Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 10 december 1996

1 Originalspråk: grekiska.

2 Mål C-179/90, Rec. 1991, s. I-5889.

3 CAP ersattes från den 30 december 1994 av Autorità portuale (hamnmyndigheten), med stöd av lag nr 84 av den 28 januari 1994 om ändring av hamnlagstiftningen.

4 Den hänskjutande domstolen har förklarat att kajerna Väst 2 och Väst 3 uteslutande är avsedda för lastning och lossning av petrokemiska och kemiska produkter, medan förtöjningsplatserna Alfa, Beta, Gamma och Delu i Porto Petroli är avsedda för lastning och lossning av petroleumprodukter.

5 Sasom kommissionen har förklarat (punkt 9 i det skriftliga yttrande som den har ingett till domstolen), är aceton enligt gällande gemenskapsreglering en farlig kemisk produkt på grund av dess brännbara karaktär, men inte förorenande för havsmiljön.

6 Som kommissionen har påpekat (punkt 7 i dess skri f diga yttrande), är Porto Petroli i Genua den viktigaste hamnen i Italien, på grund av sitt strategiska läge och de stora kvantiteter varor som hanteras, eftersom den är belägen nära de viktigaste industriområdena i nordvästra Italien. Enligt de uppgifter som kommissionen lämnat, utgjorde år 1993 petroleumprodukter och kemiska produkter mer än 50 procent av den registrerade varutrafiken i Genuabukten (närmare bestämt 23830000 ton av totalt 43225000 ton). Kommissionen har förklarat att den volym produkter inom denna sektor som hanteras i Genuas hamn avsevärt överstiger den totala volymen produkter inom samma sektor som hanteras i hamnarna i La Spezia, Livorno och Savona tillsammans. Slutligen har kommissionen påpekat att Porto Petroli i Genua är den största italienska hamnen för petroleumprodukter, då den volym petroleumprodukter som hanteras i denna hamn motsvarar 15 procent av den totala volym petroleumprodukter som hanteras i landet. Enligt Cali var år 1995 mer än 50 procent av de produkter som hanterades i Genuabukten petroleum-Erodukter samt kemiska eller petrokemiska produkter. De vantitcter som hanterades var närmare bestämt följande: 27417550 ton petroleumprodukter och 1387 ton motsvarande avfall; 745553 ton kemiska produkter och 622 ton motsvarande avfall.

7 Dom av den 16 juli 1992 i mil C-83/91 (Rcc. 1992, s. I-4871, punkt 29— 32).

8 Se exempelvis dom av den 16 juli 1992 i mål C-67/91, Asociación Española de Banca Privada m. fl. (Rec. 1992, s. I-4785, punkt 25). Se även domar av den 29 november 1978 i mål 83/78, Pigs Marketing Board (Rec. 1978, s. 2347, punkt 25), och av den 27 oktober 1993 i mål C-127/92, Enderby (Rec. 1993, s. I-5535, punkt 10).

9 Se exempelvis dom av den 27 juni 1991 i mål C-348/89, Mccanartc (Rec. 1991, s. I-3277, punkt 48) och de tidigare domarna av den 10 mars 1981 i förenade målen 36/80 och 71/80, Irish Creamery m. fl. (Rec. 1981, s. 735, punkterna 5 och följande), och av den 21 april 1988 i mål 338/85, Pardini (Rec. 1988, s. 2041, punkt 8).

10 Domen i målet Meilicke (nämnd ovan i fotnot 6), punkt 32.

11 Se även dom av den 11 juni 1987 i mål 14/86, Pretore di Salò mot X (Rec. 1987, s. 2545, punkt 16).

12 Dom av den 19 december 1968 i mål 13/68, Salgoil (Rec. 1968, s. 661, 672).

13 Domen i målet Merci (nämnd ovan i fotnot 1).

14 Dom av den 17 maj 1994 i mål C-18/93, Corsica Ferries (Rec. 1994, s. I-1783).

15 Se dom av den 23 april 1991 i mål C-41/90, Höfner och Elser (Rec. 1991, s. I-1979. punkt 21).

16 Sc punkt 9 i generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i mil C-364/92, SAT Fluggesellschaft, som ledde till dom av den 19 januari 1994 (Rec. 1994, s. I-43).

17 Närmare bestämt medgav domstolen i denna dom i milet Höfner och Elser (nämnd ovan i fotnot 14), avseende en offentlig arbetsförmedling som agerade mellanhand vid arbetsförmedling och rekrytering, att denna organisation kunde kvalificeras som företag och förklarade att i konkurrensrättsliga sammanhang är arbetsförmedlingsverksamhet en ekonomisk verksamhet (punkt 21). Domstolen förklarade (i punkt 22) att den omständigheten att arbetsförmedlingsverksamhet normalt anförtros offentliga kontor inte kan påverka att denna verksamhet är av ekonomisk art. Arbetsförmedlingsverksamhet har inte alltid utövats och utövas inte nödvändigtvis genom offendigrättsliga subjekt. Domstolen avslutade med att säga (i punkt 23) att ett sådant rättssubjekt kan kvalificeras som företag för tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler.

18 Nämnt ovan i fotnot 1.

19 Domen i målet Merci (nämnd ovan i fotnot 1), punkt 28.

20 Nämnd ovan i fotnot 13.

21 Punkterna 39 och 42.

22 Målet har nämnts ovan i fotnot 15. I detta mil hade Eurocontrol väckt talan vid belgisk domstol, och tvisten avsåg åtcrkrav av undervägsavgifter som ett flygbolag (SAT Fluggesellschaft) var skyldigt för flygningar som det hade utfört under en viss period.

23 Bland de uppgifter som Eurocontrol hade anförtrotts fanns närmare bestämt uttag — även genom tvångsåtgärder — för de avtalsslutandc parterna och tredje land som anslutit sig till konventionen i fråga (undertecknad i Bryssel den 13 december 1960, i ändrad lydelse därefter), av undervägsavgifter som användarna skulić erlägga för tillhandahållande av flygtrafiktjänst. Med hänsyn till detta förfogade Eurocontrol över nödvändiga medel enligt den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter. Denna överenskommelse har just till syfte att skapa ett gemensamt system för fastställelse och uttag av undervägsavgifter för flygningar som sker inom de avtalsslutande parternas luftrum.

24 Domen i målet SAT Fluggesellschaft (nämnd ovan i fotnot 15), punkt 30.

25 Även om domstolen inte har definierat begreppet offentlig myndighet, är den definition som generaladvokaten Mayras har givit det i sitt förslag till avgörande i mål 2/74, Reyners, som ledde till dom av den 21 juni 1974 (Ree. 1974, s. 631, 665), klassisk. Den är formulerad på följande sätt: Den offentliga myndighetsutövningen förkroppsligar statens suveränitet. Den innebär för den som utövar den en möjlighet att använda extraordinära rättsliga befogenheter, den offentliga myndighetens privilegier och befogenheter att utöva tvång gentemot medborgarna. Det är således endast staten som, direkt eller genom delegering till bestämda personer, vilka inte nödvändigtvis normalt måste ha offentliga funktioner, kan utöva denna myndighet. Se även punkterna 22 och 23 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i målet Homer och Elser (nämnt ovan i fotnot 14).

26 Punkt 28. Se även punkt 30.

27 Se pä denna punkt även domen (äldre) av den 14 oktober 1976 i mål 29/76, LTU (Rec. 1976, s. 1541, punkterna 4 och 5).

28 Punkt 13 i förslaget till avgörande i målet SAT Fluggesellschaft (nämnt ovan i fotnot 15).

29 Punkt 9 i förslaget till avgörande.

30 Dom av den 17 februari 1993 i förenade målen C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistrc (Ree. 1993, s. I-637; nedan kallad domen i målet Poucet).

31 Punkt 14. Generaladvokaten Jacobs har intagit en liknande ståndpunkt t punkt 64 i sitt förslag till avgörande i målet Van Schijndel och Van Veen (dom av den 14 december 1995 i mål C-430/93 och C-431/93, REG 1995, s. I-4705) avseende den juridiska kvalifikationen av en yrkesmässig pensionskassa som företag, men domstolen tog inte ställning till den frågan.

32 Domen i målet Poucet (nämnd ovan i fotnot 29), punkt 18; se även punkt 8. I dom av den 16 november 1995 i mål C-244/94, Federation française des sociétés d'assurance m. fl. (REG 1995, s. I-4013), ansåg domstolen att begreppet företag, i den mening som avses i artiklarna 85 och 86 i fördraget, skall omfatta en organisation som har i uppdrag att förvalta ett system för kompletterande åldcrsförsakring som fungerar enligt kapitaiiscringsprincipcn, eftersom avgifterna investeras på finansmarknaden och därefter återbetalas i form av en livränta och inte i form av ett kapital. Domstolen fastslog (punkt 12) att, även om organisationen inte har något vinstsyfte och om det system som den förvaltar har inrättats frivilligt genom lag med iakttagande av de regler som definieras av lagstiftningsmakten och har vissa inslag av solidaritet (punkterna 19 och 20) medan de förmåner som utbetalas uteslutande är beroende av avgifternas belopp, utgör en sådan organisation ett företag i den mening som avses i artiklarna 85 och följande artiklar i fördraget.

33 Domen i målet Poucet (nämnd ovan i fotnot 29), punkt 13.

34 Domen i målet Poucet (nämnd ovan i fotnot 29), punkt 15.

35 Se dom av den 16 juni 1987 i mål 118/85, kommissionen mot Italien (Rec. 1987, s. 2599, punkt 7). Domstolen fann i det målet att det italienska självständiga förvaltningsorganet för statliga monopol (Amministrazione autonoma dei monopoli di Stato) var ett företag. Detta förvaltningsorgan utgjorde inte någon juridisk person som skilde sig frän staten, men utövade likväl ekonomisk verksamhet genom att utbjuda varor och tjänster på marknaden för bearbetad tobak.

36 Exempelvis i dom av den 11 juli 1985 i mål 107/84, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1985, s. 2655, i synnerhet punkterna 14 och 15), konstaterade domstolen att den enda del av postverksamheten som utövas av ett offentligrättsligt rättssubjekt kunde anses vara verksamhet som utövas t egenskap av offentlig myndighet i begreppets egentliga betydelse.

37 Domen i målet kommissionen mot Italien (nämnd ovan i fotnot 34), punkt 7. Se även dom av den 27 oktober 1993 i mål C-92/91, Taillandier (Rec. 1993, s. I-5383, punkt 14). Sc även dom av den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi (Rec. 1974, s. 409, i synnerhet punkt 14). Domstolen har dessutom i dom av den 20 mars 1985 i mål 41/83, Italien mot kommissionen (Rec. 1985, s. 873, Punkt 20), ansett att de föreskrifter som antagits av British Telecommunications med stöd av den normgivningsmakt som genom lag har tillerkänts företaget skall anses vara en integrerad del av dess affärsverksamhet.

38 Se domen i målet SAT Fluggesellschaft (nämnd ovan i fotnot 15), punkt 30, och domen i målet Poucet (nämnd ovan i fotnot 29), punkt 18.

39 Vad beträffar den verksamhetsgren som bestir av ingrepp i syfte att neutralisera följderna av eventuell förorening i Porto Petroli i fall av miljöolycka och framför allt i fall av utsläpp av petroleumprodukter eller kemiska och petrokemiska produkter, anser jag att det är lämpligt att reningen av de förorenade vattnen utförs av en aktör som har specialiserad personal och lämplig utrustning. Den är således av övervägande ekonomisk karaktär och styrs av principen förorenaren betalar, i den min denne är känd.

40 Naturligtvis är det obestridligt att tillhandahållande av dessa tjänster har positiva biverkningar även frän ekonomisk synpunkt. Som den italienska regeringen har påpekat har redan inrättandet av denna tjänst lett till att redarna beviljats bättre villkor och fördelaktiga premier av försäkringsbolagen.

41 I målet SAT Fluggesellschaft (nämnt ovan i fotnot 15), påpekade domstolen att Eurocontrol handlar i egenskap av internationell organisation för de avtalsslutande staternas räkning utan att i praktiken kunna påverka undervägsavgifternas belopp (punkt 29), dels att avgifterna tas ut för staternas räkning, ull vilka de överförs med avdrag för en del av intäkten som motsvarar en administrativ avgift och som är avsedd att täcka omkostnaderna för uttaget av avgifter (punkt 23). 1 målet Poucet (nämnt ovan i fotnot 29), påpekade domstolen dessutom att försäkringskassorna inte hade någon möjlighet att påverka avgifternas belopp, användningen av fonderna och fastställandet av förmånernas nivå (punkt 15).

42 Se motsvarande argumentation i punkt 14 i generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i malet SAT Fluggesellschaft (nämnt ovan i fotnot 15).

43 Det är tillräckligt att erinra om de allvarliga miljökatastrofer som har intränat genom utsläpp av petroleumprodukter exempelvis vid Bretagnes och Skottlands kuster, genom radioaktivt läckage (Tjernobyl) eller läckage av farliga kemiska produkter Í atmosfären (läckage av dioxin i Seveso).

44 Detta har uttryckligen påpekats i 1992 ars Riodeklaration(princip nr 3) och år 1987 i rapporten från världskongressen om miljön och utvecklingen, mera känd som Brundtlandrapporten.

45 Se Michail Dekleris (vice ordförande för Symvoulio tis Epikrateias (grekiska statens rådgivande organ i lagfrågor samt högsta förvaltningsdomstol)): O Dodekadeltos tou Pcrivallontos — Egkolpio viosimou anaptyxcos (miljöbulletin — handbok för en genomförbar utveckling), samlingen Nomos kai Physi — Vivliothiki Perivallontikou Dikaiou (Rätten och miljön — miljörättsbiblioteket), utg. A. N. Sakkoula, Aten-Komotini, 1996. Författaren anför att det av den samlade doktrinen inom den internationella rätten, gemenskapsrätten och nationell rätt om miljön framgår vad han kallar en princip om en ekologisk allmän ordning, enligt vilken organisationen, regleringen och övervakningen av jämvikten mellan de system som skapats av människan och de ekologiska systemen i princip omfattas av statens ansvar och att denna skall garantera denna jämvikt (s. 67 och s. 119), att marknaden givetvis spelar en kompletterande roll och att miljöskyddet skall ombesörjas enligt vetenskapliga kriterier (s. 119). Han kommer fram till att denna princip är bindande för alla (s. 67).

46 Jag kommer till samma slutsats vid en genomgång av relevanta internationella bestämmelser, i synnerhet de deklarationer om miljön som antogs i Stockholm år 1972 (principerna 17 och 18) och i Rio ar 1992 (principerna 4, 7 och 11 ), samt Agenda 21 av år 1992, i vilken principerna i Riodeklarationen preciseras (se direktiven i kapitel 8 om att integrera miljö och utveckling i beslutsfattandet). Se M. Dekleris, anfört arbete, s. 122 och följande sidor.

47 Detta innebar naturligtvis inte att det ständiga strävandet efter ett sådant mål inte kräver att alla berörda organisationer och medborgarna deltar.

48 Artikel 130r.l och 130r. 4 är formulerad på följande sätt:1. Gemenskapens miljöpolitik skall bidra till att följande mål uppnås: Att bevara, skydda och förbättra miljön. Att skydda människors hälsa. Att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt. Att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem. ... 4. Inom sina respektive kompetensområden skall gemenskapen och medlemsstaterna samarbeta med tredje land och med behöriga internationella organisationer.

49 Artikel 24.1 i Greklands grundlag är betecknande. I den bestämmelsen föreskrivs att skyddet av natur- och kulturmiljön ankommer på staten. För att skydda denna miljö är staten skyldig att vidta förebyggande åtgärder eller förordna om påföljder.

50 Detta är den första av de allmänna principer för en miljöpolitik som antogs av ridet. Dessa principer utarbetades av miljöministrarna under deras möte i Bonn den 31 oktober 1972. Se bilaga (avdelning II) till deklaration av Europeiska gemenskapernas råd och av företrädarna för medlemsstaternas regeringar församlade i rådet av den 22 november 1973, om Europeiska gemenskapernas handlingsprogram för miljön (EGT C 112, s. 1).

51 Rådets direktiv av den 6 december 1984 om övervakningm och kontroll inom Europeiska gemenskapen av gränsöverskridande transporter av farligt avfall (EGT L 326, s. 31), i dess ändrade lydelse enligt rådets direktiv 86/279/EEG av den 12 juni 1986 (EGT L 181, s. 13). I delta direktiv beslutades om ett heltäckande system, huvudsakligen avseende gränsöverskridande transporter av farligt avfall i syfte att Bortskaffa avfallet till noggrant definierade anläggningar, vilket grundas på innehavarens skyldighet att pä förhand göra en detaljerad anmälan.

52 Dom av den 10 maj 1995 i mål C-422/92, kommissionen mot Tyskland (REG 1995, s. I-1097, punkt 32).

53 Se rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och frän Europeiska gemenskapen (EGT L 30, s. 1), vilken har ersatt direktiv 84/631. Såsom domstolen har påpekat (se dom av den 15 februari 1996 i mål C-209/94 P, Buralux m. fl. mot rådet, REG 1996, s. I-615, punkt 5), införs genom denna förordning ett enhetligt och heltäckande system för transporter av alla typer av avfall, både farliga och ofarliga, såväl mellan medlemsstater som mellan gemenskapen och tredje land. Förordningen föreskriver (i artikel 30) en skyldighet att vidu de åtgärder som är nödvändiga och, i synnerhet, ett system för kontroller utförda av medlemsstaternas behöriga myndigheter, i syfte att tillse att avfall transporteras i enlighet med bestämmelserna i förordningen.

54 I artikel 4 i rådets direktiv 78/319/EEG av den 20 mars 1978 om giftigt och annat farligt avfall (EGT L 84, s. 43) stadgas att medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för alt främja, som en prioriterad angelägenhet, att giftigt och annat farligt avfall inte uppkommer eller begränsas, att det bearbetas och återvinns ... . Dessutom organiseras enligt artikel 15 ett system för inspektion och tillsyn av de behöriga myndigheterna.

55 Rådets direktiv 93/75/EEG av den 13 september 1993 om minimikrav för fartyg som anlöper eller avgår från gemenskapens hamnar med farligt eller förorenande gods (EGT L 247, s. 19). Genom detta direktiv genomförs de internationella SOLAS- och MARPOL-konventionerna liksom IMO:s resolution A 648 (16).

56 Det är betecknande att, såsom också domstolen har fastslagit, rådets direktiv av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen (EGT 1980, L 20, s. 43), har till syfte att säkerställa ett effektivt skydd för grundvattnet inom gemenskapen och ålägger genom precisa och detaljerade bestämmelser medlemsstaterna att föreskriva ett antal förbud, system för tillståndsprövning och övervakningsförfaranden för att hindra eller begränsa utsläpp av vissa ämnen, vilka räknas upp i två bilagor. Se dom av den 28 februari 1991 i mål 131/88, kommissionen mot Tyskland (Ree. 1991, s. I-825, punkt 7).

57 Se dom av den 7 februari 1985 i mål 240/83, ADBHU (Rec. 1985, s. 531, punkt 15).

58 Se dom av den 14 oktober 1987 i mål 278/85, kommissionen mot Danmark (Rec. 1987, s. 4069, punkt 16). I dom av den 12 maj 1987 i förenade målen 372/85, 373/85 och 374/85, Traen m. fl. (Rec. 1987, s. 2141, punkt 22), avseende åtal mot tre näringsidkare och en chaufför i ett sophämtningsföretag, vilka hade lämnat avfall på olika markområden utan sådant förhandstillstånd från den behöriga myndigheten som föreskrivs i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39), fastslog domstolen att den behörighet som medlemsstaterna har i den föreskrivna övcrvakningsorganisationen ... begränsas enbart genom kravet på iakttagande av detta direktivs syften, nämligen skyddet för hälsa och miljö. Även av detta kan man dra slutsatsen att miljöskyddet utgör ett allmänintresse, och det utgör enligt min mening en verksamhet som är knuten till offentlig myndighetsutövning. Domen i målet Traen m. fl. är intressant eftersom den myndighet som hade fatt i uppdrag att, såsom SEPG i det förevarande fallet, övervaka bortskaffandet av avfall var direktören för ett vattenrenings -bolag, som hade bildats av de offentliga myndigheterna.

59 Exempelvis förklarade deltagarna i toppmötet i Dublin i juni 1990 att gemenskapens stats- och regeringschefers önskan var att gemenskapen och dess medlemsstater handlar på ett samordnat sätt och enligt principen om en hållbar utveckling och enligt försiktighetsprincipen om förebyggande... (min kursivering). Orden hållbar utveckling syftar på en utveckling som kan motsvara dagens behov utan att äventyra möjligheten att motsvara de kommande generationernas behov. Encrgimintstcrrådet, som församlades i Luxemburg den 20 juni 1996, antog en gemensam ståndpunkt om principerna och villkoren för den fortlöpande utvecklingen av en gemensam marknad på elencrgiomrädet. Det väsentliga är enligt denna gemensamma ståndpunkt, som skulle föreläggas Europeiska rådet för vidare behandling, att det t det direktiv som skall antas bland annat föreskrivs att (se Résumé de la position communedu Conseil (établi par le secrétariat du Corneil) [sammanfattning av rådets gemensamma ståndpunkt (upprättad av rådets sekretariat)] i EUROPE/'Documents, nr 1993, av den 10 juni 1996): Medlemsstaterna kan ålägga företag inom elektrieitctssektorn offentligrättsliga förpliktelser, avseende leveranssäkcrhet, regelbundenhet, kvalitet och priser på elektrisk energi samt miljöskydd. Detta innebär att det har fastslagits att miljöskydd är en skyldighet för staten och således en uppgift för de offentliga myndigheterna. Slutligen hänvisar jag exempelvis till gemenskapens femte handlingsprogram för miljöpolitik och en hållbar utveckling som ur hänsyn till miljon, med titeln Mot en hållbar utveckling, som kommissionen har utarbetat (EGT C 138, 1993, s. 5). Det är betecknande att i kapitel 3, benämnt Aktörer, konstateras att gemenskapens handlingsprogram i miljöfrågor dittills i stor utsträckning hade grundat sig på författningar och inspektioner som riktade sig til! regeringarna och tillverkningsindustrin. Det påpekas emellertid att medvetandet om ansvarsfördelningen kräver aktivt deltagande av samtliga ekonomiska aktörer på en mycket bredare grundval, nämligen de offentliga myndigheterna, privata och offentliga företag i alla former och i synnerhet individer i egenskap av medborgare och konsumenter. De lokala och regionala myndigheternas roll betonas inom områden som exempelvis kontroll av föroreningar från industrier.

60 Se exempelvis domar av den 18 juni 1991 i mil C-260/89, ERT (Ree. 1991, s. I-2925, punkt 28), och av den 27 april 1994 i mål C-393/92, Almelo m. fl. (Rec. 1994, s. I-1477, punkt 33).

61 Kommissionen åberopar närmare bestämt punkt 13 i domen i målet Merci (nämnd ovan i fotnot 1) och punkt 16 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande i samma mål.

62 Se punkt 19 och följande punkter i domen i milet SAT Fluggesellschaft (nämnd ovan i fotnot 15).

63 Nämnd ovan i fotnot 1, punkt 13.

64 Det framgår för övrigt även av punkt 16 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande, nämnt ovan i fotnot 60, att prövningen av frågan om huruvida det var fråga om företag uteslutande gällde två hamnföretag (Merci och Compagnia) och inte CAP i sin helhet.

65 Jag anser att den omständigheten att det i punkt 27 i domen i målet Merci anges att det varken av handlingarna i den akt som den nationella domstolen har översänt eller av de yttranden som har inkommit till EG-domstolen framgår att hamnverksamhet är av sådant allmänt ekonomiskt intresse som utmärker den i förhållande till andra verksamheter i näringslivet inte helt utesluter att vissa verksamheter som utövas inom hamnområdet är av sådan karaktär. Under alla omständigheter har domstolen inte fastslagit att CAP utgör en företag i den mening som avses i gemenskapens konkurrensrätt.

66 Det var fråga om bolaget Merci convenzionali porto di Genova.

67 Det var fråga om Compagnia unica lavoratori merci varie del porto di Genova.

68 Den ovan i fotnot 1 nämnda domen, punkt 28.

69 Detta vore för övrigt föga klokt eftersom CAP i enlighet med den nationella lagstiftningen har anförtrotts såväl ekonomisk som administrativ verksamhet.

70 Den ovan i fotnot 13 nämnda domen.

71 Punkt 41.

72 Den ovan i fotnot 1 nämnda domen, punkt 15.

73 Den ovan i fotnot 1 nämnda domen, punkt 15. Se även domen i målet Corsica Ferries (nämnd ovan i fotnot 13), punkt 41.

74 Se exempelvis domarna i målen Merci (punkt 14), Höfner och Elser (punkt 28) och Corsica Ferries (punkt 40), samt domen i målet ERT (nämnd ovan i fotnot 59), punkt 31.

75 Domen i målet Merci (nämnd ovan i fotnot 1), punkt 16. Se även domen i målet Corsica Ferries (nämnd ovan i fotnot 13), punkt 42.

76 Se domar av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia (Rec. 1981, s. 3045, punkt 21), av den 8 november 1990 i mål C-231/89, Gmurzynska-Bschcr (Ree. 1990, s. I-4003, punkt 20), av den 28 mars 1995 i mål C-346/93, Kleinwort Benson (REG 1995, s. I-615, punkt 24), och av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921, punkt 60).

77 Se domen i målet Foglia (punkterna 18 och 20) och dom av den 3 februari 1983 i mål 149/82, Robards (Rec. 1983, s. 171, punkt 19). Se även dom av den 15 juni 1995 i förenade målen C-422/93, C-423/93 och C-424/93, Žabala Erasun m. fl. (REG 1995, s. I-1567, punkt 29).

78 Se exempelvis dom av den 5 oktober 1995 i mål C-96/94, Centro Servizi Spediporto (REG 1995, s. I-2883, punkt 45), och domen i målet Corsica Ferries (nämnd ovan i fotnot 13), punkt 14.

79 Lastning och lossning av petroleumprodukter samt kemiska och petrokemiska produkter innebär faror för miljön, som motiverar att den berörda tjänsten finns. Dess syfte är att utöva övervakning för alt hindra eventuella föroreningar.

80 Del framgår av beslutet om hänskjutande att Calì, för de tjänster som tillhandahållits det av SEPG, hade mottagit ett betalningsföreläggande avseende ett totalt belopp pä 8708928 LIT. Kommissionen har förklarat att detta belopp motsvarar 18 fakturor som SEPG sänt till Cali för användning av förtöjningsplatserna i Porto Petroli under perioden mellan den 31 januari 1992 och den 31 januari 1994.

81 I domen i målet Merci (nämnd ovan i fotnot 1), har domstolen fastslagit (punkt 19) au det var fråga om ett missbruk eftersom de foretag som hade en dominerande ställning och som hade beviljats exklusiva rättigheter t enlighet med den omtvistade nationella lagstiftningen av den anledningen leddes till att antingen kräva betalning för tjänster som inte hade efterfrågats eller fakturera orimligt höga priser.

82 I det förevarande fallet gäller det SpA Porto Petroli di Genova och dem som lastar/mottar produkterna.

83 Se exempelvis dom av den 9 november 1983 i mil 322/81, Michelin mot kommissionen (Rec. 1983, s. 3461, punkt 104), och av den 11 november 1986 i mål 226/84. British Leyland mot kommissionen (Rec. 1986, s. 3263, punkt 20), samt domen i mål Höfner och Elser (nämnd ovan i fotnot 14), punkt 32.

84 Se exempelvis dom av den 21 mars 1974 i mål 127/73, BRT II (Rec. 1974, s. 313, punkt 20).

85 Domstolen har vid upprepade tillfällen granskat verksamheter av allmänt ekonomiskt intresse: exempelvis upprätthållande av en viktig vattenvägs farbarhet (dom av den 14 juli 1971 i mil 10/71, Muller m. fl., Rec. 1971, s. 723), tillhandahållande av tjänster inom sektorn för telekommunikationer (dom av den 30 april 1974 i mål 155/73, Sacchi, Rec. 1974, s. 409), olönsamma flyglinjer (dom av den 11 april 1989 i mål 66/86, Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro, Rec. 1989, s. 803) och posttjänster (dom av den 19 maj 1993 i mil C-320/91, Corbeau, Rec. 1993, s. I-2533)

86 Detta är vad generaladvokaten Van Gcrvcn har anfört i punkt 27 i sitt förslag till avgörande i mälet Merci (nämnt ovan i fotnot 1). Se även punkt 137 i generaladvokaten Darmons förslag till avgörande i målet Almelo m. fl. (nämnt ovan i fotnot 59).

87 Se domen i målet Merci (nämnd ovan i fotnot 1), punkt 27, för ett liknande resonemang av domstolen.

88 Se domar BRT II (nämnd ovan i fotnot 83), punkt 20, och Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Reisebüro (nämnd ovan i fotnot 84), punkt 55, samt dom av den 14 juli 1981 i mål 172/80, Züchner (Rec. 1981, s. 2021, punkt 7).

89 Se domen i målet Almelo m. fl. (nämnd ovan i fotnot 59), punkt 49, avseende ett företag som i form av ett offentligrättsligt ensamrättstillsåind hade anförtrotts uppgiften att tillhandahålla strömförsörjningen inom en begränsad del av det nationella territoriet.

90 Se exempelvis domen i målet Almelo m. fl. (nämnd ovan i fotnot 59), punkt 50, och i målet Corbeau (nämnd ovan i fotnot 84), punkterna 16— 19.

91 Se exempelvis domen i målet Almelo m. fl. (punkt 50), och i målet Corbeau (punkt 20). Se även domen t målet Ahmed Saccd Flugreisen och Silver Line Reisebüro (nämnd ovan i fotnot 84), punkt 55— 57.

92 Se beträffande ett liknande problem domen i målet Corbeau (nämnd ovan i fotnot 84), punkt 18.

93 Om den nationella domstolen skulle komma till slutsatsen att de kompletterande villkoren i artikel 90.2 faktiskt är uppfyllda kan den naturligtvis, i synnerhet vad beträffar frågan huruvida det uppdrag som en medlemsstat har gett och ess utförande inte innebär en form av utveckling av handeln som strider mot gemenskapens intresse, om den så önskar, vända sig till kommissionen för att få ett svar på denna fråga, i syfte att erhålla de juridiska och ekonomiska uppgifter som den kan lägga till grund för sitt avgörande, detta naturligtvis i överensstämmelse med domstolens ställningstagande beträffande tillämpningen av artiklarna 85 och 86, exempelvis i dom av den 28 februari 1991 i mål C-234/89, Delimitis (Rec. 1991, s. I-935, punkt 53), och i beslut (tidigare) av den 13 juli 1990 i mål C-2/88, Zwartveld m. fl. (Imm., Rec. 1990, s. I-3365, punkt 18). Se dessutom punkt 28 i generaladvokaten Van Gervens förslag till avgörande i målet Merci (nämnt ovan i fotnot 1).