Grovt rattfylleri och sjöfylleri

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Grovt Rattfylleri och j Sjöfylleri

SME Betänkande och av Väg- sjöfyllerikommittén

Occ

M ms

v g v,

Statens offentliga utredningar @E§ 1992131 @ Justitiedepartementet

Grovt Rattfylleri

och

Sjöfylleri

Betänkande av [ag- och sjöfyllerikommittén

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes AB. Allmänna Förlaget ombesörjer också, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor, remissutsändningar av SOU och Ds.

Beställningsadress Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax 08-20 50 21 Telefon 08-690 90 90

ISBN 91-38-13241-9 Graphic Systems AB, Göteborg 1992 ISSN 0375-250X

SOU 1992131

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 19 december 1991 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att göra en utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri och frågan införande promilleregel till sjöss. om av en Med stöd bemyndigandet förordnade departementschefen den 3 av februari 1992 ledamöter kommittén riksdagsledamöterna Jerry som av Martinger m, tillika ordförande, Kenneth Attefors nyd, Elver Jonsson

fp och Kenneth Lantz kds, socialsekreteraren Birgitta Rasmussen v

och IJlla-Britt Åbark s. Ulla-

samt riksdagsledamöterna Rune Thorén c

Britt Åbark avled den 20 maj 1992. Som ledamot kommittén förny av ordnades den 17 juni 1992 riksdagsledamoten Jan Björkman s. Att såsom experter biträda kommittén förordnades den 3 februari 1992 departementssekreteraren i Justitiedepartementet Anette Andersson, hovrättsassessorn Erik Brattgård, Justitiedepartementet, chefsjuristen vid Sjöfartsverket Johan Franson, polisöverintendenten vid Polismyndigheten i Göteborg Håkan Jaldung, utvecklingschefen vid Trafiksäkerhetsverket Hans Laurell, lagmannen i Svea hovrätt Christer Rune och rådmannen vid Trelleborgs tingsrätt Rolf Trulsson samt den 4 juni 1992 byråchefen vid Kriminalvårdsstyrelsen Per Colliander. Till sekreterare åt kommittén förordnades den 10 februari 1992 hovråttsassessom Anita Wickström. Kommittén, har antagit namnet Våg- och sjöfyllerikommittén, får som härmed överlämna sitt betänkande SOU 1992131 Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri. Uppdraget år därmed slutfört.

Stockholm i december 1992

Jerry Martinger

Kenneth Attefors Jan Björlønan Elver Jonsson

Kenneth Lantz Birgitta Rasmussen Rune Thorén

Anita Wickström

SOU 1992131

Innehållsförteckning

Förkortningar ll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Förslag till lag om ändring i lagen 1951649 om

straff för vissa trañkbrott 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2. Förslag till lag om ändring i sjölagen l89135 s. 1 25 . Förslag till lag om ändring i jämvägssäkerhets-

lagen 19901157 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4. Förslag till lag om ändring i lagen 1974203 om

kriminalvård i anstalt 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Inledning 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Bakgrunden till kommitténs tillkomst 31 . . . . . . . . . . 1.1.1 Rattfylleri 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1.2 Sjöfylleri 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Kommitténs direktiv 32 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Kommitténs arbete 34 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Betänkandets disposition och innehåll 36 . . . . . . . . . .

DEL RATTFYLLERIDELEN

Rättslig bakgrund 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Trañknykterhetslagstiftningens utveckling i huvuddrag 41

Gällande bestämmelser 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Trañknykterhetsbrotten 43 . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Körkortsreglema 44 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Närmare om förutsättningarna för att ett rattfylleribrott

skall anses som grovt 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Något om konkurrensen mellan olika grader av

vårdslöshet i trafik å ena sidan och trafiknykterhets-

brott å andra sidan 47 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 Pâföljdsvalet vid grovt rattfylleri 48 . . . . . . . . . . . . 2.5.1 Allmänt om påföljder och påföljdsval enligt

brottsbalken BrB 48 . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehållsförteckning SOU 1992131

2.5.2 Något om påföljdsvalet vid rattfylleri före den

1 juli 1990 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.3 Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri efter den

1 juli 1990 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.5.4 Rättspraxis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Kritik mot den nuvarande ordningen . . . . . . . . . .

3 Utländsk rätt 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Inledning 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Danmark 63 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Finland 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Island 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Norge 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6 Frankrike 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7 Storbritannien 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8 Förbundsrepubliken Tyskland 72 . . . . . . . . . . . . . . 3.9 Den europeiska gemenskapen 73 . . . . . . . . . . . . . . .

4 Allmänna utgångspunkter och överväganden 75 . . . . . .

5 Gränsvärdet för grovt ratwlleri m.m. 83

. . . . . . . . . 5.1 Inledning 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Kommitténs uppdrag 83 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Utgångspunkter 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Tidigare överväganden beträffande det övre gräns-

värdet 85 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Bör det övre gränsvärdet sänkas 86 . . . . . . . . . . . . 5.6 Till vilken nivå bör en sänkning av det övre gräns-

värdet ske . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Sänkningens inverkan på straffmätningen 93 . . . . . . .

6 Påfölidsvalet vid grovt rattfylleri m. m. 95 . . . . . . . . . 6.1 Inledning 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Kommitténs uppdrag 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Utgångspunkter 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Val av påföljd 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Ytterligare förutsättningarna för att döma till om

skyddstillsyn vid grovt rattfylleri 99 . . . . . . . . . . . . . 6.6 Kriminalvård i anstalt 103 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Ytterligare åtgärder mot de allvarligaste brotten

7.1 Höjning av straffmaximum för grovt rattfylleri

7.1.1 Bakgrund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.1.2 Överväganden och förslag angående straff-

maximum för grovt rattfylleri

sou 1992 131 Innehållsförteckning

7.2 Utformningen av bestämmelserna om grovt vållande till

annans död resp. grovt vållande till kroppsskada eller

sjukdom 110 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri 113

8.1 Kommitténs uppdrag 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Rättslig bakgrund 113 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Inhämtande av personutredning i mål om ansvar för

grovt rattfylleri 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4 Betydelsen av personutredning i mål om ansvar för

grovt rattfylleri 115 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.5 Kommitténs överväganden 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.6 Polis, åklagare och försvarare 119 . . . . . . . . . . . . . . .

9 En enhetlig praxis vad gäller val påföljd för av

grovt rattfylleri 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Kommitténs uppdrag 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.2 överväganden 121

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Vissa körkortsfrågor 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Inledning 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Rättslig bakgrund 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.l Körkortsreglema 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.2 Körkortstillstånd 126 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2.3 Kommittén Körkort 2000 128 . . . . . . . . . . . . 10.3 Körkortstillstånd efter ett trafiknykterhetsbrott 129 . . . . 10.3.1 Utvidgning av kravet på särskild utredning 129 . l0.3.2 Förslagets effekter 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Återkallelse körkort grund trafiknykterhetsav av

brott 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.5 Övrigt 136

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

ll Övriga frågor 137

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

DEL 11, SJÖFYLLERIDELEN

12 Rättslig bakgrund 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.1 Regleringen av nykterhet till sjöss; något om

utvecklingen 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2 Gällande bestämmelser 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.1 Bestämmelser om ansvar för onykterhet till

sjöss 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.2 Straffbestämmelsernas tillämplighet i rummet 144

8 Innehållsförteckning SOU 1992131

12.23 Körkortsreglema 145

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.2.4 Särskilda behörighetsvillkor 145 . . . . . . . . . . . l2.2.5 Ofñciella register över fartyg 145 . . . . . . . . . . 12.3 Påföljdsvalet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4 Rättspraxis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.4.l Påföljd för onykterhet till sjöss o o o . - . 0 . l2.4.2 Ansvar för onykterhet till sjöss för annan än

den som framfört fartyget . . . . . . . . . . . .

13 Tidigare överväganden av frågan om att införa gräns-

värden beträfande alkoholkoncentrationen för sjö-

trafikens och sjöfartens del 155

. . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Vissa undersökningar och statistiska uppgifter 163

14.1 Alkohol och olycksrisker på sjön 163 . . . . . . . . . . . . . 14.2 Alkoholrelaterade sjöolyckor 163 . . . . . . . . . . . . . . . l4.2.1 Fritidsbåtsolyckor 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . l4.2.2 Olyckor inom yrkessjöfarten 164 . . . . . . . . . . . 14.3 Promillehalter m.m. 164 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.4 Lagföringar m.m. 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15 Utländsk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.2 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.3 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.4 Island . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.5 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.6 Frankrike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.7 Storbritannien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.8 Förbundsrepubliken Tyskland . . . . . . . . . . . . . . 15.9 USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15.10 Den europeiska gemenskapen . . . . . . . . . . . . . . .

16 Överväganden och förslag berrafande gränsvärden för

alkoholkoncenrrationen på sjön 173 . . . . . . . . . . . . . . 16.1 Kommitténs uppdrag 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.2 Bakgrund 173 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16.3 Rättspraxis 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16.4 överväganden och förslag 175

. . . . . . . . . . . . . . . . . l6.4.l Problemställningen 175 . . . . . . . . . . . . . . . .

16.4.2 överväganden

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16.5 Övervakning och kontroll

. . . . . . . . . . . . . . . . .

17 Övriga frågor 183

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 1992 131 Innehållsförteckning 9

DEL III, GENOMFÖRANDET AV FÖRSLAGEN SAMT

SPECIALMOTIVERING

18 Särbehandling avfängelsedömda trafiknykterhets-

brottslingar 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.1 Inledning 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.2 Särskilda anstalter 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.3 Anstalternas drift och personal 188 . . . . . . . . . . . . . . 18.4 Verksamhetens innehåll 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.5 Tvång eller frivillighet 190 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18.6 Huvudmannaskap 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19 Ekonomiska och andra konsekvenser förslagen 193 av . . 19.1 Inledning 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2 Hur många trafiknykterhetsbrottslingar berörs av

kommitténs olika förslag 193 . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.2.1 sänkningen av gränsvärdet för grovt rattfylleri 193

19.2.2 Ändrat påföljdsval vid rattfylleribrott 194 grova . 19.2.3 Särbehandling av fängelsedömda trafik-

nykterhetsbrottslingar 195 . . . . . . . . . . . . . . 19.3 Konsekvenser 195 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l9.3.1 Kriminalvården i anstalt 195 . . . . . . . . . . . . . 19.3.2 Frivârden 199 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.3.3 Domstolsväsendet 200 . . . . . . . . . . . . . . . . .

19.3.4 Åklagarväsendet 203

. . . . . . . . . . . . . . . . . 19.3.5 Polisväsendet 204 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l9.3.6 Personutredning 205 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

l9.3.7 Övriga effekter 205

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 19.3.8 Finansieringsmöjligheter 207 . . . . . . . . . . . . .

20 Specialmotivering 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.1 Förslaget till lag ändring i lagen 1951649 om om

straff för vissa trafikbrott 209 . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.2 Förslaget till lag ändring i sjölagen 189135 1 210 om s.

20.3 Förslaget till lag om ändring ijämvägssäkerhets-

lagen 19901157 214 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.4 Förslaget till lag ändring i lagen 1974203 om om

kriminalvård i anstalt 214 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Innehållsförteckning SOU 1992131

Bilagor

1 Kommittédirektiv Dir. 1991123 217 . . . . . . . . . . . . 2 a Förfrågan till tingsrätter och hovrätter 229 . . . . . . . . . 2 b Svaren på domstolsenkäten 233 . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Vissa undersökningar och statistiska uppgifter vad gäller alkohol och trafik 243 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 a Alkohol och trañkrisker 245 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 b Alkoholrelaterade trafikolyckor 251 . . . . . . . . . . . . . 3 c Gärningsmän och alkoholhalter 255 . . . . . . . . . . . . . 3 d Allmänhetens inställning till alkohol och trafik 259

3 e Trañknykterhetsbrottsklientelet 263 . . . . . . . . . . . . . . 3 f Förhållandet mellan blodalkoholkoncentrationen och mängden ren alkohol i kroppen 265 . . . . . . . . . . . . . 4 Domstolamas påföljdsval vid grovt rattfylleri 269 . . . . . 5 Återfall i brott och påföljdsvalets betydelse för återfallsbenägenheten 279 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri 287 . 7 Hur många trafiknykterhetsbrottslingar berörs av en sänkning av det övre gränsvärdet 291 . . . . . . . . . . . .

SOU 1992131 11

Förkortningar

BrB Brottsbalken BrP Lagen 1964163 om införande av brottsbalken BRÅ Brottsförebyggande rådet Dir. Kommittédirektiv dnr diarienummer Ds Departementsserien EG Europeiska gemenskapen fil. filosofie h.c. honoris causa HD Högsta domstolen hkr hästkrafter JuU Justitieutskottet KvaL Lagen 1974203 om kriminalvård i anstalt NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning prop. Regeringens proposition RH Rättsfall från hovrättema rskr. Riksdagsskrivelse RÅ Regeringsrättens årsbok SCB Statistiska centralbyrån SFS Svensk författningssamling SOU Statens offentliga utredningar

Hiiiåivåååâiâjfä

SOU 1992131 13

Sammanfattning

Kommitténs uppdrag har avsett två huvudområden. Det gäller ena grovt rattfylleri där uppdraget är inriktat pä sänkt gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften, skärpta straff och ökad enhetlighet i rättstillämpningen. Det andra området gäller sjöfylleri där uppdraget möjligheterna att införa gränsvärden för avser alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften även till sjöss.

Rattfylleridelen

Straffbestämmelsema i lagen 1951649 straff för vissa trafikom brott trafikbrottslagen har främst till syfte att bekämpa de olyckor i trafiken vilkas uppkomst har samband med föraren varit päatt verkad av alkohol eller annat medel. Dessa bestämmelser utgör således ett led i trafiksäkerhetsarbetet. Straffbestämmelserna verkar dels allmänpreventivt att förmå människor i allmänhet avhâlla genom att sig från trafiknykterhetsbrott, dels individualpreventivt genom att förhindra återfall hos dem tidigare begått trafiknykterhetsbrott. som Kommittén föreslår en rad åtgärder för att nedbringa antalet trafiknykterhetsbrott och de olyckor betingas onykter körning. som av Tillsammans med de åtgärder Trañkpolisutredningen föreslagit som i sitt betänkande Trafikpolisen än dubbelt bättre SOU mer 199281 för att göra polisens övervakning trafiknykterheten av effektivare, finns det goda förutsättningar för att kampen nu mot trafiknykterhetsbrotten skall bli framgångsrik. Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i rattfylleridelen följande.

E Gränsvärdet för grovt rattfylleri sänks från 1,5 promille alkohol i blodet resp. 0,75 milligram alkohol liter utandningsluft till 1,0 per promille resp. 0,50 milligram liter. per

D Vid grovt rattfylleri skall normalpåföljden fängelse. En icke vara frihetsberövande påföljd skall kunna väljas endast det föreligger om särskilda skäl. Villkorlig dom skall i likhet med vad gällde före - som 1990 års ändringar i trañkbrottslagen användas med mycket stor restriktivitet.

14 Sammanfattning SOU 1992 131

D Fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar skall placeras på specialanstalter och under verkställigheten av fängelsestraffet genomgå ett särskilt, intensivt, kurs- eller behandlingsprogram.

D Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs från ett till två års fängelse. Motsvarande ändringar görs beträffande onykterhet till sjöss och trafiknykterhetsbrott faller under jämvägssäkerhetslagen som 19901157.

D Någon översyn brotten vållande till annans död och vållande av till kroppsskada eller sjukdom ingår inte i kommitténs uppdrag. Dessa brott förekommer emellertid inte sällan i samband med onykterhet i trafik. Det kan ifrågasättas inte nämnda vållandebrott bedöms mildare om än vad kan rimligt. En strängare bedömning av dessa i som anses egentlig mening brott skulle kunna främjas om det i lagtexten grova vilka omständigheter särskilt bör beaktas vid bedömangavs som ningen ett sådant brott skall anses som grovt och om det av om förhållandet att brottet begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under självförvållat rus angavs som en av dessa omständigheter. Straffskalan ñr exempelvis grovt vållande till annans död omfattar i lägst månader och högst fyra år. Även strafffängelse sex om maximum kan överskridas när fängelse ådöms gemensamt straff som för flera brott detta är fallet gärningsmannen också gjort sig - om skyldig till trafiknykterhetsbrott bör dessutom övervägas att höja straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.

D Yttrande från frivårdsmyndighet bör normalt tas in i mål om för grovt rattfylleri det inte står klart att annan påföljd än ansvar om fängelse är utesluten. Även i de fall där det står klart att ett fängelsestraff skall ådömas bör yttrande emellertid inhämtas om det finns anledning anta att det föreligger omständigheter som kan ha betydelse för fängelsestraffets längd.

D Handläggare inom frivården bör utbildas i användningen av test för att diagnostisera alkohol- och drogmissbruk, exempelvis ADDIS eller MACH. Sådant test bör utgöra ett normalt inslag i den personutredning frivårdsmyndigheten ombesörjer i mål om ansvar för som trañknykterhetsbrott.

D Den dömts för ett trafiknykterhetsbrott och därvid haft en som alkoholkoncentration uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller som 0,75 milligram liter utandningsluft skall i dag till sin ansökan om per

sou 1992131 Sammanfattning 15

körkortstillstånd foga ett särskilt utlåtande styrker att kravet på som ett nyktert levnadssätt i körkortslagens 1977477 mening är uppfyllt. Detta krav utvidgas till att omfatta alla förare dömts för som rattfylleri eller grovt rattfylleri.

D Återkallelse körkort av vid trafiknykterhetsbrott skall få underlåtas endast om synnerliga skål föreligger och det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Bestämmelsen att varning skall meddelas vid om alkoholkoncentrationer under 0,5 promille i blodet eller motsvarande, om varningen av särskilda skål kan tillräcklig åtgärd, anses vara en bör enligt kommitténs mening avskaffas.

Gränsvärdet for grovt brott

Det nuvarande övre gränsvärdet 1,5 promille alkohol i blodet eller - 0,75 milligram alkohol liter utandningsluft framstår alltför per - som högt från trafiksäkerhetssynpunkt. Redan vid betydligt lägre alkoholkoncentrationer inträder en signifikant försämring körfönnågan. av Det är också så att gränsen mellan normal alkoholkonsumtion och sådana alkoholvanor tyder på alkoholproblem eller alkoholsom beroende går betydligt lägre än vid 1,5 promille eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften. Kommittén har därför funnit att gränsvärdet bör sänkas. När det sedan gäller att bestämma vilket gränsvärde bör leda som till att ett rattfylleribrott regelmässigt skall bedömas grovt har som kommittén stannat för att föreslå 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft. Avgörande för detta val har varit trafikfaresynpunkter samt att redan alkoholhalter på denna nivå indicerat alkoholproblem. De möjligheter till behandling och andra former av stöd- och hjälpåtgärder det straffrättsliga påföljdssystesom met erbjuder såväl inom anstaltsvården inom frivården har - som därför ansetts böra kunna komma till användning redan här.

Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott verkar tidigare sagts som dels allmänpreventivt, dels individualpreventivt. Efter 1990 års ändringar i trafikbrottslagen har användningen av fängelsestraff minskat väsentligt samtidigt användningen som av Villkorlig dom har ökat markant. Vad gäller de tingsrättsdomar där grovt rattfylleri utgjort huvudbrott har andelen fängelsestraff minskat från 72 procent år 1989 till 47 procent andra halvåret 1991 medan andelen villkorliga domar har ökat från 5 procent till 23 procent under samma tid. Denna utveckling är oroande både allmänprevenur tiv och individualpreventiv synvinkel.

16 Sammanfattning SOU 1992 131

Dagens påföljdspraxis ter sig alltför mild från allmänpreventiv synpunkt. Onyktra förare utgör en stor trañksäkerhetsfara och varje år dödas eller skadas enligt den officiella statistiken mellan l 500 och 2 000 i trafikolyckor där minst en av förarna misstänks ha personer varit alkoholpåverkad. Det verkliga antalet torde vara betydligt större. Det finns därför all anledning att se strängt på denna typ av brott. Förändrade dryckesvanor och det europeiska integrationsarbetet kan för övrigt leda till att den totala alkoholkonsumtionen i landet ökar, vilket gör det ännu mer angeläget att betona att trañk och alkohol inte hör ihop. Enligt Trafiksäkerhetsverkets bedömningar finns det i dag dessutom en oroande tendens till ökad onykter körning bland yngre män. Dagens påföljdspraxis är olycklig även från individualpreventiv synpunkt. Personer begår trañknykterhetsbrott har nämligen i som stor utsträckning alkoholproblem och risken för återfall är stor bland dessa personer. Från trañksäkerhetssynpunkt är det därför angeläget att söka komma till rätta med eventuella alkoholproblem och hindra återfall hos detta klientel. Detta kan ske inom såväl anstaltsvården som frivården. Som framgått är det kommitténs uppfattning att normalpåföljovan den för grovt rattfylleri skall vara fängelse. För att en icke frihetsberövande påföljd skall kunna tillämpas vid grovt rattfylleri bör krävas att särskilda skål talar för det. Villkorlig dom skall liksom före - 1990 års reform tillämpas endast i klara undantagsfall. - De riktlinjer för påföljdsvalet som kommittén förordar innebär en skärpning jämfört med det synsätt som kom till uttryck i förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Grovt rattfylleri ansågs då endast i vissa fall vara så kvalificerat att man kunde hänvisa till brottets skäl för fängelse. art som

specialanstalter för trafiknykterhetsbrottslingar

Effektiva insatser mot trañknykterhetsbrotten förutsätter att anstaltsvistelsen meningsfullt och verksamt innehåll än i dag och ges ett mera att de möjligheter finns att behandling och andra som - genom åtgärder motverka fortsatt brottslighet tas till vara även inom anstaltsvården. Kommittén föreslår därför att specialanstalter inrättas för sådana trafiknykterhetsbrottslingar kan beräknas vistas anstalt i högst som omkring tre månader och som har ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen. Under verkställighetstiden skall dessa klienter genomgå ett intensivt påverkansprogram. Att gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott kan en person naturligtvis inte automatiskt tas till intäkt för att han har alkoholproblem, så ofta fallet. Det föreslagna påverkansprogramäven om är

SOU 1992 131 Sammanfattning l7

met bedöms emellertid ha mycket att ge även sådana intagna som inte har alkoholproblem och det kan anpassas särskilt till denna grupp. Fördelarna med de föreslagna specialanstaltema är flera. Genom att samla den aktuella klientgruppen på särskilda anstalter kan verksamheten drivas rationellt och kan klientunderlaget bli tillräckligt stort för att möjliggöra en viss differentiering av verksamheten beroende på verkställighetstidens längd, graden av den intagnes eventuella alkoholproblem och andra faktorer. Vidare tillåter sådan ordning en att verksamheten aktiv påverkan i alkoholfrågan genomsyrar - fängelsevistelsen. Strävan bör vara att även sådana fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar som inte lämpligen kan placeras på de föreslagna specialanstalterna skall bli föremål för påverkansprogram inom ramen för det traditionella anstaltssystemet.

Höjt straffmaximum för grovt rattfylleri m.m.

Grovt rattfylleri är ett brott som innebär fara för människors liv och hälsa. Förarens agerande framstår som särskilt allvarligt därför att han medvetet valt att utsätta andra trafikanter för de risker hans alkoholpåverkan innebär i trafiken. Man måste därför se strängt på dessa brott. För de svåraste fallen av grovt rattfylleri bör det finnas möjlighet för domstolarna att utdöma långvariga fängelsestraff. Det nuvarande maximistraffet, fängelse ett år, anser kommittén vara för lågt och föreslår därför att maximistraffet höjs till två års fängelse. Genom en sådan höjning av straffmaximum kommer grovt rattfylleri att få samma maximistraff som exempelvis brottet framkallande av fara för annan. Kommittén föreslår vidare att brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte sällan förekommer i samband med onykterhet i trafik ses över. Kommittén ifrågasätter e om bedömningen av dessa brott inte är mildare än vad som kan anses rimligt.

Särskild personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri

Att domstolen har tillgång till god personutredning är av vikt inte en endast för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet utan även för enhetligheten i rättstillåmpningen. Kommittén anser att yttrande från

frivårdsmyndighet normalt bör infordras i mål om ansvarnför grovt

rattfylleri inte påföljd än fängelse är utesluten. Aven i fall om annan där det står klart att ett fängelsestraff skall âdömas bör yttrande emellertid inhämtas det finns anledning anta att det föreligger om sådana omständigheter kan få betydelse för fängelsestraffets som längd.

18 Sammanfattning sou 1992 131

För att öka kvaliteten på personutredningama och underlätta motivationsarbetet pekar kommittén på olika test för att diagnostisera missbruk och beroende såsom det 51k. ADDIS-testet och MACHtestet, och föreslår att frivårdens personal skall få utbildning i att använda sig av något av dessa eller liknande test. Sådana test bör normalt ingå som en del av den personutredning frivårdsmyndigheten ombesörjer när rätten begärt myndighetens yttrande i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott. Inte minst mot bakgrund av reglerna om utvidgad lämplighetspröv-

ning vid ansökan om körkortstillstánd se nedan bör den misstänkte

redan i samband med personutredningen ha ett betydande intresse av att hans alkoholproblem utreds och att han får hjälp och stöd för att komma till rätta med dessa.

Omfattningen av den utvidgade lämplighetsprövningen Den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen, som infördes år 1991, omfattar i dag den som dömts för ett trafiknykterhetsbrott och som därvid haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft. Erfarenheterna av den utvidgade lämplighetsprövningen och av annan liknande verksamhet som pågått under längre tid är goda. Alkoholkoncentrationen vid provtagningstilltället står inte i någon given relation till en persons alkoholvanor. Trafiknykterhetsbrott utgör dock ofta ett tidigt tecken på att alkoholbruket inte år kontrollerat och det är väl känt att en stor del av de trafiknykterhetsbrottslingar som vid provtagningstillfället har under 1,5 eller 1,0 promille i många fall har alkoholproblem. Från körkortssynpunkt anser kommittén därför att det finns anledning att behandla alla förare som dömts för traflknykterhetsbrott på samma sätt. Visserligen torde andelen förare med alkoholproblem vara lägre vid låga alkoholhalter än vid de riktigt höga. Trafiknykterhetsbrott utgör emellertid, enligt kommitténs mening, ett så starkt tecken på olämplighet från nykterhetssynpunkt att det âr motiverat att låta alla förare som dömts för trafiknykterhetsbrott underkastas den utvidgade lämplighetsprövningen vid ansökan om körkortstillstånd. Den utvidgade lämplighetsprövningen föreslås således omfatta alla förare som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri; alltså även förare beträffande vilka det saknas bevisning om alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften och förare som varit påverkade av annat medel än alkohol.

Återkallelse körkort på grund trañknykterhetsbrott av av Även de trafiknykterhetsbrottslingar vid provtagningstillfzållet har som relativt sett låga alkoholhalter utgör en fara i trafiken och även dessa

SOU 1992 131 Sammanfattning 19

förare har ofta alkoholproblem. Enligt kommitténs mening saknas därför anledning att från körkortssynpunkt särbehandla förare vars alkoholkoncentration understigit 0,5 promille eller motsvarande. Bestämmelsen om att återkallelse skall underlåtas vid förhållandevis låga alkoholhalter, om varning av särskilda skäl fär anses vara en tillräcklig åtgärd, bör därför utgå. För att varning skall få träda i stället för återkallelse vid trafiknykterhetsbrott bör alltid krävas att det föreligger synnerliga skäl och att det kan ske utan fara för trafiksäkerheten.

Sjöfylleridelen

Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i sjöfylleridelen följande.

D Kommittén har prövat men underkänt tanken att med ett nedre gränsvärde för alkoholhalten i gärningsmannens blod eller utandningsluft bestämma vad som skall straffas som enkelt sjöfylleri; straffbarheten får som hittills prövas genom s.k. klinisk bedömning.

D Det har däremot ansetts både möjligt och lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad skall straffas som grovt sjöfylleri; som detta gränsvärde skall detsamma som för grovt rattfylleri. Men vara för att brottet alls skall anses vara grovt måste det begås i en syssla som efter omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.

D Det förutsätts att det nedre gränsvärdet för straffbar alkoholpåverkan i vägtrafiken 0,2 promille eller motsvarande värde i utandnings- luften kommer att få inflytande på den maritima straffrättskip- ningen.

Gränsvärdet för grovt brott Gränsvärdet för alkoholkoncentrationen 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft införs bland de omständigheter särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett som sjöfylleri är grovt. En så hög alkoholhalt indicerar avsevärd påverkan hos envar. Enligt kommitténs förslag skall vid bedömningen av om ett sådant brott är grovt i första hand beaktas den uppgift gärningsmannen haft att fullgöra och de krav uppgiftens beskaffenhet efter omständigheterna ställt på gärningsmannen. De uppgifter utförs ombord på fartyg kan vara av många olika som

20 Sammanfattning SOU 1992 131

slag och ställa olika höga krav. Ansvarsfulla uppgifter är som komplicerade och kräver koncentration och snabb reaktionsförmåga ställer naturligtvis högre krav på nykterhet än enkla uppgifter som kan utföras mer eller mindre mekaniskt. Hur höga krav uppgift en ställer på utövaren varierar också med hänsyn till exempelvis fartygstyp, väderlek, farvatten, trafikintensitet och den last som fartyget transporterar. Hårt väder och svåmavigerade vatten kan medföra att annars tämligen enkla uppgifter blir krävande och transport av farlig last ställer större krav på precision, omdöme och reaktionssnabbhet än transport av annan last. Huruvida uppgifter i det enskilda fallet ställt höga krav på gärningsmannen måste beaktas innan man går in på de andra i bestämmelsen nämnda omständigheterna som särskilt skall beaktas. Har de aktuella uppgifterna efter omständigheterna ställt höga krav på gärningsmannen skall särskilt beaktas vissa andra omständigheter. Förutom en alkoholhalt som uppgått till 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft nämns i kommitténs förslag annan avsevärd påverkan alkohol eller annat medel samt av påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Avsevärd påverkan kan, med hänsyn till de individuella variationer som finns vad gäller den påverkan en viss alkoholkoncentration leder till, i vissa fall föreligga även vid lägre alkoholkoncentrationer än 1,0 promille i blodet eller motsvarande i utandningsluften. Lagens budskap blir således För grovt sjáfylleri blir Du dömd på samma bevis som fäller ratwlleristen.

Den nedre straffbarhetsgränsen

Kommittén har inte ansett sig böra föreslå införandet något nedre av gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften. Det antas att den nedre straffbarhetsgränsen för alkoholpåverkan i vägtrafiken 0,2 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholhalt i utandningsluften kommer att inverka på den maritima straffrättskipningen. Det är nämligen uppenbart att framförande av fartyg i många fall ställer minst lika höga krav på omdöme och precision som framförande av motorfordon i vägtrafiken. Det som är straffbar påverkan i vägtrañk bör det även i vara snarlika fall till sjöss; att bevisföring inskränkts till vara som utredning om alkoholhalt i blod eller utandningsluft kräver säkerhetsmarginal. De fall kommittén här i första hand haft för ögonen är exempelvis de där den tilltalade fört snabbgående motorbåt i livligt trafikerade vatten; likheten med vägtrafik är då, liksom i vissa andra fall, slående. Även så tydlig parallell till förhållandena inom utan vägtrafiken kan både uppgiften ombord och yttre omständigheter ställa så höga krav på den tilltalade att alkoholhalter i närheten det av

SOU 1992 131 Sammanfattning 21

nedre gränsvärdet för rattfylleri bör tydas så att toleranströskeln Överskridits. Det lätt förenklade budskap kommittén vill förmedla blir här detta För sjojjdleri kan Du komma att dömas på bevis fäller samma som ratyylleristen.

SOU 1992131 23

F

örfattningsförslag

l Förslag till

Lag om ändring i lagen 1951649 om straff för

vissa trafikbrott

Härigenom föreskrivs att 4 och 4 a §§ lagen 1951649 om straff för vissa trañkbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ Den som för ett motordrivet Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att fordon eller en spårvagn efter att ha förtârt alkoholhaltiga drycker ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkon- i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter centrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 färden uppgår till minst 0,10 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandmilligram per liter i hans utand- ningsluft eller 0,2 promille i ningsluji döms för rattfylleri till hans blod döms för rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex böter eller fängelse i högst sex månader. månader. För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren år lika påverkad av något annat medel. Första stycket gäller inte förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående. Första och andra styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

l Senaste lydelse 1990149.

24 F örfattningsförslag SOU 1992131

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a§ Är ett brott i 4 § Är brott i 4 § som avses ett som avses första eller andra stycket att anse första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt om brottet är grovt skall särskilt beaktas om beaktas om föraren har haft en alkohol- föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till koncentration som uppgått till minst 1,5 promille i hans blod minst 0,50 milligram per liter i eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft eller 1,0 hans utandningslufi, promille i hans blod, 2. föraren annars har varit avsevärt påverkad alkohol eller något av annat medel, eller 3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

Denna lag träder i kraft den

Senaste lydelse 1990 149.

SOU 1992 131 Författningsförslag 25

2 till

Förslag Lag om ändring i sjölagen 189l35 s. 1

Härigenom föreskrivs att 325 och 325 a §§ sjölagen l89135 s. 1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

325 § Den som framför fartyg eller i Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift övrigt fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för sä- av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så kerheten till sjöss och då är så påverkad av alkoholhaltiga dryc- påverkad alkoholhaltiga drycav ker eller något annat medel, att ker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom, döms som därvid åligger honom, döms för sjöfylleri till böter eller för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. fängelse i högst sex månader. Stramärdet bedöms med utgångspunkt i de krav som upp-

giftens beskaffenhet efter om-

ständigheterna ställt på gärningsmannen.

325 a Är brott i 325 § Är brott ett som avses ett som avses i 325 § att anse som grovt, skall dömas att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i för grovt sjöfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt om brottet är grovt skall främst beaktas om beaktas om uppgiftens beskajfen-

gärningsmannen varit av- het efter omständigheterna ställt

sevärt påverkad av alkohol eller höga krav på gärningsmannen. I

något annat medel, sådant fall skall därnäst särskilt

den uppgift som gärnings- beaktas om gärningsmannen

mannen haj att fullgöra varit har haft en alkoholkoncen-

särskilt krävande med hänsyn till tration som uppgått till minst fartygets egenskaper eller andra 0,50 milligram per liter i hans

l Senaste lydelse 1991668. 2 Senaste lydelse 1991668.

Färfattningsförslag SOU 1992131

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

omständigheter eller utandningsluft eller 1,0 promille hangförandet av fartyget i hans blod,

inneburit en påtaglig fara för annars har varit avsevärt

säkerheten till sjöss. påverkad av alkohol eller något annat medel, eller fullgjort uppgiften på ett sätt

medfört påtaglig fara för

som säkerheten till sjöss.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1992131 Förfanningsförslag 27

3 Förslag till Lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen 19901157

Härigenom föreskrivs att 30 § jämvägssäkerhetslagen 19901157 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30§ Den som för ett maskindrivet Den som för ett maskindrivet spârfordon på järnväg eller spårfordon på järnväg eller tunnelbana efter att ha förtärt tunnelbana efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentratio- mängd att alkoholkoncentratiounder eller efter färden nen under eller efter färden nen uppgår till minst 0,2 promille i uppgår till minst 0,10 milligram hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft liter i hans utandningsluji eller 0,2 promille i hans blod per döms till böter eller fängelse i döms till böter eller fängelse i högst månader. högst sex månader. sex Till straff döms också den för ett sådant fordon och då samma som är sä påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel. Är brott i första Är ett brott i första ett som avses som avses eller andra stycket att anse som eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas till grovt, skall föraren dömas till fängelse i högst en år. Vid be- fängelse i högst två år. Vid dömande brottet är grovt bedömande av om brottet är av om skall särskilt beaktas grovt skall särskilt beaktas om om föraren har haft en alkohol- föraren har haft en alkoholkoncentration uppgått till koncentration som uppgått till som minst 1,5 promille i hans blod minst 0,50 milligram per liter i eller 0,75 milligram liter i hans utandningslufi eller 1,0 per hans utandningsluft, promille i hans blod, 2. föraren har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annars annat medel, eller 3. framförandet fordonet har inneburit en påtaglig fara för av trafiksäkerheten . Den utan att föra fordon Den som utan att föra fordon som i första stycket vid i första stycket vid som avses som avses järnväg eller tunnelbana fullgör järnväg eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter tjänst, i vilken ingår uppgifter av av

28 Författningsförslag SOU 1992131

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

väsentlig betydelse för säker- väsentlig betydelse för säkerheten och då är så påverkad av heten och då är så påverkad av alkohol eller något annat medel alkohol eller något annat medel att det kan antas att han inte kan att det kan antas att han inte kan utföra dessa uppgifter på betryg- utföra dessa uppgifter på betryggande sätt döms till böter eller gande sätt döms till böter eller fängelse i högst ett år. fängelse i högst två år. l fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen 1951649 om straff för vissa trafikbrott.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1992131 Författningsförslag 29

4 till

Förslag Lag om ändring i lagen 1974203 om kriminalvård

i anstalt

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen 1974203 kriminalvård i om anstalt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 § Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vägledande. vara Den som undergår fängelse i Den undergâr fängelse i som högst ett år skall företrädesvis högst ett år skall företrädesvis vara placerad i lokalanstalt, om vara placerad i lokalanstalt, om inte annan placering är påkallad inte placering är påkallad annan med hänsyn till föreliggande fara med hänsyn till föreliggande fara för att den dömde allvarligt stör för att den dömde allvarligt stör ordningen genom att nyttja eller ordningen att nyttja eller genom förfara olagligt med narkotika förfara olagligt med narkotika eller annars av säkerhetsskäl. eller säkerhetsskäl annars av eller med hänsyn till att mojlighet bör beredas honom till sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som anordnas i särskilt inrättad riksanstalt. Den som undergår fängelse i mer än ett år placeras företrädesvis i riksanstalt. När så behövs för en ändamålsenlig förberedelse av frigivning, får den intagne överföras till lokalanstalt. Placering i sluten anstalt enligt 7 § tredje stycket skall ske i riksanstalt och därvid företrädesvis i sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet.

Denna lag träder i kraft den

l Senaste lydelse 1988622.

SOU 1992131 31

l Inledning

1.1 Bakgrunden till kommitténs tillkomst

1.1.1 Rattfylleri

De senaste ändringarna i trafikbrottslagen trädde i kraft den l juli 1990. Som utvecklas närmare i kapitel 2 har 1990 års reform föranlett en omfattande debatt. Kritik har härvid riktats framför allt mot den stora andel domar där påföljden för grovt rattfylleri mot bakgrund av vissa uttalanden i förarbetena kommit att bestämmas till villkorlig dom. Vid riksmötet 199091 väcktes också en rad motioner med anknytning till trafiknykterhetsbrotten. Motionerna rörde i huvudsak brottet grovt rattfylleri. Bland motionsyrkandena återfanns bl.a. krav på att gränsen för grovt rattfylleri borde sänkas och att detta brott borde leda till strängare påföljder än i dag. När den nuvarande regeringen tillträdde hösten 1991 uttalade den i regeringsförklaringen att bestämmelserna rattfylleri skulle om ses över med inriktning på sänkta gränsvärden och skärpta straff för grovt rattfylleri samt en ökad enhetlighet i tillämpningen. Vid sin behandling av de ovan nämnda motionerna uttalade Justitieutskottet i sitt betänkande l99l92zJuU2 bl.a. att det beträffande grovt rattfylleri är nödvändigt med en päföljdspraxis tillgodoser som den allmänpreventiva effekt bestämmelsen detta brott som om rimligen är avsedd att ha. Utskottet betonade emellertid att detta inte utesluter att skyddstillsyn väljs som påföljd för grovt rattfylleri när annan påföljd än fängelse ter sig adekvat. Utskottet anförde vidare att en översyn med beaktande av de i motionerna resta spörsmålen borde göras. Med hänvisning till att uttalanden i regeringsförklaringen gav vid handen att åtgärder redan aktualiserats i regeringskansliet avstyrkte utskottet bifall till motionerna.

1.1.2 Sjöfylleri

De senaste ändringarna i bestämmelserna om onykterhet till sjöss trädde i kraft den l juli 1991. I förarbetena behandlades även frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet och utandningsluften för sjötrafikens del. Den bedömningen gjordes

32 Inledning SOU 1992131

emellertid att det inte då fanns tillräckligt underlag för att föreslå sådana regler och att frågan därför borde övervägas närmare av en utredning.

1.2 Kommitténs direktiv

Vid regeringssammanträde den 19 december 1991 bemyndigades chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att göra en utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri och frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss. l direktiven Dir. 1991123, se bilaga formuleras kommitténs uppdrag sammanfattningsvis så, att den skall se över gränsvärdet och päföljderna för grovt rattfylleri samt frågan om huruvida gränsvärden för alkoholkoncentrationen bör införas i bestämmelserna om onykterhet till sjöss. När det gäller gränsvärdet för grovt rattfylleri skall kommittén enligt direktiven ta ställning till om detta mot bakgrund av tillgängliga vetenskapliga rön bör sänkas och, om kommittén anser att så bör ske, föreslå de nödvändiga lagändringarna. En utgångspunkt för kommitténs överväganden bör, framhålls det i direktiven, en bedömning av i vad mån en sänkning av vara gränsvärdet är ägnat att påverka nykterheten och säkerheten i allmänhet i trafiken. Det påpekas att kommittén i detta sammanhang även bör beakta i vilken utsträckning en sänkning av gränsvärdet medför ökade möjligheter till vård eller annan behandling som kan antas minska risken för återfall. Om kommittén finner skäl för det kan den i stället för en generell sänkning det Övre gränsvärdet föreslå en ordning som utvidgar av möjligheterna att bedöma fall där föraren haft en lägre alkoholkoncentration än 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft som grovt rattfylleri. l direktiven påpekas att det är angeläget att kommittén belyser vilka konsekvenser utvidgning tillämpningsområdet för bestämmelsen en av grovt rattfylleri skulle få för rättsväsendet och kriminalvården. om Vad gäller påföljderna för grovt rattfylleri är uppdraget inriktat på skärpta straff vid påföljdsoch en ökad enhetlighet i domstolspraxis valet. Utgångspunkten i direktiven är att utrymmet för Villkorlig dom bör vara begränsat. En uppgift i utredningsarbetet är att pröva i vilken utsträckning och under vilka omständigheter skyddstillsyn bör kunna komma i fråga påföljd för grovt rattfylleri. I direktiven betonas att möjligsom heterna att vid icke frihetsberövande påföljder bereda vård för miss-

SOU 1992131 Inledning 33

brukare skall tas till vara också när det gäller bestämmande av påföljd för grovt rattfylleri i framtiden. I uppdraget ingår vidare att söka bedöma vilken betydelse för valet av påföljd vid grovt rattfylleri som den tidigare och den nuvarande från och med den 1 juli 1992 gällande ordningen beträffande personutredning i brottmål haft resp. har. Anser kommittén att det behövs ändringar i bestämmelserna om personutredning i brottmål är kommittén oförhindrad att föreslå sådana. Frågan om påföljdsvalet vid grovt rattfylleri hänger nära samman med utformningen av lagrummet för detta brott. Kommittén är därför oförhindrad att överväga ändringar av kriterierna för grovt rattfylleri. Vad gäller valet av påföljd för grovt rattfylleri är det vidare en viktig uppgift för kommittén att följa utvecklingen av domstolspraxis och att föreslå de lagtextjusteringar som framstår som ägnade att öka förutsättningarna för ökad enhetlighet i tillämpningen. Utgångspunkten i direktiven är att oklarheter som leder till omotiverade skillnader i påföljdspraxis, om möjligt, skall undanröjas. Samtidigt framhålls det i direktiven att de eventuella förslag som kommittén lägger fram i denna del måste lämna det utrymme som alltid bör finnas för domstolarna att göra en allsidig och nyanserad bedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. När det sedan gäller frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet och utandningsluften inom sjötrafxken bör kommittén, enligt direktiven, analysera i vilken utsträckning vägtrafiken och sjötrañken kan anses vara så likartade, att de skäl som ligger bakom systemet med gränsvärden för vägtrañkens del även har bärkraft för sjötrafikens del. Mot bakgrund av den typ av risker som alkoholpåverkan medför i olika situationer bör kommittén, enligt direktiven, överväga på vilket sätt en reglering med gränsvärden för sjötrañkens del bör utformas och föreslå de lagändringar som anses motiverade. Vid utformningen av gränsvärdereglema bör kommittén, enligt direktiven, beakta olika typer av problem med olika alternativ samt överväga lämpligheten av de avgränsningar som skisserats i den departementspromemoria som låg till grund för den senaste ändringen reglerna sjöfyllen Ds 199052, Sjöfylleri m.m. och andra av om tänkbara avgränsningar, exempelvis att göra gränsvärdena tillämpliga endast fartyg av viss storlek eller med viss motoreffekt. I kommitténs uppdrag ingår vidare att redogöra för de ekonomiska konsekvenserna de förslag läggs fram och att specificera de av som ekonomiska effekterna för berörda instanser inom rättsväsendet samt kriminalvården. Slutligen bör kommittén, enligt direktiven, ange hur dess förslag skall rymmas inom en oförändrad resursram.

34 Inledning sou 1992 131

Kommittén har vidare att beakta de allmänna direktiven till kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens inriktning Dir. 19845, dels beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten Dir. 198843, dels också redovisning av regionalpolitiska konsekvenser Dir. 199250.

1.3 Kommitténs arbete

Kommittén, som inledde sitt arbete i februari 1992, har haft 15 sammanträden. Som framgår av det följande har kommittén sammanträffat med ett stort antal personer verksamma inom de områden som berörs av kommitténs uppdrag, bl.a. representanter för olika intressegrupper, myndigheter och andra organ. Denna del av arbetet har bedömts som mycket angelägen. Anledningen till att inte ytterligare personer inom berörda områden återfinns i nedanstående redogörelse är att det inte varit möjligt att arrangera möten med dem under den knappa tid som stått till kommitténs förfogande. Kommittén har sammanträffat med verkställande direktören för Motorföramas Helnykterhetsförbund MHF, Benny Ruus, verkställande direktören för Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande NTF, Lennart Fogel, och styrelseledamoten i föreningen KRAM Kampen mot Rattfylleriet Angår Mig, tillika föreningens

informationsansvarige, Bengt Öste, för att få nämnda organisationers

på de frågor ingår i uppdraget. Vidare har kommittén syn som sammanträffat med brottsofferanhörige Fred Goldberg Fred Goldbergs dotter blev den 19 november påkörd och dödad av en misstänkt rattfyllerist. För att få information innehållet i olika pâföljdsalternativ och om de möjligheter finns att inom ramen för det straffrättsliga om som påföljdssystemet söka motverka fortsatt brottslighet genom be- handling och andra åtgärder har kommittén sammanträffat med ett antal personer verksamma inom kriminalvården. Kommittén har sålunda träffat frivårdsinspektören Lennart Thorstensson från Frivårdsmyndigheten i Halmstad för information om det rattfylleriprojekt bedrivs myndigheten. Utbildningsadministratören som av Frans Schlyter vid Kriminalvårdsstyrelsen har informerat om den kurs för fängelsedömda rattfyllerister Rattfállan som tagits fram inom kriminalvården. Kommittén har vidare sammanträffat med biträdande föreståndaren för LP-stiñelsen, Sonia Gillberg, och verkställande direktören för Provita AB, Lars-Eric Dahlberg. Ordföranden och sekreteraren har för att få information om det rattfylleriprojekt drivs Föreningen Skyddsvämet i Stockholm som av sammanträffat med projektledaren Peter Irvell och biträdande projekt-

sou 1992131 Inledning 35

ledaren Margareta Englund Nilsson. Sekreteraren har också besökt föreningen. Kommittén har vidare sammanträffat med och fått värdefullt underlag för sina ställningstaganden av medicine dr h.c., f.d. ñredraganden i trafikmedicin i Socialstyrelsen och ledamoten av dess rättsliga råd, Rune Andréasson den övre straffbarhetsgrånsen från alkoholfysiologiska synpunkter, av leg. läk. och fil. dr Kjell Roos

konstitutionell rehabilitering av rattfyllerister, av professorn i straff-

rätt vid Lunds universitet Hans Klette grundläggande kunskaper beträffande påföljdsvalet vid grovt rattfylleri och av professor emeritus Leonard Goldberg tidigare professor i experimentell alkohol- och narkotikaforskning vid Karolinska sjukhuset; alkohol och trañkrisker m.m.. Vid ett besök på Magnus Huss klinik vid Karolinska sjukhuset har kommittén av bl.a. professorn i psykologisk alkoholforskning Hans Bergman och professorn i klinisk alkohol- och narkotikaforskning Ulf Rydberg fått information om pågående alkoholforskning samt om olika rehabiliteringsprojekt avseende rattfyllerister. Ordföranden, sekreteraren och experten Per Colliander har även träffat initiativtagaren till Föreningen för Minnesotamodellen i Sverige, tillika verkställande direktören för Alfagruppen, Hans Lundberg, och styrelseledamoten i föreningen Lars Dahlsjö. Kommittén har vid flera tillfällen sammanträffat med brottsforskarna Jan Ahlberg och Jan Andersson vid Brottsförebyggande rådet BRÅ för dem få information den utvärdering att av om beträffande effekterna 1990 års trafiknykterhetsreform BRÅ av som fått i uppdrag av regeringen att göra. Sekreteraren har också deltagit i två sammanträden med den referensgrupp BRÅ knutit till som utvärderingsprojektet. Sekreteraren har vidare deltagit i ett av Domstolsverket i samarbete med Statens väg- och trafikinstitut anordnat två-dagars seminarium om trafiknykterhet samt i ett möte med Trafiksäkerhetsverkets samrådsgrupp i trañknykterhetsfrågor. Kurt Sjödin från Nanopuls AB och Inge Bisther från Rikspolisstyrelsen har för kommittén presenterat ett marint bevisinstrument för alkoholutandningsprov. tingsrätter och hovrätter har kommittén Genom en enkät till landets sökt skapa sig bild hur 1990 års trafiknykterhetslagstiftning en av tillämpas och få underlag för ställningstaganden i olika frågor som ingår i kommitténs uppdrag. Enkäten och svaren redovisas i bilagor- 2 och 2 b. På kommitténs uppdrag har vidare Statistiska centralna a byrån SCB tagit fram uppgifter bl.a. påföljdsvalet vid grovt om rattfylleri är 1992, domstolarnas inhämtande av särskild personutredning i mål för sådana brott samt samtidig lagföring för om ansvar

36 Inledning sou 1992;131

trafiknykterhetsbrott och vållande till död eller vållande till annans kroppsskada eller sjukdom. De inhämtade uppgifterna redovisas i bilagorna 3 4 och Kommunikationsdepartementet har till kommittén överlämnat en skrift från Jämvägsanställdas Helnykterhetsförbund. Ytterligare skrifter från olika föreningar och från allmänheten har under arbetets gång inkommit till kommittén. Dessa har ingått i underlaget för kommitténs bedömningar och förslag. Vid sina överväganden i frågan om specialanstalter för fängelsedömda trañknykterhetsbrottslingar har kommittén samrått med Fängelseutredningen Ju 199206. I bedömningarna av vad kommitténs förslag skulle innebära för rättsväsendet har kommittén fått hjälp av Domstolsverket och Riksålclagaren. I sitt arbete har kommittén haft kontakt med och fått värdefull information även av andra myndigheter, organisationer och personer än de namngivna. Kommittén har avgett remissyttrande över Trañkpolisutredningens betänkande SOU 199281 Trafikpolisen mer än dubbelt bättre.

1.4 Betänkandets innehåll

disposition och

Betänkandet innehåller tre delar. Del l avser grovt rattfylleri, del sjöfyllen och del III genomförandet av förslagen. Del III innehåller också specialmotiveringar.

Del I Rattfylleridelen

Denna del av betänkandet inleds med två korta kapitel som är avsedda att tjäna som allmän bakgrund, nämligen dels ett kapitel innehållande en redogörelse för rättsläget kapitel 2, dels ett kapitel med en kort redogörelse för bestämmelserna angående trafiknykterhetsbrott i vissa främmande länder kapitel 3. En redogörelse för vissa undersökningar och vissa statistiska uppgifter om alkohol och trafik, för påföljdsvalet vid grovt rattfylleri m.m. har tagits in som

bilagorna 3-6. Övriga kapitel i del I innehåller kommitténs över-

väganden och förslag i olika delfrågor. Efter en kort inledning kapitel 4 diskuteras en sänkning av det övre gränsvärdet kapitel 5 och behandlas påföljdsvalet vid grovt rattfylleri kapitel 6. I kapitel 7 tas vissa andra åtgärder mot de allvarligaste brotten upp. Härefter följer ett kapitel som behandlar personutredning i mål för om ansvar grovt rattfylleri kapitel 8 och behandlar enhetligheten ett annat som i domstolspraxis vid påföljdsvalet för grovt rattfylleri kapitel 9. Kapitel 10 tar upp vissa körkortsfrågor. Slutligen tas upp vissa följdändringar och vissa övergångsfrågor kapitel 11.

sou 1992 131 Inledning 37

Del H Sjöfylleridelen Även denna del betänkandet av inleds med korta bakgrundskapitel. Först lämnas en redogörelse för rättsläget kapitel 12 och för tidigare överväganden av frågan om att införa gränsvärden för alkoholkoncentrationen vad gäller sjötrañken och sjöfarten kapitel 13. Härefter redogörs för vissa undersökningar och statistiska uppgifter kapitel 14 samt för straffbestämmelserna angående onykterhet till sjöss i vissa främmande länder kapitel 15. Följande kapitel i denna del innehåller kommitténs överväganden och förslag vad gäller gränsvärden för alkoholkoncentrationen på sjön kapitel 16. Förslag till följdändringar med anledning kommitténs förslag i av rattfylleridelen och vissa övergångsfrågor i kapitel 17. tas upp

Del III Genomförandet av förslagen samt specialmotivering Betänkandets del III innehåller en närmare redogörelse för förslaget om särbehandling av tängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar kapitel 18 samt för de konsekvenser kommitténs förslag kan antas leda till för bl.a. berörda myndigheter kapitel 19. Slutligen innehåller denna del av betänkandet specialmotiveringar till kommitténs författningsförslag kapitel 20. Till betänkandet har fogats 7 bilagor. Bilaga 1 innehåller kommitténs direktiv Dir. 1991123 och bilagorna 2 och b enkäten till a tingsrätter och hovrätter redogörelse för I bilagorna samt en svaren. 3 a-f återfinns en sammanställning av vissa undersökningar och vissa statistiska uppgifter angående alkohol och trafik I bilagorna 4 m.m. och 5 redovisas statistiska uppgifter och undersökningar avseende dels domstolarnas påföljdsval vid grovt rattfylleri, dels återfall i brott och påföljdsvalets betydelse för återfallsbenägenheten. Bilaga 6 innehåller en redogörelse för uppgifter och undersökningar avseende personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri. Slutligen återfinns, i bilaga en beräkning av hur många trañknykterhetsbrottslingar som berörs sänkning gränsvärdet för grovt av en av rattfylleri.

I

Del

Rattfylleridelen

SOU 1992131 41

Rättslig bakgrund

I detta kapitel lämnas först en kort redogörelse för trafiknykterhetslagstiftningens utveckling avsnitt 2.1 och för gällande nu bestämmelser om trafiknykterhetsbrott avsnitt 2.2. Härefter redogörs närmare för förutsättningarna för att ett rattfylleribrott skall anses vara grovt avsnitt 2.3 samt för vissa konkurrensfrågor avsnitt

2.4. Slutligen behandlas påföljdsvalet vid grovt rattfylleri avsnitt

2.5 och den kritik som riktats mot den nuvarande ordningen avsnitt 2.6. De nämnda avsnitten är endast avsedda att allmän ge en orientering om det rättsliga läget. I den mån det ansetts behövligt har utförligare redovisningar lämnats i anslutning till de olika delfrâgor som kommittén har haft att ta ställning till.

Trañknykterhetslagstiftningens utveckling i

huvuddrag

Trañknykterhetsbestämmelsema i vårt land har genomgått väsentliga förändringar alltsedan den första självständiga straffbestämmelsen för trafiknykterhetsbrott infördes på 1920-talet. Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934 infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri. År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna. Dessa innebar att det inte längre behövde föras någon bevisning om att förarens körförmåga varit nedsatt i det enskilda fallet, utan straffansvaret anknöts direkt till alkoholkoncentrationen i förarens blod. Reformen innebar vidare att trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårhetsgrader. För det svårare brottet, som senare fick beteckningen rattfylleri, skulle den straffas som vid förande av bil, motorcykel eller traktortåg hade varit så påverkad av starka drycker att det kunde antas att han inte på ett betryggande sätt hade kunnat föra fordonet. Hade föraren haft en alkoholkoncentration i blodet 1,5 promille eller däröver, av skulle han anses ha varit så påverkad av starka drycker som nyss sagts. Straffet för detta svårare brott och förblev fram till den var l juli 1990 fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna var mildrande, dagsböter, dock lägst tjugofem.

42 Rättslig bakgrund sou 1992131

Det lindrigare brottet, som sedermera kommit att benämnas rattonykterhet, förelåg, om det inte var styrkt att föraren hade varit så påverkad som förutsattes för rattfylleriansvar, men alkoholkoncentrationen i hans blod hade uppgått till 0,8 men inte till 1,5 promille. Straffet för detta lindrigare brott och förblev fram till var den l juli 1990 dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Genom lagstiftning år 195 l fördes bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott över till en ny lag, trafikbrottslagen. I denna infördes samtidigt en bestämmelse om ansvar vid s.k. drograttfylleri. Bestämmelsen innebar att ansvar såsom för rattfylleri skulle, om påverkansrekvisitet var uppfyllt, âdömas även förare som varit påverkade av annat berusningsmedel än alkohol. Trafikbrottslagens bestämmelser om trafiknykterhetsbrott har ändrats ett flertal gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen för rattonykterhet från 0,8 till 0,5 promille. Promillereglema ändrades vidare år 1975 så sätt, att straffansvar fortsättningsvis inträdde även när promillegränsen för rattfylleri resp. rattonykterhet inte hade uppnåtts under själva färden utan först efter dennas slut. Därmed försvann i praktiken det s.k. tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade utredningar om brott av denna typ. En bestämmelse som gav domstol möjlighet att förverka fordon som använts vid bl.a. trafiknykterhetsbrott infördes den l juli 1987. År 1989 genomfördes ändringar i trañkbrottslagen bl.a. som innebar att det vid sidan av promilleregler för alkoholhalten i blodet infördes straffansvar som grundas pâ motsvarande alkoholhalt i utandningsluften. Därigenom öppnades möjligheter att mer regelmässigt använda alkoholutandningsprov som bevismedel i mål om ansvar för trañknykterhetsbrott. De senaste lagändringarna företogs år 1990. Då sänktes gränsen för straftbar alkoholpåverkan i trafiken från en blodalkoholhalt på 0,5 promille till 0,2 promille. En motsvarande sänkning gjordes beträffande alkoholhalten i utandningsluften där gränsen för straffbarhet nu är 10 milligram per liter utandningsluft. Liksom tidigare delades trafiknykterhetsbrotten in i två svårhetsgrader. Det s.k. enkla brottet, som närmast är att jämföra med det brott som tidigare benämndes rattonykterhet, rubriceras som rattfylleri medan det allvarligare brottet, som närmast är att jämföra med det brott som tidigare betecknades rattfylleri, rubriceras som grovt rattjâzlleri.

sou 1992131 Rättslig bakgrund 43

2.2 Gällande bestämmelser

2.2.1 Trafiknykterhetsbrotten

De nu gällande bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1990. Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen skall den dömas för rattfylleri fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att som ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft s.k. promillerattfylleri. Regeln bygger uteslutande på alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft. För rattfylleri skall vidare enligt 4 § andra stycket den dömas som vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet s.k. kliniskt rattfylleri. Den senare regeln tillämpas främst i de fall då det inte finns någon bevisning om alkoholhalten i blodet eller utandningsluften. Dessutom tillämpas den då någon har fört ett fordon under påverkan av annat medel än alkohol. Regeln kan tillämpas också i de sällsynta undantagsfall där alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften är så hög att föraren kan dömas för promillerattfylleri men föraren likväl bevisligen varit så påverkad som förutsätts för kliniskt rattfylleri jämför lagrådets yttrande i prop. 1989902 s. 64 och 65. Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet att grovt, skall föraren enligt 4 § trafikanse som a brottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år. Frågan huruvida ett rattfylleribrott är att anse som grovt skall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. Emellertid skall särskilt beaktas, om föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft,

föraren har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annars annat medel, eller 3. framförandet fordonet har inneburit en påtaglig fara för av trafiksäkerheten. Även andra omständigheter kan kvalificera brottet grovt. Det är som emellertid också möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att någon av de särskilda omständigheter som nämnts har förelegat, exempelvis vid förande moped då föraren utgjort en fara huvudav sakligen för sig själv. Bestämmelserna om trafrknykterhetsbrotten är tillämpliga på förare motordrivna fordon och spårvagnar. Begreppet motordrivet fordon av

44 Rättslig bakgrund SOU 1992 131

har samma innebörd i trafikbrottslagen i vägtrafikkungörelsen som 1972603 och avser alltså motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. Från den i 4 § första stycket trafikbrottslagen intagna promilleregelns tillämpningsområde har emellertid i 4 § tredje stycket undantagits förare motordrivna fordon, är avsedda att av som föras av gående, t.ex. motorgräsklippare. Enligt 4 § fjärde stycket trafikbrottslagen gäller straffbestâmmelserna inte när förandet fordonet har ingått ett led i av som en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning regeringen som eller myndighet som regeringen bestämmer, har lämnat tillstånd till. Syftet med denna bestämmelse är möjligheter till att ge experimentella försök inom ramen för forskning kring prestationsnedsättande effekter av olika slags droger. Försök till trañknykterhetsbrott är inte straffbelagt. Däremot har i rättspraxis de allmänna reglerna om ansvar för medverkan ansetts

vara tillämpliga se t.ex. NJA 1949 689 och NJA 1985 496.

s. s. Enligt 7 § trafikbrottslagen får ett fordon använts vid brott som enligt lagen förklaras förverkat, det är uppenbart att detta behövs om för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och ett förverkande inte är oskäligt. Straftbestämmelser, motsvarande dem i 4 och 4 §§ trafikbrottsa lagen, finns i 30 § jämvägssäkerhetslagen såvitt gäller förare av maskindrivet spârfordon på järnväg eller tunnelbana. Där föreskrivs straffansvar också för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av alkohol eller annat medel att det kan antas att dessa uppgifter inte kunnat utföras på ett betryggande sätt. För brott av denna personalkategori är straffet böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelser om onykterhet i samband med lufttrafik finns i 13 kap. 1 § och 6 kap. 16 § luftfartslagen 1957297. När det gäller regleringen onykterhet till sjöss hänvisas till kapitel 12. av

2.2.2 Körkortsreglema

En körkortshavare kan förlora sin förarbehörighet bl.a. att genom hans körkort återkallas eller omhändertas. Bestämmelser om återkallelse av körkort och varning i stället om för återkallelse vid brott mot 4 och 4 §§ trafikbrottslagen och a motsvarande brott enligt jämvägssäkerhetslagen dvs. förarfallen finns i körkortslagen. Huvudregeln enligt 16 § körkortslagen är att återkallelse skall ske vid dessa brott. Vid brott mot 4 § första stycket trafikbrottslagen eller 30 § första stycket järnvägssäkerhetslagen skall dock, om alkoholkoncentrationen inte har uppgått till 0,5 promille i blodet eller 0,25 milligram per liter utandningsluft, varning meddelas

SOU 1992131 Rättslig bakgrund 45

i stället för återkallelse, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd 22 § körkortslagen. Föreligger synnerliga skäl får återkallelse underlåtas, det kan ske utan fara för trafiksäkerom heten 24 § andra stycket körkortslagen. Underlåts återkallelse får varning meddelas i stället. Frågan huruvida varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd vid rattfylleri där alkoholkoncentrationen varit förhållandevis låg har prövats Regeringsrätten i antal av ett avgöranden, RÅ se 1991 ref 13 I-IV och Regeringsrättens beslut den 18 mars 1991 i mål nr 4611-1990. I 21 § körkonslagen finns bestämmelser spärrtid vid återkallelse om av körkort. Dessa innebär att spärrtid på lägst månad och högst en en tre år skall bestämmas. Vid vissa brott, däribland grovt rattfylleri och motsvarande brott enligt 30 § jämvägssäkerhetslagen, skall spärrtiden dock bestämmas till lägst ett är. Spämid får under vissa förutsättningar sättas ned 24 § andra stycket körkortslagen. Körkortslagen innehåller också bestämmelser omhändertagande om av körkort. Omhändertagande skall ske bl.a. körkortshavaren vid om förandet av ett motordrivet fordon eller spårvagn har företett en tydliga tecken på påverkan av alkoholhaltiga drycker eller annat ämne eller om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas på grund av att han brutit mot 4 eller 4 §§ trafikbrottsa lagen eller motsvarande bestämmelser i jämvägssäkerhetslagen 23 § körkortslagen. Kommittén Körkort 2000 har i sitt slutbetänkande Säkrare förare SOU 199139 föreslagit omfattande ändringar i körkortsbestämmelserna. En kort redogörelse för förslagen återfinns i kapitel 10.

2.3 Närmare

om förutsättningarna för att ett rattfylleribrott skall anses som grovt

Bestämmelsen om grovt rattfylleri i 4 § trafikbrottslagen är, a som framgått, utformad i enlighet med vad normalt gäller för som gradindelade brott. Detta innebär att det i bestämmelsen vissa anges omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt. Vilka dessa omständigheter är har redovisats i avsnitt 2.2.1. I kommitténs uppdrag ingår att ta ställning till fall där alkoholom koncentrationen ligger under det i bestämmelsen angivna gränsvärdet 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram liter utandningsluft - per bör bedömas som grovt rattfylleri i vidare mån än vad är möjligt som enligt nuvarande regler. Det kan därför befogat att nämnare vara se på de omständigheter som i dag särskilt skall beaktas vid bedömningen av huruvida ett rattfylleribrott är att grovt. anse som

46 Rättslig bakgrund SOU 1992 131

Bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett rattfylleribrott är att anse som grovt nämns i 4 a § trafikbrottslagen att alkoholkoncentrationen uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 75 milligram per liter utandningsluji första punkten. Även alkoholkoncentrationen uppgått till eller överom skridit det angivna gränsvärdet bör brottet, enligt förarbetena, inte bedömas som grovt, om gärningen är sådan att den enligt tidigare gällande rätt skulle ha föranlett böter med hänsyn till att omständigheterna varit mildrande prop. 1989902 s. 39 och 48. Som en försvarande omständighet anges vidare, att föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel andra punkten. Detta rekvisit tar främst sikte på fall där föraren har varit påverkad av annat än alkohol eller när någon bevisning om alkoholkoncentrationen inte föreligger prop. 1989902 s. 39 och Justitieutskottets betänkande 198990JuU2 s. 22. En avsevärd påverkan av alkohol kan emellertid i vissa fall föreligga, även om alkoholkoncentrationen inte uppgått till det angivna gränsvärdet 1,5 promille i blodet 0,75 milligram per liter utandningsluft prop. 1989902 resp. 39 och 49. Vid granskningen av lagförslaget framhöll lagrådet att s. straffansvar för grovt rattfylleri i ett sådant fall förutsätter en övertygande utredning om påverkansgraden, t.ex. genom bevisning om att föraren har konsumerat stora mängder alkohol eller att föraren varit kraftigt berusad. Lagregeln kan inte tillämpas som ett alternativ till regeln i första punkten på så sätt att enbart den omständigheten att någon kört med alkoholhalt i blodet på t.ex. 1,4 promille skall en medföra att han döms för grovt rattfylleri enligt andra punkten jämför NJA 1981 s. 308. Även någon de i första eller andra punkterna nämnda om av omständigheterna har förelegat, kan det vara så att brottet i det enskilda fallet inte år att bedöma som grovt. Detta kan, enligt förarbetena, exempelvis hänga samman med att faran för medtrafikanterna varit ringa med hänsyn till fordonets beskaffenhet eller trafiksituationen prop. 1989902 s. 49. Som framgår bestämmelsen, kan brottet vara att bedöma som av grovt även alkoholkoncentrationen eller påverkansgraden inte om i första eller andra punkten menjranyförandet varit så hög som anges

av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Detta

rekvisit återfinns i tredje punkten och avser, enligt förarbetena, främst att föraren har kört vårdslöst eller haft särskilt ansvarsfull en föraruppgift prop. 1989902 39 och 49 samt Justitieutskottets bes. tänkande 198990JuU2 s. 22. När det gäller vårdslöshet framhålls det i förarbetena att inte varje form vårdslöshet automatiskt bör medföra att rattfylleribrottet av bedöms grovt prop. 1989902 s. 49 och 50. Lagrådet som underströk att vårdslösheten måste ha innefattat något moment av

SOU 1992 131 Rättslig bakgrund 47

medvetet risktagande för att så skall ske, t.ex. att föraren kört alldeles för fort med hänsyn till väderleken eller vägens eller fordonets beskaffenhet. Som ytterligare exempel på fall där vårdslösheten bör tillmätas den betydelsen att rattfylleribrottet kvalificeras som grovt nämns i förarbetena att föraren kört på ett sådant sätt att han ensam eller till huvudsaklig del varit vållande till olycka en eller ett allvarligt tillbud. Som exempel på särskilt ansvarsfulla eller krävande föraruppgifter nämns i förarbetena förande av särskilt stora fordon, fordon med många passagerare eller sådana fordon har farlig last prop. som l989902 s. 50. Faran för trafiksäkerheten kan också påverkas av andra omständigheter såsom att väderleksförhållandena varit sådana att föraruppgiften blivit särskilt krävande, tex. när blixthalka rått eller när väderleken gjort att siktförhållandena blivit extremt dåliga. Motsvarande gäller naturligtvis om föraruppgiften varit särskilt krävande med hänsyn till trafiksituationen. Som exempel på en annan omständighet som bör kunna beaktas vid avgörande av om ett rattfylleribrott är att bedöma som grovt, nämns i förarbetena, att färden skett med ett fordon som haft betydande brister från trafiksäkerhetssynpunkt, t.ex. blankslitna däck eller bromsar med ingen eller ringa effekt, vilka brister naturligtvis också måste omfattas av förarens uppsåt prop. 1989902 50. s. Ju lägre alkoholkoncentrationen är desto större krav får, enligt förarbetena, ställas på de andra försvarande omständigheterna för att körningen skall anses ha inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten prop. 1989902 s. 50.

2.4 Något konkurrensen mellan olika om grader

vårdslöshet i trafik å sidan och

av ena

trafiknykterhetsbrott å andra sidan

I kommitténs uppdrag ingår att beakta det rattfylleriets grova förhållande till annan trafiklagstiftning, främst relationen till bestämmelsen om grov vårdslöshet i trafik. Det kan därför vara av intresse att redan här redogöra något för bestämmelsen vårdsom löshet i trafik och vad som i förarbetena har sagts de konkurrensom frågor som kan uppkomma. Enligt l § trafikbrottslagen döms, såvitt här är av intresse, den som vid förande av ett motordrivet fordon eller spårvagn brister i den en omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna för vårdslöshet i trafik till böter, såvida oaktsamheten inte är ringa. Har föraren ådagalagt oaktsamhet grov eller visat en uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller

l 48 Rättslig bakgrund SOU 1992131 l i 4 1 i egendom, döms han för vårdslöshet i trafik. Straffet för detta i grov i brott är fängelse i högst två år. Att vårdslöshet i trafik är en sådan omständighet som enligt 4 a § trafikbrottslagen kan kvalificera ett rattfylleribrott som grovt har

redan nämnts avsnitt 2.3. Tillmäts vårdslösheten den betydelsen att

rattfylleriet anses som grovt bör vårdslöshetsbrottet enligt förarbetena anses konsumerat av det grova rattfylleriet prop. 1989902 s. 50. Föraren skall alltså fällas till endast för rattfylleri. Är ansvar grovt vårdslösheten inte av det slag att den kvalificerar rattfylleribrottet som grovt bör föraren dömas för såväl vårdslöshet i trafik som rattfylleri. Som exempel på ett sådant fall nämnde lagrådet vid sin granskning att vårdlösheten bestått i att föraren varit ouppmårksam. Har en alkoholpåverkad förare gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik skall han i regel fällas till ansvar för både grov vårdslöshet i trafik och grovt rattfylleri. Kombinationen grov vårdslöshet i trafik och rattfylleri bör dock, framhöll lagrådet, inte vara utesluten i fall då alkoholkoncentrationen i förarens blod ligger på gränsen till straffbarhet eller bara obetydligt över. Frågan huruvida en viss gärning bör bedömas som rattfylleri och vårdslöshet i trafik eller som grovt rattfylleri har varit föremål för prövning i ett publicerat hovrättsavgörande efter den l juli 1990, RH 199190. Den tilltalade, som hade en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,39 promille, hade nattetid framfört en bil med hög hastighet och därvid kört på en annan personbil med person- och fordonsskador följd. Åtal väcktes för rattfylleri och vårdslöshet som i trafik. Sedan tingsrätten bifallit åtalet och dömt till fängelse en månad överklagade den tilltalade domen och yrkade att bli frikänd. Hovrätten bedömde gämingen som grovt rattfylleri och fastställde tingsrättens påföljdsbestämning.

2.5 Påföljdsvalet vid

grovt rattfylleri

2.5.1 Allmänt om påföljder och pâföljdsval enligt

brottsbalken BrB

Påföljder enligt BrB är böter och fängelse samt Villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård l kap. 3 § BrB. Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter l kap. 5 § BrB. Vid val av påföljd gäller vidare att fängelse numera år att anse svårare påföljd än Villkorlig dom och skyddstillsyn 30 kap. som en 1 § BrB. Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse 30 kap. 4 § första stycket BrB. Därvid skall rätten beakta sådana omständig-

SOU 1992 131 Rättslig bakgrund 49

heter som anges i 29 kap. 5 § BrB, t.ex. att den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada eller av hinder eller synnerlig svårighet i sin yrkes- eller näringsutövning. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade även tidigare gjort sig skyldig till brott 30 kap. 4 § andra stycket BrB. Böter utdöms i enlighet med vad som är föreskrivet för det aktuella brottet i dagsböter, penningböter eller normerade böter 25 kap. 1 § BrB. Är någon viss bötesform inte föreskriven för ett brott, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet förskyller lägre straff än 30 dagsböter, i penningböter. Dagsböternas antal bestäms till minst 30 och högst 150 eller, som gemensamt straff för flera brott, högst 200 25 kap. 2 och 6 §§ BrB. Varje dagsbot bestäms till ett belopp mellan 30 och l 000 kr beroende på den tilltalades ekonomiska förhållanden. För grovt rattfylleri är inte föreskrivet annat straff än fängelse. Det innebär att böter inte kan komma i fråga som en självständig påföljd för detta brott, såvida inte någon särskild straffnedsättningsregel är

tillämplig se 29 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra stycket och 7 §

första stycket BrB. De påföljder är aktuella vid grovt rattfylleri som är således i princip fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom och överlämnande till särskild vård. Fängelse ådöms enligt vad för brottet är stadgat på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid får inte understiga 14 dagar. Det längsta tidsbestämda straffet är tio år, såvida det inte är fråga om ett gemensamt straff för flera brott eller straff för vissa återfall i brott 26 kap. l-3 §§ BrB. För brott som någon begått innan han fyllt 21 år uppställs vissa restriktioner vad gäller användningen fängelse som påñljd. Var av gärningsmannen när brottet begicks under 18 år krävs det synnerliga skäl för att fängelse skall få ådömas. Var gärningsmannen äldre men under 21 år krävs särskilda skäl 30 kap. 5 § BrB. skyddstillsyn, är frivårdspåföljd, får ådömas om påföljden som en inte bedöms kunna stanna vid böter 28 kap. l § BrB. Som skäl för skyddstillsyn skall rätten vid val av påföljd beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet 30 kap. 9 § BrB. I 30 kap. 9 § andra stycket BrB i tre punkter förhållanden anges kan beaktas särskilda skäl för att välja skyddstillsyn. som som Regleringen tar sikte på fall där straffvärdet, den tilltalades tidigare brottslighet eller brottslighetens art gör att fängelse normalt borde följa på brottet. De omständigheter anges i bestämmelsen är som endast avsedda att vara exemplifierande. Första punkten ett särskilt skäl för skyddstillsyn att en anger som

50 Rättslig bakgrund sou 1992131

påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet. Avsikten är att denna punkt bl.a. skall omfatta de fall där den bedömningen görs att en framgångsrikt påbörjad rehabilitering skulle spolieras eller allvarligt försvåras genom verkställighet av ett fängelsestraff prop. 19878812O s. 106. I den andra punkten anges som ett särskilt skäl för skyddstillsyn att den tilltalade undergår behandling för missbruk eller annat förhållande som kan antas ha samband med brottsligheten. En skillnad mot den första punkten är att förevarande punkt endast avser fall då den tilltalade är föremål för behandling för missbruk eller något annat sådant förhållande. Till skillnad från den första punkten krävs inte att någon förbättring skall ha skett. Behandlingen kan t.ex. ha påbörjats så nyligen att någon bedömning i det hänseendet inte är möjlig att gora. Som en tredje omständighet anges den situationen att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande, som påkallat vård eller annan behandling i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten. Skyddstillsyn kan under vissa förutsättningar förenas med dagsböter, högst 200, eller fängelse lägst 14 dagar och högst tre månader 28 kap. 2 och 3 §§ samt 30 kap. 10 och ll §§ BrB. Vid bedömning av frågan om huruvida skyddstillsynen bör kombineras med dagsböter skall rätten beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. För att förena en skyddstillsyn med fängelse krävs mycket starka skäl. Det skall vara oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Möjligheten bör, enligt förarbetena, utnyttjas endast i de fall då alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff prop. 198788 120 s. 108. Denna kombination är således i allmänhet utesluten vid

trafiknykterhetsbrott se NJA 1983 s. 491 och RH 1987141.

Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år och skall under minst ett år vara förenad med övervakning 28 kap. 4 och 5 §§ BrB. Skyddstillsynen kan förenas med särskilda föreskrifter beträffande den dömdes livsföring, t.ex. att han skall underkasta sig nykterhetsvårdande behandling, om detta anses behövligt för hans anpassning i samhället 28 kap 6 § jämförd med 26 kap. 15 § BrB. Om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden kan skyddstillsynen undanröjas och annan påföljd för brottet bestämmas 28 kap. 8 och 9 §§ BrB. Detta kan också ske om den dömde begår nytt brott innan skyddstillsynen har upphört 34 kap. 1 § första stycket 3 p.

sou 1992131 Känslig bakgrund 51

BrB. skyddstillsyn kan i vissa fall dömas skyddstillsyn med ut som särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. Kontraktsvård innebär att den dömde underkastas behandling mot missbruk eller annat särskilt förhållande. En förutsättning för att döma till kontraktsvård är att missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller behandling i väsentlig mån bidragit till att brottet begåtts och att den tilltalade förklarat sig villig att undergå lämplig behandling enligt en uppgjord behandlingsplan 30 kap. 9 § andra stycket 3 p. BrB. Ytterligare ett villkor för kontraktsvård är att den planerade behandlingen är avgörande betydelse för att av döma till skyddstillsyn i stället för till fängelse 28 kap. 6 § BrB. a Som framgått ovan kan emellertid även en vanlig dom på skyddstillsyn förenas med särskild föreskrift om behandling. När en domstol dömer till kontraktsvård skall den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället valts som påföljd. Vidare skall domen innehålla föreskrift den om behandlingsplan som den dömde åtagit sig att följa. I samband med planen får föreskrivas att den som ansvarar för behandlingen skall anmäla till frivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen. Sedan den 1 januari 1990 pågår vidare en försöksverksamhet som ger tingsrätter på fem orter i landet och högre rätt i mål som överklagas därifrån möjlighet att i vissa fall förena skyddstillsynen med särskild föreskrift om skyldighet ñr den dömde att utföra oavlönat arbete under viss tid, s.k. samhällstjänst. Från den 1 januari 1993 kommer samtliga domstolar att kunna använda denna påföljdsform. Den utvidgade tillämpningen är dock tidsbegränsad till utgången av år 1995 i väntan på att en mera permanent ordning kan införas. Samhällstjänsten är i likhet med kontraktsvården konstruerad som en speciell form av skyddstillsyn. En förutsättning för att domstolen skall kunna döma till samhällstjänst är att den tilltalade har förklarat sig villig att följa en föreskrift om arbete. I likhet med vad som gäller för kontraktsvård kan samhällstjänst komma i fråga bara om föreskrift som avser skyldighet att utföra oavlönat arbete är av avgörande betydelse för att rätten, i stället för att döma till fängelse, skall kunna döma till skyddstillsyn och skall domstolen i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället valts som påföljd. Villkorlig dom får ådömas om påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter 27 kap. 1 § BrB. Som skäl för Villkorlig dom skall rätten vid val av påföljd beakta om det saknas särskild anledning att befara

52 Rättslig bakgrund sou 1992131

att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet 30 kap. 7 § BrB. Villkorlig dom skall förenas med dagsböter, om inte särskilda skäl talar däremot 27 kap. 2 § och 30 kap. 8 § BrB. Vid grovt rattfylleri anses bötesstraffet böra vara kännbart. Utrymmet för Villkorlig dom vid grovt rattfylleri är emellertid begränsat till följd av att en stor del av dem som gör sig skyldiga till detta brott har alkoholproblem, vilket ofta innebär att det föreligger risk för fortsatt brottslighet prop. 1989902 s. 41. Finner domstolen alltså att brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse är skyddstillsyn den påföljd som närmast kommer i fråga. Den som har dömts till Villkorlig dom är underkastad en prövotid av två år 27 kap. 3 § BrB. Under denna tid gäller ett allmänt krav på skötsamhet. Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av den villkorliga domen, kan den undanröjas och annan påföljd för brottet bestämmas 27 kap. 6 § BrB. Detsamma gäller vid nya brott 34 kap. l § första stycket 3 p. BrB. Överlämnande till särskild vård kan endast komma i fråga beträffande vissa kategorier lagövertrådare. Överlämnandet av kan avse vård inom socialtjänsten 31 kap. l § BrB, vård enligt lagen 1988870 om vård av missbrukare i vissa fall 31 kap. 2 § BrB och rättspsykiatrisk vård 31 kap. 3 § BrB.

2.5.2 Något om pâföljdsvalet vid rattfylleri före den l juli

Före de lagändringar som trädde i kraft den l juli 1990 gällde att den som fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn och som därvid varit så påverkad av starka drycker eller något annat berusningsmedel, att det kunde antas, att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen, skulle dömas för rattfylleri. Hade föraren fört fordonet efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft skulle föraren anses ha varit så påverkad av starka drycker som nyss sagts. Som tidigare nämnts var påföljden för rattfylleri fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna var mildrande, böter, dock lägst tjugofem dagsböter. Mildrande omständigheter vid rattfylleri ansågs föreligga främst då framförandet av fordonet inte hade medfört någon nämnvärd fara för trafiksäkerheten. I praxis tillämpades denna bestämmelse i huvudsak vid rattfylleri med moped. När det gällde rattfylleri med bil ansågs i praxis mildrande omständigheter föreligga endast i undantagsfall, främst i fall då föraren hade påtagit sig en strängt begränsad

SOU 1992131 Rättslig bakgrund 53

trafikuppgift, t.ex. omparkering eller flyttning bil mycket av en en kort sträcka på en plats där ingen trafik förekom. annan Beträffande rattfylleri, där omständigheterna inte mildrande i var trafikbrottslagens mening, gällde att brottets art hänsynen till allmän laglydnad i rättspraxis ansågs kräva påföljd, inte innebar att en som ett frihetsberövande, skulle tillämpas endast särskilda skäl talade om

för det se t.ex. NJA 1965 379 I och II, NJA 1966 603 och NJA

s. s. 1982 s. 190. Särskilt beaktades härvid gärningsmannen vari färd om med att bemästra ett alkoholmissbruk eller kriminalitet en av allvarligare slag och om det fanns anledning att befara att den pågående resocialiseringen skulle äventyras eller allvarligt försvåras

av ett fängelsestraff se t.ex. NJA 1975 438 och NJA 1984 415.

s. s. Icke frihetsberövande påföljder valdes också när gärningsmannen

hade dokumenterade svårigheter att klara av ett fängelsestraff se

t.ex. NJA 1972 s. 60 och NJA 1979 381. s. Rent allmänt kan sägas att praxis efter BrBs ikraftträdande år 1965 successivt blev mera nyanserad vad gällde valet påföljd för rattav fylleri. I ökad omfattning togs hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, och en förskjutning skedde därigenom från fängelse mot icke frihetsberövande påföljder, främst skyddstillsyn.

2.5.3 Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri efter den 1 juli

Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap. 4 § första stycket BrB fasta särskilt avseende vid omständigheter talar för lindrigare som en påföljd än fängelse. Denna princip får i vissa fall vika. Bl.a. kan brottets art utesluta en icke frihetsberövande påföljd. Rattfylleri, som närmast är att jämföra med vad som i dag betecknas som grovt rattfylleri, hör till de brott som i tidigare rättspraxis och uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande trafiknykterhetslagstiftningen har emellertid getts uttryck för ett nytt synsätt, lämnar större som utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare prop. 1989902 s. 39-43 och Justitieutskottets betänkande 198990JuU2 s. 23-26. Vad gäller påföljdsvalet vid grovt rattfylleri framhöll departementschefen allmänt angelägenheten av att ta till vara de möjligheter som finns att försöka motverka fortsatt brottslighet och därmed trafik- farliga beteenden genom behandling och andra former stöd- och - av hjälpåtgärder. Vidare underströk departementschefen att de principer för val av påföljd som kommit till uttryck i den från och med nya den l januari 1989 gällande strafflagstiftningen allmänt tillämpvar liga och således gällde även valet av påföljd för rattfylleri. Departe-

54 Rättslig bakgrund sou 1992131

mentschefen uttalade vidare följande.

Detta innebär att rätten alltid skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten utöver brottslighetens straffvärde och art beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör följas av fängelse även om det inte är fråga om en återfallssituation.

En avgörande faktor i det hänseendet måste, enligt departementschefen, vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen, fortsatte departementschefen, genom sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikñrhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrañkanters säkerhet, måste detta anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse. Har några särskilda omständigheter av det slag som nu berörts däremot inte förelegat, bör, sammanfattade departementschefen, normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som dittills varit fallet. Departementschefen betonade härefter att det emellertid inte endast år brottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd. Av stor vikt är självfallet också, sades det, om det i det enskilda fallet finns några omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse. Som exempel på sådana omständigheter nämnde departementschefen sådana som anges i 29 kap. 5 § BrB, främst det fallet att den tilltalade skulle drabbas av hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning till följd av att körkortet återkallades. Vidare anfördes som exempel, sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 9 § andra stycket BrB, dvs. de s.k. kontraktsvårdsfallen samt situationer där en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation eller där han undergår behandling för missbruk. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen riktades kritik mot de däri angivna principerna för påföljdsval. motion 198990Ju4 I en framhölls bl.a. att en förare med hög alkoholhalt typiskt sett är en farlig för sin omgivning och att en sådan förare redan genom att över huvud taget föra fordonet gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att fängelsestraff borde följa. I sitt betänkande l98990JuU2 uttalade Justitieutskottet, att det inte kunde ställa sig bakom den uppfattning om påföljdsvalet för grovt rattfylleri kom till uttryck i som

sou 1992 131 Känslig bakgrund 55

motionen. I stället delade utskottet den i propositionen uttalade uppfattning att en avgörande faktor måste de risker för trañkvara säkerheten som brottet inneburit. Utskottet instämde även i övrigt i de uttalanden beträffande val av påföljd som kommit till uttryck i propositionen. Vad gäller straffmätningen gjordes inte några särskilda uttalanden i förarbetena till de senaste ändringarna i trafikbrottslagen. När fängelse ådöms för grovt rattfylleri bestäms strafftiden i likhet med vad som tidigare gällde beträffande rattfylleri där omständigheterna inte var mildrande i allmänhet till månad. - en Slutligen kan i detta avsnitt nämnas att normalpåföljden ñr rattfylleri är böter. Är straffvärdet för gärning så en stort att det föranleder fängelse bör den, enligt förarbetena, bedömas grovt som rattfylleri prop. 1989902 48. Vid flerfaldig brottslighet och vid s. återfall kan fängelse emellertid komma i fråga även för rattfylleri.

2.5.4 Rättspraxis

De uttalanden beträffande principerna för påföljdsval vid grovt rattfylleri som gjordes i förarbetena till 1990 års ändringar har lett till en kraftigt förändrad påföljdspraxis. Statistik från SCB visar att användningen av fängelsestraff för grovt rattfylleri, i stort sett som motsvarar det tidigare brottet rattfylleri, har minskat och att andelen villkorliga domar har ökat markant. Vad gäller tingsrâttsdomar där grovt rattfylleri utgjort huvudbrott har andelen fängelsestraff minskat från 72 procent år 1989 till 47 procent andra halvåret 1991 och har andelen villkorliga domar ökat från 5 procent år 1989 till 23 procent andra halvåret 1991. I det följande lämnas en kort redogörelse för de domar Högsta som domstolen HD meddelat efter det att de gällande bestämmelserna nu om trafiknykterhetsbrott trädde i kraft den 1 juli 1990 och i vilka domstolen tagit ställning till frågor påföljd för grovt rattfylleri om eller motsvarande brott enligt tidigare gällande bestämmelser.

NJA 1990B 9 Den tilltalade hade i Ulricehamn fört personbil till en en pizzeria och därefter flyttat bilen ett tjugotal meter trots att hon varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kunde antas att hon inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet s.k. kliniskt rattfylleri. Därefter hade den tilltalade, efter att ha förtärt ytterligare alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes blod under eller efter färden uppgått till minst 1,96 promille, backat och kört framåt ett par gånger för att få ut bilen på gatan i avsikt att köra från platsen s.k. promillerattfylleri. Vad gällde den tilltalades personliga förhållanden antecknade HD bl.a. att hon hade vårdnaden tre barn om och att hon levde tillsammans med hade alkoholproblem en man som

56 Känslig bakgrund sou 1992131

och psykiska besvär. Vidare antecknades att den tilltalade själv hade missbrukat alkohol, men att hon sedan drygt två år höll kontakt med distriktsmottagning för kvinnor med tidiga alkoholproblem och att en hennes alkoholkonsumtion hade minskat. Enligt ett i målet ingivet intyg kurator kvarstod ett behov av återfallspreventiv stödav en kontakt med distriktsmottagningen. HD fann att vad som framkommit den tilltalades personliga förhållanden innebar särskilda skäl att om bestämma en icke frihetsberövande påföljd. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i kombination med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling. NJA 1990 s. 772 Den tilltalade hade sent en kväll i samband med utfart från en parkeringsplats kört på och skadat två parkerade bilar och därefter kört cirka 300 meter innan han blev stoppad av polis. Den tilltalade hade en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,27 promille. HD konstaterade, efter att ha redogjort för de uttalanden som gjorts i förarbetena till de nu gällande bestämmelserna, att enbart alkoholkoncentrationen inte utgjorde tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse utan att hänsyn också måste tas till omständigheterna i samband med körningen. Vad gällde dessa omständigheter uttalade HD att såväl sammanstötningama med de bägge parkerade bilarna som smitningen gav belägg för att den tilltalade varit klart olämplig som bilförare. Några mer utpräglade risker för trafiksäkerheten ansågs dock inte ha förelegat. Den tilltalade hade oemotsagd uppgett att han avsett att föra bilen endast ett par hundra meter och körningen hade ägt rum i ett bostadsområde med ringa trafik och vid en tidpunkt då få personer vistades ute. Omständigheterna kunde, enligt HD, sammantagna inte anses ha varit sådana att den tilltalade hade visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Med tillämpning av normala principer för påfoljdsval borde därför, anförde HD, den tilltalade, som inte tidigare dömts för trañknykterhetsbrott, ådömas en icke frihetsberövande påföljd. Eftersom det saknades särskild anledning att befara att den tilltalade skulle komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet bestämde HD påföljden till Villkorlig dom jämte 100 dagsböter. Domen avsåg även obehörigt avvikande från trañkolycksplats. NJA 1990 s. 796 Den tilltalade hade på en parkeringsplats där det var mycket folk och många bilar i rörelse kört en kortare sträcka omkring tio meter och därvid kört och skadat två parkerade bilar. Den tilltalade hade, omkring en timme efter körningen, en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,55 promille. HD konstaterade inledningsvis bl.a. att det i förarbetena till den nya lagstiftningen getts uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större utrymme än tidigare för icke frihetsberövande påföljder. Härefter anförde HD att det av den tilltalades egna uppgifter framgick att han varit klart

SOU 1992 131 Rättslig bakgrund 57

olämplig som bilförare och att detta vann stöd av den mycket höga alkoholkoncentrationen i blodet, sammanstötningen med de båda parkerade bilarna och omgivningens reaktioner. Oavsett hur det förhöll sig med den tilltalades uppgift att han endast haft för avsikt att i låg fart föra bilen på parkeringen en sträcka om cirka 40 meter fick den tilltalade, enligt HD, anses ha visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet genom att i sitt kraftigt berusade tillstånd föra bilen på den livligt trafikerade platsen. Brottet var alltså av sådan art att fängelse normalt skulle ådömas även med beaktande av de uttalanden som gjorts i förarbetena till den nya lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott. Under hänvisning till att det i förarbetena understrukits att det inte endast är brottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en icke frihetsberövande påföljd utan att det också är av stor vikt om det i det enskilda fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse uttalade HD att vad som framkommit om den tilltalades han hade under flera år haft alkoholproblem, han var positiv person till att genomgå behandling och en plats på ett behandlingshem var reserverad för honom med styrka talade för en icke frihets- berövande påföljd. HD anförde vidare att det också var angeläget att den planerade behandlingen kom till stånd så snart som möjligt. Trots brottets art ansåg HD därför att skälen mot ett fängelsestraff vägde över. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn i kombination med foreskrift om nykterhetsvårdande behandling jämte 75 dagsböter.

NJA 1991 s. 77 I Den tilltalade hade nattetid omkring kl. 02.50 kört bil i centrala delar av Skara. Avsikten hade varit att hon skulle köra en sträcka på sammanlagt drygt 6 km till sitt hem dels på stadsgator, dels mindre lokalväg. Den tilltalade hade knappt tio minuter en efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av 2,01 promille. HD konstaterade att enbart alkoholkoncentrationen inte utgjorde tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse utan att hänsyn också måste tas till omständigheterna i samband med körningen. Denna hade visserligen ägt rum vid en tidpunkt då trafiken var ringa, men den tilltalade hade vid gripandet kört flera kvarter centrala Skara. Och hennes avsikt hade varit att genom fortsätta en inte obetydlig sträcka längs stadsgator och en landsväg. Dessa omständigheter i förening med den höga alkoholkoncentratioi blodet gjorde att brottet fick anses vara av sådan art att fängelse nen normalt skulle ådömas. HD gick härefter in på frågan om sådana omständigheter förelåg som ändock föranleder en icke frihetsberövande påföljd. Härvid antecknade HD att den tilltalades personliga omständigheter bl.a. befann hon sig i en svår ekonomisk situation och hon ensamstående med en 12-årig dotter som hon i händelse var ett fängelsestraff inte hade möjlighet att placera i och för sig fick av -

58 Rättslig bakgrund sou 1992131

sägas vara ömmande men att vad som framkommit inte utgjorde tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än ñngelse. Hovrättens domslut på fängelse en månad fastställdes.

NJA 1991 s. 77 II Den tilltalade hade omkring kl. 19.00 fört sin bil på Skeppsbron i Malmö. Färden avbröts efter några hundra meter när han stoppades av polis. Den tilltalade hade omkring en timme efter körningen en alkoholkoncentration i blodet minst 1,89 promille. av HD konstaterade att enbart blodalkoholkoncentrationen inte utgjorde tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse utan att hänsyn också måste tas till omständigheterna i samband med körningen. Den tilltalade hade när han kört cirka kilometer i greps en Malmös centrala delar, längs gator som normalt är starkt trafikerade, och hans avsikt hade varit att fortsätta en avsevärd sträcka längs bl.a. en huvudled till Limhamn. Dessa omständigheter i förening med den förhållandevis höga alkoholkoncentrationen i blodet gjorde att brottet fick anses vara av sådan art att fängelse normalt skulle ådömas. På grund härav och då det inte kommit fram några omständigheter beträffande den tilltalades person som föranledde en annan påföljd fastställde HD hovrättens domslut på fängelse månad. en NJA 1991 s 359 Den tilltalade hade gjort sig skyldig till ett fall av

rattfylleri oktober 1989 och ett fall av rattonykterhet april 1989

enligt den tidigare lagstiftningens terminologi, båda brotten förövade i kombination med grov olovlig körning samt ytterligare ett fall av

olovlig körning, ävenledes grovt brott november 1989. Den

tilltalade hade haft en alkoholkoncentration i blodet 1,49 2,3 av resp. promille. Enligt vad som antecknats i HDs dom hade den tilltalade tidigare dömts för brott, främst förmögenhets- och trafiknykterhetsbrott. För rattfylleri och olovlig körning hade han dömts till fängelse senast dels i juni, dels i oktober 1987. Från dessa fängelsestraff, vilka verkställdes gemensamt med annat straff, hade han frigivits villkorligt i februari 1988. HD konstaterade inledningsvis att de uttalanden i förarbetena till den nya trafiknykerhetslagstiftningen som gett uttryck för ett synsätt, som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare inriktade på förstagångslagföringar. Återfall var i grovt rattfylleri hade angetts vara en omständighet medför att som annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Vid val av påföljd för återfall i den allvarligaste formen av trafiknykterhetsbrott fick förutvarande praxis således anses vara vägledande även i fortsättningen. HD konstaterade vidare bl.a. att i enlighet med allmänna principer om inverkan av återfall vid bestämmande av påföljd bör gälla att, sedan några år gått från den tidigare domen eller i förekommande fall från frigivningen från ett frihetsstraff, påföljdsbestämningen för det nya brottet endast i undantagsfall skall påverkas av den tidigare domen. Allmänna regler för val påföljd kan även av

SOU 1992 131 Rättslig bakgrund 59

i andra fall medföra att en annan påföljd än fängelse bör väljas för återfallet, om skälen för detta är starka. HD redovisade bl.a. att den tilltalade mannen missbrukat alkohol sedan lång tid tillbaka men genomgått en alkoholavvänjande behandling och därefter lyckats avstå helt från alkohol. Avslutningsvis anförde HD att regeln i 30 kap. 9 §

andra stycket 1 BrB en påtaglig förbättring av den tilltalades

personliga eller sociala situation i något avseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet var tillämplig i fråga om mannen, som på eget initiativ underkastat sig rehabilitering med ett, såvitt kunde bedömas, gott resultat. Detta resultat skulle, ansåg HD, kunna spolieras eller i vart fall allvarligt äventyras om han skulle undergå ett fängelsestraff. De skäl som talade mot att den tilltalade dömdes till fängelse var enligt HD med hänsyn härtill så starka att denna påföljd inte borde väljas trots att den tilltalade återfallit i allvarlig trañknykterhetsbrottslighet. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn.

NJA 1991 s. 379 En man hade gjort sig skyldig till två fall av rattfylleri i maj resp. juni 1989. Mannen hade omkring 90 resp. 30 minuter efter kömingama haft en alkoholkoncentration i blodet av minst 1,85 resp. 1,82 promille. Brotten hade begåtts under den tid mannen som sedan början av 1980-talet periodvis missbrukat alkohol tillsammans med sin hustru och sina två barn vistades på ett familjehem för familjebehandling. Mannen hade i februari 1985 dömts för rattfylleri till fängelse en månad. HD fastslog att den höga alkoholkoncentrationen i förening med omständigheterna vid körningama gjorde att gärningarna fick anses vara av sådan art att fängelse normalt skulle ådömas. HD antecknade vidare att gärningarna hade inneburit att den tilltalade hade återfallit i trañknykterhetsbrott. Med hänsyn till den tid som förflutit mellan den tidigare rattfylleridomen och de aktuella gärningarna något mer än fyra år - borde påföljdsbestämningen emellertid inte påverkas av den tidigare rattfylleridomen. HD gick härefter in på frågan huruvida sådana särskilda omständigheter förelåg att en icke frihetsberövande påföljd skulle väljas. Enligt ett till HD avgivet yttrande från chefen för familjehemmet, en legitimerad psykolog, skulle ett fängelsestraff vara katastrofalt från återanpassningssynpunkt och allvarligt minska trovärdigheten för den vård som getts på familjehemmet. HD konstaterade att bestämmelsen i 30 kap. 9 § andra stycket 1 BrB påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans brottslighet ñck anses tillämplig på den tilltalade, som under nästan tre års tid varit underkastad rehabilitering för att komma till rätta med sina alkohol- och familjerelationsproblem, såvitt kunde bedömas med goda resultat. Det var enligt HD uppenbart att den förbättring som

60 Känslig bakgrund SOU 1992 131

uppnåtts skulle kunna spolieras eller i vart fall allvarligt äventyras av ett fängelsestraff, vilket med styrka ansågs tala för en icke frihetsberövande påföljd. HD förordnade att en tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse jämväl nu aktuella brott. NJA 1991 s. 471 Den tilltalade hade strax före kl. 23.00 fört sin bil flera kilometer på livligt trafikerade gator från Limhamn till Malmö centrum, där hon vållat en sammanstötning med en annan bil. Hon hade, omkring en timme efter körningen, en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille. Dessa förhållanden gjorde enligt HD att brottet fick anses vara av sådan art att fängelse normalt borde ådömas. HD gick härefter in på frågan om huruvida sådana särskilda omständigheter förelåg som kan föranleda en icke frihetsberövande påföljd. Härvid antecknades beträffande den tilltalades personliga förhållanden bl.a. att hon haft en svår barndom, att hon tidigare missbrukat narkotika och att hon i samband med en graviditet drabbats av en förlossningspsykos med ångest, tvångstankar och fobier. I ett utlåtande som gavs in till HD anförde en legitimerad psykolog, som den tilltalade kvinnan hade haft kontakt med, att det fanns en stor risk för att kvinnan vid ett fängelsestraff antingen skulle utveckla en psykos eller få ett återfall i missbruk. HD konstaterade att den utredning som förelåg om risken för att den tilltalade vid avtjänandet av ett kortare frihetsstraff skulle drabbas av menliga följder inte hade sådan tyngd att annan påföljd än fängelse borde ådömas. Inte heller skulle, konstaterade HD, den betydelse som straffverkställigheten kunde få för hennes båda barn påverka påföljdsvalet i målet. Hovrättens domslut på fängelse en månad fastställdes. Domen omfattade, förutom rattfylleri, också två fall av vårdslöshet i trafik och ett fall av grov olovlig körning. NJA 1991 s. 558 Den tilltalade hade en eftermiddag i oktober 1990 fört sin bil på en riksväg en sträcka av åtminstone två mil i tät trafik. I en kurva hade bilen kommit över på vägens vänstra sida vilket lett till att en mötande bilist fått styra sitt fordon av vägen. Trots att den mötande bilens vänsterhjul gick utmed vägrenens vita linjemarkering stötte bilarnas sidor ihop och skrapade emot varandra. Den tilltalade hade omkring en och en halv timme efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av minst 4,10 promille. HD konstaterade att den tilltalade genom sin körning visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet. HD anförde vidare att omständigheterna vid körningen i förening med den osedvanligt höga alkoholkoncentrationen i blodet gjorde att brottsligheten måste anses vara av sådan art att någon annan påföljd än fängelse knappast kunde komma i fråga. Härtill kom att den tilltalade tidigare, nämligen i augusti 1988, dömts för rattfylleri till fängelse månad. Återfall en i grovt rattfylleri är, konstaterade HD, också en sådan omständighet som

sou 1992131 Rättslig bakgrund 61

normalt utesluter annan påföljd än fängelse. Om den tilltalades personliga förhållanden antecknades härefter bl.a. att han hade haft alkoholproblem, att han efter hovrättens dom vistats på bemen ett handlingshem och kommit ifrån sitt alkoholberoende. Hovrätten hade bestämt påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård. I ett till HD ingivet läkarintyg uttalades bl.a. att det från rehabiliteringssynpunkt skulle mycket olyckligt den vara om tilltalade dömdes till ett fängelsestraff. HD konstaterade att vad som framkommit den tilltalades situation inte utgjorde tillräckliga skäl om att döma till annan påföljd än fängelse. Påföljden bestämdes till fängelse tre månader. Vid straffmätningen beaktade HD den tid som den tilltalade hade vistats på behandlingshem fem veckor. Domen omfattade, förutom grovt rattfylleri, vårdslöshet i trafik och grov obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

HDzs dom DB 65092 Den tilltalade hade i berusat tillstånd mannen alkoholkoncentrationen uppgick till 0,98 milligram liter utandper ningsluft tidigt fört lastbil med släpvagn motorväg - en morgon en och dessutom på den körbana som var avsedd för motgående trafik. Härigenom måste han, enligt HD, ha visat uppenbar anses en likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Omständighetema vid körningen ansågs starkt tala för att den tilltalade borde ådömas ett fängelsestraff. Vad gällde personliga förhållanden mannens antecknades att han efter den åtalade händelsen själv vidtagit åtgärder för att komma till rätta med sitt alkoholberoende. I enlighet med en vid tingsrätten uppgjord behandlingsplan tingsrätten och hovrätten hade bestämt påföljden till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, s.k. kontraktsvård hade han genomgått antabusbehandling och stått under fortlöpande medicinsk tillsyn. Han hade också haft nära kontakt med Sällskapet Länkarna och aktivt deltagit i sällskapets verksamhet. Den tilltalade ansåg själv att de åtgärder vidtagits som varit framgångsrika och att han kommit över sitt alkoholberoende. HD konstaterade att vad framkommit förändringarna i den som om tilltalades personliga situation inte utgjorde tillräckliga skäl för att döma honom till annan påföljd än fängelse. Påföljden bestämdes till fängelse två månader. Förutom grovt rattfylleri omfattade domen grov vårdslöshet i trafik. Vid straffmätningen beaktade HD att mannen som en direkt följd av körningen förlorat sitt körkort och avskedats från sitt arbete som lastbilschaufför samt att han fullgjort sina åtaganden i den behandlingsplan som gjorts för honom och upp som legat till grund för de domar varigenom tingsrätten och hovrätten dömt honom till skyddstillsyn.

Vad gäller hovrättsdomar belyser påföljdspraxis vid grovt som rattfylleri efter den 1 juli 1990 hänvisas till referat i RH 1990162- 239, RH 199066 och 72 samt 199190 och 119.

62 Rättslig bakgrund sou 1992131

2.6 Kritik mot den nuvarande ordningen

De bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott som trädde i kraft nya den 1 juli 1990 har rönt stor uppmärksamhet, och i den allmänna debatten har en omfattande kritik riktats mot ändringarna och mot de uttalanden som gjordes i förarbetena. I den allmänna debatten har kritiken framför allt avsett den stora andel domar där påföljden för grovt rattfylleri bestämts till Villkorlig dom. Trafiknykterheten uppmärksammades även under den allmänna motionstiden 1991, då ett stort antal motioner väcktes i ämnet. Bland motionsyrkandena ingick krav på att gränsen för grovt rattfylleri skulle sänkas till l promille, att straffmaximum för detta brott skulle höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år samt att fängelse

skulle få en ökad användning vid rattfylleribrott se Justitieutskottets

betänkande 199 92JuU2. 1 Också bland rättsvetenskapsmän, åklagare, advokater och domare har såväl de uttalanden som gjordes i förarbetena till de nya bestämmelserna själva bestämmelserna diskuterats. Bl.a. har innesom börden av uttalandet visat en uppenbar likgiltighet för medtrafikanters säkerhet i förarbetena till 4 a § trafikbrottslagen varit föremål för ingående diskussioner. En svårighet med tolkningen av detta uttryck har varit att det inte endast förekommer i förarbetena till 4 a § trafikbrottslagen utan också i bestämmelsen om grov vårdslöshet i trafik i l § andra stycket trafikbrottslagen. Det har vidare diskuterats huruvida det är abstrakt eller konkret trafikfara som åsyftas i en förarbetena vad gäller val av påföljd med avseende på brottets art, vilken betydelse i påföljdsdelen skall tillmätas förarens alkoholsom koncentration och vilka krav som bör ställas på förarens riskinsikt för att punkt 3 i 4 § trañkbrottslagen skall vara tillämplig. a Kritik har också framförts mot att frågor om konkurrens mellan olika grader vårdslöshet i trafik å ena sidan och trafiknykterhetsav brott å andra sidan inte klargjorts tillräckligt i förarbetena till 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen.

SOU 1992 131 63

3 Utländsk rätt

Inledning

I det följande lämnas kort redogörelse för regleringen trafiken av nykterhetsbrott i vissa främmande länder. Det bör anmärkas att promillegränserna i olika länder inte utan vidare kan jämföras med varandra. Detta beror bl.a. på att de med analysförfarandet förenade felmöjlighetema hanteras olika sätt. I vissa länder, t.ex. i Förbundsrepubliken Tyskland, har felmöjlighetema beaktats redan vid fastställandet av promillegränsema och lagts in i dessa. Något säkerhetsavdrag görs därför inte, vilket är fallet i Sverige. Därtill kommer att promillehalten i vissa länder är ett uttryck för vikt alkohol per volym blod och inte, som i Sverige och övriga nordiska länder, ett utryck för vikt alkohol vikt blod. 1 ml blod väger 1,055 per gram. Ett liknande problem föreligger vid jämförelser de olika gränsvärav dena för alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Redogörelsen omfattar inte körkortsingtipanden med hänsyn till att denna fråga inte ingår i kommitténs uppdrag.

3.2 Danmark

De grundläggande bestämmelserna trafiknykterhetsbrott finns i om 53, 54, 117 och 118 §§ fazrdselslov 287 af 10. juni 1976. nr. Kriminaliseringen är uppdelad på ett grövre brott, rubriceras som spirituskørsel, och ett lindrigare brott, rubriceras promillekørsel. som För spirituskørsel döms den för eller försöker som föra ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd alkoholatt koncentrationen i blodet under eller efter körningen överstiger 1,2 promille. Detsamma gäller den i övrigt för eller försöker föra som ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att han inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt s.k. klinisk spirituskørsel. Straffet för spirituskørsel med motorfordon, traktor eller motorredskap är böter. Har alkoholkoncentrationen i förarens blod under eller efter färden överstigit 2,0 promille är straffet emellertid

haefte ett kortvarigt frihetsstraff verkställs under mildare som former

eller fängelse i högst ett år. Till haefte eller fängelse i högst ett år kan straffet bestämmas också i vissa andra fall, nämligen föraren om

64 Utländsk rätt sou 1992131

tidigare har dömts för spiritus- eller promillekørsel eller

2. befinns skyldig till flera fall trafiknykterhetsbrott eller av

3. under åsidosättande väsentliga hänsyn till trafiksäkerheten har av vållat eller framkallat fara för skada på person eller egendom.

För spirituskørsel med moped gäller straff som för prosamma millekørsel. Den utan att göra sig skyldig till spitituskørsel, för eller som, försöker föra ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter att körningen överstiger 0,8 promille, döms för promillekørsel. Straffet är böter. Är gärningsmannen tidigare dömd för spiritus- eller promillekørsel kan straffet dock bestämmas till hazfte eller fängelse

i högst ett år. Bestämmelserna spirituskørsel och promillekørsel kompletteras om bestämmelse enligt vilken ett motordrivet fordon inte får av en framföras den på grund av sjukdom, matthet, överansträngav som ning, sömnbrist, påverkan berusande eller bedövande medel eller av liknande orsak befinner sig i ett sådant tillstånd att han är ur stånd av att föra fordonet på ett fullt betryggande sätt. Straffet för brott mot denna bestämmelse är böter eller, omständigheterna är förom i högst år. Även försök är straffsvarande, haefte eller fängelse ett belagt. Vidare stadgas i dansk rätt att cykel, ett hästfordon eller en häst en inte får framföras den på grund av alkoholpåverkan eller av som nämnda orsaker befinner sig i ett sådant tillstånd, att annan av ovan han är stånd att framföra fordonet eller hästen på ett betryggande ur Straffet för brott denna bestämmelse är böter. Även försök sätt. mot är straffbelagt. Det är också straffbart att överlåta framförandet av ett fordon eller häst till nämnda orsaker är ur stånd att framföra en en person som av fordonet eller hästen på ett betryggande sätt. Enligt särskild bestämmelse är vidare personalen på restauranger en och andra offentliga serveringsställen under vissa förutsättningar skyldiga att försöka avvärja trafiknykterhetsbrott. Straffet för brott

mot någon dessa bestämmelser är böter. av Påföljdspraxis vid spiritus- och promillekørsel kan utifrån en cirkulärskrivelse den 22 juni 1981 från østre och Vestre Landsav till samtliga byretter och översikt över straffbestâmning vid retter en återfall i spiritus- och promillekørsel upprättad år 1988 av Den Danske Dommerforening i korthet beskrivas på följande sätt.

SOU 1992131 Utländsk rätt 65

Förstagångsbrott

Promillekørsel, förstagångsbrott Böter Spirituskørsel, förstagångsbrott utan försvarande omständigheter Promille Straff 1,21-1,50 Böter 1 ,51-2,00 Böter 2,0l-2,50 Haefte 14 dagar 2,51- Haafte 20 dagar

Spirituskørsel, förstagångsbrott med försvarande omständigheter Promille Straff 1,21-1,50 Böter l,51-2,00 Ha-,fte 14 dagar 2,01-2,50 Haafte 20 dagar 2,51- Hzefte 30 dagar

S.k. klinisk spirituskørsel, förstagångsbrott Normalstraffet är böter

Andragängsbrott Promille Straff

0,81-1,50 Haefte 10 dagar 1,51-2,00 Haafte 14 dagar 2,01-2,50 Hzefte 20 dagar 2,51- Hzeñe 30 dagar

Är omständigheterna vid körningen försvarande punkt 3 i

se

redogörelsen över straffbestämmelsema vid spirituskørsel bestäms

straffet efter den närmaste högre promillenivån. överstiger blod-

alkoholkoncentrationen 2,5 promille och år omständigheterna vid körningen försvarande bestäms påföljden till haafte 40 dagar. Har andragångsbrottet begåtts under tid då körkortet varit återkallat, höjs straffet med hatfte 10 dagar. En tidigare dom beaktas vid påföljdsbestämningen under tre år från det att domen har vunnit laga kraft om den avser promillekørsel Ugeskrift for Retsvaasen 1985 s. 985 och under fem år om domen spirituskørsel Ugeskrift for Retsvaesen 1988 s. 219. avser

Tredjegångsbrott Normalpåföljden är haefte 30 dagar. Överstiger

blodalkoholkoncentrationen 2,5 promille bestäms påföljden emellertid normalt till häfte 40 dagar. Har tredjegångsbrottet ägt rum under tid

66 Utländsk rätt sou 1992131

då körkortet varit återkallat, är minimistraffet fängelse 30 dagar eller, om alkoholkoncentrationen överstigit 2,5 promille, 40 dagar. Vad gäller tidsgränsen för beaktande av tidigare trafiknykterhetsdomar vid bestämmande av påföljd, se ovan angående andragångsbrott.

Fjärdegångsbrott och följande

Fjärde gången Fängelse 60 dagar Femte gången Fängelse 3 månader Sjätte gången Fängelse 4 månader Sjunde gången Fängelse 5 månader Åttonde gången Fängelse 6 månader -

Bötesbeloppen utgör vid både spiritus- och promillekørsel omkring 4 procent av gämingsmannens årliga bruttolön. Det minsta bötesbeloppet är i princip 1 000 danska kronor och det högsta bötesbeloppet är 40 000 danska kronor. Det bör nämnas att det sedan den 15 juli 1990 i Danmark pågår en landsomfattande försöksverksamhet med avseende på personer som dömts till frihetsstraff häfte eller fängelse i högst 40 dagar för spiritus- eller promillekørsel och som har ett uttalat behov av behandling mot alkoholmissbruk. Dessa personer kan få uppskov med straffverkställigheten och därefter benådas, om de i minst ett år undergår behandling för sitt alkoholmissbruk. Försöksverksamheten kommer att pågå till utgången av år 1992, varefter den kommer att utvärderas och eventuellt permanentas.

3.3 Finland

De grundläggande bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott finns i 23 kap. strafflagen. Kriminaliseringen är uppdelad på ett grövre brott, som rubriceras grovt rattfylleri, och ett lindrigare brott, som rubriceras rattfylleri. För rattfylleri döms den som framför ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholhalten i hans blod under eller efter färden uppgår till minst 0,5 promille. Straffet är böter eller fängelse i högst tre månader. Vid förstagångsrattfylleri bestäms påföljden i regel till böter, vars antal bestäms med ledning den uppmätta blodalkoholhalten. Återfall i rattfylleri föranleder av vanligtvis ett ovillkorligt fängelsestraff i eller två månader. en Uppgår blodalkoholhalten till minst 1,5 promille, eller är förarens förmåga till felfria prestationer kännbart nedsatt, och är omständigheterna sådana, att gämingen har varit ägnad att äventyra annans säkerhet, döms föraren för grovt rattfylleri. Straffet är fängelse i högst två år eller minst 60 dagsböter. I praxis bestäms påföljden vid

sou 1992 131 Utländsk rätt 67

förstagångsbrott regelmässigt till ett villkorligt fängelsestraff i mellan en och tre månader, oftast i kombination med ett ovillkorligt bötesstraff. Ovillkorligt fängelsestraff förekommer ytterst sällan vid förstagångsbrott, såvida den tilltalade inte har antecknats i straffregistret för annan slags brottslighet. Däremot leder återfall regel som till ett ovillkorligt fängelsestraff, vanligen i mellan två och fyra månader. Böter som enda påföljd vid grovt rattfylleri förekommer endast undantagsvis. Möjligheten har enligt förarbetena införts med tanke på de lindrigare fallen. För de fall då föraren har varit påverkad av något annat rusmedel inklusive läkemedel som påverkar prestationsförmågan än alkohol finns det en särskild bestämmelse. Enligt denna skall den, som framfört ett motordrivet fordon under sådan påverkan något annat av rusmedel än alkohol eller av alkohol i kombination med något annat rusmedel, att hans förmåga till felfria prestationer är nedsatt, dömas för körning under påverkan rusmedel. Detta förutsatt att av gärningen inte är straffbar som grovt rattfylleri. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Vidare gäller att den som framför ett tåg, spårvagn eller något en annat maskindrivet, spårbundet fortskaffningsmedel eller handhar uppgift som väsentligt inverkar på tågtrañksäkerheten efter att ha förtärt alkohol eller intagit annat rusmedel i sådan mängd att hans förmåga till de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt eller att blodalkoholhalten medan uppgiften handhas eller därefter uppgår till minst 0,5 promille döms för trafikfylleri i spårbunden trañk. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Det är också straffbart att överlämna framförandet eller styrandet av ett motordrivet fordon eller ett maskindrivet, spårbundet fortskaffningsmedel till den, som uppenbarligen befinner sig i ett sådant tillstånd att han skulle göra sig skyldig till ett trañknykterhetsbrott. Straffet för detta brott överlämnande av fortskaffningsmedel till berusad är böter eller fängelse i högst ett år. - Som framgått av redogörelsen är det i Finland möjligt att förklara ett ådömt fängelsestraff eller bötesstraff villkorligt. De grundläggande bestämmelserna härom finns i lagen om villkorligt straff 13.2.1976 135. Enligt denna lag kan ett fängelsestraff på högst två år dömas ut villkorligt. Domstolen mäter alltså ut straffet i normal ordning, men bestämmer dessutom att straffet skall vara villkorligt. När en domstol dömer till ett villkorligt straff skall den samtidigt sätta ut en prövotid minst ett och högst tre år. Var gärningsmannen under 21 år då han begick brottet en s.k. ung förbrytare - skall han stå under övervakning under prövotiden, om övervakning inte anses onödig. Vuxna gärningsmän kan inte förordnas att stå under övervakning.

68 Utländsk rätt SOU 1992131

Om det villkorliga fängelsestraffet ensamt för sig anses vara en otillräcklig påföljd för brottet, kan straffet kombineras med ett ovillkorligt bötesstraff. Begår den dömde under prövotiden ett nytt brott, som föranleder fängelse, kan domstolen förordna att det villkorliga straffet skall verkställas antingen helt eller delvis. Föranleder det nya brottet ett ovillkorligt fängelsestraff som överstiger ett år, skall det tidigare villkorliga straffet förordnas att verkställas. Det är att märka att ett villkorligt straff kan verkställas endast på grund av ny brottslighet, inte på grund av annan misskötsamhet. I vissa delar av Finland pågår en försöksverksamhet med samhällstjänst. Verksamheten kommer att pågå under tre år 1991-1993 och innebär att samhällstjänst kan användas som alternativ till ovillkorligt fängelsestraff. Förutsättningarna för att en domstol skall kunna döma till samhällstjänst är att straffet enligt domstolens bedömning skulle vara ovillkorligt fängelse i högst åtta månader och att gärningsmannen kan antas klara av samhällstjänsten. Påföljden tillämpas huvudsakligen på trafiknykterhetsbrott grovt rattfylleri - trots att det i förarbetena till lagen framhölls att samhällstjänsten inte är avsedd som påföljd för en viss typ av brottslighet. Av de totalt 128 personer som år 1991 dömdes till samhällstjänst hade drygt 75 procent gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott. I en i mars 1992 framlagd proposition har föreslagits att promillegränsen för grovt rattfylleri skall sänkas från 1,5 till 1,2 promille samt att det skall införas ett särskilt straffansvar som grundas på alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Riksdagsbehandlingen av propositionen kommer enligt uppgift troligen inte att slutföras förrän under våren 1993.

3.4 Island

De grundläggande bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott finns i 44-47 §§ och 100 § vägtrafiklagen nr. 501987. I den isländska trafiknykterhetslagstiftningen föreskrivs att ingen får föra eller försöka föra ett motordrivet fordon om han är påverkad av alkohol. Denna regel kompletteras av en bestämmelse enligt vilken ett motordrivet fordon inte får framföras av den som på grund av sjukdom, svaghet, överansträngning, sömnbrist, påverkan av alkohol, berusande eller bedövande medel eller av liknande orsak befinner sig i ett sådant tillstånd att han är ur stånd att föra fordonet på ett fullt betryggande sätt. Även försök är straffbelagt.

Överstiger alkoholkoncentrationen i förarens blod 0,5 promille men

uppgår den inte till 1,2 promille, eller är han trots att alkoholkon- centrationen är lägre i övrigt påverkad av alkohol anses han inte i -

SOU 1992131 Utländsk rätt 69

stånd att framföra fordonet ett betryggande sätt. Uppgår alkoholkoncentrationen till 1,2 promille eller däröver föraren anses vara olämplig att föra ett motordrivet fordon. Bestämmelserna innehåller

alltså två fasta promillegränser, en nedre vid 0,51 promille och

en övre vid 1,2 promille. Har föraren förtärt alkohol före eller under körningen så att alkoholkoncentrationen stigit efter körningen anses det som om den förhöjda blodalkoholhalten förelegat redan under körningen. Promillehalten har bl.a. betydelse för längden den tidsav period som körkortet dras in vid rattfylleribrott. Vidare stadgas i isländsk rätt att en cykel eller häst inte får en framföras av den som på grund alkoholpåverkan eller påverkan av av andra berusande eller bedövande medel befinner sig i ett sådant tillstånd, att han är ur stånd att föra cykeln eller hästen på ett betryggande sätt. Även försök är straffbelagt. Det är också straffbart att överlåta förandet ett fordon till av en person som befinner sig i ett sådant tillstånd som ovan nämnts. I en särskild bestämmelse föreskrivs vidare att personal på restauranger, som har anledning anta att förtärt alkohol på en person, som restaurangen, för ett fordon och är ur stånd att föra detta på ett fullt betryggande sätt, bör försöka hindra från att föra fordonet, personen bl.a. genom att meddela polisen. Straffet för brott mot de redovisade bestämmelserna är böter, hatfte

en mildare form av frihetsstraff eller fängelse i högst två år. Vad

gäller rattfylleribrott bestäms straffet vid ñrsta- och andragångsbrott i allmänhet till böter. Böterna bestäms vid förstagångsbrott till lägst 15 000 och högst 35 000 isländska kronor och vid andragångsbrott till lägst 40 000 och högst 60 000 isländska kronor. Storleken på böterna beror i hög grad på den uppmätta blodalkoholkoncentrationen. Vid tredjegångsbrott bestäms straffet normalt till hzefte i 30 dagar, vid fjärdegångsbrott till haefte i 60 dagar och vid femtegångsbrott till fängelse i tre månader. Vissa bestämmelser i den isländska vägtrafiklagen är för närvarande under omarbetning. Bestämmelserna trafiknykterhetsbrott hör om emellertid inte till dem.

3.5 Norge

De grundläggande bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott finns i 22 och 31 §§ vegtrañkkloven 18 juni 1965 4. Bestämmelserna nr.

ändrades senast år 1988. Ändringama, trädde i kraft den 15

som september detta år, innebär bl.a. att straffbestämningen blivit mera nyanserad och i högre grad än tidigare beroende påverkansgraden av och övriga omständigheter vid körningen. 1988 års ändringar i vegtrañkkloven innebär vidare att alkoholkoncentrationen i utand-

70 Utländsk rätt SOU 1992131

ningsluften införts som ett parallellt rekvisit till blodalkoholhalten. De nu gällande bestämmelserna innebär att ingen får föra eller försöka föra ett motorfordon när han är påverkad av alkohol eller annat berusande eller bedövande medel. Har föraren en högre alkoholkoncentration i blodet än 0,5 promille eller en alkoholmängd i kroppen som kan leda till så hög alkoholkoncentration, skall han alltid anses vara i lagens mening påverkad av alkohol. Detsamma gäller om alkoholkoncentrationen i utandningsluften uppgår till mer än 0,25 milligram per liter luft. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. Vid förstagångsbrott är straffet, enligt vegtrañkkloven, som regel a. böter och villkorligt fängelse vid alkoholkoncentrationer under 1,0 promille i blodet eller under 0,5 milligram per liter utandningsluñ, b. böter och villkorligt eller ovillkorligt fängelse vid alkoholkoncentrationer mellan 1,0 och 1,5 promille i blodet eller mellan 0,5 och 0,75 milligram per liter utandningsluft och c. böter och ovillkorligt fängelse vid alkoholkoncentrationer över 1,5 promille i blodet eller över 0,75 milligram per liter utandningsluft. Vid straffbestämningen skall särskild hänsyn tas till påverkansgraden och den fara som framförandet inneburit. Vid återfall i trañknykterhetsbrott år straffet ovillkorligt fängelse och böter. Høyesterett har emellertid med stöd av vissa uttalanden i förarbetena till bestämmelsen modifierat denna bestämmelse något och bestämt påföljden till villkorligt fängelsestraff i vissa undantagsfall, t.ex. när den tidigare domen legat långt tillbaka i tiden. I förarbetena till 1988 års ändringar i vegtrafikkloven gavs vissa riktlinjer om fängelsestraffens längd vid olika alkoholkoncentrationer. Uttalandena tar sikte på förstagångsbrott. Vid alkoholkoncentrationer under 1,0 promille i blodet eller motsvarande alkoholhalt i utandningsluften uttalades att det villkorliga fängelsestraffet i normalfall bör bestämmas till mellan 14 och 21 dagar. Vid alkoholkoncentrationer mellan 1,0 och 1,5 promille i blodet eller motsvarande alkoholhalt i utandningsluften bör, enligt förarbetena, det villkorliga fängelsestraffet i normalfall bestämmas till mellan 21 och 30 dagar, medan det ovillkorliga fängelsestraffet vanligen bör bestämmas till mellan 14 och 30 dagar. Vid alkoholkoncentrationer över 1,5 promille i blodet eller motsvarande koncentration i utandningsluften bör, sades det, det ovillkorliga fängelsestraffet variera från 21 till 36 dagar. Även beträffande bötesstraffen gjordes i förarbetena till 1988 års lagändringar vissa vägledande uttalanden. Enligt dessa bör ett bötesstraff, oavsett det kombineras med ett villkorligt eller ett om ovillkorligt fängelsestraff, bestämmas till ett belopp motsvarande 1,5

sou 1992131 Utländsk rätt 71

bruttomånadslön, dock endast i undantagsfall till ett belopp under 10 000 norska kronor. Det framhölls emellertid också att bötesstraffet måste anpassas till den dömdes samlade ekonomiska förhållanden. Här kan nämnas att en förare av ett motorfordon i Norge inte får inta alkohol eller något annat berusande eller bedövande medel under de första sex timmarna efter avslutad körning, han förstår eller om måste ha förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Förbudet mot s.k. efterförtäring gäller dock inte efter det blodprov att eller alkoholutandningsprov tagits eller polisen har beslutat att något sådant prov inte skall tas. Straffet för brott mot denna bestämmelse är böter och fängelse i högst ett år. Den som vid bruk av motorfordon eller oaktsamhet vållar annars av betydande kroppsskada eller sjukdom eller död straffas enligt annans 238 och 239 §§ straffeloven. Straffet för vållande till kroppsskada eller sjukdom är böter eller fängelse i högst tre år. Straffet för vållande till annans död är fängelse i högst tre år eller, omstänom digheterna är särskilt försvårande, fängelse i högst år. Är sex omständigheterna särskilt förmildrande kan påföljden bestämmas till böter. Som framgått av redogörelsen är det i Norge möjligt att ådöma ett fängelsestraff villkorligt. Vid villkorligt fängelsestraff fastställs i allmänhet en prövotid på två år. Den dömde kan under denna tid eller del därav ställas under övervakning. Begår den dömde under prövotiden nytt brott eller åsidosätter han villkor rätten fastställt, som kan domstolen förordna att straffet helt eller delvis skall verkställas. samhällstjänst samfunnstjeneste kan ådömas i fall där det annars skulle ha dömts till ovillkorligt fängelse. I förarbetena till bestämmelserna om samhällstjänst uttalas att denna påföljd bör användas med försiktighet när det gäller brott där allmänpreventionen väger tungt, t.ex. trañknykterhetsbrott. Slutligen bör det nämnas att den nedre straffbarhetsgränsen på 0,5 promille är föremål för översyn med inriktning på sänkning. en

3.6 Frankrike

De senaste ändringarna av de franska bestämmelserna trafiknykom terhetsbrott genomfördes år 1987. Enligt vad kommittén inhämtat planeras inte några ytterligare lagändringar. Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott finns i Code de la Route. Bestämmelserna innebär att det är straffbelagt att köra ett motordrivet fordon om alkoholkoncentrationen uppgår till 0,8 promille i förarens blod eller till 0,40 milligram per liter i hans utandningsluft. Straffet är böter från 2 000 franc till 30 000 franc och fängelse från två månader till två år eller endast dessa straff. ett av

72 Utländsk rätt sou 1992131

Vid förstagångsbrott utdöms normalt böter på omkring 2 000 franc. Vid återfall döms normalt till fängelse. Denna påföljd kan emellertid dömas ut villkorligt. Om som framför ett fordon i alkoholpåverkat tillstånd en person av oaktsamhet förorsakar annans död eller kroppsskada eller sjukdom fördubblas de straff kan följa på vållande till annans död resp. som vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 319 och 320 §§ Code pénal.

3.7 Storbritannien

Nedanstående redogörelse avser endast förhållandena i England. Bestämmelser trafiknykterhetsbrott finns i Road Traffic Act och om i Road Trafñc Offenders Act. Brotten och påföljderna för dessa beskrivs i det följande. Den som framför eller försöker framföra ett motorfordon då han är olämplig att köra på grund av påverkan av alkohol eller annat medel eller då han har förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen överstiger den lagliga i andedräkt, blod eller urin döms till fängelse i högst sex månader och böter på högst 5 000 pund eller till ett av dessa straff. Den som har ansvar för ett motorfordon då han är olämplig att köra på grund av påverkan av alkohol eller annat medel eller då han har förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen överstiger den lagliga i andedräkt, blod eller urin döms till fängelse i högst tre månader och böter om högst 2 500 pund eller ett av dessa straff. Brottet består i att sitta i fordonet och vara i besittning av nycklarna. Det åligger i dessa fall den misstänkte att bevisa att han inte skulle komma att köra. Den lagliga mängden alkohol är högst 35 mikrogram per 100 milliliter luft, 80 milligram per 100 milliliter blod eller 107 milligram 100 milliliter urin. 80 milligram alkohol per 100 milliliter blod per

motsvarar omkring 0,76 promille mgl g i Sverige.

Den 1 juli 1992 infördes ny straffbestämmelse, nämligen en vållande till död genom vårdslöst framförande av fordon annans under påverkan av alkohol eller droger. Straffet är fängelse i högst fem år och böter obegränsat belopp eller endast ett av dessa straff.

3.8 Förbundsrepubliken Tyskland

De grundläggande bestämmelserna trafiknykterhetsbrott finns i om 24 § StraBenverkehrsgesetz och i 315 c och 316 §§ Strafgesetzbuch. a Den framför ett motorfordon efter att ha förtärt alkohol i sådan som mängd att blodalkoholkoncentrationen uppgått till 0,8 promille eller

sou 1992131 Utländsk rätt 73

däröver eller som haft en alkoholmängd i kroppen som leder till en så hög blodalkoholkoncentration gör sig skyldig till en överträdelse av 24 a § StraBenverkehrsgesetz. Fråga är om en ordningsñrseelse som bestraffas med böter ordningsbot om högst 3 000 mark. I de delstater som tidigare ingick i Tyska Demokratiska Republiken gäller till och med den 31 december 1992 en nollpromillegräns. Strafgesetzbuch innehåller två bestämmelser om traf1knykterhetsbrott. Enligt 316 § straffas den för Trunkenheit im Verkehr som framfört ett fordon trots att han till följd av alkoholförtäring eller förtäring av annat berusningsmedel inte varit i stånd att föra fordonet säkert, s.k. bristande körduglighet Fahruntüchtigkeit. Straffet är böter eller frihetsstraff i högst ett år. Den andra bestämmelsen, 315 c har samma lydelse som 316 § men för straffansvar krävs hår dessutom att framförandet medfört en konkret fara för annans liv eller hälsa eller egendom av betydande värde Gefährdung des StraBenverkehrs. Straffet är böter eller frihetsstraff i högst fem år eller, i fall av oaktsamhet, högst två år. Vid alkoholkoncentrationer på 1,1 promille eller däröver presume-

ras i praxis bristande körduglighet absolute Fahruntüchtigkeit. Det

är fråga inte motbevisbar presumtion. Är blodalkoholkonom en centrationen lägre än 1,1 promille eller finns det inte någon bevisning om blodalkoholhalten krävs för straffansvar att bristande körduglighet

bevisas i det enskilda fallet relative Fahruntüchtigkeit.

Förbundsrådet har lagt fram ett lagförslag enligt vilket promillegränsen i 24 a § StraBenverkehrsgesetz skall sänkas från 0,8 till 0,5 från och med år 1993. Lagförslaget har ännu inte antagits.

3.9 Den

europeiska gemenskapen

Inom den Europeiska gemenskapen EG har de flesta länder en nedre promillegräns på 0,8 promille mgml. EG-kommissionen föreslog i december 1988 att den nedre straffbarhetsgränsen skulle bestämmas till högst 0,5 promille mgml blod i medlemsländerna inom EG. Avsikten var att gränsen, sedan den antagits av ministerrådet, skulle införas från och med år 1993 och under mellantiden påverka lagstiftningen i medlemsländerna. Ministerrådet har emellertid inte kunnat enas. Förslaget torde aktualiseras i den handlingsplan för ökad trafiksäkerhet inom gemenskapen som kommissionen väntas lägga fram för Transportministerrådet i slutet av år 1992. Vissa länder inom EG använder alkoholutandningsprov som bevismedel vid trañknykterhetsbrott.

SOU 1992131 75

4 Allmänna

utgångspunkter och

överväganden

Som framhållits i flera lagstiftningsärenden har trafiknykterhetsfrågan under lång tid stått i förgrunden när det gällt att förbättra trafiksäkerheten i vårt land. Sverige får också sågas tillhöra föregångsländema på detta område. Man har här tidigare än i de flesta andra länder insett vikten av att genom en sträng lagstiftning inskärpa respekten för nykterhet i trafiken. Det tidiga införandet av promilleregler i trafiklagstiftningen liksom den internationellt sett låga straffbarhetsgränsen har säkerligen varit viktiga omständigheter båda vad gäller attityderna till alkohol och trafik och det faktiska beteendet i trafiken. Denna tradition har fortlöpande förts vidare. Från senare tid kan exempelvis hänvisas till de regler som infördes år 1987 och som gjorde det möjligt att förverka fordon som använts vid bl.a. trafiknykterhetsbrott och till den sänkning av gränsen för strafibar alkoholpåverkan i trafiken som trädde i kraft den l juli 1990. Efterlevnaden av trafiknykterhetsbestämmelsema torde i allmänhet i dag vara relativt god och tillgänglig forskning talar för att Sverige vid en internationell jämförelse har en god situation när det gäller trafiknykterhet. Gjorda uppskattningar tyder på att andelen onyktra förare i en rad länder, som i andra sammanhang brukar jämföra oss med, är mångdubbelt högre än i vårt land. Som redan sagts är vår strafflagstiftning vad gäller alkohol i trafiken också strängare än i de flesta andra länder. Detta innebär emellertid inte att vi kan slå oss till ro. Dels måste trafiknykterhetsarbetet bedrivas fortlöpande för att situationen inte skall försämras det finns i dag, enligt Trafik- säkerhetsverkets bedömningar, en oroande tendens till ökad onykter körning bland yngre män dels bör allt som är möjligt göras för att öka nykterheten i trafiken och minska de alkoholrelaterade trafikolyckorna. Enligt gjorda uppskattningar begås varje år mellan tre och fyra miljoner trafiknykterhetsbrott många av dessa brott begås av samma personer och skadas eller dör varje år, enligt den officiella statistiken, mellan l 500 och 2 000 personer vid trafikolyckor där minst en förare misstänks ha varit alkoholpåverkad. Det verkliga antalet dödade och skadade vid alkoholrelaterade trafikolyckor torde i realiteten vara betydligt större. Trafiknykterhetsbrotten utgör följaktligen trots vidtagna åtgärder alltjämt ett betydande samhälls- - -

76 Allmänna utgångspunkter SOU 1992 131

problem. 1990 års ändringar i tratikbrottslagen innebar i princip en skärpt syn på trañknykterhetsbrotten; såväl ansvarsområdet möjligsom heterna att bedöma ett brott som grovt utvidgades. Ett viktigt skäl för den översyn, som nu görs, är att domstolarnas påföljdspraxis, mot bakgrund av vissa uttalanden i förarbetena till lagändringama, emellertid har kommit att utveckla sig i riktning större andel mot en villkorliga domar än tidigare. Denna påföljdspraxis har inneburit en uppmjukning av inställningen till alkohol i trafiken och ter sig alltför mild utifrån de anspråk som kan ställas från allmänpreventiva utgångspunkter. Utvecklingen av praxis är olycklig även av det skälet att en stor del av dem som döms för grovt rattfylleri har alkoholproblem. Ett effektivt arbete på trafiknykterhetsområdet och effektiv rättsen tillämpning kräver att de riktlinjer domstolarna har att utgå ifrån ges ett enkelt och tydligt innehåll. Det är uppenbart att de principer för val av påföljd som för närvarande är vägledande för praxis är komplicerade och att de kan ställa och ofta också ställer domsto- - lama inför mycket svåra avgöranden i enskilda fall. Avvägningen mellan olika omständigheter som direkt eller indirekt har betydelse för påföljdsvalet kan vara vansklig och det framstår ofrånkomligt som att olika domare ibland kommer till skilda resultat på ett faktiskt underlag som är likartat. Detta år allvarligt från rättvise- och rättssäkerhetssynpunkt och kan på sikt leda till att lagstiftningen på området förlorar sin förankring hos allmänheten. En enhetlig och förutsebar rättstillämpning är också vikt för att lagstiftningen skall av få den allmänpreventiva verkan den är avsedd att ha. Det är därför angeläget att så långt som möjligt nu söka förenkla de principer - som styr valet av påföljd. Detta naturligtvis utan att inkräkta på det utrymme som domstolarna bör ha för att kunna göra en allsidig och nyanserad bedömning av påföljdsfrâgan och därvid kunna ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. En fråga som inte behandlades vid 1990 års reform trafikav brottslagen var det övre gränsvärdet, dvs. gränsvärdet för grovt brott. Såsom påtalats från olika håll torde detta värde vara av minst lika stor betydelse för trafiknykterhetsarbetet som det nedre gränsvärdet, dvs. det värde som anger nivån för straffbar alkoholpåverkan i trafiken. Mycket talar också för att det nuvarande värdet är för högt för att utgöra skiljelinje mellan det enkla brottet, rattfylleri, och det svårare brottet, grovt rattfylleri. Den utvidgning området för grovt av brott som en sänkning av gränsvärdet innebär skulle också möjliggöra en ökad satsning på de alkoholproblematiker i trafiken som har en alkoholkoncentration under 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft. Lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott har till syfte att motverka

SOU 1992 131 Allmänna utgångspunkter 77

de olyckor i trafiken, vilkas uppkomst har samband med att motorfordonsförare är påverkade av alkohol eller andra medel. Det är väl känt att den som framför ett motorfordon efter att ha druckit alkohol utgör en stor trafiksäkerhetsfara, inte endast för sig själv, utan även för andra trafikanter. Enligt kommitténs mening talar starka skäl för en sträng syn på dessa brott. Samtidigt måste emellertid här, liksom på andra områden, de grundläggande kraven på ekvivalens och proportionalitet, eller med andra 0rd att lika svåra brott skall lika ge stränga straff och att svårare brott skall straffas strängare än lindrigare brott, tillgodoses. Att den förhållandevis regelmässiga användningen av fängelsestraff vid rattfylleribrott före den l juli 1990 hade stor betydelse när det gällde att inskärpa kravet på nykterhet i trafiken torde stå klart och betonades också i förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. En sträng syn är emellertid vikt inte endast från allmänav preventiv synpunkt utan även från individualpreventiv. Det är nämligen lättare att motivera till behandling stor del en person - en av dem som döms för grovt rattfylleri har som redan nämnts alkoholproblem om han står inför hotet att dömas till fängelse än hotet - om består i en Villkorlig dom. En sträng syn utesluter alltså inte att hänsyn tas till den tilltalades personliga förhållanden och att skyddstillsyn ådöms när annan påföljd än fängelse ter sig adekvat och kan ges en tillfredsställande utformning. Insatser som tar sikte på de problem som har samband med brottsligheten kan emellertid också genomföras inom ramen för kriminalvård i anstalt. Ett exempel på detta är det kurspaket för fängelsedömda rattfyllerister som kallas Rattñllan. Det är mot den bakgrund som här skisserats angeläget att - påföljdsreglema skärps och att de utformas på ett sådant sätt att de verkar brottsavhållande. Detta är emellertid inte nog. Verkningsfulla insatser mot trafiknykterhetsbrotten förutsätter nämligen att verkställigheten ges ett sådant innehåll att de möjligheter som finns att försöka motverka fortsatt brottslighet tas till fullt ut. vara För att Öka trafiknykterhetslagstiftningens effektivitet krävs flera åtgärder än de som kommittén haft möjlighet att behandla inom ramen för detta arbete. Kommittén vill därför i detta sammanhang passa på tillfället att särskilt peka på vissa frågor enligt kommitsom, téns mening, bör ägnas ytterligare överväganden. Oavsett vilken påföljd som väljs i det enskilda fallet är det av vikt att det går kort tid mellan brottet och reaktionen på det. Det är direkt efter brottet som gärningsmannen är mest mottaglig för de åtgärder som kan sättas in. I och med att en förares alkoholkoncentration i dag oftast mäts genom luftprov har utredningstiden för ett trafiknykterhetsbrott förkortats avsevärt. Det är vikt att rättsväsendet organiav

78 Allmänna utgångspunkter SOU 1992131

seras och effektiviseras så, att de tidsvinster som man härigenom uppnått kan tas till vara fullt ut. Endast en liten del av trafiknykterhetsbrotten upptäcks och beivras. Som tidigare framhållits begås varje år uppskattningsvis mellan tre och fyra miljoner trafiknykterhetsbrott i vårt land. Av dessa anmäls

omkring 26 000 och klaras omkring 21 000 upp. Bortfallet beror i

huvudsak på att den misstänktes alkoholkoncentration i blod eller utandningsluft inte uppnår den nedre straffbarhetsgränsen. Mot den bakgrunden är det givet att en av de mest angelägna uppgiftema måste vara att höja upptäcktsrisken. Här kan noteras att det i budgetpropositionen 1992 har framhållits att kontrollen av trafiknykterheten skall ges en framskjuten plats i polisens trafikövervakning prop. 1991922100 bilaga 3 s. 77 och att Trafikpolisutredningen i sitt betänkande Trafikpolisen mer än dubbelt bättre SOU 199281 föreslagit en rad åtgärder för att göra polisens övervakning av bl.a. trafiknykterheten effektivare. I arbetet med att höja upptåcktsrisken är polisens möjligheter att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov utan att det föreligger misstanke om trafrknykterhetsbrott av stor betydelse. Lagen 19761090 om alkoholutandningsprov ger möjlighet till detta vid beordrad trafikkontroll, vid trafikolyckor samt i samband med misstanke om vissa trafikbrott. Enligt kommitténs mening bör katalogen över trafrkbrott i lagen ses över och de erfarenheter som finns av vilka brott som trafrkonyktra ofta gör sig skyldiga till tas till vara. Dessutom bör, som kommittén också påpekat i sitt yttrande över Trafrkpolisutredningens betänkande, Rikspolisstyrelsens föreskrifter om tillämpningen av lagen om alkoholutandningsprov skärpas på så sätt att alkoholutandningsprov, om särskilda skäl inte talar däremot, skall tas på förare som haft del i uppkomsten av en trafikolycka, på förare som misstänks för brott enligt l-3 §§ trafikbrottslagen eller för fortkörning, stoppliktsförseelse och underlåtenhet att i mörker ha föreskriven lykta eller strålkastare tänd. En framgångsrik kamp mot trafrknykterhetsbrottslighet förutsätter emellertid också att enskilda människor är beredda att ta ansvar och t.ex. anmäla till polisen när de upptäcker något misstänkt i trafiken. För att enskilda personer skall vara beredda att ta detta ansvar är det nödvändigt att de har förtroende för och känner stöd från rättsväsendet. En effektivare trafikövervakning och skärpta straffsanktioner mot trafiknykterhetsbrotten år viktiga även ur detta perspektiv. År 1987 infördes bestämmelse att fordon använts vid en om som brott mot trafikbrottslagen under vissa förutsättningar skulle få förklaras förverkade till förebyggande av fortsatt sådan brottslighet. Bestämmelsen tar bl.a. sikte på situationer där någon lagförts för ett stort antal upprepade trafrknykterhetsbrott under kort tid och där det står alldeles klart att det skulle vara förenat med betydande trafik-

SOU 1992 131 Allmänna utgångspunkter 79

risker att låta honom behålla fordonet. Bestämmelsen har i enlighet -

med vad som förutsattes i förarbetena se 198687281 10

prop. s. tillämpats mycket restriktivt. En enkätundersökning Justitiedeparsom tementet genomfört om förverkandebestämmelsens tillämpning i praktiken gav vid handen att bestämmelsen tillämpats åsyftat, som att inga stora tillämpningsproblem föreligger och att det då inte fanns något behov av en lagändring prop. 1990911100 bilaga 4 33. s. Under sitt arbete har kommittén emellertid vid flertal tillfällen ett mött uppfattningen att bestämmelsen getts alltför restriktiv en utformning. Enligt kommitténs mening bör frågan huruvida om en mindre restriktiv utformning bestämmelsen är möjlig och önskvärd av utredas. Förverkandefrågan, som är förenad med åtskilliga problem av såväl principiell praktisk natur, ligger emellertid utanför som kommitténs uppdrag. Det kan noteras att den omedelbara risken för fortsatt onykter körning i många fall kan avvärjas att polisen efter provtagning genom och förhör omhändertar nycklarna till fordonet. På trafiksäkerhetsområdet liksom på andra områden är det - angeläget att pröva och ta till de möjligheter tekniken kan vara som erbjuda. Så har också skett. Ett exempel på detta är införandet av ett särskilt straffansvar som grundas på alkoholkoncentrationen i utandningsluften år 1989. För närvarande är de s.k. alkolåsen och de möjligheter sådana lås kan erbjuda särskilt intresse. Alkolåset är av en apparat som innehåller en alkoholmätare, är kopplad till som

bilens tändningssystem. Föraren måste klara ett utandningsprov den

alkoholkoncentration i förekommande fall registreras måste ligga som under ett visst för-inställt värde; här 0,10 milligram liter utandper ningsluft dels innan bilen kan startas, dels under färd efter varierande tidsperioder för att tändningen inte skall slås Till alkolåset kan av. vidare knytas en programmerbar avstängning förhindrar som start av bilen utanför fastställda tidsramar. Erfarenheter från alkolås kan hämtas från USA, där låsen prövats ett antal år. I Sverige kan fören söksverksamhet med alkolås eventuellt komma igång under slutet av år 1992 eller under år 1993. Kommittén har inte någon möjlighet att bedöma de problem och de för- och nackdelar som är förenade med den aktuella tekniken eller

att pröva om det är lämpligt att i Sverige införa ett system med

alkolås som alternativ helt eller delvis till körkortsåterkallelse i vissa

fall. Det är emellertid klart att de negativa verkningar som en återkallelse av ett körkort ofta medför för exempelvis personer som har stort behov av sitt fordon i arbetet, skulle kunna lindras om körkortsåterkallelsen åtminstone delvis ersattes med ett alkolås. Alkolåset kan också bli intresse i andra sammanhang såsom av t.ex. när föräldrar som lånar ut sin bil till tonårsbam vill försäkra sig egna

80 Allmänna utgångspunkter SOU 1992131

om nykter körning. nyhet i trañksammanhang är de s.k. smart-card-låsen. En annan Magnetkort, bär information om förarbehörigheten, fungerar här som tändningsnyckel. En övergång från vanliga nycklar till magnetsom kort har skett i många andra sammanhang och skulle på detta område kunna erbjuda vissa möjligheter att förhindra olovlig körning. För att nå framgång måste trafiknykterhetsarbetet emellertid bedrivas på bred front och inte endast genom lagstiftning och andra

samhällsåtgärder. Kommittén vill här framhålla att föräldrarna som fostrare av barn och ungdomar har mycket betydelsefull roll i arbetet med att öka en trafiksäkerheten. En restriktiv samhällssyn på ungdomars alkoholbruk måste, för att få verkan, bekräftas och stödjas av föräldrarna. Det är också i hemmet den grundläggande respekten för samhällets som normer måste läggas. Av grundläggande betydelse för trafiknykterheten är att allmänheten får information de faror som är förknippade med att sätta sig om bakom ratten efter att ha druckit alkohol. Olika folkrörelser, motororganisationer och andra sammanslutningar spelar en betydelsefull roll i det arbetet. Information de trafiksäkerhetsrisker som är om förenade med alkoholförtäring är särskilt viktig bland unga personer. Här år det också betydelse att uppmärksamma att bruket av öl av under år har tilltagit, medan propagandan för nykterhet i senare trafiken regel varit inriktad på vin och sprit. Om de av kommitsom tén föreslagna ändringarna genomförs måste de för att få avsedd verkan kombineras med omfattande upplysningsverksamhet. I - en samband därmed bör tillfälle tas att mera allmän information om ge alkohol och trafiksäkerhet och bör speciella insatser riktas mot ungdomar. Det är också angeläget att tillräckliga resurser ställs till förfogande för bred och massiv informationskampanj. en Det bör möjligt att samordna denna kampanj med den kampanj vara trafikanters medverkan i kampen mot trañkdöden som om egen föreslagits Trafikpolisutredningen och med de informationsinsatser av måste följa kommitténs förslag i sjöfylleridelen genomförs. som om Oavsett vilka åtgärder vidtas kan man ändå inte räkna med att som helt komma till rätta med onykterhet i trafiken. Så länge som alkohol finns tillgänglig kommer den också att ha skadeverkningar som i trafiken sig i olyckor. Kommittén vill därför betona att yppar brottsoffrens och deras anhörigas situation måste uppmärksammas. De måste känna att de får sin sak behandlad med och rättvisa omsorg och de måste få stöd och hjälp så långt det är möjligt. Polisens, socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens insatser måste utvecklas. Det är emellertid också uppenbart att föreningar för brottsoffer här kan exempelvis Föreningen KRAM Kampen mot Rattfylleriet Angår Mig nämnas fyller ett stort och viktigt behov. Samhällets insatser -

SOU 1992131 Allmänna utgångspunkter 81

kan aldrig ersätta den verksamhet som sålunda bedrivs. Förutom det frivilliga och mänskliga engagemanget ligger denna och andra liknande organisationers styrka i att de inte har det författningsreglerade förhållningssätt som myndigheter måste ha. Bl.a. Föreningen KRAM bedriver också ett värdefullt brottsförebyggande arbete att besöka exempelvis skolor. Det är viktigt att förgenom eningar denna känner att de har stöd från statsmakterna. som

SOU 1992131 83

5 Gränsvärdet för

grovt rattfylleri

m.m.

Kommitténs förslag Gränsvärdet för grovt rattfylleri i 4 § 1 a trafikbrottslagen sänks från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet. Motsvarande sänkning görs beträffande alkoholhalten i utandningsluften.

5.1 Inledning

Frågan huruvida ett rattfylleribrott är att anse som grovt eller inte skall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. I 4 a § trafikbrottslagen anges emellertid vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid denna bedömning. Föreligger de i en av bestämmelsen angivna omständigheterna bedöms brottet regelmässigt grovt. Även andra omständigheter kan emellertid kvalificera som brottet som grovt. Det är ä andra sidan möjligt att inte bedöma brottet som grovt även någon de omständigheter nämns om av som i bestämmelsen förelegat. En närmare redogörelse för bestämmelsen grovt rattfylleri i om 4 a § trafikbrottslagen finns i avsnitt 2.2.1 och 2.3. När nämnda bestämmelse infördes år 1990 innebar den att det övre gränsvärdet fick en mindre avgörande betydelse än tidigare. Bestämmelsen lämnar nämligen dels ett större utrymme än tidigare för att bedöma ett brott som grovt även om förarens alkoholhalt varit lägre än 1,5 promille eller 0,75 milligram liter utandningsluft, per dels ett utrymme som inte fanns tidigare för att bedöma fall där förarens alkoholkoncentration uppgått till eller överstigit det angivna gränsvärdet som ett s.k. enkelt brott.

5.2 Kommitténs

uppdrag

Enligt direktiven skall kommittén, mot bakgrund av tillgängliga vetenskapliga rön, ta ställning till huruvida gränsvärdet i 4 a § 1 trafikbrottslagen bör sänkas och, om kommittén anser att så bör ske, föreslå de nödvändiga lagändringama. I stället för att föreslå en generell sänkning av gränsvärdet kan

84 Det övre gränsvärdet SOU 1992131

kommittén föreslå andra ändringar i 4 a § trafikbrottslagen som leder till utvidgade möjligheter att bedöma fall där förarens alkoholkoncentration inte uppgått till 1,5 promille eller 0,75 milligram per liter utandningsluft som grovt brott.

5.3 Utgångspunkter

Frågan huruvida det övre gränsvärdet bör behållas har diskuterats i olika sammanhang, se t.ex. SOU 195637, SOU 197061, Ds Ju 19836, prop. 1984852l och prop. 1989902. Till stöd för en lösning som innebär att det övre gränsvärdet avskaffas har i diskussionerna bl.a. anförts att en gränsdragning på den aktuella nivån inte är försvarbar från vetenskaplig synpunkt blodalkoholhalten är endast ett av många kriterier på alkoholpåverkan och att den knappast är lämplig en skarp skiljelinje mellan två - som olika brottstyper, vilka den ena praktiskt taget alltid föranleder ett av bötesstraff och den andra regel ett strängare straff. Detta särskilt som det i praktiken kan bero på rena tillfälligheter huruvida föraren som vid provtagningen har en alkoholhalt som uppgår till den aktuella gränsen eller inte. Blodalkoholkurvan är nämligen inte jämn utan oregelbunden med toppar och dalar och det kan bli slumpen som på alkoholkurvan föraren befinner sig vid provtagningstillavgör var fället. I anslutning till den kritik som framförts mot det övre gränsvärdet har föreslagits att lagstiftningen skulle baseras på endast en straffbarhetsgräns, den nedre, och att ett enda brott med både böter och fängelse i straffskalan skulle införas. Det har hävdats att en sådan lösning skulle domstolarna större möjlighet att nyansera päge följdsvalet och straffmätningen med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. En sådan ordning skulle, har det framhällits, vara av stort värde mot bakgrund att trafiknykterhetsbrott ofta är ett tidigt av tecken på ett inte kontrollerat alkoholbruk. Konstruktionen med ett enda brott skulle dock, har det anmärkts, kunna leda till en alltför varierande rättstillämpning i likartade fall. Den förändrade lagtekniska konstruktion av trafiknykterhetsbrotten som genomfördes år 1990 innebar att det övre gränsvärdet tillades en mindre avgörande betydelse än tidigare. Även i dag har det övre gränsvärdet emellertid en mycket stor betydelse; värdet anknyter visserligen inte längre till en legal presumtionsregel men en alkoholkoncentration uppgår till minst det angivna gränsvärdet leder som ändå regelmässigt till att brottet bedöms som grovt. Kritik kan alltså även i dag riktas mot det övre gränsvärdet. Utgångspunkten i kommitténs direktiv är att trafiknykterhetsbrotten även i fortsättningen skall gradindelade. Vad som alltså i första vara

sou 1992131 Det övre gränsvärdet 85

hand skulle kunna diskuteras är om 4 § 1 trañkbrottslagen skall a utgå. Bestämmelsen om grovt rattfylleri ñck sin nuvarande lydelse så sent som år 1990. En så väsentlig ändring ett borttagande det övre som av gränsvärdet torde redan därför kräva mycket starka skäl. Mot en förändring innebärande att punkten 1 skulle utgå talar bl.a. intresset av enkla och lättillämpade regler, vilket är av vikt inte minst med hänsyn till enhetligheten och effektiviteten i rättstillämpningen. Att alkoholhalten trots stora variationer mellan olika individer - - är en bra mätare av påverkansgraden och trafikfaran kan knappast heller betvivlas. Detta gör att det är angeläget att blod- och luftanalysens betydelse inte undanskyms, vilket lätt kan bli fallet punkten 1 om utgår. Kommittén anser mot denna bakgrund att övre gräns för en alkoholkoncentrationen i blodet och övre gräns för alkoholkonen centrationen i utandningsluften bör stå kvar.

Tidigare överväganden beträffande det övre gränsvärdet

Redan 1949 års Trafiknykterhetsutredning ifrågasatte värdet 1,5 om promille inte var för högt för att tjäna som skiljemärke mellan ett grövre och ett lindrigare brott. I de uttalanden utredningen som gjorde synes ha legat att den riktiga skiljelinjen borde gå vid i genomsnitt omkring 1 promille SOU 195320 s. 160-162 och SOU 196372 s. 90 och 91. Någon sänkning av promillegränsen föreslogs emellertid inte. 1957 års Trafiknykterhetskommitté ansåg att gränsen 1,5 promille var för hög och föreslog en sänkning till 1 promille SOU 196372 s. 88-92 och 196. Att märka är emellertid att kommittén föreslog att trañknykterhetsbrotten skulle delas in i tre brottstyper och att en blodalkoholhalt över 1 promille skulle utgöra omständighet en som särskilt skulle beaktas när det i lagtillämpningen gällde att bedöma huruvida ett trafiknykterhetsbrott var att hänföra till det av kommittén föreslagna enkla brottet onykterhet i trafik. Förslaget att sänka om den övre promillegränsen mottogs gynnsamt av remissinstansema. Noteras bör emellertid att i straffskalan för detta brott skulle ingå inte bara fängelse utan även böter. Denna brottstyp således gavs en lindrigare karaktär än brottstypen grovt rattfylleri har enligt gällande rätt. Förslaget ledde inte till någon lagändring. Den år 1966 tillsatta Kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott ansåg att gränsen på 1,5 promille från trafikfaresynpunkt var för hög för att tjäna som skiljemärke mellan rattfylleri och rattonykterhet. Kommittén föreslog därför att den övre promillegränsen skulle sänkas, nämligen från 1,5 till 1,2 promille SOU 197061

86 Det övre gränsvärdet SOU 1992131

s. 21 och 141-144. Förslaget remissbehandlades men ledde inte till någon lagändring. Gränsdragningen har också uppmärksammats i en rad motioner under senare år, där det föreslagits att gränsen för grovt rattfylleri

bör sänkas se t.ex. Justitieutskottets betänkande 198990JuU2 och

199192JuU2.

5.5 Bör det övre gränsvärdet sänkas

Frågan är den nuvarande övre gränsen på 1,5 promille i blodet om resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft som är en av de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av ett rattfylleribrotts svårhet bör behållas eller sänkas till en lägre nivå. - Inledningsvis kan det vara av intresse att nämna att en genomgång av luftprovs- och blodprovsanalyser rörande personer misstänkta för trañknykterhetsbrott år 1991 visar att omkring 35 procent av de misstänkta hade en alkoholkoncentration som uppgick till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft. Vidare bör man i detta sammanhang något belysa de symptom som är iakttagbara vid olika alkoholkoncentrationer. Härvid kan tjäna följande redovisning, som är hämtad från medicine dr h.c. Rune Andreassons kompendium Trañknykterhet, En översikt.

0,3-0,5 promille Uppmärksamhetsstömingar Hämningarna släpper Ansvarskänslan minskar Minskad precision i rörelserna Ökad pratsamhet

0,5-0,8 promille Talstörningar kan förekomma Reaktionstiden är påtagligt förlängd Känslokontrollen avtar 0,8-1,5 promille Samtliga ovanstående symptom tilltar Gångsvårigheter inträder Svårigheter att stå upprätt Talet blir ofta lallande En populär beskrivning vad promillehalt på 1,0 resp. 1,5 mera av en kan innebära finns i det Kriminalvårdsstyrelsen framtagna av studiehäftet Trafik och droger. 1,0 promille Lätt sluddrighet. Klart förlängd reaktionstid. Försämrad muskelkontroll, svårt att gå stadigt. Svårt att kontrollera känslor. Vill inte dricka mera. Obehagligt kraftig berusning. 1,5 promille Packad, raglar och ramlar omkull.

SOU 1992131 Det övre gränsvärdet 87

Påpekas bör att symptomen på berusning har samband med mängd en faktorer exempelvis alkoholvanoma och de individuella - - att variationerna år mycket stora. De intagna beskrivningarna ovan är således endast avsedda att ge en fingervisning vad olika alkoholom halter innebär.

En man på 80 kg har vid blodalkoholhalt 1,5 promille i en av

genomsnitt 86 gram ren alkohol i kroppen se bilaga 3f. Hur

stor alkoholförtäring krävs för att viss promillehalt skall uppnås som en kan inte anges generellt. Klart är emellertid att det krävs förtäring av en avsevärd mängd alkohol för att komma i 1,5 promille. Under upp de förhållanden råder i det dagliga livet måste ofta räkna som man

med en förtäring av uppemot 35 starksprit se tabell 1 i bilaga 3f

och SOU 197061 s. 141. Redan detta torde tala för det övre att gränsvärdet i dag är alltför högt.

När gränsen 1,5 promille infördes år 1941, anknöts den till presumtionen att varje förare med denna blodalkoholhalt är så påverkad att han kan anses klart olämplig att föra motorfordon prop. 1941159. Från denna utgångspunkt ansågs det att 1,5 promille lämplig var en grundval för ett kvalificerat trafiknykterhetsbrott. I belysning av nyare vetenskapliga rön framstår emellertid gränsen på 1,5 promille såsom alltför hög för att tjäna riktmärke när det i rättstillämpsom ningen gäller att bedöma om ett rattfylleribrott är att anse som grovt. Till en början är att märka att signifikant försämring körfören av mågan noteras hos nästan alla förare vid betydligt lägre alkoholkon-

centrationer än 1,5 promille eller motsvarande värde i utandningsluften. Den ökade risken för alkoholpåverkad förare bli delen att aktig i en trafikolycka kan inte generellt eftersom många olika anges faktorer spelar in. I svensk olycksriskundersökning från år 1986 en

av Ernst Nilsson se bilaga 3 a emellertid att den förhöjda

anges olycksrisken för förare med 1,5 promille är 40 gånger högre än en för en nykter förare och i norsk undersökning från år 1985 Alf en av

Glad se bilaga 3 a anges att risken för motorfordonsförare

en att dödas i en trafikolycka är 98 gånger högre föraren har alkoom en holkoncentration av 1,0-1,49 promille och 556 gånger högre om koncentrationen uppgår till eller överstiger 1,5 promille än han om har en alkoholkoncentration ligger under 0,5 promille. För som unga förare är riskökningen ännu högre.

Ju högre alkoholhalten är, desto ökar den genomsnittliga mer

olycksrisken. Ökningen är progressiv och vid alkoholkoncentrationer

över 0,8 promille stiger riskkurvan mycket brant. En omfattande

utländsk riskstudie, nämligen den amerikanska s.k. Grand Rapids-

undersökningen, tyder också på att alkoholhalter över 0,8 promille i

allt större utsträckning kan vara den dominerande olycksfaktorn.

En stor andel av de förare dödas i trafiken här i landet är som

88 Det övre gränsvärdet SOU 1992131

alkoholpositiva och flertalet dessa har alkoholkoncentration som av en

överstiger 1 promille eller motsvarande värde i utandningsluften se

bilaga 3 b. Vad har anförts pekar på att gränsvärdet 1,5 promille i som nu blodet 0,75 milligram per liter utandningsluft är från trafikresp. säkerhetssynpunkt för högt för att utgöra av de omständigheter en särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett rattfylleribrott som är att grovt eller ej. Redan vid en lägre alkoholkoncentraanse som tion får förare normalt utgöra en sådan trañksäkerhetsrisk en anses för grovt rattfylleri i princip bör inträda. att ansvar Även kriminalpolitiska skål talar för sänkning det övre gränsen av värdet. Genom straffrättsliga åtgärder torde det vara möjligt att påverka beteenden äventyrar trafiksäkerheten. Sverige får också, som tidigare påpekats, sågas ha tillhört föregångsländema på detta som område att vi tidigare än i de flesta andra länder genom en genom sträng lagstiftning inskärpt kravet på nykterhet i trafiken. Härigenom och konsekvent domstolspraxis har bl.a. upprätthållits och genom en befästs negativa attityder gentemot bruk alkohol i samband med av bilkörning och har lyckats upprätthålla en relativt sett hög man allmän laglydnad. Genom sänkning gränsvärdet för grovt rattfylleri skulle den en av ovannämnda möjligheten att påverka beteenden i positiv riktning kunna utnyttjas och de negativa attityderna gentemot trañknykterhetsbrott kunna förstärkas samt skulle ytterligare betonas betydelsen att motorfordonsförare avhåller sig från bruk alkohol i samband av av med trafik. Det är kriminalpolitiska skäl nu anfört slag som ligger av bakom det i Finland framlagda förslaget om en sänkning av promillegränsen för grovt rattfylleri från 1,5 till 1,2 promille. Att upprätthålla och stärka de negativa attityderna gentemot alkohol i trafiken är vikt inte minst mot bakgrund av dels att våra av dryckesvanor efter hand förändrats och alltjämt förändras, dels det europeiska integrationsarbete pågår. På längre sikt är det som nämligen sannolikt att denna integrationsprocess får återverkningar på det alkoholpolitiska området. Detta gäller främst prispolitiken. Sverige hör sedan länge till de länder har en relativt sett hög, som alkoholpolitiskt motiverad, beskattning alkoholdrycker. Det finns av i och för sig inga planer inom EG på att genom bindande direktiv åstadkomma att skatten på alkohol läggs på samma nivå i alla medlemsländer. Å andra sidan är det troligt att harmoniseringen på sikt kommer att påverka medlemsländernas alkoholpriser i utjämnande riktning. En friare handel och minskade gränskontroller kan under alla förhållanden leda till att det blir svårare att använda priset alkoholpolitiskt instrument. Kommittén är väl medveten om att som strafflagstiftningen i princip inte bör vara något alkoholpolitiskt instrument. Den alkoholpolitik förs får emellertid verkningar på som

SOU 1992131 Det övre gränsvärdet 89

det straffrättsliga området. Trañknykterhetsbrott är en del av de problem som alkoholkonsumtion kan föra med sig. Dryckesvanornas förändring och den europeiska integrationsprocessen kan leda till att den totala alkoholkonsumtionen i landet ökar, vilket med all sannolikhet skulle få effekter för trafiksäkerheten ökad onykterhet i trafiken. Detta gör det enligt kommitténs genom mening ännu viktigare än tidigare att påverka och förstärka de negativa attitydema mot alkohol i trafiken och att betona att alkohol och trafik inte hör ihop. Ett förhållande som också är av betydelse i sammanhanget är att gränsen mellan å sidan normal alkoholkonsumtion och å andra ena sidan sådana avvikande alkoholvanor som ofta är ett uttryck för alkoholproblem går påtagligt lägre än vid 1,5 promille. De flesta av världens alkoholforskare anser, att redan blodalkoholkoncentrationer på omkring 1 promille indicerat alkoholproblem SOU 197061 s. 84 och 230-237 samt Klette, Hans, Festskrift till Ulla Jacobsson, Göteborg 1991, s. 131. Med tanke på påföljdsvalet synes detta förhållande böra påverka gränsdragningen mellan de båda brottstyperna. En sänkning gränsvärdet för grovt rattfylleri skulle öka av möjligheterna till ett nyanserat påföljdsval i de tillkommande fallen och skulle leda till att de möjligheter till behandling och andra former stöd och hjälpåtgärder som det straffrättsliga påföljdssystemet av erbjuder kan tas till vara i större utsträckning än i dag. Genom en sänkning gränsvärdet kan man vidare uppnå att åtgärder mot av alkoholmissbruk kan sättas in på ett tidigare stadium än för närvarande, vilket bl.a. ökar förutsättningarna för att nå ett bra resultat. Ett effektivt utnyttjande de möjligheter som står till buds för att av bekämpa alkoholmissbruk är av vikt inte endast för att motverka fortsatt brottslighet och därmed trafikfarliga beteenden utan även - social och samhällsekonomisk synvinkel. ur En sänkning det övre gränsvärdet skulle medföra att ett inte av obetydligt antal fall som i dag bedöms som rattfylleri skulle bedömas grovt rattfylleri. I kombination med ökad effektivitet i polisens som övervakning nykterheten i trafiken skulle detta naturligtvis få av konsekvenser för de myndigheter som har hand om lagföring och straffverkställighet. Sålunda skulle det beträffande de tillkommande fallen i princip inte längre möjligt att använda strafföreläggande, vara eftersom straffskalan för grovt rattfylleri är fängelse i högst ett år.

Med kommitténs förslag höjs straffmaximum till fängelse två år, se

kapitel 7. Detta skulle i sin tur medföra ökning av åklagamas och en

domstolarnas arbetsbelastning. De förslag angående föreläggande av

påföljd läggs i Åklagarutredningens betänkande, SOU 199261,

som innebär inte några lättnader vad gäller arbetet med här aktuella mål. Den ökade användningen fängelse och skyddstillsyn som en sådan av

90 Det övre gränsvärdet SOU 1992131

sänkning skulle komma att medföra skulle dessutom leda till ett påtagligt ökat behov av platser på kriminalvårdsanstalter och till ett ökat resursbehov inom såväl frivården anstaltsvârden. som En utvidgning av området för grovt brott kommer alltså under alla förhållanden att bli resurskrävande. Trafiksäkerhetssynpunkter måste emellertid stå i förgrunden. Kostnadsaspektema bör inte heller överdrivas. Genom en sänkning av det övre gränsvärdet skulle trafiknykterhetsbrottsligheten kunna motverkas dels att vidmakthålla genom och förstärka de negativa attitydema till alkohol i trafiken och avhålla från brott, dels genom behandling och andra former stöd- och av hjälpâtgårder. Detta skulle leda till ett relativt sett färre antal trafikolycksfall och en mindre belastning på rättsväsendet och kriminalvården. Det är vidare kommitténs uppfattning skärpt på trafiknykatt en syn terhetsbrott där föraren har en hög alkoholkoncentration kommer att få preventiva effekter inte endast i det övre skiktet utan över hela det straffbara fältet. Denna kommitténs uppfattning har vunnit stöd av bl.a. professor emeritus Leonard Goldberg tidigare professor i experimentell alkohol- och narkotikaforskning vid Karolinska institutet vid en föredragning denne gjort inför kommittén. som En sänkning av det övre gränsvärdet skulle inte heller innebära någon olägenhet vare sig från nordisk synpunkt eller med hänsyn till förhållandena i övriga Europa.

övervägande skäl talar således, enligt kommitténs mening, för att

det nuvarande gränsvärdet i 4 § 1 trafikbrottslagen 1,5 promille a i blodet resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft bör sänkas. -

5.6 Till vilken nivå bör

en sänkning av det övre gränsvärdet ske

När det gäller att bestämma vilken alkoholkoncentration i stället som för 1,5 promille i blodet eller motsvarande värde i utandningsluften bör utgöra riktvärde för en gränsdragning mellan rattfylleri och grovt rattfylleri har kommittén funnit valet böra stå mellan 1,0 och 1,2 promille. En rad olika intressen gör sig här gällande. Den tidigare nämnda genomgången av luftprovs- och blodprovsanalyser år 1991 visar att nästan 55 procent de av personer som misstänks för trafiknykterhetsbrott har alkoholkoncentration i en blodet av minst 1,0 promille eller motsvarande värde i utandningsluften och att drygt 45 procent av dem har alkoholkoncentration en på eller över 1,2 promille eller motsvarande värde i utandningsluften. En man på 80 kg har vid en blodalkoholhalt 1,0 1,2 av resp. promille i genomsnitt 57 69 alkohol i kroppen. För att resp. gram ren en alkoholkoncentration av 1,0 eller 1,2 promille skall uppnås behövs

SOU 1992131 Det Övre gränsvärdet 91

ofta en alkoholförtäring av omkring 25-30 centiliter starksprit se

tabell 1 i bilaga 3foch SOU 197061 s. 142. Till skillnad från när det gäller den nedre straffbarhetsgränsen kan något direkt vetenskapligt stöd for en viss övre gräns knappast åberopas. Effekterna av viss alkoholkoncentration skiftar betydligt mellan olika individer. En signifikant försämring körförmågan av noteras emellertid hos nästan alla förare i området mellan 1,0 och 1,2

promille se t.ex. SOU 197061 s. 121, 122 och 142 samt Artur

Solarz i Justitieutskottets betänkande 198990JuU2 s. 86. För kommittén tillgängliga olycksriskundersökningar visar olika grader av riskökning vid en och samma blodalkoholhalt. Olycksrisken ökar progressivt och vid blodalkoholhalter över 0,8 promille stiger riskkurvan mycket brant. Av det anförda följer att varje gränsdragning måste bli i viss mån godtycklig och att varje värde mellan 1,0 och 1,2 promille kan anses vara i trafikfarehänseende väl ägnat såsom ett övre gränsvärde. För en övre gräns på 1,2 promille talar att detta är den övre gräns som är den mest vanliga i våra grannländer. Danmark och Island har denna övre gräns och, som framgått tidigare, är det denna alkoholkoncentration som i Finland nu har föreslagits som gräns för grovt rattfylleri. Genom en gräns 1,2 promille skulle man således kunna främja en nordisk enhetlighet. Avgörande för valet måste emellertid, enligt kommittén, i första hand bli vilka konsekvenser de båda alternativen får med avseende trafiksäkerheten och möjligheterna att satsa på alkoholproblematiker i trafiken. Kommittén förutsätter att straffskalan för grovt rattfylleri även fortsättningsvis kommer att omfatta enbart fängelse. En sänkning av den övre gränsen innebär då att påföljden för de tillkommande fallen i princip måste bestämmas till fängelse, skyddstillsyn, Villkorlig dom eller överlämnande till särskild vård. 1 fråga om påföljdsvalet vid grovt rattfylleri anser kommittén att normalpåföljden bör vara fängelse och att en icke frihetsberövande påföljd skall kunna väljas endast om särskilda skäl talar för det. Den stränga syn som kommittén anlägger på de grova rattfylleribrotten utesluter alltså inte att personliga omständigheter även i framtiden bör kunna beaktas vid påföljdsvalet. För det stora antal rattfyllerister som döms för grovt brott och som har alkoholproblem kommer då naturligtvis främst skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling eller kontraktsvård i fråga, dock under förutsättning att denna påföljd även i övrigt framstår som adekvat i det enskilda fallet. Villkorlig dom bör tillämpas med mycket stor restriktivitet. Frågan är nu hur genomförandet av dessa tankar påverkas om man sätter promillegränsen vid 1,0 eller 1,2. Väljer man 1,0 promille kommer det område där enbart fängelse-

92 Det övre gränsvärdet SOU 1992131

straff förekommer i straffskalan att utvidgas mera än om man väljer 1,2 promille. Kommittén uppskattar att en sänkning det övre av gränsvärdet skulle beröra mellan 2 000 och 3 300 personer beroende på till vilket promilletal i intervallet 1,0-1,2 som sänkningen sker. För 1,0 promille eller motsvarande värde beträffande alkoholhalten i utandningsluften talar att en sådan gräns ger ett större utrymme för fängelsestraff med kurs- och behandlingsprogram samt skyddstillsyn med nykterhetsvårdande behandling än om sänkningen stannar vid 1,2 promille. Allt tyder nämligen på att också trafiknykterhetsbrottslingar som vid provtagningstillñllet har under 1,2 promille i många fall har alkoholproblem även om den procentuella andelen är lägre än vid de verkligt höga alkoholhaltema. Visserligen inte något de värden ger av som kan komma i fråga en helt tillfredsställande lösning på detta problem. Oavsett vilket värde som väljs kommer de lagöverträdare med alkoholproblem som hade en alkoholkoncentration under det valda gränsvärdet vid provtagningstillñllet att lämnas utanñr. Men genom att sätta det övre gränsvärdet till 1,0 promille fångar man otvivelaktigt in en stor del av de trafiknykterhetsbrottslingar har som alkoholproblem. En invändning mot en sänkning till 1,0 promille skulle kunna vara att den ökade användning av fängelsestraff som en sådan sänkning skulle medföra strider emot önskemålet att begränsa användningen av fängelsestraff. De fängelsestraff som ådöms för grovt rattfylleri är i allmänhet korta och avtjänas de under förhållandevis fria former. Även verkställigheten innebär påfrestning och i många fall om en en social belastning för den dömde torde den därför normalt inte medföra risk för sådana skadeverkningar som finns vid långvariga fängelsestraff. Kommitténs förslag innebär vidare att fängelsestraffen

ges ett annat och mera meningsfullt innehåll än i dag se kapitlen 6

och 18. Strävan att av kriminalpolitiska skäl minska antalet fängelsestraff gör sig därför, enligt kommitténs uppfattning, inte gällande med någon nämnvärd styrka på detta område. En sänkning till 1,0 promille skulle också ge större eftertryck samhällets krav på nykterhet i trafiken och tydligare markera att samhället ser allvarligt på denna typ av brott än om man nöjer sig med en sänkning till 1,2 promille. Under alla förhållanden kommer en sänkning av det övre gränsvärdet i kombination med ökad effektivitet i polisens trafikövervakning att bli resurskrävande och en sänkning till 1,0 promille kommer naturligtvis att få större konsekvenser för de myndigheter som har hand om lagföring och straffverkställighet än sänkning till 1,2 en promille. Domstolamas och åklagamas arbetsbelastning kommer att öka och stora anspråk kommer att ställas på kriminalvården i anstalt och på frivården. Likaså kommer antalet yttranden från frivårdsmyndighetema till domstolarna att Öka i antal. Som tidigare framhållits

SOU 1992131 Det övre gränsvärdet 93

måste trafiksåkerhetssynpunktema emellertid stå i förgrunden och bör kostnadsaspektema inte överdrivas. Det kan nämligen med fog antas att en sänkning av det övre gränsvärdet skulle verka allmänpreventivt genom att förmå människor allmänhet att avhålla sig från trafiknykterhetsbrott ävensom individualpreventivt att hindra återfall i genom trafiknykterhetsbrott. Dessa effekter kan antas bli större vid en sänkning till 1,0 promille än vid sänkning till 1,2 promille. en Med hänsyn till vad som sålunda anförts kommittén att anser övervägande skäl talar för 1,0 promille. Kommittén föreslår därför att gränsen för grovt rattfylleri sänks från 1,5 till 1,0 promille resp. från 0,75 till 0,50 milligram per liter utandningsluft. Vad gäller övriga i 4 a § trafikbrottslagen nämnda omständigheter vill kommittén understryka vikten att även dessa omständigheter av uppmärksammas i den praktiska rättstillämpningen. Kommittén anser slutligen att det är angeläget att frågan huruvida kombinerat bruk av alkohol och annat medel bör utgöra en omständighet som särskilt skall beaktas vid bedömningen ett rattav om fylleribrott är att grovt liksom frågan drograttfylleri anse som - om i sig utreds. Dessa frågor ligger utom kommitténs uppdrag. Vid - BRÅ pågår emellertid f.n. ett projekt angående droger och trafiksäkerhet. Inom ramen för detta projekt kommer bl.a. förekomsten av drogpåverkan hos bilförare och möjligheterna att upptäcka förare som är påverkade av annat medel än alkohol liksom möjligheten att använda enkla test för att identifiera sådana förare att studeras. Ett förslag till lagändring eller förändrad rättstillämpning med avseende på drograttfylleri kommer också att presenteras BRÅ. Underlaget av för överväganden i dessa hänseenden kommer alltså inom kort att ha förbättrats. Polisens möjligheter att upptäcka förare är påverkade som av annat än alkohol och bevissäkringsfrågor vid misstänkt drogpåverkan har vidare uppmärksammats både på central och regional nivå inom polisen. Internationellt har frågorna belysts polisiärt, rättsligt och medicinskt bl.a. på internationell konferens alkohol, en om droger och trafiksäkerhet i Köln tidigare i år.

Sänkningens inverkan på straffmätningen

Grovt rattfylleribrott innefattar gärningar varierande straffvärde av och det måste givetvis ankomma på domstolarna att i särskilda fall bedöma förutsättningarna för tillämpning fängelsestraff på tider av som understiger en månad. Att i detta hänseende söka nämnare binda rättstillämpningen bör inte komma i fråga. Detta hindrar emellertid inte att det finns anledning att något beröra frågan vilken om inverkan sänkning det övre gränsvärdet bör få för straffen av mätningen i det tillkommande området.

94 Det övre gränsvärdet SOU l992131

Kommitténs tanke år inte att sänkningen av det övre gränsvärdet i sig skall leda till ökad användning fängelsestraff understigande en av månad. Liksom i dag måste en helhetsbedömning göras och bör möjligheten att döma till kortare fängelsestraff än en månad för grovt

rattfylleri komma till användning endast i klara undantagsfall se 29

kap. 5 § BrB är betydelse inte endast för straffmätningen - som av utan även för påföljdsvalet och NJA 1982 s. 350 I-IV. -

SOU 1992131 95

6 Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri

m.m.

Kommitténs förslag Grovt rattfylleri är sådan en typ av brott vars art talar för fängelse. Vid grovt rattfylleri skall således

presumtionen vara för fängelse och bör det föreligga särskilda

skäl för att icke frihetsberövande påföljd skall en väljas. Bestämmelser som sådana skäl, kan leda avser som till att påföljden bestäms till skyddstillsyn, finns i 30 kap. 9 § andra stycket BrB.

Speciella anstalter för trañknykterhetsbrottslingar avtjänar

som korta fängelsestraff bör inrättas. Under verkställigheten av fängelsestraffet skall den dömde genomgå särskilt påverkansett

program .

l Inledning

Vid val av påföljd skall rätten, enligt 30 kap. 4 § BrB, fasta särskilt avseende vid omständigheter talar för lindrigare påföljd som en än fängelse. I vissa fall får denna princip dock vika. Bl.a. kan brottets art utesluta en icke frihetsberövande påföljd. I tidigare rättspraxis hänfördes rattfylleri närmast att jämföra med rattfylleri grovt i dag till brott att normalt ansågs kräva ñngelse. vars I förarbetena till 1990 års ändringar i trañkbrottslagen vilka ändringar trädde i kraft den 1 juli 1990 uttryck för ett synsätt, lämnar - gavs nytt som större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare.

En redogörelse för vad i denna del förekom i lagstiftningssom ärendet liksom för nuvarande och tidigare påföljdspraxis finns i

kapitel

Kriminalstatistik från SCB angående domstolarnas påföljdsval vid grovt rattfylleri ger vid handen att uttalandena lett till förändrad en påföljdspraxis. Som framgår bilaga 4 har användningen av av fängelsestraff minskat och har användningen Villkorlig dom ökat av markant jämfört med tiden före den 1 juli 1990. Vad gäller tingsrättsdomar där grovt rattfylleri utgör huvudbrott har användningen av fängelsestraff minskat från 72 procent år 1989 till 47 procent andra halvåret 1991 medan andelen villkorliga domar under samma tid ökat från 5 procent till 23 procent.

96 Påfölidsvalet vid grovt ratgñzlleri mm. SOU 1992131

6.2 Kommitténs uppdrag

Utgångspunkten i direktiven år att påföljdsvalet vid grovt rattfylleri

bör skärpas och möjligheterna vid icke frihetsberövande påföljder att bereda vård för missbrukare skall tas till vara vid bestämmande av att påföljd för rattfylleri även i framtiden. I kommitténs uppdrag grovt ställning till hur skärpt praxis vad gäller påföljdsvalet ingår att ta en åstadkommas och pröva i vilken utsträckning och under vilka bör att omständigheter skyddstillsyn bör kunna komma i fråga som som påföljd för grovt rattfylleri.

6.3 Utgångspunkter

Vad gäller val påföljd för trafiknykterhetsbrott kan till en början av detta är svår fråga under följd av år varit konstateras att en som en föremål för ingående diskussioner i olika sammanhang. Det är uppenbart flera olika intressen måste vägas mot varandra. Det att grundläggande intresset är naturligtvis trafiksäkerheten. Den som framför motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol eller något ett medel påverkar körförmågan utgör stor fara i trafiken annat som en inte endast för sig själv utan också för andra trafikanter. Inte bara hans omdöme också hans reaktionsfönnåga, och därav betingade utan manövreringsñrmåga försämras. Själva gärningen består i ett risktagande och det torde ofta bero på tillfälligheter eller andra trafi-

skicklighet och reaktionsförmåga någon trafikolycka inte kanters om inträffar. Det finns således skäl att strängt på denna typ av se brottslighet och då naturligtvis särskilt på de rattfylleribrotten. grova förhållandevis regelmässiga användningen fängelsestraff vid Den av rattfylleribrott före den l juli 1990 motiverades främst av grova upprätthålla hög allmän laglydnad. Att påföljdspraxis intresset att en hade betydelse i det hänseendet kan knappast betvivlas och framhålls trafikbrottslagen. Även också i förarbetena till 1990 års ändringar i betydelsen sträng domstolspraxis inte skall överdrivas för om av en många människor torde det nämligen i minst lika hög grad vara andra

faktorer än straffhotet verkar avhållande t.ex. upptäcktsrisken, som liksom risken för trafikolycka och körkortsåterkallelse anser kommittén de allmänpreventiva hänsynen här gör sig gällande med att särskild styrka. förhållandet andelen villkorliga domar under senare år ökat Det att kan tolkas lagstiftare och rättstillämpare övergått till kraftigt som att rattfylleribrotten. Även trafiknyktermildare syn på de grova om en heten alltjämt torde tämligen väl förankrad hos allmänheten vara inger detta På sikt och då särskilt vad gäller de nya föraroro. generationer fortlöpande kommer till finns nämligen därigenom som -

SOU 1992131 Páföüdsvalet vid grovt ratyylleri m.m. 97

betydande risk för att respekten för nykterheten i trafiken kommer en att minska. Enligt Trañksäkerhetsverkets bedömningar finns det i dag

en oroande tendens till ökad onykter körning bland yngre mån se

bilaga 3 d. På samma gång kan dryckesvanomas förändring och det europeiska integrationsarbetet leda till att den totala alkoholkonsumtionen i riket ökar, vilket gör det ännu viktigare än tidigare att samhället markerar att det ser allvarligt på denna typ av brott. Samtidigt som det således är nödvändigt med en påföljdspraxis som tillgodoser de allmänpreventiva effekter som straffbestämmelserna är avsedda att ha måste den också tillgodose allmänhetens uppfattning om vad som är rimligt och rättvist. Detta är av avgörande betydelse för människors förtroende för strafflagstiftningen och rättsväsendet. Såväl den kritik som i den allmänna debatten riktats mot den påföljdspraxis som kommit att bli följden av vissa uttalanden i förarbetena till 1990 års ändringar i trañkbrottslagen som gjorda enkätundersökningar tyder på att den utveckling som skett mot en större andel villkorliga domar vid grovt rattfylleri inte har stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

övervägande skäl bl.a. kriminalpolitiska talar således för att

- anlägger sträng på grova rattfylleribrott. En sådan syn man en syn utesluter emellertid inte som utvecklas närmare i avsnitt 6.4 att - personliga omständigheter även i framtiden bör kunna beaktas vid påföljdsvalet och behöver inte äventyra det allmänna önskemålet att minska antalet fängelsestraff. Strävan att minska antalet sådana straff måste emellertid förutom genom en konsekvent och tydlig påföljds- praxis verkar allmänpreventivt yttra sig genom att man i större som utsträckning än hittills motverkar brottslighet genom behandling och andra former av stöd- och hjälpâtgärder.

6.4 Val påföljd

av

De principer för val påföljd som kommer till uttryck i 30 kap. 4 § av till 1990 års ändringar i trafik- BrB är, som framhålls i förarbetena brottslagen, allmänt tillämpliga och gäller således även val av påföljd för grovt rattfylleri. I bestämmelsen föreskrivs att rätten skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, stadgas det vidare, beakta brottslighetens straffvärde och art liksom att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet för grovt rattfylleri torde endast i undantagsfall vara så

högt nämligen motsvarande minst ett års fängelse se prop.

- 198788 120 100 att detta i sig motiverar fängelse i stället för en s. icke frihetsberövande påföljd. Mot bakgrund vad som anförts i av kap. 4 och i detta kapitel talar emellertid detta brotts art för fängelse-

98 Páföüdsvalet vid grovt rattfylleri m.m. SOU 1992131

straff. Grova rattfylleribrott bör inte endast i viss utsträckning utan generellt anses vara av den arten att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse. Denna kommitténs ståndpunkt innebär en skärpning i synen på de grova rattfylleribrotten jämfört med det synsätt som kom till uttryck i förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen som innebar att det inte var tillräckligt med vilket grovt rattfylleri helst för som att fängelse skulle presumeras; endast i vissa fall ansågs brottet så kvalificerat att man kunde hänvisa till brottets art som skäl för fängelse. Genom det ändrade synsätt som kommittén anlägger sätts själva beteendet att köra onykter mera bestämt i centrum. - - I uttrycket att brottets art talar för fängelse ligger att presumtionen är för fängelse och att en icke frihetsberövande påföljd bör komma i fråga endast om det föreligger särskilda skäl prop. 198788 120 s. 100. Som framgått är det emellertid inte endast brottets är art som av betydelse för valet av påföljd. Av vikt är också om det i det enskilda fallet finns omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Främst avses då sådana omständigheter som anges i 30 kap. 9 § andra stycket och 29 kap. 5 § BrB. Särskilt kan i detta sammanhang, förutom de s.k. kontraktsvårdsfallen, nämnas situationer där den bedömningen görs att en framgångsrikt påbörjad rehabilitering, avseende missbruk eller annat förhållande som kan antas ha haft samband med brottsligheten, skulle kunna spolieras eller allvarligt försvåras genom verkställigheten av ett fängelsestraff. Finns ett sådant särskilt skäl bör den tilltalade trots att fängelse normalt borde följa enligt 30 kap. 4 § andra stycket BrB grund av brottets art kunna erhålla skyddstillsyn. En stor del av dem som gör sig skyldiga till grovt rattfylleri har alkoholproblem. Visserligen kan sådana problem inte automatiskt tas till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt brottslighet, detta men är ofta förhållandet. Mot den bakgrunden är det främst skyddstillsyn med särskild föreskrift eller kontraktsvård kan komma i fråga i som stället för fängelsestraff. Villkorlig dom bör användas med mycket stor restriktivitet och i likhet med vad som gällde före 1990 års -

reform komma i fråga endast i klara undantagsfall se t.ex.

rättsfallen NJA 1972 s. 60 och 1984 s. 447. I de fall där Villkorlig dom kommer till användning bör det ligga nära till hands att kombinera denna med ett kraftigt bötesstraff. Presumtionen för fängelse underlättar möjligheten att döma till skyddstillsyn. Det torde nämligen vara lättare att motivera den tilltalade att underkasta sig den behandling dom på m.m. som en skyddstillsyn kan innebära, när han står under hot att dömas till fängelse.

SOU 1992131 Páfölidsvalet vid grovt ratçáwlleri mm. 99

Oavsett om påföljden bestäms till fängelse eller skyddstillsyn är det naturligtvis av vikt att ta till vara de möjligheter som finns att försöka motverka fortsatt brottslighet och därmed trafikfarliga beteenden - genom behandling och olika former av stöd- och hjälpåtgärder. Så sker redan i dag inom såväl anstaltsvården frivården. Även som om man inte bör ha orealistiska förhoppningar på kriminalvårdens möjligheter är det angeläget att denna verksamhet byggs ut och vidareutvecklas. Den nyligen tillsatta Straffsystemkommittén Ju 199207 har till uppgift att bl.a. vidareutveckla användningen av olika alternativ till fängelsestraff. Mycket kan emellertid uppnås redan inom ramen för gällande lagstiftning. Det kan här nämnas att det i bl.a. USA förekommer att den som dömts för ett brott normalt skulle ha lett till fängelse i stället som underkastas intensivövervakning i form av elektronisk kontroll. Den dömde meddelas föreskrifter, främst i fråga om vistelseort, och efterlevnaden av föreskrifterna kontrolleras genom elektronisk apparatur. I USA har denna påföljd använts framför allt beträffande trafiknykterhetsbrottslingar och yngre förmögenhetsbrottslingar med låg återfallsrisk. Straffsystemkommittén skall bl.a. studera elektronisk

om övervakning utesluter inte att den dömde får del av stöd- och hjälpinsatser från kriminalvårdens sida. Återfall i brott utgör enligt 30 kap. 4 § andra stycket BrB en omständighet som talar för fängelse. Betydelsen av återfall vid påföljdsvalet för grovt rattfylleri bör avgöras enligt allmänna

principer se 1987881120 s. 53, 100 och 101 samt rättsfallen

prop. NJA 1991 359 och NJA 1991 s. 379. Sedan några år förflutit från s. den tidigare domen eller i förekommande fall från frigivningen från ett fängelsestraff, bör således påföljdsvalet för det nya brottet endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen. Har den som döms för grovt rattfylleri tidigare inom relevant tidsperiod gjort sig - skyldig till ett trafiknykterhetsbrott talar flera omständigheter art och återfall för fängelse. I sådana fall ökar naturligtvis presumtionen för fängelse och vid återfall i grovt rattfylleri kan det förutsättas att domstolarna i princip skall finna annan påföljd än fängelse vara utesluten.

6.5 för döma

Ytterligare om förutsättningarna att till skyddstillsyn vid grovt rattfylleri

En dom på skyddstillsyn medför att den dömde ställs under över-

vakning. Övervakningen bedrivs under ledning av frivårdsmyndig-

100 Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri SOU 1992131 mm.

heterna och pågår som regel ett år. Domstolen och övervakningsnämnden får besluta om föreskrifter för den dömde, t.ex. i fråga om skyldighet att genomgå behandling mot alkoholmissbruk. Under prövotiden skall den dömde iaktta skötsamhet och efter förmåga söka försörja sig samt rätta sig efter sådana föreskrifter meddelats som honom. Iakttar den dömde inte vad åligger honom, kan övervaksom ningsnämnden meddela honom varning eller förlänga övervakningstiden. I sista hand kan nämnden begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen skall undanröjas och annan påföljd för brottet bestämmas. Som tidigare påpekats har en stor del av dem som gör sig skyldiga till grovt rattfylleri alkoholproblem. Att komma till rätta med alkoholproblem tar lång tid och kräver ett intensivt arbete. En vanlig skyddstillsyn utan föreskrifter torde därför i allmänhet ha föga att erbjuda. För att nå resultat måste skyddstillsynen kombineras med olika föreskrifter eller med särskild behandlingsplan s.k. ko ntrakts vård . För att skyddstillsyn skall komma i fråga som påföljd vid grovt rattfylleri, i de fall där den tilltalade har alkoholproblem, är det ett grundläggande krav att verkställigheten kan ett meningsfitllt inneges håll och att skyddstillsynen kan antas få resultat i det enskilda fallet. Vilket innehåll en skyddstillsyn kan och bör ges beror naturligtvis på förhållandena i det enskilda fallet och på vilka behandlingsprogram och andra stöd- och hjälpátgärder som frivården på orten kan erbjuda. Som framhålls i förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen har frivårdsmyndigheterna och övervakningsnämndema stora möjligheter att se till att verkställigheten skyddstillsynsdom av en anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Detta gäller t.ex. de krav som skall ställas på den dömde, uppläggningen behandlingen av och intensiteten i tillsynen. I de flesta fall torde det redan vid domstillfället finnas anledning för domstolen att meddela föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden. Närmast syftas här på sådana föreskrifter som tar sikte på behandling de alkoholav problem som ofta ligger bakom denna typ brott. Finns vid av domstillfället inte någon konkret plan för behandlingens uppläggning kan t.ex. föreskrivas att den dömde skall underkasta sig den läkarvård eller den nykterhetsvård som frivårdsmyndigheten finner lämplig. En förutsättning för att skyddstillsyn skall kunna väljas i ett sådant fall är emellertid att domstolen förvissat sig om att denna påföljd kan ges ett sådant innehåll som förut sagts. Det är emellertid inte endast föreskrifter vård och behandling om som kan bli aktuella inom ramen för en skyddstillsyn. Det finns även möjlighet att t.ex. föreskriva att den dömde skall genomgå viss utbildning i frågor som hänger med brottet. Inom såväl samman

SOU 1992131 Páföljdsvalet vid grovt rattfylleri mm 101

frivården som kriminalvården har det också under senare år blivit allt vanligare att de som dömts för trañknykterhetsbrott genomgår särskilda kurser där alkoholens skadeverkningar och dess betydelse för trafiksäkerheten behandlas. Någon särskild lagstiftning krävs inte för att öppna möjligheterna att förena en skyddstillsynsdom med föreskrift om deltagande i en sådan kurs. Inom flera frivårdsdistrikt har framtagits särskilda för program arbete med skyddstillsynsdömda rattfyllerister. Dessa s.k. rattfylleriprojekt bedrivs ofta i samverkan med privata organ. Exempel härpå utgör de rattfylleriprojekt som bedrivs i samarbete med Föreningen Skyddsvämet i Stockholm och Göteborg. De olika projekten skiljer sig vad gäller uppläggning, men består i allmänhet i deltagande i samtals- och informationsgrupper kring alkoholfrågor, individuella samtal och läkarkontakter. Erfarenheterna dessa av projekt är goda och det är angeläget att de möjligheter som projekten erbjuder tas till vara. Justitieutskottet har också vid flera tillfällen

betonat vikten härav se t.ex. Justitieutskottets betänkande 198990

JuU2 s. 26. En orsak till den ojämnhet i påföljdsvalet vid grovt rattfylleri som föreligger mellan olika tingsrätter kan antas vara att frivårdsmyndigheterna i landet har olika möjligheter att tillhandahålla program som är så utformade att domstolarna anser sig ha möjlighet att välja skyddstillsyn som påföljd. Detta är allvarligt från såväl rättssäkerhetssom rättvisesynpunkt. För en enhetlig och ändamålsenlig rättstillämpning är det viktigt, att man i detta avseende kan få till stånd en likformighet över hela riket. Enligt vad kommittén erfarit pågår för närvarande inom kriminalvården ett omfattande utvecklingsarbete som efter hand kommer att leda till att påverkansprogram särskilt riktade till personer som dömts för trafiknykterhetsbrott blir tillgängliga över hela landet. Kommittén anser att det är angeläget att detta arbete bedrivs skyndsamt och med kraft. Det kan här nämnas att Straffsystemkommittén har i uppdrag att överväga bl.a. en ytterligare utveckling av bestämmelserna som rör föreskrifter i samband med skyddstillsyn och möjligheterna att i ökad utsträckning ge föreskrifter om att den dömde skall genomgå utbildning som direkt tar sikte på problem som har samband med hans brottslighet. Detta gör det emellertid inte mindre angeläget att ta vara på de möjligheter som lagstiftningen redan i dag ger, för att göra skyddstillsynspåföljden till ett bra alternativ för personer som dömts för grovt rattfylleri. När det gäller att bedöma under vilka förutsättningar som skyddstillsyn med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling kan bli tillämplig på trafiknykterhetsbrottslingar med alkoholproblem aktualiseras frågan om vilken betydelse som bör tillmätas den till-

102 Påjölidsvalet vid grovt rattülleri mm. SOU 1992131

talades inställning till sin situation och till de krav som är förenade med en sådan påföljd. BrB uppställer i och för sig med undantag för s.k. kontraktsvård - inte något krav på samtycke av den tilltalade för ådömande av skyddstillsyn. Däremot torde skyddstillsyn mot bakgrund av bestämmelsen i 30 kap. 9 § BrB vara utesluten om det framstår som klart att den tilltalade inte kommer att låta sig påverkas av denna. I förarbetena till den angivna bestämmelsen framhålls att denna slutsats inte kan dras enbart den omständigheten att den tilltalade förklarar av att han inte är villig att underkasta sig de krav som är förenade med

skyddstillsynen se prop. 198788 120 s. 105. Beträffande de

föreskrifter som kan komma i fråga vad gäller trañknykterhetsbrottslingar med alkoholproblem ligger det emellertid, enligt kommitténs mening, i sakens natur att den tilltalades inställning måste tillmätas stor betydelse. Det förhåller sig otvivelaktigt så att utsikterna att nå ett gynnsamt resultat ökar om klienten har en positiv inställning till behandlingen och de åtgärder som i övrigt vidtas. Det är bl.a. mot denna bakgrund man skall se strävandena i modern nykterhetsvård att så långt som möjligt åstadkomma olika former av frivillig behandling. För att en icke frihetsberövande påföljd skall väljas vid grovt rattfylleri bör, enligt vad kommittén tidigare uttalat, krävas att särskilda skäl talar för det; sådana särskilda skäl för skyddstillsyn finns som tidigare sagts exempliñerade i 30 kap. 9 § andra stycket BrB. Det kan mot bakgrund härav förutsättas att domstolarna kommer att finna att skyddstillsyn i princip är utesluten om inte den tilltalade är medveten om sina alkoholproblem, intresserad av att göra någonting åt dem och detta intresse bedöms som allvarligt menat. Här har frivården en viktig uppgift. Det är viktigt att personutredaren med den tilltalade diskuterar dennes alkoholsituation samt behovet av nykterhetsvårdande behandling och innehållet i denna. Det är också viktigt att den tilltalade i de fall där det behövs redan under - personundersökningen bibringas insikt om sin situation och motiveras att gå igenom en behandling. En sträng syn på grova rattfylleribrott med fängelse som normalpåföljd underlättar otvivelaktigt ett sådant arbete. Det har nämligen visat sig att ett viktigt led i att åstadkomma en sådan motivation har varit att den tilltalade får klart för sig att han på grund av sin alkoholkonsumtion begått ett brott normalt medför fängelsestraff. Den som nödvändiga motivationen är betydligt svårare att åstadkomma, om det han riskerar att få är en Villkorlig dom. Vidare bör reglerna om krav på särskild utredning vid ansökan om körkortstillstånd Trafiksäkerhetsverkets författningssamling, TSVFS 199070 kunna bidra till motivationen. Nämnda regler innebär nämligen att den som dömts för ett trañknykterhetsbrott och därvid haft en alkoholkoncentration som

SOU 1992131 Påföljdsvalet vid gravt rattfylleri 103 m.m.

uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller minst 0,75 milligram per liter utandningsluft till sin ansökan om körkortstillstånd skall foga ett särskilt utlåtande som styrker att kravet på nyktert levnadssätt enligt 7 § andra stycket körkortslagen är uppfyllt. Beträffande denna s.k. utvidgade lämplighetsprövning föreslås vissa ändringar, kapitel se 10. Kommittén föreslår inte några ändringar i möjligheterna att döma till s.k. kontraktsvård. Denna form skyddstillsyn bör alltså, i av likhet med vad som gällde före 1990 års reform, kunna komma i fråga vid grovt rattfylleri trots att brottets art med styrka talar för en frihetsberövande påföljd. Detta under förutsättning att den uppgjorda planen kan godtas av domstolen som ersättning för det fängelsestraff som annars skulle ha följt. Vad gäller unga lagöverträdare bör det finnas goda förutsättningar att använda den speciella form av skyddstillsyn som samhällstjänst innebär. Detta förutsatt att denna påföljd framstår som lämplig med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden. Vad gäller påföljden skyddstillsyn vill kommittén betona vikten av snabba, tydliga och konsekventa reaktioner om den dömde inte fullföljer vad som åligger honom enligt domen. Straffsystemkommittén har till uppgift att överväga om det ñnns behov av att förbättra kontrollen och efterlevnaden av de föreskrifter som meddelats och att utveckla möjligheterna till ingripanden om den dömde inte iakttar vad som åligger honom.

6.6 Kriminalvård i anstalt

Personer som döms till fängelse med ett trañknykterhetsbrott som huvudbrott skiljer sig inte sällan på flera olika sätt från det övriga fångkollektivet och det kan ifrågasättas om den blandning av olika klientelgrupper som sker i dag är lämplig. Kommittén har tidigare framhållit att det är angeläget att de möjligheter som finns att genom behandling, kurser och andra åtgärder bekämpa alkoholmissbruk och fortsatt brottslighet tas till vara. Detta gäller även vid kriminalvård i anstalt. Verkställigheten måste ett ges meningsfullt innehåll från individualpreventiv synpunkt och inriktas på faktorer som hänger samman med brottet. Rattfylleristema har också uppmärksammats inom anstaltsvården. På vissa kriminalvårdsanstalter bedrivs nämligen sedan hösten 1984 en kursverksamhet för fängelsedömda rattfyllerister, benämnd Rattfällan. Syftet med kursen på halvtid i ungefär - som ges en månads tid är att ge de dömda ökade kunskaper om alkohol och trafik och insikt om de egna alkoholvanoma. Deltagandet är frivilligt. Verksamheten har nyligen utvärderats. Utvärderingen avsåg bl.a.

104 Páföljdsvalet vid grovt ratyylleri mm. SOU 1992131

återfall i trañknykterhetsbrott inom en tvåårsperiod efter frigivningen och gav vid handen att andelen återfall var lägre hos kursdeltagarna än hos en matchad kontrollgrupp. För den till antalet dominerande gruppen över 80 procent av deltagarna tidigare straffade inom fem år före intagningen framkom att sex procent av kursdeltagarna återföll jämfört med nio procent kontrollpersonema. Även det av om inte kan uteslutas att andra faktorer ån kursdeltagandet kan ha bidragit till erhållna skillnader mellan kursdeltagarna och kontrollpersonerna är resultaten liksom erfarenheterna i övrigt så goda att - verksamheten bör byggas ut. För närvarande bedrivs verksamheten på tolv anstalter i landet. De flesta tängelsedömda rattfyllerister får inget erbjudande att gå kursen. Enligt kommitténs uppfattning bör i princip alla personer som beräknas vara intagna i kriminalvårdsanstalt under högst omkring tre månader och som har ett trañknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen under verkställigheten genomgå ett särskilt, intensivt, program. Med huvudbrott avses här om lagföringen gäller flera brott det eller de brott som har det strängaste straffet i sin straff- skala. Med anledning av det nu sagda föreslår kommittén att specialanstalter för endast detta klientel inrättas. Fördelarna med denna typ av specialanstalter är flera. Inrättas sådana anstalter kan de aktuella klienterna hållas skilda från de klienter som har en annan kriminell belastning och skulle verksamheten kunna drivas mera rationellt. Vidare skulle specialanstalterna kunna samla ett tillräckligt stort antal klienter för att möjliggöra en viss differentiering av verksamheten beroende på verkställighetstidens längd, graden av den dömdes eventuella alkoholproblem och andra faktorer. Sist, men inte minst, skulle en sådan ordning tillåta att verksamheten aktiv påverkan i alkoholfrågan genomsyrade ñngelsevistelsen. - De föreslagna specialanstalterna förutsätts bli utformade som öppna riksanstalter. Detta innebär att många av de intagna kommer att få tillbringa verkställighetstiden på anstalter som inte ligger i närheten av hemmet. Den s.k. närhetsprincipen dvs. principen att närheten till hemorten skall bilda utgångspunkt för anstaltsplaceringen för normalklientelet kommer alltså inte att kunna uppråtthållas. - Denna nackdel bedöms emellertid vara liten i jämförelse med de fördelar specialanstalterna erbjuder och med hänsyn tagen till de korta vistelsetider det är fråga om. Redan i dag gäller vidare att fängelsedömda rattfyllerister i en inte obetydlig omfattning avtjänar fängelsestraff på öppna riksanstalter långt hemifrån. Närhetsprincipen är för övrigt föremål för översyn av Fängelseutredningen Dir. 199236. Verksamheten förutsätts i första hand inriktad på dömda med alkoholproblem. Att en person gjort sig skyldig till ett trafiknykter-

SOU 1992131 Pâföljdsvalet vid grovt rattfylleri m.m. 105

hetsbrott kan naturligtvis inte utan vidare tas till intäkt för att han har alkoholproblem, även om så ofta är fallet. Den föreslagna verksamheten bedöms emellertid ha mycket att ge även fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar utan alkoholproblem och programmet bör kunna anpassas till även denna grupp. Kriminalvård i anstalt är en mycket kostsam påföljd. Som tidigare framhållits utgör de här aktuella trafiknykterhetsbrottslingama en klientgrupp som inte sällan i flera avseenden skiljer sig från det övriga anstaltsklientelet. Fråga âr om personer som av främst allmänpreventiva skäl dömts till korta fängelsestraff och efter som frigivningen ofta kan beräknas återgå till socialt ordnade förhållanden. Med hänsyn till klientelet och de korta vistelsetidema upp till omkring tre månader kan de föreslagna specialanstaltema göras enklare och kan driftkostnaderna hållas nere jämfört med i dag. Således kan man räkna med lägre bevakningskostnader eftersom det aktuella klientelet i allmänhet inte är rymningsbenäget. Vidare kan anstalterna göras enkla både byggnads- och utrustningsmässigt och bör de intagna kunna delta i skötseln av dessa anstalter såväl i den dagliga driften som i det löpande underhållsarbetet i en inte obetydlig omfattning. Även kriminalvårdsekonomiska skäl talar alltså för inrättandet av specialanstalter. Specialanstaltema bör kunna inrymmas i utnyttjade byggnader som redan disponeras av staten och som utan några större kostnader kan ändras så att de passar här avsett ändamål. Inrättas inte sådana anstalter tvingas man bygga nya traditionella anstalter eller bygga ut befintliga anstalter för att kunna ta emot det ökade antalet fängelsedömda trañknykterhetsbrottslingar som kommitténs förslag kan antas leda till. Detta skulle stå sig avsevärt mycket dyrare. Det kan här upplysas att en sluten lokalanstalt vid nybyggnation beräknas kosta

omkring 1,1 miljon kr per plats. Öppen anstalt, som dock inte

byggts på många år, torde kosta omkring 800 000 kr per plats. Förutom att ge verkställigheten ett individualpreventivt innehåll medför kommitténs förslag i denna del att platser i den nu befintliga anstaltsorganisationen friställs. Detta år av vikt mot bakgrund av att platsbehovet totalt sett beräknas öka under de närmaste åren beroende på bl.a. volymförändringar samt aviserade ändringar i reglerna om Villkorlig frigivning och föreslagna straffskärpningar för vissa våldsbrott. Att de platser som friställs i huvudsak är belägna på öppna anstalter är en ytterligare fördel eftersom nyligen företagna undersökningar, bl.a. av Kriminalvårdsstyrelsens forskningsgrupp, tyder på att relativt många fångar befinner sig på mera slutna platser än de från t.ex. rymningssynpunkt behöver, varför behovet av platser på just öppna anstalter kan tänkas öka. För att komma till rätta med ett alkoholmissbruk krävs, som

106 Páföydsvalet vid grovt rattfylleri m.rrL sou 1992131

kommittén påpekat tidigare, ett intensivt arbete under lång tid. Påverkansprogrammet kan därför inte ses isolerat utan som ett första steg. Ambitionen bör naturligtvis vara att lägga en grund så att den dömde efter frigivningen av egen kraft skall kunna och vilja fortsätta med behandling eller andra åtgärder för att komma till rätta med sina eventuella problem. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att den dömde under anstaltsvistelsen får hjälp med att knyta de kontakter som behövs för en sådan uppföljning. De av kommittén föreslagna specialanstaltema är i första hand tänkta för korttidsintagna trañknykterhetsbrottslingar som avtjänat fängelsestraff på upp till omkring tre månader och som har ett trañknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen. Målet måste emellertid vara att även trafiknykterhetsbrottslingar som dömts till längre fängelsestraff eller som dömts även för andra svårare brott och som därför lämpligen inte kan placeras på de här föreslagna specialanstaltema, skall genomgå påverkansprogram i de fall detta bedöms lämpligt. Kommittén avser här främst sådana personer som i sitt alkoholpåverkade tillstånd gjort sig skyldiga till andra brott vid sidan av trañknykterhetsbrottet, exempelvis vållande till annans död eller grov vårdslöshet i trafik, och personer vars trafiknykterhetsbrott bedömts ha ett sådant straffvärde att vistelsetiden i anstalt kommer att

överstiga tre månader. Övriga trafiknykterhetsbrottslingar huvud-

sakligen vanliga kriminella som i den aktuella domen också dömts för trafiknykterhetsbrott förutsätts bli föremål för påverkanspro- gram, i första hand ett utbyggt och utvecklat program av typ Rattfällan, inom ramen för det traditionella anstaltssystemet. Erfarenheter från i landet förekommande behandlingsinstitutioner har visat att påverkansprogram av här aktuellt slag kan vara framgångsrikt även när det behöver upprepas. Kommittén anser därför inte att det föreligger något hinder mot att låta personer som efter genomgånget program återfallit i trañknykterhetsbrott genomgå programmet ytterligare en eller flera gånger. Formema för särbehandling av fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar utvecklas närmare i kapitel l8.

SOU 1992131 107

7 Ytterligare åtgärder mot de allvarligaste brotten

Kommitténs Förslag m.m. Straffmaximum för grovt rattfylleri höjs från ett till två års fängelse. Någon översyn av brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom ingår inte i kommitténs uppdrag. Dessa brott förekommer emellertid inte sällan i samband med onykterhet i trafik. Det kan ifrågasättas om inte nämnda vâllandebrott bedöms mildare än vad som kan anses rimligt. En strängare bedömning av dessa i egentlig mening grova brott skulle kunna främjas om det i lagtexten angavs vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott skall anses som grovt och om det förhållandet att brottet begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under självförvållat rus angavs som en av dessa omständigheter. Straffskalan för exempelvis grovt vållande till annans död omfattar fängelse i lägst månader och högst fyra år. Även sex om straffmaximum kan överskridas när fängelse ådöms som gemensamt straff för flera brott detta år fallet om gärningsmannen också gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott bör dessutom övervägas att höja straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.

7.1 Höjning straffmaximum för grovt

av

rattfylleri

7.1.1 Bakgrund

Straffet för grovt rattfylleri är i dag enligt 4 a § trañkbrottslagen fängelse i högst ett år. När fängelse ådöms som gemensamt straff för flera brott, kan straffmaximum för det svåraste av brotten överskridas. Möjligheterna att överskrida straffmaximum ökar högre detta maximum är 26 kap. 2 § BrB. Straffmaximum kan också överskridas i vissa återfallssituationer. Dessa är emellertid inte av intresse i detta sammanhang 26 kap. 3 § BrB.

108 Ytterligare åtgärder SOU 1992131

I 29 kap. l § första stycket BrB anges de allmänna grunder enligt vilka straffmätning skall ske. Huvudregeln är att straff skall mätas ut efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Frågan om vilka faktorer som särskilt skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet regleras i andra stycket. Här omnämns den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han haft. Vidare anges i 2 och 3 §§ BrB vissa omständigheter som höjer resp. sänker straffvärdet. Bestämmelsen att straff skall mätas ut efter straffvärdet är dock inte utan undantag. På andra ställen i BrB finns exempelvis bestämmelser som ger möjlighet att i det enskilda fallet mäta ut annat straff än det som straffvärdet påkallar, se t.ex. 29 kap. 4 tidigare brottslighet, 5 och 7 §§ BrB. De erfarenheter som vunnits av tillämpningen visar att straffskalans övre del utnyttjas förhållandevis sällan. Trots att maximistraffet för grovt rattfylleri är fängelse i ett år, erhöll under år 1991 endast 1,5 procent av dem som dömdes till fängelse för grovt rattfylleri en påföljd på sex månaders fängelse eller mer och uppgick medellängden av utdömda fängelsestraff för detta brott till 1,5 månader.

7.1.2 Överväganden och förslag angående straffmaximum

för grovt rattfylleri

Utgångspunkten vid bestämmande av straffskalor för olika brott är vad brotten allmänt sett förtjänar för straff; hur klandervärt brottet är. Härvid är proportionalitet och ekvivalens viktiga begrepp. Med proportionalitet avses då att straffskalan bör bestämmas i proportion till brottets svårhet och med ekvivalens förstås att lika svåra straff skall utsättas för likvärdiga brottstyper. Grovt rattfylleri är ett brott som innebär fara för människors liv och hälsa. Förarens förfarande framstår som särskilt svårt eftersom han medvetet valt att utsätta andra trafikanter för de risker som hans alkoholpâverkan innebär i trafiken. Kommitténs grundinställning är därför att man allmänt sett måste se strängt på detta brott. För de allvarligaste formerna av grova rattfylleribrott bör det finnas möjlighet att utdöma långvariga fängelsestraff. Det nuvarande maximistraffet, fängelse ett år, anser kommittén vara för lågt. Genom en höjning av straffmaximum för grovt rattfylleri skulle straffskalan för detta brott också kunna komma i bättre samklang med straffskaloma för andra, i straffvärdehänseende, jämförbara brott. Straffmaximum bör därför höjas. Det finns därvid anledning att jämföra grovt rattfylleri med brotten framkallande av fara för annan och grov vårdslöshet i trafik. För dessa brott föreskrivs ett straffmaximum om två års fängelse.

SOU 1992131 Ytterligare åtgärder 109 ...

Före BrB var strafflatituden för vårdslöshet i trafik fängelse grov eller straffarbete i högst ett år. Fängelsemaximum för detta brott motsvarade alltså straffmaximum för rattfylleri under omständigheter som inte var mildrande. I samband med att BrB infördes ändrades bestämmelsen vårdslöshet i trafik så påföljden skulle om grov att vara fängelse i högst två år. Anledningen härtill att straffmaximum för var detta brott inte ansågs böra vara lägre än för brottet framkallande av fara för annan i 3 kap. 9 § BrB. Motsvarande ändring straffav maximum för rattfylleri gjordes emellertid ej. Inte heller ändrades straffmaximum för detta brott i samband med 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Enligt kommitténs mening måste det alltså dags betrakta nu vara att grovt rattfylleri som ett så allvarligt brott att straffmaximum bör höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år. Genom höjningen av straffmaximum blir straffskalan vidare än för närvarande och för de allra allvarligaste fallen kan strängare straff än i dag utmätas. Den övre delen av straffskalan är avsedd för exceptionella fall i som praktiken sällan inträffar. Det kan emellertid antas att den föreslagna lagändringen kan ge upphov till ökad nyansering vid straffmätningen. Kommittén ser det inte som någon nackdel så skulle bli förhållanom det. Här liksom i övrigt är det vikt att försvårande omständig- - - av heter återspeglas just i straffmätningen. Grovt rattfylleri innefattar gärningar med varierande straffvärde och det är knappast möjligt att exakt när det finns skäl mera ange att tillmäta gämingen högre straffvärde att det svårare än - anse normalt. Det faller sig emellertid naturligt att vid värderingen ett av grovt rattfylleribrott i avsevärd mån knyta till de risker för an trafiksäkerheten som gärningen typiskt sett inneburit. Bedömningen måste bli strängare högre trafikrisken varit. I de fall där trafikfaran genomsnittligt sett varit hög finns det i många fall anledning att anlägga ett strängare synsätt än i dag. Här exempelvis fall där avses gärningsmannen fört fordonet ett sådant sätt eller sådan plats en att risken för en trafikolycka typiskt sett varit mycket hög eller haft en särskilt ansvarsfull eller krävande uppgift t.ex. framfört ett tungt fordon, ett fordon med många såsom skolskjuts eller passagerare - en en buss eller ett fordon med farlig last. - Frågan till vilken svårhetsgrad ett visst brott hör måste naturligtvis

avgöras innan straffmätningen i det enskilda fallet sker. Har en omständighets relevans helt tömts ut genom placeringen i svårhetsgrad, kan den inte beaktas också vid straffmätningen. I de här nämnda fallen kan det finnas anledning att ytterligare beakta den vid straffmätningen. Kommitténs förslag i innebär att grovt rattfylleri får maximisamma straff som grov vårdslöshet i trafik. Förslaget bör dock inte innebära

110 Ytterligare åtgärder SOU 1992131

någon ändring när det gäller konkurrens mellan dessa brott. Har gärningsmannen gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik bör han alltså alltjämt fällas till ansvar även för detta brott.

7.2 bestämmelserna

Utformningen av om grovt

vållande död vållande

till annans resp. grovt

till kroppsskada eller sjukdom

Någon översyn vållandebrotten ingår inte i kommitténs uppdrag. av Vållande till död och vållande till kroppsskada eller sjukdom annans förekommer emellertid inte sällan i samband med onykterhet i trafik. Enligt statistik kommittén låtit SCB ta fram lagfördes under som åren 1989-1991 151 för såväl trafiknykterhetsbrott som personer

vållande till död 74 personer vållande till kroppsskada

annans resp. eller sjukdom 77 personer. Se vidare bilaga 3 b till betänkandet. Kommittén ifrågasätter bedömningen av de vållandebrott som om här trots den tendens till skärpning under senare tid avses - som kunnat noteras i praxis inte är mildare än vad som kan anses vara rimligt. Det är inte tillfredsställande att många vållandebrott vilka allmänt måste uppfattas inte bedöms som grova och inte som grova, föranleder annat än tämligen korta fängelsestraff. Uppfattningen att den straffrättsliga bedömningen alkoholrelaterade trafikolyckor är av alltför lindrig har även kommit till uttryck i den allmänna debatten. Över huvud taget ter sig vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom begåtts under inflytande av alkohol som eller narkotika ofta grova. Inte minst bakgrund den minskade tolerans mot våldet och mot av de ökade strävanden att motverka detta som gjort sig gällande under tid finns det, enligt kommitténs mening, anledning att se över senare de aktuella straffbestâmmelsema. En strängare bedömning dessa i egentlig mening grova brott av skulle kunna främjas det i lagtexten vilka omständigheter om angavs särskilt bör beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt och som det förhållandet att brottet begåtts i trafik eller i annan därmed om jämförbar verksamhet under självförvållat angavs som en av dessa rus omständigheter. Med jämförbar verksamhet sådan verksamhet som, i likhet avses med trafik, ställer höga krav på reaktionsförmåga och omdöme. Sådana krävande uppgifter är inte ovanliga i arbetslivet. En sådan uppbyggnad bestämmelserna här föreslagits av som överensstämmer med vad är vanligt vid gradindelade brott och som skulle också ägnad att främja en enhetlig praxis. vara Vilken betydelse skall tillmätas den omständigheten att en som gärning begåtts under självförvållad berusning i olika straffrättsliga

SOU 1992131 Ytterligare åtgärder 111

sammanhang är emellertid också Fängelsestraffkommittén - som

påpekat se SOU 198614 447 och SOU 19887 150-153

s. s. en komplicerad fråga kommittén inte kunnat gå närmare in på. som

Bedöms vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller

sjukdom som grovt brott gäller strängare straffskala än en annars.

För t.ex. grovt vållande till död stadgas ñngelse i lägst annans sex månader och högst fyra år. Även straffmaximum om kan överskridas

om fängelse ådöms gemensamt straff för flera brott detta är som fallet när gärningsmannen också gjort sig skyldig till rattfylleri eller

grovt rattfylleri bör dessutom övervägas att höja straffmaximum för dessa våldsbrott.

Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda att bestämmelserna

om vållande till död och vållande till kroppsskada eller annans

sjukdom ses över. Därvid bör den straffrättsliga betydelsen av berusning övervägas allmänt. mera

sou 1992131 113

8 i mål

Personutredning om ansvar

för

grovt rattfylleri

Kommitténs förslag Yttrande från frivårdsmyndighet bör normalt infordras i mål om ansvar för grovt rattfylleri om annan påföljd än fängelse inte kan uteslutas. Även i de fall där det står klart att ett fängelsestraff skall ådömas bör yttrande dock inhämtas om det ñnns anledning anta att det föreligger sådana omständigheter som kan ha betydelse för fängelsestraffets längd. Test för att diagnostisera missbruk eller beroende av alkohol och andra droger bör ingå som ett led i den personutredning som frivårdsmyndigheten ombesörjer i sådana mål.

8.1 Kommitténs uppdrag

I kommitténs uppdrag ingår att söka bedöma den tidigare och den nuvarande från och med den l juli 1992 gällande ordningens för - inhämtande av särskild personutredning i brottmål betydelse för valet påföljd vid grovt rattfylleri. Kommittén är oñrhindrad att föreslå av de ändringar i bestämmelserna som kan anses behövliga.

8.2 Rättslig bakgrund

Den tilltalades personliga förhållanden kan i många fall vara av avgörande betydelse för domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan. När det gäller sådana brott där annan påföljd än böter synes kunna komma i fråga, eller annars särskild anledning förekommer därtill, åligger det domstolen att förebringa utredning rörande straff, tidigare ådömts den tilltalade, samt utredning om den tilltalades som levnadsomståndigheter och de personliga förhållanden, som kan antas betydelse 46 kap. 9 § rättegångsbalken. För att tillgodose vara av behovet utredning i den delen kan domstolarna enligt lagen av 19912041 särskild personutredning i brottmål, m.m. inhämta om yttrande från frivårdsmyndighet tidigare benämnt personundersökning och läkarintyg s.k. § 7-intyg. Domstolen kan även inhämta upplysningar den misstänkte från Socialnämnd. om Vid personutredningsformer kan domstolen bl.a. sidan av dessa

114 Personutredning SOU 1992131

besluta om rättspsykiatrisk undersökning och inhämtande yttrande av från frivårdsmyndighet den dömdes förhållanden under pågående om övervakning. I förundersökningsprotokollet, som ges in till domstolen, skall vidare göras vissa anteckningar den misstänkte på ett s.k. om personblad. Uppgifterna är emellertid mycket knapphändiga. I vissa fall skall den misstänkte beredas tillfälle att lämna kompletterande upplysningar angående familje- och bostadsförhållanden, samhällsingripanden och andra omständigheter kan besom vara av tydelse. Vid huvudförhandlingen finns möjlighet för rätten, åklagaren och försvararen att ställa frågor till den tilltalade för att på så sätt få en bild av dennes personliga förhållanden. Lagen om särskild personutredning i brottmål trädde i kraft den 1 juli 1992. Samtidigt upphörde den tidigare motsvarigheten, lagen 1964542 om personundersökning i brottmål, att gälla. Enligt den tidigare lagen var personundersökning i princip förutsättning för en att en tilltalad skulle få dömas till skyddstillsyn, fängelse i sex månader eller mer eller överlämnas till särskild vård. Domstolen kunde i dessa fall underlåta att ta in en personundersökning endast om motsvarande utredning ändå var tillgänglig för rätten. I den nya lagen har personundersökningsinstitutet ersatts ett system där av frivårdsmyndighetema fått till uppgift att till domstolarna avge yttrande beträffande den misstänkte. Ett sådant yttrande skall inhämtas, om det för att avgöra påföljdsfrågan eller behövs annars särskild utredning om den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Yttrande behöver dock inte inhämtas, domstolen om redan har tillräcklig utredning eller inhämtar sådan på annat sätt. Något formellt krav på att yttrande måste inhämtas vid vissa påföljder uppställs inte längre. Ett av syftena med den nya lagen är att skapa förutsättningar för ett mera flexibelt förfarande för att inhämta personutredning. Utredningens innehåll och omfattning skall också än anpassas mer tidigare till förhållandena i det enskilda fallet och utgångspunkten skall vara domstolarnas behov av underlag för påföljdsbestämningen. I normalfallet är det personalen vid frivårdsmyndigheten som genomför utredningen och svarar för yttrandet till domstolen. Myndigheten får dock förordna en särskild personutredare för att bistå med den utredning som behövs för yttrandet.

SOU 1992131 Personutredning 115

8.3 Inhämtande

av personutredning i mål om

för

ansvar grovt rattfylleri

Frågan om personutredning vid trafiknykterhetsbrott togs särskilt upp i förarbetena till den nu gällande lagen särskild personutredning om i brottmål prop. 1991922 s. 16 och 17 samt Justitieutskottets betänkande l99l92JuU4 9. Departementschefen påpekade att det s. då gällande kravet på personundersökning för att döma till skyddstillsyn torde ha påverkat påföljdspraxis i mål om för ansvar grova trafiknykterhetsbrott. Eftersom det vid del domstolar sällan en förordnades om personundersökning i sådana mål, hade de i praktiken redan på formella grunder varit förhindrade att döma till skyddstillsyn. Departementschefen underströk att, med den ordningen, nya yttrande från frivårdsmyndighet självfallet normalt bör inhämtas när det inte står klart att annan påföljd än fängelse är utesluten. Justitieutskottet anslöt sig till detta synsätt och konstaterade att yttrande normalt bör inhämtas i mål om grova trafiknykterhetsbrott.

Betydelsen av personutredning i mål om

för

ansvar grovt rattfylleri

Personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri har undersökts av bl.a. professorn i Straffrätt vid Lunds universitet Hans Klette. I sin rapport Likheten inför lagen och tingsrätternas påföljdsval vid rattfyllerimål 1979-1982 uttalade Hans Klette följande s. 319.

Ett väsentligt samband finns mellan förekomst av personundersökning 7-undersökning i 1979-års enkätmaterial och förekomst av Villkorlig domskyddstillsyni SCB-materialet från 1979. Tingsrätter med hög förekomst av personundersökning§ 7-undersökning har hög andel av Villkorlig domskyddstillsyn, medan tingsrätter med låg förekomst av personundersökning§ 7-undersökning har låg andel av Villkorlig domskyddstillsyn. Vid de tingsrätter som 1979 hade mycket hög andel fängelse enligt SCB-materialet förekom i stort sett aldrig personundersökning eller § 7-undersökning enligt 1979-års enkätmaterial. Att det aktuella sambandet föreligger år delvis självklart eftersom det som regel fordras en personundersökning ocheller ett läkarintyg § 7-intyg för att kunna välja icke-frihetsberövande påföljd, - framför allt skyddstillsyn. Men en större del av förklaringen till det aktuella sambandet torde ligga i det förhållandet, att de domare som är medvetna om att rattfyllerister i regel har alkoholproblem också väljer den straffprocessuella vågen med personundersökning och eller § 7-undersökning och därmed kan konstatera förekomsten av förutsättningarna för icke-frihetsberövande påföljd. De domare som inte har denna medvetenhet, väljer i regel inte denna väg och utdömer därför som regel normalstraffet fängelse.

116 Personutredning SOU 1992131

Enligt kommitténs bedömning tar domstolarna in personutredning i mål om ansvar ñr grovt rattfylleri i större omfattning nu än före 1990 års ändringar i trañkbrottslagen. Denna bedömning vinner också stöd av bl.a. den genomgång av tingsrättsdomar som gjorts inom ñr BRÅs utvärdering 1990 års reform. ramen av Statistik som kommittén låtit SCB ta fram ger dock vid handen att skillnaderna mellan enskilda tingsrätters inhämtande av personutredning i mål för grovt rattfylleri är stora och detta även om ansvar jämför tingsrätter inom samma hovrättsområde eller län. om man För år 1991 varierade inhämtandet av personutredning i här aktuella mål mellan enskilda tingsrätter från 17 till 100 procent av genomsnittet för hela riket låg på 46 procent. År 1992 målen varierar andelen personutredningar enligt hittills tillgänglig statistik från 13 till 92 procent för hela riket 45 procent. Den genomgång statistiken för år 1991 som kommittén gjort av visar att det finns ett samband mellan förekomst av personutredning och förekomst av skyddstillsyn. Tingsrätter med hög förekomst av personutredning har hög andel skyddstillsyn. Av de tingsrätter där personutredning inhämtades i mer än 60 procent målen 19 tingsrätter låg flertalet 15 tingsrätter av över riksgenomsnittet vad gäller påföljden skyddstillsyn. 10 av de tingsrätter där personutredning inhämtades i mer än 60 procent av målen låg bland de 20 tingsrätter där skyddstillsyn valdes i minst 35 procent av målen. Vid 18 av de tingsrätter där skyddstillsyn valdes i så hög utsträckning var förekomsten av personutredning högre än riksgenomsnittet. Tingsrätter med låg förekomst av personutredning har låg andel skyddstillsyn. Av de tingsrätter där personutredning inhämtades i högst 25 procent av målen 12 tingsrätter låg nästan alla 11 tingsrätter under riksgenomsnittet vad gäller påföljden skyddstillsyn. 8 av de tingsrätter där personutredning inhämtades i högst 25 procent målen låg bland de 21 tingsrätter där skyddstillsyn valdes i högst av 20 procent av målen. Vid 18 av de tingsrätter där skyddstillsyn valdes i så låg utsträckning var förekomsten av personutredning lägre än riksgenomsnittet. Noteras kan vidare att de tingsrätter som år 1991 bestämde påföljden till fängelse i minst 55 procent av målen 9 tingsrätter inhämtades personutredning vid 5 tingsrätter i mindre omfattning än riksgenomsnittet. Personutredning inhämtades också i mindre utsträckning än riksgenomsnittet vid de tingsrätter där påföljden ofta bestämdes till Villkorlig dom. Vid de 15 tingsrätter där påföljden för grovt rattfylleri bestämdes till villkorlig dom i minst 40 procent av målen förekom personutredning vid 11 tingsrätter i mindre omfattning än riksgenomsnittet. Att det föreligger ett samband mellan personutredning och

SOU 1992131 Personutredning 117

skyddstillsyn är delvis självklart. Före den 1 juli 1992 krävdes nämligen i princip att personundersökning ägt för att domstolen rum skulle få döma till skyddstillsyn. Den genomgång kommittén gjort tyder emellertid också på att det i de fall där de personliga förhållandena kartlagts ofta konstateras att omständigheterna är sådana att den tilltalade ådöms skyddstillsyn. Av betydelse för påföljdsvalet är naturligtvis inte endast att personutredning görs utan också om den avslöjar de eventuella missbruksproblem som kan föreligga, den tilltalades inställning till sin situation och hans vilja att göra något den samt vilka behandlingsprogram och andra åtgärder som ñnns att tillgå m.m.

8.5 Kommitténs

överväganden

Att domstolen har tillgång till tillräcklig utredning om den tilltalades personliga förhållanden är självklart av betydelse såväl för påföljdsvalet i det enskilda fallet som för enhetligheten i rättstillämpningen. Betydelsen av den tilltalades personliga förhållanden och den utredning om dessa som domstolen har tillgång till minskar knappast med de principer för påföljdsval som kommittén förordat. Det torde nämligen ofta krävas en kvalificerad personutredning för att domstolarna skall finna sådana särskilda skäl föreligga att påföljden bestäms till skyddstillsyn i stället för fängelse. Särskilt med hänsyn till att det ofta ñnns alkoholproblem i botten och att risken för återfall år stor bör, såsom påpekas i förarbetena till den nya lagen, yttrande från frivårdsmyndighet normalt tas in i mål om ansvar för grovt rattfylleri om annan påföljd än fängelse inte är utesluten. Även förhållandena är sådana det står klart om att att ett ñngelsestraff skall ådömas, bör yttrande emellertid inhämtas om det ñnns anledning anta att det föreligger sådana omständigheter som avses i 29 kap. 5 § BrB som kan ha betydelse för fängelsestraffets längd. Det är av vikt att personutredningen utförs av kvalificerad personal med erfarenhet av alkohol- och behandlingsfrågor men också av domstolarnas påföljdspraxis och behov av utredning. Att personutredaren är insatt i hithörande frågor är angeläget inte minst för att han skall kunna bryta igenom den bagatelliserande attityd som alkoholproblematiker ofta har till sina alkoholvanor. Det är också viktigt att den misstänkte redan vid personutredningen bibringas insikt om sin situation och att han då motiveras att aktivt bearbeta de alkoholproblem som kan finnas. En sträng syn på grova rattfylleribrott med fängelse som normalpåföljd och Trafiksäkerhetsverkets tidigare omnämnda föreskrifter om särskild utredning vid ansökan om körkortstillstånd torde, som framhållits tidigare, underlätta ett sådant

118 Personutredning SOU 1992131

arbete och utgöra ett viktigt incitament för den misstänkte att medverka. Frivårdsmyndighetens yttrande bör begränsas till sådana frågor som är av särskild vikt för domstolens påföljdsbestämning. Mot bakgrund av de principer för påföljdsval som kommittén förordat bör i yttrandet lämnas en noggrann redogörelse för de omständigheter som kan medföra att en icke frihetsberövande påföljd väljs. Yttrandet bör också innehålla en utförlig redogörelse för den misstänktes eventuella missbruksproblem, behovet av och möjligheterna att förena en dom på skyddstillsyn med föreskrifter om behandling, utbildning och andra åtgärder, en beskrivning av innebörden av dessa åtgärder i det enskilda fallet samt en redogörelse för de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att komma till rätta med eventuella missbruksproblem. En möjlighet att förbättra personutredningen i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott, som kommittén anser bör tas till vara, är att låta exempelvis det test för att diagnostisera alkohol- och drogmissbruk eller beroende som har utvecklats vid ett universitet i Minnesota, ADDIS Alkohol Drog Diagnos Instrument, ingå som en del i den utredning frivårdsmyndigheten ombesörjer. ADDIS är uppbyggt kring ett strukturerat frågeformulär bestående av 99 frågor. Intervjun beträffande alkohol tar i genomsnitt omkring 40 minuter och omfattar bl.a. frågor rörande stress, depressioner, vad som händer vid konsumtion och påverkan av alkohol, eventuella minnesluckor, abstinensbesvär samt frånvaro från arbete eller skola. Genom att sammanställa svaren på frågorna erhålls en bild över hur den undersökte har det i sitt förhållande till alkohol eller droger och om det föreligger ett beroende. Ett annat test för att diagnostisera beroende är MACH Minnesota Assessment of Chemical Health. Testerna kan också användas i motivationsarbetet. ADDIS-testet används vid personutredningama i rattfyllerimål vid bl.a. Frivårdsmyndigheten i Härnösand. Där har en försöksverksamhet med sådana test pågått sedan oktober 1991 i samarbete med Härnösands tingsrätt. Erfarenheterna av projektet är goda. Användningen av ADDIS och andra liknande test bör enligt kommittén utökas väsentligt och utgöra ett normalt inslag i den personutredning som frivårdsmyndigheten gör i rattfyllerimâl. Naturligtvis gäller detta inte i de fall där det redan av annan utredning framgår att den tilltalade har alkoholproblem och insikt om dessa. Det år viktigt att personalen vid frivårdsmyndigheterna får den utbildning krävs för att använda test av denna typ. som

sou 1992 131 Personutredning 119

8.6 Polis,

åklagare och försvarare

Domstolama kan inte alltid förlita sig på att eventuella missbruksproblem uppmärksammas av polis, åklagare eller försvarare. Den misstänkte saknar ofta insikt i sitt eget missbruk och försvarare en kan ha svårt att trånga igenom denna yttre attityd. Kommittén vill emellertid framhålla det angelägna i att eventuella alkoholproblem uppmärksammas redan på förundersökningsstadiet och att försvarare försöker skaffa sig kännedom eventuella problem. Även om om domstolen regelmässigt bör inhämta yttrande från frivårdsmyndighet i mål om ansvar för grovt rattfylleri är ett förbättrat underlag vikt av för att domstolen när den begär in yttrandet skall kunna inrikta sin begäran på sådana frågor som i det enskilda fallet kan antas vara av betydelse för påföljdsbestämningen. För frivårdsmyndigheten är det naturligtvis också av vikt att redan från början få information den om misstänkte och om sådana omständigheter bör belysas i yttransom det. Det kan här nämnas att Riksåklagaren i skrivelse till samtliga en åklagarmyndigheter år 1985 dnr ÅD 406-85 erinrat vikten om av att eventuella missbruksproblem och liknande uppmärksammas redan på förundersökningsstadiet för på så sätt skall kunna förbättra att man domstolarnas underlag för prövning behovet personutredning av av i rattfyllerimål. Vid vissa polismyndigheter också den misstänkte ges i dag tillfälle att i ett frågeformulär redogöra för sådana personliga förhållanden som kan ha betydelse för domstolens bedömning angående behovet av personutredning. I på den enkät svaren som kommittén sänt ut till samtliga tingsrätter och hovrätter de anger flesta domstolar att de anser att eventuella missbruksproblem inte uppmärksammas tillräckligt på förundersökningsstadiet. Svaren på enkäten ger vidare vid handen att de domstolar har erfarenhet som av frågeformulär är positiva till dessa och att de underlättar beanser dömningen av behovet av personutredning. Många domstolar har emellertid uppgett att frågeformulär endast används sporadiskt eller att de kommit ur bruk. Flertalet domstolar efterlyser utförligare upplysningar än de som erhålls frågeformuläret. genom Det kan knappast begäras att polis- och åklagarmyndighetema i någon större utsträckning skall föranstalta om utredning av eventuella missbruksproblem. Kommittén vill emellertid betona att det är önskvärt om den tilltalade vid misstanke grovt rattfylleri redan om under förundersökningen regelmässigt ett frågeformulär får genom möjlighet att redogöra för sådana förhållanden är särskilt som av intresse med avseende på eventuella missbruksproblem.

SOU 1992131 121

9 En

enhetlig praxis vad gäller val

för

av påföljd grovt rattfylleri

9.1 Kommitténs uppdrag

I kommitténs uppdrag ingår att följa praxis när det gäller påföljdsval i mål om grovt rattfylleri och föreslå de lagtextjusteringar som framstår som ägnade att öka förutsättningarna för en ökad enhetlighet i tillämpningen.

9.2 överväganden

Till belysning av tingsrätternas val av påföljd för grovt rattfylleri har kommittén på grundval av uppgifter från SCB gjort en sammanställning, som fogats till betänkandet som bilaga 4. Av denna sammanställning framgår att de statistiska skillnaderna mellan enskilda tingsrätters påföljdsval är stora och detta även om man jämför tingsrätter inom samma hovrättsområde eller inom samma län. Några säkra slutsatser går emellertid knappast att dra utifrån det presenterade materialet. Detta beror bl.a. dels på att antalet meddelade domar under de redovisade tidsperioderna varit lågt på många tingsråtter, dels på att de fall som förelegat till bedömning kan ha varit olika i andra relevanta avseenden än sådana som kunnat ligga till grund för statistisk bearbetning. Särskilt kan här nämnas lokala skillnader mellan de olika domsagorna t.ex. vad gäller den trafikfara som framförandet inneburit tätortlandsbygd, de kommunala myndigheternas vilja och förmåga att före rättegången se till att de brottslingar som har alkoholproblem kommer under behandling samt frivårdsmyndighetemas möjligheter att tillhandahålla program för arbete med skyddstillsynsdömda rattfyllerister. För att få en något bättre bild av situationen än den som statistiken ger har kommittén i den enkät som tillstållts landets tingsrätter och hovrätter efterhört domstolarnas syn på enhetligheten i tillämpningen. Svaren på enkäten ger vid handen att domstolarna i allmänhet inte kunnat notera några omotiverade skillnader i praxis vad gäller val av påföljd för grovt rattfylleri. Samtidigt skall emellertid noteras att det är svårt att dra några säkra slutsatser av de iakttagelser som gjorts; hovrätterna får endast en liten del av alla domar om ansvar för grovt

122 Enhetlig praxis SOU 1992131

rattfylleri till bedömning och praxisdiskussioner förekommer i varierande utsträckning. Att det inte är helt ovanligt att fall där omständigheterna är likartade leder till olika påföljder står tämligen klart. Detta torde emellertid oftare ha sin grund i andra förhållanden än att olika domare skulle komma till olika resultat på ett faktiskt underlag som är likartat. Oavsett vad olikheterna beror på är sådan ordning en naturligtvis olycklig från rättssäkerhets- och rättvisesynpunkt. En enhetlig rättstillämpning och likhet inför lagen utgör på längre sikt en förutsättning för att lagstiftningen på området skall behålla sin förankring hos allmänheten och är därmed också en förutsättning för den allmänna laglydnaden. Otvivelaktigt rådde åtminstone i inledningsskedet efter 1990 års ändringar i trafikbrottslagen en allmän ovisshet vad de uttalanden om som gjorts i förarbetena egentligen innebar. Detta bidrog säkerligen till den splittring som praxis uppvisade under detta skede. Genom ett antal klargörande överrättsavgöranden har denna ovisshet efter hand minskat. Det nuvarande systemet för påföljdsbestämning är emellertid tämligen komplicerat och kan i det enskilda fallet ställa domstolarna inför svåra avgöranden. Avvägningen mellan de olika omständigheter som direkt eller indirekt har betydelse för påfoljdsvalet är ibland så vansklig att det framstår som ofrånkomligt att olika domare kommer till olika resultat på ett faktiskt underlag som är likartat. De principer för val av påföljd for grovt rattfylleri kommittén som har föreslagit är enkla samtidigt som de ger domstolarna möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Principerna kan om de godtas antas leda till ökad enhetlighet i rättstillämpningen - när det gäller påföljdsvalet vid grovt rattfylleri. Dock måste så man länge man har ett flexibelt påföljdssystem räkna med att olika domare i viss utsträckning kan komma till olika resultat även de om faktiska förhållandena är tämligen likartade. En annan förklaring till de olikheter som förekommit kan vara att domstolarna arbetar efter olika principer vad gäller inhämtande av personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri. Detta förhållande har påtalats i olika sammanhang och styrks på av svaren kommitténs enkät till domstolarna liksom den genomgång av av statistik som kommittén gjort avseende personutredning i mål om

ansvar för grovt rattfylleri se avsnitt 8.4 och bilaga 6.

Den 1 juli 1992 trädde en ny lag om särskild personutredning i brottmål i kraft. Denna lag och de uttalanden gjordes i försom arbetena till lagen har vad gäller grovt rattfylleri såvitt kan - nu bedömas varken lett till att personutredning inhämtas i större utsträckning än tidigare eller till att skyddstillsyn ådöms oftare än tidigare. Inte heller synes olikheterna mellan olika tingsrätter vad

sou 1992131 Enhetlig praxis 123

gäller inhämtande av personutredning vid denna typ av brott ha minskat. Den nya ordningen avseende inhämtande av personutredning har dock varit i kraft under en mycket kort tid och det antal fall där den nya ordningen tillämpats är alltjämt litet. Kommittén anser sig därför inte ha tillräckligt underlag för att nu föreslå någon ändring i bestämmelserna. Ytterligare en förklaring till de olikheter som förekommer torde, som redan nämnts, vara de lokala skillnader som förekommer vad gäller frivärdsmyndigheternas möjligheter att tillhandahålla program för arbete med skyddstillsynsdömda rattfyllerister. Detta problem har kommittén tagit upp i kapitel 6. Några ytterligare åtgärder för att öka enhetligheten och likheten inför lagen kan inte föreslås här. Det är emellertid viktigt att en uppföljning och utvärdering av domstolarnas påföljdsval i mål om ansvar för grovt rattfylleri och deras handläggning av frågor om inhämtande av personutredning i sådana mål görs efter det att de ändringar i trañkbrottslagen som kommittén föreslagit varit i kraft någon tid. På grundval av de resultat som en sådan undersökning kan komma att visa får ställning tas till frågan om behovet av och arten av vidare åtgärder.

SOU 1992131 125

10 Vissa

1 körkortsfrågor

i

Kommitténs förslag Kravet på särskild utredning vid ansökan om körkortstillstånd skall gälla envar som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri. Återkallelse körkort vid trañknykterhetsbrott av skall få underlåtas endast om synnerliga skäl föreligger och det kan ske om utan fara för trafiksäkerheten. Bestämmelsen att varning skall om meddelas vid alkoholkoncentrationer under 0,5 promille eller motsvarande om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd föreslås alltså avskaffad. -

10.1 Inledning

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott är nära förbundna med bestämmelserna om körkort. Eftersom körkortsbestämmelsema är viktiga i kampen mot dessa brott har kommittén ansett sig oförhindrad att föreslå vissa ändringar även i körkortsbestämmelserna trots att detta inte uttryckligen omfattas av uppdraget.

Rättslig bakgrund

lO.2.1 Körkortsreglerna

En körkortshavare kan förlora sin förarbehörighet bl.a. att genom hans körkort återkallas eller omhändertas. Bestämmelser om återkallelse av körkort och om varning i stället för återkallelse vid brott mot 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen och motsvarande brott enligt jämvägssäkerhetslagen dvs. förarfallen finns i körkortslagen. Huvudregeln enligt 16 § körkortslagen är att återkallelse skall ske vid brott mot dessa bestämmelser. Vid brott mot 4 § första stycket trafikbrottslagen eller 30 § första stycket järnvägssäkerhetslagen skall dock, om alkoholkoncentrationen inte har uppgått till 0,5 promille i blodet eller 0,25 milligram liter per utandningsluft, varning meddelas i stället för återkallelse, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd 22 § körkortslagen. Föreligger synnerliga skäl får återkallelse underlåtas, om det kan ske utan fara för trafiksäkerheten 24 § andra stycket körkorts-

t

y

i

126 Vissa körkortsfrågor SOU 1992131

lagen. Underlåts återkallelse får varning meddelas i stället. Bestämmelsen i 22 § körkortslagen ändrades i samband med 1990 års ändringar i trafikbrottslagen, 1989902 43-46 och

l se prop. s.

F Justitieutskottets betänkande 198990JuU2 s. 27 och 28. i Frågan huruvida varning av särskilda skål kan anses vara en tillräcklig åtgärd vid rattfylleri där alkoholkoncentrationen varit förhållandevis låg, har prövats av Regeringsrätten i ett antal avgöranden, RÅ 1991 ref 13 I-IV och Regeringsrättens beslut den 18 se mars 1991 i mål nr 4611-1990. I 21 § körkortslagen finns bestämmelser om spärrtid vid återkallelse körkort. Dessa innebär att en spärrtid på lägst en månad och högst av tre år skall bestämmas. Vid vissa brott, däribland grovt rattfylleri och motsvarande brott enligt 30 § jämvägssäkerhetslagen, skall spärrtiden dock bestämmas till lägst ett år. spärrtiden får under vissa förutsättningar sättas ned 24 § andra stycket körkortslagen. Körkortslagen innehåller också bestämmelser om omhändertagande körkort. Omhändertagande skall ske bl.a. körkortshavaren vid av om förandet ett motordrivet fordon eller en spårvagn har företett av tydliga tecken på påverkan av alkoholhaltiga drycker eller annat ämne eller det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att om återkallas på grund att han brutit mot 4 eller 4 a §§ trafikbrottsav lagen eller motsvarande bestämmelser i jämvägssäkerhetslagen 23 § körkortslagen.

10.2.2 Körkortstillstånd

Bestämmelser körkortstillstånd finns i körkortslagen och i om körkortsförordningen 1977722. Bestämmelserna innebär, såvitt här är av intresse, i huvudsak följande. Körkort får utfärdas endast för den har ett gällande körkortssom

tillstånd. Körkortstillstånd får meddelas endast den som med hänsyn

till sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av ett körkortspliktigt fordon. Vid prövningen de personliga förhållandena skall särskilt beaktas av sökanden är känd för ett nyktert levnadssätt och om det kan om antas, att han såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Om det vid prövningen av en ansökan om körkortstillstånd finns hinder mot att meddela sådant på grund sökandens personliga förav hållanden skall spärrtid på lägst månad och högst tre år en en bestämmas. Även när ett körkort återkallas skall framgått som ovan spärrtid sättas ut. Har körkortet återkallats på grund av ett en trañknykterhetsbrott måste nytt körkortstillstånd meddelas och måste

SOU 1992131 Vissa körkortyiågor 127

i vissa fall ett nytt förarprov avläggas innan förarbehörigheten återinträder.

Ett körkort som har återkallats tills vidare, skall regel som återställas när beslutets giltighetstid gått till ända. I vissa fall måste dock ett nytt förarprov avläggas innan körkortet får lämnas ut. Den utredning av skötsamheten i nykterhetshänseende tidigare som gjordes vid ansökan körkortstillstånd bestod normalt om av en kontroll i person- och belastningsregistret samt i körkortsregistret. Den 1 juni 1991 skärptes emellertid de krav gäller som för att en person som har dömts för ett trafiknykterhetsbrott skall få körkortstillstånd prop. 198889134 och regeringens beslut den 13 december 1990, nr 29. Den s.k. utvidgade lämplighetsprövning då som

infördes innebär följande se Trafiksäkerhetsverkets författnings-

samling TSVFS 199070. En lagakraftvunnen dom dömts för person som genom ett trafiknykterhetsbrott rattfylleri eller grovt rattfylleri och därvid haft - - en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft skall i dag till sin ansökan om körkortstillstånd foga ett särskilt utlåtande styrker han som att uppfyller körkortslagens krav på nyktert levnadssätt. Utlåtandet, som skall vara utfärdat inom två månader före ansökningen, fâr utfärdas endast läkare med specialistkompetens i av psykiatri, annan specialistkompetent läkare med särskild kunskap i missbruksfrågor och legitimerad psykolog i samverkan med läkare som får utfärda utlåtanden. Den utfärdar utlåtandet skall ha god som kännedom om sökanden. Utlåtandet skall belysa sökandens alkohol- och drogvanor och grundas dels på en tids observation denne, dels resultaten av av laboratorieundersökningar med avseende på missbruk och psykologisk testning, om detta bedöms lämpligt. Laboratorieundersökningama skall ha skett vid minst två tillfällen under observationstiden och observationstiden skall minst tre månader bör helst uppgå vara men till sex månader. Efter det att körkortstillstånd meddelats skall uppföljande kontroller av körkortshavarens skötsamhet i nykterhetshänseende ske. Därför skall som villkor för körkortet föreskrivas utlåtande skall att ett nytt ges in efter sex månader, eller särskilda skäl föreligger efter om tre månader, och efter ytterligare tolv månader. Kan det antas att risken för återfall är ringa, kan uppföljningen begränsas till endast ett utlåtande efter tolv månader. Frågan ytterligare utlåtanden, utöver om de redan nämnda, prövas mot bakgrund vad framkommit i de av som utlåtanden som avgivits. Kravet på särskild utredning vid ansökan körkortstillstånd gäller om inte om ansökningen tillstånd görs än fem år från dagen om senare

128 Vissa körkortsfrågor sou 1992131

för domen eller motsvarande straffrättsliga avgörande. Även i de fall där något krav på särskilt utlåtande inte uppställts kan körkortsmyndigheten efter individuell bedömning kräva in ett sådant. Detta bör, enligt Trafiksäkerhetsverkets allmänna råd, övervägas vid upprepade trañknykterhetsbrott inom en treårsperiod eller när opålitlighet från alkohol- eller drogsynpunkt på annat sätt visats.

10.2.3 Kommittén Körkort 2000

Kommittén Körkort 2000 KK 2000 har i sitt slutbetänkande Säkrare förare SOU 199139 föreslagit omfattande ändringar i körkortsreglerna. Förslaget innebär bl.a. följande. I fråga körkortsingripande avskaffas instituten spärrtid och om varning. Ett ingripande skall i stället kunna ske antingen som ett föreläggande förarprov körkortsspärr eller som en återkallelse om av förarbehörigheten. Förslaget innebär i princip att ingen begått ett trafikbrott får som tillbaka sitt körkort utan ett nytt förarprov. Den begått ett grovt brott eller är opålitlig i nykterhetshänseensom de eller sjuk får sitt körkort återkallat som i dag. Nytt körkortstillstånd med personutredning fordras alltså. Den som gjort sig skyldig till ett mindre allvarligt brott eller förseelse föreläggs i stället inom bestämd tidsfrist körkortsspärr genomgå förnyad att en - en prövning sin kompetens, ett förarprov. Något körkortstillstånd av behövs inte i dessa fall. Föreligger synnerliga skäl får återkallelse eller körkortsspärr underlåtas, det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Underlåts om återkallelse får körkortsspärr meddelas i stället. För trafiknykterhetsbrottslingar innebär förslaget i huvudsak följande. Om föraren brutit mot 4 § eller 4 § trafikbrottslagen eller mota svarande bestämmelser i jämvägssäkerhetslagen och alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 0,4 promille i blodet eller 0,2 milligram liter utandningssluft skall förarper behörigheten återkallas. Detsamma gäller föraren inom loppet av om två år två eller flera gånger brutit mot dessa bestämmelser och alkoholkoncentrationen understigit 0,4 promille i blodet eller motsvarande värde i utandningsluften liksom om föraren grund av

opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör inneha behörighet.

Vid trafiknykterhetsbrott där föraren haft alkoholkoncentration en mellan 0,2 och 0,4 promille i blodet eller motsvarande i utandav ningsluften är återkallelse alltså inte ett ingripande som kan komma i fråga första gången. I denna förargrupp finns det, konstaterar KK 2000, med alkoholproblem som vid provtagningstillfället personer

SOU 1992131 Vissa körkortsfrågor 129

hade låg alkoholhalt liksom personer utan alkoholproblem. Den signal om olämplighet från trafiknykterhetssynpunkt som ett trañknykterhetsbrott utgör är emellertid, enligt KK 2000, vid så låga alkoholhalter så svag att återkallelse av behörigheten framstår som en alltför ingripande åtgärd. Det kan inte, framhåller kommittén, uteslutas att överträdelsen utgjort en engångsföreteelse. Vid två trañknykterhetsbrott med låg alkoholhalt inom en tvåårsperiod har alkoholproblematik emellertid dokumenterats och bör behörigheten återkallas och erforderlig utredning göras innan föraren får köra på nytt. Rattfylleri mellan 0,2 och 0,4 promille eller motsvarande anses inte lämpligt ñr körkortsspärr. Detta förklaras av att förarens problem inte gäller kompetensen utan lämpligheten; en prövning av den personliga lämpligheten sker inte vid en körkortsspärr. Körkortsmyndigheten skall ha möjlighet att förelägga körkortshavaren att inkomma med läkarintyg. Behovet kan uppkomma t.ex. vid trañknykterhetsbrott med en alkoholhalt under 0,4 promille eller motsvarande i utandningsluften. Följs inte föreläggandet skall behörigheten återkallas. KK 2000 föreslår vidare att gränsen för den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen sänks.

10.3 Körkortstillstånd efter ett

trañknykterhetsbrott

10.3.1 Utvidgning av kravet på särskild utredning

Den utvidgade lämplighetsprövningen avser i dag som framgått endast dem har haft alkoholkoncentration minst 1,5 ovan - som en av promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft. När den utvidgade lâmplighetsprövningen infördes diskuterades att låta den omfatta även personer som dömts för rattonykterhet enligt nuvarande terminologi rattfylleri, men nöjde man sig tills vidare med att låta den omfatta den kategori trañknykterhetsbrottslingar som med hög grad sannolikhet kunde sägas ha utvecklat ett allvarligt av alkoholberoende, nämligen dem med en alkoholkoncentration av minst 1,5 promille i blodet eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften. Körkortsåtgärdema är av stort intresse eftersom de erbjuder möjlighet att förmå högkonsumenter av alkohol och alkoholberoende att sig in i rehabiliteringsprocess. Det är därför personer ge en angeläget att detta instrument kan och bör tas till vara i större se om utsträckning än i dag. Erfarenheterna från 1991 års reform är goda. Bestämmelserna har emellertid endast varit i kraft begränsad tid. Länsstyrelserna i en

130 Vissa körkortsfrågor SOU 1992 131

Södermanlands och Uppsala län införde emellertid redan år 1985 nya rutiner för beviljande av körkortstillstånd efter trafiknykterhetsbrott. Avsikten var att minska andelen återfall i trafiknykterhetsbrott genom en intensivare uppföljning av i första hand rattfyllerister. Den prövning som infördes sammanfaller i princip med den prövning som

numera skall ske enligt 1991 års reform se Trañksäkerhetsverkets

föreskrifter om särskild utredning vid ansökan om körkortstillstånd. Resultatet av de nya rutinerna visar på en påtaglig sänkning av andelen återfall i trañknykterhetsbrott i dessa län. Vidare synes en allmän sänkning alkoholkonsumtionen ha skett hos de förare av som omfattats av rutinerna. Trañknykterhetsbrott år ofta ett tidigt tecken på att alkoholbruket inte är kontrollerat. Alkoholkonoentrationen vid provtagningstillfället står emellertid inte i någon given relation till en persons alkoholproblem eller alkoholberoende. Det är väl känt att många förare med alkoholproblem återfinns även bland dem vid provtagningstillsom fället har låga alkoholkoncentrationer. Alkoholkoncentrationen är bl.a. en funktion av aktuellt alkoholintag och förbränningstid. Provtagningstidpunkten i förhållande till själva konsumtionen är av den största betydelse för den uppmätta nivån. Även den som konsumerat en betydande mängd alkohol kan vid provtagningstillfället ha en låg alkoholkoncentration. De många förare som ertappas dagen-efter utgör ett bra exempel på detta. Den person som fortfarande dagen efter har 0,5 promille alkohol i blodet torde sannolikt åtta timmar tidigare, genomsnittligt sett, ha haft 1,7 promille. Som praxis vid tillbakarâkning antas att alkohol försvinner ur blodet med minst 0,08 promille och i genomsnitt med 0,15 promille per timme. I praktiken är det ofta rena tillfälligheter som avgör huruvida föraren vid provtagningstidpunkten har en alkoholkoncentration som når upp till ett visst gränsvärde eller inte. Bl.a. erfarenheterna från Södermanlands och Uppsala län tyder på att det inte finns något påtagligt samband mellan uppmätt alkoholkoncentration och återfall. Även förare påträffas med relativt låga som alkoholkoncentrationer har tidigare gjort sig skyldiga till trañknykterhetsbrott i stor omfattning. Uppgifter rörande misstänkta trafiknykterhetsbrottslingar som rapporterats av polisen i Göteborg under tiden juli-september 1992

337 personer kan illustrera detta.

SOU 1992131 Vissa körkortsfrågor 131 Återfallsfrekvens och körkortsinnehav alkoholutandningsprov

Återfallsfrekvens och körkortsinnehav blodprov

-

Även förare med relativt låga alkoholkoncentrationer löper alltså stor risk att återfalla i trafiknykterhetsbrott. Mot bakgrund av vad som år känt om sambandet mellan trañknykterhetsbrott och alkoholproblem samt den stora risken för fortsatt trañknykterhetsbrottslighet talar starka skål för att förare dömts som för trafiknykterhetsbrott med en alkoholkoncentration understigande 1,5 promille eller motsvarande koncentration i utandningsluften från körkoxtssynpunkt bör behandlas på samma sätt dem med högre som alkoholhalter. Inte heller finns det någon anledning att särbehandla de förare beträffande vilka bevisning om alkoholhalten saknas eller de förare som år påverkade av annat medel än alkohol. Kommittén anser att kravet särskild utredning vid ansökan om körkortstillstånd bör omfatta envar som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri.

132 Vissa körkortsfrågor SOU 1992131

Mot detta förslag kan invändas att prövningen kommer att omfatta även personer utan alkoholproblem, s.k. sociala drickare. Visserligen torde andelen förare med alkoholproblem vara lägre vid låga alkoholkoncentrationer än vid de riktigt höga. Ett trafiknykterhetsbrott utgör emellertid, enligt kommitténs mening, en så stark signal om olämplighet från nykterhetssynpunkt att den särskilda prövningen alltid bör göras. En invändning mot att låta den s.k. utvidgade lämpligannan hetsprövningen omfatta även förare som haft under 1,5 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften eller som annars varit påverkade av alkohol eller annat medel är att en sådan utvidgning av tillämpningsområdet riskerar att leda till att ett antal förare som dömts för trafiknykterhetsbrott underlåter att ansöka om körkortstillstånd på nytt. Den föreslagna utvidgningen skall emellertid ses mot bakgrund av kommitténs förslag i övrigt. Genomförs kommitténs förslag om att fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar skall genomgå ett särskilt påverkansprogram har, vad gäller dessa, ett första steg i riktning mot att återfå förarbehörigheten tagits redan under anstaltsvistelsen. För de trafiknykterhetsbrottslingar med alkoholproblem som döms till skyddstillsyn tas motsvarande steg under verkställigheten av denna påföljd. Möjligheterna att utan upptäckt kunna framföra sitt fordon utan gällande körkort kan också antas komma att minska väsentligt i framtiden till följd av de åtgärder som nyligen föreslagits i Trafikpolisutredningens betänkande för att göra polisens trafikövervakande

verksamhet effektivare se SOU 199281. Utredningens förslag

innebär bl.a. att antalet kontroller i polisens trafikövervakning skall öka betydligt från 2,5 miljoner kontroller till 6,5 miljoner kontroller per år under den kommande treårsperioden. I genomsnitt kommer varje fordonsförare då att komma i direkt kontakt med polisens trafikövervakning en till två gånger om året mot nu en gång vartannat år. Väg- och sjöfyllerikommitténs och Trañkpolisutredningens nämnda förslag kan antas leda till att man med den föreslagna utvidgning av den särskilda lämplighetsprövningen kan nå det alldeles övervägande antalet berörda förare. Genomförs den föreslagna utvidgningen är det emellertid viktigt att utvecklingen på området noggrant följs upp och utvärderas och att åtgärder vidtas om det skulle visa sig att bestämmelserna leder till att en oacceptabelt stor grupp förare ställer sig utanför systemet genom att inte ansöka om körkortstillstånd eller till andra negativa konsekvenser. Ytterligare en invändning mot en utvidgning är att observationstiden minst tre månader i vissa fall särskilt vid låga alkoholkon- centrationer kommer att överstiga spärrtiden. Den föreslagna -

SOU 1992131 Vissa körkortsfrågor 133

utvidgningen innebär i praktiken att väntetiden på att återfå förarbehörigheten blir minst tre månader. Även det inte är fråga om om någon väsentlig utökning väntetiden för de drabbade kan denna inav vändning utan vidare lämnas obeaktad. Rätten att köra bil är nämligen av stor betydelse för de flesta människor och i många fall kan förlust av förarbehörigheten drabba den enskilde mycket hårt. Detta gäller exempelvis yrkeschaufförer och andra är beroende som av sitt körkort i sin yrkesverksamhet. Trafiksäkerheten måste emellertid, enligt kommitténs mening, sättas främst. Ett trañknykterhetsbrott är, tidigare framhållits, ofta ett som tidigt tecken på att alkoholbruket inte är kontrollerat och detta gäller även om den uppmätta alkoholkoncentrationen var förhållandevis låg. Den som genom att göra sig skydig till ett trafiknykterhetsbrott visat att han inte klarar de nykterhetskrav som uppställts bör inte återfå förarbehörigheten med mindre han visar att han uppfyller körkortslagens krav på nyktert levnadssätt. Att detta i vissa fall drar över den aktuella spärrtiden är något som får accepteras. Med KK 20005 förslag kommer institutet spärrtid dessutom inte att finnas kvar. Det kan i detta sammanhang nämnas att spärrtiden vid återkallelse enligt 16 § l körkortslagen rattfylleri eller grovt rattfylleri och motsvarande brott enligt järnvågssäkerhetslagen år 1991, enligt uppgift från Trafiksäkerhetsverket, bestämdes till månad i 28 fall, en till två månader i 204 fall och till tre månader eller mer i 7 788 fall. Antalet berörda är alltså tämligen lågt.

10.3.2 Förslagets effekter

Genom den särskilda låmplighetsprövningen och uppföljningen kan andelen återfall i trafiknykterhetsbrott förväntas minska. Kraven kan i ett vidare perspektiv utgöra ett incitament till att frivilligt söka vård på ett tidigt stadium. Möjligheterna att få tillbaka körkortet kan således utgöra ett motiv för verklig rehabilitering till inte bara gagn för trafiksäkerheten utan även för vederbörande själv och samhället i stort. Effekterna av förslaget om utvidgning den särskilda lämpligav hetsprövningen beror naturligtvis på i vilken utsträckning de som dömts för trafiknykterhetsbrott efter eventuell reforms en genomförande kommer att söka körkortstillstånd. Utifrån 1991 års lagföringsnivå och fördelning av alkoholkoncentrationer kan antalet lagförda trafiknykterhetsbrottlingar i det tillkommande området dvs. förare som haft under 1,5 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften, förare som dömts för klinisk

påverkan och förare som varit påverkade annat än alkohol beräk-

av nas uppgå till omkring 10 000 personer årligen 17 228 personer

134 Vissa körkortsfrågor sou 1992131

lagfördes under år 1991 med minst ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott eller bibrott. Av trafiknykterhetsbrottslingama saknar emellertid en stor andel körkort vid brottet och underlåter en del att söka körkortstillstånd därefter. Dessa förare får man söka nå på annat sätt än genom den utvidgade lämplighetsprövningen. Att konstatera huruvida kravet på ett nyktert levnadssätt är uppfyllt vid ansökan om körkortstillstånd är visserligen inte okomplicerat, men förslaget bedöms inte medföra något större merarbete för länsstyrelserna. Det torde kunna rymmas inom nuvarande resursramar. Den föreskrivna kontakten med läkare eller psykolog kommer naturligtvis att innebära en ökad belastning på dessa resurser. Den föreslagna omfattningen ger i jämförelse med den nuvarande ett tillskott på i storleksordningen 6 000-7 000 patienter per år, fördelat på hela sjukvården. Det särskilda förfarandet förutsätter dock inte att sökanden vid varje tillfälle träffar ansvarig läkare utan kan kontrollen fördelas mellan olika personalkategorier vid den aktuella vårdmottagningen. Fördelning av patienter kan också ske mellan olika specialister och mottagningar. Den ökade belastning på vården som reformen kommer att leda till bedöms därför inte bli större än att den ryms inom ramarna för befintliga resurser. Kostnaderna för provtagning, läkarundersökning och annan undersökning som behövs för prövningen bärs i dag i allmänhet av sökanden själv. Kostnaderna uppskattades i förarbetena till 1991 års reform till omkring 1 000 kr och torde i dag ligga på omkring 1 500- 2 000 kr. Kommitténs förslag innebär inte någon ändring vad gäller kostnadsansvaret. För att kommitténs förslag i denna del skall få full effekt förutsätts det att domstolarna i sin handläggning av mål om ansvar för trañknykterhetsbrott och körkortsmål beaktar vikten av snabb handläggning. Detta mot bakgrund av bestämmelsen i 41 § andra stycket körkortsförordningen och 24 § första stycket körkortslagen.

10.4 Återkallelse körkort på grund

av av

trañknykterhetsbrott

Den som brutit mot 4 § första stycket trafikbrottslagen eller motsvarande bestämmelse i järnvägssäkerhetslagen, men inte haft en alkoholkoncentration som uppgått till 0,5 promille eller motsvarande värde i utandningsluften, skall i dag meddelas varning i stället för återkallelse, om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Bestämmelserna om onykterhet i trafiken är uppställda i trafiksäker-

SOU 1992131 Vissa körkortsfrågor 135

hetens intresse för att bl.a. hålla trafikolyckoma Onyktra förare nere. utgör en stor risk i trafiken såväl för sig själva för andra förare - som och detta även i de fall där den uppmätta alkoholkoncentrationen är låg. Dessa brott och dessa risker får inte bagatelliseras. Enligt kommitténs mening finns det inte något bärande skål att anta att den som haft en alkoholkoncentration mellan 0,2 och 0,39 eller 0,49 promille har alkoholproblem eller löper risk att återfalla i trafiknykterhetsbrott i mindre utsträckning än den haft något som en

högre alkoholkoncentration se avsnitt l0.3.1 ovan. Att i körkorts-

sammanhang knyta rättsverkningar till den uppmätta alkoholkoncentrationen framstår därför inkonsekvent. Något egentligt skäl som att från körkortssynpunkt särbehandla de trafiknykterhetsbrottslingar som vid provtagningstillfillet hade under 0,4 eller 0,5 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften kan knappast anföras. Ett trafiknykterhetsbrott tyder enligt kommitténs mening så starkt på såväl olämplighet från trafiknykterhetssynpunkt olämplighet som rent allmänt att förarbehörigheten i princip alltid bör återkallas. Möjligheten att om särskilda skäl föreligger meddela varning vid alkoholkoncentrationer under 0,5 promille eller motsvarande bör därför tas bort. För att varning skall få meddelas vid ett trafiknykterhetsbrott i stället för återkallelse bör, i likhet med vad gäller vid som avsevärda hastighetsöverträdelser, alltid krävas synnerliga skäl samt att det kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Utrymmet för varning vid trafiknykterhetsbrott kommer detta om förslag genomförs att minska. Som framhållits i avsnitt l0.3.1 är visserligen återkallelse av körkort åtgärd kan drabba den en som enskilde mycket hårt. Trafiknykterhetsbrotten omfattar också rad en olika gärningar. Möjligheten att underlåta återkallelse vid synnerliga skäl bör dock, enligt kommitténs mening, tillräcklig för att vara reglera de undantag som kan krävas. Kommittén anser alltså att 22 § andra stycket körkortslagen bör upphävas. Någon särskild föreskrift synnerliga skäl behöver inte om införas. Den allmänna regeln i 24 § andra stycket körkortslagen är tillräcklig. Enligt vad kommittén erfarit är praxis i dag vad gäller körkortsomhändertagande och efterföljande återkallelse vid alkoholkoncentrationer på eller strax över den nedre straffbarhetsgränsen inte enhetlig. Den föreslagna ändringen är ägnad att öka förutsättningarna för en enhetlig tillämpning. Inte endast straffbestämmelsema utan även bestämmelserna om körkortsingripande påverkar förarnas respekt för trafikreglema; det råder otvivelaktigt ett samband mellan vad gäller beträffande som omhändertagande och återkallelse körkort å sidan och av ena

136 Vissa körkortsfrågor SOU 1992131

respekten ñr trafikreglerna å andra sidan. Den skärpning som kommittén förordar skulle alltså bli av betydelse även ur preventiv synvinkel. Kommitténs förslag innebär att förare som gjort sig skyldiga till ett trañknykterhetsbrott kommer att förlora sin förarbehörighet i större utsträckning än i dag. Flera förare kommer alltså att behöva körkortstillstånd och därmed underkastas förnyad lämplighetsutredning och enligt KK 20005 förslag förnyad prövning av sin - kompetens genom förarprov. Förfarandet med körkortstillstånd är avgiftsfinansierad. Några beaktansvärda konsekvenser från resurssynpunkt bedöms den föreslagna skärpningen inte leda till. Med KK 20005 förslag kommer varningsinstitutet att avskaffas. Även så görs måste lagstiftaren emellertid ta ställning till när om återkallelseinstitutet skall vara tillämpligt vid trañknykterhetsbrott med förhållandevis låga alkoholkoncentrationer. Även KK 2000 trañknykterhetsbrott tyder olämpliganser att ett het. Till skillnad från Våg- och sjöfyllerikommittén anser KK 2000 emellertid inte att detta tecken är så starkt att en återkallelse av behörigheten är motiverad vid låga alkoholkoncentrationer om fråga inte är om upprepad onykterhet i trafiken.

10.5 Övrigt

I dag gäller att ett körkort återkallats tills vidare skall återställas som när beslutets giltighetstid gått till ända. I vissa fall, bl.a. om återkallelsetiden varat i mer än ett år, skall godkänt förarprov dock avläggas innan körkortet får lämnas ut. Dagens körkortsbestämmelser innebär således att körkortshavaren ofta återfår behörigheten automatiskt och utan krav på körkortstillstånd, trots att ett sådant krav utgör huvudregeln. Den gällande ordningen innebär också stora möjligheter att undgå de negativa effekterna av körkortsingripandet genom olika former av planering. Väg- och sjöfyllerikommittén anser i likhet med KK 2000 att det är otillfredsställande att person som fått sitt körkort återkallat tills en vidare på grund av att han visat sig olämplig som förare, exempelvis genom ett trafiknykterhetsbrott, skall återfå förarbehörigheten utan att behöva visa att han då besitter den lämplighet som krävs för att få behörigheten. De förslag KK 2000 lagt fram är ägnade att som avhjälpa den bristen.

sou 1992131 137

ll Övriga frågor

Förutom i trafikbrottslagen finns bestämmelser om straffansvar för onykterhet i samband med trafik i sjölagen l89l35 s. 1, i luftfartslagen och i jämvägssäkerhetslagen. Bestämmelserna i 30 § jämvägssäkerhetslagen överensstämmer i sakligt hänseende med bestämmelserna i 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen utom i ett hänseende, nämligen beträffande det särskilda ansvar som finns för andra än förare som vid järnväg eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken det ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten. I samband med att bestämmelserna i trafikbrottslagen ändras bör, enligt kommitténs mening, motsvarande ändringar göras även i järnvägssäkerhetslagen. Frågan om en anpassning av sjölagens regler till de ändringar som föreslagits i trafikbrottslagen behandlas i kapitlen 16 gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften och 17 höjt straffmaximum för grovt sjöfylleri. Vad angår övergångsfrägor bör följande anmärkas. Enligt 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen får inte svårare brottspâföljd åläggas för en gärning än den som var föreskriven när gärningen förövades. I 5 § andra stycket lagen 1964163 om införande av BrB, vilken bestämmelse är tillämplig även inom specialstraffrätten, föreskrivs att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall dock den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Bedömningen skall ske med utgångspunkt i det enskilda fallet. I artikel 7 punkt l i Europarådets konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema anges såvitt här är av intresse att högre straff inte må utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående. Liknande uttalanden har gjorts i FN s allmänna förklaring om de

mänskliga rättigheterna av år 1948 artikel ll punkt 2 och i 1966 års FN -konvention om medborgerliga och politiska rättigheter artikel 15

punkt 1. Den föreslagna sänkningen av gränsvärdet för grovt brott i 4 a § l trafikbrottslagen och 30 § tredje stycket 1 jämvägssäkerhetslagen innebär en utvidgning av området för grovt brott i förhållande till nu gällande ordning. Eftersom den nya regleringen inte kan leda till

138 Övriga frågar sou 1992131

någon strafflindring skall äldre lag tillämpas på gärningar som har begåtts före ikrafttrâdandet. Det skulle vidare strida mot grunderna för 5 § BrP att beträffande grova brott tillämpa de strängare riktlinjer för val av påföljd som kommittén har förordat, om gärningen har begåtts före ikrafttrådandet. Beträffande kommitténs förslag till förhöjt straffmaximum för grova brott torde inte några problem uppstå vid bedömningen av vilken lag som leder till det lindrigaste straffet.

Del

Öfylleridelen

SOU 1992131 141

12 Rättslig bakgrund

I följande avsnitt lämnas kort redogörelse för utvecklingen en av

lagstiftningen om ansvar vid onykterhet till sjöss avsnitt 12.1 och

för gällande bestämmelser härom avsnitt 12.2. Slutligen redogörs något ñr påföljdsvalet vid sjöfylleri avsnitt 12.3 och för rättspraxis avsnitt 12.4.

Regleringen av nykterhet till sjöss; något

om utvecklingen

Frågan om en särskild bestämmelse för onykterhet till om ansvar sjöss övervägdes redan på l920-talet. Den första uttryckliga bestämmelsen härom infördes dock först år 1967. Bestämmelsen togs in i 325 § sjölagen och förblev i sak oförändrad fram till den l juli 1991. I bestämmelsen stadgades straff ñr den på fartyg fullgjort som uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid varit så påverkad alkoholhaltiga drycker eller något berusav annat ningsmedel, att det måste antas, att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom. Straffet böter eller var fängelse i högst ett år. Bestämmelsen innehöll inte någon särskild brottsbenämning men brottet brukade i allmänhet benämnas onykterhet till sjöss. Innan denna bestämmelse infördes medgav inte gällande rätt lagföring av den varit onykter till sjöss på annat sätt än som genom åberopande av sjötrafikförordningens bestämmelser vårdslöshet om i trafik till sjöss eller sjölagens och sjömanslagens bestämmelser om ansvar för den som genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållat en sjöolycka. Genom 1991 års ändringar i sjölagen gavs straffbestämmelsema om sjönykterhetsbrott likartad lagteknisk uppbyggnad en som motsvarande bestämmelser i trañkbrottslagen och jämvägssäkerhetslagen.

142 Rättslig bakgrund SOU 1992131

12.2 Gällande bestämmelser

12.2.1 Bestämmelser om ansvar för onykterhet till sjöss

De gällande bestämmelserna om nykterhetsbrott till sjöss 325 nu och 325 §§ sjölagen trädde i kraft den 1 juli 1991. I motsats till a trañkbrottslagen och jämvägssäkerhetslagen innehåller sjölagen inte några gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften. Kriminaliseringen är uppdelad på ett grovt brott, som rubriceras grovt sjöfylleri, och ett enkelt brott, som rubriceras sjöfylleri. Enligt 325 § sjölagen skall den dömas för sjöfylleri som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom. Straffet för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader. Är ett sjöfylleribrott att grovt, skall dömas för grovt anse som sjöfylleri till fängelse i högst ett år. Frågan huruvida ett sjöfylleribrott är att anse som grovt skall avgöras med beaktande samtliga omständigheter vid brottet. Enligt av 325 § sjölagen skall emellertid särskilt beaktas, om a gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, 2. den uppgift gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt som krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller framförandet fartyget inneburit påtaglig fara för säkerheten av en till sjöss. Den första punkten i bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 a § trafikbrottslagen och 30 § jämvägssäkerhetslagen. I dessa regleringar även upptar visst övre gränsvärde för alkoholkoncentrationen - som i blodet eller utandningsluften bland de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt tar rekvisitet främst sikte fall där den misstänkte varit påverkad av något annat medel än alkohol eller där det inte finns någon bevisning om alkoholkoncentrationen. Rekvisitet kan emellertid, mot bakgrund av de individuella variationer som finns när det gäller vilken alkoholpåverkan en viss koncentration leder till, vara uppfyllt även om alkoholkoncentrationen inte uppgått till det angivna gränsvärdet. Uttrycket avsevärt påverkad i 325 a § sjölagen bör i princip förstås på sätt som motsvarande uttryck i övriga bestämmelser samma trafiknykterhetsbrott. Speciellt för sjöfylleri är dock att det bland om

SOU 1992131 Känslig bakgrund 143

de omständigheter som skall beaktas vid bedömningen brottets av svårhet inte återfinns något övre gränsvärde. Avsaknaden sådant av värde innebär emellertid inte att alkoholkoncentrationen i den

misstänktes blod eller utandningsluft skulle sakna betydelse vid tillämpningen av bestämmelserna sjöfylleri. I förarbetena till beom stämmelsema framhölls att det är fördel det i förundersökninen om garna finns tillgång till analysbevis beträffande alkoholkoncentrationen i blod eller utandningsluft. I de fall där alkoholkoncentrationen

uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram liter per utandningsluft torde gärningsmannen, enligt förarbetena, med hänsyn till vad som är känt alkoholens inverkan på människan, i allmänom het få anses ha varit så avsevärt påverkad alkohol att för av ansvar grovt sjöfylleri kan vara motiverat prop. 199091128 17 och s. Lagutskottets betänkande 19909lLU35 9. Avsevärd påverkan s. kan emellertid, framhölls det, föreligga även vid lägre alkoholkoncentrationer.

Vad gäller den andra punkten ligger det, enligt förarbetena, i

sakens natur att sådana omständigheter fartygets storlek och den som fart med vilken det har framförts eller kan framföras bör ha betydelse

vid bedömningen hur allvarlig gärningen är. Andra exempel på av förhållanden som kan vara relevanta i detta sammanhang är, enligt förarbetena, väderleken liksom färden skett i livligt trafikerad om en farled eller om vattnen är särskilt svåmavigerade på sätt innebär som ökade risker för att en sjöolycka skall inträffa prop. 19909ll28 s. 23. . När det gäller den omständighet som anges i den tredje punkten gör sig, när det gäller tillämpningen, slags synpunkter gällande samma som beträffande motsvarande reglering grovt rattfylleri i trafikav brottslagen prop. 199192128 23 och departementspromemorian s. Ds 199052 s. 47 och 48; angående trafikbrottslagen se prop. l989902 s. 49 och 50 samt avsnitt 2.3. Rekvisitet således avser framför allt två situationer, nämligen att framförandet fartyget av skett oaktsamt eller att brottet har begåtts när gärningsmannen haft en särskilt ansvarsfull uppgift. Även andra omständigheter kan kvalificera brottet grovt. Det som är emellertid också möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att någon av de omständigheter nämnts har förelegat. Typen som av fartyg eller de uppgifter den tilltalade fullgjort under färden kan som t.ex. ha varit sådana att brottet inte bör bedömas som grovt trots att den tilltalade varit avsevärt påverkad.

Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott till sjöss omfattar, som framgått, inte endast förare ett fartyg utan även andra fullgör av som uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Ansvarsbe-

stämmelsema är tillämpliga på alla typer fartyg och således även av

bakgrund sou 1992131 j 144 Känslig

på roddbåtar och kanoter. När det gäller mindre båtar kan föras av en enda person torde, som enligt förarbetena, straff för sjöfylleri i första hand komma i fråga för den båten. Även i sådana fall kan dock, framhålls det, som styr finns på båten ha ett sådant ansvar för färden att annan person som det kan komma i fråga att döma honom för sjöfylleri prop. 199091 128 22. Beträffande frågans behandling i rättspraxis hänvisas till s. avsnitt 12.4.2. Försök till sjönykterhetsbrott är inte straffbelagt. Däremot gäller, enligt 334 § första stycket sjölagen, de allmänna bestämmelserna om för medverkan i 23 kap. BrB. ansvar Om gärningen i BrB är belagd med ett strängare straff än i sjölagen tillämpas, enligt 334 § andra stycket sjölagen, BrB.

12.2.2 Straffbestämmelsemas tillämplighet i rummet

De grundläggande bestämmelserna den svenska straffrättens om tillämplighet i rummet finns i 2 kap. BrB. Bestämmelserna, som är tämligen komplicerade, innebär såvitt här är av intresse i korthet

följande. Har sjöfylleribrottet begåtts här i riket, dvs. på svenskt territorium, döms efter svensk strafflag och vid svensk domstol 2 kap. 1 § BrB. Med svenskt territorium förstås dels Sveriges landområden, dels Sveriges sjöterritorium. Det svenska sjöterritoriet omfattar, enligt lagen 1966374 Sveriges sjöterritorium, s.k. inre vatten floder, om sjöar, kanaler inom landet samt allt vatten vid kusten som m.m. ligger innanför s.k. baslinje och territorialhavet yttre vatten med en bredd huvudregel, 12 sjömil från baslinjen. Under en av, som bestämmelsen faller även brott begåtts inom riket på utländskt som fartyg och av utländska medborgare. Straffbestämmelsema onykterhet till sjöss är uppställda i om svenskt allmänt intresse och något åtalsförordnande enligt 2 kap. 5 § första stycket BrB är därför inte behövligt. Vad gäller de fall där brottet begåtts utom riket är, med vissa undantag, svensk strafflag tillämplig och svensk domstol behörig att döma den begått brottet är svensk medborgare. Detsamma om som gäller då brottet begåtts utlänning med hemvist i Sverige och av av

vissa andra kategorier utlänningar se 2 kap. 2 § BrB. Påföljd som

är strängare än det svåraste straff är stadgat för att anse som som brottet enligt lagen på gärningsorten får dock inte ådömas. Därutöver bestraffas ett sjöfylleribrott begåtts utomlands enligt som svensk strafflag och vid svensk domstol det förövats på svenskt om fartyg 2 kap. 3 § BrB. Under denna bestämmelse faller även brott begåtts på svenskt fartyg utom riket av utländsk medborgare. som

SOU 1992131 Rättslig bakgrund 145

Vad gäller brott som förövats utom riket gäller i vissa fall att åtal ñr brottet inte får väckas annat än efter särskilt förordnande 2 kap. 5 § andra stycket BrB. Det förslag om en svensk ekonomisk zon som lagts fram i prop. 19929354 torde inte påverka det som ovan sagts om svensk lags tillämplighet.

12.2.3 Körkortsreglema

Allmän brottslighet eller personliga förhållanden i övrigt kan i vissa fall utgöra grund för återkallelse av körkort enligt 16 § 6 körkortslagen. Under denna bestämmelse faller främst kvalificerad brottslighet bedrivs yrkesmässigt eller varit särskilt grov, långvarig eller som som hänsynslös liksom återfall i mera allvarlig brottslighet. Bestämmelsen har tillämpats vid onykterhet till sjöss, bl.a. i ett fall där en alkoholpåverkad med alkoholkoncentration av minst 2,49 promille person en vid ñrd med motorbåt i hög fatt sammanstött med annan båt och gärningen inneburit att människor både på land och på sjön utsatts för

fara RÅ82 273. Enbart den omständigheten att en körkortshavare

dömts för onykterhet till sjöss till 80 dagsböter har emellertid inte utgöra grund för återkallelse körkortet RÅ 1989 ref 106. ansetts av

12.2.4 Särskilda behörighetsvillkor

Särskilda behörighetsvillkor gäller för många befattningshavare på fartyg i yrkesmässig trafik. Vad gäller fritidsfartyg är kravet på särskild utbildning inskränkt till förare av fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra

meter l § kungörelsen [1970344] om kompetenskrav för förare av

större fritidsbåtar. Enligt 332 § sjölagen skall den gjort sig skyldig till sjöfylleri som eller grovt sjöfylleri och därigenom visat sig olämplig att utöva sådan befattning på fartyg, för vilken särskilda behörighetsvillkor gäller, för viss tid eller för alltid fråntas rätten att utöva befattningen. Beslutet andra befattningar än den i vilken gärningen begåtts. får även avse

12.25 Officiella register över fartyg

De viktigaste officiella registren över fartyg är i Sverige skepps-

registret, registret för båtar för yrkesmässig sjöfart yrkesbåts-

registret och fritidsbåtsregistret. I skeppsregistret skall i princip alla svenska skepp, dvs. fartyg, vars skrov har största längd minst tolv meter och största bredd en av en minst fyra meter, vara införda 11 § sjölagen. av

146 Rättslig bakgrund SOU 1992131

I yrkesbåtsregistret skall varje svensk båt införd, används vara som yrkesmässigt till befordran gods eller till bogsering av passagerare, eller bärgning, till fiske eller fångst eller till uthyrning till annan allmänheten och skrov har största längd minst fem vars en av meter 4 § lagen [19792377] registrering båtar för yrkesmässig sjöfart om av m.m.. Även mindre passagerarbåtar skall införas i yrkesbåtsregistret,

om båten är konstruerad så att den kan föra fler än tolv passagerare. Också utländska båtar skall under vissa förutsättningar införas i yrkesbåtsregistret. I fritidsbåtsregistret skall varje svensk båt inte skall registreras som i yrkesbåtsregistret och som vanligen är förlagd i Sverige registreras, om båten drivs med segel eller motor och skrovet har en största längd av minst fem meter eller båten drivs med motor propelleren vars axeleffekt eller motsvarande överstiger tio kilowatt eller med flera motorer vilkas sammanlagda effekt överstiger nämnda tal 5 § lagen [1987773] fritidsbåtsregister. Även utländska om båtar skall under vissa förutsättningar registreras i fritidsbåtsregistret. I en nyligen framlagd proposition har föreslagits att fritidsbåtsregistret skall avvecklas vid utgången år 1992 prop. 199293 av 102. Registreringsplikten för fritidsbåtar upphör därmed. Lagen om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart föreslås emellertid m.m. ändrad på så sätt att det blir möjligt att registrera även icke registreringspliktiga båtar i yrkesbåtsregistret.

Pâföljdsvalet

Den tidigare regleringen onykterhet till sjöss upptog endast av en heltäckande gämingsbeskrivning. Brottet således, i motsats till bevar stämmelserna om rattfylleri i trafikbrottslagen, inte gradindelat. Påföljdsbestämningen vid onykterhet till sjöss avvek också i hög grad från de principer som tillämpades för rattfylleri. Ett syftena med av att år 1991 dela även bestämmelsen onykterhet till sjöss i två om svârhetsgrader var att det skulle komma tydligare till uttryck att vissa gärningar borde bedömas strängare prop. 199091l28 16. s. I förarbetena till 1991 års ändringar i sjölagen framhöll departementschefen också att samma principer för påföljdsbestämning borde gälla vid sjöfylleri som vid rattfylleri. Lagutskottet instämde i denna justitieministems uppfattning och betonade att grundsynen på de olika trafiknykterhetsbrotten borde densamma. I linje härmed anförde vara utskottet vidare att grovt sjöfylleri allmänt sett inte är art av annan eller har ett högre straffvärde än grovt rattfylleri. Valet påföljd för av grovt rattfylleri resp. grovt sjöfylleri borde därför, enligt utskottet, träffas enligt enhetliga Lagutskottets betänkande 199091 normer LU35 s. 9-11.

SOU 1992 131 Rättslig bakgrund 147

Normalpåföljden för sjöfylleri är böter. Är brottet sådant det att anses motivera ett fängelsestraff, bör det, enligt förarbetena, normalt bedömas som grovt sjöfylleri prop. 1990912128 23. Vid s. flerfaldig brottslighet och återfall kan fängelsestraff emellertid komma ifråga även för sjöfylleri.

Rättspraxis

12.4.1 Påföljd för onykterhet till sjöss

I det följande lämnas en kort redogörelse för de domar i vilka Högsta domstolen HD tagit ställning till frågan påföljd för onykterhet om till sjöss. Domarna hänför sig till tiden före den l juli 1991, kan men ändå bedömas vara av intresse.

NJA 1974 s. 675 I Den tilltalade som omkring två timmar efter färden hade en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,94 promille hade i egenskap av befälhavare och vid tillfället ansvarig navigatör en majdag fört en livräddningskryssare i farled i Norrtälje kommun. HD fann den tilltalade skyldig till onykterhet till sjöss. Beträffande påföljden uttalade HD att ett sådant brott inte borde förskylla anses annan påföljd än böter, om brottet inte var kvalificerat. strängare påföljd borde emellertid tillämpas, gärningen med hänsyn till om omständigheterna framstod som speciellt allvarlig från Sjösäkerhetssynpunkt. Vid valet av påföljd kom framför allt, anförde HD, i betraktande, huruvida den brottslige haft att fullgöra från Sjösäkerhetssynpunkt särskilt ansvarsfulla uppgifter och i vilken grad hans förmåga att fullgöra uppgifterna varit nedsatt till följd alkoholav påverkan. Därvid måste, uttalade HD, jämväl beaktas fartygets storlek och fartegenskaper samt de aktuella trafikförhållandena. Med befattningen som befälhavare på ett sjöräddningsfartyg följde, slog HD fast, ett betydande ansvar, särskilt när fartyget eller med var någon grad av sannolikhet kunde förväntas bli engagerat i en räddningsaktion. Den tilltalades uppdrag vid det aktuella tillfället hade emellertid inte den karaktären utan avsåg mindre krävande en bevakningsuppgift han skulle leta efter oljeskadade fåglar i farvatten med ringa trafik låt vara att möjligheten att fartyget skulle be- - av ordras eller på annat sätt föranledas att delta i räddningsaktion inte en kunde uteslutas. Resultatet av blodprovsanalysen talade visserligen, enligt HD, för att den tilltalade hade varit starkt påverkad alkohol, av men kunde med hänsyn till de stora variationerna i fråga om olika personers alkoholtolerans inte ensamt läggas till grund för slutsatser om i vilken grad den tilltalades förmåga att fullgöra sina uppgifter varit nedsatt. I förening med iakttagelserna vid läkarundersökning den tilltalade hade då befunnits medelmåttigt påverkad utvisade -

148 Känslig bakgrund sou 1992131

analysresultatet likväl, enligt HD, en sådan grad av berusning, att den tilltalades förmåga att bemästra uppgifter, vilka han under färden hade kunnat ställas inför, måste antas ha varit inte oväsentligt nedsatt. Att den tilltalade hade fört befäl på ett sjöräddningsfartyg i detta tillstånd måste i och för sig bedömas så allvarligt, att brottet förskyllde strängare påföljd än enbart böter. I belysning av uppdragets beskaffenhet och trafikförhållandena kunde brottet likväl, fortsatte HD, inte anses ha varit av sådan svårhetsgrad som oundgängligen föranleder frihetsberövande påföljd. Inte heller ansågs sådan påföljd påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. HD bestämde påföljden till Villkorlig dom jämte 60 dagsböter. NJA 1974 s. 675 II Den tilltalade hade en dag i juni framfört en

motorbåt med en Penta BP 70 motor på 60 hästkrafter hkr i

Norrtäljeviken. Båten mätte 7 x 2,10 meter och framfördes, enligt den tilltalade, med en hastighet av 8-9 knop i timmen. Under färden hade den tilltalade somnat varvid båten kommit ur kurs och gått upp på land. Den tilltalade hade nästan två timmar efter färden en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,12 promille och bedömdes av undersökande läkare som medelmåttigt påverkad av alkohol. HD förde inledningsvis samma resonemang som i avgörande Härefter anförde HD att det allmänt sett inte är några särskilt krävande eller ansvarsfulla uppgifter som åvilar befälhavare på en sådan nöjesbåt som den aktuella. Det var dock ett minimikrav att befälhavaren är i sådan fysisk och psykisk kondition att han fortlöpande kan övervaka båtens framförande. Genom att slumra in hade den tilltalade satt sig helt ur stånd att fullgöra denna uppgift. Av utredningen framgick, uttalade HD, att den tilltalade hade varit i betydande grad påverkad av alkohol, och det måste tas för visst att det framför allt varit den tilltalades alkoholpåverkan som föranlett att han inte kunnat vidmakthålla ens ett minimum av uppmärksamhet. Trots sin ringa storlek och sina begränsade fartresurser hade båten, slog HD fast, utgjort en allvarlig fara för andra sjöfarande. Särskilt beaktade HD att färden ägt rum i eller i närheten av en vid den aktuella årstiden starkt trafikerad farled. Gärningen ansågs sammantaget så allvarlig att den förskyllde strängare påföljd än böter. Varken hänsynen till allmän laglydnad eller andra omständigheter ansågs dock oundgängligen föranleda en frihetsberövande påföljd. Påföljden för den tilltalade som sedan ett par år stått under övervakning av nykterhetsnämnd bestämdes av HD till skyddstillsyn. Domen omfattade även ovarsamhet till sjöss. NJA 1987 s. 237 Den tilltalade som nästan två timmer efter färden hade en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,28 promille hade en dag i juli fört en motorbåt i vattnen utanför Ingarö. Fråga var om en öppen plastbåt med en längd av 4,80 meter och en bredd av 1,80

SOU 1992131 Rättslig bakgrund 149

meter. Båten var utrustad med en utombordsmotor på 35 hkr. Enligt vad den tilltalade uppgav motorn inte i bästa skick och båten var kunde därför inte komma i högre hastighet än omkring 15 upp en knop. Den tilltalade som enligt egen uppgift kände sig trött och berusad körde vilse. Vid ett tillfälle somnade han vid rodret och stötte i låg fart emot en förtöjd båt, vilken dock inte ñck några skador. HD fann styrkt att den tilltalade hade gjort sig skyldig till brott mot 325 § sjölagen. Vad gällde valet påföljd för brottet av konstaterade HD till början att den tilltalade under färden varit i en betydande grad påverkad av alkohol. Beträffande frågan hur allvarliga risker från sjösäkerhetssynpunkt denna alkoholpåverkan medfört som saknades i stort sett andra uppgifter än den tilltalades och dessa egna gav inte, anförde HD, belägg för att det inledningsvis förelegat någon större risk för personskador eller omfattande egendomsskador. mera Däremot fanns det, enligt HD, skäl att räkna med att risken skulle ha ökat betydligt under återfärden när den tilltalade efter sin långvariga alkoholpåverkan sannolikt skulle ha blivit tröttare och ännu olämpligare som båtförare samtidigt båttrafiken då börjat tätna. HD som framhöll att det med hänsyn till nöjesbåttrafikens starka utveckling under en följd av år fanns anledning att strängare än tidigare på se brottslighet av förevarande slag. Den utredning förekommit i som målet angående båttrafiken och övriga förhållanden i de aktuella farvattnen gav emellertid inte, enligt HD, tillräckligt underlag för att anse den aktuella gärningen så allvarlig från sjösäkerhetssynpunkt att den tilltalade borde dömas till fängelse. HD bestämde påföljden till 120 dagsböter.

Vad gäller hovrättsdomar belyser påföljdspraxis bedöms följande som alltjämt vara av visst intresse.

RH 19868 Den tilltalade hade dag i juni fört sin motorbåt från en Lidingöbron till Baldersviken. Båten anträffades oförtöjd, och utan tecken på att ha varit förtöjd, framemot midnatt invid brygga i en viken med bl.a. den tilltalade sovande ombord. Den tilltalade hade knappt två timmar efter anträffandet en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,42 promille. Hovrätten konstaterade att den är som ansvarig för en båt i ett läge det aktuella, dvs. när båten inte som ligger vare sig säkert förtöjd eller säkert för ankar, måste hålla sig beredd att vid behov gripa in att förtöja, ankra eller flytta genom båten. Den tilltalade hade uppenbarligen varit för berusad för att kunna utföra något sådant på ett betryggande sätt. Bl.a. med hänsyn till att det inte är några särskilt krävande uppgifter åvilar förare som av nöjesbåtar inte vid snabb färd i trafikerad led ansågs brottet - ens inte vara så svårt att fängelsestraff påkallat. Påföljden bestämdes var till 80 dagsböter.

150 Känslig bakgrund sou 1992131

RH 198631 Den tilltalade hade sent en kväll i maj fört en 4,55 meter lång snabbgående motorbåt i Mysingen och därvid genom ouppmärksamhet och en alltför hög hastighet kolliderat med en segelbåt, varvid lindriga personskador samt egendomsskador uppkommit. Den tilltalade hade en alkoholkoncentration i blodet av minst 2,10 promille. Hovrätten betonade att det varit mörkt och dimmigt i farleden och att leden varit trafikerad samt att den tilltalade hade fört båten i hög hastighet. Den inträffade olyckan hade lätt kunnat bli betydligt svårare än den blev. Därtill kom att den tilltalade upprepade gånger tidigare dömts till fängelse ñr trañknykterhetsbrott. Tingsrättens dom på fängelse en månad fastställdes. Domen omfattade även vårdslöshet till sjöss.

RH 198931 Den tilltalade hade en dag i juli framfört en motorbåt från Sundhamn mot Vägnön. Under färden somnade den tilltalade, hade alkoholkoncentration i blodet av minst 2,97 promille. som en Dessförinnan hade båten, enligt vad den tilltalade uppgav, förts med en hastighet av högst 14-15 knop. Båten var utrustad med en typ av s.k. dödmansgrepp, vilket innebär att gasen stryps och hastigheten går ned till knappt styrfart, omkring en knop, om något händer föraren. Dödmansgreppet var inkopplat vid det aktuella tillfället. Den tillämnade färden på omkring tre sjömil. Föraren hade två gånger var tidigare ådömts straff för onykterhet till sjöss. Hovrätten fastställde tingsrättens dom på fängelse en månad.

12.4.2 Ansvar för onykterhet till sjöss för annan än den som framfört fartyget

Frågan om ansvar för annan än föraren har behandlats av Högsta domstolen i ett rättsfall, NJA 1991 s. 636. Omständigheterna var där följande. Den tilltalade disponerade motorbåt. Båten var av typ 2455 en Ciera Sunbridge. Den 7,20 meter lång och hade en motor med en var styrka 230 hkr. Den tilltalade som åkt taxi ut till båten bad, av eftersom han hade för avsikt att förtära alkohol, taxichauffören följa med och föra båten. Den tilltalade gav innan ñrden anträddes

taxichauffören viss information hur båten fungerade samma

om information brukade lämnas till personer som skulle hyra båten. som När de kom in i Malmö hamn, blev de upphunna av en flygbåt, som nalkades med hög fart akter ifrån. Den tilltalade, som stod vänd akter ut uppmanade då taxichaffören att öka farten. Den tilltalade hade drygt två timmar efter färden en blodalkoholkoncentration av minst 2,03 promille. I HD gjordes inte gällande att den tilltalade framfört båten utan endast att han på båten fullgjort annan uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. HD anförde i sina domskäl att

SOU 1992131 Känslig bakgrund 151

fråga var om en mindre fritidsbåt kunde föras och som av en person alltså av sådant slag att ansvaret enligt 325 § sjölagen i första hand åvilade den som styrde båten. För att även den tilltalade, som förfogade över båten, skulle hållas ansvarig enligt detta lagrum måste, uttalade HD, krävas att han inte kunde ha överlämnat anses det fulla ansvaret för båtens framförande och säkerheten till sjöss till taxichauffören utan ha haft för avsikt att själv hålla uppsikt över hur denne fullgjorde sin uppgift och vid behov ingripa med ordergivning eller andra korrigerande åtgärder. Omständigheterna visade, ansåg HD, att den tilltalade när han organiserade båtñrden just ville försäkra sig att han inte skulle kunna ställas till för i om svars att berusat tillstånd ha framfört båten eller på annat sätt ha medverkat vid navigeringen. Taxichauffören när han mot betalning åtog sig var, uppdraget, medveten om detta skäl till att han anlitades, och måste med hänsyn härtill också ha accepterat att det han anses var som ensam skulle svara för navigeringen. Ingenting tydde, enligt HD, på att taxichauffören var oförmögen att utföra det uppdrag han åtagit sig; han hade sedan tidigare viss erfarenhet motorbåtar och fick av dessutom, innan färden, viss information hur båten fungerade. om Inte heller ansåg HD att det framkommit att den tilltalade under färden hade ingripit i navigeringen på ett sätt skulle kunna tyda som på att taxichauffören hade utfört sitt uppdrag osjälvständigt och under den tilltalades överinseende. Vad förekommit i målet kunde som därför, anförde HD, inte vid handen att den tilltalade anses ge fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Åtalet för brott mot 325 § sjölagen ogillades därför. Frågan har vidare behandlats i ett publicerat hovrättsavgörande, RH 1988131. Omständigheterna där följande. Den tilltalade hade var av sin mor lånat en femmeters träbåt försedd med som var en utombordsmotor på 50 hkr. Tillsammans med kamrat gjorde han en en dag i juli en färd med båten. De drack alkohol och båten kolliderade med ett förankrat timmersläp, varvid båten kapsejsade och de båda kamraterna hamnade i vattnet. Den medföljande till skillnad var, från den tilltalade, varken förtrogen med båten eller med farvattnen. Hovrätten konstaterade att kamraterna under färden varit så alkoholpåverkade att det kunde antas att ingen dem på ett betryggande sätt av kunnat ñra båten. Däremot framgick det inte dem vem av som rent faktiskt framfört båten. Hovrätten antecknade fråga att var om en mindre fritidsbåt kunde manövreras föraren Någon som av ensam. uppgift av väsentlig betydelse för sjösåkerheten återstod därför, enligt

hovrätten, normalt inte för ombordvarande. Åklagaren,

annan som inte påstått att det var den tilltalade framfört båten, hade inte som angett någon särskild uppgift väsentlig betydelse för sjösäkerheten av som skulle ha fullgjorts av den tilltalade denne inte framfört om

152 Känslig bakgrund sou 1992 131

båten. Eftersom fullgörandet sådan uppgift är förutsättning för av en för sjöonykterhet ogillade hovrätten åtalet. ansvar Frågan för än föraren har vidare behandlats av om ansvar annan

Svea hovrätt i ett icke publicerat avgörande dom nr DB 111992 i

mål B 273890. Omständighetema var i korthet följande. Den tilltalade och tre andra personer hade åkt ut för att ñska i den tilltalades motorbåt. Båten 6,80 4,20 meter och hade en motor på var x 90 hkr. Under färden turades de ombordvarande om att köra. Hastigheten uppgick till omkring 5-7 knop. När de skulle lägga till kolliderade de med båt. Hovrätten anförde i sina domskäl en annan inledningsvis att åtalet gällde onykterhet ombord på en fritidsbåt av inte obetydlig storlek; dock inte större än att den, åtminstone under okomplicerade förhållanden, kunde föras man ensam. Närmast av en att bära straffrättsligt för hur sådan båt förs och handhas ansvar en måste i regel, enligt hovrätten, vara den som faktiskt sitter till rors. Detta hindrar emellertid inte, fortsatte hovrätten, att även annan samtidigt kan bära sådant ansvar, antingen som gärningsman eller medverkande. Annan än föraren kan således bära straffrättsligt som för utförandet sjösäkerhetsmässigt väsentlig uppgift, som ansvar av kompletterar förarens. Han kan t.ex., anförde hovrätten, biträda föraren med att navigera efter sjökort eller att betjäna rigg när segel förs. Hovrätten framhöll att även ganska enkla sysslor kan bli sjösäkerhetsmässigt väsentliga i krävande lägen. Den som sålunda biträder föraren får beredd att bära eget ansvar för hur detta vara görs, och han kan efter omständigheterna bli straffad för medverkan till brott denne eller gärningsman. Därtill kommer, enligt av som hovrätten, att ägaren i princip kan föra befälet, i varje fall då han är ombord, och att han i egenskap av befälhavare skall sörja för att båten förs och handhas på ett sätt är förenligt med gott sjömansom skap 57 och 59 §§ sjölagen. Detta gäller, framhöll hovrätten, även han inte sitter till rors. Brister han därutinnan kan han ådra sig om straffansvar; han kan bli ansvarig gärningsman, ifall han inte som håller sig beredd att gripa in i navigering eller manövrering om det skulle behövas. Även ägaren inte är med ombord kan denne bli om ansvarig, ifall han t.ex. överlämnat en berusad person att föra

båten. Ägaren kan nämligen då bli straffad för medhjälp till förarens

sjöonykterhet. Hovrätten anförde, efter denna redogörelse för rättsläget, att den tilltalade under färden varit så berusad att han måste antas inte ha kunnat på ett betryggande sätt utföra sjösäkerhetsmässigt väsentlig uppgift ombord. Hovrätten fann det emellertid inte styrkt att den tilltalade faktiskt fört båten själv. Vad angick frågan denne i stället skulle hållas straffrättsligt ansvarig som om befälhavare tog hovrätten till utgångspunkt att han, som ägde båten, förde befälet ombord och att den faktiskt förde båten gjorde det som med hans medgivande. I vad mån det därvid låg den tilltalade att

SOU 1992131 Känslig bakgrund 153

som befälhavare vaka över föraren och hålla sig beredd att vid behov biträda med, eller själv överta, navigering och manövrering måste, anförde hovrätten, bero på huruvida det med hänsyn till förarens sjövana och nykterhetstillstånd var försvarligt att betro denne med uppgiften att föra båten på egen hand, låt vara med det biträde ombordvarande som efter omständigheterna kunde bli av annan påkallat. Den av de ombordvarande som ñck antas vara den vilken den tilltalade vid ett visst tillñlle hade överlämnat att föra båten ansågs av hovrätten sjövan nog att betros med att föra båten på egen hand och att därvid själv efter omständigheterna avgöra i vad mån han behövde påkalla biträde av annan. Såtillvida var det, slog hovrätten fast, försvarligt den tilltalade att överlämna uppgiften till av denne utan att sedan vaka över hur den fullgjordes. Omständigheterna väckte visserligen tvivel om huruvida den till vilken uppgiften överlämnats var nykter nog att föra båten på ett betryggande sätt, men bevisningen i målet tillät, enligt hovrätten, inte någon säker slutsats hur det egentligen hade förhållit sig härmed. Även i den om delen måste det således antas ha varit försvarligt av den tilltalade att betro den andre med föraruppgiften utan övervakning. Vad gällde själva olyckstillfället var det oklart vem som hade fört båten. Bevisläget tillät följaktligen inte någon säker slutsats rörande ansvarsförhâllandena ombord vid detta tillfälle. 1 brist på klarhet härutinnan kunde den tilltalade inte heller fällas till ansvar för att han vid detta tillfälle varit för onykter för att kunna gripa in som befälhavare på sjömässigt betryggande sätt. Åtalet ogillades. ett Frågan om befälhavarskap på nöjesbâtar, huvudsakligen i berusningsfall och hur befälhavarskapet kan överlämnas liksom de redovisade avgörandena har behandlats av professor Hugo Tiberg i Svensk Juristtidning 1989 s. 377-389 och 1992 s. 409-413 samt i tidskriften På Kryss Till Rors nr 31992 s. 64.

SOU 1992131 155

13 Tidigare överväganden av

införa

frågan om att

beträffande

gränsvärden

alkoholkoncentrationen för

sjötrafikens och sjöfartens del

Frågan om att införa promilleregler för sjötrañkens och sjöfartens del har aktualiserats vid flera tillfällen, men hittills alltid avvisats. Redan 1949 års Trañknykterhetsutredning tog i sitt betänkande år 1953 SOU 195320 upp ett förslag till en bestämmelse i trafikbrottslagen av innebörd att den som vid förande av maskindrivet fartyg eller eljest vid utövande av sådan befattning hos sjöfartsföre- tag, varav trafiksäkerheten var beroende varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att han företett tecken därpå, eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver skulle straffas såsom för rattfylleri. Förslaget avstyrktes med få undantag av remissinstanserna, som bl.a. framhöll att förhållandena inom sjöfarten var alltför mångskiftande för att en så förenklad lagskrivning som den som genomförts för vägtrañkens del skulle kunna tillämpas på detta område. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning. Sjölagskommittén föreslog i sitt betänkande år 1965 SOU 1965 18 bl.a. en bestämmelse om straff för onykterhet på fartyg, men avvisade samtidigt tanken på att införa en promilleregel. Kommittén hävdade att en regel av innebörd att viss alkoholkoncentration skulle konstituera straffbarhet inte skulle vara generellt genomförbar för sjötrañkens del på grund av de särpräglade förhållandena på sjön. Redan valet av promillegräns skulle, framhöll kommittén, vara förenad med svårigheter eftersom till sjöss starkt skiftande trafikförhållanden samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen ställde olika starka krav i nykterhetshänseende. Vidare pekade kommittén på att handelsflottans och i viss mån även fiskeflottans personal inte endast tjänstgjorde ombord utan också bodde ombord och tillbringade det mesta av sin fritid där. Från rent praktisk utgångspunkt ifrågasattes också om ändamålsenlig blodprovstagning skulle kunna äga rum annat än i undantagsfall. Kommitténs stånd-

156 Tidigare överväganden SOU 1992131

punkt i denna del vann så gott som allmän anslutning under remissbehandlingen. l propositionen med förslag till lag om ändring i sjölagen år 1966 prop. 1966145 följde departementschefen i huvudsak kommitténs förslag och föreslog inte införande någon särskild promillegräns. av Enligt departementschefen fanns det starka skäl att avstå från en sådan reglering. Med hänsyn till de särpräglade förhållandena på sjön skulle, ansåg departementschefen, promilleregel kunna leda till en alltför onyanserad straffrättskipning. I sitt av riksdagen godkända betänkande med anledning av propositionen godtog Första lagutskottet skälen mot en promilleregel och uttalade utskottet att en generell sådan regel inte var genomförbar då. Utskottet underströk emellertid samtidigt vikten av att utredning om alkoholkoncentrationen i gärningsmannens blod användes som ett led i bevisningen om berusningsgraden. Utskottet framhöll vidare att det inte ansåg att frågan om en promilleregel var slutligt löst utan att saken kunde komma i ett annat läge när utredningstekniken utvecklats mer och övervakningen inom sjöpolisen förstärkts Första lagutskottets utlåtande lLU 19673. Slutligen uttalade utskottet att frågan om begränsad en promilleregel främst avsedd för personalen på passagerarfartyg i svensk kustfart och för förare av det växande antalet snabbgående fritidsbåtar kunde vara förtjänt av att utredas i lämpligt sammanhang. Vid riksdagama åren 1970 och 1971 väcktes motioner, vari hemställdes om utredning av frågan om införande av promilleregler även inom sjötrafiken. Första lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande över 1970 års motioner Första lagutskottets utlåtande lLU 19707 till sitt tidigare utlåtande och anförde att några omständigheter som borde föranleda ett ändrat ställningstagande från utskottets sida inte förekommit. I sitt utlåtande över 1971 års motion anslöt sig Lagutskottet Lagutskottets betänkande LU 197117 till den ståndpunkt Första lagutskottet intagit i frågan. För fritidsbåtarnas del ansåg Lagutskottet lämpligt att Fritidsbåtutredningen övervägde frågan om införande av särskilda promilleregler vid trafik med sådana båtar och motionen överlämnades till utredningen för övervägande. Inte heller Fritidsbåtutredningen SOU 197495 var beredd att då föreslå införandet av en särskild promilleregel för förare fritidsav båtar. Orsakerna härtill var flera. Utredningen pekade bl.a. att kontrollen och övervakningen inte var tillräcklig och att den inte kunde jämföras med vad som gällde för motsvarande lagstiftning för vägtrafiken samt att det torde krävas en mycket omfattande och kostnadskrävande utbyggnad av bevakningsresurserna och en väsentligt utökad information om en promilleregel skulle få någon nykterhetsfrämjande effekt. Speciellt svårlöst ansåg utredningen bevakningsproblemen vara beträffande landets insjöar där

SOU 1992131 Tidigare överväganden 157 . ..

en mycket stor del av fritidsbåtama fanns och ett stort antal olyckor inträffade. Vidare framhöll utredningen att tillgänglig statistik inte utgjorde något tillfredsställande underlag för en skärpning lagstiftningen av eller för att ge denna en annan inriktning. Kommittén pekade vidare bl.a. på att den överväldigande delen fritidsbåtbeståndet den av var av storleksordningen och karaktären att båtarna knappast med fog kunde hävdas utgöra någon större sjösäkerhetsrisk för andra sjötrañkanter, även om de skulle framföras av en alkoholpåverkad förare. Dessutom framhöll utredningen att båtlivets speciella villkor kunde skapa särskilda problem vad gäller efterlevnaden av en promilleregel; ett stort antal båtar användes för övernattning och även vid alkoholförtäring i förtöjd båt vilket utredningen ansåg inte rimligen en kunde förbjudas kunde väderleksförhållanden nödvändiggöra - m.m. flyttning och förande av båten. Utredningen fann det också svårt att från säkerhetssynpunkt argumentera för en strängare bestämmelse för fritidsbåtama än för yrkessjöfartens del; den skada en berusad i ansvarig ställning person ombord kan vålla torde så mycket mindre i fritidsbåt än i ett vara en fartyg utredningen torde ha avsett skepp. Vidare skulle en promillebestämmelse med all sannolikhet få anknytas till föraren vilket ansågs vålla problem från bevissynpunkt. I riksdagen har frågan om införande av promilleregler för sjötrafiken härefter aktualiserats motionsvägen vid flera tillfällen. Motionerna har avslagits av riksdagen på hemställan Lagutskottet. av Avslagen har motivererats med att bärande skäl anförts mot att införa sådana regler. Våren år 1988 ställde sig Lagutskottet, i sitt av riksdagen godkända betänkande, ånyo avvisande till att i sjölagen införa särskilda ansvarsregler anknöt till alkoholkoncentrationen som Lagutskottets betänkande LU 19878823. I likhet med vid tidigare

tillfällen se t.ex. Lagutskottets betänkanden LU 19808121,

19858626 och 19868714 hänvisade utskottet bl.a. till att möjligheterna att övervaka efterlevnaden befunnits mycket begränsade och framhöll utskottet att det inte bör förekomma inför att man ansvarsregler vars efterlevnad i praktiken inte kan övervakas. Frågan togs återigen upp hösten 1989 med anledning motion. av en I sitt av riksdagen godkända betänkande 198990LU8 redovisade utskottet vad som anförts vid riksdagsbehandlingen våren 1988 och

i Nordiska rådet se nedan. Utskottet hänvisade vidare till att

justitieministem i den då nyligen framlagda propositionen om trafiknykterhetsbrotten m.m. prop. 1989902 uttalat att hon övervägt att ta upp även frågan om ändring bestämmelserna i av sjölagen om onykterhet till sjöss. Hon hade emellertid i likhet med vad utskottet framhållit i sitt betänkande våren 1988 konstaterat att -

158 Tidigare överväganden SOU 1992131

dessa bestämmelser i flera hänseenden avvek från vad som gällde vid onykterhet i vägtrafik och därför ansett att det föreliggande beredningsunderlaget inte var tillräckligt för ett regeringsförslag om ändring i sjölagens bestämmelser. Frågan var dock, framhöll departementschefen, föremål för beredning. Utskottet avstyrkte mot den bakgrunden bifall till motionen. Lagutskottet hade våren 1990 att ånyo ta ställning till motioner om att införa promilleregler i sjölagen. Utskottet uttalade i sitt betänkande 198990LU15 att det lika lite som då frågan prövades år 1989 fanns någon anledning för riksdagen att göra något uttalande i saken bl.a. mot bakgrund av den då pågående översynen av sjölagens fylleribestämmelser. I den departementspromemoria om sjöfylleri m.m. som utarbetats inom Justitiedepartementet, vilken promemoria låg till grund för 1991 års ändringar i sjölagen, behandlades även frågan om införande av promilleregler för sjötrafiken Ds 199052. I promemorian konstaterades att ett införande av promilleregler för sjötrafikens del är förenat med åtskilliga problem av såväl praktisk som principiell natur. Sammantagna bedömdes dessa ha en sådan styrka att det då inte ansågs finnas tillräckliga skäl för sådana regler. Detta uteslöt emellertid inte, framhölls det, att det mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen, främst trafiken med snabba motorbåtar, och de ställningstaganden den kan medföra när det gäller frågan om kompetenskrav eller andra behörighetsvillkor, kunde finnas anledning till förnyade överväganden kring frågan om promilleregler. I promemorian framhölls bl.a. att alkoholpåverkan allmänt sett inte var förenad med lika stora faror för medtrafikantema i sjötrafiken som i vägtrafiken. Som de främsta orsakerna härtill nämdes i promemorian att de flesta båtar har begränsade fartresurser, att trafiken inte är lika tät som på vägarna och att medtrafikantema ofta skyddas av de farkoster de färdas Utifrån kriminaliseringens skyddsintresse och de faror som alkoholpåverkade förare kan medföra på detta område torde det dock, enligt promemorian, vara uppenbart att viktiga delar av sjötrafiken väl kan jämställas med motorfordonstrafiken på land. Sjölagens bestämmelser om onykterhet till sjöss är emellertid, framhölls det, tillämplig på alla former av fartyg, från det största handelsfartyget till minsta kanot eller jolle och gäller dessutom inte endast förare utan också andra som fullgör någon uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Om promillegränser skulle införas för sjötrafikens del framstod det, med hänsyn till straffbestämmelsens vida tillämpningsområde, som oundgängligen nödvändigt att reglerna begränsades på något sätt, exempelvis till Även vissa typer av fartyg. en sådan begränsad reglering måste dock, enligt promemorian, bygga på någon form av schablonisering som kunde vara svår att förstå och försvara.

SOU 1992131 Tidigare överväganden 159

Ett annat problem som framhölls att sjötrafiken allmänt är var sett väsentligt mindre reglerad än vägtrafiken vad gäller behörighet. t.ex. I promemorian diskuterades möjligheten att införa promilleregler som inskränker sig till den del sjötrafiken för vilken särskilda behörigav hetsvillkor eller kompetenskrav gäller eller anknyta reglerna till att fartyg som är registreringspliktiga i skeppsregistret eller registret för båtar för yrkesmässig sjöfart. Dessa lösningar bedömdes emellertid

i promemorian som inadekvata, eftersom de inte skulle träffa de delar

av sjötrafiken där problemen med alkoholpåverkan torde störst vara och de processuella fördelar promilleregler kan erbjuda skulle som vara mest påtagliga. Knyts promillereglema även till fartyg skall som registreras i fritidsbåtsregistret har visserligen inte dessa invändningar

längre någon bärkraft, framhölls det i promemorian men - - är det uppenbart att en sådan avgränsning framstår eller mindre som mer tillfällig utan närmare anknytning till olycksrisker, mängd fall att en som knappast kan jämställas med motorfordonstrañk på väg skulle omfattas samt att regleringen med hänsyn till övriga regler om kompetens och aktsamhet skulle framstå principiellt som en tveksam särreglering. Inte heller denna lösning kunde därför, enligt promemorian, förordas.

Slutligen pekade promemorian på bevakningsproblemen, särskilt vad gäller landets insjöar där mycket del fritidsbåtama en stor av finns och där ett stort antal olyckor inträffar. Det framstår därför, enligt promemorian, som tveksamt det är möjligt att uppnå någon om nykterhetsfrämjande effekt utan att bevakningsresursema byggs ut väsentligt. Regler efterlevnad inte kan kontrolleras innebär, vars framhölls det i promemorian, inte endast risk för att dessa regler inte efterlevs, utan även risk för att respekten för och viljan att följa andra regler urholkas.

Den s.k. Katastrofkommissionen framhöll i sitt betänkande Be-

redskapen mot oljeutsläpp till sjöss SOU 199015 olyckor att som inträffat till sjöss på tid aktualiserat frågan införa senare om att en promillegräns för den som framför fartyg eller eljest på fartyg fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Enligt

kommissionen borde bestämmelserna straff för onykterhet till om sjöss ses över och promilleregler införas för onykterhet samma till sjöss som för onykterhet i vägtrañk. Kommissionen konstaterade

vidare att med de förenklade provtagningsmetoder står som numera till buds kommer övervakningen bestämmelserna att underlättas. av

Departementspromemorian Ds 199052 liksom Katastrofkommis-

sionens betänkande remissbehandlades. Majoriteten de instanser av som avgav remissyttranden över departementspromemorian delade bedömningen i den. Många remissinstanser förordade dock någon att form av promilleregler för sjötrafiken skulle införas. Argumenten för

160 Tidigare överväganden SOU 1992131

promilleregler skiftande slag. Många instanser pekade på de var av processekonomiska vinster som skulle bli följden av en sådan reglering. Remissutfallet över Katastrofkommissionens förslag var blandat. I den därefter följande propositionen gjordes den bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt beredningsunderlag för att föreslå promilleregler för sjötrañken och att frågan därför borde bli föremål för förnyade överväganden av en utredning. Utskottet delade departementschefens uppfattning och poängterade bl.a. att sjölagens

trañknykterhetsbestämmelser har ett betydligt mera vidsträckt

tillämpningsområde än trañkbrottslagens och att det därför varken år lämpligt eller motiverat att införa promilleregler för sjötrañken som omfattar samtliga fartyg eller alla ombordvarande som den nu gällande trañknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Frågan onykterhet till sjöss har aktualiserats även inom Norom diska rådet. Social- och miljöutskottet behandlade vid sina möten i Helsingör den 15 november 1988 och i Stockholm den 30 januari 1989 ett medlemsförslag om samordnade insatser för minskat alkoholbruk i Norden A 846s. I medlemsförslaget hemställdes att Nordiska rådet skulle rekommendera Nordiska ministerrådet att utarbeta ett tidsbestämt aktionsprogram för att uppfylla Världshälsoorganisationens WHO mål om en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen till år 2000, men dessutom bl.a. att samma regler tillämpas på land avseende promillegränser och påföljder som i trafiken skulle rekommenderas att gälla även till sjöss. Social- och miljöutskottet inskränkte sin hemställan till Nordiska rådet till att omfatta det angivna aktionsprogrammet. Nordiska rådet ovan beslutade den 3 1989 att följa Social- och miljöutskottets mars rekommendation. I Social- och miljöutskottets betänkande uttalades emellertid att den starkt ökande trafiken med fritidsbåtar och antalet alkoholrelaterade båtolyckor gjorde det rimligt att frågan om samma promillegränser till trafik till lands skulle utredas i samband med sjöss som vid aktionsprogrammet. Med anledning rekommendationen har Nordiska ministerrådet av i meddelande redovisat vilka åtgärder som vidtagits i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt anfört att det för närvarande inte är möjligt att utlova något tidsbestämt aktionsprogram för att uppfylla WHOs mål. Slutligen bör här nämnas att Socialstyrelsen i januari 1990, som ett första led i omfattande handlingsprogram för att minska ett mera alkoholkonsumtionen med 25 procent till år 2000, presenterade ett för förebyggande insatser. Bland de åtgärder och delmål program Socialstyrelsen i första hand vill prioritera för att uppnå 25som procentmålet i programmet att verka för att ingen alkohol anges konsumeras i situationer ställer särskilda krav på reaktionssom

SOU 1992131 Tidigare överväganden 161

förmåga och omdöme. I detta hänseende föreslår Socialstyrelsen bl.a. att regeringen bör verka för att lagstiftningen jämställer onykterhet till sjöss med onykterhet i biltrafiken samt att kontrollen ökas av nykterheten hos båtförare.

SOU 1992131 163

14 Vissa

undersökningar och

statistiska uppgifter

14.1 Alkohol och

olycksrisker på sjön

I bilaga 3 a redogörs för vissa undersökningar angående alkohol och olycksrisker i vägtrafiken. Resultaten av de där redovisade undersökningarna kan dock inte utan vidare tillämpas på andra former av trafik t.ex. trafiken till sjöss. I trafik måste alkoholens annan betydelse nämligen delvis bedömas på ett annat sätt eftersom förhållandena där är annorlunda. Kommittén har endast kunnat återfinna enda undersökning en avseende alkoholens inverkan på körförmågan och olycksrisken i sjötrafiken. Det är en amerikansk undersökning från år 1975 angående alkohol och fritidsbâtsolyckor. Undersökningen tyder på att en signifikant försämring i förmågan till relativt normala båtoperationer inträder vid blodalkoholkoncentrationer på 0,35 promille National Transportation Safety Board, Report NTSBSS-8302, no. Safety study, Recreational Boating Safety and Alcohol.

14.2 Alkoholrelaterade sjöolyckor

142.1 Fritidsbâtsolyckor

Sjösäkerhetsrådet ger årligen ut en redovisning av allvarligare fritidsbätsolyckor. Av redovisningen för år 1991 framgår bl.a. följande. Under år 1991 omkom 80 personer vid 68 olyckor. Av de omkomna var 60 procent alkoholpåverkade med en blodalkoholkoncentration 0,5 promille eller däröver. Under år 1989 omkom 63 av personer vid 58 olyckor och var 55 procent av de omkomna alkoholpåverkade. År 1990 omkom 73 vid 58 olyckor och 64 personer var procent av de omkomna alkoholpåverkade. Av de omkomna under år 1991 bar 7 procent flytväst. Motsvarande andel uppgick år 1990 till 20 procent och år 1989 till 12 procent. Vad gäller olyckor under år 1991 lämnas vissa uppgifter om de närmare omständigheterna i redovisningen. 38 personer, dvs. nästan hälften de omkomna, förolyckades i av samband med fritidsfiske. Många de omkomna färdades i små, av

164 Vissa undersökningar och statistiska uppgifter SOU 1992131

öppna båtar; 43 personer i öppen båt med motor, 6 personer i roddbåt eller jolle och 10 personer i kanot. Vad gäller typ av olycka var det, liksom tidigare år, fall överbord som krävde flest människoliv, nämligen 42. Den näst därefter vanligaste olycksorsaken var kantring 23 omkomna. Kollision med annan båt var olycksorsak i endast 2 fall och i inget fall var kollision med annat föremål orsak till olyckan. Fallen överbord och kantringarna torde ofta ha skett i samband med upptagning av nät, urinering och liknande. Vad slutligen gäller plats för olyckan kan sammanfattningsvis sägas att det övervägande antalet olyckor liksom tidigare år skedde på - mindre insjöar; 35 de omkomna förolyckades i insjöar, varav 26 av i mindre sådana. 19 av de omkomna förolyckades i skärgården. Av de sjöräddningsinsatser som gjordes under år 1991 beträffande fritidsbåtar föranleddes 45 procent av motorhaveri och 30 procent av grundstötning.

14.2.2 Olyckor inom yrkessjöfarten

Sjöfartsverket sammanställer uppgifter om till verket rapporterade sjöolyckor med svenska fartyg. Under åren 1988-1991 rapporterades till verket 714 olyckor med svenska fartyg. Alkohol bedömdes i 19 fall vara en sannolik eller bidragande orsak till olyckan. Vid de alkoholrelaterade olyckorna omkom 5 och skadades 6 personer. Av de alkoholrelaterade olyckorna kan 8 hänföras till passagerarfartyg. Vid sådana olyckor det under den aktuella tidsperioden i var allmänhet passagerare som varit berusade 7 fall. De flesta av dessa

olyckor uppkom genom att berusade passagerare dök i fartygets bassänger 3 fall eller föllhoppade överbord 2 fall.

14.3 Promillehalter m.m.

Några uppgifter hur vanligt det år med alkoholförtäring till sjöss om i Sverige har inte gått att få fram. Inte heller har det gått att få fram uppgifter alkoholkoncentrationema hos personer som varit om inblandade i alkoholrelaterade sjöolyckor. Razziaundersökningar i början av 1980-talet i Finland gav vid handen än femte motorbåtsförare hade förtärt alkohol. att mer var Blodalkoholkoncentrationema var dock tämligen låga; över hälften låg under 0,5 promille, omkring 80 procent låg under 1 promille och 90 procent låg under 1,5 promille. De flesta alkoholrelaterade drunkningsolyckor inträffar vid höga alkoholhalter. Av dem som drunknade i båtolyckor i Finland år 1989 var 70 procent påverkade

SOU 1992131 Vissa undersökningar och statistiska uppgifter 165

av alkohol och uppgick den genomsnittliga alkoholkoncentrationen till 2,1 promille.

Lagföringar m.m.

I promemorian Ds 199052 från Justitiedepartementet redogörs för viss statistik inhämtats från SCB över lagföringar för brott som mot 325 § sjölagen i dess tidigare gällande lydelse. Av den redovisade statistiken framgår bl.a. att sammanlagt l 233 lagfördes med personer onykterhet till sjöss som huvudbrott under åren 1973-1988. Påföljden bestämdes till böter i drygt 85 procent fallen och till fängelse i av drygt 6 procent dem. Av de lagförda hade drygt 40 av procent lagförts för rattfylleri eller rattonykterhet under åren 1973-1987. Enligt tillgänglig statistik från SCB tillämpades 325 § sjölagen 76 gånger och 325 § 5 gånger under år 1991 Statistiska meddelanden, a Kriminalstatistik, För brott lagförda 1991, Tillämpade personer, lagrum, R 16 SM 9201.

sou 1992131 167

15 Utländsk rätt

15.1 Inledning

I det följande lämnas en kort redogörelse för bestämmelserna angående nykterhetsbrott till sjöss i vissa främmande länder.

15.2 Danmark

De grundläggande bestämmelserna om nykterhetsbrott till sjöss finns i 68 § andra stycket sømandsloven och i 371 § tredje stycket søloven. Enligt 68 § andra stycket sømandsloven straffas sjöman, en som utfört arbete ombord på ett skepp och som haft en ställning av väsentlig betydelse för säkerheten, om han använt sprit eller annat rusmedel i sådan omfattning att han varit stånd att utföra sitt arbete ur på ett fullt betryggande sätt. Straffet är böter eller haefte ett kortare frihetsstraff, förutsatt att gämingen inte är belagd med strängare straff i annan lag. För skibsfører gäller 371 § tredje stycket søloven. Enligt denna bestämmelse straffas en skibsfører som utfört arbete ombord på ett , skepp, om han använt sprit eller annat rusmedel i en sådan omfattning att han varit ur stånd att utföra sitt arbete på ett fullt betryggande sätt. Straffet år böter eller hatfte. Enligt vad kommittén inhämtat planeras inte några lagändringar på detta område.

15.3 Finland

De grundläggande bestämmelserna om trañknykterhetsbrott till sjöss finns i 23 kap. 6 § strafflagen. För fylleri i sjötrafik döms den som framför ett fartyg efter att ha förtärt alkohol eller intagit något annat rusmedel i en sådan mängd, att hans förmåga till de prestationer som uppgiften kräver är nedsatt eller att alkoholhalten i hans blod, medan uppgiften handhas eller därefter, är minst 1,5 promille, och omständigheterna är sådana, att gämingen är ägnad att äventyra någon annans säkerhet. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. För fylleri i sjötrafik döms även ett fartygs befälhavare, styrman,

168 Utländsk rätt SOU 1992131

lots eller annan person i tjänst fartyg, som efter att ha intagit alkohol eller rusmedel i den mängd som ovan sagts och under sådana förhållanden som där sagts manövrerar fartyget eller handhar uppgift av väsentlig betydelse för fartygets trafiksäkerhet. Bestämmelserna fylleri i sjötrafik tillämpas inte på roddbåtar, om segeljollar och andra därmed jämförbara farkoster, t.ex. segelbrädor. Straffet för fylleri i sjötrafik bestäms i allmänhet till böter. När fängelsestraff används utdöms det vanligtvis villkorligt. I 1 § lagen om båttrafik stadgas att envar som färdas på vatten för undvikande av olycksfall bl.a. skall iaktta den omsorg och försiktighet som omständigheterna kräver samt förfara så att han inte åstadkommer fara eller skada för andra. Brott mot bestämmelsen straffas antingen som oförsiktighet i sjötrafik med fängelse i högst tre månader eller som grov oförsiktighet i sjötrafrk med fängelse i högst två år 4 §. Straffbestämmelsen kan i vissa fall tillämpas när föraren av ett fartyg inte varit på det sätt påverkad av alkohol eller annat rusmedel att han gjort sig skyldig till fylleri i sjötrafik, men där förarens förfarande inte uppfyller kravet på iakttagande av omsorg. I en i mars 1992 framlagd proposition har den finländska regeringen föreslagit bl.a. att promillegränsen för fylleri i sjötrafik skall sänkas från 1,5 till 1,0 promille samt att det vid sidan av promillegränsen för alkoholhalten i blodet skall införas ett särskilt straffansvar som grundas på alkoholkoncentrationen i utandningsluften. Den nu gällande promillebestâmmelsen för sjötrafikens del infördes år 1977. Som framgått år brottsbeskrivningen så konstruerad att också den vars blodalkoholhalt understiger 1,5 promille kan dömas för fylleri i sjötrafik farerekvisitet är uppfyllt. Å andra sidan är om gärningen inte straffbar om farerekvisitet inte är uppfyllt även om blodalkoholhalten uppgår till eller överstiger 1,5 promille. Enbart blodalkoholhalten ansågs inte, i förarbetena till 1977 års reform, kunna läggas till grund för straffbarhet i sjötrafiken. Som skäl härför anfördes att vid trafik till sjöss hastigheten vanligen är sådan att likadan noggrannhet i prestationerna som vid vägtrafik inte förutsätts och att risken för sammanstötning är mindre till sjöss än inom vägtrafiken. Vidare, framhölls det, måste trafikförhållandena, typ farkost och den ställning person intar inom en besättning av en på flera personer beaktas. Bestämmelsen om fylleri i trafik till sjöss har därför utformats så, att det för straffbarhet, förutom försämrad prestationsfönnåga, även förutsätts att förhållandena varit sådana, att fylleriet varit ägnat att äventyra annans säkerhet. En blodalkoholhalt på 1,5 promille skall dock alltid utvisa att prestationsförmågan varit nedsatt. Såväl promillegränsen promillebestämmelsen i sig har varit som föremål för debatt i Finland. Bl.a. har hävdats att promilleregeln lett

sou 1992131 Utländsk rätt 169

till en allmän uppfattning att en lägre alkoholkoncentration än 1,5 promille alltid skulle var tillåten på sjön. I praktiken beivras också endast sådana fall, där blodalkoholkoncentrationen uppgår till minst 1,5 promille.

15.4 Island

Enligt den isländska sjölagen 238 § andra stycket straffas en skibsfører som brukar alkohol eller droger så, att det blir omöjligt för honom att utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Straffet år böter eller ñngelse. Vad gäller övriga delar av manskapet ñnns det en allmän bestämmelse om oaktsamhet i sjöfolkslagen. Bestämmelsen tar sikte på beteenden som lett till en olycka och straffet är böter eller ñngelse. En sjöman som vid utförande av sitt arbete gör sig skyldig till försummelse i övrigt kan också ådömas böter.

15.5 Norge

De grundläggande bestämmelserna om trañknykterhetsbrott till sjöss ñnns i 42 kap. 422 § andra stycket och 426 § straffeloven. Enligt dessa bestämmelser är det straffbart för en förare av ett skepp, maskinist, styrman, steward, telegrafist, skeppselektriker en eller lots att avsiktligen eller av oaktsamhet berusa sig i tjänsten eller när den förestår. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år 42 kap. 422 § andra stycket. Vidare stadgas straff för en underordnad på ett norskt fartyg om den underordnade är berusad i tjänsten. Straffet är böter eller, om omständigheterna är särskilt försvarande, ñngelse i högst tre månader 426 §. Enligt uppgift från Det Konglige Justis- og Politidepartementet har 422 § andra stycket straffeloven i rättspraxis getts ett mycket vitt tillämpningsområde. Bestämmelsen har använts även gentemot förare

småbåtar, i vart fall motorn varit av viss styrka se t.ex. Norsk

av om Retstidende 1966 s. 916, 25 fots sjark [en slags fiske- och transportbåt] med 15-18 hkr motor, samt 1973 s. 433 och 1982 s. 808, 10 fots plastbât med 20 hkr motor. Straffelovrådet har fått i uppdrag att utreda frågan om en fast promillegräns för båtförare särskilt förare av motordrivna fritidsbåtar, även förare icke motordrivna båtar t.ex. segelbåtar och förare men av båtar som används till annat än fritidsändamâl t.ex. fiske-, av och godstrafik samt för manskap och besättningsmedpassagerar- lemmar ombord på båten. Rådet har ännu inte avslutat sitt uppdrag.

170 Utländsk rätt SOU 1992131

15.6 Frankrike

I Frankrike finns det inte, enligt vad kommittén inhämtat, några bestämmelser om sjöfylleri efter mönster från vad som gäller beträffande trafiknykterhetsbrott för vågtrafikens del. Inga reformer planeras på området.

15.7 Storbritannien

Nedanstående redogörelse avser endast förhållandena i England. Den grundläggande bestämmelsen om trañknykterhetsbrott till sjöss finns i 32 § i Merchant Shipping Act 1988. Enligt denna bestämmelse döms befälhavare eller besättningsman som, under påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel, orsakar allvarlig skada på fartyg, landfast installation eller person, eller fara härför, till fängelse i högst två år och böter eller dessa straff. Även underlátenhetsett av brott år straffbelagda. Någon anknytning till alkoholkoncentrationen förekommer inte. Inte heller planeras, såvitt kunnat utrönas, någon reform i den riktningen.

15.8 Förbundsrepubliken Tyskland

Den grundläggande bestämmelsen om trafiknykterhetsbrott i sjötrafiken finns i 315 a § Strafgesetzbuch. Enligt denna bestämmelse straffas den som framför ett fartyg trots att han till följd av alkoholförtäring eller förtäring av annat berusningsmedel inte är i stånd att föra fartyget säkert och som därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller egendom av betydande värde Gefáhrdung des Schiffsverkehrs. Straffet är böter eller frihetsstraff i högst fem år eller, i fall oaktsamhet, högst två år. Även försök år straffbelagt. av Inom sjötrafiken gäller till skillnad från inom vägtrafiken inte några principer om relativ resp. absolut köroduglighet. Frågan om att införa en fast promillegräns för sjötrafiken är för närvarande under utredning.

15.9 USA

De grundläggande bestämmelserna om onykterhet till sjöss finns i kap. 33 och 46 i Code of Federal Regulations.

Bestämmelserna omfattar förare av fartyg vessel Operators. Med

vessel operator förstås, såvitt gäller fritidsbåtar, den som har att fullgöra en för fartygets drift väsentlig uppgift när fartyget är under framförande underway, dvs. inte ligger för ankar eller är förtöjt vid

sou 1992131 Utländsk rätt 171

land eller står på grund. Hit hör bl.a. navigatör och den som handhar kontrollen av drivsystemet propulsion system. Vad gäller övriga fartyg omfattas besättningsmedlem, lots pilot och vakt watchstander. För förare fritidsbåtar gäller ett gränsvärde för alkoholkonav centrationen i blodet och utandningsluften på 0,10 procent O, 10 gram alkohol per 100 milliliter blod eller 0,10 gram alkohol per 210 liter utandningsluft och för förare av fartyg i yrkesmässig sjöfart ett gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet och utandningsluften på 0,04 procent. Därutöver stadgas straff för förare som förtän alkohol eller annat berusningsmedel i sådan omfattning att han företer tecken därpå.

0,10 procent motsvarar 0,95 promille i Sverige mg g.

Vad gäller besättningsmedlem, lots och vakt gäller ett förbud mot att utföra schemalagda plikter inom fyra timmar efter konsumtion av alkohol. Vidare gäller förbud mot att vara påverkad samt förbud mot alkoholförtäring under vakt och tjänstgöring. Brott mot bestämmelserna straffas med böter på högst 5 000 dollar och fängelse i högst ett år eller endast ett av dessa straff.

15.10 Den europeiska gemenskapen

Det finns för närvarande inga planer inom EG-kommissionen på något förslag harmonisering straffbestämmelsema för sjöfylleri om av inom gemenskapen.

sou 1992131 173

överväganden

16 och

förslag

beträffande för

gränsvärden

alkoholkoncentrationen på sjön

Kommitténs Förslag Kommittén har prövat underkänt men tanken att med ett nedre gränsvärde för alkoholhalten i gämingsmannens blod eller utandningsluft bestämma vad skall som straffas som enkelt sjöfylleri; straffbarheten får hittills prövas som genom s.k. klinisk bedömning. Däremot har kommittén funnit det både möjligt och lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som skall straffas som gravt sjöfylleri; detta gränsvärde skall detsamma för vara som grovt rattfylleri. Men för att brottet alls skall grovt anses vara måste det begås i en syssla som efter omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.

16.1 Kommitténs

uppdrag

I kommitténs uppdrag ingår att överväga frågan införande om av gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften vad gäller onykterhet till sjöss. Härvid bör kommittén, enligt direktiven, analysera i vilken utsträckning vägtrafik och sjötrafik kan anses så likartade, att de skäl som ligger bakom systemet med gränsvärden för vägtrafiken har bärkraft även på sjön. Vad gäller utformningen av gränsvärdebestämmelser bör kommittén, enligt direktiven, beakta olika typer av problem med olika alternativ samt överväga lämpligheten av olika tänkbara avgränsningar.

16.2 Bakgrund

Som utvecklats i det föregående går reglerna om sjöfylleri tillbaka på lagstiftning som skedde först på 1960-talet sedan tidigare ansatser till lagstiftning kommit av sig; tanken att behandla onykterhet på sjön lika med onykterhet i vägtrañk var gammal redan då. Den bestämmelse om straffansvar för onykterhet till sjöss som

174 överväganden och förslag SOU 1992131

infördes år 1967 togs in i 325 § sjölagen och återfinns där ännu i dag, låt vara nu kompletterad av 325 a Bestämmelsen tar sikte på och på fartyg fullgör uppgift av väsentlig betydelse för var en som säkerheten till sjöss. Den tänkbara gämingsmannakretsen omfattar alltså även andra ombord än den eller de som för fartyget. Ansvaret omfattar alltjämt endast s.k. klinisk onykterhet, och brottet benämns sedan den 1 juli 1991 sjöfylleri 325 § och grovt sjöfylleri - 325 §. Straffsatsen svarar mot den som gäller för rattfylleri resp. a grovt rattfylleri, men en viss alkoholhalt i gârningsmannens blod eller utandningsluft leder inte utan vidare till att denne fälls till ansvar. För krävs att det skall kunna antas att gärningsmannen inte på ett ansvar betryggande sätt kunnat utföra vad som ålåg honom; något som alkoholhalten visserligen kan göra tydligt nog vid en jämförelse med de krav uppgiften ställde på gärningsmannen. Var denne avsevärt påverkad 325 § 1 eller hans uppgiñ ombord efter omständiga var heterna särskilt krävande 325 § 2 eller innebar framförandet av a fartyget påtaglig fara för säkerheten till sjöss 325 a § 3 kan detta leda till att brottet kvalificeras som grovt. Förarbetena till 1967 års sjölagstiftning visar då avstod från att man promilleregler hänsyn till de starkt skiftande, särpräglade av förhållandena till sjöss. Vitt skilda slag fartyg och sysslor ombord av knutna till navigering, manövrering, maskintjänst, telegrafi och t.o.m. lasthantering ställde olika höga krav på nykterhet. Svårig- hetema att åstadkomma ändamålsenlig blodprovstagning beaktades, en liksom att sjöfolk också bor ombord och tillbringar det mesta av sin fritid där. Att basera straffbarheten på en promilleregel antogs mot denna bakgrund kunna leda till alltför onyanserad sjöstraffrättskipen ning. Regeln att det är det kliniska fylleriet på sjön som bestraffas har förblivit oförändrad sedan år 1967 och detta trots att nöjessjöfarten utvecklats mycket kraftigt. Frågan om revision har emellertid hållits fortlöpande aktuell återkommande initiativ i syfte att få genom straffbarheten knuten till promilleregler även på sjön. Senast övervägdes denna fråga i samband med 199091 års lagstiftning i ämnet, varvid utförlig genomgång av frågeställningen gjordes. en Även då uppmärksammades skillnaderna mellan vägtrafikens villkor och förhållandena på sjön. Resultatet blev att beredningsunderlaget hölls för otillräckligt och att utredning Väg- och sjöfyllerien ny kommittén anförtroddes sig i kast med frågan. att ge

Rättspraxis

Trots att straffskalan redan från det att de första straffbestämmelserna infördes år 1967 motsvarat rattfyllerilagstiftningens bedömdes

SOU 1992131 överväganden och förslag 175

onykterhet till sjöss till en början inte lika strängt; böter eller annan icke frihetsberövande påföljd ha varit den vanliga påföljden. synes Två fall från Högsta domstolen HD år 1974 NJA 1974 675 I och s. II angående betydande berusning och åtminstone i det farlighet,

ena

ledde inte till fängelsestraff utan till Villkorlig dom jämte böter resp. skyddstillsyn. Ett senare fall NJA 1987 237 skulle kunna tänkas s. ha lett till en skärpning om farligheten blivit tillräckligt väl belagd. Så blev emellertid inte fallet och påföljden stannade vid böter. Flera exempel under 1980-talet ger emellertid vid handen att hovrättspraxis tenderar mot en skärpning. Att den tänkbara gämingsmannakretsen omfattar även andra än befälhavare förare har inte berett några problem för rättspraxis såvitt gäller yrkessjöfarten. Viss uppmärksamhet har förhållandet emellertid

fått i fall rörande nöjessjöfarten. Ägare till nöjesbåt får normalt

räknas som dess befälhavare om han medföljer båten, det står men honom i princip fritt att sätta annan i sitt ställe. Det kan tillika av rättspraxis slutas än föraren kan bära straffrättsligt att annan ansvar för utförandet av säkerhetsmässigt väsentlig uppgift, komplettesom rar förarens, såsom att biträda med navigering efter sjökort, att betjäna rigg då segel förs eller att bära där det är trångt vid av brygga eller i sluss. Även ganska enkla sysslor kan bli sjösäkerhetsmässigt väsentliga i krävande lägen. Den biträder föraren som kan komma att bära straffrättsligt ansvar antingen gärningsman som eller som medverkande till förarens brott. Kommittén menar sig ha skäl att räkna med att rättspraxis med dagens lagstiftning är på väg mot en skärpt hållning när det gäller onykterhet på sjön, inte minst vad gäller de fall där omständigheterna framstår såsom snarlika dem vanligen råder till lands. som

överväganden

16.4 och

förslag

16.4.1 Problemställningen

Väg- och sjöfyllerikommittén har till uppgift att på nytt överväga frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen på sjön. Härvid inställer sig fyra huvudfrågor.

De tre första har bäring främst på ett tänkt nedre gränsvärde en

nedre straffbarhetsgräns. Den fjärde frågan berör närmast ett tänkt övre gränsvärde dvs. ett riktmärke för när ett sjöfylleri skall anses grovt.

1 Kan och bör gränsvärden föreskrivas generellt efter mönster av, och parallellt med, vad som gäller för vägtrafiken

176 Överväganden och förslag SOU 1992131

2 Om inte, kan och bör då gränsvärden införas endast för sysslor ombord fartyg av visst, eller vissa, slag 3 Om svaret är nej, kan och bör då gränsvärden föreskrivas enbart eller biträder med fartygs framförande för dem som för fartyg 4 Om inte heller detta kunna eller böra ske, kan en gräns för anses alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften eljest vara tjänlig vad gäller onykterhet till sjöss Utgångspunkten är att ett införande gränsvärden skall tjäna minst av två syften. Gränsvärdet skall fungera som en pedagogisk anvisning, omöjlig att missförstå Håll Dig nykter på sjön Värdet skall vidare förenkla bevisföringen när nykterhetsbudet överträtts. Viss alkoholhalt i blodet eller utandningsluften är alltid straffbar Yttre tecken på berusning behövs inte, än mindre bevis om sådana. I vad mån syftena infrias beror bl.a på hur effektivt efterlevnaden övervakas. Resurserna för detta ändamål är dessvärre tills vidare ganska små i förhållande till landets långa kuster samt dess många insjöar och farbara vattendrag.

16.4.2 överväganden

16.4.2.l En generell nedre straffbarhetsgräns början angår frågan huruvida straffbarheten kan och bör Vad till en knytas till viss alkoholkoncentration i gämingsmannens blod eller en utandningsluft möter denna svårigheter, och väcker den samma invändningar, vädrats i decennier och som beror på de samma som särpräglade, mycket varierande förhållandena på sjön. För att åskådliggöra detta kan följande exempel anföras. Först några exempel från yrkessjöfarten När ett olietanlçfartyg går Stockholms skärgård gäller nykterhetskravet inte endast genom befälhavaren utan även lots, bryggbeñl, rorgångare, maskinbeñl och andra. Kravet får sin skärpa att onykterhet i sådana befattningar av och därav betingad omdömeslöshet och brist i precision kan få allvarliga och stora konsekvenser för fartyg, last och andra sjöfarande; liksom för övrigt också för miljön. Redan när lasten tas ombord, liksom då den så småningom lossas, ligger det säkerhetsmässig vikt vid att både fartyg och last handhas med precision och omdöme. Säkerheten för eget och andras fartyg, ombordvarande, last och annat kräver sålunda sitt också i hamn. På motsvarande sätt förhåller det sig med andra lasçfartyg. Hur last stuvas i och på däck inverkar inte bara på lastens säkerhet utan rum också på fartygets och de ombordvarandes; t.o.m. andra sjöfarandes säkerhet kan bli berörd. Det är också uppenbart att höga krav på

SOU 1992131 överväganden och förslag 177

nykterhet måste ställas på såväl befälhavare som andra sjömän ombord på passagerarfartyg. Skulle fartyg med last eller passagerare råka i nöd, kan dessutom behövliga bärgningsoperationer ställa mycket höga nykterhetskrav på både befäl och manskap ombord på bärgaren. För allt sjöfolk befälhavaren visserligen ofta undantagen - kan förhållandena emellertid också vara sådana att lägre nykterhetskrav är motiverade, exempelvis under frivakt till sjöss eller då fartyget ligger overksamt i hamn. Skiljer man ut yrkesjisket från sjöfarten, så inses lätt att nykterhetskravet kan vara högt nog för dem som ligger ute i veckolångt

ñske på Östersjön, medan det alls inte behöver sättas högt för dem

som vittjar sina fasta ñskeredskap troligen nära land på Hjälma- - ren. Också inom nöjessjofarten varierar förhållandena stort. Kanotisten på insjön och fritidsfiskaren som sitter med sitt spö i ekan ett stycke från land, där älven flyter bred och trög, behöver knappast hålla sig strikt nyktra för sjösäkerhetens skull. Det behöver nog inte heller den som följt med en fritidsbåtägare tur och vid återkomsten biträder med att bära av mot andra båtar där trängsel råder vid bryggan. Den förare däremot som i tät sommartrañk i Göteborgs skärgård vill utnyttja sin snabbgående motorbåts fulla resurser får underkasta sig helt andra och stränga krav på nykterhet; annars måste han lämna över till någon sjövan och nykter medföljande. Redan denna korta översikt visar att tidigare resta invändningar mot en generell, på alkoholkoncentrationen baserad straffbarhetsgräns på sjön alltjämt har giltighet. Det bör alltså vara straffrättsligt riktigare att även fortsättningsvis operera med kliniskt krav på vad som är sjöfylleri. På så sätt kan hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, däribland naturligtvis även alkoholhalten i gärningsmannens blod eller utandningsluft. Mot bakgrund det anförda kommittén att övervägande skäl av anser talar emot att införa en generell nedre straffbarhetsgräns, baserad på alkoholhalt i blod eller utandningsluft.

16.4.2.2 Gränsvärden knutna till visst slag av fartyg Nästa fråga kommittén har att ta ställning till är om man i stället som kan och bör knyta ett gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blod eller utandningsluft till fartyg visst, eller vissa, slag. Kommittén av har övervägt registreringsplikt kunde bilda utgångspunkt för en om dylik distinktion funnit att denna inte är något lämpligt urvalskrimen terium för det ändamål här diskuteras. Alla skepp utom ickesom kommersiella statsskepp är registreringspliktiga, och registrerings- pliktiga båtar finns skilda slag, ingalunda genomgående av som motiverar lika höga krav på nykterhet ombord. Gruppen registre-

178 Överväganden och förslag SOU 1992131

ringspliktiga fartyg rymmer därför, enligt kommitténs mening, för stora variationer för att motivera gemensamma särregler. Ett genomförande av det nyligen framlagda förslaget om avveckling av fritidsbåtsregistret ändrar inte denna bedömning. Med detta förslag kommer registreringsplikten för nöjessjöfartens många gånger avancerade båtar att upphöra. Vad yrkessjöfarten angår är det tydligt att befordran av petroleumprodukter jämför exemplet angående oljetankfartyget i avsnitt l6.4.2.1 eller i övrigt farlig last till sjöss medför risker av ett slag som motiverar stränga nykterhetskrav, och sådana ställs numera ofta i samband med att tankfartyg befraktas av vissa oljebolag. Att gentemot sjöfolk ombord på passagerarfartyg eller på oljetanljartyg,

kemikalietanljartyg och andra fartyg som befordrar farlig last hävda

höga krav på nykterhet med hjälp av gränsvärden kunde från den utgångspunkten ligga nära till hands. På samma sätt är det tydligt att det inom nöjessjöfarten finns en del fartyg, mest båtar, vilkas konstruktion och möjliga användning motiverar stränga nykterhetskrav som kan sanktioneras motsvarande sätt. I dessa senare fall blir för övrigt parallellen till vägtrafiken slående. Framför allt gäller detta både stora och små snabbgående motorbåtar och snabba

lyxkryssare vare sig dessa är båtar eller skepp. Det är möjligt att

vid sakkunnig inventering av nöjessjöfartens övriga båtar och man en skepp skulle kunna finna flera kategorier väl ägnade för samma bedömning. En kategoriindelning efter kriterier som dessa torde vara möjlig, om än inte lagtekniskt okomplicerad. En sådan reglering skulle emellertid med säkerhet ganska snart bli omodern med den tekniska utvecklingen inom yrkessjöfarten och framförallt nöjessjöfarten. Man finge alltså räkna med fortlöpande ingrepp i den katalog över fartygsslag omfattade av gränsvärderegleringen som 325 § sjölagen skulle komma att innehålla. Detta vore inte någon god ordning vare sig straffrättsligt eller lagstiftningsmässigt. Värre emellertid de motsatsslut som en sådan kategorisering vore ofrånkomligen och som för övrigt finländsk erfarenhet redan visar - skulle ge upphov till, nämligen att friare eller helt fria alkoholvanor vore tillåtna på andra fartyg. En sådan tolkning skulle bli vilseledande, eftersom också dessa andra fartyg av och till opererar under förhållanden som motiverar lika höga nykterhetskrav ombord. Mot bakgrund av det anförda anser sig kommittén inte böra föreslå en gränsvärdereglering efter den princip som här diskuterats. Kommittén vill emellertid tillägga att man just i fråga om fartyg av ovan nämnda och liknande slag har skäl att räkna med utrymme för analogiskt inflytande av det för vägtrafiken fastställda, nedre gränsvärdet f.n. 0,2 promille alkohol i blodet eller 0,10 milligram alkohol per liter utandningsluft. Det var nämligen i grunden

sou 1992131 Överväganden och förslag 179

kunskaper om de trañkrisker alkoholpåverkan medför som styrde valet av det nuvarande gränsvärdet, även om också preventiva hänsyn

togs se prop. 1989902 s. 31 och 32 samt Justitieutskottets be-

tänkande 198990JuU2 s. 19. I straffrättskipningen måste det mot denna bakgrund ligga nära till hands att i mål om ansvar för sjöfylleri under krävande omständigheter liknande dem som råder i vägtrafiken tillskriva den tilltalade att han inte kunnat utföra sina uppgifter ombord på ett betryggande sätt redan vid bevis på att han hade en alkoholhalt i blodet eller utandningsluften som med en i det enskilda fallet rimligt avvägd säkerhetsmarginal passerat det nedre gränsvärdet för rattfylleri. Som redan sagts ligger parallellen till vägtrafiken nära för den snabba nöjessjöfartens del. Inom yrkessjöfarten, och då främst de delar av denna som rör passagerarbefordran och transport av farlig last, kan förhållandena ställa så höga krav på nykterhet ombord att motsvarande bedömning är motiverad i det enskilda fallet.

l6.4.2.3 Gränsvärden for Förare m.fl. Kommittén kommer härefter in på frågan om huruvida gränsvärden kan och bör införas för förare av fartyg eller för dem som biträder med ett fartygs förande. Det är vanligen dessa personkategorier som står i förgrunden för de återkommande kraven på gränsvärderegler till sjöss. Men både utifrån tidigare relaterade lagförarbeten och den översikt som gjorts i avsnitt 16.4.2.1 kan slutas att det vore föga välmotiverat att skilja ut dylika uppgifter som mer nykterhetskrävande och mer lämpade för en reglering med gränsvärden än andra uppgifter. 325 a § sjölagen pekar visserligen indirekt ut framförandet av fartyget som mera nykterhetskrävande än fartygets handhavande i övrigt. I förarbetena talas också mer om sjötrajik än om sjöfart. Sjöfart är emellertid både annat och mer än blott och bart trafik. Det är sjöburen handel. Sjöfarten inbegriper också besättningens tekniska handhavande av fartyget, lastning, lossning och stuvning av gods, embarkering och debarkering av passagerare osv. Under givna betingelser kan dessa uppgifter motivera lika höga nykterhetskrav som framförandet av fartyget. Gränsvärden knutna till de sysslor som hör till fartygets framförande skulle vidare inbjuda till motsatsslut och alltså till antagande att friare alkoholvanor skulle tillåtna i andra sysslor. Även det vara skälet kan alltså anföras mot den här diskuterade regleringen. En sådan reglering skulle dessutom sannolikt ge upphov till onödiga bevissvårigheter.

180 Överväganden och förslag SOU 1992131

1 E

Mot bakgrund av det anförda finner kommittén att gränsvärden inte

E bör införas för förare fartyg eller för dem

av som biträder med

E fartygs förande.

f

l6.4.2.4 Gränsvärde for grovt brott Kommittén har tidigare funnit att gränsvärden för alkoholkoncentrationen är ett alltför vanskligt kriterium för att utgöra tröskel mellan det straffria och det straffbara området. Detta innebär emellertid inte att gränsvärden inte kan byggas in i den rättsliga bedömning som skall göras när tröskeln väl passerats. Det övre gränsvärde som kommittén stannat för när det gäller vägtrafiken 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram alkohol per liter utandningsluft indicerar avsevärd påverkan hos envar, vare sig han färdas till lands eller till sjöss. Man skulle alltså kunna slå fast att den som har en alkoholkoncentration uppgående till detta värde är så avsevärt påverkad som sägs i 325 § a sjölagen. Kretsen av möjliga gärningsmän är emellertid större på sjön än på land och det finns en rikare variation av väsentliga uppgifter ombord än på land. Dessa förhållanden måste beaktas på något sätt. Det skulle kunna ske genom att den nuvarande regeln i 325 a § 2 tas i bruk. Denna regel innebär att om gämingsmannens uppgift ombord var särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter, så kan detta kvalificera brottet som grovt sjöfylleri. Denna regel kan, lätt bearbetad, i stället sättas in som en första omständighet att beakta innan man alls kommer in de andra. Genom en sådan omarbetning skulle man uppnå att inte var och en som avsevärt berusad enligt gränsvärderegeln men under okomplicerade förhållanden missköter en i och för sig sjösäkerhetsmässigt väsentlig uppgift skulle vara att döma för grovt sjöfylleri och hamna på fängelsenivå. Den som exempelvis tillfälligt biträder med förtöjning av en fritidsbåt eller som bär av då båten lägger till vid en brygga där viss trängsel råder skulle då inte behöva straffas med fängelse eller m0tsvarande; straff för enkelt sjöfylleri, vars straffskala visserligen även den rymmer fängelse, kunde vara nog. Ett annat exempel är den som en stilla sommamatt förtöjt sin båt väl vid en strand och, efter att ha druckit alkohol till kvällsmaten och somnat in, trots sina försiktighetsmått tvingas upp av väderförändring eller förbipasserandes svall för att förtöja om. Om den föreslagna ändringen i 325 a § sjölagen vidtas är det motiverat att i lagens 325 § sätta in en motsvarande regel för straffvärdebedömningen. I BrBs utförliga straffvärderegler finns nämligen inte några hållpunkter för dylika hänsyn. En annan sak är att dessa hänsyn likväl redan torde tas i den sjöstraffrättsliga lagtillämpningen.

SOU 1992131 överväganden och förslag 181

I detta sammanhang blir det på skäl framgått i det föregående - som lämpligt att ändra 325 § 3 så att den täcker än sjöfylleri - a mer under själva framförandet fartyget. av

Övervakning

16.5 och kontroll

I vad mån kommitténs förslag får några nykterhetsfrämjande effekter beror bl.a. på hur effektivt eñerlevnaden bestämmelserna av övervakas. Resursema för detta ändamål är, redan påpekats, som ganska små i förhållande till landets långa kuster dess många samt insjöar och farbara vattendrag. För närvarande förfogar sjöpolisen över 15 polisbåtar, stationerade vid kust eller i skärgård samt i Mälaren och Vänern. Därtill kommer ett antal snabbgående mindre motorbåtar samt kustbevakningens, för polisiära ändamål, användbara Med undantag för begränsade resurser. områden kring polisbåts stationeringsort förekommer inte någon resp. egentig sjöpolisverksamhet på kuststräckorna mellan Luleå och Norrtälje samt mellan Karlskrona och Göteborg. Vad gäller personalsidan är i dag närmare 150 polismän inklusive Semestervikarier engagerade i sjöpolisverksamheten. Det är viktigt att polisens verksamhet organiseras så, och tillförs de resurser som behövs, att möjligheterna att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna om sjöfylleri ökar. Uppmärksamhet måste ägnas övervakningen av landets insjöar. Det är där stor del fritidsen av båtarna finns och det är också där stor del båtolyckoma en av inträffar. Vissa åtgärder för att effektivisera sjöövervakningen har

föreslagits av Sjöpolisutredningen i dess betänkande Översyn

av sjöpolisen SOU 199251.

Gränsvärden för alkoholkoncentrationen är ägnade att förenkla utredning och lagföring. Den föreslagna regleringens effektivitet är emellertid beroende bl.a. de metoder för provtagning av som används. Användningen alkoholutandningsprov bevismedel av som har inneburit avsevärd effektivisering och förenkling i utredningsen hänseende. Vad gäller nykterhetsbrott till sjöss har provtagningen dock hittills även när luftprov använts skett på land. Detta - förfarande är naturligtvis tids- och resurskrävande och innebär ett hinder för en effektiv kontroll- och övervaknjngsverksamhet. Även för den misstänkte innebär förfarandet naturligtvis olägenhet. en Under vissa förutsättningar kan bevisinstrument för luftprov även användas fartyg. En övergång till ordning med mobila en bevisinstrument skulle innebära väsentliga fördelar. Tiden mellan gripandet och provtagningen skulle förkortas och bli proverna mera rättvisande. Resurser i dag går för att transportera och bevaka som den misstänkte skulle kunna frigöras och i stället användas för att

182 Överväganden och förslag SOU 1992131

effektivisera övervakningen. Brottsutredningen skulle kunna slutföras snabbt och enkelt sjön. De möjligheter som erbjuds genom att ha bevisinstrument direkt tillgängliga i de fartyg som polisen använder bör tas till vara.

sou 1992131 183

Övriga

frågor

Bestämmelsen i 325 a § sjölagen överensstämmer i väsentliga delar med bestämmelsen i 4 a § trañkbrottslagen. I överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande grovt rattfylleri bör straffmaximum för grovt sjöfylleri höjas från ett till två års fängelse. I likhet med vad som gäller i dag bör samma principer för påföljdsbestämningen gälla vid onykterhet till sjöss vid onyktersom het i vägtrafik. Kommittén hänvisar därför till vad som sagts om på-

följdsval och straffmätning vid grovt rattfylleri se kapitlen 7

och 11. Kommitténs förslag om specialanstalter för fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar gäller också personer som gjort sig skyldiga till

onykterhet till sjöss se kapitlen 6 och 18.

I den mån de föreslagna ändringarna leder till att strängare straff skall ådömas än för närvarande måste äldre lag tillämpas på gärningar som begåtts före ikraftträdandet. Ett sådant fall skulle kunna möta under punkt 3 i den i 325 a § sjölagen intagna katalogen, vilken punkt enligt förslaget kommer att träffa även annat än framförande av fartyg. På samma sätt förhåller det sig med punkten l enligt förslaget. I andra fall måste tillämpningen bli den omvända. Som en följd av förslaget om den grundläggande förutsättningen för att sjöfylleri alls skall anses som grovt skulle nämligen kunna tänkas att någon gärning blir att bedöma som endast enkelt sjöfylleri i stället för enligt nuvarande lydelse grovt sjöfylleri.

III Del Genomförandet av förslagen samt specialmotivering

SOU 1992 131 187

18 Särbehandling av fángelsedömda

trañknykterhetsbrottslingar

18. 1 Inledning

Förslaget särbehandling avser i första hand personer som för om verkställighet ett fängelsestraff beräknas vara intagna i av kriminalvårdsanstalt under högst omkring tre månader och som har ett trafiknykterhetsbrott huvudbrott i den aktuella domen. Denna som målgrupp skulle i dag utifrån 1991 års lagföringsnivå omfatta - -

omkring 3 400 årligen se avsnitt l9.2.2 vilket, om hänsyn

personer tas till bl.a. säsongsmässiga variationer och behovet av viss ledig

platskapacitet för att möjliggöra rörlighet i systemet, motsvarar

omkring 420 årsplatser i anstaltssystemet. Genomförs de förslag kommittén i övrigt lagt fram torde som antalet fängelsedömda har ett trafiknykterhetsbrott som huvudsom brott i domen komma att öka med nästan 70 procent, vilket utifrån - 1991 års lagföringsnivå skulle peka på ett totalt behov av omkring - 705 årsplatser. Principema för hur särbehandlingen och de föreslagna specialanstaltema skulle kunna utformas skisseras i det följande. Den närmare utformningen påverkansprogrammet och anstalterna, liksom en av anpassning den föreslagna verksamheten till de vistelsetider som av kan bli aktuella och till de intagnas olika behov och förutsättningar torde ankomma på kriminalvårdsorganisationen. Härvid bör även de intagna inte har några alkoholproblem uppmärksammas. som

18.2 Särskilda anstalter

Ett antal anstalter bör anordnas med kapacitet på omkring 120 en platser vardera. Anstalterna förutsätts bli utformade som öppna riksanstalter och kan, eftersom de år avsedda för utpräglad korttidsvistelse, oavsett de nyuppförs eller om redan befintliga byggnader om används, göras enkla byggnads- och utrustningsmässigt, vilket leder till låga kapitalkostnader. Förläggningslokaler för de intagna liksom anläggningar för fritidsverksamhet kan göras enkla. Särskilda lokaler för traditionell syssel-

sättning behövs inte. Med hänsyn till verksamhetens uppläggning se

188 Särbehandling fängelsedömda trajiknylcterhetsbrottslingar av SOU 1992131 l l

nedan kan administrationslokaler och andra utrymmen för enbart personalbruk minimeras. Matsal och dagrum utförs så, att dessa rum kan användas för större och mindre grupper i påverkansprogrammet. Visserligen kommer den aktiva sysselsättningstiden på de föreslagna anstalterna i likhet med vad gäller på många behandlingshem - som att bli mera omfattande än på traditionella anstalter. Ett visst utrymme för fysisk träning, sport och andra fritidsaktiviteter, liksom anordningar och utrustning för sådant ändamål, måste emellertid

finnas även på dessa anstalter se 13 § lagen [19741203] om kriminal-

vård i anstalt [KvaL], artikel 21 i FNs standard minimiregler för behandling av fångar från år 1955 och artikel 84 i Europarådets ministerkommittés rekommendation från år 1987 till rådets medlemsstater om europeiska fängelseregler, rekommendation R 87 nr de europeiska fängelsereglerna. Anläggningar för fysisk träning, sport och andra fritidsaktiviteter bör emellertid, enligt kommitténs mening, med hänsyn till de korta vistelsetidema, kunna göras enkla och utrustas enkelt. Förslaget om anstalternas byggnads- och utrustningsmässiga standard skall ses från resurssynpunkt och vägas mot intresset att av kunna erbjuda den aktuella målgruppen den föreslagna programverksamheten.

18.3 Anstalternas drift och

personal

Driften av anstalterna kan baseras på betydande arbetsinsatser från de intagna. Köksarbete, fastighetsskötsel och liknande sysslor bör till stor del kunna utföras av dessa. Behandlingsprogrammet bör bygga på intensivpåverkan från morgonen till sena kvällen även lördagar och söndagar. Detta leder till att arbetskraften för anstaltens drift får hämtas främst bland sådana intagna är ådömda något längre straff och genomgått som som grundprogrammet. Den mest arbetande delen de intagna kan av dessutom i mindre omfattning vara anslutna till programmet eller till ett eftervårdsprogram. Den anställda personalen bör huvudsakligen bestå personal med av påverkansuppgifter. Arbetsorganisationen för personalen kan med fördel vara sådan att varvning sker mellan det mentalt relativt påfrestande direkta påverkansarbetet och tjänstgöring i funktioner som är av servicekaraktär, dvs. knutna till driften anstalten. Hela av anstalten bör genomsyras av sin helt dominerande uppgift aktiv påverkan i alkoholfrâgan. Den närmare utformningen av arbets- och personalorganisationen bör ankomma på den lokala ledningen inom för den budget ramen som anvisas. Med här skisserad uppläggning av verksamheten bör en

SOU 1992131 särbehandling av fängelsedömda trafiknylderhetsbrottslingar 189

anstalt i planerad storlek, omkring 120 platser, kunna drivas till en kostnad per plats som i icke ringa mån understiger nuvarande kostnad. Kostnaderna behandlas närmare i kapitel 19. Beredande av arbete, annan sysselsättning och behandling regleras i 10 § KvaL. Regler om arbetsdrift finns också i de europeiska fängelsereglema. Där stadgas att så långt möjligt sådant arbete som skall ordnas som upprätthåller eller förbättrar fångens förmåga att försörja sig efter frigivningen artikel 71 punkt 4. En liknande bestämmelse finns i FN standard minimiregler för behandling s av fångar artikel 71 punkt 4. I de av kommittén föreslagna specialanstaltema förutsätts traditionell arbetsdrift inte förekomma. Däremot antas alltså de intagna, efter genomgånget grundprogram, i stor omfattning delta i skötseln av anstalten. Att kommittén anser sig kunna förorda sådan ordning en skall ses mot bakgrund att den aktuella klientgruppen generellt av sett skiljer sig från anstaltsklientelet i övrigt i flera avseenden. Fråga är, som tidigare framhållits, om personer främst allmänprevensom av tiva skäl dömts till korta fängelsestraff och efter frigivningen ofta som kan beräknas återgå till socialt ordnade förhållanden. Några särskilda insatser i form av traditionell arbetsdrift är därför i allmänhet knappast påkallade för att främja de intagnas utsikter att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. Verksamheten vid specialanstalterna bör ses som en helhet där behandlings- och kursprogrammet är det centrala inslaget och där skötseln anstalten, främst i slutskedet av av vistelsen för vissa av de intagna, utgör ett led i programmet.

18.4 Verksamhetens innehåll

Som ovan framhållits bör här föreslagna specialanstalters hela verksamhet präglas av aktiv påverkan avseende drogmissbruk alkohol. Det är angeläget fjärmar sig från det vanliga att man fängelset i väsentliga delar liksom att aktivt verkar för att inte man likna traditionella alkoholistanstalter. Program som innefattar intensivpåverkan har med framgång prövats på olika håll i världen bl.a. i USA, där erfarenheterna är positiva också inom ramen för fángelsesystemets tvångsmässiga frihetsberövande. Som ovan framhållits torde det ankomma på kriminalvårdsorganisationen att närmare utveckla anpassade till svenska program förhållanden inom fängelsets Beroende på de intagnas olika ram. behov och olika motivation torde det vara värdefullt de föreslagna om anstalterna kan ha ett i viss män varierat programutbud anpassat till de varierande vistelsetider som kan komma i fråga. En fullt utbyggd programverksamhet bör kunna spänna över ett fält från utvidgade och

fördjupade s.k. Rattfälle-kurser som är ett informationsprogram

om

190 Särbehandling av fängeLsedömda trafiknykterhetsbrottslingar SOU 1992131

alkohol och trafik till intensivpåverkansprogram där behandlingseffekt förväntas. Påverkansprogrammen bör vara så omfattande och intensiva att utrymme inte finns för vanlig, traditionell, sysselsättning, dvs. arbete eller studier. Även det normalt förekommande utbudet fritidsav verksamhet kommer till följd härav att vara begränsat. Beträffande kontakten med anhöriga är att märka att både nåra anhöriga och arbetskamrater kan komma att involveras i påverkans- Besöken dessa kommer därför att få en delvis annan programmen. av karaktär än vad är vanligt på kriminalvårdens traditionella som anstalter. Eftersom de föreslagna specialanstaltema förutsätts utformade såsom öppna riksanstalter bör de, för att underlätta anhörigas och arbetskamraters deltagande, kunna erbjuda logi också åt dessa personer vid tillfälliga besök.

18.5 Tvång eller frivillighet

En intagen i kriminalvårdsanstalt är i princip skyldig att utföra det arbete, delta i den undervisning, utbildning eller arbetsträning eller ha den sysselsättning i övrigt anvisas honom 12 § KvaL. som Någon skyldighet för intagen att genomgå vård eller behandling en föreligger däremot inte. Det har nämligen i olika sammanhang ansetts att de intagnas deltagande i olika former av vård och behandling bör

bygga på frivillighet se t.ex. Justitieutskottets betänkande JuU

19878831 23, rskr. 239 och l98990154 s. 29. Också i s. prop. övrigt gäller intagen normalt inte bör åläggas skyldighet att att en delta i sådan undervisning eller utbildning som han saknar tillräcklig motivation för. I de olika behandlingsprogram hittills förekommit inom som kriminalvården har deltagandet i enlighet med det anförda genomgående varit frivilligt. Den intagne har själv sökt sig till ett visst och vanligen dessutom i ett avtal förbundit sig att uppfylla program vissa krav för att få bli kvar i programmet. I den verksamhet föreslås för fängelsedömda trafiknyktersom nu hetsbrottslingar uppstår inte frågan om frivillighettvång eller om ingående avtal. Personer dömts till fängelse med huvudav som brottet rattfylleri eller grovt rattfylleri skall i princip anstaltsplaceras

kriminalvårdens organ vid de föreslagna specialanstalterna.

av

Enligt kommitténs uppfattning bör emellertid också i detta sammanhang aktuell verksamhet bygga på frivillighet. Det kan inträffa att en intagen sedan han kommit till de föreslagna specialanstalterna en av förklarar sig inte vilja delta i programmet utan önskar fullfölja sin verkställighet vanligt sätt. En sådan uppfattning bör respekteras och föranleda ett erbjudande överflyttning till anstalt av traditi0om

SOU 1992131 Särbehandling av fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar 191

nell karaktär. Ett differentierat programutbud samt kompetent och lämpad personal är vid motivationsarbete bör tillsammans som vana med den korta verkställighetstiden dock leda till att förflyttning sällan aktualiseras. Ett överflyttande till en traditionell anstalt kan naturligtvis också bli aktuellt om en intagen t.ex. stör ordningen, avviker eller på annat sätt visar sig inte för den på de föreslagna specialanstaltema passa bedrivna verksamheten. Beslut förflyttning, liksom beslut om om anstaltsplacering, skall även i fortsättningen meddelas kriminalav vårdens organ. I den mån den dömde inte fått genomgå test för att diagnostisera eventuellt missbruk eller beroende i samband med personutredningen i brottmålet bör sådant test erbjudas vid ankomsten till anstalten. Genomgång av sådant test är viktigt inte endast för att få bild en av den intagnes förhållande till alkohol och hans eventuella missbruk utan även från motivationssynpunkt. De dömdas intresse för deltagande i den planerade verksamheten torde dessutom kunna påverkas i positiv riktning vetskapen att av om genomgången behandling utgör ett viktigt steg på vägen mot att återfå körkortet.

18.6 Huvudmannaskap

Behandlingsprogram av här aktuellt slag förekommer i vårt land enbart i privat regi. Den vanliga organisatoriska formen är stiftelse en eller ett aktiebolag som driver behandlingsinstitution. I dessa fall en utgörs den huvudsakliga målgruppen missbrukare inte av som avtjänat straff. Ett visst inslag av skyddstillsynsdömda och fängelse-

dömda se 34 § KvaL förekommer dock.

I kommitténs förslag har det förutsatts att de anstalterna blir nya kriminalvårdsanstalter i statens regi. Detta innebär att grunden för vistelsen en dom på fängelse till följd begången brottslighet - av verkställs på i formellt hänseende samma sätt andra ñngelsesom domar. För såväl driften av anläggningarna arbetsgivaransvaret som för de anställda står således Kriminalvårdsstyrelsen. Kunskaperna om och erfarenheterna påverkansprogram finns i av dag hos en rad olika behandlingsinstitutioner runt i landet och bör om självfallet tas till vara i detta sammanhang. Kommittén har informerat sig om förekommande behandlingsmodeller och därvid funnit den att s.k. Minnesota-modellen, har ett kort och intensivt grundsom program, synes vara den vanligaste och att densamma ha goda uppges resultat. Det bör vara möjligt att bygga ett samarbete mellan enskilda upp organ och kriminalvården som ger ett bra resultat och tar till som

192 Särbehandling fängelsedömda trafiknylaerhetsbrottslingar SOU 1992131 av

vara det bästa från olika håll. Det torde också möjligt att samordna verksamheten på anvara stalterna såväl de traditionella anstalterna som de föreslagna specialanstaltema med den verksamhet som bedrivs med avseende på rattfyllerister inom frivården. Kommittén syftar då bl.a. på de rattfylleriprojekt bedrivs på olika håll i landet i samarbete mellan som kriminalvården och t.ex. Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg. Ett sådant samarbete kan exempelvis ske på personalsidan skulle även kunna underlätta en differentiering av verksamheten men att klientunderlaget breddades. Det förtjänar att påpekas att genom kommitténs mening inte är att frivårdens klienter skulle delta i de på anstalterna bedrivna utan att fängelsedömda rattfylleprogrammen rister, när det bedöms lämpligt, skulle kunna delta i frivårdens programverksamhet. På så sätt skulle det behov av påverkansprogram kan föreligga beträffande kvinnliga fängelsedömda rattfyllerister som och sådana rattfyllerister som placeras på traditionella anstalter där antalet rattfyllerister inte är tillräckligt stort för att motivera igångsättandet ett påverkansprogram inom anstalten kunna tillgodoses. av Den närmare utformningen av programmet bör självfallet ske med tillvaratagande befintlig erfarenhet. Redan från verksamhetens start av bör den bli föremål för löpande uppföljning; flexibiliteten och en viljan till förändring och förbättring bör ständigt vara hög. Uppföljningen år ett exempel på uppgift som torde vara väl lämpad för en samverkan med utomstående Andra angelägna uppgifter för organ. samverkan utanför anstalterna är personalrekrytering och personalutbildning samt den, enligt uppgift, helt nödvändiga handledningen till den personal bedriver det huvudsakliga påverkansarbetet. som

SOU 1992131 193

19 Ekonomiska och andra

konsekvenser av förslagen

19.1 Inledning

I kommitténs uppdrag ingår att redogöra för konsekvenserna av dess förslag och att därvid specificera de ekonomiska effekterna för de instanser inom rättsväsendet som kan tänkas bli berörda av förslagen, såsom polis-, åldagar- och domstolsvåsendet samt kriminalvården. I uppdraget ingår vidare att ange hur förslagen skall rymmas inom en oförändrad kostnadsram. Det bör inledningsvis påpekas att det inte är möjligt att göra några helt säkra prognoser ñr vad de föreslagna ändringarna kan komma att innebära. En prognos måste till stora delar bygga på generaliseringar och mer eller mindre väl underbyggda antaganden, vilket gör att de beräkningar som presenteras i det följande får behandlas med försiktighet. I beräkningarna har hänsyn inte tagits till de allmänpreventiva och individualpreventiva effekterna av kommitténs förslag.

19.2 Hur många berörs

trafiknykterhetsbrottslingar

kommitténs olika förslag

av

19.2.1 sänkningen av gränsvärdet för grovt rattfylleri

Antalet lagförda trafiknykterhetsbrottslingar varierar från år till år och är i hög grad beroende av intensiteten och effektiviteten i polisens trafikövervakning. I budgetpropositionen 1992 prop. l99192100 bilaga 3 s. 77 framhålls att kontrollen av trañknykterheten skall ges en framskjuten plats i trafikövervakningen och Trafikpolisutredningen har i sitt betänkande SOU 199281 Trafikpolisen än dubbelt bättre, lagt fram en rad förslag syftande till mer att göra polisens trafikövervakning effektiv. I framtiden kan mera därför även de preventiva effekterna av de föreslagna man - om ändringarna beaktas anta att ett större antal personer kommer att lagföras för trafiknykterhetsbrott än i dag. Det är emellertid inte möjligt att spekulera i vilket antal som det kan bli fråga om. Veckodag och tidpunkt för polisens kontroller påverkar vidare fördelningen de alkoholhalter uppmäts vid provtagningstillav som

194 Konsekvenser av förslagen SOU 1992131

fället. Förläggs kontrollerna till eftermiddag eller tidig kväll uppmäts genomsnittligt sett lägre alkoholkoncentrationer än om kontrollerna förläggs till sen kväll. I brist på annat underlag utgår kommitténs beräkningar från 1991 års lagföringsnivå och 1991 års fördelning alkoholkoncentrationer av bland misstänkta trafiknykterhetsbrottslingar. Bedömningen utgår från det antal personer som årligen lagförs med ett trañknykterhetsbrott som huvudbrott. Det är främst dessa som kommer att beröras om kommitténs olika förslag genomförs. På grundval av tillgängliga uppgifter om alkoholkoncentrationernas fördelning bland misstänkta trafiknykterhetsbrottslingar kan antalet Iagförda trañknykterhetsbrottslingar som ligger i intervallet 1,0-1,49 promille då beräknas uppgå till omkring 3 300 eller 3 400 personer

årligen beroende på hur räknar se bilaga 7 till betänkandet.

man Vidare antas att det antal personer som ligger i intervallet 1,0-1,49 promille berörs av den föreslagna sänkningen av det övre gränsvärdet. Det antas med andra ord att dessa i dag dom eller genom strafföreläggande skulle åläggas ett bötesstraff för rattfylleri och att de, om kommitténs förslag genomförs, kommer att dömas för grovt rattfylleri. Hänsyn tas alltså inte till att alkoholkoncentrationen endast är en av de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av ett rattfylleribrotts svårhet.

l9.2.2 Ändrat pâföljdsval vid rattfylleribrott

grova Enligt preliminär och ofullständig statistik meddelades under tiden januari-september 1992 3 749 tingsrättsdomar i vilka grovt rattfylleri utgjorde huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i nästan 55 procent av fallen, till skyddstillsyn i 26 procent av fallen och till villkorlig dom i drygt 18 procent av fallen. Utifrån 1991 års lagföringsnivå skulle detta innebära att omkring 3 400 personer under år 1992 kommer att dömas till fängelse med ett grovt rattfylleri som huvudbrott 6 120 x 55 %. Det är naturligtvis inte möjligt att förutse i vilken utsträckning olika brottspåföljder kan tänkas bli tillämpade vid ett genomförande de av riktlinjer för påföljdsvalet som kommittén förordat. Kommittén anser det emellertid realistiskt att räkna med att omkring 60 procent av dem

som döms för grovt rattfylleri huvudbrott kommer att dömas till

fängelse och att omkring 35 procent kommer att dömas till skyddstillsyn. Kommittén har då beaktat att såväl den nya ordningen för inhämtande av personutredning som kommitténs förslag egna angående personutredning torde medföra att sådana skäl som kan leda till att en icke frihetsberövande påföljd väljs kommer att upptäckas föreligga oftare än vad som tidigare fallet. var

SOU 1992131 Konsekvenser av förslagen 195

Utifrån 1991 års lagföringsnivå skulle antalet fängelsedömda då öka med nästan 2 300 personer årligen 5 % x 6 120 + 60 % x 3 300 jämfört med år 1992. Förslaget skulle vidare få till följd att antalet skyddstillsynsdömda skulle öka med omkring l 700 personer årligen 9 % x 6 120 + 35 % x 3 300.

19.2.3 särbehandling av fángelsedömda trañknykterhetsbrottslingar

Kommitténs förslag om särbehandling av fångelsedömda trañknykterhetsbrottslingar avser i första hand korttidsintagna som har ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen. Formema för särbehandling av dessa trañknykterhetsbrottslingar har utvecklats närmare i kapitel 18. Antalet fängelsedömda med trañknykterhetsbrott som huvudbrott i domen uppgick år 1991 till 2 611 personer 13 för rattfylleri och 2 598 för grovt rattfylleri. Med fängelsedömda avses då även personer som dömts till skyddstillsyn i förening med fängelse. Endast ett fåtal var dömda till så långa fängelsestraff att vistelsen i anstalt översteg tre månader. Med den fördelning mellan fängelse, skyddstillsyn och Villkorlig dom som aktuell statistik tyder på kan motsvarande antal utifrån 1991 års lagföringsnivå år 1992 beräknas - uppgå till omkring 3 400 personer. Genomförs kommitténs förslag kan antalet tängelsedömda, utifrån ovan gjorda antaganden, beräknas öka med nästan 2 300 personer; totalt alltså 5 700 personer. Det förutsätts att utdömda fängelsestraff även i framtiden kommer att vara av sådan längd att det alldeles övervägande antalet fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar som har rattfylleri eller grovt rattfylleri som huvudbrott kommer att kunna placeras på de föreslagna specialanstalterna. En viss del av de 5 700 personer torde emellertid inte t.ex. på grund tidigare kriminell belastning vara lämpliga att placera på av de föreslagna specialanstaltema och en viss del av målgruppen torde välja att fullfölja verkställigheten på en traditionell anstalt. Hur stort detta bortfall kan bli är omöjligt att förutse. Kommittén har därför i sina beräkningar valt att inte beakta bortfallet.

19.3 Konsekvenser

19.3.1 Kriminalvården i anstalt

I det följande behandlas endast de fängelsedömda som har ett trafiknykterhetsbrott huvudbrott. Det är dessa personer som som förslaget om särbehandling i första hand avser.

196 Konsekvenser av förslagen SOU 1992131

Personer som dömts för grovt rattfylleri placeras företrädesvis på öppna lokalanstalter. Normalbeläggningen fördelade sig budgetåret 199091 enligt följande.

Ãrsplatser

lokalanstalt 29

Suluten

lokalanstalt 229

ppen

Oppen riksanstalt 64

För att kunna jämföra kostnader per dag och intagen inom kriminalvården med andra sektorer i samhället brukar Kriminalvårdsstyrelsen redovisa dygnskostnadema per intagen. I beräkningen av dygnskostnaderna ingår kostnader för personalens löner, administrativa kostnader resor, telefon, expenser m.m., vårdkostnader för de intagna, exempelvis kostnader för hälso- och sjukvård, utspisning, permissioner samt säng- och beklädnadskostnader. I beloppet ingår också ett fast tillägg för bl.a. regionkanslier och lokalhyror. Den genomsnittliga dygnskostnaden för anstalter och häkten uppgår till 1 320 kr budgetåret 199091. I den genomsnittliga verksamhetskostnaden per intagen och dygn ingår därutöver kostnader för arbetsdriftens maskinutrustning, råvaror, läromedel samt arbets- och studieersåttning till de intagna. Dessutom ingår kostnader för inventarier och utbildning. Den genomsnittliga verksamhetskostnaden blir alltså ett uttryck för den totala kostnaden per intagen och dygn. Verksamhetskostnaden uppgår till 1 473 kr budgetåret 199091. Kostnaderna skiljer sig relativt mycket mellan olika anstaltstyper; för i detta sammanhang aktuella anstalter gäller följande budgetåret 199091.

Anstalt Genomsnittlig verksamhetskostnad per intagendygn

lokalanstalt l 430 kr

Sluten

lokalanstalt 050

ppen l kr l

Oppen riksanstalt 985 kr l

Den genomsnittliga verksamhetskostnaden för trafiknykterhetsbrottslingama uppgår alltså med den fördelning mellan olika anstaltstyper som råder till 1 071 kr per dygn. - Ett överförande av fingelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar till specialanstalter medför att platser i den traditionella anstaltsorganisa-

tionen frigörs se avsnitt 18.1. De genom överförandet avlastade

kostnaderna kan ses som en intäkt vid beräkningen av kostnaderna för de föreslagna nya specialanstaltema. Med den ovan valda beräkningsgrunden genomsnittlig platskostnad för respektive anstaltstyp - -

sou 1992131 Konsekvenser av förslagen 197

uppskattar kommittén att det frigörs ett belopp om 164 miljoner kr i årlig verksamhetskostnad 420 årsplatser 1 071 krdygn 365. x x

Kommittén har då utgått från 1991 års lagföringsnivå se avsnitt

19.2.3. För att konkret kunna tillgodogöra sig den här beskrivna intäkten är det inte tillfyllest att anstaltsorganisationen minskas med angivet platsantal. Minskningen måste ske nedläggning hela genom av anstalter för att full ekonomisk effekt skall kunna uppnås. Med hänsyn till de kostnadsvariationer som föreligger mellan enskilda anstalter också inom samma kategori blir storleken verklig av en inbesparing i anstaltsorganisationen helt beroende vilka anstalter av som föreslås nedlagda till följd av kommitténs förslag inrättande om av specialanstalter. Här gjorda beräkningar grundar sig därför på ovan angivna genomsnittliga tal. I detta sammanhang bör också de riktlinjerna för statlig fastignya hetsförvaltning nämnas prop. l99l92z44, Finansutskottets betänkande 199192FiU8, rskr. 106. Enligt riktlinjerna bör bl.a. en mer rättvisande bild ges av lokalkostnaderna i statsbudgeten vad avser de nyttjande myndigheternas utgifter, vilket innebär att hyreskostnadema för kriminalvårdens del i framtiden kan antas bli högre. Det har dock inte varit möjligt att nu beakta dessa konsekvenser i kostnadsberäkningama. Kommittén har tidigare gjort den bedömningen att förslaget om inrättande av specialanstalter för trafiknykterhetsbrottslingar, det om genomförs fullt ut, kommer att kräva omkring 705 årsplatser. Vid denna bedömning har kommittén liksom vid bedömningen - av dagsläget ovan utgått från genomsnittlig total verkställighetstid - en på 1,3 månader den genomsnittliga strafflängden för personer som dömts till fängelse för grovt rattfylleri låg år 1991 på 1,5 månader. Hänsyn har också tagits till säsongsmässiga variationer i tillströmningen till anstalterna för dömts för rattfylleri eller personer som grovt rattfylleri och till behovet av viss ledig platskapacitet för att möjliggöra rörlighet i systemet. Kommittén har beräknat verksamhetskostnaden dygn för per en plats på en specialanstalt av det slag som skisseras i detta betänkande till omkring 750 kr. Kostnaden per intagen vid de föreslagna specialanstaltema blir alltså trots kostnaden för programverksam- heten lägre än vid placering inom det ordinära anstaltssystemet. - Detta hänger samman med att specialanstaltema är tänkta att ha låg bevakning, att traditionell sysselsättning bortfaller samt att de intagna i inte ringa omfattning förutsätts delta i skötseln anstalten. av Verksamheten vid specialanstaltema kan mot denna bakgrund beräknas kosta omkring 193 miljoner kr år 705 750 krdygn per x x 365.

198 Konsekvenser av förslagen SOU 1992131

Specialanstaltema oavsett om anstalterna nyuppförs eller om befintliga byggnader används kräver Vissa investeringskostnader. - Dessa kostnader kan emellertid hållas på en låg nivå. Utgångspunkten är nämligen att anstalterna kan göras enkla; enkla gemensamma utrymmen och enkel förläggning, som inte behöver ske i traditionella typer celler, utan som exempelvis kan ske i flerbäddsrum. av Flerbåddsrum förekommer på behandlingshem och torde, enligt kommitténs uppfattning, vara en fördel i detta sammanhang. Genom att placera nyintagna tillsammans med intagna som redan vistats på anstalten en tid kan introduktionen av de nyintagna underlättas och kan möjligheterna till stöd och påverkan mellan de intagna tas till på ett naturligt sätt också vid sidan av de inom ramen för vara påverkansprogrammet anordnade aktiviteterna. Genom placering i flerbäddsrum kan också eventuella tendenser till isolering brytas. Kommittén har beaktat Sveriges internationella åtaganden och mot bakgrund intresset att kunna erbjuda den aktuella anser, av här föreslagna påverkansprogram och de korta vistelsegruppen tiderna, att ett genomförande av förslaget om förläggning i flerbäddsinte skulle strida mot dessa åtaganden. Detta förutsatt naturligtvis rum att utrymmena utformas så, att de passar härför och att intagna som någon anledning inte för sådan gemenskap placeras i av passar enskild cell på specialanstalten eller om detta inte år möjligt eller lämpligt på en traditionell anstalt. - Institutioner med enbart behandlingsverksamhet finns utomlands i storleksordningen 200-300 platser USA. Eftersom erfarenhet saknas i Sverige så stora institutioner med enbart påverkanbehandling av begränsar kommittén sig till att föreslå anstalter med en kapacitet om 120 platser, dvs. den storlek som i dag finns på öppna riksanstalter. 1992934 har regeringen föreslagit den obligatoriska I prop. att halvtidsfrigivningen skall avskaffas. I stället föreslås en ordning med fakultativ Villkorlig frigivning efter det att minst två tredjedelar av strafftiden avtjånats. Till skillnad från vad som gäller i dag föreslås i princip alla dömts till tidsbestämt fängelse i minst en månad som kunna friges villkorligt. Antar riksdagen de framlagda förslagen Villkorlig frigivning kan om den totala verkställighetstiden för här aktuellt klientel beräknas till i genomsnitt månad. Ändrade regler Villkorlig frigivning en om förutsätts då inte påverka straffmätningen. Med de föreslagna reglerna Villkorlig frigivning skulle platsbehovet, enligt ovan om angiven beräkningsgrund, minska från 420 årsplatser till omkring 325 årsplatser i dag och skulle ett genomförande av kommitténs förslag medföra ökning platsbehovet från omkring 325 årsplatser till en av 545 årsplatser. Det kan anmärkas att viss del av de personer som kommer att en dömas till fängelse, i dag skulle dömas till skyddstillsyn, vilket gör

SOU 1992131 Konsekvenser av förslagen 199

att kostnaderna för kriminalvården kan ha överskattats något. Kommittén har i sina beräkningar utgått från fängelsetidens längd år 1991. Det är emellertid troligt att en sänkning av gränsvärdet för grovt rattfylleri och en höjning av straffmaximum för detta brott leder till en allmän höjning av nivån på fängelsestraffen. Kommitténs förslag innebär vidare dels en skärpt syn på onykterhet till sjöss, dels en straffskärpning för de svåraste formerna av grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri. Förslagen kan alltså förväntas leda till ett något högre tryck på kriminalvårdens anstaltsorganisation jämfört med vad som ovan antagits. Dessa effekter kan emellertid inte uppskattas i förväg och ingår därför inte i de beräkningar kommittén gjort. som Att notera är att ett höjt straffmaximum innebär att den grupp fängelsedömda som har ett trafiknykterhetsbrott huvudbrott som kommer att öka, vilket leder till att ett större antal intagna kan placeras på de föreslagna specialanstalterna än vad som antagits i ovan gjorda beräkningar.

l9.3.2 Frivården

Kriminalvårdens genomsnittliga kostnad per klient inom frivården uppgick budgetåret 199091 till 73 kr per dygn Kriminalvårdsstyrelsens verksamhetsberättelse 199091.

Kommittén har tidigare se avsnitt 19.2.2 gjort den bedömningen

att antalet personer dömda till skyddstillsyn för grovt rattfylleri, med den nya ordning som föreslagits, skulle öka med l 700 personer årligen. Utifrån en övervakningstid på ett år skulle detta innebära en kostnad på drygt 45 miljoner kr per år 1 700 personer x 73 krdygn x 365 dygn. Detta belopp torde emellertid vara för lågt eftersom dygnskostnaden för personer dömda för grovt rattfylleri i frivården torde överstiga det genomsnittliga beloppet. Detta avsteg från genomsnittskostnaden torde emellertid uppvägas av att det kan förutsättas att en del av de personer som kommer att dömas till skyddstillsyn i dag skulle dömas till fängelse. Den här aktuella klientgruppen år som regel i behov av även andra stöd och hjälpinsatser från samhällets sida, särskilt då behandling mot alkoholmissbruk. Den s.k. normaliseringsprincipen, som slogs fast genom 1974 års kriminalvårdsreform, innebär att den som står under övervakning inom frivården har samma rått till samhällets stödåtgärder och vårdinsatser som andra människor. Andra myndigheters ansvar för exempelvis fysisk och psykisk hälsovård kvarstår således. Huvudansvaret för missbruksvården åvilar kommuner och landsting. När det gäller personer som dömts till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan s.k. kontraktsvård fördelas kostnaderna emellertid så att kriminalvården svarar för kostnaderna fram till den dag då

200 Konsekvenser av förslagen SOU 1992131

Villkorlig frigivning, eller vid korta straff, frigivning skulle ha ägt från det fängelsestraff som, enligt vad som angetts i domen, rum skulle ha ådömts om fängelse i stället valts som påföljd. Kommitténs förslag har ovan antagits öka antalet frivårdsklienter. För kommuner och landsting innebär kommitténs förslag emellertid inte några ytterligare åligganden.

19.3.3 Domstolsväsendet

Om gränsvärdet för grovt rattfylleri sänks kommer strafförelägganden i allmänhet inte längre att kunna användas i intervallet 1,0-l,49 promille. Bl.a. detta kommer att leda till en betydande ökning av domstolarnas och åklagarnas arbetsbelastning. Enligt de beräkningar som kommittén har gjort, se bilaga kan utifrån 1991 års lagföringsnivå räkna med att 3 400 lagförda man - trañknykterhetsbrottslingar ligger i intervallet l,0-1,49 promille. Beräkningarna avser endast de lagförda som har ett trañknykterhetsbrott som huvudbrott; det är som framhållits tidigare främst - dessa som berörs av en sänkning av det övre gränsvärdet. I det följande antas att det antal personer som ligger i intervallet l,0-l,49 promille också berörs av den föreslagna sänkningen av det övre gränsvärdet, dvs. att de i dag skulle åläggas ett bötesstraff för rattfylleri och att de, om kommitténs förslag genomförs, kommer att dömas för grovt rattfylleri. Hänsyn tas alltså inte till att alkoholkoncentrationen endast är en av de omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av ett rattfylleribrotts svårhet. Enligt statistik från SCB meddelades 6 611 personer under år 1991 strafföreläggande för rattfylleri ej grovt brott, vilket motsvarar nästan 77 procent av de totalt 8 601 personer som lagfördes för ett rattfylleribrott som huvudbrott. Om man mot bakgrund härav antar att omkring 25 procent av de fall där förarens alkoholkoncentration ligger i intervallet 1,0-1,49 promille inte kan strafföreläggas utan skulle gå till domstol redan i dag på grund att den misstänkte nekar eller av annan orsak återstår av omkring 2 500 2 600 fall 75 % x 3 400 personer, där strafföre- lägganden inte längre kommer att kunna användas. Kommittén har låtit Domstolsverket uttala sig om vad en sänkning av det övre gränsvärdet skulle få för konsekvenser för domstolsväsendet. Nedanstående redogörelse bygger i allt väsentligt på de uppgifter som sålunda inhämtats. Vad gäller personalbehovet räknar Domstolsverket i dimensioneringssammanhang med normtal för att komma fram till hur tillgängliga resurser bör fördelas. Dessa dimensioneringstal har varit 217 inkomna tvistemål och brottmål per domare, 0,8 notarier per

SOU 1992131 Konsekvenser av förslagen 201

rotel för rotelarbete med brottmål, tvistemål och fastighetsmål samt 1,5 biträde per rotel på en brottmålsavdelning. I det senaste dimensioneringsarbetet har dimensioneringstalet för domare fått ändras till 251 mål per domare på grund av ökande måltillströmning. Det kan vidare nämnas att år 1991 avgjordes i genomsnitt 240 mål per domare. Dimensioneringstalen ger ingen egentlig ledning för att avgöra hur stort behov av personal som skulle föreligga om arbetsbelastningen ökade på visst sätt. I brist på andra utgångspunkter kan de dock användas. Ett rattfyllerimål torde normalt kräva mindre arbete än genomsnittet för tviste- och brottmål. Om en domare kan antas handlägga 300 rattfyllerimål per år skulle en ökning med 2 600 mål innebära att det skulle behövas knappt nio domartjânster, sju notarietjänster och 13 biträdestjänster. Den genomsnittliga lönekostnaden, inklusive lönekostnadspålågg, för detta antal tjänster kan beräknas till knappt 8,5 miljoner kr. För att få en uppfattning om de samlade kostnaderna kan viss ledning hämtas i Domstolsverkets treårsrapport för budgetåren 199293-199495. Där anges den genomsnittliga kostnaden för ett brottmål i en tingsrätt till 6 000 kr exklusive notariemålen i 1990 års penningvärde. I detta belopp ingår domstolens förvaltningskostnader, dvs. löner, lokalkostnader, utbildning, hjälpmedel och förbrukningsmaterial. Vidare ingår ersättning till nämndemän, reseersättningar samt kostnader för Domstolsverket. Kostnader för den dömande verksamheten i övrigt såsom exempelvis ersättning till offentliga försvarare, tolkar och vittnen ingår inte. Inte heller kostnader som faller på parter, åklagare och andra myndigheter ingår i beräkningen. Den genomsnittliga kostnaden för ett måls handläggning kan i allmänhet sättas i relation till förhandlingstiden. Ju längre tid som förhandlingen pågår desto högre blir kostnaderna. Förhandlingstiden för ett genomsnittligt brottmål uppgår till drygt en timme. Ett genomsnittligt rattfyllerimål tar, enligt Domstolsverkets bedömning, en något kortare tid i anspråk. Kostnaden för handläggning av ett rattfyllerimål bör därför inte vara så hög som 6 000 kr. Domstolsverket uppskattar beloppet till 4 000 kr. Därtill kommer kostnad för offentlig försvarare. Den genomsnittliga kostnaden för en offentlig försvarare var, enligt Domstolsverkets tidigare omnämnda treårsrapport, 5 139 kr år 1990. Ersättning enligt brottmålstaxan för en förhandling som varade i en timme var samma år 1 895 kr vartill kom resekostnader m.m. För en halvtimmas förhandling var kostnaden, exklusive utlägg, 1 490 kr. Den redovisade genomsnittskostnaden om 5 139 kr framstår mot bakgrund härav som alltför hög för rattfyllerimål. Domstolsverket har uppskattat genomsnittskostnaden till 2 000 kr. Enligt av Domstolsverket

202 Konsekvenser av förslagen SOU 1992131

framtagen statistik förordnades år 1985 offentlig försvarare i 28 procent av rattfyllerimålen dvs. mål enligt 4 § 1 trafikbrottsmom lagen i dess dåvarande lydelse. År 1988 hade siffran stigit till 38 procent, år 1991 till 53 procent och första halvåret 1992 till 54 procent av målen. Under antagande att offentlig försvarare förordnas i 54 procent av målen kommer den genomsnittliga försvararkostnaden per mål att uppgå till 1 080 kr i 1990 års priser. Från detta belopp skall emellertid avräknas vad den dömde kan åläggas att återbetala. Domstolsverket undersökte i mitten av 1980talet i vilken utsträckning återbetalningsskyldighet ålades i brottmål och fann att detta skedde i 14 procent av målen. Enligt Domstolsverkets uppfattning är andelen mål med ålagd återbetalningsskyldighet

större för rattfyllerimålens del. Återbetalningsskyldigheten omfattar

dock inte så ofta hela försvararkostnaden. Om staten antas genom ålagd återbetalningsskyldighet återfå 25 procent av kostnaderna skulle kostnaderna för offentlig försvarare stanna vid 810 kr mål. per Kostnaden för vittnen m.m. antas vara försumbar i detta sammanhang. Det ovan anförda skulle leda till en genomsnittlig kostnad per mål i 1990 års penningvärde på 4 810 kr 4 000 kr + 810 kr. Med 2 600 mål skulle den totala kostnaden bli omkring 12,5 miljoner kr år per

i 1990 års penningvärde.

Vid den nu gjorda beräkningen har hänsyn inte tagits till de omkring 800 mål 25 % x 3 400 mål som enligt kommitténs beräkningar redan avgörs av domstol. Genom att dessa mål, enligt förutsättningarna, blir fängelsemål i stället för bötesmål kommer mer tid att få läggas ned på personutredning och påföljdsbestämning, varför handläggningstiden och därmed kostnaderna kommer att - öka ytterligare. Utifrån uppskattningen att förhandlingstiden skulle bli mellan fem och tio minuter längre uppskattar Domstolsverket de ökade domstolskostnadema i detta hänseende till 800 kr per mål eller totalt 640 000 kr. Även kostnaderna för offentligt försvar kommer sannolikt öka att något. Enligt Domstolsverkets undersökningar förordnades år 1988 offentlig försvarare i elva procent av alla bötesmål. Om offentlig försvarare enligt de redovisade antagandena skulle förordnas i 54 procent av målen skulle detta enligt samma beräkningar innebära ökade kostnader med nästan 690 000 kr. Om staten antas genom ålagd återbetalningsskyldighet återfå 25 procent av kostnaderna skulle statens kostnader för offentlig försvarare i denna del stanna vid omkring 520 000 kr. Den sammanlagda kostnaden för tingsrätt och offentlig försvarare skulle således kunna uppskattas till drygt 13,7 miljoner kr i 1990 års penningvärde. Uppräknat med Konsumentprisindex motsvarar detta

SOU 1992131 Konsekvenser av förslagen 203

ungefär 15 miljoner kr i dag. Vidare bör hovrättskostnadema nämnas. I genomsnitt överklagas omkring 12 procent av alla brottmål. Ungefär 300 mål av de 2 600 skulle således överklagas. Den genomsnittliga kostnaden för ett brottmål i hovrätt där huvudförhandling förekommit är enligt den ovannämnda rapporten 21 000 kr. Med en jämkning motsvarande den som gjorts för tingsrättskostnadema skulle ett genomsnittligt rattfyllerimål kosta omkring 14 000 kr i hovrätten. Kostnaden för hovrättsförfarandet skulle således kunna beräknas till drygt 4 miljoner kr per år. Läggs därtill kostnaderna för offentlig försvarare och räknas beloppet upp med konsumentprisindex närmar sig kostnaden fem miljoner kr. Den strängare syn på grova rattfylleribrott som kommittén förordar kan naturligtvis leda till ett ökat antal invändningar och överklaganden beträffande de brott redan i dag bedöms Å andra som som grova. sidan torde ökad enhetlighet i domstolspraxis och därmed ökad förutsebarhet minska överklagandefrekvensen. Den utvidgning av området för grovt brott som kommittén föreslår innebär att möjligheterna till häktning vid trafiknykterhetsbrott kommer att öka. Det merarbete detta kan leda till för domstolarna bedöms emellertid vara helt försumbart. Anmärkas bör att en ökad måltillströmning av den angivna omfattningen kan befaras leda till längre handläggningstider med de nackdelar detta innebär för parter och andra berörda. De delar av kommitténs förslag som berör onykterhet till sjöss kan leda till ett något ökat tryck på domstolsväsendet. Antalet personer som lagförs för trañknykterhetsbrott har dock hittills varit tämligen lågt. Dessutom erbjuder den här föreslagna ordningen med gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften vissa processekonomiska fördelar.

19. 3.4 Åklagarväsendet

Kommittén har låtit Riksåklagaren uttala sig om vad en sänkning av gränsvärdet för grovt rattfylleri skulle få för konsekvenser för åklagarväsendet. Nedanstående redogörelse bygger i allt väsentligt på de uppgifter som sålunda inhämtats. För åklagarnas del kommer merarbete att uppkomma främst genom att målen skall handläggas vid domstol. Det innebär bl.a. inläsningstid inför förhandlingarna, förhandlingstid i domstolen och tidsspillan vid förhandlingarna. För kanslipersonalens del kommer den föreslagna sänkningen av det övre gränsvärdet att leda till att registerutdrag måste rekvireras i varje ärende, vilket inte krävs i strafföreläggandeärenden. Vidare kommer arbetet med diarieföring att bli

l 204 Konsekvenser av förslagen SOU 1992131

mera omfattande eftersom exempelvis kallelser måste diarieföras och insorteras i akten. Riksåklagaren har beräknat det genomsnittliga merarbetet per ärende till omkring 30 minuter för kanslipersonal och omkring en timme för åklagarpersonal. Med den ökning antalet domstolsärenav den som kommittén räknat fram 2 500 2 600 ärenden skulle detta merarbete motsvara knappt två årsarbetskrafter för åklagare och knappt en årsarbetskraft för kanslipersonal till årlig kostnad en av nästan 970 000 kr. Därtill kommer de omkring 800 mål som enligt kommitténs beräkningar redan avgörs av domstol att övergå från att vara bötesmål till att vara fängelsemål, vilket kommer att påverka handläggningstiden. Den strängare syn grova rattfylleribrott som kommittén förordar kan naturligtvis, som påpekats i avsnitt 19.33, leda till ett ökat antal invändningar och överklaganden beträffande de brott redan i dag som bedöms som grova. Som där framhållits torde denna effekt vara av marginell betydelse och uppvägas av andra faktorer. Den utvidgning av området för grovt brott som kommittén föreslår innebär att möjligheterna till anhållande och häktning vid trafiknykterhetsbrott kommer att öka. Det merarbete detta kan leda till kan för åklagarväsendets del bedömas vara helt försumbart. De delar av kommitténs förslag som berör onykterhet till sjöss kan leda till ett visst merarbete för åklagarväsendets del. Antalet personer som lagförs för trafiknykterhetsbrott har dock hittills varit tämligen lågt. Dessutom innebär den här föreslagna ordningen med gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften vissa förenklingar vad gäller utredning och lagföring.

19.3.5 Polisväsendet

Kommitténs förslag om sänkt gränsvärde för grovt rattfylleri bedöms inte ha några effekter för polisens brottsutredande verksamhet. Förslaget innebär emellertid en utvidgning av området för grovt brott. Detta och den strängare syn på grova rattfylleribrott som kommittén förordat kan naturligtvis leda till ett ökat antal invändningar t.ex. om eftersupning, som gör att polismän i större utsträckning än i dag måste höras vid domstolsförhandlingama. Denna effekt bedöms dock vara av marginell betydelse. Vad gäller sjöfylleri är kommitténs förslag ägnade att förenkla och

effektivisera polisens utredande verksamhet se avsnitt 16.5.

SOU 1992131 Konsekvenser förslagen 205 av

19.3.6 Personutredning

I avsnitt 19.2.1 har kommittén räknat med att genomförandet av kommitténs förslag sänkt gränsvärde för grovt rattfylleri kommer om att leda till att ytterligare omkring 3 400 år döms för personer per grovt rattfylleri. Om man antar att yttranden från frivårdsmyndigheterna tas in i samtliga dessa fall och att tidsåtgången yttrande per uppgår till 5-7 timmar skulle det antalet yttranden 10 motsvara årsarbetskrafter 3 400 x 6 timmaryttrande 20 400 timmar; årsarbetstid 2 080 timmar 10 årsarbetskrafter. Med beräknad z en kostnad på 250 000 kr årsarbetskraft skulle kostnaden för de per tillkommande yttrandena bli omkring 2,5 miljoner kr år. per

19.3.7 Övriga effekter

Kommitténs förslag innebär vidare dels vissa andra samhällsekonomiska effekter, dels vissa effekter inte i första hand bör bedömas som med utgångspunkt från vad de kommer att innebära ekonomiskt. Särskilt kan här nämnas förväntad minskning antalet trafiken av olycksfall samt en mindre belastning på sjukvården och det sociala systemet. Samhällets nytta av ett minskat antal trafikolycksfall mäts normalt i två olika dimensioner. För det första mäts vilka materiella kostnader som år förknippade med inträffade olyckor. De materiella kostnaderna omfattar kostnader för sjukvård, egendomsskade- och administrationskostnader samt kostnader ñr produktionsbortfall. För det andra mäts individernas värderingar av att minska antalet olyckor. Denna betalningsvilja för riskreduktion kallas humanvärde och är ett mått på den icke-materiella nyttan minskad oro samt minskat

lidande och minskad sorg att minska antalet olyckor.

av Vägverket har beräknat de materiella kostnaderna. Vidare har på verkets initiativ undersökning betalningsviljan för riskreduktion en av genomförts i Sverige. Kostnaderna redovisas verket enligt av följande. De i tabell 1 redovisade kostnaderna för faktiskt inträffade vägtrafikolyckor har korrigerats för det bortfall förekommer som genom att alla olyckor inte rapporteras till polisen. Kostnaderna för ett polisrapporterat vägtrafikolycksfall beaktar bortfallet som redovisas i tabell 2.

Med utgångspunkt i dessa siffror har kostnaden för en genomsnittsolycka i olika trañkmiljöer beräknats enligt följande.

Tabell 3 1988 års olyckskostnad i kr polisrapporterad olycka i olika trafikmiljöer per 1990 års prisnivå

Landsbygd, olyckor exklusive viltolyckor 735 000 För år 1993 har följande olyckskostnader per polisrapporterad olycka

inklusive humanvårde framräknats exklusive viltolyckor.

SOU 1992131 Konsekvenser förslagen 207 av

19.3.8 Finansieringsmöjligheter

Det är inte möjligt att med exakthet förutse konsekvenserna av kommitténs förslag. De beräkningar gjorts baseras på generalisesom ringar och mer eller mindre väl underbyggda antaganden. Dessutom har inte alla kostnader till följd av förslaget kunnat beräknas. Vid bedömningen av kostnadsberäkningama får inte de förväntade preventiva effekterna glömmas bort. Att göra någon över hur prognos stora dessa kan bli är dock inte möjligt. Det har därför bedömts lämpligt att peka på andra möjligheter att finansiera kommitténs förslag. Enligt kommitténs beräkningar ligger kostnaden för förslaget på i storleksordningen 260 miljoner kr årligen eller, förslaget om angående Villkorlig frigivning genomförs, på i storleksordningen 220 miljoner kr. Av detta belopp har kommittén att de - genom personer som enligt dagens system döms till fängelse för trafiknykterhetsbrott kan överföras från traditionella anstalter till de föreslagna billigare specialanstaltema finansierat omkring 160 miljoner kr eller, vid ändrade regler Villkorlig frigivning, 130 miljoner kr. Återstår om alltså omkring 100 miljoner kr att finansiera. Kommittén vill peka på att förslaget att fängelsedömda med om trafiknykterhetsbrott som huvudbrott skall placeras på nyinrättade specialanstalter innebär att platser i befintlig anstaltsorganisation frigörs. Kommittén har utgått ifrån att några nybyggnationer inte behövs till följd av förslaget om specialanstalter, utan att vissa redan befintliga byggnader utanför kriminalvården bör kunna användas för detta ändamål. Vidare har antagits att det på grund andra orsaker av än kommitténs förslag uppstår ett behov ytterligare anstaltsplatser av och till följd därav ett behov att uppföra anstalter. I sådan av nya en situation kan i stället för att bygga anstalt de frigjorda - en ny anstaltsplatsema tas i anspråk för detta behov. Genom kommitténs förslag blir således kapitalkostnaden för de ytterligare anstaltsplatserna lägre än den skulle ha blivit varit tvungen att uppföra om man en ny anstalt.

Kommittén har diskuterat ytterligare fmansieringsmöjligheter, bl.a. följande.

Kortvariga fängelsestraff skulle kunna kombineras med böter. - Sådana möjligheter finns i vissa andra länder. Med hänsyn till att Straffsystemkommittén Dir. 199247 har i uppdrag att överväga ett sådant system finns det inte någon anledning för att här gå oss närmare in på denna fråga.

Man kan också överväga införande särskild avgift för den - av en enskilde körkortshavaren i de fall där hans körkort återkallas eller att

208 Konsekvenser av förslagen SOU 1992131

införa registerhållningsavgift för körkortsregistret. Upplysningsvis en kan nämnas att det år 1991 återkallades 28 940 körkort och att det vid slutet detta år fanns 5 193 097 gällande bil- och motorav cykelkörkort i landet.

En möjlighet kommittén vill nämna är en höjning av - annan som vägtrafikskatten. Kostnaderna skulle då stanna på vägtrañken. Fördelas hela kostnaden för Våg- och sjöfyllerikommitténs förslag de omkring 4 miljoner berörda fordonen i landet, skulle varje fordon endast behöva belastas med cirka 25 kr per år. I sammanhanget bör nämnas den periodiska kontrollbesiktningen från och med att innevarande år har glesats ut. Avgiften för den obligatoriska

kontrollbesiktningen år 1991 var 230 kr inkl. moms och är så även

år 1992.

Ytterligare möjlighet eventuellt skulle kunna diskuteras är - en som höjning skatten på alkoholdrycker. en av Lämpligheten här anförda exempel får bedömas i annan ordning. av

SOU 1992131 209

20 Specialmotivering

20.1 Förslaget till lag ändring i lagen

om

1951649 straff för vissa trafikbrott

om

4 § I paragrafens första stycke har den ändringen gjorts att alkoholkoncentrationen i utandningsluften nämns före alkoholkoncentrationen i

blodet. Ändringen skall ses mot bakgrund av att det övervägande

antalet tas är luftprov. I sak innebär förslaget inte prov som numera någon ändring.

4 a § I denna bestämmelse föreskrivs ansvar för grovt rattfylleri. Bestämmelsen föreslås ändrad på det sättet att maximistraffet höjs från ett till två års fängelse. I bestämmelsen också vissa omständigheter som särskilt skall anges beaktas vid bedömningen av ett rattfylleribrotts svårhet. Förslaget innebär att det övre gränsvärdet för alkoholkoncentrationen sänks från 1,5 till 1,0 promille i blodet och från 0,75 till 0,50 milligram per liter utandningsluft. Har alkoholkoncentrationen uppgått till minst de angivna värdena bör brottet, i likhet med vad som sker i dag, regelmässigt bedömas som grovt. Även alkoholkoncentrationen uppgått till eller överstigit det om angivna övre gränsvärdet kan det vara så att brottet i det enskilda fallet inte är att bedöma som grovt. Ansvar för enkelt brott bör t.ex. dömas ut vid gärningar före 1990 års reform skulle ha föranlett som böter med hänsyn till att omständigheterna var mildrande. I denna fråga kan hänvisas till de uttalanden gjordes i förarbetena till som

1990 års ändringar i trafikbrottslagen se prop. 1989902 s. 39, 48

och 49 samt Justitieutskottets betänkande 198990JuU2 s. 22. Alkoholkoncentrationen i utandningsluften nämns till skillnad från gällande rätt före alkoholkoncentrationen i blodet skäl som har av anförts i specialmotiveringen till 4 I sak innebär förslaget i denna del inte någon ändring. Vid sidan alkoholhalten anges i 4 a § trañkbrottslagen som en av försvarande omständighet att föraren varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel. En avsevärd påverkan av alkohol kan i vissa fall föreligga även alkoholkoncentrationen inte uppgått om

210 Specialmotivering SOU 1992 131

till gränsvärdet 1,0 promille i blodet 0,50 milligram liter resp. per utandningsluft. Straffansvar för grovt rattfylleri i ett sådant fall förutsätter naturligtvis, framhålls i förarbetena till 1990 års som ändringar i trafikbrottslagen, en övertygande utredning påom verkansgraden.

20.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen 189l35 s. 1

325 § Detta lagrum straffbelägger enkelt sjöfylleri. Det är enbart fråga om kliniskt sådant, dvs. det måste kunna antas att gärningsmannen - som skall ha haft uppgift ombord av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss var så påverkad alkohol eller annat medel att han inte - av kunnat på betryggande sätt utföra sitt åliggande. Straffet mot svarar det som är stadgat för enkelt rattfylleri och är alltså böter eller fängelse i högst sex månader. Sjöfylleri är liksom rattfylleri ett riskbrott, och det krävs alltså inte att sjöolycka vållats för att fylleriet skall vara straffbart. Som framgått i det föregående har kommittén valt att inte föreslå att straffbarhet för sjöfylleri knyts till ett nedre gränsvärde för alkoholkoncentration i blod eller utandningsluft utan bara att ett gränsvärde för grovt sjöfylleri införs, nämligen detsamma som föreslås för grovt rattfylleri; jämför vid 325 § nedan. Förhållandena a är särpräglade på sjön. Inte minst kan skilda sysslor ombord och de omständigheter under vilka de utförs ställa vitt skilda krav på omdöme och precision. Detta, spelat viktig roll i kommitténs som en överväganden, torde också beaktas i tillämpningen förevarande av 325 § sjölagen. Kommittén har ansett att denna principiella syn på nykterhetskravet till sjöss förtjänar att uttalas i lagtexten, så mycket BrBs mer som allmänna straffvärderegler 29 kap. BrB något uttryck för den. ger Därför föreslår kommittén att en ny regel fogas till lagrummet, vilken regel utsäger att brottets straffvärde skall bedömas med utgångspunkt i de krav som uppgiftens beskaffenhet efter omständigheterna ställt på gärningsmannen. Att denna principiella syn på sjöfylleriet sålunda lagfästs här i 325 § sjölagen tillika bakgrund till det förslag i ger en den följande 325 a § sjölagen innebär att i första hand de krav som som beskaffenheten av gämingsmannens uppgift efter omständigheterna ställde på honom skall beaktas då det bedöms sjöfylleri om är grovt eller ej. Att detta senare förslag står i samklang med lagens grundsyn på brottet blir då tydligt. I grunderna för den lagregel som kommittén sålunda föreslår i förevarande paragraf bör rättstillämpningen också kunna finna stöd

SOU 1992131 Specialmotivering 21 l

för att, främst i en del fall som kommer vägtrafikens förhållanden nära, redan av bevis om att den misstänkte hade en alkoholhalt i blod eller utandningsluft över gränsvärdet för rattfylleri dra slutsatsen att han måste antas inte ha kunnat på betryggande sätt utföra vad som ålåg honom ombord; ingen tilläggsbevisning om synlig alkoholpåverkan skulle då behövas. Kommittén har varit inne på detta i det

föregående se avsnitt l6.4.2.2 vill här erinra att kännedom

men om om de trañkrisker som alkoholpåverkan medför styrde valet av det

nuvarande gränsvärdet för vad som är straffbart som rattfylleri se

prop. 1989902 s. 31 och 32 samt Justitieutskottets betänkande 198990JuU2 s. 19. Det togs visserligen också preventiva hänsyn vid detta val, varför man måste räkna med att rättssäkerheten kräver

rimlig säkerhetsmarginal i det enskilda fallet se Lagrådets yttrande

i prop. 1989902 s. 64 och 65 och Ds 199052 s. 35. Principen bör alltså kunna uttryckas så att det som är straffbar påverkan i vägtrafik normalt bör vara det också i snarlika fall till sjöss, låt vara att bevisföring inskränks till utredning som om akoholhalt i blod eller utandningsluft kräver säkerhetsmarginal. Vad kommittén här i första hand haft för ögonen är alltså exempelvis fall i vilka den misstänkte fört snabbgående motorbåt i sommartrafik i eller på väg till trånga vatten; likheten med vägtrafik är då, liksom i vissa andra fall, tydlig för envar. Detta bör stundom kunna gälla också den som biträtt föraren med navigering eller manövrering. Även utan så tydlig parallell till vägtrañkförhållanden kan både uppgift ombord och yttre omständigheter ha ställt så höga krav på den misstänktes omdöme och precision att alkoholhalter i närheten av det nedre gränsvärdet för rattfylleri förtjänar att tydas så, att toleranströskeln överskridits. Detta bör exempelvis kunna vara fallet om han gjort tjänst som bryggbeñl ett stort passagerarfartyg eller tankfartyg t.ex. under gång genom Stockholms skärgårds erkänt svåmavigerade vatten. Det skulle också kunna vara fallet om han som däcksbefäl övervakat stuvning av tung last ombord på ett torrlastfartyg eller, i manskapsbefattning, biträtt med lossning farlig av last från ett kemikalietankfartyg. Också i dessa fall lår man dock få räkna med rimliga säkerhetsmarginaler till vägtrafikens åsyftade gränsvärde. Den analogiska tillämpning av vägtrafikens gränsvärde vid bevisvärdering i mål om sjöfylleri som kommittén sålunda förordar har förutsättningar att bli överlägsen tillämpningen av ett motsvarande lagfäst gränsvärde. Ty den lämnar utrymme för sakligt välmotiverade individuella hänsyn redan vid prövningen av vad som är straffbart; inte bara, som då överskridande av lagfäst gränsvärde i vägtrafik beivras, vid påföljdsval och straffmätning för brottet. Kommittén syftar här på hänsyn till sådant som den misstänktas ålder, kön,

2 2 l Specialmøtivering SOU 1992131

kroppsvikt, alkoholvanor m.m. Sådana omständigheter kan, där det framstår som motiverat, tillåtas avgöra i vad mån det beteende lagbudet vänder sig mot verkligen nått straffvärd risknivå i det enskilda fallet. En nyanserad straffrättslig tillämpning av de värderingar som bär upp vägtrañkens gränsvärde blir sålunda möjlig. Det lätt förenklade budskap kommittéförslaget med dessa motiv vill förmedla både till dem som seglar för sitt nöje och till dem som seglar för sitt bröd blir även med den nyanserade rättstillämpning som sålunda förutsatts detta För sjöjylleri kan Du komma att dömas på samma bevis som fäller ratøyllertlsten.

325 a § I detta lagrum regleras grovt sjöfylleri, också det som kliniskt brott. Straffet är liksom för grovt rattfylleri i dag fängelse i högst ett år. Straffmaximum föreslås höjt till två års fängelse. Därmed bibehålls överensstämmelse med straffskalan för grovt rattfylleri; jämför under 7.1.2 ovan. I en katalog med tre punkter förtecknar lagen omständigheter som särskilt skall beaktas då brottet kvaliñceras som grovt. Den första punkten upptar att gärningsmannen var avsvärt påverkad av alkohol eller annat medel, den andra att hans uppgift ombord var särskilt krävande och den tredje att han satte säkerheten till sjöss i påtaglig fara. Som redan framgått föreslår kommittén att ett övre gränsvärde lika med det som föreslås för grovt rattfylleri nämligen en alkohol- koncentration av minst 0,50 milligram per liter utandningsluft eller 1,0 promille i blodet lagtästs i denna paragraf. Förslaget sätter in detta i en ny första punk i den nyssnämnda katalogen och låter den nuvarande punkten om kliniskt skönjbar, avsevärd påverkan bli katalogens andra punkt. Gränsvärdet i första punkten blir därmed jämställt med avsevärd påverkan enligt andra punkten. Lagens budskap blir således För grovt sjöjylleri blir Du dömd på samma bevis som fäller ratfylleristen. Den nuvarande andra punkten om gämingsmannens krävande uppgift ombord för kommittéförslaget upp redan före katalogen, som grundläggande förutsättning för att sjöfylleri över huvud taget en skall bli kvalificerat som grovt. Först och främst skall sålunda beaktas om beskaffenheten av gämingsmannens uppgift ombord efter omständigheterna ställde höga krav honom; något som kommer att få ses mot bakgrund av den genom förslaget kompletterade 325 § sjölagen. Vid jakande svar på denna fråga förs bedömningen vidare till katalogens tre nya punkter, av vilka som redan framgått de - båda första har med graden av alkoholpåverkan att göra. Den nuvarande tredje punkten i katalogen förblir nummer tre även enligt kommitténs förslag. Dess blickfång breddas emellertid. Den

sou 1992131 Specialmotivering 213

påtagliga fara för sjösäkerheten gämingsmannens påverkan som förutsätts ha medfört är för närvarande, med tydlig förebild i vad som kvalificerar rattfylleri som grovt, knuten till fartygets framförande. Kommittén menar att detta är ett alltför smalt blickfång i det att endast fartygets framförande utan också dess handhavande i övrigt, liksom för övrigt även lasthantering, bör rymmas här. Allt detta kan vara av vikt för sjösäkerheten. Kommittén föreslår därför att punkten formuleras så att den avser de fall då gärningsmannen fullgjort sin uppgift på ett sätt som medfört påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Om gärningsmannens uppgift efter omständigheterna inte ställde höga krav på honom utan var av enkel beskaffenhet, brister det som sagt i förslagets grundläggande förutsättning för att kvalificera hans sjöfylleri som grovt brott. Bedömningen skall då inte föras vidare till katalogen över kvalificerande omständigheter. I stället får brottet bestraffas som enkelt sjöfylleri enligt 325 § sjölagen, och det utan hinder av att gärningsmannen kan ha varit avsevärt påverkad eller t.o.m. satt sjösäkerheten i påtaglig fara. Men det hör till bilden att också det enkla sjöfylleriet kan bestraffas med fängelse. Förslaget kan exemplifieras. Fritidsfiskaren sitter med sitt spö som i lugnt väder på insjön behöver sålunda enligt kommitténs mening inte dra på sig ansvar för grovt sjöfylleri enbart för det att han är avsevärt alkoholpåverkad; men ansvar för enkelt sjöfylleri lär han undgå ifall han blir upptäckt och lagförd så är förhållandet redan i dag. Fritidsbåtföraren som förtöjt vid skäret för natten och somnat in efter alkoholförtäring måste inte heller han, såvitt kommittén kan finna, göra sig skyldig till grovt sjöfylleri han på grund om av oväntad väderförsämring eller förbipasserandes svall tvingas upp ur sömnen för att förtöja Även för honom torde för enkelt om. ansvar sjöfylleri vara tillfyllest. Det är möjligt att man också inom yrkessjöfarten får räkna med en del fall som förtjänar motsvarande bedömning. I yrkessjöfarten finns inte särskilt ofta anledning att räkna med att någon skall sätta sjösäkerheten i fara genom att under inflytande av alkohol eller annat medel fullgöra, eller försumma att fullgöra, en uppgift som låt vara i princip väsentlig för sjösäkerheten med - hänsyn till omständigheterna inte ställer höga krav på gämingsmannen. Däremot bör det vara praktiskt att räkna med detta i det båtliv som hör nöjessjöfarten till; särskilt hänsynen till sjösäkersom heten undantar gärningsmannen själv. Sålunda kan t.ex. en ensam och berusad båtförare lätt nog sätta sin säkerhet på sjön i påtaglig fara, eller rent av utlösa olycksfall, utan att förarsysslan egentligen alls behöver ställa höga krav på honom.

214 Specialmotivering SOU 1992131

20.3 Förslaget till lag ändring i

om

jämvägssäkerhetslagen 1990 1 157

Förslaget innebär en anpassning till de föreslagna ändringarna i trañkbrottslagen. Beträffande det närmare innehållet kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen om motsvarande ändringar i den lagen.

20.4 Förslaget till lag ändring i lagen

om

1974203 om kriminalvård i anstalt

6 §

Ändringen innebär att det i bestämmelsen, som handlar om de

intagnas fördelning mellan lokalanstalter och riksanstalter, tas upp ytterligare ett skäl för undantag från huvudregeln att den som undergår fängelse i högst ett år företrädesvis skall vara placerad i lokalanstalt, nämligen att den intagne har behov av sådan undervisning, utbildning eller särskild behandling som anordnas i särskilt inrättade anstalter.

Ändringen är påkallad med hänsyn till att de av kommittén

föreslagna specialanstaltema för fängelsedömda trañknykterhetsbrottslingar förutsätts bli inrättade som öppna riksanstalter. Kommitténs förslag om särbehandling avser intagna som för verkställighet av ett fängelsestraff kan beräknas vistas på kriminalvårdsanstalt i högst omkring tre månader och som har ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrotti den aktuella domen. Denna grupp bör alltså företrädesvis placeras i de föreslagna specialanstalterna. Annan placering kan naturligtvis påkallad med hänsyn till exempelvis vara säkerhetsskäl, tidigare eller aktuell brottslighet, den intagnes nu förutsättningar att delta i den på de särskilt inrättade anstalterna anordnade verksamheten eller med hänsyn till att möjlighet bör beredas den intagne till särskild behandling som inte lämpligen annan kan anordnas i de här avsedda säranstalterna.

Bilagor

sou 1992131 217

Bilaga I @

EE

w

Kommittédirektiv

Dir. 1991123

Översyn bestämmelserna om grovt rattfylleri och

av sjöfylleri.

Dir. 1991123

Beslut vid regeringssammanträde 1991-12-19

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hellsvik, anför.

MITT FÖRSLAG

En parlamentarisk kommitté tillkallas för att skyndsamt se över lagstiftningen grovt rattfylleri samt reglerna om sjöfylleri. Översynen skall om dels promillegränsen och påföljden för grovt rattfylleri, dels frågan avse om promilleregler skall införas för sjötrafiken.

BAKGRUND Rattfyllerilagstiftningen [in viktig del av trafiksakerhetsarbetet består i åtgärder för att förbättra nykterheten i véigtrafiken. Sverige införde redan på 1920-talet bestämmelser om straff för onykterhet i trafiken. Ansvarsområdet har successivt utvidgats och kravet på nykterhet efter hand skärpts. Den historiska bakgrunden tecknas närmare i justitieutskottets betänkande l99l92zjuU2, s. 3 och i prop. 19899022, s. 15 Bestämmelser om trafiknykterhetsbrott finns i 4 och 4 a §5 trafikbrottslagen 1951649. För järnvägstrafiken innehåller 6 kap. 2 § järnvägstrafiklagen 1985192 motsvarande regler.

1991 rirs mulriugizr i tmfikbrulslagen

Den senaste ändringen av trafikbrottslagen trädde i kraft den 1 juli 1990 prop. 19899022, IuUZ, rskr. 106, SFS 1990149. Den innebar att nedre

218 Bilaga 1 SOU 1992131

promillegränsen för straffbarhet sänktes till 0,2 denna gräns avser alkoholkoncentrationen i blodet, motsvarande sänkning gjordes beträffande alkoholkoncentrationen i utandningsluften; fortsättningsvis talas för enkelhets skull endast om alkoholkoncentration i blodet, brottsbenämningen rattonykterhet utmönstrades och rattfylleribrottet delades upp i två grader, rattfylleri och grovt rattfylleri. Bestämmelsen om grovt rattfylleri är nu utformad i överensstämmelse med vad som normalt gäller i samband med gradindelade brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa omständigheter som skall tilläggas särskild vikt vid ställningstagandet till om rattfylleribrottet är grovt. Förutom en alkoholhalt som har uppgått till minst 1,5 promille i blodet nämns som ytterligare kvalificerande omständigheter vid den bedömningen att föraren annars varit avsevärt påverkad av alkohol eller annat medel eller att framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. l praktiken innebär lagändringen i detta hänseende en utvidgning av tillämpningsområdet genuin att ansvar för grovt rattfylleri kan komma ifråga även om alkoholkoncentrationen inte uppgått till 1,5 promille. Rattfylleri nu grovt rattfylleri har före de senaste ändringarna normalt bestraffats med ett kortare fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande lagstiftningen gavs emellertid uttryck för ett synsätt som lämnar större utrymme än tidigare att välja en icke frihetsberövande påföljd. Departementschefen anförde i den delen bl.a. följande.

De principer för val av påföljd som kommer till uttryck den i nya lagstiftning som trädde i kraft vid årsskiftet är allmänt tillämpliga och därför givetvis även när det gäller val av påföljd för rattfylleri. Detta innebär att rätten alltid skall fästa särskilt avseendevid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.Som skäl för fängelse får rätten utöver brottslighetens straffvärde och art beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i sig motiverar fängelseistället för en inte frihetsberövande påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning rattfylleribrottens art måste ansesvara sådan att brotten bör följas av fängelse även om det inte är fråga om en áterfallssituation.

SOU 1992131 Bilaga 1 219

För egen del är jag av den uppfattningen att en avgörande faktor det i hänseendet måste vara de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Har gärningsmannen genom sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse.Jagvill stryka under att ett sådant synsätt innebär en väsentlig skärpning för många fall som i dag bedöms som rattonykterhet men som enligt mitt förslag blir att bedöma som grovt rattfylleri. Har några särskilda omständigheter av de slag som jag nu berört däremot inte förelegat, bör normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som nu är fallet. Det är emellertid inte endastbrottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en inte frihetsberövande påföljd. Av stor vikt är självfallet också om det idet enskilda fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse. Det kan exempelvis vara sådanaomständigheter som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken. Jagtänker här främst det fallet att den tilltalade drabbas av hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövniitg till följd av att körkortet återkallas. Av än större betydelse torde sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 9 § andra stycket brottsbalken vara. Det är, förutom de sk. kontraktsvårdsfallen, situationer där en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation eller där han undergår behandling för sitt missbruk.

När det därefter gäller frågan om valet mellan påföljderna Villkorlig dom och skyddstillsyn anförde departementschefen bl.a. följande.

Har domstolen funnit att brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse, står valet, om vi bortser från överlämnande till särskild vård, mellan Villkorlig dom och skyddstillsyn. För att villkorlig dom skall kunna komma i fråga krävs princip i att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Villkorlig dom skall normalt förenas med ett bötesstraff, som när det gäller grovt rattfylleri måste vara káinnbart. Utrymmet för Villkorlig dom som påföljd för den som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri är emellertid begränsat till följd av att en stor majoritet dem har kroniska alkoholproblem. Även om sådana problem inte av

220 Bilaga 1 SOU 1992131

automatiskt kan tas till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt rattfylleribrottslighet är detta naturligtvis ofta förhållandet. Den påföljd som dá kommer fråga i är skyddstillsyn.

Utvärdering av lagändringarnas effekter

Redan i propositionen s. 28 förutskickades att en utvärdering av de ändrade reglerna framstod nödvändig. Även justitieutskottet besom tonade vikten av att de ändrade trafiknykterhetsreglernas tillämpning blev föremål för fortlöpande uppmärksamhet från statsmakternas sida samt att det praktiska resultatet av de beslutade ändringarna skulle utvärderas efter viss tid se betänkandet s. 14 ff.. I juni 1991 gav den dåvarande regeringen brottsförebyggande rådet BRÅ i uppdrag att utvärdera effekterna lagändringarna. I beslutet av anges att utvärderingen främst skall ta sikte i vad män lagändringarna har påverkat trafikanternas beteende i trafiken, trafiksäkerheten med avseende olycksfall och andelen alkoholpåverkrtde förare. Vidare skall utvärderingen belysa ändringarnas betydelse för domstolarnas påföljdsval samt andelen återfall i trafiknykterhetsbrott och skillnaden mellan olika påföljder när det gäller áterfallsbenägenheten. 1 utváirderingsuppdraget ingår även att inventera och kartlägga tillgängligt forskningsmaterial varvid möjligheterna att samverka med närliggande forskningsprojekt särskilt skall beaktas. BRÅ har inlett arbetet och referensgrupp med en representanter för rättsväsendet och andra berörda myndigheter har knutits till utvärderingsprojektet. Utvärderingsprojektet skall slutredovisas senast den 1 april 1994.

Senare uttalanden av statsmakterna om rattfyllerilngstiftizingen

Lagändringarna år 1990 har blivit föremål för en omfattande och livlig debatt. Kritik har riktats mot framför allt den påföljdspraxis som kommit att utvecklas mot bakgrund av de refererade uttalandena i förarbetena. I samband med den allmänna motionstiden under riksmötet 199091 väcktes en lång rad motioner med anknytning till trafiknykterheten. När den nya regeringen tillträdde hösten 1991 uttalade den i regeringsförklaringen att reglerna för rattfylleri skulle ses över med inriktning på

sou 1992131 Bilaga 1 221

sänkt promillegrarts och skärpta straff för grovt rattfylleri samt ökad enhetlighet i tillämpningen. Riksdagens har därefter i sitt av riksdagen godtagna betänkande l99l92]uU2 behandlat de ovan nämnda motionerna. Motionerna rör i huvudsak brottet grovt rattfylleri, såväl gränsen mellan det och enkelt rattfylleri som Avalet av påföljd. Den allmänna inriktningen i motionerna är att det framstår som eftersträvansvärt att gränsen till grovt rattfylleri borde sättas något lägre än för närvarande och att grovt rattfylleri borde leda till en strängare påföljd än i dag. l sina överväganden uttalar utskottet bl.a. att det beträffande grovt rattfylleri är nödvändigt med en päföljdspraxis som i rimlig mån tillgodoser den allmänpreventiva effekt som lagstiftningen om grovt rattfylleri är avsedd att ha. Utskottet betonar dock att detta inte utesluter att välja skyddstillsyn som påföljd för grovt rattfylleri när en annan påföljd än fängelse ter sig adekvat. Utskottet anför vidare att en översyn med beaktande av spörsmålen resta i motionerna bör göras men att den inte kan vänta så länge som till 1994. Med hänvisning till att uttalanden i regeringsförklaringen gett vid handen att åtgärder redan aktualiserats i regeringskansliet avslog utskottet samtliga motioner.

Sjöfylleri

Bestämmelser om nykterhetsbrott i sjötrafik finns i sjölagen 189135 s. 1. Brotten sjöfylleri och grovt sjöfylleri behandlas i 325 och 325 a §§. Bestämmelserna ändrades senast den 1 juli 1991 prop. 1990911128, LU35, rskr. 331, SFS 1991668. Trafiken till sjöss har ökat i utomordentligt snabb takt under senare år. Detta beror till stor del på att antalet fritidsbåtar har Ökat kraftigt. Dessa båtar har allmänhet i också blivit större och snabbare. Sjötrafiken har nu, i vart fall i livligt trafikerade vatten, allt mer börjat likna vägtrafiken vad gäller täthet och livlighet. Den ställer därmed ofta likartade krav reaktionsförmåga och gott omdöme. Med anledning av den utveckling som har skett av sjötrafiken har riksdagen på regeringens förslag beslutat om bl.a. vissa ändringar av den straffrättsliga regleringen av onykterhet till sjöss och av störande effekter av sjöfart prop. l9909lzl28, LU35, rskr. 331, SFS 1991668. I propositionen och utskottsbetänkandet behandlades även frågan om promilleregler för sjötrafiken. Där gjordes den samfällda bedömningen att det nu inte

222 Bilaga I SOU 1992 131

finns tillräckligt beredningsunderlag för att föreslå promilleregler och att frågan därför bör övervägas närmare av en utredning.

UTREDNINGSUPPDRAGET

Grovt rattfylleri

Allmänna utgångspunkter

Den allmänna utgångspunkten för utredningsuppdraget bör vara vad regeringen har uttalat i regeringsförklaringen, nämligen att reglerna om grovt rattfylleri skall ses över med inriktning sänkt promillegräns och skärpta straff samt ökad enhetlighet i tillämpningen.

Sänkt prumillcgräns

Som jag tidigare berört innebär lagändringen år 1990 ökade möjligheter att bedöma fall där alkoholhalten inte uppgått till 1,5 promille som grovt rattfylleri. Frågan om vilken promillegräns som skall gälla vid gränsdragningen mellan rattfylleri och grovt rattfylleri diskuterades däremot inte närmare i samband med ändringarna 1990. Departementschefen konstaterade emellertid att de olycksrisksundersökningar som gjorts visar på höjda olycksrisker vid alkoholhaller klart under 1,5 promille jfr. prop. 1989902, s. 36. Propositionen innehåller också en kortfattad redogörelse för resultaten av ett antal sådana undersökningar s. 18 ff.. Mot bakgrund av tillgängliga vetenskapliga rön skall kommittén ta ställning till om gränsen på 1,5 promille bör sänkas och i förekommande fall föreslå nödvändiga lagändringar. Om kommittén finner skäl för det, kan den i stället för en generell sänkning av promillegränsen föreslå en ordning enligt vilken möjligheterna att bedöma fall med en lägre alkoholkoncentration än 1,5 promille som grovt rattfylleri utvidgas i förhållande till nuvarande regler. En utgångspunkt för kommitténs överväganden bör vara en bedömning i vad mån sänkt gräns är ägnad att påverka nykterheten och av en säkerheten i allmänhet i trafiken. Kommittén bör även beakta i vilken utsträckning en sänkning av promillegränsen medför sådana ökade möjligheter till vård eller annan behandling som kan antas minska risken för återfall.

SOU 1992131 Bilaga I 223

En utvidgning av tillämpningsomrädet för bestämmelsen grovt om rattfylleri medför konsekvenser för rättsväsendets handläggning. Det är angeläget atfkommittén belyser dessa liksom även de effekter fösom en reslagen ändring kan antas medföra för kriminalvården.

Skärpta straff

1990 års ändringar av rattfylleribestämmelserna har i Vart fall inledningsvis lett till en kraftigt förändrad påföljdspraxis. Första halvåret 1990 dömdes omkring 70 procent av rattfylleristerna motsvarar i stort de som i dag döms för grovt rattfylleri till fängelse och mindre än 10 procent till Villkorlig dom. Under andra halvåret 1990 dömdes cirka 40 procent till fängelse och drygt 30 procent erhöll Villkorlig dom. Om man ser till senare

utfall har användningen Villkorlig dom minskat något och uppgick till

av 27 procent under andra kvartalet 1991;45 procent av dem dömdes för som grovt rattfylleri fick fängelse. Förändringen fördelningen mellan påav följderna bekräftas dessutom av utvecklingen under tredje kvartalet 1991. Det är väsentligt att kommittén vid sitt ställningstagande till vilka lagändringar som kan vara motiverade beaktar hur praxis beträffande påföljdsval utvecklat sig och kan komma att utveckla sig under kommitténs arbete. Kommittén bör i den delen samråda med BRÅ och den särskilda referensgrupp som följer den utvärdering av 1990 års reform BRÅ som svarar för. Vad som inger särskild oro när det gäller den hittillsvarande tillämpningen av de nya reglerna är den starka ökningen av antalet Villkorliga domar. l likhet med vad som gällde redan före reformen år 1990 bör det visserligen inte vara uteslutet att tillämpa Villkorlig dom vid grovt rattfylleri. Redan med hänsyn till att en stor majoritet av dem som döms för grovt rattfylleri har allvarliga alkoholproblem bör emellertid utrymmet för Villkorlig dom vara begränsat. En orsak till att Villkorlig dom särskilt inledningsvis tillämpats i så stor omfattning kan vara att domstolarna inte haft tillräcklig personutredning. Den frågan har tagits upp i samband med den lagstiftning särnya om skild personutredning i brottmål prop. 19919222, JuUZ, rskr. 000 som riksdagen nyligen beslutat om och som träder i kraft den ljuli 1992. Kommittén bör i sitt arbete söka bedöma den gamla och den nya ordningens betydelse för Valet av påföljd vid grova rattfyllerier. Behövs ytterligare

224 Bilaga 1 SOU 1992131

ändringar i lagstiftningen om personutredning i brottmål, bör kommittén vara oförhindrad att föreslå sådana. Kommittén bör även pröva i vilken utsträckning och under vilka omskyddstillsyn bör kunna komma i fråga påföljd för ständigheter som som rattfylleri. En utgångspunkt för den bedömningen bör, såsom justigrovt tieutskottet uttalat i sitt betänkande 199192JuU2, vara att möjligheten vid icke frihetsberövande påföljderna att bereda vård för missbrukare skall till även vid bestämmande påföljd för grovt rattfylleri i tas vara av framtiden. Frågan val påföljd för grovt rattfylleri hänger nära om av med utformningen bestämmelsen om grovt rattfylleri. När samman av ställning till hur skärpt påföljdspraxis bör åstadkommas kommittén tar en bör den därför oförhindrad att även överväga ändringar av kriterivara erna för grovt rattfylleri.

Ökad enhetlighet tillfimpiiiiigvu i

Regeringsförklaringens uttalande att en ökad enhetlighet i tillämpom eftersträvansvärd skall främst mot bakgrund av utveckningen är ses efter den 1 juli 1990.Av såväl uppgifter från statistiska centralbyrån lingen andra granskningar praxis framgår att skillnaderna i praxis när som av det gäller påföljdsval ha ökat direkt efter den 1 juli, såväl mellan synes hovrättsområden mellan enskilda tingsrätter. Variationen mellan som dock ha minskat därefter för att andra kvartalet hovrättsområdena synes direkt större än den för handen redan före 1990 års 1991 inte vara som var ändringar i trafikbrottslagen. Skillnader i påföljdsval mellan olika domstolar och områden i landet kan förklaras med hänsyn till att de fall förelegat till bedömning varit som andra relevanta hänseenden än sådana legat till grund för staolika i som bearbetning. Särskilt när det gäller inledningsskedet efter lagtistisk ändringarna år 1990 är det emellertid uppenbart att variationerna var av de inte kan förklaras enbart faktorer hänförliga till de ett sådant slag att av individuella fallen. Enhetlighet är eftersträvansvärd i straffrättstillämpningen, och oklarleder till omotiverade skillnader i prövningen skall om möjligt heter som undanröjas. Kommittén skall i detta hänseende noga följa utvecklingen föreslå de lagtextjusteringar framstår ägnade att öka förutsamt som som för ökad enhetlighet i tillämpningen. Samtidigt är det sättningarna en emellertid angeläget att de eventuella förslag som kommittén lägger fram

SOU 1992131 Bilaga 1 225

lämnar det utrymme som bör finnas för domstolarna att liksom i andra

fall göra allsidig och nyanserad bedömning med hänsyn till omstän-

en digheterna i deLenskilda fallet. Kommittén bör härvid även beakta det grova rattfylleriets förhållande till annan trafiklagstiftning, jag tänker då närmast på relationen till bestämmelsen om grov vårdslöshet i trafik.

Påverkan övrig lagstiftning

l den mån kommittén lägger förslag som innebär ändringar i trafikbrottslagen skall konsekvenserna för annan lagstiftning som behandlar nykterhet beaktas, t.ex. behov av ändringar i bl.a. järnvägstrafiklagen 1985192.

Förluillnniict till broffsfdrcbyggnizderådetsutvärdering

Som framgår av det följande skall den parlamentariska kommittén som nu föreslas avsluta sitt arbete innan brottsförebyggande rådets utvärdering skall vara klar. Kommitténs uppdrag är dock, såvitt gäller de frågor som skall begränsat i förhållande till BRÅzs arbete därför skall tas upp, som fortsatta i enlighet med angiven tidsplan. Som jag tidigare nämnt bör dock kommittén arbeta i nära samarbete med dem för BRÅs utsom ansvarar värdering så att dubbelarbete undviks.

Sjöfylleri

Allmänna utgångspunkter

En naturlig utgångspunkt för överväganden om hur straffbestämmelserna för sjöfylleri bör vara utformade är att dessa, så långt det sakliga grunder är motiverat, bör anpassas till den reglering som gäller för andra trafiknykterhetsbrott. Den kommitté som jag föreslår skall behandla bestämmelserna om grovt rattfylleri bör därför samtidigt även överväga frågan om införande av promilleregler för sjötrafiken. Kommittén bör närmare analysera i vilken utsträckning vägtrafik och sjötrafik kan så likartade, att de skäl som ligger bakom systeanses vara met med promilleregler för vägtrafiken även har bärkraft för sjötrafiken. Kommittén bör härvid, mot bakgrund av den typ av risker som alkoholpåverkan medför i olika situationer, överväga vilket sätt som en pro-

226 Bilaga 1 SOU 1992131

millereglering för sjötrafiken lämpligen utformas och föreslå de lagändringar som anses motiverade.

uigtekniska frågor

Promilleregler för sjötrafiken kan konstrueras en rad olika sätt. Vid valet mellan olika alternativ finns det flera olika typer av problem som bör beaktas. I den departementspromemoria som låg till grund för den senaste ändringen av reglerna om sjöfylleri lämnas en redogörelse för vissa av dessa Ds 199052 Sjöfylleri m.m., s. 25 f.. De straffbestämmelser om sjöfylleri som finns i dag har ett vidsträckt tillämpningsområde beträffande personkretsen. Det framstår därför som tveksamt, om man bör göra en promilleregel lika omfattande. Starka skäl talar dock för att viktiga delar av sjötrafiken bör jämställas med vägtrafiken. Kraven på nykterhet kan emellertid knappast göras lika för alla fall oberoende av typen av fartyg eller den uppgift ombord som är aktuell. l departementspromemorian har olika typer av avgränsningar skisserats. Kommittén bör förutsättningslöst överväga lämpligheten av dessa och andra tänkbara avgränsningar, t.ex. att avgränsa promilleregelns tillämplighet till fartyg av viss storlek eller med viss motoreffekt.

Ekonomiska konsekvenser och förslag till finansiering

Kommittén bör särskilt redogöra för de ekonomiska konsekvenserna av dess förslag. De ekonomiska effekterna för de instanser inom rättsväsendet som kan tänkas bli berörda av förslagen, såsom polis-, åklagar-, och domstolsväsendet samt kriminalvården skall därvid specificeras. Härvid är det av särskild vikt att beakta effekterna av en förändrad påföljdsbestämning för kriminalvården. Kommittén bör ange hur kommitténs förslag skall rymmas inom en oförändrad resursram.

ÖVRIGT

För kommitténs arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående dels utredningsförslagens inriktning dir. 19845, dels beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 198843. Utredningens arbete bör vara avslutat före utgången av år 1992.

SOU 1992131 Bilaga 1 227

HEMSTÄLLAN

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté omfattad av kommittéförordningen 1976119 med högst sju ledamöter med upp- drag att göra en utvärdering av bestämmelserna för grovt rattfylleri och frågan om införande av en promilleregel till sjöss samt att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

BESLUT

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

Justitiedepartementet

sou 1992131 229

Bilaga 2 a

Förfrågan Väg- och sjöfyllerikommittén Ju 199203 1992-04-15

Till landets tingsrätter och hovrätter

Trafiknykterhetsbrotten

Den l juli 1990 ändrades trañkbrottslagens bestämmelser trañkom

nykterhetsbrott. Ändringarna innebar bl.a. att trafiknykterhetsbrotten

delades in i två svårhetsgrader, rattfylleri och grovt rattfylleri. I förarbetena till den nya lagstiftningen uttryck för ett nytt synsätt, gavs som lämnar större utrymme för frihetsberövande påföljder än tidigare.

Väg- och sjöfyllerikommittén har till uppgift att göra översyn en av

bl.a. bestämmelserna grovt rattfylleri Dir. 1991123. Översynen

om gäller promillegränsen i 4 a § l trafikbrottslagen och påföljden för grovt rattfylleri och är inriktad på sänkt promillegräns och skärpta en straff. I stället för en sänkning av promillegränsen för grovt rattfylleri kan kommittén, om den finner skål för det, föreslå andra ändringar i 4 a § trañkbrottslagen leder till utvidgade möjligheter som att bedöma fall där förarens alkoholkoncentration inte uppgått till de angivna gränsvärdena 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft grovt rattfylleri. I kommitténs uppdrag ingår som vidare att beakta hur praxis i fråga påföljdsval för grovt rattfylleri om utvecklar sig och att föreslå de lagtextjusteringar framstår som som ägnade att öka förutsättningarna för ökad enhetlighet i tillämpen ningen. Kommittén skall också i sitt arbete söka bedöma vilken betydelse den gamla och den från den 1 juli 1992 gällande nya ordningen för personutredning i brottmål har haft har för valet resp. av påföljd vid grovt rattfylleri och det behövs föreslå änd- - om ringar i lagstiftning personutredning i brottmål. om

Kommittén vill med denna förfrågan bl.a. försöka skapa sig bild en av hur den nya lagstiftningen har tillämpats och få underlag för ställningstaganden i olika frågor ingår i kommitténs uppdrag. som

230 Bilaga 2 SOU 1992131

Kommittén är tacksam för svar på följande frågor från tingsrätterna.

l a. Har det i mål som avgjorts efter den l juli 1990 inom tingsrätten eller vid erfarenhetsutbyte med domare från andra domstolar kunnat noteras några omotiverade skillnader, dvs. skillnader som inte kan förklaras enbart av faktorer som är hånförliga till de individuella

fallen, i valet av påföljd för grovt rattfylleri eller motsvarande brott

enligt tidigare gällande lagstiftning 1 b. Vilka skillnader i så fall 1 c. Har tingsrätten någon förklaring till de olikheter i påföljdspraxis som eventuellt föreligger t.ex. olikheter vad gäller inhämtande av personutredning eller olika tolkningar av förarbetsuttalandem

Kommittén är naturligtvis i första hand intresserad av aktuella skillnader i praxis vad gäller val av påföljd, inte sådana skillnader som eventuellt förelåg i inledningsskedet efter lagändringama år 1990.

2 a. Vad har domarna vid tingsrätten för praxis beträffande inhämtande av personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri

Tas personutredning alltid in om alkoholkoncentrationen uppgått till

minst 1,5 promille i förarens blod eller till 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft 2 b. Görs i detta avseende någon skillnad mellan mål där den tilltalade har försvarare och mål där så inte är fallet 2 c. Föreligger det i fråga om inhämtande av personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri någon skillnad i praxis mellan domarna vid tingsrätten 2 d. Vilken skillnad i så fall

3 Uppmärksammas eventuella missbruksproblem tillräckligt på a. förundersökningsstadiet 3 b. Hur vanligt är det att den misstänkte på detta stadium ges tillfälle att särskilt redogöra för sådana personliga förhållanden som kan antas ha betydelse för påföljdsvalet och domstolens bedömning av behovet av personutredning

Kommittén är tacksam för svar på följande frågor från havrättema.

l Har i mål avgjorts efter den l juli 1990 några omotiverade a. som skillnader i påföljdsvalet, dvs. skillnader som inte kan förklaras enbart faktorer som är hänförliga till de individuella fallen, kunnat av noteras mellan olika tingsrätter eller inom olika tingsrätter i till

i

SOU 1992131 Bilaga 231

f

hovrätten överklagade mål angående för grovt rattfylleri eller ansvar motsvarande brott enligt tidigare gällande lagstiftning 1 b. Vilka skillnader i så fall 1 c. Har hovrätten någon förklaring till de skillnader i påföljdspraxis som eventuellt föreligger mellan eller inom tingsrättema t.ex. olikheter vad gäller inhämtande av personutredning eller olika tolkningar av förarbetsuttalanden

Kommittén är naturligtvis i första hand intresserad aktuella av skillnader i praxis vad gäller val av påföljd, inte sådana skillnader som eventuellt förelåg i inledningsskedet efter lagändringama år 1990.

2 a. Har det i mål hovrätten avgjort efter den 1 juli 1990 inom som

hovrätten mellan referenter eller hovrättsavdelningar kunnat noteras

några omotiverade skillnader, dvs. skillnader inte kan förklaras som enbart av faktorer som är hänförliga till de individuella fallen, i valet av påföljd för grovt rattfylleri eller motsvarande brott enligt tidigare gällande lagstiftning 2 b. Vilka skillnader i så fall 2 c. Har hovrätten någon förklaring till de olikheter i påföljdspraxis som eventuellt föreligger inom hovrätten

3 a. Vad har referenterna eller avdelningarna för praxis beträffande inhämtande av personutredning i mål för grovt rattfylleri om ansvar när sådan utredning inte redan finns i målet Tas personutredning alltid in om alkoholkoncentrationen uppgått till minst 1,5 promille i förarens blod eller till 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft 3 b. Görs i detta avseende någon skillnad mellan mål där den tilltalade har försvarare och mål där så inte är fallet 3 c. Föreligger det i fråga om inhämtande personutredning i mål av om ansvar för grovt rattfylleri någon skillnad i praxis mellan referenter eller mellan avdelningar vid hovrätten 3 d. Vilken skillnad i så fall

4 a. Uppmärksammas eventuella missbruksproblem tillräckligt på förundersökningsstadiet 4 b. Hur vanligt är det att den misstänkte på detta stadium ges tillfälle att särskilt redogöra för sådana personliga förhållanden som kan antas ha betydelse för påföljdsvalet och domstolens bedömning av behovet av personutredning

5. Hur vanligt är det att det först i hovrätten kommer fram sådana omständigheter beträffande den tilltalades personliga förhållanden

l

l

l

232 Bilaga 2 sou 1992131 l

som gör att en icke frihetsberövande påföljd väljs vid grovt rattfylleri De omständigheter med frågan är dels i som avses a. sådana som förelegat redan vid tingsrätten men som uppmärksammats först i hovrätten, dels h. sådana som tillkommit efter processen vid tingsrätten.

Kommittén vore tacksam om svaren skickas till hovrättsassessom Anita Wickström, Hovrätten för Övre Norrland, Box 384, 901 08 UMEÅ, den 20 maj i år. Hon också gärna på eventuella senast svarar frågor tel. 090-11 82 70.

Kommittén är väl medveten om domstolarnas arbetsbörda och vill betona att kommittén inte i första hand är ute efter några omfattande och arbetskrävande undersökningar. Det är tillräckligt om svaren är mera allmänt hållna och grundas på domstolarnas allmänna erfarenhet av frågeställningarna.

Tack förhand

Jerry Martinger Ordförande

Anita Wickström Kommittésekreterare

SOU 1992 131 233

Bilaga 2 b

Svaren på domstolsenkäten

Samtliga landets tingsrätter 97 stycken och hovrätter 6 stycken har tillstållts kommitténs enkät. Svar har inkommit från 76 tingsrätter och från samtliga hovrätten

Det har med hänsyn till hur frågorna formulerats och de svar som erhållits inte bedömts som meningsfullt eller ens möjligt att dela in svaren i olika kategorier såsom ja, nej eller vet ej. Inte heller har det beträffande vissa frågor ansetts meningsfullt att i redovisningen ange hur många tingsätter som svarat på ett visst sätt, utan har redovisningen av svaren gjorts mera generell.

234 Bilaga 2 sou 1992131

Svar från tingsrätterna

Fråga 1 a-c 1 a. Har det i mål som avgjorts efter den 1 juli 1990 inom tingsrätten eller vid erfarenhetsutbyte med domare från andra domstolar kunnat noteras några omotiverade skillnader, dvs. skillnader som inte kan förklaras enbart av faktorer som år hänförliga till de individuella

fallen, i valet av påföljd för grovt rattfylleri eller motsvarande brott

enligt tidigare gällande lagstiftning 1 b. Vilka skillnader i så fall 1 c. Har tingsrätten någon förklaring till de olikheter i påföljdspraxis som eventuellt föreligger t.ex. olikheter vad gäller inhämtande av personutredning eller olika tolkningar av förarbetsuttalandem

Kommittén är naturligtvis i första hand intresserad aktuella av skillnader i praxis vad gäller val av påföljd, inte sådana skillnader som eventuellt förelåg i inledningsskedet efter lagändringama år 1990.

Svar

1 a De flesta tingsrätter 54 stycken har uppgett att några aktuella, omotiverade skillnader i valet av påföljd för grovt rattfylleri inte kunnat noteras. Ett antal tingsrätter 7 stycken har den avgett svar av innebörden att praxis i huvudsak är enhetlig, att vissa nyansskillmen nader kunnat noteras och 6 tingsrätter har uppgett att omotiverade skillnader kunnat noteras.

Många tingsrätter har påpekat att viss förvirring och osäkerhet rådde i samband med att 1990 års ändringar i trafikbrottslagen trädde i kraft, men att praxis numera efter det att Högsta domstolen meddelat ett antal vägledande avgöranden stabiliserat sig. -

En tingsrätt har efterlyst uttalanden om påföljdsvalet vid skoter-fylleri.

1 b De flesta tingsrätter har som en följd av att fråga 1 a besvarats nekande inte besvarat frågan. -

De tingsrätter som besvarat frågan har i allmänhet angett att de skillnader som finns bottnar i olika uppfattning tillämpningsomom rådet för villkorlig dom fängelse vid grovt rattfylleri. Även resp. synen på skyddstillsyn har angetts skilja sig åt.

1 c De flesta tingsrätten har som en följd att fråga l besvarats - av a nekande inte besvarat frågan. -

sou 1992 131 Bilaga 2 235

Som möjliga förklaringar till eventuella olikheter i påföljdsvalet har angetts svårtolkade förarbetsuttalanden, olika tolkningar av Högsta domstolens avgöranden i mål om ansvar för grovt rattfylleri där nu gällande principer för påföljdsval tillämpats, 3. olikheter mellan olika domare vad gäller inhämtande av personutredning, 4. att ett nyanserat påföljdssystem leder till att gränsfall kan bedömas olika av olika domare, 5. svårigheter att dra gränsen kring fall där brottets art kräver fängelse, 6. olikheter vad gäller de kommunala satsningarna på rehabiliteringsvägar och intresset härför hos exempelvis polis och frivårdsmyndigheter, 7. socialnâmnds bredvillighet och förmåga att se till att den misstänkte kommer under behandling ñre domstolsprövningen, olika tilltro bland domare till verkan av en dom på skyddstillsyn, 9. regionala skillnader vad gäller trafikfaran; faran påtagligare i tätort än på landsbygden samt 10. olika uppfattning om graden av bundenhet till förarbetsuttalanden.

236 Bilaga 2 sou 1992131

Fråga 2 a-d 2 a. Vad har domarna vid tingsrätten för praxis beträffande inhämtande av personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri Tas personutredning alltid in om alkoholkoncentrationen uppgått till minst 1,5 promille i förarens blod eller till 0,75 milligram liter per i hans utandningsluft 2 b. Görs i detta avseende någon skillnad mellan mål där den tilltalade har försvarare och mål där så inte år fallet 2 c. Föreligger det i fråga inhämtande personutredning i mål om av om ansvar för grovt rattfylleri någon skillnad i praxis mellan domarna vid tingsrätten 2 d. Vilken skillnad i så fall

Svar 2 a Av svaren framgår att det övervägande antalet domare bedömer frågan om inhämtande av personutredning i varje enskilt fall mot bakgrund av vad handlingarna i målet innehåller främst personbladet och kriminalregisterutdraget. Vidare ger svaren vid handen att personutredning inhämtas i större omfattning efter 1990 års reform än dessförinnan.

Få domare tar personutredning enbart det skälet att den av tilltalades alkoholkoncentration uppgått till en viss nivå. Endast vid 18 tingsrätter tar alla eller vissa domare in personutredning enbart av det skälet. Vid vilken nivå personutredning då inhämtas varierar enligt följande.

Alkoholkoncentration Det antal tingsrätter där eller flera en domare tar in personutredning vid viss nivå

Minst 1,5 promille Minst 1,8 promille Omkring 2 promille Minst 2 promille

Promillehalter över 2

11 tingsrätter har uppgett att domarna där eller vissa dem - av brukar ta in personutredning enbart därför att alkoholkoncentrationen varit hög eller mycket hög någon nivå har inte angetts i svaren.

sou 1992131 Bilaga 2 237

2 tingsrätter har uppgett att domarna där i allmänhet inte inhämtar personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri.

7 tingsrätter har uppgett att eller flera domare där regelmässigt en tar in personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri.

2 b Av svaren framgår att någon skillnad inte görs mellan mål där den tilltalade har en försvarare och mål där så inte är fallet. Många tingsrätter har dock påpekat att begäran personutredning ofta om framställs av försvarare och att det ofta är försvararen som uppmärksammar rätten på sådana förhållanden som påkallar personutredning. Det år vidare naturligtvis så vilket också har påpekats - - att en anledning till att en offentlig försvarare förordnas kan att det vara föreligger tvekan beträffande påföljden och att det i ett sådant fall också kan finnas anledning att inhämta personutredning.

Vidare har uppgetts att offentlig försvarare ibland förordnas när det är tveksamt huruvida personutredning bör infordras, dvs. för att domstolen skall erhålla kompletterande upplysningar behovet om av personutredning. Å andra sidan har det anförts att det vid tvekan om påföljden ofta bedöms lämpligast att till början besluta som - en - om personutredning i stället för att förordna offentlig försvarare.

Ett antal tingsrätter har avgett tyder på att benägenheten att svar som ex officio inhämta personutredning är mindre när den tilltalade har en försvarare; i sådana fall förväntas försvararen påkalla personutredning om han anser det befogat.

2 c Av svaren framgår att praxis är tämligen enhetlig.

2 d Vissa domare tar in personutredning mindre ofta än andra. Som framgått av redogörelsen under 2 tar vissa domare regelmässigt in a personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri eller om alkoholkoncentrationen är högligger på viss nivå, medan andra domare tar in personutredning endast någon ytterligare om omständighet tyder på att den tilltalade har alkoholproblem eller när andra personliga eller sociala problem föreligger. Skillnaderna tycks alltså i huvudsak bero på olika åsikter alkoholkoncentrationens om betydelse.

238 Bilaga 2 SOU 1992131

Fråga 3 a och b 3 a. Uppmärksammas eventuella missbruksproblem tillräckligt på förundersökningsstadiet 3 b. Hur vanligt är det att den misstänkte på detta stadium ges tillfälle att särskilt redogöra för sådana personliga förhållanden som kan antas ha betydelse för påföljdsvalet och domstolens bedömning av behovet av personutredning

Svar 3 a Huruvida och i vilken mån missbruksproblem uppmärksammas på detta stadium varierar enligt svaren från polismyndighet till polismyndighet. De flesta domstolar har dock angett att det vore värdefullt missbruksproblemen uppmärksammades ytterligare på detta om stadium.

Vid de domstolar där frågeformulär används eller har använts är - man positiva till dessa. Många domstolar anger emellertid att missbruksproblemen skulle behöva uppmärksammas ytterligare på detta stadium.

Vissa tingsrätter har i sina svar gått in på bl.a. frågan om hur uppgifter som tas upp på förundersökningsstadiet bör redovisas för tingsrätten. Eftersom det finns olika uppfattningar om i vilken mån domstolen bör ta del uppgifterna i förundersökningsprotokollet har av föreslagits att utredning om den misstänktes eventuella missbruksproblem bör redovisas på personbladet eller i särskild bilaga, inte en i uppteckningen förhöret med den misstänkte. En tingsrätt har av anfört att frågeformuläret inte såsom sker bör fyllas i vid det - nu första förhöret när den misstänkte är onykter utan först vid nästa förhörstillfälle eller vid delgivning av utredningen. En tingsrätt har påpekat att det år önskvärt att polisen för den misstänkte framhåller vikten att denne är ärlig när han redovisar sina eventuella alkoholav problem.

3 b Endast 18 tingsrätter har angett att frågeformulär används alltid eller ofta. 8 tingsrätter har angett att formulär aldrig används. Av i övrigt framgår att formuläret används sporadisktendast vid svaren vissa polismyndigheter i domsagan; vid vissa polismyndigheter har formuläret tidigare använts men numera kommit ur bruk. En tingsrätt har uppgett att den blankett där den misstänkte redovisar sina alkoholvanor inte alltid medföljer förundersökningsprotokollet till tingsrätten.

sou 1992 131 Bilaga 2 239

Svar från hovrätterna

Fråga 1 a-c

1 a. Har i mål avgjorts efter den l juli 1990 några omotiverade som skillnader i påföljdsvalet, dvs. skillnader inte kan förklaras som enbart av faktorer är hånförliga till de individuella fallen, kunnat som noteras mellan olika tingsrätter eller inom olika tingsrätter i till

hovrätten överklagade mål angående för grovt rattfylleri eller

ansvar v motsvarande brott enligt tidigare gällande lagstiftning l b. Vilka skillnader i så fall 1 c. Har hovrätten någon förklaring till de skillnader i påföljdspraxis som eventuellt föreligger mellan eller inom tingsrätterna t.ex. olikheter vad gäller inhämtande personutredning eller olika av tolkningar av förarbetsuttalanden

Kommittén är naturligtvis i första hand intresserad aktuella av skillnader i praxis vad gäller val påföljd, inte sådana skillnader av som eventuellt förelåg i inledningsskedet efter lagändringama år 1990.

Svar

l a Samtliga hovrätter har besvarat frågan nekande. Samtidigt har dock framhållits att det är svårt att dra några säkra slutsatser de av iakttagelser som hovrätterna gjort, eftersom endast liten del en av tingsrättemas domar överklagas. Vidare har framhållits att reglerna om påföljdsval år så utformade att det rimligen måste förekomma ett antal fall där man med fog kan komma till olika resultat.

l b En hovrätt har angett att några i egentlig mening omotiverade skillnader inte iakttagits, att de rattfylleribestämmelserna i men nya ett inledningsskede allmänt tolkades så, att lagstiftarens avsikt att var villkorlig dom och böter skulle ersätta ñngelse; vissa tingsrätter var dock återhållsamma med att bestämma påföljden till Villkorlig dom och efter vissa vägledande avgöranden från Högsta domstolen har skillnaderna utjämnats.

1 c En hovrätt har angett att de skillnader ännu kan iakttas torde som vara att hänföra till osäkerhet lagstiftningens innebörd. om

240 Bilaga 2 sou 1992131

Fråga 2 a-c 2 a. Har det i mål som hovrätten avgjort efter den 1 juli 1990 inom

hovrätten mellan referenter eller hovrättsavdelningar kunnat noteras

några omotiverade skillnader, dvs. skillnader som inte kan förklaras enbart av faktorer som år hånförliga till de individuella fallen, i valet påföljd för grovt rattfylleri eller motsvarande brott enligt tidigare av gällande lagstiftning 2 b. Vilka skillnader i så fall 2 Har hovrätten någon förklaring till de olikheter i påföljdspraxis c. eventuellt föreligger inom hovrätten som

Svar 2 Några omotiverade skillnader har i princip inte noterats. Vad gäller förhållandet mellan avdelningarna har dock ett par hovrättsavdelningar uppgett att de inte kan uttala sig om huruvida några omotiverade skillnader föreligger. En hovrätt har angett att det möjligen kan föreligga vissa skillnader mellan hovrättens avdelningar.

SOU 1992131 Bilaga 2 241

Fråga 3 a-d 3 a. Vad har referenterna eller avdelningarna för praxis beträffande inhämtande av personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri

när sådan utredning inte redan finns i målet Tas personutredning

alltid 1,5 promille i in om alkoholkoncentrationen uppgått till minst förarens blod eller till 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft 3 b. Görs i detta avseende någon skillnad mellan mål där den tilltalade har försvarare och mål där så inte år fallet 3 c. Föreligger det i fråga om inhämtande av personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri någon skillnad i praxis mellan referenter eller mellan avdelningar vid hovrätten 3 d. Vilken skillnad i så fall

Svar 3 a Av svaren framgår att behovet av personutredning som huvudregel avgörs efter individuell bedömning och att en hög alkoholkoncentration i sig inte medför att personutredning inhämtas. En hovrätt har dock angett att personutredning huvudregel infordras i mål som för grovt rattfylleri om sådan undersökning inte redan om ansvar finns. En hovråttsavdelning har angett att personutredning regelmässigt tas in om den tilltalade har en alkoholkoncentration som närmar sig 2 promille och referent överväger att göra så redan att en vid 1,5 promille.

3 b Genomgående har angetts att det i princip inte föreligger någon skillnad mellan mål där den tilltalade har och mål där den tilltalade inte har försvarare. Det har dock påpekats försvarare naturligtatt en vis kan medverka till att behovet av personutredning lyfts fram.

3 c Några skillnader har som huvudregel inte noterats. En hovrätt har dock viss skillnad kan föreligga mellan hovrättens angett att en avdelningar och avdelning har angett att det kan föreligga en viss en skillnad mellan referenterna på avdelningen. En annan hovrättsavdelning har uppgett att den inte kan uttala sig om huruvida några skillnader föreligger mellan avdelningarna.

3 d N âgra skäl till de eventuella olikheter som kan föreligga har inte angetts.

242 Bilaga 2 sou 1992131

Fråga 4 a och b 4 a. Uppmärksammas eventuella missbruksproblem tillräckligt på förundersökningsstadiet 4 b. Hur vanligt är det att den misstänkte på detta stadium ges tillfälle att särskilt redogöra för sådana personliga förhållanden som kan antas ha betydelse för påföljdsvalet och domstolens bedömning av behovet av personutredning

Svar 4 Några hovrätterhovrättsavdelningar har angett att de har svårt att besvara frågan eftersom förundersökningsprotokoll i princip inte studeras närmare i hovrätten. Av svaren i övrigt framgår att den misstänkte vid vissa polismyndigheter får fylla i ett frågeformulär om alkoholvanor m.m. men att det i övrigt endast undantagsvis förekommer särskilda redogörelser för sådana personliga förhållanden. En hovrätt har angett att eventuella missbruksproblem inte uppmärksammas tillräckligt på förundersökningsstadiet.

Fråga 5 a och b Hur vanligt är det att det först i hovrätten kommer fram sådana omständigheter beträffande den tilltalades personliga förhållanden som gör att en icke frihetsberövande påföljd väljs vid grovt rattfylleri De omständigheter som avses med frågan är dels a. sådana som förelegat redan vid tingsrätten men som uppmärksammats först i hovrätten, dels b. sådana som tillkommit efter vid tingsrätten. processen

Svar 5 a Svaren ger vid handen att det i allmänhet torde vara ovanligt att omständigheter som förelegat redan vid tingsrätten uppmärksammas först i hovrätten. En hovrätt och två hovrättsavdelningar har dock angett att denna situation inte är ovanlig särskilt om försvarare saknas.

5 b Av svaren framgår att detta förhållande inte torde vara helt ovanligt och att det ofta består i att vissa förstärkande omständigheter tillkommit i hovrätten, såsom att den tilltalade har påbörjat behandling mot missbruk eller förklarat sig villig att genomgå behandling.

sou 1992131 243

Bilaga 3

Vissa undersökningar och statistiska uppgifter vad

gäller alkohol och trafik

I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att, mot bakgrund av tillgängliga vetenskapliga rön, ta ställning till gränsen på 1,5 promille alkohol om i blodet eller 0,75 milligram alkohol per liter utandningsluft, för grovt rattfylleribrott i 4 a § trañkbrottslagen bör sänkas samt att föreslå skärpta straff för rattfylleribrott. De undersökningar och grova

uppgifter i bilagorna 3 a-3 f är i första hand avsedda att

som tas upp tjäna underlag för kommitténs ställningstagande i dessa frågor. som

sou 1992131 Bilaga 245

l

Bilaga 3 a

Alkohol och trañkrisker

Att alkoholförtäring försämrar körskickligheten och Ökar risken för uppkomsten av trañkolycksfall är väl känt. Under de senaste årtiondena har det gjorts ett antal vetenskapliga undersökningar för att belysa de trafikrisker som följer med alkoholförtâring. I Trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande finns det utförlig redoen görelse för de år 1970 kända vetenskapliga undersökningarna på detta

område se SOU 197061 s. 77-115.

En särskild typ av undersökningar är de s.k. olycksriskundersökningarna. Vid dessa undersöks systematiskt förekomsten alkohol av i blodet eller utandningsluften dels hos en olycksfallsgrupp, dvs. en grupp förare som har varit inblandade i olyckor, dels hos konen trollgrupp bestående av förare som inte har varit inblandad i olyckor men som väljs ut så, att plats, tidpunkt och trafikförhållanden så nära som möjligt stämmer överens med de undersökta olycksfallen. Genom denna typ av undersökningar är det möjligt att grovt uppskatta sambandet mellan alkoholförtäring och ökad olycksrisk, dvs. hur mycket större risken vid olika blodalkoholhalter år för att en olycka skall inträffa i jämförelse med risken ñr sådan olycka en om föraren inte har förtärt alkohol.

De olycksriskundersökningar som Trafiknykterhetsbrottskommittén redovisade gav vid handen att det från en blodalkoholkoncentration på 0,5 promille fanns en genomsnittligt sett ökad olycksrisk och att olycksrisken ökade progressivt och inte proportionellt med högre blodalkoholhalt. De olika undersökningarna uppvisade emellertid olika grader av riskökning vid en och samma blodalkoholhalt, bl.a. beroende på trafikförhållanden och alkoholvanor. Kommittén angav sammanfattningsvis följande riskökningssiffror utifrån tillgängliga undersökningar från olika länder. Vid 0,5 promille i genomsnitt dvs. dubbel risk i förhållande till alkoholfria förare, vid 1,0 promille mellan 2 och 18, vid 1,2 promille mellan 2,5 och 35 samt vid 1,5 promille mellan 4 och 50 SOU 197061 s. 122.

p 246 Bilaga 3 sou 1992131 s

De olika riskundersökningarna kan illustreras grafiskt på följande sätt SOU 197061 s. 91.

RISK l5°r ns 0

BLODALKOHOLHALT I.. L.G1038

Förhållandet mellan blodalkoholförekomst hos förare med trañkolycksfall testgrupp och förare utan olycksfall kontrollgrupp, uttryckt olycksfallsrisk. Absolut skala. Normalrisk som Följande undersökningar ingår i ñguren. EV Evanston, USA Holcomb, 1938. Olycksfall-sjukhus. T0 Toronto, Canada Lucas et 1955. Trafikolyckor.

BR Bratislava, Tjeckoslovakien Vamosi 1959. Olycksfall-sjukhus. GR Grand Rapids, USA Borkenstein et 1964. Trafikolyckor.

DS USA. Dödligt förlöpande singelolyckor. DA USA. Alla dödsolyckor, förare.

sou 1992131 Bilaga 3 247

Av figuren framgår att risken först upp till omkring 0,5 promille - ökar relativt långsamt, att risken därefter upp till omkring 0,8 promille stiger snabbt för att vid blodalkoholkoncentrationer över - 0,8 promille stiga brant.

Den största och mest omfattande utländska studien på området, den amerikanska s.k. Grand Rapids-undersökningen, tyder på att alkoholhalter i intervallet 0,5-O,8 promille som regel är en av flera bidragande olycksfaktorer, medan alkoholhalter över 0,8 promille i allt större utsträckning kan vara den dominerande olycksfaktorn SOU 197061 s. 96.

Undersökningar från tiden efter år 1970 har gett i huvudsak liknande resultat när det gäller den progressiva förhöjningen av olycksrisken efter alkoholförtäring. Enligt en NATO-rapport från år 1974 skulle t.ex. den förhöjda olycksrisken vara 8 vid en blodalkoholhalt av l promille och 25 eller mer vid en halt av 1,5 promille prop. 1989 902 s. 20. Världshälsoorganisationen har år 1987 sammanställt resultaten av olika riskstudier och funnit att risken för en alkoholpåverkad förare att vålla en trafikolycka jämförd med risken för en nykter förare är 5 gånger högre vid 0,9 promille, 10 gånger högre vid 1,1 promille och 30 gånger högre vid 1,5 promille Andréasson, R., Trafiknykterhet, En översikt, Grundläggande kompendium, Uppsala 1992, s. 28.

De riskökningssiffror som redovisats avser den genomsnittliga riskökningen efter alkoholförtäring och tar inte hänsyn till skillnader i exempelvis ålder och alkoholvanor. Road Research Laboratory i England har på grundval av den amerikanska Grand Rapids-undersökningen presenterat riskökningssiffror för bl.a. olika ålders- och alkoholvanegrupper Allsop, R.E., Alcohol and road accidents, A discussion of the Grand Rapids study, Ministry of Transport, Road Research Laboratory, RRL Report No. Harmondsworth, 1966, s. 16, 22, 33, 40 och 41 samt OECD, Road Research Group, New research on the role of alcohol and drugs in road accidents, Paris 1978, s. 26 och 28. Denna utvärdering visar att riskökningen

varierar med åldern; vid blodalkoholhalter över 80 mg 100 ml 0,76

promille är riskökningen störst för förare i åldern 18-24 år, och större för förare i åldern 25-34 och 55-64 år än för förare i åldern 35-54 år. Vidare framgår av utvärderingen att förare som drack alkohol minst en gång i veckan hade mindre olycksrisk vid låga promillehalter än de förare som drack alkohol sällan eller aldrig.

248 Bilaga 3 sou 1992 131

F.d. föredraganden i trañkmedicin vid Socialstyrelsen och ledamoten av dess rättsliga råd, medicine dr h.c., Rune Andréasson, har efter en undersökning av Transport and Road Research Laboratory illustrerat förhållandet på följande sätt Andréasson, R., Läkemedel, narkotika och körkort, Fischer Co, Stockholm, 1991.

OLYCKSRISK OCH ALKOHOLKONCENTRATION efter under-

en sökning av Transport and Road Research Laboratory, cit. GUFU

x15 -

Ungdomarochförare

Föra genomsnittliga

x10 som sällandricker alko o vanor O yc sris en

alkohol Olycksrisken l ökar starkt vid 0,8 promille

ökar starkt redan vid alkohol blodet. i delägstaalkoholkon- 1 g V - - I E ccntrationerna l Q 5 blodet. x

x

ä Äldre förare med hög alkohol- C konsumtion Olycksrisken ökar starkt vid 1,0 promille alkohol blodet i I I I | I l 0 0.1 0,5 0,8 1,0 1,5 2,0 BLODALKOHOL- KONCENTRATION

Samtliga de berörda olycksriskundersökningarna hänför sig till andra länder än Sverige och resultaten kan inte utan vidare anses tillämpliga på svenska förhållanden eftersom bl.a. trafikmiljö och alkoholvanor inte är jämförbara.

I en svensk undersökning från år 1986 har den s.k. Grand Rapidsundersökningen granskats och en uppskattning av en relativ olycksriskkurva utifrån svenska data skett Nilsson, Ernst, Olycksrisk och promillehalt, TPB-rapport 198614. Undersökningen till resultat gav att Grand Rapids-undersökningen underskattat den relativa olycksrisken. Olycks- och kontrollmaterialet skilde sig nämligen i flera avseenden. Bl.a. pekas i undersökningen på att olycksmaterialet hade ett bortfall på 30 procent, vilket bortfall huvudsakligen torde ha omfattat alkoholpåverkade förare, särskilt sådana med höga alkoholkoncentrationer, samt att blodprovstagning i olycksfallsgruppen

SOU 1992131 Bilaga 3 249

skedde efter 40-60 minuter, medan inget dröjsmål förkom i kontrollgruppen. Når man justerade för bortfallet och systematiska skillnader mellan olycks- och kontrollmaterialet ökade olycksrisken markant. Undersökningen gav vid handen att den svenska olycksriskkurvan överensstämde med den justerade Grand Rapids kurvan. I undersökningen anges att risken att bli delaktig i trafikolycka är en omkring 4 gånger högre vid 0,5 promille än föraren är nykter och om att olycksrisken år 40 145 gånger högre vid 1,5 2,0 resp. resp. promille.

Slutligen kan en norsk riskstudie från år 1985 nämnas Glad, Alf, Research on drinking and driving in Norway, A of recent survey research on drinking and driving and drinking drivers, Transporton økonomisk institutt, Oslo 1985. Enligt denna studie år risken för en förare att dödas i en trafikolycka i genomsnitt 160 gånger högre om han har en blodalkoholkoncentration över 0,5 promille än han har om en koncentration under 0,5 promille; risken är 13 gånger högre om föraren har en alkoholkoncentration i blodet 0,5l-O,99 promille, av 98 gånger högre om föraren har blodalkoholkoncentration 1,0en av 1,49 promille och 556 gånger högre vid koncentration 1,5 en av promille eller dåröver. I studien belyses också hur riskökningen fördelar sig på olika åldersgrupper. Riskökningen varierar med förarens ålder och är högre i åldersgruppen 18-24 år än i äldre åldersgrupper. För förare i åldern 18-24 år med alkoholkoncentraen tion över 0,5 promille är risken att dödas, enligt studien, 901 gånger högre än för unga förare med alkoholkoncentration under 0,5 en promille. Motsvarande siffra för åldersgruppen 25-50 år är 142 och för åldersgruppen över 50 år 32.

En annan kategori undersökningar är de gjorts med avsikt att

som studera olika funktionsnedsättningar är förenade med alkoholsom förtåring. Dessa studier har gjorts laboratorieundersökningar, som simuleringsförsök eller fältstudier. Vid laboratorieundersökningar granskas mänskliga funktioner har betydelse för körförmågan som såsom syn, uppmärksamhet, reaktionstid, omdöme Vid m.m. simuleringsförsök görs undersökningen i s.k. körsimulator där en man söker efterlikna verklig trafiksituation. Fältstudiema görs på en testbanor med olika slags prov och fordon för att undersöka alkoholens roll i praktiska trafiksituationen

Trañknykterhetsbrottskommittén sammanfattade de då föreliggande resultaten av dessa typer undersökningar på följande sätt SOU av 197061 s. 121 och 122. I området kring 0,5 promille kan hos flertalet individer påvisas funktionsnedsättningar olika slag. Ju av

250 Bilaga 3 sou 1992131

högre alkoholhalten år desto mer allmänt inträder en påverkan, som nedsätter körförmågan, och desto kraftigare blir påverkan. De individuella variationerna är emellertid betydande. Mellan 1,0 promille och 1,2 promille torde dock praktiskt taget varje individ ha en så nedsatt körförmåga att han âr direkt olämplig att föra motorfordon.

SOU 1992131 Bilaga 3 251

Bilaga 3 b

Alkoholrelaterade trafikolyckor

Det finns en rad undersökningar som syftar till att belysa i hur stor utsträckning alkoholpåverkade förare är inblandade i trafikolyckor. Här skall först den statistik som årligen redovisas av SCB i publikationen Trañkskador och som grundar sig på uppgifter från polisen tas upp. Av denna statistik framgår för åren 1989-1991 följande.

År 1989 År 1990 År 1991

Antal motorfordonsförare som misstänkts ha varit alkoholpåverkade vid vägtrafikolyckor med personskada som följd 1 576 1 318 l 173

Andel % misstänkta alkoholpåverkadc motorfordonstörare av alla i sådana olyckor inblandade motorfordonstörare 5,9 5,2 4,9

Andel % motorfordonstörare som misstänkts ha varit alkoholpáverkade vid vågtrafikolyckor med dödlig utgång 9,5 7,9 8,7 svår personskada 8,3 7,9 7,4 lindrig personskada 4,9 4,1 4,0 - Antal personer som dödats 118 84 96 skadats svårt 741 640 527 skadats lindrigt 1 457 l 116 981 vid vägtrafikolyckor där minst en förare varit misstänkt för alkoholpåverkan Anm. Med motorfordonstörare avses här förare av personbil, lastbil, buss, moped och motorcykel.

Den på polisrapporter grundade statistiken torde dock kraftigt underskatta antalet alkoholpåverkade förare vid trafikolyckor med

personskada se t.ex. den nedan nämnda jämförelsestudien från Umeå

universitet och Regionsjukhuset i Umeå.

SCB har också med utgångspunkt från alla personbilsförare, som var inblandade i någon polisanmäld trafikolycka med personskada under år 1985 följt upp om föraren varit inblandad i ytterligare personskadeolyckor t.o.m. utgången av år 1990. Denna uppföljning ger vid handen att av de personbilsförare som misstänktes vara alkoholpåverkade vid det första olyckstillfället år 1985 och som i egenskap av

252 Bilaga 3 sou 1992131

personbilsförare varit inblandade i ytterligare minst personskadeen olycka därefter totalt 55 förare så misstänktes 31 för alkoholpåverkan också vid det andra olyckstillfället. Två förare misstänktes för alkoholpåverkan vid tre olyckstillfällen. Misstanke alkoholom påverkan gällde mestadels yngre förare.

Vid institutionen för rättsmedicin vid Umeå universitet och Regionsjukhuset i Umeå har gjorts studie rörande alkoholpåverkan hos en

omkomna trafikanter Öström, M. mil., Alkoholpåverkan hos

omkomna trafikanter, en jämförelsestudie mellan officiell statistik och faktisk blodalkoholkoncentration, rapport nr 34, Umeå 1992. Studien omfattar samtliga omkomna fordonsförare i Sverige under åren 1982, 1985 och 1988, vilka funnits registrerade i SCBs register över polisrapporterade vägtrafikolyckor med personskada. För dessa personer har i förekommande fall framtagits resultat avseende blodprovsanalyser utförda av Statens rättskemiska laboratorium.

Studien visar att bland omkomna fordonsförare, vars blod analyserats 1 005 personer påvisades alkohol i 21 fallen och uppgick procent av den genomsnittliga blodalkoholkoncentrationen till 1,6 promille. Medianåldern hos de förare som hade alkohol påvisbar i blodet uppgick till 30 år. Vad gäller avlidna fordonsförare beträffande vilka det fanns uppgifter hos SCB huruvida polisen misstänkt alkoholom påverkan eller inte, nämligen 1 338 personer, visar studien att alkoholpåverkan misstänktes i 11 procent fallen. av

I detta sammanhang bör vidare hänvisas till en undersökning som har utförts av Trafiksåkerhetsverket angående förekomst alkohol bland av dödade förare av motordrivna fordon år 1989-1991.

För år 1991 visar undersökningen att av totalt 301 dödade motorfordonsförare, dvs. förare av bilar, motorcyklar och mopeder, blod vars analyserats hade 90 30 procent en blodalkoholhalt 0,1 promille av eller mer alkoholpositiva.

Bland dödade personbilsförare, vars blod analyserats uppgick andelen

alkoholpositiva till 31 procent medianblodalkoholkoncentrationen

uppgick till 1,5 promille.

Av undersökningen framgår vidare att av de dödade förarna av motordrivna fordon motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon som var alkoholpositiva så hade 63 procent - en blodalkoholhalt över 1,0 promille och drygt 50 procent bloden alkoholhalt över 1,5 promille medianblodalkoholhalten uppgick till 1,6 promille.

SOU 1992131 Bilaga 3 253

Av de dödade alkoholpositiva personbilsförama hade 58 procent en blodalkoholkoncentration över 1,0 promille och 48 procent en koncentration över 1,5 promille.

En svensk undersökning, som utförts bland andra docenten Wayne av Jones vid Rättsmedicinalverkets råttskemiska avdelning, av alkoholhalter hos personer misstänkta för trañknykterhetsbrott år 1986 visar att den genomsnittliga blodalkoholkoncentrationen före säkerhetsavdrag vid trafikolyckor uppgick till i medeltal 1,90 promille hos män och 1,77 promille hos kvinnor Jones, W. m.fl., Female drinking drivers in Sweden; Women, Alcohol, Drugs and Traffic, Stockholm 1989.

Av en annan svensk undersökning från år 1981 framgår sådana att av förare som misstänks för trafiknykterhetsbrott och som varit inblandade i trafikolycka där de skadats svårt hade en 90 procent en blodalkoholhalt över 1 promille och 65 av procent en alkoholhalt av 1,5 promille eller däröver prop. 1989902 23. s.

Inom ramen för det uppdrag BRÅ fått utvärdera som att effekterna av 1990 års ändringar i trafikbrottslagen kommer att undersökas bl.a. i vad mån lagändringama har påverkat trafiksäkerheten med avseende på olycksfall.

Här kan också nämnas att kommittén har låtit SCB ta fram statistik angående hur vanligt det är att lagförs för trafiknykterpersoner som hetsbrott samtidigt även lagförs för vållande till annans död eller vållande till kroppsskada eller sjukdom.

För åren 1989-1991 visar den genomgång som sålunda gjorts följande.

254 Bilaga 3 sou 1992131

Vållande till död 3 kap. 7 § brottsbalken annans

Brott Antal laglörda personer Totalt 3 kap. 7 § 3 kap. 7 § är buvudbrott är huvudbrott

Grovt vållande till annans död totalt 58 12 46 tillsammans med trafiknykterhetsbrott 7 4 3

Vållande till annans död, normalbrott totalt 403 334 69 tillsammans med trañknykterhetsbrott 66 48 18

Vållande till annans död, ringa brott totalt 81 42 39 tillsammans med trañknykterhetsbrott 1 1 -

Totalt 542 388 154 tillsammans med trañknykterhetsbrott 74 52 22

Vållande till kroppsskada eller sjukdom 3 kap. 8 § brottsbalken

Brott Antal lagförda personer Totalt 3 kap. 8 § 3 kap. 8 § är huvudbrott är buvudbrott

Grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom totalt 158 76 82 tillsammans med trañknykterhetsbrott 40 21 19

Vållande till kroppsskada eller sjukdom, normalbrott totalt 615 480 135 tillsammans med trañknykterhetsbrott 37 3 34

Totalt 773 556 217 tillsammans med trafiknykterhetsbrott 77 24 53

SOU 1992131 Bilaga 3 255

Bilaga 3 c

Gärningsmän och alkoholhalter

Sammanlagt noterades 17 180 misstänkta för trañkpersoner som nykterhetsbrott under år 1989 Rättsstatistisk årsbok 1990. För år 1990 uppgick antalet misstänkta till 17 430 Rättsstatistisk personer årsbok 1991 och för år 1991 till 18 396 Statistiska personer meddelanden, R 12 SM 9201, Kriminalstatistik, Brott m.m..

Antalet personer som lagfördes dvs. meddelades åtalsunderlåtelse, godkände strafföreläggande eller dömdes med ett trafiknykterhets- brott som huvudbrott uppgick år 1989 till 13 885 6 475 för rattfylleri och 7 410 för grovt rattfylleri. För år 1990 uppgick antalet lagförda till 13 952 6 903 för rattfylleri och 7 049 för grovt rattfylleri och för år 1991 till 14 795 8 601 för rattfylleri och 6 194 för grovt rattfylleri.

Antalet fällande tingsrättsdomar i mål där rattfylleri utgjorde grovt huvudbrottet uppgick år 1989 till 7 306, år 1990 till 6 960 och år 1991 till 6 120 Statistiska meddelanden, Kriminalstatistik, För brott lagförda Brott och påföljd, 1989-1991. personer,

Den genomsnittliga alkoholkoncentrationen hos dem misstänks som för trañknykterhetsbrott är mycket hög.

Den tidigare nämnda svenska undersökningen alkoholhalter hos av personer misstänkta för trafiknykterhetsbrott år 1986 visar att

blodalkoholkoncentrationen före säkerhetsavdrag uppgick till i

medeltal 1,67 promille för män och 1,55 promille för kvinnor. I de fall där upptäckten skett vid rutinkontroll uppgick alkoholkonen centrationen till i medeltal 1,42 promille för män och 1,23 promille för kvinnor. Hos dem upptäckts i samband med trafiksom en överträdelse var medeltalet 1,70 promille för män och 1,66 promille för kvinnor.

En klassindelning 6 124 blodalkoholanalyser rörande av personer misstänkta för trafiknykterhetsbrott år 1986 visar följande fördelning Solarz, A., Är sänkt promillegräns effektivt trafikonykterhet mot BRÅ Apropå 19893 s. 12 och Statens väg- och trañkinstitut, VTImeddelande 590 1989, 174. s.

1,00 - 11,4 1,20 - 1,49 1,5 1,99 22,1 - 29,9 2,00 - 2,99 4,6 3,00 -

76 procent alla misstänkta hade alltså blodalkoholkoncentration av en på minst l promille och drygt 56 procent nådde till minst 1,5 upp promille.

redovisade siffrorna hänför sig till den tid då den nedre De ovan straffbarhetsgrânsen låg på 0,5 promille. För kommitténs räkning har docenten Wayne Jones vid Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning tagit fram uppgifter fördelningen av blodalkoholnyare om koncentrationer. Undersökningen omfattar samtliga blodprov 8734 stycken analyserats vid rättskemiska avdelningen år 1991 och - som gav följande resultat.

Blodalkoholhalt i promille, Antal Procent efter säkerhetsavdrag

0,0 0,20 960 10,9 - 1 303 14,8 0,21 - 0,80 460 5,2 0,81 - 1,0 1,5 l 520 17,3 1,01 - 1,21- 1,5 978 11,1 4 539 51,7 1,51 -

Summa 8 782 99,9

Det totala antalet blodprov under år 1991 uppgick till 8 734. Att antalet i redovisningen har angetts uppgå till 8 782 beror på att prov det i vissa fall tas två blodprov från en och samma person.

Den genomsnittliga blodalkoholkoncentrationen uppgick efter säker-

hetsavdrag till 1,47 promille.

En klassindelning luftprovsanalyser rörande personer misstänkta av för trafiknykterhetsbrott år 1991, gjorts av kommitténs expert som Håkan Jaldung, visar följande fördelning efter såkerhetsavdrag.

Medelvärdet i luftproven uppgick efter sâkerhetsavdrag till 0,48 milligram per liter utandningsluñ.

Att medelvärdet av alkoholkoncentrationen vid analyser av blodprov är högre än motsvarande värde vid analyser av luñprov beror bl.a. på att blodprov är vanligare än luftprov vid trañkolycksfall med personskador och att blodprov tas förare som är så påverkade att de inte kan lämna ett godkänt luftprov.

SOU 1992131 Bilaga 3 259

Bilaga 3 d

Allmänhetens inställning till alkohol och trafik

Allmänhetens inställning till alkohol och trafik m.m. har undersökts i ett flertal studier.

Beteenden och attityder bland bilägare före och efter 1990 års reform

har undersökts av fil. dr Lars Åberg vid Uppsala universitet. Vid

enkäter år 1987 och år 1991 till slumpvis utvalda bilägare ställde han bl.a. följande frågor och erhöll han följande svar från icke nykterister.

Har Du kört onykter under de senaste tre åren

Ãr 1937 69 procent svarade att de inte kört onyktra 23 procent svarade att de kört onyktra men med en alkoholkoncentration som de bedömt legat under den nedre straffbarhetsgränsen 0,5 promille 8 procent svarade att de kört onyktra med en alkoholkoncentration de bedömt legat över den nedre straffbarhetsgränsen som

År 1991 65 procent svarade att de inte kört onyktra nyk. 27 procent svarade att de kört efter att ha druckit ett glas vin eller motsvarande mängd alkohol und. 8 procent svarade att de kört efter att ha druckit tre glas vin eller motsvarande mängd alkohol öv.

Enligt undersökningen år 1987 tror människor i allmänhet att det är möjligt att dricka ett glas vin utan att komma upp i en blodalkoholkoncentration 0,5 promille och tror de att tre glas vin medför en av alkoholkoncentration 0,5 promille eller däröver. av

Vad gäller allmänhetens upplevelser olika straffrättsliga och andra av åtgärder vid trañknykterhetsbrott erhölls följande svar på en skala från l utan betydelse till 5 ytterst negativt.

260 Bilaga 3 sou 1992131

De som kört onyktra tar alltså något lättare på straff och andra konsekvenser av onykter körning än de inte kört onyktra. som

Enligt Lars Åberg tyder enkätundersökningen på att 1990 års

lagstiftning generellt sett inte lett till något förändrat beteende - bland bilförare vad gäller mängd förtård alkohol i samband med bilkörning. Däremot har deras laglydnad minskat till följd av sänkningen av den nedre straffbarhetsgränsen. Generellt sett har 1990

års lagändringar, enligt Lars Åberg, inte heller lett till förändrad

värdering av olika åtgärder. Däremot har allmänhetens inställning till trañknykterhetsbrott blivit något mindre sträng efter reformen.

Efter 1990 reform framför sin bil efter att ha druckit tre glas vin man i samma utsträckning som man tidigare körde med alkoholhalt en över 0,5 promille. Antalet onyktra kömingar med alkoholhalt över en

0,5 promille eller efter tre glas vin under treårsperiod uppgick

en år 1987 till 0,22 per förare och år 1991 till 0,30 förare. Däremot per har sänkningen den nedre straffbarhetsgränsen lett till att onykter av körning oftare innebär ett lagbrott.

Undersökningen tyder också på att människor i större utsträckning nu

än före 1990 års ändringar råkar in i situationer efter alkoholñr-

täring vilka kräver att de beslutar sig för att köra eller avstå från att

köra. En följd av detta är, enligt Lars Åberg, att de oftare än tidigare

avstår från att köra bil på grund av att de bedömer att deras alkoholkoncentration överstiger den nedre gränsen också att de oftare men än tidigare fattar beslut om att köra.

Några förändrade alkoholvanor har inte kunna noteras. Trots att förarna har god kunskap sänkningen den nedre straffbarhetsom av gränsen och vet om att mindre alkohol kan förtäras innan de kommer upp till denna gräns har den mängd alkohol de tillåter sig dricka före körning inte ändrats. Det kan emellertid noteras att förare redan år 1987 sällan tillät sig dricka mer än ett glas vin de visste att de om därefter skulle köra bil.

Vidare bör en enkätundersökning till omkring 4 000 slumpmässigt

sou 1992131 Bilaga 3 261

utvalda personer i åldern 15-74 år under följd år utförts som en av av Trafiksäkerhetsverket i samarbete med SCB nämnas. De ingick som i undersökningen ñck bl.a. frågan de under de senaste 12 om månaderna kört bil efter att ha förtärt alkohol än lättöl och mer en om de under denna tidsperiod kört bil på förmiddagen efter stor alkoholförtäring kvällen före.

13 procent av de tillfrågade svarade år 1991 på den första frågan; högsta andelen ja-svar 34 procent erhölls från mån i åldern 20-24 - år. Det är också bland män i denna åldersgrupp andelen ja-svar ökat mest jämfört med år 1990, nämligen med fyra procentenheter. Noteras kan dock att andelen ja-svar totalt något lägre än sett var närmast föregående år. År 1988 och 1989 uppgick andelen ja-svar till 16 procent och år 1990 till 15 procent.

På den andra frågan erhölls år 1991 24 procent ja-svar; även här var andelen ja-svar högst 55 procent bland 20-24-åriga män. - - Andelen ja-svar på den andra frågan är totalt sett högre än tidigare år. År 1987-1989 uppgick andelen ja-svar vid liknande enkätundersökningar till 20 procent och år 1990 till 22 procent. Den största ökningen av andelen ja-svar kan noteras bland mån i åldern 25-54 och 55-64 år, nämligen med fyra procentenheter i vardera gruppen. Den största minskningen kan noteras bland män i åldern 18- 19 år. I denna åldersgrupp har andelen ja-svar minskat från 38 procent år 1989 och 40 procent år 1990 till 36 procent år 1991.

46 procent av de tillfrågade uppgav vidare att de ansåg att den nedre straffbarhetsgränsen borde sättas till O promille.

Enligt vissa undersökningar som utförts av Trafiksäkerhetsverket

hade vid rutinkontroller före 1990 års lagändringar omkring l procent av förarna alkoholhalter låg mellan 0,2 och 0,5 promille, medan som andelen förare i detta intervall efter lagändringama gått ned till 0,27 procent. Detta kan tyda på beteendeförändring skett. Några att en säkra slutsatser låter sig emellertid inte dras eftersom uppgifterna, som baserar sig på material samlats in hos vissa polismyndigsom heter, kan härröra från olika tider och platser.

Göteborgs Trafiksäkerhetsförening genomförde under tre dagar i maj månad 1992 en undersökning i Göteborg angående inställningen till alkohol och trafik Göteborgs Trafiksäkerhetsförening, Rapport Trañknykterhetsbrott. Undersökningen genomfördes skriftlig som en enkät som besvarades anonymt. Enkäten delades ut till samtliga bilister som besökte Svensk bilprovning under de tre dagar som undersökningen pågick och besvarades 204 På frågan av personer.

262 Bilaga 3 sou 1992131

hur man skall komma till rätta med rattfylleriet förordade de flesta 62 procent strängare straff. Når det gällde den nedre straffbarhetsgränsen ansåg 39 procent av de tillfrågade att dagens gränsvärde var bra; 36 procent ville ha en noll-gräns och 25 procent ville ha en höjning till 0,5 promille eller ingen gräns alls. 73 procent av de tillfrågade ansåg att en dödsolycka, förorsakad av att någon kört berusad, borde jämställas med mord eller dråp. Endast 8 procent ansåg att detta vore fel. 84 procent av de tillfrågade uppgav att de skulle tordas aktivt förhindra någon från att köra berusad genom polisanmälan eller genom att ta ifrån den berusade bilnycklarna. En majoritet av de tillfrågade 55 procent uppgav att skrämselpropaganda med autentiska olycksbilder m.m. påverkade dem när det gällde alkohol och trañk. 42 procent uppgav sig påverkas av information som spelar på känslor t.ex. om sitt bam. Endast 29 procent uppgav att de påverkas av saklig information såsom statistik. 70 procent av de tillfrågade uppgav att de inte någonsin kört bil berusad och 66 procent uppgav att de inte åkt med någon som kört berusad.

Sammanfattningsvis konstaterar föreningen i rapporten att det föreligger en stor klyfta mellan vad samhället och vad medborgaren tror på för åtgärder mot rattfylleriet. Att bara lite drygt var tredje tillfrågad tycker att dagens nedre gränsvärde år riktigt och att en stor majoritet ser skärpta straff som den viktigaste åtgärden mot rattfylleri anses visa på detta. Slutligen konstateras att det inte föreligger någon tvekan om att göteborgaren i stort ser mycket allvarligt på problemet.

Slutligen skall en undersökning som genomförts av PDS Research AB på uppdrag av Motormännens Riksförbund år 19911992 tas upp PDS MRF Riksurval, Nr 3968, Stockholm 1992-01-31. - - Undersökningen, som hade till syfte att identifiera och rangordna de problem och det informationsbehov som bilister i Sverige kan uppleva kring sitt bilinnehav, genomfördes på så sätt att ett frågeformulär med 101 problempåståenden skickades ut med posten till 1 000 slumpvis utvalda personer i åldern 25-55 år. Svarsprocenten uppgick till 56 procent. Av de 101 problempåståendena rankades påståendet att det görs för lite för att övervaka och beivra rattfylleri högst.

Inom för det utvärderingsprojekt BRÅ bedriver kommer ramen som brottsforskaren Jan Ahlberg att undersöka om trafikanternas beteende i trafiken har förändrats med avseende på alkoholpåverkan efter 1990 års lagändringar. Härvid kommer, bl.a. på grundval av data från polisens razzior, förändringar antaletandelen alkoholpåverkade av förare inom olika promilleintervall att studeras. Vidare planeras inom projektet enkät till allmänheten angående huruvida den ändrat sitt en beteende med avseende på alkohol och trafik efter lagändringama.

SOU 199213 Bilaga 3 263

Bilaga 3 e

Trañknykterhetsbrottsklientelet

1 Inledning

För att kunna diskutera val av påföljd vid grovt rattfylleri är det av intresse att se något på vilka personer det år som döms eller misstänks för denna typ av brott.

2 Undersökningar och statistiska uppgifter

Frågan vilka som är alkoholpâverkade i trafiken har varit föremål för olika undersökningar. Man har därvid funnit att omkring 35 procent av trañknykterhetsbrottslingama tidigare straffats för grövre brott och att omkring 35 procent av dem som lagförs för grovt rattfylleri

tidigare lagförts för trafiknykterhetsbrott se bilaga 5.

Enligt en studie av SCB beträffande de motorfordonsförare förare av personbil, buss, lastbil eller motorcykel som under år 1986 rapporterades som misstänkt alkoholpåverkade vid vågtrafikolyckor med

personskada som följd l 199 personer framgår att 56 procent hade

lagförts för brott under den senaste femårsperioden åren 1981 till 1985 22 procent av de misstänkta hade lagförts för trañknyk- terhetsbrott och 34 procent för andra brott SCBs ârsredogörelse, Trafikskador 1986, s. 34.

Vad gäller närmare uppgifter om kriminalitet bland trañknykterhetsbrottslingar hänvisas till bilaga 5.

Av SCBs studie avseende år 1986 framgår vidare att något mer än en tredjedel av de misstänkt alkoholpåverkade förarna inte hade behörighet att föra det fordon som användes vid olyckstillfället; 25 procent av de alkoholmisstänkta förarna fanns över huvud taget inte i körkortsregistret och 9 procent hade fått körkortet indraget. Inom en kontrollgrupp bestående av 1 200 slumpmässigt utvalda förare som inte misstänktes för att ha varit alkoholpåverkade vid olyckstillfället saknade 9 procent behörighet att föra olycksfordonet.

Av kriminalstatistik från SCB framgår vidare att av de 14 795 personer som under år 1991 lagfördes med ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott, utgjorde nästan 92 procent mån och var 36 procent

i åldern 18-29 år Statistiska meddelanden, Kriminalstatistik, För

brott lagförda personer 1991, Brott och påföljd.

264 Bilaga 3 sou 1992131

Inom Trañksåkerhetsverket pågår i samarbete med SCB en under-

sökning av kriminalitet och förarbehörighet bland de motorfordons-

förare som år 1985-1990 rapporterades som misstänkt alkoholpåverkade. Undersökningen beräknas vara klar i början av nästa år.

Vad gäller förekomsten av alkoholproblem hos dem som kör onyktra i trafiken hänvisas till bl.a. Trañknykterhetsbrottskommitténs

undersökningar se SOU 197061 s. 57-72 och s. 230-237,

Valverius, M.R. mil., Roadside survey in Nothem Sweden samt Valverius, M.R, Alkohol och narkotika 23-79 och 6-82.

3 Ytterligare undersökningar

Inom för det uppdrag BRÅ fått utvärdera effekterna ramen som att av 1990 års lagändringar undersöker brottsforskaren Jan Andersson bl.a. vilka personer det är som kör i onyktert tillstånd.

sou 1992 131 Bilaga 3 265

Bilaga 3 f

Förhållandet mellan blodalkoholkoncentrationen och

mängden ren alkohol i kroppen

Förhållandet mellan blodalkoholkoncentrationen och mängden ren alkohol i kroppen har beräknats i olika undersökningar. Docenten Wayne Jones, vid Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning, har illustrerat förhållandet på följande sätt.

Följande uppställning över vissa alkoholhaltiga drycker kan ge en uppfattning om vad de angivna mängderna alkohol innebär. ren 33 centiliter lättöl II 6 gram ren alkohol 33 centiliter folköl ll 9 gram ren alkohol 12 centiliter lättvin ll 11 gram ren alkohol 33 centiliter starköl Il 15 gram ren alkohol 6 centiliter brännvin ll 19 gram ren alkohol 37 centiliter brännvin ll 117 gram ren alkohol 75 centiliter brännvin 237 alkohol ll gram ren

Värdena i ovanstående tabell är teoretiskt beräknade och kan anses som genomsnittliga värden. I det enskilda fallet kan värdena variera med omkring 20 procent över eller under de angivna. Det bör vidare poängteras att de ovan redovisade mängder-na alkohol endast tar sikte

på den mängd alkohol som finns i blodet och Övriga kroppsvåtskor

vid provtagningstillfället, inte den totala mängden alkohol en person med en viss blodalkoholkoncentration förtärt.

Det bör också framhållas att det enligt olika undersökningar finns individuella variationer beträffande vilken alkoholkoncentration viss alkoholkonsumtion leder till. Förutom alkoholintag och kroppsvikt påverkas promillehalten tiden gått sedan började dricka av som man alkoholhaltiga drycker, intag föda, sättet att dricka av m.m.

266 Bilaga 3 sou 1992131

Statens väg- och trañkinstitut VTI har i rapporten Intraindividuella variationer i blodalkoholkoncentrationer VTI-meddelande 538 1987 analyserat resultat av försök som gjorts med att ge försökspersoner individuella dos alkohol vid olika tillfällen under i övrigt så samma likartade förhållanden möjligt. Analysen gav vid handen att som blodalkoholkoncentrationen hos en och samma individ varierar mellan olika dryckestillfällen, trots stora ansträngningar att skapa så likartade förhållanden som möjligt. VTI bedömde variationema som så stora att institutet konstaterade att det måste vara mycket vanskligt att försöka beräkna vilken koncentration man själv kommer att få efter viss alkoholkonsumtion och detta även om man händelsevis skulle känna till den blodalkoholkoncentration uppnått vid tidigare tillman fällen.

Frågan hur mycket alkohol måste dricka för att nå upp till en person viss alkoholkoncentration vid viss tidpunkt har behandlats av en en bl.a. Trañknykterhetsbrottskommittén SOU 197061 s. 75 och 76. Resultaten dessa beräkningar redovisas här. Det måste dock av återigen framhållas att de individuella variationema är så stora, att inte kan använda beräkningarna för att kontrollera hur mycket man själv kan dricka innan man når upp till en viss alkoholhalt. man

Tabell 1 utgår från att alkoholförtäringen har ägt rum kl. 20-21 och att blodprov har tagits kl. 24.

Tabell 2 utgår från att förtäringen har ägt rum kl. 20-23 och att blodprov tagits kl. 01.30.

Från dessa utgångspunkter anges hur stor alkoholförtäringen har varit vid olika blodalkoholhalter enligt blodprovet. Förbränningen av

alkohol har beräknats till 7 gram per timma. Öl klass B är det

tidigare mellanölet.

sou 1992131 Bilaga 3 267

Tabell l Promille alkohol Färtärd mängd alkohol üire säkerhetsavdrag Alt. l Alt. 2 Alt. 3 öl B vin renat bränn- 33 cl-llaskor 10 vikt % vin cl 50 kg kroppsvikt

80 kg kroppsvikt

Tabell 2 Promille alkohol Förtärd mängd alkohol före säkerhets- Alt. 1 Alt. 2 Alt. 3 Alt. 4 avdrag öl B renat lättvin konjak whisky öl llB Iätt- brännvin 33 cl- bränn- 33 cl-, vin cl flaskor vin flaskor

50 kg kroppsvikt

80 kg kroppsvikt

268 Bilaga 3 SOU 1992131

Vidare kan här tre teoretiska exempel hämtade ur docenten Wayne Jones kompendium Alkohol och promille hämtas.

Exempel 1 En kvinna med en kroppsvikt på 50 kg som mellan kl. 20 och 23 fönâr 50 gram alkohol har, om provtagning sker kl. 01 .00, dvs. fem timmar efter alkoholförtäringens början, en blodalkoholkoncentration av omkring 0,8 promille.

Exempel 2 En man med en kroppsvikt på 100 kg som mellan kl. 22 och 24 förtâr 140 gram alkohol har, om provtagning sker kl. 04.30, dvs. sex och en halv timma efter alkoholförtämingens början, en blodalkoholhalt av omkring 1,05 promille.

Exempel 3 festmiddag med riklig förtäring En man med en kroppsvikt på 80 kg som mellan kl. 19 och 23 intar alkohol enligt följande

l glas sherry kl. 19.00 l2 butelj lättvin kl. 20.00 l glas starkvin kl. 21.00 4 cognac kl. 21.30 5 whisky kl. 22.00

har, om provtagning sker kl. 01.00, dvs. sex timmar efter förtämingens början, en blodalkoholkoncentation av omkring 0,8 promille.

sou 1992131

Bilaga 4

Domstolarnas påföljdsval vid grovt rattfylleri

1 Inledning

I kommitténs uppdrag ingår att följa domstolarnas påföljdsval noga i mål om ansvar för grovt rattfylleri och vid behov föreslå att de lagtextjusteringar som framstår ägnade att öka förutsättningarna som för en större enhetlighet i råttstillämpningen. Domstolarnas praxis vad gäller påföljdsval är vidare av intresse för kommitténs överväganden i den del uppdraget gäller av som skärpta straff för grovt rattfylleri.

2 Undersökningar och statistiska uppgifter

Kriminalstatistik från SCB Statistiska meddelanden, Kriminalstatistik, För brott lagförda 1989 1991, Brott och påföljd personer, resp. angående domstolarnas påföljdsval vid grovt rattfylleri motsvarar i stort sett det tidigare rattfylleribrottet vid handen användger att ningen av fängelsestraff har minskat och användningen att av Villkorlig dom har ökat markant jämfört med tiden före den l juli 1990. År 1989 meddelades 7 306 tingsrättsdomar i vilka grovt rattfylleri utgjorde huvudbrottet. Påföljden bestämdes till fängelse i 72 procent fallen, till skyddstillsyn i 17 fallen av procent av och till Villkorlig dom i 5 fallen. År 1991 procent av 6 120 tingsråttsdomar

i Vilka grovt rattfylleri utgjorde huvudbrottet

bestämdes påföljden till

fängelse i 42 procent fallen, till skyddstillsyn i 25

av procent av fallen och till Villkorlig dom i 28 fallen. procent av Motsvarande siffror för andra halvåret 1991 2 891 tingsrättsdomar är, enligt vad kommittén inhämtat från SCB, 47, 25 resp. 23 procent. Till belysning av tingsrättemas val påföljd vid rattfylleri av grovt har kommittén gjort uppställning baserad på uppgifter från SCB. en Uppställningen återfinns i avsnitt 4 nedan. Observeras bör denna att statistik skiljer sig något i uppläggningen från den relaterade. ovan Av statistiken framgår att användningen fängelsestraff av vid grovt rattfylleri minskade kraftigt efter lagändringen till förmån för främst Villkorliga domar. Även användningen skyddstillsyn av ökade. Härefter har en viss återgång mot tidigare praxis skett; andelen Villkorliga domar har minskat från 34 procent andra halvåret 1990 till 23 procent andra halvåret 1991 och andelen fängelsestraff har under samma tid ökat från 39 procent till 48 procent. Andelen Villkorliga

270 Bilaga 4 SOU 1992131

domar är dock alltjämt väsentligt mycket högre än före 1990 års lagändringar samtidigt andelen fängelsestraff alltjämt är som väsentligt lägre. Från år 1989 till andra halvåret 1991 har andelen villkorliga domar rattfylleri ökat från 5 procent till 23 procent. Under samma vid grovt tid har andelen fängelsestraff minskat från 72 procent till 48 procent. uppställningen framgår vidare att de statistiska skillnaderna Av mellan enskilda tingsrätters påföljdsval är stora och detta även om jämför tingsrätter inom hovrättsområde eller inom samma man samma län. Det kan emellertid påpekas att antalet meddelade domar i mål om för rattfylleri under de redovisade tidsperiodema på ansvar grovt många tingsrätter litet och att det bl.a. därför knappast går att dra var några säkra slutsatser utifrån det presenterade statistiska materialet.

hela riket gäller följande uppgifter i procent för tiden från och

För med år 1989 KR-info 19924.

preliminära och ofullständiga uppgifter

är också skillnaderna i påföljdspraxis mellan Av intresse att notera hovrättsområden och hur dessa skillnader utvecklat sig under år olika 1991 och första halvåret 1992.

Vad gäller fängelsestrajf jämförelse mellan olika hovrättsom-

ger en råden följande resultat.

19911 19912 19913 19914 1991 19921 19922 1992 1-4 l-2 Högst andel 35 46 53 52 45 56 59 57 fängelsestraff % Lägst andel % 29 35 33 44 38 43 50 49 fängelsestraff

Skillnad i procent- 6 11 20 8 7 13 9 8 enheter

SOU 1992131 Bilaga 4

Vad gäller Villkorlig dom jämförelse mellan olika hovrâttsomger en råden följande resultat.

19911 19912 19913 19914 1991 19921 19922 1992 1-4 l-2 Högst andel villkorliga domar % 45 32 37 30 33 27 26 26 Lägst andel villkorliga domar % 31 24 18 17 23 15 11 14

Skillnad i procentenheter 14 8 19 13 10 12 15 12

Vad gäller skyddstillsyn jämförelse mellan olika ger en hovrâttsområden följande resultat.

19911 19912 19913 19914 1991 19921 19922 1992

1-4 1-2 Högst andel skyddstillsynsdomar % 32 32 36 31 30 33 31 29 Lägst andel skyddstillsynsdomar % 22 21 25 24 25 25 18 24

Skillnad i procentenheter 10 11 11 7 5 8 13 5

3 Ytterligare undersökningar

Inom för det uppdrag BRÅ fått ramen som att utvärdera effekterna av 1990 års lagändringar har hovrättsrådet vid Svea hovrätt Jan Vilgeus getts i uppdrag att gå igenom domar avseende rattfylleri från grovt tolv tingsrätter för att undersöka bl.a. vilka faktorer som styr domstolarnas påföljdsval och huruvida likartade fall bedöms lika vad gäller val av påföljd. Se också den förfrågan som kommittén har sånt ut till tingsrätter och hovrätter, bilagorna 2 och 2 b till betänkandet. a Tingsrättemas påföljdsval vid rattfylleri grovt efter den 1 juli 1990 undersöks också inom för examensarbeten i Straffrätt ramen vid exempelvis juridiska institutionen vid Lunds universitet med professor Hans Klette som handledare.

272 Bilaga 4 SOU 1992131

4 Tingsrätternas påföljdsval

Tingsrätternas påföljdsval i mål där grovt ratwlleri närmast att

jämföra med det brott före den 1 juli 1990 rubricerades rattsom fylleri varit huvudbrott i %. Statistiken endast tingsrättsdomar, inte behöver ha vunnit avser som laga kraft. Grovt rattfylleri utgör huvudbrottet i domen och angiven påföljd är huvudpåföljd. Påföljden fängelse inkluderar skyddstillsyn i kombination med fängelsestraff. Förordnanden enligt 34 kap. 1 § stycket 1 BrB redovisas tidigare påföljd. Vad gäller första p. som statistiken för varje tingsrätt bör observeras att underlaget i många fall är så litet prooentsatsema kan missvisande. Som att vara illustration kan nämnas att under år 1991 uppgick antalet tingsrätter avgjorde fler än etthundra mål för grovt rattfylleri till som om ansvar endast ll stycken. 47 tingsrätter avgjorde färre än femtio mål om för grovt rattfylleri. ansvar Siffrorna har avrundats.

År 1939

För år 1989 visar siffermaterial från SCB att påföljden för grovt rattfylleri bestämdes till fängelse i 72 procent fallen, till skyddstillav i 19 och till Villkorlig dom i 5 procent av fallen. syn procent

År 1990

halvåret 1990 har någon uppställning över de enskilda För första påföljdsval vid rattfylleribrott inte gjorts. För tingsrätternas grova SCBs siffermaterial för nämnda tid att fängelsestraff hela riket visar i 69 fallen, skyddstillsyn i 20 procent av fallen användes procent av och Villkorlig dom i 7 procent av fallen.

Tingsrätter under Fängelse skyddstillsyn Villkorlig dom Andra halvåret Andra halvåret Andra halvåret

Svea hovrätt

År 1991

För första halvåret 1991 har någon uppställning över de enskilda tingsrätternas påföljdsval inte gjorts. I hela riket uppgick andelen fängelsestraff till 39 procent, andelen skyddstillsyner till 27 procent och andelen villkorliga domar till 33 procent.

Tingsrätter under Fängelse skyddstillsyn Villkorlig dom Hela Andra Hela Andra Hela Andra året halvåret året halvåret året halvåret

Svea hovrätt

Hela hovrättsområdet 44 48 26 26 28 23 Göta hovrätt

Hela hovrättsområdet 43 46 25 28 3 1 23 Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hela hovrättsområdet 38 42 26 25 33 31

sou 1992131 Bilaga 4 277 Hovrätten för Västra Sverige

Hela hovrättsområdet 45 52 30 29 23 18 Hovrätten för Nedre Norrland

16 Gävle 43 51 27 26 26 18 Sandviken 50 65 22 10 27 20

Hela hovrättsområdet 43 49 29 29 27 20

Hovrätten för Övre Norrland

Hela hovrättsområdet 38 42 29 26 33 30 Hela riket 43 48 27 27 28 23

278 Bilaga 4 SOU 1992 131

Är 1992

Statistiken för första halvåret 1992 bygger ännu på ofullständigt och orättat material. Någon uppställning avseende de enskilda tingsrâtterna har därför inte bedömts som meningsfull att göra. För hela riket visar den hittills framtagna statistiken att påföljden för grovt rattfylleri bestämdes till fängelse i 55 procent av fallen, till skyddstillsyn i 26 procent fallen och till Villkorlig dom i 18 av procent av fallen. Ser endast till första halvåret 1992 uppgick andelen man fängelsestraff till 53 procent, andelen skyddstillsynspåföljder till 27 procent och andelen vilkorliga domar till 19 procent.

Pâföljdsvalet vid grovt rattfylleri åren 1989-1992 Procent m0i Fängelse

I skyddstillsyn

Villkorlig dOI

1989 19901a 19902a 19911a 19912a 199212a halvåret halvåret

halvåret halvåret tablåret

pre .

SOU 1992131 279

Bilaga 5

Återfall i brott och påföljdsvalets för

betydelse

återfallsbenägenheten

1 Inledning

För att kunna diskutera påföljdsvalet vid grovt rattfylleri år det av intresse att studera återfallsbenågenheten och olika påföljders betydelse för denna.

2 Återfallsbenägenheten

Kriminalvårdsstyrelsen presenterade år 1987 en rapport där bl.a. återfall bland fängelsedömda trañknykterhetsbrottslingar granskades, Hur kriminella är rattfyllerister, rapport 19872. Två huvudgrupper granskades. I den ena gruppen ingick personer som dömts till fängelse med trañknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen 244 personer. I den andra gruppen ingick personer som dömts till fängelse för bl.a. trañknykterhetsbrott där men annan kriminalitet utgjort huvudbrott i den aktuella domen 228 personer. De granskade personerna avtjänade alla ett fängelsestraff den l april 1980. Uppföljningsperioden uppgick till fyra år räknat från domsdatum och som återfall räknades brott som konstaterats genom dom, åtalsunderlâtelse eller strafföreläggande inom denna period. Av de fängelsedömda med trafiknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen återföll, enligt rapporten, 51 procent 125 av 244 i brott under uppföljningsperioden. Återfallen i brott fördelade sig mellan olika kategorier kriminaliav tet enligt följande.

Återfallsbrott återföll Andel av dem som % Enbart trañknykterhetsbrott 43 Trañknykterhetsbrott och annan kriminalitet 33 Enbart annan kriminalitet än trañknykterhetsbrott 24

Återfallen i trafiknykterhetsbrott i denna således inom fyragrupp var årsperioden nästan 39 procent. Av de tidigare ostraffade återföll nästan 22 procent, av dem med enbart trañknykterhetsbrott i sin tidigare belastning återföll 36

280 Bilaga 5 sou 1992 131

procent och de övriga tidigare kriminellt belastade återföll nästan av 54 procent i trafiknykterhetsbrott. Av den andra gruppen, dvs. fängelsedömda med trafiknykterhetsbrott och annan allvarligare kriminalitet i den aktuella domen, lagfördes, enligt rapporten, 82 procent på nytt under uppñljningsperioden. Återfallen i brott fördelade sig mellan olika kategorier kriminaliav tet enligt följande.

Återfallsbrott Andel dem återlöll m av som Enbart trafiknykterhetsbrott ev. med andra trafikbrott 4 Trañknykterhetsbrott och annan kriminalitet 62 Enbart annan kriminalitet än trafiknykterhetsbrott 35

Av denna grupp återföll således 54 procent i trañknykterhetsbrott inom fyraårsperioden. Av de tidigare ostraffade återföll 40 procent och av de tidigare kriminellt belastade återföll nästan 55 procent i trañknykterhetsbrott. Av intresse är också dels att av de 244 personerna med trafiknykterhetsbrott som huvudbrott, hade 152 62 procent tidigare dömts för brott 16 procent för enbart trañknykterhetsbrott, 35 procent för trañknykterhetsbrott och annan kriminalitet och 11 procent för enbart annan kriminalitet. Av de 228 personerna i den andra gruppen hade 213 93 procent tidigare dömts för brott 3 procent för enbart trañknykterhetsbrott, - 75 procent för trafiknykterhetsbrott och annan kriminalitet och 15 procent för enbart annan kriminalitet. Enligt rapporten hade mer än hälften av de 244 tängelsedömda med trafiknykterhetsbrott som huvudbrott i den aktuella domen, nämligen 131 personer, före eller inom fyra år efter aktuell dom gjort sig skyldiga till andra brott än trañknykterhetsbrott. I detta sammanhang kan vidare hänvisas till en undersökning som gjorts av Trafiksäkerhetsverkets alkoholgrupp. Undersökningen omfattade var femtionde misstänkt trañknykterhetsbrottsling som underkastats blodprovstagning år 1988. Enligt denna undersökning hade omkring 53 procent dem med en blodalkoholkoncentration av

över 1,5 promille, tidigare inom en femårsperiod lagförts ñr ett

trañknykterhetsbrott. Motsvarande siffra för dem med en blodalkoholhalt under 1,5 promille 30 procent. var SCB har nyligen presenterat statistikuppgifter angående bl.a.

återfall i trafiknykterhetsbrott se cirkulär KR-info 19914 och

Domstolsverket informerar 91991 1 och 2 samt bilaga 5. s.

F

SOU 1992131 Bilaga 281

Uppgifterna avser lagföringar och beskriver lika lite som övriga i detta avsnitt presenterade siffror den faktiska återfallsrisken. Som ingångslagföring har en persons första lagföring för ett rattfylleribrott närmast att jämföra med grovt rattfylleri i dag under åren 1980- - - 1984 räknats. SCB har sedan undersökt dels hur många gånger personen tidigare från och med år 1973 lagförts för trafiknykter- - hetsbrott, dels hur många gånger personen till och med år 1989 ånyo lagförts för trafiknykterhetsbrott. Uppföljningsperioden varierar alltså mellan fem och tio år. Statistiken ger vid handen bl.a. att 67 procent 65 procent av männen och 85 procent av kvinnorna inte återfallit i trafiknykterhetsbrott under uppföljningsperioden, att 19 procent återfallit en gång och att 13 procent återfallit två eller flera gånger under perioden. Vidare framgår av statistiken att 64 procent av de lagförda inte tidigare från och med år 1973 hade lagförts för trafiknykterhetsbrott. En stor andel var alltså debutanter. Av dessa debutanter återföll 24 procent i trafiknykterhetsbrott under uppföljningsperioden. SCB har vidare redovisat statistikuppgifter angående återfall i brott, 1973-1985 RSPM 19912, Återfall i brott, 1973-1985, En översikt och Rättsstatistisk årsbok 1991. Som ingångslagföring har här räknats en persons första lagföring för trafiknykterhetsbrott under åren 1973-1985. SCB har sedan undersökt dels hur många gånger personen tidigare lagförts för grövre brott brott som lett till fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom, överlämnande till särskild vård, tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 1 p. BrB eller åtalsunderlåtelse brottet skulle ha lett till påföljd som antecknas i kriminalom registret om åtal skett, dels hur många gånger personen ånyo gjort sig skyldig till brott inom en treårsperiod. Undersökningen visar att av de 137 021 ingångslagföringar där trafiknykterhetsbrott utgjorde huvudbrottet avsåg 64,5 procent inte tidigare straffats för grövre brott. Av dessa personer som debutanter straffades 74 procent inte ånyo för brott inom tre år. Inslaget av enstaka lagforingar var alltså betydligt 48 procent. Totalt återföll 36 procent av de lagförda i brott inom tre år. Av de 6 093 personer under år 1991 lagfördes för ett trafiksom nykterhetsbrott och där detta brott utgjorde såväl huvudbrott som grövre brott enligt den ovan givna definitionen, hade 53 procent inte

tidigare dömts för brott som antecknats i kriminalregistret Statistiska

meddelanden, Kriminalstatistik, För brott lagförda personer, 1991, Grövre brott. Här kan också nämnas att 45 procent dem som år 1991 lagfördes av med ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott inte hade lagförts för något brott under de senaste tio åren Rättsstatistisk årsbok 1992. Av

dem som lagförts för grovt rattfylleri huvudbrott år 1991 hade 36

282 Bilaga 5 sou 1992131

procent inte lagförts under de senaste tio åren och dem av som

lagförts för rattfylleri huvudbrott hade 52 procent inte lagföns under

denna tid. Ser man endast till de personer som år 1991 dömdes till en frihetsberövande påföljd och som hade grovt rattfylleri som huvudbrott i domen hade 28 procent inte lagförts under de senaste tio åren.

3 Påföljdsvalets betydelse för återfallsbenägenheten

SCB statistik angående återfall i trafiknykterhetsbrott ger vid handen att andelen återfall år så gott som lika mellan den grupp som dömts till frihetsberövande påföljd för grovt rattfylleri och den grupp som dömts till en icke frihetsberövande påföljd för detta brott; 33 32 resp. procent cirkulär KR-info 19914 och Domstolsverket informerar 91991 s. 1 och 2 samt bilaga 5. I en undersökning från år 1988, Rattfylleribrottet, har f.d. lagmannen vid Trelleborgs tingsrätt Karl-Gustav Lindelöw och tidigare tingsnotarien vid denna tingsrätt Tomas Nilson undersökt återfallsfrekvensen vid olika påföljder. Undersökningsmaterialet omfattade samtliga rattfylleridomar vid Trelleborgs och Landskrona tingsrätter under en tioårsperiod åren 1975-1984 där rattfylleri varit huvudbrott. Endast personbilsförare och motorcyklister med hemvist i Sverige granskades.

Vad gäller Trelleborgs tingsrätt 321 domar gav undersökningen

till resultat att 11 procent av de dömda återföll i rattfylleribrott minst en gång inom en treårig uppföljningsperiod räknad från den första domen; av de 189 personer som dömts till fängelse återföll 14 procent i rattfylleri och av de 132 personer som dömts till icke

frihetsberövande påföljder återföll 7 procent; 6 procent 3 personer

av dem som dömts till Villkorlig dom återföll, 3 procent l person av dem som dömts till skyddstillsyn utan vårdföreskrift återföll och 10 procent 5 personer av dem som dömts till skyddstillsyn med föreskrift vård återföll. Återfallsfrekvensen för de fängelsedömda om var alltså dubbelt så stor som för dem som dömts till icke frihetsberövande påföljder.

Vad gäller Landskrona tingsrätt 332 domar gav undersökningen

till resultat att 19 procent av de dömda återföll i rattfylleribrott minst en gång inom uppföljningsperioden; av de 277 personer som dömts till fängelse återföll 18 procent i rattfylleri och av de 55 personer som dömts till icke frihetsberövande påföljder återföll 22 procent 12

personer; 10 procent 3 personer av dem som dömts till Villkorlig dom återföll, 46 procent 6 personer av dem som dömts till

skyddstillsyn utan vårdföreskrift återföll och 27 procent 3 personer av dem som dömts till skyddstillsyn med föreskrift om vård återföll.

SOU 1992131 Bilaga 5 283

I Landskrona hade alltså de icke frihetsberövade den största återfallsfrekvensen. Observeras bör att antalet domar på skyddstillsyn vid Landskrona tingsrätt var litet och att det därför knappast går att dra några slutsatser av de redovisade resultaten. Som en möjlig förklaring till den höga återfallsprocenten vid icke frihetsberövande påföljder vid Landskrona tingsrätt anges i undersökningen att det kan vara så, att de som dömts till skyddstillsyn i Landskrona är utpräglade alkoholproblematiker med stor återfallsbenâgenhet medan de som dömts till skyddstillsyn i Trelleborg visserligen också är alkoholproblematiker men i ett tidigare skede och med mindre återfallsbenägenhet. Denna skillnad skulle i sin tur kunna bottna i olika användning av personutredning vid tingsrättema. Av intresse i sammanhanget är också att undersökningen gav vid handen att de fängelsedömda av det sammanlagda antalet återfall stod för 82 procent i Trelleborg och för 80 procent i Landskrona. De redovisade sifferuppgifterna medger inte några jämförelser i fråga om olika påföljders effektivitet för att förhindra återfall. Kriminalvårdsstyrelsen har utvecklat en särskild kurs, Rattñllan, för att dem som döms för trañknykterhetsbrott främst första- gångsdömda ökade kunskaper om alkohol och trafik och insikt om de egna alkoholvanoma. Tanken är att kursen som ges på halvtid under ungefär en månads tid f.n. 12 anstalter i landet bl.a. skall bidra till att minska andelen återfall i trañknykterhetsbrott. Statens väg- och trañkinstitut har på uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen genomfört en utvärdering av Rattfällan på anstalt Tömros, J., Rattfällan, Utvärdering av kurs för fängelsedömda rattfyllerister, VTIrapport 3711992. I utvärderingen ingick bl.a. en studie avseende återfall i trañknykterhetsbrott inom tvåårsperiod efter frigivningen. Återfallsstudien en omfattade alla dömda för trañknykterhetsbrott som gick Rattfällan under åren 1986 och 1987 729 personer. Dessa personer jämfördes vad gällde återfall med lika stor kontrollgrupp bestående av till en rattfälledeltagama individuellt matchade individer, som även de var dömda till fängelse för trafiknykterhetsbrott, men som inte gick Rattfállan. Studien visade att återfall i trañknykterhetsbrott var lägre för kursdeltagarna. För de över 80 procent av kursdeltagarna som inte

straffade tidigare inom fem år från intagningen återföll 6

var procent inom tvåårsperioden, jämfört med 9 procent av kontrollgruppen. Det kan, sades det i utvärderingen, inte uteslutas att den erhållna skillnaden i återfall mellan de båda grupperna beror på andra faktorer än deltagandet i sådant, exempelvis på skillnader kursen som i motivation. I utvärderingen ingick även en enkätstudie där kursdeltagamas alkoholvanor samt kunskaper och attityder till alkohol och trafik om

284 Bilaga 5 SOU 1992131

behandlas. Dessutom gjordes en kursvärdering. Enkätstudien visade att kursdeltagarna besvarade kunskapsfrågoma bättre efter genomgången kurs än före. Dessutom gav deltagarna efter kursen i ökad utsträckning uttryck för ståndpunkten att det är oansvarigt att köra alkoholpåverkad. I fråga om attityder är det dock, enligt utvärderingen, mycket vanskligt att söka dra några slutsatser om inverkan av kursdeltagandet. Synen på de egna alkoholvanoma tycks dock, enligt utvärderingen, inte ha förändrats nämnvärt. 90 procent deltagarna av påstod att kursen haft ett värde för dem. Kriminalvårdsstyrelsen har gett VTI i uppdrag att göra en ny uppföljning av Rattfällan i anstalt avseende återfall inom fyraårsen period efter frigivningen. VTI räknar med att kunna presentera en definitiv rapport härom sommaren 1993. Även inom frivården bedrivs olika rattfylleriprojekt. Erfarenheterna av dessa projekt anses vara goda. De olika rattfylleriprojekten skiljer sig åt vad gäller uppläggning, består i allmänhet deltagande men av i samtals- och informationsgrupper kring alkoholfrågor, individuella samtal och läkarkontakter. Projekten löper över period 12 en om månader. Det rattfylleriprojekt som bedrivs Frivårdsmyndigheten i av Halmstad har utvärderats i en rapport Vad gör vi med rattfylleris-

tema sammanställd av frivårdsinspektören Lennart Thorstensson

vid myndigheten. Utvärderingen omfattar alla personer som dömts till skyddstillsyn med föreskrift att genomgå rattfylleriprojektet från det att projektet startade hösten 1986 till hösten 1990. Av rapporten framgår att nästan 40 procent av klienterna hade dömts för rattfylleri tidigare. Vad gäller återfall uppgav 10 av 70 tillfrågade att de kört alkoholpåverkade under programmets gång eller efter genomgånget program. Av de sammanlagt 83 personer som genomgått rattfylleriprojektet efter det att de dömts till skyddstillsyn med föreskrift härom har, enligt rapporten, 14,5 procent 12 personer återfallit i trañknykterhetsbrott inom 1-5 år efter domen. Även det rattfylleriprojekt som bedrivs av Föreningen Skyddsvärnet och Frivårdsmyndigheten i Göteborg har utvärderats Rattfylleriprojektet i Göteborg, juni 1989, av Ann-Christin Frylén och Bengt Bergenmar, vilken rapport kompletterats våren 1991. Uppföljningen gäller de första 88 personerna som påbörjade behandlingen under tiden november 1985-juni 1987. Av dessa var 72 procent tidigare dömda för olika brott; 60 procent tidigare dömda för trafiknykvar terhetsbrott. Vid genomgång av Rikspolisstyrelsens register 1991 visade det sig att 22 procent av klienterna hade dömts för nya trafiknykterhetsbrott inom tre år efter genomgången behandling. En utvärdering av de rattfylleriprojekt som bedrivs av Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg pågår professorema Hans Bergman och Ulf Rydberg vid Karolinska institutet.

sou 1992 131 Bilaga 5 285

Inom för BRÅs utvårderingsprojekt granskar brottsforskaren ramen Jan Andersson återfall och pâföljdsvalets betydelse för återfallsbenägenheten. Granskningen omfattar alla lagföns för personer som trañknykterhetsbrott under åren 1973-1989. Såväl återfall i trañknykterhetsbrott som andra brott studeras. Uppföljningsperioden är 3 år räknat från lagföringen.

sou 1992131 287

Bilaga 6

Personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri

I den i bilaga 5 nämnda undersökningen från år 1988, Rattfylleribrottet, har även användningen personutredning i mål av om ansvar för rattfylleri uppmärksammats. Vid Trelleborgs tingsrätt infordrades, under den tid undersökningen omfattar, regelmässigt personutredning i denna typ mål; någon form utredning inhämtades i 84 av av procent av målen. Vid Landskrona tingsrätt infordrades personutredning i endast 24 procent av målen. Enligt undersökningen uppgick andelen icke frihetsberövande påföljder vid Trelleborgs tingsrätt under perioden till 44 procent, medan andelen sådana påföljder vid Landskrona tingsrätt uppgick till 14 procent. Undersökningen också vid handen att i de fall då gav personutredning ägt rum bestämdes påföljden vid Trelleborgs tingsrätt i 49 procent av fallen och vid Landskrona tingsrätt i 57 procent av fallen till fängelse. När ingen sådan undersökning ägt bestämdes rum påföljden i 89 resp. 96 procent fallen till fängelsestraff. av Tingsrätternas påföljdsval vid grovt rattfylleri efter den 1 juli 1990 inklusive gärningar begångna före detta datum lagförda men därefter har under handledning professor Hans Klette undersökts av inom ramen för examensarbeten i Straffrätt vid juridiska institutionen, Lunds universitet, höstterminen 1990 Louise Törnwall och Erika av Henmalm samt höstterminen 1991 Ann-Charlotte Hedlund. av Den förstnämnda studien sträcker sig fram till den 30 november 1990 och omfattar 243 domar från de sju tingsrättema i Malmöhus län och avser domar för enbart grovt rattfylleri eller rattfylleri grovt i kombination med andra lindrigare trafikbrott. I 43 de procent av undersökta fallen hade särskild personutredning infordrats. När en personutredning ägt rum bestämdes påföljden till villkorlig dom i 19 procent av fallen, till skyddstillsyn i 51 procent fallen och till av fängelse i 29 procent fallen. När personutredning inte ägt av rum bestämdes påföljden till Villkorlig dom i 52 fallen, till procent av skyddstillsyn i 4 procent fallen och till fängelse i 41 av procent av fallen. Den andra studien omfattar 148 tingsrättsdomar i Malmöhus län under tidsperioden 1 december 1990 31 1991. Personutredning - mars hade infordrats i 55 procent fallen. När personutredning ägt av rum bestämdes påföljden till Villkorlig dom i 31 fallen, till procent av skyddstillsyn i 39 procent fallen och till fängelse i 30 av procent av fallen. När personutredning inte ägt bestämdes påföljden till rum

288 Bilaga 6 sou 1992131

Villkorlig dom i 58 procent fallen, till skyddstillsyn i 5 procent av av fallen och till fängelse i 37 procent av fallen. Att den tilltalades personliga förhållanden utretts leder alltså inte regelmässigt till att domstolen väljer icke frihetsberövande påföljd. en Däremot ligger det nära till hands att anta att skillnaderna mellan tingsrätterna i valet påföljd har samband med förhållandet av huruvida någon utredning den tilltalades person äger rum eller om inte. Andra faktorer betydelse för påföljdsvalet är naturligtvis i av vad mån personutredningen avslöjar de eventuella missbruksproblem kan föreligga, den tilltalades inställning till sin situation och som dennes vilja att göra något den samt vilka adekvata behandlingsoch andra åtgärder frivården på orten kan erbjuda. program som Pâ kommitténs begäran har SCB tagit fram uppgifter om tingsrätternas inhämtande personutredning i mål om ansvar för grovt av rattfylleri. En jämförelse mellan de olika hovrättsområdena nedanstående ger bild.

Anmärkning Grovt rattfylleri är huvudbrott i domen. De tingsrätter bytte hovrättsomráde som den 1 juli 1992 har förts till det tidigare hovrättsomrádct. Statistiken for år 1992 är ofullständig statistiken omfattar de domar som inrapporterats till SCB t.o.m. oktober månad och preliminär orättat material. Med personutredning förstås här yttrande från frivárdsmyndighet personundersökning, läkarintyg enligt 7 § lagen 19912041 om särskild personutredning i brottmål, eller tidigare gällande lag på detta område och m.m. rättspsykiatrisk undersökning.

Hovrättsområde Andel personutredning % År 1991 År 1992 Totalt Kvartal l Kvartal 2 Kvartal 3 Totalt

Svea hovrätt 43 43 43 34 41 Göta hovrätt 38 39 45 38 41 Hovrätten över Skåne och Blekinge 48 59 49 40 51 Hovrätten för Västra Sverige 50 53 50 42 49 Hovrätten for Nedre Norrland 54 42 53 48 47 Hovrätten for Övre Norrland 53 50 46 39 46

Hela riket 46 47 46 39 45

SOU 1992131 Bilaga 6 289

Görs en uppdelning på olika påföljder blir resultatet följande.

Huvudpåföljden i domen är fängelse Hovrättsområde Andel personutredning % År 1991 År 1992 Totalt Kvartal l Kvartal 2 Kvartal3 Totalt Svea hovrätt 34 34 32 23 31 Göta hovrätt 2a 24 25 33 27 Hovrätten över Skåne och Blekinge 36 43 46 30 40 Hovrätten för Västra Sverige 39 40 38 29 36 Hovrätten för Nedre Norrland 45 30 39 29 33 Hovrätten för Övre Norrland 42 42 38 37 39

Hela riket 35 35 35 28 34

Huvudpåföljden i domen är skyddstillsyn Hovrättsomräde Andel personutredning % År 1991 År 1992 Totalt Kvartal 1 Kvartal 2 Kvartal 3 Totalt Svea hovrätt 81 78 86 77 80 Göta hovrätt 81 77 96 73 84 Hovrätten över Skåne och Blekinge 90 89 83 92 88 Hovrätten för Västra Sverige 86 91 86 88 89 Hovrätten för Nedre Norrland 89 86 89 93 89 Hovrätten för Övre Norrland 90 89 100 67 89

Hela riket 85 84 88 83 85

290 Bilaga 6 SOU 1992131

Huvudpålölidcn i domen är Villkorlig dom Hovräusområde Andel personutredning % Å 1991 År 1992 Totalt Kvartal] Kvartal 2 Kvartal3 Totalt Svea hovrätt 26 26 18 13 21 Göta hovrätt 21 24 19 21 22 Hovrätten över Skåne och Blekinge 32 46 35 13 36 Hovrätten för Västra Sverige 27 32 33 25 31 Hovrätten för Nedre Norrland 32 25 31 25 27 Hovrätten för Övre Norrland 34 26 23 31 26

Hela riket 28 29 26 19 26

Se vidare avsnitt 8.4.

sou 1992131 291

Bilaga 7

Hur många trafiknykterhetsbrottslingar berörs av en

sänkning av det Övre gränsvärdet

Av kriminalstatistik från SCB framgår att 14 795 personer under år 1991 lagfördes, dvs. meddelades åtalsunderlåtelse, godkände strafföreläggande eller dömdes i tingsrätt, med ett trañknykterhetsbrott som huvudbrott. Några uppgifter om alkoholkoncentrationemas fördelning bland dessa personer finns inte framtagna. Beräkningarna bygger därför på alkoholkoncentrationemas fördelning bland misstänkta trañknykterhetsbrottslingar år 1991.

Luftprov Milligram alkohol Antal Procent liter utandningsluft mgI 0,00 0,05 2 150 13,6 - 0,06 0,09 737 4,7 - 0,10 0,24 2 316 14,7 - 0,25 0,39 1 980 12,5 - 0,40 0,74 4 540 28,7 - 0 75 4 079 ;så - Summa 15 802 100,0

Det totala antalet luñprov under år 1991 uppgick till 15 802 stycken, varav 2 887 stycken låg under 0,10 mgl motsvarar 0,2 promille. Enligt kommitténs expert polisöverintendent Håkan Jaldung är fördelningen av antalet luftprov över 0,25 mgl relativt jämn, varför man kan räkna med ungefär 650 stycken per 0,05 mgl. Detta skulle innebära att omkring 3 250 stycken ligger i intervallet 0,50-0,74 mgl motsvarar 1,0-1,49 promille och att l 950 stycken ligger i intervallet 0,60-0,74 mgl motsvarar 1,2-1,49 promille.

Blodprov Milligram alkohol Antal Procent gram blod promille 0,00 0,20 960 10,9 - 0,21 0,8 1 303 14,8 - 0,81 1,0 460 ,3 5,2 - 1,01 1,50 1 520 7 17,3 - 1,21 1,50 978 11,1 - 1,51 4 539 51,7 - Summa 8 782 99,9

292 Bilaga 7 sou 1992 131

Det totala antalet blodprov under år 1991 uppgick till 8 734. Att antalet blodprov ovan angetts uppgå till 8 782 beror på att det i vissa fall tas två blodprov från en och samma individ. Med de ovanstående uppgifterna erhålls följande ungefärliga siffror vad gäller alkoholkoncentrationernas fördelning år 1991. Vad gäller antalet blodprov räknas här med att de under år 1991 uppgick till 8 734 stycken.

Promille eller mot- Antal Antal Totalt Andel av posisvarande värde vad blodprov Iuftprov tiva prov % gäller luftprov 0,00 0,19 952 2 887 3 839 - 1,00 1,49 1511 3 250 4 761 23 - 1,20 1,49 969 1 950 2 919 14,1 - 1,50 4 515 4 079 8 594 41,5 -

Det totala antalet prov för alkoholanalys uppgick till 24 536 stycken 15 802 + 8 734 under år 1991, varav det totala antalet prov på

0,20 eller dåröver positiva prov uppgick till 20 697 24 536

- 3 839. Som framgår av uppställningen ligger omkring 23 procent av avgivna positiva prov i intervallet 1,0-1,49 promille. Detta innebär, förutsatt att antalet lagförda ligger kvar 1991 års nivå, att 3 403 personer 23 % x 14 795 berörs av sänkningen. Varje lagövertrådare har då räknats som en person vid varje tillfälle som vederbörande lagförts under året. Tar man hänsyn till att en och samma person under året kan ha meddelats åtalsunderlåtelse eller dömts i tingsrätt för trafiknykterhetsbrott vid flera tillfällen kan antalet berörda beräknas till 3 252 personer 23 % x 6 614 strafförelägganden + 7 525 åtalsunderlåtelser och domar. Från de personer som lagförs med ett trafiknykterhetsbrott som bibrott bortses.

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk förteckning

Frihet ansvar kompetens.Grundutbildningens 37.Psykiatrinochdesspatienter levnadsförhållanden, - - villkor i högskolan.U. vårdensinnehåll och utveckling.S.

Reglerför risker. Ett seminarium om varför vi 38.Friståendeskolor. Bidrag och elevavgifter.U.

tillåter mer föroreningarinne än ute. M. 39.BegreppetarbetsskadaS.

Psykisktstördassituationi kommunerna 40.Risk-o-chskadehanteringistatlig verksamhet.Fi.

-en probleminventering socialtjänstens ur 41.Angående vattenskotrar. M.

perspektiv.S. 42.Kretslopp Basenför hållbarStadsutveckling. M. - Psykiatrini Norden -ett jämförandeperspektiv.S. 43.Ecocycles TheBasisof SustainableUrban - Koncessionför försäkringssammanslumingar. Fi. Development.M.

Ny mervärdesskattelag. 44.Resurserför högskolansgrundutbildning.U.

Motiv. Del 45.Miljöfarligt avfall och riktlinjer. M. - - ansvar - Författningstextochbilagor. Del Fi. 46.Livskvalitet för psykisktlångtidssjuka forskning - Kompetensutveckling en nationell strategi.A. kring service,stödochvård.S. - Fastighetstaxering Bostadsrätter.Fi. 47. Avregleradbostadsmarknad, Del II. Fi. m.m.- Ekonomi och rätt i kyrkan. C. 48.Effektivarestatistikstyming Den statliga - 10.Ett nytt bolagför rundradiosändningar.Ku. statistikens finansieringoch samordning.Fi.

11.Fastighetsskatt.Fi. 49.EES-anpassning marknadsföringslagstiftrtingen. av

12.Konstnärlighögskoleutbildning.U. C.

13.Bundnaaktier.Ju. 50.Avgifter ochhögkostnadsskydd inom äldre-och

14.Mindre kadmiumi handelsgödsel.Jo. handikappomsorgen. S

15.Ledningoch ledarskapi högskolan några 51. Översyn av sjöpolisen.Ju. perspektivochmöjligheter.U. 52.Ett samhälleför alla. S.

16.Kroppenefterdöden.S. 53.Skattpå dieselolja.Fi.

17.Den sistaundersökningen obduktioneni - ett 54.Mer för mindre nya styrforrner för barn-och psykologisktperspektiv.S. ungdomspolitiken.C.

18.Tvångsvárdi socialtjänsten ansvar ochinnehåll.S. 55.Radför forskning om transporter och - 19.IAngtidsutredningen1992.Fi. kommunikation.K.

20.Statenshundskola.Ombildningfrån myndighettill Radför forskning om transporter och

aktiebolag.S. kommunikation.Bilagor. K.

21.Bostadsstödtill pensionärer.S. 56.Färjoroch farleder.K.

22.EES-anpassning kreditupplysningslagen. av Ju. 57.Beskattning av vissanaturaförmåner m.m. Fi.

23.Kontrollfrågori tulldatoriseringen m.m. Fi. 58.Miljöskulden. En rapportom hur miljöskulden

24.Avregleradbostadsmarknad. Fi. utvecklas vi ingenting gör. M. om 25.Utvärdering av försöksverksamheten med 3-årig 59. lararupvpdraget. U.

yrkesinriktadutbildning i gymnasieskolan.U. 60. Enklare regler för statsanställdaFi.

26.Rättentill folkpension kvalifikationsregleri 61.Ett informerat åklagarväsende. Del. A ochB. Ju. internationellaförhållanden.S. 62.Forskning och utvecklingför totalförsvaret förslag Årsarbetstid. - 27. A. till åtgärder. Fö.

28.Kartläggning av kasinospel enligt internationella 63. Regionalaroller perspektivstudie.C. - - en regler. Fi. 64.Utsikt mot framtidensregioner sju debattinlägg.C. - 29.Smittskyddsinstitutet ny organisationför Sveriges 65.Kartboken.C. nationellasmittskyddsfunlctioner. 66. Västsverige regioni utveckling.C. - 30.Kreditförsälcring Någraaktuellaproblem.Fi. - 67.Fortsattreformering av företagsbeskattrtingen. Del

31.Lagstiftning om satellitsändningar F1. av TV-programKu. 68. Långsiktigmiljöforskning. M.

32.Nya Inlandsbanan.K. 69.Meningsfull vistelsepå asylförläggning.Ku.

33.Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemastjänst C. 70.Telelag. K.

34.Fastighetsdatasystemets datorstruktur.M. 71.Bostadsförmedlingi former. Fi. nya 35.Kart- och mätningsutbildrtingari nya skolformer.M. 72.Detkommunalamedlemskapet.C.

36.Radiooch TVi ett. Ku.

Statens 1992

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

73. Välfärd ochvalfrihet service,stödoch vårdför 105.Administrativt stöd till Försvarsmakten. Fö. psykiskt störda.S. 106. CivilbefälhavarrtaFö.

74. Prova privat Provning och mätteknikinom SP 107. Kulturstbdvid ombyggnad.Ku. och SMPi europaperspektiv.N. 108. VAL, Organisation Teknik Fxonorni. Ju.

75. Ekonomiskpolitik underkriser ochi krig. Fi. 109. Investeringari arrendejordbruket och andra

76. Skogspolitiken inför 2000-talet. l-luvudbetän- arrenderattsliga frågor. Ju.

kande. Skogspolitikeninför 2000-talet.Bilagor 110. Informationoch den nya lnformationsTeknologin

Skogspolitiken inför 2000-talet.Bilagor II. Jo. straff- och processrättsligafrågor m.m. Ju. - 77. Psykisktstördai socialförsäkringen ett lll. Den framtida skogsvårdsorganisationert. Jo. kimskapstmderlag. S. 112. Administrationen i kanslihuset.

78. Utredningen om vissa internationellainsolvens- Klara administrationen Bilaga. Fi. frågor.Ju. 113.lag om företagsrekonsmiktion. Ju. 79. Statensfastigheterochlokaler ny organisation. 114. Malmöregionertstrañksystem. Överenskommelse - Fi. om åtgärder i trañkens infrastruktur. K.

80. Kriminologisk och luiminalpolitisk forskning.Ju. 115.Kontrolli konkurrens avveckling av AB Svensk - 81. Trafikpolisen mer än dubbeltbättre. Ju. Bilprovnings monopolpå kontrollbesiktning.K.

82.Genteknik en utmaning.Ju. 116.Privat förmedling och uthyrning av arbetskraft.A. - 83. aktiebolagslagenochEG. Ju. 117.Konsumenterna och lågprisbmiken. En studie av

84. Ersättningför kränkning genom brott. Ju. ändradeköpvanor i dagligvaruhandeln.Jo.

85. Förvaltning av försvarsfastigheter. Fö. 118. Arvodenför vårdhos privatpraktiserande läkare S.

86. Ett nytt betygssystem. U. 119. Svensk trädgårdsnäring nuläge och utvecklings- - 87. Åtgärder för att förberedaSverigesjordbruk och möjligheter. Jo.

livsmedelsindustriför BG förslag om vegeta- 120.Allmänna arvsfonden. S. biliesektom,livsmedelsexportenoch den ekolo 121.Vissa mervärdeskattefrågor. Fi.

giskaproduktionen. Jo. 122. Social bakgrund studiestöd och övergångtill - 88. Veterinärverksamhet behov, organisationoch högre studier.U. finansiering.Jo. 123.Ett hav av möjligheter AMU-Gruppert på väg mot - 89. Bostadsbidrag enklare rättvisare billigare. S. 2000-talets utbildningsmarlmad.A. - - - 90. Biobränslen för framtiden.Jo. 124. Biståndunder omprövning. Översyn av det svenska

91. Biobränslenför framtiden. Bilagedel.Jo. utvecklingssamarbetet med Moçambique.UD. 91 Pliktleverans.U. 125. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och

93. Svenskskolai världen. U. livsmedelsindusuiför EG förslag om animalie- - 94. Skolaför bildning. U. sektorn. Jo.

95. Den svenska marknadenför projektkapital 126.Swedish EnvironmentalDebt. M.

statens nuvarandeoch framtidaroll. N. 127. Boverket uppgifteroch verksamhet. Fi. - - 96. Förbud mot etnisk diskrimineringi arbetslivet. 128. Kommunal uppdragsverksamhet. C.

Ku. 129. Merkostnader vid sjukdom och handikapp.S.

97. Sparar vi för lite Hushållssparandet i samhälls- 130. Vinna eller försvinna folkrörelsemas lotterier och ekonomin. Fi. speli framtiden. Fi.

98. Kommunernas socialbidrag en kartläggning av 131.Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri. Ju. normer, kostnaderm.m. S.

99. Rådgivningen inom jordbruket och trädgårds-

näringen. Jo.

100. Statenoch arbetsgivarorgartisationema. Fi.

101. Försvarsmaktens hälso-och sjukvård.Fö.

102. Myndigheternas förvaltningskosmader

budgeteringav pris- och löneförändringar. Fi. - 103. FHU92.A.

104.Vår uppgift efter Rio svensk handlingsplan inför 2000-talet. M.

Statens 1992

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet Begreppetarbetsskada.[39]

Översyn livskvalitet för psykiskt långtidssjuka Biståndunderomprövning. av det svenska -forskning kring service,stödochvård. [46] utvecklingssamarbetemedMoçambique.[124] Avgifter ochhögkostnadsskydd inom äldre-och

Justitiedepartementet handikappomsorgen[50]

Ett samhälleför alla [52] Bundnaaktier. [13] Välfärd och valfrihet service,stödochvård för EES-anpassning lcreditupplysningslagen. av [22] psykiskt störda. [73] Översyn av sjöpolisen. [51] Psykisktstördai socialförsäkringen ett kunskaps- Ett ref orrnerat åklagarväsende. Del A ochB. [61] underlag.[77] Utredningen om vissainternationellainsolvens- Bostadsbidrag enklare rättvisare billigare. [89] frågor. [78] - - - Kommunernassocialbidrag en kartläggning av Kriminologisk ochlcriminalpolitiskforskning.[80] normer, kostnader m.m. [98] Trafikpolisen mer än dubbeltbättre.[81] Arvoden för vård hosprivatpraktiserande läkare. 18] Genteknik en utmaning.[82] - Allmännaarvsfonden.[120] AktiebolagslagenochEG. [83] Merkostnadervid sjukdomochhandikapp.[129] Ersättningför kränkning genom brott [84]

VAL, OrganisationTeknik Ekonomi.[108] Kommunikationsdepartementet

Investeringari arrendejordhrttketoch andraarrende- Nya Inlandsbanan.[32] rättsligafrågor. [109] Rådför forskning om transporter och kommunikation. Information och den nya InformationsTeknologin Rådför forskning om transporter ochkommunikation. straff- och processrättsligafrågor m.m. [110] - Bilagor. [55] Lag om företagsrekonstmktion.[113] Färjorochfarleder.[56] Grovt Rattfylleri odi Sjöfylleri. [131] Telelag. [70]

Försvarsdepartementet Malmöregiortenstrañksystem. Överenskommelse

om åtgärderi trafikensinfrastruktur.[114] Forskningochutvecklingför totalförsvaret förslag - Kontroll i konkurrens avveckling AB Svensk till åtgärder.[62] - av Bilprovningsmonopolpå kontrollbesiktning. [115] Förvaltning av försvarsfastigheter.[85]

Försvarsmaktens hälso-och sjukvård.[101] Finansdepartementet

Administrativt stödtill Försvarsmakten. [105] Koncession för försäkringssammanslutningar. [5] Civilbefälhavarna.[106] Ny mervärdesskattelag.

Socialdepartementet Motiv. Del

- Författningstextochbilagor. Del [6] Psykisktstördassituationi kommunerna - Fastighetstaxering Bostadsrätter.[8] -en probleminventering socialtjänstens ur perspektiv. [3] m.m.- Fastighetsskatt.[11] Psykiatrini Norden ett jämförandeperspektiv.[4] - Långtidsutredrtingen1992.[19] Kroppenefter döden.[16] Kontrollfragori tulldatoriseringen m.m. [23] Den sistaundersökningen obduktioneni ett - Avreglerad bostadsmarknad. [24] psykologisktperspektiv.[17] Kartläggning av kasinospel enligt internationella - Tvångsvårdi socialtjänsten ansvar ochinnehåll.[18] - regler. [28] Statenshundskola.ombildning från myndighettill Kreditförsäkring Några aktuellaproblem [30] aktiebolag.[20] - Risk- och skadehanteringi statligverksamhet. [40] Bostadsstödtill pensionärer.[21] Avregleradbostadsmarknad, Del II. [47] Rättentill folkpension kvalifikationsregleri - Effektivare statistikstyming Den statligastatistikens internationellaförhållanden.[26] finansieringoch samordning.[48] Smittskyddsinstitutet ny organisationför Sveriges - Skattpå dieselolja. [53] nationellasmittskyddsfunktioner.[29] Beskattningav vissanaturaförmåner m.m. [57] Psykiatrinochdesspatienter levnadsförhållanden, - Enklareregler för statsanställda. [60] vårdensinnehåll ochutveckling.[37]

Statens 1992

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Fortsattreformering av företagsbeskatmingen. Del Rådgivningeninomjordbruket och

[67] tradgardsnaringen. [99]

Bostadsförmedling i nya former. [71] Denframtida skogsvbrdsorgartisationen.1

Ekonomiskpolitik underkriserochi krig. [75] Konsumenternaoch lågprisbutikertEn studie av

Statensfastigheterochlokaler ny organisation.[79] ändradeköpvanor i dagligvaruhandeln. [117] - Sparar vi för lite Hushållssparandet i samhälls- Svensk trådgárdsnäring nuläge och utvecklings ekonomin. [97] möjligheter. 19] Staten och arbetsgivarorgartisationerrta. [100] Åtgärder för att förberedaSveriges jordbruk och

Myndigheternasförvaltningskostnader livsmedelsindustriför EG förslagom animalie- budgetering av pris- och löneförändringar.[102] sektorn. [125] - Administrationeni kanslihuset. Klaraadministrationen Bilaga [112] Arbetsmarknadsdepartementet - Vissamervärdeskattefrågor. [121] nationell strategi. [7] Kompetensutveckling en - Boverket uppgifterochverksamhet.[127] Årsarbetstid. [27] - Vinnaeller försvinna folkrörelsemaslotterieroch FHU92[103] speli framtiden.[130] Privat förmedlingoch uthyrning av arbetskraft.[116]

Ett hav av möjligheter AMU-Gruppenpå väg mot - 2000-talets utbildningsmarknad.[123]

Utbildningsdepartementet

Frihet kompetens.Grundutbildningens Kulturdepartementet - ansvar villkor Ett nytt bolagför rundradiosändningar. [10]

i högskolan. [l] Lagstiftning satellitsändningar TV-program. om av Konstnärlighögskoleutbildning.[12] [31]

Ledningochledarskapi högskolan någraperspektiv Radio och TVi ett. [36] ochmöjligheter.[15] Meningsfull vistelsepå asylförläggning.[69]

Utvärdering av försöksverksamheten med3-årig Förbud mot etnisk diskrimineringi arbetslivet [96]

yrkesinriktadutbildningi gymnasieskolan. [25] Kulturstöd vid ombyggnad. [107]

Friståendeskolor.Bidrag ochelevavgifter. Resurserför högskolansgrundutbildning.[44] Näringsdepartementet

Iäraruppdraget.[59] Prova privat Provningoch mätteknikinom SP och - Ett nytt betygssystem.[86] SMPi europaperspektiv.[74]

Pliktleverans.[92] Den svenskamarknadenför projektkapital - statens Svenskskolai världen.[93] nuvarandeochframtidaroll. [95]

Skolaför bildning. [94]

Socialbakgrund studiestödochövergångtill Civildepartementet

högrestudier.[122] Ekonomioch rätt i kyrkan. [9] Kasinospelsverksanthet i folkrörelserms tjänst [33] Jordbruksdepartementet EES-anpassning av marknadsföringslagstiftrtingert. [49] Mindre kadmiumi handelsgödsel.[14] Mer för mindre styrformer för bam-och - nya Skogspolitiken inför 2000-talet.Huvudbetänkande. ungdomspolitiken. [54]

[76] perspehivstudie.[63] Regionalaroller en - Skogspolitiken inför 2000-talet.Bilagor [76] Utsikt mot framtidens regioner sju debattinlägg. [64] - Skogspolitikeninför 2000-taleLBilagor II. [76] Kartboken. [65] Åtgärderför att förberedaSverigesjordbruk och Västsverige region i utveckling.[66] livsmedelsindustriför EG förslagom vegetabilie- Det kommunala medlemskapet[72] sektorn, livsmedelsexportenochdenekologiska Kommunaluppdragsverksamhet. [128]

produktionen.[87]

Veterinärverksamhet- behov, organisation och

finansiering.[88]

Biobränslenför framtiden.[90]

Biobränslenför framtiden.Bilagedel.[91]

Statens 1992

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Miljö- och naturresursdepartementet Regler för risker. Ett seminarium om varför vi tillåter mer föroreningarinne änute. [2] Fastighelsdatasystemets datorsuuktur.[34] Kart- och mätningsutbildrtingari nya skolfonner. [35] Angåendevattenskotrar. [41] Kretslopp Basen för hållbar Stadsutveckling. [42] - Eeocycles The Basisof SustainableUrbanDevelop- ment. [43] Miljöfarligt avfall ansvar och riktlinjer. [45] - Miljöskulden.En rapportom hur miljöslmldenutvecklas om vi ingentinggör. [58] Långsiktigmiljöforskning. [68] Vår uppgift efter Rio svenskhandlingsplaninför - 2000-talet. [104] SwedishEnvironmental Debt.[126]

- .. ..,...om..a.._._._...øuua

19a3Ädi