C-286/98

Domstolens dom (femte avdelningen) den 16 november 2000

CELEX: 61998CJ0286
Datum: 2000-11-16
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. La Pergola samt domarna M. Wathelet (referent), D.A.O. Edward, P. Jann och L. Sevón, generaladvokat: J. Mischo, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 18 maj 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade dornen

Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet

Yrkandet att böterna skulle upphävas eller nedsättas

Den första delgrunden: Huruvida skyldigheten att motivera bötesbeloppets storlek hade åsidosatts

Den andra delgrunden: Huruvida klaganden inte borde ha ansetts vara en av överenskommelsens huvudmän

Den femte delgrunden: Huruvida kommissionen hade fastställt bötesbeloppets storlek på grundval av irrelevanta överväganden

Överklagandet

Den första grunden

Huruvida det var rätt att hålla Stora ansvarigt för Kopparfors agerande

Huruvida klaganden kunde hållas ansvarig för Feldmühles och CBC:s agerande

Den andra grunden

Den tredje grunden

1. Stora Kopparbergs Bergslags AB har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 27 juli 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 14 maj 1998 i mål T-354/94, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen (REG 1998, s. II-2111, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten delvis ogiltigförklarade kommissionens beslut 94/601/EG av den 13 juli 1994 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EG-fördraget (IV/C/33.833 — kartong) (EGT L 243, s. 1, nedan kallat beslutet) och ogillade talan i övrigt.

2. Genom beslutet bötfälldes 19 tillverkare och leverantörer av kartong inom gemenskapen för att ha överträtt artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG).

3. Det framgår av den överklagade domen att detta beslut var en följd av de informella klagomål som år 1990 ingavs av British Printing Industries Federation (en branschorganisation som företräder majoriteten av tillverkarna av tryckta förpackningar i Förenade kungariket) och av Fédération française du cartonnage samt av de undersökningar som i april 1991, utan förvarning, genomfördes av kommissionens tjänstemän i enlighet med artikel 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) vid ett flertal företag och branschorganisationer inom kartongbranschen.

4. De uppgifter som erhölls genom dessa undersökningar och genom begäran om upplysningar och handlingar föranledde kommissionen att dra slutsatsen att de berörda företagen från halvårsskiftet 1986 till i vart fall april 1991 (i flertalet fall) hade deltagit i en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. Kommissionen beslutade följaktligen att inleda ett förfarande för tillämpning av sistnämnda bestämmelse. Genom skrivelse av den 21 december 1992 sände kommissionen ett meddelande om anmärkningar till vart och ett av de berörda företagen. Samtliga dessa företag besvarade meddelandet skriftligen. Nio företag begärde att få yttra sig mundigen.

5. Efter det att förfarandet hade avslutats antog kommissionen beslutet, som innehåller följande bestämmelser:

6. Av de faktiska omständigheterna i målet, såsom de återges i den överklagade domen, framgår vidare följande:

7. Sexton av de andra berörda arton företagen samt fyra finska företag, som var medlemmar av branschorganisationen Finnboard, och som i denna egenskap ansågs vara solidariskt ansvariga för betalningen av de böter som hade ålagts Finnboard, väckte också talan mot beslutet (mål T-295/94, T-301/94, T-304/94, T.308/94—T-311/94, T-317/94, T-319/94, T-327/94, T-334/94, T-337/94, T-338/94, T-347/94, T-348/94, och T-352/94 samt de förenade målen T-339/94—T-342/94).

8. Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av beslutet åberopade klaganden vid förstainstansrätten som enda grund att bolaget inte var beslutets rätta mottagare. Klagandebolaget gjorde gällande att det inte kunde hållas ansvarigt för överträdelsen, särskilt av följande skäl:

9. I detta avseende svarade förstainstansrätten följande:

10. I övrigt godtog förstainstansrätten inte förbuden i artikel 2 första stycket b och c i beslutet med motiveringen att de avsåg att hindra ett utbyte av rent statistiska uppgifter som inte utgjorde information om ett enskilt företag eller som kunde härledas till ett visst företag och att de gick utöver vad som var nödvändigt för att se till att företagen åter agerade lagenligt. Förstainstansrätten ogiltigförklarade följaktligen artikel 2 första till och med fjärde styckena i beslutet, dock med undantag av följande avsnitt:

11. Klagandebolaget åberopade vid förstainstansrätten en grund till stöd för sitt yrkande att de böter som det hade ålagts skulle upphävas eller nedsättas, under vilken det gjorde gällande att artikel 15 i förordning nr 17 hade åsidosatts. Denna grund var uppdelad i fem delgrunder, under vilka klaganden i tur och ordning gjorde gällande att skyldigheten att motivera bötesbeloppets storlek hade åsidosatts, att klaganden inte borde ha ansetts vara en av överenskommelsens huvudmän, att kommissionen hade gjort en oriktig bedömning av överenskommelsens resultat, att kommissionen som förmildrande omständighet borde ha beaktat att klaganden hade genomfört ett anpassningsprogram samt slutligen att kommissionen hade fastställt bötesbeloppets storlek på grundval av irrelevanta överväganden.

12. Förstainstansrätten underkände dessa anmärkningar. Mot bakgrund av de grunder som har anförts till stöd för överklagandet skall redogörelsen av domskälen i den överklagade domen begränsas till de delar som behandlade den första, den andra och den femte delen av den grund som Stora hade åberopat.

13. Klaganden gjorde vid förstainstansrätten gällande att kommissionen borde ha angett i beslutet hur den hade beräknat de olika företagens bötesbelopp.

14. Förstainstansrätten svarade härvid följande:

15. Stora gjorde vid förstainstansrätten gällande att kommissionen felaktigt hade ansett att överenskommelsens syften i hög grad hade uppnåtts, trots att bolaget i sitt svar på meddelandet om anmärkningar hade lämnat en detaljerad redogörelse för villkoren på marknaden och skälen till att avtalen om prishöjningar endast i ytterst liten omfattning hade påverkat de faktiska priserna.

16. Förstainstansrätten svarade följande:

17. Stora konstaterade vid förstainstansrätten att det sammanlagda bötesbeloppet var det högsta som kommissionen någonsin hade ålagt och ansåg att det endast kunde förhålla sig så att irrelevanta överväganden hade beaktats, eftersom denna omständighet inte förklarades i beslutet.

18. Förstainstansrätten svarade härvid följande:

19. Stora har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen samt ogiltigförklara beslutet till den del det avser bolaget. Stora har i andra hand yrkat att domstolen skall upphäva eller åtminstone nedsätta de böter som ålades bolaget.

20. Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat tre grunder, under vilka bolaget har gjort gällande

21. Klaganden anser att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstilllämpning genom att fastställa

22. Stora anser att det var fel av förstainstansrätten att hålla bolaget ansvarigt för Kopparfors agerande endast på den grunden att Kopparfors såsom helägt dotterbolag oundvikligen hade följt en handelspolitik som bestämdes av moderbolagets beslutande organ utan att undersöka huruvida Stora verkligen hade haft inflytande över sitt dotterbolag (se punkt 80 i den överklagade domen).

23. Detta synsätt strider enligt klaganden mot domstolens rättspraxis, av vilken följer att ett moderbolag kan hållas ansvarigt för ett dotterbolags agerande endast om det kan visas att det förstnämnda bolaget har utövat faktisk ledningsmakt över det sistnämnda (se i detta avseende dom av den 14 juli 1972 i mål 48/69, ICI mot kommissionen, REG 1972, s. 619, punkterna 132—141, svensk specialutgåva, volym 2, s. 25, av den 12 juli 1979 i de förenade målen 32/78 och 36/78—82/78, BMW Belgium m.fl. mot kommissionen, REG 1979, s. 2435, punkt 24, och av den 6 april 1995 i mål C-310/93, BPB Industries och British Gypsum mot kommissionen, REG 1995, s. I-865, punkt 11). Den omständigheten att det är fråga om ett helägt dotterbolag räcker enligt klaganden inte i sig för att styrka att moderbolaget har utövat en sådan kontroll.

24. Klaganden har även gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 80 i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av domstolens dom av den 25 oktober 1983 i mål 107/82, AEG mot kommissionen, (REG 1983, s. 3151; svensk specialutgåva, volym 7, s. 287), som den lade till grund för sin ståndpunkt.

25. Under alla omständigheter anser klaganden att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i samma punkt i den överklagade domen fastställde att klaganden inte hade styrkt sitt påstående att Kopparfors bedrev sin verksamhet såsom en självständig juridisk enhet, vilken i stora delar själv bestämde över sin handelspolitik och hade en egen styrelse. Därigenom antog förstainstansrätten felaktigt att klaganden hade bevisbördan i detta avseende.

26. Domstolen erinrar härvid om att det framgår av fast rättspraxis att den omständigheten att dotterbolaget är en särskild juridisk person inte räcker för att det skall kunna uteslutas att moderbolaget skall ansvara för dotterbolagets agerande. Så är särskilt fallet när dotterbolaget inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget (se särskilt domen i det ovannämnda målet ICI mot kommissionen, punkterna 132 och 133, samt dom av den 14 juli 1972 i mål 52/69, Geigy mot kommissionen, REG 1972, s. 787, punkt 44, och av den 21 februari 1973 i mål 6/72, Europemballage Corporation och Continental Can mot kommissionen, REG 1973, s. 215, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 2, s. 89).

27. Som förstainstansrätten konstaterade i punkt 80 i den överklagade domen är det i förevarande fall ostridigt att Kopparfors sedan den 1 januari 1987 var ett helägt dotterbolag till Stora. Förstainstansrätten tillade att Stora inte hade bestritt att [bolaget] kunde ha ett avgörande inflytande över Kopparfors handelspolitik och att Stora i varje fall inte hade åberopat någon uppgift till stöd för sitt påstående att dess dotterbolag agerade självständigt.

28. I motsats till vad Stora har gjort gällande ansåg förstainstansrätten inte att den omständigheten att bolaget ensamt ägde Kopparfors i sig räckte för att styrka moderbolagets ansvar. Förstainstansrätten beaktade även att Stora inte hade bestritt att det kunde ha ett avgörande inflytande över sitt dotterbolags handelspolitik och att Stora i övrigt inte hade styrkt sitt påstående att dotterbolaget agerade självständigt.

29. Det är inte heller riktigt att påstå att förstainstansrätten således ålade Stora bevisbördan för att dess dotterbolag agerade självständigt. Som kommissionen har påpekat kunde förstainstansrätten mot bakgrund av att det rörde sig om ett helägt dotterbolag med rätta anta att moderbolaget faktiskt hade ett avgörande inflytande över dotterbolagets agerande, eftersom den i punkt 85 i den överklagade domen konstaterade att klaganden under det administrativa förfarandet i fråga om bolagen inom Storakoncernen [hade uppgett] sig vara kommissionens enda motpart beträffande den ifrågavarande överträdelsen. Under dessa omständigheter ålåg det klaganden att bryta denna presumtion genom att förete tillräcklig bevisning.

30. Av vad anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grundens första del, eftersom den bygger på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

31. Stora har för det första bestritt förstainstansrättens påståenden i punkterna 82 och 83 i den överklagade domen att bolaget efter sitt förvärv av FeNo (i denna koncern ingick Feldmühle, som i sin tur ägde CBC) dels måste ha känt till att de två sistnämnda bolagen deltog i överenskommelsen (i denna deltog även Kopparfors, för vars agerande Stora redan var ansvarigt), dels kunde ha vidtagit åtgärder mot sina dotterbolag för att förhindra att överträdelsen fortgick.

32. Domstolen finner härvid att klagandens anmärkningar rör bedömningen av de faktiska omständigheterna. Sådana anmärkningar kan i sig inte prövas i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1997 i mål C-362/95 P, Blackspur DIY m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1997, s. I-4775, punkt 42). Överklagandet kan följaktligen inte tas upp till prövning på denna delgrund.

33. För det andra har Stora gjort gällande att det var fel av förstainstansrätten att hålla bolaget ansvarigt för Feldmühles och CBG:s överträdelser under tiden före Storas förvärv av FeNo.

34. Klaganden har gjort gällande att det följer av domstolens rättspraxis (se dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73—48/73, 50/73, 54/73—56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1663, punkt 83 och följande punkter) och av kommissionens praxis att ett företag inte kan hållas ansvarigt för överträdelser av konkurrensreglerna som har begåtts av företag som det förvärvar (utan att dessa företag förlorar sin rättskapacitet) enbart på grundval av förvärvet.

35. Det framgår av punkt 81 i den överklagade domen att det var först i april 1990 som klaganden ingick ett avtal om köp av ungefär 75 procent av aktierna i FeNo-koncernen, vilken ägde bolaget Feldmühle. Aktierna överläts emellertid inte förrän i september 1990. Vidare framgår att klaganden hade uppgett att den vid slutet av år 1990 hade köpt aktier av mindre aktieägare i sådan utsträckning att den innehade 97,84 procent av aktierna i FeNo.

36. Förstainstansrätten höll emellertid Stora ansvarigt för överträdelser som Feldmühle och CBC hade gjort sig skyldiga till före september 1990.

37. Domstolen påpekar i detta avseende att det i princip är den fysiska eller juridiska person som ledde företaget när överträdelsen begicks som skall hållas ansvarig för densamma. Detta gäller även om driften av företaget har överlåtits på en annan person när beslutet om överträdelsen antas.

38. Det är i förevarande fall ostridigt att Feldmühle och CBC fortsatte att existera efter det att klaganden hade övertagit kontrollen av dessa företag i september 1990, vilket innebar att den juridiska person som ledde deras verksamhet skulle hållas ansvarig för deras agerande under tiden som föregick klagandens förvärv av dem.

39. Som generaladvokaten med rätta har påpekat i punkt 80 i sitt förslag till avgörande är den omständigheten att Stora under denna period måste ha känt till att de deltog i överenskommelsen (eftersom bolaget självt deltog i denna sedan januari 1987 genom sitt dotterbolag Kopparfors) inte tillräcklig för att hålla Stora ansvarigt för de överträdelser som dessa bolag hade gjort sig skyldiga till innan Stora förvärvade dem.

40. Överklagandet skall följaktligen bifallas på denna del av den första grunden och den överklagade domen skall därför upphävas.

41. Under den andra grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den underlät att ogiltigförklara beslutet på grund av bristande motivering, trots att förstainstansrätten hade konstaterat i punkt 123 i den överklagade domen att kommissionen i beslutet inte hade redogjort för de omständigheter som den hade beaktat när den fastställde böterna och i punkt 125 i den överklagade domen att en redovisning av dessa omständigheter i beslutet hade gjort det möjligt för de företag som detta var riktat till att lättare bedöma dels om kommissionen [hade] begått ett fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet, dels om det individuella bötesbeloppet [var] berättigat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats.

42. Klaganden har gjort gällande att motiveringen till ett beslut — enligt fast rättspraxis, som förstainstansrätten erinrade om i punkt 126 i den överklagade domen — skall ingå i själva beslutet och att den inte, förutom när det föreligger särskilda omständigheter, kan lämnas i efterhand. Enligt klaganden fanns det i det aktuella fallet inget som visade att det förelåg sådana omständigheter, eftersom kommissionen själv hade medgett att det inte fanns några hinder för den att i beslutet redogöra för sin beräkningsmetod (punkt 126 i den överklagade domen).

43. Det saknar betydelse att det var först i domarna i målen Tréfilunion mot kommissionen, Société métallurgique de Normandie mot kommissionen och Société des treillis et panneaux soudés mot kommissionen (nedan kallade domarna i armeringsstålmålen), om vilka det erinrades i punkt 127 i den överklagade domen, som förstainstansrätten preciserade motiveringsskyldighetens omfattning. Enligt klaganden skall förstainstansrätten, om den konstaterar att ett beslut inte är tillräckligt motiverat (vilket den gjorde i det aktuella fallet), ogiltigförklara detta utan att ta hänsyn till huruvida kommissionen tidigare hade fått kännedom om motiveringsskyldighetens omfattning genom en dom från förstainstansrätten. Klaganden har även hänvisat till domstolens rättspraxis angående de tidsmässiga verkningarna av de domar i mål om begäran om förhandsavgörande som domstolen meddelar med stöd av artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG).

44. Enligt kommissionen ansåg förstainstansrätten i punkt 124 i den överklagade domen att punkterna 169—172 i skälen till beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått.

45. Kommissionen har gjort gällande att förstainstansrätten i punkterna 125—129 i den överklagade domen endast anförde att det under vissa omständigheter kan vara önskvärt att kommissionen i sitt beslut redogör i detalj för hur böterna har beräknats. Detta innebar inte att förstainstansrätten jämställde en avsaknad av sådana uppgifter med en bristande motivering. Förstainstansrättens ställningstagande följde möjligen av principen om god förvaltningssed, vars åsidosättande inte i sig kan utgöra grund för ogiltigförklaring av beslutet.

46. Slutligen har kommissionen angett att förstainstansrätten nyligen har bekräftat den sålunda fastställda räckvidden av domarna i armeringsstålmålen. Enligt förstainstansrätten skall de upplysningar som det är önskvärt att kommissionen lämnar till den person som ett beslut är riktat till inte anses utgöra en ytterligare motivering, utan endast en översättning till siffror av de kriterier som anges i beslutet, i den mån dessa kan uttryckas i bestämd kvantitet (se särskilt dom av den 11 mars 1999 i mål T-151/94, British Steel mot kommissionen, REG 1999, s. II-629, punkterna 627 och 628).

47. Domstolen avser först att redogöra för de olika delarna i det resonemang som förstainstansrätten förde vid bedömningen av grunden att motiveringsskyldigheten beträffande beräkningen av böterna hade åsidosatts.

48. Förstainstansrätten erinrade inledningsvis i punkt 117 i den överklagade domen om att skyldigheten att motivera ett individuellt beslut enligt fast rättspraxis har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörda parten tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dess giltighet, med det tillägget att omfattningen av denna skyldighet beror på rättsaktens art och det sammanhang i vilket den har antagits (se särskilt, förutom den rättspraxis som förstainstansrätten hänvisade till, dom av den 15 april 1997 i mål C-22/94, Irish Farmers Association m.fl., REG 1997, s. I-1809, punkt 39).

49. Första instansrätten preciserade därefter i punkt 118 i den överklagade domen att när det, som i förevarande fall, är fråga om ett beslut varigenom flera företag åläggs böter för en överträdelse av gemenskapens konkurrensregler, skall omfattningen av motiveringsskyldigheten bedömas särskilt mot bakgrund av att överträdelsens svårighetsgrad beror på ett stort antal faktorer, såsom de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, dess sammanhang och böternas avskräckande verkan, och detta utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

50. I detta avseende påpekade förstainstansrätten följande i punkt 124 i den överklagade domen:

51. I punkterna 125—129 i den överklagade domen modifierade emellertid förstainstansrätten, på ett något tvetydigt sätt, räckvidden av konstaterandet i punkt 124.

52. Det framgår av punkterna 125 och 126 i den överklagade domen att beslutet inte innehåller de exakta uppgifter som kommissionen genomgående beaktade när den fastställde bötesbeloppen. Detta trots att det rörde sig om uppgifter som kommissionen kunde lämna ut och som skulle ha gjort det möjligt för företagen att lättare bedöma huruvida kommissionen hade gjort fel vid fastställandet av det individuella bötesbeloppet samt huruvida detta belopp var motiverat i förhållande till de allmänna kriterier som tillämpats. Förstainstansrätten tillade i punkt 127 i den överklagade domen att det framgår av domarna i armeringsstålmålen att det är önskvärt att företagen erhåller närmare upplysningar om huide ålagda böterna har beräknats, utan att de för den skull skall vara tvungna att väcka talan mot kommissionens beslut.

53. Förstainstansrätten fastslog slutligen i punkt 129 i den överklagade domen att bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats var befogad med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, det vill säga att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG).

54. Innan det mot bakgrund av klagandens argument prövas huruvida förstainstansrätten gjorde en välgrundad bedömning i fråga om vilka följder det skulle kunna få för motiveringsskyldigheten att kommissionen under domstolsförfarandet hade lämnat ut de uppgifter som beaktats vid beräkningen, och att domarna i armeringsstålmålen innebar ny rättspraxis beträffande tolkningen av artikel 190 i fördraget, skall det prövas huruvida den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 190 i fördraget innebär att kommissionen — utöver de uppgifter som låg till grund för bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet— var skyldig att i beslutet inkludera en mer detaljerad redogörelse för hur böterna hade beräknats.

55. Domstolen påpekar härvid att förstainstansrätten är behörig i två avseenden när det gäller talan som väcks mot kommissionens beslut att ålägga företag böter för överträdelse av konkurrensreglerna.

56. För det första är förstainstansrätten behörig att pröva beslutens lagenlighet enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse). Vid denna prövning skall förstainstansrätten särskilt kontrollera att motiveringsskyldigheten enligt artikel 190 i fördraget, vars åsidosättande innebär att beslutet kan ogiltigförklaras, har iakttagits.

57. För det andra är förstainstansrätten behörig att inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 172 i EG-fördraget (nu artikel 229 EG) och artikel 17 i förordning nr 17 pröva huruvida bötesbeloppet är lämpligt. Det kan vid den sistnämnda prövningen finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte i sig måste finnas med i beslutet för att motiveringsskyldigheten i artikel 190 i fördraget skall anses vara uppfylld.

58. Vad beträffar kontrollen av att motiveringsskyldigheten har iakttagits kan det erinras om att det i artikel 15.2 andra stycket i förordning nr 17 föreskrivs följande: När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

59. Enligt den rättspraxis som åberopas i punkterna 117 och 118 i den överklagade domen är det väsentliga formkrav som motiveringsskyldigheten utgör uppfyllt om kommissionen i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. Om sådana uppgifter saknas är beslutet ogiltigt på grund av bristande motivering.

60. Det var riktigt av förstainstansrätten att i punkt 124 i den överklagade domen fastställa att kommissionen hade uppfyllt dessa krav. Det kan, såsom förstainstansrätten gjorde, konstateras att det i punkterna 167—172 i skälen till beslutet redogörs för de kriterier som kommissionen använde vid beräkningen av böterna. Punkt 167 rör särskilt överträdelsens varaktighet. I denna, samt i punkt 168, redovisas även de överväganden som låg till grund för kommissionens bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och dess uppskattning av den allmänna bötesnivån. Punkt 169 innehåller de uppgifter som kommissionen beaktade när den fastställde de böter som skulle åläggas varje företag, och i punkt 170 utpekas de företag som skulle betraktas som huvudmän för överenskommelsen och som bar ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen. Slutligen fastställs i punkterna 171 och 172 vilka följder det skulle få för bötesbeloppet att olika tillverkare hade samarbetat med kommissionen vid undersökningen för att fastställa de faktiska omständigheterna eller genom sina svar på meddelandet om anmärkningar.

61. Den omständigheten att kommissionen därefter lämnade närmare upplysningar (såsom företagens omsättning eller den av kommissionen fastställda procentsatsen för reduktionen av bötesbeloppet) vid en presskonferens eller under domstolsförfarandet kan inte förta riktigheten av det som förstainstansrätten fastställde i punkt 124 i den överklagade domen. Om den som har fattat ett omtvistat beslut lämnar kompletterande förklaringar till en motivering som redan i sig är tillräcklig, omfattas inte dessa av motiveringsskyldigheten i strikt mening. De kan emellertid vara till hjälp vid gemenskapsdomstolarnas interna kontroll av skälen till beslutet, genom att de gör det möjligt för institutionen att mer ingående redogöra för de skäl som ligger till grund för beslutet.

62. Kommissionen skulle självfallet inte kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler. Den kan emellertid förse beslutet med en motivering som går utöver de krav, som det erinras om i punkt 59 i denna dom, bland annat genom att redovisa de sifferuppgifter som — i synnerhet beträffande den eftersträvade avskräckande verkan — varit vägledande vid den skönsmässiga bedömningen när det gällt att fastställa de böter som har ålagts ett flertal företag, vilka i olika hög grad har deltagit i överträdelsen.

63. Det kunde vara önskvärt att kommissionen utnyttjade denna möjlighet så att företagen mer i detalj kunde få reda på hur de böter som ålagts dem har beräknats. På ett mera allmänt sätt kunde detta bidra till en ökad insyn i det administrativa förfarandet och underlätta förstainstansrättens utövande av sin fulla prövningsrätt. Det skall inom ramen för denna vara möjligt för förstainstansrätten att pröva — förutom det ifrågasatta beslutets lagenlighet — huruvida de ålagda böterna är lämpliga. Denna möjlighet kan emellertid inte ändra omfattningen av de krav som följer av motiveringsskyldigheten, vilket kommissionen också har påpekat.

64. Förstainstansrätten kunde följaktligen inte, utan att åsidosätta artikel 190 i fördraget, i punkt 128 i den överklagade domen fastställa att kommissionen [skall], om den systematiskt har beaktat vissa grundläggande omständigheter för att fastställa bötesbeloppen, ange dessa omständigheter i själva beslutet. Förstainstansrätten kunde inte heller utan att motsäga sina egna domskäl, efter att i punkt 124 i den överklagade domen ha konstaterat att beslutet innehöll tillräckliga och relevanta uppgifter om de omständigheter som har beaktats vid bedömningen av hur allvarlig den överträdelse var som vart och ett av de aktuella företagen gjort sig skyldigt till och hur länge den pågått, i punkt 129 i den överklagade domen hänvisa till bristen på särskild motivering i beslutet av det sätt på vilket böterna har beräknats.

65. Förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning i det avseendet är emellertid inte av sådan art att den kan medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom det med hänsyn till vad som anförts ovan kan konstateras att förstainstansrätten rättsenligt — oaktat punkterna 125—129 i den överklagade domen — underkände klagandens grund att skyldigheten att motivera beräkningen av böterna hade åsidosatts.

66. Eftersom det enligt motiveringsskyldigheten inte krävdes att kommissionen i beslutet skulle redovisa de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna, saknas det anledning att pröva de olika invändningar som klaganden har framfört på grundval av detta oriktiga antagande.

67. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den andra grunden.

68. Under den tredje grunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde fel när den inte nedsatte böterna efter att ha konstaterat att kommissionen inte hade styrkt samtliga de verkningar som överträdelsen påstods ha haft (punkt 151 i den överklagade domen).

69. Enligt klaganden åsidosatte förstainstansrätten principen att bötesbeloppet skall stå i proportion till överträdelsens svårighetsgrad samt likabehandlingsprincipen när den fastställde att det förhållandet att transaktionsprisnivån inte alls hade påverkats negativt saknade nämnvärd betydelse för dess bedömning av överträdelsens svårighetsgrad och därför inte kunde medföra att böterna nedsattes (punkt 170 i den överklagade domen).

70. Enligt kommissionen kan överklagandet inte tas upp till sakprövning på den tredje grunden, eftersom den bygger på antagandet att det skulle ankomma på domstolen att med full prövningsrätt bedöma de faktiska omständigheterna, vilket inte är fallet i mål om överklagande (dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95, Fernere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkt 31).

71. Kommissionen har beträffande sakfrågan tillagt att förstainstansrätten inom ramen för sin fulla prövningsrätt var behörig att bilda sig en egen uppfattning om vilket bötesbelopp som var lämpligt. Kommissionen har påpekat att det i det aktuella fallet har styrkts att det förelåg en överträdelse, och överträdelsens svårighetsgrad följer inte enbart av dess verkningar, utan även av de deltagande företagens avsikter att kontrollera marknaderna och hålla kvar priserna på en hög nivå samtidigt som de var väl medvetna om att de åtgärder som de vidtog var rättsstridiga och att de riskerade att åläggas höga böter.

72. Det framgår av den överklagade domen att förstainstansrätten i punkterna 118 och 156 först erinrade om domstolens rättspraxis, enligt vilken bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad skall göras med beaktande av ett stort antal faktorer, såsom i synnerhet de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, överträdelsens sammanhang och böternas avskräckande verkan, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande (beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54).

73. Förstainstansrätten räknade därefter i punkt 165 i den överklagade domen upp de överväganden som redovisas i beslutet beträffande överträdelsens svårighetsgrad, med avseende på vilka den slutligen utövade sin prövningsrätt.

74. Förstainstansrätten fastställde i detta avseende att kommissionen hade rätt att höja bötesnivån i förhållande till dess tidigare beslutspraxis för att förstärka böternas avskräckande verkan (punkt 167 i den överklagade domen) och för att beakta den omständigheten att de berörda företagen hade vidtagit åtgärder i syfte att dölja att det förekom en samverkan, vilket utgjorde en synnerligen allvarlig aspekt på överträdelsen som gör att den skiljer sig från tidigare konstaterade överträdelser (punkt 168 i den överklagade domen). Förstainstansrätten framhöll även att överträdelsen av artikel 85.1 i fördraget hade pågått under lång tid och att den hade varit uppenbar (punkt 169 i den överklagade domen).

75. Förstainstansrätten drog i punkt 170 i den överklagade domen slutsatsen att det förhållandet att kommissionen endast till viss del hade styrkt verkningarna av prissamverkan — mot bakgrund av vad som anförts — inte i väsentlig utsträckning [påverkade] bedömningen av hur allvarlig den konstaterade överträdelsen [var]. Den påpekade i detta hänseende att det räcker... att företagen faktiskt har tillkännagett de överenskomna prishöjningarna och att de tillkännagivna priserna har utgjort grund för fastställandet av individuella transaktionspriser för att denna prissamverkan skall anses ha haft såväl till syfte som resultat att allvarligt begränsa konkurrensen.

76. Av vad anförts följer att förstainstansrätten inom ramen för sin fulla prövningsrätt ansåg att dess iakttagelser i fråga om överträdelsens verkningar inte kunde ändra kommissionens egen bedömning av överträdelsens svårighetsgrad, eller närmare bestämt inte kunde innebära att överträdelsen ansågs vara mindre allvarlig. Förstainstansrätten ansåg att det saknades anledning att nedsätta böterna med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet och det sammanhang i vilket överträdelsen hade begåtts — såsom dessa faktorer beaktades i beslutet och redovisas i punkterna 70 och 71 i denna dom — samt de ålagda böternas avskräckande verkan, vilka samtliga är omständigheter som i enlighet med domstolens rättspraxis kan beaktas vid bedömningen av överträdelsens svårighetsgrad (se domen i de ovannämnda förenade målen Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, punkt 106, beslutet i det ovannämnda målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 54, och domen i det ovannämnda målet Ferriere Nord mot kommissionen, punkt 33).

77. Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.

78. Enligt artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande om överklagandet är välgrundat. Den kan då slutligt själv avgöra målet, om det är färdigt för avgörande, eller återförvisa det till förstainstansrätten för avgörande.

79. Eftersom det inte framgår av handlingarna i målet hur stor del av Storas omsättning som år 1990 utgjordes av Feldmühles och CBC:s verksamheter, skall målet återförvisas till förstainstansrätten för att denna på nytt skall bedöma bötesbeloppet mot bakgrund av övervägandena i punkterna 37—40 i denna dom. Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (femte avdelningen) följande dom:

1) Förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-354/94, Stora Kopparbergs Bergslags mot kommissionen, upphävs i den del där Stora Kopparbergs Bergslags AB hålls ansvarigt för de överträdelser som Feldmiihle och Papeteries Béghin-Corbehem hade gjort sig skyldiga till före september 1990.

2) Överklagandet ogillas i övrigt.

3) Målet återförvisas till förstainstansrätten.

4) Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

1 Rättegångsspråk: engelska.