Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 27 maj 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter — Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1).

3 Artikeln i fråga infördes i sjätte mcrvärdcsskattcdircktivct genom artikel 1.22 i rådets direktiv 91/680/EEG av den 16 december 1991 med tillägg till det gemensamma systemet för mervärdesskatt och med ändring av direktiv 77/388/EEG med sikte på avskaffandet av fiskala gränser (EGT L 376, s. 1).

4 EGT L 76, s. 1.

5 Detta är lydelsen av trettonde övervägandet i ingressen till direktiv 91/680/EEG. Tjugotredje övervägandet i punktskattedirektivet är avfattat i närapå identiska ordalag.

6 Direktiv om ändring av direktiven 69/169/EEG och 77/388/EEG och om höjning av värdegränserna för skattebefrielse för resande från tredje land samt för skattefria inköp vid resor inom gemenskapen (EGT L 60, s. 14). Det direktivet har däremot inte ändrat de gränser som föreskrivs i punktskattcdircktivet, vilka således även i fortsättningen är de som föreskrivs i gällande gemenskapsbestämmelser vid resa mellan icke-medlemsländer och gemenskapen (artikel 28.2 i punktskattcdircktivet).

7 Genom artikel 262c i den allmänna skattelagen, som införts genom artikel 17 II i lag nr 92-677, beviljas närmare bestämt befrielse från skyldigheten att erlägga mervärdesskatt, till och med den 30 juni 1999, för handel som sker i butiker inom flygplats- eller hamnområden, eller i (den franska) kanaltunneltcrminalen. Artikel 302 F i den allmänna skattelagen, som införts genom artikel 59 i lag nr 92-677, innehåller motsvarande bestämmelser i fråga om erläggande av punktskatter.

8 Följande har intervenerat till stöd för SNAT: den sammanslutning som företräder företag inom taxfrcehandcln (International Duty Free Confederation), sammanslutningen som förenar och foreträder intressena vid de flesta flygplatserna i Förenade kungariket (Airport Operators Association Lid), det företag som bedriver verksamhet på andra sjöfartsleder än vid Pas de Calais (Bretagne Angleterre Irlande SA) samt den sammanslutning som förenar de rederier som transporterar passagerare och som genomför båtresor till och från Förenade kungariket (Passenger Shipping Association Ltd).

9 High Court of Justice tillät närmare bestämt inte Eurotunnel att väcka talan om ogiltigförklaring genom att i beslutet i fråga vägra att förlänga den tremånadersfrist som föreskrevs i den nationella lagstiftningen. Den nationella domstolen gav emellertid företaget möjligheten att väcka talan avseende försäljningen av skattefria varor under booze-cruises, det vill säga resor tur och retur som genomförs inom loppet av ett dygn, om inte rentav med samma fartyg. Eurotunnel utnyttjade emellertid inte denna möjlighet.

10 Det behöver knappast påpekas att de beslut som den hänskjutande domstolen hänvisar till i sina i punkten ovan återgivna frågor i själva verket är direktiv.

11 Dom av den 13 december 1994 i mål C-306/93, SM W Winzcrsckt (Rcc. 1994, s. I-5555), punkt 15, min kursivering.

12 Denna rättspraxis har främst bekräftats i fråga om förhandsavgöranden avseende tolkning. I det fallet består den numera klassiska formulering som domstolen använder sig av i att domstolen, efter att na klargjort att domstolen [avgör] dessa utan att den i princip behöver ta ställning till de omständigheter som har föranlett de nationella domstolarna att ställa frågor och på vilka de avser att tillämpa den gcmcnskapsrättsliga bestämmelse som de har bett domstolen att tolka, fastslår att [d]et förhåller sig annorlunda enbart i de fall då det antingen framgår att förfarandet enligt artikel 177 i fördraget missbrukas och att förfarandet i själva verket syftar till att få domstolen alt döma på grundval av en konstruerad rättstvist, eller då det är uppenbart alt den gcmcnskapsrättsliga bestämmelse som domstolen ombetts tolka inte är tillämplig (se i det avseendet senast dom av den 5 december 1996 i mål C-85/95, Reisdorf (REG 1996, s. I-6257), punkterna 15 och 16.

13 Detta är en hänvisning till en intervju med Sir Alastair Morton som publicerades i tidskriften Frontier i september 1995. Eurotunnels ordförande förklarade nämligen under den intervjun att [a]tt erhålla skadestånd för den skada som har orsakats av det minsta av sjötransportföretagen är inte viktigt. Vad som räknas är att erhålla ett beslut.

14 Dom av den 11 mars 1980 i mål 104/79, Foglia mot Novello I (Ree. 1980, s. 745) och av den 16 december 1981 i mål 244/80, Foglia mot Novello II (Rec. 1981, s. 3045).

15 Domen i målet Foglia mot Novello II (se föregående fotnot), punkt 18.

16 För fullständighctcns skull vill jag erinra om att jag anser att åsikten att Eurotunnel inte skulle ha något berättigat intresse av att få saken prövad — eftersom de omtvistade bestämmelserna i sjätte mcrvärdcsskattcdircktivct och punktskattcdirektivet inte påverkar Eurotunnels intressen negativt utan tvärtom tillåter företaget att sälja skattefritt och således gynnar detta — inte heller påverkar problemställningen. Det är i det avseendet tillräckligt att erinra om att, även om det förhåller sig så att frånvaron av berättigat intresse av att få saken prövad skulle kunna leda till att det fastslås att någon tvist inte föreligger, vilket är en oundgänglig förutsättning för att förfarandet enligt artikel 177 skall kunna tillämpas, det faktum kvarstår att förekomsten av ett berättigat intresse av att få saken prövad (och således förekomsten av en tvist) är en fråga som borde ha bedömts av den nationella domstolen med stöd av de processrättsliga bestämmelserna i dess interna rättsordning.

17 Del är förvisso inte en slump att det inte går att finna något fall i senare rättspraxis där de principer som fastslagits i domarna i målet Foglia mot Novello har tillämpats i praktiken, trots att dessa principer ständigt har upprepats under årens lopp. Målet Foglia mot Novello kvarstår således som ett isolerat mål, om än ett alltför ryktbart sådant.

18 I det avseendet är det inte överflödigt att erinra om att genom artikel 177 inrättas ett direkt samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna genom ett förfarande som inte har karaktären av tvistemål, som parterna inte disponerar över och under vilket dessa endast inbjuds att lägga fram sina synpunkter (dom av den 19 januari 1994 i mål C-364/92, Eurocontrol, Rec. 1994, s. I-43), punkt 9.

19 Se i det avseendet beslut av den 26 januari 1990 i mål 286/88, Falciola (Rec. 1990, s. I-191), punkt 9, samt dom av den 16 juli 1992 i mål C-343/90, Lourenço Dias (Ree. 1992, s. I-4673), punkt 42.

20 Dom av den 16 juli 1992 i mål C-83/91, Meilickc (Ree. 1992, s. I-4871), punkt 28—30.

21 Beslut av den 16 maj 1994 i mål C-428/93, Monin II (Rec. 1994, s. I-1707), punkt 15.

22 Detta förklarar varför följande uttalande allt oftare görs i rättspraxis inom detta området, särskilt under senare år: det är viktigt att de nationella domstolarna anger varför de anser att ett svar på deras fråga behövs för att de skall kunna döma i målet (se i det avseendet exempelvis domen i målet Lourenço Dias, ovan fotnot 18, punkt 19).

23 I det fallet skulle nämligen Eurotunnels yrkanden, som redan antytts, med säkerhet ogillas. I det avseendet anser jag att det inte saknar intresse att erinra om mål C-105/94, Celestini (som ännu inte har avgjorts), ett fall som uppvisar många likheter med förevarande mål och som kan sammanfattas på följande sätt: i syfte att avgöra ett skadeståndsyrkande som ett italienskt företag riktat mot ett tyskt företag till vilket det hade sålt ett parti vin som de tyska myndigheterna hade sänt tillbaka till Italien då det inte ansågs tjänligt som livsmedel, begärde en italiensk domstol att EG-domstolen skulle uttala sig om huruvida ett särskilt system för kontroll av vin som de tyska myndigheterna använder sig av var förenligt med gemenskapsrätten. Gentemot kommissionens uppfattning att de hänskjutna frågorna var uppenbart irrelevanta for föremålet för tvisten, fann generaladvokaten Fennelly i sitt förslag till avgörande av den 26 september 1996 att det med avseende på huruvida frågorna var relevanta, var tillräckligt, som den hänskjutande domstolen hade påpekat, att om domstolens svar skulle innebära att det utförda provet var förenligt med gemenskapsrätten skulle det medföra att sökandens talan i sin helhet måste avvisas (punkt 28). I samma förslag till avgörande underströk generaladvokaten med rätta att [d]en samarbetsskyldighet som åligger de nationella domstolarna och EG-domstolcn vid artikel 177-förfaranden medför ... att domstolen kan vägra att besvara frågor endast i fall där det står helt klart att något verkligt ändamålsenligt svar inte kan ges (punkt 29).

24 Detta utgör det specifika föremålet för den tredje frågan, se i det avseendet nedan punkt 33— 36.

25 I den mån som en eventuell förklaring, att de omtvistade direktiven var ogiltiga, skulle kunna leda till att SNAT:s handlande kvalificerades som illojal konkurrens, vilket den nationella domstolen förefaller antyda i beslutet om hänskjutande, vore en sådan ogiltighet onekligen användbar för den domstolen (ätminstone) för att anmoda SNAT att upphöra med ett sådant uppträdande, det vill säga att den skattefria försäljningen inte skulle fortsätta, vilket bland annat skulle överensstämma med ett av Eurotunnels yrkanden i målet vid den nationella domstolen (se ovan punkt 4).

26 Se i det avseendet fotnot 11 samt punkt 12, särskilt fotnoterna 18 och 20.

27 Dom av den 9 mars 1994 i mål C-188/92 (Rcc. 1994, s. I-833).

28 Se dom av den 27 september 1983 i mål 216/82, Universität Hamburg (Rcc. 1983, s. 2771), punkt 7— 11, samt av den 21 maj 1987 i förenade målen 133/85— 136/85, Rau m. íl. (Rcc. 1987, s. 2289), punkterna 11 och 12.

29 Sc exempelvis dom av den 22 oktober 1987 i mål 314/85, Foto-Frost (Rcc. 1987, s. 4199), i vilken domstolen besvarade frågor som gällde giltigheten av ett beslut som sökanden i målet vid den nationella domstolen förvisso hade kunnat väcka talan mot enligt artikel 173. Se dessutom dom av den 1 december 1965 i mål 16/65, Schwarze (Rcc. 1965, s. 1081), i vilken domstolen inom ramen för ett förhandsavgörande avseende en rättsakts giltighet i sitt ställningstagande angående förhållandet mellan artiklarna 173 och 177 fick tillfälle att erinra om att [p]artcrna i målet vid den nationella domstolen har således inte kringgått bestämmelserna i artikel 173 i fördraget. Inte heller har den nationella domstolen haft för avsikt att på nationell nivå avgöra rättsfrågor som tillhör EG-domstolcns exklusiva behörighet. Vad som skett är endast att den nationella domstolen på yrkande av parterna har gett in en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolcn, på de villkor och enligt de för-Farandcrcglcr som anges i fördraget (s. 1095).

30 Domstolen har använt sig av samma argumentation i den senare domen av den 30 januari 1997 i mål C-178/95, Wiljo NV (REG 1997, s. I-585), punkt 20—23, i vilken mottagaren av det beslut mot vilket talan inte hade väckts enligt artikel 173 likväl var samma person som var sökande i målet vid den nationella domstolen.

31 Dom av den 12 december 1996 i mål C-241/95, Accrington Beef m. fl. (REG 1996, s. I-6699), punkt 15, min kursivering.

32 Ibidem, punkt 16, min kursivering.

33 Se beslut av den 27 april 1988 i mål 352/87, Farzoo och Kortmann mot kommissionen (Rec. 1988, s. 2281), beslut av den 7 december 1988 i mål 138/88, Flourez m. fl. mot rådet (Rec. 1988, s. 6393) och i mål 160/88, Fedesa m. fl. mot rådet (Rec. 1988, s. 6399), samt särskilt dom av den 29 juni 1993 i mål C-298/89, Gibraltar mot rådet (Rec. 1993, s. I-3605), punkt 15—19. Förstainstansrätten förefaller mindre benägen att medge att enskilda kan väcka talan mot direktiv och har i beslut av den 20 oktober 1994 i mål T-99/94, Asocarne mot rådet (Rec. 1994, s. II-871), understrukit att [i] artikel 173 fjärde stycket i fördraget föreskrivs ingen rätt för enskilda att väcka talan direkt vid gemenskapsdomstolarna mot direktiv eller beslut som har antagits i form av direktiv. Skälet för att denna möjlighet har uteslutits är att enskildas rättsskydd, i fråga om direktiv, är vederbörligen och tillräckligt säkerställt av de nationella domstolarna som kontrollerar att direktiven har införlivats i de olika nationella rättsordningarna (punkt 17). Förstainstansrättcn angav dessutom i samma dom att även om det antas att man —i strid med ordalydelsen av artikel 173 fjärde stycket i fördraget — skulle kunna likställa direktiv med förordningar för att motivera att en talan mot ett beslut som har antagits i form avett direktiv tas upp till prövning, utgör inte det omtvistade direktivet ett förtäckt beslut och innehåller heller inga specifika bestämmelser som har karaktären av individuellt beslut (punkt 18).

34 Se exempelvis dom av den 13 mars 1968 i mål 5/67, Bcus (Ree. 1968, s. 125, särskilt s. 144), av den 25 oktober 1978 i de förenade målen 103/77 och 145/77, Royal Scholtcn-Honig (Ree. 1978, s. 2037), punkterna 16 och 17, av den 11 juli 1990 i mål C-323/88, Scrmcs (Ree. 1990, s. 3027), punkt 13, av den 5 oktober 1993 i de förenade målen C-13/92— C-16/92, Driessen m. fl. (Ree. 1993, s. 4751), punkt 17—20.

35 Denna tolkning bekräftas av att den hänskjutande domstolen dessutom har frågat, fortfarande i den andra frågan, om det faktum att direktiven i fråga eventuellt har antagits på ett icke regelmässigt sätt kan kompenseras av det senare regelmässiga antagandet av direktiv 94/4/EG, genom vilket gränserna ändrades för skattefria inköp av varor, per person och resa.

36 Dom av den 18 februari 1964 i de förenade målen 73/63 och 74/63, Rotterdam och Puttershock (Rec. 1964, s. 1, särskilt s. 28). I det fallet drog domstolen slutsatsen att det faktum att det eventuellt saknas en föreskriven publikation kan prövas ex officio. Domstolen har däremot vägrat att beakta grunder för ogiltighet som parterna har gjort gällande och som den hänskjutande domstolen inte har återgett, eftersom dessa inte har ansetts kunna tas upp till sakprövning ex officio (se exempelvis dom av den 27 oktober 1971 i mål 6/71, Rheinmühlen, Rec. 1971, s. 823, punkt 13, samt generaladvokaten Dutheillet De Lamothcs förslag till avgörande i samma mål, Rec. 1971, s. 842 och följande sidor, särskilt s. 852 och följande sidor).

37 Detta var exempelvis fallet i domen i målet Smörkryss-ningar, där domstolen hade att uttala sig om giltigheten av en förordning med anledning av att vissa grundläggande principer i gemenskapsrätten påstods ha åsidosatts. Domstolen ansåg sig vara tvungen att, innan den granskade de grunderna, undersöka om förordningen uppfyller kraven på motivering i artikel 190 i fördraget (dom av den 7 juli 1981 i mål 158/80, Rewe, Rec. 1981, s. 1805, punkterna 18 och 19).

38 Se bland annat beslut av den 19 juli 1996 i mål C-191/96, Modesti (REG 1996, s. I-3937), punkt 5, och i mål C-196/96, Lahlou (REG 1996, I-3945), punkt 5. Se i det avseendet även domen av den 1 april 1982 i de förenade målen 141/81, 142/81 och 143/81, Holdijk m. fl. (Rec. 1982, s. 1299), punkt 6.

39 Se i det avseendet vad som påpekats i fotnot 36. Jag vill därtill anföra att rättspraxis angående talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 är av liknande innehåll. Se exempelvis dom av den 28 juni 1972 i mål 32/71, Jamet mot kommissionen (Rec. 1972, s. 483), punkterna 11 och 12, samt av den 1 juli 1986 i mål 185/85, Usinor mot kommissionen (Rec. 1986, s. 2079), punkt 19.

40 Se exempelvis dom av den 11 januari 1973 i mål 13/72, Nederländerna mot kommissionen (Rec. 1973, s. 27) samt av den 14 januari 1981 i mål 819/79, Tyskland mot kommissionen (Rec. 1981, s. 21).

41 Dom av den 12 juni 1996 i mil C-205/94, Binder (REG 1996, s. I-2871), punkt 25.

42 Se i det avseendet förslag till avgörande av domaren Vcstcrdorf, tillförordnad generaladvokat i de förenade målen T-1/89— T-4/89 och T-6/89— T-15/89 (polipropylen), som föredrogs den 10 juli 1991 (Rec. 1991, s. II-869, särskilt s. II-908).

43 Förslag till rådets direktiv om fullföljande av det gemensamma systemet för mervärdesskatt och ändring av direktiv 77/388/EEG lades fram för rådet den 7 augusti 1987 (EGT C 252, s. 2; vid översättningen fanns ingen svensk version alt tillgå) och ändrades senare den 17 maj 1990 (EGT C 176, s. 8; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) och den 2 maj 1991 (EGT C 131, s. 3; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Den sistnämnda ändringen skedde till följd av att parlamentet hade hörts och innehöll, såsom kommer att anges nedan, vissa av de ändringsförslag som detta hade föreslagit. Det ursprungliga förslaget till punktskattcdircktiv lades i sin tur fram av kommissionen den 27 september 1990 (EGT C 322, s. 1; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) och ändrades sedan den 24 januari 1991 (EGT C 45, s. 10; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

44 Parlamentet avgav sitt yttrande över förslaget till direktiv 91/680 den 20 november 1990 (EGT C 324, s. 97; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Dess yttrande över punktskattedirektivet godkändes i sin tur den 12 juni 1991 (EGT C 183, s. 122; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

45 Vid tiden för de händelserna fanns bestämmelsen i artikel 149.1.

46 Dom av den 5 juli 1995 i mål C-21/94, parlamentet mot rådet (REG 1995, s. I-1827), punkt 18. Se i det avseendet bland annat även dom av den 5 oktober 1994 i mål C-280/93, Tyskland mot rådet (Rec. 1994, s. I-4973), punkt 38, och av den 5 oktober 1993 (ovan, fotnot 33), punkt 23.

47 Se i det avseendet dom av den 5 juli 1995 (föregående fotnot), punkt 20— 22, av den 1 juni 1994 i mål C-388/92, parlamentet mot rådet (Ree. 1994, s. I-2067), punkt 11—13, samt av den 16 juli 1992 i mål C-65/90, parlamentet mot rådet (Rec. 1992, s. I-4593), punkt 19—21).

48 Det bör nämligen klargöras att de fall då domstolen har ansett att det inte var nödvändigt att ånyo höra domstolen rörde mindre ändringar som för det mesta var av teknisk art. Se bland andra dom av den 10 maj 1995 i mål C-417/93, parlamentet mot rådet (REG 1995, s. I-1185), punkt 30—33, samt av den 5 oktober 1994 (ovan, fotnot 45), punkt 40— 42.

49 Se fotnot 42.

50 I enlighet med artikel 21 i EG-stadgan för domstolen har parlamentet nämligen tillåtits att inkomma med ett yttrande i detta förfarande.

51 Det behöver knappast påpekas att kommissionen inte tog in den ändringen i det reviderade förslag som den lade fram för rådet. För fullständighetens skull vill jag dessutom anföra att kommissionen alltid har hävdat att den motsätter sig att systemet i fråga bibehålls och detta så till den grad att den då direktiven antogs lät foga en förklaring till protokollet i vilken den upprepade sin avvisande inställning. Uppenbarligen påverkar inte en sådan omständighet förutsättningarna för förevarande fråga. Kommissionen har för övrigt hävdat under förfarandet att rådets ändringar hur som helst inte är av sådan art att de påverkar de berörda direktivens väsentliga innehåll.

52 Förvisso kvarstår det faktum att parlamentets förslag hänvisar till en övergångsperiod som skulle löpa ut den 31 december 1995, medan det i det slutligen antagna direktivet fastslås att övergångsperioden löper ut den 30 juni 1999. Jag anser emellertid att en sådan avvikelse hur som helst inte kan bedömas på samma sätt som en ändring som påverkar rättsaktens innebörd som helhet betraktad.

53 Enligt SNAT borde nämligen domstolen inte besvara dessa frågor just därför att en enskild person under alla omständigheter, således även om direktiven i fråga skulle komma att ogiltigförklaras, inte skulle kunna bli skadcståndsskyldig på grundav att denne handlat med tillämpning av en lagregel (se ovan, punkterna 11 och 13).

54 Dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI m. fl. (REG 1996, s. I-3547), punkt 74.

55 Ibidem, punkt 75.