funktioner som utföres för medlemsföretagens räkning.

3.4 Postorderhandeln

En företagsform i detaljhandeln med speciella egenskaper är postorderhandeln. I förhållande till hela detaljhandeln svarar postorderhandeln (inkl viss annan expeditionshandel) för 2,5 % av försäljningen. - Exkluderar man livsmedel blir andelen ca 4,5 %. Under 1960-talet sjönk marknadsandelen successivt men har under 1970-talet visat en stigande tendens och kan väntas öka ytterligare. Det är främst kläder som säljs via postorder men denna försäljningsform förekommer även beträffande andra sällanköpsvaror undantagandes större kapitalvaror. De tre största postorderföretagen i landet (Ellos, Haléns och Josefssons, Borås) omsatte 1982 1,2 miljarder kronor, dvs drygt en tredjedel av hela den beräknade postorderförsäljningen. Den totala volymökningen 1981-82 för dessa tre företag uppgick till cirka 12 procent, vilket är cirka 10 procentenheter mer än för motsvarande butiksförsäljning. Traditionella butiksföretag såsom ICA och Konsumentkooperationen har den senaste tiden startat försöksverksamhet med postorder. Omfattningen är dock än så länge blygsam.

3.5 Livsmedelshandeln - och butiker

företag

Möjligheterna till massförsäljning och stordriftsfördelar har varit störst i livsmedelshandeln även om mycket av den nya teknik som utvecklats inom denna sektor i tillämpliga former överförts till andra branscher. En översikt över viktigare strukturella tendenser inom livsmedelshandeln ska därför lämnas. Med livsmedelshandel avses här butiker med huvudsaklig försäljning av livsmedel (exkl s k speciallivsaffärer) samt varuhusens dagligvaruavdelningar. Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från registret över privata dagligvarubutiker samt KF:s föreningsregister.

Butiksbestândets förändringar

Förändringarna i antalet försäljningsställen 1965-1982 visas i diagram 3.1. I början av perioden var bortåt 20000 dagligvarubutiker och varuhus i verksamhet, år 1982 var antalet endast ca 9000. Förändringarna under perioden sammanfattas nedan.

30 4

Bilaga

Antal ZOOOOu

15000- Butiksbestånd

10000-

1965 19700 1975 1930s1 §2 Å.

Medelantal per år 1965-69 70-74 75-79 80-81 82 195 nyetableringar nedläggningar

Diagram 3.1 Förändringar i livsmedelshandeln: butiksbestând I 965-82

Nedläggningarna nådde sin höjdpunkt i mitten av 60-talet då mer än 1 500 livsmedelsbutiker försvann varje år (därtill upphörde under denna tid ett stort men inte närmare känt antal specialaffärer för bröd, kött, fisk etc.) Bakom denna utveckling låg flera faktorer: Lågprisvaruhusens frammarsch, konsumenternas krav på ett brett sortiment och inte minst den snabba urbaniseringsprocessen som innebar en uttunning av kundunderlaget på

glesbygden och i de mindre tätorterna. Efterhand har företagsdöden i

livsmedelshandeln avtagit och under 1982 registrerades cirka 280 nedlagda livsmedelsenheter. Antalet nyetableringar har varierat betydligt mindre men sjunkit från knappt 200 i slutet av 60-talet till ca 125 år 1982. Eftersom de nybyggda butikerna varit flerdubbelt större än genomsnittet av de nedlagda har försäljningsvolymen som tidigare nämnts kunnat öka trots det begränsade antalet nyetableringar. En sammanställning av förändringarna i omsättning genom nyetableringar och nedläggningar inom enskild livsmedelshandel lämnas i tabell 3.5.

sou 1984:5 31

Bilaga 4

Tabell 3.5 Omsättningsbortfall (-) och omsättningstillskott (+) genom nedläggningar resp nyetableringar 1977-82

Medan butiksbeståndet under 5-årsperioden minskade inom enskild handel med netto 1 200 butiker åstadkoms genom strukturomvandlingen ett av närmare omsättningstillskott l 500 milj kr. Men också inom befintliga butiker skapades genom ombyggnader och utvidgningar en kapacitetsökning vars omsättningsmässiga betydelse dock inte är närmare känd. En fortsatt nedgång i efterfrågan på dagligvaror kan väntas resultera i en ökning av nedläggningsfrekvensen. Av betydelse är här också om restriktionerna ifråga om öppethållandetiderna kommer att återinföras. Ett förbud mot butiksöppet på söndagar och sena vardagskvällar skulle sannolikt rycka undan existensmöjligheterna för några hundra servicebutiker samtidigt som förutsättningarna att bygga om en del äldre olönsamma livsmedelsaffärer till servicebutiker skulle starkt försämras. En svag säljkonjunktur för livsmedelshandeln medför naturligen ökad försiktighet med nyetbleringar. Å andra sidan krävs oberoende av de ekonomiska förhållandena att omoderna affärsenheter successivt ersätts med nya butiker. De väntade investeringarna i datakassor och andra tekniska hjälpmedel förutsätter också en viss minimistorlek för att bli lönsamma.

Olika butikstyper

Försäljningen av dagligvaror sker genom olika typer av försäljningsställen som skiljer sig med hänsyn till främst storlek, sortiment och betjäningsform. I HUl:s definitionssystem redovisas följande butikstyper inom dagligvaruhandeln. 1 Stormarknader l minst 2 500 m3 total säljyta, varuhussortiment, Självbetjäning, externt läge, minst 300 parkeringsplatser 2 varuhus -

Övriga minst 800 m2 total säljyta, varuhussortiment

- 3 Dagligvaru- minst 800 m3 säljyta, fullständigt dagligvarusormarknader timent, Självbetjäning, externt läge 4 Hallbutiker minst 400 m3 säljyta, fullständigt dagligvarusortiment och ett nonfoodsortiment upptagande minst 30 % av försäljningsytan, självbetjäningssystem 5 Stor- -

Övriga minst 400 m3 säljyta, fullständigt dagligvarusor-

livsbutiker timent, Självbetjäning

32 Bilaga 4

6 Servicebutiker högst 250 m2 säljyta, allsidigt dagligvarusortiment, högst 2 500 artiklar, övervägande självbetjäning samt öppethållande minst 60 timmar per vecka 7 -

Övriga daglig- fullständigt dagligvarusortiment

varubutiker

Kategorierna 1-5 benämns storlivsbutiker, ofta används den amerikanska termen ”supermarkets

I tabell 3.6 jämförs butiksantal respektive omsättningsandel 1977 och 1982. Av ca 9 000 dagligvarubutiker totalt tillhör endast 1 670 klassen storlivsbutiker (dvs har ett komplett dagligvarusortiment med en försäljningsyta överstigande 400 m2 samt tillämpar självbetjäning). Dessa förmedlar emellertid 60 % av hela dagligvaruhandelns omsättning och har ökat andelen sedan 1977 med drygt 2 %-enheter. Det finns närmare 50 Stormarknader (bl a OBS och B & W) med 5 % av totalförsäljningen. Endast några få nya stormarknader har tillkommit på senare år. Av de 8 nya stormarknaderna etablerades dock 4 st under 1982. Huruvida denna relativt kraftiga ökning är tillfällig eller ej är svårt att bedöma. Den kraftiga nedläggningen av s k B-varuhus som tidigare berörts har inneburit att varuhussektorns totala andel av dagligvarumarknaden har sjunkit från 19,9 % till 17,7 %. Också dagligvarumarknaderna dvs stora, externt belägna lågprisenheter, har förlorat terräng. En begränsad ökning redovisas för de mera allsidigt sorterade hall-butikerna. Den renodlade storlivsbutiken (kategori 5) är dock den större butikstyp som varit mest expansiv under senaste åren. Frågan om servicebutikens egenskaper och förutsättningar kommer att närmare beröras i det följande. Som framgår av tabellen har under femårsperioden mer än 700 nya enheter tillkommit, varav dock 250

Tabell 3.6 Butikstyper inom dagligvaruhandeln 1977 och 1982

3. Dagligvarumarknader 27 27 0 2,2 1,9 - 0,3 4. Hallbutiker 410 413 + 3 10,2 11,5 + 1,3 5. Övriga storlivsbutiker 764 921 + 157 25,4 28,9 + 3,5

Summa storlivsbutiker 1 554 1 671 + 117 57,7 60,0 + 2,3 6. Servicebutiker 963 1 700 + 737 4,1 8,9 + 4,8 7. Övriga dagligvarubutiker 7 283 5 599 - 1 684 38,2 31,1 - 7,1

Totalt 9800 8970 - 830 100,0 100,0 0

Bilaga 4 33

trafikbutiker, dvs bensinstationer med dagligvarusortiment. Marknadsandelen har fördubblats 1977-82.

Nästan 2/3 av butiksantalet hänför sig till kategorin (7) Övriga

Det gäller alltså butiker med mindre än 400 m2 dagligvarubutiker. försäljningsyta (som inte tillhör gruppen servicebutiker). Det är främst inom denna kategori som de omfattande butiksnedläggningarna har ägt rum. Trots detta går ännu ca en tredjedel av livsmedelshandelns försäljning genom dessa mindre och medelstora butiker.

Servicebutikens förutsättningar

Tillkomsten av många nya stormarknader, varuhus och andra stordriftsformer har medverkat till en utglesning av det lokala butiksnätet. De samhällsgrupper som genom strukturomvandlingen fått sämre tillgång till detaljhandelsservice är dock inte bara de som är bosatta på avlägsna orter. Det gäller också personer som på grund av ålder, sjukdom eller annat handikapp har svårt att ta sig till affären. Dessa befolkningskaterorier finns inom alla bebyggelsetyper. Det är därför orealistiskt när man, som ibland sker, hävdar att en ny slags närköpsbutik skulle kunna lösa problemen för dessa minoritetsgrupper. Härför kan det bli nödvändigt med speciella insatser från det allmännas sida för hemkörning, kundtransporter m m. När man diskuterar behovet av en ny slags närhetsbutik är det egentligen inte för att ersätta den nuvarande lokalhandeln. Tanken är att tillgodose ett servicebehov som under vissa förhållanden kan uppstå i vilka befolkningsgrupper och på vilka orter som helst. Det blir t ex allt vanligare att hushållen koncentrerar merparten av sina dagligvaruinköp till en eller ett par gånger i veckan och att de förläggs till någon större dagligvarubutik som ofta ligger en bra bit ifrån bostaden. För varor som behövs däremellan eller som glömts bort är det värdefullt om det finns en inköpskälla på närmare håll. Likaså när konsumenten plötsligt är i behov av en vara och den vanliga affären är stängd. Man kan därför fråga sig om inte den traditionella kvartersbutiken med omsättning kring eller under miljonen tillhandahåller samma funktioner. Kvartersbutiken är dock som regel för trång för att rymma ett brett dagligvarusortiment och samtidigt möjliggöra självbetjäningstekniken och rationell varumottagning. Detta hindrar inte att de små matvarubutikerna i städerna liksom lanthandeln och andra livsmedelsaffärer på landsbygden idag tillgodoser en väsentlig funktion i Varuförsörjningen. Många av dem kämpar emellertid med lönsamhetsproblem och har ofta svårt att få tillräcklig omsättningshastighet på de färskvaror de tillhandahåller. Det ställs också idag stora hygieniska krav från myndigheternas sida som det kan vara svårt att uppfylla i äldre fastigheter utan dyrbara ombyggnader. Slutsatsen blir att många mindre livsmedelsaffärer av denna typ sannolikt kommer att försvinna de närmaste åren. Det gäller då att så långt som möjligt kunna erbjuda befolkningen fullgoda inköpsalternativ på nära håll. Det finns anledning hålla isär begreppen servicebutiker och ”lådbutiker”. Den senare kategorien som är vanlig i bl a Tyskland och Danmark är en extrem lågprisbutik med starkt begränsat personlig service (se vidare kap 4). Den egentliga servicebutiken har en normal prisnivå men som regel utan

34 Bilaga 4

speciella prisaktiviteter och kampanjer. Den markanta ökningen av servicebutiksantalet visas i diagram 3.2. Alla viktiga företagsgrupper inom dagligvarusektorn har etablerat sig på denna marknad. Den numerärt största gruppen är trafikbutikerna. Även om många bensinstationer har ett tämligen rikhaltigt sortiment av olika slags dagligvaror är sortimentsbredden och omsättningen starkt varierande. Också ICA och KF har satsat starkt på servicebutikidén som komplettering till det ordinarie butiksbeståndet. ICA:s enheter av denna typ kallas “ICA-Jour” medan kooperationen använder beteckningen ”Servus” och Vivo-Favör namnet ”Mini-Livs”. En del av dessa butiker är dock betydligt större båte ytoch artikelmässigt än vad som anges i definitionen för servicebutik. I gruppen ”Filialföretag” ingår bl a Pressbyrån (”Pia-Närköp) samt Näröppet (Seven-eleven) som startade med servicebutiker och nu ägs av ett amerikanskt företag i branschen.

1 800-

1 500- totalt

l 000-

500-

200-4

l I I I I I 1976 77 78 79 80 81 82 År

Övriga (trafikbutiker) 550_ 500-

400-*

|ca Övriga 3004 (ej trafikbutiker) F ilial 200- _ _g företag Vnvo/Favor _

100-

Diagram 3.2 Servicehutikernas utveckling 1976-82 1976 82 76 82 76 82 76 82 76 82 76 82

Bilaga 4 35

Man kan skilja på två huvudtyper av servicebutiker. Den första kategorin är bostadslokaliserad och kompletterar därvid storlivsbutiker på längre avstånd. De flesta besökarna kommer till fots men det bör enligt amerikanska normer finnas åtminstone 5 parkeringsplatser för bilburna kunder. Den andra kategorin är mera direkt trafikorienterad. Dessa butiker ligger vid eller i anslutning till genomfartsleder och knutpunkter. Många är inrymda i bensinstationer. Det beräknas 1982 att det finns 600 s k trafikbutiker, dvs bensinstationer med ett relativt brett sortiment av olika slags dagligvaror samt vissa specialartiklar.

3.6 Branschblandning och sortimentsbreddning

Förut var de flesta butiker branschmässigt homogena i den meningen att de nästan enbart förde varor som tillhörde branschen i fråga. Idag ser man inte sällan i butikerna s k branschfrämmande produkter, vilket gör att branschgränserna numera inte är lika skarpa som tidigare. Detta sammanhänger framförallt med inriktningen mot ett mera behovsorienterat sortiment. Särskilt intressant är härvid utvecklingen av dagligvarubutikerna. Från början sålde dessa affärer huvudsakligen specerier. Efterhand utökades sortimentet med olika färskvaror samt kemisk-tekniska produkter t ex tvättoch rengöringsmedel. Den moderna dagligvarubutiken har alla slag av livsmedel och dessutom ett omfattande non-food-sortiment med bl a diverse hushållsprodukter, pappersvaror, tobak och tidningar m m. En del affärer inom dagligvaruhandeln säljer också udda artiklar ur fackhandelns sortiment såsom damstrumpor, läppstift, grammofonskivor, verktyg, leksaker m m. För dagligvarubutikerna är det väsentligt att varorna i sortimentet är snabbrörliga. Det spelar härvid mindre roll om det gäller livsmedel eller andra varor. Artiklar som ofta efterfrågas av hushållen hör därför hemma i denna butiksform. Fackhandelsbutikernas naturliga sortiment naggas alltsåi kanten både av dagligvarubutikerna och av varuhusen. Följande procenttal visar hur stor andel av den totala försäljningen av ett antal typiska fackhandelsvarugrupper som säljs genom varuhus, livsmedelsbutiker och fackhandel.

Tabell 3.7 Distributionsfördelningen för några utvalda varugrupper, andel av summa omsättning, % Varuhus Livsmedels- Fackhandel o lanthandel

artiklar Hushållsmaskiner 23 6 71 Leksaker, grammofonskivor, övriga musikartiklar 36 17 47

Källa: 1973 års hushållsbudgetundersökning (SCB)

36 Bilaga 4

Varuhusen har som synes hög marknadsandel för bl a elartiklar, husgeråd samt leksaker m m. Livsmedelsbutikerna är numera den dominerande försäljaren av kemisk-tekniska produkter såsom tvätt- och rengöringsmedel, hygienartiklar 0 d och har nästan hälften av tobaks- och tidningsförsäljningen. Den tilltagande sortimentsbreddningen och branschblandningen får ses som en naturlig konsekvens av ändringar i konsumenternas inköpsvanor och den ökade konkurrensen inom detaljhandeln. Uppenbarligen kommer denna utveckling att fortsätta åtskilliga år framåt i tiden. vilket torde medföra att de traditionella branschgränserna alltmera luckras upp och att en del nya försäljningsformer kommer att uppträda på marknaden.

3.7 Inköpsmönstret inom livsmedels- och beklädnadsområdena

Konsumentens val av inköpsställe för skilda varor påverkas av en rad olika faktorer. Ser man på hela sortimentsspektrat framkommer ett tämligen komplicerat och svårtolkat inköpsmönster. För att illustrera olika distributionskanalers varierande betydelse ska här återges uppgifter om var konsumenten köper olika varuslag inom livsmedels- resp beklädnadsområdet - de två största marknaderna inom detaljhandeln. Siffermaterialet är liksom uppgifterna i avsnitt 3.6 ovan hämtade från 1978 års hushållsbudgetundersökning (HBU). Något aktuellare material föreligger inte men uppgifterna torde i stora drag spegla också dagens inköpsförhållande. I tabell 3:8 redovisas försäljningsfördelningen för ett antal utvalda varor eller varugrupper inom livsmedelssektorn. De har här ordnats i fallande sekvens efter den andel som säljs genom egentliga dagligvarubutiker. Andelen är högst - mellan 70 och 80 % - för standardiserade märkesprodukter såsom socker och konserver. Här har också stormarknader och andra varuhus en relativt stark position. Beträffande varugrupper som choklad och konfektyrer går en väsentligt mindre del genom den vanliga livsmedelshandeln. I stället spelar kiosker, fruktaffärer och andra försäljningsställen en större roll. För olika färskvaror förekommer ibland specialinriktade distri-

Tabell 3.8 Inköpskällor för olika livsmedel, %

Servicebutik och bensinstation 2,4 2,9 1,5 1,9 4,4 Speciallivsmedelsbutiker 0,5 1,5 5,3 2,6 2,8 Kiosk- och torghandel 1,9 1,7 4,1 3,2 22,2 Diverse kanaler och natura 1,8 5,5 8,1 32,1 9,6

Summa 100 100 100 100 100

4 37

Bilaga

butionsformer. Många konsumenter odlar bl a frukt och grönsaker för eget behov eller sysslar med husbehovsfiske och jakt. En motsvarande fördelning för olika varugrupper inom beklädnadssektorn återgesi tabell 3.9. Den s k beklädnadsfackkhandeln, såväl i form av ett antal stora filialföretag som representerande den stora massan mindre och medelstora textilaffärer, svarar för omkring 80 % av marknaden för rockar, kappor, kostymer etc. I fråga om lättare konfektion och ekiperingsartiklar är dominansen inte lika påtaglig utan där har främst olika varuhusformer en starkare ställning. Andra detaljhandelsbranscher har mutat in” vissa delar av den textila försäljningen. Exempelvis går huvuddelen av sportklädesförsäljningen genom fritidsaffärer, dagligvarubutikerna säljer med framgång damstrumor etc. En traditionellt viktig försäljningskanal för beklädnadsvaror är postorderhandel. De senaste åren har postorderhandeln upplevt något av en renässans - som sannolikt också inneburit ökad textilförsäljning.

Tabell 3.9 Fackhandelns andel av tekoförsäliningen

Andel Varugrupper

Över 90 % Dräkter, pälsar 80-90 % Överrockar, kostymer, kappor, skinnkläder 70-80 % Kavajer, klänningar, kjolar, blusar, jeans, slipsar 60-70 % Byxor, skjortor, morgonrockar 50-60 % Jackor, tröjor, överdragskläder, hattar, mössor 40-50 % Regnplagg, overaller, badkläder, BH, handskar, vantar 30-40 % Underkläder, nattkläder 20-30 % Strumpor, strumpbyxor, idrottskläder

Källa: 1978 års hushållsbudgetundersökning (SCB)

3.8 Tendenser i partihandeln

Begreppet partihandel

Medan begreppet detaljhandel är relativt - av varor till entydigt försäljning allmänheten - år avgränsningen av verksamheten partihandel ofta mer oklar. Funktionell! innebär partihandel all varuförsäljning som inte är detaljhandel. Det innebär först och främst att alla leveranser till detaljhandel vare sig de sker från särskilda handelsföretag (grossister) eller från tillverkande enheter utgör partihandel. Vidare hänförs till partihandel all försäljning till andra slutliga förbrukare än konsumenter, t ex byggnadsföretag och hantverkare. Men definitionsmässigt kommer också alla leveranser mellan industriella företag av råvaror, halvfabrikat eller färdigvaror för insats eller investering att räknas som partihandel. Också all importverksamhet innefattas i begreppet partihandel. I institutionell består partihandel av enheter mening vars huvudsakliga verksamhet innebär utövandet av funktionen partihandel. Även om i princip alla tillverkande företag utövar partiförsäljning utgör partihandelsverksamhet som regel inte den huvudsakliga aktiviteten. Vissa avgränsningsproblem

38 4

Bilaga

uppstår dock när det gäller mer eller mindre starkt integrerade företagsformer i olika marknadsled. Exempelvis har många industriföretag sin försäljningsverksamhet organiserad i särskilda försäljningsbolag, som då definitionsmässigt räknas om partihandelsföretag. Ett annat exempel är de särskilda organ för inköp och marknadsbearbetning som upprättas av grupper av detaljister (frivilliga kedjor). I den mån dessa utgör självständiga juridiska personer rubriceras de som partihandelsenheter.

Förändringar i företagsantalet

Utvecklingen i ett längre perspektiv belyses av följande siffror hämtade från företagsräkningarnas material.

Tabell 3.10 Antal partihandelsföretag 1931, 1951 och 1972

Transport- och drivmedel, bränsle 343 1 132 1 079

Totalt 10 021 17 975 14 423

Mellan 1931 och 1951 ökade företagsantalet med nära 80 % för att sedan falla tillbaka under den följande 20-årsperioden med ca 20 %. Tendenserna är likartade de som tidigare redovisats för detaljhandeln. Bakom minskningen av företagsbeståndet i partihandeln ligger inte enbart nedläggningar av rörelser utan i stor utsträckning förvärv och fusioner mellan olika företagsenheter. Utöver de enligt ovanstående redovisade drygt 14 000 egentliga partihanföretagsräkningen 1972 närmare 3 000 enheter inom delsföretagen upptar kategorin varuhandelsförmedling (handelsagenter m fl) varför det totala antalet inom partihandeln detta år skulle ha uppgått till ca företag 17 000. För att belysa utvecklingen under sjuttiotalet har använts Centrala Företagsregistrets (CFR) uppgifter, se tablån på nästa sida. Vissa definitionsolikheter medför att nivån inte helt överensstämmer med den som företagsräkningarna redovisar.

1976 1982 Diff %

Producentvaror 7 833 8 589 + 9,7 7 154 7 007 - Konsumentvaror 2,1 Transport- och driv-

Bilaga 4 39

ovan har trenden från femtio- och sextiotalet brutits och Enligt uppgifterna antalet partihandelsföretag ökar igen. Även om man i någon mån måste reservera sig beträffande jämförbarheten i CFR, beroende på definitionsändringar tycks uppgången vara säkerställd eftersom den kan iakttas inom alla storleksgrupper av företag. Den avtagande tendensen från detaljhandeln går igen beträffande partihandeln med konsumentvaror. Däremot tycks behovet inom producentvaruområdet öka liksom av enheter som av grossistföretag (handelsagenter m fl). Dessutom har ägnar sig åt varuhandelsförmedling iakttagits en utbrytning av försäljningsbolag från industrin som fortsättningsvis drivs som fristående enheter.

Storleksfördelning

Liksom i detaljhandeln föreligger stora skillnader i företagens storlek. Av samtliga partihandelsföretag har hela 30 % inte någon anställd personal och ytterligare 40 % mindre än 5 anställda.

Storleksgrupp (antal helårs- Partihandelsföretag 1982 verken för anställda)

Storleksfördelningen ovan illustrerar det förhållandet att den officiellt tillämpade partihandelsdefinitionen täcker ett väsentligt bredare fält än vad som i gängse tal uppfattas som grossistföretag. Uppenbarligen har på detta sätt ett stort antal rörelser som är av den karaktären att de inte kan hänföras till tillverkning, hantverk och detaljhandel eller annan klart avgränsad verksamhet kommit att hamna i kategorin partihandel. Det kan nämnas att Svleriges Grossistförbund (SGF) som organiserar huvuddelen av den fristående grosshandeln har ca 1250 medlemsföretag med en sammanlagd omsättning av ca 175 miljarder kronor (1982). Den markanta snedfördelning i storlekshänseende som utmärker företagen i partihandeln kunde också iakttas inom detaljhandeln. Men i det senare fallet har tillkomsten av de frivilliga kedjorna inneburit att viktiga funktioner kunnat utföras i stor skala och därmed rationaliserats. En liknande organiserad arbetsform finner man mera sällan i partihandeln. Följande sammanfattande aspekter kan läggas på storleksstrukturen i partihandeln. 1. Partihandel är en verksamhetsmässigt heterogen näringsgren (jämför avsnitt 5.3). Vissa verksamhetsgrenar t ex försäljning av insatsvaror till industrin liksom distribution av dagligvaror till detaljhandelsblocken förutsätter vanligen hantering i stora kvantiteter via högmoderna anläggningar. Specialinriktade aktiviteter, agenturverksamhet m m kräver inte nödvändigtvis storskaliga operationer för att vara konkurrenskraftiga.

40 4 sou 1984:5

Bilaga

2. Den lokala marknadsbevakningen är väsentlig inom branscher där huvuddelen av omsättningen går till mindre företag tex detaljhandel, hantverk, etc. Det lokala grossistföretaget står nära byggmästare problemen på orten och kan ofta agera med stor flexibilitet. 3. Vissa faktorer som favoriserar storföretagsamheten kan dock väntas få Ökad tyngd i framtiden. I den hårdnande konkurrensen behövs expertis om bl a marknadsföring samt inköp på den internationella marknaden. Vidare kommer ADB-tekniken att få ökad användning (jmf kapitel 6).

4 41

Bilaga

och

4 Sysselsättning produktivitet

4.1 Varuhandeln och övriga näringsgrenar

i detta kapitel bygger i stor utsträckning på Statistiska Uppgifterna Arbetskraftsundersökningar (AKU). Enligt denna Centralbyråns löpande arbetat minst 1 källa definieras som sysselsatt den som under mätveckan eller som haft anställning men varit tillfälligt frånvarande timme (i arbete) semester, värnplikt, arbetskonflikt etc. p g a sjukdom, tjänstledighet, Som arbetslös räknas den som ej varit sysselsatt och som

(frånvarande”).

sökt arbete eller avvaktat resultatet av någon åtgärd för att söka arbete. Gruppen sysselsatta och arbetslösa utgör tillsammans kategorin arbetskraften. De största utanför arbetskraften är hushållsarbetande, grupperna studerande, arbetsoförmögna och övriga (flertalet pensionärer).

Handelns andel av arbetskraften

År 1982 redovisades totalt 4,35 milj personer i arbetskraften. Därav hänfördes 601 000 till huvudgruppen Handel, restaurang, hotell”. Förskjutandel av den totala arbetskraften framgår ningen i de olika huvudgruppernas av tabell 4.1.

Tabell 4.1 Olika näringsgrenars andelar av arbetskraften 1970, 1976, 1980 och 1982

Näringsgren Procentuell fördelning (SNI-grupp) 1970 1976 1980 1982

9 Offentlig förvaltning och andra tjänster 27,1 30,3 34,8 36,3 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0

42 Bilaga 4

Den offentliga sektorn (grupp 9) har expanderat kraftigt medan flertalet övriga sektorer däribland handeln fått minskad andel. Varuhandeln (inkl hotell och restauranger) kom på tredje plats i storlek bland näringsgrenarna efter offentlig verksamhet och industri. Den egentliga Varuhandeln sysselsatte 1982 drygt 500 000 personer varav cirka 195 000 i partihandel och 315 000 i detaljhandel. Av särskilt intresse är att jämföra arbetskraftsförhållandena i industri och handel. I tabell 4.2 anges genomsnittliga förändringstal för den första resp den andra hälften av studieperioden. För industrins del har en svagt stigande trend ersatts med en nedåtgående tendens efter 1976. Partihandeln expanderade kraftigt sysselsättningsmässigt 1970-76 men har endast visat en obetydlig under senare delen ökning av perioden. Detaljhandeln hade ungefär oförändrad personalstyrka under första delen av 70-ta1et. På senare år har tendensen emellertid varit negativ, motsvarande en årlig nettominskning av cirka 4 000 sysselsatta personer. Man observerar att ovanstående uppgifter hänför sig till antal sysselsatta personer oavsett arbetstidens längd.

Tabell 4.2 Genomsnittlig årlig Sysselsättningsförändring 1970-76, l97G82 resp 1970-80, %

1970-76 1976-82 1970-80

Industri

Branschgrupper detaljhandeln

AKU-materialet möjliggör också en uppdelning av detaljhandelns sysselsatta på olika branschgrupper som framgår av tabell 4.3.

Tabell 4.3 Sysselsättning per branschgrupp 1976 och 1982 samt 1970 och 1980

Övriga dagligvaror,

apotek, systembolag 48 500 42 000 - 13,4 55 900 44900 - 19,7 Sällanköpsvaror 96 300 92500 - 3,9 97 500 95 200 - 2,4 Bilar och drivmedel 44 200 40 800 - 23 700 7,7 41 000 + 73,0

Summa 335700 315300 - 6,1 324100 320500 - 1,1

Bilaga 4 43

Vid studiet av tabellen bör observeras att resultaten baseras på uppgifter från ett representativt befolkningsurval där de detaljhandelsanställda utgör en kan förhållandevis liten delmängd. När denna uppdelas på branschgrupper osäkerheten i talen bli betydande. Man bör därför mera fästa avseende vid systematiska förändringar i tidserierna än på de absoluta talen respektive ar. Personalminskningen inom varuhussektorn har pågått varje år sedan 1976 med närmare 2 000 personer om året. Detta är en konsekvens av den förut berörda stängningen av varuhusenheter samt nedgången i försäljningsvolym. inom livsmedelshandeln. År 1970 var Mera svårförklarig är utvecklingen Antalet sjönk sedan till 96000 personer sysselsatta i livsmedelsbutikerna. 83 0001979 men har sedan år från år stigit och var 92 000 år 1982. Detta skulle kunna inom livsmedelshandeln med mera tyda på att omstruktureringen och andra mindre enheter inneburit ett ökat personalbehov i servicebutiker branschen. Också ökad användning av deltidsanställd arbetskraft kan ge Det kan emellertid finnas statistiska orsaker bakom förändenna effekt. dringarna och det är därför ännu för tidigt att dra några mera definitiva slutsatser. Inom ”övriga dagligvarubranscher finns emellertid en klar nedåtgående trend sedan 1970. En stor del av ”sällanköpsvaruhandeln” är arbetsintensiv och arbetskraftens förändringar har därför hittills varit små. Arbetsproduktiviteten är dock klart lägre i de mindre företagen. En ökad betydelse för och större som försäljningsvolymen inte ökar kedjor företag samtidigt nämnvärt bör dock på sikt leda till ett minskat arbetskraftsbehov.

4.3 Arbetstidens längd

4.1 visar arbetskraftens inom detaljhandeln fördelning efter Diagram arbetsveckans andelen heltidsarbetande längd åren 1976-82. Det framgår att successivt minskat under perioden, från 63 % 1976 till 58 % år 1982. Det är den ”långa deltiden som ökat - från 25 % till 30 % - medan andelen med kort deltid (1-19 tim/v) varit praktiskt taget konstant (ca 12 %). Det har bl a från fackligt håll framförts som önskvärt att man undviker en ökning av just de korttidsarbetandes andel, eftersom det är vid veckoarbetstider understibortfaller. gande 20 tim som en del sociala anställningsförmåner är det å andra sidan betydelsefullt att Från företagens synpunkt finns att kunna anställa med varierande arbetstider. möjligheter personal Som tidigare nämnts kan kundtillströmningen till butikerna variera kraftigt- I inte bara med hänsyn till säsongen utan också under veckan och dagen. försöka att anpassa arbetsinsatsen efter möjligste mån måste detaljhandeln Det är i de flesta fall omöjligt att de väntade försäljningsvariationerna. åstadkomma en sådan anpassning utan användning av deltidsanställd arbetskraft.

44 Bilaga 4

35 timmar och mer

Diagram 4.1 Antal sysselsatta i detaljhandeln 1976-82 fördelade efter 0 I I I , I 0 veckøarbetstid 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982

Manliga och kvinnliga deltidsarbetande

Av tabell 4.4 framgår andelen deltidsarbetande män och kvinnor inom partiresp detaljhandel. Följande slutsatser kan dras.

1. Deltidsarbete

är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män såväl i partihandeln som i detaljhandeln 2. Deltidsarbete förekommer oftare i detaljhandeln än i partihandeln 3. Förekomsten av deltidsarbete har Ökat inom samtliga kategorier

Tabell 4.4 Andel anställda män resp kvinnor med arbetstid understigande 35 tim/v

1976 1982 Diff 1970 1980 Diff %-enh %-enh

Partihandel Män 5,3 10,4 +5,1 + 5,1 8,9 3,8 Kvinnor 40,5 42,9 + 2,4 31,0 42,1 + 11,1 Detaljhandel Män 12,7 16,9 +4,2 9,4 + 14,3 4,9 Kvinnor 58,7 65,6 + 6,9 50,5 65,2 + 14,7

Bilaga 4 45

Medelantal arbetstimmar per vecka 1970 1976 1980 1982 Partihandel 40,7 39.7 38,5 38 .4 Detaljhandel 35,0 33,3 32,2 31,9

Även ovanstående om de handelsanställdas veckoarbetstider har uppgifter hämtats från AKU-materialet. I början av 1970-talet sänktes arbetstiden per vecka från 42,5 till 40,0 arbetstimmar. Minskningen i arbetstiden är resultatet dels av denna arbetstidsförkortning dels av att heltidstjänster ersatts med deltidsarbeten samt även av minskningen av arbetstiden på individuella befattningar.

4.4 Jämförelse med lönestatistikens sysselsåttningsuppgifter

om antalet sysselsatta inom varuhandeln insamlas också i samband Uppgifter med de kvartalsvisa Iöneundersökningarna. Olikheter i undersökningarnas uppläggning och vissa definitionsskillnader gör att de båda statistikkällorna inte är jämförbara med avseende på sysselsättningsnivån. Av visst intresse är dock att ställa de procentuella sysselsättningsändringarna enligt lönestatistiken mot närmast motsvarande uppgifter i AKU.

Genomsnittlig förändring per år, % Partihandel Detaljhandel

1976- 1970- 1976- 1970- 1982 1980 1982 1980

Lönestatistikens sysselsättningstal (3) bör närmast jämföras med den AKU-serie (2) där innehavaren och eventuellt medhjälpande familjemedlemmar är exkluderade. Det framgår då att överensstämmelsen är god vad men dålig i fråga om partihandeln. En förklaring kan gäller detaljhandeln vara att urvalet för lönestatistiken huvudsakligen är begränsat till partihandelsföretag i relativt snäv mening medan man för klassificeringen i AKU använder en vidare definition. För perioden 1970-80 är lönestatistiken ej användbar, eftersom denna startade 1970 och har vissa brister i början av perioden.

4.5 Arbetskraftsvolymens förändringar

AKU-undersökningarna redovisar också uppgifter om antal utförda arbetstimmar för anställda. Genomsnittsförändringen i denna storhet under period 1976-82 var- 0,8 %/år i partihandeln och - 1,9 %/år i detaljhandeln.

46 Bilaga 4

En direkt jämförelse med lönestatistikens uppgifter av samma typ som ovan beträffande antal sysselsatta är dock inte möjlig eftersom arbetsvolymsredovisningen i lönestatistiken inte delas upp på parti- och detaljhandel. Däremot anges timuppgifter för olika personalkategorier. I diagram 4.2 har inritats dels index för arbetskraftsvolymens utveckling i detaljhandeln enligt AKU med 1976 = 100, dels motsvarande förändringar för butiksanställda i detaljhandeln enligt lönestatistiken med samma basår. Bägge serierna visar nedgång - AKU dock endast med i genomsnitt 2,1 % per år jämfört med 4,4 % för lönestatistiken. Orsakerna till denna diskrepans kan inte utan vidare klarläggas. En tänkbar förklaring kan vara att de tillfrågade i AKU uppger den totala arbetstiden, dvs också den som eventuellt utförs inom andra näringsgrenar som biyrke, medan lönestatistiken som är företagsbaserad endast tar upp den vid arbetsstället redovisade tiden.

76 78 79 89 81 82 i i i i i l 100

95-

90- AKU («2 1 %/årl

85-

80- Lönestatistik Diagram 4.2 Antal ar- (butiksperbetstimmar i detaljhan- (-4,4 %/år) sonal) deln 1976-82. Index 75- (1976 = 100)

Jämförelse med omsättningsförändringarna

Av intresse är att jämföra de årliga förändringarna i arbetsvolymen och omsättningen. För denna analys har använts en enkel regressionsekvation av typen

yt=a+b-xl (Typ I)

där y är procentuell årlig förändring i antalet arbetstimmar och x är procentuell årlig ökning i försäljningen, uttryckt i fasta priser samt t betecknar tiden (år). Som ett alternativ har också prövats funktionen

yt=a+b-xt_l (Typ II)

sou 1934:5 Bilaga 4 47

varvid förändringen i arbetsförbrukningen förklaras av omsättningsutvecklingen året innan. Beräkningen har gett följande parametervärden för detaljhandeln perioden 1976-82 sambandstyp Statistikkälla Koefficienter a b r I AKU - 2,20 - 0,99 - 0,54

Använder man sambandstyp I erhålles ingen meningsfull förklaring - AKU ger negativ regressionskoefficient och LS (lönestatistiken) alltför svag korrelation (r). Enligt typ Il blir korrelationsvärdena klart bättre och regressionskoefficienterna får rätt tecken”. Resultaten kan tolkas på följande sätt. E! Det finns en långsiktig omsättningsberoende minskning av arbetsvolymen i detaljhandeln som enligt AKU skattas till ca 2 % och enligt LS till ca 4 %. EI Därutöver påverkar förändringen i omsättningsvolymen arbetsförbrukningen men först ett år i efterhand. För varje procent som försäljningen minskar sjunker arbetsåtgången ytterligare en halv resp trekvarts procent.

Resultaten ska inte hårdras eftersom korrelationskoefficienterna inte ens i alternativ II är särskilt höga. Delvis kan detta bero på att de båda variablerna x och y inte är härledda från ett homogent material samt att mätfelen i variablerna sannolikt inte är obetydliga. Det är dessutom inte säkert att den faktiska ”lag” som existerar mellan nedgång/uppgång i omsättningen och motsvarande förändring i arbetsförbrukningen är jämnt ett år. Tidigare undersökningar vid HFI tyder på att en tidsförskjutning om fem kvartal ger högst korrelationsvärden. Det intressanta med analysen är dock att den indikerar att detaljhandeln har svårigheter att tillräckligt snabbt anpassa personalinsatserna till förändringar i efterfrågan. Det betyder att handeln vid en försäljningsnedgång arbetar med en outnyttjad arbetskraftskapacitet men i uppgångstider kan ha svårt att i tid få fram tillräckliga personalresurser vilket kan innebära missade försäljningstillfällen. I båda fallen blir resultatet försämrad produktivitet jämförd med situationen vid en jämnare omsättningsutveckling.

4.6 Kostnads- och produktivitetsförhållandena i detaljhandeln*

Kostnadsbelastningen vid företag av olika storlek

1 De följande företags- Resultaten i tabell 4.5 redovisas på tre storleksklasser efter antal sysselsatta

.. . o . . .. . . Ekmwmifkâ ygger pa ear e ningar “Pggtiffema

omraknat till helarsverken. begransats till dagligvaruhan-

luledovrsmngenuhar vid HFI av räkenskaps_

deln eftersom en sammanlaggmng med ovrrga branscher skulle försämra material från sveñges materialets homogenitet. Köpmannaförbund.

48 Bilaga 4

Tabell 4.5 Kostnader i procent av omsättningen (exkl moms) inom detaljhandeln med dagligvaror Kostnadsgrupp Storleksgrup (antal årsverken) 1-2 3-5 6- Personal: anställda 4,0 8,6 9,9 chef (kalkylerat) 33,7 37,7 12,8 21,4 2,4 12,3 Lokaler 3,0 2,7 3,4 Kapital (ränta och

Skillnaden i kostnadsbelastning mellan större och mindre företag framgår klart. Tabellen visar också att personalkostnaderna spelar en dominerande roll. I de mindre företagen svarar innehavaren och eventuella familjemedlemmar för en stor del av arbetsinsatsen. Eftersom denna post inte ingår bland de bokförda kostnaderna måste ägarersättningen kalkyleras enligt någon konventionell metod. Här har utgåtts från de avtalsmässiga lönerna för föreståndare i filialbutiker. På en mindre omsättning blir belastningen följaktligen relativt hög. För konkurrensutsatta mindre butiker är det därför ofta svårt för innehavaren att ta ut marknadsmässig lön. Eftersom många köpmän i denna kategori inte har alternativa utkomstmöjligheter, fortsätter de dock verksamheten så länge de finner det rimligt. Oftast aktualiseras nedläggningsalternativet först i samband med generationsskiftena.

Faktorpriserna

De primära produktionsfaktorerna i detaljhandeln utgöres av arbetskraft, lokaler och kapital. För att inte kostnadsbelastningen skall öka måste förekommande löne-, hyres- och räntehöjningar balanseras genom bättre utnyttjande av respektive faktorinsatser, dvs produktivitetsförbättringar. Av diagram 4.3 framgår att lönerna (personalkostnaderna) ökat något mera än försäljningen per sysselsatt Skillnaden uppstod emellertid i början av perioden och under de senare åren har båda kurvorna utvecklats ungefär parallellt. Beträffande lokalkostnaderna har pris- och produktivitetsrelationen utvecklats klart oförmånligt. Hyran per kvm har ökat drygt 80 % under femårsperioden, medan försäljningen per kvm endast stigit hälften så mycket. Därigenom har lokalkostnadernas andel av omsättningen ökat. Företagens genomsnittliga skuldränta har varierat en del, beroende på främst diskontoföråndringar, men visar under perioden en klart stigande 1 Antalet sysselsatta har tendens. Kapitalutnyttjandet mätt som kvoten mellan omsättning och räknats om att avse ett summa tillgångar har dock inte nämnvärt förbättrats. Det innebär alltså att givet antal arbetstimmar per år också de relativa kapitalkostnaderna i företaget stigit.

sou 1984:5 Bilaga 4 49

Index 160-

120-

Index 180-

160-

1404 Omwmz

120-

100-

Index 140* Ränta ,/“--.

/I /I

1204 1 Diagram 4.3 Löne-, hyres- och ränreutveck-

,\\ l/

;l \ I Kapitalomsättnings- lingen i detaljhandelsfö- * I z hBStIQhBI ; *§1 retag med mer än 5 an- 10e ställda 1977-82. Index

e_ I

1977 1978 1979 1980 1981 1982 År (1977 = 100)

Produktivitetsutvecklingen i reala termer

Ovanstående uppgifter är uttryckta i löpande priser. För att få fram den reella produktivitetsutvecklingen har respektive serier i följande tablå omräknats i fasta priser.

50 Bilaga 4

Produktivitets- Företag med mer än 5 anställda index 1977 1978 1979 1980 1981 1982 Arbetskraft 100 98 101 100 98 98 Lokaler 100 90 89 91 89 88

Indexserierna visar att arbetsproduktiviteten förhållit sig ungefär oförändrad under perioden. Ytproduktiviteten sjönk däremot ca 10 % i början och har sedan inte återhämtat sig.

Skillnader mellan stora och små företag

Tabellen 4:6 visar att det råder ett starkt samband mellan företagens storlek och produktivitetsnivå Tabell 4.6 Produktivitetsnivån 1982 vid företag av olika storlek Storleksklass. antal anställda

Företag i den högsta storleksgruppen säljer för nära tre gånger så mycket per sysselsatt som enheterna i den lägsta gruppen. Också vad gäller ytproduktivitet och kapitalomsättningshastighet redovisar de större företa-

gen högre siffror även om skillnaderna inte är lika som på personalsidan.

Storföretagens övertag i dessa avseenden motverkas delvis av högre faktorkostnader. Medelhyran per kvm i gruppen över 5 anställda var 1982 459 kronor jämfört med 191 kronor i gruppen 1-.2 anställda. Detta torde främst sammanhänga med att större butiker ofta finns-i centrala lägen där hyresnivån är högst. Mindre butiker är relativt ofta inrymda i egna fastigheter vilket drar ned lokalkostnaden. Företag med flera anställda hur också genomsnittligt högre lönekostnadsnivå. Det är en följd av att i de minsta enheterna företagaren själv svarar för de mera kvalificerade arbetsuppgifterna.

4.7 Bedömning av produktivitetsutveckling och investerings-

behov de närmaste åren

Underlag saknas för uppställandet av en formell prognos rörande de framtida resursbehovet i varuhandeln. Vad som är möjligt är att på basis av det presenterade materialet dra ut vissa trender och bygga vissa slutledningar för delar av varuhandelssektorn. Resultaten sammanfattas i följande punkter.

i

sou 19345 Bilaga4 51

1. Partihandeln med producentvaror bör i ett förbättrat konjunkturläge ha relativt goda expansionsmöjligheter. Detta gäller främst distributionen av insatsvaror till industrin samt den utrikeshandelsinriktade partihandeln. Däremot blir tillväxten svag inom byggmaterial- och investeringsvarusektorerna. 2. Partihandeln med konsumentvaror kommer åtminstone de närmaste åren att ha begränsade utvecklingsmöjligheter. En viss överkapacitet föreligger varför större produktivitetsförbättringar är osannolika och anläggningsinvesteringarna blir låga. En ökad satsning på helautomatiska lager och datoriserade informationssystem kan dock förväntas. 3. Ännu syns inga tecken på att varuhusens tillbakagång har hejdats. Branschen kämpar med överkapacitets- och lönsamhetsproblem, vilket begränsar etableringsverksamheten. Och andra sidan görs stora satsningar på förbättrad lagerkontroll och effektivare varuflödesrutiner, bl a genom användning av stora, integrerade datorsystem. Varuhusen kommer sannolikt att tvingas till en fortsatt relativt hårdhänt personalrationalisering. 4. Så länge matpriserna fortsätter att stiga i snabbare takt än priserna på övriga produkter blir dagligvaruhandelns expansionsmöjligheter begränsade. Detta leder till ett skärpt konkurrensläge som i sin tur driver fram olika utspel i form av nya distributionsformer och strategier. Etableringen av större dagligvarubutiker minskar. Användningen av datakassor och andra tillhörande informationssystem slår genom under senare delen av 80-talet, men de behövliga investeringarna finansieras till betydande del av partihandeln. Några större produktivitetsvinster på personalsidan väntas inte, bl a beroende på tendensen till fortsatt småskalighet (servicebutiker o d). Effekterna av datoriseringen kommer i stället att visa sig i form av ökad kapitalproduktivitet genom bättre lagerekonomi och bättre kapacitetsutnyttjande av lokaler och utrustning. 5. Utvecklingsbilden vad avser fackdetaljhandeln är mera splittrad och svårbestämnd. En del traditionella branscher har uppenbara problem att anpassa sortiment och serviceutbud efter förändringarna i konsumenternas efterfrågan. En viss ytterligare utslagning av olönsamma enheter kan därför förväntas, särskilt i centrumlägen med höga butikshyror. I stället kommer en del externa etableringar av lågpris- och lågservicekaraktär att göras, ofta i utrymda industrilokaler etc. - Samtidigt sker en polarisering såtillvida att också företagsformer som är mera behovsinriktade och specialiserade expanderar främst i nya köpcentra. Arbetsproduktiviteten i teknisk mening (distribuerad volym per arbetstimme) kommer sannolikt inte att stiga nämnvärt, men genom att detaljhandelsföretag av denna typ oftast har möjlighet att ta betalt för ökningen av tjänsteinnehållet kan ökade butikshyror och marknadsföringskostnader kompenseras.

sou 1984:5 Bilaga 4 53

5 och

Datoriseringens omfattning

konsekvenser

Möjligheten att med hjälp av datorn rationalisera olika administrativa rutiner och åstadkomma ett säkrare beslutsunderlag uppmärksammades tidigt i varuhandeln. Många partihandelsföretag och de större företagsbildningarna inom detaljhandeln har således länge använt datakraft för uppgifter som bokföring, fakturering och lagerkontroll. Angreppssättet skiljer sig härvidlag inte väsentligt från det som tillämpas i industrin. Olika omständigheter har emellertid motverkat en ännu snabbare takt i datoriseringen, bl a följande. E! Som beskrivits i kapitel 3 domineras varuhandeln antalsmässigt av småföretag som tidigare bedömts sakna förutsättningar för ekonomisk ADB-användning D Tekniska hinder har förelegat för en effektiv dataregistrering av försäljningstransaktionerna i detaljhandeln E1 Från främst personalhåll har oro uttalats för att en snabb datorisering skulle få ogynnsamma konsekvenser för sysselsättning och kundservice i handeln

Även om åtskilliga problem kvarstår kan hävdas att förutsättningarna för en mera omfattande dataanvändning har nu påtagligt förbättrats. Datorn kan därigenom komma att få en väsentlig produktivitetsskapande roll framförallt under senare hälften av 80-talet. I detta kapital skall ges en översiktlig beskrivning av datateknikens nuvarande användning och omfattning i varuhandeln samt diskuteras några av de problemställningar som aktualiserats av datoriseringen.

5.1 Datoriseringens omfattning

Det finns ingen övergripande undersökning av hela handeln. Genom en relativt aktuell utredning av Handelns Yrkesnämnd] publicerad hösten 1982, föreligger en bild av den nuvarande och planerade datoranvändningen inom företag i parti- och detaljhandeln med minst 10 anställda.

Förekomst av datakraft

. . . .. .. . 1 D I Yrkesnämndens bland ett slump-

handâtjâgiâeâfâiçeâom

utredning ingick en enkatundersokning mässigt urval av cirka 600 företag. Även om företag av denna storlek ningsmppor, från Hanrepresenterar en mindre andel av totalantalet i handeln svarar de dock för delns Yrkesnämnd 1982

54 Bilaga 4

större delen av den samlade omsättningen. Diagram 5.1 visar den nuvarande (1981) användningen av datakraft inom den undersökta varuhandelssektorn. Inom partihandeln har något mer än hälften av tillfrågade arbetsställen tillgång till egen datakraft. Därmed menas att man antingen förfogar över en egen större eller mindre dataanläggning eller utnyttjar datakraft på annat håll inom företaget. I det senare fallet har arbetsstället ofta en terminal kopplad till centraldatorn. Närmare en fjärdedel utnyttjar servicebyrå för själva databehandlingen. Det betyder att personalen på arbetsstället inte själva behöver arbeta med datautrustning utan använder sig av datalistor 0 d som servicebyråer levererar (de anställdas arbetsuppgifter beskrivs närmare i ett senare avsnitt). Det återstår knappt en fjärdedel av arbetsställena som idag inte alls utnyttjar datakraft. I något fall är dock datorisering under införande, vartill kommer fem procent som sagts sig planera övergång till datoriserade rutiner. Ungefär lika stor andel av de undersökta butikerna i detaljhandeln saknar tillgång till datakraft. Däremot är det betydligt fler än i partihandeln som använder sig av servicebyråer, medan ett motsvarande mindre antal har egna datorer. Det bör än en gång understrykas att undersökningen var begränsad till företag med mer än 10 anställda. Bland företag under denna gräns är förutsättningarna för egen datoranskaffning klart begränsade, även om redan idag många mindre företag utnyttjar datasystem via servicebyrå, exempelvis för bokföringsändamål.

Förekomsten av datakraft

Partihandel Detaljhandel

1 7 . -Ej datoranvändning-a» 25 5 a--under

planering\ 1

22 -Extern datakraft

x* 35

G-Egen

datakraftx 39

Diagram 5. l Datoranvändning inom handeln 1 981

4 55

Bilaga

Datoriserade rutiner Följande tabell (tabell 5:1) visar hur stor andel av företagen i enkätundersökningen som använder egen eller hyrd datakraft för olika rutiner. Tabell 5.1 Andel företag med datoranvändning för olika rutiner 1981 Rutin Partihandel Detaljhandel (ändamål) % % Redovisning 72 80 (bokföring)

Orderregistrering Schemaläggning - 9 (arbetstid) - 34 Prissättning

Partihandel

Vanligast (72 %) är att man lägger bokföringen på data. Nästan lika många (68 %) tar fram statistik. Därnäst kommer fakturering (60 %). På vartannat arbetsställe används datorn för lagerstyrning och orderrutiner. Mindre än hälften har lagt löne- och inköpsrutiner på data. av Användningen

servicebyrå är relativt sett vanligast ifråga om bokföring, statistik och

löner.

Detaljhandel

Den avgjort vanligaste formen för datoranvändning i detaljhandeln är för redovisningsändamål. De flesta företagen använder sig därvid av system som tillhandahålles av servicebyråer. Ungefär hälften av arbetsställena tar fram statistik av något slag och ungefär lika datorer för många utnyttjar inköpsrutiner. En närmare granskning av materialet visar att datorframställd statistik är mest förekommande inom beklädnadshandeln Därnäst (74 %). kommer varuhusen (69 %) och livsmedelsbutikerna (61 %). Därvid utnyttjar varuhusen som regel terminaler eller servicebyråsystemet, medan egen datakraft förekommer i ungefär hälften av beklädnadsaffärerna. Cirka 40 procent av de dagligvaruaffärer som har mer än 10 anställda beställer varor med hjälp av bärbara terminaler.

Anställda med ADB-uppgifter lMicrofiche (eller mik-

rofilm) utgörs vanligen Den ADB-anknutna

avgjort vanligaste arbetsuppgiften är användning av aV_genomskinliga för

datalistor eller microficheà Exempel information av detta är på slag

gêlgiliaâânfcgâtârfnüegilka

prislistor, st-atistikrapporter, inköpsunderlag och lagerrapporter. Mer än

uppförstoras av aávän_

50 000 personer sysslar dagligen med sådana arbetsuppgifter, varav två dare., på en specieu tredjedelar i partihandeln. betraktningsapparat.

56 Bilaga 4

Cirka 25 000 personer inom varuhandeln fyller regelbundet i stansunder- lag något fler i partihandeln än i detaljhandeln. Av varuhandelsanställda med direkt kontakt med datautrustning arbetar de allra flesta eller 17 000 med bildskärmsutrustning, nästan alla inom partihandeln. I detaljhandeln redovisas cirka 5000 personer som ofta använder handhållna terminaler. Dessa används i butiker huvudsakligen för beställningsarbete. Butiksbiträdet registrerar på handterminalen vilka varor som håller på att ta slut. Varje kväll inkopplas terminalen via telenätet till grossistens dator som ger utskrift av order- och leveranshandlingar. Hela 84 procent av personer med dessa arbetsuppgifter är verksamma inom varuhussektorn och resten inom livsmedelshandeln. Just denna sorts utrustning finns i ett stort antal livsmedelsbutiker med mindre än 10 anställda, som var undre gränsen för undersökningen. Uppskattningsvis använder omkring 20000 personer i detaljhandeln totalt handhållna terminaler. Egentligt stansarbete utförs endast av cirka 4000 personer, flertalet i partihandeln. Några tusen anställda framförallt vid varuhusen och i beklädnadsaffärer betjänar datoriserade kassaregister.

Utvecklingstendenser

De i enkäten medverkande företagen ombads också ange vilka rutiner de avsåg att databehandla 1983 resp 1985. Resultaten har i tabell 5.2 sammanfattats i form av en s k datoriseringsindex 1981-85. Indexen uttrycker alltså det beräknade antalet företag med ADB-användning för olika rutiner 1985 jämfört med 1981. Uppgiften för 1985 bör inte betraktas som en prognos i egentlig mening utan som det antal arbetsställen som i dag har någon relativt klar uppfattning av att använda datatekniken före 1985. Med den för de flesta okända tekniska utvecklingen på dataområdet är det naturligtvis inte uteslutet att det faktiska antalet 1985 kan komma att ligga högre. Genomgående är indextalen lägre för detaljhandeln än för partihandeln. Dataanvändningen kom i gång snabbare i partihandeln och åtskilliga företag som nu utnyttjar datatekniken för enstaka ändamål planerar att utvidga

Tabell 5.2 Datoriseringsindex 1981-85 Rutin Partihandel Detaljhandel (ändamål)

Prissättning Kassaarbete (859) (läspenna/scanner)

Bilaga 4 57

användningsområdet. Starkast ökning förutses beträffande löneadministration, schemaläggning och inköp.

5.2 Några beträffande handelns datoran-

problemområden

vändning

Utnyttjandet av datakraft i varuhandeln har dock långt ifrån varit en problemfri process. Olika tekniska, organisatoriska och kunskapsmässiga brister har stoppat upp eller fördröjt införandet av skilda datasystem. Några av de svårigheter som uppstått men nu som man på olika sätt försöker att bemästra ska beröras i det följande.

Motiv för datorisering

Väsentligt för bedömningen av handelns fortsatta datoriseringsmöjligheter är att man klarlägger de motiv för utnyttjandet av den nya tekniken som föreligger bland företagen inom handeln. I samband med Handelns Yrkesnämnds undersökning tillfrågades ett urval av företag om vilka motiv som legat bakom anskaffandet resp utvecklingen av nuvarande datasystem. Svarsresultaten kan sammanfattas sålunda. Ungefär en tredjedel av de tillfrågade företagsledarna angav ekonomiska skäl, dvs att datoriseringen sänkte personalkostnaderna, minskade lagerkostnaderna och ökade kapitalomsättningshastigheten. Ytterligare en tredsom en nödvändig förutsättning för jedel pekade på datoriseringen ytterligare tillväxt i företagen - man uppgav sig ha svårt att klara de aktuella rutinerna med konventionella medel. Det tredje huvudskälet till att handelsföretagen i ökad utsträckning tar datorn i sin tjänst är att man önskar ge kunderna bättre service. Exempelvis kan grossister snabbare informera om en viss vara finns i lager eller när den kan väntas in. Detaljisten å sin sida kan genom effektivisering av orderrutinerna snabbare få fram artiklar som kundkretsen efterfrågar. Det är alltså inte renodlade rationaliseringsskäl, dvs önskan att spara personal som ide flesta fall är drivkraften. Minst lika ofta är det behovet av datorframställd information som anses betydelsefullt. Med datorns hjälp vinner man konkurrensfördelar gentemot andra företag i branschen.

Personalutvecklingen

Frågan om hur datoriseringen påverkar sysselsättningen är central men svår att entydigt besvara. Införandet av databehandling respektive övergång till mer avancerade system sker sällan som en isolerad åtgärd. Ofta är datoriseringen ett led i ett mer omfattande rationaliseringsprogram. Det är därvid svårt att urskilja vilken sysselsättningseffekt som just datoranskaffningen eller datorutbyggnaden fått. Av de i undersökningen speciellt studerade 41 företagen visar sig något flera ha ökat antalet anställda (20) än som minskat sysselsättningen (15) medan resten har oförändrad personalstyrka (6). Även om generella slutsatser inte kan dras av denna begränsade studie är det dock uppenbart att datoriseringens inverkan på sysselsättningsläget inte är så ensidigt negativt som man ofta gör gällande. På grund av urvalets begränsning är det främst

58 Bilaga 4

tjänstemän som tillfrågats. Däremot kan införandet och utnyttjandet av egna datorsystem få betydande effekt på befattningsnivån. Vissa befattningstyper, tex personal med utpräglade kontoristfunktioner, blir mindre efterfrågade medan efterfrågan ökar på mera kvalificerade personalkategorier och naturligtvis på anställda med renodlade ADB-uppgifter. Uppgiften att ge olika befattningshavare i företagen adekvat utbildning på dataområdet erbjuder också en rad problem. Leverantörerna av datautrustning svarar som regel för den grundläggande undervisningen om hur maskinerna skall skötas. Många anställda inom varuhandeln saknar den övergripande insikt om datateknikens möjligheter som oftast är en förutsättning för en effektiv användning av den nya tekniken. Inom handelns företag och organisationer pågår f n ett utvecklingsarbete för att få fram bättre utbildningsmöjligheter.

Effektivitet och säkerhet

Anmärkningsvärt få företag har av undersökningen att döma genomfört kalkyler av datoriseringens ekonomiska utfall. Mer än 80 procent av de tillfrågade har dock kunnat peka på enskilda indikatorer om effektivitetsförbättringar. Cirka 20 procent var missnöjda med den systemlösning de valt. Driftsäkerheten utgör uppenbarligen ett betydande problem. Undersökningen ger vid handen att vid hälften av företagen står dataanläggningen still mer än 5 procent av tiden p g a driftsstörningar av olika slag. Endast till en del kan i sådana fall reservsystem eller manuellla rutiner Det tillgripas. förekommer t 0 m att de anställda saknar andra meningsfulla arbeten att ta till vid driftsstopp.

Användaranpassning

Ett mera generellt problem är bristen på tillräckligt användaranpassade dataprogram. De stora företagen och kedjorna har i allmänhet utvecklat egna system speciellt utformade efter de krav som respektive företag har. De mindre och medelstora företagen är som regel hänvisade till ett mera standardiserat programutbud, som mestadels tagits fram av maskinleverantörerna. Hittills har systemen varit utformade för bearbetning på större datamaskiner, vilket innebär att flertalet detaljhandelsföretag varit hänvisade till körningar på utomstående datacentraler. Statistikrapporter o dyl har erhållits en gång i månaden och ofta varit alltför och detaljerade svåröverskådliga för att den vanlige köpmannen ska ha egentlig nytta av dem. Först när följande krav är uppfyllda kan datatekniken få en verkligt produktivitetshöjande effekt inom

detaljhandeln_

EI Datakraften ska finnas i ”huset vilket i de flesta fall innebär microdator eller terminalanslutning till central dator E! Datorprogrammen ska finnas i ”huset” vilket i de flesta fall innebär microdator eller terminalanslutning till central dator D Datorprogrammen skall vara tillräckligt flexibla för att kunna anpassas efter förhållande i olika branscher eller företagsformer

Bilaga 4 59

D Information om försäljning, inköp, lager, räntabilitet m m måste kunna tas fram momentant och på artikelnivå D Utrustningen skall vara driftsäker samt enkel att handha D Kostnaderna för anskaffning av utrustning och program ska vara rimliga i förhållande till de ekonomiska fördelar databehandlingen medför

5.3 Datakassor och scanning

Uppläggning och egenskaper

För företag som säljer varor och tjänster till andra företag, t ex inom industri och partihandel, utgör kundfakturan ett för dataregistrering lämpat underlag. Inom detaljhandeln saknas ett sådant naturligt dokument för registrering av försäljningstransaktionerna. Man har diskuterat och prövat olika lösningar för detta ändamål. Det mest lovande är registrering med hjälp av s k streckkod (EAN-symbol). Med EAN (European Article Number) förstås en enhetlig internationell kod för varuidentifiering som anbringas av fabrikanten på varuetikettenÅ När varan säljs läses varukoden i kassan med hjälp av en stationär s k ”scanner eller en handhållen läspenna. En med kassan förbunden dator som har butikens alla priser lagrade i sitt minne, söker omedelbart upp det aktuella priset och registrerar det i kassaapparaten. Kassabiträdet behöver alltså inte knappa in transaktionerna utan endast sköta betalningsrutinen. Datargistrering med EAN-kod har främst följande fördelar. l. Varorna behöver inte prismärkas (däremot måste prismärkningen på hyllkanten vara tydlig för konsumenten) 2. Man riskerar inte att fel pris slås in i kassaregistret 3. Kunden får automatiskt ett kvitto i klarskrift, dvs med angivnade av varje inköpt varas namn och pris 4. Detaljhandeln kan för valfri period få uppgift om försäljning m m på artikelnivå 5. Fabrikanten kan efter överenskommelse med detaljhandelsledet få aktuella besked om försäljningen av egna och konkurrerande produkter (av betydelse tex för uppföljning av annonskampanjer m m)

Ett mera konsekvent genomförande av EAN-tekniken skulle kunna få en betydande produktivitetshöjande och lönsamhetsbefrämjande effekt inom hela dagligvarumarknaden och även delar av specialvaruhandeln. Ännu är dock erfarenheterna av datakassor alltför begränsade för en närmare bedömning.

Nuvarande omfattning

Införandet av EAN-systemet är förenat med en rad tekniska och organisatoriska problem. För att handlägga dessa frågor har tillsatts en särskild EAN-kommitté med representanter för industrin och handeln. 1 EAN-koden omfattar I Sverige har fram till hösten 1983 cirka 500 leverantörsnummer utdelats. i sin fullständiga version Märkningsgraden, dvs andelen av antalet i en ordinär dagligvarubutiks 13 positioner varvid 2 kassor utpasserande artiklar med EAN-märkning är cirka 45 procent. anger land, 4 leverantör, Arbetet med märkning av mejeriprodukter och s k viktvaror är emellertid 6 vara och 1 checksiffra

60 Bilaga 4

snart avslutat varför märkningsgraden under första kvartalet 1984 beräknas vara uppe i cirka 70 %. Man har beräknat att datakassorna i butikerna kan bli ekonomiska först när märkningsgraden ligger högre än 60 á 65 %. Hittills har 32 butiker installerat anläggningar för läsning av EAN-koden i Sverige. Flertalet av dessa använder läspenna för registrering, bl a beroende på att ergonomiskt accepterade fasta scanneranläggningar ännu inte kommit fram. Installationer med läspenna ställer sig också väsentligt billigare och är lämpade i introduktionsfasen.

Framtidsbedömning

Vid en bedömning av utvecklingstakten för EAN-systemet inom svensk dagligvaruhandel kan erfarenheterna från USA vara till ledning. Redan år

1974 fanns praktiskt fungerande system i amerikansk detaIjhandeL Det

dröjde dock till 1979 innan installationer i butikerna kom igång i större skala. Idag (1983) beräknas 7 500 av totalt mindre än 30000 supermarkets vara utrustade för scanning. Enligt bedömningar gjorda av den svenska EAN-kommittén kommer det år 1985 att finnas cirka 500 butiker inom som har dagligvaruhandeln anläggningar för läsning av EAN-kod. 1988 bedöms antalet butiker med sådan utrustning uppgå till mer än 2 500 st.

Utvecklingen på andra områden

Arbete pågår fn för att sprida EAN-märkningen till andra produkter än dagligvaror. Relativt långt har man kommit bl a beträffande böcker och tidskrifter samt läkemedel. Man sysselsätter sig också med att få fram en teknik för att förse ytteremballage av olika slag med streckkod av EAN-typ. 1 USA använder UPC Införandet av EAN-tekniken också i varuflödet före detaljhandeln skulle (Uniform Product Code) som är en med EAN kunna få betydande effekter, bl a genom att möjliggöra en praktiskt taget besläktad streckkod arbetskraftsfri hantering av godset i större distributionscentraler.

sou 1984:5 \ 4 61

Bilaga

6 Sektor privata tjänster

6.1 Inledning

Sektorn privata tjänster utgör en betydande del av samtliga näringsgrenar beträffande såväl sysselsättning (15 %) som förädlingsvärde (18 %). I motsats till industrin och handeln uppvisar de privata tjänsterna en ökad sysselsättning under senare år. Export och import av privata tjänster uppgick 1980 till ungefär samma värde. Exporten har successivt ökat och fyrdubblats under perioden 1970-80. Under samma tid fördubblades importen. Exporten av privata tjänster utgjorde 1980 cirka 3 % av den totala exporten. Företagen ingående i sektorn privata tjänster bedriver synnerligen artskiljande verksamhet. Följande näringsgrenar inräknas i denna sektor: Restaurang- och hotellverksamhet Bank- och annan finansieringsverksamhet Försäkringsverksamhet Uppdragsverksamhet och maskinuthyrning Renings-, renhållnings- och städningsverksamhet Undervisning, sjukvård m m (privat verksamhet) Personlig service (reparation av bilar, hushållsvaror o d, tvätterier, hushållsarbete m m).

6.2 Företagsstruktur och utveckling

Företagsstrukturen 1982

Företagen inom tjänstesektorn når inom en del områden betydande storlek såsom banker och försäkringsbolag. Merparten av företagen är dock mycket små tex inom personlig service typ reparationsverkstäder och frisörer. Den officiella källan för information om företagens antal och storlek är Centrala Företagsregistret (CFR) inom Statistiska Centralbyrån. Enligt CFR fanns under 1982 totalt ca 440 000 företag i Sverige, varav cirka 46 000 kunde hänföras till privata tjänstesektorn. I de här angivna CFR-uppgifterna ingår dock företag som ägs av stat, kommun eller landsting t ex försäkringskassorna. Antalsmässigt torde de dock ha mindre betydelse. Storleken på företagen mäts i antal anställda (årsverken). Ungefär 10 % av företagen saknar uppgifter om antal anställda, vilket mestadels innebär att

62 Bilaga 4

företaget upphört eller verksamhet är vilande. Av tabell 6.1 framgår hur företagen inom privata tjänster fördelar sig på näringsgrupp och storlek (1982). Ca 82 % av företagen inom tjänstesektorn har färre än 5 anställda. Totalt för samtliga näringar är andelen 87 %. De allra största företagen med mer än 50 anställda utgör 1,4 % av tjänsteföretagen. Motsvarande andel för samtliga näringar uppgår till 1,3 %.

Tabell 6.1 Antal företag 1982 inom sektorn privata tjänster

Näringsgrupp (SNI) Storleksklass, årsverken Andel små resp stora företag, %

0-4 5-49 50-199 200- Summa 0-4 50-

Restauranger och hotell 5 478 1 892 92 15 7 477 73 1,4 Banker och andra finansinstitut 452 358 52 35 897 50 9,7 Försäkringsinstitut, -agenturer 349 68 23 39 479 73 12.9 Uppdragsverksamhet inkl maskinuthyrning 13 550 3 111 173 59 16 893 80 1,4 Renings-, renhållningsverk, städningsrör m m 1 887 599 45 13 2 544 74 2.3 Reparati0ns-, tvätteri- och

Företagens utveckling 1978-82

Enligt CFR steg antalet företag som bedriver affärsmässig verksamhet från ca 395 000 1978 till ca 440 000 1982. I princip skall alla företag ingå som har anställda och/eller redovisar mervärdeskatt. Under 1981 tillfördes registret nya enheter efter kontroll mot Folk- och bostadsräkningens uppgifter om arbetsgivare. Därmed registrerades en hel del företag dubbelt. 1981 års uppgifter avs_ utvecklingen 1978-82 utgår därför. I tabell 6.2 nedan redovisas antalet företag per näringsgrupp åren 1978, 1979, 1980 och 1982., Antalet företag inom tjänstesektorn har ökat med cirka 23 % mellan 1978 och 1982. Relativt sett är nettotillskottet av tjänsteföretag dubbelt så stort jämfört med jordbruk, skogsbruk, industri och handel, som totalt redovisar en ökning på cirka 10 %. De mest expansiva grupperna ur företagssynpunkt är reparations- och annan serviceverksamhet (+ 25,5 %), uppdragsverksamhet (+ 24 %) samt renings-, renhållnings- och städningrörelse m m (+ 24 %),

4 63

Bilaga

Tabell 6.2 Antal företag 1978-82 inom sektorn privata tjänster

Näringsgrupp (SNI) Antal företag

1978 1979 1980 1982

Restauranger och hotell 7 217 7 412 8 024 8 600 Banker och andra finansinstitut 975 983 l 028 912 Försäkringsinstitut, -agenturer 441 461 48() 479 Uppdragsverksamhet inkl maskinuthyrning 15 684 16 385 17 844 19 460 Renings-, renhållningsverk, städningsrör m m 2 138 2 182 2 337 2 653 Reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet 16 523 16 617 17 628 20 740 Summa 42 978 44 040 47 341 52 844

6.3 sysselsättningen

Arbetskraften 1980

Ur SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU), som mäter befolkningens sysselsättning och arbetslöshet under drygt ett 20-tal veckor per år, har hämtats de sysselsättningsdata som anges i tabell 6.3. De angivna värdena avser årsmedeltal. Liksom i tabell 6.1 och 6.2 ingår viss statlig och kommunal verksamhet med ca 45 000 sysselsatta varav hälften inom försäkringsföretagen. Frånvaron (sjukdom, semester, tjänstledighet 0 d) inom privata tjänstenäringsgrenarna är lägre än inom övriga näringsgrenar totalt. 1980 låg den vid 16 % - 1 procentenhet mer än som redovisas för handeln men 2 procentenheter mindre än tillverkningsindustrin. Arbetslösheten inom tjänsteföretagen utgör i genomsnitt 1,9 %, vilket är ungefär i nivå med övriga näringar. Talen varierar dock kraftigt mellan de olika nâringsgrupperna. Restauranger och hotell t ex redovisar en arbetslös-

Tabell 6.3 Arbetskraften 1980 fördelad på sysselsatta i arbete, frånvarande och arbetslösa

Uppdragsverksamhet inkl maskinuthyrning 110 400 18 400 128 800 1 300 130 100 Renings-, renhâllningsverk, städningsrör m m 25 500 6 300 31 800 l 000 32 800 Reparations-. tvätteri- och annan serviceverksamhet 68 500 11 100 79 600 2 100 81 700 Summa 339 100 64 800 403 900 8 000 411 900

64 Bilaga 4

het på 4,4 % och renhållnings- och städningsrörelser ligger också relativt högt med en andel på 2,9 %. Inom banker, försäkringsbolag och uppdragsverksamhet däremot noteras arbetslöshetstal kring 1 %.

Antal sysselsatta 1970480

Sysselsättningstalen och förändringarna avseende perioden 1970-80, vilka anges i tabell 6.4 och diagram 6.1, grundar sig på Nationalräkenskapernas uppgifter och avser hela sektorn privata tjänster i motsats till AKUuppgifterna för 1980 (tabell 6.3). Dessa omfattar även sysselsatta i statliga och kommunala företag (ca 10 %) men ej de ca 110 000 sysselsatta inom privat undervisning, hälso- och sjukvård samt forskningsinstitutioner och ideella organisationer. Antalet sysselsatta totalt inom sektorn utgjorde 1980 ca 496 000 dvs samma antal som 1970 (tabell 6.4). De skilda delbranscherna uppvisar en mycket olikartad utveckling under 1970-talet. Medan antalet sysselsatta Ökat kraftigt inom uppdragsverksamhet, renings-, renhållningsverksamhet samt privat undervisning, sjukvård m m (34-38 %) noteras en betydande minskning beträffande personlig service” (40 %). Det är här främst sysselsatta med arbetshjälp i hemmet som minskat (61 %) men även sysselsatta inom bilreparationsnäringen har avtagit rätt väsentligt (46 %). De årliga förändringarna från 1970 i antal sysselsatta inom delbranscherna framgår av diagram 6.1. De årliga relativa upp- och nedgångarna i antal sysselsatta var störst fram till mitten på 1970-talet. Därefter blev variationerna i sysselsättningen i allmänhet mindre. Under 1979 och 1980 accentuerades dock minskningen beträffande de sysselsatta inom området personlig service”. Antal sysselsatta i banker och finansinstitut ökade igen 1979 och 1980 efter att ha legat stilla sedan 1975, medan sysselsättningen inom det privata försäkringsområdet drabbades av en relativt kraftig minskning under 1980.

Antal arbetstimmar 1970-80

Under 1970-talet har veckoarbetstiden förkortats, semestertiden ökat och andelen deltidsarbetande stigit. Rättigheterna till ledighet har dessutom utvidgats. Detta innebär att den arbetade tiden per person sjunker. Hur mycket de nämnda faktorerna inverkat på arbetstimmarna inom sektorn privata tjänster är ej möjligt att beräkna. Inom vissa områden tillämpades tex tidigare en kortare veckoarbetstid och längre semester. Antalet arbetade timmar enligt Nationalräkenskaperna sjönk inom de privata tjänsteföretagen med totalt 11,7 % mellan 1970 och 1980 (tabell 6.4). sysselsättningen mätt i arbetade timmar uppvisar större variationer än sysselsättningen mätt i antal personer inom delbranscherna med minskat antal sysselsatta. I delbranschen ”personlig service noteras en halvering av timantalet. Bilreparationsnäringen uppvisar ungefär lika stor minskning som delbranschen totalt, medan timmarna för arbetshjälp i hemmet reducerats med drygt 70 %. För övrig personlig service såsom tvätterier och friseringar noteras en 30 %-ig nedgång. Även beträffande restauranger och hotell sjönk antalet arbetade timmar relativt kraftigt (22 %).

sou 1984:5 4 65

Bilaga

Tabell 6.4 Antal sysselsatta, arbetade timmar (företagare och anställda) och genomsnittlig arbetstid 1970 och 1980 inom resp delbransch

Näringsgrupp Antal sysselsatta Arbetade timmar Arbetade timmar (SNR) 10 000-tal per sysselsatt

1970 1980 Föränd- 1970 1980 Föränd- 1970 1980 Förändring ring ring

Restaurang och hotell 72 100 66 900 - 7,2 12 644 9 857 - 22,0 1 754 1 473 - 16,0 Banker och andra finansinstitut 43 400 53 000 + 22,1 6 653 7 176 + 7,9 1 533 1 354 - 11,7 Försäkring (privat) 19 500 20 600 + 5,6 3 181 3 219 + 1,2 1 631 1563 - 4,2 Uppdragsverksamhet, maskinuthyrning 77 700 103 700 + 33,5 13 347 16 273 + 21,9 1 718 1 569 - 8,7 Renings- och renhållningsverk, städn. rör m m 27 800 38 300 + 37,8 3 803 4 898 - 28,8 1 368 1 279 - 6,5 Undervisning, sjukvård m m (privat) 79 800 108 600 + 36,1 12 093 14 424 + 19,3 1515 1328 - 12,4 Personlig service (reparationer av bilar m m, tvätterier, arbetshjälp i hemmet m m) 175 400 104 500 - 40,4 27119 13 794 - 49,1 1546 1320 - 14,6 varav reparationer av bilar 56 300 30 200 - 46,4 10 424 5 012 51,9 1 852 1 660 - 10,4 arbetshjälp i hemmet 52 500 20 300 - 61,3 6 675 1 889 71,7 1 271 931 - 26,8 Övr. personlig service 66 600 54 000 - 18,9 10 020 6 893 - 31,2 1 505 1 277 - 15,2 Totalt 495700 495600 j: 0 78840 69641 - 11,7 1591 1405 -11,7

Källa: Nationalräkenskaperna

De ur sysselsättningssynpunkt mest expansiva branscherna uppdragsverksamhet, renings- och renhållningsverksamhet samt privat undervisning, sjukvård m m - redovisar en ökning i timantalet på mellan 20 och 30 %. De årliga minskningen 1970-80 i antal arbetade timmar (tabell 6.5) beträffande delbranschen service” personlig utgjorde i genomsnitt 6,5 % per år. Den relativa nedgången var högst 1971 (10 %) och lägst 1976 (1,5 %). Perioden 1975-78 uppvisar nedgångstal kring 4 % i genomsnitt med jämfört 8 % för åren 1972-74 och 1979-80. Inom hotell- och restaurangnäringen som redovisar -2,5 % i genomsnitt per år för 10-årsperioden, var den relativa nedgången i antalet arbetstimmar kraftigast 1972 (6,5 %), 1977 (5 %) och 1980 (4,5 %). 1974-75 ökade däremot timantalet med 2,5 resp 1 %. Åren däremellan de arbetade sjönk timmarna med cirka 2-3 % per år. Inom både privat försäkringsverksamhet samt banker och är

finansinstitut

den årliga förändringen 1970-80 i arbetstimmarna låg och relativt jämn. Försäkringsbranschen med en genomsnittlig årlig ökning på 0,1 % under Ivid beräkning av den redovisar perioden, sin högsta årliga sysselsättningsökning 1975 (2,7 %) och årliga förändringen sin högsta minskning 1970450 ha tale

1978 (1,7 %). För banker och finansinstitut - ligger den âör

. . .. . . . . . 1970 och 1980 anvants arliga okmngen avseende arbetstimmama 1genomsnitt pa + 0,8 % 1970-80. i en exponemialfunklion De två första åren varierade relativt med förändsysselsättningen kraftigt (ränta- på räntametoringstal på + 4,8 resp -3,2 %. Därefter vidtog en ökning i antalet timmar till den)

66 4

Bilaga

V 1307 Renhållning mm Uppdrag 120- rnm (privat) Undervisning Bank 100 Försäkring (privat)

Hotell, restaurang Diagram 6.1 Arbetade timmar (företagare och anställda) 1970-80 inom resp delbransch. Index (1970 = 100) Personlig service

Renhållning mm 140- Undervisning mm (privat) Uppdrag

Bank 120_

Försäkring (privat) 100 Hotell, restaurang

80-

50 Personlig service Antal sysselsatta (företagare och anställda) inom

resp delbransch. Index T I I I 41 1 _ X I I I

(1970 = 100) 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 År

och med 1976 följt av en minskning 1977-78. Under 1979 och 1980 steg antalet timmar per år 1973-80 ligger i allmänhet mellan igen. Förändringen 0,5 och 1,5%. Arbetade timmar inom privat undervisning, hälso- och sjukvård m m steg i med 1,8 % 1970-80. Flertalet år låg ökningen kring 2-3 %.

genomsnitt peråi

1974 noterades en kraftigare uppgång (6,5 %) och 1976 en nedgång (2,5 %). I början och slutet av perioden var sysselsättningen så gott som oförändrad. och markinuthyrning redovisar ökad sysselsättning

Uppdragsverksamhet

en - ca 1 % - 1980. Den samtliga år 1970-79 men svag nedgång genomsnittliga årliga ökningen under hela perioden utgjorde 2,0 %. 1971, timmar mest (4-5 %). Åren däremellan ökade 1975 och 1979 steg antalet antalet timmar med ca 1,5-2 %- 1972-74 och ca 1-1,5 % 1976-78. Antal arbetade timmar* inom renings- och renhållningsverk, städrörelser

Bilaga 4 67

m m steg genomsnittligt 2,6 % per år 1970-80. Ökningen låg på ca 7 % i

början av perioden men avtog och 1975 noterades 0,5 % minskad sysselsättning. 1976 blev det en kraftig ökning igen (6,6 %) som avtog även den successivt och vändes till en minskning på 2 % 1980.

6.4 Produktiviteten 1970-80

Det bör påpekas att produktivitetsberäkningarna för sektorn privata tjänster innebär problem ifråga om mätningen av tjänsteinnehållets prisförändring. Hur mycket av produktionsförändringen beror på förändrad kvantitet och hur mycket på ändringar i kvaliteten? Har t ex den sedan början på 70-talet halverade tidsåtgången för en bilservice inneburit att produktiviteten fördubblats eller har arbetskvaliteten försämrats och produktiviteten därför stigit mindre? . Produktivitetsförändringarna 1970-80 enligt diagram 6.2 och som kommenteras i det följande, är hämtade från Nationalräkenskaperna. Det ojämförligt högsta produktivitetsökningen inom privata tjänstesektorn svarar personlig service för. Totalt utgör ökningen 61 procent 1970-80, vilket gör 4,9 % i genomsnitt per år. Inom delbranschen redovisar bilreparationsnäringen en uppgång på 71 % eller 5,5 % som årsgenomsnitt. Produktivitetshöjningen var störst åren 1972-73 och 1979 med drygt 8 % per år. De svagaste ökningarna inträffade 1976-78 (ca 1-2 %). För uppdragsverksamhet och maskinuthyrning beräknas produktiviteten ha stigit 17 % mellan 1970 och 1980 (1,6 % per år). En relativt kraftig ökning inträffade 1972 (ca 8 %). Däremot gick produktiviteten ned 1975 (0,8 %), 1978 (0,3 %) och 1979 (2,2 %). Förändringarna övriga år under perioden uppgick till ca + 1- + 3 %. Delbranschen privat undervisning, hälso- och sjukvård m m uppvisar 19 % ökad produktivitet mellan 1970 och 1980 (1,8 % per år). Förändringarna mellan åren har varit relativt små med som mest 4-5 % ökning 1976-77. Endast för 1972 redovisas en minskning (1,7 %). Produktiviteten inom renings- och renhållningsverk, städningsrörelse m m har varierat kraftigt mellan olika år. Nivån 1980 låg ca 10 % över 1970 års (+ 1,0 % per år). 1971 sjönk produktiviteten men steg nästan lika mycket

året därpå. Ökningen avtog till och med 1974 för att stiga närmare 11 % 1975.

Därefter följde tre år med sänkt produktivitet. De två sista åren - 1979 och 1980 - uppvisar återigen en höjd produktivitet i storleksordningen 1- 1,5 % per år. Hotell- och restaurangnäringen uppvisar ur produktivitetssynpunkt två vågdalar (1971 och 1978) och en topp (1974). 1980 låg nivån endast 2 % högre än 1970 (+ 0,2 % per år). De årliga förändringarna var kraftigast 1971 (ca - 5 %) och 1972 (+ 7 %). Därefter steg produktiviteten 2-4 % 1973-74 men sjönk åren 1975-78 med mellan 1 och 4 %. I slutet på perioden inträffade återigen en höjning med 1,3 resp 3,6 %. Produktiviteten inom banker och finansinstitut samt privat försäkringsrörelse beräknas ha stigit med 2 % varje år. Det innebär att produktiviteten 1980 låg 22 % över 1970 års nivå.

68 4

Bilaga

Index Personlig service 160-

150-

140-

130-l

120- Undervisning mrn (privat) Uppdrag

Renhållning mm 110-1 Bank och Försäkring (privat) -llikal

Hotell, restaurang

90-

Diagram 6.2 Produktivitel 1970-80 inom resp delbransch. Index I l l I l I l I l T (1970 = 100) 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 År

6.5 Kommentarer till utvecklingen 1980-90 inom vissa

delbranscher

Hotell och restauranger

Intervjuad part: Sveriges Hotell- och Restaurangförbund som är både en intresse- och arbetsgivarorganisation, har Organisationen, för närvarande ca 1 700 medlemsföretag med ca 75 % marknadstäckning. Beträffande hotellen kommer rumskapaciteten att öka liksom den gjort under de senaste 10 åren. Det är idag i allmänhet ej ekonomiskt att bygga hotell med mindre än 150 rum. Motorhotellens expansiva utveckling beräknas avta. Esso tex går nu in på stadshotellmarknaden. Den för närvarande växande turismen innebär att en viss etablering även av mindre hotell kommer att ske. De mindre (under 5 anställda) företagens andel

Bilaga 4 69

fortsätter att minska. 1975 låg andelen vid ca 73 % och 1982 vid66 %. Andelen stora företag (50 anställda och fler) utgör idag drygt 3 % och har förändrats obetydligt de senaste fem åren. Inom restaurangnäringen går utvecklingen mot en ökning för restauranger med bordsservering. De s k fastfood-restaurangerna fortsätter att ta en större del av marknaden samtidigt som den gamla typen av ringbarer försvinner. Dessa förändringar beräknas ta ut varandra ur sysselsättningssynpunkt. I motsats till hotellen har antalet småföretag inom restaurangnäringen ökat både totalt och relativt medan storföretagen minskat. Det sker en kontinuerlig förnyelse av restauranger samtidigt som helt nya enheter tillkommer. Totalt inom hotell- och restaurangverksamhet har näringslivet fått en ökad andel medan privata konsumenters andel sjunkit. Den fördelning som gäller idag torde inte förändras. Man räknar med en försiktig volymökning totalt under 1980-talet.

Sysselsättning

Hotell och restauranger uppvisar en minskning i antalet arbetstimmar 1970-80 på 22 procent (2 % per år). Det kommer även under hela 80-talet att ske en kontinuerlig minskning i timantalet, vilket är nödvändigt av lönsamhetsskäl. På restaurangsidan finns ledig kapacitet mellan kl 1 och kl 5 på dagen, då lokalerna är nästan tomma och personalen måste sysselsättas med andra aktiviteter.

Produktivitet

Enligt Nationalräkenskapernas produktivitetsberäkningar låg produktiviteten 1980 endast 2 % högre än 1970. Inom branschen anser man att en ökning är nödvändig men att först måste en attitydändring ske såväl från gästernas som personalens sida till denna serviceverksamhet. Branschens administrationsandel är liten varför en rationalisering av administrativa rutiner får liten betydelse. Den lediga kapaciteten såväl inom restauranger (ojämn beläggning under dagen) som hotell (säsongsvängningar under året) torde bestå. Då även möjligheterna till rationaliseringsvinster inom branschen förefaller små blir slutsatsen att eventuella produktivitetsförbättringar kommer att till största delen bli beroende av efterfrågeökningar.

Investeringar Behovet av investeringar är stort på hotellsidan, där gamla, omoderna hotell behöver ersättas med nya. Beträffande restaurangerna sker en kontinuerlig förnyelse med jämn investeringsutveckling.

Bilverkstäder

Intervjuad part: Motorbranschens Riksförbund Organisationen har ca 2 000 av totalt ca 8 000 företag som medlemmar och

70 Bilaga 4

är en ren intresseorganisation. Medlemmarna svarar för 2/3 av den totala reparationsvolymen beträffande bilar. Småföretagen (mindre än 5 anställda) inom branschen utgör ca 70 % av totalantalet. Storföretagsandelen är mycket låg- endast ca 1 % av företagen har 20 anställda och mer. 1979-80 friställdes arbetskraft inom branschen på grund av en relativt kraftig volymnedgång. En hel del av denna friställda personal öppnade egna verkstäder. Den nyetablering som skett avser små verkstäder. Bilarna utvecklas tekniskt och fordrar mindre service. De skrotas snabbare, vilket innebär mindre reparationsvolym. Man räknar dock med att totalt sett volymen blir oförändrad. Detta förutsätter att de seriösa företagen kan ta en bit från den svarta marknaden som är stor inom branschen. Under 1970-talet ökade ”gör-det-själv-marknaden och utvecklingen tyder på att denna sektor fortsätter att växa.

Sysselsättning

Antalet arbetade timmar har gått ned med 52 % från 1970 till 1980. 1971 och 1972 låg de årliga förändringarna på - 10 % och ökade 1973 och 1974 till- 12 respektive - 13 %. 1975 avtog minskningen och för 1976 redovisas en svag ökning. Därefter minskade sysselsättningen igen och låg vid 6 procent de sista två åren av perioden. Den nuvarande personalen är anpassad till dagens behov och beräknas ej minska ytterligare. En viss brist på utbildad arbetskraft föreligger för närvarande.

Produktivitet

Enligt Nationalräkenskaperna låg produktiviteten drygt 70 % högre 1980 än 1970. 1971 utgjorde ökningen 5 % men steg åren 1972-74 till drygt 7 %. 1975 beräknas ökningen till det dubbla (15,6 %). Därefter följde två år med måttliga produktivitetsstegringar (2-3 %) som följdes av en minskad produktivitet (2 %) 1978. För 1979 noteras en kraftig stegring i produktiviteten på drygt 10 %. Året därpå beräknas dock ökningen till endast 0,6 %. Bakom den kraftiga produktivitetsökningen i branschen ligger en betydande rationalisering i form av nya tekniska hjälpmedel för reparationerna samt det förhållandet att bilarna utvecklats tekniskt och blivit enklare att reparera. En bilservice som för 10 år sedan tog 8 timmar är nu nere i 4 timmar. Rationaliseringarna beräknas fortsätta. Något mått härpå är svårt att ange.

Investeringarna Investeringarna under 1980-talet beräknas bli lägre än under 1970-talet. En viss försiktighet kan iakttas i investeringshänseende. Den nuvarande investeringsnivån har dock nått en viss stabilitet.

Bilaga 4 71

Teknisk konsultverksamhet

Intervjuad part: Svenska Konsultföreningen Föreningens medlemmar sysselsätter cirka 10 000 personer inom verksamhetsområdet teknisk uppdragsverksamhet med inriktning på industri-, byggoch anläggningsverksamhet samt samhällsplanering. Konsultföretag inom dataområdet är dock ej medlemmar i föreningen. Företagen i Svenska Konsultföreningen beräknas täcka knappt hälften av verksamheten inom sitt intresseområde. Under 1970-talet och fram till 1980-81 ökade volymen inom branschen, vilket till viss del berodde på att exporten steg. Denna beräknas ha legat kring 650 milj kronor 1981. Merparten av exporten gick till Saudiarabien. Nu är arbetena på denna marknad slutförda varför exportvolymen gått ned kraftigt. Nya exportmarknader bearbetas för närvarande men man räknar ej med någon ökad exportvolym framöver. Etableringsverksamheten inom branschen är för närvarande relativt låg. Få nya företag tillkommer. Viss friställd personal inom byggkonsultområdet 1982-83 har dock bildat egna företag.

Sysselsättningen

Under 1970-talet och fram till 1980-81 ökade sysselsättningen (timantalet) men bedöms sjunka 1982-83. Sysselsättningen beräknas minska sakta även kommande två-tre år. Därefter är utvecklingen oviss. De avtagande nyinvesteringarna inom byggsektorn har inverkat negativt och medförde 1980-81 att många uppsägningar ägde rum. Detta bortfall kompenseras i viss mån med ökad verksamhet inom det elektrotekniska området och energihushållningsområdet.

Produktivitet

Under 1970-talet rådde ingen arbetsbrist i branschen. Beläggningen var god liksom lönsamheten och produktivitetsutvecklingen positiv. Den efterfrågaminskning som uppstod 1980-81 innebar bl a att lönsamheten i dag är ansträngd. 1982 började man utnyttja datorer i projekteringsarbetet, men totalt sett är dataanvändningen mycket blygsam, eftersom den innebär stora investeringar. Som exempel kan nämnas att 6 företag med tillsammans 1 200 sysselsatta gått samman om en anläggning. Datoriseringen av projekteringsarbetet innebär att man inte längre anställer några ritare.

sou 1984:5 Bilaga 5 3

Förord

har utarbetats inom I

1984 års långtidsutredning finansdepartementet.

samband med utredningen har ett antal specialstudier genomförts. Huvuddelen av dessa publiceras som bilagor till utredningens huvudrapport (SOU 1984:4). I föreliggande bilaga nr 5 redovisas en studie av samfärdsel. Den har inom kommunikationsdepartementet utförts av ekonomidirektör Bengt Rickard på underlag som erhållits från transportrådet och andra statliga kommunikationsverk. Ansvaret för studien och bedömningarna däri vilar på författaren. Långtidsutredningens användning av studien och dess resultat framgår av huvudrapporten. Stockholm i mars 1984

Michael Sohlman Planeringschef

Bilaga 5 5

Innehåü

1 7 Inledning 2 m m . . . 7 Trafikpolitik 3 Person- och godstransporter 8 4 De olika transportmedlen . . . . . . . . . . . . 14 5 Post- och telekommunikationer . . . . . . . . . . 18 6 Utvecklingen av investeringar, förädlingsvärde och sysselsättning mellan19800ch1990 . . . . . . . . . . . . .. 20

sou 1984:5 Bilaga 5 7

Samfärdsel

1. Inledning

I samfärdselsektorn ingår enligt LU:s modellsystem transporter samt postoch telekommunikationer. Det är dock endast de yrkesmässiga transporterna i snäv mening som sektorn omfattar. Utanför sektorn faller kostnaderna för både företagens och förvaltningens firma- och tjänstetransporter och hushållens transporter med egna fordon. De senare redovisas under sektorn privat konsumtion. Också väghållningen ligger enligt LU-systemet utanför samfärdselsektorn. Den ingår i offentlig förvaltning, men behandlas dock i det följande för att komma nära en helhetsbild av transportväsendets infrastruktur. Den redogörelse för samfärdselsektorns beräknade utveckling som lämnas här bygger till stor del på planer som de olika kommunikationsverken tillställt kommunikationsdepartementet i samband med LU-arbetet. Som underlag för prognoser över person- och godstransportutvecklingen har utnyttjats de beräkningar som transportrådet lagt fram i rapportserien Transporter i Sverige. Underlaget för persontransportprognosen är del 1, Transportmedlens utveckling och utnyttjande (rapport 1982:4). För godstransporter utgörs underlaget av del 3, Godstransportprognos 1980-2000 (rapport 1983:5).

2. m m

Trafikpolitik

Trafikpolitiken skall enligt 1979 års trafikpolitiska riktlinjer utformas så, att den bidrar till att uppnå samhällets mål för näringspolitiken, energipolitiken, miljöpolitiken samt sysselsättnings- och regionalpolitiken. Transportförsörjningen skall ske till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Avgifterna för resor och transporter skall så långt möjligt anpassas till de samhällsekonomiska marginalkostnaderna. Kostnader för miljöförstöring, olyckor och trängsel skall alltså vägas in. Den samhällsekonomiska effektiviteten främjas bäst av fri konkurrens mellan transportmedlen. Det bör emellertid skapas utökade möjligheter för samverkan mellan olika transportmedel och transportföretag. För att få en godtagbar avvägning av investeringar m m äger samhället fastställa olika ramar. Den kollektiva trafiken måste ges ökat utrymme. Detta är en förutsättning för att tillgodose såväl de ekonomiskt svagare befolkningsgruppernas transportbehov som de allt viktigare trafiksäker-

8 Bilaga 5

hets-, miljö- och energisynpunkterna. Genom utrikeshandelns allt större betydelse för Sveriges försörjning och näringsliv spelar också andra länders trafikpolitik en växande roll för möjligheterna att tillgodose svenska transportbehov. Svenska transportföretags möjligheter att konkurrera om de allt viktigare utlandstranspvorterna påverkar vidare transportföretagens förtjänstmöjligheter, sysselsättningen inom näringen och därmed också betalningsbalansen. Svensk sjöfartsnäring ärt ex till sin huvuddel uppbyggd på att transportera gods mellan främmande länder. I fråga om den internationella transportmarknaden har Sverige sedan länge hävdat en frihandelslinje med krav på fri konkurrens på lika villkor för transportörer från olika länder. Emellertid har utvecklingen på den internationella transportmarknaden på många håll gått mot en ökad protektionism under senare år. Transporterna förbehålls således ofta det egna landets företag. Sverige söker i samverkan med andra länder att bryta denna utveckling. Syftet är detsamma då Sverige i olika sammanhang arbetar för internationell Standardisering av transportmedel, lastbärare och olika procedurer.

3. Person- och

godstransporter

Efter ett par årtionden av snabb tillväxt har persontransporterna från mitten

av 1970-talet ökat mycket långsamt (diagram 3.1). Mellan 1950 och 1975 gick

Personkilometer Miljarder

100: Totalt

_ 93

- Personbil

TÅ

// 70 i 4 l l

2 0 /

Kollektivt

Hål

Diagram 3.1 Inrikes persontransportarbeten 1950-1990 fördelade på personbilar och kollek- 3 | l l tivtrafik 1950 60 70 80 1990

Bilaga 5 9

det totala persontransportarbetet upp från ca 18 till 79 miljarder personkm, dvs med totalt ca 350 %. I genomsnitt per år var tillväxten drygt 6 %. Personbilismen stod för nästan hela ökningen med en genomsnittlig tillväxt om 10 %. Dess andel av det totala persontransportarbetet gick upp under denna period från 34 till 81 %. Från 1975 har den genomsnittliga ökningstakten gått ned mot 1 % per år. En förskjutning har också skett mot kollektiva transporter. Denna blev påtaglig redan 1974 som följd av de kostnadsökningar som de starkt höjda drivmedelspriserna innebar för privatbilismen. Både järnvägar och bussar erhöll betydande trafiktillskott. Flyget fick först ett par år senare en förnyad, stark ökning, bl a sammanhängande med ändrad taxepolitik. Även järnvägen fick i slutet av 1970-talet en ny stor uppgång i anslutning till en framgångsrik satsning på lågpriser. Mellan 1975 och 1980 ökade kollektivtrafiken med totalt drygt 22 %.

Ökningen fortsatte 1981 och 1982. Totalt steg de kollektiva transportmedlens

andel av det totala transportarbetet från ca 18,5 % år 1975 till 22,5 % år 1982. Utvecklingen beräknas fortsätta (diagram 3.1).

Personkilometer Miljarder

18 44% 16

10 35%

4 10°/o Luftfart 2 ° .org ocoo” 14° 70/ ° Diagram 3.2 Den inrikes ° o ° o ° o ° o o* T-bana

o c o o ° o °o°°°o ° c°°°o Qvngt g °° °° g °° ovspårvag, kollektiva trafikens tran-

0 - 4% sponarbele per färdmedel 1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 8C 81 82 1990 1970-1990

10 Bilaga 5

Ökningen av transportarbetet med personbilar fram till år 1990 väntas som

framgår av tabell 3.1 bli liten. Den utbyggda kollektivtrafiken, ändrade reseavdrag och höjda drifts- och kapitalkostnader gör det för många hushåll oförmånligt att utnyttja egen bil för arbetsresor. Genom att primär- och landstingskommuner tagit över huvudmannaskapet för linjetrafiken på lokal och regional nivå har kollektivtrafiken fått en kraftig stimulans. Servicen har förbättrats och avgifterna sänkts. Främst landsbygden har fått förbättrade förbindelser. Detta avspeglar sig i en ökning av transportarbetet för buss i landsbygdstrafik med drygt en tredjedel enbart mellan åren 1980 och 1982. Utvecklingen beräknas fortsätta och är huvudförklaringen till den fortsatta ökning av busstrafiken som förutsätts i prognosen. För busstrafiken i tätorter liksom trafiken på tunnelbana och spårvägar beräknas tillväxten bli begränsad. Samma gäller beställningstrafiken och den långväga, interregionala linjetrafiken med buss. Från 1974 harjämvägen vänt den negativa utvecklingen av persontrafiken. Fram t 0 m 1981 utgör ökningen totalt nära 30 %. Trafikstörningar vintern 1981/82 som följd av snö och kyla tillsammans med bortfall av vissa prisnedsättningar bröt dock uppgången. Med de investeringar som nu sker i rullande materiel m m får SJ helt andra resurser att möta framtida vädersvårigheter och att allmänt göra järnvägen till ett mer attraktivt alternativ för både interregionala, regionala och lokala resor. Ansvaret för utformningen av den regionala och lokala järnvägstrafiken faller på de regionala huvudmännen. SJ fyller här numera rollen som entreprenör. Det finns dock goda utsikter för SJ att genom avtal med länshuvudtnännen utveckla järnvägstrafiken. Den reguljära persontrafiken till sjöss är relativt sett liten. Den domineras av linjerna mellan fastlandet och Gotland samt skärgårdstrafiken i Stockholms- och Göteborgsområdena. Kapaciteten har byggts ut och en viss fortsatt ökning av sjöresorna är att räkna med. Av de kollektiva transportmedlen harflyget haft den ojämförligt starkaste utvecklingen under 1970-talet. Transportvolymen mer än fördubblades. Tillväxttakten bibehölls de följande åren. Inrikesflygets starka expansion särskilt under de senare åren beror främst på en ny prisstruktur och ett ökat antal turer. Inrikesflygets koncentration till Arlanda och den nya terminalen där bedömdes innebära ett momentant trafikbortfall. Hittillsvarande erfa-

Tabell 3.1 Persontrañkarbetet l97tkl99l) (miljarder personknl)

Bilaga 5 11

renheter talar dock för att fördelarna av en samlad verksamhet klart kommer. att överväga. Härtill bidrar den ökade samverkan mellan SAS och Linjeflyg som kommit till stånd. Prognosen bygger på en fortsatt stark ökning av inrikesflyget. Utanför beräkningarna ligger de utrikes flygresorna och det betydande transportarbete dessa ger inom det svenska luftrummet. Luftfartsverket räknar med att antalet utrikesresenärer mellan 1982 och 1990 skall öka med

drygt 35 % och komma upp i 7 milj. Ökningen är betydligt större för den

reguljära trafiken än för chartertrafiken.

Godstransporter

Gods- och persontransporter visar en likartad utveckling. Godstransportarbetet utvecklades snabbt t 0 m 1974 (diagram 3.3). Det gick upp från 15,5 till nära 50 miljarder tonkm. Den årliga ökningen låg sålunda i medeltal på 5 %. I genomsnitt har utvecklingen därefter varit mycket svag. En viss uppgång skedde 1979 då transportarbetet kom nära 5 % över 1974 års rekordvolym.

Övriga år har den hållit sig vid eller under denna nivå. Orsaken till

godstransportarbetets stagnation och tillbakagång är givetvis den svaga konjunkturen under senare år och den inverkan denna haft på den tunga, transportkrävande industrin, dvs i första hand järnmalmsgruvor samt stål-, skogs- och byggnadsindustrin. Liksom inom persontrafiken har under efterkrigstiden skett en stark förskjutning mot landsvägstransporter. Lastbilarna ökade sin andel av transportarbetet från 17 % år 1950 till 45 % år 1974. Den inrikes sjöfarten höll sin ställning med 15 % av trafikvolymen. Till en del berodde detta på

Tonknlometer Mil jarder

70 -

60 - Totalt 16%

19% 50 _

34% 40 _ 34%

30 r

20 - 36°/ O - - - - - 34% o ° 42° i i j_ N o °u ngvaga lastbil,

1 0 °o°o°

Z g 00-00 g °oo° Z 00.0: å : Diagram 3.3 Inrikes

13°/0 14% gødstransportarbete fördelad på transportmedel

1950 1955 1960 1965 1970 19175 1980 1990 2000 1950-2000

12 Bilaga 5

utbyggnaden av de svenska oljeraffinaderierna varigenom inrikes transporter ersatte utrikes. Denna utveckling förstärktes under senare delen av 1970-talet genom tillkomsten av Scanraff i Lysekil. Det totala transportarbetet längs kusten och på de inre vattenvägarna ökade däremot inte. Järnvägens andel minskade från 55 till 39 % trots ett drygt fördubblat transportarbete. Flottningen som år 1950 svarade för 12 % av det samlade transportarbetet har numera nära nog upphört. Det i utrikes fart sjötransporterade godset ökade från mindre än 30 milj ton år 1950 till 97 milj ton år 1974, dvs i samma takt som det inrikes transportarbetet. Mineraloljor var den klart mest expansiva varugruppen. Det mera högvärdiga godset gick allt mer över till att befordras med landtransportmedel via bil- och tågfärjor. Härigenom försköts godsströmmama mot syd- och västkusten. Samma utveckling kom att gälla för den transoceana linjetrafiken. Containeriseringen vid mitten av 1960-talet förde med sig att fartygens hamnanlöp starkt begränsades. Huvuddelen av trafiken koncentrerades till Göteborg som i detta avseende allt mer fick karaktär av en nordisk centralhamn. För bedömning av den framtida utvecklingen av godstransporterna finns nu ett omfattande underlag i form av transportrådets prognos. Denna är inriktad på år 2000 och är direkt kopplad till en ekonomisk prognos över samhällsekonomin som helhet och utvecklingen inom olika branscher. Två ekonomiska alternativ och två möjliga utvecklingsvägar i fråga om varornas grad av vidareförädling kombineras till tre skilda prognoser. Basalternativet utgår från en årlig tillväxt av bruttonationalprodukten med omkring 2 %, som fördelar sig jämnt mellan privat och offentlig konsumtion, och från en normal ökning av vidareförädlingsgraden. Det s k industrialtemativet förutsätter en högre tillväxt av näringslivets investeringar på bekostnad av ökningen av offentlig konsumtion. Vidareförädlingen antas utvecklas på samma sätt som i basalternativet. Det s k vidareförädlingsalternativet bygger på samma förutsättningar som basalternativet men förädlingsgraden förutsätts öka snabbare. Jämfört med åren före 1975 visar samtliga tre prognosalternativ en långsam utveckling av godskvantiteter och transportarbete (diagram 3.3, tab 3.2). Jämfört med åren därefter innebär prognoserna dock en viss ökning.

Tabell 3.2 Godstrañkarbetet 1970-2000 (miljarder tonkm)

Bilaga 5 13

Basalternativet visar en uppgång av det totala inrikes transportarbetet med sammanlagt 24 % från 50 till 62 miljarder tonkm mellan 1980 och 2000. Den genomsnittliga tillväxten per år blir 1,1 %. I industrialternativet beräknas den årliga ökningen till 1,5 % och i vidareförädlingsalternativet till 0,7 %. Till basalternativets förutsättningar hör en årlig brytning av 17 milj ton järnmalm och avverkning av 75 milj m3 skog. Liksom för övriga alternativ beräknas oljeförbrukningen bli halverad fram till år 2000. Användningen av kol och inhemsk energi beräknas öka. Malm-, energi- och byggmaterialtran-

sporter får minskad betydelse. Övriga varugrupper- bestående av i medeltal

mera högvärdigt gods - väntas öka snabbare. För denna del av transportmarknaden beräknas den årliga tillväxten i genomsnitt till 1,8 %. Relativt sett höga tillväxttal väntas för skogssektorerna samt stål-, verkstads- och kemisk industri. Betydligt under medeltalet beräknas tillväxten bli för handel, vari ingår varugrupperna styckegods, samlastningsgods, blandad last och containers. För utrikessjöfarten använder transportrådet 1979 som basår. Trots minskade transporter av energi, dvs olja och kol, och också av malmer förutsätts de med lastfartyg transporterade kvantiteterna öka med sammanlagt 7 % till 81 milj ton år 2000. En betydande del av ökningen faller på skogsråvara och skogsindustriprodukter. Också för enhetsgodset i form av containers m rn väntas en betydande tillväxt. Detta berör främst det transoceana varuutbytet. Den huvudsakliga ökningen av utrikesgodset faller dock på landtransportmedlen. En fortsatt avledning av gods från ostkusten till färjehamnarna på syd- och västkusten väntas ske. De kortväga transporterna, dvs under 100 km, är numera nästan helt förbehållna landsvägstrafiken och lastbilarna. I basalternativet förutsätter transportrådet som framgår av tabell 3.2 att dessa transporter ökar med 30 % mellan 1980 och 2000. Konkurrensen mellan lastbil, järnväg och sjöfart gäller de längre avstånden. Vid en fortsättning av tidigare tendenser skulle utvecklingen mot mera förädlat gods påtagligt gynna lastbilarna. Under de senare åren har dock järnvägen erbjudit ökad konkurrens. De investeringar som nu sker inom SJ i fråga om både bana och rullande materiel bör tillsammans med en effektiv marknadsbearbetning göra det möjligt för järnvägen att flytta fram sina positioner. För detta talar främst en förväntad fortsatt ökning av utrikestransporterna med dessas i medeltal långa avstånd. Ett betydande utrymme finns också för kombinerade järnvägs- och lastbilstransporter med utnyttjande av påhängsvagnar, växelflak och containers. En från samhällsekonomisk synpunkt mera effektiv arbetsfördelning bör kunna komma till stånd. I prognosen förutsätts de långväga lastbilstransporterna räknat i tonkm öka något mer än järnvägstransporterna (se tabell 3.2), dvs med resp 35 och 28 %. Till den svagare Ökningen av järnvägstransporterna bidrar bl a en jämfört med basåret minskad malmtransport. De neddragna energitransporterna väntas främst gå ut över sjöfarten. Transportarbetet för inrikes sjöfart förutsätts minska något mellan 1980 och 2000. Prognosen för 1990 är grundad på de genomsnittliga ökningstal som

14 5

Bilaga

transportrådet i basprognosen förutser för perioden 1980-2000. De förändringar som skulle följa av att utvecklingen mer anknyter till industrialternativet eller vidareförädlingsalternativet skulle främst avspegla sig under perioden efter 1990 och är därför av mindre intresse i detta sammanhang.

4. De olika transportmedlen

inom som bör lösas Det finns åtskilliga viktiga frågor transportväsendet under 1980-talet. Vad har ett problem bortfallit genom gäller flyget till Arlanda av den reguljära inrikestrafiken. Också i en annan lokaliseringen viktig fråga har skapats förutsättningar för en långsiktig positiv utveckling. Det den av riksdagen godkända överenskommelsen mellan SJ , gäller Stockholms läns landsting och staten i fråga om de fortsatta spårinvesteringarna i regionen. Nya dubbelspår, ombyggnad av Stockholm C, m m kommer att eliminera SJs enskilda mest kännbara kapacitetsproblem. Utrymme skapas för betydande ökningar av den långväga järnvägstrafiken samtidigt som resestandarden höjs väsentligt för arbetspendlarna. Två andra för SJs långsiktiga trafikutveckling viktiga frågor väntar på en och förbindelserna till Danmark/kontinenten. lösning, nämligen snabbtågen I fråga om snabbtågen finns regeringsbemyndigande för beställning av tre och marknadsbedömningen faller provtåg. Om upphandlingen, provdriften ut positivt kan snabbtåg komma i trafik i full omfattning i mitten av 1990-talet sträckorna Stockholm-Malmö och Stockpå Stockholm-Göteborg, holm-Sundsvall. järnvägsförbindelserna till Dan- Frågan om de framtida

mark och kontinenten väntas komma att lösas inom den närmaste tiden. SJ

anser en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör vara det bästa alternativet för Öresundstrafiken. Tas beslut inom den närmaste tiden kan förbindelsen vara klar i början av 1990-talet. Godstransportväsendet präglas allmänt av överkapacitet. Mest utpräglad är denna inom åkerinäringen. Lönsamheten är svag och det ekonomiskt pressade läget inom branschen frestar till underbud och olagligheter som förvärrar konkurrensen både mellan åkarna och med andra ytterligare transportmedel. Också inom hamnväsen och stuveri råder ett påtagligt kapacitetsöverskott, liksom delvis inom järnvägen. Som följd av många år dock för järnvägens del stora med otillräckliga investeringar föreligger brister både när det gäller banstandarden och i fråga om moderna godsvagnar. Enligt 1979 års trafikpolitiska beslut skall järnvägsnätet utgöra stommen både inom person- och godstrafiken, bl a med hänsyn till miljön, energin och trafiksäkerheten. Det är då en nödvändighet att järnvägen upprustas så att den kan konkurrera effektivt om både person- och godstransporter. I annat fall belastas samhället med ytterligare kostnader. En hög investeringsvolym tillsammans med den finansiella rekonstruktion av SJ som har skett är för att järnvägen till lägsta samhällsekonomiska kostnad skall förutsättning kunna fylla sin tilltänkta roll för landets transportförsörjning. I enlighet med 1983 för investeringar av stort detta synsätt bör enligt riksdagens uttalande samhällsekonomiskt intresse men med otillräcklig företagsekonomisk lön-

Bilaga 5 15

samhet SJ befrias från viss del av kapitalkostnaderna. Detta tillämpas för en del av spårutbyggnaderna i Stockholmsregionen. Investeringar i ban- och vägnätet får därmed mer likartade utgångspunkter. SJ förutsätter en motsvarande modell för finansiering av en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör. I det följande belyses vissa för de olika trafikgrenarna betydelsefulla drag och utvecklingstendenser närmare. Av det totala vägnätet i landet svarar statsvägnätet för en knapp fjärdedel. På detta utförs emellertid ca 70 % av det samlade trafikarbetet, räknat i fordonskilometer. Genom de stora investeringar som skett, främst under 1960-talet, har kvaliteten på de statliga vägarna höjts betydligt. Trots detta är vägunderhållet eftersatt för stora delar av vägnätet. Enligt 1979 års trafikpolitiska beslut förskjuts insatserna inom väghållningen under åtminstone den närmaste framtiden från byggande mot underhållsåtgärder. Den särskilda medelsbevillningen för sysselsättningsfrämjande åtgärder, som ökat kraftigt under senare tid, tillåter dock en högre nybyggnadsvolym än som ryms inom ordinarie investeringsanslag. Det största problemet enligt vägverket är att upprätthålla underhållsstandarden på de mindre trafikerade vägarna. Ett annat problem som alltmer uppmärksammats under senare år är de skador som har uppstått på framför allt äldre betongbroar. Även för vägtrafiken har frågan om den framtida trafikavvecklingen via Öresund stor betydelse. Flera alternativ till fasta vägförbindelser är tekniskt utredda. En förnyad samhällsekonomisk utvärdering av dessa pågår.

Busstrafiken bedrivs av dels allmänna, dvs statliga och kommunala, dels

privata företag. Antalet bussar fördelar sig ganska jämnt mellan de båda ägarkategorierna. I och med att det nu finns huvudmän för kollektivtrafiken i samtliga län har ansvaret för den lokala och regionala persontrafiken samlats hos landstingen och kommunerna. Huvudmännen antingen anlitar entreprenörer, bl a SJ och postens diligenstrafik samt ett stort antal enskildägda bussföretag, eller driver trafiken i egen regi. Förutom bussar omfattar den av huvudmännen för den lokala och regionala trafiken utnyttjade transportapparaten i en del län även tunnelbana, spårvägar och järnväg. SJ verkar därvid som entreprenör för järnvägstrafiken. Som nämnts i det föregående beräknas framför allt den regionala kollektiva trafiken öka under 1980talet. Taxinäringen kännetecknas av Överetablering och därmed lönsamhetsproblem. Av inkomsterna hänför sig ca hälften till körningar för det allmänna, dvs färdtjänst, skolskjutsning rn m. Arbetet med en samordning av dessa transporter pågår. Datoriserade beställningssystem ger betydande effektiviseringsvinster och minskar ytterligare behovet av bilar och förare. Näringens framtid beror på möjligheterna att finna nya marknader. Lastbilarna har till följd av bl a sin flexibilitet, tillförlitlighet och snabbhet tagit över en allt större andel av godstrafiken, främst de högvärdiga varorna. De senaste årens ökningar har gällt huvudsakligen utrikes transporter. Lastbilstrafiken i Sverige har fördelen av internationellt sett liberala trafikbestämmelser. Det gäller främst tillåtna bruttovikter, samt längd och bredd för fordonskombinationer. Den tillåtna maximilängden, 24 m, gynnar kombinationen lastbil med släpvagn medan i övriga Västeuropa, där en maximilängd av 18 m vanligen gäller, dragbil och påhängsvagn dominerar.

16 Bilaga 5

Detta stimulerar mer än i Sverige till kombinerad järnvägs- och landsvägstrafik. Åkerierna svarar för 83 % av lastbilarnas transportarbete. De yrkesmässiga lokala transporterna sker i stor utsträckning i lastbilscentralernas regi medan den långväga trafiken i huvudsak organiseras av transportförmedlingsföretagen. Det stora antalet småföretag i form av en- och tvåbilsåkare, försvårar en anpassning av transportutbudet till den efterfrågan som f n råder och som är att påräkna framöver. Det påverkar även laglydnaden och prisutvecklingen inom näringen. Lastbilarnas relativt sett korta livslängd bör dock underlätta den tekniska av transportapparaten anpassningen till nya krav som kan komma att ställas på denna i framtiden. Utmärkande för järnvägen är den höga andelen fasta kostnader, i första hand för banan och vad därtill hör. Detta gäller - som i Sverige -i än högre grad vid eldrift. Själva trafikproduktionen är således förhållandevis billig. Förutsättningen för att nå totalkostnadstäckning vid en sådan kostnadsstruktur är betydande trafikvolymer. För stora delar av det svenska järnvägsnätet saknas denna förutsättning, vilket har lett till att samhället svarar för kostnaderna för denna del av nätet, dets k ersättningsberättigade bannätet. En betydande del av detta bannät har en sådan betydelse för det regionala och interregionala resandet att det av riksdagen har förts till dets k riksnätet, på vilket persontrafiken skall upprätthållas under överskådlig tid. SJs investeringar de närmaste åren avser till mer än hälften fasta anläggningar. Både för person- och godstrafiken höjs banstandarden samtidigt som underhållet förbilligas. I mitten på 1980-talet beräknas alla huvudlinjer ha skarvfritt spår. Genom utbyggnaden av automatisk tåghastighetskontroll (ATC) och fjärrblockering ökar trafiksäkerheten betydligt. Investeringarna i rullande materiel omfattar både lok och vagnar. För persontrafiken anskaffas förutom sittvagnar även sovvagnar, liggvagnar och serveringsvagnar. Genom insats av s k intercity-tåg med hög komfort räknar SJ med att kunna få fler affärsresenärer i vissa trafikstarka relationer. Inom godstrafiken inriktas investeringarna bl a på anskaffning av vagnar med helt öppningsbara sidor för att underlätta godshanteringen. För att kunna bygga ut den kombinerade järnväg/lastbilstrafiken anskaffar SJ fler vagnar för containers och påhängsvagnar. Vissa vagnar förses med anordningar som skyddar godset mot skador vid växlingar. För omlastning har SJ terminaler på ett 40-tal platser i Sverige. Speciella vagnkorgar, ”maxilådor, monterade på konventionella containervagnar ger kunderna möjligheter att anskaffa vagnar som är helt anpassade till de egna transportbehoven. Den negativa utvecklingen av styckegodstrafiken har vänts genom en ny kombination av järnväg/lastbilstransport med en särskild typ av småcontainers, den s k C-sam modellen, som förenklar och förbilligar godshanteringen. Ännu har dock inte lönsamhet uppnåtts inom styckegodstrafiken. Utvecklingen mot mycket stora tankfartyg i trafiken på Sverige har vänt. Detta beror delvis på minskade oljetransporter men framför allt på att en stor del av råoljan hämtas från närliggande utlastningsplatser, dvs i Nordsjön. Den sjunkande oljeförbrukningen skärper hamnarnas ekonomiska problem. Hanteringen av förädlade varor ger vid den konkurrens som råder mellan hamnarna dålig lönsamhet. En ökad samordning behövs - i första hand på regional nivå. För att söka effektivisera den samlade verksamheten

Bilaga 5 17

hamn- och stuveriverksamhet. I främst de större hamnarna har integreras detta lett till att kommunerna har majoriteten i stuveribolagen. I Göteborg drivs den samlade verksamheten i aktiebolagsform. För Sjöfartsverket skapar den starka förskjutningen av fartygstrafiken mot syd- och västkusten En samlad organisation för Sjöfartsverket och olika anpassningsproblem. borde dock underlätta lösningen av dessa. Vid fortsatt kustbevakningen trafikbortfall hotas underlaget för en samhällsekonomiskt effektiv isbrytarverksamhet inom vissa delar av Norrlandskusten. Under det senaste årtiondet har den svenska sjöfarten allmänt sett haft lönsamhet. De finansiella resurserna är uttunnade. En fortsatt dålig minskning av tonnaget är att räkna med. Främst lär detta beröra de mycket stora tankfartygen som inte bedöms ha någon framtid under svensk flagg. De utanför off-shoreverksamheten, som är kända avser främst investeringar, samt fortsatta tillskott till det viss förnyelse av färje- och fjärrlinjetonnaget specialiserade biltransporttonnaget. Utbyggnaden inom den mindre sjöfarten sker främst genom andrahandsförvärv, bl a med hjälp av statligt lånestöd. utformat som en Fram till 1986 utgår också ett allmänt rederistöd, avtrappad restitution av viss del av den inlevererade sjömansskatten. UNCTADl-koden trädde i kraft hösten 1983. Kodens lastuppdelningsbestämmelser är klart negativa för svenska lin jerederier och avlastare. Genom att de av bundna skeppningarna inom OECD-området

linjekonferensernaz

hålls utanför lastuppdelningen begränsas dock skadeverkningarna. Efter tillkomsten av inrikesterminalen på Arlanda föreligger för 1980-talet inom flygplatssystemet. För att inte något stort samlat utbyggnadsprojekt som följt med lågprissatsningen sker en bemästra den stora passagerarökning utbyggnad av terminalerna på åtskilliga flygplaser som Luleå, Norrköping, Kalmar, Karlstad och Halmstad. Dessutom föreligger planer på utbyggnad som ingår i sekundärnätet, Gällivare, Trollhätav vissa flygplatser nämligen tan och Örebro. Under 1990-talet kan uppstå behov av ytterligare investeringar på Arlanda och om Bromma inte längre skall finnas kvar som en allmän i Stockholmsregionen för affärs- och annat flygplats flygplats privatflyg. samverkan mellan Linjeflyg och SAS ökar Genom en ytterligare fördjupad att ytterligare effektivisera inrikesflyget och därmed hålla förutsättningarna nere till Arlanda gör det möjligt för

biljettpriserna. Överflyttningen

Linjeflyg att under 1980-talet bibehålla Fokkerplanen (F 28). Också SAS är inriktad på att bibehålla huvuddelen av sin flygplansflotta. DC-9-planen är att öka turtätheten och införa fler rustas upp. Grundtanken i planeringen SAS direktlinjer. Större flygplan är därför f n inte aktuella i Europatrafiken. arbetar aktivt för att under 1990-talet få fram en ny flygplanstyp som passar 1 United Nations Confedess framtida behov. rence on Trade and De- De nya flygplan som kommer under 1990-talet är i huvudsak avsedda för velopment sekundärlinjetrafiken. Som exempel kan nämnas det av SAAB-Fairchild 2 En linjekonferens är S-F 340 med plats för 34 passagerare. Det en grupp av rederier framtagna turbo-propplanet och starkt bidra till som avtalat om att erkommer att innebära en kraftig kapacitetsökning bjuda regelbunden trafik sekundärflygets fortsatta utveckling. mellan vissa hamnar På samma sätt som sker inom andra samhällssektorer utnyttjar trafikföefter en i förväg publiav olika verksamheter. De kommande cerad tidtabell och med retagen datorsystem för internstyrning åren torde de största vinsterna de enhetliga fraktvillkor. gå att göra genom att knyta samman

18 Bilaga 5

interna systemen. Med hjälp av avancerade telekommunikationer utvecklas datorerna allt mer till kapacitetsstarka externa kommunikationssystem såväl på nationell som - kanske än viktigare på internationell nivå. I fråga om godstransporterna kan datorer programmeras för uppföljning och optimering av alla kostnader i ett materialflöde. Det logistiska synsättet - förutom de direkta transportkostnaderna drivs vidare. - Detta inbegriper även kapitalkostnaderna för varan under väg, räntekostnader i samband med lagring, terminaluppbyggnad, kostnader som uppstår innan varan kan läggas i lager etc. Datoriseringen inom transportväsendet har redan nått långt. Det gäller såväl linjerederier och speditörer som de statliga trafikverken. Datorer blir allt billigare och standardprogram utvecklas för olika branscher. Datoriseringen kommer att bidra till effektiviseringen av också mindre företag. De stora vinsterna görs dock i mera komplexa organisationer. Rimligen bör datoriseringen därför på sikt ge relativt större konkurrensfördelar för järnvägen än för landsvägstransporter.

5 Post- och telekommunikationer

Post och tele har nyckelroller i ett framtida informationsintensivt samhälle. Den elektroniska (digitala) tekniken med dess sammansmältning av tele- och datorteknik innebär att vissa av postens nuvarande verksamhetsgrenar kan komma att stagnera och to m minska. Det gäller både information och betalningsförmedling. Den nya tekniken erbjuder också ett verktyg för att effektivisera postens olika tjänster och bygga upp nya sådana. På sikt kan avancerad telekommunikation t ex skapa nya förutsättningar för detaljdistribution och därmed ge posten med dess rikt förgrenade system av kontor och lantbrevbäring nya uppgifter. För både post och tele gäller att de konkurrensskyddade verksamheterna relativt sett minskar i betydelse. Detta har, liksom för bl a SJ, nödvändiggjort mera marknadsorienterade organisationer med decentraliserat beslutsfattande. Även taxesättningen har ändrats för att bl a effektivisera verksamheten och hålla nere kapacitetsanspråken. Post. Postens huvuduppgift är att förmedla information, lättgods och betalningar. Intäkterna i fast pris från brev, masskorsband, paket och tidningar ger ett sammanvägt mått på produktionsvolymen inom de båda förstnämnda verksamheterna, alltså distributionsrörelsen. Den årliga tillväxten nådde vid mitten av 1970-talet ca 4 %. Den har därefter sjunkit och ligger sedan 1976/77 kring 2 %. Den Ökade konkurrensen från telekommunikationer gör det troligt att, trots en fortsatt stark uppgång av den totala informationsmängden i samhället, ökningstakten kommer att minska något fram till 1990. Antalet brev har hittills följt den allmänna volymökningen. Tillväxten under prognosperioden bör enligt postens beräkningar sjunka till ca 1 % i

medeltal per år. Ökningen av massförsändelser, mass- och gruppkorsband,

beräknas- från tidigare höga 6 % - gå ned till ca 2 %. Paketen har delvis som följd av övergången till ekonomibrev ökat mindre än breven. Den framtida årliga tillväxten torde hålla sig på samma nivå, dvs vid ca 1 %. Antalet

sou 1984:5 Bilaga 5 19

distribuerade tidningar har länge legat stabilt vid drygt 600 milj exemplar per år. Tendensen framdeles torde bli svagt nedgående. präglas av mycket hård konkurrens om företa- Betalningsförmedlingen Det gäller både för postgirot och för gens och hushållens betalningar. PKbanken som dominerar bland uppdragsgivare. Både postens externa affärs- och sparbankerna har byggt ut sina lönekonton med gireringsfunktioner. De visar vidare allt större intresse av att lösa in statliga betalningshandlingar som pensions-, barnbidrags- och försäkringskasseanvisningar. Till Det blir också allt vanligare att beloppen sätts in direkt på bankkonton. minskning av betalningarna över postverkets kassor bidrar också det starkt utbyggda systemet av utbetalningsautomater (Bankomat, Minuten). Snabbheten i både distribution och betalningsförmedling ökar. Genom i två skilda behandlingsströmmar kommer den uppdelning av brevposten brådskande snabbare till sortering. Den maskinella posten väsentligt sorteringen förbättrar produktiviteten och säkerställer befordringstiderna. Malmö och Stockholm-Tomteboda har nu moderna anläggningar. En sådan är också beslutad för Göteborg. Genom entreprenadavtal med PKbanken och samarbete med sparbankerav samtliga lönekunder till na har två tredjedelar tillgång postgirots betalningsrutiner. Över 80 % av betalningarna inom post- och bankgirosystemen sker via postgirot. Produktutvecklingen baserar sig på minidatorer och teletransmission i kommunikationerna med företagskunderna. servicenivån krävs För att upprätthålla för postkassor och lantbrevbäring en satsning från postens sida på att utveckla nya tjänster. Posten arbetar efter olika huvudlinjer, i första hand anknutna till distribution och betalningsför- En är att i samarbete med PKbanken ge medling. utvecklingslinje kvalificerad bankservice åt privatpersoner. En annan består i att utnyttja kontoren mer för olika typer av samhällsinformation. En tredje linje är att bredda användandet av postkassamaskinerna för olika typer av bokningar såsom teater- och idrottsevenemang m m. Tele. Telekommunikationer företer en snabb tillväxt som inte påtagligt har mattats av de senaste årens svaga konjunkturer. Sedan mitten av 1960-talet har antalet huvudledningar ökat med 3,4 % och antalet telefonapparater med 4,3 % per år. Samtalsmarkeringarna visar en uppgång med 4,5 %. Med landet 856 apparater per 1 000 invånare är Sverige numera det telefontätaste i världen. Teknisk och stordriftsfördelar bidrar till att framförhållning taxorna både för företag och hushåll ligger lägre än i något annat industriland. Expansionen kommer att fortsätta men med delvis annan inriktning. Elektroniken skapar en genomgripande ny teknik med stora utvecklingsmöj- Tele- och datorteknik smälts samman. Komponenterna blir lättare ligheter. och mer driftssäkra vilket drar ner drifts- och underhållskostnaderna. Vid praktiskt taget fullständig hushållstäckning väntas antalet huvudledningar öka relativt långsamt under 1980-talet, dvs med 1,6 % per år. Vad antalet väntas tillväxttakten kunna upprätthållas gäller telefonapparater

bättre, innebärande en årlig tillväxt av 3,5 %. Ökningen av antalet

betydligt samtalsmarkeringar ligger enligt televerkets prognos vid nära 3 % om året. Räknas företagssektorn för sig blir den betydligt snabbare, 4-6 % per år. För utrikes telefonsamtal, som från mitten av 1960-talet gått upp med ca 15 % per

l

i

i 1

20 Bilaga 5

år, beräknas den fortsatta tillväxten ligga vid 7 %. För nya tjänster, tex dataöverföring och mobiltelefoni, förutsätts betydligt snabbare tillväxt. Stommen i den nya tekniken är digitala telestationer (AXE) och digitala telefonväxlar. Också abbonentutrustningen i övrigt digitaliseras. Telefonerna får utökade funktioner. En vidareutveckling av telextjänsten utgör teletex med integrerad produktion, kommunikation och lagring av textmeddelanden. Telefax gör det möjligt att ta emot och sända förutom text också ritningar och bilder. Liksom telex och teletex är telefax en internationellt standardiserad tjänst som utnyttjar telefonnätet. Teletex tillåter också samtrafik med terminaler som är anslutna till det allmänna datanätet. Den snabbt växande datakommunikationen sker också via telefonnätet antingen som temporära eller fast uppkopplade förbindelser. För informationssökning i databaser i olika länder inom olika ämnesområden finns sedan några år televerkets tjänst, Telepak. Ett annat och bredare användningsområde har televerkets teledatatjänst, Datavision. Tjänsterna på datakommunikationsområdet är under uppbyggnad. Det nordiska automatiska mobiltelefonsystemet, NMT, har efter en forcerad uppbyggnad nu nått landstäckning. Efterfrågan är stor. Med landmobil radio går det att effektivisera fordonsutnyttjande och ge förbättrad kundservice samtidigt som personsäkerheten ökar. De traditionella överföringssätten luftledning, kabel och radiolänk möter ökad konkurrens från optiska ledningar och satelliter. Optiska ledningar kan i ett första skede bli aktuella främst för kabel-TV. I ett längre perspektiv ger de möjligheter att skapa ett landsomfattande bredbandsnät med mycket stor kapacitet. Redan 1984 får svenska företag möjlighet att föra över höghastighetsdata via satellit såväl inom Europa som över Atlanten. av Uppskjutning experimentsatelliten Tele-X planeras ske under 1986 eller 1987. Därmed skapas ytterligare kapacitet för såväl datakommunikation och rundradio/T V. Den rymdtekniska utvecklingen innebär samtidigt som den ger nya möjligheter ett hot mot telenätsinnehavarnas överföringsmonopol. Avancerade privata satellitbaserade kommunikationssystem växer fram. De nyetablerade företagen har behov av att belägga systemen med också de volymmässigt tunga teletjänsterna. Stora kunder med geografiskt spridd verksamhet och kvalificerade krav på telekommunikation bygger upp egna system. Det är Förenta staterna som dominerar i denna utveckling. Konkurrenshotet medför att samarbetet mellan de europeiska teleförvaltningarna intensifieras för att kunna möta olika föråndringskrav. Televerket deltar aktivt i detta arbete. Harmoniseringen av avgiftssystemet påskyndas liksom standardiseringen av utrustning och tjänster.

6 av

Utvecklingen investeringar, förädlingsvärde

och mellan 1980 och 1990

sysselsättning

Uppgifter om utvecklingen mellan åren 1980 och 1990 av investeringar, förädlingsvärde och sysselsättning inom de olika samfärdselgrenarna har ställts samman i tabell 6.1. Prognossiffrorna bygger i huvudsak på de

Bilaga 5 21

Tabell 6.1 Samfärdselsektorn, investeringar, förädlingsvärde och sysselsättning 1980-1990 (1980 års prisnivå) Investeringar Medeltal Förädlingsvärde Sysselsättning mkr mkr 1 000 arb t 1980 1990 1980-90 1980 1990 1980 1990 Transporter

Post och tele Post 280 310 386 5 198 5 185 95 200 93 300 Tele 3 239 4 197 3 782 6 330 10 670 60 400 60 700

Summa post och tele 3 519 4 507 4 168 11 528 15 855 155 600 154 0()0 Offentlig väg- och gatuhâllning 3 567 2 297 2 650 2 895 2 337 33 200 25 200

Totalt 12 884 12 963 12 298 36 479 42 848 446 500 438 600

bedömningar och planer som transportrådet och övriga statliga verk inom samfärdselsektorn i början av år 1983 har lämnat som underlag för LU-arbetet. Den faktiska utvecklingen blir bl a beroende av de stats- och kommunfinansiella överäganden som görs under prognosperioden och den politik för fördelning av det allmännas resurser som kommer att föras. De redovisade uppgifterna överensstämmer av olika skäl inte helt med de beräkningar som följer av LU-modellen. Förädlingsvärdena redovisas sålunda inklusive varuanknutna subventioner”, tex statliga och kommunala ersättningar för olönsam trafik. Som följd av nationalräkenskapemas metodik omfattar uppgifterna bortsett från väghållning i princip inte reparationer och underhåll i egen regi. Delbranschen Transportförmedlingsrörelse m m ingår inte i redovisningen. Även vissa omfördelningar sker inom samfärdselsektorn. För SJs del redovisas sålunda bussrörelsen under Spårvägar, bussrörelse och tågfärjetrafiken under Sjöfart. Enligt nationalräkenskaperna svarade samfärdselsektorn år 1980 för 10 % av samtliga investeringar inom landet. Väghållningen ligger som nämnts utanför sektorn. Andelen av BNP utgjorde 6 %. För sysselsättningen mätt i antalet arbetade timmar låg andelen vid 8 %. Som framgår av tabellen skulle enligt de bakomliggande bedömningarna och planerna den sammanlagda investeringsvolymen vara oförändrad under perioden. Den starka utbyggnaden av telekommunikationerna för med sig en viss förskjutning mot informationsområdet. Inom transportområdet visar järnvägen den största ökningen. Sett som medeltal för perioden faller

22 Bilaga 5

nedgången i första hand på sjöfart, hamnar etc och väghållning. Särskilt vad gäller den senare kan av bl a arbetsmarknadsskäl dock den faktiska utvecklingen komma att skilja sig avsevärt från den nu föreliggande bedömningen. För sjöfart, dvs rederinäringen, förutsätts ungefär samma investeringsvolym åren 1980 och 1990. Omfattande försäljningar av befintliga fartyg tillsammans med relativt begränsade nyförvärv innebär emellertid enligt beräkningarna en markerad investeringssvacka under första delen av 1980-talet. Det sammanlagda förädlingsvärdet inom samfärdselsektorn, räknat i oförändrade priser förutsätts öka med 17 % under perioden. Exklusive väghållning blir ökningen 21 %. Med LU-modellens beräkningssätt blir uppgången 27 % i alternativ 1 och 23 % i alternativ 2, vilket innebär att samfärdselsektorns bidrag till det totala förädlingsvärdet blir oförändrat 6 % är 1990. I fråga om förädlingsvärdet är förskjutningen mot telekommunikationer än mer markerad ån för investeringarna. Det beräknas för televerkets del öka med nära 70 % under perioden. Betydande ökningar av förädlingsvärdet förutsätts också inom transportområdet. Högst ligger flyget med en uppgång om 60 %. Kring 20 % ligger spårvägar, bussrörelse och också lastbilsåkerier samt järnväg. Minskningar anges för i första hand taxirörelse, sjöfart och väghållning. För väghållningens del innebär utvecklingen en betydande nedgång mellan 1980 och 1982. Därefter håller sig förädlingsvärdet kring 1982 års nivå. Sysselsättningen mätt i arbetade timmar mellan 1980 och 1990 är enligt beräkningarna nära nog oförändrad för samfärdselsektorn sedd som helhet. För spåvägar, bussrörelse liksom för lastbilsåkerier förutses relativt betydande ökningar. En markerad fortsatt nedgång av sysselsättningen beräknas ske inom sjöfarten. Också inom taxirörelse och väghållning minskar arbetstillfällena. Kvoten mellan förädlingsvärde och arbetade timmar går för samfärdselsektorn totalt upp från 82 till 98 kr mellan 1980 och 1990, dvs med 20 %.

Ökningen beror på flera faktorer, bl a förskjutning mot en mera kapitalin-

tensiv verksamhet, eliminerade driftsunderskott och ändrad personalsammansättning. Särskilt i en sektor som domineras av statlig och kommunal verksamhet, där de förväntade driftsöverskotten begränsas till förräntning av det insatta nettokapitalet, ger utvecklingen av förädlingsvärdet per timme inte ett godtagbart mått på effektiviteten, mätt t ex som arbetsprestationen för att utföra en viss kvantifierad prestation. De uppgifter som på basis av andra beräkningssätt redovisats i LU-underlaget tyder på att effektiviteten tillsammantaget inom samfärdselsektorn kommer att utvecklas än gynnsammare än förädlingsvärdet per arbetad timme.

Statens utredningar 1984 offentliga

Kronologisk förteckning

. Sociala aspekter på regional planering. I. . värdepappersmarknaden. Fi.

Ulhpma

Domstolar och eko-brott. Ju. . Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrappon. Fi. . Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi.

Statens offentliga 1984 utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Domstolaroch eko-brott.[3]

Finansdepartementet värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen.1.Långtidsutredningen.LU84.Huvudrapport. [4] 2. Sektorstudier.LU 84. Bilagedel 1. [5]

Industridepartementet Socialaaspekterpå regionalplanering.[1]

__ _..._ .*.› _››_-:_. Kassel, ;..a.

1984 ȟsn g

un_ Anm. Siffrornainom klemmerbetecknarutredningarnesnummeri den kronologiskeförteckningen.

...u

O

a_ __ ISBN 91-38-08134-2

__ _, ISSN 0375-250x

Lllmanna

Forlagct