Förslag rill avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 16 mars 19999

1 Originalspråk: grekiska.

2 Det är inte helt utan betydelse att den aktuella flygplatsen i princip uteslutande används för flyg till och rran andra medlemsstater i gemenskapen.

3 Dom av den 19 september 1966, Stb. 387.

4 Vreemdelingenwet, lag av den 13 januari 1965, Stb. 40.

5 Det är här fråga om framtida artikel 7a i EG-fördraget.

6 EGT L 257, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 44.

7 EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135.

8 EGT L 180, s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 58.

9 EGT L 180, s. 28. svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 60.

10 EGT L 317, s. 59.

11 Dom av den 7 juli 1992 i mål C-370/90, Singh (REG 1992, s. I-4265; svensk specialutgåva, volym 13).

12 om av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, volym 14).

13 e dom av den 7 februari 1979 i mål 115/78, Knoors (REG 1979, s. 399; svensk specialutgåva, volym 4, s. 297) och av den 3 oktober 1990 i mål C-61/89, Bouchoucha (REG 1990, s. I-3551).

14 Enligt min åsikt behöver denna fråga inte behandlas särskilt för artikel 3 c i EG-fördraget. Enligt denna bestämmelse innefattar gemenskapens verksamhet upprättandet av en inre marknad och avskaffandet av hindren för fri rörlighet för personer. Denna allmänna bestämmelse utvecklas närmare och omsätts i konkreta skyldigheter för gemenskapens institutioner i framför allt artiklarna 7a och 48 och följande i fördraget. (Se särskilt dom av den 7 juli 1976 i mål 118/75, Watson och Belmann (REG 1976, s. 425; svensk specialutgåva, volym 3, s. 145), punkt 16, och av den 15 augusti 1987 i mål 222/86, Heylens m.fl. (REG 1987, s. 4097), punkt 8, för förhållandet mellan artikel 3 c och artiklarna 48 och 52 i fördraget). När det finns särskilda bestämmelser i den primära gemenskapsrätten är det således varken nödvändigt eller meningsfullt att behandla artikel 3 c i fördraget särskilt. Jag föredrar i varje fall, i motsats till den spanska regeringen, att inte tillskriva denna bestämmelse en innebörd av programförklaring. En liknande betydelse som domstolen har tillskrivit artikel 2 i fördraget i dom av den 29 september 1987 i mål 126/86, Giménez Zaera (REG 1987, s. 3697), och av den 24 januari 1991 i mål C-339/89, Alsthom Atiantique (REG 1991, s. I-107), missförstås ofta på så sätt att bestämmelserna i första delen av fördraget inte anses ha samma rättsliga innehåll och bindande verkan som en fullständig rättsregel. En sådan tolkning synes mig inte helt korrekt; principerna som nämns i artiklarna 2 och 3 i fördraget erbjuder ett grundläggande värde för tolkningen och möjliggör att semantiskt återge de övriga bestämmelserna i gemenskapsrätten. De har däremot ingen direkt effekt i den meningen att ett rättssubjekt kan grunda en rätt endast på dessa bestämmelser eller (direkt) åberopa dessa bestämmelser till förmån för sin rättsliga situation. Sammanfattningsvis ger artikel 3 c i fördraget en ram för gemenskapens verksamhet, vilken omfattar andra särskilda bestämmelser i fördraget och framför allt — i förevarande mål — artikel 7a. När gemenskapens verksamhet som syftar till att avskaffa hindren för fri rörlighet för personer skapar särskilda rättigheter till förmån för rättssubjekt har dessa rättigheter sin grund i en särskild gemenskapsrättslig bestämmelse och inte direkt i artikel 3 c i fördraget. Därför är en särskild undersökning av denna bestämmelse inte direkt relevant för att besvara de förevarande tolkningsfrågorna.

15 Se nedan punkt 78 och följande punkter.

16 Dom av den 21 juni 1974 i mål 2/74 (REG 1974, s. 631; svensk specialutgåva, volym 2, s. 309).

17 Domen i målet Reyners (ovan fotnot 15), punkt 26.

18 Domen i målet Reyners (ovan fotnot 15), punkt 27.

19 Ännu tydligare är formuleringen i domen i målet Kraus (ovan fotnot 11): Genom att fastställa att fri rörlighet för arbetstagare och etableringsfrihet skall säkerställas senast vid övergångstidens utgång, föreskriver artiklarna 48 och 52 en skyldighet att åstadkomma ett bestämt resultat, vars fullgörande skall underlättas, men inte villkoras, av genomförandet av gemenskapsåtgärder. Den omständigheten att sådana åtgärder ännu inte har beslutats ger inte en medlemsstat tillåtelse att vägra en person som omfattas av gemenskapsrätten att faktiskt åtnjuta de friheter som garanteras genom fördraget. (punkt 30).

20 Domstolen förklarade visserligen att de direktiv som hänför sig till de ovan nämnda artiklarna 54 och 57 ...inte därigenom blivit irrelevanta, eftersom de fortfarande finner ett viktigt tillämpningsområde bland de åtgärder som skall främja ett effektivt utövande av etableringsfriheten (punkt 31). Med denna ståndpunkt ville domstolen dock inte begränsa den direkta tillämpligheten av artikel 52 i fördraget, utan tydliggöra att erkännandet av denna direkta tillämplighet inte förändrar rådets förpliktelse att utfärda ifrågavarande direktiv.

21 Dom av den 4 december 1974 i mål 41/74 (REG 1974, s. 1337).

22 Domen i målet Van Duyn (ovan fotnot 20), punkt 6.

23 Idem, domslutet.

24 Idem, punkt 7.

25 Sambandet mellan direkt effekt och principen om likabehandling behandlas redan i domen i målet Reyners (ovan fotnot 15), men kommer tydligast till uttryck i domarna i målen van Binsbergen (dom av den 3 december 1974 i mål 33/74 (REG 1974, s. 1299; svensk specialutgåva, volym 2, s. 379)) och Walrave (dom av den 12 december 1974 i mål 36/74 (REG 1974, s. 1405; svensk specialutgåva, volym 2, s. 409)). I domen i målet van Binsoergen kommer domstolen till slutsatsen att artiklarna 59 första stycket och 60 tredje stycket har direkt effekt och följaktligen kan åberopas vid de nationella domstolarna, i varje fall i den mån de avser avskaffandet av all diskriminering av den som tillhandahåller tjänster på grund av dennes nationalitet eller på grund av att han är bosatt i en annan medlemsstat än den där tjänsten skall tillhandahållas. I domslutet i domen i målet Walrave förklarar domstolen: Artikel 59 första stycket ger, i varje fall i den utsträckning som den bestämmelsen avser vskaffandet av all slags diskriminering på grund av nationalitet, efter utgången av övergångstiden upphov till rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna skall skydda.

26 Se ovan fotnot 11.

27 Dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94 (REG 1995, s. I-4165). Se även domen av den 20 maj 1992 i mål C-106/91, Ramrath (REG 1992, s. I-3351), punkterna 29 och 39. Se dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger (REG 1991, s. I-4221), punkt 12, för den materiella räckvidden av artikel 59 i fördraget.

28 Se domen i målet Kraus (ovan fotnot 11), punkt 32, och domen i målet Gebhard (ovan fotnot 26), punkt 37.

29 Dom i målet Gebhard (ovan fotnot 26), punkt 37.

30 Artikel 48 i fördraget begränsar inte uttryckligen den fria rörligheten för arbetstagare till endast medborgare i medlemsstaterna; att denna rättighet är beroende av denna egenskap har domstolen även uttryckligen klargjort i domen av den 5 juli 1984 i mål 238/83, Meade (REG 1984, s. 2631), punkt 7.

31 Se direktiv 68/360 (ovan fotnot 5) och förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33).

32 Se dom av den 31 januari 1984 i mål 286/82, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377) och av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan (REG 1989, s. 195).

33 Dom av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593), av den 2 februari 1988 i mål 24/86, Blaizot (REG 1988, s. 379) och av den 26 februari 1992 i mål C-357/89, Raulin (REG 1992, s. I-1027).

34 Av betydelse är även domen av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen (REG 1991, s. I-745; svensk specialutgåva, volym 11), där det handlade om en arbetssökandes rätt till tillträde och uppehåll. Domstolen förklarade att i avsaknad av särskilda gemenskapsregler som fastställer en tidsfrist för hur länge medborgare från medlemsstater i egenskap av arbetssökande får resa in och uppehålla sig i en annan medlemsstat, står den av Förenade kungariket fastställda tidsfristen på sex månader i princip inte i strid med gemenskapsrätten. Om den berörda personen däremot efter det att den ifrågavarande tidsfristen löpt ut bevisar att han fortfarande söker arbete och att han har en reell möjlighet att bli anställd, kan han inte tvingas lämna värdlandets territorium (punkt 21).

35 Direktiv 90/365 (ovan fotnot 8).

36 Direktiv 90/364 (ovan fotnot 7).

37 Direktiv 93/96 (ovan fotnot 9).

38 I ingressen till direktiven 90/364 och 90/365 hänvisades till artikel 3 c i EEG-fördraget, numera artikel 7a i EG-fördraget (som vid tiden före Maastrichtfordraget var numrerad som artikel 8a), samt till artiklarna 48 och 52; dessa bestämmelser tjänade dock inte som rättslig grund för de nämnda direktiven.

39 Se även rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974, som likaledes fastställdes med artikel 235 som rättslig grund, om rätten för medborgare i en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att där ha drivit egen rörelse (EGT L 14, s. 10; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 172).

40 Se nedan, punkt 78 och följande punkter.

41 Artikel 2.1 i direktiven 68/360 (se ovan fotnot 5) och 73/148 (se ovan fotnot 6).

42 I detta sammanhang kan domar i två mål från domstolen nämnas. I domen i det första målet ansåg domstolen att, vid inresa i ett land av en person som åtnjuter skydd av artikel 48 och följande artiklar, gemenskapsrätten inte tillåter nationell lagstiftning som föreskriver anbringande av en stämpel gällande såsom inresevisum för det landet (dom av den 3 juli 1980 i mål 157/79, Pieck (REG 1980, s. I-2171; svensk specialutgåva, volym 5, s. 267)). I domen i det andra målet ansåg domstolen att en nationell föreskrift, som förpliktar medborgare i medlemsstater, vilka utnyttjar sin gemenskapsrätt till fri rörlighet, att vid gränsen meddela resans syfte och varaktighet samt hur mycket pengar som de har för sin resa, innan de får resa in i den berörda medlemsstaten, inte är förenlig med artikel 48 och följande artiklar i fördraget (dom av den 30 maj 1991 i mål C-68/89, kommissionen mot Nederländerna (REG 1991, s. I-2637)).

43 Sålunda har medlemsstaterna till exempel rätt att vidta lämpliga åtgärder för att hålla sig noggrant informerade om hur befolkningen på deras territorium förflyttar sig, och de kan även förplikta andra medlemsstaters medborgare att anmäla sin närvaro till de nationella myndigheterna, men gemenskapsrätten kräver dels att tidsfristen inom vilken denna skyldighet skall uppfyllas är rimlig, dels, vid underlåtenhet av denna skyldighet, att inga påföljder åläggs som inte står i proportion till överträdelsens svårighetsgrad (se dom i målet Watson, ovan fotnot 13; se även dom av den 12 december 1989 i mål 265/88, Messner (REG 1989, s. 4209)). Jag hänvisar även till domstolens dom i målet där det bestäms att en medlemsstat — i detta fall Belgien — får förplikta medborgare i gemenskapen som uppehåller sig på dennas territorium att inneha ett uppehållstillstånd, om även medborgare i denna medlemsstat måste inneha identitetskort (dom av den 27 april 1989 i mål 321/87, kommissionen mot Belgien (REG 1989, s. 997)). Enligt samma dom är de nationella myndigheterna också berättigade att kontrollera efterlevnaden av denna skyldighet. Denna skyldighet får dock inte påverka rätten till att resa in i Belgien, en rätt som inte är beroende av efterlevnaden av den åsyftade skyldigheten och ej heller av utförandet av omtvistade kontroller, men också bortsett från detta kan sådana inhemska kontroller — framför allt när dessa synes utföras systematiskt, godtyckligt och på ett onödigt restriktivt sätt (domen i målet kommissionen mot Belgien, punkt 15) — innebära ett hinder för den fria rörligheten för personer och således står i strid med gemenskapsrätten. Slutligen erinrar jag om att rätten till inresa och bosättning inte är avhängig av ett uppehållstillstånd. Beviljandet av ett sådant tillstand kan inte ge upphov till de nämnda rättigheterna (se dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer (REG 1976, s. 497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 73), punkt 3). Dessa rättigheter följer även direkt av gemenskapsrätten (se även dom av den 14 juli 1977 i mål 8/77, Sagulo m.fl. (REG 1977, s. 1495), punkt 4, och av den 5 februari 1991 i mål C-363/89, Roux (REG 1991, s. I-273), punkt 17).

44 Den brittiska regeringen hävdar att då artikel 48 och följande artiklar i fördraget och den därpå grundade sekundära lagstiftningen föreskriver fri rörlighet inom gemenskapen utan kontroll, kan en sådan regel inte grundas på artikel 7a i fördraget; i ett sådant fall skulle nämligen de personer som faller inom tillämpningsområdet för artikel 48 och följande artiklar, det vill säga medborgare i medlemsstaterna som utövar, har utövat eller vill utöva en ekonomisk aktivitet, hamna i en mindre fördelaktig situation än de personer som kan åberopa artikel 7a, under vilken varje fysisk person faller, oaktat huruvida denne är medborgare i en medlemsstat eller ej.

45 Se nedan, punkt 59.

46 Se framför allt artikel 73j i Amsterdamfördraget (nedan punkt 68 och följande punkter).

47 Denna betydelse verkar ett antal av de parter som yttrat sig i målet tillskriva sista meningen i artikel 7a första stycket, där det sägs att gemenskapens skyldighet att besluta om åtgärder i syfte att gradvis upprätta den inre marknaden, gäller utan att det påverkar tillämpningen av övriga Bestämmelser i detta fördrag. Med utgångspunkt i detta hävdar de att de åtgärder som kan vidtas med stöd av artikel 7a inte kan ha något vidare tillämpningsområde, vare sig materiellt eller med avseende på den personkrets på vilken åtgärderna är tillämpliga, än de för närvarande gällande särskilda bestämmelser i den primära och den sekundära gemenskapsrätten i fråga om den fria rörligheten för personer.

48 Detta resonemang bygger på tanken att tillämpningsområdet för artikel 7a — som innebär att varje fysisk person omfattas såvitt denne uppehåller sig inom den inre marknaden — är vidare än det för artikel 8a, där den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig som avses endast är förbehållen unionsmedborgarna. Om samtliga rättssubjekt med stöd av artikel 7a således kan kräva att samtliga hinder, som till exempel gränskontroller, avskaffas, vilket är då motivet för införandet av artikel 8a?

49 Se nedan, punkterna 81 och följande.

50 Se i synnerhet generaladvokaten Mayras förslag till avgörande i målet Van Duyn (ovan fotnot 20), och dom av den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti (REG 1979, s. 1629), och av den 19 januari 1982 i mål 8/81, Becker (REG 1982, s. 53).

51 Se nedan, fotnot 59.

52 Se ovan, punkt 26.

53 Se ovan, fotnot 15.

54 Wienkonventionen från år 1969 är av juridisk relevans för gemenskapsrätten, då den innehåller de rådande sedvanereglerna i folkrätten om tolkningen av internationella fördrag.

55 Ovan fotnot 33.

56 Se ovan, fotnot 30.

57 Ovan fotnot 5.

58 Domen i målet Antonissen (ovan fotnot 33), punkt 18.

59 Generaladvokaten Jacobs synes följa samma resonemang vid tolkningen av artikel 7a i EG-fördraget (på den tiden artikel 8a i EEG-fördraget) i sitt förslag till avgörande i målet Baglieri (dom av den 20 oktober 1993 i mål C-297/92 (REG 1993, s. I-5211)), vad beträffar frågan om den 31 december 1992 har bindande verkan. Efter att först ha kommit till slutsatsen att utgången av denna tidpunkt inte medför någon automatisk verkan, framför allt då fullbordandet av den fria rörligheten för personer kräver ytterligare åtgärder, påpekar han att ... en sådan slutsats skulle vara förenlig med förklaringen om artikel Sa i EEG-fördraget, som bilagts slutakten... där det förklaras att fastställandet av tidpunkten den 31 december 1992 inte medför någon automatisk rättsverkan. Även om denna förklarings betydelse och verkan är i behov av ett klargörande är det tydligt, i den mån som denna förklaring tas i beaktande via tolkningen av artikel 8a, att den är oförenlig med ståndpunkten att fastställandet av denna tidpunkt har lett till ändringar i räckvidden av reglerna om social säkerhet (punkt 12 i förslaget till avgörande). Domstolen tog för sin del inte ställning i denna fråga, och undvek varje omnämnande av den ifrågavarande förklaringen.

60 I anslutning till det som jag redan noterade vid jämförelsen av artiklarna 7a och 48 och följande i artiklar fördraget (se ovan, punkt 46 och följande punkter) noterar jag att i detta avseende ligger den väsentliga skillnaden mellan, å ena sidan, principen om den fria rörligheten för personer såsom denna åtminstone har fastslagits i artikel 48 och följande artiklar i fördraget, och å andra sidan, den fria rörligheten inom ett område utan inre gränser såsom avses i artikel 7a i fördraget. Den fria rörligheten i artikel 48 och följande artiklar ålade gemenskapen och medlemsstaterna en i princip negativ förpliktelse, nämligen förbud att uppställa icke berättigade hinder för rörligheten för personer. Denna förpliktelse får dock ej likställas med en skyldighet att vidta positiva åtgärder varigenom även de ännu existerande hindren i samband med passerande av gemenskapens inre gränser — det vill säga skyldigheten att uppvisa identitetskort eller pass — inte längre är tillåtna eller berättigade. Denna klart mer långtgående och till naturen annorlunda förpliktelse har införts genom artikel 7a i fördraget. Dessa bestämmelser i den primära gemenskapsrätten får inte dras över en kam på så sätt att artikel 7a tillerkänns direkt effekt endast på grund av att några av artikel 48 och följande artiklar i fördraget har tillerkänts direkt effekt.

61 Vid mina hänvisningar till bestämmelserna som har införts i den primära gemenskapsrätten genom Amsterdamfördraget följer jag den gamla numreringen, det vill säga inte den som följer av de konsoliderade fördragen.

62 Artikel 73p, som skall införas vid översynen i Amsterdam, erkänner uttryckligen att domstolen är behörig att besluta om giltigheten av åtgärder som beslutas med stöd av artikel 73p och följande artiklar. Trots de begränsningar som behållits är denna utveckling en obestridlig förbättring i förhållande till det nästan totala åsidosättandet av domstolen enligt artikel K i fördraget om den Europeiska unionen, i dess lydelse efter Maastrichtfördraget. När bestämmelserna i Amsterdamfördraget har antagits, får gemenskapsdomstolen sannolikt förr eller senare tillfälle att bedöma huruvida de nödvändiga stödåtgärderna har vidtagits, så att de förväntningar som artikel 7a ger upphov till avseende upprättandet av en inre marknad ocn ett område utan inre gränser kan infrias.

63 Med detta påpekande vill jag inte gå in i diskussionen huruvida ifrågavarande gemenskapsbefogenheter är lämpliga eller tillräckliga för att upprätta en ordning av fullständigt fri rörlighet för personer och huruvida det fortfarande finns hinder genom de parallella befogenheter som medlemsstaterna har behållit på området för asyl- och invandringspolitik. Vissa av dessa frågor kommer alltid att tillhöra området för mellanstatligt samarbete, enligt de nya artiklarna K 1 och följande i fördraget om den Europeiska unionen (i dess lydelse efter översynen i Amsterdam). Jag nöjer mig med att konstatera, att Amsterdamfördraget, genom överföringen av regelverk från den tredje till den första pelaren, i princip lägger grunden till förverkligandet av de allmänna skyldigheterna i artikel 7a i fördraget, en grund som i varje tall saknas i den nuvarande fasen av det europeiska enandet.

64 Med andra ord förutsätter det område utan inre gränser, som lagstiftaren till Europeiska enhetsakten vill upprätta med stöd av artikel 7a (då artikel 8a), att ett område med frihet, säkerhet och rättvisa oumbärligen måste upprättas ett begrepp som först genom Amsterdamfördraget har fått plats i den primära gemenskapsrätten.

65 Av artiklarna 73i och 73j, som skall införas i EG-fördraget genom Amsterdamfördraget, framgår det hur nära sambandet är mellan avskaffandet av gränskontrollerna vid gemenskapens inre gränser och de åtgärder som skall vidtas rörande passerandet av medlemsstaternas yttre gränser och villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom gemenskapen. Det är för övrigt inte utan betydelse att i artikel 73i a uttryckligen omnämns stödåtgärder som har ett direkt samband med det område utan inre gränser som föreskrivs i artikel 7a i fördraget. Med andra ord, den konstitutionella gemenskapslagstiftaren erkänner direkt — om än något sent, efter alla förväntningar till följd av införandet av artikel 7a i fördraget — att denna artikels fullständiga och omedelbara tillämpning måste vara förbunden med de stödåtgärder som skall vidtas, åtminstone vad avser avskaffandet av gränskontrollerna vid gemenskapens inre gränser.

66 Artikel 73j.1 i EG-fördraget, införd i enlighet med Amsterdamfördraget.

67 Se ovan, fotnot 58.

68 Punkt 11 i förslaget till avgörande.

69 Domen i målet Bagheri (ovan fotnot 58), punkterna 16 och 17.

70 För att ge ett exempel: artikel 119 i fördraget kräver säkerställandet av att upprätthålla principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete, i stallet för den mer självklara formuleringen att arbetstagare oavsett kön har rätt till lika behandling vad avser lön.

71 Det mest intressanta exemplet är artikel 48, som garanterar den fria rörligheten för personer, med förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Se punkt 27 och följande punkter ovan om direkt effekt hos artikel 48.

72 Se kommissionens skriftliga yttrande, punkt 27 och följande punkter.

73 Artikel 1.1 i direktiv 90/364.

74 När en person som inte utövar någon verksamhet, men som har tillräckliga tillgångar, uppehåller sig i en annan medlemsstat än den där denne kommer i från, är detta, ur gemenskapsrättslig synvinkel, förbundet med en ekonomisk aspekt, eftersom även denne har behov av varor och tjänster. Ur detta perspektiv har den fria rörligheten i stort sett för alla personer, även de som inte bedriver någon som helst verksamhet, en ekonomisk aspekt som är relevant för den gemensamma marknaden.

75 Se min uppfattning ovan avseende skillnaden mellan en funktionell och en substantiell rätt till fri rörlighet.

76 Denna uppfattning kan inte göras gällande avseende artikel 48 och följande artiklar. De nu bestående hindren för passerande av gränserna utan kontroll påverkar inte innehållet i de rättigheter som följer av den fria rörligheten.

77 Kommissionen grundar detta resonemang till stor del på argumentet att artikel 8a enskilt inte kan ha en mer långtgående räckvidd än artiklarna 8a och 7a tillsammans. Detta synsätt är i princip riktigt. Eftersom artikel 7a, som ålägger gemenskapen att skapa ett område utan inre gränser, det vill säga att avskaffa allmänna gränskontroller, inte har direkt effekt, så kan ju inte samma förpliktelse få en starkare bindande verkan på indirekt väg med stöd av artikel 8a. Från detta riktiga påpekande drar kommissionen dock den felaktiga slutsatsen att rättsläget före införandet av artikel 8a, således situationen att det var en allmän skyldighet att uppvisa pass eller identitetskort, fortfarande gäller som tidigare da denna skyldighet inte har upphävts i sin helhet genom artikel 7a, utan att införandet av artikel 8a i fördraget skulle vara av någon betydelse därvidlag.

78 Användandet av samma kriterier från rättspraxis visar sambandet mellan artikel 8a och artikel 48 och följande artiklar i fördraget. Den förstnämnda artikeln utgör visserligen, såsom jag tidigare nämnde, en förändring av det rättsläge som nade uppstått avseende artikel 48 och följande artiklar, och av denna anledning kan de gemenskapsrättsliga element som fanns dessförinnan inte utan vidare överföras på området för artikel 8a. Detta betyder dock inte att dessa element inte går att använda vid tolkningen och tillämpningen av artikel 8a. Tvärtemot är de härvidlag av nytta semantiskt, då dessa bestämmelser intar samma plats i fördragets systematik som artikel 48 och följande artiklar gjorde dessförinnan.

79 Se ovan punkterna 28 och 29.

80 ag har ovan förklarat att en begränsning eller ett avskaffande av gränskontrollerna mellan medlemsstaterna förutsätter en effektiv mekanism för kontroll av medlemsstaternas yttre gränser, vars upprättande de medlemsstater som samarbetar i syfte att avskaffa de inre gränserna har bidragit till eller tillåtit. När detta har uppnåtts behöver de medlemsstater som deltar inte frukta att de, genom avskaffandet av gränskontrollerna, måste mottaga oönskade medborgare från tredje länder eller ge dessa en fristad. Så snart som kontrollen av passerandet av de yttre gränserna har upprättats i enlighet med vad som överenskommits på gemenskapsnivå, och passerandet av gränser och rätten att uppehålla sig för medborgare från tredje land regleras i enlighet med de villkor som överenskommits på gemenskapsnivå, finns det ingen risk för att personer reser in i en medlemsstat över gemenskapens inre gränser, vilka den berörda medlemsstaten själv inte skulle tillåta inresa, i enlighet med precis samma villkor.

81 Se domarna i målen 321/87, kommissionen mot Belgien, och 265/88, Messner (ovan fotnot 42), samt domen i mål C-68/89, kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 41).

82 Detta funktionella synsätt på bestämmelser som har sin härkomst utanför gemenskapen, från vilka uppgifter kan hämtas i syfte att optimalt främja gemenskapsbestämmelserna, får inte förundra. Då en gemenskapsbestämmelse och en bestämmelse som har sin härkomst utanför temenskapen har samma tillämpningsområde, är en kominerad tolkning och tillämpning en följd av nödvändigheten av ett övergripande betraktande av det juridiska innehållet och en bättre rättstillämpning. Det är för övrigt samma strävan som domstolen har när den uppmanar den nationella domstolen att tolka nationella bestämmelser mot bakgrund av gemenskapsrätten. Se exempelvis dom av den 16 december 1993 i mål C-332/92, Wagner Miret (REG 1992, s. I-6911), och av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing (REG 1990, s. I-4135).

83 Med undantag för Förenade kungariket och Irland, sor ännu inte har velat tillträda Schengenavtalet.

84 Schengenavtalet, till vilket den tilltalade hänvisade i målet vid den nationella domstolen, hade vid denna tidpunkt inte trätt i kraft fullt ut.