None

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Betänkande

arbetsolycksutredningen

av

2%

1988:3

ARBETSOLYCKA

OLYCKA ELLER

-

ARBETSMILJÖBROTT?

5?

-

Statens offentliga utredningar

gg 1988:3

m Arbetsmarknadsdepanementet

Arbetsolycka

eller

-

olycka arbetsmiljöbrott?

Betänkande av

zgbetsolycksutredningen

Stockholm 1988

Beställningsadress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 STOCKHOLM Tel: 08/739 96 30 Informationsbokhandeln Malmtorgsgatan 5

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 81° - 1200 (externt och internt) 08/763 10 05 1200 - l6°°(endast internt)

REGERINGSKANSLIETS ISBN 91-38-10109-2 OFFSETCENTRAL ISSN 0375-250X Stockholm 1988

Till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 17 april 1986 dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att en översyn av sanktionssystemet vid arbetsolyckor till följd göra av brister i arbetsmiljön.

Med stöd av bemyndigandet förordnades samma dag f.d. förbundsordföranden Bert Lundin till särskild utredare.

Till sakkunniga förordnades fr.0.m. den 11 augusti 1986 förste sekreteraren Claes Ennerberg, sekreteraren Hans Granqvist, förbundsjuristen Kerstin Gustafsson, direktören Lars Herlin, avdelningschefen Anders Jeppson, förbundsjuristen Thomas Kihlberg, förhandlingsdirektören Henry Lunde och förbundsjuristen Lars Sundberg. Den 7 juli 1987 ersattes Ennerberg av förste sekreteraren Åke Schön.

Till experter förordnades departementssekreteraren Bo Barrefelt, hovrättsassessorn Lena Berke, numera statssekreteraren Sten Heckscher, Göran Lindh och överåklagaren Sten Styring. Den 28 oktober byråchefen 1987 ersattes Heckscher av hovrättsassessorn Hans Blyme.

Sekreterare har fr.o.m. den 11 augusti 1986 varit hovrättsfiskalen Roger Wikström.

Assistenten Ingrid Andersson, arbetsmarknadsdepartementet, har biträtt utredningen i administrativa göromål.

Utredningen har antagit namnet arbetsolycksutredningen.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Arbetsolycka - o1ycka e11er arbetsmiljöbrott? Ti11 betänkandet fogas ett särski1t yttrande av Granqvist, Her1in och Schön. Utredningsuppdraget är därmed s1utfört. Stockholm 1 januari 1988

Bert Lundin

/Roger Hikström

INNEHÅLL Sid.

FÖRKORTNINGAR. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SAMMANFATTNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17

A BAKGRUND. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31

1 UTREDNINGENSUPPDRAGOCH ARBETE . . . 31

1.1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31

Utredni ngsarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33

GÄLLANDE BESTÄMELSER . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

Arbetsmiljölagen m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

Tillämpliga brottsbalksregler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36

Något om försäkringsfrågor . . . . 38

KARTLÄGGNINGAV ARBETSOLYCKORNAOCH HUR DE UTREDS . . . . 41

Antalet anmälda arbetsolyckor m.m. .. . 41

Yrkesinspektionens handläggning . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . .. 3.2.1 Anmäl an av arbetsolyckor till yrkesinspektionen . . . . . . . . . Antalet olyckor som anmäl ts enligt 2 § AMF Anmälda förseelser . Anmälan till försäkringskassan . .

(dä) u. PON) .o Yrkesinspektionens verksamhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

IIIIGAJIQII

Förelägganden och förbud enligt AHL .. . . . . . . . . . . . . Arbetsskadeutredningar . . . Yrkesinspektionens samverkan med Justitieombudsmannens uttal anden . . . . . . . . . 00000000

Polisens handläggning av anmälda arbetsolyckor 3.3.1 Polisanmälan av arbetsolyckor . . . . . . . . . . - Antalet anmälda arbetsolyckor enligt den officiella statistiken . . . . . . Antalet anmälda arbetsolyckor enligt utredningens undersökning Polisens utredning . . . . . . . . . .

FÖRKORTNINGAR

arbetarskyddsstyreisens författningssamiing arbetsmiijöförordningen (1977:1166)

Så arbetsmiijöiagen (1977:1160)

ASS arbetarskyddsstyrelsen BrB brottsbaiken BrP brottsbaikens promuigationslag DB dom i brottmål Ds departementsserien FAP föreskrifter och aiimänna råd för poiisväsendet högsta domstoien ISA arbetarskyddsstyrelsens informationssystem för arbetsskador JO Justitieombudsmannen JuU justitieutskottets betänkande LAF lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring ML ndijöskyddsiagen (1969:387) prop. proposition RPS rikspoiisstyreisen rskr riksdagens skriveise RÅ riksåkiagaren RÅC riksåkiagarens cirkuiär RÅFS riksåkiagarens författningssamling SCB statistiska centraibyrån SNI svensk näringsgrensindeining SOU statens offent1iga utredningar TFA trygghetsförsäkring vid arbetsskada yrkesinspektionen

SAMMANFATTNING

Vårt uppdrag är att se över sanktionssystemet vid arbetsolyckor som inträffar till följd av brister i arbetsmiljön. Ett stort antal arbetsolyckor inträffar årligen. Kritik har riktats mot att det trots detta är relativt sällan som arbetsolyckor leder till rättslig prövning.

Kartläggning av arbetsolyckorna och hur de utreds

Enligt statistik från arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om arbetsskador inträffade bland arbetstagare ca 99 000 arbetsolyckor år 1984, drygt 98 000 år 1985 och ca 98 500 år 1986. Av dessa var antalet dödsolyckor 106 år 1984, 92 år 1985 och 107 år 1986. Dessutom anmäldes årligen ca 6 000 arbetsolyckor bland egenföretagare under nämnda år. Detta är olyckor som lett till sjukfrånvaro. Av arbetsolyckorna 1984 bland arbetstagare ledde drygt hälften till en sjukfrånvaro längre än sju dagar. Av dessa hade drygt 17 000 en sjukfrånvaro på över 30 dagar och ca 4 500 en sjuktid på över 90 dagar.

En arbetsgivare skall enligt 2 S arbetsmiljöförordningen utan dröjsmål underrätta yrkesinspektionen när ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbete föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare. Detsamma gäller vid tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa. Denna bestämmelse är straffbelagd med böter. Antalet underrättelser till yrkesinspektionen enligt 2 § arbetsmiljöförordningen uppgick för år 1984 till endast 1 438 för hela landet. Motsvarande siffra för år 1985 var 1 485. Det innebär att endast 1-2 % av alla arbetsolyckor som inträffar enligt statistiken och leder till sjukfrånvaro anmäls av arbetsgivarna till yrkesinspektionen. Antalet personer som döms för underlåtenhet att anmäla arbetsolyckor är mycket litet, några stycken per år.

Utredningen har gjort en förfrågan till landets samtliga 118 polisdistrikt om antalet arbetsolyckor som kommit till deras kännedom. Svaren visar att under år 1984 kom ca 1 650 och år 1985 ca 1 750 arbetsolyckor till polisens kännedom. Det var alltså endast någon av det totala antalet arbetsolyckor som lett till sjukfrånprocent

- 10 -

varo. Det var dock fler än arbetsgivarnas anmälningar till yrkesinspektionen, trots att denna anmälningsskyldighet är författningsreglerad och straffbelagd.

Polisen får kännedom om inträffade arbetsolyckor nästan uteslutande genom att larmcentralen meddelar att ambulans tillkallats efter en olycka. Yrkesinspektionen gör sällan polisanmälan. Enligt verksamhetsberättelsen för år 1984 anmälde yrkesinspektionen 67 förseelser mot arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen till polisen. Antalet anmälningar för brott mot brottsbalken var endast nio, samtliga gällde vållande till kroppsskada.

Polisdistriktens svar visar också att beträffande de flesta ärendena leder polisen själva förundersökningen och en klar majoritet av ärendena läggs också ner av polisen. I de flesta polisdistrikten överlämnas få ärenden till åklagare för bedömning. I vissa polisdistrikt har nan dock den handläggningen att samtliga eller i stort sett samtliga anmälda arbetsolyckor överlämnas till åklagare. Sammanställningen av svaren visar att polisen lade ner ca 70 Z av ärendena vart och ett av åren 1984 och 1985.

Antalet ärenden som överlämnades till åklagare år 1984 var ca 490. Åtal väcktes i 75 av dessa ärenden medan resterande lades ner av åklagaren. Under år 1985 överlämnades ca 520 ärenden till åklagare varav 61 ledde till åtal. Det innebär att det endast är ett fåtal av de arbetsolyckor som konmer till polisens kännedom som leder till åtal. Under år 1984 I ledde ca 5 % till åtal. Motsvarande siffra för år 1985 var ca 3,5 %. Av

i

vårt material kan man också konstatera att även om en mycket stor andel av ärendena överlämnas till åklagare, så blir vanligtvis ändå inte andelen väckta åtal generellt sett högre.

Riksåklagaren har gjort en förfrågan till samtliga åklagardistrikt om antalet arbetsmiljöbrott de haft att handlägga under år 1986 samt vilka beslut åklagarna fattat beträffande dessa ärenden. Riksåklagarens sannnnställning av svaren visar att åklagarna totalt hade prövat 487 ärenden om misstänkt arbetsmiljöbrott. Av dessa avsåg 39 vållande till annans död, 361 vållande till kroppsskada eller sjukdom, 12 framkal-

- 11 -

lande av fara för annan och 65 brott mot arbetsmiljölagen. Av de 412 misstänkta brottsbalksbrotten väcktes åtal endast i 44 fall, dvs. ca 10 %. För brott mot arbetsmiljölagen väcktes dock åtal i 41 fall av 65, dvs. i nästan två tredjedelar av fallen. I drygt hälften av alla ärenden som avskrevs var nntiveringen att det inte var brott. Något mer än en fjärdedel avskrevs med motiveringen att brott inte kunde styrkas.

Antalet domar och strafförelägganden som inrapporterats till yrkesi denna typ av mål har under åren 1984-1986 varit ca 50-60 inspektionen årligen. Av dessa har ungefär hälften avsett brott mot arbetsmiljö- I de allra flesta fall har dessa mål lett till fällande dom med lagen. bötesstraff på vanligtvis 10-40 dagsböter.

Av resterande antal, som avsett brottsbalksbrott, har årligen ca 10-20 domar gällt vållande till kroppsskada. Av dessa har ca två tredjedelar lett till fällande domar med vanligtvis 20-50 dagsböter.

Antalet domar avseende vållande till annans död har varit 5-10 årligen. hälften av fallen har åtalet I de fällande domarna I drygt ogillats. blivit dom ibland kombinerad med har påföljden antingen villkorlig eller också har brottet ansetts ringa och påföljden bestämts dagsböter, till 20-60 I ett mål år 1986 har dock fängelsestraff utdömts dagsböter. och hovrätten. Detta första domen på fängelse i av både tingsrätten var anledning av en arbetsolycka.

Några domar gällde framkallande av fara för annan eller allmänfarlig vårdslöshet. Dessutom förekom några domar angående utdömande av vite. Under år 1987 har avkunnats ytterligare en fängelsedom, den första hittills för brott mot arbetsmiljölagen utan att någon olycka inträffat. En byggmästare dömdes till en månads fängelse för brott mot ett av yrkesinspektionen utfärdat förbud att använda en fasadställning.

och förslag rörande handläggningsregler och rutiner överväganden

för ett effektivt är att En grundläggande förutsättning sanktionssystem kommer till myndigheternas, dvs. yrkesinspektionens och arbetsolyckorna polisens, kännedom omedelbart.

_ 12 -

För att uppnå att betydligt fler arbetsolyckor skall anmälas till yrkesinspektionen av arbetsgivarna föreslår vi att deras anmälningsskyldighet enligt 2 § arbetsmiljöförordningen förtydligas och utvidgas. I fortsättningen skall samtliga arbetsolyckor anmälas omedelbart utom olyckor som lett till personskador av lättare art.

Även olyckor med lättare skador skall dock konna till yrkesinspektionens kännedom. Detta skall ske på samma sätt som för närvarande genom den anmälan till försäkringskassan som arbetsgivaren skall göra. 2 Försäkringskassan har en skyldighet att sända en kopia av anmälan till yrkesinspektionen. Vår kartläggning har dock visat att arbetsgivarna inte alltid fullgör sin skyldighet att omedelbart anmäla arbetsskador till försäkringskassan. Utredningen föreslår därför att en tidsfrist bör införas inom vilken anmälan skall göras enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Huvudregeln skall även i fortsättningen vara att anmälan skall göras omedelbart. om anmälan inte har gjorts inom två veckor, skall försäkringskassan ta ut en förseningsavgift på 500 kr. Denna förseningsavgift skall ersätta straffbestämmelsen i 8 kap. 11 § lagen om arbetsskadeförsäkring angående underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten. Denna ansvarsbestämmelse tycks aldrig tillämpas i praktiken. Om anmälningsskyldigheten börjar fullgöras omedelbart kommer yrkesinspektionen att få kännedom om olyckorna genom kopian av anmälan betydligt snabbare än för närvarande.

Att yrkesinspektionen genom dessa förslag kommer att få fler anmälningar omedelbart innebär inte att polisen kommer att få kännedom om fler arbetsolyckor, eftersom yrkesinspektionen sällan gör polisanmälan. Vi föreslår därför att det i 2 S arbetsmiljöförordningen införs en skyldighet för arbetsgivare att underrätta även polisen om vissa arbetsolyckor, de som lett till dödsfall eller svårare personskada. En sådan lagstadgad skyldighet finns för övrigt redan i både Finland och Norge.

Utredningen anser att yrkesinspektionen bör i betydligt större utsträckning än för närvarande anmäla överträdelser av arbetsmiljö: lagstiftningen till polisen. Det gäller när direkt straffsanktionerade föreskrifter överträtts eller förelägganden/förbud inte följts

- 13 -

men också när man får kännedom om olyckor där man anser att eventuellt förfarande bör utredas. Yrkesinspektionen bör enligt utredbrottsligt inte heller tveka att använda de tvångsmedel som ningens uppfattning arbetsmiljölagstiftningen ger möjlighet till.

Beträffande polisens utredning av arbetsolyckor föreslår utredningen att och handläggningsrutiner skall utarbetas. Vi enhetliga anvisningar föreslår också ytterligare utbildning för att förbättra polisens kunom arbetsmiljölagstiftningen och om arbetsmiljöbrott. Vid utredskaper ning av arbetsolyckor bör också yrkesinspektionens sakkunskap utnyttjas på ett helt annat sätt än i dag. Samarbetet mellan polisen och yrkesinspektionen bör därför utökas och fasta rutiner inrättas. Det finns även andra statliga kontrollorgan vars sakkunskap bör användas i större bl.a. kemikalieinspektionen. Vid utredning av arbetsutsträckning, olyckor är det viktigt att också klarlägga organisationen och ansvarsförhållandena eller Därför skall förutom den i företaget förvaltningen. skadade alltid höras såväl representanter för arbetsgivaren som för de anställda, framför allt skyddsombud.

Eftersom mål rörande arbetsolyckor sällan är av enkel beskaffenhet skall enligt utredningens uppfattning förundersökningen i denna typ av ledas Detta i dag endast i ett mål vanligtvis av åklagare. tillämpas fåtal polis- och åklagardistrikt trots att de anvisningar riksåklagaren och rikspolisstyrelsen utfärdat föreskriver detta. I många fall torde det lämpligaste vara att en åklagare vid regionåklagarmyndigheten denna typ av mål, vilket också överensstämmer med riksåklahandlägger Vi föreslår också att särskild utbildning skall ges garens anvisningar. till de åklagare som handlägger dessa ärenden.

överväganden och förslag rörande sanktionssystemet

Re: 3911141121 livirefiâesxâzes

De straffbestämmelser i brottsbalken som kan bli tillämpliga i anleddvs. vållande till annans ning av arbetsolyckor och allvarliga tillbud, vållande till eller sjukdom och framkallande av fara död, kroppsskada för annan (3 kap 7-9 §§ brottsbalken), förknippas oftast med trafik-

- 14 _

brott och icke uppsåtliga våldsbrott. För att en straffreglering skall vara effektiv i förebyggande syfte måste den vara allmänt känd bland dem som kan beröras. Därför skulle det enligt utredningens uppfattning, från både pedagogisk och allmänpreventiv synpunkt, vara bäst med en särskild straffreglering av denna typ av brottslighet. Detta gäller såväl för de som har att tillämpa straffbestämmelserna som för de som kan komma att beröras av bestämmelserna ute i företag och förvaltningar.

Utredningen föreslår därför att en särskild straffreglering av denna typ av brottslighet skall införas i brottsbalken. Enligt den nya bestämmelsen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön, och om någon till följd av detta avlider, skadas eller utsätts för allvarlig fara för detta, dömas till böter eller fängelse i högst två år. Brottsrubriceringen föreslås bli arbetsmiljöbrott. Den nya bestämmelsen skall tillämpas i anledning av arbetsolyckor och allvarliga tillbud till arbetsolyckor i stället för paragraferna 3 kap. 7-9 §5 brottsbalken. Eftersom oaktsamhet krävs för det nya brottet innebär förslaget en ändring i förhållande till framkallande av fara för annan, 3 kap. 9 S brottsbalken, där kravet är grov oaktsamhet. Bestämmelsen föreslås tas in i 3 kap. 10 § brottsbalken. Nuvarande 3 kap. 10 och 11 SS, som reglerar försök m.m. och åtalsbestämmelser, föreslås flyttas till 11 och 12 §5. Åtalsbestämmelsen, som blir 12 S, föreslås ändras så att det inte skall finnas någon inskränkning i möjligheterna att väcka åtal för det nya brott vi föreslår.

Utredningen har även behandlat frågan om möjligheterna att delegera beslutsfattandet i arbetsmiljöfrågor. Vi vill slå fast att det straffrättsliga ansvaret i sig aldrig kan delegeras. Det är endast det interna ansvaret för arbetsuppgifter och funktioner som kan delegeras. Reglerna om delegation fyller en viktig funktion därför att genom dessa kan man inom företag och förvaltningar fullgöra sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagstiftningen på bästa möjliga sätt. En riktig delegering får även betydelse vid bedömningen av var det straffrättsliga ansvaret ligger. Det är dock mycket viktigt att man vid bedömningen av j å straffansvar prövar om förutsättningar för en giltig delegation verk-

- 15 -

Särskilt att den till vilken ansvar delegerats har en ligen föreligger. gentemot företagsledningen och att han har tillsjälvständig ställning räckliga beslutsbefogenheter.

§tI°IfEäEt§7i92 §°DkEi2E_W2t_f§FE?29

svensk rätt kan endast fysiska personer dömas till straff. Det Enligt finns emellertid straffrättsliga sanktioner, benämnda särskild rättsverkan av brott, som kan tillämpas mot företag. Det är dels förverkande av de vinster som ett företag kan ha uppnått genom ett brott, dels företagsbot som infördes fr.o.m. den 1 juli 1986.

skall åläggas näringsidkare för brott som begåtts i deras Företagsbot näringsverksamhet. Såväl enskilda näringsidkare som juridiska personer kan åläggas företagsbot. Även offentligt, såväl statligt som kommunalt, bedriven omfattas. En förutsättning för att företagsnäringsverksamhet bot skall komma i fråga är att det har en överträdelse av en förekommit straffbestämmelse och att detta brott har ägt rum i utövningen av näverksamhet. Företagsbot skall bestämmas direkt i pengar ringsidkarens och fastställas till lägst tio tusen kr. och högst tre milj. kr.

bör enligt utredningens uppfattning kunna bli ett mycket Företagsbot verksamt sanktionsmedel mot arbetsmiljöbrott vid sidan om det individuella ansvar som också bör utkrävas. Såväl brott mot arbetsmiljölagen som brott mot den nya straffbestämmelse vi föreslår i 3 kap. 10 S brottsbalken kan grunda även en talan om företagsbot.

Företagsbot kan också kombineras med förverkande enligt 36 kap. 4 S brottsbalken av eventuella ekonomiska fördelar för näringsidkaren.

med våra direktiv har vi också om ekonomiska sank- I enlighet övervägt tioner, typ sanktionsavgifter, bör införas. Eftersom vad som kan uppnås med en sanktionsavgift bör kunna uppnås även genom tillämpning av föreeventuellt tillsammans med förverkande, finns det enligt uttagsbot, uppfattning, i vart fall för närvarande, inte något behov av redningens att införa någon typ av sanktionsavgifter på arbetsmiljöområdet.

Kostnader

De ändrade handläggningsrutiner vi föreslår för yrkesinspektionen bör genom lämplig omprioritering kunna åstadkommas utan att de tillförs några ytterligare resurser. För den utökade utbildnings- och informationsverksamhet som vi föreslår bör dock yrkesinspektionen få ett särskilt anslagstillskott.

Våra förslag medför inte heller att polisen eller åklagarväsendet behöver tillföras några ytterligare resurser. Förslagen innebär framför allt att deras arbete underlättas och effektiviseras. För den utbildning vi föreslår för polis och åklagare, som bör anordnas av riksåklagaren i samråd med rikspolisstyrelsen, bör dock särskilda anslag utgå- Även domstolsverket bör få ett tillskott till sitt utbildningsanslag för att kunna anordna ett par seminarier om arbetsmiljöbrott för domare.

FÖRFATTNIMGSFÖRSLAG

1 Förslag till

Lag om ändring 1 brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken ggls att nuvarande 3 kap. 10 och 11 SS skall betecknas 3 kap. 11 och 12 SS. gglg att den nya 3 kap. 12 S skall ha följande lydelse, i balken skall införas en ny paragraf, 3 kap. 10 s. ggl_s att

Nuvarande lxdelse Föreslagen lgdelse

3 kap. 10 S

Den som uggsåtligen eller av

oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i

arbetsmiljön döms, om gåggg

till följd av detta l;_avlider, 2. drabbas av sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är

ringa,5gjgI

3. utsätts för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, för arbetsmiljöbrott till g§§g5_eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fira år.

-18-

Nuvarande lydelse Föreslagen lzdelse

3 kap.

12 s”

Vållande till kroppsskada vållande till kroppsskada

eller sjukdom gå, om brottet gi_ eller sjukdom får, om brottet är grovt, åtalas av åklagare inte är grovt, åtalas av

endast om målsäganden angiver åklagare endast om målsäganden brottet till åtal eller har agge: brottet till åtal och åsanltats skadan eller sjukdomen åtal ä_r påkallat ur allmän Q i verksamhet som arbetstagare synpunkt. och åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

1) Senaste lydelse av förutvarande 3 kap 11 § 1981:1313

2 Förslag till Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 17 S arbetsmiljölagen (1977:1160) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 17 S Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva att vid läkarundersökning som har föreskrivits med stöd av 15 eller 16 S skall föras register med uppgifter om de undersöktas namn och om undersökningsresultat. I samma ordning kan meddelas I samma ordning kan meddelas wmüñüwfüdmswhu wmüñnwfmdmsmhn skyddsansvar enligt 2 eller 5 § skyddsansvar enligt 2 eller 5 S att göra anmälan eller lämna att göra anmälan eller lämna uppgifter till tillsynsmyndig- uppgifter till tillsynsmyndighet eller att förvara handling het eller att lämna undersom har betydelse från skydds- rättelse till golismyndighet synpunkt. eller att förvara handling som har betydelse från skyddssynpunkt.

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs beträffande lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkringl)

dels att 8 kap. 1 och 11 SS skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf 8 kap. 11 a S samt närmast före den en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. 1 S Underrättelse om arbetsskada Underrättelse om arbetsskada skall beträffande arbetstagare skall beträffande arbetstagare omedelbart lämnas till den omedelbart lämnas till den arbetsgivare hos vilken arbetsgivare hos vilken arbetstagaren var anställd när arbetstagaren var anställd när skadan inträffade. Har skada skadan inträffade. Har skada till följd av annat än till följd av annat än olycksfall visat sig först olycksfall visat sig först efter det den försäkrade har efter det den försäkrade har upphört att vara utsatt för upphört att vara utsatt för inverkan som har orsakat inverkan som har orsakat skadan, skall underrättelse skadan, skall underrättelse lämnas till den arbetsgivare lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan senast var utsatt för sådan

inverkan. Finns någon som på inverkan. Beträffande försäkrad

arbetsgivarens vägnar förestår som avses i 1 kap. 1 § andra arbetet, får underrättelsen i stycket skall vad i detta stället lämnas till denne. kapitel sägs om arbetsgivare

1) Lagen omtryckt 1977:264

- 21 _

Nuvarande lydelse Foreslagen lydelse

Beträffande försäkrad som avses gälla rektor eller annan som i 1 kap. 1 S andra stycket förestår utbildningen. skall vad i detta kapitel sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.

Arbetsgivare eller Arbetsgivare som genom

arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt första underrättelse enligt första stycket eller på annat sätt har stycket eller på annat sätt har fått kännedom om att en fått kännedom om inträffad arbetsskada har inträffat är arbetsskada är skyldig att skyldig att omedelbart anmäla omedelbart anmäla skadan till skadan till allmän Försäkringsallmän försäkringskassa. Annan kassa. Annan försäkrad än försäkrad än arbetstagare skall arbetstagare skall själv anmäla själv anmäla arbetsskada till arbetsskada till försäkringsförsäkringskassan. Har han kassan. Har han avlidit till avlidit till följd av skadan, följd av skadan, skall anmälan skall anmälan göras av den som göras av den som har rätt att har rätt att företräda företräda dödsboet. dödsboet. Anmälan enligt andra stycket skall göras enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för läkarutlåtanden ersättes i enlighet med vad regeringen föreskriver.

8 kap. ll § Den som underlåter att Arbetsgivare och uppdragsfullgöra anmälningsskyldighet tagare som underlåter att enligt 1 S andra stycket första fullgöra uppgiftsskyldighet meningen dömes till böter. Till enligt 7 § döms till böter. sauna straff dömes arbetsgivare och uppdragstagare som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 7 S.

- 22 -

Nuvarande lidelse Föreslagen lxdelse

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Forseningsavgift

8 kap. 11 a S Har en arbetsgivare, som skall lämna ugggift om inträffad arbetsskada enligt 1 § andra stycket första meningen, inte gjort detta två veckor efter föreskriven tid, V skall den allmänna försäkringskassan påföra honom en förseningsavgift med 500 kronor. Försäkringskassan får efterge förseningsavgiften, om det finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om detta meddelas av regeringen eller den gxndighet som regeringen bestämmer.

4 Forslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 S kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lxdelse Föreslagen lzdelse

20 §1

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för: Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges den skattskyldiges levnadskostnader och därtill levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller som periodiskt understöd eller därmed Jämförlig eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till periodisk utbetalning till person i sitt hushåll; person i sitt hushåll; sådana kostnader för sådana kostnader för hälsovård, sjukvård samt hälsovård, sjukvård samt företagshälsovård som anges i företagshälsovård som anges i ” anvisningarna; anvisningarna; kostnader i samband med kostnader i samband med plockning av vilt växande bär plockning av vilt växande bär och svampar till den del och svampar till den del kostnaderna inte överstiger de kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria intäkter som är skattefria enligt 19 §; enligt 19 5;

1 Senaste lydelse 1987:1303

-24-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

värdet av arbete, som i den värdet av arbete, som i den skattskyldiges skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv den skattskyldige själv eller andre maken eller av den eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år; fyllt 16 år; ränta på den skattskyldiges ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet; hans förvärvsverksamhet; svenska allmänna skatter; svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld; kapitalavbetalning på skuld; avgift enligt 8 kap. avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973:349); studiestödslagen (1973;349); avgift enligt lagen avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; (1972:435) om överlastavgift; avgift enligt lagen avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt ingripanden vid olovligt byggande m.m.; byggande m.m.; avgift enligt 99 a S avgift enligt 99 a S utlänningslagen (1980:376); utlänningslagen (1980:375); avgift enligt 26 S avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673); arbetstidslagen (1982:673); skadestånd, som grundas på skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller eller annan lag som gäller förhållandet mellan förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada; ekonomisk skada; företagsbot enligt 36 kap. företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken; brottsbalken;

-25..

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

straffavgift enligt 8 kap. straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket 7 S tredje stycket rättegångsbalken; rättegångsbalken; belopp, för vilket belopp, för vilket arbetsgivare är arbetsgivare är betalningsskyldig enligt 75 § betalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet för vilket betalningsskyldighet föreligger på grund av föreligger på grund av underlåtenhet att göra avdrag underlåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006) om enligt lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa beträffande vissa uppdragsersättningar; uppdragsersättningar; avgift enligt lagen avgift enligt lagen (1976:206) om (1976:206) om felparkeringsavgift; felparkeringsavgift; kontrollavgift enligt lagen kontrollavgift enligt lagen z (1984:318) om kontrollavgift (1984:318) om kontrollavgift E vid vid E olovlig parkering; olovlig parkering;

Ei överförbrukningsavgift enligt överförbrukningsavgift enligt

i5 (1978:268); ransoneringslagen (1978:268); ransoneringslagen

vattenföroreningsavgift vattenföroreningsavgift

enligt lagen (1980:424) om enligt lagen (1980:424) om (_- :åtgärder mot vattenförorening åtgärder mot vattenförorening

:Geovvwnavráøs:

från fartyg; från fartyg; avgift enligt 3 § lagen avgift enligt 3 § lagen i. att (1975:85) med bemyndigande att (1975:85) med bemyndigande meddela föreskrifter om in- meddela föreskrifter om ineller utförsel av varor; eller utförsel av varor; i lagringsavgift enligt lagen lagringsavgift enligt lagen ê (1984:1049)om (1984:1049) om E :e: beredskapslagring av olja och beredskapslagring av olja och F kol eller (1985:635) om kol eller lagen (1985:635) om lagen försörjningsberedskap på försörjningsberedskap på naturgasområdet; naturgasområdet;

- 25 -

Nuvarande lidelse Föreslagen lvdejgg

avgift enligt 8 kag. 11 a S lagen (1976:380) om grpetsskadeförsäkring; ränta på lånat kapital till ränta på lånat kapital till den del räntan täcks av sådant den del räntan täcks av sådant statligt bidrag som avses i statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna till punkt 7 av anvisningarna till 24 S; 24 5; kapitalförlust m.m. i vidare kapitalförlust m.m. i vidare mån än som får ske enligt mån än som får ske enligt 36 S. 36 S.

(Se vidare anvisningarna) (Se vidare anvisningarna)

5 Förslag till

E§r_°_rd.iz=s_°m_ ä.ndrH9_i_=.r.b9_t_s1nJiJJåáfärprsâninsrán_ .i _191711.166)

Härigenom föreskrivs att 2 och 20 §§ arbetsmiljöförordningen (1977:1166) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse FÖI§§LüEäLJZ9?J§?

2 S Har olycksfall eller annan Har olycksfall eller annan inverkan i arbete föran- skadlig inverkan i arbete föranskadlig lett dödsfall eller lett dödsfall eller personskada

svêrarg

EE» ska l

personskada eller §agtigigt_grap- :et: m$s.§r..1\.JäE_t3r:-:

bat flera arbetstagare, skall arbetsgivaren gpgdgjbart

arbetsgivaren utan dröisgål underrätta yrkesinspektionen.

underrätta yrkesinspektionen. Detsamma gäller vid tillbud som vid tillbud som har inneburit allvarlig fara för Detsamma gäller har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa. liv eller hälsa. «:«,-- :m om Om arbetsgivarens skyldighet

§gLagmälan arbetsskada

rv föreskrives även i förordningen att anmäla arbetsskada även till *zøør (1977:284) om arbetsskadeförsäk- gllggn försêkrjngskassa och statligt personskade- föreskrivs i förordningen ring skydd. (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd. grbgtsgivaren skall också omedelbart underrätta om olycksfall i polismyndigheten arbete som föranlett dödsfall eller svårare Eersonskada.

-23-

Nuvarande lvdel se se Föreslagen lzdel

Avskrift av dom eller slutligt Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål om ansvar enligt beslut i mål om ansvar enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) arbetsmiljölagen (1977:1160) eller med stöd därav Ineddelade eller med stöd därav :meddelade föreskrifter sändes till föreskrifter s_a_nd_still _yrkesinspektionem Detsanma yrkesinspektionen. Detsauma gäller i mål om ansvar enligt gäller i nål om ansvar enligt 3 kap 7-9 SS brottsbalken, lg 3 kap 1_0_§ brottsbalken. målet rör arbetsgivares eller arbetstagares ansvar för att ha vållat skada eller ha framkallat fara för anställd. V l

Denna förordning träder i kraft den .

6 Förslag till i (1977:284) om Förordning om ändring förordningen arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

att 10 och 29 SS förordningen (1977:284) om Härigenom föreskrivs och statligt personskadeskydd skall ha följande arbetsskadeförsäkring lydelse.

Nuvarande Föreslagen lydelse

lxdelse

10§ eller arbetsföre- Arbetsgivare skall samråda med Arbetsgivare ståndare skall samråda med skyddsombudet om arbetsskadeskyddsombudet om arbetsskade- anmälan och ge ombudet en kopia anmälan och ge ombudet en kopia av denna.

av denna.

29§ Riksförsäkringsverket bemyndigas att över konvalescenthem enligt 3 kap. 4 S lagen 1. fastställa förteckning (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, Z. meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet enligt 8 kap 6 § lagen

om arbetsskadeförsäkring,

3. meddela föreskriftg!;enljgt

6 kap. 11 a § andrg_§txckgj›]aggp

Qüüåâjââkáäâiüiürüi

meddela ytterligare 5; meddela ytterligare

gg

föreskrifter för verkställighet föreskrifter för verkställighet av lagen om arbetsskadeför- av lagen om arbetsskadeför- (1977:265) om säkring, lagen (1977:265) om säkring, lagen och personskadeskydd och statligt personskadeskydd statligt om krigsskade- lagen (1977:267) om krigsskadelagen (1977:267) beträf- ersättning till sjöman, beträfersättning till sjöman, fande om statligt person- fande lagen om statligt personlagen

- 30 -

Nuvarande lgdelse

Föreslagen lidelse

skadeskydd efter samråd med skadeskydd efter samråd med berörda centrala förvaltnings- berörda centrala förvaltningsmyndigheter. myndigheter.

BAKGRUND

1. UTREDNINGENSUPPDRAGOCH ARBETE

1.1 Direktiven

skall sina direktiv (Dir. 1986:13) se över sank- Utredningen enligt vid arbetsolyckor som inträffar till följd av brister i tionssystemet arbetsmiljön.

I direktiven anför departementschefen bl.a. följande:

Hur fungerar sanktionssystemet?

Antalet dödsfall och andra allvarliga skador i arbetslivet har minskat om man ser det i ett längre tidsperspektiv. Dock inträffar fortfarande ett stort antal arbetsolyckor till följd av brister i arbetsmiljön. Fall och ras från utsatta platser, skador vid maskinarbete till följd av t.ex. bristande skyddsanordningar eller otillräckliga instruktioner är några av de vanligaste exemplen. Det är också i de traditionella såsom exempelvis byggnads- och slakteribranschen, som riskbranscherna, de flesta olycksfallen inträffar.

Trots dessa förhållanden är det relativt sällan som arbetsolycksfallen leder till rättslig prövning. Kritik har också riktats mot rättsväsendets framför allt vad gäller utredningarna i samband med myndigheter arbetsolyckor. Bl.a. polis och åklagare har kritiserats för bristande Det har vidare påpekats att man i kunskaper på arbetsmiljöområdet. samband med åtalsprövning och domstolsbehandling ofta fäster alltför liten vikt vid brister i företagen, exempelvis brister organisatoriska Kritik har även riktats mot att ansvar i planeringen av skyddsarbetet. ofta utkrävs på alltför låg nivå i företagen.

Utredningsuppdraget

Arbetsmiljölagen har nu varit i kraft drygt sju år. Redan när lagen kom till uttalade att frågan om ekonomiska sanktioner departementschefen mot företag vid arbetsmiljöbrott skulle följas med uppmärksamhet. av sanktionssystemet aktualiserades även i Frågan om en utredning av motioner till riksdagen vid 1979/80 års riksmöte. Riksanledning dagen uttalade därvid att man borde avvakta tills arbetsmiljölagen varit i kraft ytterligare någon tid innan det togs ställning i frågan (SoU 1979/80:5).

Av det anförda att allvarlig kritik har riktats mot tidigare framgår sanktionssystemets möjligheter att förebygga olycksfall i arbetslivet. Tiden får därför anses mogen att göra den översyn av systemet som tidihar förutskickats. översynen bör avgränsas till att avse de gare arbetsmiljöbrister som leder eller kan leda till allvarliga arbetsöversyn av arbetsmiljölagens tillsyns- och olycksfall. Någon allmän sanktionssystem bör således inte göras.

- 32 -

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att göra denna översyn i enlighet med vad som anförs i det följande.

Utredaren bör i ett inledande skede göra en kartläggning av hur sanktionssystemet i praktiken fungerar i saband med arbetsolyckor. Denna kartläggning bör inbegripa sanktionssystemet både i brottsbalken och i arbetsmiljölagen. Kartläggningen bör bl.a. ge underlag för att bedöma om regelsystemet som sådant företer brister eller om detta gäller i fråga om tillämpningen av de sanktionsmöjligheter som nu finns. Kartläggningen bör belysa bl.a. följande frågeställningar

- i hur stor utsträckning förekommer arbetsolyckor och i vilken omfattning blir de föremål för polisutredning

- hur initieras polisutredningarna (anmälan från arbetstagaren själv, den fackliga organisationen, yrkesinspektionen etc.)

- i hur stor utsträckning hörs yrkesinspektionen eller arbetarskyddsstyrelsen i ärendena och på vilket stadium sker det

- i vad mån leder utredningarna till åtal och fällande dom

- i vad mån skriver polis och åklagare av ärenden och på vilka grunder

- mot vilka personkategorier har brottsmisstankar riktats i avskrivna ärenden och i sådana som föranlett åtal (arbetskamrater, arbetsledare eller företagsledning)

- i hur stor utsträckning kan olyckorna bero på dåligt preciserade ansvarsförhållanden inom företaget eller myndigheten

- i hur stor utsträckning kan olyckorna tillskrivas överträdelser av Hmnmwwäwmkmsñmüññw

Med stöd av vad som framkommit i kartläggningsdelen bör utredaren närmare överväga och redovisa de förslag till åtgärder som bedöms lämpliga för att undanröja eventuella brister i systemet. Utgångspunkten för översynen i denna del är följande.

Arbetsmiljölagstiftningens ansvarsreglering bygger på att lagstiftningen skall vara förebyggande och att huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren. Den förebyggande verksamheten förutsätter ett effektivt sanktionssystem där det individuella ansvaret för var och en ; som verkar i arbetsmiljön är väsentli t. Detta ansvar bör bibehållas. F Arbetsmiljöbrott får inte behandlas s att de kan uppfattas som nnndre allvarliga. Vidare bör beaktas att bristande efterlevnad av arbetsmiljölagstiftningen inte får ge ekonomiska fördelar i förhållande till konkurrerande företag som bedriver ett ambitiöst skyddsarbete.

Det nu sagda innebär att yrkesinspektionen inte bör ges en mer uttalad repressiv roll vid bekämpande av arbetsmiljöbrott m.m. Huvudinriktningen i yrkesinspektionens tillsynsverksamhet skall liksom hittills vara att nedverka till att bl.a. arbetsolyckor förebyggs. En ordning enligt vilken inspektionen skulle överta uppgifter som i dag ankommer på polis och åklagare synes därför inte ändamålsenligt. Något hinder finns däremot inte mot att utredningen prövar om inspektionen bör ges en mer aktiv roll när det gäller att anmäla överträdelser till de

- 33 _

brottsbeivrande organen och att med stöd av sina expertkunskaper biträda med den utredning som behövs som beslutsunderlag.

I åtgärds/förslagsdelen bör alltså redovisas förslag till förändringar i gällande system. Därvid kan t.ex. övervägas om det finns förutsättningar att ta bort det i 3 kap. 11 § BrB angivna kravet att åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom skall vara påkallat från allmän synpunkt. Åtal för sådana brott underlåts i en hel del fall med hänvisning till detta krav. I denna del av översynen bör även övervägas behövliga praktiska rutiner eller åtgärder som förbättrad utbildning av polis- och åklagarpersonal med utredande uppgifter samt av personal inom domstolsväsendet.

Av särskilt intresse i sammanhanget är det nya systemet med företagsbot (prop. 1985/86:23), som träder i kraft den 1 juli 1986. Utredaren bör ta ställning till vilken betydelse det systemet kan få på det här området. I översynen bör även redovisas de förslag till ytterligare förändringar eller kompletteringar i sanktionssystemet som kan anses behövliga. Här bör utredaren undersöka förutsättningarna för att införa andra ekonomiska sanktioner, typ sanktionsavgifter, som kan tas ut även av juridiska personer, utan att det behöver kunna bevisas uppsåt eller oaktsamhet hos en enskild person.

Utredaren bör även överväga om det behövs någon form av ytterligare kriminalisering för att göra sanktionssystemet effektivare. Det bör därvid undersökas om detta kan och bör ske genom en mer allmänt hållen aktsamhetsregel i arbetsmiljölagen - något som kan få betydelse för tillämpningen av företagsbot i vissa fall. Detta är aktuellt i första hand om nuvarande kriminalisering i brottsbalken och arbetsmiljölagen inte bedöms tillräcklig. Som tidigare angivits bör dessa överväganden ske ned utgångspunkt i att den nuvarande uppbyggnaden av de materiella bestämmelserna i arbetsmiljölagen samt föreskrifts- och tillsynssystemet i princip bibehålls enligt nuvarande uppläggning.

1.2 Utredningsarbetet

Utredningens uppdrag omfattar enligt direktiven sanktionssystemet endast vid arbetsolyckor som inträffar till följd av brister i arbetsmiljön. I vårt utredningsuppdrag ingår inte att göra någon översyn av motsvarande system rörande arbetssjukdomar. Våra förslag kommer därför

inte att beröra detta område. Indirekt berörs dock området genom att arbetsmiljölagstiftningens straffbestämmelser kan bli tillämpliga, om exempelvis förbud eller direkt straffbelagda föreskrifter att använda

vissa farliga ämnen överträds.

Beträffande utredningsarbetet i övrigt kan kortfattat följande sägas.

Utredningen har inledningsvis gjort en förfrågan till landets samtliga beträffande antalet anmälda arbetsolyckor de senaste 118 polisdistrikt

- 34 -

åren och hur de handlagts. Samtliga polisdistrikt har besvarat förfrågan.

Representanter för utredningen har deltagit vid två av arbetarskyddsstyrelsen anordnade informationsdagar om arbetsmiljöbrott samt vid en kurs för yrkesinspektörer om arbetsskadeutredning.

Företrädare för utredningen har också medverkat 1 ett av riksåklagaren (RÅ) i maj 1987 för åklagare anordnat seminarium angående arbetsmiljöbrott. Utredningen har dessutom fått ta del av svaren på kÅzs förfrågan till landets åklagardistrikt om deras handläggning av arbetsmiljöbrott under år 1986.

Utredningen har under arbetets gång vidare varit i kontakt med bl.a. ett flertal yrkesinspektionsdistrikt, rikspolisstyrelsen (RPS) och ett flertal polisdistrikt.

Företrädare för utredningen har också besökt Danmark och Norge för att studera deras sanktionssystem för arbetsmiljöbrott.

GÄLLANDE BESTÄMME1SER

2.1 Arbetsmiljölagen m.m.

Huvudförfattningen på arbetarskyddets område är arbetsmiljölagen (1977:1160), AML. Lagen är en ramlag och kompletteras av den av regeringen utfärdade arbetsmiljöförordningen (1977:1166), AMF. Dessutom har med stöd av lagen och förordningen utfärdats föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen (ASS).

Ansvarsreglerna i AML bygger i första hand på att ett direkt straffhot inte inträder förrän en tillsynsmyndighet, dvs. yrkesinspektionen (YI) eller ASS, i det enskilda fallet har meddelat ett föreläggande eller ett förbud. Den som bryter mot ett sådant föreläggande eller förbud kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år enligt 8 kap. 1 S AML. Förelägganden och förbud kan också förenas med vite, men då kan inte straff dömas ut vid överträdelser.

Enligt 8 kap. 2 § första stycket AL kan den som bryter mot föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 eller 14 S AML dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse krav på förhandsprövning genom myndighets försorg eller förbud att använda en arbetsprocess, arbetsmetod, anordning eller ett ämne. Bemyndigande till ASS att meddela föreskrifter ges i 18 S AMF. Vissa föreskrifter som meddelas av regeringen eller ASS är straffbelagda med böter enligt 8 kap. 2 § andra stycket 2 AHL. Det gäller bl.a. föreskrifter om märkning och om anlitande av minderåriga arbetstagare samt krav på läkarundersökning. Författningen om t.ex. minderåriga finns i arbetarskyddsstyrelsens författningssamling (AFS) 1987:11. ASS kan alltså meddela föreskrifter som är direkt straffsanktionerade enligt nämnda paragraf, jfr. 19 § AMF. De flesta av föreskrifterna som utfärdats av ASS är dock inte direkt straffsanktionerade men fyller ändå en viktig funktion eftersom de kan ligga till grund för utfärdande av förelägganden eller förbud samt vid bedömning av om det efter en arbetsolycka kan misstänkas att ett vållandebrott enligt brottsbalken har begåtts.

- 35 -

Det finns också direkt straffsanktionerade bestämmelser i AML. I 8 kap. Z S andra stycket 1 föreskrivs att den som bryter mot bestämmelsen i 5 kap. 2 § AML om minderåriga arbetstagare kan dömas till böter. Detsanma gäller enligt 8 kap. 2 S andra stycket 3 eller 4 AML den som lämnar oriktiga uppgifter om förhållanden av vikt, när en tillsynsmyndighet har begärt upplysningar, handlingar eller prov m.m. samt den som utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur bruk.

I 1-3 SS AMF har regeringen med stöd av 3 kap. 17 S AML meddelat föreskrifter om arbetsgivares skyldighet att anmäla till YI när arbetslokal eller personalrum skall tas i bruk eller när allvarligt olycksfall eller tillbud inträffat samt att under minst fem år hålla meddelande från YI och vissa andra handlingar tillgängliga. Dessa föreskrifter är straffbelagda med böter enligt 8 kap. 2 S andra stycket 2 jämförd med 19 S AMF.

För att straffbestämmelserna i AML och AMF skall bli tillämpliga krävs genomgående att gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Andra exempel på straffbestämmelser finns i arbetstidslagen (1982:673). Enligt 23 S kan en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som YI meddelat med stöd av 22 S samma lag, dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Enligt 24 S kan en arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet anlitat arbetstagare i strid mot lagen eller lämnat oriktiga uppgifter till tillsynsmyndighet dömas till böter.

2.2 Tillämpliga brottsbalksregler i

Om en arbetsolycka eller ett allvarligt tillbud inträffar på en arbetsplats kan också vissa regler i brottsbalken (BrB) bli tillämpliga. Vid uppsåtliga brott kan t.ex. 3 kap. 5 S BrB om misshandel konna i fråga. Vanligtvis är det dock brott som vållas genom oaktsamhet som kan bli aktuella. Om den skadade avlider kan detta leda till åtal för vållande till annans död enligt 3 kap. 7 S BrB. Om olyckan inte leder till dödsfall men kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, kan det bli aktuellt med åtal för vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt

_ 37 _

3 kap. 8 S BrB. Om en arbetstagare har utsatts för livsfara eller fara för svår kroppsskada, kan åtal väckas för framkallande av fara för annan enligt 3 kap. 9 § BrB. För detta brott krävs dock grov oaktsamhet. Det förekommer också att bestämmelserna om allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 S BrB och spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 S Bra kan bli tillämpliga.

Bedömningen av om exempelvis ett förfarande varit oaktsamt görs bl.a. utifrån den tidigare nämnda arbetsmiljölagstiftningen.

Av de nämnda brotten är vållande till kroppsskada den vanligaste åtalsrubriceringen vid arbetsolyckor. Det förekommer något tiotal åtal årligen. Vi återkommer till antalet i kartläggningsdelen. Denna åtalsrubricering är dock betydligt vanligare i samband med trafikolyckor än efter arbetsolyckor. Detta framgår bl.a. av prop. 1979/80:66 ang. ändring av brottsbalken s. 20. År 1976 lagfördes 132 personer för vållande till kroppsskada. Merparten av dessa fall avsåg trafikolyckor. En inte ringa del av personerna torde vidare ha lagförts för att de hade vållat personskada genom misshandel utan att skadan var täckt av gärningsmannens uppsåt. I propositionen föreslogs att kravet på målsägandeangivelse skulle slopas, om skadan eller sjukdomen hade åsamkats i verksamhet som arbetstagare. Kravet att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt behölls dock. För övriga fall av vållande till kroppsskada eller sjukdom behölls även kravet på målsägandeangivelse. Ändringen trädde i kraft den 1 juli 1980.

För vållande till kroppsskada eller sjukdom stadgas böter eller fängel« se i högst sex månader. Om brottet är grovt, kan dömas till högst två års fängelse.

Den därefter vanligaste åtalsrubriceringen vid arbetsolyckor är vållande till annans död. Det har de senaste åren dock endast förekommit ett tiotal sådana åtal årligen. För detta brott stadgas fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter.

- 33 -

2.3 Något om försäkringsfrågor

Den som förvärvsarbetar eller genomgår utbildning som är förenad med särskild risk för arbetsskada är försäkrad för arbetsskada enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, (omtryckt 1977:264, ändrad senast 1987:1322). Med arbetsskada avses enligt lagen skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skadan som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Med skada avses personskada och skada på protes.

Om den skadade är sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till samma förmåner som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter det att skadan inträffade, dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten till sjukpenning upphör på grund av pension (samordningstiden). Även den som inte omfattas av sjukförsäkringen kan erhålla ersättning från arbetsskadeförsäkringen under samordningstiden. Efter samordningstiden ersätts enligt LAF i princip hela inkomstbortfallet i form av sjukpenning under den akuta tiden och i form av livränta vid bestående nedsättning av arbetsförmågan. Vid dödsfall lämnas begravningshjälp samt livränta till efterlevande.

Försäkringen finansieras genom att arbetsgivarna betalar en arbetsskadeavgift som ingår i arbetsgivaravgiften. Tidigare var denna avgift till yrkesskadeförsäkringen enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring differentierad efter arbetets farlighet i allmänhet och de särskilda förhållanden under vilka det bedrevs. I första hand berodde avgiften på vilken näringsgren arbetsgivarens verksamhet tillhörde. Denna riskgradering togs dock bort fr.o.m. den 1 januari 1972 (prop. 1971:22). Ett av skälen till detta var att differentieringen var schablonmässig och inte gav ett adekvat uttryck för den risk som försäkringen avsåg. En sådan differentierad avgift tillämpas dock f.n. i t.ex. Finland.

- 39 -

För att komplettera den ersättning som lämnas genom LAF träffade LO, PTK och SAF år 1974 ett avtal om Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). En motsvarande försäkring finns även på det kommunala området (TFA-KL) och på det statliga området finns ett avtal om ersättning vid personskada (PSA).

Den som drabbas av personskada genom olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall genom dessa avtal få ersättning enligt i princip skadeståndsrättsliga regler utan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan har vållat skadan. Ersättning utgår för sjukvårdskostnad, förlorad arbetsförtjänst, sveda och värk, rehabilitering, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Vid dödsfall lämnas ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler för och för förlust av underhåll till efterbegravningskostnad levande. Ersättningen samordnas med ersättning som kan utgå från annat håll. Man kan alltså inte få ersättning från två håll för samma skada.

Före tillkomsten av TFA måste den skadade i de allra flesta fall föra skadeståndstalan för att erhålla ersättning. Detta kunde innebära att skadestånd helt uteblev eller att den skadade fick vänta mycket länge på sin ersättning. Skadeståndstalan ansågs dock ha en preventiv effekt. Arbetsmiljöutredningen skrev i sitt slutbetänkande (SOU 1976:1) Arbetsmiljölag att i det allmänna medvetandet hade skadeståndspåföljd varit intimt förknippad med reglerna i arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen. Med hänsyn till trygghetsförsäkringen hade emellertid skadeståndssanktionen i praktiken upphört att spela någon roll. Det var därför enligt utredningen viktigt att möjlighet fanns att få en prövning enligt brottsbalkens regler av frågan om arbetsgivaren förfarit oaktsamt.

- 41 _

KARTLÃGGNINGAV ARBETSOLYCKORNAOCH HUR DE UTREDS

3.1 Antalet anmälda arbetsolyckor m.m.

Enligt statistik från arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om arbetsskador (ISA) inträffade bland arbetstagare ca 99 000 arbetsolyckor år 1984 och drygt 98 000 år 1985. Av dessa var 106 dödsolyckor år 1984 och 92 dödsolyckor år 1985. Dessutom inträffade över 14 000 olyckor på väg till och från arbetet år 1984 och över 16 000 år 1985. Bland egenföretagare anmäldes vart och ett av dessa år ca 6 000 arbetsolyckor, varav 20 respektive 34 var dödsolyckor. Bland värnpliktiga inträffade ca 2 800 arbetsolyckor år 1984, varav 21 dödsolyckor. I de sistnämnda siffrorna ingår också olyckor under färd mellan hem och förläggning. Av följande tabell framgår inom vilka näringsgrenar som de anmälda olyckorna bland arbetstagarna inträffade.

Tabell 1 Antal anmälda arbetsolyckor bland arbetstagare åren 1984 och 1985 fördelade efter näringsgren 1000-tal Näringsgren Totalt antal Dödsfall arb.timmar SNI-kod 1984 1985 1984 1985 l984 1. Jord- och skogsbruk, 4 518 3 641 12 9 106 927 jakt och fiske

vattenverk 5. Byggnadsindustri 12 007 12 305 16 8 347 516 6. Varuhandel, restaurang- 8 941 8 874 8 6 767 143 och hotellrörelse 7. Samfärdsel, post- och 7 864 7 727 22 21 389 918 televerk 8. Banker och försäkrings- 3 471 3 122 5 8 453 054 institut, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet 9. Offentlig förvaltning 20 327 20 914 11 12 1 836 498 och andra tjänster 461 1 1 - 10.Näringsgren saknas 154

Totalt 99 067 98 281 106 92 5 331 849

Källa: Arbetsskador 1984 och 1985, Statistiska meddelanden, SCB och ASS (siffrorna för 1985 är preliminära).

_ 42 -

Av totala antalet arbetsolyckor inom offentlig förvaltning inträffade ca 14 500 vart och ett av åren inom undervisning, forskning, sjukvård m.m. Av dessa avsåg drygt 6 000 vart och ett av åren hälso- och sjukvård och veterinärverksamhet. År 1984 hade drygt 2 500 av totala antalet olyckor inträffat inom offentlig förvaltning och försvars-, polisoch brandväsen. Motsvarande siffra för 1985 är drygt 3 200. Av dödsolyckorna hade år 1984 sju inträffat inom sistnämnda yrkesgrupper och tre inom undervisning och sjukvård m.m. För år 1985 var motsvarande siffror sex respektive fem dödsolyckor inom nämnda näringsgrenar.

Under år 1986 inträffade ca 98 500 arbetsolyckor bland arbetstagare. Av dessa var 107 dödsolyckor. Av följande tabell framgår förutom inom vilka näringsgrenar olyckorna inträffade också hur stort antal som ledde till en sjukfrånvaro över sju dagar.

Tabell 2 Antal anmälda arbetsolyckor bland arbetstagare år 1986 Näringsgren Sjukfrånvarons Totalt SNI-kod troliga längd Dödsfall antal mer än 1-7 dgr 7 dgr 1. Jord- och skogsbruk, 1 637 1 817 7 3 461 jakt och fi ske

vattenverk 5. Byggnadsindustri 5 822 6 484 16 12 322 6. Varuhandel, restaurang- 4 050 4 957 4 9 011 och hotellrörelse 7. Samfärdsel, post- och 3 336 4 544 23 7 903 televerk 8. Banker och försäkrings- 1 224 1 576 2 2 02 institut, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet 9. Offentlig förvaltning 9 786 12 246 17 22 049 och andra tjänster 10.Näringsgren saknas 201 283 __: 484

Totalt 45 354 53 074 107 98 535

Källa: Arbetsskador 1986, preliminär sammanställning, SCB och ASS

- 43 -

År 1984 ledde 46 059 av olyckorna till en sjukfrånvaro på upp till sju dagar. Av resterande del med längre sjukfrånvaro, 52 902, hade 35 710 en sjukfrånvaro på 8-30 dagar och 12 663 en sjukfrånvaro på 31-90 dagar. 4 529 olyckor ledde till en sjuktid på över 90 dagar. Statistiken visar också att den relativa arbetsolycksfrekvensen per 1 miljon arbetstimmar var 19 st. vart och ett av åren 1982 och 1983 samt 18,6 år 1984. Medeltalet sjukdagar per fall var 22 för vart och ett av åren 1982 och 1983 samt 24 för år 1984.

Om man tittar på vilken kroppsdel som är mest utsatt för skador, så framgår av statistiken att flest skador drabbar händer; för åren 1982 och 1983 var ca 35 1 av alla olyckor handskador. Därnäst är skador på fötter vanligast. Omkring 15 z av det totala antalet för vardera av dessa år var fotskador. De vanligaste olyckstyperna är överbelastning av kroppsdel, kontakt med rörligt föremål och fallolyckor.

ISA:s statistikuppgifter bygger på uppgifter från den arbetsskadeanmälan som arbetsgivare är skyldiga att göra till den allmänna försäkringskassan enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF). Enligt 8 kap 1 S andra stycket nämnda lag är en arbetsgivare skyldig att omedelbart anmäla en arbetsskada som han får kännedom om.

Enligt 8 § förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd skall anmälan göras om skadan har medfört eller kan antas medföra rätt till sjukvårdsersättning eller sjukpenning eller ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Anmälan skall göras även om skadan har föranlett eller kan antas föranleda sveda eller värk eller lyte eller stadigvarande men. Arbetsgivare som underlåter att fullgöra anmälningsskyldigheten kan dömas till böter enligt 8 kap. 11 S LAF. Försäkringskassan skall enligt 12 § förordningen om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd sända en kopia av arbetsskadeanmälan till yrkesinspektionen.

Denna kopia granskas och klassificeras av YI och registreras i både ett ADB-register och ett mikrofilmarkiv. Detta möjliggör uttag för t.ex. officiell statistik.

- 44 -

Siffrorna i tabellerna 1 och 2 omfattar de arbetsolyckor som ledde till sjukskrivning eller annan ersättning från sjuk- eller arbetsskadeförsäkringen. Dessutom anmäls också ett relativt stort antal s.k. bagatellskador, dvs. olycksfall i arbetet som inte leder till sjukskrivning. Antalet sådana anmälningar var år 1982 ca ZZ 100, år 1983 ca 24 400 och år 1984 ca 27 400.

Genom LAF som trädde i kraft den 1 juli 1977 infördes ett nytt arbets- LAF innebar också en utvidgning av den personkrets som skadebegrepp. i omfattas av försäkringen. Detta ledde till en kraftig ökning främst av antalet anmälda arbetssjukdomar. Det är därför enligt den officiella statistiken svårt att jämföra det totala antalet arbetsskador med tidi- En sådan jämförelse kan däremot göras för gare yrkesskadestatistik. antalet för arbetstagare. I tabell 3 redovisas antalet arbetsolycksfall anmälda arbetsolyckor under de senaste 30 åren. Tabellen visar att antalet anmälda arbetsolyckor varit ungefär konstant, dock med en viss de senaste åren. Antalet dödsfall har emellertid minskat nedgång under Här kan tilläggas att ökningen av antalet anmälda arbetsbetydligt. olyckor 1967 kan bero på att då togs karensdagarna i sjukförsäkringen bort. Ökningen 1974 kan bero på att trygghetsförsäkringen, TFA, tecknades mellan arbetsmarknadens parter det året.

Dessa siffror avser alltså till försäkringskassan anmälda arbets- Det finns emellertid undersökningar som tyder på att alla olyckor. arbetsolyckor inte anmäls till försäkringskassan. En undersökning som gjorts av forskare vid socialmedicinska institutionen vid Karolinska institutet är ett sådant exempel .

en undersökning inom Skaraborgs läns landsting av alla Dessa gjorde akutbesök vid sjukvårdsinrättningarna i Falköpings kommun under år 1978 för att kartlägga de olycksfall som inträffat. Kommunen har ca 32 000 innevånare. Undersökningen visar att ca 700 arbetsolycksfall registre-

1) Incidence of Occupational Accidents in a Rural One-year Swedish Municipality av Lothar Schelp och Leif Svanström, Scandinavian Journal of Social Medicine 1986, nr. 14 (s. 197-204).

Tabe11 3 ArbetsoLycksfaH 1955 - 1984

Janjuni 1977 1 53 780 81 Julidecember

1) Uppgifter från JuH -77 - dec -78 grundar sig utom beträffande inva1iditets- och dödsfan på ett urval. För skador avslutade under samordningstiden har vart tionde fan bearbetats, i övrigt vart femte faH. Även bagateHskador, ca 11 000 för 1978 ingår.

KäHa: Arbetsskador 1984, Sveriges officieHa statistik. ASS och SCB taben 1.2.1. “ (1987),

- 45 -

rades vid sjukvården under år 1978. Dessa arbetsolyckor har jämförts med anta1et anmäida arbetsolyckor vid försäkringskassan. Denna jämförelse visar att endast 50 “i av de vid sjukvårdsinrättningarna registresom lett tiil sjukskrivning var registrerade i rade arbetsolyckorna

ISA-systemet” .

Här bör också nämnas att forskning om arbetsolyckor och om o1ika risker i arbetsmiljön bedrivs bI.a. vid Institutet för arbetsmüjöforskning vid ASS) och vid flera av landets A (tidigare forskningsavde1ningen i tekniska samt inom företagshäisovården t.ex. vid Bygghäisan. högskolor

1) En annan undersökning refereras i Läkartidningen 1986, nr 42 (s. 3497 - 3501)

- 47 -

3.2 Yrkesinspektionens handläggning

3.2.1 Anmälan av arbetsolyckor till yrkesinspektionen

3.2.1.1 Antalet olyckor som anmälts enligt Z S AMF

En arbetsgivare skall enligt 2 S AMF utan dröjsmål underrätta yrkesinspektionen när ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbete föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare. Detsamma gäller vid tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa. Den som uppsåtligen eller av oaktsanhet bryter mot denna föreskrift kan dömas till böter enligt 8 kap. 2 S andra stycket 2 AML jämfört med 3 kap. 17 S andra stycket AML och 19 S AMF.

Anmälningsskyldigheten är som framgår begränsad till när dödsfall eller svårare personskada inträffat eller samtidigt drabbat flera arbetstagare. Likaså skall endast tillbud som inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa anmälas. I praktiken uppstår ofta svårigheter att avgöra vad som avses med svårare personskada samt allvarlig fara. Regeln upplevs som svårtolkad av såväl YI som arbetsgivarna.

Arbetarskyddsstyrelsen har i tjänstemeddelande 2/86, Handledning i arbetsskadeutredning, försökt precisera bestämmelsen i 2 S AMF. Där skriver man att någon officiell precisering inte finns men att man enligt praxis har som svårare personskada brukat räkna invalidiserande skador och skador som i övrigt kan medföra långvarig sjukdom eller framtida men. Att anmälan skall göras när flera har skadats får enligt ASS inte tolkas så att skyldigheten omfattar även bagatellartade blessyrer. Kravet på allvarlighet hos uppkomna skador är emellertid inte lika uttalat i detta fall. Med tillbud menas enligt ASS händelse som lätt kunnat medföra personskada och att detta innebär att även en lindrig personskada kan omfattas av anmälningsskyldigheten, eftersom det ofta kan ha varit tillfälligheter som gjort att skadan inte blivit betydligt värre. Detta innebär enligt ASS att det är riskens allvarlighet snarare än den faktiska skadans allvarlighet som avgör om anmälningsskyldighet enligt 2 S AMF föreligger. Detta understryks av att

- 43 _

bestämmelsen tillkommit just för att ge yrkesinspektionen möjlighet att snabbt ingripa i förebyggande syfte. Man skriver i handledningen också att det är lämpligt att i samband ned inspektionsbesök informera arbetsgivaren om denna anmälningsskyldighet och att arbetsgivaren bör rekommenderas att anmäla även lindrigare personskador till yrkesinspektionen och informeras om att en arbetsskadeanmälan till försäkringskassan inte samtidigt kan anses vara en anmälan enligt 2 S AMF.

Antalet underrättelser till YI enligt 2§ NH: uppgick för år 1984 till endast 1438 för hela landet. Motsvarande siffra för år 1985 var 1485. Det innebär att endast 1-2 1 av alla arbetsolyckor som inträffar enligt statistik från ISA och leder till sjukfrånvaro anmäls av arbetsgivarna till YI.

3.2.1.2 Anmälda förseelser

Antalet som anmäls för underlåtenhet att anmäla arbetsolyckor är mcket litet. Enligt ASS sammanställning över domar och strafförelägganden år 1984 hade det kommit in en dom och ett strafföreläggande till YI. Domen gällde en regementschef som av tingsrätten dömts till 15 dagsböter för att han underlåtit att anmäla en olycka vid vilken en Värnpliktig skadats. Strafföreläggandet gällde en innehavare av en firma som fått 20 dagsböter för att han inte anmält en olycka där målsäganden fått höger hand skadad.

För år 1985 hade inkommit tre domar och ett strafföreläggande. I ett av fallen hade en VD dömts till 20 dagsböter av tingsrätten. Domen omfattade förutom underlåtelse att underrätta YI om en svårare personskada också att han underlåtit att besiktiga en gaffeltruck med arbetskorg. I ett annat fall hade en VD fått ett strafföreläggande på 20 dagsböter för att han inte utan dröjsmål underrättat YI om att en arbetare under arbete med en excenterpress fått två fingrar avklippta. I det tredje fallet hade tingsrätten dömt en VD till 10 dagsböter för att han inte anmält att en tryckare skadat benet i ett färgverk till en tryckpress. Det fjärde fallet gällde en innehavare av en firma som dömts till 15 dagsböter för att man inte utan dröjsmål underrättat YI om att en arbetstagare vid takarbete störtat till marken och skadats svårt.

- 49 -

Från år 1986 finns det två inrapporterade domar rörande förseelse mot 2 S AMF. Den ena domen gällde åtal även för vållande till kroppsskada. I januari 1984 hade inträffat en olycka med en truck på ett gjuteri. En arbetstagare bröt vänster ben. I april 1984 inträffade en annan olycka vid samma företag. I samband med omlastning av gjutgods på lastpall rasade lasten och träffade en arbetstagare som fick en allvarlig skada på vänster underarm. VD och gjuterichefen åtalades för att YI inte underrättats om den första olyckan. Truckföraren åtalades för att av oaktsamhet ha vållat den andra olyckan genom att använda en trasig lastpall och placera en för hög stapel bakom arbetstagaren. Tingsrätten fann beträffande olyckan i januari att gjuterichefen i det inledande skedet inte fått sådan information att han borde ha anmält olyckan till YI. Några dagar senare hade han dock fått besked om hur allvarlig skadan var. Även om VD då återkommit från en resa, ansåg tingsrätten att gjuterichefen haft ett kvardröjande anmälningsansvar. VD borde ha ifrågasatt om YI underrättats. Eftersom han inte ens undersökt huruvida anmälan skett dömdes även han för förseelse not AMF. Båda fick 10 dagsböter. Beträffande olyckan i april dömdes truckföraren till 20 dagsböter för vållande till kroppsskada. Åtalet nnt VD och gjuterichefen för att ha varit medvållande till det brottet ogillades i den delen.

I den andra domen från år 1986 som gällde underlåtenhet att rapportera allvarligt olycksfall till YI blev påföljden 15 dagsböter.

3.2.2 Anmälan till försäkringskassan

Anmälan till försäkringskassan skall enligt lagtexten göras omedelbart. I praktiken dröjer det dock en viss tid innan anmälan kommer in till försäkringskassan och YI får en kopia därifrån. ISA gjorde för några år sedan en liten undersökning beträffande arbetsskadeanmälningar som inkommit till två YI-distrikt inom en viss tidsperiod. Den visade att en månad efter hade endast hälften av olyckorna kommit till olycksdatum YI:s kännedom genom kopia från försäkringskassan. Övriga anmälningar hade tagit längre tid. Den huvudsakliga fördröjningen hade legat hos arbetsgivarna.

- 50 -

I boken Arbetsskador utgiven av försäkringskassan 1987 framgår att försäkringskassans lokalkontor i de flesta fall får kännedom om en arbetsskada från blanketten Försäkran för sjukpenning. Vid kontakt ned försäkringskassan i Stockholm och ett antal lokalkontor i området bekräftas att försäkringskassan vanligtvis får kännedom om arbetsolyckor först genom att den sjukanmälde i den skriftliga försäkran uppger att han skadats vid en arbetsolycka. Då skickar försäkringskassan en anmälningsblankett till arbetsgivaren. De flesta arbetsgivarna brukar skicka tillbaka den ifyllda blanketten inom någon vecka men det förekommer också att kassan måste skicka påminnelse, ibland t.o.m. flera. Vissa kontor påminner efter 14 dagar, andra först efter en månad. Det förekommer givetvis också att arbetsgivare självmant skickar in anmälan om arbetsskada men det sker efter mindre än en fjärdedel av olyckorna. När försäkringskassan får anmälan kontrolleras att den är riktigt ifylld. Saknas uppgifter, skickas den tillbaka för komplettering. I annat fall skickas kopia till YI. Vissa kontor uppger att de skickar kopia av anmälan en gång i veckan, vanligtvis fredag. Andra kontor skickar en kopia direkt, i vart fall inom några dagar. Flera uppger dock att om de har mycket stor arbetsbelastning får blanketterna ligga. Det kan i vissa fall dröja upp till två eller tre veckor innan kopian skickas.

3.2.3. Yrkesinspektionens verksamhet

3.2.3.1 Förelägganden och förbud enligt AML

Sanktionssystemet mot arbetsolyckor och övriga brister i arbetsmiljön skall vara förebyggande. Enligt 7 kap. 7 S AML kan YI meddela föreläggande eller förbud gentemot den som har ett skyddsansvar enligt lagen. Förelägganden och förbud skall beslutas av yrkesinspektionsnämnden vars ledamöter representerar arbetsmarknadens parter. YI:s distriktschef är ordförande. Endast om ett ärende är brådskande kan distriktschefen eller, efter bemyndigande i arbetsordningen, annan tjänsteman meddela förbud som sedan skall anmälas för nämnden vid nästa sammanträde. I beslut om förelägganden och förbud kan YI sätta ut vite. Vitesmöjligheten infördes år 1973 för att effektivisera sanktionssystemet i arbetarskyddslagstiftningen. Ett vitesföreläggande skall enligt lagen

- 51 -

(1985:206) om viten, vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer. Utdömande av vite prövas numera enligt nämnda lag av länsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet, i detta fall YI. Om vite har satts ut, gäller dock inte straffbestärnnelserna i 8 kap. 1 S AML. Denna möjlighet att förelägga vite är ett av de medel som i dag finns att direkt vända sig mot den juridiska personen i stället för dess ställföreträdare. övriga sanktioner mot företag behandlas i avsnitt 6.3.

Det årliga antalet förbud och förelägganden som YI utfärdar framgår av följande tabell.

Tabell 4. Antal förelägganden och förbud som YI utfärdat 1981-1985 samt antalet domar rörande dessa.

Uppgifterna har hämtats från ASS:s och YI:s verksamhetsberättelser samt ASS:s årliga sammanställningar över domar och strafförelägganden i nål rörande arbetsmiljöbrott.

3.2.3.2 Arbetsskadeutredningar

Enligt gällande arbetsordning för yrkesinspektionen skall arbetsskadeutredning göras vid arbetsskada med dödlig eller synnerligen svårartad utgång. Utredning bör också göras vid allvarliga tillbud. I Handledning i arbetsskadeutredning, tjänstemeddelande 2/86, skriver ASS att det är allvarligheten hos den personskada som uppkommit eller som hade kunnat uppkomma, dvs. riskens allvarlighet, som är utgångspunkten för yrkesinspektionens agerande. Man noterar också likheten mellan denna skyldighet för YI att utreda och arbetsgivarens skyldighet att anmäla

- 52 -

enligt 2 S AMF. I handledningen skriver man också att det kan förekonnu att arbetarskyddsstyrelsen för en begränsad tidsperiod beslutar att vissa skadetyper skall utredas. t.ex. för att få ett bättre underlag för ett föreskriftsprojekt. Arbetsskadeutredningar kan också ingå som ett nnment i vanliga inspektionsbesök. Enligt handledningen skall YI:s utredning av svåra arbetsolycksfall och tillbud ske snarast möjligt.

I handledningen skriver ASS vidare att YI:s arbetsskadeutredningar syftar till att kartlägga arbetsskador och tillbuds faktiska, sannolika eller möjliga förlopp och orsaker som ett underlag för den löpande tillsynen och som ett bidrag till den allmänna kunskapsutvecklingen om arbetsskador. Där klargörs också att arbetsskadeutredningarna inte primärt har till syfte att tillgodose externa behov, t.ex. av underlag för rättslig prövning av vållandefrågan enligt brottsbalken eller annan myndighetsprövning eller massmedias bevakning. Man utesluter dock inte att inspektionens utredningsmaterial kan komma att användas för sådana ändamål och inte heller att en viss anpassning av utredningsmetodik och dokumentation kan behövas med hänsyn till sådana externa intressen.

Längre fram i handledningen återkonlner man till detta i samband med vem som skall göra utredningen. Man påpekar att det kan vara en frågan fördel att YI-distriktets jurist följer med vid arbetsskadeutredningar för att hantera de många gånger besvärliga rättsfrågor som kan komma upp. Man understryker dock att det är arbetsmiljöbestämmelsernas efterlevnad och inte vållandefrågan som skall göras till föremål för YI:s granskning i rättsligt hänseende.

Arbetsskadeutredningen skall enligt handledningen dokumenteras på ett 1

ändamålsenligt sätt. Denna dokumentation kan variera beroende på dess syfte. I vissa fall upprättas en utförlig arbetsskaderapport på särskild blankett, i andra fall anses det tillräckligt att naterialet sammanställs i en PM e.d. Om en arbetsskaderapport upprättas skall den 4 skickas till ASS.

Antalet arbetsskadeutredningar som gjordes år 1984 var 2023. Arbetsskaderapport upprättades efter 367 av dessa utredningar. Antalet arbetsskadeutredningar för år 1985 var 1701 och antalet upprättade

- 53 -

arbetsskaderapporter var 361. Under år 1986 gjordes ca 2 400 arbetsskadeutredningar och 354 rapporter. Antalet utredningar och rapporter varierar en hel del nellan landets 19 yrkesinspektionsdistrikt.

3.2.3.3 Yrkesinspektionens samverkan med polisen

I handledningens avsnitt om utredningsmetodik skriver man under rubriken telefonkontakt med polisen att vid svårare olycksfall sker polisutryckning samtidigt med ambulansutryckningen, och att YI:s utredning bör om möjligt äga rum i samband med den som eventuellt utförs av polisen. Om polisen redan har gjort en undersökning på olycksplatsen, bör den polisman som varit där kontaktas. Dennes uppgifter kan ofta vara till god hjälp i arbetet. Polisen förhör i regel enskilda personer på arbetsstället, varför många upplysningar av värde för Ylzs utredning brukar kunna erhållas redan i detta skede. För att undvika onödigt dubbelarbete bör inspektören sedan hålla fortlöpande kontakt med polisen.

Enligt 15 S förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd kan riksförsäkringsverket, försäkringskassa, arbetarskyddsstyrelsen, yrkesinspektionen och sjöfartsverket påkalla polisundersökning om arbetsskada som har inträffat. År 1984 anmälde YI enligt sin verksamhetsberättelse 67 förseelser mot arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen och fyra förseelser mot arbetstidslagen (1982:673). Antalet anmälningar för brott mot brottsbalken var 9. Samtliga gällde vållande till kroppsskada. Dessutom anmäldes 648 förseelser mot kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport m.m. och 575 förseelser mot förordningen (1975:883) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter. I verksamhetsberättelserna för åren 1985 och 1986/87 finns inga uppgifter om antalet anmälningar. ASS har i tjänstemeddelande 1/1980 meddelat föreskrifter för polisan-

mälan. Där sägs att en tjänsteman som misstänker brott skall anmäla det

till distriktschefen som skall anmäla det för yrkesinspektionsnämnden, om det enligt instruktionen för YI skall behandlas av nämnden. I annat fall skall distriktschefen själv ta ställning till om polisanmälan eller framställning till åklagare skall ske. Distriktschefens beslut skall anmälas för nämnden vid nästa sammanträde. Den fr.o.m. 1 Juli

- 54 -

finns i förordningen (1987:393) ned 1987 gällande instruktionen instruktion för arbetarskyddsverket.

Antalet från YI är som framgått lågt. Det är endast polisanmälningar förseelser mot bestämmelserna om arbetstid vid vägtransporter som anmäls i någon större utsträckning. Tillsynen av denna lagstiftning, som utövas har dock fr.o.m. den av speciella vägtrafikinspektörer, över till trafiksäkerhetsverket. Samarbetet i övrigt 1 juli 1986 förts mellan YI och polisen tycks variera en hel del nellan de olika yrkes- Man får dock vid kontakt med inspektionsdistrikten och polisdistrikten. ett av att om någon kontakt förekommer i såväl YI som polisen intryck av ett det vanligtvis är polisen som tar den anledning olycksfall, första kontakten. Vi återkommer till detta i avsnitt 3.3 om polisens

handläggning.

3.2.3.4 Justitieombudsmannens uttalanden

JO har i ämbetsberättelsen 1983/84 uttalat sig om i vilken utsträckning bör göra anmälan till polismyndighet när en arbetsen yrkesinspektion överträtt straffsanktionerade föreskrifter som meddelats av givare och om uppföljningen av tillsynsärenden. Vid arbetarskyddsstyrelsen inspektion av YI i Karlstads distrikt gjordes stickprovsvis en genomvissa s.k. förfalloregister och vissa gång av bl.a. yrkesinspektörers s.k. arbetsställeakter. I anledning av detta tog JO upp tre ärenden. Det första ärendet gällde en yrkesinspektör som i fyra inspektionsmeddelanden anvisat olika företag att låta revisionsbesiktiga tryckkärl. inte av förfalloregistret att besiktningar skulle ha skett Det framgick heller att trots att det förelåg en och inte polisanmälan gjorts straffsanktionerad skyldighet för företagen att låta besiktiga tryckkärlen. I ett hade två år förflutit från det att yrkespar av fallen först att besiktning underlåtits. JO hänvisar inspektören uppmärksammat till arbetarskyddsstyrelsens tjänstemeddelande 1/1980 rörande polisanmälan vilket det åligger tjänsteman i vars tillsynsverksamhet enligt misstanke om brott som har samband med arbete att anmäla uppkonnnr detta till distriktschefen. JO ville inte uttala sig om polisanmälan borde ha gjorts i dessa fall men ville från mer allmänna utgångspunkter kommentera vad YI anfört om sin policy i fråga om anmälan till något

- 55.-

polismyndighet. I sitt yttrande hade YI uttalat att huvudregeln var att polisanmälan inte gjordes vid fall av underlåten besiktning där besiktningsskyldigheten täcktes av direkt straffsanktionerade föreskrifter. I sådana fall tog man i stället upp frågan om att meddela förbud mot användandet. Sådana förbud hade meddelats att gälla omedelbart eller efter en viss tidsfrist. J0 uttalade att en sådan ordning inte kunde godtas. Enligt J0:s mening borde huvudregeln vara den att yrkesinspektionen inte meddelar något förbud när det är fråga om överträdelser av redan straffsanktionerade förbud mot användandet. Om ett förbud undantagsvis meddelas, bör detta gälla omedelbart. JO menade också att överträdelser av detta slag borde anmälas till polismyndighet, om det inte fanns särskilda skäl som talade emot det.

De två andra ärenden som JO tog upp gällde innehållet i två arbetsställeakter. Av den ena framgick att företaget redan i november 1977 hade anvisats att företa vissa åtgärder med en maskin. Men ännu i oktober 1981 hade dessa åtgärder inte utförts. Av den andra framgick att företaget redan i februari 1976 hade anvisats att företa åtgärder beträffande en verkstadslokal. Ännu i september 1980 hade åtgärderna inte vidtagits. J0 uttalade att båda dessa ärenden borde ha anmälts av yrkesinspektören till distriktschefen så att denne hade kunnat överväga vilka åtgärder som skulle vidtas.

Avslutningsvis underströk J0 att brister av det slag som kommit fram i dessa ärenden kunde få allvarliga återverkningar på yrkesinspektionens verksamhet och anseende. Det var givetvis olyckligt om man kunde få ett intryck av att från arbetsmiljösynpunkt otillfredsställande förhållanden kan bestå år efter år trots att YI känner till förhållandena. Det är därför av stor vikt att verksamma åtgärder vidtas betydligt tidigare än som skett i de nu aktuella fallen.

I J0:s ämbetsberättelse 1985/86 har JO uttalat sig om tillsynsmyndighets skyldighet att göra åtalsanmälan vid misstanke om brott mot lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor, numera ersatt av lagen (1985:426) om kemiska produkter. Inom länen utövades den närmare tillsynen av den gamla lagen av länsstyrelsen. Enligt den nya lagen skall även bl.a. yrkesinspektionen utöva tillsyn såvitt gäller arbetsmiljön.

- 55 -

JO skriver att det visserligen inte finns någon föreskrift notsvarande bestämmelsen i 38 S miljöskyddslagen som ålägger tillsynsmyndigheterna att verka för att överträdelser av lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor beivras. Det ligger emellertid, enligt JO, i sakens natur att det i tillsynsfunktionen en skyldighet att se till att överligger trädelser av den ifrågavarande möts med de åtgärder som lagstiftningen av omständigheterna. När det föreligger en klar misstanke om påkallas att det en straffbar överträdelse måste en åtalsanmälan i allbegåtts mänhet anses påkallad. Givetvis måste man vid valet av åtgärd ta hänsyn till brottets svårhetsgrad. Vid bagatellartade förseelser kan det sålunda finnas skäl att underlåta åtalsanmälan.

Att polisanmälan gjorts av någon annan (som i detta fall) utgör enligt

J0:s inte heller tillräckliga skäl för tillsynsmyndigheten att mening avstå från att själv göra en anmälan. En anmälan från tillsynsmyndigheten torde, med tanke på den sakkunskap som bör finnas där, i regel få större än en anmälan från annat håll. Det kan enligt JO finnas tyngd risk för att av tillsynsmyndighetens drar polis och åklagare passivitet den slutsatsen att denna inte ser särskilt allvarligt på det inträffade och därför ger utredningen låg prioritet.

L0-distriktet i län anmälde år 1986 distriktschefen vid Östergötlands yrkesinspektionen i Linköpings distrikt till JO angående handläggningen av vissa vände sig mot att vissa och bedömningen åtalsfrågor. Klaganden åtalsfrågor prövas av distriktschefen och inte av yrkesinspektionsnämnden samt att man hade varit alltför obenägen att anmäla brott till åtal. Som exempel nämndes två fall. Det ena gällde ett olycksfall vid användande av en maskin. Vad som kunde komma i fråga var ansvar för vållande till kroppsskada. Distriktschefen hade beslutat att inte göra Det andra fallet, som inte heller polisanmäldes, rörde polisanmälan. arbetstidsbestämmelser. JO företog inspektion av YI i Linköpings och bedömningen av distrikt och granskade särskilt handläggningen om åtalsanmälningar. JO gjorde därefter följande bedömning i frågor sitt beslut 1986-12-03 (Dnr 1264-1986).

12 § förordningen (1973:847) med instruktion för yrkes- “Enligt bl.a. att yrkesinspektionsnämnden avgör frågor om inspektionen gäller åtalsanmälan med anledning av att någon brutit not ett föreläggande

-57-

eller ett förbud som meddelats enligt arbetsmiljölagstiftningen eller mot lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor (efter den senaste ändringen lagstiftningen om kemiska produkter). Vidare skall sådana frågor som distriktschefen hänskjuter till nämnden avgöras av denna. Enligt 14 S gäller att ärenden som inte skall avgöras av nämnden avgörs av distriktschefen ensam. De exempel som berörs i de handlingar som klaganden sänt hit rör inte frågor om åtalsanmälan med anledning av brott mot föreläggande eller förbud enligt den nämnda lagstiftningen utan andra eventuella brott. Det finns därför inte anledning att anta att distriktschefen begick något fel genom att han själv och inte nämnden avgjorde ärendena. Jag har inte heller vid nnn inspektion funnit något exempel på att distriktschefen ensam skulle ha avgjort ärenden som det ankommer på yrkesinspektionsnämnden att avgöra. När det sedan gäller distriktschefens bedömning i de ärenden jag granskat vid min inspektion har jag inte funnit att de varit sådana att något ingripande från min sida är motiverat. Jag vill emellertid framhålla att det här rör sig om frågor som ger ett visst utrymme för olika bedömningar. Det är f.ö. möjligt för klaganden att själv, oberoende av distriktschefens ställningstagande, göra polisanmälningar om brott om klaganden anser sådana anmälningar befogade. Sammanfattningsvis har jag inte funnit något underlag för kritik mot S. Jag avslutar därför detta ärende.

Enligt den nuvarande instruktionen för YI är dess uppgifter enligt 29 S 2 att bl.a. se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen och, inom arbetsmiljöområdet, lagstiftningen om kemikaliekontroll samt med stöd av lagstiftningen meddelade föreskrifter efterlevs. Enligt 30 S första stycket skall YI utföra inspektioner och bedriva upplysningsoch informationsverksamhet. YI skall enligt andra stycket meddela de förelägganden och förbud samt i övrigt vidta de åtgärder som tillsynen ger anledning till.

Yrkesinspektionsnämnden skall enligt 34 § första stycket 4 avgöra ärenden om förelägganden och förbud enligt arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen samt lagstiftningen om kemikaliekontroll samt enligt 5 avgöra ärenden om framställning om att döma ut vite eller åtalsanmälan med anledning av att någon brutit mot ett föreläggande eller förbud som avses i 4. Enligt 41 S skall distriktschefen avgöra ärenden som inte

skall avgöras av yrkesinspektionsnämnden.

- 53 -

3.3 Polisens handläggning av anmälda arbetsolyckor

3.3.1 Polisanmälan av arbetsolyckor

3.3.1.1 Antalet anmälda arbetsolyckor enligt den officiella statistiken

statistiska centralbyråns anvisningar för kodning av brott som Enligt redovisas till rikspolisstyrelsen på brottsanmälningar och personblad/ skall brott 3:7 BrB, vållande till annans död strafförelägganden enligt i samband med arbetsolycka, ges koden 0391. Brott enligt 3:8 BrB, vållande till kroppsskada eller sjukdom i samband med arbetsolycka, skall enligt 3:9 BrB, framkallande av fara för ges koden 0393 och brott om faran framkallats för arbetstagare, ges koden 0395. Brott mot annan, (1977:1160) där fängelse ingår i straffskalan skall arbetsmiljölagen finns det i SCB:s anvisningar under rubriken ges koden 4016. Dessutom “Dödsfall och brand beträffande vilka brottsligt förfarande ej missmen som föranlett polisundersökning uppräknat bl.a. dödsfall tänks, genom olycksfall i arbete som skall ges koden 6003.

Utredningen har med stöd av 9 § andra stycket lagen (1965:94) om polism.m. från rikspolisstyrelsen beställt utdrag av brottsreregister gistret beträffande brottskoderna 0391, 0393, 0395, 4016 och 6003 för 1984 och 1985. Den datalista som omfattar nämnda brottskoder utom 6003 innehåller för 1984 1005 poster och för 1985 1108 poster. Detta är också de siffror som SCB använder i sin kriminalstatistik. SCB tar dock inte med anmälningar som kodats 6003 eftersom dessa har bedömts inte

vara brott. Datalistorna över denna brottskod innehåller för 1984 54

och för 1985 51 poster. . poster

av brottsregistret, som är sorterat efter polisdistrikt, visar : Utdraget att antalet anmälda arbetsolyckor varierar stort även mellan distrikt 5 J med ungefär samma storlek.

För att få fram uppgifter om det verkliga antalet anmälda arbetsolyckor å överensstämmer med den officiella statistiken samt vad anmälningarna : leder till har utredningen gått ut med en förfrågan till samtliga 118

_ 59 -

avsåg även antalet ärenden som överlämnats polisdistrikt. Förfrågan och antalet som lett till åtal. För att underlätta framtill åklagare av dessa uppgifter hade till varje polisdistrikt bifogats tagandet över deras Beträffande frågan om utdrag från brottsregistret ärenden. svaren att rutinerna varierar en hel del ellan hur anmälan kodas visar Ett flertal distrikt kodar i princip samtliga olyckor polisdistrikten. som brott not AML, 4016. I de flesta polisdistrikten tycks dock koden vållande till kroppsskada användas för de flesta anmälda olyckor- 0393, na. Det förekommer också polisdistrikt som kodar anmälda arbetsolyckor 4013. Denna kod skall enligt SCB:s anvisningar användas för övriga för vilka fängelse ingår i straffbrott enligt speciallagstiftningen skalan.

3.3.1.2 Antalet anmälda arbetsolyckor enligt utredningens

undersökning

visar att antalet arbetsolyckor som Utdragen av RPS:s brottsregister kommer till kännedom är lågt i förhållande till det totala polisens antal som inträffar årligen. Under åren 1984 och 1985 arbetsolyckor detta endast ca 1000 - 1100 arbetsolyckor vardera året anmäldes enligt till polisen.

Den förfrågan som utredningen har gjort till samtliga 118 polisdistrikt visar dock att antalet arbetsolyckor som kommit till polisens kännedom

är betydligt högre än vad brottsregistret och därmed SCB:s statistik över anmälda brott visar. Anledningen till detta är att dessa siffror endast omfattar de anmälningar som registrerats i polisens kriminal-

diarium (K) och kodats enligt SCB:s anvisningar.

visar att det bara var drygt hälften av Utredningens undersökning som registrerade alla anmälda arbetsolyckor i K. 33 av polisdistrikten har uppgett att de har registrerat vissa anmälda de 118 polisdistrikten i allmänna diariet (A) och 17 distrikt har uppgett att de arbetsolyckor i bötesdiariet (B). Två distrikt har uppgett att man fört vissa olyckor i både A och B förutom K. registrerat

- 50 -

Vissa har först efter en kompletterande förfrågan uppgett att man anmälningar även i andra diarier än K. Endast de distrikt registrerat som har uppgett ett särskilt lågt antal i förhållande till övriga distrikt har fått en sådan kompletterande förfrågan. Det kan därför förekomma att ett antal distrikt har registrerat vissa ytterligare arbetsolyckor i andra register utan att uppge detta eftersom frågeformuläret endast intagna i K-diariet i enlighet med de upptog anmälningar för som finns. Det har också framkommit vid kontakt regler diarieföring med uppgiftslämnare hos några polisdistrikt att det förekommer att diarieförs i diarium utan endast 4 vissa små arbetsolyckor aldrig något leder till att vissa minnesanteckningar görs. Detta torde dock, förendast förekomma i undantagsfall. Med reservation för hoppningsvis, detta och för att vissa distrikt endast uppskattat antalet i A- eller B-diariet torde det antal som framgår av tabell 5 ganska bra överensstämma med det verkliga antal arbetsolyckor som kommit till polisens kännedom. bör att av de redovisade ärendena torde inte samt- 5 Tilläggas vara arbetsolyckor. En liten del torde vara brott mot AML och AMF. liga Dessa bör då nästan uteslutande vara förseelser som har anmälts till eller åklagarmyndighet av yrkesinspektionen. Enligt ASS:s och polis YI:s verksamhetsberättelse för år 1984 anmäldes det året 67 sådana förseelser. Eftersom det fängelse i straffskalan för de flesta av ingår dessa brott, bör de vara intagna i K-diariet och kodade 4016, brott mot AML. De bör dock endast utgöra några procent av det totala antalet.

- 51a-

Jämfört med totala antalet Tabell 5. Antal polisanmälda arbetsolyckor

arbetsolyckor.

Totalt antal 1984 1985

1 635 1 760 Enligt polisdistrikten

SCB:s statistik” 1 005 1 107

Enligt Enligt ISAZ) med 46 059 44 924 1-7 dagars sjukfrånvaro 52 902 53 265 mer än 7 dagars sjukfrånvaro

0393, 0395 och 4016. Anmälningar kodade 6003 1) Brottskoderna 0391, inte misstänks), drygt 50 vardera året, finns (dödsfall där brott inte med. Inte heller de anmälda arbetsolyckor som i Malmö, Borlänge 4013 (övriga brott) och som totalt och Östersunds pd har kodats till ca 130 vardera året. uppgick anmälda arbetsolyckor bland 2) Totala antalet till försäkringskassan arbetstagare som lett till sjukskrivning.

vår kom under vart och ett av åren Tabellen visar att enligt förfrågan av totala antalet anmälda arbets- 1984 och 1985 endast någon procent olyckor till polisens kännedom.

3.3.2 Polisens utredning

arbetsolyckor nästan uteslutande Polisen får kännedom om inträffade att ambulans tillkallats efter en genom att larmcentralen meddelar åker ut till olycksplatsen. Det normala olycka. Polisen då vanligtvis som är närmast åker dit. Det är att de poliser från ordningsavdelningen också att den kriminalpolis som vanligtvis utreder denna typ förekonner vid larmtillfället. Den eller av ärenden åker ut, om han har möjlighet tar i en de poliser som kommer till platsen upp anmälan och fyller särskild blankett Anteckningar arbetsolycka. Anmälan går sedan till

kriminalavdelningen för handläggning och utredning.

från visar att handläggningen av anmälan Svaren polisdistrikten del nellan distrikten. Förutom att diarieföring och varierar en hel

-52-

sätt så varierar det också beträffande hur den kodning görs på olika fortsatta utredningen görs, t.ex. i vilken utsträckning som yrkesdeltar i utredningen. Som nämnts i avsnitt 3.2.3.3 är det inspektionen polisen som tar kontakt med YI om någon kontakt förekommer. vanligtvis I rikspolisstyrelsens handledning vid utredning av arbetsmiljöbrott 1980-01-01 står det att tillsynsmyndighet bör snarast underrättas om inträffad då polisen inleder utredning. Utredolycka på arbetsplats bör om möjligt ske i samråd med tillsynsmyndigheten som vid ningen behov bör närvara vid Givetvis får detta inte platsundersökningen. innebära att säkrande av bevis fördröjs. Vidare står det att polisens under den inledande platsundersökningen polisen efter omständigheterna om sakkunnig bör tillkallas för undersökning av t.ex. bör pröva bl.a. teknisk anordning eller farligt ämne. Vid val av sakkunnig kan samråd 4 alltid ske med yrkesinspektionen. Sakkunnigs utlåtande skall inte gälla vem eller vilka som kan åläggas ansvar för inträffad händelse utan skall hur en olycka till, vilka orsaker som bidragit, vad belysa gått som tekniskt brustit eller om föreskrifter följts eller ej. I handfinns en förteckning över myndigheter med anknytning till ledningen arbetsmiljölagstiftningen bl.a. ASS och YI.

I RPS:s handledning konstateras också att tillsynsmyndighetens personal ofta har kännedom om den speciella arbetsplatsen på grund av egna tidiiakttagelser. Därutöver kan de i allmänhet snabbt ge besked gare gjorda och anvisningar för den verksamhet som är i om gällande föreskrifter och om utfärdade förelägganden och förbud rörande verksamheten. fråga

Inom vissa har man fasta rutiner för kontakterna med YI. polisdistrikt I Stockholms polisdistrikt ringer polisen vanligtvis till YI från olycksplatsen eller förvissar sig om att någon från företaget gör det. Sedan anmälan kommit in till den rotel på kriminalavdelningen som skall utreda ärendet skickar polisen alltid en kopia av anmälan till YI tillsammans med en förfrågan om vad YI tänker vidta för åtgärd. Det finns liknande rutiner även i vissa andra polisdistrikt.

Polisdistriktens svar beträffande vad anmälningarna leder till visar att beträffande de flesta ärendena leder polisen själva förundersök-

ningen. I de flesta polisdistrikten överlämnas få ärenden till åklagare;

- 53 -

för bedömning. I vissa polisdistrikt har man dock den handläggningen att samtliga eller i stort sett samtliga anmälda arbetsolyckor överlämnas till åklagare.

Förundersökning i brottmål skall enligt 23 kap. 3 S rättegångsbalken inledas av polismyndighet eller åklagare. Om förundersökningen har inletts av polisen och saken inte är av enkel beskaffenhet, skall ledningen tas över av åklagare så snart någon person är skäligen misstänkt för brottet. Åklagaren skall även eljest överta ledningen av förundersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl. Åklagaren får, när förundersökningen leds av polisen, meddela anvisningar rörande förundersökningens bedrivande. Om åklagaren inte träder in som undersökningsledare, slutförs utredningen av polismyndigheten.

RÅ och RPS har i samråd utfärdat anvisningar beträffande vilka brott som anses som regel vara av enkel beskaffenhet, RÅFS 1979:1 (RÅC 1:95) respektive Föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet (FAP) 403-5. I bilaga till dessa anvisningar finns uppräknat bl.a. vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom i samband med trafikolycka. Däremot finns inte samma brott i samband med arbetsolycka medtaget. Inte heller finns brotten framkallande av fara för annan eller allmänfarlig vårdslöshet uppräknade. De brott som kan bli aktuella vid arbetsolycka anses alltså inte vara av enkel beskaffenhet. I RPS:s handledning föreskrivs också att åklagare skall inträda som förundersökningsledare vid utredning om vållande till annans död eller till kroppsskada och också om brott mot AML:s straffbestämmelser i fall

som inte är av rutinartad och enkel beskaffenhet.

Av följande tabell 6 framgår vad som hände med de polisanmälda arbetsolyckorna 1984 och 1985, i vilken utsträckning polisen lade ner ärendena eller överlämnade dem till åklagare, fördelat på län. Ett fyrtiotal ärenden som fortfarande var under utredning när förfrågan gjordes finns inte med i tabellen.

Tabell 6. Sammanställning av polisanmälda arbetsolyckor 1984 och 1985

Nedlagda av överlämnade till åklagare

Län polisen Åtal Nedlagt åkl. 1984 1985 1984 1985 1984 1985 Stockholms 286 303 11 4 22 24 24 25 - 1 1 4 Uppsala

21 22 2 - 2 - Kronobergs

Göteborgs o.Bohus 87 121 5 6 7 11

25 31 - 4 28 32 Gävleborgs

å

Som framgår av tabellen så lades ca 70 % av ärendena ner av polisen vardera året. I vissa av dessa fall kan dock polisen ha haft underhandskontakt med åklagare innan man skrev av ärendet, eftersom en sådan

_65_

arbetsrutin har uppgetts förekomma i vissa polisdistrikt. I de polisutredningar som utredningen tittat på har polisen i samtliga fall motiverat sina nedläggningsbeslut ned att gärningen inte var brott. Detta är också i stort sett den enda beslutsmotivering som polisen normalt bör använda när man beslutar att lägga ner ett ärende, särskilt av detta slag. Exempelvis motiveringen brott kan ej styrkas bör användas endast av åklagare som har att pröva bevisfrågor. Det finns visserligen inga föreskrifter om detta men får anses vara vad som gäller på området. Denna uppfattning får också stöd i en promemoria från justitiedepartementet, översyn av utredningsförfarandet i brottmål (Ds Ju 1979:15), samt i uttalanden av JO i ämbetsberättelsen 1982/83 s. 104 f. Åklagarnas handläggning och beslutsmotiveringar tar vi upp i nästa avsnitt 3.4.

Som framgått tidigare varierar utredningen av anmälda arbetsolyckor mellan distrikten. Den handledning som RPS gjort tycks inte tillämpas i alla ärenden. De polisutredningar som utredningen gått igenom tyder exempelvis på att i många ärenden hörs endast den skadade. Arbetsledningen hörs alltså inte i alla ärenden. Om så sker, hörs vanligtvis endast någon arbetsledare. I de ärenden utredningen tittat på är det relativt ovanligt att någon i företagsledningen hörts, särskilt om det är ett större företag. Inte heller skyddsombudet hörs i alla ärenden.

3.4 Åklagarnas handläggning och antalet åtal

Polisdistriktens uppgifter visar att det endast är i ett fåtal ärenden som det väckts åtal. Under år 1984 väcktes det i genomsnitt åtal i ca 5 % av antalet ärenden som kom till polisens kännedom. Motsvarande siffra för år 1985 var endast ca 3,5 %. Av tabell 6 framgår antalet åtal jämfört med antalet anmälningar uppdelat på län. Antalet är ungefär lika lågt i de olika polisdistrikten, även om det finns klara variationer. I Norrbottens län och i Älvsborgs län har det väckts fler åtal än i övriga län i förhållande till antalet anmälda arbetsolyckor. Av materialet kan man också konstatera att, även om en mycket stor andel av ärendena överlämnas till åklagare, så blir vanligtvis ändå inte andelen väckta åtal generellt sett högre. Exempel på detta är

-65-

i Södermanlands och Östergötlands län, där nästan alla polisdistrikten ärenden överlämnats till åklagare.

n I de flesta distrikten avskrivs dock det mesta av polisen, oavsett i ärendet har registrerats. Bland de ärenden där åtal

vilket diarium

väckts finns förmodligen en stor del av de förseelser mot AML och AMF om nan jämför antalet åtal som Yr anmält. Detta kan man konstatera, åren 1984 och 1985 med ASS:s sammanställning över domar och strafförefrån samma år, som översiktligt redogörs för i nästa avsnitt lägganden 3.5. Antalet redovisade åtal var 75 respektive 61 medan antalet inrapvar 60 vardera året. Av de porterade domar och strafförelägganden drygt sistnämnda gällde ungefär hälften vardera året brott mot AML och AMF. Detta innebär att antalet åtal i anledning av inträffade arbetsolyckor är endast 30-50 per år.

en förfrågan till om antalet RÅ har gjort samtliga åklagardistrikt arbetsmiljöbrott de haft att handlägga under år 1986 samt vilka beslut fattat beträffande dessa ärenden. RÅ:s sammanställning av åklagarna svaren visar att åklagarna totalt hade prövat 487 ärenden om misstänkt Antalet var alltså ungefär detsamma som för åren 1984 arbetsmiljöbrott. och 1985 enligt tabell 6. Av dessa avsåg 39 vållande till annans död, 361 vållande till kroppsskada eller sjukdom, 12 framkallande av fara för annan och 65 brott mot AML. Åtal väcktes i 95 ärenden, alltså i ca 20 1 av fallen. bör att i några fall har åklagare redovisat Tilläggas också ärenden rörande misstanke om allmänfarlig vårdslöshet i anledning av händelser på arbetsplatser. Dessa har inte tagits med här.

- 57 -

Av följande tabell 7 framgår hur åklagarna motiverade sina beslut i de 80 % av ärendena som avskrevs.

Tabell 7 Sammanställning av åklagarnas beslut beträffande misstänkta arbetsmiljöbrott 1986

Åklagarens beslut

Avskrivet

Ej brott Brott kan Ej påkallat Åtals- Annan ej styrkas ur allmän under- grund synpunkt låtelse, RB 20:7

___._______-._____j._e

vållande till annans död Vållande till kroppsskada 2 1 3 Framkallande av fara för annan 3 4 4 - - 1

Brott mot arbetsmiljö- 41 15 7 - 2 lagen Summa 95 254 127 2 4 5

Tabellen visar att beträffande de misstänkta brottsbalksbrotten är avskrivningsprocenten mycket högre än för misstänkta brott mot arbetsmiljölagen. Av 412 misstänkta brottsbalksbrott väcktes åtal endast i 44 fall, dvs. ca 10 1. För brott mot arbetsmiljölagen väcktes dock åtal i 41 fall av totalt 65, dvs. i nästan två tredjedelar av fallen.

Drygt hälften av alla ärenden avskrevs med motiveringen att det inte var brott. Något mer än en fjärdedel av ärendena avskrevs med motiveringen att brott inte kunde styrkas. Som skäl för att denna avskriv-

- 53 -

har åberopats har ofta angetts att brist har förelegat avseningsgrund ende något subjektivt rekvisit. Andra skäl som angetts är att något objektivt rekvisit inte har förelegat eller att ett visst händelseinte har kunnat klarläggas. Andra vanliga avskrivningsskäl som förlopp uppgetts är olyckshändelse eller att olyckan orsakats av den skadade.

3.5 Domstolarnas handläggning och antalet domar

20 S AMF skall avskrift av dom eller slutligt beslut i mål om Enligt ansvar enligt AHL eller med stöd därav meddelade föreskrifter sändas till YI. Detsamma gäller i mål om ansvar enligt 3 kap. 7-9 §5 BrB, när målet rör arbetsgivares eller arbetstagares ansvar för att ha vållat skada eller ha framkallat fara för anställd. En stickprovsundersökning av ASS år 1985 tyder dock endast 60-75 av som gjordes på att procent domarna skickats till YI. Att det torde förhålla sig på detta sätt bekräftas om man jämför antalet åtal år 1986 enligt åklagarnas uppgifter i tabell 7 med antalet domar enligt ASS sammanställning för år 1986. Drygt ett 90-tal åtal väcktes men sammanställningen omfattar endast ungefär hälften så många domar och strafförelägganden i brottmål. Även om inte alla åtal har hunnit behandlas av domstolarna under året, så måste detta innebära att ett stort antal domar och beslut inte rapporterats in till YI.

Följande översiktliga genomgång av domar och strafförelägganden baseras på ASS:s årliga sammanställningar med tillägg av de domar som kommit till utredningens kännedom och som inte finns med i sammanställningarna. Tilläggas bör att det av ASS:s sammanställningar inte framgår om domarna vunnit laga kraft. I ett flertal fall har utredningen kompletterat med dessa uppgifter men det kan förekomma fler domar som överklagats till hovrätt.

- 59 -

3.5.1 översiktlig genomgång av domar från år 1984

Brott mot AL

Antalet domar och strafförelägganden från 1984 är 63. Av dessa avsåg 35 brott mot AML. Brotten var oftast att man underlåtit anmäla t.ex. att lokaler tagits i bruk, att man inte utfört föreskriven besiktning eller anlitat minderåriga. Två avsåg underlåtelse att meddela olycka till YI. Det var fällande dom eller strafförelägganden i 29 av målen, 10-40 dagsböter. 22 mål var avgjorda av tingsrätten och sju var strafförelägganden. I resterande sex mål ogillades åtalet varav två i hovrätten.

vållande till kroppsskada

Två mål gällde åtal för brott mot AML och vållande till kroppsskada. Det blev fällande dom i båda, 30 och 50 dagsböter. I 13 mål gällde åtalet enbart vållande till kroppsskada. I åtta mål blev det fällande dom, varav två i hovrätten. Påföljderna blev mellan 20 och 80 dagsböter. I fyra mål ogillades åtalet helt. I ett mål friades två av de tre Det sistnämnda samt ett av de fyra skall refere-

åtalade. ogillade

ras kortfattat.

1. Svea hovrätt (DB 202/84 avd. 9). På en byggarbetsplats var

skyddstäckningen över ett hål i golvet inte säkrad. När en arbetare

halkade försköts täckningen och han föll ned genom öppningen och skadades allvarligt. Platschefen och två byggnadssnickare åtalades för vållande till kroppsskada. Tingsrätten ansåg att platschefen, som sett skyddstäckningen före olyckan, borde ha observerat dess nya läge och sett att skyddet varit otillfredsställande. Eftersom något medvetet risktagande inte förelegat dömdes han till ett som tingsrätten uttryckte det inte alltför strängt bötesstraff, 40 dagsböter. Åtalet mot snickarna ogillades då det inte visats att det var de som flyttat skyddstäckningen. Platschefen överklagade sin dom. Åklagaren överklagade domen mot snickarna och yrkade fällande dom. Platschefen åberopade att det direkta skyddsansvaret var delegerat till en arbetsledare. Hovrätten ansåg dock att någon ansvarsdelegation san skulle inverka på det straffrättsliga ansvaret inte ägt rum. Det hade ålegat platschefen att själv kontrollera skyddstäckningen eller uttryckligen uppdra åt annan att utföra denna kontroll. Tingsrättens domslut fastställdes beträffande alla tre tilltalade. 2. Göta hovrätt (DB 2/86 avd. 3). En byggnadsarbetare, som kastade ner rivningsvirke i en container, föll och skadades. En del av ett balkongräcke hade tagits bort så att föreskrivet skyddsräcke saknades. En

_70_

som beordrat att räcket skulle tas bort, åtalades för arbetsledare, vållande till kroppsskada. Tingsrätten dömde honom till 20 dagsböter. Hovrätten dock åtalet med motiveringen att det hade varit ogillade att ta bort balkongräcket för att utföra arbetet. nödvändigt

vållande till annans död

Ett vållande till annans död och vållande till kroppsskada. mål gällde

3. Hovrätten för Övre Norrland (DB 1058/84). Under arbete i ett stup ovanför en matare till en kross i en gruva föll en lucka ner till En arbetstagare klämdes till döds och en annan skadades. stängt läge. Den nedfallande luckan hade inte säkrats i enlighet med ASS:s anvis- Den gruvfogde som ansvarade för driften av den nedre gruvan, ningar. åtalades. Han vitsordade att luckan borde ha där olyckan inträffade, varit säkrad men hävdade att han inte kunde göras ansvarig för den bristande Denna uppgift ansåg han närmast ålegat de förmän säkringen. som lett arbetet. ansåg att eftersom arbetet inte själva Tingsrätten varit rutinkaraktär utan krävt särskild planering och av utpräglad särskild borde som initierat och beslutat om personal, gruvfogden, arbetet, ha sett till att erforderliga säkerhetsåtgärder företogs. Gruvfogden dömdes till Villkorlig dom och 30 dagsböter. Han överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas. Hovrätten fann att gruvfogden borde fällas anfört. omständigheterna var dock på de skäl tingsrätten sådana att brottet vållande till annans död var att anse som ringa, varför påföljden bestämdes till 40 dagsböter.

Rättsfallet är exempel på en olycka som inträffat på grund av dåligt

preciserade ansvarsförhållanden inom företaget.

och en biträdande åtalade I ett mål var en tågklarerare tågklarerare

för vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. grovt Två arbetstagare lossade gods från ett tåg med en gaffeltruck när ett

som fått kör, kom in på angränsande spår varvid trucken; tåg, signalen 2 Den ena arbetstagaren dödades och den andre skadades svårt. påkördes. ogillade åtalet mot tågklareraren och dömde den biträdande Tingsrätten för vållande till annans död och grovt vållande till tågklareraren

kroppsskada till Villkorlig dom. Han överklagade och hovrätten ogilladeå

åtalet.

Förutom de två sistnämnda gällde fem mål 1984 vållande till annans död.g i hovrätten. Målet med fäl- 1 I dessa ogillades åtalet i fyra, varav ett

lande dom gällde en lantbrukare som vid trädfällning använt en felaktig*

fällteknik och inte heller iakttagit säkerhetsavstånd. En arbetstagare Ä

- 71 -

omkom. Tingsrätten dömde lantbrukaren till 60 dagsböter. Det mål där

åtalet ogillades av hovrätten var följande.

4. Hovrätten för Västra Sverige (DB 108/84, avd. 4). I en plåtverkstad slipade en svetsare ett nav med en luftdriven slipmaskin med slipskiva. Under slipningen splittrades slipskivan. En del av den slungades in i svetsarens hals, som avled av den kroppskada som orsakades. Vid undersökning av slipmaskinen konstaterades att den var så bemängd med smuts, att fabrikat och varvtal inte kunde avläsas. Den saknade också föreskrivet sprängskydd och skivan som använts var inte avsedd för denna slipmaskin. Slipmaskinen hade ett högsta varvtal på 13 000 varv/minut enligt märkning, men dess högsta varvtal enligt prov var 11 630 varv/ minut. Slipskivans garanterade högsta varvtal var 6 700 varv/minut. Åklagaren åtalade den verkstadschef som var chef för den av

sju olika avdelningar där olyckan inträffat för vållande till annans

död. Over dessa sju avdelningschefer fanns en direktör som var chef för produktion. Han var tillsammans med ytterligare fyra direktörer underställd VD:n. Den åtalade verkstadschefen var i sin tur chef för tio sektioner, däribland plåtverkstaden. Sektionschefen för den sektionen åtalades också för vållande till annans död. Tingsrätten ansåg att verkstadschefen inte kunde anses ha följt bestämmelser i sin egen befattningsbeskrivning angående det övergripande ansvaret för utrustningen. Han hade inte heller informerat berörd personal om gällande bestämmelser och speciella riskmoment och inte heller sett till att personalen fått kännedom om hur skyddsutrustning skulle användas. Beträffande sektionschefen ansåg tingsrätten att han enligt skyddsorganisationen hade i stort sett samma ansvar som verkstadschefen. Sektionschefen hade vidare ansvaret för att skyddsronder genomfördes minst en gång i månaden. Han hade medgivit att verkstadschefen påpekat detta för honom och att han alltså känt till detta. Tingsrätten fann att båda åtalade i enlighet med åklagarens påståenden brustit i sina åligganden och underlåtit att vidta åtgärder till förebyggande av olycksfall. Båda dömdes till villkorlig dom.

Hovrätten fann i likhet med tingsrätten att såväl verkstadschefen som sektionschefen brustit i sina åligganden till förebyggande av olycksfall i de hänseenden åklagaren påstått. För att de skulle kunna göras ansvariga för svetsarens död fordrades emellertid att det måste hållas för visst att olyckan inte skulle ha inträffat om nämnda åligganden fullgjorts. Detta kunde enligt hovrätten inte hållas för visst därför att svetsaren använt en maskin som han visste, i strid mot säkerhetsbestämmelserna, saknade sprängskydd. Maskinen var dessutom inlånad från en annan verkstadssektion varför varken verkstadschefen eller sektionschefen känt till dess förekomst på avdelningen. Om maskinen använts i enlighet med givna föreskrifter hade detta - såvitt visats - inte medfört några speciella risker. Båda åtalen ogillades.

Rättsfallet är ett exempel på en olycka där föreskrivna skydd saknats på det verktyg som användes.

-72-

Framkallande av fara för annan och utdömande av vite

Två mål från 1984 gällde framkallande av fara för annan. I det ena hade en andningsapparat blivit felkopplad i samband med besiktning av en tank. Andningsmaskinen kopplades till ett kvävgasintag i stället för till ett luftintag. En arbetsledare dömdes av tingsrätten till 25 dagsböter. Det andra målet gällde även brott mot AML. En mobil fackverkskran hade brukats i strid mot föreskrifter för dess användning. Fyra var nära att träffas av krandelar då kranen välte. Förearbetstagare VD hade underlåtit att ombesörja revionsbesiktning av kranen. tagets Kranföraren dömdes till 50 dagsböter och VD:n dömdes till 15 dagsböter.

Fyra mål avsåg utdömande av vite och samtliga utdömdes men jämkades.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis var 73 personer åtalade i 59 mål. Åtalet ogillades mot 25 personer i 17 mål. Dessutom dömdes vite ut i fyra mål.

Beträffande de åtalades befattning var sju VD; alla fälldes. Tolv av de åtalade var arbetsledare, varav sju friades. Antalet innehavare av firma var tio, varav tre friades. I övrigt var det bl.a. åtta ställföreträdare för aktiebolag (en friades), fyra entreprenörer (en friades), fyra delägare i handelsbolag falla fälldes) samt tolv avdelnings/platschefer, varav tre friades. Bland dem som inte hade någon chefsbefattning eller arbetsledande befattning var det en fabriksarbetare som fälldes, två byggnadssnickare som friades, två kranförare, varav en friades, samt en lagbas som friades.

3.5.2 Översiktlig genomgång av domar från år 1985

Brott mot AML

Antalet domar och strafförelägganden från år 1985 är 62. Av dessa avsåg 27 mål brott mot AML. Brotten var oftast att man underlåtit utföra föreskriven besiktning eller att anmäla något till YI. T.ex. gällde

- 73 _

fyra mål att man inte anmält en olycka. Det var fällande dom eller strafförelägganden i 24 av målen med 10-30 dagsböter i alla utom två mål där 60 dagsböter dömdes ut för överträdelse av yrkesinspektionens förbud.

Av dessa 24 var 18 avgjorda av tingsrätt, fem var strafförelägganden och ett var avgjort av hovrätt. Det sistnämnda överklagades också till högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd. Det gällde en VD som åtalats för att han anlitat en minderårig till arbete i strid mot ASS:s föreskrifter om anlitande av minderåriga i arbetslivet. Ett finger hade klippts av vid arbete med cirkelsåg. Hovrätten bestämde påföljden till 15 dagsböter. Av de tre åtal som ogillades avgjordes ett i hovrätten.

vållande till kroppsskada

Tre mål från år 1985 gällde både brott mot AML och vållande till kroppsskada. Det var minderåriga som skadats. Tingsrätternas fällande domar innebar 10, 30 respektive 50 dagsböter.

16 mål gällde enbart vållande till kroppsskada; I åtta av dessa blev det fällande domar, 20-50 dagsböter. I ett av målen friades dock en av de två åtalade och i ett annat friades två av de fem åtalade. I två fall utfärdades strafförelägganden och i sex mål ogillades åtalet. Två mål där åtalet ogillades och det mål där två av fem åtalade friades skall kortfattat refereras.

5. Svea hovrätt (DB 15/86 avd. 4). I juni 1983 föll en arbetare under byggande av en fastbränsleanläggning åtta meter och skadades allvarligt. Han hade arbetat på en plattform med durkgallergolv, när en gav vika och han föll genom hålet som uppstod. Platschefen

gallerdurk talades för vållande till kroppsskada. Tingsrätten ansåg i sin dom i

maj 1985 att platschefen, som var samordningsansvarig, borde ha kontrollerat att gallret varit fastsatt. Oaktsamheten ansågs dock ringa varför påföljden blev 30 dagsböter. Han överklagade och hovrätten ogillade åtalet i februari 1986, med motivering att det inte kunde krävas att den samordningsansvarige själv kontrollerade att alla order och anvisningar han gav i skyddsfrågor följdes. Denna dom bör jämföras med rättsfallet nr 12 om allmänfarlig vårdslöshet under avsnitt 3.5.3. 6. Svea hovrätt avd. hade en (DB 127/86, 2). På en byggarbetsplats murartrall i lutande läge mellan två byggnadsställningar utan att lagts fästas. När en plåtslagare gick ut på trallen gled den undan och plåt-

_ 74 -

slagaren föll 7,5 m. och skadades. Verkmästaren S hos huvudentreprenören, som var ett stort byggföretag som hade samordningsansvaret, åtalades tillsammans med VD:n och en verkmästare i plåtslageriföretaget. Tingsrätten ansåg att verkmästaren S som ansvarig för samordning av åtgärder till skydd för olycksfall på arbetsstället haft en skyldighet att tillse att samtliga byggnadsställningar var tillfredsställande ur Han dömdes för vållande till kroppsskada till 60 skyddssynpunkt. Beträffande VD:n och verkmästaren i plåtslageriföretaget dagsböter. ansåg tingsrätten att de i princip varit skyldiga att kontrollera men eftersom det ålegat byggföretaget att tillse att ställningslaget, var tillförlitlig ur arbetarsk ddssynpunkt så hade de inte ställningen

gjort sig skyldiga till någon oaktsamhet. Åtalen ogillades. Rättens

ordförande var skiljaktig och ville ogilla åtalet även mot S.

och yrkade frikännande dom. Hovrätten S som S överklagade ansåg att samordningsansvarig främst haft till uppgift att bygga upp en lämplig för och att detta gjorts ändamalsenligt. Att organisation skyddsarbetet S inte själv deltagit i skyddsronderna och skött den löpande tillsynen kunde, med hänsyn till vad han uppgivit om hur han delegerat ansvaret inte läggas honom till last som vårdslöshet. Åtalet på arbetsplatsen, ogillades. Eftersom domen mot de övriga inte överklagats prövades aldrig deras arbetsgivaransvar i hovrätten.

Rättsfallen 5 och 6 är exempel på olyckor som berott på dåligt preciserade ansvarsförhållanden inom företagen. Vem som var ansvarig för att

plattformen respektive byggnadsställningen var säker ur arbetarskydds-

synpunkt var oklart.

7. Svea hovrätt (DB 20/87, avd. 8). På en byggarbetsplats i Älvsjö rasade en gjuten betongvägg när de två formflak som omslöt väggen lyftes bort. Ett av formflaken kom då i svajning och stötte till ett bredvid uppställt formflak som välte och föll över en betongarbetare som klämdes fast och skadades. Fem personer åtalades för vållande till kroppsskada; platschefen, tre timmermän och en kranförare. Åklagaren gällande att de underlåtit att dels se till att arbetstagare gjorde inte fanns i närheten, dels att formflaket varit förankrat. Vidare att platschefen underlåtit se till att betongväggen erhållit erforderlig hållfasthet före avformningen. Tingsrätten ansåg att det inte kunde till last som oaktsamhet att han överlåtit ansvaret läggas platschefen för betonggjutningen på driftchefen. Åtalet ogillades. Åtalet mot kranföraren också därför att han från sin arbetsplats inte kunnat ogillades se om betongarbetaren fanns i riskzonen. De tre timmermännen dömdes dock för vållande till kroppsskada, 40 dagsböter vardera. De borde ha förvissat sig om att ingen befann sig i det farenligt tingsrätten området genom att spärra av det eller hålla det bevakat. Betongliga arbetarens skador var en följd av den försummelsen.

Åklagaren överklagade domen mot platschefen.och yrkade fällande dom. De tre timmermännen överklagade också och yrkade frikännande. I hovrätten var det att formflaken inte kunnat förankras på sätt som ostridigt föreskrivs i ASS:s anvisningar. Beträffande åtalet mot platschefen fann hovrätten visat att det till driftchefen överlämnats att självständigt

- 75 -

leda arbetet på enheten bostäder innefattande även förekommande frågor om arbetsmiljön. Av utredningen framgick att driftchefen haft tillräckliga kvalifikationer för detta. Hovrätten ansåg också i likhet med tingsrätten att det inte kunde läggas platschefen till last att han förblivit ovetande om de anmärkningar som arbetarna framfört mot betongens kvalitet eller att formflaken inte kunnat förankras på föreskrivet sätt. Åtalet lämnades utan bifall. Beträffande de tre timmermännen ansåg hovrätten att eftersom de visste att formflaket var oförankrat borde de mycket noggrant ha kontrollerat att ingen befann sig i närheten. Tingsrättens domslut fastställdes. Timmermännen har överklagat till högsta domstolen.

Rättsfallet visar bl.a. på en vanlig invändning från de åtalade, i detta fall en platschef, nämligen att ansvaret för arbetsmiljöfrågor är delegerat till någon som inte är åtalad.

Framkallande av fara för annan

I ett mål år 1985 gällde åtalet vållande till kroppsskada och frakallande av fara för annan. En ställning på ett skeppsvarv hade belastats med motvikter för att inte välta. Då tungt gods placerades på ställningens arbetsplattform tippade den, varvid tre arbetstagare befann sig i livsfara. En av dem skadades. En avdelningschef och en ingenjör dömdes till villkorlig dom av tingsrätten. I ett annat mål fälldes en arbetsledare för framkallande av fara för annan till 40 dagsböter. En byggnadskran hade överbelastats så att kranarmen vek sig. överlastbrytaren hade inte kontrollerats innan kranen togs i bruk. Tre arbetstagare var nära att träffas av fallande föremål.

Vållande till annans död m.m.

Tio mål år 1985 avsåg vållande till annans död. I sju av dessa ogillades åtalet helt och i två av målen friades vissa åtalade. Tre av nålen skall kortfattat refereras.

8. Svea hovrätt (DB 6/87 avd. 8). En byggnadsställning som uppförts utmed ett snedtak blåste ner och dödade en kvinna som passerade på gatan. Två byggnadsarbetare och en arbetsledare åtalades. De två byggnadsarbetarna dömdes av både tingsrätt och hovrätt för vållande till annans död till villkorlig dom, därför att de tagit bort tre vajrar som förankrade ställningen. Arbetsledaren, som ursprungligen sett till att vajrarna satts dit för att få ställningen säker, friades av tingsrätten och domen överklagades inte i den delen.

-76-

Rättsfallet, som inte behandlar någon egentlig arbetsolycka, visar att

inte får tas bort för att ett visst arbete skall skyddsanordningar utföras utan att de återställs i ursprungligt skick därefter.

9. Hovrätten för Västra Sverige (DB 160/85, avd. 6). Vid reparationsarbeten på oljetankern Bonny som låg i docka inträffade en oljebrand i en ballasttank som utvecklades till en brandgasexplosion. Oljerester hade funnits kvar i tanken. Fyra arbetstagare omkom och tjugoen skadades. Fyra personer åtalades för vållande till annans död och vållande till kroppsskada. Det var en reparationsingenjör, två skyddsoch en arbetsledare. Enligt organisationsplanen för varvet inspektörer fanns det under VD sex s.k. funktionschefer, varav en för projektering av fartygsreparationer och en för produktion. Under chefen för projektering av fartygsreparationer lydde bl.a. elva reparationsingenjörer, en av dessa var åtalad. Enligt ASS.s anvisningar nr 19:1 från 1973 som gällde vid olyckan skall allt varvsarbete ledas av en ansvarig reparaoch han skall svara för erforderlig samordning nellan de tionsingenjör olika grupper som arbetar på fartyget. Under produktionschefen lydde ett antal bl.a. stålavdelningen och skydds- och vaktavdelningar, tjänstavdelningen. Den senare förestods av en skyddschef och under honom lydde bl.a. fem skyddsinspektörer. Två av dessa var åtalade. Under chefen för stålavdelningen lydde ett verkmästare bl.a. en för par Under honom fanns ett antal platslagarförmän, varav en var låtslagare. talad.

fann att arbetsgivaransvaret enligt AML såvitt gällde Bonny Tingsrätten åvilade den åtalade enligt varvsanvisningarna och reparationsingenjören organisationen vid varvet. Tingsrätten ansåg att reparationsingenjören borde bl.a. bättre ha planlagt arbetenas utförande. Beträffande skyddsinspektörerna fann tingsrätten att de inte, som de själva gjorde gällande, enbart kunde betraktas som konsulter. De hade tilldelats vissa i samband med hetarbetstillstånd och arbetsuppgifter i produktionen brandvaktsförordnanden som de bar ett ansvar för. Tingsrätten ansåg att de inte sätt dessa arbetsuppgifter, bl.a. inte tillpå rätt fullgjort besiktigat tankarna. Tingsrätten ansåg att även den räckligt noggrant åtalade arbetsledaren haft ett ansvar för arbetsmiljön och att givna säkerhetsföreskrifter iakttogs. Han ansågs ha brustit bl.a. i kontrollen av tanken. dömde alla fyra åtalade för vållande till Tingsrätten annans död och vållande till kroppsskada till villkorlig dom. Elva av de skadade ansågs ha fått skador som ej var ringa.

överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas. Hovrätten Samtliga fastställde domslutet beträffande reparationsingenjören och den ene skyddsinspektören, men ogillade åtalen mot den andre skyddsinspektören och arbetsledaren. Hovrätten ansåg i likhet med tingsrätten att reparahaft ett arbetsgivaransvar enligt AML för att arbetstionsingenjören skulle vara tillfredsställande. Han skulle därför på ett bättre miljön sätt arbetet eftersom han hade det ansvaret. ha planerat övergripande Den ene skyddsinspektören hade enligt hovrätten underlåtit att vidta säkerhetsåtgärder bl.a. att se till att det fanns tillfredsnödvändiga ställande brandvakt. Den andre skyddsinspektören friades bl.a. med 1 Z motiveringen att det tillstånd till hetarbeten som han utfärdat gällde endast till den 12 mars och olyckan inträffade den 14 mars. Därför hade

- 77 -

hans oaktsamhet inte visats stå i något direkt samband ned olyckan. Åtalet mot arbetsledaren ogillades bl.a. med motiverin en att med hänsyn till det särskilda ansvar för tankrengöringen som vilat skyddsinspektörerna kunde kravet på noggrannhet beträffande inspektionen av oljeförekomst inte ställas alltför högt vad gällde arbetsledaren.

Denna dom, som är mycket omfattande men av utrymmesskäl endast kunnat kortfattat refereras, är bl.a. ett exempel på en olycka där ASS:s föreskrifter åsidosatts enligt både tingsrätten och hovrätten. Rättsfallet är också ett exempel på att personal inom skyddsorganisationen kan ställas till ansvar när de har tilldelats särskilda arbetsuppgifter i produktionen att ansvara för och brister i fullgörandet av dessa.

10. Svea hovrätt (DB 125/85 avd. 5). På en verkstad skulle en låsanordning svetsas fast på en tank som till hälften var fylld med dieselolja. Svetsningen utfördes utan att tanken tömdes och rengjordes. vid den explosion och brand som uppstod dödades tre arbetstagare. En arbetsledare åtalades för vållande till annans död och allmänfarlig vårdslöshet. Tingsrätten konstaterade att explosionen kunde ha ägt rum redan före kl. 13.30 då arbetarnas rast slutade. Tingsrätten ogillade åtalet med motiveringen att det inte kunde läggas arbetsledaren till last som oaktsamhet att han inte före arbetstidens början utövade tillsyn över arbetet och vidtog övriga av åklagaren angivna åtgärder. Åklagaren överklagade och yrkade fällande dom. Hovrätten ansåg i likhet med tingsrätten att arbetsledaren aldrig uppfattat att anordningen skulle svetsas fast utan att han trodde den skulle skruvas fast. Det kunde enligt hovrätten inte anses ha ålegat arbetsledaren, som inte visste att arbetet påbörjats under rasten, att omedelbart vid arbetstidens början kl. 13.30 öva någon särskild tillsyn av utförandet. Tingsrättens domslut fastställdes.

Allmänfarlig vårdslöshet m.m.

Ett mål från år 1985 gällde enbart åtal för allmänfarlig vårdslöshet. Vid sprängning hade man täckt med industrifilt i stället för med gummimattor som sprängplanen föreskrev. Skador uppstod i omgivningen genom stenkastning. Tingsrätten ogillade åtalet mot en arbetsledare och en

bergssprängare.

Ett mål om brott mot förordningen (1975:601) om elektriska starkströmsanläggningar hade inrapporterats. Åtalet mot en VD ogillades av tingsrätten.

- 73 -

fanns det med en dom där tingsrätten dömt ut ett vite på Slutligen 10 000 kr för en lantbrukare som inte i tid utfört av YI förelagda Viten som föreläggs efter den 1 juli 1985 handläggs av länsåtgärder. rätterna.

Sammanfattning

var i dessa 62 mål 77 personer åtalade och ett mål Sammanfattningsvis utdömande av vite. 28 av åtalen ogillades i 22 av målen. gällde

Om man tittar de åtalade haft, visar det sig att 16 på den befattning var VD, varav fem blev friade. 18 åtalade var arbetsledare/verkmästare. Av dessa fick 12 frikännande dom. Fyra ingenjörer var åtalade, av dessa friades två. Antalet var fyra, varav två frikändes. I platschefer övrigt var det bl.a. fyra innehavare av firma, fyra ställföreträdare för och sex lantbrukare som var åtalade. Alla dessa fälldes. aktiebolag Bland dem som inte hade någon chefsbefattning eller arbetsledande var det två kranförare som friades, en betongarbetare som befattning fälldes, en skogsarbetare som friades, en bergsprängare san friades, två som fälldes samt tre timmermän som fälldes, de byggnadsarbetare sistnämnda har dock överklagat till högsta domstolen.

3.5.3 Översiktlig genomgång av domar från år 1986

Antalet domar och strafförelägganden från år 1986 är endast ett femtiotal. Av dessa är fem hovrättsdomar i mål där tingsrättsdomen fanns med i 1985 års sammanställning. Detta antal skall dock, som nämnts tidigare, med antalet åtal enligt RÅ:s förfrågan till åklagardistjämföras rikten. i tabell 7 visar att åtal väcktes i drygt 90 Sammanställningen ärenden under år 1986, alltså i dubbelt så många ärenden.

- Brott mot AML

24 mål avsåg brott mot AML. Det blev fällande dom eller utfärdades j i 20 av dessa med vanligtvis 10-30 dagsböter, i strafförelägganden ett fall Av de fyra som ogillades ett av 40 dagsböter. avgjordes hovrätten.

vållande till kroppsskada

Tre mål från år 1986 gällde både brott mot AML och vållande till kroppsskada. Tingsrätternas fällande domar var alla på 30 dagsböter.

Sju mål avsåg enbart vållande till kroppsskada. Av dessa blev det

fällande dom i fyra mål ned 20-50 dagsböter. I ett av målen ogillades dock åtalet mot två av de tre åtalade. Av de tre mål där åtalet ogillades av tingsrätten är i vart fall ett överklagat.

Vållande till annans död

År 1986 avgjordes fem mål angående vållande till annans död. Två ledde

till fällande dom; den ena till Villkorlig dom och 40 dagsböter.

I det andra målet utdömdes det första fängelsestraffet för en

arbetsolycka.

11. Svea hovrätt (DB 27/87, avd. 10). En arbetstagare, som höll på med tvättning av ett tak med en högtrycksspruta för målning av detsamma, föll ner och dödades. Arbetsgivaren hade på fråga från en annan anställd, om det var farligt att gå på taket, svarat att det var det inte samt att de inte använde livlinor utan att det gällde att använda huvudet. I tingsrätten gällde åtalet även rattfylleri och olovlig körning i två fall. Åtalet för rattfylleri med samtidig olovlig körning .: ogillades av tingsrätten. Arbetsgivaren dömdes för vållande till annans a död och olovlig körning till fyra månaders fängelse. Dessutom förklarades en villkorligt medgiven frihet på fyra månader helt förverkad.

Arbetsgivaren överklagade och yrkade skyddstillsyn samt att förverkandet skulle upphävas. Hovrätten ansåg att han på ett uppseendeväckande i sätt åsidosatt föreskrifter arbetarskyddsstyrelsens om skyddsåtgärder vid takarbete. Någon annan påföljd än fängelse kunde inte komma ifråga. vid bestämmande av straffets längd ansåg hovrätten att i skärpande riktning borde beaktas att han känt till medhjälparens brist på erfarenhet av takarbete och i mildrande riktning att den omkomne själv brustit i aktsamhet på ett sätt som kan ha bidragit till olyckan genom att momentant arbeta på taket utan skor och genom att - något som var obekant för arbetsgivaren - vara amfetaminpåverkad. Hovrätten sänkte straffet för vållande till annans död och olovlig körning till två månaders fängelse. Eftersom nu aktuella brott inte begåtts under prövotiden upphävdes förverkandet av den villkorligt medgivna friheten.

Rättsfallet är ett typexempel på en olycka som inträffat på grund av att AS$:s föreskrifter inte följts.

- go -

Av de tre mål där åtalet ogillades var ett den uppmärksammade militärolyckan där ett bogseringsplan sköts ner och två personer omkom. Tings-

rätten dömde tre värnpliktiga till 60 dagsböter vardera men ogillade åtalet mot en sergeant. Hovrätten åtalet även mot de tre värnogillade

pliktiga.

Allmänfarlig vårdslöshet m.m.

Ett mål gällde allmänfarlig vårdslöshet.

12. Svea hovrätt (DB 70/87, avd. 3). På samma fastbränsleanläggdär den fallolycka inträffade som refererats i rättsfall 5, ning, tre veckor senare en kyl- och varmhållningsmantel i en exploderade sopförbränningsugn på grund av övertryck. Flera arbetstagare nybyggd var i livsfara. Samma platschef åtalades. Tingsrätten fann i sin dom i mars 1986 att varit samordningsansvarig och att detta platschefen ansvar också omfattat de ingrepp som gjorts på kyl- och varmhållningsmanteln. Dessa ingrepp, som skedde i enli het med uppgjord arbetsrithade beordrats av platschefen och f tt till följd att manteln ning, blev ett tryckkärl. Tingsrätten ansåg att platschefen borde insett detta och underrättat ener iverket. Han dömdes för allmänfarlig vårdslöshet till 50 dagsböter. talet för brott mot AML, att han åsidosatt att besiktiga manteln, ogillades därför att avsikten skyldigheten varit att manteln skulle bli ett tryckkärl. Platschefen överaldrig och hovrätten i juni 1987 även detta åtal. Hovrätten

klagade ogillade

ansag att åklagaren inte visat att företagets samordningsansvar delegerats till latschefen. Hovrätten ansåg inte heller att platschefen var av eget vållande. Med hänsyn till att han saknade ansvarig p grund teknisk kunde det inte honom till last såsom oaktsamutbildning läggas het att han inte insett att hans åtgärder föranledde att kyl- och varmhållningsmanteln blev ett tryckkärl.

I rättsfall nr 5 ansåg dock hovrätten att sanna platschef varit samord-

där frikändes han av andra skäl. ningsansvarig,

Sex mål gällde utdömande av vite. I samtliga fall utdömdes jämkat vite, utom i ett fall där talan lämnades utan bifall. Det målet gällde också

åtal för brott mot AHL, som ogillades. I vart fall ett mål angående

framkallande av fara för annan har avgjorts år 1986. Det var en elåtalet mot en arbetsledare därför att olycka. Tingsrätten ogillade oaktsamheten inte ansågs grov.

Sammanfattning

Totalt var 49 personer åtalade i 41 mål. Åtalet ogillades mot 16 personer i 13 mål. Dessutom utdömdes vite i fem mål.

Beträffande de åtalades befattningar var sex arbetsledare/verkmästare varav fyra friades. Antalet åtalade innehavare av firma var sex, varav två friades. Fem av de åtalade var verkställande direktörer, varav en friades. Antalet platschefer/verkstadschefer var åtta, varav sju fälldes. Elva var ställföreträdare för aktiebolag, varav två friades. I övrigt var det fyra delägare i handelsbolag varav alla fälldes, en entreprenör som friades, en lantbrukare som friades samt en sergeant som friades. Bland dem som inte hade någon chefsbefattning eller , arbetsledande befattning var det en fabriksarbetare, en reparatör och en kranförare som alla fälldes. Dessutom var det tre värnpliktiga som ê s friades av hovrätten.

Ytterligare en fängelsedom

Under 1987 har avkunnats ytterligare en fängelsedom, den första hittills för brott mot AML utan att någon olycka inträffat. En byggmästare dömdes till en månads fängelse för brott mot 8 kap. 1 S AML. Yrkes-

inspektionen hade meddelat byggmästaren, som har enskild byggnadsfirma,

förbud att använda den fasadställning som monterats upp runt en kyrka på vilken fasad- och takarbeten skulle göras. Trots detta användes ställningen.

13. Södertälje tingsrätt (DB 271/87). Den 3 juli 1986 hade YI upptäckt allvarliga brister på fasadställningen. YI lämnade då ett inspektionsmeddelande med begäran om svar den 16 juli 1986. Något svar inkom inte och bristerna åtgärdades inte. YI meddelade då den 24 juli förbud (med stöd av 7 kap. 7 S och 2 kap. 4 S AML samt arbetarsk ddsstyrelsens Föreskrifter och allmänna råd nr 32 angående skydd mot yr esfara vid byggnadsarbete) att använda fasadställningen utan att vidtaga ett antal åtgärder som angavs i sju punkter. De innebar bl.a. att ställningen skulle förankras och skyddsräcken sättas upp. Då biträdande distriktschefen vid YI besökte byggarbetsplatsen den 21 augusti var tre-fem arbetare i verksamhet på ställningarna utan att punkterna 3-7 hade åtgärdats. Det dröjde ytterligare en månad innan YI:s föreskrifter verkställdes. Tingsrätten skriver i domen att av biträdande distriktschefens vittnesmål framgår att byggmästaren inte åtlytt förbudet och därigenom brutit mot AML. Av vittnesmålet framgår vidare att byggnads-

- gg _

industrigrenarna och en industrin är en av de nest olycksdrabbade tionde arbetare skadas. Det är således ett starkt verksamhet där var att säkerhetsföreskrifter iakttas och en samhällsintresse givna kan i en sådan verksamhet inte anses tillräckligt bötespåföljd för att motverka brott av detta slag. Domen har inte ingripande

överklagats.

3.5.4 Några domar från tidigare år

rättsfall är ett på de svårigheter som polis och åkla- Följande exempel

utreda vem som är ansvarig. De visar också hur gare möter när de skall

det är att få detta klarlagt så att den eller de rätta persoviktigt

nerna åtalas.

Katrineholms (DB 382/78). I september 1977 föll en 14. tingsrätt ca fem meter ned till betonggolvet. Han byggnadsarbetare från takhöjd åtalade den byggnadsingenjör som var skadades allvarligt. Åklagaren att han varit ansvarig företrädare för arbetsledare och gjorde gällande som uppförde ladugården och att han inte den byggfirma, ett aktiebolag, i samband med uppläggning av åsar vidtagit betryggande skyddsåtgärder Arbetsledaren bestred ansvar och invände att han vid på takstolarna. tiden för endast hade arbetat en månad och att han då varit olyckan han under denna tid inte varit ansvarig för anställd å prov samt att hans chef N,

säkerhetsåtgärderna

på arbetsplatsen. Detta ansvar åvilade

verkställande direktör i bolaget. N, som hördes i tin srätten, som var fattat alla beslut av vikt och att han d fortuppgav att han själv

fararande ensam haft ansvaret för frågor om arbetarskyddet på arbets-

fick ta fullt ansvar först sedan han varit platsen. Den nyanställde anställd över ett halvår. påpekade att arbetsledaren och N Åklagaren en annan ståndpunkt beträffande den under polisutredningen intagit inbördes dem emellan och hävdade att vad som sagts ansvarsfördelningen

under rättegången var efterhandskonstruktioner.

sin dom i november 1978 att det visserligen kunde Tingsrätten ansåg i att arbetsledaren och N först relativt sent framstå som anmärkningsvärt hävdat att ansvaret vilade på N. Huvudprincipen i arbetsmiljösammanhang

att ansvar för arbetarskyddet bör läggas torde dock vara arbetsgivarens och ekonomiska förpå de personer som med hänsyn till organisatoriska sett har de bästa att-se till att utsättningar typiskt möjligheterna infrias. Den nyanställde hade inte hunnit få en sådan ställansvaret att det var naturligt att överlåta ansvaret på honom. Det hade ning inte heller klart och otvetydigt behov att vid tidpunkförelegat något ansvaret. Därför var det förklarligt att de placerat . ten befria N från grundtankar rätteligen bör ansvaret där det enligt lagstiftningens Åtalet därför och någon prövning om oaktsamhet föreligga. ogillades

kommit gjordes inte.

Efter vad som framkommit i 15. Katrineholms (DB 417/79).

tingsrätt N för samma

rättsfall 14 åtalade aklagaren verkställande direktören

att han brustit i tillsynen över arbetet och brott och gjorde gällande att instruktioner, vilket fått till följd underlåtit lämna erforderliga att inte vidtagits. N bestred ansvar på betryggande säkerhetsåtgärder

- 33 -

den grunden att någon oaktsamhet inte förelegat från arbetsledningens sida. Olyckan hade inträffat därför att arbetena inte utförts på det sätt som varit avsett samt att den skadade hade använt olämpliga skor, slitna träskor varav den ena saknat gummiklack. Enligt YI:s arbetsskaderapport hade det förelegat brister i arbetsledningen och ett olämpligt arbetssätt hade använts. Den skadade hade också använt olämpliga skor. Tingsrätten ansåg att N i egenskap av ansvarig arbetsledare brustit i tillsynen av det aktuella arbetet och underlåtit att lämna ur arbetarskyddssynpunkt erforderliga instruktioner. N fälldes för vållande till kroppsskada men eftersom den skadade i icke ringa mån medverkat till olyckan, bl.a. genom att använda olämpliga skor, fick N ett relativt lågt bötesstraff, 20 dagsböter.

Dessa två domar är exempel på en mycket vanlig invändning under rättegången, nämligen att ansvaret för att åtgärder inte vidtagits åvilat

någon annan som inte är åtalad i målet. Vanligtvis hävdas att ansvaret

är delegerat till någon. Ett exempel på detta är det under avsnitt

3.5.2 nämnda rättsfallet nr 7. Där var platschefen på en byggarbets-

plats åtalad för vållande till kroppsskada. Han gjorde gällande att han delegerat arbetet med skyddsfrågor till driftschefen. Detta accepterades av både tingsrätt och hovrätt som ogillade åtalet mot plats-

chefen. Tingsrättsförhandlingen hölls två år efter olyckan, vilket innebar att brottet vållande till kroppsskada då var preskriberat för andra än den åtalade i motsats till i rättsfallen nr 14 och 15.

Följande rättsfall är ett exempel på att det i många fall kan vara nödvändigt att flera från företagsledningen åtalas.

16. Svea hovrätt (D8 47/83, avd. 7). Vid ett stålverk utfördes reparationsarbeten på stålverkets stränggjutningsanläggning. Under reparationsarbetet klämdes en gjutare, som deltagit i arbetet som tillfällig hantlangare, till döds. Åklagaren åtalade tre personer för vållande till annans död; bolagets verkställande direktör, stålsektorchefen och stålverkschefen. Åklagaren gjorde gällande att VD:n och stålsektorchefen underlåtit att förvissa sig om att stränggjutningsanläggningen uppfyllt säkerhetsbestämmelserna enligt ASS:s allmänna maskinanvisningar. Vidare att de trots att det i centrala skyddskommittên meddelats att informationen till personalen varit bristfällig och att olycksrisken varit stor i stålverket, underlåtit att förvissa sig om att dessa brister undanröjts. Beträffande stålverkschefen gjordes gällande att han som direkt ansvarig för driften vid stränggjutningsanläggningen underlåtit att tillse att all reparationspersonal varit utbildad för de arbeten de utfört och informerade om olycksriskerna. Vidare att han inte sett till att skriftliga anvisningar för arbetenas utförande utfärdats.

- 94 _

med 1100 anställda fanns Tingsrätten ansåg att det inom företaget ett behov av delegering av säkerhetsansvaret. Vid olyckan påtagligt instruktioner rörande delegation men däremot fanns inga skriftliga fanns entydiga organisationsplaner. Något som tydde på att delegat

skulle saknat kännedom om sitt ansvar eller erforderlig kompetens att hade inte framkommit. Tingsrätten fann vidare att vara skyddsansvarig att saknat låsanordning inte den omständigheten hydraulikavstängningen Stålverkschefen hade haft skyldighet att se varit orsak till olyckan. till att de arbetare som utfört reparationerna haft erforderliga

om reparationens bedrivande och de risker som arbetet detaljkunskaper I målet var inte visat att i skyddskommittêerna före kunde medföra. risker för olycksfall vid transportanordningen. På olyckan påtalats grund av det anförda fann tingsrätten att VD:n och stålsektorchefen

inte vållat gjutarens död. Åtalen mot dem genom underlåtenhet Stålverkschefen ansågs dock genom sin underlåtenhet

ogillades. v llande, men brottet ansågs ringa. Han dömdes till 40 dagsböter.

och stålverkschefen överklagade den fällande domen. Både åklagaren att brottet inte skulle bedömas som ringa och att Åklagaren yrkade skulle bli dom jämte högre bötesstraff. Hovrätten straffet Villkorlig att den tilltalade i sin befattning som fann i likhet med tingsrätten varit inom stålverket för arbetarnas säkerhet. stålverkschef ansvarig för att berörd personal inte fått erfor- Vidare att han varit ansvarig information och anförde: Erfarenhetsmässigt är risken för derlig eller annan verksamhet som olycksfall störst vid reparationsarbeten avviker från drift. Av utredningen framgår att just ifrågarutinmässig varande förekommit vid åtskilliga tillfällen. typ av reparationsarbete därför att utfär- Det framstår som anmärkningsvärt inga instruktioner

dats för detta slags reparationsarbete, vilket på grund härav kommit

under särskilt riskabla förhållanden. omständigheterna kan att utföras att brottet bedöms som ringa. Hovrätföljaktligen ej anses föranleda straffet till dom och 40 dagsböter samt ändrade ten skärpte villkorlig till det dubbla. Stålverkschefen överklagade till högsta dagsboten domstolen men beviljades inte prövningstillstånd.

ett från den offentliga sektorn. Här följer par exempel på rättsfall

för Nedre Norrland (DB 35/81, avd. 1). En skolelev som 17. Hovrätten yrkestekniska gren klippte av två fingertoppar gick på gymnasieskolans En yrkeslärare åtalades för när han arbetade vid en maskingradsax. till sedan målsäganden angett brottet till åtal vållande kroppsskada vid den tiden. att läraren vållat som krävdes Åklagaren gjorde gällande att maskingradsaxen varit försedd med skadan genom att inte tillse skydd för saxskären eller att den inte användes så länge skydd saknats.

Tingsrätten dömde läraren för brottet men eftergav påföljden.

och yrkade bötesstraff. Läraren bestred ändring Åklagaren överklagade trots att han själv inte överklagat, frikännande dom. Hovoch yrkade, rätten det var ett typiskt fall av vållande till kroppsskada ansåg att till följd av användning av en maskin utan erforderliga skyddsanord-

Vid detta förhållande mötte, med hänsyn till allmän laglydnad, ningar. för brottet. Läraren dömdes till 15 hinder mot att efterge påföljd

dagsböter.

_85_

18. Hovrätten för Övre Norrland (DB 2114/80). Vid ett vägbygge över en sjö gled en bandtraktor ned i sjön när ett ras uppstod vid vägbankens kant. Föraren drunknade. Vägbygget utfördes av AMS som ett statligt beredskapsarbete på beställning av vägverket. AMS anlitade ett entreprenadföretag för schaktningsarbeten. Detta företag anlitade i sin tur en underentreprenör som ägde den traktor som Den omkomne

föraren var delägare i underentreprenörföretaget. siönk. klagaren åtalade

AMS:s platschef och arbetsledare vid vägbygget

entreprenörföretagets

för vållande till annans död. Enligt aklagaren var AMS:s platschef samordningsansvarig och han hade underlåtit att kontrollera vägbankens lutning och därmed rasrisken. Arbetsledaren hade också underlåtit att kontrollera ändlutningsförhållandena i vägbanken. Tingsrätten delade YI:s uppfattning enligt åberopat utlåtande att AMS var samordningsansvarigt och att platschefen ansvarade för AMS:s arbetsgivaransvar. Tingsrätten ansåg vidare att entreprenadföretaget var traktorförarens arbetsgivare i arbetarskyddslagstiftningens mening och att arbets- 5 ledaren varit företagets ställföreträdare på platsen. Båda åtalade hade tingsrätten eftersatt kontrollen av vägbankens ändlutnings-

E enligt

förhallanden och därigenom försummat att vidta erforderliga skyddsåtgärder. Brotten var emellertid att anse som ringa. Därför var

i straffet böter och eftersom arbetsledaren delgivits åtalet mer än två

i år efter olyckan var brottet preskriberat för honom. Platschefen dömdes

i till 50 dagsböter. Båda dömdes att betala skadestånd till änkan och den i. I omkomnes bolag. i i Platschefen överklagade till hovrätten och yrkade att åtalet skulle ogillas. Arbetsledaren överklagade också och yrkade att skadeståndstalan skulle ogillas. Hovrätten fann att olyckan orsakats av felaktig rasvinkel och att kontroll för att förhindra olyckor genom ras försummats. Ansvaret för samordning till skydd för olycksfall åvilade den som lät uppföra anläggningen, dvs. byggherren, som var vägverket. Eftersom AMS anlitats som huvudentreprenör hade möjlighet funnits att överlåta även ansvaret för samordningen i skyddshänseende, men så hade inte skett. Av detta följde att nå ot samordningsansvar för säkerhets-

kontroller av vägbanken inte åvilat AMS och därmed inte heller plats-

chefen. Eftersom AMS inte varit arbetsgivare för traktorföraren och eftersom inte av AMS anställd personal vistats på ytterdelen av

vägbanken hade n gon skyldighet någon för platschefen att sörja för säker-

heten på vägbanken inte heller förelegat på någon annan grund. Åtalet ogillades. Beträffande arbetsledaren fann hovrätten i likhet med tingsrätten att entreprenadföretaget varit traktorförarens arbetsgivare. Arbetsledaren hade genom sin underlåtenhet att vidta skyddsåtgärder vållat traktorförarens död. Hans skadeståndsskyldighet fastställdes.

Detta rättsfall visar bl.a. att det är viktigt då ett entreprenadavtal träffas att det klargörs vem som skall ha samordningsansvaret, om

meningen inte är att det skall stanna på byggherren.

19. Karlskrona tingsrätt (DB 414/80). Ett landsting hade under 1979 på två platser tagit kontorslokaler i bruk som tidigare använts som hotell respektive bostad Detta anmäldes dock inte till yrkesinspektionen. Åklagaren åtalade landstingsdirektören för förseelse mot 1 § och 19 § 1 st. AMF samt 8 kap. 2 § andra stycket 2 AML. Tingsrätten

_35_

var ansvarig för att regler sku11e ansåg att landstingsdirektören finnas, som bestämde vem som skuHe fuHgöra anmäIan och dömde honom ti H 10 dagsböter.

- 37 -

4. NÅGOTOM SANKTIONSSYSTEMET RÖRANDE ARBETSMILJÖN I ANDRA LÄNDER

4.1 Danmark

Arbetsgivare i Danmark har skyldighet att till Arbejdstilsynet anmäla alla arbetsolyckor som medför minst en dags sjukfrånvaro efter olycksdagen. Denna anmälan skall göras senast 9 dagar efter det att olyckan inträffat.

Under 1983 anmäldes 47 261 arbetsolyckor, varav 73 var dödsolyckor. Under 1984 anmäldes totalt 53 162 arbetsolyckor. Av dessa var 80 dödsolyckor. År 1985 var antalet anmälda arbetsolyckor 58 849, varav 79 dödsolyckor. Arbejdstilsynet tror dock inte att alla arbetsolyckor

E anmäls, särskilt inte i mindre företag. Därför har man gjort en upp- E skattad beräkning av det verkliga antalet och kommit fram till att i under 1984 inträffade ca 91 000 arbetsolyckor i Danmark.

E E Den danska arbejdsmiljøloven, som trädde i kraft 1977, är en ramlag. Arbejdsministeriet eller arbejdstilsynet kan gradvis fylla ut lagen med föreskrifter. Hittills har utfärdats ca 65 föreskrifter eller föreskriftsändringar. Dessutom kan arbejdstilsynet ge ut vägledande råd. Reglerna på arbetsmiljöområdet utarbetas i samarbete mellan arbetsmarknadens parter i Arbejdsmiljørådet, där dessa parter är företrädda. Rådet skall enligt 66 S arbejdsmiljøloven yttra sig över nya regler. När en överträdelse upptäcks utfärdar arbejdstilsynet normalt ett föreläggande (påbud). Dessa har också en utfyllande funktion i förhållande till de allmänna reglerna i arbetsmiljölagstiftningen.

I 82 S arbejdsmiljøloven stadgas straffansvar för överträdelser av de centrala bestämmelserna i lagen eller om påbud inte följs samt för underlåtenhet att lämna upplysningar till arbejdstilsynet.

Arbetsgivaren har huvudansvaret enligt arbejdsmiljøloven. Enligt 15 S skall han se till att “arbejdsforholdene er sikkerheds - og sundhedsmaessigt fuldt forsvarlige“. Arbetsgivaren har både ett subjektivt ansvar, dvs. att överträdelsen skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, och ett objektivt ansvar, dvs. ett strikt ansvar.

- gg -

Det objektiva ansvaret finns i 83 S. Skälet till att detta infördes var att utpeka den ansvarige, eftersom en överträdelse ofta svårigheterna är ett resultat av något där flera är inblandade. Dessutom har man velat skapa incitament för att arbetsgivaren bättre skall genom detta kontrollera att reglerna följs.

Även den juridiska personen kan enligt 86 S ådömas bötesstraff. Detta endast privata bolag men efter en lagändring som trädde gällde tidigare i kraft den 1 april 1987 kan nu även stat och kommun ådömas bötesstraff. Bötesstraff mot juridiska personer kan utkrävas samtidigt med att ansvar utkrävs även av enskilda personer.

Arbetsgivaransvaret görs gällande mot den formella ägaren och placeras hos någon annan med samma funktioner så att ägaren går fri. För aldrig dessa andra t.ex. arbetsledare har man fastställt ett särskilt ansvar med särskilda ansvarsbestämmelser. Arbetsledare, som definieras i 24 §, kan straffas enligt 82 S om gärningsreglerna i 26 och lagens 27 §§ är uppfyllda, uppsåt eller oaktsamhet krävs. Detta gäller även för arbetstagare, som kan straffas enligt 82 § för överträdelser enligt 27-29 §§. De har också en skyldighet att medverka till en säker arbetsmiljö.

Leverantörer, installatörer, reparatörer, planerare och projekterare kan också straffas enligt 82 §. Deras skyldigheter anges i 30-34 SS. Även byggherrar kan straffas för överträdelse av 37 §. För dessa krävs också uppsåt eller oaktsamhet.

En arbetsgivare kan enligt 85 § fritas från ansvar om han i enlighet med 23 § har skriftligen delegerat sina skyldigheter till driftsledare, arbetsledare eller andra kvalificerade befattningshavare. Denna även i Danmark ovanliga bestämmelse fanns med även i den tidigare arbejder- Även före 1968, då det särskilda ansvaret för beskyttelselovgivning. arbetsledare infördes. Numera är det i 23 § fastställt att det objektiva ansvaret inte I praktiken används inte i kan delegeras. delegering så stor utsträckning och i rättspraxis tycks den inte heller tillmätas någon särskild betydelse, vilket bekräftas av följande statistikuppöver vilka som arbejdstilsynet anmälde för åtal till åklagare Ä z gifter 1 J

- gg -

1986. Totalt anmäldes 416 personer, där ingår både juridiska och enskilda personer. Av dessa var 320 arbetsgivare, varav 205 avsåg den juridiska personen och 115 enskilda arbetsgivare personligen. Antalet anmälda leverantörer etc. var 12 varav 6 var juridiska personer och 6 var enskilda personer. Dessutom anmäldes 56 arbetsledare och 28 arbetstagare. Detta visar att huvudansvaret anses ligga hos arbetsgivaren och att man vanligtvis vänder sig mot den juridiska personen. Det enskilda ansvaret riktas mot arbetsgivare som ensamma äger och driver större eller mindre företag t.ex. jordbruk.

Att antalet anmälda leverantörer är så lågt beror enligt arbejdstilsynet dels på svårigheter att bevisa det subjektiva ansvaret dels på att arbejdstilsynet framför allt försöker att samarbeta med dessa och få dem att frivilligt rätta till felaktigheter. Enligt tilsynet är antalet anmälda arbetsledare begränsat därför att den största preventiva effekten uppnås om man vänder sig mot arbetsgivaren. Anmälan mot arbetsledare görs t.ex. när förbud har överträtts eller säkerhetsskydd har monterats bort. Arbetsledaren anmäls alltid tillsammans med arbetsgivaren. Arbetstagare anmäls i ännu mer begränsad omfattning och då anmäls alltid arbetsgivaren också.

Direktoratet för arbejdstilsynet delegerade 1979 kompetensen att anmäla överträdelser till arbejdstilsynets distrikt förutom anmälningar mot leverantörer. I samband därmed anställdes en jurist i varje distrikt för att handlägga dessa anmälningar. Arbejdstilsynet anser att det lokala samarbetet mellan juristerna och åklagarmyndigheterna fungerar bra. Direktoratet har med jämna mellanrum träffar med distriktsjuristerna för att få en enhetlig handläggning. Det har visat sig i praktiken att åklagarna i stort sett alltid åtalar i enlighet med de anmälningar som arbejdstilsynet gör och att åtal bara väcks när arbejdstilsynet så önskar. Tidigare gjordes anmälan vanligtvis efter att någon olycka inträffat. Numera sker dock ofta anmälningar också därför att man inte har följt arbejdstilsynets påbud. Av de anmälningar som gjordes 1986 har 284 särskilt undersökts. Av dessa hade i 19 fall påbud inte följts och en olycka hade inträffat. 144 anmälningar gällde påbud som inte följts och 98 anmälningar hade gjorts i anledning av

- 90 -

inträffade Resterande 23 anmälningar hade gjorts därför att olyckor. man upptäckt att bestämmelser hade överträtts.

eller haefte. Haefte är ett

[Det straff som stadgas i 82 S är böter

frihetsstraff som infördes i arbetsmiljøloven. Det skall kunna användas vid och upprepade överträdelser. I praktiken utdöms det sällan, grova hittills endast i ett fall. Skälet uppges vara att uppsåt eller oaktvilket är svårt, särskilt på högre nivåer i samhet måste kunna visas företag som drivs som juridiska personer.

Under 1986 avgjordes 285 mål i domstol, där ingår även mål mot juridis- Av dessa var 236 arbetsgivare, av vilka 225 dömdes till ka personer. böter, 4 fick varning och 7 frikändes. Det genomsnittliga bötesbeloppet var ca 8 650 kr. Det högsta bötesbeloppet var 50 000 kr. och det lägsta 500 kr. Tre leverantörer var åtalade och alla dömdes till böter på 2 000 och 25 000 kr. 30 arbetsledare var åtalade varav 28 dömdes mellan böter 1 445 kr. Det högsta beloppet var 3 000 kr till på i genomsnitt och det var 400 kr. Två arbetsledare frikändes. Antalet arbetslägsta var 16. Av dessa dömdes 12 till bötesstraff och 4 tagare som lagfördes fick var i genomsnitt 475 kr., det högsta 600 varning. Bötesbeloppen kr. och det lägsta 300 kr.

anmäler till åklagare brukar de ange vilket straff När arbejdstilsynet de anser bör utdömas. Arbejdstilsynet har tittat på 49 av domarna från 1986. I 34 av dessa hade domstolen bestämt ett lägre bötesstraff än arbejdstilsynet rekommenderat men i 15 av domarna hade detta belopp utdömts. De 285 målen från 1986 som redogjorts för avgjordes av dom- Dessutom finns det i Danmark något som närmast motsvarar vårt stol. Om den åtalade medger att betala det bötesbelopp strafföreläggande. ansett bör utdömas, avskriver domstolen målet. som Arbejdstilsynet Därmed slipper den åtalade, vanligtvis arbetsgivaren, den publicitet som blir när domstolen skall avgöra målet. Årligen brukar ca 50-70 godtas på detta sätt. bötesstraff

Det finns också möjligheter enligt straffeloven att antingen konfiskera eller förverka den förtjänst som har uppnåtts genom en överträdelse. framställas krav på tvangsbøter, som Dessutom kan enligt retsplejeloven

_ 91 -

närmast motsvarar vårt vite men skall bestämmas av domstol. Arbejdstil- E synet har i ökad omfattning börjat framställa yrkanden om att dessa bestämmelser skall tillämpas. Hittills har man haft störst framgång med krav på förverkande.

i

Om en arbetsolycka inträffar som leder till dödsfall eller allvarlig

i

kroppsskada är i princip reglerna i straffeloven om uagtsomt manddrab och uagtsom legemsbeskadigelse tillämpliga. Dessutom finns det en bestämmelse som motsvarar vårt brottsbalksbrott framkallande av fara för annan. I praktiken har de dock inte tillämpats hittills. Vid en konferens 1987 om hur arbetsmiljölagstiftningen skulle tillämpas med deltagare från arbejdstilsynet, de rättsvårdande myndigheterna och arbetsmarknadens parter m.fl. rekommenderades dock att dessa bestämmelser skulle börja tillämpas.

Vid denna konferens riktades också kritik från representanten för Landsorganisationen i Danmark mot att så få åtalsanmälningar gjordes. Antalet åtalsanmälningar var mycket lågt i förhållande till antalet påbud som under exempelvis år 1985 uppgick till över 20 000. Kritik riktades också mot att bötesbeloppen var för låga.

Det stora antalet påbud i Danmark i förhållande till antalet förelägganden och förbud i Sverige kan delvis förklaras av att i Danmark får yrkesinspektörerna ge dessa påbud i motsats till i Sverige där inspektörerna endast kan ge inspektionsmeddelanden och förbud i brådskande fall. Eftersom påbuden är straffsanktionerade kan de sägas vara ett mellanting mellan våra inspektionsmeddelanden och förelägganden.

Arbejdstilsynet presenterade på konferensen nya riktlinjer för sitt arbete. Målsättningen är att kontrollarbetet skall skärpas och styras av arbejdstilsynets överordnade prioritering av olika arbetsmiljöproblem. Bl.a. skall i fortsättningen påbud ges bara vid överträdelser av lagstiftningen som är sådana att arbejdstilsynet anser det nödvändigt att använda de resurser som krävs för att genomdriva sina krav. Samtliga påbud skall följas upp och om påbudet inte följs skall åtalsanmälan göras. Antalet påbud kommer i anledning av detta att minska. Åtalsanmälan skall också göras vid uppenbara och grova överträdelser

- 92 -

av välkända även om något påbud inte har givits. Påföljden för regler överträdelser skall också skärpas.

har också framförts önskemål om I folketingets arbetsmiljödebatter sanktioner för arbetsmiljöbrott, dels i form av höjda bötesskärpta straff och dels i form av skärpta straffbestämmelser. Krav har framförts i arbejdsmiljploven bör införas nñjligheter att utdöma på att Vilket stöd detta har är oklart men en majoritet i fängelsestraff. stöder kravet på att bötesbeloppen bör höjas och arbejdsfolketinget ministeren har lovat att försöka genomföra detta.

4.2 Finland

Det inträffar ett stort antal arbetsolyckor årligen också i Finland. Under år 1985 inträffade drygt 105 000 arbetsolyckor varav 85 med död- Motsvarande siffror för 1984 var 108 000 respektive 67. I lig utgång. denna statistik endast de arbetsolyckor som lett till minst tre ingår frånvaro från arbetet (dagen då olyckan inträffade inte medräkdagars nad).

I Finland har de ett system med differentierade försäkringspremier på av skadefrekvensen. De har en yrkesförteckning som omfattar grundval Dessa är fördelade på basis av ungefär 1 000 yrken. på 12 riskklasser den risk som föreligger inom vederbörande yrke. Premien för var och en av dessa 12 riskklasser fastställs årligen på grundval av skadestatistiken för riskklass. Dessutom fastställs premien för alla större varje och medelstora arbetsgivare också efter företagets egen skadestati-

stik.

22 § lagen om tillsynen över arbetarskyddet (tillsynslagen) är Enligt arbetsgivare skyldig att ofördröjligen till arbetarskyddsmyndighet anmäla sådant i arbetet eller av arbetet föranlett fall av olycksfall för vilket undersökning på platsen för olycksfallet skall yrkessjukdom, företas enligt lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring. har enligt 7 § tillsynslagen skyldighet att Arbetarskyddsmyndigheten av olycksfallet, om möjligt omedelbart. 0m det göra en undersökning finns sannolika skäl att misstänka att föreskrifter eller bestämmelser

_93_

angående arbetarskyddet har överträtts, skall arbetarskyddsmyndigheten enligt 24 S första stycket tillsynslagen göra anmälan om detta till allmän åklagare. Till detta stycke har dock nyligen gjorts ett tillägg som träder i kraft den 1 september 1988 som lyder: Anmälan behöver likväl inte göras, om allmänt intresse med hänsyn till överträdelsens obetydlighet och arbetarskyddet på arbetsstället inte påkallar anmälan. Stadgandet om anmälningsskyldighet har enligt propositionen inte, i sin nuvarande form, kunnat tillämpas så absolut som lagens ordalydelse ser ut att förutsätta. Med hänsyn till detta och att myndigheterna har tillgång till tillräckligt effektiva sanktioner för att åstadkonma erforderliga ändringar har lagens nuvarande ordalydelse inte ansetts ändamålsenlig. Enligt den nya lydelsen kan man, när behovet av att göra anmälan för åtal prövas, i rimlig utsträckning beakta de åtgärder som har vidtagits för att avlägsna bristfälligheterna. Avsikten med anmälan är dels att främja utredningen av arbetarskyddsöverträdelser genom att ge sakkunnig hjälp åt polis- och åklagarmyndigheterna, dels att tillse att man vidtar behövliga åtgärder mot dessa överträdelser.

Enligt 24 S andra stycket tillsynslagen skall arbetarskyddsmyndighet eller av denna förordnad tjänsteman beredas tillfälle att bli hörd vid förundersökning och inför underrätt i ärende angående vilket myndigheten har gjort anmälan för väckande av åtal. Enligt 50 S lagen om skydd i arbete får allmän åklagare inte väcka åtal på grund av överträdelse av nämnda lag eller med stöd av densamma utfärdade stadganden eller föreskrifter, om han inte inhämtat utlåtande i ärendet av den arbetarskyddsmyndighet som anmält förseelsen för väckande av åtal. Allmän åklagare får inte heller, enligt justitiekanslers ställningstagande, i allmänhet fatta beslut om att avstå från att väcka åtal utan ovannämnda utlåtande. Allmän åklagare skall också i regel överklaga domstolsutslag om arbetarskyddsmyndighet finner det motiverat. I utlåtandet kan arbetarskyddsmyndigheten yttra sig över vilka överträdelser

av arbetarskyddsstadganden man anser föreligger. Beträffande ansvarig-

hetsfrågor kan de ange den nivå i företagsorganisationen där de anser att ansvaret ligger. Vidare kan de definiera ansvarigheten i enlighet med varje persons totala uppgifter och de kan även nämna de personer som anses skyldiga till de straffbara gärningarna.

- 94 _

Den som bryter mot bestänmelsen i 22 § kan enligt 25 § sarrma lag dömas till böter för försummelse att iaktta anmälningsplikt.

Har olycksfall i arbete lett till döden eller svårare skada, skall arbetsgivaren enligt 39 § lagen om olycksfallsförsäkring genast göra anmälan om olycksfallet hos polismyndigheten på orten. Det åligger polisen att ofördröjligen anställa undersökning i saken på olycksplatsen samt inom åtta dagar sända en kopia av undersökningsprotokollet till Den skadade eller anhörig till honom skall, om försäkringsanstalt. det kan ske utan tidsutdräkt, beredas tillfälle att närvara vid undersökningen.

Den straffbestännelse som framför allt kan bli tillämplig är 49 S lagen om skydd i arbete. Enligt första stycket kan en arbetsgivare som bryter mot lagen eller med stöd av den utfärdade föreskrifter dömas till böter eller vid försvårande omständigheter till fängelse högst sex månader,

om inte strängare straff är stadgat i annan lag. Enligt fjärde stycket l

kan en ställföreträdare för arbetsgivaren dömas om företrädaren befinns skyldig till förseelsen. Detta stycke har nyligen ändrats. Ändringen i kraft 1988 innebär att vid av som träder den 1 september bedömningen eller försummelsen skall tillräknas företrädaren som brott om gärningen mot hans skyldigheter skall beaktas företrädarens uppgifter och befogenheter, hans kompetens samt även i övrigt hans andel i att en lagstridig situation uppstod eller fortsatte. För att ansvar skall uppkomma räcker det enligt propositionen t.ex. inte att arbetsgivarens ställföreträdare allmänt har fått i uppdrag att ombesörja skyddet i arbetet, utan det måste förutsättas att han härutöver har givits rätten att i detta syfte vidta erforderliga åtgärder och att han, med tanke på yrkeskunskap och kompetens, kan förutsättas vidta dessa. En sådan specificering har ansetts erforderlig för att det straffrättsliga ansvaret inte, i motsats till syftet med lagen om skydd i arbete, i alltför hög grad skall falla på personer som inte har tillräckliga möjligheter att ändra den situation som strider mot lagen om skydd i arbete. Ändringen överensstämmer enligt socialutskottets betänkande i princip med vedertagen rättspraxis. Ändringen innebär ingen ändring av arbetsgivarens ansvar för arbetarskyddet.

-95-

Dessutom kan på samma sätt som i Sverige bestämmelser i strafflagen bli tillämpliga. I 21 kap. 9 § strafflagen stadgas att den som av vårdslöshet eller oaktsamhet förorsakar annans död, kan dömas för dödsvållande till fängelse eller böter eller, om gärningsmannen ådagalagt grov vårdslöshet eller oaktsamhet, till fängelse i högst fyra år. Enligt 21 kap. 10 S strafflagen kan den som genom vårdslöshet eller oaktsamhet förorsakar annan kroppsskada eller sjukdom som icke är ringa, dömas för vållande av kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst två år.

Dessutom finns det ett straffstadgande i 26 S tillsynslagen som är avsett att komplettera de särskilda straffstadgandena i de övriga lagarna angående arbetarskydd. Där stadgas att arbetsgivare eller företrädare för denne, som avsiktligen underlåter att följa en bestämmelse som arbetarskyddsmyndighet har gett i ett enskilt fall och som gäller säkerhet och hälsosamma förhållanden i arbetet, skall dömas för överträdelse av arbetarskyddsmyndighets bestämmelser till böter eller fängelse i högst ett år.

Antalet som åtalas för arbetsrättsliga brott är högre än i Sverige. Under 1984 åtalades 387 personer varav 150 åtal avsåg brott mot lagen om skydd i arbete och genom en och samma handling åsamkat dödsvållande eller kroppsskada. Av dessa ledde 110 till fällande dom nedan 40 åtal ogillades. 92 åtal avsåg brott mot lagen om skydd i arbete och övriga arbetarskyddsstadganden. Av dessa fick 38 fällande dom, 25 fick straffföreläggande och 29 åtal ogillades. 27 åtal avsåg brott mot övriga arbetsrättsliga lagar, varav 18 fick fällande dom, 2 fick strafföreläggande och 7 åtal ogillades. Resterande 118 åtal avsåg brott mot arbetstidslagarna.

Siffrorna för 1983 var 171 åtal för brott mot lagen om skydd i arbete och genom en och samma handling åsamkat dödsvållande eller kroppsskada. Av dessa fick 107 fällande dom och 64 åtal ogillades. Antalet åtal för brott mot lagen om skydd i arbete och övriga arbetarskyddsstadganden var 60, varav 35 fick fällande dom, 6 fick strafföreläggande och 19 åtal ogillades. För brott mot övriga arbetsrättsliga lagar utom arbetstidslagstiftningen väcktes också 60 åtal och för brott mot arbetstids-

- ge -

åtalades 80. Straffen var vanligtvis böter på mellan 10-40 lagarna dagsböter.

4.3 Norge

Antalet arbetsolyckor som registrerades hos den norska försäkringskassan år 1984 var 21 643, varav 72 var dödsolyckor. Under 1985 22 295 arbetsolyckor. Av dessa var 89 dödsolyckor. År registrerades 1986 var antalet arbetsolyckor 25 438, varav 82 var dödsregistrerade tror dock inte att alla arbetsolyckor som olyckor. Arbeidstilsynet inträffar eftersom arbetsgivarna inte har någon ekonomisk rapporteras, motivation att olyckor som lett till kortare sjukfrånvaro inrapportera än tio får nämligen sina kostnader ersatta först dagar. Arbetsgivarna från den tionde Antalet arbetsolyckor kan därför antas vara sjukdagen. betydligt högre.

De flesta inträffar inom jord- och skogsbruk där traktordödsolyckorna olyckor är särskilt vanliga. Inom bygg- och anläggningsbranschen inträffar också många dödsolyckor.

från 1977 innehåller straffbestämmelser i Den norska arbeidsmiljøloven 85 § kan arbetsgivare som uppsåtligen eller kap. XIV, §5 85-92. Enligt i eller som givits med av oaktsamhet bryter mot någon bestämmelse lagen stöd mot föreläggande dömas till böter eller av lagen eller (pålegg), tre månader. Båda straffen kan utdömas samtidigt. Om fängelse upp till särskilt omständigheter föreligger, t.ex. att överträdelsen allvarliga medfört fara för liv eller hälsa eller fortsatt trots myndigallvarlig hets kan fängelse upp till två år utdömas. påpekande,

86 S kan även arbetstagare som av oaktsamhet överträder bestäm- Enligt melse eller pålegg straffas med böter. Om överträdelsen är uppsåtlig eller oaktsam kan böter eller fängelse upp till tre månader eller grovt båda utdömas. Om särskilt allvarliga omständigheter föreligger kan ett år utdömas. Denna paragraf är tillämplig även mot fängelse upp till arbetstagare i arbetsledande befattning, t.ex. arbetsledare.

- 97 -

Även en juridisk person kan enligt 87 S ådömas bötesstraff när en överträdelse mot bestänlnelse eller pålegg har begåtts av någon som har handlat på den juridiska personens vägnar. Detta ansvar kan utkrävas samtidigt med ansvar enligt 85 och 86 §§.

Det finns även en straffbestämmelse för föräldrar som låter barn under 18 år arbeta i strid mot lagen.

I det norska Justitiedepartementet har utarbetats förslag om att straffbestämmelserna i arbeidsmiljøloven skall flyttas över till straffeloven, deras brottsbalk. Skälen till detta är bl.a. att brotten därigenom skulle få större uppmärksamhet och att polis och åklagare bättre känner till straffeloven än arbeidsmiljøloven.

Enligt 77 § arbeidsmiljøloven kan Arbeidstilsynet ge skriftliga förelägganden, pålegg. Under år 1984 gavs 7 500 pålegg. Under år 1985 och år 1986 gavs 6 313 respektive 6 857 pålegg. I likhet med i Danmark kan yrkesinspektörerna ge dessa pålägg.

Arbeidstilsynets pålegg kan kombineras med en tvangsmulkt. Om pålägget inte följs inom utsatt tid, kan myndigheten också bestämma en tvangsmulkt i samband med att man ger en ny tidsfrist för att uppfylla föreläggandet. Tvangsmulkt kan bestämmas som löpande dagsböter eller som engångsböter. Tvangsmulkt räknas inte som ett straff utan ett tvångsmedel för att föreläggandet skall följas, det nntsvarar alltså närmast vårt vitesföreläggande. Under år 1986 tillämpades denna möjlighet i 173 fall. I 12 fall av dessa behövde tvangsmulkten utkrävas.

Arbeidstilsynet kan också stoppa verksamhet helt eller delvis om ett föreläggande inte följs. Detta gjordes i 115 fall under år 1986.

överträdelser av arbeidsmiljøloven utreds av polis- och åklagarmyndighet på eget initiativ eller efter anmälan av Arbeidstilsynet eller någon annan. Under år 1986 gjorde Arbeidstilsynet polisanmälan i 18 fall.

- 93 _

När det sker en dödsolycka eller annan allvarlig arbetsolycka skall

21 § arbeidsmiljøloven omedelbart anmäla detta arbetsgivaren enligt till både Arbeidstilsynet och polisen. Polisen utreder saken och föreför Arbeidstilsynet för yttrande. Ofta har Arbeidslägger utredningen dessförinnan skickat över sin preliminära rapport över olyckan tilsynet till polisen. I detta senare skede får Arbeidstilsynet yttra sig bl.a. någon person behöver höras t.ex. i över om de anser att ytterligare vilka lagbestänmelser och föreskrifter som de anser företagsledningen, har överträtts samt även vem eller vilka personer som de objektivt och vilka straff de bör få. Detta yttrande skrivs anser begått brott av distriktskontoren som är 12 till antalet. Vid dödsolyckor vanligtvis skickar dock distriktskontoren sitt yttrande till Direktoratet for Där behandlas ärendet av både en fackavdelning och den arbeidstilsynet. Den sistnämnda avdelningen utformar sedan direkjuridiska avdelningen. toratets som skickas till polisen. Distriktskontoren kan även yttrande skicka ärenden än dödsolyckor till direktoratet. andra komplicerade Under år 1985 behandlade direktoratet 44 dödsolyckor och fyra andra Motsvarande siffror för 1984 var 66 respektive en. olyckor.

beslutar och åklagare om det skall utfärdas ett bötes- Därefter polis eller om åtal skall väckas eller om ärendet skall läggas föreläggande ner. Ofta följer man Arbeidstilsynets förslag. Efter mindre allvarliga

olyckor görs polisutredning bara om Arbeidstilsynet gör anmälan.

alltså straffbestämmelserna i arbeidsmiljøloven även I Norge tillämpas efter I ca hälften av fallen som leder till åtal riktas arbetsolyckor. detta 87 S arbeidsmiljøloven. I de mot den juridiska personen enligt flesta fallen riktas åtalet mot arbetsgivaren enligt 85 S. Åtal övriga mot arbetstagare enligt 86 § förekommer sällan. Straffen-som utdöms för böter brott mot en arbetsmiljöbestämmelse är vanligtvis på 1 000 10 000 Nkr. Det förekommer dock högre bötesbelopp, särskilt för juri- har diska personer enligt 87 S. Som exempel kan nämnas att ett företag dömts till böter mot bestämmelserna om hantepå 200 000 Nkr för brott av asbest. Fängelsestraff utdöms nucket sällan. ring

21 S andra och tredje styckena arbeidsmiljøloven kan direktora- Enligt tet for arbeidstilsynet föreskriva att även andra olyckor än de allvar-

- 99 _

ligaste skall anmälas till dem av arbetsgivaren. Någon särskild föreskrift har dock inte utfärdats. Huvudbestännelsen att alla dödsolyckor och allvarliga arbetsolyckor skall anmälas har dock tolkats så att alla olyckor som leder till sjukfrånvaro över 10 dagar skall anmälas till Arbeidstilsynet.

I Norge har man också ett särskilt utskott som granskar alla dödsl olyckor som inträffar. Detta utskott, Ettergranskningsutvalget, består i av tre personer. En representant från L0, en från arbetsgivareförsamt chefen för Direktoratet for Utskottet

E

eningen arbeidstilsynet. avger kvartalsrapporter till styrelsen för Arbeidstilsynet. I dessa kan man exempelvis föreslå ändringar i föreskrifter för att förebygga att liknande olyckor inträffar igen.

4.4 Frankrike

Det inträffar ett stort antal arbetsolyckor årligen även i Frankrike. Under 1984 inträffade drygt 777 000 arbetsolyckor bland ca 13,5 miljoner arbetstagare. Antalet arbetsolyckor 1985 var drygt 731 000. Antalet dödsfall var 1504 år 1981, 1454 år 1982, 1355 år 1983 och 1209 år 1984. Antalet har alltså minskat för varje år.

X Frankrike har man två skilda system för arbetarskydd och god arbetsmiljö.

Yrkesinspektionen som hör under arbetsmarknadsdepartementet har till uppgift att se till att lagar och förordningar efterlevs. Yrkesinspektörerna är jurister med i viss mån polisiära befogenheter. De kontrollerar hela den arbetsrättsliga lagstiftningen alltifrån anställningskontrakt och förekomsten av kollektivavtal till medbestämnandesystem och att skyddsnormer för maskiner följs.

Det förebyggande arbetet för en bättre arbetsmiljö utförs av arbetsskadeförsäkringskassan, CNAM. Den har en regional organisation, CRAM, med sina inspektörer. Inspektörernas uppgifter är att ge arbetsgivarna råd och hjälp för att utveckla och förbättra miljön. Inspektörerna är vanligtvis ingenjörer med industriell bakgrund. De är underställda den

- 100 -

kassans som är paritär, dvs. det är de lokala parregionala styrelse bestämmandet utövas under terna som bestämmer. Det paritära visserligen kontroll, men statens inflytande på beslutsprocessen är av statlig karaktären hindra missbruk.

i kallade preventionsinspektörer till Inspektörerna, fortsättningen skillnad från yrkesinspektörerna, har visserligen rådgivande ställning men de har också sanktionsmedel till sitt förfogande mot oansvariga arbetsgivare. Den franska yrkesskadeförsäkringen är nämligen proportiodvs. företagens försäkringspremier skall avspegla arbetsmiljöns nell, tillstånd på arbetsplatserna. Mot trilskande arbetsgivare kan preventionsinspektören föreslå CRAM:s styrelse att företagens premie höjs mellan 25 och 200 %.

Det enskilda försäkringspremie är en kombination av företagets skadefrekvens och företagets arbetsskador och branschens egna faktiska under det Till detta konmer inspektörernas bedömolyckor gångna året. Eftersom man betalar ett dvs. för hur andra ningar. branschgenomsnitt, i branschen sköter sin arbetsmiljö, så är företagen i regionen företag att i CRAM:s styrelse driva på utvecklingen mot vanligtvis villiga skadeförebyggande.

Preventionsinspektörerna gör årliga genomgångar av regionens företag att finna var man i första hand bör sätta in åtgärder för att förför bättra hälsa och minska riskerna i arbetet. Då samarbearbetstagarnas tar man med företagens skyddskommittêer. Ett besök av yrkesinspektören kan också föranleda att tillkallas eftersom det preventionsinspektören är preventionsinspektören som besitter det tekniska arbetsmiljökunnandet. Yrkesinspektören kontrollerar endast att lagar och förordningar efterlevs. Preventionsinspektörerna har i allmänhet inga svårigheter att att krav. En förbättrad arbetsfå arbetsgivarna gå med på deras minskar skaderiskerna vilket i sin tur ger direkt utslag i minsmiljö kade försäkringspremier för det enskilda företaget.

är som nämnts tidigare jurister som skall se till Yrkesinspektörerna att arbetsmarknads- och arbetslivslagarna följs ute på företagen. För-

- 101 -

utom juristutbildningen genomgår de en 18 månader lång specialutbildning på ett särskilt institut i Lyon.

De förväntas bara i begränsad utsträckning ge arbetsgivaren råd i olika frågor. Det är arbetsgivarens ansvar att se till att åtgärder vidtages och de kan få hjälp genom CRAM och dess inspektörer. Yrkesinspektören får därför närmast en polisiär roll.

En yrkesinspektör som upptäcker en förseelse kan ge ett skriftligt föreläggande (Code du travail art. L 231-4). Om föreläggandet inte följs kan inspektören skriva en rapport som han lämnar till åklagarmyndigheten för eventuellt åtal. Innan ett åtal prövas av domstol kan det gå lång tid. Därför infördes genom en ny lag 1972 möjligheten för en inspektör att hos domstolen ge in en ansökan om provisoriskt avgörande i brådskande fall om det finns fara för arbetstagarnas säkerhet (Code du travail art. L. 263-1). Domstolen kan föreskriva vilka åtgärder som skall vidtas för att dessa risker skall undanröjas. Om åtgärderna inte vidtas kan domstolen besluta att arbetsplatsen skall stängas. Denna möjlighet utnyttjas dock inte så ofta. Under 1982 gjordes 15 sådana ansökningar och under 1983 och 1984 var antalet 19 vardera året.

Genom nämnda lag skärptes också straffen. Det innebar att dessa förseelser kom att avgöras av en domstol som avgör medelgrova brott. I Frankrike har man nämligen ett domstolssystem som skiljer sig från det svenska. Man har tre domstolar för brottmål som motsvarar vår tingsrätt. Mindre förseelser (contraventions) t.ex. överträdelser av trafikregler avgörs av polisdomstolar (tribunal de police) som kan utdöma böter och korta fängelsestraff. Något grövre brott (dêlits), t.ex. stöld och misshandel avgörs av tribunal correctionnel. Dessa kan utdöma böter och fängelse upp till 5 år. De grövsta brotten (crimes) avgörs av Cour dassises, t.ex. mord, rån och våldtäkt. I dessa domstolar finns

en jury med nio personer. Denna domstol kan utdöma livstids fängelse.

Numera avgörs brott mot arbetsmiljölagstiftningen normalt inte av tribunal de police utan av tribunal correctionnel.

Ytterligare åtgärder vidtogs på arbetsmiljöområdet 1976 genom en lag om förebyggande av arbetsolyckor. Då skärptes bl.a. straffen ytterligare.

- 102 -

not arbetsmiljöbestämmelserna i Code du En arbetsgivare som bryter kan dömas till böter 500 upp till 15 000 franska travail på mellan motsvarande den svenska kronan (Code du travail francs (F), ungefär Om man begår en ny överträdelse inom fem år kan man art. L.263-2). från två månader upp till ett år och till böter dömas till fängelse 60 000 F. Båda straffen kan också utdömas samtidigt mellan 2 000 till samma bestämmelse kan domstolen vid återfall (art. L.263-4). Enligt att skall stängas tillfälligt eller också föreskriva arbetsplatsen definitivt.

nämnda paragrafer skall domstolen också Om domstolen dömer någon enligt anslås och att domslutet föreskriva att domen skall på arbetsplatsen skall i de tidningar som domstolen bestämmer (art. publiceras L.263-6).

kan efter en arbetsolycka med dödlig utgång åtal Även i Frankrike för vållande till annans död (homicide involontaire, Code pênal väckas Straffet för detta brott är fängelse mellan 3 månader upp art. 319). till två år och böter från 1 000 F upp till 30 000 F.

Det kan också bli aktuellt med åtal för vållande till kroppsskada art. 320). paragrafen krävs (blessures involontaire, Code pênal Enligt under tre månader efter skadan. Strafatt den skadade inte kan arbeta mellan 15 dagar och ett år och böter från 500 till fet kan bli fängelse ett av dessa straff. Om skadorna leder till kortare 20 000 F eller månader kan straffet bli fängelse nellan 10 dagar och en sjuktid än tre från 1 200 till 3 000 F eller ett av dessa straff (Code månad och böter pênal art. R 40-4°).

också en bestämmelse att domstolen kan Genom lagändringen 1976 infördes att inom en viss tid presentera efter en arbetsolycka ålägga företaget och säkerheten skall förbättras på föreen plan över hur arbetsmiljön Domstolen kan föreskriva att företaget skall genomföra åtgärdertaget. inom fem år. Förutsättningen för att domstolen na enligt denna plan skall är att det i samband med arbetsolyckan upptäckkunna göra detta mot arbetsmiljöbestämmelserna och att åtal har tes grova förseelser väckts enligt de nämnda paragraferna i Code pênal. Yrkesinspektörerna

- 103 -

skall kontrollera att planen utförs. Om företagsledaren inte utför åtgärderna enligt planen kan han dömas till böter, mellan 2 000 upp till 120 000 F (Code du travail, art. L.263-3-1).

Yrkesinspektörerna har dock sedan 1976 fått sin polisiära roll uppmjukad något, de skall också försöka bistå och utveckla företagen. Därigenom tycks man i allt större utsträckning gå på muntliga påpekanden tillsammans med att utnyttja CRAM och den lokala skyddsorganisationen. Därtill kommer som tidigare sagts att yrkesinspektörerna tittar på allting: om det finns kollektiva löneavtal, om dessa anslagits enligt reglerna, om företaget informerat om särskilda risker enligt reglementet, om man följer arbetstidsreglerna etc. Det sistnämnda har på senare år kommit att upptaga yrkesinspektörernas tid i ökad grad eftersom en timmas generell arbetstidsförkortning infördes i Frankrike 1981.

Utredningen har gjort en förfrågan till det franska Justitiedepartementet om statistikuppgifter över antalet domar för arbetsmiljöbrott de senaste åren. Deras svar visar att under år 1982 dömdes 1 719 personer för brott mot arbetsmiljölagstiftningen. Av dessa fick 1 667 bötesstraff, 24 fick fängelse och 25 fick påföljdseftergift. Motsvarande p siffror för år 1983 var 1 311 dömda. Av dessa fick 1 237 bötesstraff, 42 fängelse och 31 påföljdseftergift. År 1984 och år 1985 dömdes 2 196 respektive 2 500 (preliminär siffra) för brott mot arbetsmiljölagarna. Vilka straff som utdömdes dessa år har vi inte fått uppgift om.

Antalet som dömdes för vållande till annans död i anledning av arbetsolyckor var 122 år 1984 och 140 (preliminär siffra) för år 1985. Antalet dömda för vållande till kroppsskada var 155 år 1984 och 180 (preliminär siffra) för år 1985.Vilka straff som dömts ut har vi inte fått uppgift om.

Böterna för brott mot arbetsmiljölagstiftningen ligger vanligtvis på mellan 1 000 och 6 000 F men det förekommer också böter på maximibeloppet enligt art. L 263-2, 15 000 F. Beloppen att betala kan dock bli högre därför att man i Frankrike kan utdöma ett bötesstraff för varje anställd i företaget. Ett exempel var ett företag med 15 anställda.

- 104 -

hade överträtt någon arbetsmiljöbestämmelse. För detta Arbetsgivaren ett straff Eftersom antalet anställda var 15 fick utdömdes på 1000 F. arbetsgivaren betala 15 x 1000 F = 15 000 F.

till annans död kan nämnas en Som exempel på en dom angående vållande föll åtta neter från ett dom från Grasse år 1987. En byggnadsarbetare Arbetsgivaren satt häktad drygt två tak och omkom. Skydd hade saknats. veckor vilket är ovanligt och dömdes sedan till sex månaders fängelse, och resterande del villkorligt. Dessutom varav 15 dagar ovillkorligt fick han böter på 2 x 5 000 F.

4-5 m

avsnitt baseras framför allt på rapporter från den svenska Följande arbetsmiljöattachên i USA.

stort och dessutom består av ett stort antal Eftersom USA är mycket förekommer stora variationer beträfdelstater med egen lagstiftning fande Därför går det inte att ge en generell arbetsmiljöförhållandena. och hur den efterlevs. Några exempel 3 bild av arbetsmiljölagstiftningen ; skall dock ges.

den nuvarande arbetsmiljölagen, som är en federal lag. I År 1970 antogs USA används dock inte uttrycket arbetsmiljö. Där talar man om arbetardvs. safety and health. Den amerikanska arbetarskydd, occupational Occupational Safety and Health Administration (OSHA), skyddsstyrelsen, sysslar enbart med arbetarskydd.

i USA med minst tio anställda skall föra en liggare över Alla företag inträffade (OSHA Log 200). Det är denna lista som bestämmer olycksfall skall Underlåtenhet att föra denna liggare ansågs om inspektion göras. som en violation som gav böter på mellan 1-10 dollar

tidigare minor

förseelse. Numera bedöms varje förseelse som a willful violation per 1 000 dollar förseelse. Detta har medfört att under där böterna är per år 1987 har rekordhöga böter dömts ut. USA:s största charkuteriföretag böta dollar för att man inte fört har i juli 1987 fått 2,6 miljoner över inträffade Detta var sjätte gången under 1987 liggaren olycksfall.

- 105 -

som OSHA dömt ut rekordhöga böter för att företag medvetet har undertryckt information om inträffade arbetsskador. Totalt har därmed ca 11 miljoner dollar utdömts.

Anledningen till att OSHA ändrat policy i denna fråga är den växande kritiken mot 0SHA.s prioriteringssystem för inspektioner. Eftersom detta till största delen bygger på företagens egen arbetsolyckssta-

I tistik, kan det fresta somliga arbetsgivare att förfalska statistiken

för att undvika

E

inspektion. För att avskräcka från detta har man i tidigare också bl.a. infört speciella inspektionsprogram för vissa

i branscher som kemiska industrin, fyrverkeriindustrin, rörläggning

och dikesgrävning och vid platser där miljöfarligt avfall hanteras. Inom dessa fyra områden har en rad arbetsmiljöskandaler inträffat under senare år.

Kritik har också riktats mot OSHA i bl.a. en rapport från Inspector Generals Office vid arbetsmarknadsdepartementet. Revisorerna skriver där att yrkesinspektörerna inte ser vitesförelägganden som en viktig del av tillsynen utan är allt för villiga att göra upp i godo med problemarbetsgivare. Ett antal studier visar också att OSHA aldrig får reda på när allvarliga eller dödliga olyckor inträffar. En studie som nyligen publicerats av NIOSH (National Institute of Occupational Health and Safety) uppskattar att det inträffar ca 7 000 dödliga olycksfall i arbetet årligen i stället för de ca 3 750 som OSHA har uppgift om. Man bygger dessa uppgifter på jämförelser mellan rapporter från en delstats rättsmedicinska enhet och rapporter lämnade direkt till 0SHA:s delstatskontor. Det finns ingen central statistik över antalet arbetsolyckor som inträffar i USA årligen.

Nämnas bör också att anslagen till OSHA har minskat under senare år. Detta har lett till ett minskat antal yrkesinspektörer och minskat antal inspektioner.

I USA har man under de senaste åren också börjat döma arbetsgivare till fängelse för bl.a. mord i anledning av att anställda dödas i arbetet.

- 106 -

Det första exemplet gällde ett företag som använde cyanid för att återvinna silver från använda röntgenfilmer. En polsk invandrare dog vid inandning av cyanidångor när han tog bort en pump som användes för att tank. Vid rättegången berättade de anställda rengöra en 1 000 gallon att de blev illamående och kräktes varje dag. De visste att de arbetade men visste inte att det var cyanid och hur farmed farliga kemikalier det var. Det framkom vid rättegången att företaget hade bränt bort ligt etiketterna från cyanidtunnorna. Tre företrädare för arbetsgivaren. två direktörer och en förman. dömdes till fängelse på nellan 20-40 år och till böter på 10 000 dollar per person. Domen har dock överklagats.

i Yexas dömts till sex måna- Under 1987 har en chef för ett byggföretag ders fängelse sedan två av hans anställda omkommit på en byggarbets- Två oerfarna byggarbetare arbetade i botten av en nio meter djup plats. då de branta rasade och krossade båda schaktvägg väggarna plötsligt under tonvis med jord. Domstolen menade att schaktväggarna borde ha mindre branta då jorden på platsen var relativt lös. Även denna varit dom har överklagats.

flera liknande fall. har ökat sin bevakning av Det finns Många åklagare I södra Californien har man t.ex. nyligen satt upp arbetsplatsolyckor. en speciell åklagarenhet för arbetsmiljömål.

- 107 -

B ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

5 FÖRSLAGRÖRANDEHANDLÃGGNINGSREGLER OCH RUTINER

5.1 Arbetsgivarnas skyldighet att anmäla arbetsolyckor

5.1.1 Nuvarande brister

En grundläggande förutsättning för ett effektivt sanktionssystem är att arbetsolyckorna kommer till myndigheternas, dvs. YI:s och polisens, kännedom omedelbart. Som framgått av avsnitt 3.2.1.1 så är det ett mycket litet antal av det totala antalet olyckor som anmäls av arbetsgivarna till YI. De allra flesta olyckorna kommer till YI:s kännedom genom den kopia av arbetsskadeanmälan som försäkringskassan skickar över. Denna får YI dock först flera veckor efter olyckan.

Bestämmelsen i 2 § AMF fyller inte sin funktion att förmå arbetsgivarna att underrätta YI så att den snarast kan ingripa i förebyggande syfte för att undvika att ytterligare olyckor inträffar.

Ett par av skälen till detta torde vara dels att bestämmelsen inte är tillräckligt känd bland arbetsgivarna, dels att den är svårtolkad beträffande vilka olyckor och tillbud som skall anmälas. Många arbetsgivare torde också förväxla denna anmälningsskyldighet med skyldigheten att anmäla till försäkringskassan. I de fall polis kallas till olycksplatsen förekommer det också att arbetsgivaren litar på att polisen kontaktar YI.

Arbetsgivaren fullgör inte heller alltid sin skyldighet att omedelbart anmäla arbetsskador till försäkringskassan. En majoritet av arbetsgivarna anmäler arbetsskador först sedan försäkringskassan har skickat en förfrågan och blankett. Ibland krävs en eller flera påminnelser innan uppgiftsskyldigheten fullgörs. Den kopia som försäkringskassan sedan skickar till YI kommer dem till handa så långt efter olyckan att det i många fall kan vara för sent att göra polisanmälan. Att inleda en polisutredning flera veckor efter en olycka försvårar i vart fall utredningen avsevärt.

- 108 -

Det har också undersökningar som nämnts i avsnitt 3.1 som tyder gjorts det förekommer arbetsolyckor som aldrig anmäls till försäkringspå att kassan.

som kommer till polisens kännedom är som fram- Antalet arbetsolyckor år 1984 ca 1650 och år 1985 ca 1750. Det gått av avsnitt 3.3.1.2 lågt, fler arbetsolyckor som anmäls till polisen än som anmäls är dock något till YI av arbetsgivarna enligt 2 S AMF. Detta är mycket anmärkningsmed tanke den senare anmälningsskyldigheten är författvärt på att och straffsanktionerad. Polisen får vanligtvis kännedom ningsreglerad via larmcentralen, då ambulans kallats till platsen. om arbetsolyckor emellertid att framför allt större företag har egna Det förekommer ambulanser eller andra Man kan endast spekuegna sjuktransportfordon. som inträffar och som aldrig lera om hur många allvarliga olycksfall kommer till kännedom därför att larmcentralen aldrig kopplas polisens in.

enligt 2 § AMF samt den långa fördröjning Det låga antalet anmälningar av arbetsskadeanmälan till försäkringskassan som uppkommer innan kopian Det är inte heller tillfredsställande att når YI är inte acceptabel. är endast larmcentralen anmäler att en ambudet vanligtvis genom att får kännedom om arbetsolyckorna i ett lans har tillkallats, som polisen

tidigt skede.

5.1.2 beträffande anmälan till yrkesinspektionen och polisen Åtgärder

är hur man skall komma tillrätta med att så få arbetsolyckor Frågan anmäls till YI. En åtgärd bör vara att förtydliga anmälningsskyldigheten 2 § AMF. Anmälningsskyldigheten fullgörs vanligtvis genom enligt Att kräva att arbetsolyckor skall ett telefonsamtal till YI. samtliga är inte möjligt och inte heller anmälas genom telefonsamtal praktiskt alltför stora resurser hos YI. Därför behövs önskvärt. Det skulle kräva till invalidisenågon begränsning. Att begränsa anmälningsskyldigheten rande skador och skador som i övrigt kan medföra långvarig sjukdom men skulle vara en alltför kraftig begränsning. Uppeller framtida utformas så att olyckor som lett till giftsskyldigheten bör i stället skall anmälas omedelbart, om det personskada och allvarliga tillbud

- 109 -

inte är en lätt eller bagatellartad skada. Även de olyckor som lett till lättare skador bör dock komma till YI:s kännedom. Detta skall dock ske som i dag genom den anmälan som skall göras till försäkringskassan, eftersom försäkringskassan skickar en kopia till YI. I nästa avsnitt föreslår vi åtgärder som skall förmå arbetsgivarna att bättre fullgöra denna anmälningsskyldighet till försäkringskassan.

Genom att anmälningsskyldigheten utformas på detta sätt skulle YI få kännedom om olyckorna tidigare än för närvarande. Om anmälningsskyl-

l digheten enligt 2 § AMF utformas så att olyckor med annat än lättare

personskada samt allvarliga tillbud skall anmälas omedelbart och att i skador av lättare art skall anmälas genom blanketten för anmälan om 1 arbetsskada till bör också fler försäkringskassan, uppnås att olyckor

l

än i dag kommer att anmälas omedelbart per telefon. Ökningen torde Å dock inte bli så stor att YI skulle få några påtagliga problem att ta

i emot dem. Den stora majoriteten olyckor skulle på samma sätt som i dag

anmälas skriftligen till YI genom den kopia som försäkringskassan skickar över. En ytterligare fördel med denna utformning av anmälningsskyldigheten till YI är att det blir en klarare koppling till anmälan till försäkringskassan. Därigenom bör risken att de olika anmälningsskyldigheterna förväxlas minska.

För att bestämmelsen skall bli så enkel som möjligt föreslås att i fortsättningen ingen skillnad skall göras mellan de olyckor som drabbat en arbetstagare och de som drabbat flera. Alla olyckor skall anmälas till YI omedelbart utom lättare olyckor som skall anmälas skriftligen något senare genom anmälan till försäkringskassan. Uttrycket utan dröjsmål som används för närvarande bör bytas ut mot omedelbart eftersom det från språklig synpunkt är lättare att förstå. Innebörden skall vara densamma. Förslaget innebär en ändring av 2 § AMF.

Även om YI genom dessa förslag kommer att få fler anmälningar omedelbart, så innebär inte detta automatiskt att polisen får fler anmälningar. Som framgått tidigare gör YI sällan polisanmälan.

Ett sätt att komma till rätta med detta skulle vara att ålägga arbetsgivaren att underrätta även polisen när en allvarlig olycka inträffat.

-110-

Som framgått av kapitel 4 om sanktionssystemet i vissa andra länder så har man både i Finland och Norge en lagstadgad skyldighet för arbetsatt anmäla arbetsolyckor som lett till dödsfall eller allvarlig givaren skada till både yrkesinspektionen och polisen.

föreslår att det även i Sverige införs en skyldighet för Utredningen att underrätta polisen om arbetsolyckor som lett till arbetsgivaren dödsfall eller svårare personskada. Risken med att införa en allmän underrättelseskyldighet kan vara att polisen överhopas av anmälningar som man inte har resurser att utreda. Genom att underrättelseskyltill dödsfall och svårare personskada. som för digheten begränsas närvarande för anmälan till YI enligt 2 § AW, bör dock antalet gäller underrättelser inte bli så stort att det konlner att medföra några för Som framgått tidigare får polisen i dag kännedom problem polisen. om fler arbetsolyckor än som anmäls till YI av arbetsgivare enligt 2 §

AMF.

Våra förslag innebär alltså sammanfattningsvis att arbetsgivarens skylatt anmäla arbetsolyckor till YI utvidgas genom att i fortsättdighet skall anmälas utom olyckor som lett till ningen samtliga arbetsolyckor lättare Sådana olyckor skall också komna till Ylzs personskada. kännedom, men detta skall ske genom den anmälan till försäkringskassan 3 å ändå måste Dessutom införs en skyldighet för som arbetsgivaren göra. arbetsgivaren att omedelbart underrätta även polisen om arbetsolyckor som lett till dödsfall eller svårare personskada. Det innebär att måste utarbeta rutiner för att detta komer till stånd. arbetsgivarna bör vara straffbelagd med böter på sanna sätt som Skyldigheten anmälningsskyldigheten till YI enligt 2 S AMF.

att underrätta polisen om vissa olyckor bör åstadkonvnas Skyldigheten tillägg i 3 kap. 17 S andra stycket AML och ett nytt tredje A genom ett stycke i 2 S AMF. Det medför att även denna underrättelseskyldighet blir med böter enligt 8 kap. 2 § AML jämförd med 19 S straffbelagd AMF.

- 111 -

5.1.3 Åtgärder beträffande anmälan till försäkringskassan

Anmälan till försäkringskassan skall enligt bestämmelsen i 8 kap. 1 S LAF göras omedelbart, men i praktiken dröjer det lång tid. Detta har redogjorts för i avsnitt 3.2. Den ansvarsbestämmelse san finns i 8 kap. 11 S LAF och som föreskriver att den som underlåter att fullgöra anmäl-

t

ningsskyldigheten kan dömas till böter tycks aldrig tillämpas i [ praki tiken. Det är också tveksamt hur tillämpbar den är eftersom arbetsgivarna i de flesta fall till slut fullgör sin anmälningsskyldighet, men i nånga fall först efter förfrågan från försäkringskassan.

Utredningen föreslår därför att en tidsfrist bör införas inom vilken anmälan skall skall göras. Huvudregeln dock även i fortsättningen vara att anmälan skall göras omedelbart. Om anmälan inte inom två gjorts veckor, skall en förseningsavgift tas ut, alltså en sanktionsavgift. Enligt de riktlinjer som riksdagen antagit om sanktionsavgifter (se avsnitt 6.3.3) så kan ett avgiftssystem erbjuda en ändamålsenlig lösning i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa. Även övriga förutsättningar som angetts i dessa riktlinjer får anses vara uppfyllda i detta fall. Förseningsavgiften får bestämmas till ett lämpligt belopp. Denna förseningsavgift skulle då ersätta den del i straffbestämmelsen i 8 kap. 11 § LAF som avser denna anmälningsskyldighet. Att tidsfristen föreslås bli så lång som två veckor beror bl.a. på att i försäkringskassans anvisningar till blanketten Anmälan om arbetsskada står det för närvarande att anmälan skall lämnas till kassan inom 14 dagar. Med denna långa tidsfrist kan det inte heller uppstå några svårigheter för någon arbetsgivare att kunna fullgöra skyldigheten. Försäkringskassan skall omedelbart skicka kopian till YI.

Även andra arbetsskador än sådana till följd av olycksfall skall anmälas enligt 8 kap. 1 § LAF. Denna anmälningsskyldighet bör också omfattas av den föreslagna tidsfristen och förseningsavgiften. Prövningen av om förseningsavgift skall tas ut bör göras av försäkringskassan.

- 112 -

Med denna utformning av anmälningsskyldigheten bör YI få en kopia av anmälan inom 1-3 veckor efter olyckan samtidigt som tidsfristen för är så väl tilltagen att förseningsavgift inte skall arbetsgivarna behöva tas ut i annat än ett fåtal fall, utom möjligen i inledningsskedet.

Förseningsavgiftens storlek m.m.

På skatteområdet finns det ett flertal förseningsavgifter. Här följer en kort genomgång av dessa.

(1956:623) skall en annan Enligt 116 g S första stycket taxeringslagen än aktiebolag som inte konmit in ned självdeklaration inom skattskyldig föreskriven tid påföras förseningsavgift med 500 kr. Aktiebolag påförs en förseningsavgift på 1 000 kr. Enligt andra stycket skall skattsom inte kommit in med självdeklaration senast den 1 augusti skyldig under taxeringsåret påföras en förseningsavgift som är fyra gånger högre, dvs. 2 000 respektive 4 000 kr.

och prisregleringsavgifter (LPP) inne- Lagen (1984:151) om punktskatter håller bestämmelser om förseningsavgift i 7 kap. 5 S. om deklaration inte lämnats vid rätt avgift med 300 kr. Avgiften blir tidpunkt, påförs dock 600 kr. om den skattskyldige anmanats lämna deklaration eller underlåtit att inom föreskriven tid för minst en av de avge deklaration tre närmast föregående redovisningsperioderna.

Dessa belopp gäller fr.o.m. den 1 januari 1988 då en höjning genomfördes 1987/88:55). Då höjdes även förseningsavgiften för tull- (prop. deklaration enligt tullagen (1987:1065) till 300 kr. om deklaration inte inkommit vid rätt tidpunkt och till 600 kr. om anmaning gjorts. beträffande mervärdeskattedeklaration enligt 64 e S Förseningsavgiften om mervärdeskatt, dvs. 100 resp. 200 kr. höjdes dock lagen (1968:430) inte. För mervärdeskatt används dock sanna handling för både deklaration av skatten. Det innebär att den restavgift som tas och betalning ut om skatten inte betalas i rätt tid även blir ett påtryckningsmedel för att förmå att lämna in deklaration. Detsamma de skattskyldiga gäller beträffande uppbördsdeklaration. I 54 S 3 mom. uppbördslagen

- 113 -

(1953:272) föreskrivs att en arbetsgivare som underlåter att lämna uppbördsdeklaration skall påföras en förseningsavgift på 100 kr. Har han anmanats att lämna deklaration men inte fullgjort detta inom angiven tid, skall förseningsavgift påföras med 200 kr. Denna bestämmelse skall också tillämpas på årsuppgift enligt 11 S lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare (15 § fjärde stycket).

I vägtrafikskattelagen (1973:601) finns bestämmelser om förseningsavgift i 28 S. Bestämmelsen föreskriver att den som underlåtit att avge körsträckeuppgift för kilometerskattepliktigt fordon för två på varandra följande skatteperioder påförs förseningsavgift med 100 kr. Om förseningsavgift påförts även för den närmast föregående skatteperioden eller ägaren anmanats att lämna uppgift, blir avgiften 200 kr.

Sanktionsavgifter har börjat tillämpas även på det arbetsrättsliga området. Enligt 26 S arbetstidslagen (1982:673) kan en övertidsavgift tas ut. Den utgör för varje timme otillåten övertid och för varje arbetstagare som anlitats i strid mot lagen en procent av basbeloppet. Med nuvarande basbelopp innebär det ca 250 kr. per timme.

Enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder kan en arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla om driftsinskränkning enligt lagen åläggas att utge en särskild varselavgift. Denna varselavgift skall enligt 17 S fastställas för varje påbörjad vecka som varsel försummats och bestämmas till lägst 100 och högst 500 kr. för varje arbetstagare som berörs av driftsinskränkningen. Dessa bestämmelser skall tillämpas också på den arbetsgivare som inte iakttar sin underrättelseskyldighet enligt 7 a § samma lag. Enligt denna skall en arbetsgivare under vissa förutsättningar underrätta länsarbetsnämnden om han avser att säga upp en arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år. Avgiften skall i sådana fall bestämmas till 500 kr. för varje arbetstagare.

Med hänsyn till de avgiftsbelopp som förekommer i övrigt föreslår vi att förseningsavgiften för arbetsskadeanmälan skall bestämmas till 500 kr. Ett alternativ som vi övervägt är att differentiera avgiften på samma sätt som beträffande självdeklarationen, dvs. ta ut en högre

- 114 -

avgift för aktiebolag. Detta skulle dock göra avgiften onödigt komplicerad, varför vi stannat för att föreslå en avgift på 500 kr. för samtliga arbetsgivare.

Eftersom den föreslagna avgiften har en bestraffande karaktär bör den, i likhet med vad som gäller för liknande avgifter, inte vara avdragsgill vid taxeringen. Detta bör anges i 20 S kommunalskattelagen (1928:370).

1 S första LAF föreskrivs att, om det finns någon som I 8 kap. stycket vägnar förestår arbetet, underrättelse om arbetsskada på arbetsgivarens i stället får lämnas till denne. Även i andra stycket talas om arbetsföreståndare förutom arbetsgivare. Enligt specialmotiveringen i propositionen till om arbetsskadeförsäkring (prop. 1975/76:197 s. 108) lagen så motsvarar paragrafen 31 och 32 SS lagen (1954:243) om yrkesskade- YFL. I 32 S talades också om arbetsgivare eller arbetsföreförsäkringg ståndare. Som framgår av avsnitt 6.2.2 så slopades emellertid reglerna om arbetsföreståndare i arbetarskyddslagen 1973. Bestämmelsen i YFL dock ha stått kvar och överförts oförändrad till lagen om tycks Därför bör bestämmelsen nu tas bort även i den s arbetsskadeförsäkring. lagen.

Utredningens förslag innebär ändring i 8 kap. 1 och 11 SS LAF samt att en ny 11 a S införs. Även 10 och 29 SS förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd har ändrats.

5.2 Myndigheternas handläggning

5.2.1 Arbetarskyddsverket

5.2.1.1 lrkegigsgektiogeg

De ändringar vi föreslagit i avsnitt 5.1 bör leda till att anmälningsskyldigheten till YI fullgörs bättre i framtiden. Det är emellertid även fortsättningsvis viktigt att polisen följer den uppmaning som finns i RPS:s handledning att tillsynsmyndigheten snarast bör under-

- 115 -

rättas om inträffad olycka på arbetsplats då polisen inleder utredning. I dag tycks denna inte följas vid alla olyckor.

Även i de fall YI har kontaktats varierar deras medverkan en hel del.

E I vissa fall finns YI på plats samtidigt med polisen och i vissa fall

besöker man aldrig olycksplatsen. Ibland gör YI en arbetsskaderapport som skickas också till polisen, ibland en PM eller ett yttrande. Yttranden skrivs i stort sett endast på begäran av polisen. I vissa ärenden förekommer ingen annan kontakt än det första telefonsamtalet. Polisen brukar dock i vissa distrikt skicka en kopia av sin anmälan eller utredning till YI för kännedom sedan ärendet lagts ner. Det förekommer också underhandskontakter som inte alltid framgår av polisutredningen.

YI är det statliga kontrollorgan som skall övervaka att arbetsmiljölagstiftningen följs. De har därmed också sakkunskap om lagstiftning och föreskrifter på området samt känner till förhållandena ute på arbetsplatserna. Därför borde denna sakkunskap på ett helt annat sätt än i dag utnyttjas vid utredning av arbetsolyckor. Det är inte heller rimligt att kräva att polisen skall ha detaljkunskaper om arbetsmiljölagstiftningen.

Samarbetet mellan polis och YI bör därför utökas vid utredning av arbetsolyckor och andra misstänkta arbetsmiljöbrott och fasta rutiner bör inrättas. Polisen skall alltid kontakta YI per telefon när man får kännedom om en arbetsolycka. YI bör, i så stor utsträckning som möjligt, besöka olycksplatsen direkt tillsammans med polisen. Det finns dock enligt YI exempel på olyckor där de direkt kan konstatera att ett besök inte skulle tillföra något. Ibland kan YI även utan att besöka platsen ge värdefull information till polisen. Polisen bör också alltid skicka en skriftlig förfrågan till YI tillsammans med anmälan, lämpligen utformad enligt förslag på s. 199. YI bör som svar på denna skriva ett yttrande där man ger sin syn på olyckan, t.ex. om någon bestämmelse eller föreskrift har överträtts eller om man anser att olyckan bör utredas i något särskilt avseende. Detta yttrande kan lämpligtvis tas in i den dokumentation som YI upprättar vid arbetsolycksutredningar. YI bör genom sin sakkunskap ofta kunna ge polisen värdefulla synpunkter på

- 116 -

att ett har eller att frågan i om man tycker arbetsmiljöbrott begåtts vart fall bör utredas.

Kontakterna mellan och YI bör dock inte initieras bara av polis YI bör spela en betydligt mer aktiv roll när det gäller att polisen. anmäla överträdelser av arbetsmiljölagstiftningen. Det gäller när direkt straffsanktionerade föreskrifter överträtts eller förelägganden/ förbud inte följts men också när man får kännedom om olyckor där man anser att eventuellt brottsligt förfarande bör utredas. Ett aktivare skulle också ligga i linje med de uttalanden som JO har gjort agerande och som redovisats i avsnitt 3.2.3.4. YI bör enligt utredningens uppfattning inte heller tveka att använda de tvångsmedel som arbetsmiljölagstiftningen ger möjlighet till.

I detta sammanhang skall givetvis juristerna som finns ute i YI-distrikten en viktig roll. Vid utformningen av förelägganden och spela förbud skall de biträda yrkesinspektörerna så att förelägganden och förbud blir formellt riktiga. De skall också föra eventuell talan i länsrätt om utdömande av viten. Juristerna kan biträda distriktschefen vid även om det för dessa inte också utformningen av polisanmälningar, finns några särskilda formkrav. Juristerna bör också vara lämpliga kontaktpersoner för åklagare som handlägger arbetsmiljöbrott.

En förutsättning för ett effektivt tillsynsarbete är att YI:s åtgärder omfattas av förtroende från arbetsgivare och arbetstagare och övriga som berörs av verksamheten. Det får inte uppstå någon tveksamhet om allvaret i de krav som lagstiftningen och myndigheterna ställer upp. Såsom även utredningen att se över och med uppdrag yrkesinspektionen den kommunala tillsynen uttalat bör betydelsen av att yrkesinspektionen med fasthet och konsekvens understrykas. Myndighetens resuruppträder ser skall inte i onödan tas i anspråk för att försöka övertala och övertyga när åtgärder oundgängligen måste genomföras (DsA 1985:1, Samlad tillsyn av arbetsmiljön s. 98). Det här synsättet måste ses mot bakgrund av det helt grundläggande förhållandet att sanktionssystemet på arbetsmiljöområdet utgör en nödvändig del i det förebyggande systemet. inom ramen för sanktionssystemet kan inte ses isolerat Åtgärder

- 117 -

från tillsynsverksamheten i övrigt. Det är också närmast självklart att det sanktionshot som lagstiftningen innehåller måste tillämpas och ges ett reellt innehåll för att behålla sin preventiva effekt. Mur sanktionsmöjligheterna utnyttjas i tillsynsarbetet är såväl en effektivitetsfråga som en rättssäkerhetsfråga. De som har ett skyddsansvar enligt arbetsmiljölagstiftningen skall inte behöva tveka om vilka krav som ställs och att en likabehandling sker.

Utredningen anser att ett riktigt utnyttjande av sanktionssystemet, innefattande åtalsanmälningar och annat samarbete med polis och åklagare, ökar klarheten om kraven på arbetsmiljön och benägenheten att vidta frivilliga åtgärder. Därmed gynnas effekterna av övriga tillsynsinsatser och ett effektivt utnyttjande av tillsynsresurserna i stort. Det bör stå klart att den alltmer nödvändiga uppgiften för YI att stödja och bevaka att arbetsgivarna organiserar, planerar och leder arbetet så att arbetsmiljökraven tillgodoses förutsätter ett tydligt och bestämt agerande när det gäller bristande efterlevnad av lagstiftningen. Enligt vår uppfattning måste det vidare stå klart att ett närmare samarbete mellan YI, polis och åklagare uppenbarligen innebär fördelar för både tillsynen och den rättsvårdande verksamheten.

YI har till uppgift att kontrollera att arbetsmiljölagstiftningen följs och att arbetsmiljön är så säker som möjligt. För att uppnå detta måste tvång tillgripas, när det är nödvändigt och är förutsatt i lagstiftningen. JO delar denna uppfattning. Detta framgår av ett beslut 1984-04-12 (Dnr 1537-1982) som gällde tillsynen enligt miljöskyddslagen. JO slog bl.a. fast att den omständigheten att samarbetsklimatet mellan länsstyrelsen och vederbörande företag kan komma att försämras av en åtalsanmälan inte är ett godtagbart skäl för att underlåta att agera i åtalsfrågan. Ett fastare uppträdande från YI:s sida kommer också att ge mer kraft till skyddsombuden och den övriga skyddsorganisationens verksamhet.

Utredningen vill i detta sammanhang betona vikten av skyddsombudens arbete ute på arbetsplatserna. De har som företrädare för arbetstagarna i skyddsfrågor en rätt att ställa krav gentemot arbetsgivaren beträffande skyddet mot ohälsa och olycksfall. skyddsombuden är även viktiga

.nu »-

kontaktpersoner gentemot Yl. Även eller det att en arhutznlyaka lntrái funktion att un ukall delta l arbeta fat har de en viktig lylla. av olyckan på arhetuplatnen inr att undvika att givarens utredning upprepas. Arbetsgivaren skall också enligt 10 5 lnrnrdnlnqen olyckan (1977:284) om arbetsskadetörsäkring och statligt perzunukadezkydd samråda med skyddsombudet om arhe sskanrleanmåilvzvu och ge otubuvlc-t, Pl: kopia av denna. Skyddsombudet skall även höras av polisen vid deras utredningar. vilket vi återkommer till i avsnittet un polisens

handläggning.

5.2.1.2 Arbetarskyddsstyrelsen

över efterlevnaden av AML och med stod av den meddelade forc- Tillsynen skrifter utövas enligt 7 kap. 1 S nämnda lag av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Enligt 6 § förordningen (1987:393) med instruktion för arbetarskyddsverket det styrelsen bl.a. att särskilt leda, samordna och utveckla åligger verksamheten att ha den centrala tillsynen över på arbetsmiljöområdet, efterlevnad, att meddela föreskrifter och arbetsmiljölagstiftningens allmänna råd om arbetsmiljölagstiftningens tillämpning samt bedriva informationsverksamhet på arbetsmiljöområdet.

Det innebär att fylla när det gäller att att ASS har en viktig uppgift få till stånd en enhetlig handläggning ute i de olika yrkesinspektionsmed de riktlinjer vi skisserat i avsnitt distrikten i enlighet 5.2.1.1.

5.2.2 Polisens handläggning

5.2.2.1 guvarandg brister

hos polisdistrikten har visat att nuvarande Utredningens förfrågan och utredning av arbetsolyckor ofta är bristfällig. Anledhandläggning detta torde i de flesta fall vara bristande handläggningsningen till rutiner och bristfälliga kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen och au orsaker till att arbetsolyckor inträffar. bakomliggande

- 119 -

Som framgått av sammanställningen av polisdistriktens svar så varierar handläggningen en hel del, bl.a. beträffande hur anmälningarna utreds. RPS:s handledning för utredning av arbetsmiljöbrott tycks inte tillämpas i alla ärenden. Exempelvis hörs inte skyddsombudet samt företrädare för arbetsgivaren i samtliga ärenden. Sakkunskapen som finns hos de statliga kontrollorganen, särskilt YI, utnyttjas inte heller i tillräcklig utsträcknig. I många polisdistrikt överlämnas få ärenden till åklagare för bedömning.

Även registreringen av anmälningarna varierar. Anledningen till att polisdistrikten diarieför och kodar olika torde vara att RPS:s anvisningar beträffande detta är oklara och att de olika distrikten därför tolkat dem olika och utvecklat egna rutiner under årens lopp.

5.2.2.2 goli§ens_utrgdning

För att förbättra polisens kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen och om arbetsmiljöbrott är det nödvändigt med en ökad utbildning av polispersonalen. Vi återkommer till detta i avsnitt 5.3.2.

Många utredare hos polisen efterlyser i dag enhetliga anvisningar beträffande dessa ärenden. Det finns enligt uppgift från RPS planer på att aktualisera den handledning vid utredning av arbetsmiljöbrott som styrelsen gav ut år 1980. Enligt utredningens uppfattning är detta helt nödvändigt med tanke på vad som kommit fram om polisens nuvarande handläggning av dessa ärenden.

Ett led i den ökade utbildningen blir därför att se till att en ny upplaga av RPS:s handledning görs och att denna verkligen börjar tillämpas i samtliga polisdistrikt. Den nya upplagan bör utarbetas i samråd mellan RPS och RÅ. Såsom framgår av avsnitt 5.2.3 bör förundersökningen ledas av åklagare.

Det är, som vi anfört tidigare, inte rimligt att kräva att polisen skall vara experter på arbetsmiljölagstiftningen. Det är därför helt nödvändigt att den sakkunskap som arbetarskyddsverket har på detta område tas till vara vid utredningen av dessa ärenden. Det finns även

- 120 -

vars sakkunskap bör användas i större andra statliga kontrollorgan utsträckning, bl.a. statens elektriska inspektion, sprängämnesstatens anläggningsprovning och kemikalieinspektionen. inspektionen, med dessa bör alltså också utökas. Vid detta samarbete är Samarbetet att efter det att ett ärende är avslutat redodet viktigt polisen visar resultatet även till det kontrollorgan som varit inkopplat.

är det viktigt att klarlägga bl.a. Vid utredning av arbetsolyckor i företaget eller myndigheten. Därför skall förutom organisationen höras representanter för arbetsgivaren. Dock bör den skadade alltid inte enbart arbetsledare höras utan även personer som har den att de självständigt ansvarar för verksamheten, alltså ställningen i företagsledningen. Det bör dessutom oftast vara självklart personer att som har till direkt uppgift att verka i det förebyggande personer, skyddsingenjörer o.dyl. liksom skyddsarbetet; skyddstekniker, skyddsombuden, hörs om sin kännedom om de arbetstagarnas representanter arbetsförhållanden som är i fråga.

och organisatoriska brister som Ansvarsförhållandena måste klargöras av skyddsarbetet avslöjas. Är ansvarsexempelvis brister i planeringen oklara, skall ansvaret för detta sökas förhållanden och arbetsuppgifter ytterst hos företagsledningen, dvs. styrelsen högre upp i företaget, och verkställande direktören. När ansvarsförhållanden skall klarläggas inte att börja längst ner och är dock det lämpliga tillvägagångssättet gå uppåt utan tvärtom att börja längst upp och sedan gå nedåt i

organisationen.

där bl.a. särskild sakkunskap krävs har inom För vissa typer av brott inrättats särskilda regionala enheter: narkotikarotlar, polisen eko-rotlar, tekniska rotlar och trafikavdelningar. Frågan är om arbetsmiljöbrott är en sådan brottstyp som kräver denna specialisering. om miljövårdens organisation i Beträffande miljöbrott har utredningen För en bättre miljö berört detta, s. 493 f. betänkandet (SOU 1987:32) skall hänföras till eko-rot- Där föreslås att miljöbrottsutredningar

larna.

- 121 -

Vad som skulle kunna tala för regionala enheter för arbetsmiljöbrott är att sakkunskap skulle samlas hos en sådan regional enhet. Vad som talar emot är för det första att denna typ av ärenden bör utredas omedelbart på platsen, vilket innebär att polisen bör finnas så nära som möjligt. För en regional enhet som vanligtvis är stationerad i residensstaden skulle detta innebära tidskrävande och dyra resor, särskilt 1 län med långa avstånd. Regionala enheter skulle förmodligen leda till att olycksplatsen skulle besökas i ännu mindre utsträckning än i dag av den utredande polisen. För det andra kommer så få arbetsolyckor till polisens kännedom att det inte skulle finnas underlag för regionala rotlar annat än i de befolkningstätaste områdena. Enligt utredningens uppfattning finns det därför inte skäl att föreslå att regionala rotlar generellt bör inrättas för denna typ av ärenden. Den sakkunskap som krävs bör i stället vanligtvis uppnås genom att dessa ärenden handläggs av samma utredare som därigenom skaffar sig erfarenhet och kunskap på området. Detta är redan förhållandet i många polisdistrikt. I de befolkningstätaste områdena med korta avstånd skulle dock en typ av regional verksamhet kunna prövas på detta område genom att en eller ett par poliser avdelas för att enbart utreda denna typ av ärenden. De skulle då kunna knytas till en redan befintlig regional enhet, eventuellt en teknisk rotel eller en eko-rotel.

5.2.2.3 golisensjiarigföring_ och kodning_ avjnmälan

Enligt vår förfrågan till polisdistrikten har numera en klar majoritet, ca två tredjedelar, en enhetlig handläggning vid anmälan om arbetsolyckor. Alla registreras i kriminaldiariet (K). Ett dussintal distrikt har uppgivit att de nyligen ändrat sina rutiner eller avser att ändra dem till denna handläggning. Anledningen till detta är i flera fall att vår förfrågan fått dem att uppmärksamma och tänka över sina registreringsrutiner. Även detta talar för att det är den rätta handläggningen, redan enligt de anvisningar som finns för närvarande. om polisen eller åklagaren efter utredning finner att brott inte föreligger, kan ärendet skrivas av på den grunden.

RPS bör dock utfärda klara och entydiga anvisningar om att alla arbetsolyckor skall diarieföras i K. Eventuellt borde även anmälda bötesför-

- 122 -

seelser diarieföras i K, för att få en enhetlig på arbetsmiljöområdet De förseelser där enbart böter ingår i straffskalan är handläggning. inte av RPS:s handledning bör också ett så många. I den nya upplagan avsnitt om diarieföring av anmälan tas med.

som finns är tydligen också oklara, eftersom de De kodningsanvisningar olika distrikten kodar anmälda arbetsolyckor som tas in i K helt olika.

har visserligen framför allt betydelse för brottsstatistiken Kodningen men kan även få betydelse för hur anmälan utreds. Klara och enhetliga även om detta behöver tas med i nya upplagan av handledanvisningar bör kodas enligt den sannolikaste brottsmissningen. Anmälningarna tanken. Detta särskilt dödsolyckor. Alla allvarliga arbetsgäller bör utredas innan olyckor, särskilt de med dödlig utgång, ordentligt man med säkerhet kan konstatera att brott inte föreligger. Därför kan om det skall finnas 6003, dödsfall vid man ifrågasätta någon brottskod förfarande inte misstänks. I vart fall bör arbetsolycka där brottsligt denna inte användas förrän olyckan har utretts. Alla arbetsolyckor med bör i stället kodas 0391, vållande till annans död. Efter dödlig utgång som visar att brott inte föreligger kan ärendet skrivas av utredning Då kan ärendet kodas om till 6003, men då skulle också på den grunden. koden 6004, dödsfall utan misstanke om brott, kunna användas. övriga i i ; l 5.2.3 Åklagarnas handläggning z i z så till- ä Som framgått av svaren på vår förfrågan till polisdistrikten i den rutinen att endast i lämpar de flesta polis- och åklagardistrikten ett fåtal överlämnas till åklagare av de polisanmälda arbetsolyckorna för bedömning. En stor majoritet av ärendena avskrivs av polisen.

Mål rörande arbetsolyckor är sällan av enkel beskaffenhet. Att avgöra om ett brott och vem som i så fall kan misstänkas innebär föreligger ofta svåra överväganden. Exempelvis skall bedömas om uppsåt eller oaktsamhet om samband finns mellan konstaterad oaktsamhet och föreligger, inträffad skada samt var det straffrättsliga ansvaret ligger och hur det skall fördelas inom ett företag. Härtill kommer att den ofta

juridiskt komplicerade frågan om företagsbot skall tillämpas givetvis måste av åklagare. En sådan prövning blir sannolikt vanlig i prövas

- 123 -

dessa mål och kräver en särskild inriktning redan på utredningsstadiet. Därför skall enligt utredningens uppfattning förundersökningen i denna typ av mål vanligtvis ledas av åklagare. Detta är också helt i enlighet med RÅ:s och RPS:s anvisningar, RÅFS 1979:1 respektive FAP 403-5, som redogjorts för i avsnitt 3.3.2. Även om det inte från början bestämt kan avgöras vem som är att anse som misstänkt, utgör detta inte något hinder mot att åklagare inträder som förundersökningsledare. Åklagaren bör underrättas om målet så fort som möjligt, helst omedelbart eller inom någon dag efter det att olyckan inträffat. Denna rutin tillämpas för övrigt redan i vissa åklagardistrikt.

Av avsnitt 3.4 har framgått att också åklagarna skriver av en stor majoritet av de ärenden de får att bedöma. Åttio procent av ärendena från år 1986 skrevs av, varav hälften med motiveringen att gärningen inte var brott. Detta är en extremt hög siffra jämfört med andra typer av anmälningar. Här bör man dock beakta att denna typ av anmälningar inte går att jämföra med många andra typer av anmälningar till polisen. Vid t.ex. en anmälan av stöld framgår redan vid anmälan att ett brott föreligger. vid en arbetsolycka behöver dock inte detta vara fallet och är det förmodligen inte heller i en majoritet av de inträffade olyckorna. Siffran över anmälningar som skrivs av är dock ändå mycket hög med tanke på det låga antal arbetsolyckor som komer till åklagarnas bedömning. Av alla arbetsolyckor som inträffar över huvud taget är det en mycken liten del som kommer till polisens kännedom och av dessa skriver polisen av majoriteten. Enligt vår undersökning för 1984 och 1985 skrev polisen i genomsnitt av ca 70 z som ej brott. Av resterande del som överlämnades till åklagare väcktes åtal i genomsnitt i endast 10-15 2 av fallen. RÅ:s förfrågan avseende 1986 visar liknande siffror. Beträffande de misstänkta brottsbalksbrotten väcktes åtal i ca 10 i av fallen. Åtal för trott mot AML väcktes dock i nästan två tredjedelar av fallen. Vår undersökning visar dock också att i de distrikt där åklagare prövar alla ärenden är ändå vanligtvis inte åtal sfrekvensen högre.

Beträffande frågan om dessa ärenden bör handläggas av åklagare som har specialiserat sig kan utredningen konstatera att det redan torde vara så att det vanligtvis är sanma åklagare som handlägger dessa ärenden

- 124 -

inom ett åklagardistrikt. Eftersom det i de flesta distrikten inte är som kommer till så torde trots denna speciaså många ärenden åklagare erfarenheten ute hos åklagarna i dag inte vara så omfattande. lisering har fått ett intryck av att bl.a. anknytningen till AML:s Utredningen i många fall inte har stått klart vid misstanke om handlingsregler brott där oaktsamheten gällt att någon underlåtit att vara verksam.

bör dessa ärenden handläggas av en Enligt utredningens uppfattning i varje distrikt. Genom att de i fortsättningen normalt skall åklagare leda bör sakkunskapen öka betydligt. Vi vill här förundersökningen också nämna att den tillsynsverksamhet som RÅ och överåklagarna utövar, bör omfatta bl.a. denna typ av ärenden.

I många fall torde också det lämpligaste vara att en åklagare vid regionåklagarmyndigheten handlägger denna typ av mål. Enligt 15 S (1974:910) skall överåklagare, statsåklagare och åklagarinstruktionen distriktsåklagare vid regionåklagarmyndigheten fullgöra åklagaruppi mål, där denna uppgift är särskilt krävande eller av annat giften skäl bör fullgöras av dem. Enligt 36 § instruktionen skall en underrätta regionåklagarmyndigheten om distriktsåklagare skyndsamt sådana mål beträffande vilka anledning kan förekomma att en åklagare vid bör fullgöra åklagaruppgiften enligt 15 § regionåklagarmyndigheten eller som överåklagaren bör ha kännedom om för utövande av sin till- RÅ har i cirkulär RÅC 1:109 lämnat allmänna råd om tillsynsuppgift. lämpningen av dessa bestämmelser. Där anges att mål av komplicerad eller beskaffenhet bör handläggas av statsåklagare. som exemspeciell om vållande till annans död eller pel på sådana mål nämns utredningar till till följd av olycksfall i arbetet. Vidare nämns inom kroppsskada specialstraffrättens område brott mot arbetarskyddslagstiftningen. Efter underrättelse 36 S avgör regionåklagarmyndigheten om målet enligt skall övertas för handläggning.

beträffande bör också leda till att De förslag vi presenterat polisen blir bättre än för närvapolisutredningarna i denna typ av ärenden rande. Det är emellertid också viktigt att även åklagarna i dessa ärensom finns hos arbetarskyddsverket och den utnyttjar den sakkunskap

- 125 -

andra statliga kontrollorgan. Vi återkommer fram till an längre frågan det krävs särskild utbildning för åklagarna.

5.3 Utbildning samt informationsverksamhet

5.3.1 Information om arbetsmiljölagstiftningen och sanktionssystemet på arbetsmiljöområdet

Utredningens kartläggning av hur sanktionssystemet fungerar har visat att bristerna beror bl.a. på otillräckliga kunskaper om arbetsmiljölagstiftningen och dess sanktionssystem men också om de allmänna förutsättningarna för ett straffrättsligt företagaransvar. Avgörande för om ett sanktionssystem fungerar effektivt är inte bara dess utformning. Det krävs också att systemet är allmänt känt bland dem som kan beröras av det, inte minst från preventiv synpunkt.

Arbetarskyddsverket skall enligt sin instruktion bedriva utbildningsoch informationsverksamhet. ASS har, som ett inslag i denna verksamhet, under år 1987 anordnat två informationsdagar om arbetsmiljöbrott i Stockholm. Inbjudna att deltaga var företrädare för företag och förvaltningar. Intresset var stort, totalt deltog över 1 000 personer, vilket visar att behovet av information beträffande dessa är frågor stort ute i arbetslivet. De förslag till och andra lagstiftning åtgärder vi föreslår i detta betänkande torde medföra behov ytterligare av information och utbildning. Utredningen anser det därför vara viktigt att arbetarskyddsverket efter det att våra förslag genomförts ytterligare utökar informations- och utbildningsverksamheten om sanktionssystemet.

Det finns givetvis också ett behov av information och upplysning lokalt ute på olika arbetsplatser. Detta informationsbehov bör kunna tillgodoses genom att man ute i de olika YI-distrikten utökar den informationsoch upplysningsverksamhet som bedrivs redan för närvarande. Utredningen vill här också betona vikten av den omfattande utbildning som parterna på arbetsmarknaden genomför internt för sina nedlemmar. Arbetarskyddsnämnden anordnar också utbildning om arbetsmiljöfrågor. Avslutningsvis vill vi också påpeka att det är nycket viktigt att även de personer som

- 126 -

har en ledande ställning inom företag och myndigheter deltar i informations- och utbildningsverksamheten i dessa frågor.

5.3.2 Utbildning hos berörda myndigheter

bland dem som hos myndigheterna har att tillämpa sanktions- Kunskaperna systemet bör också förbättras genom utbildningsinsatser.

Vi har betonat vikten av att YI börjar uppträda fastare och tidigare inte tvekar att tillämpa sanktionssystemet och att YI-distriktens här har en viktig roll. ASS brukar en eller två gånger årligen jurister Vid dessa tillfällen brukar frågor om ha konferenser med juristerna. sanktionssystemet och dess handhavande tas upp.

Eftersom YI, som är ute på arbetsplatserna, upptäcker brister och överträdelser som förekommer har de en central roll i sammanhanget. Genom sin om arbetsmiljölagstiftningens krav bör de förutom sakkunskap anmäla överträdelser även kunna ge värdefull hjälp till polisen i S att För att få detta ökade samarbete till stånd samband med utredningen. bör länsvisa informations- och utbildningsträffar anordnas i yrkesregi. Där bör förutom personal från YI även delta poliser inspektionens som handlägger denna typ av ärenden. Därigenom får man och åklagare å till stånd såväl personkontakter som en ökad förståelse för varandras arbetssituation och behov av samarbete. 2

anordnar redan för närvarande viss vidareutbild- Arbetarskyddsstyrelsen kurser för inspektörer, t.ex. beträffande arbetsning genom centrala skadeutredning. vid dessa bör givetvis utbildning om sanktionssystemet vara med som en viktig del.

måste en viss om arbetsmiljöbrott ingå i För polisens del utbildning för samtliga poliser, eftersom det vanligtvis är grundutbildningen från ordningsavdelningen som först åker ut till en arbetsolycka poliser som anmäls. I grundkursen har det hittills inte funnits med. I den nya å grundutbildning som nyligen påbörjats bestående av grundkurs I på 40 3 2 18 månaders och därefter grundkurs II på 20 veckor, praktiktjänstgöring veckor skall timmars undervisning om arbetsmiljöbrott i 5 ingå fyra

- 127 -

grundkurs ll. Detta är enligt utredningens uppfattning inte tillräckligt. Denna undervisning bör utökas väsentligt. I den bör givetvis ingå information bl.a. om den handledning för utredning av dessa brott som RPS gjort och som skall förnyas.

Det förekommer att RPS i den funktionsinriktade utbildningen anordnar speciella kurser för dem som skall utreda denna typ av brott. Under innevarande budgetår kommer RPS i maj att anordna en tredagars handledarkurs i utredning av arbetmiljöbrott. Målsättningen med kursen är att utbilda polismän med erfarenhet av utredningsverksamhet så att de skall kunna planera och leda regional/lokal utbildning beträffande utredning av arbetsmiljöbrott (arbetsplatsolyckor m.m.). Kursen kan ta 20 deltagare. Kursavgiften är 300 kr. som polisdistrikten får stå för tillsammans med resekostnader och traktamenten.

Enligt utredningens uppfattning är det viktigt att alla som utreder denna typ av brott genomgår en kurs på central, regional eller lokal nivå. Genom att handledare utbildas på nämnda sätt bör en regional eller lokal utbildning kunna anordnas med relativt begränsade kostnader. Förmodligen behöver dock ytterligare handledare utbildas genom en motsvarande kurs nästa budgetår.

Åklagarna komer enligt våra förslag att få ett större ansvar för utredningen av dessa brott genom att de normalt skall leda förundersökningen. De kommer i sitt dagliga arbete vanligtvis inte i kontakt med arbetsmiljölagstiftningen. Därför är det enligt utredningens uppfattning viktigt att särskild utbildning ges till de åklagare som skall handlägga dessa ärenden. Sådan utbildning förekommer också redan. I maj 1987 anordnade RÅ ett seminarium om arbetsmiljöbrott där ett tjugotal åklagare deltog. Efter det att våra förslag genomförts torde det finnas behov av ytterligare utbildning. Den regionala eller lokala utbildning som föreslås beträffande polisen bör omfatta både åklagare och poliser, eftersom brottsutredningarna skall göras i nära samarbete mellan dessa.

Domarpersonal kommer vanligtvis inte heller i sin dömande verksamhet i kontakt med arbetsmiljölagstiftningen annat än i denna typ av mål.

- 128 -

Eftersom antalet åtal är lågt och domarna inte är specialiserade på vissa typer av mål kommer de mycket sällan i kontakt med arbetsmiljöbrott. utbildningsverksamhet förekommer inte heller för Någon direkt domare, även om domstolsverket anordnar vissa kurser framför allt för domare. Vidareutbildningen sker genom självstudier. Eftersom vi yngre föreslår ny straffrättslig lagstiftning borde detta få god genomslagskraft hos såväl domare som åklagare. Det skulle dock vara lämpligt att domstolsverket i av de nya reglerna anordnade något seminaanledning rium om arbetsmiljöbrott för domare.

I detta sammanhang kan nämnas att kemikommissionen i sitt slutbetänkande (SOU 1985:25) Kunskap för kemikaliekontroll (s. 43) föreslog att om utredningen av miljöbrott och arbetsmiljöbrott borde utbildning anordnas för bl.a. personal inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet. Även utredningen om miljövårdens organisation har i sitt betänkande (SOU 1987:32) För en bättre miljö (s. 492 f.) detaljerat föreslagit hur särskilda miljökurser bör anordnas för polis, åklagare och domare. Mellan arbetsmiljöbrott och övriga miljöbrott finns likheter beträffande regelsystemet, ansvarsbestämmelsernas konstruktion, bevissvårigheter och utredningsmetoder. Därför bör utbildningsinsatserna kunna samordnas.

- 129 -

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG RÖRANDESANKTIONSSYSTEMET

6.1 Allmänna överväganden om sanktionssystemets funktion

Arbetsmiljölagstiftningens ansvarsreglering skall vara förebyggande. Arbetet för att skapa en arbetsmiljö som är så säker och bra som möjligt skall göras på arbetsplatserna i samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detta samarbete är reglerat i arbetsmiljölagen, framför allt i 6 kap. som innehåller bestämmelser om skyddsombud och skyddskommittê. Dessa regler kompletteras genom arbetsmiljöavtal som ; har slutits mellan parterna, såväl mellan de centrala organisationerna J som mellan branschorganisationerna. SAF, L0 och PTK slöt ett arbetsmiljöavtal år 1976 som har reviderats år 1985. På den offentliga 4 sektorn har inom det

i

kommunala området träffats ett arbetsmiljöavtal, E Miljö 81, mellan arbetsgivarorganisationerna Svenska kommunförbundet

i och Landstingsförbundet och de fackliga organisationerna Svenska Kommu-

nalarbetareförbundet, KTK, SACO/SR-K m.fl. Avtalet går tillbaka på ett avtal från år 1975. Inom det statliga området har de centrala parterna SAV, SF, TCO-S och SACO/SR-S år 1978 träffat ett Allmänt arbetsmiljöavtal (AMLA). Som exempel på branschavtal kan nämnas arbetsmiljöavtalet som träffats mellan byggbranschens parter.

Huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på arbetsgivaren som har att uppfylla de krav som arbetsmiljölagstiftningen ställer. Det innebär att arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagarna utsätts för ohälsa eller olycksfall. Även arbetstagaren har skyldighet att medverka till att åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Han skall följa de föreskrifter som ges och använda de skyddsanordningar som behövs. Dessutom skall han underrätta arbetsgivaren om farligheter i arbetet och han bör också ställa krav på att de åtgärdas. Här fyller skyddsombuden en viktig funktion.

Det viktiga, förebyggande arbetet för en säker arbetsmiljö skall alltså ske på arbetsplatserna i samverkan. Arbetet för en säker arbetsmiljö skall ses som en del i produktionen. Arbetet för arbetsmiljön kan inte lämnas över till en särskild skyddsorganisation. Det viktiga arbetet med arbetsmiljöfrågor skall i stället ingå som en naturlig del i före-

- 130 -

tagets hela produktiva verksamhet och skall aktivt leda: av förntaqhta eller förvaltningens ledning.

För att den förebyggande verksamheten mot risker och upprätthålla skador i arbetsmiljön krävs ett system med effektiva straffrättsliga sanktioner mot brott i arbetsmiljön. Detta bör ha sådan skärpa att vikten av att bestämmelser iakttas framstår klart. Likaså gällande bör ansvarsförhållandena vid överträdelser av lagstiftningen klarsom möjligt. Detta behövs också för att förhindra göras så tydligt att en bristande efterlevnad av arbetsmiljölagstiftningcn ger ekonomiska fördelar i förhållande till konkurrerande företag som bedriver ett ambitiöst skyddsarbete.

Som framgått av vår kartläggning av det stora antal arbetsolyckor som inträffar tillämpningen av nuvarande bestämneler årligen uppvisar brister. En del av dessa brister torde bero dels på att endast ett fåtal av alla olyckor som inträffar kommer till myndigheternas kännedom omedelbart, dels på bristande kunskaper om det nuvarande systemets hos dem som skall tillämpa det och brister i deras handmöjligheter läggningsregler och rutiner samt deras samarbete. Vi har i kapitel 5 föreslagit olika åtgärder för att komma till rätta med detta.

De brister som finns kan dock enligt utredningens uppfattning inte rättas till enbart tillämpningen av genom att ändra och förbättra nuvarande sanktionssystem. Vi har därför, i enlighet med våra direktiv, också övervägt hur sanktionsbestämmelserna skall kunna göras effektivare.

Enligt svensk rätt kan endast fysiska personer dömas till straff. För brott som begås i näringsverksamhet kan därför endast den fysiska ansvaret för gärningen ådömas person som har det straffrättsliga brottspåföljd.

Det finns emellertid straffrättsliga sanktioner, benämnda särskild rättsverkan av brott, som kan tillämpas mot företag. Det är dels förverkande av de vinster som ett företag kan ha uppnått genom ett brott, dels företagsbot som infördes fr.o.m. den 1 juli 1986. Sanktionsavgif-

- 131 -

ter kan också komma i fråga vid vissa slag av regelöverträdelser och används ibland som komplement till de straffrättsliga åtgärderna. Ett exempel på detta är miljöskyddsavgiften enligt miljöskyddslagen (1969:387). I följande avsnitt skall behandlas möjligheterna att ådöma straff för fysiska personer i deras egenskap av företrädare för företag. Övriga straffrättsliga sanktioner behandlas i nästa avsnitt 6.3.

6.2 Det individuella straffansvargt

6.2.1 Allmänt

Framför allt inom specialstraffrätten talar man om ett företagaransvar. Med detta menas det straffansvar som åvilar en företagare för förseelser som har anknytning till hans rörelse, dvs. som har inträffat i samband med företagets drift. Det kan t.ex. vara förseelser mot arbets- Ett straffansvar som liknar företagaransvaret kan miljölagstiftningen. också inträda vid vissa brott mot brottsbalken, beträffande arbetsmiljöbrott framför allt vållande till annans död eller vållande till kroppsskada. Då fordras emellertid alltid - i motsats till vad som ibland gäller vid egentligt företagaransvar - att företagaren eller den som handlat som företagarens ställföreträdare själv bevisligen handlat uppsåtligen eller varit oaktsam.

I fråga om företag som drivs av en enskild person är det denne som är ansvarig för brott och förseelser som har inträffat i samband ytterst med företagets drift. För företag som drivs som juridiska personer, t.ex. aktiebolag, finns det vanligtvis inga lagbestämmelser om hur ansvaret skall placeras, om en lagöverträdelse begåtts i verksamheten. Därför har regler om detta utbildats i domstolarnas praxis. Det finns dock exempel på bestämmelser i lagstiftningen om vilka som skall bära straffansvaret. I t.ex. flera trafikförfattningar föreskrivs att ägarens ansvar skall åvila den som äger företräda den juridiska personen.

Enligt domstolspraxis läggs företagaransvaret regelmässigt på en eller flera ledamöter i den juridiska personens företagsledning, dess verkställande organ. I flertalet juridiska personer är detta styrelsen.

- 132 -

För aktiebolag stadgas i 8 kap. 6 § aktiebolagslagen (1975:1385) att styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Verkställande direktören skall handha den löpande förvaltningen enligt riktlinjer som styrelsen meddelar. Det innebär att han, med hänsyn till den ställning han har enligt aktiebolagslagen, får anses ingå i företagsledningen även i de fall då han inte är ledamot av styrelsen. Anledningen till att straffansvaret placeras på personer i företagsledningen är att dessa har ett avgörande inflytande på hur rörelsen utövas.

För oaktsamhetsbrott, som framför allt kan komma i fråga efter arbetsolyckor, har man i praxis ansett att det straffrättsliga ansvaret följer den arbetsfördelning som råder i företagsledningen. om en fördelning av arbetsuppgifterna skett mellan ledamöterna i företagsledningen kan detta inverka på bedömningen var det straffrättsliga ansvaret ligger. Verkställande direktören intar här en särställning eftersom han handhar den löpande förvaltningen. Alla ledamöter i företagsledningen har dock en skyldighet att förvissa sig om att företaget i sin verksamhet följer lagar och bestämmelser. Beträffande frågan om straffansvar i juridiska personer vill vi också hänvisa till betänkandet (DsJu 1975:23) Vissa specialstraffrättsliga problem, Betänkande av utredningen (Ju 1956:42) *örande specialstraffrätten, där detta behandlats mera utförligt.

6.2.2 Arbetsgivarens ansvar enligt arbetsmiljölagstiftningen

Tidigare fanns det enligt arbetarskyddslagen möjligheter att flytta över arbetarskyddsansvaret från företagsledningen till en arbetsföreståndare. Detta gällde dock endast ansvaret för arbetarskyddslagens ordningsföreskrifter och därmed jämförbara bestämmelser, men inte ansvaret för vidtagande av åtgärder som avsåg att förekounu ohälsa och olycksfall i arbetet, t.ex. till följd av förelägganden eller förbud i fråga om maskiner. Arbetsmiljöutredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1972:86), Bättre arbetsmiljö, att reglerna om arbetsföretåndare skulle slopas samtidigt som det för ansvar enligt arbetarskyddslagens straffbestämmelser skulle krävas uppsåt eller oaktsamhet. Utredningen framhöll att om ansvaret är strikt - dvs. inträder utan hänsyn till om

- 133 -

företagaren handlat med uppsåt eller varit vårdslös - det kunde finnas påtagliga skäl att föreskriva att denne genom överflyttning av ansvaret till annan person kunde undgå att själv drabbas av ansvar. Genom detta skulle undvikas stötande resultat då arbetsgivaren varit ovetande om förseelsen eller av annat skäl saknat praktiska nñjligheter att ingripa. Om det däremot skulle fordras uppsåt eller oaktsamhet för att straffansvar skulle inträda, låg enligt utredningen i detta en anvisning att ansvaret skall riktas mot den som enligt arbetsfördelningen inom företaget har det faktiska ansvaret på ifrågavarande punkt. Departementschefen anslöt sig till utredningens förslag i prop. 1973:130 om ändringar i arbetarskyddslagen (s. 194) samt underströk att förslaget inte minskade vikten av att i företag och förvaltningar klargörs vem som i olika avseenden har ansvaret för att arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser följs.

I propositionen till arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 s. 372 f.) anför departementschefen beträffande arbetsgivaransvarets att placering arbetsmiljöutredningen ansett att, om arbetsgivaren för att tillgodose de anställdas krav på medbestämmanderätt för över vissa beslutsfunktioner på organ där arbetstagarna har bestänmanderätt, detta borde få konsekvenser för det straffrättsliga ansvaret. Sådant ansvar ansågs enligt utredningen inte kunna komma i fråga för den som på ett godtagbart sätt hade avhänt de rättsliga att handla sig möjligheterna enligt vad som är föreskrivet. I sitt remissvar hade LO avvisat tanken att avtal om överlåtelse skulle kunna påverka arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen. L0 hade också, tillsammans med bl.a. SAF, efterlyst klargörande uttalanden om det straffrättsliga ansvarets placering. I anslutning till detta hänvisade departementschefen till den diskussion om innebörden av delegation som fördes vid tillkomsten av lagen om medbestämmande i arbetslivet (prop. 1975/76:105 bilaga 1 s. 479, 530, InU 1975/76:45 s. 67) och uttalade att sammanfattningsvis får det straffrättsliga ansvaret avgöras med hänsynstagande till den i varje särskilt fall föreliggande situationen och med beaktande av var det reella inflytandet över beslut och åtgärder ligger.

Vad som åsyftades med hänvisningen till propositionen om MBL var förmodligen vad lagrådet anfört om specialmotiveringen till 3 S MBL. Där

- 134 -

hade sagts bl.a. att överenskommelser om medbestämmanderätt inte rubbar förpliktelser som åvilar företag, t.ex. enligt byggnads-, miljöskydds-, och annan näringsrättslig lagstiftning, skattekonkurrensbegränsningsetc. samt att det var parternas sak att finna sådana forlagstiftning mer för medbestämmandet att fortfarande kunde bära det arbetsgivaren ansvar som åvilade honom enligt lag eller offentlig myndighets beslut. dessa uttalanden så att en yttersta gräns för Lagrådet uppfattade medbestämmandets ansågs ligga däri att arbetsgivaren måste omfattning förbehållas rätt att för att trygga att med rörelsen förenade ingripa gentemot det allmänna och mot tredje man blev rättsliga förpliktelser delade denna uppfattning och lade till att vad iakttagna. Lagrådet angick de straffsanktionerade förpliktelser, som i många avseenden anses också att en näringsidkare i princip inte åvilar näringsidkare, av förpliktelse eller kan undgå straffsanktionen genom överlåtelse av ställning. Lagrådet har här också hänvisat till genom upplåtelse Thornstedt, Om företagaransvar (1948), särskilt s. 181-182.

Thornstedt skriver där att enligt doktrinen är en formlig överlåtelse ansvar inte Emellertid kan ett avtal av straffrättsligt möjlig. varigenom den ena parten antingen åtar sig att uppfylla en förpliktelse som åvilar den andra, eller erhåller viss ställning som i sig medför visst ansvar, under vissa förutsättningar ha den verkan straffrättsligt att ansvar som normalt åvilar den sistnämnde i stället drabbar först- Den som överlåtit ansvaret är dock skyldig att övervaka nämnda part. att och att i annat fall själv gripa in. Om oaktåtagandet uppfylls samhet krävs för straffbarhet (vilket är fallet enligt nuvarande kan dock den primärt förpliktade bli fri från arbetsmiljölagstiftning) straff om han inte varit oaktsam genom att överlåta uppfyllandet av och inte heller brustit i skälig övervakning. Thornstedt förpliktelsen skriver också att doktrinens uppfattning torde stå i överensstämmelse eftersom det i rättspraxis finns ett antal med gällande svensk rätt, avtal om överlåtelse av förpliktelse eller upplåtelse av exempel på att ställning inte i och för sig medfört straffrihet för den primärt för-

pliktade.

Dessa uttalanden av lagrådet har departementschefen i sin tur anslutit

sig till.

- 135 -

Uttalandena av departementschefen och lagrådet bör enligt vår mening tolkas så att man inte delade arbetsmiljöutredningens uppfattning att, om man förde över vissa beslutsfunktioner på organ där arbetstagarna

har bestämmanderätt1›, detta borde få konsekvenser för det straff-

rättsliga ansvaret. Bildandet av skyddskommittêer skulle alltså inte frita arbetsgivaren från hans huvudansvar och därmed även straffrätts-

liga ansvar för arbetsmiljön. Detta är också vår Här kan uppfattning. tilläggas att i arbetsmiljöavtalet som slutits mellan SAF, L0 och PTK sägs (i 22 S mom. 6) att arbetsgivaren har, oberoende av skyddskommit-

têns beslut, rätt och skyldighet att i första hand vidta som åtgärder innebär att han uppfyller sina förpliktelser eller avtal. enligt lag

I propositionen till arbetsmiljölagen anförde departementschefen vidare

(s. 373) att i fråga om arbetsgivaransvarets placering inom företaget ville han erinra om att som tillkom genom ansvarsreglerna 1973 ansågs önskvärt att slopa tidigare stela bestämmelser till förmån för mera

flexibla regler om ansvarig person. Därför infördes för straffansvar

krav på att överträdelsen skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Härigenom avsågs också att vidga möjligheterna att delegera beslutsfattandet i arbetsmiljöfrågor. Jag vill understryka vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att lagstiftningens bestämmelser följs. För att ett skall uppdrag få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts självfallet att med delegering av ansvar följer tillräckliga Det beslutsbefogenheter. förutsätts också att den till vilken sker delegering har behövlig erfarenhet och kunnande för uppgiften. Inom förvaltningen måste hänsyn dessutom tas till gällande instruktioner och vid behov ändring göras när delegering bör ske.

Mot bakgrund av överväganden av nämnda slag får - om arbetarskyddet har eftersatts i fall då delegering har skett - bedömas om arbetsgivaren varken vid val av person, genom bristande eller sätt tillsyn på annat har varit försumlig och därför bör gå fri från ansvar. under- Jag vill

1) De organ som avsågs torde ha varit skyddskommittêer enligt 6 kap. 8-9 SS AML och 8-9 SS AMF. Enligt arbetsmiljöavtalen som slutits mellan arbetsmarknadens parter, skall arbetstagarrepresentanterna normalt ha majoritet i skyddskommittên. Storlek och sammansättning skall dock bestämmas genom överenskommelse lokalt varför annat kan överenskommas (17 S arbetsmiljöavtalet mellan SAF, L0 och PTK, B S Miljö 81 och 9 S AMLA).

- 136 -

att oklarheter i fråga om ansvarsfördelning därvid alltid stryka måste falla inom företagsledningens ansvar. Har emellertid rätt deleskett, kan motsvarande förgering med åtföljande beslutsbefogenheter finnas för den som har trätt i arbetsgivarens ställe. Vad pliktelser möjligheten att på förhand klart fastställa arbetsgivaransvarets gäller vill jag framhålla att valet här står mellan en fast placeplacering ring, varvid man måste bortse från omständigheterna i det speciella och bestämmelser som ger tillfälle till rimligt spelrum med fallet, hänsyn till faktiskt begångna fel. I enlighet med ställningstagandet vid 1973 års finner jag det sistnämnda vara att förorda. I ändringar fästa uppmärksamheten på att arbetsgivaren har en sammanhanget vill jag att underrätta de anställda om till vem framställning skall skyldighet ske i skyddsfrågor. En bestämmelse härom infördes år 1973 i arbetaroch torde få ingå även i arbetsmiljöförordningen. I skyddskungörelsen vissa fall av underlåtenhet att sörja för tillfredsställande arbetsförhållanden kan ordningen härvidlag vara till ledning vid bedömning av

frågor om vållande.

för en giltig delegering som med stöd av dessa Förutsättningarna

uttalanden har utbildats i rättspraxis och doktrin har i Arbetarskydds-

nämndens 1) skrift Arbetsgivarens arbetsmiljöansvar - omfattning

och placering (1984) sammanfattats i följande punkter

- ett klart och otvetydigt behov av delegering skall föreligga

- den, till vilken ansvar delegeras, skall inta en relativt själv-

ständig ställning gentemot företagsledningen

- med delegeringen skall följa tillräckliga beslutsbefogenheter

- till vilken ansvar delegeras skall besitta erforderlig utden, å bildning och kompetens

- det skall av delegeringen klart framgå till vem ansvar delegerats.

l nämnda skrift står det vidare att, om domstolen finner att det

brister förflyttas ansvaret i någon av de angivna förutsättningarna,

närmaste nivå där förutsättningar är uppåt i linjen till samtliga

är uppfyllda, uppfyllda. Även om samtliga delegeringsförutsättningar

är ett för SAF, 1) Arbetarskyddsnämnden gemensamt arbetsmiljöorgan L0 och PTK.

- 137 -

har företagsledningen trots detta vad som kallas för en kvarstående övervakningsplikt. Det är dock oklart vad denna exakt innehåller. En annan omständighet som kan medföra att en person i företagsledningen straffas är att det föreligger övergripande organisatoriska brister, t.ex. att instruktioner saknas för visst arbete. För organisatoriska brister svarar den som har det högsta inflytandet på utformningen av organisationen.

Utredningen vill slå fast att det straffrättsliga ansvaret i sig aldrig kan delegeras. Det är endast det interna ansvaret för arbetsuppgifter och funktioner som kan delegeras. Delegationens syfte är att uppgifter i företaget eller förvaltningen skall kunna fullgöras bättre. Det gäller också de uppgifter som hör till arbetsmiljöansvaret. Därför fyller reglerna om delegation en viktig funktion. Genom dessa kan man inom företag och förvaltningar fullgöra sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagstiftningen på bästa möjliga sätt. En riktig delegering får även betydelse vid bedömningen av var det straffrättsliga ansvaret ligger.

Utredningen anser att de förutsättningar för giltig delegation som med stöd i förarbetena har utbildats i rättspraxis och doktrin på ett bra sätt sammanfattar vad som bör krävas. Det är dock mycket viktigt att man vid bedömning av straffansvar prövar om dessa förutsättningar verkligen föreligger, särskilt att den till vilken ansvar delegerats har en självständig ställning gentemot företagsledningen och att han har tillräckliga beslutsbefogenheter. Den kritik som enligt våra direktiv har framförts, att misstanke om brott ofta endast riktas mot personer på alltför låg nivå i företagen, är enligt utredningens uppfattning berättigad. Kravet att delegationen skall vara tydlig innebär att den helst bör vara skriftlig i sina huvuddrag.

Efter en olycka är det ofta svårt för polis och åklagare att utreda vem inom arbetsgivarens eller någon annan skyddsansvarigs organisation som bör bära straffansvaret. Detta hänger till stor del samman med att det inom många företag och förvaltningar inte har preciserats ordentligt hur ansvaret för arbetsuppgifter och befogenheter har fördelats. Man kan därför inte med tillräcklig grad av säkerhet få fram vem som har

- 138 -

haft till att se till att arbetsmiljöns regler följs. Detta får uppgift dock inte leda till att inget ansvar tas ut, eftersom ansvaret för de organisatoriska bristerna då måste sökas högre upp inom företaget. Vi vill här återigen hänvisa till propositionen till AML där det uttalades att oklarheter i fråga om ansvarsfördelningen alltid måste falla inom företagsledningens ansvar.

vill också betona att det i många fall kan vara flera olika Utredningen företag eller förvaltningar som samtidigt har ett arbetsmiljöansvar. Det är t.ex. mycket vanligt att det finns både ett samordningsansvarigt och ytterligare en eller flera arbetsgivare på ett arbetsföretag ställe. Det kan dessutom också finnas företag som har ansvar t.ex. som installatör eller leverantör. Inom företag och förvaltningar kan vidare arbetsuppgifter och befogenheter vara fördelade på ett sådant sätt att straffansvar kan bli aktuellt för flera personer, ofta inom olika avdelningar eller på olika nivåer inom företaget.

6.2.3 Särskilt om den offentliga sektorn

Förutsättningarna för att en delegering skall bli riktig inom den offentliga sektorn stämmer i stort sett överens ned dem som gäller allmänt och som redogjorts för i avsnitt 6.2.2. Det skall finnas behov av delegering och den som får ansvaret skall ha den ställning och de befogenheter som gör att han kan fullgöra de uppgifter han får. Givetvis skall den personen också ha de kunskaper och den kompetens som krävs. Delegationen skall vara tydlig och bör helst vara skriftligt utformad. Hur ansvarsfördelningen utformas blir beroende på de lokala förutsättningarna, t.ex. en kommuns eller förvaltnings storlek och organisation. Hur ansvarsfördelningen/delegeringen skall utformas inom en förvaltning bör givetvis beslutas av det organ som har ansvaret för verksamheten.

Den kommunala verksamheten regleras ytterst i kommunallagen (1977:179). Där föreskrivs i 1 kap. 5 § att kommuns och landstingskommuns beslutanderätt utövas av fullmäktige. Förvaltning och verkställighet ankommer på styrelsen och övriga nämnder.

- 139 -

Ledamöter i kommunfullmäktige och landstinget kan inte ställas till straffrättsligt ansvar för vad de beslutar eller underlåter att besluta. Enligt 20 kap. 1 S tredje stycket BrB kan den som är ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling inte dömas för myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning för någon åtgärd i denna egenskap. Detta undantag avser dock vanligtvis inte ledamöter i styrel-

E ser och nämnder som utses av fullmäktige.

I arbetsmiljöavtalet på det kommunala området, Miljö 81, definieras arbetsgivare i 1 S på följande sätt: kommunal myndighet såsom nämnd, styrelse, direktion, kyrkoråd och förvaltningsutskott. Det är dock givetvis så att t.ex. en nämnd inte kan i detalj övervaka och känna till allt som händer och sker inom förvaltningsområdet. Uppgifter och 1 befogenheter måste därför till viss del överlåtas till anställda inom Å förvaltningen, i första hand då till förvaltningschefer eller motsvarande.

I andra författningar som reglerar den statliga eller den kommunala verksamheten finns det också i många fall bestämmelser om hur ansvaret är fördelat. Framför allt på det statliga området är verksamheten vanligtvis författningsreglerad hos såväl verk som myndigheter. Detsamma gäller i många fall också inom det kommunala området, ett exempel är skolförfattningarna. I t.ex. skolförordningen (1971:235, ändrad senast 1987:882) finns i 12 kap. 7 S och 13 kap. 7 S bestämmelser om vilka uppgifter rektorer har. På det statliga undervisningsområdet finns motsvarande bestämmelser i högskoleförfattningarna.

Beträffande sjukvården är hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) av intresse, särskilt 10-12 SS som reglerar vilka nämnder och organ som får finnas samt 14 S som reglerar vem som ansvarar för den medicinska verksamheten. Även socialstyrelsens föreskrifter bör nämnas.

Ledamöter i styrelser och nämnder kan alltså i princip ställas till straffrättsligt ansvar för brott mot arbetsmiljölagstiftningen. Det finns dock få exempel på detta. I praktiken är det så att ansvaret att vidta de åtgärder som är nödvändiga i den löpande verksamheten har överlåtits/delegerats till tjänstemän med stöd av någon författ-

- 140 -

ning, t.ex. kommunallagen, i första hand till de högsta cheferna. Eftersom det i praktiken är svårt även för dessa att sköta de dagliga, vanligtvis ansvaret för detta i löpande arbetsmiljöfrågorna delegeras till nivåer. Om denna delegation inte har utförts på många fall lägre rätt sätt och ett brott inträffar, kan dock ansvaret utkrävas hos chefen. Ett på detta är rättsfall nr 19 i avsnitt högsta exempel 3.5.4.

6.2.4 Bör nya straffbestämmelser införas?

6.2.4.1 gringipigl1a_ö1e:väganden

De straffbestämmelser i brottsbalken som kan bli tillämpliga i anledoch allvarliga tillbud, dvs. vållande till annans ning av arbetsolyckor vållande till eller sjukdom (328 BrB) och död (3:7 BrB), kroppsskada framkallande av fara för annan (329 BrB), förknippas oftast med trafikbrott. Detta bl.a. av fängelsestraffkomnitténs huvudbetänkande framgår Påföljd för brott. Kommittén har behandlat bl.a. (SOU 1986:13-15) om regler för och straffmätning samt gjort en överfrågor påföljdsval Betänkandet har varit ute på remiss och bereds syn av straffskalorna. för närvarande i justitiedepartementet. Kommittén föreslår en sänkning straffvärde och en höjning av främst våldsbrotav förmögenhetsbrottens brott man t.ex. en tens straffvärde. Beträffande övriga så anlägger strängare syn på brott mot miljön.

Kommittén framhåller att vållande till annans död och vållande till eller sjukdom förekommer inte sällan i samband med misshankroppsskada delsbrott och arbetsmiljöbrott. Brotten har emellertid till övervägande delen samband med vägtrafiken. Enligt kommitténs mening bör därför beträffande brottens straffvärde ske med beaktande av övervägandena bestämmelsen i trafikbrottslagen om vårdslöshet i trafik. Samma gäller för framkallande av fara för annan.

Kommittén har vid utformningen av sitt förslag till nya straffskalor vilka faktiska tider i anstalt som de nuvarande straffutgått från skalorna innebär. Den har också vid de allra flesta brotten jämfört straffskalorna innebär enligt den den anstaltstid som de nuvarande

- 141 -

nuvarande halvtidsfrigivningen med vad som blir följden av kommitténs förslag att villkorlig frigivning skall ske obligatoriskt för alla efter två tredjedelar av strafftiden. Straffskalorna föreslås justerade så att anstaltstiden i stort sett genomgående blir oförändrad eller sänkt. Dessutom har man skalat bort den ofta mycket stora överlappningen som för närvarande förekommer i straffskalorna för olika grader av gradindelade brott.

Kommittén föreslår att straffet för vållande till annans död, som i dag är fängelse i högst två år, skall bli böter, lägst femtio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall det på samma sätt som i dag vara böter. I grova fall föreslås straffet, som i

E dag är fängelse lägst sex månader och högst fyra år, bli fängelse lägst

ä tre månader och högst tre år. Här bör dock nämnas att beträffande å bötesstraffet föreslår kommittén att minimiantalet dagsböter skall bli Å 25 mot nuvarande 10 samt att dagsboten skall vara lägst 20 kr. Desså utom skall därutöver alltid ett grundbelopp på 500 kr. dömas ut.

För vållande till kroppsskada eller sjukdom föreslår kommittén att straffet skall vara böter eller fängelse i högst tre månader och i grova fall fängelse i högst ett år och sex månader.

Beträffande framkallande av fara för annan är enligt kommittén det i praktiken viktigaste fallet straffbelagt särskilt som vårdslöshet i trafik. Det saknas därför skäl att bedöma framkallande av fara för annan i allmänhet på annat sätt än framkallande av fara för annan i trafiken. Straffskalorna bör därför vara lika och kommittén föreslår att straffmaximum skall vara fängelse i högst ett år och sex månader för såväl framkallande av fara för annan som för grov vårdslöshet i trafik. I dag är maximum två år. I straffskalan för framkallande av fara för annan skall även böter ingå som för närvarande. Kommittén skriver också att maximistraffet för vållande till kroppsskada eller sjukdom bör vara samma som för framkallande av fara för annan. Detta har att göra med att medveten oaktsamhet 1 förhållande till förverkligad kroppsskada (som faller under vållande till kroppsskada eller sjukdom) är identiskt med uppsåt till fara för kroppsskada (som faller under framkallande av fara för annan).

- 142 -

Det förhållandet att tillämpliga brottsbalksbrott inte förknippas med utan i första hand med trafikbrott och icke uppsåtliga arbetsmiljöbrott våldsbrott talar starkt för att en särskild straffreglering bör införas för Arbetsmiljöbrotten skiljer sig mycket från nämnda arbetsmiljöbrott. typ av brott. En stor skillnad är att arbetsmiljölagstiftningen reglerar förhållanden i arbetslivet. En annan skillnad är att polis, åklagare och domstolar har en mycket stor erfarenhet av trafikbrott och våldsbrott. Erfarenheten av och kunskapen om arbetsmiljöbrott är dock Därför skulle det från pedagogisk synpunkt vara bäst med en begränsad. särskild av denna typ av brottslighet, såväl för de som straffreglering har att tillämpa straffbestämmelserna som för de som kan komma att beröras av bestämmelserna ute i företag och myndigheter. För att en skall vara effektiv i förebyggande syfte måste den vara straffreglering allmänt känd bland dem som kan beröras. Det skulle alltså även från

allmänpreventiv synpunkt vara lämpligt med en särskild straffreglering

ur vilken det direkt gick att utläsa att det avser arbetsolyckor.

En ytterligare fördel skulle vara att bestämmelserna då kunde på ett helt annat sätt och anknytas till arbetsmiljöpreciseras redan i lagtexten. Dessutom skulle bestämmelsernas lagstiftningen förarbeten kunna utformas speciellt med sikte på arbetsskador. Särskilda straffbestämmelser om arbetsmiljöbrott skulle också på ett sätt än nuvarande kunna kombineras med talan klarare brottsstadganden om att döma ut eftersom kopplingen till brott i företagsbot, näringsverksamhet blir uppenbar.

Det skulle i och för sig kunna övervägas att placera sådana särskilda straffbestämmelser i arbetsmiljölagen. Bedömningen av om förfarandet varit oaktsamt kommer väsentligen att styras av bestänmelserna i AML. Detta kan tyckas tala för att också straffbestännmlserna skulle kunna tas in i AML. Det finns emellertid mycket som talar för att eventuella bör tas in i brottsbalken. Brottsbalken är det nya bestämmelser centrala på straffrättens område. Visserligen har speciallagverket straffrätten utökats kraftigt sedan brottsbalkens tillkomst 1962, men för närvarande pågår ett arbete att samla så stor del som möjligt av de centrala straffbestämmelserna i brottsbalken. Fängelsestraffkommittên har i sitt huvudbetänkande föreslagit att bl.a. narkotikabrott och

- 143 -

skattebrott skall tas in som två nya kapitel i brottsbalken. Huvudskälet till förslaget är att dessa brott med hänsyn till sin svårhetsgrad och till sin allmänna betydelse naturligen hör hemma i den centrala strafflagstiftningen och att man genom att införa brotten i brottsbalken skulle vinna en mer enhetlig och överskådlig straffrättslig reglering med de fördelar från systematisk och lagteknisk synpunkt som detta innebär. Ett annat skäl skulle vara att, genom att brottsbalken på detta sätt skulle innehålla alla allvarliga brott, termen brottsbalksbrott skulle få ett visst symbolvärde. Härigenom skulle man, genom att placera ett nytt brott i brottbalken, kunna markera att samhället ser allvarligt på just det brottet. Enligt fängelsestraffkommittên är det också tänkbart att detta skulle kunna få betydelse för de rättsvårdande myndigheternas syn på hur angeläget det är att beivra brottet i fråga. Kommittén anser dock att det beträffande vissa brott, t.ex. de som omfattas av trafikbrottslagen, uppstår problem om de skulle föras in i brottsbalken som gör att, även om starka skäl talar för att de bör tas in där, dessa brott t.v. föreslås lämnas utanför.

Kommittén har också satt upp ett antal förutsättningar som bör vara uppfyllda för att ett straffstadgande skall överföras till brottsbalken. Brottets straffvärde bör vara relativt högt och brottet bör passa in i brottsbalkens systematik. Brotten bör också ha relativt hög frekvens och brottet måste kunna formuleras med klara, entydiga och självständiga rekvisit och inte bara, såsom vid blankettstraffbud, genom hänvisning till annan lagstiftning. Detta hindrar dock inte att man för att förstå innebörden av ett straffbud kan vara hänvisad till annan författning.

Alla dessa förutsättningar får anses vara uppfyllda för brott mot arbetsmiljölagstiftningen som leder till arbetsskada eller risk för arbetsskada. En särskild straffreglering av arbetsmiljöbrott skulle bli att tillämpa i stället för de bestämmelser i brottsbalken som nu tillämpas på olyckor och tillbud som inträffar på arbetsplatser. Eftersom denna straffreglering redan finns i brottsbalken skulle även en särskild straffreglering, utformad på motsvarande sätt, passa bra in i brottsbalkens systematik. Att man för att kunna bestämma kretsen av personer som kan göras ansvariga är hänvisad till arbetsmiljölagen är

- 144 -

hinder mot att ta in bestämmelsen i brottsbalken. Inte heller det inget förhållandet att bedömningen av om ett visst förfarande är oaktsamt skall göras utifrån bl.a. arbetsmiljölagstiftningen är något hinder. Dessa bedömningar görs redan i dag vid flera brottsbalksbrott i anledbl.a. vållande till kroppsskada. Det finns också ning av arbetsolycka där en direkt hänvisning görs till annan exempel på brottsbalksbrott lagstiftning. Enligt 11 kap. 5 § BrB kan den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125) men åsidosätter denna skyldighet dömas för bokföringsbrott. Helt övervägande skäl talar alltså för att en särskild straffreglering bör införas för arbetsmiljöbrott och att denna bör tas in i 3 kap. brottsbalken.

6.2.4.2 §y_straffrggle§ing

Utredningen föreslår att en ny straffreglering av arbetsmiljöbrott skall införas i brottsbalken. I den nya lagstiftningen skall stadgas att den som åsidosätter sina skyldigheter att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön och någon till följd av detta dödas, skadas eller utsätts för fara för att detta skall inträffa, skall kunna dömas för detta. Denna lagstiftning skall tillämpas i anledning av arbetsolyckor och allvarliga tillbud till arbetsolyckor i stället för stadgandena om vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan (3 kap. 7-9 SS BrB). För att den nya lagstiftningen skall bli tillämplig skall krävas uppsåt eller oaktsamhet. Bestämmelserna om arbetsmiljön kan åsidosättas såväl uppsåtligen som av oaktsamhet, därför bör även uppsåt tas med som subjektivt rekvisit.

När det utformningen av bestämmelserna kan man tänka sig två gäller alternativ. Det ena alternativet är att tre nya paragrafer införs som skulle utformas som de tre som nu tillämpas. Det andra alternaungefär tivet är att en ny paragraf införs som omfattar alla de typer av brott som kan bli aktuella. De skulle då få en gemensam brottsbenämning och Först skall redovisas hur alternativet med tre en gemensam-straffskala. paragrafer skulle kunna utformas.

- 145 -

Alternativet med tre nya paragrafer

Den bestämmelse som skulle tillämpas i stället för vållande till annans död (3:7 BrB) skulle tas in i en ny 3 kap. 7 a S. Brottet kunde rubriceras vållande till arbetstagares död och paragrafen kunde få följande lydelse:

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön . och därigenom vållar annan persons död, döms för vållande till arbetsta ares död till fängelse i högst två år. Ar grovt, döms till fängelse, lägst sex nånader och högst

fyra grottet r.

l Straffskalan som för vållande till skulle, annans död, kunna vara fängelse i högst två år. Den ringa grad med böter som finns för vållande till annans död skulle dock eventuellt inte finnas för det nya brottet. För grova brott skulle finnas samma straffskala som för grovt vållande till annans död, fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Bestämmelsen som skulle tillämpas i stället för vållande till kroppsskada eller sjukdom (3:8 BrB) skulle tas in i en ny 3 kap. 8 a S. Brottet kunde rubriceras vållande till arbetsskada och paragrafen kunde få följande lydelse:

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön och därigenom vållar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms för vållande till arbetsskada till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Straffskalan föreslås bli böter eller fängelse i högst ett år. Detta är en skärpning i förhållande till nuvarande skala som är böter eller fängelse i högst sex månader. För grova brott skulle san för nuvarande brott stadgas fängelse i högst två år.

I stället för brottet framkallande av fara för annan (3:9 BrB) skulle en ny bestämmelse tillämpas som kunde benämnas 3 kap. 9 a S. Det nya

- 146 -

kunde rubriceras framkallande av fara för arbetstagare och brottet paragrafen kunde få följande lydelse:

eller av oaktsamhet åsidosätter vad som Den som uppsåtligen honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön åligger vållar att annan person utsätts för livsfara eller fara och därigenom för svår eller allvarlig sjukdom, döms för framkallande av kroppsskada fara för arbetsta are till böter eller fängelse i högst ett r. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

bestämmelsen skulle bli skulle krävas oaktsamhet och För att tillämplig inte oaktsamhet som krävs enligt nuvarande 3:9. I en bristfällig grov och farlig arbetsmiljö som inte alls uppfyller arbetsmiljölagstiftningens krav kan det vara tillfälligheter som avgör om någon olycka eller om det stannar vid tillbud. I vissa arbetsmiljöer kan inträffar föreligga sådana allvarliga faror på grund av brister i arbetarskyddet de anställdas någon arbetsolycka inte att endast försiktighet gör att att sådana arbetsmiljöer förekommer. För inträffar. Det är allvarligt att komma till rätta med sådana farliga arbetsmiljöer innan någon behöver inträffa anser utredningen att när det framkal-

olycka gäller

lande av livsfara eller fara för svår kroppsskada eller svår sjukdom

för bör endast krävas oaktsamhet. Bestämmelsens tillämparbetstagare av samma rekvisit som också gäller för lighet skall i övrigt begränsas framkallande av fara för annan. En betydelsefull begränsning av det straffbara området är att det krävs fara för dödsfall, svår kroppsskada eller sjukdom. En annan viktig begränsning är att det krävs allvarlig vad man kallar konkret fara, vilket innebär att fara av det allvarliga som nämnts skall ha uppkommit i det särskilda fall som föreligger slag till bedömande. Det räcker alltså inte att en viss situation till sin allmänna karaktär kan betecknas som farlig. Någon skall verkligen i det

särskilda fallet ha blivit utsatt för fara. Ett exempel på bedömningen av farerekvisitet är följande rättsfall som nyligen avgjorts av högsta

domstolen.

HD:s dom den 2 juli 1987, DB 23. En läkare var åtalad för framkallande av fara för annan. På en ettårig pojke skulle utföras premediciinför en skallröntgen med s.k. datortomografi. Läkaren ordinenering rade i egenskap av ansvarig narkosläkare skriftligen att premedicineskulle med oxicon-scopolamin, som han skrev av misstag i ring göras stället för rätteligen morfin-scopolamin. När pojken morgonen efter ordinerade preparatet fick han ett andningsstillestånd. Sjukgavs det

- 147 -

sköterskan som gett barnet preparatet hade dock enligt eget vittnesmål barnet under extra bevakning därför att hon tyckte ordinationen varit underlig. Hon hade också diskuterat den med två andra läkare eftersom hon inte fick tag i den läkare som ordinerat. Andningsstilleståndet kunde hävas och efter genomförd röntgen lades barnet några timmar i respirator. Dagen efter utskrevs barnet utan men av det inträffade.

Tingsrätten ogillade åtalet mot läkaren därför att den oaktsamhet han visat inte kunde anses grov. Hovrätten ansåg att läkaren handlat grovt oaktsamt och att barnet genom detta utsatts för livsfara eller fara för svår kroppsskada. Han dömdes för framkallande av fara för annan till 50 dagsböter.

Läkaren sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas. RÅ bestred ändring. Läkaren invände att någon fara för barnets liv eller fara för svår kroppsskada aldrig förelåg. Den fråga som då först anmälde sig i målet var om sådan fara uppkommit som avses i 3 kap. 9 § BrB. Svaret på om farerekvisitet är uppfyllt eller ej kan enligt HD knappast hämtas från hur händelseförloppet i det enskilda fallet enligt vad i efterhand är känt kommit att utveckla sig. Det straffbara området enligt 3 kap. 9 S BrB skulle då snävas in på ett sätt som ej kan ha varit lagstiftarens avsikt och som ej vinner stöd av lagtextens lydelse. Å andra sidan kan det inte komma ifråga att anse farerekvisitet uppfyllt så snart det ej är omöjligt att effekten skulle kunnat inträffa. En så långtgående kriminalisering är uppenbarligen inte avsedd. För att avgöra om någon utsatts för fara i den mening som avses i lagrummet har domstolen att ta ställning till spörsmålet om vilken sannolikhet som förelåg för att effekten skulle inträffa. HD fann utifrån den bevisning som innefattades i bl.a. yttranden av socialstyrelsens rättsliga råd och läkarnas ansvarighetsnämnd att, med hänsyn till den övervakning som barnet i enlighet med rådande rutiner var föremål för någon faktisk fara för

barnet inte förelegat. Mot bakgrund av vad sålunda och i övrigt fram-

kommit i målet kunde det inte anses ha varit sannolikt att barnet till följd av injektionen skulle dö eller utsättas för svår kroppsskada. Farerekvisitet i 3 kap. 9 S BrB kunde följaktligen inte anses uppfyllt. talet mot läkaren ogillades.

Om en jämförelse görs med trafikbrotten så är, som framgått tidigare, det i praktiken viktigaste fallet av framkallande av fara för annan

straffbelagt särskilt som vårdslöshet i trafik. Skillnaden mellan framkallande av fara för annan och vårdslöshet i trafik är dock att det inte krävs grov oaktsamhet för vårdslöshet i trafik. Grov oaktsamhet krävs endast för grov vårdslöshet i trafik. Dm oaktsamheten är ringa är dock bestämmelsen om vårdslöshet i trafik inte tillämplig.

Utredningen har övervägt om det i fråga om framkallande av fara för arbetstagare bör vara straffritt då oaktsamheten endast är ringa. Vi föreslår emellertid inte något sådant undantag med hänsyn till övriga

- 148 -

rekvisit som skall vara uppfyllda, framför allt kravet på konkret fara.

Brottet framkallande av fara för arbetstagare skulle också bättre än nuvarande framkallande av fara för annan kunna kombineras med talan om ådömande av företagsbot. Dessutom skulle bevismöjligheterna underlättas. Straffskalan bör, utifrån fängelsestraffkommittêns motivering, vara densamma som för vållande till arbetsskada, böter eller fängelse i högst ett år och om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

Alternativet med en ny paragraf

Som nämnts tidigare kan det vara tillfälligheter som avgör om en olycka inträffar eller om det stannar vid ett tillbud. Detsamma gäller beträffande vad en olycka som inträffar leder till; dödsfall eller till en mer eller mindre allvarlig kroppsskada eller sjukdom. Detta talar för att hela regleringen skulle kunna tas in i en paragraf. Eftersom gärningsbeskrivningen blir densamma även om brotten delas upp på olika paragrafer på grund av vilken effekt de leder till, passar det bra att endast en paragraf och sätta upp effekten i tre olika punkter. Att göra effekten av ett handlande eller en underlåtenhet att handla är olika, behöver inte medföra att tre olika men till stora delar likalydande paragrafer skall reglera detta. Paragrafen skulle få följande lydelse:

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön döms, om någon till följd av detta 1. avlider, 2. drabbas av sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, eller 3. utsätts för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, för arbetsmiljöbrott till böter eller fängelse i högst två år. Är grovt, döms till fängelse. lägst sex månader och högst

f yra grottet r.

Brottsrubriceringen föreslås bli arbetsmiljöbrott. Nuvarande brottsrubriceringar syftar ofta på effekten av brotten, vållande till annans död och vållande till kroppsskada. Eftersom brotten samlas i en paragraf oavsett effekten kan denna inte framgå av rubriceringen. Detta är emellertid inte nödvändigt. Det skulle vara lämpligast med en brotts-

- 149 -

rubricering som visar vad det är för brott som verkligen har begåtts. Brottsrubriceringen arbetsmiljöbrott talar på ett tydligt sätt om vilket brott det är fråga om. Någon åsidosätter sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagstiftningen och detta leder till att en eller flera arbetstagare omkomner eller skadas eller utsätts för fara för detta på sin arbetsplats.

Beträffande straffskalan bör maximistraffet inte sättas lägre än maximistraffet enligt de bestämmelser den skall ersätta. Straffet för vållande till annans död och framkallande av fara för annan är fängelse i högst två år. Detta bör också vara maximistraffet för arbetsmiljöbrott. Minimistraffet bör vara böter eftersom minimistraffen för vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan är böter. Normalstraffet för vållande till annans död är visserligen fängelse, men för ringa brott stadgas böter.

Att bestämma en lämplig straffskala för brott är svårare. För grova grovt vållande till annans död stadgas nämligen som minimum sex nånaders fängelse. För grovt vållande till sjukdom stadkroppsskada_eller gas fängelse som minimum. Om straffet bestäms till udnimum sex månaders fängelse innebär det en kraftig höjning av minimistraffet för det brottet. Om minimistraffet bestäms till fängelse kan dock detta uppfattas som att det är mindre att orsaka allvarligt grovt en arbetstagares död än att i andra fall göra detta. Därför bör föreslås att för brott grova skall stadgas fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I praktiken brukar aldrig den grövre skalan tillämpas i denna typ av mål.

om en ny paragraf skall införas bör den tas in efter övriga brott i 3 kap. brottsbalken. Nuvarande 3 kap. 10 och 11 SS, som reglerar försök m.m. och åtalsbestämmelser kan flyttas fram till 11 och 12 SS. Den nya paragrafen kan i stället tas in som 10 § för att undvika få en a S.

De föreslagna straffskalorna utgår ifrån nuvarande straffskalor. Om fängelsestraffkoumittêns förslag genomförs, får även de föreslagna brottens skalor justeras.

Vilket alternativ bör väljas?

Som framgått tidigare är skälen som talar för alternativet med en blir mera lättöverskådlig och mindre paragraf många. Lagstiftningen från såväl som pedagogisk synpunkt. Detta talar komplicerad lagteknisk i sin tur mot alternativet med tre nya paragrafer i 3 kap. brottsbalken som till stor del blir likalydande. Att det dessutom ofta tyvärr är en tillfällighet vad en arbetsolycka leder till - dödsfall, invaliditet mindre sjukskrivning eller en arbetsskada med mer eller långvarig talar också för alternativet med en paragraf. Likaså det faktum att det kan vara som avgör om en olycka inträffar eller om det tillfälligheter stannar vid ett mer eller mindre allvarligt tillbud.

arbetsmiljöbrott framgår det klart i vilket Av brottsrubriceringen brottet är Det gör det visserligen också av sanlnanhang begånget. i alternativet med tre paragrafer men nackdelen brottsrubriceringarna med dessa att i 3:7 a S och 3:9 a S talas om arbetstagare. Detta kan ge ett felaktigt intryck av att andra personer än arbetstagare som vistas och som omfattas av arbetsmiljölagstiftningen, t.ex. på arbetsplatser och personer enligt 1 kap. 2 § AML (studerande, värnegenföretagare inte skulle omfattas av de nya brotten. Det finns pliktiga m.fl.), emellertid sammanfattande beteckning som innefattar alla dessa ingen och som skulle kunna användas i stället för uttrycket arbetstagare. Brottsrubriceringen arbetsmiljöbrott används i dag som en samlande för olika av arbetsmiljöbrott men förekommer inte som benämning typer särskild brottsrubricering. Ett skäl som möjligen kan anföras mot denna är därför att däribland innefattas i dag alla typer av rubricering brott och förseelser mot arbetsmiljölagstiftningen och även de brott i brottsbalken som kan bli tillämpliga. Detta nya brott blir emellertid brottsbalken och därigenom betonas allvaret i arbetsmiljöbrott enligt brottet. Dessutom visar den föreslagna straffskalan med fängelse upp till två år att detta brott är minst lika allvarligt som de brott det skall ersätta. Straffmaximum blir detsamma som för vållande till annans död och för framkallande av fara för annan. I förhållande till vållande till eller sjukdom innebär det dessutom en kraftig straffkroppsskada skärpning.

-151-

Ett ytterligare skäl som talar för alternativet med en paragraf är följande. I och med att straffskalan blir böter eller fängelse upp till två år blir preskriptionstiden fem år även vid som framkroppsskada. gått av genomgången av domar har en preskriptionstid på två år ofta visat sig vara för kort. Eftersom målen ofta inte inom denna tid avgörs kan det under huvudförhandlingen visa sig att någon annan än den åtalade är den ansvarige. Då bör möjligheten finnas kvar att åtala denne. Utredningen vill dock i detta sammanhang betona vikten av att fallen utreds och avgörs så fort som möjligt.

Ett argument för alternativet med tre paragrafer är att därigenom markeras i större utsträckning skillnaden mellan en olycka som leder till döden eller som leder till en kroppsskada. Som vi anfört tidigare är det dock så i många fall att det är en tillfällighet vilken effekt som olyckan leder till. Alternativet med en paragraf får dock inte uppfattas så att vi jämställer olyckor med dödlig utgång med exempelvis en olycka med en smärre kroppsskada som leder till sjukskrivning en kortare tid. Den skada som en olycka lett till får givetvis på sanlna sätt som i dag vägas in i bedömningen av hur allvarligt brottet är och därmed även tas hänsyn till vid bestänmande av påföljden.

Utredningen anser att helt övervägande skäl talar för att alternativet med endast en ny paragraf bör väljas. Vi föreslår därför att en ny paragraf bör införas i brottsbalken, 3 kap. 10 S. Nuvarande 10 och 11 SS flyttas i stället fram till 11 och 12 SS.

6.2.5 Åtalsbestämmelser

Enligt nuvarande 3 kap. 11 S BrB krävs för åtal för vållande till

kroppsskada eller sjukdom att åtal skall vara påkallat ur allmän

synpunkt även beträffande arbetsolyckor. Enligt direktiven skall vi överväga om det finns förutsättningar att ta bort detta krav.

I prop. 1979/80:66 med förslag att kravet på målsägandeangivelse skulle tas bort togs frågan upp när åtal för vållande till eller kroppsskada sjukdom skulle vara påkallat ur allmän synpunkt. Departementschefen uttalade att mot bakgrund av den vikt som arbetsmiljöfrågorna numera

- 152 -

tillmäts det torde vara ställt utom allt tvivel att det förhållandet att har brutit mot en regel i arbetsmiljölagstiftningen arbetsgivaren som har meddelats med stöd därav utgör ett skäl för eller en föreskrift Eftersom detta oftast torde vara fallet vid arbetsolyckor där åtal. till kommer ifråga, talar detta för att bestämvållande kroppsskada melsen i 3 kap. 11 S BrB inte skall omfatta den nya straffbestämmelse

vi föreslår.

underlâts dessutom sällan med stöd av nuvarande 3:11. Vid RÅ:s Åtal till åklagardistrikten hade endast två sådana ärenden förfrågan redovisats. Detta visar också att bestämmelsen inte fyller någon

funktion.

Vi föreslår därför att det inte skall finnas någon inskränkning i att väcka åtal för det nya brott vi föreslår. Förslaget möjligheterna i nuvarande skall innebär en ändring 3 kap. 11 S BrB som vi föreslår betecknas 12 S.

6.3 Straffrättsliga sanktioner mot företag

6.3.1 Inledande översikt

att med effektiva sanktioner ingripa mot överträdelser av Möjligheterna som äger rum inom företags verksamhet har diskuterats lagstiftning av år. 1973 tillkallades en särskild utredning med under en lång följd att om bötesstraffet och ekonomiska sanktioner i uppdrag kartlägga behövde reformeras. redovisade sitt uppdrag i övrigt Utredningen betänkandet (DsJu 1978:5) Företagsböter. Det var ett principbetänkande med en kartläggning av möjligheterna att bestraffa juridiska personer kallade ansvar. För att underlätta en vad utredningen korporativt remissbehandling utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian

- förslag till lagtexter. Remissbehand-

(DsJu 1979:10) Företagsböter att det fanns ett behov av lingen visade man på många håll ansåg att riktades skarp kritik mot lagstiftningsåtgärder på området. Samtidigt den föreslagna formen av företagsböter.

- 153 -

Med ledning av bl.a. de synpunkter som framförts under remissbehandlingen av förslaget utarbetades i justitiedepartementet promemorian (DsJu 1981:3) Ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet. I promemorian föreslogs att förverkandeinstitutet skulle göras mera effektivt för de fall då brott begås i näringsverksamhet. Förslagen ledde senare till lagstiftning som redogörs för i avsnitt 6.3.2.

I både promemorian och propositionen framhölls att de nya förverkandebestämmelserna borde på särskilda områden kompletteras med s.k. sanktionsavgifter, dvs. avgifter som åläggs i bl.a. bestraffande syfte. Vissa riktlinjer drogs också upp för när sådana avgifter borde användas och hur de i så fall borde vara konstruerade. I avsnitt 6.3.3 redogörs för dessa riktlinjer. I avsnitt 6.3.4 ges ett exempel på hur en sådan sanktionsavgift har utformats; miljöskyddsavgiften enligt miljöskyddslagen (1969:387).

I samband med att riksdagen antog förslaget om utvidgade förverkandemöjligheter uttalade justitieutskottet i sitt av riksdagen godtagna betänkande (JuU 1981/82:53, s. 11 f.) att det var tveksamt om samhället med den nya förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system ned sanktionsavgifter inom alla aktuella sektorer kunde nå alla de former av regelöverträdelser där ett starkt samhällsintresse påkallar ingripande. Utskottet ansåg att arbetet med att finna lämpliga modeller för korporativt ansvar borde fortsätta. Kommissionen mot ekonomisk brottslighet fick regeringens uppdrag att utreda frågan. Kommissionens förslag i delbetänkandet (DsJu 1984:5) Företagsbot ledde till lagstiftning som redogörs för i avsnitt 6.3.5.

6.3.2. Förverkande av ekonomiska fördelar till följd av brott

6.3.2.1 gegtämmelsgns utformning

I 36 kap. brottsbalken finns bestämmelser som innebär att egendom under vissa förutsättningar kan förklaras förverkad till staten. Förverkande är inte någon brottspåföljd i brottsbalkens mening utan hänförs till de straffrättsliga sanktioner som benämns särskild rättsverkan av brott. Det finns även förverkandebestämmelser inom specialstraffrätten.

- 154 -

Den utvidgning av möjligheterna att förverka som föreslagits i promemorian (DsJu 1981:3) och som genomfördes 1982 (prop. 1981/82:142, JuU rskr 328) innebar att en ny paragraf, 3 a S numera 4 S, infördes i 53, 36 kap. BrB med följande lydelse.

4 S Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall värdet därav förklaras förverkat även när det inte följer av 1 eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet. Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är Vid bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra oskäligt. omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller annars fullgöras av denne. Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Genom denna paragraf öppnades en generell möjlighet att förverka värdet av sådana ekonomiska fördelar som - direkt eller indirekt - har uppkommit hos näringsidkare i anledning av att brott har begåtts i deras verksamhet. Bestämmelsen gäller både i fråga om brottsbalksbrott och brott. På det specialstraffrättsliga området specialstraffrättsliga finns åtskilliga författningar som helt saknar förverkanderegler men vars tillämpningsområde är sådant att det är uppenbart att straffbeöverträdelser kan ge företagsekonomiska vinster för näringslagda idkaren.

Bestämmelsen i 36 kap. 4 S BrB är utformad så att den för sin tillämpning förutsätter att brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet. I specialmotiveringen (s. 27) sägs att brott mot näringsreglerade författningar i vidsträckt bemärkelse, begångna av personer i företag till vilka dessa författningar riktar sig, regelmässigt är att anse som brott i näringsverksamhet. Här åsyftas överträdelser av antingen sådana författningar som innehåller allmänna bestämmelser för näringslivet i dess helhet - exempelvis arbetsmiljölagen (1977:1160) eller sådana som innehåller särskilda regler för vissa slag av näringsverksamhet - exempelvis livsmedelslagen.

- 155 -

Även överträdelser av sådana författningar som inte kan sägas vara av utpräglad näringsrättslig art - t.ex. brott mot centrala straffbestämmelser - kan i vissa fall vara att anse som brott i näringsverksamhet. Av avgörande betydelse är här bl.a. brottets och gärningsmannens anknytning till en näringsidkare.

För att bestämmelsen skall bli tillämplig krävs också att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan de ekonomiska fördelarna och regelöverträdelsen. Brottet måste också framstå som en dominerande orsak till att ekonomiska fördelar har uppkommit och sambandet måste vara så starkt att förtjänsten skulle ha uteblivit, om brottet inte kommit till stånd. Bestämmelsen är subsidiär både i förhållande till 1 och 2 SS i 36 kap. och förverkanderegler på andra håll i lagstiftningen.

I specialmotiveringen nämns som praktiskt viktiga fall framför allt sådana då näringsidkare har underlåtit att fullgöra straffsanktionerade skyldigheter av olika slag som åvilar dem. Anledningen till underlåtenheten kan många gånger vara just det förhållandet att näringsidkaren vill spara in den kostnad som ett fullgörande av skyldigheten skulle medföra. En arbetsgivare som underlåter att följa ett av yrkesinspektionen meddelat förbud eller föreläggande kan tänkas göra detta därför att han därigenom kan spara vissa investeringskostnader. Yrkande om ansvar enligt 8 kap. 1 S arbetsmiljölagen bör då kunna förenas med talan om förverkande av den uppkomna besparingen.

Förverkande enligt denna paragraf är en fakultativ rättsverkan på det sättet att förverkande skall ske, om det inte är oskäligt. Vid denna prövning skall enligt paragrafens andra stycke särskilt beaktas om annan betalningsskyldighet som svarar mot de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren, t.ex. sanktionsavgift eller skadestånd. Då avses enligt specialmotiveringen (s. 29) skadestånd i den situationen att den åsamkade skadan kan sägas motsvara företagets vinst i anledning av brottet som en annan sida av samma sak. Vid andra former av skadeståndsskyldighet ligger det inte lika nära till hands att beakta skadeståndsskyldigheten vid prövningen av förverkandefrågan. Här åsyftas alltså de fall där den brottsliga hand-

- 156 -

visserligen kan utgöra grund för ett skadeståndsyrkande men lingen där företagets orättmätiga vinst inte kan sägas motsvara den uppkomna skadan. Som exempel nämns i specialmotiveringen att en arbetsgivare har underlåtit att vidta med stöd av arbetsmiljölagen föreskrivna åtgärder till skydd för de anställda och härigenom sparat investeringskostnader. Det föreligger i ett sådant fall inte någon direkt motsvarighet mellan och ett skadeståndsanspråk som framställs av en företagets besparing anställd som har blivit skadad till följd av bristerna i skyddsutrustningen.

Med hänsyn till att det ofta kommer att bli svårt att mera exakt bestämma det värde som skall förverkas har i paragrafens tredje stycke föreskrivits att beloppet i sådana fall får uppskattas till ett med till omständigheterna skäligt belopp. Denna bestänmelse, som hänsyn avses underlätta handläggningen, innebär enligt propositionen inte

någon ändring av den allmänna princip med samma innehåll som anses

även i fråga om andra former av värdeförverkande och får alltså gälla inte läsas motsättningsvis när det gäller tillämpningen av förverkandepå andra håll i lagstiftningen. Här bör samma praxis som regler tidigare tillämpas i aktuellt hänseende. Beträffande skälighetsuppskattningen har åklagaren att visa, att det av honom yrkade beloppet är rimligt med hänsyn till de faktiska omständigheter som föreligger.

Enligt 36 kap. 5 S första stycket c) BrB kan förverkande ske hos den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 §. (s. 31) markeras genom detta att förverkande Enligt specialmotiveringen kan ske hos en näringsidkare även om han inte har beretts vinning av brottet i detta ords vedertagna juridisk-tekniska betydelse. I sakens natur ligger att det är mot näringsidkaren som ett förverkandeyrkande 4 § bör riktas. Förverkandetalan kommer sannolikt i flertalet enligt fall att föras i anslutning till ett åtal mot den som har begått brottet. skall riktas mot gärningsmannen, måste Om förverkandeyrkandet som åtalet. I andra fall - när brottet har frågan handläggas samtidigt av en anställd eller ställföreträdare och förverkande skall ske begåtts hos företaget - kan emellertid denna fråga prövas i en särskild efter det att har slutligt avgjorts. Det är rättegång ansvarsfrågan inte för förverkande att åtal väcks för någon nödvändig förutsättning

- 157 -

brottet. Detta kan få betydelse bl.a. för det fall att det inte går att fastställa vem inom företaget som är ansvarig för ett oaktsamhetsbrott men det samtidigt står klart att ett sådant brott har blivit begånget.

Justitieutskottet framhöll i sitt betänkande över propositionen (JuU 1981/82:53 s. 6) värdet av att bestämmelsen kunde tillämpas både mot fysiska och juridiska personer. Konstruktionen medför en särskild allmänpreventiv effekt därigenom att - när förhållandena är sådana den som är personligt ansvarig för brottet kan drabbas av straffrättsligt ansvar samtidigt som förverkandet kan drabba den juridiska personen. Samtidigt minskar risken för att det personliga ansvaret skulle kunna tappas bort i polis- och åklagarmyndigheternas praktiska hantering.

Lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1982.

6.3.2.2 gestämmelsgns som sankti9n_mgt_arbgt§mjljöbrgtt betydelse

De utvidgade möjligheterna att förverka ekonomiska fördelar av brott begångna i näringsverksamhet skall enligt förarbetena kunna användas t.ex. efter överträdelser av arbetsmiljölagen. Ett exempel som nämns är att en arbetsgivare underlåter att följa ett av yrkesinspektionen meddelat förbud eller föreläggande för att därigenom spara vissa investeringskostnader. Yrkande om ansvar enligt 8 kap. 1 S AML skall då kunna förenas med talan om förverkande av den uppkomna besparingen. Bestämmelserna har varit i kraft i över fem år. Såvitt känt har de aldrig tillämpats i samband med överträdelse av någon arbetsmiljöbestämmelse. Det är för övrigt okänt om bestämmelserna över huvud taget har tillämpats i något fall.

Frågan blir då varför bestämmelserna aldrig har tillämpats, exempelvis på det sätt som exemplifierades i förarbetena. En av orsakerna torde vara vad som framgått av avsnitt 3.2.3.1, nämligen att det är ganska sällan som det yrkas ansvar enligt 8 kap. 1 § AML för brott mot förelägganden och förbud.

- 158 -

i arbetsmiljön kan ibland bero på att arbetsgivaren vill slippa Brister en bra och säker arbetsmiljö skulle innebära. Detta ifrån de kostnader dock inte att det är lätt att visa ett adekvat orsakssamband innebär fördelar och en eventuell regelöverträdelse. Det bör mellan ekonomiska i det att en arbetsgivare bryter mot dock vara möjligt givna exemplet för att en investeringskostnad. Däremot torde ett föreläggande slippa det vara svårare att visa detta samband vid brott enligt betydligt t.ex. vållande till kroppsskada. Förverkandebestämmelbrottsbalken, därför i första hand ha sin betydelse vid brott mot föreserna torde och förbud 8 kap. 1 § AML. Detta förutsätter dock att lägganden enligt YI i en helt annan utsträckning meddelar förelägganden och därefter överträdelser av dessa till polisen. Om ett föreanmäler eventuella eller förbud med ett vite torde dock det innebära läggande förknippas än ett hot om polisanmälan och ett större tryck på en arbetsgivare kommande straff och värdeförverkande. Förmodligen kommer eventuellt därför inte heller i fortsättningen att spela förverkandebestämmelserna roll i arbetsmiljölagstiftningens sanktionssystem. någon avgörande

6.3.3 Sanktionsavgifter, allmänt

anförde i den nämnda propositionen (1981/82:142, Departementschefen s 12) att när det gällde den samlade effekten av de föreslagna bör framhållas att promemorieförslaget (DsJu 1981:3, åtgärderna 1 till att den generella bilaga nämnda prop.) bygger på den tanken förverkandebestämmelsen i vissa fall och på särskilda områden skall Avgifter av det slaget kan kunna kompletteras genom sanktionsavgifter. till vissa bestänmelser på ett sådant sätt att i fortsättningen knytas medför en i det närmaste strikt skyldighet att utge ett en överträdelse sätt bestämt till det allmänna och detta oavsett om på visst belopp överträdelsen i det konkreta fallet medfört någon vinst eller ej. bör enligt kunna vara ett verkningsfullt Sådana avgifter propositionen medel att använda vid punktinsatser mot särskilda typer av regelöverav olika skäl framstår trädelser, där den generella förverkanderegeln som mindre ändamålsenlig.

som f.n. är i bruk och Exempel på vinstbegränsande sanktionsavgifter som nämns i promemorian (s. 78 ff.) är skattetillägg enligt taxerings-

- 159 -

lagen (1956:623), överlastavgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift, varselavgift enligt lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, byggnadsavgift och tilläggsavgift enligt lagen (1976:566) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m., numera överflyttat till 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10), samt

miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen (1969:387). Hur den sistnämnda avgiften har utformats redogörs för i avsnitt 6.3.4.

I promemorian hade gjorts en samlad belysning av de principiella och praktiska aspekter som kan anläggas på avgiftssystem inom specialstraffrätten. I propositionen (s. 24 f.) återgavs i sammanfattning de

principer som föreslagits i promemorian.

1. Ett avgiftssystem kan enligt vad som framhållits i promemorian erbjuda en ändamålsenlig lösning i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller speciella svårigheter föreli ger att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppn s i det särskilda fallet. Andra fall är när den ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella området är så framträdande, att inte bara den ekonomiska fördelen i det särskilda fallet utan redan utsikten till vinst eller besparing bör neutraliseras.

2. Avgifter bör enligt promemorian få förekonua endast inom speciella och klart avgränsade rättsområden. I den mån de används på näringsregleringens område bör de vara knutna till särskilda föreskrifter som näringsutövarna har att iaktta i denna egenskap.

3. Enligt vad som sägs i promemorian bör bestänlnel serna om beräkning av avgiftsbeloppet i all möjlig utsträckning konstrueras så att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen - en parameter - som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften skall bli i det särskilda fallet. Konstruktionen kan vara utformad på ett sådant sätt att den schablonmässigt fastställda avgiften kan beräknas genomsnittligt motsvara den uppkomna vinsten vid varje särskild överträdelse. I de fall då det bedöms angeläget att söka neutralisera redan utsikten till vinst bör dock hinder inte föreligga mot att låta avgiften utgå enligt grunder som leder till väsentligt högre avgiftsbelopp.

4. Beroende på det aktuella rättsområdets natur bör enligt promemorian särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet skall förutsättas för avgiftsskyldighet eller om denna skyldighet kan bygga på strikt ansvar. För att en konstruktion med strikt ansvar skall vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Vidare måste uppmärksammas att särskilda undantag från det strikta ansvaret även i dessa fall kan vara nödvändiga med hänsyn till förhållandena

- 160 -

eller till reglernas utformning i inom avgiftens användningsområde bör så långt möjligt vara preciserade, så att övrigt. Sådana undantag det inte om deras räckvidd. Det sistnämnda

föreligger någon tvekan

även i om bestämmelser som reglerar möjligheten till gäller fraga

jämkning av avgiftsbeloppet.

konstateras att hinder inte bör föreligga mot 5. I romemorian något att lata avgiftsregler som i första hand riktas mot juridiska perso-

ner och straffrättsliga bestämmelser riktade mot fysiska personer

vid sidan av varandra. De subjektiva rekvisiten kan vara tillämpliga därvid vara annorlunda utformade i de olika systemen - strikt ansvar

oaktsamhet vid straffrättsligt ansvar. Om vid avgift och uppsåt eller det rör om mindre allvarliga överträdelser, kan den vinstelimisig som uppnås genom avgiften framstå som en fullt tillräcklig nering Det kan i så fall bli aktuellt att låta införandet av ett åtgärd. innebära att de aktuella gärningarna inte längre är avgiftssystem

straffbara.

kan enligt i viss 6. Åläggandet av avgiftsskyldighet promemorian överlämnas till de administrativa myndigheter som är utsträcknin det aktuella området. I vissa fall är det emellertid verksamma p att överlämna denna prövning till de allmänna domstolarna. lämpligt främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida Det gäller skett eller oaktsamhet och när reglerna är överträdelsen av uppsåt sätt att det finns utrymme för betydande skönsutformade på sådant bedömningar. I sådana fall kan sakkunniga administrativa mässiga som initiativtagare till eller part i myndigheter ges ställning

domstolsprocessen.

fick under ett positivt mottagande i Promemorian remissbehandlingen

Vissa remissinstanser avgifterna ibland kunde denna del. ansåg dock att

vara förenade med vissa tillämpningsproblem och att återhållsamhet

därför var när det gäller att införa nya avgiftssystem. Deparbefogad

tementschefen anförde att han hade viss förståelse för dessa synpunkter

vikten av att på nya områden bör införas och betonade avgiftssystem

först efter överväganden om behov föreligger och att i linje noggranna

med vad som anförts i systemen i så fall bör utformas på promemorian

ett sådant sätt att på rättssäkerhet blir fullt ut tillgodoanspråken

sedda. Med detta anslöt sig departementschefen till riktlinjerna.

sitt betänkande (JuU 1981/82:53, s. 6 ff) Justitieutskottet, som i

för avgifter, lämnade vad deparockså återgav promemorians principer

utan erinran men ansåg det viktigt att slå fast tementschefen anfört

att för utgår från den straffrättsliga riktlinjerna avgiftssystemet

förutsätts kunna i särskilda skuldprincipen även om avgiftsskyldighet

fall bygga på strikt ansvar.

-161-

Numera har också, som nämnts i avsnitt 5.1.3, införts bl.a. en övertidsavgift enligt arbetstidslagen (1982:673), efter de principer som förordats i promemorian.

6.3.4 Miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen (1969:387)

Påföljdssystemet enligt miljöskyddslagen (1969:387), ML, skärptes-genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1981 (prop. 1980/81:92, JoU 21. rskr 273, lagen omtryckt 1981:420). Skärpningen innebar att straffmaximum för brott mot lagen höjdes samt att en miljöskyddsavgift infördes.

1 45 S ML finns bestäulnel ser om straff för vissa överträdelser mot lagen eller mot Föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. straffbart är enligt paragrafens första stycke att uppsåtligen eller av oaktsamhet bl.a. bryta mot förbud mot viss miljöfarlig verksamhet som meddelats med stöd av lagen (punkt 1), att underlåta att iaktta förprövningsplikten enligt 10 S ML (punkt 2), att åsidosätta villkor eller föreskrifter som har meddelats i ett tillståndsbeslut eller i ett beslut enligt 41 S ML (punkt 3). Det är också straffbart att underlåta att följa ett föreläggande att lämna tillsynsmyndigheten behövliga upplysningar om en verksamhet som kan befaras vara miljöfarlig (punkt 4) samt att lämna oriktiga uppgifter i en ansökan (punkt 5). Påföljden är böter eller fängelse i två år. Före den 1 juli 1981 var straffmaximum ett år. l samband med straffskärpningen infördes i paragrafen en bestämnel se att i ringa fall skall inte dömas till ansvar. För brott mot upplysningsplikten enligt punkt 4 hade före 1981 endast stadgats böter, vilket innebar att straffmaximum höjdes betyd-

ligt samtidigt som bestänmel sen utvidgades till att också gälla orik-

tiga uppgifter i ansökan till prövningsmyndigheterna.

Samtidigt med denna straffskärpning infördes i brottsbalken särskilda straffbestänlnelser till skydd för miljön. Enligt 13 kap. 8 a S BrB kan dömas för miljöbrott till böter eller fängelse i högt två år. Om brottet är grovt kan dömas till fängelse i lägst sex nånader och högst sex år. Enligt 13 kap. 9 S andra stycket BrB kan den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 8 a S dömas För vållande till miljö-

- 162 -

störning till böter eller fängelse i högst två år. Av 45 § ML framgår att om ansvar kan ådömas enligt brottsbalken skall ansvar inte ådömas enligt ML.

syftar till att eliminera den ekonomiska vinningen Miljöskyddsavgiften är alltså att genom indragning av vinsten av en av miljöbrott. Syftet överträdelse av ML motverka att den som bedriver miljöfarlig verksamhet att av ekonomiska motiv. Förutsättningarna för frestas bryta mot lagen att skall utgå är enligt 52 S ML att en överträdelse miljöskyddsavgift av de objektiva rekvisiten enligt 45 S första stycket 1-3 ML har ägt rum samt att överträdelsen har medfört ekonomiska fördelar för utövaren verksamheten. I ringa fall skall ingen avgift utgå. av den miljöfarliga Miljöskyddsavgiften skall påföras den fysiska eller juridiska person som utövade den verksamhet i vilken överträdelsen skedde och skall bestämmas till ett som svarar mot de ekonomiska fördelarna av belopp överträdelsen. Kan full bevisning av storleken av de ekonomiska fördelarna inte alls eller endast med svårighet läggas fram, uppskattas till ett Miljöskyddsavgiften får sättas ner fördelarna skäligt belopp. eller helt efterges, om särskilda omständigheter föreligger.

av koncessionsnämnden på talan av Frågor om miljöskyddsavgift prövas statens naturvårdsverk. Koncessionsnämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Naturvårdsverkets beslut att väcka talan om miljöskyddsavgift får inte överklagas.

I de fall en miljöfarlig verksamhet drivs av en fysisk person kan denna vid en överträdelse av ML drabbas av både straff och miljöskyddsavgift. tas dock ut enligt principen om strikt ansvar. Ett Miljöskyddsavgiften kan alltså, vare sig det är ett aktiebolag eller ägs av en företag enskild en miljöskyddsavgift så snart det näringsidkare, påföras konstateras att en överträdelse som kan medföra en avgift har begåtts utan att det behöver bevisas att någon för överträdelsen ansvarig eller av oaktsamhet. Den strikta tillämpningen kan handlat uppsåtligen dock mildras kan nedsättas eller efterges, om genom att avgiften särskilda Även om åtal väcks för brottet och omständigheter föreligger. straff utdöms skall detta inte påverka bestämenligt propositionen mandet I de allra flesta fall kommer avgiftstalan att av avgiften.

-163 -

riktas mot en juridisk person, men även om det riktas mot en fysisk person som även döms för brottet bör avgiften bestänmas utan hänsyn till straffet. Däremot kan det vara skäligt att domstolen i brottmålet med tillämpning av de principer som gäller för straffmätning i allmänhet beaktar att en miljöskyddsavgift har tagits ut.

Tillsamans med påföljdsändringarna 1981 infördes också en bestämnel se i 38 S ML att det åligger tillsynsmyndigheterna att verka För att överträdelser av lagen beivras. Departementschefen uttalade att bara allvarliga fall borde rapporteras till naturvårdsverket. För övriga fall ankonlner det på varje tillsynsmyndighet att självständigt bedöma om saken skall anmälas till åtal. I princip får sådan anmälan med det föreslagna stadgandet inte underlåtas i andra fall än då misstanken om brott visat sig ogrundad eller då överträdel sen bedöms ha varit så ringa att straffrihet kan påräknas. Föreskriften riktar sig i första hand till länsstyrelsen och i Förekonmande fall hälsovårdsnämnden.

Miljöskyddsavgiften fick sin nuvarande utformning genom ändringar som trädde i kraft den 1 Juli 1987 (prop. 1986/87:135, JoU 1986/8715, rskr 319, SFS 1987:397). Då ändrades förutsättningarna för när miljöskyddsavgift skall utgå genom att det tidigare kravet i 52 S ML att en överträdelse skall ha medfört eller inneburit risk för störning för omgivningen togs bort. För att sålla bort mindre förseelser togs i

stället på förslag av jordbruksutskottet in en mening i lagtexten att

ingen avgift skall utgå i ringa fall. I propositionen hade föreslagits att kravet på ekonomisk fördel skulle skärpas så att det skulle krävas att den varit betydande. Utskottet ansåg dock att den föreslagna kravskärpningen skulle medföra nya svårigheter att bevisa miljöbrott.

Skälet till ändringarna var att effektivisera bestämnel serna om miljöskyddsavgift. Motiveringen var att eftersom effekterna för miljön har avgJorts i och med tillståndsprövningen och där fastställts vilken belastning på miljön som kan accepteras, följer därav att överutsläpp definitionsnnässigt är till skada för miljön eller innebär oacceptabla risker för den, varför någon bevisning om detta inte skall behöva föras. Av propositionen framgår det att dittills hade endast fem ärenden rörande miljöskyddsavgift prövats slutligt. Anledningen till

- 164 -

att så få ärenden hade prövats var enligt naturvårdsverket svårigheten

att att samtliga förutsättningar för utdömande av avgiften styrka Framför allt var det kravet på betydande störning för föreligger. eller risk för sådan störning som hade vållat problem i omgivningen bestod verket främst i att visa rättstillämpningen. Svårigheten enligt

ett hade inneburit ett allvarligt hot mot miljön och att att utsläpp

noterade miljöeffekter till ett bestämt utsläpp. koppla

Enligt propositionen anser naturvårdsverket att de genomförda skärp-

av straffansvaret år 1981 inte heller haft avsedd effekt. ningarna

fällande domar är fortfarande litet och påföljderna i allmänhet Antalet

att anmäls och ännu färre leder låga. Skälen till så få överutsläpp

åtal och fällande domar är enligt verket bl.a. att det är svårt till

att att ett miljöbrott har begåtts och att det är svårigheter upptäcka eller vårdslöshet. Verket hade därför i en skrivelse att styrka uppsåt

år 1986 föreslagit en avkriminalisering av till jordbruksdepartementet

som f.n. träffas av straffbestämmelserna i ML. I de överträdelser

stället verket en utbyggnad av systemet med miljöskyddsavgift föreslog omfatta flertalet överträdelser. Reglerna för så att detta kommer att

skulle dock ändras så att avgift utgår oavsett ekonomisk avgiften

fördel skada och att normalavgiften skulle uppgå till och påvisbar

dubbla ekonomiska fördelen med möjlighet att sänka eller höja

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda avgiftsbeloppet

fallet.

anförde i (s. 27) att en översyn av Departementschefen propositionen

i stort för att samla resurserna för miljövårdsorganisationen pågår

och att någon genomgripande ändring av sanktionssystemet miljövård

därför inte bör göras innan översynen är klar och fortsatte.

framhålla att ställer mig tveksam till en mera Jag vill vidare jag mot lagen. Enligt min omfattande avkriminalisering av överträdelser värdefullt att det mening kan det vara på ML:s område behålla ansvaret för enskilda individer. Ett sådant ansvar straffrättsliga inte bara av hotet om straff torde nämligen verka avhållande på grund krav som därigenom ställs på den utan också på grund av de moraliska verksamhet. Ytterligare ett som svarar för driften av en miljöfarlig möjligheterna att viktigt skäl att bibehålla straffansvaret utgör bestämmelserna i 36 kap. 7 S brottsbalken om företagsbot. tillämpa finns Någon större

- 155 -

av förklarliga skäl ännu inte, eftersom de så nyligen har trätt i kraft. Enligt min mening finns emellertid anledning att anta att denna sanktion skall kunna visa sig effektiv på miljövårdsområdet och bidra till att förbättra laglydnaden.

I propositionen tas också bestämnelserna om förverkande i 36 kap. 4 S BrB upp. Såvitt känt är har dessa bestämmelser inte kommit till användning vid brott mot ML. Eftersom den närmare anledningen till detta inte är utredd, kan det enligt propositionen finnas anledning att närmare undersöka bakgrunden till detta innan någon omfattande ändring av sanktionssystemet övervägs. Skulle orsaken vara svårigheter att utreda att ekonomiska fördelar har uppkommit uppges detta vara ytterligare ett skäl mot att ersätta straffbestämmelserna i ML med ett avgiftssystem enligt naturvårdsverkets förslag.

Den översyn som nämndes i propositionen är nu klar. Utredningen om miljövårdens organisation har lagt fram sina förslag i betänkandet (SOU 1987:32) För en bättre miljö.

Utredningen förordar (s. 439 ff.) att en genomgripande översyn av miljöstraffrätten bör göras. Detta arbete bör inriktas på att i en övergripande lag ta upp vissa grundläggande kravregler inom hela miljöskyddsområdet och samtidigt reglera påföljdsfrågorna enhetligt. I avvaktan på detta har utredningen föreslagit att bestämmelserna i ML ges en tydligare utformning. Nuvarande 45 S 1-3 föreslås ändras redaktionellt och ges brottsbenämningarna olaga miljöfarlig verksamhet, olaga miljöstörning respektive olovlig miljöstörning. Straffvärdet av brott mot ML föreslås markeras ytterligare genom att straffriheten för ringa fall tas bort. Det straffsanktionerade kravet att uppgifter som lämnas till tillstånds- och tillsynsmyndigheterna skall vara fullständiga och sanningsenliga bör enligt utredningen ytterligare betonas. Inte minst med tanke på att företagens egenkontroll i fortsättningen skall ges en mer framträdande roll. Därför föreslås att även utelämnande av relevant information straffsanktioneras. Detta tillägg föreslås tas in i en ny 45 a § tillsammans med nuvarande 45 § 4 och 5 och brottet benämns försvårande av miljökontroll.

- 166 -

Utredningen har också funnit att de rättsvårdande organen ofta kopplas in alltför sent när det finns anledning att misstänka miljöbrottslighet. Därför föreslås att bestämmelsen i 38 § ML, att tillsynsmyndigskall verka för att överträdelser beivras, skall skärpas. I heterna fortsättningen skall föreskrivas en obligatorisk anmälningsskyldighet till så snart tillsynsmyndigheten bedömer att det finns åklagare, brottsmisstankar av sådan styrka att de bör föranleda utredning.

föreslår också vissa lagändringar så att villkor som bris- Utredningen och kontrollerbarhet skall kunna ändras. Vidater i fråga om precision skall en re föreslås att för samtliga tillståndspliktiga anläggningar I den skall företagen bl.a. redovisa vilka årlig miljörapport avges. för att villkoren i tillståndsbeslutet. åtgärder som vidtagits uppfylla Utredningen föreslår också att alla som bedriver sådan miljöfarlig tillstånd av koncessionsnämnden, dvs. drygt 300 verksamhet som kräver företag, i fortsättningen skall utse en auktoriserad miljörevisor. Revisorn skall följa miljöskyddsarbetet i den verksamhet fortlöpande Till den årliga miljörapporten skall han för vilken han är revisor. foga ett intyg att de i miljörapporten angivna åtgärderna vidtagits. den som utövat miljöfarlig verksamhet utan Enligt en ny 45 b S skall att ha utsett miljörevisor där sådan skall finnas, kunna dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

betonar också vikten av att utnyttja möjligheterna att Utredningen vite. Man anser också att det är av största vikt att frågan förelägga aktualiseras i samtliga fall då förutsättningar om miljöskyddsavgift för detta Någon ändring av avgiften föreslås inte eftersom föreligger. den ändrats Utredningen har också funnit att företagsboten, nyligen. behandla i nästa avsnitt, i sin nuvarande utformning lämsom vi skall par sig väl för användning vid miljöbrottslighet.

6.3.5 Företagsbot

6.3.5.1 gestämmelsgrnag_utformning

I samband med att antog förslaget om utvidgade förverkanderiksdagen bestämmelser enligt nuvarande 36 kap. 4 § BrB uttalade justitieut-

- 167 -

skottet, som tidigare nämnts, tveksamhet till om samhället med den nya förverkandebestämmelsen och ett utbyggt system med sanktionsavgifter inom alla aktuella sektorer kunde nå alla de former av regelöverträdelser där ett starkt samhällsintresse påkallar ingripande. Enligt utskottet borde det också beaktas att ett straffansvar för juridiska personer skulle inrynna ett direkt klander av det brottsliga förfarandet, något som enligt utskottets mening var av betydelse från allnänpreventiv synpunkt. Arbetet med hur ett system med företagsböter kunde utformas borde därför fortsätta. Regeringen gav kommissionen mot ekonomisk brottslighet i uppdrag att utreda frågan, vilket resulterade i förslaget till företagsbot.

Bestämmelserna om företagsbot trädde i kraft den 1 Juli 1986 (prop. 1985/86:23, JuU 13, rskr 110). Den lagtekniska lösning som valts innebär att företagsbot inordnats i det straffrättsliga reaktionssystemet som en form av särskild rättsverkan av brott och inte som en påföljd i straffrättslig mening. Sanktionen skall emellertid ha en bestraffande funktion. Den skall inte användas i vinsteliminerande syfte.

Huvudbestämmelsen i 36 kap. 7 § BrB lyder:

(L fêrstességt 7§ För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas företagsbot, om 1. brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag och 2. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot.

Företagsbot skall åläggas näringsidkare för brott som begåtts i deras näringsverksamhet. Med näringsidkare avses, liksom i andra sammanhang, fysiska eller Juridiska personer som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller ej. Företagsbot skall alltså tillämpas oberoende av företagets ägarform

- 168 -

Detta innebär att såväl enskilda och juridiska konstruktion i övrigt.

som juridiska personer skall kunna åläggas företagsbot. näringsidkare såväl som kommunalt, bedriven näringsverk- Även offentligt, statligt

samhet omfattas.

att skall konnm i fråga är att det har En förutsättning för företagsbot av en straffbestämmelse och att detta brott förekommit en överträdelse

av näringsidkarens verksamhet. Med uttrycket har ägt rum i utövningen har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda brottsligheten som är förenade med verksamheten avses enligt förarbetena skyldigheter betänkande s. 13) brott mot (propositionen s. 64, justitieutskottets exempelvis föreskrifter i utpräglat näringsreglerande författningar och arbetstidslagen. Om gärningen i och för sig arbetsmiljölagen att bestämmelserna i en näringsreglerande författning åsidoinnebär att ansvar skall ådömas enligt en sätts men brottet är av sådant slag är också detta att anse som ett brott i bestämmelse i brottsbalken

Med uttrycket eller annars är av allvarligt slag näringsverksamhet. i första hand allvarligare brott mot centrala åsyftas i propositionen m.m.). Även sådana brott kan straffbestämmelser (häleri, bedrägeri bör även här vara brottets och begås i näringsverksamhet och avgörande

till en näringsidkares verksamhet. gärningsmannens anknytning

krav åtalas för brottet Det uppställs inte något på att gärningsmannen men det måste stå klart att ett brott har eller ens identifieras, endast sällan möjligt att konstablivit begånget. Det är naturligtvis hos en icke identifierad gärningsman. Vid oakttera brottsligt uppsåt emellertid fullt tänkbart enligt propositionen, att samhetsbrott är det har handlat vårdslöst utan att det står klart att någon i ett företag leda i bevis exakt vem denne är. Som ett det för den skull går att nämns det fallet att man i ett företag har brutit not förelägexempel av det som avses i 8 kap. 1 § och 2 § gande eller föreskrifter slag bör då kunna åläggas även första stycket arbetsmiljölagen. Företagsbot vem som har haft det direkta ansvaret för om det inte går att klarlägga Det sistnämnda har att föreläggandet eller föreskrifterna följts. s.k. företagaransvar. Finns det enligt betydelse även när det gäller rätt att utkräva sådant ansvar skall enligt specialgällande möjlighet kunna åläggas. Det motiveringen (s. 63) naturligtvis också företagsbot

- 169 -

är dock inte någon förutsättning att gärningsmannen intar en ledande ställning i företaget. Företagsbot skall kunna ådömas även om brottet har begåtts av personal i underordnad ställning eller av uppdragstagare som har handlat för företagets omedelbara räkning.

Det har inte bedömts lämpligt att använda företagsbot vid förseelser och mindre allvarliga brott. I lagtexten har detta kommit till uttryck genom föreskriften att brottsligheten för att kunna föranleda företagsbot skall ha inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars vara av allvarligt slag. Enligt specialmotiveringen torde brott mot t.ex. arbetsmiljölagen, begångna i näringsverksamhet och av personer till vilka författningarna riktar sig, ofta innefatta ett sådant grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter för näringsidkare som avses här. Undantag görs dock - till följd av kravet på att åsidosättandet skall vara grovt för lindriga överträdelser. Den omständigheten att påföljden för ett brott bedöms stanna vid böter medför dock inte utan vidare att det är att hänföra till sistnämnda kategori.

Vidare uttalas att brott mot centrala straffbestämmelser för det mesta torde vara av så allvarligt slag att företagsbot bör åläggas såvida förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Detsamma torde vara fallet vid brott som är hänförliga till specialstraffrätten och där fängelse ingår i straffskalan. Det bör enligt propositionen (s. 64 f.) även här understrykas att brottet mycket väl kan vara av allvarligt slag i denna paragrafs mening, även om själva brottspåföljden bedöms kunna stanna vid böter. Det är emellertid inte bara brottslighetens art som bör tillmäts betydelse i sammanhanget. Avgörande vikt skall också fästas vid dess omfattning. Företagsbot bör enligt sålunda specialmotiveringen kunna konma i fråga i fall där mindre allvarlig brottslighet har satts i system eller eljest förekommit i stor omfattning, även om varje särskild överträdelse inte är av beskaffenhet att föranleda företagsbot. I lagtexten har detta markerats genom att uttrycket brottsligheten har använts.

Företagsbot skall kunna ådömas endast om näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Denna

- 170 -

bestämmelse skall ses mot bakgrund av att ett av huvudsyftena med den är att man i företagen på ett effektivare sätt skall nya sanktionen övervaka Enligt propositionen (s. 67) är det regelefterlevnaden. att kraven skall ställas ganska högt. I meningen på näringsidkarna då brottet kan tillskrivas brister i sättet att leda föresituationer - ofullständiga instruktioner, eftersatt kontroll och övervaktaget anlitande av inkompetent personal eller andra organisatoriska ning, skall Beträfbrister - bör presumtionen vara att företagsbot åläggas. fande vilka krav som skall ställas på näringsidkaren med avseende på

åtgärder mot framför allt brott som avses med uttrycket förebyggande annars har departementschefen anslutit sig till av allvarligt slag uttalat att bedömningen måste omfatta bl.a. brottets och vad lagrådet relation till den aktuella verksamheten, dvs. dennas gärningsmannens inriktning och andra liknande förhållanden. Det måste art, huvudsakliga också kunna fastställas att företagaren på grund av något sådant borde ha haft anledning att räkna med att det fanns en viss förhållande risk för att det aktuella brottet eller annan likartad brottslighet och att näringsidkaren också haft skulle kunna begås i hans verksamhet möjligheter att eliminera denna risk. Det ankommer naturligtvis rimliga att visa att näringsidkaren inte gjort vad som skäligen på åklagaren kan krävas för att förebygga brottsligheten.

varit riktad mot Företagsbot skall inte åläggas om brottsligheten eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att näringsidkaren Detta kan enligt förarbetena bli aktuellt i vissa ålägga företagsbot. t.ex. har bytt när frågan om att ålägga förefall, om företaget ägare Ett annat exempel kan vara att brottet har varit tagsbot uppkommer. att skada företagets intressen utan att vara riktat mot företaget ägnat som sådant.

skall bestämmas direkt i pengar och fastställas till lägst Företagsbot tio tusen kronor och högst tre miljoner kronor. I konkreta fall skall - i likhet vid straffmätning - bestämföretagsboten med vad som gäller mas med hänsyn tagen till alla omständigheter i målet. Särskild hänsyn tas till art, omfattning och förhållande till skall brottslighetens Företagsboten skall endast ha en bestraffande näringsverksamheten. funktion. Värdet av eventuella vinster och andra ekonomiska fördelar

- 171 -

skall förverkas hos näringsidkaren med stöd av tillämpliga förverkandebestämmelser vid sidan av företagsbot. När boten bestäms bör dock enligt förarbetena hänsyn tas till eventuella uppkomna eller tänkbara i i ekonomiska fördelar som brottet medfört. i

Företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som eljest skulle ha skett om näringsidkaren eller företrädare för denne ådöms påföljd för brottet. Enligt förarbetena får företagsboten för en enskild näringsidkare eller ett fåmansföretag jämkas, om ett kännbart personligt straff för det aktuella brottet ådöms näringsidkaren eller en företrädare för honom. Om företagaren döms till ett eller kännfängelsestraff bara böter, torde det ofta saknas anledning att ålägga företagsbot. Företagsbot får också efterges eller nedsättas om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren. Med annan betalningsskyldighet avses i första hand sanktionsavgifter och skadestånd. Eftersom företagsboten inte har någon vinsteliminerande funktion, kan inte sällan förverkande komma att beslutas vid sidan av företagsbot. Den vinsteliminering som man härigenom åstadkommer skall självfallet inte dessutom ske genom företagsboten. I övrigt bör emellertid förverkande - vare sig det är fråga om sak- eller värdeförverkande - endast i undantagsfall tillåtas att påverka botens storlek i sänkande riktning. Enligt lagtexten kan företagsboten också efterges eller sättas ned om det annars är påkallat av särskilda skäl.

De regler som gäller beträffande preskription av talan om förverkande och verkan av att gärningsmannen har avlidit gäller även i fråga om företagsbot. Huvudregeln är att talan om företagsbot preskriberas samtidigt som brottet. Om påföljd inte kan ådömas på grund av den brottsliges död eller av annan orsak, får enligt 36 kap. 14 S BrB företagsbot ådömas endast om stämning delges inom fem år från det brottet begicks.

Allmän åklagare skall föra talan om företagsbot, vilket innebär att företagsbot inte i likhet med annan särskild rättsverkan av brott kan ådömas utan yrkande. Om talan förs mot någon som åtalas för det aktuella brottet, skall frågorna prövas i ett huvudsammanhang. Vid förhandlingen i tingsrätt och hovrätt skall nämndemän delta i mål som

- 172 -

rör företagsbot. Företagsboten är inte avdragsgill vid näringsidkarens

eftersom den har en bestraffande funktion. taxering,

6.3.5.2 företagspotens_bgtydel§e_sgm_sanktion mot arbetsmijjöbrott

har ännu inte Skälet till Bestämmelserna om företagsbot tillämpats. detta torde vara att de endast varit i kraft drygt ett år.

där företagsbot kan tillämpas nämns i förarbetena Som exempel på brott brott mot föreläggande eller förbud enligt 8 även till denna sanktion föreskrifter enligt 8 kap. 2 § första stycket AML. kap. 1 § AML eller krävs att brottsligheten skall ha inneburit ett grovt Enligt lagtexten Brott mot arbetsmiljölagen, som inte är åsidosättande av skyldigheter. I att bedöma som lindriga överträdelser, bör dock enligt propositionen vara att anse som ett åsidosättande av de skyldigheter som ofta grovt en näringsidkare har. Att påföljden för ett brott bedöms kunna stanna vid böter medför inte utan vidare att brottet är att bedöma som Yrkande om ådömande av företagsbot bör därför med framgång lindrigt. som bryter mot föreläggande eller förbud enligt kunna yrkas mot företag nämnda paragrafer i AML.

skall även kunna ådömas vid brott mot centrala straff- Företagsbot är uppfyllda. Vid arbetsbestämmelser om förutsättningarna i övrigt blir brottsrubriceringen oftast vållande till annans död enligt olyckor 3 kap. 7 S BrB eller vållande till kroppsskada enligt 3 kap. 8 S BrB. Att brotten i dessa fall har i näringsverksamhet kan det inte

begåtts

dessutom vanligtvis att bestämråda någon tvekan om. I botten ligger inte har följts, vilket har melserna enligt arbetsmiljölagstiftningen Därför bör åtalet mot den som förfarit oaktsamt och lett till olyckan. med ett yrkande att förevållat olyckan i många fall kunna kombineras skall ådömas företagsbot. Den nya straffbestämmelsen arbetsmiljötaget i 3 kap. 10 § BrB bör på ett ännu klarare sätt brott som vi föreslår om företagsbot. I många fall kan det stå klart kunna grunda en talan handlat vårdslöst utan att det för den skull att någon i ett företag exakt vem denne är. Eftersom det inte krävs att går att leda i bevis åtalas för brottet eller ens identifieras kan även i någon enskild dessa fall yrkas att företaget skall ådömas företagsbot.

- 173 -

Enligt propositionen skall företagsbot också kunna komma i fråga i fall där mindre allvarlig brottslighet har satts i system eller eljest förekommit i stor omfattning, även om varje överträdelse inte är av beskaffenhet att föranleda företagsbot. I de fall där ett företag upprepade gånger bryter mot t.ex. bötesbestämmelser enligt 8 kap. 2 S andra stycket AML eller straffbelagda föreskrifter från ASS bör därför även i sådana fall kunna yrkas att företaget skall ådömas företagsbot.

Företagsbot skall inte ådömas om näringsidkaren gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten. Åklagaren skall också kunna visa att så inte varit fallet. Enligt propositionen skall kraven på näringsidkarna ställas ganska högt. Om brottet kan tillskrivas brister i sättet att leda företaget ofullständiga instruktioner, eftersatt kontroll och övervakning, anlitande av inkompetent personal eller andra organisatoriska brister - bör presumtionen vara att företagsbot skall åläggas. Det bör därför i de flesta fall vara nöjligt för åklagaren att visa att kraven på förebyggande åtgärder inte uppfyllts.

Företagsbot bör mot bakgrund av detta enligt utredningens uppfattning kunna bli ett mycket verksamt sanktionsmedel mot arbetsmiljöbrott vid sidan om det individuella ansvar som också bör utkrävas. Fördelen med företagsbot är att det riktas mot företaget men ändå innebär ett direkt klander av det brottsliga förfarandet. Det innebär att det ställs även moraliskt färgade krav på företagen att följa arbetsmiljölagstiftningen. Detta torde ha stor betydelse från allmänpreventiv synpunkt.

Företagsbot kan också kombineras med förverkande enligt 36 kap. 4 § BrB av eventuella ekonomiska fördelar för näringsidkaren.

6-3-5-3 .F?ms 21e; behov sten gkjcsamheysreeel

i M?

Enligt våra direktiv bör undersökas om sanktionssystemet skulle kunna göras effektivare genom att en mer allmänt hållen aktsamhetsregel införs i AML. Denna skulle kunna få betydelse för tillämpningen av företagsbot i vissa fall.

- 174 -

Beträffande finns en allmänt hållen aktsamhetsregel i 1 S vägtrafiken första (1951:649). Brister vägtrafikant i den stycket trafikbrottslagen omsorg eller varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas kan han dömas för vårdslöshet i trafik om oaktsamav omständigheterna, heten inte är ringa. En grundregel för all vägtrafik med samma lydelse finns också i 5 S första vägtrafikkungörelsen (1972:603), den stycket inte särskilt. anser, som redoär straffbelagd Fängelsestraffkommittên för att det i praktiken viktigaste fallet av framkalgjorts tidigare, lande av fara för annan är straffbelagt särskilt som vårdslöshet i

trafik.

av avsnittet om företagsbot, anser utredningen att bestäm- Som framgått melserna om företagsbot är tillämpbara utan att någon straffbelagd behöver införas. De straffbestämmelser som redan finns aktsamhetsregel tillsammans med den vi föreslår är fullt tillräckliga. Vi anser därför att det finns behov av att införa en mer allmänt hållen straffinte belagd aktsamhetsregel i AML.

6.3.6 Behövs sanktionsavgifter på arbetsmiljöområdet?

utredningens direktiv skall vi också undersöka förutsättningarna Enligt för att införa ekonomiska sanktioner, typ sanktionsavgifter, som kan tas utan att det behöver kunna bevisas ut även av juridiska personer, uppsåt eller oaktsamhet hos en enskild person.

har, som redogjorts för tidigare, införts på ett Sanktionsavgifter flertal områden. De flesta har visat sig fungera bra t.ex. överlastavgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift, skattetillägg enligt (1956:623) och byggnadsavgift m.m. enligt plan- och taxeringslagen (1987:10). Som framgått av avsnitt 6.3.4 har dock miljöbygglagen inte så bra eftersom endast fem ärenden hitskyddsavgiften fungerat tills Därför har också dessa bestämmelser nylihar prövats slutligt. gen ändrats för att bli effektivare.

finns ett behov av att införa någon typ av sank- Frågan är då om det även på arbetsmiljöområdet. Tidigare fanns det ingen möjtionsavgift att straff eller annan sanktion förutom förverlighet ådöma företag

- 175 -

kande. Genom införandet av företagsbot finns dock numera denna nñjlighet. Företagsbot har en bestraffande funktion och den skall inte användas i vinsteliminerande syfte. Det sistnämnda kan dock uppnås genom vinstförverkande enligt 36 kap. 4 S BrB. Därför kan genom dessa regler uppnås detsamma som man vill uppnå genom sanktionsavgifter. För att sanktionsavgift skall utgå behöver dock inte krävas att uppsåt eller oaktsamhet föreligger, utan denna avgift kan bygga på strikt ansvar. Enligt de riktlinjer som riksdagen och regeringen antagit bör dock, för att en konstruktion med strikt ansvar skall vara försvarbar ur rättssäkerhetssynpunkt, förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet.

Arbetsmiljölagstiftningens ansvarsreglering bygger på att lagstiftningen skall vara förebyggande. Den förebyggande verksamheten förutsätter ett effektivt sanktionssystem där det individuella ansvaret för var och en som verkar i arbetsmiljön är väsentligt. Detta ansvar bör bibehållas enligt våra direktiv. Det är därför viktigt att det straffrättsliga ansvaret för enskilda individer finns kvar samtidigt som det kombineras med straffrättsligt ansvar för företaget som kan utkrävas genom företagsbot. Om dessutom införs ett system med sanktionsavgifter, är risken att det individuella ansvaret ersätts av denna sanktionsavgift som kommer att ses som en driftskostnad. Företagen kan få ett intryck av att de kan köpa sig fria från skyldigheten att följa arbetsmiljölagstiftningen genom att betala denna sanktionsavgift och kommer därmed kanske inte att betrakta överträdelserna som brott. Det är viktigt att betona att det är såväl moraliskt förkastligt som kriminellt att inte följa arbetsmiljölagstiftningen. Eftersom vad som kan uppnås med en sanktionsavgift bör kunna uppnås även genom.tillämpning av reglerna om företagsbot, eventuellt tillsammans med förverkande, finns det enligt utredningens uppfattning, i vart fall för närvarande, inte något behov av att införa någon typ av sanktionsavgift på arbetsmiljöområdet. Skulle det mot förmodan visa sig att de nyligen införda bestämmelserna om företagsbot inte går att tillämpa på området, får frågan om en sanktionsavgift övervägas på nytt. Till detta bör också läggas att det på arbetsmiljöområdet är svårt att hitta det mätbara

- 176 momentet i den aktuella överträde1sen - den parameter - som finns vid t.ex. över1ast, skatteundandragande e11er o10v1igt byggande.

SPECIALMOTIVERING

7.1 Lagen om ändring i brottsbalken

3 kap. 10 S Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom för att Förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön döms, om någon till följd av detta 1. avlider, 2. drabbas av sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, eller 3. utsätts för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, för arbetsmiljöbrott till böter eller fängelse i högst två år. Är grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst

fyra lårottet r.

Denna nya paragraf skall tillämpas i stället för paragraferna om vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan (3 kap. 7-9 SS) vid arbetsolyckor och allvarliga tillbud till arbetsolyckor eller andra arbetsskador. För att bestämmelsen skall bli tillämplig krävs att någon åsidosatt vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön och till följd av detta någon avlider eller drabbas av sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa eller utsätts för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom.

Bestänlnelser om skyldighet att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön finns framför allt i arbetsmiljölagen (1977:1160), arbetsmiljöförordningen (1977:1166) och i föreskrifter som med stöd av lagen och förordningen har utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen. Det finns även annan lagstiftning som innehåller bestänvnel ser om arbetsmiljön, t.ex. strålskyddslagen (1958:110), fartygssäkerhetslagen (1988:000, som träder i kraft den 1 juli 1988) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Enligt arbetsmiljölagstiftningen har arbetsgivaren huvudansvaret för arbetsmiljön. Den grundläggande bestämmelsen finns i 3 kap. Z S arbetsmiljölagen som föreskriver: Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsättes för

- 178 -

eller Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet ohälsa olycksfall. och anordnas så, att en tillfredsställande arbetsmiljö planlägges vidare se till att skapas. Enligt 3 kap. 3 § AML skall arbetsgivare får under vilka arbetet arbetstagare god kännedom om de förhållanden, om de risker som kan vara förbundna med arbetet. bedrives, och upplyses förvissa om att arbetstagaren har den utbildning som Han skall sig vad han har att iakttaga för att undgå riskerna i arbebehövs och vet tet. för arbetsgivaren att se till att arbetstagaren Skyldigheten som är förbundna med arbetet innefattar inte bara upplyses om de risker om riskerna i anställdas arbetsförhållanden. att ge en allmän kunskap att särskilt upplysa om Dessutom är arbetsgivaren givetvis skyldig faromoment från den rutinmässpeciella som kan uppkomma vid avvikelser alltså i udda situationer såsom vid underhålls- och siga verksamheten, eller liknande verksamhet. Detsamma gäller när ny reparationsarbeten och liknande personal börjar eller när ny utrustning, nya arbetsmetoder

införs. Detta innebär att arbetsgivaren har en mycket vidsträckt skyl-

dighet att förebygga arbetsolyckor.

förutsätter att eller av Ansvar för arbetsmiljöbrott någon uppsåtligen åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa oaktsamhet i och någon till följd av detta drabbas eller olycksfall arbetsmiljön utsätts för fara enligt av den effekt som anges i p. 1 och 2 eller om vem som hos arbetsgivaren/företaget bär det straffp. 3. Frågan ansvaret har behandlat i avsnitt 6.2. I första rättsliga utredningen ansvaret själv. Då det gäller företag som hand läggs på företagaren drivs har enligt praxis ledamöterna i den jurisom juridiska personer ansetts Den verkställande direktören diska personens ledning ansvariga.

får, med hänsyn till den ställning han har enligt aktiebolagslagen,

anses i oavsett om han är ledamot av styrelsen. ingå företagsledningen i företagsledningen därför att Straffansvaret placeras på ledamöter har ett inflytande på hur rörelsen utövas. dessa avgörande

6.2 har även behandlats möjligheterna för ledningen av verk- I avsnitt att och beslutsbefogenheter rörande samheten delegera arbetsuppgifter att det vid sådan delegering klararbetsmiljöfrågor. Det är angeläget

vem som i olika avseenden bär ansvaret för att lagstiftningens görs De uttalanden som departementschefen gjorde i bestämmelser följs.

- 179 -

propositionen till arbetsmiljölagen (1976/77:149 s. 373 f.) och som antagits av riksdagen bör vara vägledande. Där uttalades att för att ett uppdrag skall få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts självfallet att med delegering av ansvar följer tillräckliga beslutsbefogenheter. Det förutsätts också att den till vilken delegering sker har behövlig erfarenhet och kunnande för uppgiften. inom förvaltningen måste dessutom hänsyn tas till gällande instruktioner och vid behov ändring göras när delegering bör ske.

Arbetsgivaren har en skyldighet att se till att arbetet planlägges och anordnas så, att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Detta innefattar inte bara en skyldighet för arbetsgivare att se till att arbetsmiljöbestämmelserna efterlevs och att arbetet planeras och anordnas på ett säkert sätt. Det innefattar också en skyldighet att se till att det inom företaget eller myndigheten finns en ändamålsenlig organisation med klara ansvarsförhållanden beträffande anordnandet och ledningen av arbetet. En viktig del av skyddsansvaret är att kontrollera och följa upp de åtgärder som vidtagits och eventuellt göra korrigeringar. Det finns anledning att återigen erinra om uttalanden i propositionen till arbetsmiljölagen. Där uttalades att om arbetarskyddet har eftersatts i fall då delegering har skett får bedömas om arbetsgivaren inte har varit försumlig vare sig vid val av person, genom bristande tillsyn eller på annat sätt och därför bör gå fri från ansvar. oklarheter i fråga om ansvarsfördelning måste alltid falla inom företagsledningens ansvar. Har emellertid rätt delegering med åtföljande beslutsbefogenheter skett, kan motsvarande förpliktelser finnas för den som har trätt i arbetsgivarens ställe. I propositionen också att arbetspåpekades givaren har en skyldighet att underrätta de anställda om till vem framställning skall ske i skyddsfrågor (7 § AMF). I vissa fall av_ underlåtenhet att sörja för tillfredsställande arbetsförhållanden kan ordningen härvidlag vara till ledning vid bedömning av frågor om vållande.

Arbetsgivaren har alltså huvudansvaret för arbetsmiljön. Även andra som är sysselsatta på en arbetsplats har enligt arbetsmiljölagstiftningen en skyldighet att medverka till en säker arbetsmiljö. Arbetstagare skall enligt 3 kap. 4 S AML följa givna föreskrifter samt använda de

- 180 -

den försiktighet i övrigt som behövs för skyddsanordningar och iakttaga ohälsa Handlar arbetstagaren i strid mot att förebygga och olycksfall. instruktioner upphör dock inte därmed arbetsgivarens arbetsgivarens ansvar för utan han skall då ingripa. Att arbetstagaren arbetsmiljön och stort medför inte heller att har lång erfarenhet yrkeskunnande ansvar upphör eller minskar vare sig när det gäller arbetsgivarens att utföra konkreta arbetsuppgifter eller arbetstagarnas förmåga insikt risker. Även om en arbetstagare har deras om föreliggande vissa kvarstår arbetsgivarens ansvar. specialkunskaper

Det finns även andra som verkar på arbetsmiljöområdet och som har en ohälsa eller i arbetsmiljön. Den skyldighet att förebygga olycksfall som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter maskin, redskap m.m. skall enligt 3 kap. 8 S AML se till att anordningen erbjuder säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Den som installerar betryggande skall 3 kap. 10 § AML se till att behövliga sådan anordning enligt skyddsanordningar sätts upp och att i övrigt erforderliga skyddsåtvidtas. Den som tillverkar, importerar eller överlåter ämne gärder som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, skall enligt 3 kap. 9 § som behövs för att hindra eller motverka risker AML vidta de åtgärder

från skyddssynpunkt.

Ett åsidosättande av skyldigheten att förebygga ohälsa eller olycksfall även om det i det enskilda fallet i arbetsmiljön kan givetvis föreligga att har åsidosatts. Detta torde inte kan visas någon detaljföreskrift fallet när en arbetsolycka inträffat. Det finns emellerdock ofta vara som täcker alla arbetssituationer och risker som “tid inte föreskrifter som arbetsgivaren har, att förekommer i arbetslivet. Den skyldighet för att att arbetstagare utvidta alla åtgärder som behövs förebygga innebär att en helhetsbedömning får sätts för ohälsa eller olycksfall, i varje enskilt fall om man försummat sina skyldigheter på ett göras sådant sätt att straffbar oaktsamhet föreligger. Det kan exempelvis vara av ett visst arbete som varit bristfällig. planeringen

krävs första stycket 1 och 2 för- För ansvar enligt paragrafen enligt eller av oaktsamhet åsidosätter vad som utom att någon uppsåtligen ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön åligger honom för att förebygga

- 181 -

att någon till följd av detta avlider eller drabbas av sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa. Gärningsmannen skall således genom oaktsamhet ha vållat effekten. Bedömningen är densamma som vid brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada. Det skall alltså finnas ett samband mellan åsidosättandet och den inträffade effekten. Det krävs emellertid inte något aktivt handlande. Bestämmelsen är tillämplig även vid underlåtenhet att avvärja effekten. Ett åsidosättande av skyldigheten att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön sker vanligtvis inte genom ett aktivt handlande utan genom en underlåtenhet att vidta de åtgärder man är skyldig att göra enligt arbetsmiljöbestämmelserna.

För ansvar enligt första stycket 3 krävs att någon åsidosätter vad som åligger honom för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetsmiljön och någon till följd av detta utsätts för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. I likhet ned brottet framkallande av fara för annan krävs inte att någon effekt inträffat. I motsats till det brottet krävs för arbetsmiljöbrott endast oaktsamhet. Bestämmelsens tillämpning är dock begränsad av andra rekvisit som också gäller för framkallande av fara för annan. Det skall vara fara för dödsfall, svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Detta innebär en betydelsefull begränsning av det straffbara området. Dessutom krävs vad man kallar konkret fara, vilket innebär att fara skall ha uppkommit i det särskilda fall som föreligger till bedömande. Det räcker alltså inte att en viss situation till sin allmänna karaktär kan betecknas som farlig. Någon skall verkligen i det särskilda fallet ha blivit utsatt för fara. Det innebär dock inte att någon person redan vid handlingen eller underlåtenheten att handla måste ha utsatts för fara. Det är tillräckligt att en person senare kommer i farozonen.

Mellan arbetsmiljöbrott och brotten vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan kan skenbar lagkonkurrens föreligga i vissa situationer. Arbetsmiljöbrott skall tillämpas i alla de fall där olyckan eller tillbudet inträffat på en arbetsplats och den som dödas, skadas eller utsätts för fara är arbetstagare eller någon annan som omfattas av arbetsmiljölagen. Det innebär att också t.ex. skolelever, värnpliktiga och vårdtagare i anstalt som utför an-

- 182 -

arbete omfattas. Även i de fall den person som drabbas vistas visat under sin yrkesutövning, blir brottet tillfälligt på arbetsplatsen I de fall det däremot är fråga om en helt utomstående arbetsmiljöbrott. ett hus på vilket takperson, t.ex. en person som på en gata passerar arbeten och han träffas och skadas av ett föremål som faller pågår ner från taket, bör ett eventuellt brott i stället bedömas som vållande till kroppsskada enligt 3:7.

av näringsverksamhet kan Eftersom arbetsmiljöbrott begås i utövandet brott talan om utdömande av företagsbot som utreddetta även grunda behandlat i avsnitt 6.3.5. Även om någon gärningsman inte åtalningen därför att det inte går att utreda vem som varit ansvaas, exempelvis men det står klart att ett arbetsmiljöbrott är begånget, kan enbart rig talan om utdömande av företagsbot föras.

är i normalfallet böter eller fängelse i två år. Det inne- Straffskalan att straffmaximum är detsamma som för vållande till annans död och bär av fara för annan. Straffminimum är böter vilket överensframkallande stämmer med brotten vållande till kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan samt den ringa graden av vållande till död. andra stycke stadgas för grovt brott annans Enligt paragrafens från sex månader till fyra år. Detta överensstämmer med den fängelse av vållande till annnans död. grova graden

Vid bestämmande av påföljden skall vid bedömningen av hur allvarligt är den skada som en olycka lett till vägas in. Mer brottet givetvis betydelsefullt för gärningens straffvärde är dock graden av vållande. I domen bör självfallet också anges vilken punkt i paragrafens första som tillämpats. Detta bör även tas med i domslutet. stycke

3 kap. 12 §

till eller sjukdom får, om brottet inte är Vållande kroppsskada åtalas endast om målsäganden anger brottet till av åklagare

grovt, tal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

motsvarar nuvarande 3 kap. 11 §. Eftersom kroppsskada eller Paragrafen som vållas verksamhet som arbetstagare i fortsättningen sjukdom någon i

- 183 -

blir att bedöma enligt det nya stadgandet om arbetsmiljöbrott har paragrafen ändrats i enlighet med detta. För arbetsmiljöbrott skall inte finnas någon inskränkning i nöjligheterna att väcka åtal. I övrigt har språkliga ändringar gjorts i paragrafen.

§ 7.2 Lagen om ändring i arbetsmiljöjaggg

3 kap. 17 S

I betänkandet föreslås att arbetsgivare skall åläggas en skyldighet att underrätta även polisen om allvarligare arbetsolyckor och tillbud.

Paragrafen föreslås ändras så att regeringen får befogenhet att föreskriva om denna skyldighet.

7.3 i Lagen om ändring lagen om arbetsskadeförsäkring

8 kap. 1 S

I paragrafen har bestämmelserna om arbetsföreståndare tagits bort. Denna bestämmelse motsvarar enligt specialmotiveringen 31 och 32 SS lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring där det talades om arbetsgivare eller arbetsföreståndare. Reglerna om arbetsföreståndare slopades emellertid i arbetarskyddslagen 1973. Bestämmelsen i lagen om yrkesskadeförsäkring ändrades dock inte och överfördes oförändrad till lagen om arbetsskadeförsäkring. Detta är alltså en följdändring till ändringarna 1973. I övrigt har paragrafen ändrats språkligt.

8 kap. 11 S

Straffbestämmelsen för den som underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet enligt 8 kap. 1 S föreslås tas bort för att ersättas av en förseningsavgift.

8 kap. 11 a §

föreslås att en förseningsavgift skal] införas för I denna nya paragraf som inte fu11gör sin anmä1ningssky1dighet enligt 8 kap. arbetsgivare 1 S inom föreskriven tid. En1igt nämnda paragraf ska11 en arbetsgivare när han får kännedom om att en arbetsskada, dvs. en arbetsomedelbart inverkan i har inträffat anmäia olycka e11er annan skad1ig arbetet, detta till a11män försäkringskassa. Om en arbetsgivare inte har anmält arbetsskada två veckor efter det att han har fått kännedom en inträffad påföra honom en förseom den, ska11 den a11männa försäkringskassan med 500 kr. Efter bör i normalfailet tiden kunna ningsavgift o1ycksfa11 inträffade. Det innebär i princip ett räknas från den dag arbetso1yckan ansvar. skall se ti11 att verksamheten är så strikt En arbetsgivare att han normaIt får kännedom om olyckor sanlna dag eller organiserad att de inträffat. För varje arbetsskada som inte senast någon dag efter i tid ska11 tas ut. Det innebär att om flera anmäis förseningsavgift skadas vid sanna oiycka ska11 förseningsavgift tas ut för personer varje skadad som inte anmäits inom två veckor.

kommer att omfattas av besvärsbestämmeisen som finns Förseningsavgiften att som inte är nöjd med föri 8 kap. 12 S. Det innebär arbetsgivare säkringskassans besiut att ta ut förseningsavgift kan begära omprövär med försäkringskassans omprövningsbeslut kan ning. Den som inte nöjd överkiaga hos försäkringsrätten.

får andra stycke efterge förse- Försäkringskassan en1igt paragrafens om det finns särski1da skä1. Detta får besiutas efter ningsavgiften ansökan. Förseningsavgiften kan endast efterges he1t, någon nedsättning föreskrifter om vad som är särskiida skäl får kan inte medges. Närmare medde1as av e11er den myndighet som regeringen bestämmer. regeringen skä1 kan vara att arbetsgivaren i ett 1itet Exempel på särski1da inte kunnat anmä1an i rätt tid. företag på grund av sjukdom fu11göra vara att inte fått kännedom om Ett annat exempei-kan arbetsgivaren hinna anmäian på grund av att den arbetsoiyckan i tid för att göra inträffat på en av1ägsen, ti11fä11ig arbetspiats.

- 185 -

7.4 Lagen_9m_ändring_ i_ kgmnungjskgttelagen

20 S

Eftersom den föreslagna förseningsavgiften i lagen om arbetsskadeförsäkring är av bestraffande karaktär bör den inte vara avdragsgill Å vid taxeringen. Därför föreslås ett tillägg om detta i paragrafen.

7.5 Förordningen 5mLändring i arbetsmiljöförordningen

2 S

I paragrafens första stycke har arbetsgivarens skyldighet att anmäla arbetsolyckor och annan skadlig inverkan i arbetet utvidgats. X fortsättningen skall alla olyckor som inte är av lättare art omedelbart anmälas till yrkesinspektionen. Anmälningsskyldigheten skall inte vara begränsad till invalidiserande skador och skador som i övrigt kan medföra långvarig sjukdom eller framtida men. Underrättelseskyldigheten omfattar i stället alla olyckor som lett till personskada, om det inte är en lätt eller bagatellartad skada. Alla allvarliga tillbud skall också anmälas omedelbart. Som lättare skada bör bl.a. kunna anses de som kan antas leda till mindre än en veckas sjukskrivning. Skälet till att uttrycket utan dröjsmål har ändrats till omedelbart är att det är lättare att förstå ur språklig synpunkt. Det innebär ingen ändring i sak.

I andra stycket har arbetsgivarens skyldighet att anmäla arbetsskador även till försäkringskassan förtydligats. Till försäkringskassan skall även iättare skador anmälas, bl.a. alla skador som lett till sjukskrivning. Vilka skador som skall anmälas framgår av 8 S förordningen (1977:284) om arbetsskadeanmälan och statligt personskadeskydd. Eftersom försäkringskassan enligt 12 § samma förordning skall sända en kopia av arbetsskadeanmälan till yrkesinspektionen, innebär det att de lättare skadorna anmäls till yrkesinspektionen på detta sätt.

I tredje stycket har införts en skyldighet för arbetsgivarna att underrätta även polisen om arbetsolyckor som inträffar. Underrättelseskyl-

- 186 »

är till som föranlett dödsfall eller digheten dock begränsad olyckor svårare personskada.

20 S

har ändrats till följd av att vi föreslår att en ny paragraf Paragrafen införas som skall tillämpas i stallet för skall i 3 kap. brottsbalken, och allvarliga tillbud till arbets- 3 kap. 7-9 SS vid arbetsolyckor olyckor.

7.6 Förordningen om ändring i förordningen om arbetsskadeförsäkring pch statligt personskadeskydd

10 S

som 8 kap. 1 S lagen (1976:380) om Paragrafen har ändrats på samma sätt arbetsskadeförsäkring.

29 S

att riksförsäkringsverket skall bemyndigas att 1 en ny p. 3 föreslås meddela föreskrifter 8 kap. 11 a S lagen om arbetsskadeförenligt säkring.

- 187 -

GENOMFÖRANDET AV FÖRSLAGEN

8-1 52532992

8.1.1 Investeringar för en bättre arbetsmiljö är lönsamma

Arbetsolyckor medför stora kostnader såväl för dem som drabbas av olyckor som för samhället. Även arbetsgivarna drabbas av kostnader.

Nordiska ministerrådet har tillsatt en ämbetsmannakommittê för arbets- 2 miljöfrågor. På uppdrag av den har i Danmark gjorts en beräkning av de samhällsekonomiska konsekvenserna av arbetsolyckor i rapporten Arbejdsulykker i Norden - Samfundsøkonomiske konsekvenser (1987). I rapporten beräknas de totala samhällsekonomiska kostnaderna för inträffade arbetsolyckor som inte har dödlig utgång i Norden årligen uppgå till ca 12 miljarder Dkr. i 1986 års priser. Dessa kostnader skulle avse sjukvårdskostnader, produktionsbortfall på grund av sjukfrånvaro, kostnader för utslagning från arbetsmarknaden och produktionsbortfall på grund av annat än den skadades sjukfrånvaro. Enligt rapporten skulle detta vara en minimiuppskattning, bl.a. därför att statistiken över antalet arbetsolyckor som inträffar är bristfällig.

Det skäl som brukar anföras mot att göra investeringar för en säker arbetsmiljö är att kostnaderna är för stora. Dessa investeringar är dock i regel lönande såväl ur samhällsekonomisk synpunkt som för företaget eller förvaltningen genom att man slipper ifrån de kostnader som arbetsskador medför.

Det finns också beräkningar som visar att arbetsmiljöinvesteringar kan vara även direkt företagsekonomiskt lönsamma. Ett exempel på detta är faktamaterialet Miljö & Ekonomi som tagits fram år 1986 av industrins arbetsgivareförbund Sveriges Verkstadsförening, Stål- och Metallförbundet, Sveriges Skogsindustriförbund och SAF:s Allmänna Grupp samt tjänstemannaorganisationerna Svenska Industritjänstemannaförbundet och Sveriges Civilingenjörsförbund . I detta material som omfattar tolv faktahäften visas bl.a. att bra arbetsmiljö lönar sig och hur det med en beräkningsmodell är möjligt att ekonomiskt kalkylera vilket investe-

- 188 -

för olika Den bärande tanken ringsutrymme som finns miljöförbättringar. se arbetsmiljön och produktionsekonomin i ett är att det handlar om att Detta material distribueras av Arbetarskyddsnämnden. helhetsperspektiv. har ekonomiskt stött projektet. Liknande beräkningar Arbetsmiljöfonden av Arbetsgivarföreningen SFO. I skriften Mänsklig har också gjorts för miljö - lönande investering (1987) visar även SFO att investeringar

är direkt eller indirekt ekonomiskt en bättre arbetsmiljö i många fall skriver man att för att miljöarbetet skall bli effeklönsamma. Vidare tivt - såväl resultats- som kostnadsmässigt - måste det integreras

än vad som för närvabättre i planering och ledning av produktionen måste klargöras inom arrande oftast är fallet. Ansvarsfördelningen de ansvariga måste få befogenheter och betsplatsens hela organisation,

kompetens osv.

instämmer i att det är viktigt att arbetsmiljön och produk- Utredningen Arbetsgivarna har givetvis en skyltionen ses i ett helhetsperspektiv. att vidta de åtgärder som krävs enligt arbetsmiljölagstiftningen dighet är företagsekonomiskt lönsamma. Att investeringarna även om de inte ofta är lönsamma innebär dock att arbetsgivarna har ytterlidessutom ett incitament att förbättra arbetsmiljön. gare

8.1.2 Kostnader för berörda myndigheter

5.1.3 åtgärder för att förmå arbetsgivarna Vi har i avsnitt föreslagit snabbare än för närvaatt anmäla arbetsolyckor till försäkringskassan skall tas ut om anmälan inte gjorts inom en rande. En förseningsavgift merarbete för viss tid. Detta bör dock inte medföra något påtagligt finns redan i försäkringskassorna eftersom denna anmälningsskyldighet oftast först efter en förfrågan från försäkringsdag, men fullgörs är att förmå fler arbetsgivare kassan. Syftet med förseningsavgiften Möjligen kan att direkt självmant göra anmälan till försäkringskassan.

bli ett visst merarbete för försäkringskassorna det i inledningsskedet På något längre sikt bör innan utarbetat rutiner för anmälan. företagen närmast leda till mindre arbete, om syftet uppnås att

dock förslagen

skicka in arbetsskadeanmälan omedelfler arbetsgivare självmant börjar Totalt sett bör bart utan att kassan behöver göra någon förfrågan.

- 189 -

därför inte någon kostnad uppkomma för försäkringskassorna i anledning av våra förslag i denna del.

Beträffande ASS och YI föreslår vi ändrade handläggningsrutiner. De bör agera fastare mot arbetsgivare som inte följer arbetsmiljölagstiftningen. Deras sakkunskap bör också i större utsträckning än i dag utnyttjas vid polisens utredning av arbetsolyckor och andra misstänkta arbetsmiljöbrott. Detta bör genom lämplig omprioritering kunna åstadkonInas utan att några ytterligare resurser tillförs arbetarskyddsverket. Genom ett bättre utnyttjande av sanktionssystemets möjligheter i det förebyggande tillsynsarbetet, som vi utvecklat i avsnitt 5.2.1.1, bör Ylzs resurser totalt sett kunna utnyttjas på ett effektivare sätt. Detta synsätt överensstämmer väl med den ökade uppmärksamhet som YI avses att ägna frågor om ansvar och ansvarsfördelning inom företag och förvaltningar.

Kostnaderna för den utökade informations- och utbildningsverksamheten om sanktionssystemet som vi förespråkat i 5.3.1 bör, på samma sätt som för de där nämnda informationsdagarna, kunna tas ut genom avgifter för deltagarna. Arbetsmiljöfonden bidrar också med medel till denna verksamhet. För den länsvisa utbildnings- och informationsverksamhet tillsammans med polis och åklagare som vi förespråkat i avsnitt 5.3.2 behöver dock arbetarskyddsverket få ett anslagstillskott. Kostnader för resor, föredragshållare m.m. kan uppskattas till ca femtio tusen kronor per län i genomsnitt, dvs. totalt drygt en miljon kronor.

Vi har i avsnitt 5.1.2 föreslagit att arbetsgivarna skall åläggas en skyldighet att underrätta även polisen om arbetsolyckor som lett till dödsfall eller svårare personskada. Genom att underrättelseskyldigheten är begränsad till de allvarligaste olyckorna bör dock inte antalet anmälningar bli så stort att det medför några påtagliga resursproblem för polisen. De ärenden som torde tillkomma är framför allt de fall där larmcentralen aldrig kopplas in därför att sjuktransporten ordnas på annat sätt.

Vi har också föreslagit att enhetliga anvisningar och rutiner utarbetas för polisens arbete. Detta kommer inte att medföra några kostnader för

- 190 -

utan tvärtom leda till att arbetet effektiviseras. Förslaget polisen att YI:s sakkunskap skall tas till vara bättre än i dag vid utredning kommer också att underlätta polisens arbete. Den av dessa ärenden av lokala handledare som vi föreslår kommer dock ytterligare utbildning medföra kostnader för Dessa kurskostnader bör täckas centatt polisen. ralt de får ett särskilt anslag för detta. Den lokala av RPS genom att som dessa sedan skall medverka i bör göras i eller regionala utbildning eftersom brottsutredningar skall göras i samarbete med åklagarväsendet, mellan dessa. Kostnaderna bör dock täckas centralt. Totalt samarbete bör RPS få ett milj.kr. för utbildningsinsatser. Därutanslag på 0,5 att till polisen inte över bör dock, under förutsättning anmälningarna ökar markant, våra förslag inte medföra att några ytterligare mycket resurser behöver tillföras.

del innebär våra förslag att de får ett större ansvar För åklagarnas av dessa ärenden genom att de normalt skall leda förunför utredningen Detta kommer att innebära en ökad arbetsbörda i framför dersökningen. allt de åklagardistrikt och hos de regionåklagarmyndigheter som i dag

få ärenden av denna typ. Att leda förundersökningen behöver handlägger dock inte vara så arbetskrävande eftersom själva utredningsarbetet Genom att av polisen skall förbättras utförs av polisen. utbildningen och YI:s och andra tillsynsmyndigheters sakkunskap skall utnyttjas mera

bör också bli bättre i fortsättningen. Genom detta polisutredningarna leder förundersökningen underlättas också deras och genom att åklagarna att besluta i åtalsfrågan. Därför innebär inte våra förslag möjligheter så stor ökad arbetsbelastning för åklagarna som de först kan ge intryck därför inte resurstillskott. Den utbildning som av. Vi föreslår något föreslår för och poliser, i första hand regionalt, bör vi åklagare av RÅ i samråd med RPS. Den kommer att medföra kostnader som anordnas inte anslagsramar. RÅ bör få ett särskilt anslag ryms inom nuvarande för detta på 0,5 milj.kr.

bör också få ett särskilt anslag på 0,2 milj.kr. för att Domstolsverket ett seminarier om arbetsmiljöbrott för domare. kunna anordna par

- 191 -

8-2 J1r§_f_t_tr§_<19p9s_9sb. ömeånsepgsjcämJêsr

Tidpunkten för ikraftträdandet är beroende av tidsåtgången för remissförfarande samt behandling i regeringskansli och riksdag. Lagändringarna bör med hänsyn till detta kunna träda i kraft tidigast den 1 juli 3 1989.

Övergångsbestämnel ser till ändringarna i brottsbalken

Beträffande lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträdandet skall bestämelsen i 2 kap. 10 S första stycket regeringsformen beaktas. Där föreskrivs att svårare brottspåföljd inte får åläggas än den som var föreskriven när den brottsliga gärningen förövades. Dessutom skall beaktas bestämelsen i 5 § BrP, att straff skall bestänmas efter den lag som gällde när gärningen företags, om inte en därefter antagen ny lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff.

Det innebär att den nya straffbestänlnelse vi föreslår i 3 kap 10 S endast får tillämpas på gärningar som har begåtts efter ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämel se om detta behövs inte.

SÄRSKILT YTTRANDE

av sakkunniga Hans Granqvist, Lars Herlin och Åke Schön

Sakkunnige Henry Lunde insjuknade allvarligt under julhelgen 1987. Han förklarade sig dessförinnan dela de synpunkter som vi framför i detta yttrande. På grund av sin sjukdom har han dock inte haft möjlighet att se den slutliga utformningen av yttrandet, ej heller att underteckna detta.

Utredningen har enligt direktiven haft till uppgift att i första hand göra en kartläggning av hur sanktionssystemet i praktiken fungerar i samband med arbetsolyckor. Kartläggningen avsågs bl.a. ge underlag för att bedöma om regelsystemet som sådant företer brister eller om detta gäller i fråga om tillämpningen av de sanktionsmöjligheter som nu finns. Med stöd av vad som framkommit i kartläggningsdelen skulle utredningen enligt direktiven närmare överväga och redovisa de förslag till åtgärder som bedöms lämpliga för att undanröja eventuella brister i systemet.

Vi är inledningsvis angelägna om att understryka att vi anser att det är bra att det finns ett sanktionssystem som kan bidra till att upprätthålla respekten för arbetsmiljöreglerna och i förekommande fall beivra brott mot dessa regler. Vi menar också att det kan ligga ett värde i att göra en översyn av systemet för att se om det fungerar eller om det behöver kompletteras i något avseende.

En förutsättning för att systemet skall fungera är - som utredningen konstaterar - att det finns goda kunskaper om regelsystemet såväl hos tillsynsmyndigheter och rättsvårdande myndigheter som hos arbetsgivare och arbetstagare.

Kartläggningsdelen i betänkandet visar att utbildnings- och informationsinsatser krävs på detta område. I detta sammanhang vill vi framhålla, vilket inte klart framgår av betänkandet, att parterna på

- 194 -

arbetsmarknaden, såväl var för sig som gemensamt, under många år gjort insatser i detta En viktig kanal på den privata sidan betydande syfte. som är ett gemensamt informations- och är t.ex. Arbetarskyddsnämnden, för SAF, L0 och PTK. När det gäller frågor som rör utbildningsorgan har på senare år både de privata och offentliga arbetsgivaransvaret fram egna utbildningsmaterial som arbetsgivarorganisationerna tagit efter olika branschers behov. På detta område bedriver orgaanpassats nisationerna fortlöpande utbildning i olika former.

som enligt vår Vissa av utredningens förslag grundar sig på slutsatser Detta gäller framför allt förslaget mening är bristfälligt underbyggda. brottet framkallande av fara för annan ersätta rekvisitet att vid med oaktsamhet samt förslaget att arbetsgivare i vissa grov oaktsamhet fall skall underrätta polisen om inträffade arbetsolyckor.

i betänkandet visar enligt vår mening att det inte Kartläggningsdelen som brister utan snarare tillämpningen av de nuvarande är regelsystemet Vår uppfattning är att gällande kriminalisering sanktionsmöjligheterna. och i arbetsmiljölagen i och för sig är fullt tillräcki brottsbalken för att preventiva effekter. För att ytterligare lig uppnå önskade att markera vissa delar i förstärka dessa kan det dock finnas anledning t.ex. genom att i brottsbalken införa en ny straffsanktionssystemet, I betänkandet betonas särskilt det pedareglering av arbetsmiljöbrott. Vi kan dock inte förstå att det från gogiska värdet av en sådan åtgärd. vare eller systematisk synpunkt skulle ligga någon försig pedagogisk del i att sammanföra arbetsmiljöbrotten i en paragraf såsom utredningen

föreslår. Eftersom vi inte kan se något mctiv för en straffskärpning att alternativet med tre nya paragrafer, i vilka såväl rekvianser vi som strafflatituderna är desamma som för de allmänna motsvarande siten brotten i 3 kap. 7-9 SS brottsbalken, är att föredra.

har utredningen beträffande framkallande av fara I båda alternativen att det för att bestämmelsen skall bli tillämplig endast föreslagit oaktsamhet och inte oaktsamhet som enligt nuvarande skall krävas grov bestämmelse i 3 kap. 9 § brottsbalken.

- 195 -

Vi har svårt att förstå att andra brottsrekvisit skall gälla för framkallande av fara för arbetstagare än för framkallande av fara för annan. Vi anser att det skulle leda till för rättsmedvetandet stötande resultat om samma slags beteende skulle vara straffbart innanför t.ex. ett fabriksområde och icke straffbart utanför området.

När brottet framkallande av fara för annan infördes i brottsbalken noterades att eftersom det i paragrafen för straffbarhet inte krävdes att någon effekt inträffat eller ens åsyftats det straffbara området i stället begränsats genom kravet på grov oaktsamhet. Detta synsätt gör sig gällande med samma styrka i dag.

Utredningen har enligt vår mening inte angett några övertygande skäl

för att sänka kravet på det subjektiva rekvisitet från grov oaktsamhet till oaktsamhet. Vi anser därför att det även vid arbetsmiljöbrott _ skall krävas grov oaktsamhet för att framkallande av fara skall vara straffbart.

I betänkandet föreslås att en skyldighet införs för arbetsgivare att, vid sidan av en utvidgad anmälningsskyldighet till yrkesinspektionen, underrätta även polisen om arbetsolyckor som lett till dödsfall eller svårare personskada. Skälet härtill är enligt betänkandet att antalet arbetsolyckor som kommer till polisens kännedom är lågt. Detta påstående bygger på det faktiska antal olyckor som kommit till polisens kännedom jämfört med det totala antalet inträffade arbetsolyckor. Eftersom ingen analys gjorts av hur många av samtliga inträffade arbetsolyckor som borde ha polisanmälts är det enligt vår mening omöjligt att avgöra om de olyckor som faktiskt kommit till polisens kännedom är få eller ej.

Yrkesinspektionen är under arbetarskyddsstyrelsen tillsynsmyndighet över arbetsmiljölagstiftningens efterlevnad. Det är till yrkesinspektionen som arbetsgivaren vänder sig för att t.ex. få råd och hjälp i arbetsmiljöfrågor. Det är också till yrkesinspektionen som arbetsgivaren har en skyldighet att anmäla svårare arbetsolyckor. När det gäller denna anmälningsskyldighet konstateras i betänkandet att ett av skälen till att bestämmelsen inte fyller sin funktion torde vara att

- 196 -

vilka och tillbud som skall anmäden är svårtolkad beträffande olyckor nu att skyldighet att omelas. I betänkandet föreslås arbetsgivarens till skall utvidgas till delbart anmäla olycksfall yrkesinspektionen alla som inte är av lättare art. Yrkesinspekatt omfatta olycksfall att att bedöma olyckans tionen kommer härigenom ges ökade nñjligheter som kan vara att vidta för att hindra karaktär och de åtgärder befogade att liknande olyckor inträffar i framtiden. Tolkningssvårigheterna - det kan inte anses vara lättare att kvarstår emellertid oförändrade av lättare art än vad som är svårare tolka vad som är olycksfall

personskada.

dock vidare att arbetsgivaren skall åläggas att Utredningen föreslår om olycksfall i arbete som föranlett omedelbart underrätta polisen dödsfall eller svårare personskada.

liksom hittills skriftligen anmäla alla Slutligen skall arbetsgivaren till Denna bestämmelse har i betänkanarbetsskador försäkringskassan. det med en förseningsavgift om 500 kronor. kompletterats

kommer därmed att vara tvungna att dels anmäla alla Arbetsgivarna dels pröva omfattningen av sin arbetsolyckor till försäkringskassan, till yrkesinspektionen respektive polisen på två anmälningsskyldighet olika Detta kan inte vara rimligt. grunder.

att anmäla olycksfall till två Arbetsgivarna har redan i dag skyldighet Inte minst bakgrund av de positiva strävanden

olika myndigheter. mot

enklare och klarare som f.n. bedrivs inom statsförmot färre, regler är det olämpligt att införa krav på anmälningsskyldighet valtningen De omständigheter som utredningen själv till ytterligare en myndighet. enligt 2 S som skäl till att den nuvarande anmälningsskyldigheten anger utredningens uppfattning inte fungerar arbetsmiljöförordningen enligt kvarstår dessutom och förstärks ytterligare om en ny anmälningsskyl-

dighet införs.

ha en enda tillsynsmyndighet Arbetsgivaren bör på arbetsmiljöområdet att underrätta polisen bör - om den att kommunicera med. En skyldighet som med sin sakkunskap anses nödvändig - läggas på yrkesinspektionen,

- 197 -

på arbetsmiljöområdet har bättre förutsättningar att bedöma om polisen behöver kopplas in när en arbetsolycka har inträffat.

Kgâtpâster

Vi anser att de kostnadsmässiga konsekvenserna av utredningens förslag är klart underskattade. Om de av utredningen önskade effekterna skall uppnås förutsätter detta stora insatser från olika aktörers sida. Utbildning och information kräver betydligt större ekonomiska insatser än vad som framgår av betänkandet. Vi är också övertygade om att de ytterligare insatser som förutsätts från myndigheternas sida inte kan klaras utan betydande resurstillskott. Utredningens uppskattningar av kostnaderna är enligt vår mening bristfälligt motiverade och alltför allmänt hållna.

Bilaga Förslag till blankett för polisens förfrågan till yrkesinspektionen Olycksfallsadress: Polisens Dnr: K . . . . Handläggare: Yrkesinspektionsdistrikt Pol isdistrikt

Vilken åtgärd kaniner yrkesinspektionen att vidta med anledning av bifogade anmälan? Arb.st.nr SVARSUPPGIFT TILL POLISDISTRIKTET ATT INSÄNDAS INOM EN VECKA Händelsen föranleder följande åtgärd: Arbetsskadeutrednirig/rapport kommer sannolikt att göras av YI. En kopia konlner att skickas till polisen. Annan dokumentation (PM) komer att upprättas. En kopia komer att skickas till polisen.

BEIGE!

Annan åtgärd från YI:s sida. Vilken? ooouoeoooononoocooooaoocenoooooooo:an000oc:nuoooooooooolollcoouonuo- Åtgärd ännu inte beslutad. Ärendet är under handläggning. Vi återkonrner med besked.

Inspektörens namn DC/BDC

i

Statens 1988

offentliga utredningar

.

Kronologisk förteckning

I. Oveuynavmlümillvllølifhünmk 2. KormevlnmA. 3. Arhüolyckl-olyckfdlcrtfbctmüljühüak

Statens 1988

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet Övcuyn av ulllmitlgslagsüfmingm. [ll Kortare vlnlan. [2] Arbctsolycka -olycka elle: arbclsmiljöhrotl? |3|

KUNGL. man.

1988432 15

_ STOCKHOLN

ALLMÄNNA FÖRLAGET

ISBN 91-38-10109-2 ISSN 0375-250X